Trondheim, Norge

Av Kulturbilder på 28 augusti, 2017 • ( Lämna en kommentar )

Röros är en pittoresk småstad i Norge som är upptagen på Unescos världsarvslista. Staden är småskalig och har en bevarad och väl underhållen träbebyggelse. Den är i många avseenden en lite typisk norsk småort som invånarna är stolta över att få bo i. De ytterligt trevliga småbutikerna saluför gärna norska produkter och som svensk turist är det svårt att inte tycka om Röros. Sedan mitten av 1600-talet har gruvdrift varit den mest betydande näringen, idag satsar man på turismen som ger orten sina huvudsakliga inkomster.

Från Röros till Trondheim tar det ungefär 2,5 timmar med bil den snabbaste vägen. Det är vackert i Norge. Man passerar ett sagolikt landskap med välskötta gårdar och små byar. Landsbygden ser ut att må bra i Norge. Liksom i Sverige ser man en del övergiva gårdar och hus vilket tyder på en viss avfolkning, men ytligt sett tycks den norska landsbygden blomstra i jämförelse med den svenska.

Även i Norge ser man övergivna hus på landsbygden

Sedan gruvdriften startades i Röros under 1600-talet har man transporterat koppar till Trondheim och fram till omkring 1780 skedde transporterna sommartid på hästryggen. Eftersom det inte fanns vägar fraktade man under vintertid koppar på de frusna älvarnas is. I slutet av 1700-talet började man bygga vägar för att kunna transportera varor med häst och vagn.

Längs vägen till Trondheim en bit norr om Röros i Holtålens kommun finns Eidet bru, en gammal stenbro som byggdes 1854 och går över älven Gaula. Bron uppfördes för att underlätta transporterna av koppar från Röros till Trondheim. Eidet bru är idag en sevärdhet och det finns en rastplats intill bron.

Eidet bru. Här stannar många och betraktar den gamla bron.

De första norrmännen

Norge började befolkas för över 10 000 år sedan och har sedan dess genomgått ungefär samma befolkningsmässiga och kulturella utveckling som Sverige. Under den yngre stenåldern kom stenyxefolket till Norge. De var renskötare och lämnade spår efter sig i form av hällristningar. När bronsåldern tog vid (ca 1500-500 f.Kr.) bränns de döda och askan placeras i urnor. Från folkvandringstiden (400-600) finns fornborgar som anlades för att skydda sig mot främmande folkstammar vars vandringar skapade oro och konflikter.

När Norge nämns i skrift första gången på 700-talet finns det 29 spridda kungadömen i landet. Under 800-talet enades några av dessa områden och under 900-talet blev Harald Hårfager den som blev ledare över Vestlandet som är en stor del av västra Norge. Han styrde också över Shetlandsöarna och Orkneyöarna. Omkring år 870 inleddes en våg av utvandring från Norge till Island. Vikingatågen till England och Irland gjorde att kristendomen hittade vägen till Norge.

Där Trondheim nu ligger fanns en handelsplats med namnet Kaupang, vilket är norska för köping och betyder just handelsplats. På den gamla handelsplatsen bytte och sålde man varor och kanske var det ett handslag som bekräftade en affär.

Trondheim är Norges tredje största stad med 180 000 invånare och ligger i Sør-Trøndelag fylke som gränsar till Jämtland. Det är en hamnstad som ligger 50 mil norr om Oslo väl skyddad från havet inne i en vik nära norska havet. Staden grundades år 997 av Olav Tryggvason och var huvudstad i Norge från år 1030 fram till 1217.

Del av Trondheim idag

Olav Tryggvason

Olav Tryggvason flyttade som nioåring till Gårdarike där han vistades i nio vintrar och därefter var han i västerviking under elva vintrar. Det är lätt att föreställa sig hur den flytten kan ha sett ut i en tid där hästen var enda transportmedlet och där varje längre strapats var förenat med stora risker. Olavs far Tryggve var kung över Viken och Ranrike (delar av dagens Bohuslän), men när han skulle försvara Viken från fientliga anfall från söder dödades han i ett bakhåll på order av Harald Eriksson Gråfäll. Den som innehade rollen som kung eller någon annan hög position vid den här tiden var väldigt rörlig och helt beroende av hästar och manskap. Han måste känna sitt område väl och vara bekant med folkets sedvänjor och traditioner. Tryggve var mellan 30 och 40 år gammal när han dog. Årtalen när personer föddes och dog vid den här tiden är ofta svåra att exakt fastställa. Wikipedia skriver att Tryggve Olavsson dog år 963 och att sonen Olav föddes 968, så det felar på flera år.

Olav Tryggvason stod som son till en betydande kung högt i rang och hade egna krigsmän omkring sig, vilka han försörjde med egna medel. När han var i 20-årsåldern gav han sig ut på havet för att skapa sig makt, inflytande och inkomster. Han och hans män måste ha varit goda ryttare, vana sjömän och dessutom mer eller mindre vältränade krigare. Olav var i England och medverkade till att pressa regenter på danagäld vid två tillfällen, år 991 och 994. Han döpte sig i England 995 och kom tillbaka till Norge för att avsätta den hedniske Håkon Sigurdsson. Han hade samlat en betydande skara män omkring sig och valdes samma år till kung på allhärstinget i Trondheim. Dessutom fanns förmodligen kristna missionärer från England på plats för att hjälpa honom att kristna Norge.

Olav ville nu att hela Norge skulle kristnas och var beredd att ta till vilka metoder som helst för att genomdriva kristnandet. Det handlade inte att om fråga folk om deras önskemål och få dem att välja det ena eller det andra. Den som inte ville ta dopet hotades med döden och många som vägrade döpa sig torterades, dräptes eller drevs ut ur Norge. Olav använde sig av en kombination av övertalning, hot och våld för att genomföra kristnandet av befolkningen och när han kom till olika platser så lät många döpa sig av ren rädsla för att mista livet. Han lovade förmåner åt dem som anslöt sig och blev kanske själv lovad förmåner i form av materiella ting och evigt liv av den kyrka som han anslutit sig till. Han skapade sig många fiender under missionen och det var sannolikt många som vill få bort honom från makten.

Norge var ett delat land där lokala styresmän med motstridiga intressen kämpade om makten. En stor stridsfråga var kristendomens framväxt och hur den skulle hanteras. Olav Tryggvason ville tvångskristna hela Norge, varje del av Norge och även de norska kolonierna så snabbt som möjligt. Det innebar att han med hot påtvingade många norrmän en religion som de var avogt inställda till eller inte ville ha. En annan stridsfråga var kontrollen över vissa territorier och därmed över skatteintäkterna.

Olav Tryggvason dog i Slaget vid Svolder år 1000. När Olav var på väg hem från Vendland med ett mindre antal fartyg överfölls han av styrkor under Olof Skötkonung från Sverige, Sven Tveskägg från Danmark och den norske jarlen Erik Håkonsson. Olav fick många fiender på grund av sin hänsynslösa maktpolitik och när han tog kontrollen över Viken som tidigare varit danskt ville danske kungen Sven Tveskägg ta tillbaka kontrollen över delar av Norge. Erik Håkansson fick efter Olavs död på uppdrag av danske kungen styra över norra Norge medan Olof Skötkonung fick Bohuslän och södra Tröndelag där Trondheim ingick.

Olav Tryggvason på Trondheims torg

Olav Tryggvason

Olav Haraldsson (S:t Olof)

Olav II Haraldsson föddes år 995 och dog den 29 juli år 1030. Han är idag Norges nationalhelgon. Olav var son till fylkeskungen Harald Grenske och var gift med Astrid Olofsdotter av Sverige (som var dotter till Olof Skötkonung).

Olav var i sin ungdom viking som seglade kring Danmarks kuster, i Östersjön och Mälaren där han härjade. Han deltog i tronstriderna i England och var med om att förstöra London Bridge. Under ett besök i Rouen i Normandie den 16 oktober 1013 antog han kristendomen. Det var då som han såg sig själv som den som skulle ena Norge genom att införa kristendomen och utropa sig till kung över hela landet. Han kan ha utlovats fördelar och ett evigt liv eller fått andra löften mot att han missionerade för den kristna läran. Olav Haraldsson använde samma brutala metoder som Olav Tryggvason för att införa kristendomen, det var med hot, tortyr och mord.

Det blivande helgonet landsteg i Norge år 1015 och tog makten från Håkon Eriksson och Sven Håkonsson. Året efter grundade han staden Borg (dagens Sarpsborg) och år 1020 var Olav kung över hela Norge. Fyra år senare infördes en ny lagstiftning som skulle förändra tidigare traditioner drastiskt.

Ett exempel på Olof Haraldssons metoder var när han 1023 skulle kristna folk i en ort i Hordaland. Olof reste dit för att kristendomen inte hade vunnit någon framgång där och skulle nu se till att invånarna minsann lät sig döpas. En skara bönder bjöd honom till strid, men ingen av bönderna ville stå i främsta ledet och till slut gick de med på att döpas för att klara livhanken. Kuvade människor som utsätts för hot och tvång och inte besvarar hoten kan inte segra, de kan bara förlora. Men några tog strid mot Olav.

Olav hade hjälp av kristna missionärer från England som var ivriga att införa kristendomen i Norge. Den nya lagen utgick från kristen rätt och kritiken mot Olav och den kristna lagen blev så stor att han tvingades lämna landet år 1028. Det var Knut den store och Håkon Eriksson Ladejarl som drev bort Olav från Norge. Han tog sig då till Novgorod och levde där en tid hos svägerskan Ingegerd som var gift med tsar Jaroslav. När Olav fick bud om att Håkan Eriksson hade drunknat år 1029 såg han möjligheten i att återvända till Norge.

Olav reste från Novgorod via Sverige till Verdal norr om Nidaros och hade med sig en här av eget manskap och svenska män som han lyckats rekrytera. Den 29 juli 1030 kom han till gården Sul där Hårek från Tjøtta, Tore Hund och Kalv Arnesson mötte Olav med en betydligt större styrka, kanske omkring 7 000 man. De hade mobiliserat för att möta Olav som nu sågs som en tyrann som tvångskristnat befolkningen med våld. Varken stormännen eller bönderna ville ha honom tillbaka. Den norska styrkan bestod av en bondehär som stöddes av de flesta norska hövdingarna, fria bönder, kristna och hedningar i en gemensam allians. Slaget vid Stiklestad skulle snart inledas.

Olav Haraldsson stupar

Tore Hund var en mäktig vikingahövding och hedning från den stolta Bjarkøyätten. Han gjorde sig inkomster genom pälshandel i Bjarmaland och inkassering av skatt från samer. Hund ogillade Olavs maktanspråk på hela Norge och hade drabbats av Olovs maktpolitik själv så att han tvingades vistas i England hos Knut den store en tid. Tore var en av dem som var med om att döda Olav.

Vikingahövdingen Kalv Arnesson var gift med Tore Hunds syster Sigrid och tillsammans med Tore ledde han styrkorna som stred mot Olav. Kalv själv var liksom Tore Hund med om att dräpa Olav.

Vikingahövdingen Hårek från Tjøtta tillhörde ätten Harald Hårfager och tjänstgjorde under både Olav Tryggvason och Olav Haraldsson. Hårek kom i opposition till Olav och deltog tillsammans med Tore Hund i Slaget vid Stiklestad där Haraldsson dräptes.

I slaget dödades också Arnljot Gelline från Jämtland, som nyligen tagit dopet och ställt sig på Olav Haraldssons sida i kriget.

Natten före slaget sägs Olav ha drömt att han klättrade uppför en stege till himlen vilket de kristna såg som ett tecken på att han skulle dö som martyr. Berättelsen är en del av Olofslegenden. Olav dödades på slagfältet och han begravdes i närheten av platsen. När man ett år senare grävde upp hans lik sägs det ha varit lika friskt som när han dog. Det sågs som tecken på hans helighet. Kvarlevorna flyttades till Nidaros.

Även om det var Olav som förlorade striden i Stiklastad så måste själva slaget ha påverkat hela samhället där många hade anhöriga som stupade i striderna på bägge sidor. Det bidrog troligen till ett lugn som gjorde att kyrkans män kunde genomföra sin mission och göra Norge till ett kristet land. Efter slaget och en del påstådda mirakel blev Olav Haraldsson helgonförklarad den 3 augusti år 1031.

Det var en främmande kult som infördes i Norge, men norrmännen själva fann sig så småningom motvilligt i att landet blivit kristet. Det fanns ingen återvändo när kristendomen väl var etablerad och kyrkor börjat byggas över hela landet.

Norge var glest befolkat vid den här tiden och de allra flesta höll sin närheten av sina gårdar, byar eller orter under hela sin livstid. De var bönder och arbetade hårt för att få ihop sin vardag och folken i byarna hjälpte varandra i smått och stort så gott det gick. När då någon kom utifrån och ville förändra deras livsstil och ta flera av traditionerna från dem och göra kult av en man från Mellanöstern vars levnadsöde alla skulle påtvingas var det inte så konstigt att många blev upprörda. De som hade satt sig emot kristendomens införande var antingen döda eller tystade och var nu en del av det nya kristna Norge.

Väggmålning i Stiklestad kyrka

Nidarosdomen, Nidaros domkyrka

Där Nidarosdomen står idag uppfördes först ett kapell i trä som sedan Olov Haraldsson begravdes i. Olav helgonförklarades av de kristna som beslutade sig för att bygga en större kyrka i sten. Det var den fredligt sinnade kung Olav Kyrre som lät började bygga kyrkan år 1070 och den stod färdig 1090. Olof Haraldssons reliker fanns på altaret i kyrkan och hans status som helgon gjorde att många pilgrimer kom till Nidaros. Det kom så många att orten blev säte för en biskop. År 1152 blev biskopssätet i Nidaros upphöjt till ett ärkebiskopssäte för den nya norska kyrkoprovinsen. De två första biskoparna inledde ett byggnadsprojekt för att göra kyrkan större. År 1183 kom ärkebiskop Øystein hem från en resa till England och efter det besöket fortsatte kyrkobygget nu i engelsk gotisk stil. Nidarosdomen byggdes i etapper från omkring 1140-1320. Kyrkan var nästan helt färdigbyggd omkring år 1300.

Olav Haraldsson blev i våra förfäders enkla värld nationalhelgon som firas på Olsmässodagen den 29 juli, vilken även är den största pilgrimsdagen. Flera kyrkor i de nordiska länderna har helgats till honom. Fram till reformationen vandrade pilgrimer till Trondheim och Nidarosdomen.

Nidarosdomen är ett imponerande byggnadsverk och ett exempel på vad människan kan åstadkomma när hon i kraft av många beslutar sig för att genomföra ett gemensamt projekt. Efter reformationen började kyrkan förfalla och drabbades av flera bränder. År 1869 påbörjades ett stort restaureringsprojekt där gipsmakare, stenhuggare, murare, glasmästare smeder och andra fick i uppdrag att återställa byggnadens prakt.

Nidarosdomen är Trondheims mest besökta sevärdhet och hit kommer turister från när och fjärran för att se och uppleva den ståtliga kyrkan. Kyrkan är också Nordens näst största kyrka efter Uppsala Domkyrka.

Nidaros domkyrka

Den vackert utsmyckade västsidan

Trondheims historia efter Olav Haraldsson

Platsen där Trondheim nu ligger kallades först Nidaros vilket betyder Nidälvens mynning. Ordet os betyder mynning. Innan Trondheim grundades fanns där en eller flera handelsplatser och byar vilket framgår av arkeologiska fynd.

Trondheims befolkning ökade under andra hälften av 1000-talet och flera nya gator byggdes. Den första stenkyrkan byggdes omkring år 1070 och låg på den plats där Nidarosdomen nu står. Efter att Nidaros ärkebiskopsdöme etablerats år 1152 växte Trondheim ännu mer. I slutet av 1200-talet fanns där 20 kyrkor och utanför staden fanns flera kloster. Trondheim drabbades liksom många andra städer av bränder. Den första kända branden inträffade år 1219 och 1295 brann större delen av staden ner efter en omfattande brand.

Norge blev en självständig stat ungefär år 1035, men från 1388 till 1814 var Norge i union med Danmark och därefter i union med Sverige.

Det fanns många som ville frigöra Norge från det danska inflytandet. Den katolske prelaten Olav Engelbrektsson försökte stoppa det danska inflytandet över Norge då han var kritisk till danskarnas val av Kristian III, som försvarade den lutherska läran. Efter ett kuppförsök för att säkra makten insåg han att han inte skulle kunna stå emot danskarna, som år 1531 satte eld på Ärkebiskopsgården så att domkyrkan och delar av staden brann. Vid reformationen år 1537 upphörde Trondheim att vara landets kyrkliga centrum.

När handeln ökade under 1600-talet växte Trondheims befolkning som också tog emot handelsmän från den då danska staden Flensburg (som idag ligger på den tyska sidan om gränsen mellan Danmark och Tyskland).

Efter Roskildefreden den 26 februari år 1658 hamnade Trondheims län under svenskt styre och svenska trupper intog staden, men redan hösten samma år tog norska trupper tillbaka staden under ledning av Jørgen Bjelke. När Sverige då kapitulerade fick 700 svenska soldater frihet att lämna landet och ta sig tillbaka Sverige.

Efter bränder i staden 1599 och 1651 beslutade man sig för att bredda gatorna och försvåra för eld att fortplanta sig, men efter en storbrand 1681 utarbetades en helt ny stadsplanering. Ytterligare bränder inträffade och under 1800-talet kom krav på att alla hus skulle byggas av tegel. Utanför stadskärnan byggdes fortfarande trähus och många av de trähus som finns i Trondheim idag uppfördes på 1840-talet.

Under 1950- och 1960-talet revs många äldre hus och nya hus med bostäder och affärer uppfördes.

Gågata i Trondheim

Trondheim som turiststad

När man färdas i det norska landskapet så slås man av hur vackert och välskött det är. Det är när folket vårdar sin egendom, sina gårdar och sina hus som en nation visar upp sin bästa sida. Tyvärr kan inte samma sak sägas om Trondheim som är en storstad som kontrolleras av politiker. Vid ett första intryck av Trondheim framstår Norges tredje största stad som rörig med väldigt olikartade byggnader. Äldre trähus blandas med hus i tegel eller puts och på många håll i staden ser byggnaderna slitna ut. Det första intrycket av befolkningen i staden pekar på att det bor väldigt många från tredje världen där. Ska man äta ute så är det slående hur många orientaliska restauranger det finns och hur svårt det är att genom att läsa skyltar hitta någon restaurang med norska menyer.

Trondheim är på väg att bli vad många andra storstäder har blivit i Sverige och på många andra håll. Den demografiska förändringen genomförs av politiker och andra makthavare utan att rådfråga folket eller bry sig om de långsiktiga konsekvenserna. Kristendomen infördes med hot, våld och tortyr och orsakade många människors död i strider, mångkulturen införs utan att folket får insyn i hur besluten tas, vilka som tar besluten och vilka de långsiktiga konsekvenserna blir. Det sker helt utan offentliga debatter och det sker mot de infödda folkets vilja. Det blir väldigt tydligt när man kommer till Trondheim som ligger långt norrut och ändå har många nytillkomna invånare från Afrika, Mellanöstern och Fjärran Östern.

Invånare från Mellanöstern och Afrika är väl representerade i Trondheim

Trondheim har en lång historia. Vikingar, kristna och bönder har slagits om makten, men efter kristnandet och att landet fick en enhetskultur så strävade folket vidare i sin dagliga gärning för att överleva, fostra nya generationer och skaffa sig inkomster. Även om Norge har varit under danskt styre, i union med Sverige och ockuperat av Tyskland under andra världskriget så har kärnan av norrmän stått upp för sitt land och sitt folk. Det omfattande norska nationaldagsfirandet den 17 maj varje år är ett uttryck för nationalstolthet.

Sevärdheter

Det finns många sevärdheter i Trondheim. På Trondheims torg finns det så kallade Olav Tryggvason-monumentet som skapades av bildhuggaren Wilhelm Rasmussen och restes 1921. Monumentet restes över honom som Trondheims grundare och kung år 995-1000.

Rosenborg ligger högt i östra delen av staden och har en äldre bevarad trähusbebyggelse.

Rosenborg

Vår Frue kirke (Vor Frue Kirke) ligger i centrala Trondheim nära Trondheims torg och är förutom Nidarosdomen den enda kvarvarande kyrkan från medeltiden som står kvar i staden.

Vår Fru Kyrka

Peter Wessel Tordenskjold föddes i Trondheim 1690 och var en betydande sjömilitär under det stora nordiska kriget som pågick mellan 1700-1721. Efter resor i världen kom han hem som kadett och blev befälhavare i danska flottan där han medverkade i att sänka svenska transportfartyg utanför Rügen. Han var med i slaget vid Kolbergerheide 1715 och blev befälhavare på den svenska fregatten Vita örn, som han erövrat vid slaget. Han adlades 1716 och fick då efternamnet Tordenskjold.

Peter Wessel Tordenskjold, norsk sjöhjälte

Den 8 juli 1716 var han med om att besegra den svenska flottan i slaget vid Dynekilen, som bidrog till att göra det svårare för Karl XII att ockupera Norge. Den 25 juli 1719 erövrade han Marstrand och därefter anföll han Göteborg vilket gjorde honom till viceamiral. Han dog 1720 i Tyskland efter en duell med Jacob Axel Staël von Holstein. De slogs med värja och när Holstein stötte sin värja i Tordenskjold avled han på platsen. Tordenskjold står staty i Trondheim nära Nidarosdomen och är idag en legend i Norge och Danmark.

Kristianstens fästning uppfördes mellan 1682 och 1684, men den lades ned av Karl XIV Johan 1816 och hade då som främsta uppgift att med hjälp av kanoner varna för bränder. Under den tyska ockupationen mellan 1941-1945 avrättades ett trettiotal norska motståndsmän där. Sedan dess har fästningen främst fungerat som museum och sevärdhet.

Bakklandet är en stadsdel i Norge som har bebyggelse av låga trähus. Området är välskött och turister hittar ofta hit. Bakklandet är Trondheims första förstad och började byggas i mitten av 1600-talet. Under belägringen av Trondheim 1658 brände svenska trupper ned husen och under general Armfeldts fälttåg i Tröndelag brände norska styrkor ned Bakklandet som ett led i försvaret av Trondheim. År 1965 planerade lokalpolitikerna att riva hela området och bygga en fyrfilig motorväg där, något som väckte starka reaktioner. men husen i området fick vara kvar och har sedan dess tagits väl hand om. Här fanns en tid industrier och skeppsvarv.

Gata i Bakklandet

Utanför Trondheim ligger också Steinvikholms slott som började byggas av Olav Engelbrektsson omkring år 1520. Det är en liten byggnad som lades ned efter nordiska sjuårskriget slut och idag är den bara ruinen kvar.

Steinviksholms slott

Strax utanför Trondheim ligger området Bymarka som delvis är ett naturreservat och ett måste att besöka. Enklast åker man runt området med bil och upplever det storslagna landskapet.

Bymarka

Många turister kommer hit från Centraleuropa för att se även den sena solnedgången. På sommaren är utsiktsplatser och hotell med egna utsiktsplatser välbesökta. Vid vackert väder njuter man av utsikten, god mat och sitt sällskap. Som turist bemöts man nästan alltid väldigt bra av de trevliga norrmännen som det är lätt att kommunicera med.