Temasidor

Runö – svenskön i Rigaviken

1-runo-rigabukten

Ur Nationalencyklopedin om Runö:

Runö, estn. Ruhnu, ö i Rigabukten, Estland; 11 kvadratkilometer, Runö befolkades troligen redan från 1200-talet av svenskar och var ett av de mest genuina estlandssvenska områdena. På Runö talades dialekten runska. Runöborna bevarade en ålderdomlig svensk kultur.

Nästan hela befolkningen (ca 300 personer) flydde till Sverige 1944 och stannade för gott. I Sverige har vissa av dem bildat Runöbornas förening (ca 100 medlemmar1944). Det har senare skett en begränsad inflyttning av ester till Runö (62 personer 1994). Jfr estlandssvenskar. Runö var som del av Ösel svensk besittning 1645-1721. Efter att 1721-1918 varit ryskt territorium övergick ön i estländsk ägo. Den tillhörde 1944-1991 den estländska sovjetrepubliken. Sedan 1991 ingår Runö åter i det självständiga Estland.

Litt: J. Steffensson, Runöborna och deras invandring till Sverige (1972); J. Steffensson, Livet på Runö (1976).

* * * * *

Ur Nordisk Familjebok, Uggleupplagan:

Runö, ö i Rigaviken, 10 sv. mil från Riga, dryga 6 mil från Arensburg på Ösel och knappa 4 mil från Domesnäs på Kurlands kust; i administrativt hänseende numera räknad till det livländska guvernementet och närmast lydande under de ryska myndigheterna i Arensburg; I ecklesiastikt hänseende bildande en församling inom den lutherska kyrkan i Östersjöprovinserna. Ön, som har en tämligen rundad form med ett par utskjutande uddar i n. och s., Kuns och Rings, har sin största längd, 5 km., i n.-s. 

Öns sockel är en nästan vågrät klippa af lös devonisk sandsten med mycket glimmer och något kalk. Hela västra hälften af ön är en öppen, jämn, delvis sidlänt mark, hufvudsakligen upptagen af åkrar, inhägnade slåtterängar och öppna betesmarker, samt i sydväst en större löväng, Åostärengi. Här ligger också, ungefär midt på ön, den enda byn, i n. och s. omgifven af ett par stora aldungar. Ö. om byn finnes en sumpig slättmark med morän och något lera ofvanpå klippan, omgifven af sanddyner, hvilka i n., ö. och s. fortsätta ut till hafvet och på hvars högsta topp, Håobiri (21,5 m. ö. h.) en fyr är uppbyggd (62 m. ö. h.). 

Dynerna äro bevuxna med en ståtlig barrskog, mest tall. Hafvet inkräktar på de nordvästra delarna af R., medan ön genom uppgrundning tillväxer i v.

Klimatet synes påverkadt af den ryska landmassan, med varma somrar och kalla vintrar; nederbörden är riklig.

Befolkningen på R. är som bekant svensktalande och är otvifvelaktigt af skandinavisk stam. Första gången Runösvenskarna omnämnas är i ett af biskop Johannes af Kurland 28 juni 1341 utfärdadt privilegiebref, hvari det medges dem att besitta sina egodelar efter

svensk rätt (”Kundt sey Jedermennichlik, datt den Swedischen Luden, dede dath beflaten eilandh Runen bewanen, hebben wij gnediglich vorgunnett, datt ze scholen ere guder nah Swedischem rechte besitten”), hvarjämte uppräknas de olika tionden de äro skyldiga att erlägga.

Enligt uppgift i Ekmans nedannämnda bok skall en tradition i äldre tid ha berättat, att en hertig Vilhelm en gång har som flykting bott på R. och äfven egt ön, äfvensom att ön en gång tillhört en Stackelberg, som haft ett ”hof” (gods) på ön. Den förra traditionen bestyrkes, åtminstone till sin förra del, däraf, att i den gamla kyrkan (byggd troligen 1644), finnes en i naturlig storlek utförd oljemålning af hertig Vilhelm af Semgallen (andre sonen till Gotthard Kettler, siste stormästaren för svärdsriddarna i Kurland, som införde reformationen i landet), om hvilken historien bl. a. förtäljer, att han blifvit afsatt från sin
värdighet 1619. I en äldre kyrkobok, påbörjad 1682 och förd till 1762, hvilken Ekman som präst på R. 1841 ännu sett och dess bättre gjort utdrag ur, men som sedermera förkommit, har en hel del ‘”memoranda” af intresse antecknats af prästerna på ön.

De viktigaste urkunderna till öns historia utgöras af Ekmans egen bok samt Russwurms Eibofolke (se nedan). 1710 härjade en pest på ön och bortryckte under 3 månaders tid
213 pers., så att befolkningen reducerades till 80 pers. 1726 upptecknade den nyanlände pastorn Alexander Holmqvist ”alla själar i Församlingen ifrån 8 år” och
fann dem utgöra 132 stycken. 1842 var befolkningens antal 389 (207 män, 182 kvinnor) och 1908 endast 270 (141 män, 129 kvinnor). 

Ehuru befolkningen sålunda under de senare tiderna gått betydligt tillbaka i antal och trots det, att åtskilliga hygieniska förhållanden lämna mycket öfrigt att önska, uppvisar R. en imponerande mängd ovanligt resliga och kraftiga män samt många vackra unga flickor.

Det mest framträdande draget i det nutida folklifvet är en utpräglad konservatism, tydligen en följd af öns isolerade och svårtillgängliga belägenhet. Åkerbruk med boskapsskötsel, fiske och sälskytte, som utgöra förvärfskällorna, bedrifvas efter åldrig sed; åkerbruket skötes f. ö. Hufvudsakligen af kvinnorna. Motviljan mot alla slags nyheter förklarar också, att den föga praktiska kommunism, som härskar på ön, trots, som det synes, rätt allmänt missnöje därmed, alltjämt bibehålles: ”alla äro lika berättigade, barnet i vaggan, de arbetsföre männen och kvinnorna samt de orkeslöse gamle”; tjänare finnas ej på ön, utom de två, en manlig och en kvinnlig, som ”pastoratet”, prästgården, erhåller från två af byns gårdar, men denna tjänst, som det åligger de 27 gårdarna att tillhandahålla I tur och ordning, anses snarast som en hederspost.

Den gammaltidsstämning, som råder på R., förstärkes också genom byns ålderdomliga prägel med sina små låga, gråa rökpörten och öfriga hus, täckta af väldiga halmtak, den pittoreska folkdräkten och den egendomligt klingande dialekten. – Denna senare är, trots det att Runöborna äro öfverraskande språkkunniga och sålunda upptagit åtskilliga lånord ur de olika grannspråken, till sin grammatiska byggnad och med hänsyn till hufvudstommen af sitt ordförråd, tydligt svensk och närmast befryndad med de svenska dialekterna i Estland. Liksom dessa har den bevarat de gamla nordiska diftongerna ei, au och oy (såsom äi och åo; t. ex. stäin sten, tåom töm, frai frö), äfvensom (i vissa ställningar) kvantitetsförhållandet kort vokal åtföljd af kort konsonant i starktonig stafvelse (t. ex. likohl nyckel, fåra sulcus), samt genomfört sådana nyheter i ljudskicket som delabialisation af de labialiserade vokalljuden (t. ex. bitt bytta, neje ”nödja”, liten trähammare, säre sörja) och sammanfall af svenskans båda accentformer, akut och grav, i den förra. Karakteristika, som skilja Runö-målet från de estsvenska dialekterna, äro t. ex. öfvergången af i till u såsom långt framför r och ”tjockt l” (t. ex. dur ”diger”, stor, tuhl, tegel) och klyfningen af långt å till en diftong oa (t. ex. soa så, boat båt, goang gång). Sistnämnda diftong, som äfven förekommer i andra ställningar (t. ex. hoa hvad), är öfver hufvud synnerligen starkt framträdande i språket och ger en högst egen prägel däråt. 

Ett par språkprof följa här till sist: stihlo-armener stobbor å ito-armen er loangär (stjäl-armen är kort, och ät-armen är lång; ordspråk). – vär toa soa göghär kom sit neghärl (Var då så god och kom och sitt ned!) – no goa ni låo jar, toa hänt ni hårso mä jar häim, toa goa ni oak häi, så lenge goa vi räps höp (nu går Ni och badar, sedan tar Ni hästarna med Er hem, och sedan far Ni ut och kör hö, och under tiden går vi och räfsar ihop). 

- Litt.: F. J. Ekman, ”Beskrifning om Runö i Liffland” (1847), C. Russwurm, ”Eibofolke oder die schweden an den kusten Ehstlands und auf Runö” (1855), och E. Hemmendorff,
”R.” (i ”Ymer”, 1909). Jfr Estsvenskar.

BEFOLKNINGEN PÅ RUNÖ

På denna lilla ö bodde sedan urminnes tider en svensktalande stam. När dessa skandinaver kom till Runö är emellertid okänt. Möjligen skedde det i samband med vikingatågen. Vid samma tid torde de öar och kuststräckor på fastlandet där svenskar bodde, ha blivit befolkade.

När det gällde Runöbornas rasegenskaper ställdes frågan, om Runöborna i antropologiskt avseende kunde anses för svenskar, om de alltså var representanter för den så kallade nordiska rasen. För att belysa frågan redogjordes först för de skilda kroppsliga karaktärer som professor Hildén hade undersökt. 

Vad kroppslängden beträffade, var Runöborna i stort sett ovanligt högresta. Medeltalet för fullvuxna män var 174,1 cm för fullvuxna kvinnor 159,7 cm dvs. betydligt högre än medeltalet för Sveriges befolkning, vilket för män utgjorde 172,2 cm. Kroppslängden varierade emellertid avsevärt hos Runöfolket. För att åskådliggöra längdens fördelning demonstrerades s.k. frekvenspolygoner eller kurvor över antalet individer i de skilda längdklasserna. 

Dessa kurvor var tydligt tvåspetsiga, uppvisande två nästan lika framträdande toppar, av vilka den ena låg för män i längdklassen 168-170 cm den andra i klassen 176-178 cm. Motsvarande toppar i kvinnokurvan låg inom längdklasserna 156-160 cm och 162-164 cm. Detta tydde på, att Runöbefolkningen bestod av två skilda raselement, av vilka det enas manliga medellängd betydligt översteg 170 cm medan det andra låg under 170 cm. Detta antagande om två raselements samverkan i Runöbefolkningen vann stöd av frekvenskurvorna över övriga karaktärer. Färgkaraktärerna, ögon- och hårfärg, uppvisade däremot relativt små olikheter. De ljusa färgtonerna var avgjort förhärskande, de mörka sällsynta.

Som sammanfattande resultat konstaterades, att Runöborna i antropologiskt avseende ej var någon enhetlig grupp utan en blandpopulation, i vilken ingick två skilda raselement. Vilka var då dessa båda raser, som bildade grundstommen i den lilla folkspillra, som byggde och bodde på den isolerade ön? 

Redan bosättningens historia, ansågs det, gav ganska tydliga vinkar härom. Svenskarna hade sedan urminnes tider befolkat Runö, och det föreföll mer än sannolikt att dessa borde betraktas som öns ursprungliga bebyggare. Men traditionen och de historiska dokumenten visste bättre, att den svenska befolkningen på Runö i flera repriser upptagit raselement från Estland med olika språk. Man visste, att svenskarna till övervägande del tillhörde den nordiska rasen, och att å andra sidan länderna kring Finska viken – bl.a. Estland – hade en befolkning av övervägande ostbaltisk ras. Det syntes uppenbart att dessa båda raser i främsta rummet borde betraktas vid bedömningen av Runöfolkets rassammansättning.

Men vilka av de båda huvudraserna var då förhärskande inom befolkningen? Det var en fråga, som var mycket vansklig att besvara, beroende på att de i den antropologiska systematiken använda karaktärerna var mycket komplicerade i ärftlighetsvetenskapligt hänseende och betingade av ett större antal arvsfaktorer, vilka vid forskningar fördelade sig på olika sätt. 
Man kunde icke ingå på en analys av ifrågavarande slag. Man ville endast fastslå, att Runöborna uppvisade nordiska rasegenskaper i högst betydande grad. Man kunde därför säga, att det inte bara var språket och kulturen, som förenade det lilla Runö med Sverige, utan jämväl det som kunde sammanfattas under benämningen ras.

(Ur boken Runöborna och deras invandring till Sverige.)

* * *

Tre kapitel ur boken ”Steffens” om livet på Runö

steffens

Kapitel fem 


De somrar åltillgången var mindre, bortsåg vi från det annars så intensiva ålfisket. Höslåttern, skördearbetet, utfördes lugnare. Fader Hans mejade rågen med lie. Vi övriga band rågen till små kärvar. Bar kärvarna tillsammans och byggde stora sädesskylar. Oftast blev vi sena med rågen. Grannarna från övriga gårdar med mera boende, kom oftast objudna till hjälp. En obeskrivlig hjälpverksamhet. Det fanns en generositet och självständighet hos öbefolkningens frostbitna människor.

Kornknarren hade sitt bo i rågen, och sedermera fanns också ungarna där tills snart de sista stråna skurits. Broder Matts och jag stod på vakt, så fort Kornknarrens ungar lämnade rågen, sprang vi ifatt dem, klappade och smekte dem, för att strax efter låta dem få sin frihet.

Hunden Prins hade sitt nöje, att med sin känsliga nos leta rätt på mössens underjordiska bon i stubbåkern, gräva fram boet som oftast innehöll en mängd ungar. Alla i boet, vuxna som ungar, bet hunden ihjäl. De döda mössen tog vi hem till katten Kisse-Blanka som lät sig väl smaka.

Soliga och varma dagar gick vi emellanåt innan kvällen och badade vid sjöstranden i det varma och långgrunda vatten. Emellanåt letade vi flata stenar och kastade mot vattenytan så att de studsade. Vi tävlade om vem som kunde få stenen att hoppa flest gånger. Detta kallade vi att kasta ”flundra”.

Att tröska säd, till det hjälptes flera gårdar åt. Gårdarna ägde tröskan gemensamt, och den fick vandra från gård till gård. Med fyra par hästar, och fyra barn som kuskar, drevs tröskan med rundvandring. Och alltid var det festligt då det var färdigtröskat. För övrig körsel var också alltid två hästar förspända. Och aldrig kördes det längre än till klockan ett på dagen. Därefter skulle hästarna vila. I sinom tid ändrades rundvandringen till att fiskebåtsmotorn ersatte hästarna och de fyra små kuskarna.

Rågen måste dock tröskas för hand. Det var råghalm vi använde till att nylägga halmtak, eller laga halmtak. Råghalmen var styvare än halm av annat sädesslag som korn och vete. Rågen torkades i den så kallade ”Rian”, en avdelning av den långa huslängan typisk för alla Runö-gårdar. Längan bestod av boningshus, farstu, Rian, logen och halmladan, och mätte ca 40 meter.

I den varma Rian var det kvinnorna som arbetade med att mot bänkar med handkraft slå säden ur axen på de små kärvarna. Därefter lämpa kärvarna över till männen i logen. Männen band ihop kärvarna till stora balar, och lämpade upp balarna på Rians loft. Den halm som icke var duglig till takbeläggning, tröskades med slaga och blev ströhalm till djuren.

Av åkerns grödor var potatisen det sista som bärgades. Ett tidsödande arbete, eftersom potatisåkern var något eller några tunnland stor. Med en för ändamålet tillverkad potatiskrok, kröp varje deltagare på knäna i potatisåkern, krokade potatis, som sorterades i tre olika storlekar, i tre olika korgar. De minsta blev till grismat, mellanstorleken blev till sättpotatis, och de större för husbehov. De större såldes också när köpare infann sig. Av grönsaker odlade vi bland annat vitkål, gullök, ärter, morötter och kålrötter.

Eftersom vi på gården endast var fyra personer, måste jag och broder Matts deltaga i potatisplockandet tills det var färdigt, och potatisen hemkörd till gården. Potatisplockandet tog veckor i anspråk. Det kändes extra tungt att kroka potatis, när skott hördes nere vid sjöstranden. Kompisarna, grabbarna, var och jagade. Först under kvällar fick vi gå och passa sträckänder.

När allt från åkern var bärgat, och innan båtarna var uppdragna, seglade olika runöbåtar till Pärnu i Estland för att låta mala vetemjöl på kvarnar vid namn Audro och Perevere. Korn- och rågmjöl malde vi på väderkvarnarna – åtta till antalet – hemma på ön. Det seglades även till Helsingfors i Finland, också till Stockholm, där det såldes bland annat potatis och äpplen.

Med fiskebåt for vi under hösten till holmar och skär utanför Estlands kust för att jaga säl. Oftast jägarlag på tre män. Vi installerade oss i sjöbod, av Estland uppförd för ändamålet, och gjorde det ganska bekvämt för oss genom att fylla syskonbädden med lagom torkad och mjuk sjötång. Dylika resor gjorde vi även under vårar. På de olika resorna medförde vi handarbeten. Och i väntan på säl knöt vi stommar till örngott, vi kretade skedar och slevar. Tillverkade olika typer av träaskar, rikt snidade och konstnärligt utformade. Solskensdagar, på våren, sträckte vi ut oss i det gröna gräset. Matförrådet drygade vi ut med att en och annan sjöfågelhane fick sätta livet till. Ett och annat ägg plockade vi ur sjöfågelhonors bon. Fågelbona plundrades aldrig, vi tog icke mer än som förbrukades. Ack vad livet emellanåt kan vara härligt! Naturligtvis medförde vi en och annan säl till hemmet och hushållet.

När höststormarna begynte rasa drogs båtarna på land. Vid sekelskiftet var båtuppdragningsplatsen vid Pärs, därefter vid Hålma och sist vid Rings. Vår ö var, i stort, isolerad från den stora världen. Höststormarna hade även sin betydelse. Mängder av sjötång drev i land. Tången delades på varje gård, och av gårdsfolket med hästar och släde på vintern kördes sjötången på åkrarna som gödning. Också att vi bjöd andra gårdsfolk med hästar och vagn till hjälp, det kallades ”Talko.” Belöningen var mat för dagen.

De långa höstkvällar, för oss ungdomar, pojkar, innebar att ganska ofta reta någon av gårdsbönderna med att spela hartsfiol. Ett snöre bands försiktigt på utsidan av fönsterkarmen. Vi gned med harts mot snöret, och det förde störande ljud i stugan. Varvid bonden kom ut och försökte springa ifatt någon av oss. Lyckades han få tag i någon, vred han om örat på den skyldige, man undrade om örat verkligen fanns kvar vid huvudet.

Även sensomrar när äpplen stod mogna, retade vi en och annan gårdsbonde med att palla äpplen under nätterna. Fick vi inte bonden att springa efter oss och försöka få tag på någon, förstod vi att han och familjen låg och sov. Vi gick fram till stugfönstret och med kraft sjöng vi ”Sött sover den som fruktar Gud…”. Oavsett om bonden kom ut, eller ej, och försöka få tag i någon äppelpallare, så avlägsnade vi oss snart.

Månbelysta vinterkvällar med snö på marken, tog vi ungdomar helt olovandes någon gårdsbondes släde för att åka släde i skogen i de små backarna vid namn ”Veabjere, Lustobackan, KLing-KLång”. Ett uppskattat nöje. Var olyckan framme och släden touchade några träd med skador på släden som påföljd, var det naturligtvis tråkigt, mest för bonden som fick något extra vinterarbete. Alla dessa återkommande jippon var ett nöje för ungdomen och som ingen av öbefolkningen tog illa vid. Det hörde till ungdomsnöjen. Det var inget brott.

Hösten var inne. Inget fiske. Båtarna uppdragna. Vi fick se till hus och hem. Reparera om så behövdes. Allt större arbeten som att bygga nytt, reparera halmtaken som övervägande av husen var belagda med, eller nyanläggning av tak, bjöds manspersoner till hjälp från andra gårdar, till Talko. Talkofolket medhade alltid egna verktyg. Till manstalko, var endast någon kvinna inbjuden till kocka.

Mans- och kvinnoarbeten var i mycket åtskilda. Användande av verktyg hörde inte kvinnorna till. Maten vid Talko skulle vara rikligt tilltagen, särskilt kvällsmaten som bestod av ett stycke grisrygg och ett stycke gås eller anka till varje talkodeltagare. Därtill skulle ölet, som förvarades i ekkaggar, vara mustigt, fylligt, skummande och vörtstyrkan smaklig. Fader Hans var mästare i ölbryggande. Humle odlade vi hemma på gårdstomten, korn och råg på åkern. Det fanns inga normer i fråga om alkoholhalten. Efter kvällsmaten spelade männen kort, fyra och fyra, i tvåmannalag. Man spelade femkort och ”räpsa” (krattan) till långt inpå natten. Dock aldrig om pengar.

Också mor Katarina bjöd till Talko, ”Spinntalko” med enbart kvinnliga deltagande. De kom redan vid femtiden på morgonen. Någon deltagande bar själv på spinnrock och kardor. Andra blev hjälpta av sin man såväl på morgonen som till hemkomsten på kvällen. Arbetet pågick till sent på kvällen, med uppehåll för mattider. De arbetande kvinnorna sjöng svenska sånger och visor. Förnöjelsen var övermåttan stor.

Höslåttertalko företogs alltid på vardagseftermiddagar. Där deltog såväl män som kvinnor. Till Talko kom de bärande på sina en eller två liar. Kvinnorna i regel med en lie, männen medhade två. Mat och öl bars ut till höängen. Under vilostunder lät alla sig väl smaka. Kvällen avslutades ofta med sång och dans.

Mörka höstkvällar, vardagskvällar, efter avslutad måltid, hängdes fotogenlampan i taket, i stugans mitt. Vi i stugan samlades i ring vid lampans sken till hantverk. Vi manfolk tillverkade skedar, slevar, korgar, eller annan hemslöjd. Något nät eller skötar behövde lagas. Medan jag gick i skolan läste jag läxan i familjegemenskapen vid lampans sken. När jag var flitig värre i läsande, såg fader Hans, eller mor Katrina, till att en karamell i smyg kastats upp mot stugans innertak och sedan hamnade på golvet vid mina fötter. Jag fann att säkert var det jultomten ”Kinken” som var i farten och ville på så sätt belöna den flitige. Som oftast kardade mor Katarina ull vid lampans sken, eller spann färdigkardat på spinnrocken. Men även behövde tre mäns kläder lappas och lagas. Ett typiskt kvinnogöra. Medan händerna arbetade, var samtalet oftast kring gången tid, men också funderingar, och planering kring kommande tider.

Julen och Nyåret också Trettondagen var inte långt borta. Slakten, julgrisen. Vi talade kring säljakt, och väntade att havet kring ön skulle frysa till. Emellanåt sjöng vi sånger eller visor, svenska, som vi kunde utantill. Vi sjöng bland annat, ur visan kring fröken Agnes och torparsonen Gustav ”Vara glad och lycklig, vilken härlig lott, mot att vara rik och mäktig bo i gyllne slott…”. Och nog var vi både glada och lyckliga. Dylika arbeten, sånger och visor, vid fotogenlampans sken, var återkommande år efter år fram till 24 februari, Mattiasdagen. Efter den dagen tändes inte fotogenlampan i stugan. Kvällars arbeten kring fotogenlampan var avslutade. Det sades att”Den dagen en het kil kallad ”PLumsen” tränger ner i marken, vintern var över, och därefter under dagar smälter snön och is mer än det fryser under nätter. Tuppen fick dricka från takdroppet, våren nalkas.” O, vad livsåskådningen var roingivande! Gång efter annan hördes syrsans spel från skrymslet bakom spisen.

Kapitel sex 


När marken blev frusen slaktade vi grisen, kanske också kalven eller kvigan. Vi alla hjälptes åt. Praktiskt taget tillvaratogs alla delar på djuret. Innanmäte, levern, lunga m. m. rengjordes och blev till soppkött. Tarmarna rengjordes, tvättades noga, fylldes sedan med malt kött, eller också blod från djuret till blodkorv. Vi bakade också blodpalt. Ävenså grisens urinblåsa tillvaratogs. Tömdes på sitt innehåll. Via ett smalt rör, oftast en större fågels ihåliga vingfjäder, ett halmstrå, fylldes blåsan med luft, munkraft, och fick torka. Urinblåsskinnet kom att bli väldigt tunt. Användningen kommer vi senare till. Grisens skinkor hängdes i rökfarstun för rökning, likaså blod- som köttkorvar. Övrigt kött saltades, det skulle räcka till nästa slakt, i regel till på hösten. Då ko, kviga eller kalv slaktades, och djuret straxt blev flått, visade det sig ofta nervryckningar i köttet. Som barn skulle man bita i dessa köttets ryckningar. Det sades att ”då blev man lärd och språkkunnig”.

Nötkreaturens skinn garvades och blev hårlöst. Användes sedan till kvinnoskor, läderstrumpor till kvinnor och män, vadarstövlar för män. Eller också såldes skinnen ogarvade. Läderstrumporna och vadarstövlarna betsades svarta och smordes med sälspäck så de höll sig mjuka. Fårens slakt och tillvaratagande av kött var likt all annan slakt. Fårens skinn garvades på sätt att ullen blev kvar vid skinnet. Av skinnen syddes pälsar, till såväl kvinnor som män, med ullen vänd mot insidan av pälsen. Också pälsmössor syddes till män med ullen inåtvänd, dock med en smal kant runt mössan med ullen vänd utåt.

När hästen avlivades, tog man vara på skinnet som såldes. Man tog också vara på de feta delarna av köttet som tillsammans med tvålsten kokades till tvål. Övrigt grävdes ner i marken. Någon enstaka gång hände att vi sålde en kviga. Ett äventyr! Avvaktande av vackert väder med lugnt hav. Kvigan leddes till stranden. Sedan fick hon simma efter roddbåten fram till fraktbåten, segelbåten, som låg ankrad på redden. Med talja lyftes kvigan i lastrummet på båten. Seglatsen kom igång på den åttamila färden till Kuressaare på Ösel i Estland. Seglatsen tog inte bara timmar i anspråk, utan kanske dygn. Väl framme i staden och marknaden. ”Aha! Kviga från Runö” – estniska Ruhnu – sade köpmännen. ”Den fraktar man icke tillbaka till Runö” Och det gjorde man inte. Priset blev tjugo estniska kronor, ca trettio svenska kronor.

Av gäss och anka tog man också reda på allt. Blodet blev till blodpannkaka. Tarmarna rengjordes väl och lindades kring fåglarnas ben för att få god smak på soppan. Köttet saltades. Av hönset tog vi endast reda på köttet. Alla fåglar, sjöfåglar, som hönsens fjädrar blev till mjuka fjäderbolster och kuddar.

Kapitel sju 


Med den färdiga slakten var mycket av julens förberedelser undanstökat. För mor Katarina återstod visserligen brödbaket. Till helger bakade mor vetebröd också pepparkakor. Det alldagliga mörka runöbrödet, ”surbre” bakades en gång per månad.

Givetvis fanns det mycket för oss män att styra och ställa med. Men varje ledig stund försökte jag ta bössan för jakttur nere vid stranden. Mina föräldrar hade givetvis förståelse. Men, man förelade mig som oftast ett av tre arbetsmoment: Att kärna smör. Att från den stora grentraven, en bit från boningshuset, hugga torra grenar i mindre enheter och bära in det huggna i rökfarstun, lagom mycket att elda med under en vecka, eller också skala potatis för några dagar. Var det före stundande helg, måste potatis skalas för matbehov för alla helgdagar, ty inget arbete fick utföras varken sön- eller helgdagar. Fick jag välja, högg jag grenar och bar in grenarna i rökfarstun. Skala potatis, berodde på hur mycket, kunde ta ganska lång tid. Att kärna smör var oftast tidsödande. När grädden snart nog ej blev till smör, fick jag för mig att grädden måhända var för kall, och spädde med lite varmt vatten. Hjälpte inte detta, kanske att grädden var för varm och spädde med kallt vatten. Fortfarande inget smör. En inre förtvivlan. Det hände att bror Matts kom till hjälp, och jag fick stillad min jaktiver, fick ta bössan och i sällskap med hunden Prins begav mig ner till stranden och jakten på sjöfågel. Förnöjelsen, friheten obeskrivlig!

Dagarna före jul var det oftast jag som högg och tog hem julgran och granris från skogen. Granriset att lägga framför ytterdörrar för att torka fötterna. Hittades ingen lämplig gran på egen skog, var det tillåtet att hugga den i kronoskogen. Granen fick aldrig vara missväxt t. ex. med två toppar. Det sades ”att dylik gran drog död och sorg hos de i stugan boende”. Julaftonen togs granen in i stugan, och vi klädde den med julgranskarameller, glitter och alltid en ängel i granens topp, allt sparat från gångna år. Därefter tog vi in en halmbal och strödde ut halmen över hela stugans golv. Halmen var påminnelse om att Jesus-barnet vid födseln låg på halm och strå. Ack vad Kisse-Blanka och hunden Prins trivdes med halm på golvet.

Klockan sex på kvällen, när klockaren Henrik på Lons-gården ringde helgmålsringningen som tonade över byn från kyrkans torn och förkunnade helg, lades allt arbete ner och vi män lyfte på mössan och hälsade under lätt bugning, och mor Katarina emottog helgmålsringningen och därmed helgen under en lätt nigning, en sedvänja som alltid efterlevdes när kyrkklockan hördes. Emellanåt ringde klockarsonen Thomas helg- och lördagskvällars helgmålsringning. Kyrkklockans klang var något annorlunda. I folkmun sades: ”Thomas vara kvinnokarl, och ur kyrkklockans klang tyckte man sig höra, piko kome, piko kome – – -” (flickorna kom, flickorna kom – – – kanske kunde flickor utläsa att Thomas fanns i kyrkan. Kanske någon sökte sig dit.

Efter helgmålsringning var det tid för bastubadande. Vår bastu ägdes av STEFFENS-gården östra och Isaks-gården västra och eldades i turordning varje lördag. Den som eldade bastun bar in kallvatten som tömdes i en så av trä. Med var sin fyllda hink med kokhett vatten och en lövad björkkvast, tillverkad vid midsommartid då björken stod grönast, begav vi oss till bastun. Efter en stund i bastun, på laven, risades kroppen med den lövade björkkvasten, och man uthärdade mycken värme. Det medhavda heta vattnet blandades med det kalla vattnet till lagom temperatur, kroppen tvättades och översköljdes med kallare vatten.

Under bastubadandet på julafton var det sed att de badande fick besök av den så kallade ”Julgoasa” julgåsen, som i regel var en kvinna utklädd till oigenkännlighet. På sin färd drog hon fram kacklande och hennes uppgift var att ordentligt risa var och en som inte utantill kunde läsa ett stycke ur katekesen eller psalmboken. Julgåsen var noga med att förhöra barn och ungdomar, de som inte var konfirmerade.

Hemkommen från bastun väntade mor Katarina med uppvärmt öl, tillsatt med något socker och bitar av mörk runölimpa. Mor hade också dukat färdigt julaftonens matbord. Sedan var det mors tur att bada bastu.

När mor kom hem från bastun samlades vi kring det dukade bordet, vi sjöng psalmer, fader Hans läste ur bibeln och med knäppta händer bad vi bordsbön.

Efter kvällsvarden stannade vi hemma, och som brukligt var gick vi inte på besök i byn. Plötsligt hördes bjällerklang och vi visste att jultomten ”Kinken” var i antågande. Också han kom och ställde frågor. Det gällde att kvickt och utantill läsa den psalmvers man kunde bäst, då fick man sin eller sina julklappar, leksaker som sparats från gångna jular.

Julnatten lyste fotogenlampan natten igenom. Klockan fem på morgonen gick vi i julottan. Vi medförde ett stearinljus som tändes i kyrkan. Från varje gård på ön medfördes ett stearinljus.

Kyrkgolvet var bestrött med doftande finhackat granris. Ljusen strålade från alla kronor och stakar. Ljusen inte endast lyste, de värmde också, och det var något vi alla satte värde på i en stenkyrka som saknade eldstad. Det hela gav intryck av stillhet, ljus och renhet. Männen sittande på högra sidan, kvinnorna på vänstra. Respektive barn och ungdomar längst fram.

Vid hemkomsten från julottan lagade mor Katarina mat. Klockan tio återvände vi till kyrkan. Hemkommen igen strax före tolv, dukade mor mat på bordet. Fader Hans läste bordsbönen. Vi åt och trivdes. Efter avslutad måltid gick broder Matts och jag på besök i byn, såvida inte ungdomar, pojkar, från andra gårdar hunnit besöka oss. Vuxna män, också tonåringar, gick i grupp från gård till gård för att bringa julhälsningar. Aldrig att någon kvinna fick vara med i gruppen, ty ingen kvinna på Runö nyttjade starka drycker. Ej heller fanns det någon kvinna på ön som rökte.

Gårdsfolket som fick hälsningen tackade och uppmanade männen att sätta sig runt bordet där det bjöds till en början på gårdens eget öl. Husfadern bjöd snart på en kvarting brännvin, och gjorde han inte det ansågs han snål. Kvartingen vandrade från man till man, och männen ropade ”versin” = skål. Var man kunde smutta som han tyckte. Det dukades upp tilltugg i form av rökt skinka, smör, bröd, spicken som rökt sik. Inget fick sina. Allt var rikligt tilltaget. Vi berättade historier och sjöng medan ölstånkan också vandrade från man till man. Blev stånkan tom slog vi nävarna i bordet och ropade i korus. Öl, öl, öl, . . . Husbonden gick till förvaringshuset och fyllde ölstånkan på nytt. Vi försummade heller aldrig att i varje stuga passa på att utföra jullekar på det halmbeströdda golvet. En av de vanligaste var att ta upp skomakaren ”Skoster”. Skomakaren var i detta fall en liten halmfigur som stod på tre ben och som varje hushåll tillverkat av julhalm. En efter en lade vi oss på rygg med figuren stående framför huvudet, så svängde man upp benen och böjde ryggen så att figuren hämtades upp med fötterna. Styrkeprov utfördes, två man i turordning, sittande på golvet med fötterna mot varann, hållande i en för ändamålet avsedd rundhult. Den starke drog rundhulten ur händerna på sin motpart varvid han utmanade nästa man.

Juldagens eftermiddag och kväll hann vi givetvis inte besöka samtliga fyrtionio gårdar på ön, utan fortsättning följde, efter högmässan, annandags eftermiddag och kväll, också tredjedag jul utan högmässa. Oftast dansade vi ungdomar annandag- och tredjedagens kväll, såvida någon av gård- och stugägarna upplät sitt boningshus för dans. Ty på Runö fanns inget Folkets hus.

Fjärdedag jul togs julgranen ut, golvet städades rent från halm, och leksakerna vi som barn fick på julaftonen togs också bort. Det hjälpte varken med tårar eller böner. Mor Katarina sade då, ”att Kinken jultomten, tog leksakerna och kommer säkerligen tillbaka med dem nästa jul”. Och Kinken återkom med samma leksaker år efter år.

I samband med slakten på hösten, arbetet och iordningställande inför julen, hade vi det mesta undangjort inför Nyårsafton också Trettondagen.

Nyårsafton var i någon mån annorlunda än julafton. Allt hantverk, t. ex. en påbörjad korg, skulle vara färdigtillverkad innan denna afton. Om inte, hängdes föremålet vid bastuns dörr, som bevis för tillverkarens lättja. Det påbörjade och icke färdiga hantverket försökte vi gömma undan.

Under bastubadande nyårsafton kom nyårsgåsen, en kopia av julgåsen. Nyårsgåsens uppgift var att ordentligt risa var och en som inte utantill kunde läsa ett stycke ur katekesen eller psalmboken. Hon fullgjorde alltid sitt uppdrag samvetsgrant och utdelade nio slag med riset varvid hon hoppades att den okunnige lärde sig läsa utantill till kommande nyårsafton.

Hemkommen från bastubadandet var det i stort samma ritual som julafton med bordsbön och mat. Därefter väntan på att klockan skulle slå tolv på natten. Ty fader Hans hade iordningställt alla tillbehör för blystöpning av nyårsnattens lyckofigurer, en för ändamålet avsedd gjutjärnskopa, en hink med kallvatten, en lagom stor blybit till var och en, med yxan huggen från en av de större blystycken som gården ägde. De stora blystyckena var en kvarleva från segelfartygens tid, fartygen som i dimma och snöoväder grundstötte och strandade på ön, varvid öbefolkningen bärgade iland besättningen från den, eller de, strandade båtarna. Båtar som av stormar och vågorna blev till vrak, varvid männen på ön fiskade upp från sjöbotten båtarnas blykölar och delade upp blyet på samtliga gårdar på ön, eller också delades blyet på alla manspersoner, från det yngsta pojken i vaggan, och den äldste på ön boende mansperson.

Strax före tolvslaget tändes spisen. Skopan med en av blybitarna fördes in i den tända spisen. Det smälta blyet slogs över i kallvattenhinken och bildade de mest egendomliga figurer, medan den som figuren stöptes åt ropade, ”min lycka, min lycka”. Lyckofigurerna ställdes sedan ut på väl synliga platser i hemmet så att var och en ur nyårsnattens blystöpning kunde utläsa sin och andras lycka för det kommande år. Av bly stöpte vi också hagel till jakt med hagelgevär.

Fotogenlampan som hängde över matbordet brann natten igenom. På bordet lade vi matvaror och mynt och hoppades därmed att det kommande året skulle ge rikligt med mat och bli inkomstbringande. Under skolåldern lade vi också mössan på bordet innan vi gick till sängs, ty under natten skulle Kinken komma lägga gotter, frukt eller kex i mössan, så hade också skett, och vid uppvaknandet var glädjen stor.

Nyårsdagen var lik andra helg- och söndagar med kyrkogång på förmiddagen. Den vanliga ritualen vid matbordet. På eftermiddagen göra visit i byn för att beskåda lyckofigurerna. På kvällen dans hos den bonde som för kvällen upplät sin stuga till dans.

Trettondagsafton var de gångna aftnar lik. Också den natten lyste fotogenlampan om natten och som barn lade vi mössan på matbordet i stugan, för att Kinken även denna natt kunde lägga något godis eller kakor i den.

Trettondagen kyrkogång. Hemkomna från kyrkan. Den redan kända ritualen vid matbordet. Eftermiddag besök i byn. Kvällen dans.

Trettondagen var också ”Knutersmiss” vi sade oss knyta knut på helgfirandet som var avslutat och i väntan på Påsk.

(Läs vidare i boken ”Steffens, av Jakob Steffensson om livet på Runö.)

* * *

En av gårdarna på Runö

bida-garden-runo

Bisa-gården från väster

Bisa-gården med gårdsnummer 5 och familjenamnet Björk.

Bisa-gården var den enda gård på Runö där gårdsnamnet ej slutade med bokstaven s.

På gården bodde Arvid, gift med Magdalena från Lonsgården. De har barnen Andreas, Maria och Peter.

Maria gift Steffens-gården västra. Peter avliden. Andreas gift med Katarina från Isaks-gården östra. De har barnen Vilhelm, Bertil, Edit och Richard. Andreas, politiskt engagerad, bortförd från ön under sovjettiden.

Arvid fick heta Bisa Arsch

Magdalena fick heta Bisa Malla

Katarina fick heta Bisa Trina

Vilhelm fick heta Bisa Ville

Bertil fick heta Bisa Bertil

Edit fick heta Bisa Edit

Rickard fick heta Bisa Richard

Katarina och barnen lämnade hemmet, gården på Runö med sjuktransporten och kom till Sverige den 27 november 1943 med Odin.

Arvid och Magdalena lämnade hemmet, gården och Runö och flydde i motorbåt till Sverige sommaren 1944, till Gotland.

* * *

Alla gårdar på Runö hade sina egna bomärken. De påminner mycket om runor. Här visas Bisa-gårdens bomärke.

bom2
* * *

Bröllop och danser på Runö.

Ett stycke ur boken ”Så dansade vi på Runö”

spelman-pa-runo

Spelmän på Runö.

Dansen på Runö

Som redan nämnts kunde alla runöbor dansa sina förfäders danser som bevarats närmast som ett arv. Runö-borna dansade ej under fastan, inte påsk- och juldagen. Ej heller dansade man om någon av öborna bortrycktes av döden, inte förrän den döde var begravd.

Man dansade på söndagskvällar. Under sommaren på en gräsbevuxen äng i skogen. Vinterhalvåret upplät i regel någon av gårdsägarna sitt boningshus för ungdomens nöjen. På Runö fanns ingen speciell lokal för ungdomars nöjen, t. ex. ett folkets hus.

Då runöfolket dansade som mest var naturligvis vid bröllop som hölls på hösten, i Oktober eller November månad när all gröda från åkrarna var bärgad. Bröllop hölls alltid hos brudgummen. Bröllopsritualen innehöll en fast följd av musiknummer och danser.

Bland de inbjudna bröllopsgästerna var också två bjudare ”BJUAR”. Den ene skulle vara gift och utsågs av brudgummer, den andre ogift och utsågs av bruden. Som tecken på att de var bjudare bar de hatt och ”BJUARROSA”.

Den första uppgiften var att på fredagskvällen före söndagens vigsel, ledsaga bruden till besök i brudgummens hem. Då medförde bruden en levande höna som överräcktes till svärmodern. Hon förde då hönan flera varv runt ”SKOTHAKA” i rökfarstun medan bruden såg på.

I rökfarstun över gnistskyddets ram, uppburen av bjälkar, låg två lösa slanor och i dem hängde två smidda plattjärn som var tudelade, hakförsedda och ställbara. De kallades ”SKOTHAKA” och användes för att höja och sänka de rundbottnade gjutjärnsgrytor som hängde i dem över eldhärden.

Meningen var att hönan skulle bli så yr i huvudet att den inte skulle hitta hem. Svärmodern sa’ då till bruden: ”JA SKA GIRA SAMA SAKE MÄ TE SÅ TU Å BLIER HJEN HEGRT LIV. (Jag skall göra likadant med dig så att även du stannar här livet igenom).

Senare på fredagskvällen och natten fick bjudarna bege sig på rundvandring i byn för att besöka de bröllopsgäster som bruden och brudgummen inbjudit. För bjudarna var det en arbetsam kväll och natt. I de gårdar de besökte blev de bjudna på förfriskningar och ofta blev de inte fårdiga förrän vid gryningen nästa dags morgon.

BJUARAs värdighet markerades av BJUARROSA fäst till höger vid hatten av den gifta mannen och till vänster av den ogifta.

Under bröllopsfirandet och tidigt på lördagsmorgonen forslades alla matvaror med hästar och vagn – man körde alltid på Runö med två hästar förspända – från brudens hem till brudgummens där bröllopet under lördagen och söndagen kom att stå. Där väntade ”KOCKA” och ”SKAFFARA”, män som hjälpte till att bära fram mat och öl till gästerna.

När alla matvaror var i brudgummens hem kördes brudens tillhörigheter som bestod av låsta kistor av runömodell, travade på varandra. De innehöll huvudsakligen kläder. Vid sidan om eller ovanpå kistorna var vävar och ”SÄRKA”, (kjolar) placerade. De skulle vara väl synliga, man ville visa upp dem under vägen. Ju fler vävar och kjolar, desto rikare ansågs bruden. Kunde man räkna upp till tjugotalet kjolar ansågs bruden vara välbärgad. 

Med sista lasset, sittande på en av kistorna längst bak på vagnen, färdades bruden. Efter vagnen gick två spelmän med var sin fiol och spelade VEGALEIKEN, runömarschen. Efter spelmännen gick ungdomar och SKAFFARA.

katarina-duskas

Katarina Duskas gifte sig 1910 på Runö

Vegaleiken

Vid vägen där lasset med brudens tillhörigheter drog fram, ställde runömännen nästan mangrant upp med gamla studsare som inte längre dög vid säljakterna.

Så fort hästar och vagn kommit i jämnhöjd satte de igång att skjuta rätt upp i luften. Därefter följde männen efter vagnen och fortsatte skjutandet.

När vagnen med lasset lyckligt och väl anlänt till brudgummens hem upphörde skjutandet. Brudens tillhörigheter lastades av vagnen och bars in i klädeshuset. Under tiden hade KOCKA och SKAFFARA dukat färdigt borden där mat och öl fanns i överflöd. Alla gästerna rymdes emellertid inte i boningshuset.

För somliga dukades på gårdsplanen om vädret tillät, i annat fall i ”RIAN” som i huvudsak var avsedd för tröskning, torkning av säd och bakning.

På eftermiddagen tråddes dansen sompågick till kvällen. Sedan var det bönestund och lördagens bröllopsfirande var avslutat.

Tidigt på söndagsmorgonen kläddes och smyckades bruden och hennes fyra följeslagare, en omständig procedur som tog timmar och utfördes av kvinnor som var väl insatta i denna konst. Bruden kläddes i sina bästa kläder som i stort bestod av kyrkdräkten. Blusen var av vitt bomullstyg med hålsöm runt ärmarna, ett arbete som bruden själv utfört.

I det färggranna livstycket av Kalmink, var tre stora silverbroscher fästade. Förklädet var av stadigt tyg med stora blommor och halsduken, schaletten, hade röd botten med rundlar och brokiga kantbårder. Ovanpå halsduken bar bruden en mängd olikfärgade halsband, glasprismor som blänkte och såg mycket dekorativa ut, porslinpärlor, koraller m. m. och om halsen en bred vit spetskrage.

På fötterna hade hon helröda rosenmönstrade yllestrumpor och garvade sälskinnsskor, på händerna halvvantar. Håret var ihopvirat på hjässan med ett sidenband. Ovanpå placerades färgglada papperskransar och blommor samt en sluten papperskrona. Över axlar och rygg hängde meterlånga sidenband fastsatta i kransarna och under kronan.

Brudens följeslagare var två gifta kvinnor. De kallades ”BRUSMERA”. En var utsedd av bruden, den andre av brudgummen. Deras huvudbonad var ”TAROMISSA”, den obligatoriska vid kyrkogång med rikligt av sidenband som hängde ner över axlar och rygg. De bar också halsband.

Ytterligare följeslagare var två ogifta kvinnor som kallades ”JÅMFRO”, också utsedda av brud och brudgum med huvudbonader av papperskransar och sidenband. Även de bar halsband.

Bruden hade ytterligare två unga ogifta manliga följeslagare ”BRULEJARA”. De var klädda i sina bästa vadmalskläder, på huvudet bar de mörk hatt med korslagda sidenband.

Brudgummen var också klädd i sina bästa gråa vadmalskläder och den obligatoriska randiga västen. Den vita skjortan ”BRUGGOSMANSSKJARTA” hade bruden sytt och broderat med hålsöm runt ärmlinningar och krage.

Brudgummen hade vidare ett korslagt sidenband på bröstet, fäst med silverbroscher och ett runt hattkullen. På händerna bar han mörkblå fingervantar med bred bård och ljusgula, blå och röda fransar.

Också brudgummen hade två gifta män som följeslagare ”BRUGGOSMANSLEJARA”. Den ene utsedd av bruden, den andre av brudgummen. De var ocksä klädda i helgkläder. 
Brudgummen såväl som BRUGGOSMANSLEJARA och BRULEJARA gick i köpta skor, inte sälskinnsskor.

par-pa-runo

Bröllopspar på Runö.

När brud och brudgum var färdigklädda, på skilda håll och i respektive hem, sjöng man och höll korta andaktsstunder och bruden tog farväl av föräldrar, syskon och andra på gården.

Brudgummen gav sig iväg tidigare till kyrkan åtföljd av BRUGGOSMANSLEJARA, den ene före och den andre efter brudgummen. Väl framme beordrade BJUARA BRULEJARA att hämta bruden. Med hela sitt följe begav sig bruden till kyrkan. De båda JÅMFRO gick först därefter följde bruden gående mellan BRULEJARA. Sist gick BRUSMERA.

Brudgummen väntade framför altarringen tills bruden förts fram till hans vänstra sida. Båda satte sig i en framburen brudbänk som bara rymde de två. Så följde högmässan.

Strax före vigseln gick BRUGGOSMANSLEJARA och BRULEJARA, alltid den som brudgummen utsett till höger, fram till brudparet. I nämnd ordning höll de fyra en ”PÄLL” över brudparet medan prästen förrättade vigseln. Sedan vandrade hela bröllopsföljet till brudgummens hem där dukade bord väntade.

Vid grinden möttes de av BJUARA som tjoade och hojtade. Av svärföräldrarna hälsades bruden välkommen med omfamning.

Brud och brudgum satt vid var sitt bord, bruden vid ena långsidans mitt med en BRUSMOR på var sida. Mitt emot, på andra sidan bordet, satt de båda JÅMFRO.

På samma sätt placerades brudgummen med BRUGGOSMANSLEJARA på var sida och BRULEJARA mitt emot. Vid ena kortsidan satt prästen och prästfrun.

Vid borden närmast intill satt brudens och brudgummens föräldrar, den närmaste släkten, vänner, bekanta och så alla övriga.

Man sjöng psalmer och prästen läste böner. Därefter bar BJUARA in de första faten med mat.

När det frossats färdigt och prästen tackat för maten, avdukades borden också de övre borddukarna togs bort.

Öl, bröd, äpplen och godsaker lämnades kvar på de undre finare dukarna. Två spelmän med fioler gick fram till brudgummens bord och spelade tills brudgummen fann för gott att resa sig från bordet tillsammans med de manliga ledsagarna. De gick fram på golvet var för sig, efter varandra, eller hand i hand, dansande, svängande i rytmiska takter efter spelmännens toner i väntan på bruden och de kvinnliga ledsagarna. Olika melodier kunde användas till denna bröllopsdans men den vanligaste var BRULEIKEN.

Brudgummen hade så öppnat balen, dock ej med bruden, utan med de bägge brudgumsföljeslagarna. Spelmännen gick sedan fram till brudens bord och stämde upp UPPBOGOLEIKEN vars första repris sjöngs också då och då på runömålet:

Bruo, bruo kom nu 
fram pa gåLve, kom 
nu fram pa gåLve å 
dans mä me.

Vill do, vill do, 
vill do koma mä me, 
vill do koma mä me 
å dans opa gåLv.

Översatt till rikssvenska:

Bruden, bruden kom nu 
fram på golvet, kom nu 
fram på golvet och 
dansa med mig.

Vill du, vill du, 
vill du komma med mig, 
vill du komma med mig 
i dans uppå golv.

Det var på detta sätt bruden bjöds upp. Och när bruden med sitt följe kommit fram till brudgummen spelades NÄ-NA-NA-NA – Bruden dansade med brudgummen, BRUSMERA med BRUGGOSMANSLEJARA och de ogifta JÅMFRO med BRULEJARA.

Omedelbart efter NÄ-NA-NA-NA spelades LILH PETER.

Efter LILH PETER följde KASENBROT.

Därefter spelades BRUOS VALS. (brudens vals)

(versalt L inne i runska ord skall uttalas med tjockt l-ljud)

När brud och brudgum med följe dansat färdigt, tråddes dansen av gästerna. Variationen, de olika turerna i ritualen var sedan inte alltid självskrivna. tidsschemat kunde ändras.

Bröllopsritualens införande till Runö är emellertid okänd. Det samma är förhållandet med en del av runödanserna. Ingen av mina sagesmän – då tänker jag närmast på min gamla mor Katarina 85 år nu och som på Runö spelade mandolin – har kunnat erinra sig eller hört genom sina föräldrar när ritualen infördes.

Men bröllopsritualen, musikstycken och danser bevarades på ön fram till år 1944 då runöborna lämnade sin ö och invandrade till Sverige.

Låt oss emellertid ha funderingar, teorier kring runödanserna. Runömännen var sjöfarare, de lärde sig måhända en del musikstycken och danser under sina handelsresor till Estland, Lettland, Finland, Ryssland och Sverige.

Ett annat alternativ må vara att Runö med sitt utsatta läge mitt i Rigaviken och den dåtida fraktfarten med segelfartyg till den stora hamnstaden Riga, innebar att ett och annat fartyg grundstötte på ön med påföljd att fartygen av stormvågor blev till vrak och sjömännen under kortare eller längre tid fick kvarstanna på den isolerade ön och kunde lära runöfolket en och annan dans. De musikstycken och danser som vi lyckats lokalisera, dvs deras införande till Runö kommer vi så långt som möjligt också att ange.

Det väsentliga i sammanhanget finner vi ändå är: Att i dag, så gott man nu kan minnas, nerteckna melodier och danser för kommande släkten.

Emellertid, när brud och brudgum med följe dansat färdigt kom dragspelet till fiolernas hjälp och som oftast stämde spelmännen upp till den första dansen som var en vals och heter KOM VÄNNEN KOM.

Den muntra stämningen bidrog till att de dansande sjöng, dock inte att sångener var obligatorisk under danser. Texten till detta stycke är rikssvensk, min mor kan med bestämdhet påminna sig att då mor var liten flicka i början på 1900-talet, sjöng och dansade man till musiken:

/:Kom vännen, kom vännen, kom vännen kom. 
Kom sväng dig om och dansa med mig:/

/:Glädjens i dag. det är vår lag, 
måtte sorgen aldrig komma:/

/:Kom vännen, kom vännen, kom vännen kom. 
Kom sväng dig om uti en ring:/

/:Ledsamt det är att vi nu här 
måste skiljas ifrån varann:/

Efter avslutad text trallade man i takt med musiken.

Nu hade bröllopsdansen kommit igång.

* * *

Läs mer i boken ”Så dansade vi på Runö – Svenskön i Rigaviken”

bok_dans

* * *

Foton från Runö

abrahamojohan

benasgarden helenaomats henrikomaria kvarnar magdalenaopeter runo_drakt1

hans

* * *

LITTERATUR OM RUNÖ

Runöborna och deras invandring till Sverige,
av Jakob Steffensson
Förord av Peder Hård af Segerstad.
Verdandi-debatt nr 66.
Uppsala, 1972. 2 uppl. Pärnu, 1993

bok3
* * *

Livet på Runö, 
av Jakob Steffensson
Förord av Gösta Selling.
LTs förlag, 1976. Översatt till estniska av Jaak Naber och utgiven i Tallinn ”Olion”, 1994.

livet_pa_runo
* * *

Runö, svenskön i Rigaviken 
Utgiven av Riksutställningar, 1978
* * *

Så dansade vi på Runö 
- svenskön i Rigaviken 
Dansbeskrivningar av Leif-Evert Mattsson. 
Notskrift av Margaretha Martsson. 
Utgiven av Jakob Steffensson och Leif-Evert Mattsson. Lidingö-Täby, 1981. 
Till boken finns runömusik på kassettband, inspelad av Jakob Steffensson. 


bok_dans2
* * *

Båtar på Runö 
Föreningen Allmogebåtar, 1987

bok5
* * *

Steffens,
av Jakob Steffensson
Författares Bokmaskin, 2002

steffens3
* * *

Run – Runö, 
av Jakob Steffensson
Svenskön i Rigaviken – Rigavikens pärla.
Minnen av ett svenskt kulturlandskap
Stockholm, 2003

bok6
* * *

DIVERSE FAKTA OM RUNÖ

• Runö ligger 65 km från estniska fastlandet och 55 km från Ösel.

• Ön är 5,5 km lång och 3,5 km bred och ytan är 12 kvadratkilometer.

• 598 hektar är skog, 127 hektar åkerjord och höängar, 264 hektar betesmark, 200 hektar sandstränder och 13 hektar boningshus.

• Ön saknar sjöar och åar.

• De första bosättarna var svensktalande skandinaver.

• Redan 1341 tillämpade Runöborna svenska rättsprinciper. Ett dekret utfärdades med följade text:

”Allom vara veterligt, att vi i nåder
medgivit de svenska personer, vilka bebo
den kringflutna ön Runen, att
de skola besitta sin egendom efter svensk rätt”.

• I början av 1600-talet kom Runö att tillhöra Kurland.

• 1644 fick ön sin första svenska präst. Samma år byggdes en kyrka.

• 1912 byggdes en ny kyrka.

• Sångsällskapet Orphei Drängar besökte ön 1929.

• 1939 ockuperades Estland av Sovjet, även Runö tvingades underkasta sig Sovjetisk styre.

• 1941 fördrevs sovjeterna av tyskarna.

• 1944 lämnade nästa alla runöbor sina hem för att bege sig till Sverige.

• Runöborna var en rent svensktalande befolkning, som talade ett ålderdomligt och mera ursprungligt svenskt språk.

• Nästan alla gårdsnamn slutade på s och alla gårdar hade ett eget bomärke som påminde om runor.

• Byggnaderna, gårdarna hade halmtak och påminner om fornnordiska hus.

• Man bodde i en familjegemenskap, ”Hiskap”, bestående av många personer. Man, hustru, barn, farfar, farmor osv.

• Alla hjälpte varandra med allehanda sysslor så snart det krävdes.

* * *

Runö ligger här

Runö ligger ungefär mitt i Rigaviken på 57 gr 48 min lat. och 23 gr 15 min long. 65 km från estländska fastlandet och 55 km från Ösel. Den är 5,5 km lång och 3,5 km bred och har en yta av 12 kvadratkilometer, varav 598 hektar är skog, 127 hektar åkerjord och höängar, 264 hektar betesmark, 200 hektar sandstränder och 13 hektar boningshus.

Jorden är sandblandad. Blott på få ställen finner man ett tunt lager av svartmylla. Ställvis förekommer röd lerjord.

Västra delen av ön är låglänt, medan den östra delen är en skogbevuxen sandmo. Högsta kullen är Högberget (håubjere) som höjer sig 38 m över havet. På Högberget är den höga fyren byggd. Stränderna är låga utom på östra sidan, där en 3,5 m hög sandvägg reser sig.

I öns flora lär finnas omkring 300 olika växter. Åar och sjöar saknas.

På denna lilla ö bodde sedan urminnes tider en svensktalande stam. När dessa skandinaver kom till Runö är emellertid okänt. Möjligen skedde det i samband med vikingatågen. Vid samma tid torde de öar och kuststräckor på fastlandet där svenskar bodde, ha blivit befolkade. Redan 1341 tycktes Runöborna tillämpa svenska rättsprinciper.

1-runo-rigaviken-estland 1b-runo-rigaviken-ruhno 1c-runo-rigaviken-byarna

4runo_karta_liten

Runös topografi

5byn_runo_liten

Byindelning på Runö

Se även:

Runöborna och deras invandring till Sverige.

Kategorier:Temasidor

Tagged as: , , ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s