Textarkivet

Den svenska kungalängden i sammanfattning

Den svenska kungalängden i sammanfattning i kronologisk ordning (och med osäkra uppgifter om de första regenterna).



Oden. Oden var en mångsidig stamledare som upphöjdes till gud för att han hade så många talanger.  Oden kan ha varit en betydande ledare under bronsåldern som skapade nya ätter och nya sedvänjor och bidrog till att hålla den kulturella gemenskapen levande i det territorium som hans samtida kontrollerade och som idag är vårt.

Njord. Njord var enligt Ynglingasagan svearnas kung efter Oden. ”I hans dagar var god fred och årsväxt, så att svearna trodde att Njord rådde för grödan och folks välstånd”. Vid blotgillena dracks Njords ”skål” för äring och fred. Han var också sjöhandelns herre som åkallades vid sjöfärder och stillade storm på havet. Han fick barnen Frej och Freja. Njord var av vanernas ätt.

Yngve Frej. Han reste ett tempel i Gamla Uppsala och skapade Uppsala öd, vilket var gods och gårdar som skulle stå under kungens förvaltning som ett led i bygget av det större samhället. Frej hade också namnet Yngve, ett namn som blev synonymt med en hederstitel och ättlingarna kallades ynglingar. Ynglingaättens män kom sedan att bli regenter i flera generationer.

Fjolner (Fjölner). Han var son till Yngve-Frej och Gerd och levde någon gång vid tiden strax efter Kristi födelse. Som sveakung gav han fred och god årsväxt. Han sägs vara den förste mänsklige konungen hos våra ursvenska förfäder, svearna. Det var vid den här tiden svearna såg sig som ett folk. Enligt sagan ramlade han ned i ett ölkar och drunknade. Sonen Svegder tog över konungatiteln.

Svegder (Sveigder). Svegder var kung i Svitjod och efterträdde fadern Fjolner. Han var gift med Vana från Vanahem och de hade tillsammans sonen Vanlande.

Vanlande var kung i Svitjod och tillhörde Ynglingaätten. Han var en stor och berest krigare och fick tillsammans med Driva sonen Visbur.

Visbur var son till Vanlande. Han var kung i Svitjod och tillhörde Ynglingaätten. Han fick sönerna Gisl och Önder med en dotter till Aude den rike. Han vanärade sin släkt genom att vara otrogen mot sin hustru. Han övergav henne och lämnade inte någon morgongåva till henne. tog sig Visbur en ny hustru och fick sonen Domalde.

Domalde. Domalde var son till Visbur och tillhörde Ynglingaätten. Han blev kung i Svitjod och under hans tid drabbades folket av missväxt. Svearna höll stora blot med oxar men missväxten fortsatte. Enligt sagan skylldes missväxten på Domalde som anfölls och dräptes varpå hans blod stänktes på stenhögarna. Domalde var kung troligen under 200-talet då ursvearnas kultcentrum fanns i Gödåker.

Domar. Han var son till Domalde och tillhörde Ynglingaätten. Domar var kung i Svitjod och gift med Drott som var syster till den förste danske kungen Dan den storvulne. Under Domars tid upplevdes välstånd och god årsväxt. Han dog sotdöden och kan möjligen vara gravlagd i Domarshögen i Uppsala.

Dyggve (eller Digner). Dyggve var son till Domar och Drott. Drott var dotter till den danske kungen Danper. Dyggve var den förste i sin ätt som hade titeln kung. Han fick sonen Dag den vise.

Dag den vise. Dag tillhörde Ynglingaätten och var son till Dygve. Han var kung av Svitjod. Sonen Agne Skjarfarbonde efterträdde honom.

Agne Skjarfarbonde (den Skeppsrike). Agne var son till Dag den vise och var en stor krigare. Agne härjade i Finland och lade landet under sig. När han kom tillbaka hade han med sig den besegrade hövdingens dotter Skälv. Men väl hemkommen hängdes Agne av Skälv och hennes landsmän på en plats som sedan fick namnet Agnefit vilket är den plats där Stockholm sedan byggdes. Agne efterträddes av sönerna Alrik och Erik. Agnehögen i Sollentuna sägs vara hans gravplats.

Alrik och Erik. De var bröder och söner till Agne Skjarfarbonde. Bröderna var skickliga ryttare, duktiga idrottare och mäktiga krigare. De älskade att tämja hästar, rida dem och kapprida. Alrik fick sönerna Alf och Yngve.

Alf och Yngve var bröder och söner till Alrik. De levde under 400-talets första hälft. Alf var tystlåten och maktsjuk och stack ned sin broder Yngve när han satt i högsätet tillsammans med Alfs gemål Bera. Den döende Yngve slog tillbaka med ett banehugg och de båda dog. Alfs son Hugleik tog sedan över styret.

Hugleik. Hugleik var en sveakung av Ynglingaätten som hade sitt säte i Gamla Uppsala på 400-talet. Han var son till Alf. Hugleik och två söner dödades på Fyrisvallarna av vikingahövdingen Hake.

Jorund var son till Yngve. Han regerade under senare hälften av 400-talet och var den femtonde Uppsalakonungen av Ynglingaätten. Jorund tillfångatogs under strider i Danmark och hängdes av Gylaug.

Ane (Aun den gamle). Ane (den gamle) efterträdde sin far Jorund och regerade under senare delen av 400-talet. Han var en fredlig man som styrde under lång tid. Birger Nerman trodde att Ane kunde vara begravd i Odenshögen i Uppsala. Sonen Eigil efterträdde honom.

Eigil Tunnadolg var son till Ane (den gamle) och levde i början av 500-talet. Eigil dödas av en tjur under jakt och begravdes i en hög i Gamla Uppsala, möjligen i den så kallade Frejshögen. En undersökning har visat att benrester i graven har daterats till strax före år 520. Eigil efterträddes av sonen Ottar Vendelkråka.

Ottar Vendelkråka var sveakung av Skilfingaätten (som är en senare del av Ynglingaätten) och son till Eigil Tunnadolg. Han regerade omkring år 520-535 men dräptes i Vendel av danska jarlar. Han anses vara begravd i Ottarshögen i Vendel. Sonen Adils tog över efter Ottar.

Adils var sveakung på 500-talet. Han var känd för sina fina hästar och sägs ha avlidit under en kultisk ritt runt Disarsalen när hästen snubblade och föll. Adils spräckte skallen och dog. Enligt Birger Nerman kan han vara begravd i ”Torshögen” i Uppsala. Högen har undersökts och där hittades rester av ett bränt lik från ca år 575 med guldsömmade kläder och många föremål. Kroppen hade lagts på en björnfäll och dessutom fanns rester av två hundar som skulle följa med till Valhall. Adils efterträddes av sonen Östen.

Östen (Eisten). Under Östens tid härjade både danskar och norrmän i Svitjod. När kungen var på resande fot (på ”vejtsla”) på Lovön i Mälaren blev han överfallen och innebränd av en viking vid namn Sölve (Salve) från Jylland. Salve for sedan till Sigtuna och krävde att få bli kung, men svearna samlade en här och stred mot honom i elva dygn. Salve segrade och blev kung över Svitjod tills svearna kunde samla kraft och dräpa honom. Östens son Ingvar tog sedan över styret.

Sölve Högnesson var son till Högne på Njardö. Sölve stred mot svearna och segrade efter elva dagars strider. Efter en tid fick svearna nog av honom, gjorde uppror och dräpte honom.

Yngvar (Ingvar) blev svearnas kung efter fadern Östen. Yngvar var krigisk och hade för avsikt att försvara sitt land, men härjade också i österväg. Under ett härtåg i Estland blev han besegrad och dräpt av esterna. Yngvars son Anund tog sedan över och blev kung i Svitjod.

Anund (Brautanund, Bröt-Anund), son till Yngvar. Anund levde under första delen av 600-talet och som kung i Svitjod blev den första plikten att hämnas sin fars banemän. Han for till Estland där han härjade och tog med sig stort byte. Bröt-Anund fick sitt namn för att han röjde land och byggde vägar. Anundshög i Västerås kan vara hans gravplats. Det sägs annars att han avled av ett jordskred under en tur i en trång fjälldal. Sonen Ingjald efterträdde Anund.

Ingjald Illråde. Ingjald blev sveakung efter sin far Bröt-Anund omkring år 640-655. Han tillhörde Skilfingaättten (en senare gren av Ynglingaätten). Han sades ha härskat i Tiundaland. Uppsalakungen var den förnämste i Svitjod. Det fanns häradskonungar i olika delar av landet och Ingjald vill förena hela landet till ett gemensamt rike. Ingjald fick barnen Åsa och Olof (trätälja) med Göthild. Ingjald bjöd in sju andra kungar på gästabud för att fira arvöl efter sin far. Sex av dem kom och han lockade dem i en fälla. Medan de sov brände Ingjalds män upp huset de sov i och dräpte dem som försökte fly. Han tog över de lokala kungarnas riken och inhämtade sedan skatter från deras riken. När Ingjald befann sig i Ränning på en ö i Mälaren bröt sig fiender in i Svitjod och för att undkomma  att bli dräpt antände han och dottern Åsa sin hall och brände upp sig själva och det egna folket som gjorts druckna omedvetna om vad som skulle hända. Sonen Olof skapade sedan ett välde i Värmland där han blev kung.

Ivar Vidfamne föddes i Skåne på 600-talet och lade enligt sagan under sig danaväldet, en del av Sachsland och England. Han störtade Ingjald Illråde från tronen och blev kung över Finland, Estland, Kurland och Gårdarike. Han var son till Halvdan Snälle från Sköldungaätten och modern kom från en östgotiska kungasläkt. Han var far till Aud (Öd) Djupaudga. Ivar Vidfamnes sonson Harald Hildetand efterträdde honom.

Harald Hildetand var sonson till Ivar Vidfamne. Harald var den främste kungen i Norden under 700-talet. Hans far var Hrörek i Lejre från Sköldungaätten och modern var Ivar Vidfamnes dotter Aud. Aud flydde med sonen Harald till Gårdarike efter att Hrörek mördats av mördats av Ivar. Efter uppväxten i Gårdarike återvände Harald till Skåne och tog kontrollen över Sverige, Danmark och norra Tyskland. 

Sigurd Ring blev efter Haralds död kung över Danmark och Svitjod. Det var när Harald blev gammal och kände ålderdomen komma som han såg till att Sigurd Ring blev kung över Svitjod och Västergötland. Förhållandet mellan Harald och Sigurd försämrades och det blev en strid som stod vid Bråvalla omkring år 750 e.Kr. Harald samlade folk från Danmark och Östergötland medan Rings här kom från Svitjod, Västergötland och delar av Norge. Harald besegrades och Ring tog Haralds plats i även i Danmark. Namnet Sigurd Ring kan bero på ett missförstånd där en Sigurd och en Ring nämnts direkt efter varandra och kan ha varit två samkonungar.

Östen Bele (Eisten Blei, Östen Illråde) sägs ha varit son till Harald Hildetand och blev lydkung i Svitjod. Han stupade i strider vid Ulleråker.

Ragnar Lodbrok var enligt en saga son till Sigurd Ring, men det är tveksamt om det stämmer. Han var jarl hos den danske kungen Hårik. Ragnar och hans söner är berömda hjältar från vikingatiden med otaliga strider bakom sig i England, Irland och Frankrike. Han seglade med 120 skepp längs floden Seine och plundrade omgivningarnas för att sedan belägra Paris år 845. Han plundrade klostret Sanit-Denis och fick 7 000 pund silver i danagäld, men förlorade många män under striderna. Ragnar stupade under ett försök att erövra England. Han levde under 800-talets första hälft och dog strax efter mitten av århundradet. Ragnar hade sex barn: Björn Järnsida, Ubbe, Vitsärk. Sigurd Ormiöga, Ivar Benlös och Halvdan Ragnarsson.

Björn Jernsida var son till Ragnar Lodbrok. Han deltog i vikingatåget till Paris och fick sitt namn för att han var så osårbar. Ragnar lät sonen Björn fick ta över styret av Svitjod medan brodern Sigurd Ormiöga fick ta över andra delar av Skandinavien. Han är enligt traditionen begravd i Björnshögen på Munsö i Mälaren. Björn hade sönerna Erik och Refil.

Erik Björnsson var son till Björn Järnsida och blev kung efter fadern. Han hade sönerna Anund Uppsale och Björn på Håga.

Erik Refilsson var son till Refil, som var son till Björn Järnsida. Erik föddes på 800-talet och var kung en kort tid innan han efterträddes av Anund Uppsale och Björn på Håga.

Anund Uppsale var bror till Björn på Håga, son till Erik Björnsson och regerade en tid som sveakung. 

Björn på Högen (Björn på Håga) var son till Erik Björnsson och bror till Anund Uppsale. Han var kung i Svitjod och regerade tillsammans med brodern Anund. Söder om betonggettot Flogsta i Uppsala ligger Hågahögen som varit föremål för teorier om att Björn skulle ha varit begravd där, vilket inte stämmer då högen är från bronsåldern.

Erik Anundsson (Erik Emundsson) gjorde sig känd för att fara i ledung på somrarna och lade under sig Finland, Kirjaland och Kurland. Spåren av hans befästningar syns forfarande. Erik var en lyssnande kung som tog intryck av medarbetarnas råd. Anundsson och Emundsson kan vara samma person, men det är inte helt klarlagt. Han sägs ha varit kung över Västergötland, Dalsland, Bohuslän och Värmland och när han var i krig med Haralds Hårfager förlorade han alla landskap utom Västergötland. Han blandas ger ibland namnet Väderhatt och skull då kunna ha namnet Erik Edmundsson Väderhatt.

Björn Eriksson var son till Erik Anundsson och kung över svearna på 900-talet. Han fick sönerna Olof Björnsson och Erik Björnsson Segersäll.

Olof Björnsson regerade under andra hälften av 900-talet sannolikt tillsammans med brodern Erik Segersäll. Olof samregerade med sin bror Erik. Det var vanligt förekommande att bröder samregerade för att bättre kunna råda över svearna. Olof avled i samband med en måltid och efterlämnade sonen Styrbjörn Starke. Styrbjörn ansågs olämplig att styra och motarbetades på tinget när han krävde inflytande. Erik gav honom 60 skepp med manskap för att han skulle söka sin lycka på egen hand. Han gjorde lyckade resor i österled och erövrade sedan Jomsborg på ön Wollin vid pommerska kusten. Under härnad i Danmark tog han Harald Gormsson Blåtand till fånge och krävde stöd för att ta makten i Sverige. Men Erik samlade  hela folket till försvar och vid Fyrisån utkämpades strider under tre dagar. Styrbjörn och större delen av hans här stupade och Erik fick tillnamnet Segersäll.

Erik Björnsson Segersäll var bror till Olof Björnsson och regerade under åren 970-995.  Efter slaget vid Fyrisån lovade han en belöning åt den som diktade en sång över striden och segern. Islänningen Torvald Hjalte diktade då tre verser och fick en armring i guld som belöning. Slaget som troligen stod omkring år 988 var efter slaget på Bråvalla ett av de mest ryktbara under hednatiden. Erik säg ha låtit döpa sig i Danmark men återgått till sina fäders tro när han kom till Sverige igen. Erik gifte sig med Sigrid Storråda som var dotter till den mäktige bonden Toste. Efter Eriks död gifte hon sig med Sven Tjuvskägg, som var son till Harald Blåtand. Eriks son med Sigrid var Olof, som blev kung efter faderns död och fick tillnamnet Skötkonung. Olof var troligen född i mitten av 960-talet.

Olof  Skötkonung föddes på 960-talet eller 980-talet. Han var kung i Sverige under åren 995-1022. Olof var den förste sveakungen som lät sig döpas. Han sägs ha döpts i Husaby källa i Västergötland av den engelske biskopen Sigfrid. Trots att många ogillade Olofs beslut valde många att följa honom och döpa sig. Han var också den förste i Sverige som började producera mynt. Olof deltog tillsammans med Sven Tveskägg i Slaget vid Svolder år 1000 mot den norske kungen Olaf Tryggvasson. Slaget resulterade i att Norge delades. Svearna visade sedan sitt missnöje med Olof Skötkonung och avsatte honom. Efter Olof blev sonen Anund Jakob kung för att svearna såg honom som ett bättre alternativ.

Anund Jakob som var son till Olof Skötkonung föddes omkring år 1007-1009 och blev kung i Sverige år 1022. Anund döptes till Jakob men svearna gillade inte det kristna namnet och gav honom namnet Anund som han behöll. Enligt Adam av Bremen kunde svearna acceptera en kristen kung om denne också hade ett hedniskt namn. Anund Jakob var en populär kung som älskades av folket. Han fick tillnamnet Kolbränna för att han var noga med lag och ordning och brände ned missdådares hus. Liksom fadern producerade Anund Jakob mynt som slogs i Sigtuna. Enligt Adam av Bremen dog han omkring år 1050.

Emund den gamle efterträdde Anund. Emund var halvbror till Anund och son till Olof Skötkonung och hans frilla Edla. Emund var kung från omkring år 1050 och blev den siste svenska konungen av Erik Segersälls ätt. Emund kallades också Emund Slemme ”ty han var snål och ej god att motsäga i det som han ville främja”. Han dog omkring år 1060.

Stenkil Ragnvaldsson var son till Astrid och Ragnvald och föddes omkring år 1030. Han var kung i Sverige omkring 1060-1066. Han efterträdde Emund den gamle och var gift med en dotter till honom. Stenkil var bördig från Västergötland och har varit jarl i Svitjod. Han hade fått en kristen uppfostran sägs ha varit en god bågskytt, men fridsam och maklig. Efter hans död 1066 uppstod långvariga strider mellan kristna och hedningar. Två män som ville efterträda Stenkil, som båda hette Erik, stred med varandra om makten. Stenkil hade sönerna Halsten och Inge.

Erik Hedningen och Erik Stenkilsson var två kungar som regerade en kort tid under år 1066 och 1067. De stupade i strider eller mördades omkring år 1067. Namnen har de fått av eftervärlden efter spekulationer om att den ene var hedning och den andre en kristen son till Stenkil.

Halsten Stenkilsson föddes omkring år 1050 och var son till Stenkil och samregerade som kung tillsammans med sin bror Inge. I ett brev från påven framgår det att att de var samkonungar år 1081 och kallas ”västgötarnas konungar”. Halsten var enligt Västgötalagens konungalängd ”hovsam och godlynt”. Brodern Inge var ivrigt kristen, men svearna krävde att han antingen skulle hålla gammal lag som avsåg kungens urgamla plikt att upprätthålla offerseden, det vill säga respektera traditionen. Men då han inte ville ge upp sin dogmatiska kristna tro blev han bortjagad med stenkastning från tinget. Svågern Sven var kvar på tinget och erbjöd sig att blota för dem om de tog honom till kung. Så skedde och svearna övergav kristendomen. Sven fick namnet Blot-Sven och efter att ha varit kung i tre år återkom Inge och och överföll sin svåger genom att sätta eld på huset och alla som var inne dödades. Inge återtog kungadömet och kristendomen fick ny spridning bland svearna.

Anund Gårdske var enligt Adam av Bremen kung i delar av Sverige omkring år 1070. Enligt Gesta Hammaburgensis ecclesiæ pontificum har han sin bakgrund i Gårdarike (i västra Ryssland), därav tillnamnet Gårdske. Anund fördrevs sedan av svearna för att han som kristen inte inte ville delta i svearnas hedniska högtider.

Håkan Röde var en kung i Sverige som regerade omkring 1070-1079. Han föddes i Levene i Västergötland och begravdes också där. Efter att Anund Gårdske blivit avsatt valdes Håkan till kung och regerade i 13 vintrar. Första gången ordet konung nämns i en inhemsk källa är på en runsten som kallas Håkanstenen (U 11) och finns på Adelsö i Mälaren. Texten på runstenen lyder: 

Tyd du runorna! Rätt lät Tolir, bryte i Roden, rista dem åt konungen. Tolir och Gyla lät rista (dessa runor) båda makarna efter sig till minnesvård … Håkon bjöd rista.

Inge den äldre (Inge Stenkilsson). Inge samregerade en tid med sin bror Halsten. Att samregera var vanligt förekommande vid den här tiden, men blev inte alltid fritt från konflikter. Inge var ivrigt kristen, men svearna krävde att han antingen skulle hålla gammal lag som avsåg kungens urgamla plikt att upprätthålla offerseden, det vill säga respektera traditionen. Men då han inte ville ge upp sin dogmatiska kristna tro blev han bortjagad med stenkastning från tinget. Det skedde omkring år 1084. Svågern Sven var kvar på tinget och erbjöd sig att blota för dem om de tog honom till kung. Så skedde och svearna övergav kristendomen. Sven fick namnet Blot-Sven och efter att ha varit kung i tre år återkom Inge och och överföll sin svåger genom att sätta eld på huset och alla som var inne dödades. Inge återtog kungadömet och kristendomen fick ny spridning bland svearna.

Blot-Sven (”Offer-Sven”) var svåger till Inge den äldre som blev bortjagad från tinget för att svearna inte var nöjda med hans kristna förhållningssätt. Sven var kvar på tinget och erbjöd sig att blota för dem om de tog honom till kung. Han offrade (blotade) genast på hednavis och erhöll namnet Blot-Sven. När han varit kung i tre år återkom Inge och satte eld på den gård där Sven vistades. När Sven försökte undkomma lågorna höggs han ned av Inges män. Detta hände omkring år 1087. Inge återtog kungadömet och kristendomen fick ny spridning bland svearna. Sven är huvudpersonen i P. H. Lings sorgespel ”Blotsven” från 1824.

Inge den äldre (Inge Stenkilsson) återkom till makten omkring år 1087 genom att bränna ned Blot-Svens gård och döda Blot-Sven samt bränna ned hednatemplet i Uppsala. Han tog makten över hela Sverige och påbjöd att alla skulle kristnas.

Inge kom i fejd med konung Magnus Barfot i Norge, men ingick fred vid ett möte mellan Nordens tre konungar (Inge, Magnus och Erik Ejegod av Danmark) i Kungahälla 1101, varvid han gav sin dotter Margareta (”Fredkulla”) till hustru åt Magnus. Västgötalagens kungalängd säger om honom, att han ”styrde Sverige med manhaftighet och bröt aldrig den lag, som var förkunnad och antagen i varje landskap”. Inge uppgives ha haft en son Ragnvald (vilken lär ha dött före fadern och var far till Ingrid, som blev gift först med den danske prinsen Henrik Skatelar och sedan med norske konungen Harald Gille) och tre döttrar: Kristina, gift med furst Mstislav i Ryssland, Margareta, gift först med Magnus Barfot av Norge och sedan med danske konungen Nils Svensson, samt Katarina, gift med Erik Ejegods sonson Björn Järnsida. Inges dödsår är okänt. Han är sannolikt begravd i Stenkilska gravkoret i Vreta klosters kyrka. Gravkoret uppfördes av Ragnvald (som dog före fadern) och har daterats till tidigt 1100-tal. Inge var gift med Blot-Svens syster Helena. I gravkoret finns skelett av män som var omkring två meter långa, vilket stämmer väl in på uppgiften att Stenkilsätten bestod av långa personer.

Filip och Inge den yngre var söner till Halsten Stenkilsson och efterträdde Inge den äldre. Filip avled 1118 och Inge var ensam kung till sin död år 1125. När han dog slocknade Stenkils ätt på manslinjen. Inge var gift med Ragnhild eller Ulvhild. Innan Inge avled bedrev den norske kungen Sigurd Jorsalafare år 1123 korståg mot östra Småland som ännu inte var helt kristnat. Det fanns även andra delar av landet som fortfarande var hedniskt. Den kristna makten ville tvångskristna varje del av territoriet och ingen skulle kunna komma undan.

Ragnvald Knaphövde var son till Olof Näskonung och valdes av svear och östgötar till kung någon gång mellan ca 1125 och 1130. När han red in i Västergötland utan att den gamla sedvänjan med gisslan gjorts blev han ihjälslagen av bönderna vid Karleby, nära Falköping. Dessutom hade västgötarna redan valt Magnus Nilsson som sin kung.

Magnus Nilsson (Nielsen) var son till Margareta Fredskulla (som var dotter till Inge den äldre) i hennes senare gifte med den danske konungen Niels Svendsen. Han föddes omkring 1106-1107 och var först prins av Danmark. Han valdes som kung av götarna ca år 1125, men svearna ville inte acceptera honom som kung. De hade en egen kandidat som dock mördades av götarna vilket gjorde att Magnus ändå godkändes som kung. Magnus inriktade sig på att nå tronen i Danmark och deltog i strider där, men misslyckades. Efter att han mördat sin kusin Knut Lavard stupade han själv i det blodiga slaget vid Foteviken år 1134.

Sverker den äldre var kung i Sverige från ca år 1130 till den 25 december 1156 när han mördades. Han kom från Östergötland och kan ha varit son till Cornube alternativt Erik Årsäll. Han var gift med Inge den yngres änka Ulvhild som kom från en norsk stormannaätt. Han var också gift med Rikissa som var dotter till kung Boleslav III i Polen. Sverker godkändes som kung av svearna omkring år 1133 och som götarnas kung året efter. 

Under Sverkers tid inrättades nya biskopsstift och de första klostren anlades. På begäran av Sverker och Ulvhild skickades munkar hit som grundade de första klostersamfunden. Alvastra invigdes år 1144 och kort därefter grundades Nydala i Småland, Varnhem i Västergötland, Viby nära Sigtuna – som senare flyttades till Södermanland. Mot slutet av Sverkers regeringstid kom biskop Nicolaus av Alba, född i England och senare påve under namnet Hadrianus IV. Nicolaus av Alba såg till att Sveriges invånare skulle erlägga en skatt till påven, kallad peterspenningen eller romaskatten. Varje gård skulle årligen skänka en penning i landets mynt. Dessutom utfärdades en påvebulla år 1154 som stärkte kyrkans makt och inskränkte rätten att få bära vapen.

Sverkers sista tid blev orolig. Sonen Johan dräptes av bönder på ett ting och danske kungen Sven Grade anföll delar av Småland för att erövra det, men möttes av de tappra virdarna som slog tillbaka. På väg till julottan i Alvastra den 25 december 1156 mördades Sverker vid Alebäcks bro. Redan år 1150 avsattes han av uppsvearna, som till kung valde den i Svealand ansedde Erik, son till Jedvard.

Erik den helige (Erik Jedvardsson) föddes omkring år 1125. Fadern var den svenska stormannen Jedvard och modern var Cecilia. Erik anses ha varit kung i Svealand från år 1156 till 1160. Samtidigt efterträdde Sverkers son Karl sin far som kung i Götaland. Sverige hade nu två tydliga maktcentra, Svea rike och Göta rike. Erik arbetade systematiskt för att sprida kristendomen än mer och ville att de ännu hedniska grannländerna i öster skulle kristnas. Erik seglade tillsammans med den Englandsfödde biskopen Henrik till Finland med en flotta för att tvinga invånarna i det landskap som kallas det Egentliga Finland att döpa sig. Svenskarna använde tvångsmedel och vapen för att kunna genomföra kristnandet. När Erik reste hem stannade Henrik kvar och där blev han dödad. Erik hade liksom andra kristna fått för sig att det var lämpligt att omvända hedningar med vilka brutala medel som helst inklusive våld för att omvända dem.

Eriks liv avslutades den 18 maj år 1160 när den danske prinsen Magnus Henriksson överföll honom i Uppsala. Erik kom sedan att vördas som Sveriges skyddshelgon.

Magnus Henriksson föddes ca år 1130 härstammade på mödernet från den Stenkilska ätten och ville göra anspråk på den svenska tronen. Han beskylls för mordet på Sverker och blev kung ca år 1160 efter Erik. Redan året efter angreps Magnus av Karl Sverkersson och dödades då i strid i slaget vid Örebro.

Karl Sverkersson föddes på 1130-talet och var son till Sverker den äldre. Han var kung i Götaland från omkring år 1158 och i hela Sverige från ca 1161. Han kallade sig Svea och Göta konung. Före den här tiden hade vi jarlar i vissa delar av landet, men från och med nu hade vi en jarl för hela riket som biträdde kungen. Karl Sverkerssons jarlar var Ulf och Gutorm och de tjänstgjorde även i början av Knut Erikssons regering.

Under Karl Sverkersson fick Sverige år 1164 sin första ärkebiskop när munken Stefan i Alvastra tillträdde formellt i den franska staden Sens där även påven vistades. Samma år seglade en svensk flotta uppför floden Neva och anföll staden vid den sydöstra kusten, men svenskarna slog tillbaka. Det är inte klarlagt om svenskarna var från Sverige eller från Finland där många svenskar bodde.

Karl Sverkersson överfölls och dödades på Visingsö i april år 1167 efter ett angrepp från Kung Eriks son Knut. Karl begravdes i Alvastra kloster. 

Knut Eriksson föddes troligen strax före eller i början av 1140-talet. Han var son till Erik den helige och Kristina Björnsdotter av Danmark. Han väg till makten inleddes när han dödade Knut Eriksson år 1167 på Visingsö. Han stred också mot det sverkerska partiet och dödade Kol och Burislev som var lokala kungar i Östergötland. Knut säkrade maktinnehavet och blev kung år 1173. Knut innehade sedan makten i 23 år och kallade sig ”Svea och Göta konung”. Den norske kungen Sverre Sigurdsson gifte sig år 1185 med Knuts syster Margareta.

I ett brev uppmanar påven kungar och andra kristna i de tre nordiska länderna att med löfte om belöning ge sig på ester och andra hedniska folk för att tvångskristna dem. Både danskar och svenskar använde vapen mot traktens hedningar. År 1187 utsattes Sverige för överfall från det baltiska området och om det var ett sätt att försvara sig mot svenska korståg är inte klart. Men klart är att den kristna makteliten inte tolererade hedniska sedvänjor. Under Knuts regeringstid kom produktionen av mynt igång igen efter en lång tids uppehåll. Han upprättade det första kända traktatet mellan Sverige och en tysk furste. Traktaten gällde handeln mellan Sverige och Lübeck och det var Knut och hans jarl Birger Brosa som upprättade avtalet med Heinrich av Sachsen och Bayern.

Knut var gift med en svensk kvinna som han fick fyra söner och dotter tillsammans med. Han dog en naturlig död hösten 1195 eller våren 1196 och begravdes i Varnhems klosterkyrka. Tre av hans söner dog i slaget vid Älgarås år 1205.

Sverker den yngre Karlsson föddes år 1164 och avled den 17 juli 1210 i slaget vid Gestilren. Sverker var son till Karl Sverkersson och Kristina. Sverker valdes till kung och hade till stöd den erfarne jarlen Birger Brosa. Någon gång under 1180-talet gifte sig Sverker med Bengta Hvide från Danmark och de fick troligen tre barn. När Bengta dog gifte han om sig med Birger Brosas dotter Ingegärd som blev drottning. De hade tillsammans sonen Johan.

Sverker utfärdade år 1200 ett privilegiebrev för Uppsala domkyrka som innebar att präster skulle slippa stå inför domstol om de begick brott utan endast dömas av biskopar. Dessutom meddelades att kyrkan skulle befrias från kunglig beskattning.

När Birger Brosa avled år 1202 inleddes en maktkamp mellan Sverker och Knut Erikssons söner. Tre av hans söner dog år 1205 i slaget vid Älgarås där Sverkers lojala män stred mot Knuts söner och deras män. Knuts fjärde son flydde till sina släktingar i Norge men återkom ett par år senare då han samlat stöd. Sverker sökte stöd i Danmark och fick hjälp av en stor här anförd av Ebbe Sunesen och andra betydande personer. Maktkampen ledde till ett blodigt slag vid Lena (Kungslena) den 31 januari 1208 mellan den sverkerska och erikska ätten. Erik Knutsson fick hjälp från Norge och gick segrande ur striden och Sverker flydde till Danmark. Redan två år senare försökte Sverker ta tillbaka makten men stupade i slaget vid Gestilren. I Västgötalagens kungakrönika sägs det att Sverker fallit för folkungarna. Det är första gången folkungar nämns i skrift.

Erik Knutsson föddes 1180 och avled på Näs borg på Visingsö den 10 april 1216. Han var son till Knut Eriksson och regerade som kung från 1208 efter att ha besegrat Sverker den yngre i slaget vid Lena, men kröntes till kung i november 1210 efter slaget vid Gestilren. Erik gifte sig år 1210 med Rikissa av Danmark som var dotter till Valdemar den store av Danmark. Erik är begravd i Varnhems kyrka. Påven Innocentus III som tidigare sympatiserade med Sverker den yngre bekräftade år 1216 Eriks rätt till Sverige och även rätten till de områden som befolkades av hedningar. Men Erik avled innan brevet nådde honom. Erik och Rikissa fick barnen Sofia, Marianne, Ingeborg (som var gift med Birger Jarl), Erik och Katarina Eriksdotter.

Johan Sverkersson föddes år 1201 och var son till Sverker den yngre och Ingegärd Birgersdotter (som var dotter till Birger Brosa). Johan var kung från år 1216 och dog den 10 mars 1222 på Visingsö och begravdes i Alvastra. Han blev den siste i den sverkerska ätten som hade kungligt uppdrag. Johan dog barnlös. Johan seglade till Estland med syfte att tvångskristna esterna, men hans undersåtar stupade när de hedniska esterna segrade i slaget vid Leal den 8 augusti 1220. Danskarna hade seglat till Estland och 1219 grundlagt ett danskt välde i trakten kring Reval (nuvarande Tallin som är huvudstad i Estland) och etablerat kristendomen lokalt.

Erik Eriksson föddes år 1216 och var Erik Knutssons ende son. Han var omyndig kung mellan år 1222 och 1229 samt från 1234 till 1250. Det fanns krafter som försökte få bort honom från tronen under 1220-talet för att han sägs ha haltat och läspat. Rådmannen Knut Holmgersson (Knut Långe) försökte få bort Erik från makten och gjorde uppror. Knut besegrade Eriks här i slaget vid Olustra 1229 och medan Erik flydde till Danmark blev Knut kung. Det var oroligt i landet vid den här tiden men efter att Knut dog 1234 kunde Erik ta tillbaka sin plats på tronen. Det var dock jarlen som vid den tiden utövade den verkliga makten. Erik dog år 1250.

Knut Långe tog makten och blev kung år 1229 men avled 1234. Knut höll till på Skohalvön i Uppland och upplät Sko kloster först till dominikanermunkar och sedan till cisterciensnunnor. Han hade två söner, Holmger som avrättades år 1248 i slaget vid Sparrsätra och Filip som avrättades 1251 i slaget vid Herrvadsbro när han halshöggs på order av Birger jarl. Holmger begravdes i Skoklosters kyrka och på hans gravtäcke från 1400-talet står det att läsa:
Född av svearnas lysande kungastam blev Holmger, ett föredöme i goda seder, slagen av den bittra döden och ligger här med avhugget huvud. Men en kristlig död visar sig skön genom talrika under.” På täcket finns vapensköldar från fädernesidan och mödernesidan avbildad vilket visar hur viktigt det var att visa släktrelationernas samband.

Erik Eriksson återtog tronen efter Knut Långes död år 1234. Erik var gift med Katarina Sunesdotter och behöll makten tills han dog endast 34 år gammal den 2 februari 1250. Han begravdes i Varnhem. År 1237 befaller påven Gregorius IX biskoparna i Sverige att uppmana svenskarna till korståg mot tavasterna i Finland. De som deltog skulle erhålla syndaförlåtelse. Kyrkan ville med hjälp av svärdet fortsätta att tvångskristna andra folk och och frånta dem sina möjligheter att leva efter andra än kristna sedvänjor. Svenskarna anfördes av Birger jarl (Magnusson) i korståget mot tavasterna år 1238 och år 1240 var han med i slaget vid Neva mot ryska trupper som gick segrande ur striden. Birger var snart en maktfaktor i Sverige.

Birger jarl (Birger Magnusson) föddes i Bjälbo i Östergötland omkring år 1210. Han var riksjarl under åren 1248 till 1266. Föräldrarna hette Magnus Minnesköld och Ingrid Ylva. Birger gifte sig mellan 1235-1237 med Ingeborg, som var syster till Erik Eriksson, och fick flera barn. Två av hans söner blev kungar, Valdemar och Magnus Ladulås. För att förstå tidsandan  kan man hänvisa till ett brev som utfärdades år 1248 i Skänninge då den påvlige legaten förlänade och med biskoparnas samtycke att ingen som var prästvigd skulle få ingå äktenskap. Tidigare hade prästerna vanligen varit gifta men genom förbudet ville man att de skulle ägna all tid åt kyrkan, inte åt annat. Den svenska kyrkans män fogade sig helt efter detta märkliga beslut. Med på mötet i Skänninge fanns också Birger jarl.

När Erik Eriksson avled år 1250 befann sig Birger Jarl på korståg i Finland och byggde en borg i Tavastehus. Birger jarls omyndige son Valdemar valdes året efter till kung, men den verklige makthavaren var Birger. Försök gjordes att störta Valdemar vilket misslyckades. Huvudmännen bakom upproret halshöggs liksom ett antal tyskar som deltog, medan de flesta svenskar som deltog skonades.

Efter hustrun Ingeborgs död gifte Birger om sig med den danske kungen Abels änkedrottning Mechtild av Holstein. Birger grundade Stockholm år 1252 och under hans styre infördes fridslagarna som reglerade kvinnofriden, tingsfriden, hemfriden och kyrkofriden. Han avled den 21 oktober 1266 och blev den siste som använde titeln jarl. Han begravdes i klosterkyrkan i Varnhem.

Valdemar Birgersson föddes år 1138 eller 1239 och var son till Birger jarl. Han kröntes till kung i Linköpings domkyrka år 1251 vilket föranledde protester från Filip Knutsson (son till Knut Långe) och Knut Magnusson (son till Magnus Broka) som gjorde uppror och samlade en här för att strida mot Valdemar och Birger jarl, men förlorade och avrättades tillsammans med ett antal tyska soldater.

Valdemar gifte sig år 1260 med Sofia Eriksdotter av Danmark och fick sju barn med henne. Valdemar har blivit känd för att ha haft flera kärleksaffärer bland annat med med prinsessan Jutta av Danmark som han fick ett barn med. Han förlorade folkets aktning och tvingades besöka påven i Rom för bot. När Valdemar kom hem uppstod en konflikt med brodern Erik. Erik fick stöd av stormannen Johan Filipsson och då valde Valdemar att fängsla dem. Erik lyckades fly och fick hjälp av brodern Magnus. Magnus och Erik värvade en väpnad styrka som angrep Valdemar och hans bondehär. De möttes i slaget vid Hova och Valdemar tvingades fly till Norge. När Valdemar återvände för att ta tillbaka makten blev han tillfångatagen. Magnus valdes till kung på Mora sten sommaren 1275 och Valdemar frigavs. Han tvingades senare lämna landet och bodde i Danmark i många år, men återkom och fängslades då av brodern som placerade honom i fängelse i Nyköpingshus. Valdemar dog 1302.

Magnus Ladulås (Magnus Birgersson) föddes 1240 och dog på Visingsö år 1290. Magnus var son till Birger jarl och Ingeborg Eriksdotter och var gift med Helvig av Holstein. Biskoparna gav sitt stöd för att Magnus skulle bli kung och han kröntes i Uppsala domkyrka den 24 maj 1276. Han var kung i Sverige fram till 1290 och kallade sig ”Svea och Göta konung”. I samband med sin kröning utlovade han att kyrkan skulle befrias från alla statliga pålagor och löftet fastställdes år 1281. År 1280 avrättar han upproriska stormän i Stockholm och halshugger ledarna för upproret. Magnus anlade flera kloster, ett av dem var heliga Klaras kloster på Norrmalm i Stockholm. Under sin vistelse i Alnsö hus som han anlades på Adelsö i Mälaren skrev han år 1285 Magnus Ladulås stadga. Fem år tidigare skrevs Magnus Ladulås stadga 1280. Han begravdes i Riddarholmskyrkan och blev den förste svenske kungen som begravdes där.

Birger Magnusson föddes 1280 och var son till Magnus Ladulås och Helvig av Holstein. Han tillhörde Bjälboätten. När Birger var fyra år beslutades på ett möte i Skänninge att han skulle efterträda Magnus som kung. När Magnus avled år 1290 fick Birger hjälp med sitt uppdrag av förmyndare under ledning av den erfarne Torgils Knutsson. En av de första åtgärder som vidtogs var att planera ett korståg till Finland och omvända det ännu hedniska Karelen. År 1293 seglade en stor svensk här till innersta delen av Finska viken och tog sig sedan till Karelen där de i Viborg uppförde en fästning och sedan återvände till Sverige. År 1299 gjorde Torgils Knutsson en ny resa till floden Nevas utlopp och byggde där en fästning kallad Landskrona, inte långt från nuvarande S: Petersburg. Svenskarna seglades sedan hem och år 1301 togs Landskrona av ryssarna och förstördes efter att manskapet som höll fästningen försvagats av sjukdom.

Under Birgers tid utarbetades en ny lag för Uppland. Lagmannen i Tiundaland, Birger Persson, fick i uppdrag att samla en grupp förståndiga män och utarbeta en ny lag. År 1296 stadfästes en gemensam lag, Upplandslagen, för hela landskapet och Birger Persson blev Upplands förste lagman.

År 1298 gifte sig Birger med prinsessan Märta som var dotter till danske kungen Erik Klipping. De fick tillsammans fyra barn, Magnus, Erik, Agnes och Katarina. 

I slutet av år 1302 när Birger kröntes blev brodern Valdemar hertig av Finland. Brodern Erik var hertig i Södermanland med Nyköpings slott och en del av Uppland. Den tredje brodern Erik fick den viktiga staden Kungahäll med slott och omgivningar.

Torgils fängslades av bröderna som höll honom ansvarig för stridigheter mellan bröderna.  Torgils fördes till Stockholm där han fängslades och sedan halshöggs den 10 februari år 1306 på Södermalm. På hösten samma år samlade Valdemar och Erik en här och för att gripa kung Birger. Kungen och drottningen greps på Håtuna kungsgård i Uppland och placerades på Nyköpings slott samtidigt som bröderna tog riket i besittning. Händelsen kallas för Håtunaleken. Birger frigavs 1308 efter att ha förklarat sig nöjd med del del av riket som bröderna tilldelade honom. Han flydde då till Danmark där han förberedde en återkomst till tronen.

År 1310 återkom Birger och Sverige delades mellan bröderna. År 1317 bjöd Birger sina bröder att komma som gäster till Nyköpingshus. Efter festen greps de av en skara beväpnade män som förde dem till slottets fängelse. Erik och Valdemar avled på slottet 1318 efter att Birger kastat bort nyckel till deras fängelse och de kan ha svultit ihjäl. Händelsen kom att kallas Nyköpings gästabud. Anhängare till Valdemar och Erik gör uppror och Birger tvingas fly till Danmark och tar hustrun Märta med sig. Birger dog den 31 maj 1321 och hade innan sin död fått veta att sonen Magnus avrättats en kort tid efter Nyköpings gästabud.

Ingeborg Håkansdotter föddes 1301 och avled den 17 juni 1361. Hon var dotter till Håkon Magnusson av Norge och Eufemia av Arnstein. Hon var i Sverige gift med hertigen Erik Magnusson som hon fick två barn med, sonen Magnus Eriksson (senare kung) och Eufemia Eriksdotter. Hon fick också två barn med Knut Porse, Håkan och Knut som dog år 1350. Ingeborg var regent under åren 1318 och 1319. Hennes titel var ”Ingeborg, av Guds nåde dotter till konung Håkon, hertiginna i Svearike”

Magnus Eriksson föddes 1316 och var son till Erik Magnusson och Ingeborg Håkansdotter. Han var också sonson till Magnus Ladulås. Han var dotterson till kung Håkon i Norge som avled den 8 maj 1319. Enligt tronföljdsordningen var Magnus den som skulle ärva tronen i Norge och även i Sverige. Den 8 juli 1319 valdes Magnus Eriksson enhälligt till kung vid mötet i Mora stenar utanför Uppsala. Modern Ingeborg hade stort ansvar för riket som medlem i förmyndarstyrelsen, men  hon avlägsnades år 1322 efter missnöje med henne. 

År 1331 eller 1332 blev Magnus myndig och 1336 kröntes han och den flamländska hustrun Blanche av Namur med stor prakt i Stockholm. Samtidigt slogs Magnus till riddare av sin svåger Albrecht. Efter missnöje med Magnus politik reste sig sonen Erik tillsammans med ett antal stormän år 1356 vilket ledde till att Magnus tvingades avstå en del av riket till sonen. Erik blev samregent, men han avled i juni 1359 och Magnus återtog tronen. I juli 1361 kom den danska flottan till Öland. De erövrade Borgholms slott och tillsatte en dansk fogde för slottet och ön. Samma månad steg en dansk här under Valdemar iland på Gotland och trots stort militärt motstånd från lokalbefolkningen förlorade gotlänningarna slaget. Efter oenighet med sonen Håkan valde sonen att fängsla sin far i november 1361. Efter en förlikning styrde de sedan gemensamt. År 1363 gifter sig Håkan med Valdemar Atterdags dotter och vid samma tid drivs flera svenska stormän i landsflykt. Stormännen kontaktar då Albert av Mecklenburg och erbjuder den svenska kronan till hans son (Albert av Mecklenburg d.y.). I november 1363 kom han till Stockholm och hyllades av borgarna. I februari valdes han vid Mora stenar till kung. Magnus försökte ta tillbaka makten men på våren 1365 besegrades han på Gata skog i Enköping där han tillfångatogs och satt fängslad till 1371. Han bodde sedan kvar i Norge och avled genom drunkning år 1374.

Magnus blev känd för att han instiftat nya lagar, avskaffat träldomen, han försökte förebygga våldgästning och övervåld.

Under Magnus Erikssons tid hemsöktes landet av digerdöden. Ofattbara lidanden och stor folkminskning drabbade landet som var den största katastrof som folket i Sverige någonsin upplevt.

Se även:

Kung Magnus Erikssons gårdsrätt 1319
Kung Magnus Erikssons stadga gjord i Skänninge (1335)
Kung Magnus Erikssons stadga gjord i Skara (1335)
Kung Magnus stadga, Telgie 1345
Björköarätten (Bjärköarätten utgör grunden för Magnus Erikssons stadslag som började skrivas år 1349.)

Erik Magnusson var son till Magnus Eriksson och drottning Blanka av Namur. Han föddes 1339 och dog 20 år gammal 1359. Erik blev utsedd till tronföljare när han var fem år gammal. År 1356 samlades ett antal stormän tillsammans med Erik för att sätta press på Eriks far Magnus som var kung och få honom att avstå en del av tronen. Erik blev då samregent, men avled redan 1359.

Håkan Magnusson föddes år 1340 och avled den 11 september 1380. Han var son till Magnus Eriksson och bror till Erik Magnusson. Han var kung av Norge mellan 1355 och 1380 och kung av Sverige 1362-1364. Han gifte sig år 1363 med Valdemar Atterdags dotter Margareta och år 1370 föddes deras enda gemensamma barn Olof, som sedan blev kung i Danmark. Håkan lät fängsla sin far Magnus på grund av kritik mot ett fredsfördrag vid Greifswald år 1361. Håkan valdes till kung vid Mora sten i februari 1362. Håkan och Magnus förlikades och började samregera. Samtidigt bedrevs krigshandlingar från Danmark och efter en del förvecklingar drevs ledande stormän i landsflykt 1363 av kung Magnus. 

Albrekt av Mecklenburg föddes någon gång mellan 1338 och 1340 och avled 31 mars 1412 i Mecklenburg. Albert var son till hertig Albert av Mecklenburg och Eufemia Eriksdotter som var syster till kung Magnus Eriksson. 

De stormän som drivits i landsflykt av kung Magnus vände sig till hertig Albrekt den store av Mecklenburg och förklarade för honom att de gärna skulle se hans son Albert av Mecklenburg d.y. En av de ledande stormännen av Bo Jonsson Grip. Från Tyskland organiserades en invasion av Sverige för att ge Albrekt makten. Över 1 600 tyska krigare landsteg och kunde efter ett tåg mot huvudstaden ganska lätt ta kontrollen över Stockholm. Kung Magnus avsattes och Albrekt kunde med stöd av stormännen väljas till kung vid Mora sten i februari 1364. Albrekt tackade stormännen genom att ge dem viktiga poster i samhället. Magnus och sonen Håkan kom med en norsk-svensk här som mötte Albrekts trupper vid Gataskogen i Enköpingstrakten. Den 3 mars 1365 utkämpades ett slag som svenskarna förlorade och Magnus greps av Albrekt. Den svenska allmogen gillade inte det tyska inflytande över Sverige och anslöt sig till Håkan för att bekämpa Albrekt. De ville ha en fosterländsk kung för att bäst kunna bekämpa stormännen. Efter förhandlingar och en kungaförsäkran blev det fred och kung Magnus frigavs men tvingades betala lösen till Albrekt. 

Sverige var nu ett delat land där Håkan fick Skara stift medan drotsen Bo Jonsson Grip hade kontroll över resten av landet. Albrekt kontrollerade Stockholm och vissa kungsgårdar som han fortfarande styrde över. När den mäktige Bo Jonsson Grip avled 1386 försökte Albrekt dra in hans gods till kronan. De ledde till en konflikt där stormännen bad drottning Margareta av Danmark om hjälp. Albrekt hämtade tyska trupper medan Margareta rekryterade danskar och i slaget vid Åsle tå år 1389 besegrades Albrekt som hamnade i fångenskap på Lindholms slott i Skåne men släpptes 1395 när striderna var över. Albrekt flyttade till Mecklenburg och avled 1412.

Margareta Valdemarsdotter föddes 1353 och var dotter till Valdemar Atterdag. Hon var gift med Håkan Magnusson och de fick tillsammans sonen Olof som föddes år 1370. Han dog redan 1387. Margareta var drottning av Norge och Danmark från år 1387 till 1412 och drottning av Sverige från år 1389 till 1412. Hon regerade i praktiken över hela Norden.

Hur illa tyskarna behandlade svenskar under den här tiden beskrivs av en händelse år 1389 på Käpplingeholmen (idag Blasieholmen) i Stockholm. I Stockholm var tyskarna illa sedda. De samlades i ett nätverk som gick under namnet hättebröderna och förde oljud om nätterna och hånade svenskar. Svenskarna klagade på deras oväsen och ville förhandla med tyskarna om situationen. Den svenske rådmannen Peter Ålänning överfölls av tyskar när han var på väg att förhandla. Han fängslades tillsammans med ett par andra svenskar vilket orsakade stor ilska bland svenskar som beväpnade sig och tog sig till Stortorget för att möta tyskarna. De skildes därefter utan att någon skadades. Tyskarna anklagade 76 svenskar för förräderi      och grep dem. En del av dem fördes bland annat till Gråmunkeholmen för att torteras andra placerades på kungliga slottet. Tre svenskar brändes på bål och de som befann sig på slottet fördes över till Käpplingeholmen och låstes in i en lada. Tyskarna tände på ladan och samtliga svenskar som befann sig där dog en plågsam död.

Det var en rörig tid i Sverige med oroligheter där tyska vitaliebröderna härjade längs kusterna. De stod i tysk tjänst och från 1392 var de omkring 5 000 personer med minst 100 skepp som rånade och mördade på havet och i hamnar i Norge, Danmark, Sverige och Estland. När tyska fredsskepp skickades ut med beväpnade män för att mäkla fred med vitaliebröderna år 1396 skickades två skepp också från Kalmar för att angripa sjörövarna. Svenskarna på de skeppen angreps av fredsskeppen som trodde att svenskarna var sjörövare. De över 70 svenskarna kastades levande i havet och dog. 

Margaretas syster Ingeborgs dotterson som hette Bogislav adopterades av Margareta och fick namnet Erik av Pommern. 

Erik av Pommern föddes 1382 i Rügenwalde som idag ligger i Polen. Han var son till Vratislav VII av Pommern och Maria av Mecklenburg. Drottning Margareta adopterade honom efter att den egna sonen Olof dog 1387. Erik valdes till kung i Norge 1396 och i Sverige och Danmark 1396. Den 17 juni 1397 kröntes Erik till kung i de tre länderna och ett intyg utfärdades den 13 juli om att 67 riksråd lovade honom all undersåtlig lydnad. Då lades grunden till Kalmarunionen. En handling visade att de tre rikena i fortsättningen skulle ha en kung och inte skiljas åt. Erik blev myndig år 1400 och fick året efter rida på eriksgata. År 1406 gifte han sig med Filippa av England som var dotter till kung Henrik IV av England. Erik ville att de nordiska länderna skulle fungera som en sammansvetsad enhet för att kunna möta mot från tyska stater. År 1408 köpte han tillbaka Gotland från Tyska orden som kontrollerat ön sedan 1398. År 1410 inleddes ett grymt krig mellan Kalmarunionen och den tyska delstaten Holstein. Kriget handlade om anspråk på hertigdömet Slesvig och striderna varade till år 1435. Konflikten fick konsekvenser som ledde till Engelbrektsupproret och att Erik tvingades bort från tronen. Han avled 1459.

Engelbrekt Engelbrektsson föddes på 1390-talet söder om Norberg i Västmanland. Engelbrekt var en bergsman som enligt samtida källor var ”liten till växten men stor i sinnet, tapper och talför”. När den danskättade fogden Jösse Eriksson som verkade i Västmanland, Bergslagen och Dalarna betedde sig illa mot allmogens folk tröttnade dalkarlarna på denne översittare och gick till kungen för att klaga. Engelbrekt utsågs att framföra klagan till kungen men han lät fogden fortsätta sitt arbete utan åtgärd. År 1434 inledde Engelbrekt sitt uppror genom att tåga till Västerås och tvinga Jösse Eriksson att lämna sin post. Några förbättringar var inte i sikte så Engelbrekt fortsatte sitt uppror mot utländska fogdar och redan efter tre månader hade han vunnit segrar över hela landet genom att avsätta fogdar och bränna ned deras borgar. Engelbrekt utsågs till rikshövitsman i Arboga 1435. Han lockades till ett rådsmöte och när han kom till Göksholm i Mälaren år 1436 och mötte riksrådet Måns Bengtsson som hade med sig en yxa och slog ihjäl den av sjukdom försvagade Engelbrekt. Engelbrekt tycks ha lagt ned stora pengar ur egen ficka för att komma till rätsida med Sveriges problem. Engelbrekts närmaste man, Erik Puke, fortsatte göra uppror. Han och hans män tågade till Vadstena där de med våld hämtade Jösse Eriksson ur klostret där han gömde sig. De tog med Jösse till Motala och dömdes honom till döden. Han halshöggs den 9 december 1436.

Karl Knutsson (Bonde) föddes 1408 och var riksföreståndare 1438-1440 och kung i perioderna 1448-1457, 1464-1465 och 1467-1470. Efter att fosterlandsvännen Engelbrekt mördats fanns ingen självklar ledare för allmogen. Nu blev det istället två personer som ställdes mot varandra. Det var Krister (Kristiern) Nilsson som ville att de tre nordiska länderna fortsättningsvis skulle förenas i en union medan Karl Knutsson som ville se ett självständigt Sverige under en svensk kung. Karl Knutsson ställde sig på Engelbrekts sida när han år 1434 intog fästningen Stegeborg. Vid riksmötet i Arboga år 1436 blev Knutsson rikshövitsman och fick dela på posten fram till Engelbrekts död för att därefter vara ensam på posten fram till 1438.

Kristoffer av Bayern föddes 26 februari 1418 i Bayern i Tyskland och dog i Helsingborg 1448. Han var kung av Danmark, Sverige och Norge. I Sverige var han kung från den 14 september 1441 då han valdes vid Mora sten. I sin kungaförsäkran lovade han att följa gamla sedvänjor och att riksråd och länsherrar enbart skulle bestå av män födda i Sverige. Under Kristoffers styre gjordes en ny version av Magnus Erikssons landslag, den kom att kallas Kristofers landslag och utkom 1442. Kristofer avled i januari 1448 och är begravd i Roskilde i Danmark. Efter hans död blir Karl Knutsson kung.

Karl Knutsson (Bonde) valdes till kung efter Kristoffers död 1448. Av 71 personer som skulle rösta för en ny kung lade 63 personer sina röster på honom. Den 28 juni hyllades han vid Mora sten och dagen efter genomfördes kröningen i Uppsala domkyrka. Den 30 vigdes Jöns Bengtsson till ärkebiskop. En av Karls första åtgärder var att försöka erövra Gotland, men det misslyckades på grund av flera misstag som gjordes av riddaren Magnus Gren. Kung Kristian I lyckades hindra Karl från att ta Gotland och Karl och Kristian bekämpade sedan varandra. Konflikten blev dyrbar och efter extra skatter som ledde till missnöje gjorde ärkebiskopen Jöns Bengtsson uppror år 1457 och avsatte Karl. Han efterträddes av Kristian I.

Jöns Bengtsson (Oxenstierna) föddes 1417 och dog den 15 december 1467 på Öland. Han var ärkebiskop av Uppsala stift från 1448 till 1467 då han avled. Han var också riksföreståndare år 1457 och även 1465-1466.

Erik Axelsson (Tott) Född 1415 – död 1481. Riksföreståndare mars – 23 juni 1457. Samregent med Jöns Bengtsson. Riksföreståndare 18 oktober 1466 – 12 november 1467.

Kristian I föddes i februari 1426 och dog den 21 maj 1481. Kristian gifte sig med 1449 med den 20-åriga Dorotea, som var änka till Kristofer av Bayern. De fick fem barn. Kristian blev kung i Danmark år 1448 och i Norge 1450. I Sverige kröntes han till kung i Uppsala 29 juni 1457 efter att Karl Knutsson avsatts och behöll titeln till 1464. I samband med kröningen korades sonen Hans till efterträdare för Kristian. År 1464 kom Karl Knutsson tillbaka till Sverige efter begäran från allmogen och blev ånyo krönt som kung men tvingades avsäga sig kronan året efter. Som ersättning fick Karl delar av Finland.

Karl Knutsson (Bonde). År 1466 väljs den danske stormannen Erik Axelsson Tott till riksföreståndare. Han bröt med Kristian och  och samtidigt ökade stödet för Karl Knutsson som tågade in i Stockholm den 12 november 1467 där han återtog kronan. Nu uppstod stridigheter mellan anföraren Erik Karlsson (Vasa) från det unionsparti som också Kristian representerade och Karl Knutssons män med Nils och Sten Sture i spetsen. Under oroligheterna avled Karl den 15 maj 1470. Han är begravd i Riddarholmskyrkan. Karl var gift först med med Katarina Karlsdotter som han fick två barn med och sedan med Kristina Abrahamsdotter som han fick åtta barn med, varav fyra dog som barn. Karl efterträddes av Sten Sture den äldre.

Sten Sture den äldre föddes 1440 och dog i Jönköping den 14 december 1503. Han var Sveriges riksföreståndare från juni 1470 till sin död 1503. Han gifte sig år 1466 med Ingeborg Åkesdotter och fick dottern Birgitta. Sten Sture deltog tillsammans med biskop Kettil Karlsson i ett uppror mot Kristian I och gick segrande ur striden vid Haraker år 1464. Han fortsatte framgångsrikt sina strider och år 1470 segrade han över en här vid Uppbo färja i Dalarna. Samma år vann han en strid vid Öresten mot Kristian I. Innan Karl Knutsson avled ville han att Sten Sture skulle bli riksföreståndare. Som en följd av det valdes han i maj 1471 till riksföreståndare vid mötet i Arboga. I oktober samma år stod slaget på Brunkeberg i centrala Stockholm de som försvarade Kalmarunionen och Sturepartiets anhängare som stred för Sveriges självständighet. Slaget leddes av Sten Sture den äldre som med ryttare och fotfolk samlades vid nuvarande Hötorget och skred till verket med 8 000 bönder och soldater medan Kristian hade 3 000 tyska legosoldater och 3 000 danska och svenskar på sin sida. Efter slaget låg döda och sårade runt Brunkebergsåsen. Omkring 900 danskar låg döda i strömmen. Många betydande danska ädlingar låg döda i sitt eget blod på land. Segern var viktig för Sverige som tack vare den säkrade sin självständighet för lång tid.

År 1483 upprättades ett avtal mellan rådsherrar i Sverige och i Danmark-Norge om förhållandet inom Kalmarunionen och även Sveriges författning. Mötet kallas Kalmar recess och på mötet erkändes Hans som kung i Sverige av riksrådet, men mot Sten Stures vilja. Hans arbetade för att få in Sverige i Kalmarunionen och ville minska det inflytande som Hansan hade i Östersjön. Han bildade en allians med Ryssland och år 1495 anföll han det svenska Finland. Sten Stures inflytande försvann och efter ett slag i Rotebro mot en dansk här förlorade Sten Sture striden. 

Hans kröntes till kung den 26 november 1497 men efter ett fälttåg med nederlag mot bönder i Ditmarsken i Schleswig-Holstein år 1500 och tusentals döda var Hans tid snart över. Sten Sture organiserade ett uppror mot kung Hans och lyckades segra. I augusti 1501 belägrades Örebro hus av en beväpnad allmoge som grep och senare lynchade den danske fogden Jöns Falster. Hans makt minskade i takt med att Sten Sture belägrade viktiga delar av landet. Sten Sture fick efter flera strider tillbaka sitt inflytande och i början 1503 kontrollerade han större delan av landet utom Kalmar och Öland. I december samma år avled han. I Mariefred finns en minnessten över Sten Sture rest.

Kung Hans föddes en 2 februari 1455 och dog den 20 februari 1513. Han var kung i Danmark från 1481, kung i Norge från 1483 och kung i Sverige mellan 1497 och 1501. Hans var son till Kristian I. Hans gick också under namnet Johan II. Han var gift med Kristina av Sachsen och fick sex barn. Sonen Kristian II blev senare känd som Kristian tyrann.

År 1483 upprättades ett avtal mellan rådsherrar i Sverige och i Danmark-Norge om förhållandet inom Kalmarunionen och även Sveriges författning. Mötet kallas Kalmar recess och på mötet erkändes Hans som kung i Sverige av riksrådet, men mot Sten Stures vilja. Hans arbetade för att få in Sverige i Kalmarunionen och ville minska det inflytande som Hansan hade i Östersjön. Han bildade en allians med Ryssland och år 1495 anföll han det svenska Finland. Sten Stures inflytande försvann och efter ett slag i Rotebro mot en dansk här förlorade Sten Sture striden. 

Hans kröntes till kung den 26 november 1497 men efter ett fälttåg med nederlag mot bönder i Ditmarsken i Schleswig-Holstein år 1500 och tusentals döda var Hans tid snart över. Sten Sture organiserade ett uppror mot kung Hans och lyckades segra. Hans gav dock inte upp utan fortsatte att ställa till problem för Sverige fram till sin död 1513.

Svante Nilsson (Sture) föddes 1460 på Penningby slott som idag ligger i Norrtälje kommun i Uppland. Han var riksråd och Sveriges riksföreståndare från år 1504 till sin död i januari 1512.

Svante Sture medverkade år 1497 i att störta Sten Sture, men 1501 gick han i i striden mot kung Hans. Den 21 januari 1504 valdes han enhälligt till riksföreståndare och tog strax därefter befälet på Stockholms slott. Vid en här tiden rådde öppen fejd med Danmark och i Sverige var det nöd och oordning. Danskarna försökte få in Sverige i Kalmarunionen. När det inte lyckades åkte han 1505 till Kalmar där han anklagade ett antal rådmän för brott och avrättade de mest inflytelserika männen inklusive borgmästaren. Den första åtgärden som gjordes med Svante vid rodret var att vännen Hemming Gad tog sig till Kalmar för att inta slottet. Den 23 oktober 1506 planerade de att storma slottet, men mötte motstånd och fick nöja sig med att inta staden. I december 1506 förklarade dalkarlarna att de aldrig skull acceptera Hans till kung eller låta sig plågas av de danska fogdarna. Bönderna på landsbygden i Kalmar förklarade också att de inte kunde acceptera Hans. Tiden var fortsättningsvis orolig Först i september 1510 lyckades svenskarna ta Kalmar slott och även Borgholm och Öland. Hela Sverige var nu under svensk kontroll utom Gotland. Striderna fortsatte liksom danskarnas härjningar. Svante avled 1512 innan han skulle besöka ett möte i Arboga 1512.

Erik Trolle föddes omkring år 1460 och dog 1530 Han var riksråd 1487 och riksföreståndare 1512. Sonen Gustaf blev ärkebiskop. Han fick totalt sju barn varav tre drunknade tillsammans med modern.

Släkten Trolle stod tidigt i förbindelse med danska släkter och hade varit fientliga till Sturarna. Han hyste sympatier för kung Hans men valdes sedan att ge sitt stöd åt Svante Nilsson (Sture). Den 18 maj 1512 valdes han till riksföreståndare efter Svantes död, men redan i juli tvingades han lämna sin post. Erik Trolles son Gustaf utnämnde till ärkebiskop 1515. Erik avled år 1529.

Sten Sture den yngre (Sten Svantesson Natt och Dag) föddes 1492 eller 1493 och var riksföreståndare från 1512 till 1520 då han avled. Sten var son till Svante Nilsson (Sture) från släkten Natt och Dag. I unga år deltog han i upproret mot kung Hans. Den 23 juli 1512 utsågs han till riksföreståndare. Året efter avled kung Hans och hans son Kristian tillträdde regeringen i Danmark och Norge. Ärkebiskop Gustaf Trolle började under 2016 en kampanj mot Sten i försök att avsätta honom vilket resulterade i att Sten arrangerade ett möte i juli 1516 där han förklarade sina åsikter om Trolle. 

I oktober 1516 började Sten Sture belägra Stäkets slott där ärkebiskopen Gustaf Trolle vistades. Under Arbogamötet 1517 fick Sten stöd från folk som skrev att man ”ville leva och dö med sitt rätta fädernerike och riksföreståndaren och med honom dag och natt avvärja rikets skada och fördärv, såsom fäder och förfäder hade gjort”. 

I maj 1517 seglade den danska flottan från Köpenhamn med 4 000 danska och tyska krigare. De anfördes av Joakim Trolle, som var ärkebiskop Gustaf Trolles farbror, och Sören Norby. De brände ned Västervik, brandskattade Söderköping och härjade längs Östergötlands kuster. De fortsatte härja i Finland och på Åland. Den 4 augusti kom de till Stockholm skärgård. När de kom till Stockholm och byn Vädla, som låg på Östermalm, ingrep Sten Sture och hans rytteri. Danskarna slogs ned med kraft. Sten kunde tåga in i Stockholm med erövrade fanor och många fångar.

I november 1517 hölls ett riksmöte i Stockholm där det fattades beslut om att Stäket slott skulle rivas och att Gustaf Trolle aldrig mera skulle erkännas som ärkebiskop. Biskop Hans Brask, som mest av alla biskopar hade stått på Stens sida, fann det nu rådligt att sörja för sin säkerhet och lade in dolt under sigillet en egenskriven tex: ”Härtill är jag nödd och tvungen”. 

Den 16 juni 1518 seglade kung Kristian II med sin flotta bestående till stor del av tyska legoknektar mot Stockholms skärgård. Sten hade sett till att förstärka försvaret för att möta hotet. Kristian intog Brännkyrka på Södermalm och en blodig strid utkämpades mellan svenskarna och inkräktarna. Svenskarna segrade med stora förluster. 300 fångar togs av svenskarna och omkring 1 600 döda bönder låg kvar på platsen där striderna ägde rum. En av dem som deltog i striden var den då unge väpnaren Gustaf Eriksson (Vasa) som fem år senare skulle bli en viktig historisk gestalt.

År 1520 invaderas Västergötland av en här bestående av danskar, tyskar, skottar och fransmän under befäl av Kristians underhuggare Otto Krumpen. Sten Sture ställde upp ett försvar vid Åsunden söder om Bogesund med 10 000 man. När slaget just skulle börja i januari 1520 träffades hans häst och även Sten själv träffades så svårt att ena knäet krossades. Svenskarna retirerade och när Sten skulle köras till Strängnäs med släde för att han blivit sämre dog han under färden den 3 februari. Då var han endast 27 eller 28 år gammal men hade redan utfört stora hjälteinsatser i försvaret av landet.

Kristian II (Kristian Tyrann) föddes 1 juli 1481 på Nyborgs slott i Danmark och dog år 1559. Han var kung av Danmark och Norge 1513-1523 och kung av Sverige 1520-1521. När han gjorde ett anfall mot Sverige 1502 ansågs han ha goda krigaregenskaper. År 1518 besegrades Kristian av Sten Sture den yngre i slaget vid Brännkyrka. Kristian får i samband med förhandlingar mellan honom och Sten Sture sex adelsmän som gisslan. Kristian struntade i avtalet som skulle kunna leda till fred och grep adelsmännen som han fraktade till Danmark och blev gisslan där. Två av Adelsmännen var Hemming Gadh och Gustav Vasa.  När Kristian segrade i slaget vid Åsunden 1520 och efter Sten Sure den yngres död låg fältet öppet för Kristian att etablera sig i landet. Den 1 november sammankallades ett riksmöte där Kristian föreslogs bli kung. Han kröntes den 4 november av ärkebiskopen Gustav Trolle. Kungen svor då att styra riket med infödda män och att hålla alla vid Sveriges lag och rätt. I den högtidliga processionen bars regalierna av danska män och det riddarslag som därefter gavs kom endast danskar och tyskar till godo. Det väckte anstöt att svenska män inte fick medverka. Ingen svensk man utsågs till riddare. När gästabudet sedan hölls fick dock även svenska män och kvinnor delta. Staden Stockholm lämnade sextio ungerska gyllen som vägde 345 lod i gåva.

Efter gästabudet fick Gustav Trolle klaga till kungen över Sten Stures anhängare och kort därefter valde kungen att fängsla många av dem. Gustav Trolle krävde ersättning och ansåg att Sten Stures anhängare gjort sig skyldiga till kätteri. Kungen frågade Trolle han ville begära förlikning eller om han vill se lagens strängaste straff. Trolle vill att lagens strängaste straff skulle utdömas. Den förste som förhördes var Hans Brask som kunde försvara sig med den text han gömt i sigillet där det stod att läsa ”Härtill är jag nödd och tvungen”. Alla förhördes och fördes sedan bort av konungens Kristians nyblivna riddare Sören Norby och Klaus Bilde. De av kyrkans män som var lojala till anklagelseakten mot Sten Stures anhängare hänvisade till kyrklig lagstiftning men kom gemensamt fram till att överlåta åt Kristian att verkställa straffet.

Den 8 och 9 november 1520 skulle ett stort antal svenska ädlingar och sympatisörer till Sten Sture avrättas av en kung som kom att kallas Kristian Tyrann. En av dem som avrättades var Gustav Vasas far Erik Johansson (Vasa). Den förste som avrättades var den åldrige biskopen Matts från Strängnäs. Sedan avrättades resten av de ädla männen. Dagen efter avrättades tjänstefolket. De halshöggs och hängdes på Stortorget i Gamla Stan i Stockholm. Kropparna brändes sedan på bål på den plats där Katrina kyrkogård ligger idag. Sten Stures grav grävdes upp och den döda kroppen slängdes på bålet.

Avrättningarna av misstänka anhängare till Sten Sture d.y. fortsatte. Senare avrättades också Hemming Gadh som varit allierad med Sten Sture den äldre och motståndare till Kalmarunionen. Gadh gick över till Kristians sida 1518 ansågs inte pålitlig och halshöggs den 16 december vid Raseborgs slott. Länsherren för Tavastehus, Åke Göransson Tott och riksrådet Nils Eskilsson (Banér) avrättades också. När Kristian gjorde sitt återtåg till Danmark fortsatte grymheterna. Vid Nydala kloster band han flera muckar och kastade dem i vattnet för att de ansågs ha varit motståndare till kungen. Den modige Lindorm Ribbing med son bror Per som startat ett uppror mot Kristian i Småland tillfångatogs och avrättades den 23 december 1521 tillsammans med sin bror och sina två unga söner.

Kristians inflytande över Sverige var på väg att upphöra. Den resning som hade påbörjats mot Kristian fick Gustav Vasa som ledare.

Gustav Vasa (Gustav Eriksson, Gustav I) föddes den 12 maj 1496 och var son till Erik Johansson (Vasa) som halshöggs av Kristian II (Kristian Tyrann). Modern var Cecilia Månsdotter (Eka). Han var också släkt med kung Sverker den yngre. Han var riksföreståndare 1521-1523 och kung 1523-1560. Gustav studerade i Uppsala och intresserade sig tidigt för politik. Han deltog modigt i slaget vid Vädla 1517 och i slaget vid Brännkyrka 1518 där Sten Sture-lojala svenskar slogs mot Kristian II:s unionsstyrkor och segrade.

Gustav kidnappades av Kristian II och fördes till Danmark där han fick sitt fånge en tid. Han lyckades fly och uppehöll sig i Lybeck i åtta månader tills han kunde ta sig till Sverige dit han kom den 31 maj 1520. När han fick kännedom om Stockholms blodbad begav han sig till Dalarna för att väcka allmogen och få dem att börja bekämpa Kristian och Kalmarunionens grepp över politiken. Gustav utsågs av männen i Mora till ”hövitsman över Dalarna och meniga Sveriges rike”.

Gustav blev en viktig ledarfigur och samlade allt fler upproriska människor som tillsammans försvarade sitt land. Han fick 16 livvakter och hade snart tusen man med sig. I slutet av april 1521 var Gustav herre över landskapen Dalarna, Gästrikland, Västmanland och Närke utom slotten som han ännu inte kontrollerade. Vid midsommartid hade han kommit till Stockholm med sin bondehär och allt fler såg honom som en viktig och kompetent ledare. Han lärde sina män att hantera vapen och smida spjut. Hans popularitet ökade och svenska krigsmän som varit på danskarnas sida anslöt sig nu till Gustav. En av dem var Arvid Västgöte som med en här tog sig till Östergötland för att vinna hela landskapet och belägra Stegeborg

I slutet av augusti 1521 hölls en herremiddag i Vadstena där ombud för Götalands ständer var samlade. På mötet korades Gustav till Sveriges rikes riksföreståndare. Konflikten i Sverige påverkade också Finland där flera nyckelpersoner övergick till den svenska sidan, en av dem var Erik Fleming. Den finska biskopen Arvid Kurck lämnade Finland med en stab men på vägen hit förolyckades fartyget med manskap utanför Öregrund i norra Uppland.

År 1523 gör den danska adeln uppror mot Kristian II som tvingas lämna landet. Den 6 juni väljs Gustav Vasa till kung och som en påminnelse om det firas Sveriges nationaldag den 6 juni varje år. En nationaldag som i våra dagar kapats av politiker som vill göra dagen ”mångkulturell”. På midsommardagen den 24 juni 1523 gör Gustav Vasa sitt intåg i Stockholm.

I juni 1527 hölls Västerås riksdag (Västerås recess) som resulterade i att Gustav Vasa i beslut bland annat om att kyrkans betydande ekonomiska och militära makt skulle brytas. Riksdagen blev också början på reformationen. Den katolska kyrkan övergavs och Sverige blev protestantiskt. År 1528 kröns Gustav Vasa i Uppsala och samma år sker ett dalauppror, det andra i ordningen, som kuvas. Ett tredje dalauppror sker och går under namnet Klockupproret när ett antal dalkarlar avrättades. År 1542 bryter ett uppror ut i Småland som leds av Nils Dacke. Upprorsmännen ogillade centraliseringspolitiken och de höga extraskatterna som bönder drabbades av. Upprorsmännen stred framgångsrikt på många håll men Gustav Vasa hade för avsikt att slå tillbaka. Dacke sköts under strider med kungens män år 1543 som sedan avrättade följemännen och flera av Dackes släktingar. Dackes son kastades i fängelse och tvingades där svälta ihjäl. De småländska bönderna straffades sedan med böter som bestod av oxar.

Under Gustav Vasas tid infördes år 1544 arvriket vilket innebar att kungatronen skulle gå i arv. Tidigare hade Sverige valt sina kungar, nu infördes ett nytt system där tronen skulle ärvas på manslinjen.

Gustav Vasa dog den 29 september 1560. Han fick sonen Erik XIV med Katarina av Sachsen-Lauenburg och tio barn med Margareta Eriksdotter (Leijonhuvud). Han är begravd i Uppsala domkyrka.

Erik XIV var son till Gustav Vasa och Katarina av Sachsen-Lauenburg. Han föddes den 13 december 1533 och dog den 26 februari 1577 på Örbyhus slott. Han var kung i Sverige från 1560 till 1568. Han fick en bra utbildning som anpassades till den kungliga miljön han växte upp i. Medan fadern Gustav hade fått kämpa hårt för att göra landet tryggt och säkert fick Erik ta över ett välordnat land med ett fungerande försvarsväsen. Erik var 27 år när han kröntes till kung i Uppsala domkyrka den 29 juni 1561. Erik var den första som blev kung med de nya arvreglerna. Under processionen till kyrkan gick riksmarsken Svane Sture, rikshovmästaren Per Brahe, rikskammarherren Gustaf Johansson och två andra riksråd som bar fram regalierna. Ärkebiskopen mäster Lars höll en kröningspredikan och förrättade själva kröningsceremonien efter att kungen avlagt sin ed. Efter ceremonien tillkännagavs att nio herrar fick friherrevärdighet. Det var Gustaf Olofsson (Stenbock), Sten Eriksson (Leijonhufvud), Birger Nilsson (Grip), Gabriel Kristersson (Oxenstierna), Lars Fleming, Karl och Jöran Holgersson (Gera), Klas Kristersson (Horn) och Erik Gustafsson (Stenbock) Ytterligare några blev riddare. Högtidligheterna efter kröningen pågick under fem dagar med gästabud, dans, tornerspel och fyrverkeri. Det påstås att det gick åt 300 får, 64 oxar, 500 gäss och tusen höns till måltiderna. Den ny grevarna fick efterhand allt från slott till städer och landbogårdar. Svante Sture fick Västervik och Per Brahe fick Visingsö.

Erik tog staden Reval (Tallinn) i beskydd och började erövra Estland. Det blev början på en svensk kontroll över territorier på andra sidan Östersjön. Polen, Ryssland och Danmark hade och intressen i samma områden. Erik och brodern Johan kom i konflikt med varandra och Erik anföll sin bror när han befann sig i Åbo. Johan fängslades den 12 augusti år 1583 och placerades på Gripsholms slott. Samtidigt som konflikten pågick blev Erik indragen i krig med Danmark och Lübeck vilket pågick mellan 1563 och 1570. Det kallades Nordiska sjuårskriget. Ett av slagen under kriget var slaget vid Axtorna den 20 oktober 1565 där svenskarna under ledning av Jacob Henriksson (Hästesko) ställdes mot en danska-tysk styrka under Daniel Rantzau. Svenskarna förlorade slaget och omkring 1 500 soldater trots en överlägsen styrka med 11 000 man mot danskarnas 7 500 man.

Erik uppförde sig märkligt och misstänkte att det fanns en konspiration mot honom. Han var tydligen inte riktigt mentalt frisk. Nils Sture, som var son till Svante Sture den yngre, dömdes till döden av en nämnd som Erik XIV sammansatt för att kunna förfölja människor som han såg som ett hot. Nils skickades istället till Lothringen för att diskutera kungens bröllop med prinsessan Renata. Erik fick för sig att några i hans omgivning försökt hindra tilltänkta gemåler från att gifta sig med honom. Adelsmannen Gustaf Ribbing berättade under tortyr att Svante Sture, Sten Eriksson, Gustaf Olsson och andra ville hindra kungen från att få arvingar och att Svante och andra i Svantes släkt på det sättet skulle kunna nå makten. Ribbing sätt att överleva var att ge kungen den historia han ville höra. En av Svantes tjänare greps mitt på gatan misstänktes också for mordplaner och trots att han utsattes för svår tortyr ville han inte bekänna något som inte var sant. På Svartsjö anställdes en rättegång inför kungens nämnd där utpekade personer skulle dömas. Abraham Stenbock och Ivar Ivarsson dömdes till döden. Erik åkte sedan till Uppsala och Eriksmässan. Efter den kom Nils Sture till Uppsala. Han greps och sattes i förvar. Kungen kom senare dit tillsammans med drabanten Peder Velamsson och stack ned Nils som avled på platsen. Efter mordet mördades också Svante Sture, Abraham Stenbock, Erik Sture och Ivar Ivarsson. Morden firades sedan av Eriks underhuggare Jöran Persson, Krister Persson och andra som stod på kungens sida och sedan ville tvinga ständerna att avrätta fler personer som stod på de mördades sida.

Kungen flydde sedan ur staden med hittades efter tre dagar och påstod sig då vara ångerfull. Den 4 juli hölls på kungens bekostnad begravningsceremonier i Uppsala över de mördade herrarna. Den 15 juli 1567 ställdes Jöran Persson och hans hustru till svars och dömdes senare till döden. Kungen valde att försonas med sin bor Johan och lät honom bli fri från fångenskapen. Den 13 oktober skedde en förlikning mellan Erik och Johan.

Medan den svenska ledningen befann sig i upplösning hotades landet av en yttre fara. Den 20 oktober 1567 gick den danske härföraren Daniel Rantzau över gränsen till Sverige utan att stöta på något motstånd. När han upptäckte hur försvarslöst landet var tog han sig först upp till Östergötland där han brände Alvastra och Vadstena stad. När underrättelsen om danskarnas infall kom vill inte kungen först tro det på grund av sin ständiga misstänksamhet mot omgivningen. Erik gav sig sent omsider ut i landet under ett par månader och återkom den 1 april 1568 utan att ha skapat något förtroende hos det svenska krigsfolket.

Släktingar till de män som mördats av Erik förenade sig i ett uppror och gav stöd till Johan. Allt fler börja öppet sympatisera med Johan. Prästerskapet i Östergötland, Pontus de la Gardie som tidigare varit i Eriks tjänst liksom ombuden för häraden i Västergötland och Småland. Den 18 september 1568 greps Jöran Persson och avrättades den 22 september. Den 29 september gav sig Erik till Johan. Den 30 september höll Johan sitt intåg i staden.

Erik fängslades och avled den 26 februari 1577 på Örbyhus slott.

Johan III (Johannes Gustafvsson) föddes den 20 december 1537 på Stegeborgs slott och dog den 17 november 1592 på slottet Tre Kronor i Stockholm. Han var son till Gustav Vasa och Margareta Eriksdotter. Han var gift med Katarina Jagellonica och Gunilla Johansdotter. Han fick barnen Elisabet, Sigismund och Anna med Katarina och Johan med Gunilla. Han fick också barnen Augustus, Sofia, Julius och Lucretia med frillan Katarina Hansdotter. Johan var kung i Sverige från 1569 till 1592.

Johans äldre bror Erik XIV var kung, men misskötte sina uppgifter så han avsattes och fängslades. Johans karriär började med ovänskap mellan Erik och honom. Johan undertecknade  år 1561 motvilligt Arboga artiklar som begränsade hans makt. När Johan gifte sig med med prinsessan Katarina Jagellonica, yngre syster till Polens kung Sigismund August, som Erik låg i fejd med blev det starten på en konflikt som ledde till att Johan fängslades tillsammans med sin hustru och tvingades vara fånge över fyra år.

Under det att Eriks sjukdomsbild förvärrades år 1567 blev Johan fri och kunde samla stöd för sin egen sak. Erik fängslades och satt på Örbyhus slott när han avled den 26 februari 1577. När Erik satt fängslad befallde Johan vakterna att döda Erik vid minsta tecken på hot från honom. Det spekuleras i att han förgiftades till döds för att Johan skulle kunna regera i fred.

Johan uppfostrade sonen Sigismund i den katolska läran och tanken med det var att han en dag skulle kunna bli regent där. Johan blev känd för att tagit väl hand om gamla kyrkobyggnader och slott som renoverades.

När Johan avled den 17 november 1592 lämnade han ett rike efter sig som var försvagat av krig och inre strider. Det rådde oordning och landet var vanvårdat.

Sigismund föddes den 20 juni 1566 och dog den 30 april 1632. Han var son till Johan III och Katarina Jagellonica och gift med Anna av Österrike och Konstantia av Steiermark. Sigismund fick fem barn med Anna av Österrike och sju barn med Konstantia av Österrike.

Sigismund blev genom sin fars tronbestigning närmaste arvinge till den svenska kronan. Han var också född som arvinge till Litauens krona men genom unionen i Lublin 1569 skapades dubbelriket Polen-Litauen i form av en enhetlig valmonarki. Sigismund uppfostrades i den romersk-katolska religionen, trots att hans lärare var protestanter. Sigismund lämnade Sverige 1587 och kröntes till kung av Polen i Krakow i december 1587. Men han blev han inte särskilt uppskattad. Han ansågs vara ”alltför tystlåten, envis, långsam, njugg och mjältsjuk”. När Sigismund tillträdde grundades en union mellan Sverige och Polen-Litauen. Efter att Johan III dog den 17 november 1592 fick Sigismund tillstånd att besöka Sverige. Väl här ville han att katolikerna skulle tillerkännas religionsfrihet, men lyckades inte genomdriva sitt förslag. När han lämnade Sverige 1594 krävde hertig Karl (senare Karl IX), som var protestant, att få bli riksföreståndare, men Sigismund tillsatte ståthållare som var lojala till honom. 

År 1595 hölls en riksdag i Söderköping där det fastställdes att hertig Karl skulle vara riksföreståndare under Sigismunds frånvaro. Det beslutades också att den katolska gudstjänsten skulle förbjudas och att alla katoliker skulle utvisas från landet.  Året efter förklarade Sigismund att besluten var ogiltiga. 

År 1598 beslutade sig Sigismund för en väpnad expedition till Sverige. Han värvade folk och beslagtog transportskepp i de preussiska hamnarna, och samtidigt sökte han med diplomati förmå Nord-Tysklands furstar och städer till en mot hertig Karl (senare Karl IX) riktad handelsblockad. Samma sommar åkte kungen över Östersjön och erövrade Kronobergs slott och Kalmar slott. Den 25 september 1598 blev det en strid mellan Sigismunds styrkor och hertig Karl i slaget vid Stångebro där Karl segrade. Resultatet blev att Sigismund tvingades överlämna sina rådsherrar till Karl och skicka tillbaka sin styrkor till Polen. Sigismund uppmanades att stanna kvar i Sverige för att närvara i en riksdag och bli bedömd där, men han reste istället till Polen. Sigismund blev sedan avsatt på riksdagen 1599.

När Sigismund lämnat Sverige tog Karl itu med Sigismunds anhängare. Ärkebiskopen Angermannus sattes i fängelse för att han inte gav stöd åt Karl. Ståthållarna Johan Larsson Sparre, Kristoffer Andersson (Gyllengrip) och Lars Andersson (Rålamb) och slottsprästen Birger halshöggs den 16 maj 1599 när Karl intog Kalmar slott. Ståthållarnas huvuden sattes upp på stänger över den västra stadsporten. Kansliskrivare, vaktmästare och knektbefäl hängdes och totalt avrättades 22 personer. Händelsen kallas Kalmar blodbad.

Klubbekriget var olika bondeuppror som förekom i Finland mellan den 25 november 1596 och den 24 februari 1597. Upproret som stöddes av hertig Karl var riktat mot ståthållaren på Åbo slott, Clas Fleming. Det var en motsättning mellan den finska bondebefolkningen och adeln och resultatet blev att de finska slotten anslöt sig till Sigismund. Men efter att Karl senare tog över Finland avrättades finska adelsmän i Viborgs blodbad och Åbo blodbad. Viborgs blodbad inträffade i september 1599 efter att hertig Karl erövrat staden trots militärt motstånd av soldater som Sigismund skickat dit. Den 26 september var det många adelsmäns huvuden som föll. De avrättades huvuden satte upp på spikar i en av stadsportarna. Andra offer höggs i stycken och steglades. Åbo blodbad ägde rum den 10 november 1599 efter att Karl ansvarat för en rättegång mot personer som var lojala Sigismund.På torget i Åbo avrättades 14 personer och deras huvuden sattes upp på väggen till Rådhuset.

Hertig Karl tillsatte en domstol den 3 mars år 1600. Där anklagades ett antal herrar till olika förseelser och förräderi mot hertigen. De flesta hade varit fängslade sedan slaget vid Stångebro. Den 17 mars dömdes flera av dem till att mista liv, ära och gods. De som avrättades var Gustav Banér, Sten Banér, Ture Bielke, Bengt Falk och Erik Larsson Sparre. Händelsen kom att kallas Linköpings blodbad.

Hertig Karls krig mot Sigismund blev också ett krig mot Polen, där kriget började i Livland. I augusti 1605 seglade en flotta med 40 skepp under hertig Karl från Stockholm. Han erövrade Dünamünde och intog Riga. Den 17 september blev det ett slag mellan en polsk armé och hertig Karls män. Polackerna gick segrande ur striden och svenskarna förlorade 5 000 man. Karl lämnade sedan slagfältet med en liten skara överlevande och tog sig hem till Sverige. 

Den 15 mars 1607 kröntes Karl IX till kung i Uppsala.

Sigismund avled 1632 och Karl IX avled 1611.

Karl IX (Hertig Karl) föddes den 4 oktober 1550 i Stockholm och avled den 30 oktober 1611 i Nyköping. Karl var son till Gustav Vasa och drottning Margareta. Han var bror till Erik XIV. Han var farbror till Sigismund och far till Gustav II Adolf. Han gifte sig år 1579 med Maria av Pfalz som han fick sex barn  med och 1592 med Kristina av Holstein-Gottorp som han fick fyra barn med. Han fick också en son med frillan Karin Nilsdotter.

När fadern Gustav Vasa dog fick Karl ett hertigdöme som omfattade delar av Sörmland och Närke. Dessutom hela Värmland och några socknar i Västmanland och Vadsbo härad i Västergötland. När Karl var 15 år deltog han i Nordiska sjuårskriget och  var med om erövringen av Varberg 1565.

När Erik XIV gifte sig kom varken hertig Karl eller brodern Johan till bröllopet. De gjorde istället uppror mot Erik och begav sig till Östergötland med 300 ryttare och intog Vadstena slott. Därefter tog de Stegeborg och sedan Norrköping. Johan utropade sig till riksföreståndare och konflikten mellan Erik och bröderna fortsatte tills Erik kunde avsättas. Johan tog över tronen och behöll den tills han avled 1592.

År 1595 hölls en riksdag i Söderköping där det fastställdes att hertig Karl skulle vara riksföreståndare under Sigismunds frånvaro. Det beslutades också att den katolska gudstjänsten skulle förbjudas och att alla katoliker skulle utvisas från landet.  Året efter förklarade Sigismund att besluten var ogiltiga. 

År 1598 beslutade sig Sigismund för en väpnad expedition till Sverige. Han värvade folk och beslagtog transportskepp i de preussiska hamnarna, och samtidigt sökte han med diplomati förmå Nord-Tysklands furstar och städer till en mot hertig Karl (senare Karl IX) riktad handelsblockad. Samma sommar åkte kungen över Östersjön och erövrade Kronobergs slott och Kalmar slott. Den 25 september 1598 blev det en strid mellan Sigismunds styrkor och hertig Karl i slaget vid Stångebro där Karl segrade. Resultatet blev att Sigismund tvingades överlämna sina rådsherrar till Karl och skicka tillbaka sin styrkor till Polen. Sigismund uppmanades att stanna kvar i Sverige för att närvara i en riksdag och bli bedömd där, men han reste istället till Polen. Sigismund blev sedan avsatt på riksdagen 1599.

När Sigismund lämnat Sverige tog Karl itu med Sigismunds anhängare. Ärkebiskopen Angermannus sattes i fängelse för att han inte gav stöd åt Karl. Ståthållarna Johan Larsson Sparre, Kristoffer Andersson (Gyllengrip) och Lars Andersson (Rålamb) och slottsprästen Birger halshöggs den 16 maj 1599 när Karl intog Kalmar slott. Ståthållarnas huvuden sattes upp på stänger över den västra stadsporten. Kansliskrivare, vaktmästare och knektbefäl hängdes och totalt avrättades 22 personer. Händelsen kallas Kalmar blodbad.

Klubbekriget var olika bondeuppror som förekom i Finland mellan den 25 november 1596 och den 24 februari 1597. Upproret som stöddes av hertig Karl var riktat mot ståthållaren på Åbo slott, Clas Fleming. Det var en motsättning mellan den finska bondebefolkningen och adeln och resultatet blev att de finska slotten anslöt sig till Sigismund. Men efter att Karl senare tog över Finland avrättades finska adelsmän i Viborgs blodbad och Åbo blodbad. Viborgs blodbad inträffade i september 1599 efter att hertig Karl erövrat staden trots militärt motstånd av soldater som Sigismund skickat dit. Den 26 september var det många adelsmäns huvuden som föll. De avrättades huvuden satte upp på spikar i en av stadsportarna. Andra offer höggs i stycken och steglades. Åbo blodbad ägde rum den 10 november 1599 efter att Karl ansvarat för en rättegång mot personer som var lojala Sigismund.På torget i Åbo avrättades 14 personer och deras huvuden sattes upp på väggen till Rådhuset.

Hertig Karl tillsatte en domstol den 3 mars år 1600. Där anklagades ett antal herrar till olika förseelser och förräderi mot hertigen. De flesta hade varit fängslade sedan slaget vid Stångebro. Den 17 mars dömdes flera av dem till att mista liv, ära och gods. De som avrättades var Gustav Banér, Sten Banér, Ture Bielke, Bengt Falk och Erik Larsson Sparre. Händelsen kom att kallas Linköpings blodbad.

Hertig Karls krig mot Sigismund blev också ett krig mot Polen, där kriget började i Livland. I augusti 1605 seglade en flotta med 40 skepp under hertig Karl från Stockholm. Han erövrade Dünamünde och intog Riga. Den 17 september blev det ett slag mellan en polsk armé och hertig Karls män. Polackerna gick segrande ur striden och svenskarna förlorade 5 000 man. Karl lämnade sedan slagfältet med en liten skara överlevande och tog sig hem till Sverige. Den 15 mars 1607 kröntes Karl IX till kung i Uppsala.

I maj 1611 utfärdade Danmark en krigsförklaring mot Sverige. Den välrustade danska flottan styrde mot Kalmar vars belägring började den 3 maj. Svenskarna intog Kristianopel (tidigare Avaskär) i Blekinge vilket fick danskarna att förstärka sin här i Kalmar. Den 17 juli 1611 stormade Karl Karl lägret men slogs tillbaka med stora förluster. Borgholms slott och Öland togs av danskarna medan Karl efter tre dagars blodiga strider lyckades slå tillbaka danskarna vid deras läger i Ryssby. Månaden efter intog Karl XI:s son Gustav Adolf (senare Gustav II Adolf) Öland och den 7 oktober Borgholm. När Karls krafter nu var brutna insjuknade han och avled i Nyköping den 30 oktober 1611 när han var på väg till Stockholm. Han begravdes i Strängnäs domkyrka.

Under Karl XI trycktes Kristofers landslag om och kompletterades med tillägg ur den mosaiska lagen. Då kunde dödsstraff utfärdas för ”svordom, olydnad mot föräldrar, äktenskapsbrott, sodomi, tidelag och häxeri”. När brott väl skulle dömas tillämpades leuteration som kunde mildra domarna.

Under Karl IX:s tid anlades Göteborg med hjälp av holländare. Han anlade också statliga bruk i Bergslagen och Skultuna messingsbruk. Två städer som har fått namn efter kungen är Karlstad och Karlskoga.

Karl IX är för eftervärlden känd för sina grymheter, men han ansågs också ha varit hjältemodig och dådkraftig, dessutom klok.

Småländsk ryttare under Gustav Adolfs tid

Gustav II Adolf föddes den 9 december 1594 på slottet Tre Kronor i Stockholm och dog den 6 november 1632. Han var son till Karl IX och Kristina av Holstein-Gottorp. Han var gift med Maria Eleonora av Brandenburg och fick dottern Kristina med henne. Med älskarinnan Margareta Slots fick han sonen Gustav Gustavsson av Wasaborg.

Gustav Adolf fick tidigt en uppfostran som var inriktad på att göra honom till kung. Han fick en ren protestantisk uppfostran och hade bästa tänkbara lärare. En av dem var Johan Skytte som undervisade i klassisk litteratur, dess historieskrivare, talare och skalder. Gustaf Adolf lärde sig språk tidigt och behärskade latin, engelska, franska och tyska. Redan vid nio års ålder blev han involverad i det offentliga livet. Vid 13 års ålder erhöll han redan offentliga uppdrag och vid 15 års ålder började han utöva styrelsen inom hertigdömet Västmanland och 1610 höll han sitt första trontal till ständerna vid Örebro riksdag.

När Karl IX blev sjuk överflyttades regeringsbördan på Gustav Adolf som i samband med danska krigets utbrott fick lära sig vapenyrket. Han var förberedd på sin blivande roll och den 26 december 1611 när han just fyllt 17 år förklarade han sitt bifall till en kungaförsäkran och hälsade ständerna för första gången som kung. Han tog sig en titel av Sveriges, Götes och Vendes konung. 

När Gustaf Adolf inledde sin karriär pågick krig på flera håll som Sverige var involverade i. År 1611 inledde Kristian IV av Danmark ett krig mot Sverige. Första tiden rörde sig kriget omkring Kalmar och under år 1612 spred sig kriget ute i landet och pågick tills fred slöts i Knäred den 28 januari 1613. Freden innebar att erövrade områden återställdes. Under åren 1610-1617 pågick också det Ingermanländska krig som var ett krig mellan Sverige och Ryssland. Kriget slutade den 17 februari 1617 med freden i Stolbova där Sverige fick Kexholms län, Nöteborg och större delan av Ingermanland. Nöteborgs stormades 1702 av ryssarna som tog tillbaka borgen.

I juli 1621 gick Gustav Adolf med sin här över Östersjön med ett stort antal fartyg och 14 000 man. Det skepp som Gustaf Adolf befann sig på kom till staden Pernu medan andra fartyg samlade sig vid svenskön Runö för att sedan segla vidare till Riga. Svenskarna fick förstärkning från Finland och samlades runt Riga och intog staden. Det sågs som en bragd av Gustaf Adolf kunde erövra Riga och det väckte uppmärksamhet på andra håll i Europa. År 1624 när den svenska härens organisation förbättrats ställde Gustaf Adolf den svenska hären till förfogande mot det katolska Polen. Ett krig fördes i Preussen tills 1629 när stillestånd slöts i Altmark. 

Den svenska riksdagens hemliga utskott gav den 12 januari 1628 fullmakt åt Gustaf Adolf att ingripa i det tyska kriget med hela Sveriges makt för att värna fosterlandet och de protestantiska bundsförvanterna. Många är konflikterna i Europa och många liv har gått till spillo helt i onödan för att det funnits olika tolkningar om hur kristendomen ska utövas.

Vid riksdagen 1630 stod kriget som rasat i nästan tio år betydligt närmare Sverige som såg ett hot från katolicismen mot protestantismen. Samma år var Gustav Adolf redo att landstiga i Tyskland och hade omkring 50 000 man till sitt förfogande och utöver det många tusen värvade soldater. På midsommardagen 1630 kom han till udden Perd på Rügen där han gick i land. Året efter Gustaf Adolf ett förbund med Frankrike som var ett katolskt land vilket gjorde att han fick medel till att kunna fortsätta kriget.

Efter 14 månaders strider fick Gustav Adolf kontrollen över Pommern, Brandenburg och Mecklenburg. Kriget fortsatte för Gustav Adolfs del fram till det blodiga slaget den 6 november 1632 där han stupade på ett dimmigt slagfält..

Kristina Augusta föddes den 18 december 1626 i Stockholm och avled i Rom den 19 april 1689. Hon var drottning av Sverige från 1632 till 1654. Hon var dotter till Gustav II Adolf och Maria Eleonora.

Gustav Adolf skrev ett brev 1630 där han där han framställde att rikskanslern Axel Oxenstierna skulle ta hand om Kristina i händelse av sitt frånfälle. När kungen dog var Kristina endast sex år gammal och skulle bli drottning. På 1634 års riksdag beslutades att förmyndare skulle uppfostra henne till att bli en god regent och en rättrogen lutheran. Hon fick lära sig språk och när hon var tolv år gammal fick hon lära sig sådant som rörde statsangelägenheter.

När hon var 16 år gammal började hon gå på riksrådets sammanträden och när hon fyllde 18 år den 8 december 1644 blev hon också drottning. I samband med riksdagen 1650 kröntes Kristina i Storkyrkan i Stockholm. Kristina som inte hade några barn lyckades genomföra beslut om att hennes kusin Karl Gustav (Karl X Gustav) skulle bli arvsfurste. Det var då den Pfalziska ättens dynasti inleddes och varade fram till år 1720.

Det visade sig snart att Kristina blev en excentrisk och snillrik, men inte särskilt lycklig. Hon var intresserad av konst och vetenskap och samlade böcker i olika ämnen. Under hennes regeringstid delades adelstitlar ut i stor omfattning utan att hon hade någon kontroll över sina egna beslut och den svenska budgeten kom i oordning när utgifterna skenade. Kristina hade under en tid intresserat sig för katolicismen vilket ledde till att hon abdikerade 1654 och sedan lämnade landet. Året efter kom hon till Rom och efter en tid flackande valde hon Rom som sin slutliga destination där hon levde tills hon avled i april 1689.

Karl X Gustav föddes den 8 november 1622 på Nyköpings slott och dog den 13 februari 1660 i Göteborg. Han var son till Johan Kasimir av Pfalz-Zweibrücken och Karl IX Gustavs dotter Katarina Karlsdotter Vasa. Han fick sonen Karl XI med Hedvig Eleonora och fem barn med andra kvinnor. Dessutom hade han en utomäktenskaplig son med rådmansdottern Märta Allertz.

Karl Gustavs föräldrar flyttade till Sverige för att komma undan det stora kriget i Tyskland. Han fick en svensk uppfostran genom Axel Oxenstierna men lärde sig också tyska som andra språk och fick kunskaper om förhållanden i Tyskland.

Han studerade i hemmet och läste några månader vid Uppsala universitet och liksom många andra framstående personer studerade han utomlands en tid. Han skulle förberedas för framtida viktiga uppgifter. När Karl Gustaf var 20 år gammal fick han resa till Tyskland där han ställdes under Lennart Torstenssons befäl och deltog i slagen vid Breitenfeld 1642 och Jankow 1645. Han utbildades till fältherre och kom tillbaka till Sverige tillsammans med Torstensson under hösten 1645.

När Westfaliska freden slöts i Nürnberg den 14 oktober 1648 och avslutade trettioåriga kriget var Karl Gustaf på plats som ombud för Sverige. Väl tillbaka i Sverige slog han sig ned på Borgholms slott som han fått i förläning. I samband med att Kristina abdikerade den 6 juni 1654 kröntes Karl Gustaf som kung. Kungen var då en 26-årig man med stor erfarenhet av livets olika sidor. I oktober samma år gifte han sig med Hedvig Eleonoa av Holstein-Gottorp och fick i november 1655 sonen Karl (senare Karl XI).

Kungen såg som sin uppgift att konsolidera den stormakt som Sverige nu hade blivit. Det var många viktiga beslut som skulle fattas inom förvaltningen och krigsmakten och dessutom skulle han i riksdagen lösa krav på reduktion från de ofrälse som ville att gods som var oumbärliga för hovet och en del av donationerna som andels fått av Gustav II Adolf skulle dras tillbaka till kronan. Trots ambitionen så genomfördes inte reduktionen i sin helhet.

Efter att ryssarna trängde in in Polen och hotade svenska intressen i Livland gav sig Karl Gustaf in i kriget. Han anföll Polen för att bevaka Sveriges intressen i området och samtidigt förekomma Ryssland. Inledningsvis fick kungen framgångar i striden men det vände snart när de polacker som tidigare sympatiserat med kungen övergav honom. I juni 1656 tog ryssarna Livland och till följd av det försvagade Sveriges ställning. I slaget vid Warschau (Warszawa) i juli 1656 stod ett stort slag mellan svenska styrkor tillsammans med brandeburgska soldater mot det polsk-litauiska samväldet under Johan II Kasimir. Förlusterna blev omkring 1000 döda oh skadade på den svenska sidan och dubbelt så många bland motståndarna. Sverige fick året efter problem med en krigsförklaring från Danmark.

Karl Gustaf tog hem sina styrkor från Polen och under hösten 1657 erövrades Jylland och i februari 1658 gjordes ett fälttåg över Bält som slutade med svensk seger. På den svenska sidan förlorades två ryttarskvadroner som drunknade och danskarna led stora förluster. Efter striderna slöts fred i Roskilde där Sverige fick Skåne, Blekinge, Halland, Bohuslän, Bornholm och Trondheim. 

Några månader senare bröts freden av ett nytt krig (det andra danska kriget) som blev mer besvärligt för Sverige som nu hade flera fiender emot sig. En svensk här på Fyn nedgjordes och Karl Gustaf erbjöd fred. Sveriges ständer kallades till Göteborg för att förhandla och kungen var närvarande i januari 1660. Men redan i februari insjuknade han och avled natten mellan den 12 och 13 februari.

Han begravdes på hösten 1660 i Riddarholmskyrkan.

När ett fredsavtal kunde slutas den 27 maj 1660 tvingades Sverige lämna ifrån sig Bornholm och Trondheim.

Karl XI föddes på slottet Tre Kronor den 24 november 1655 och dog den 5 april 1697. Han var son till Karl X Gustaf och Hedvig Eleonora av Holstein-Gottorp. Han var gift med Ulrika Eleonora av Danmark och fick sju barn varar tre uppnådde vuxen ålder. En av dem var sonen Karl XII som föddes 1682.

När fadern dog ärvde Karl tronen och fick sin uppfostran genom förmyndare. Den 18 december 1672 tog han över regeringen och året efter åkte han på sin eriksgata i södra Sverige. Samma år hade Sverige och Frankrike ingått ett förbund som innehöll bidrag till Sverige och löfte om att Sverige skulle se sätta upp en armé om 16 000 man i Tyskland för att hålla Tyska riket borta från krig mellan Frankrike och motståndarna Nederländerna och Spanien. Sverige åtagande gjordes för att det franska förslaget inte skulle gå till Danmark. Efter att det fransk-nederländska kriget hade inletts ville Frankrike öka bidragen till Sverige mot att antalet soldater ökade i Pommern till 22 000 man.

När svenskarna gick in i Pommern ledde det till slaget vid Fehrbellin i juni 1675 som svenskarna under ledning av Wollmar Wrangel förlorade med omkring 600 döda och sårade. Sverige blev nu hotat från flera håll och i september kom en danska krigsförklaring som ledde till det skånska kriget (1675-1679). Danskarna ville ta tillbaka Skåne och kriget som följde visade på stora brister inom den svenska militären. Order gick ut om att alla män skulle rekryteras vare sig de var bönder eller drängar som behövdes i jordbruket. Resultatet blev att många valde att desertera, något som gjorde att moralen bland de kvarvarande soldaterna sjönk.

Den 4 december 1676 stod slaget vid Lund mellan den danska arméns 13 000 soldater och den svenska arméns 8 000 soldater. Slaget blev ett av de blodigaste som förekommit i något av de nordiska länderna. Danskarnas förluster var omkring 6 000 döda, 1 000 sårade och 2 000 som togs till fånga. Svenskarnas förluster var omkring 3 000 döda och 2 000 sårade.

Slaget vid Landskrona stod en varm sommardag den 14 juli 1677. Danskarna hade samlat 12 000 man medan den svenska hären förutom 10 000 soldater också bestod av 4 000 bönder från Småland. Karl XI och hans styrkor slog till mot danskarna och efter hårda strider gick svenskarna segrande fram men förlusterna blev stora på båda sidor. Efter slaget flyttades den danska armén tillbaka till Själland. Freden i Lund mellan Sverige och Danmark slöts den 26 september 1679 och gjorde slut på skånska kriget.

Städer var härjade av kriget och på landsbygden låg byar öde. Sveriges ekonomi var katastrofal och en reduktion blev nödvändig vilket också ledde till en tid av envälde. Karl blev en sträng härskare som krävde flit, blind lydnad, ordning och hushållande med statens medel. På riksdagen 1680 beslutades om reduktionens inriktning vilket blev ett slag i ansiktet på rådsaristokratin. Många kända adelssläkter tvingades betala stora belopp till kronan.

Karl såg till att landets försvar återupprättades och skapade ordning i finanserna. Varje landskap skulle åta sig att hålla fotregemente på 1 200 man och att man skulle upprätta fasta knekthushåll genom rotering. Rotar infördes där varje rote skulle skaffa och utrusta en soldat som också avlönades. Man förstärkte det äldre indelningsverket och två generaler som bidrog till stora förbättringar var Erik Dahlberg och Rutger von Ascheberg. Det nya indelningsverkets verksamhet gav resultat när Sverige fick en tränat manskap om 38 000 personer och dessutom 25 000 man värvade soldater att kunna använda vid försvaret av de utländska provinserna. Soldaterna började kallas karoliner och fick träning i att strida offensivt. En ny flotta byggdes också upp som vid tiden för Karl XI:s död bestod av 38 stora krigsskepp och 11 000 manskap.

Karl XI avled den 5 april 1697, 41 år gammal. Han är begravd i Karolinska gravkoret i Riddarholmskyrkan.

Karl XII föddes den 17 juni 1682 på slottet Tre Kronor i Stockholm och dog den 30 november 1718 i Fredrikshald i Norge. Han var son till Karl XI och Ulrika Eleonora av Danmark. Han var kung i Sverige från den 5 april 1697 till 30 november 1718.

Karl fick en mycket god utbildning och lärde sig latin, franska och tyska. Han lärde sig senare också lite finska för att kunna kommunicera med sina finskspråkiga soldater. Han fick också kunskaper om det militära livet och tränade rytteri genom jakt och att ge sig ut på långritter med fadern. Det sägs om Karl att han hade ett gott minne och klart förstånd.

Kort tid efter Karl XI:s död inträffar en brand i slottet Tre Kronor. Den 7 maj 1697 totalförstördes hela slottet inklusive större elen av Sveriges gamla riksarkiv och kungliga bibliotek. Många viktiga historiska handlingar förstördes. Alla brev som skickats hem av Sveriges generaler under Trettioåriga kriget brann upp tillsammans med tusentals andra handlingar, böcker och manuskript. Stockholms slott uppfördes senare på samma plats.

Efter Karl XI:s begravning i november 1697 godkändes ett förslag om att förklara sonen Karl myndig och den 14 december 1697 kröntes han i Stockholms Storkyrka femton år gammal till kung. Han avgav inte någon kungaförsäkran och blev redan från början enväldig kung. Han valde försöka efterlikna sin far i sättet att arbeta och förhålla sig till omgivningen.

Sedan en tid hade Sverige haft fred för att Karl XI bedrivit en försiktig politik. Men Danmark såg en möjlighet att bilda allians med Ryssland i hopp om samarbete mot Sverige. Ungefär samtidigt började August en starke som var kurfurste av Sachsen och kung av Polen tillsammans med Johann Patkul som var landsflyktig från Livland planera en erövring av Livland. Under sommaren och hösten 1699 planerades i hemlighet allianser mellan Danmark, Ryssland och kung August. I februari 1700 angreps Riga av sachsiska trupper och i mars angrep danska trupper under Fredrik IV hertigen av Gottorp. Det blev inledningen till Stora nordiska kriget som varade till den 30 augusti 1721 och krävde totalt ca 200 000 svenskars liv. Angreppet på Riga misslyckades tack vare den svenske fältmarskalken Erik Dahlbergh.

Danmark anföll Schleswig och Holstein med 20 000 man och lyckades erövra nästan hela Holstein som endast hade 5 000 man i sitt försvar. Svenskarna förberedde en insats genom att sammankalla indelningsverket. Karl XII red i april 1700 till Karlskrona för att hjälpa till med flottans upprustning. 16 000 man samlades i Skåne och stod beredda att angripa Danmark. Flottan seglade iväg och fick hjälp av engelska och holländska fartyg vid ön Ven. Den svensk-engelsk-holländska krigsledningen beslutade att svenska trupp skulle landstiga på Själland den 25 juli. Samma dag landsattes ytterligare 4 900 man vilket fick danskarna att retirera till Köpenhamn. Två veckor senare började Karl XII marschera mot Köpenhamn med 10 000 man. Danmarks kung Fredrik IV ville då förhandla om fred med Holstein och Lüneburg och den 8 augusti slöts fred i Traventhal. Sverige kunde nu ta hem sina trupper och koncentrera sig på att rädda Livland.

Efter att ryska trupper börjat belägra Narva gick kungen in för att rädda staden. Den 20 november 1700 stod slaget vid Narva där svenskarna under Carl Gustaf Rehnskiöld gick segrande ur striden. 9 000 ryssar dog och 20 000 kapitulerade medan 667 svenskar dödades och 1 247 sårades.

Under sommaren 1701 stod slaget vid Düna mot den sachsiska armén, Ryssland och Hertigdömet Kurland vilket resulterade i att svenskarna kunde ta Kurland i besittning. Svenskarna förlorade 100 man och 400 skadades medan 1 300 på den sachsiska sidan dödades och 700 tillfångatogs.

Sedan följde en rad slag under det långa kriget. Under sommaren 1708 stod slaget vid Poltava som var den största drabbningen under kriget. Slaget stod mellan en svenska armé under befäl av Carl Gustaf Rehnskiöld och en rysk armé under tsar Peter I. De svenska förlusterna var omfattande med mellan 7 000 och 9 000 döda och nästan 3 000 tillfångatagna. Ryssarna vann slaget. De svenska fångarna varav många var sårade transporterades till Moskva där de förnedrades på olika sätt.

Kalabaliken i Bender kallas en strid som ägde rum i Bender i Osmanska riket (i nuvarande Moldavien) den 1 februari 1713. Karl XII kom dit efter slaget i Poltava tillsammans med 1 500 karoliner och lika många kosacker och när turkarna hade fått nog av främlingarna försökte de med vapentvång avhysa dem. Kungen och omkring 40 karoliner försvarade sin trupp så gott de kunde och dödade 50 turkar och sårade hundra medan de egna förlusterna var fyra döda. Kungen och hans män lyckades senare ta sig tillbaka till Sverige. 1714 kom han till Stralsund och året efter till Sverige.

Den 4 juli 1716 gjorde svenskarna ett försök att ta Fredrikstens fästning i Norge. Anfallet misslyckades och ett nytt försök gjordes 1718. Den 20 november påbörjades belägringen av Fredrikstens fästning i Norge. Kungen kom till Fredrikshald med omkring 35 000 man och belägringen pågick som bäst när ett dödande skott träffade kungen den 30 november när han befann sig längst fram i en skyttegrav för att hålla utkik. Efter hans död begav sig svenskarna tillbaka till Sverige. Efter att kungen stupat fick generalen Carl Gustaf Armfeldt order om att återvända till Sverige vid nyåret 1718-1719 och då inleddes Karolinernas dödsmarsch över fjällen där omkring 3 700 karoliner omkom och frös ihjäl.

Karl XII var ogift och barnlös när han dog.

Ulrika Eleonora föddes 23 januari 1688 och dog den 24 november 1741. Hon var dotter till Karl XI och Ulrika Eleonora av Danmark. Hon var syster till Karl XII och gift med Fredrik I (Fredrik av Hessen). Hon var drottning mellan den 5 december 1718 och 29 februari 1720.

Så snart hon underrättats om Karl XII:s död tog hon den omgående på sig rollen som drottning genom sin arvsrätt. Hon förklarade sig vilja överge enväldet och återgå till ”rikets styrelse i dess gamla skick och väsen igen”.

Den 29 februari 1720 avsade hon sig regeringen till förmån för sin gemål Fredrik I. Den 24 mars 1720 hyllades Fredrik av Hessen som kung. Under sin korta tid som regent skapade Ulrika Eleonora inte mindre än 181 nya adelsmän, vilket är rekord för en svensk regent.

Under de sista åren av stora nordiska kriget utsattes den svenska Östersjökusten för rysshärjningar när ryska flottan skövlade och brände ned gårdar och hus i stor omfattning. Förutom skärgården brändes också många städer ned, exempelvis Södertälje, Trosa, Nyköping, Norrköping och Norrtälje. De ville med det tvinga fram svenska eftergifter i fredsförhandlingarna på Åland. Den 30 augusti 1721 slöts fred i Nystad och då tvingades Sverige avträda delar av Viborgs och Kexholms län och hela Ingermanland, Estland (med öarna Ösel och Dagö) samt Livland till Ryssland.

Fredrik I (Fredrik av Hessen) föddes i april 1676 och dog den 25 mars 1751. Han var först gift med Lovisa Dorotea av Pressen och sedan med Ulrika Eleonora (den yngre). Äktenskapen blev barnlösa.

Bröllopet mellan Fredrik I och Ulrika Eleonora stod den 24 mars 1715 efter att Karl XII till slut lämnat sitt samtycke. Fredrik deltog i fälttåget mot Norge 1716 och sårades i slaget vid Høland där 28 svenskar dödades eller sårades. Fredrik följde också med i tåget mot Fredriksten 1718. 

Efter att hans gemål Ulrika Eleonora avsade sig regeringen den 29 februari 1720 stod vägen öppen för Fredrik att ta över styret. Han valdes till Sveriges kung den 24 mars 1720 och kröntes i Stockholm den 3 maj.

Inledningsvis gjorde sig kungen ganska populär men inställningen till honom ändrades snart. Efter att Estland, Ingermanland och en del av Karelen avträddes till Ryssland blev domen mot honom hård, särskilt av eftervärlden. August Strindberg beskrev honom som ”Sveriges sämsta regent, som icke kunde tala svenska, och egentligen var tysk lantgreve”.

Fredrik lärde sig aldrig svenska och han ansågs vara bekväm och främst intresserad av att förverkliga sina egna nöjen. Hans moral visade sig i att han ägnade sig åt jakt, dryckeslag och kvinnor. Från 1730 (när han var 54 år) inledde han en kärleksförbindelse med den 16-åriga Hedvig Taube som var dotter till riksrådet Edvard Didrik Taube. Förbindelsen ledde till två söner och två döttrar, men inte till något äktenskap. Det var på sin tid en stor skandal.

Under 1730-talet uppstod Hattpartiet som ville skydda den inhemska industrin med hjälp av tullar och upprätthålla Sveriges ära och storhet. Partiet drev en merkantilistisk politik men en nedgång för partiet inleddes under 1750-talet.

Den 17 juni 1739 mördades Malcolm Sinclair när han som svenskt sändebud var på väg hem från Osmanska riket. Han mördades av rysk militär vilket resulterade i Sinclairvisan som bidrog till Hattarnas ryska krig 1741 vilket var en katastrof för Sverige. Sverige förlorade 7 000 man i döda och sårade. När freden i Åbo slöts tvingades Sverige avträda ytterligare en landremsa till Ryssland.

År 1745 inledde Fredrik ett förhållande med en ny älskarinna. Det var ingen mindre än friherre Krister Horns dotter Catarina Ebba Horn som var född 1720. Efter en kort tids förhållande sökte han sig till nya älskarinnor och även prostituerade.

På ständernas inrådan infördes år 1748 Serafimerorden, Nordstjärneordern och Svärdsorden.

Fredrik avled den 25 mars 1751.

Adolf Fredrik föddes i maj1710 på slottet Gottorp i Holstein-Gottorp (nuvarande Schleswig-Holstein) i Tyskland och dog den 12 februari 1771 på Stockholms slott. Han var kung av Sverige 25 mars 1751-12 februari 1771. Hans far var Kristian August av Holstein-Gottorp och hans mor var Albertina Fredrika av Baden-Durlach. Adolf Fredrik gifte sig med Lovisa Ulrika av Preussen 1744 och de fick tillsammans barnen Gustav III, Karl XIII, Fredrik Adolf och Sofia Albertina.

Dagen efter kung Fredriks död sammankallades rikets ämbetsmän och skrev en provisorisk kungaförsäkran för Adolf Fredrik. Han tillträdde regeringen den 26 mars och kröntes den 26 november 1751 till kung av Sverige. Han var trots sin utländska bakgrund en person med ädelt sinne som ville uppfylla sin plikter som svenska folket. Men Adolf Fredrik hade inte den kompetens och kraft som skulle behövas för att utöva sina plikter på ett statsmannamässigt sätt.

Hustrun Lovisa Ulrika av Preussen hade däremot sinne för såväl politik som konst och vetenskap. Ett nytt parti, hovpartiet, uppstod för att stödja kungaparet i sin strävan efter utvidgad makt. Kungen reste runt i landsorten och även till Finland för att öka sin populäritet. Det uppstod stridigheter mellan kungen och rådet om vilket inflytande han skulle ha på regeringen. Vid riksdagen 1755-1756 vände sig såväl kungen som rådet till ständerna med sina klagomål. Rådet fick stöd från ständerna och rätt att använda en kunglig namnstämpel när kungen inte ville skriva under beslut från rådet. 

Rådet såg till att utan hänsyn till kungaparet byta guvernörer och lärare för de unga prisarna. Rådet ville också undersöka om kronjuvelerna var pantsatta eller inte. Det fanns en misstanke från dem om att hon pantsatt juvelerna för att få pengar till sina revolutionsplaner. 

Hovets anhängare drevs till att genomföra ett illa planerat revolutionsförsök i juni 1756. Det slutade med att greve Eric Brahe, Gustaf Jacob Horn av Rantzien och Magnus Stålsvärd torterades och avrättades. Tre dagar senare halshöggs fyra andra som var inblandade i kuppförsöket.

Kungaparet tvingas göra avbön eller skiljas från kronan. Kungen hade också ansetts vara ointresserad av att regera och föredrog att stå vid en svarv och tillverka snusdosor.

År 1760 kom hovet att börja samarbeta med de yngre mössorna (ett parti som ville ha friare näringslagstiftning, förbättrad tryckfrihet och ett närmande till Ryssland). När de kom till makten 1765 visade det sig att hovets planer blev att närma sig hattpartiet och avtalade med dem en plan om att störta mössorna.

När Adolf Fredrik vägrade att skriva under regeringshandlingar för att hans makt begränsats ledde det till Decemberkrisen 1768. Den 15 december avsade sig kungen tronen i rådkammaren och abdikerade formellt. Han försökte framkalla en urtima riksdag för att kunna ändra författningen till kungamaktens fördel. Den 20 december gick rådet med på att utlysa en ny riksdag eftersom Sverige saknat monark i fem dagar. Kungen gick med på att återta sin abdikation.

På riksdagen 1769 störtades mössregeringen. Ett nytt råd som bestod av hattpartiet och hovpartiet kom till makten.

Kungen avled den 12 februari 1771.

Gustav III föddes i Kungshuset på Riddarholmen den 24 januari 1746 och dog den 29 mars 1792. Han var son till Adolf Fredrik och Lovisa Ulrika av Preussen. Han gifte sig 1766 med Sofia Magdalena av Danmark och fick barnen Gustav IV Adolf och Karl Gustav. Under åren 1771-1792 var han kung av Sverige.

När Adolf Fredrik avled i februari 1771 befann sig Gustav III i Paris och sökte stöd för sig inför den förestående riksdagen. Ludvig XV rekommenderade honom att förmå de olika partierna att samarbeta under kungamaktens ledning.

Under våren 1772 tog den rysksinnade mösspartiet makten och placerade sina anhängare i rådet. Den 29 maj 1772 kröntes Gustav III i Storkyrkan. Som kung ville han få ordning i landet och genomförde den 19 augusti en statsvälvning. Han arresterade rikets råd och riksdagsmän från mösspartiet och två dagar senare fick ständerna besluta om en ny regeringsform. Efter det släpptes de flesta arresterade männen. Gustav kunde nu samla stöd och genomföra förbättringar i samhället. Tortyren avskaffades, en ny tryckfrihetsförordning (1774) infördes, hälsovården förbättrades, arméns och flottas underhåll ökades. 

Det rådde under åren 1772-1773. här tiden hungersnöd i olika delar av landet med hög dödlighet på grund av missväxt och som en följd av det sjukdomar som dysenteri. I försök att lindra hungersnöden inköptes och utdelades utländska spannmål. På vissa platser tvingades befolkningen tillgripa knopp, bark och halm för att stilla hungern. Efter sommaren 1773 blev skörden bättre och en viss återhämtning kunde ske. 

På våren 1774 blev det en brytning mellan kungens medarbetare Jakob Magnus Sprengtporten och han erhöll avsked från alla sina ämbeten. Sprengtporten var under pommerska kriget (1757-1762) en av arméns bästa officerare. Han dog 1786 och ligger begravd i Riddarholmskyrkan. 1774 tillsattes en kommission som skulle föreslå förbättringar för krigsväsendet. Ett lantvärn upprättades på Gotland, i Finland tillkom ny regler för underhållet av rotarna och gränsförsvaret i Karelen stärktes. Skärgårdsflottan stärktes och en mängd nya fartyg byggdes efter en modell av skeppsbyggmästaren Fredrik Henrik av Chapman.

När ständerna på hösten 1778 sammanträdde kunde Gustav påvisa ett storartat reformarbete, inre frid och lugn samt trygghet och fred utåt; ständerna betygade också sitt livliga erkännande och sin tacksamhet, bekräftade realisationen och antog kungens alla förslag.

1775 förklarade sig staden Marstrand för frihamn vilket innebar att alla slags varor fick tullfritt eller mot endast en liten avgift införas eller utföras i staden. Alla näringar skulle få idkas utan hinder av gällande författningar. Dessutom skulle främlingar tillåtas slå sig ned här oberoende av religionsbekännelse. Brottslingar kunde med vissa undantag få fristad i Marstrand.

1780 inleddes en period av svår missväxt. Samtidigt som anslagen ökade till krigsmakten bidrog kungens dyra resor till oreda i finanserna och missnöje mot honom. Gustav ville gärna att Sveriges forna anseende återupprättades och genom det skulle han kunna vinna ära och mer populäritet. Men så länge utrikespolitiken sköttes av Ulrik Scheffer hölls alla krigiska tendenser tillbaka. När Scheffer avgick och och nya rådgivare tillträdde såg kungen möjligheter att genomföra vissa krigiska planer. Samtidigt uppstod en opposition som leddes av Axel von Fersen och vid 1786 års riksdag visade sig missnöjet mot kungen genom avslag på nästan alla hans propositioner.

Den 27 maj 1782 utfärdades Judereglementet som var en följd av att Gustav III på 1770-talet lät judar få komma till Sverige och få medborgerliga rättigheter utan att behöva konvertera. Reglementet sade att judar fick tillåtelse att bosätta sig i Stockholm, Göteborg och Norrköping där de också tilläts bygga synagogor. Trots reglementet bosatte sig judar även i Karlskrona och Marstrand. Enligt reglementet fick judar endast gifta sig med andra judar och de tilläts inte att bli riksdagsmän. År 1838 upphävdes reglementet.

År 1784 fick Sverige ön Saint-Barthélemy av Frankrike i utbyte mot handelsrättigheter i Sverige. Ön visade sig inte vara lämplig för jordbruk och gjordes om till frihamn. Gustav III hade en tanke om att ön kunde vara en station för handeln med svenska varor till USA. Huvudstaden heter Gustavia och är namngiven efter kungen. Ön såldes tillbaka till Frankrike av Oscar II år 1878 för 300 000 kronor.

Gustav införde under sin regeringstid ny etikettsformer och nya dräkter för att ge mera prakt och glans åt hovlivet. Kungen visade intresse för estetiska kulturens odling och uppmuntrade såväl teaterns plats och på sällskapsteatern i Gripsholm kunde han själv medverka. Samtidigt sägs det om honom att han inte hade den rätta känslan för sedlig tukt och gammaldags anständighet. Han kunde se mellan fingrarna på moraliska felsteg och bidrog till en osedlig anda i sin egen omgivning.

År 1786 instiftades Svenska Akademien av Gustav III med syftet att ””arbeta uppå Svenska Språkets renhet, styrka och höghet”. Redan 1753 hade Lovisa Ulrika instiftat Vitterhetsakademien så kulturintresset fanns i familjen.

Gustav drevs mer av tanken på krig och i juni 1788 lät han sina trupper gå över gränsen till Ryssland helt utan krigsförklaring. Han ville försöka ta tillbaka förlorade områden och samtidigt hindra rysk inblandning i Sveriges inre angelägenheter. Projektet blev ett misslyckande. 

Den 12 augusti 1788 bildades Anjalaförbundet mitt under kriget mot Ryssland (Gustav III:s ryska krig 1788-1790). De som bildade förbundet var Carl Gustaf Armfeldt och en grupp officerare som ville ha fred med Ryssland, inte krig. De skrev ett meddelande till Katarina II av Ryssland som överlämnades av Johan Anders Jägerhorn där han på egen hand lade till att Finland skulle kunna lösryckas från Sverige och ställas under Rysslands beskydd. På grund av hans tillägg splittrades Anjalaförbundet.

Danmarks anfall på Sverige i slutet av augusti 1788 gjorde att Gustav drog sig tillbaka från Finland. I december 1788 arresterades anjalamännen och flera av dem dömdes till döden, men alla benådades utom en, Johan Henrik Hästesko, som avrättades.

Kriget fortsatte med flera slag och i slaget vid Svensksund den 9 juli 1790 segrade svenskarna. I slaget förlorade svenskarna sex fartyg, 171 döda och 500 sårade, medan ryssarna förlorade omkring 80 fartyg och 4 000 döda och sårade. 6 000 ryssar tillfångatogs också. Den ryska flottan förlorade omkring 800 fartyg och 10 000 man i döda och tillfångatagna under kriget. Under de två åren som kriget varade dog 3 000 svenska soldater och 18 000 dog av andra orsaker. Fred slöts mellan Sverige och Ryssland i Värälä den 14 augusti 1790 och gjorde att den ryska inblandningen i svensk politik upphörde.

Kungens krig mot Ryssland och en begränsning av adelns privilegier som gjorde honom till en envåldshärskare ökade hatet från adeln. Under vinter 1791-1792 uppstod tankar på att mörda kungen för att regeringssättet skulle kunna reformeras. I spetsen för mordplanen stod Jacob Johan Anckarström, Adolph Ribbing och Claes Fredrik Horn, för de konstitutionella reformplanerna bröderna Jacob och Johan von Engeström, Carl Pontus Lilliehorn, Johan Ture Bielke och Carl Fredrik Pechlin.

På en maskerad i operahuset i Stockholm den 16 mars 1792 sköts Gustav i ryggen av Anckarström. Den 29 mars avled kungen av skadorna. Anckarström avrättades den 27 april på Galgbacken på Hammarbyhöjden i Stockholm.

Gustav IV Adolf föddes 1 november 1778 på Stockholms slott och dog den 7 februari 1837 i Sankt Gallen, Schweiz. Han var son till Gustav III och Sofia Magdalena av Danmark. Han gifte sig med Fredrika av Baden och de fick fem barn tillsammans. Han fick också en son med älskarinnan Maria Schlegel. Han var kung av Sverige från 29 mars 1792 till 29 mars 1809.

Efter sin faders död insteg Gustav Adolf på tronen, men stod under sin farbrors (hertig Karl av Södermanland) förmyndarskap fram till den 1 november 1796 då han som myndig regent tog över styrelsen. Under sin lärotid lärde han sig latin och finska. Under åren 1798-1800 hemsökte nöd landet vilket orsakade en del upplopp i de större städerna.

Vid riksdagen i Norrköping år 1800 genomdrev regeringen sina förslag och en finansplan som gjorde att fem adelsmän avsade sig adelskapet och sju andra nedlade sin riksdagsmannarätt för den varande riksdagen. När det av ständerna antagna finansförslaget befanns omöjligt att genomföra kungjorde kungen, utan att höra ständerna, planen att pantsätta Wismar för att få fram medel.

Under år 1800 fullbordades Trollhätte kanal, arbetet med Södertälje kanal återupptogs och regeringen gav Baltzar von Platen i uppdrag att undersöka förutsättningarna för Göta kanal. År 1810 fick von Platen tillstånd att bygga kanalen. Under Gustav Adolf genomfördes enskiftesreformer för jordbruket 1803, 1804 och 1807. 

Kungen kom i konflikt med frihetliga element i samhället och införde åtgärder mot författare och oliktänkande. Tryckfriheten var allvarligt hotad. År 1807 förslog han att operahuset skulle rivas, men lyckligtvis blev det inte så. Kungen hade inget intresse för vetenskap vitterhet eller konst.

Det pommerska kriget som var ett krig mellan Sverige och Frankrike bedrevs (på tysk mark) för att Gustav Adolf ville hjälpa till att störta Napoleon. Kriget pågick från 1805 till 1810. Bakgrunden var att England förklarade krig mot Frankrike 1803 och det som gjorde att Sverige inträdde i kriget var att Sverige hade trupper i Pommern. Sveriges förluster under kriget var ca 6 000 man.

Finska kriget (1808-1809) utkämpades mellan Sverige och Ryssland och gjorde att Sverige tvingades avträda Finland till Ryssland. Därmed blev Finland en del av det ryska imperiet fram till självständigheten 1917. Kriget visade på mycket hjältemod men Sverige drabbades av stora förluster. Sverige förlorade 7 000 stupade och med civila offer och lantvärnsmän så uppgick förlusterna till 20 000 döda. Ryssarna förlorade minst 10 000 man i kriget. På båda sidor spreds också sjukdomar som tog många liv.

Johan Ludvig Runeberg skrev Fänrik Ståls sägner som i diktform beskrev kriget, hjältarna och den bittra förlusten.

Missnöjet med kungen hade ökat under en tid. Kungens motståndare som sett honom uppträda alltmer besynnerligt bestämde sig för att agera. Den 7 mars 1809 tog Georg Adlersparre befälet över Norra armén i Värmland och började tåga mot Stockholm. Kungen avsåg då att lämna huvudstaden och ta befäl över Södra armén i hopp om att kunna agera mot upprorsmännen. Men den 13 mars tog sig Carl Johan Adlercreutz till slottet tillsammans med sex andra officerare och tvingade kungen att stanna på slottet. Natten till den 14 mars greps kungen och fördes till Drottningholm. Några dagar senare flyttades han till Gripsholm. Den 29 mars avsade han sig frivilligt kronan och den 10 maj förklarade ständerna att alla hans bröstarvingar förlorat rätten till kronan. I december landsförvisades Gustav Adolf och uppehöll sig mest i Schweiz och Tyskland där han levde ett kringflackande liv och kallade sig ”överste Gustafsson”. Han hade där flera älskarinnor och fick barn med tre av dem.

Karl XIII (Hertig Karl) föddes 26 september 1748 och dog den 5 februari 1818. Han var son till Adolf Fredrik och bror till Gustav III.  Han var kung av Sverige från 6 juni 1809 till 5 februari 1818 och kung av Norge från 4 november 1814 till 5 februari 1818. Han var gift med Hedvig Elisabet Charlotta av Holstein-Gottorp. De fick tillsammans sonen Karl Adolf som dog redan efter en vecka.

Karl XIII hjälpte sin bror Gustav III vid statskuppen 1772 och utnämndes då till hertig av Södermanland. Under Gustav III:s ryska krig tjänade han som amiral och förde högsta befälet över örlogsflottan och deltog i slagen vid Hogland 1788, vid Öland 1789 och utanför Reval samt i Viborgska viken 1790.

Eftersom det inte fanns några tronarvingar adopterade han prins Karl August (Fredrik Kristian August av Augustenborg) från den oldenburgska släkten, men han avled under sin vistelse i Sverige. I samband med begravningståget för Karl August mördades Axel von Fersen av en folkhop i Gamla Stan den 20 juni 1810 som trodde att han hade förgiftat prinsen. Då valde ständerna år 1810 prinsen av Pontecorvo (Jean Baptist Bernadotte), senare Karl XIV Johan, som nu adopterades av Karl XIII.

Karl XIII fick allt svårare att fungera under regeringssammanträden och redan 1812 tog Karl Johan över regentskapet även om Karl kvarstod som kung. Karl önskade att Karl Johan skulle ta tillbaka Finland från Ryssland men istället gjorde han ett fälttåg mot Norge där svenskarna stod som segrare. Kriget varade mellan 26 juli och 14 augusti 1814 och krävde ungefär 400 liv på varje sida. Karl XIII valdes då även till norsk kung.

Sverige och Norge skulle enligt ett unionsfördraget 1814 vara förenat i en union, men från norsk sida försökte man slå vakt om sin självständighet medan man från svensk sida ville stärka unionen. Unionen varade till år 1905.

Karl XIII avled den 5 februari 1818.

Karl XIV Johan föddes den 26 januari 1763 i Pau i Frankrike och dog den 8 mars 1844 på Stockholms slott. Han var gift med Desideria, också hon från Frankrike, och de fick tillsammans sonen Oscar I.

Karl Johan växte upp i landskapet Béarn i sydvästra Frankrike och gjorde militär karriär. Han drog ut i fält och steg snabbt i graderna och deltog i många strider. Han var på väg till Rom för att tillträda en befattning som generalguvernör över Kyrkostaten när han fick ett förslag om att bli tronföljare i Sverige.

Det fanns ett behov i Sverige av att hitta en ledare som kunde peka med hela handen och vägleda nationen i rätt riktning. När utskottet 1810 höll en omröstning förordade 10 personer mot 2 att välja Karl Johan till svensk kronprins. Han hade erfarenheter med sig från det politiska livet i Europa och kunde på det sättet tillföra kunskaper som behövdes här.

När Napoleon intog Svenska Pommern i början av 1812 bröt han freden och de svenskar som var positiva till honom fick sig en tankeställare. Underhandlingar inleddes mellan Sverige och Ryssland vilket ledde till konventionerna i Petersburg och Stockholm (april 1812), som befästes genom ett möte i Åbo mellan Karl Johan och kejsar Alexander. Genom dessa fördrag förband sig Sverige att delta i striden mot Napoleon mot att Ryssland lät oss ta Norge.

Sverige kunde inte förvärva Norge 1812 på grund av det franska krigståget mot Ryssland och den långa tiden för upprustningen i Sverige. Karl Johan tvingades också överföra 30 000 man till Tyskland. Han försökte spara svenska trupper för en eventuell uppgörelse med Danmark. Sveriges deltagande i Napoleonkriget där vi medverkade i olika slag där flera nationer deltog orsakade förluster i människor även för Sverige. Karl Johan drog sig norrut för att i Holstein förmå Danmark till eftergift och efter Freden i Kiel fick Sverige lättare att inta Norge.

År 1824 började Norge fira 17 maj som nationaldag. 17 maj var dagen för Eidsvollförfattningen som tillkommit för att omöjliggöra unionen och Karl Johans norska kungadöme. Karl Johan hade på grund av språksvårigheter svårt att ta del av olika djupgående initiativ på det konstitutionella författningslivets område, där nu alltmer politiska stridsfrågor började framträda, såsom representationsfrågan, spörsmålet om statsrådets organisation och rådgivarnas ställning till kungen och så vidare.

Oppositionella skriftställare som Magnus Jacob Crusenstolpe och Anders Lindeberg började också alltmera rikta sina angrepp mot kungen personligen, det så kallade ”allenastyrandet” och det starka inflytande som hans gunstling greve Magnus Brahe av dem antogs utöva (”Braheväldet”) vid sidan av hans egentliga rådgivare. 1834-1835 års riksdag blev under sådana förhållanden en stor missräkning för Sveriges regering, som där led åtskilliga betydande nederlag tack vare oppositionens herravälde i borgar- och bondestånden samt i förstärkt statsutskott.

Under de följande åren skärptes striden ytterligare genom den kamp mot pressen, som Sveriges regering förde med hovkansler August von Hartmansdorff och indragningsmakten som vapen. Crusenstolpes fällande för majestätsbrott sommaren 1838 förde så småningom krisen till ett utbrott genom oroligheter i huvudstaden, under vilka fönsterinslagningar upprepade gånger förekom och även republikanska tänkesätt fann åtskilliga förespråkare. Mot slutet av året minskades dock spänningen något och oppositionen trädde i förbindelse med kronprinsen samt började rikta sina förhoppningar mot dennes regeringstillträde.

År 1839 bildades en koalition som ville förmå kungen att abdikera. Oppositionen gjorde att regeringens riksdagsförberedelser blev svaga och otillräckliga. Efter riksdagens slut 1841 lugnade stridigheterna ned sig och när han 80 år gammal firade 25-årsjubileum som kung hyllades han över hela landet. Mycket positivt hade hänt i landet med nya vägbyggen ett nytt lantförsvar och ett växande jordbruk.

Södertälje nya kanal invigdes av Karl XIV Johan den 7 oktober 1819. Den 26 september 1832 invigdes Göta kanal i Mem (Norrköping) av Karl XIV Johan den 26 september 1832.

År 1842 beslutar riksdagen om en grundläggande obligatorisk folkskola. Alla socknar på landsbygden och församlingar i städerna skulle inom 5 år ordna skollokaler och anställa lärare.

Kungen insjuknade i januari 1844 och avled den 5 mars.

Oscar I föddes den 4 juli 1799 i Paris och dog den 8 juli 1559 på Stockholms slott. Han var son till Karl XIV Johan och Desideria. Han var gift med Josefina av Leuchtenberg och de fick tillsammans fem barn. Oscar var kung av Sverige (och Norge) från 8 mars 1844 till 8 juli 1859.

När Oscar kom till Sverige fick han genast en lärare i svenska och han fick också lära sig norska, tyska, humaniora, statsrätt, vetenskap och konst. År 1812 utnämndes han till överstelöjtnant vid Svea livgarde, Göta livgarde och livgardet till häst. År 1815 blev han överste och 1817 generalmajor.

När Karl XIV Johan blev unionskung 1818 blev Oscar kronpris i Sverige och Norge. Oscar övertog styrelsen den 8 mars 1844 och kröntes till kung i Stockholm den 28 september 1844.

År 1845 infördes lika arvsrätt för kvinnor och män. 1846 tilläts ogifta kvinnor att arbeta inom hantverk och handel.

På riksdagen 1847-1848 framfördes en rad viktiga propositioner. De handlade om en ny strafflag, om utsträckning av beväringens övningstid, om sjöförsvarets ordnande, om förhöjd brännvinsbeskattning, om ny tullagstiftning i frihandelsvänlig riktning, om grundskatteförenkling, om läroverksorganisationen. De flesta förslagen fick falla. Efter det inträffade en del meningslösa oroligheter i Stockholm som inspirerats av oroligheter i Frankrike. En uppretad folkmassa krossade fönster och försökte ta sig in i lokaler på Brunkebergs torg i Stockholm där en bankett pågick. Överståthållaren Jakob Wilhelm Sprengtporten kunde med hjälp av militär arrestera en del av dem. Kungen gjorde nu en ministärförändring och ett nytt representationsförslag utarbetades. Regeringen och Oscar I angreps i pressen och det nya förslaget förkastades. De liberala medlemmarna i ministären avgick och ersattes med konservativa. 

På riksdagen 1853-1854 grep man sig an ekonomiska reformer och lyfte frågor om brännvinslagstiftningen och statens järnvägspolitik. Under 1850-talet uppmärksammades hur alkoholmissbruket ökade och från 1855 skärptes lagstiftningen och beskattningen. Möjligheten till husbehovsbränning avskaffades 1860.

1858 beslöt riksdagen att ogift kvinna som fyllt 25 år hade rätt att efter anmälan hos domstol bli myndig. Frågan diskuterades i riksdagen från 1809 fram till den trädde i kraft. Förändringen framställdes som en nödvändig följd av ”den ständigt fortgående civilisationens fortgående makt”. Framtill 1872 behövde dock även den myndiga kvinnan målsmans tillstånd för att gifta sig. Om hon gifte sig blev hon åter omyndig. 

Under 1840- och 1850-talet inträffade den första stora emigrantvågen till Nordamerika och en stor del av orsaken var konventikelplakatets tillämpning mot frikyrkorörelsen. Kritiken växte och förslag mot att konventikelplakatet skulle avskaffas vilket hände 1858. När lagarna ändrades (1860 och 1873) kunde svenska medborgare tillåtas att lämna Svenska kyrkan, under förutsättning att personen i fråga samtidigt anmälde inträde i ett annat, av staten godkänt, samfund. 

I början av 1850-talet blev han på grund av sviktande hälsa sämre. Under hösten 1852 drabbades han av tyfoidfeber och var sjuk ett år. År 1857 insjuknade han i hjärntumör och han överlämnade sina plikter till kronprins Karl (Karl XV).

Oscar I avled den 8 juli 1859 på Stockholms slott och är begravd i Riddarholmskyrkan.

Karl XV föddes den 3 maj 1826 på Stockholms slott och dog den 18 september 1872 På Residenset i Malmö. Han var son till Oscar I och Josefina. Han gifte sig med Lovisa av Nederländerna och de fick tillsammans barnen Louise och Carl Oscar. Han var kung av Sverige (och Norge) från 8 juli 1859 till 18 september 1872.

Karl fick sin uppfostran av väl utbildade lärare och professorer och blev med tiden intresserad av konst  och litteratur. Kungen tog valspråket ”Land ska med lag byggas” från den gamla Upplandslagen. Han tog gärna intryck av sina rådgivare och kunde på det sättet åstadkomma lösningar som var förankrade i statsledningen.

Han försökte en gemensam maktställning i Norden för att kunna möt hot utifrån, men lyckades inte. Däremot kunde vissa politiska förhållanden i landet ändra genom representationsreformen som beslutades 1865 och trädde i kraft året efter. Ett förslag lades fram av Louis De Geer som menade att ståndsrepresentationen var föråldrad och att andra länder i Europa har infört en- eller tvåkammarriksdag. Han föreslog ett tvåkammarsystem och allmänna val. Kungen var inte helt övertygad, men 1866 genomfördes reformen och vi fick två separata kamrar, Första kammaren, vald av landstingen och Andra kammaren, vald i direkta folkval och med en kortare mandatperiod. Under Karl XV:s regeringstid infördes även kommunal rösträtt för kvinnor och friheten ökades på religionens, juridikens och politikens fält. Även lagarna ändrades med bland annat ny strafflag och sjölag. Karl XV är också den kung som har invigt flest järnvägar i Sverige, eftersom landet under hans regeringstid gjorde stora satsningar på infrastruktur och industrialisering. Karl XV grundade 1863 Konungens jaktklubb.

Karl XV var en duktig målare och skrev dikter som i många fall blev översatta och tonsatta. Hans målningar har visats på Nationalmuseum.

När kungen avled den 18 september 1872 saknade en manlig tronarvinge och då gick tronen till hans bror Oscar II.

Oscar II föddes den 21 januari 1829 på Stockholms slott och dog på samma slott den 8 december 1907. Han var son till Oscar I och Josefins. Han var gift med Sofia av Nassau och de fick tillsammans barnen Gustav V, Oscar, Carl, och Eugen. Han var kung av Sverige 18 september 1872 – 8 december 1907 och kung av Norge 18 september 1872 – 7 juni 1905 (när Norge lämnade unionen).

Oscar fick en god uppfostran och utbildades till sjöofficer och tog examen 1845. Vid unionsfesten i Kristiania (Oslo) 4 november 1864 var han där som kungens representant, liksom vid Norges tusenårsfest i Haugesund den 18 juli 1872. När han var tillbaka i Sverige avled kung Karl och Oscar besteg tronen den 18 september 1872. Den 12 maj 1873 kröntes han till kung i Sverige och den 18 maj till kung i Norge.

Genom valspråket Brödrafolkens väl ville han markera för en politik för gemensamma strävande och inte splittrande konflikter. Men unionen var i gungning och i Norge ökade stödet för självständighet. Den 7 juni 1905 förklarade Stortinget att union var bruten och Oscar II inte längre kung av Norge. I oktober erkände han Norge som en suverän stat och ändra sitt valspråk till ”Sveriges väl”.

Under Oscars regeringstid upplevde Sverige en blomstringsperiod. Stockholms utställningen 1897 visade ett Sverige med en stark industriell utveckling. Som befälhavare över armén var han intresserad av en väl utbildad och modern värnpliktshär. Han ledde personligen större fälttjänstövningar och höll sig väl informerad om militärens utveckling.

Vid större festligheter kunde kungen genom sitt uppträdande och sin vältalighet uppträda på ett lysande sätt. Hans populäritet ökade under åren. Han var intresserad av geografisk forskning och han gav stöd till Nordenskiölds, Hedin och Nathorsts upptäcktsresor. Han anslog summor till Drottningholms slotts förskönande gav donationer för främjade av vetenskapliga studier.

Oscar II upptäckte sommarstaden Marstrand redan som 14-åring, då han som sjökadett den 21 augusti 1843 steg iland vid området ”Paradiset”. Kungen återbesökte därefter Marstrand på sommaren 1887 och varje år därefter, med undantag för åren 1888 och 1892. Under kungens resor med Drott till Marstrand hade han alltid en hovfotograf med sig. Den hovfotograf som följde Oscar II längst och mest var Aron Jonason, kanske mer känd som göteborgsvitsens fader.

Under åren 1906 och 1907 försämrades hans talförmåga och hälsa. Den 8 december 1907 avled Oscar II.

Gustav V var son till Oscar II och Sofia av Nassau. Han föddes den 16 juni 1858 på Drottningholms slott och dog den 29 oktober 1950. Han gifte sig med Victoria av Baden och de fick tillsammans barnen Gustav VI Adolf, Wilhelm och Erik. Han var kung av Sverige från 8 december 1907 till 29 oktober 1950.

Gustav fick en god utbildning och blev som 17-åring underlöjtnant i Svea livgarde, livregementets dragonkår och Värmlands regemente. Han tog studenten på slottet och skrevs in vid Värmlands nation på Uppsala universitet 1877. Han gjorde flera utlandsresor som ett led i utbildningen.

Kungen fick uppleva många konflikter och två världskrig. Den 6 februari 1914 genomfördes Bondetåget i Stockholm där 32 000 bönder uppvaktade kungen för att de oroades över bristerna i försvarspolitiken och de minskade anslagen till försvaret. Kungen höll där ett tal, Borggårdstalet, som kritiserades av statsminister Karl Staaf som ogillade kungens inhopp i den politiska debatten.

Den 25 juli 1914 tog kungen emot statsbesök av president Raymond Poincaré från Frankrike. Redan efter den första kvällen tvingades han åka hem på grund av oroligheter i Europa efter skotten i Sarajevo. Det var inledningen till första världskriget. I december arrangerades Trekungamötet mellan kungarna Kristian X av Danmark, Håkon VI av Norge och Gustav V. Mötet handlade om att visa enighet kring en neutral linje. Kriget blev en svår tid även i Sverige med hunger och spanska sjukan. 1918 dog Gustavs son Erik vilket orsakade stor sorg.

Ålandsfrågan som varit aktuell tidigare blev åter av stor betydelse. 1917 bildades Ålandsrörelsen som ville ha en återförening med moderlandet Sverige. En delegation kom hit med 7 097 namnunderskrifter vilket motsvarade en stor majoritet av den myndiga befolkningen på Åland. Det fanns också en rörelse med ålänningar som ville att Åland skulle bli självstyrande och höra till Finland. Lösningen blev senare att ålänningarna fick självstyrelse inom Finland som Åland kom att tillhöra. Den svenska kulturen och språket fick också skydd och dessutom fick ålänningarna hembygdsrätt som innebär ett skydd för den åländska kulturidentiteten som reglerar vem som får äga näringar, mark och fastigheter på Åland.

När andra världskriget bröt ut förklarade statsminister Per Albin Hansson att Sverige stod neutralt. De fyra statsöverhuvudena i Norden träffades den 18 oktober 1939 och antog en gemensam neutralitetsförklaring. Tanken var också att de nordiska länderna skulle kunna hjälpa varandra ekonomiskt och humanitärt, men kriget ledde till stora slitningar i Europa, världen och även Norden. När kriget bröt ut hade Sverige en koalitionsregering där Socialdemokraterna och Bondeförbundet ingick. I december bildades en samlingsregering med företrädare för alla partier utom kommunisterna.

Efter Tyskland aggressiva krigspolitik och invasionen av Norge 1940 ville tyskarna avsätta det norska kungahuset. Tyskarna ställde även krav på Sverige och ville transportera soldater genom vårt land, något som Per Albin kände sig tvungen att godkänna för att inte riskera en ökad konflikt eller ockupation. Våra grannländer drabbades mycket hårt under kriget, men Sverige och Danmark hjälpte norrmännen med livsmedel och annan hjälp. Sverige skänkte omkring 65 000 ton livsmedel och annan hjälp. Trots bristsjukdomar och andra följder av kriget klarade sig många norrmän förhållandevis bra. Efter kriget fängslades 14 000 kvinnor som haft umgänge med de tyska soldaterna. 5 000 kvinnor fick utan rättegång genomgå tvångsarbete i ett och ett halvt år. Omkring 10 000 barn föddes mellan 1940 och 1946 som en följd av relationer mellan norska kvinnor och tyska ockupanter, vilket var mycket illa sett. En norsk överläkare ansåg ”att kvinnor som fraterniserade med ockupanterna i allmänhet var ”svagt begåvade och asociala psykopater, delvis höggradigt svagsinta”, och att man kunde utgå ifrån att barnen hade ärvt dessa dåliga anlag.” Den nazistiska politiken orsakade konflikter, praktiska problem, död, elände och inre konflikter i de ockuperade länderna.

Efter kriget vill Sovjetunionen att Sverige skulle utlämna baltiska soldater som befann sig i Sverige och deltagit i kriget på tysk sida mot Sovjet, men flytt hit i hopp om att få en fristad då de baltiska staterna ockuperats. Den svenska samlingsregeringen gav sitt godkännande, vilket väckte starka reaktioner. Efter att balterna inlett en hungerstrejk stod partierna i samlingsregering fast vi beslutet att omkring 167 balter skulle utlämnas. Det svenska kommunistpartiet (föregångaren till Vänsterpartiet) var beredda att skicka tillbaka 30 000 civila flyktingar som skulle gå en säker död till mötes.

Utlämningen genomfördes och totalt skickades 2 518 personer till Sovjetunionen, därav 146 balter. Balterna sattes i fångläger där tre avrättades, 23 fick långa fängelsestraff och resten släpptes efter en tid. Baltutlämningen blev en skamfläck i Sveriges historia.

Kungen var en duktig tennisspelare och bidrog en gång till att introducera spelet i Sverige. Han avled den 29 oktober 1950.

Gustav VI Adolf föddes den 11 november 1882 på Stockholm slott och han dog den 15 september 1973. Han var gift med Margareta av Connaught och Louise Mountbatten. Han fick barnen Gustaf Adolf, Sigvard, Ingrid, Bertil och Carl Johan tillsammans med Margareta. Margareta insjuknade och avled 1920 när hon var gravid i åttonde månaden. Den 29 oktober 1950 blev Gustav Adolf kung av Sverige till sin död den 15 september 1973.

Efter Margaretas död träffade han Louise Mountbatten som han gifte sig med 1923. De fick inga barn tillsammans utom en dödfödd flicka 1925. Louise avled 1965.

Gustav VI Adolf var känd för sin medverkan i arkeologiska utgrävningar i tidig ålder. Han besökte Italien flera gånger och deltog i utgrävningar av etruskernas boplatser. Han grävde också som ung vid Tullgarns slott tillsammans med riksantikvarien Hans Hildebrand. Han var med och grävde fram bronsåldersfynd i Hågahögen i Uppsala.

Han lärde sig flera språk och talade italienska obehindrat. Han fick också en grundlig militär utbildning, vilket alla kungar före honom också fått.

Som kronprins reste han till USA 1926-1927 och besökte svenskbyborna i Estland 1931. Han var den förste kung sedan frihetstiden på 1700-talet som inte använde sin politiska makt.

Han insjuknade i augusti 1973 och avled den 15 september

Carl XVI Gustaf föddes den den 30 april på Haga slott i Solna och gifte sig med Silvia Sommerlath 1976. De fick tillsammans barnen Victoria, Carl Philip och Madeleine. Carl Gustaf blev Sveriges kung den 15 september 1973.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s