Minnen från Finska kriget, åren 1808-1809…

Olika ämnen

Av Kulturbilder på 15 februari, 2020 • ( Lämna en kommentar )

Minnen från Finska kriget, åren 1808-1809, af C. E. Bladh.

Stockholm 1849.

En personlig berättelse från det olyckliga bondkriget i Österbotten.

Företal

Snart har ett halft sekel förflutit sedan det kära Finland blef lösryckt från sitt moderland, Sverige. Med saknad och vemod åter kommer ännu i denna dag minnet af det fasta band, som i århundraden förenat de båda folken, samt af bägges gemensamma strider för sina gränsors försvar och förenade sträfvanden för ljus och sanning. Finland, oaktadt fordom af Sverige underkufvadt, förblef sedermera städse detta land tillgifvet, och dess stridbara folk ej blott värnade Sveriges östra kust genom ett tappert och ihärdigt försvar af den älskade fosterjorden, utan delade äfven Moderligt dess faror och ära i främmande länder; och hvilken finne tillegnar sig med stolthet betydelsen af den Store Gustafs ord: ”Mina Finnar och mina Smålänningar?” Det frö till intellektuel och industriös odling, som Sverige från begynnelsen nedlagt i Finlands sköte, grodde hastigt och utvecklade sig snart till växt och blomning lika herrlig, lika skön som moderlandets; och det var förlusten af detta kapital utaf bildning, upplysning och moralisk kraft hos finska folket, vida mer än af det kära landet, som år 1809 blef och skall länge förblifva för Sverige oersättlig, likasom Rysslands mäktige Zar med stolthet uppskattar dess eröfring, hvilken onekligen utgör den ädlaste briljanten i hans krona. 

De grånade hjeltar som 1808 trampade den finska jorden och fuktade den med sitt blod, – ja, stundom med patriotismens tårar, – skola icke kunna jäfva denna höga moraliska kraft hos finska folket, som om den då blifvit riktigt begagnad, icke allenast åt Sverige kunnat bibehålla landet sådant det var, utan måhända återvinna dess förut förlorade provinser; och författaren vädjar till ett eko från sitt eget hjerta, då han frågar sine fordne landsmän, om de icke ännu år 1812 erforo en stark verkan af denna inneboende kraft, som med aningens värma och med blixtens snabbhet meddelade sig från sunnan till nordan, från västan till östan? ­

Men flydda äro dessa tider! Blodet stelnar småningom i den åldriges ådror, och barnet lär sig med tiden glömma en försvunnen moders ömma vård, då en styfmor med klokhet och mildhet vet att träda i den hängångnas spår. ­ – Trogna, redliga folk! Stolt i ditt medvetande och dina minnen, blif en källa för spridandet af det sanna och rätta i det land dig tillhör, och må den högsinte, kraftfulle Monark, som nu med huldhet hägnar dig, och hans efterkommande, så länge de öfver dig föra spiran, med fortfarande mildhet egna dig sitt skydd, sin faderliga vård!

Författaren, som sjelf spelat en mindre lycklig passiv roll under ifrågavarande krig, har icke velat undanhålla historien åtskilliga tilldragelser från denna olyckliga period, hvilka han skådat på närmare håll. Det är i synnerhet om det olyckliga bondkriget i Södra Österbotten, längs sjökusten, alltifrån Wasa till Kaskö och Christina städer, som hittills varit mindre riktigt och omständligt beskrifvit, författaren trott sig kunna gifva ett mera klart och sanningsenligt begrepp. Han förbigår de ohyggliga uppträden, som vid samma tid inträffade i Kauhajokki, dels emedan han därvid icke varit närvarande, dels emedan en lika utförlig som sannfärdig berättelse därom förut blifvit gifven af pseudonymen S. N. Författarens egna, hans fars och öfriga personers lidanden i och för det ifrågavarande kriget, komma äfven till betydlig del att upptaga detta arbete. Må honom förlåtas om framställningen, ehuru sann, stundom antager ett varmt uttryck af hans egna känslor! Det är ljuft på äldre dagar att lefva i minnet; och så länge ännu känslan är varm hos individen, så kan han ju skatta sig lycklig?

FÖRFATTAREN.

---

Ryssen kommer!

Krigets fackla var redan tänd, men, besynnerligt nog, rådde öfver hlela Finland den mest förstämda känslolöshet för landets tillkommande öde. Å militärens sida förspordes ingen raskhet i åtgärder; det enda tillgörande af vigt, som förmärktes, var Sveaborgs förseende med proviant och ammunition; men äfven detta försiggick med en ovanlig lamhet, likasom man på förhand ville bereda kommendanten det skäl till fästningens uppgifvande, som denne sedan så klyftigt åberopade, nämligen: brist på krut.

Tvenne studenter, Adrian Hägg och författaren, suto tillsamman en afton i Februari månari 1808, uti deras gemensamma studerkammare i ett пуtt trädhus vid Tavastgatan i Åbo, begge begrundande Boëthii tråkiga naturrätt, då de på en gäng öfverraskades af ropet från gatan: ”Varfvet brinner!”

Ryssarne hade inträngt öfver gränsen och närmade sig med raska steg, – svenskarne relirerade. Den förtjente General Klerker var i begrepp att göra motstånd, då General en Chef för finska arméen, Fällmarskalken Klingspor anlände och befalde en skyndsam reträtt. Befälhafvaren öfver den ­vid Åbo stationerade skärgårdsflottan, Amiral Hjelmstjerna, insåg i tid omöiligheten, att i händelse af ryssarnes ankomst, kunna skydda denna dyrbara egendom, hvarföre han lät bränna varfvet med därvarande kanonslupar, förråder m. m.

De båda studenterna sprungo genast ut på gatan, för att betrakta det ovanliga skådespelet af en ryslig brand, och tumultet emellan personer, som släpade trossar och segel, hvilka de, före antändningen, fått tillstånd att rädda, och märkte därvid grupper af folk, som samlat sig vid gathörnen, för att läsa några där uppslagna plakater. Dessa befunnos vara uppmaningar ­­­ med Konung Gustaf IV -Adolphs namn undertecknade – till alla finska undersåter, att gripa till vapen till fäderneslandets försvar.

Redan då begynte den ursinniga utväg, hvilken sedermera under det fortgående kriget som oftast begagnades: att narra undersåter till resning, utan att hvarken lemna dem vapen eller befäl. Svenska styrelsen kände fullkomligt väl och i god tid, att ryssarne skulle inrycka i Finland; hvarföre icke då förbereda ett ändamålsenligt försvar? Det fanns knapt ett tillräckligt antal dugliga gevär och ammunition för krigsfolket, ännu mindre för frivillige; men allt tycktes med flit vara beräknadt, för att åstadkomma förvirring. Emellertid väckte uppmaningen en stark sensation bland alla klasser af medborgare, isynnerhet hos ungdomen; och de förutnämnde ynglingarne voro icke bland de sista, som antändes af patriotismens flamma. De skrefvo genast till sina föräldrar och besvuro dem i fäderneslandets namn, att tillåta dem träda i krigstienst, men erhöllo hvar och en ett nedslående afslag; och författarens fars Superkargören, sedermera Kanslirådet och Riddaren Peter Johan Bladhs bref 1) var af följande lydelse:

Bennvik d. 20 Feb. 1808.

”Min käre Son.”

”Jag har på visst sätt med mycket nöje flere gånger genomläst ditt långa bref af den 13 ”hujus – – Det röjer ganska vackra drag af en ädel själ, af en patriotisme, som hedradt en Romare; men visar tillika en hetsig ungdoms ”öfverspända hugskott, förlåtliga för tillfället, men icke särdeles förenliga med det goda omdöme jag trott mig finna hos dig. Jag har ingen del i ditt beslut att välja lagkunskapen till ditt yrke. Du har sagt mig ditt fria val, förmodligen efter så mogen öfverläggning inom dig sjelf, som din ålder kunnat tillåta. Jag har samtyckt dertill. Jag har understött dina första, efter all liknelse, jemna steg på din bana. Rycktet om ett fiendtligt inbrott, upphetsar din imagination, derangera alla dina planer, gör hela din framflutne tid till en dröm.”

Du är Fendrik: ditt unga blod rinner för fäderneslandet: Du dör hjeltars död, och då har du väl fullbordat ditt vandringslopp verlden. Jag frågar dig, och fråga dig sjelf! Hvad ”ar du dermed uträttat? Är din bestämmelse i verlden, att genom ett förvånande steg tillfredsställa din fåfänga och tillvinna dig beröm, eller att gagna? Hvad föda för din odödliga själ ger dig ett flygtigt ögonblicks beundran, om du den ock så säkert kunde vinna, som din inbillning dig det föreställer? – Hejda, sansa dig, obetänksamme yngling! Kriget är slut innan du hinner deployera dina militäriska talanger. Det som göras skall, är kanske gjort innan din uniform blir färdig. – Eller kanske medan 15 000 finska soldater, med sina gamla gevär, utan mat, ammunition och duglige anförare, midt i vintern mota lika många inträngande ryssar, kör du och några dina kamrater, blott med ditt courage och ditt goda uppsåt, de öfriga 45 000 man af ryska arméen hals öfverhufvud tillbaka, och deciderar således kriget och Finlands öde, sonica? – Blif stilla, så länge du möjligen får, i den ställning försynen satt dig! Blanda dig alldrig i främmande göromål, i politik eller partisaker – alldraminst i din ungdom, medan du ännu icke har ”nog kallsinnighet, eller kännedom och erfarenhet af människor och verlden; Afbida i tysthet och med undergifvenhet utgången af våra vidt utseende affärer! man måste lida det man icke kan vrida.

Detta är det bästa råd, som jag, i synnerhet i närvarande tidpunkt, kan och bör gifva dig. Göm detta bref för dig ensam! Vid en mognare ålder skall du finna det mera grundligt än kanske nu.”

Man kan föreställa sig, att detta filosofiska bref betydligt afkylde författarens ridderliga ifver; och sådan var äfven verkan af det svar Doktor Hägg 2) lemnade vännen Adrian. Men hvem kan klart skåda i framtidens horoskop? Kan hända, om desse längesedan hängångne vördnadvärde fäder, kunnat ana hvad som in träffade några månader efter den ifrågavarande perioden, nämligen, att ryssarne blefvo slagne och halfva Finland från dem åter eröfradt, samt deras egna hem hotade med upprorets tvedrägt och fasor, skulle ynglingarnes önskan vunnit mera gehör?

Emedlertid nalkades fienden. Föreläsningarne vid Academie’n inställdes, och de båda vännerna skyndade tillsamman, att i fädernehemmet möta den ankommande fienden 3). Professor Franzén, (nu mera aflidne Biskoppen i Hernösands stift) var då vår, den Österbottniska nationens Inspector; och rörande var den älskelige skaldens afsked, likasom hans faderliga råd, då han lemnade sitt viaticum åt de från lärosätet flyktande studenterne. Han trifdes sedan icke länge vid Auras stränder. Hans ande omhuldade hela menskligheten, men var företrädesvis Svensk.

Bennvik

Bennvik.

Egendomen Bennvik i södra Österbotten och Vasa län, som då egdes af min far, har ett utmärkt vackert läge på en bred, från fasta landet utskjutande udde, omgifven av tvenne vikar, midt emot en ö, där staden Kaskö är af honom anlagd. Vid den ifrågavarande perioden hade den, genom af egaren nedlagda kostnader, äfven af konsten blifvit förskönad; och, då han tillika var en gästfri värd, var stället ofta besökt ej blott af närboende och grannar, utan äfven af resande. Superkargören Bladh hade genom idoghet och flit under den tid af 18 år han tjenstgjort vid f.d. Svenska Ostindiska kompaniet, förvärfvat en betydlig förmögenhet; var dessutom såsom privat man, en på sin tid ovanligt beläst och kunnig man, icke blott i litterära, utan äfven i egentliga vetenskapliga och statsekonomiska ämnen. Han hade en längre tid i staden Kaskö idkat en vidsträckt handel; men derpå förlorat en betydlig del af sin förmögenhet, hvarföre han numera förde ett indraget lefnadssätt, egnande sin tid åt landthushållning och vid lediga stunder åt litterära arbeten, hvaraf flera utkommit från trycket 4).

Under dessa sysselsättningar tillbringade han, vid den ifrågavarande perioden, lugnt sin tid på nämnde egendom; och, som denna ligger något öfver en mil från allmänna landsvägen, kunde han undvika den sorgliga anblicken af den, som det syntes, för alltid retirerande svenska arméen. En af hans bästa vänner, prosten och kyrkoherden i Lappfjerd socken Rudolph Estlander, hade nyligen dött och efterlemnat flere fader- och moderlösa barn, hvari bland tvenne fullvexta, ogifta döttar, då till Bennvik ingick underrättelse, att ryssarne voro i annalkande till nämnde socken. Angelägen, att i ögonblicket af fiendens ankomst, med råd och dåd kunna bispringa sin afledne väns blottställda döttrar, öfvergaf han utan betänkande sin egen gård och egendom, afreste utan uppehåll och hann korrt före fienden lyckligt fram till prostgården där de bodde; till deras icke ringa tröst och fägnad. Hans närvaro var för dem så mycket mera lycklig, som den befälhafvande Generalen Rajevski, på samma prostgård tog sitt högqvarter hvarvid min far, medelst sin kännedom af flere främmande språk lätteligen kunde gå de unga värdinnorna och deras gäster tillhanda.

Jag befann mig emellertid uti ett icke så ringa bryderi, qvarlemnad med några få domestiker på den enstaka gården. Jag hade då nyss fyllt 18 år, och med en ynglings häftiga känslor förstorade jag i inbillningen ansvaret och faran af min belägenhet, samt emotsåg med spänd väntan vid hvarje ögonblick en påhelsning af fienden, hvilken äfven egde rum den påföljande dagen eller den 25 Mars, då flere ryttare af bistert utseende infunno sig på egendomen; och fordrade våtka (bränvin) och koschít (mat) för sig sjelfva, samt korn för sina hästar.

Man trodde i början att de voro officerare; men Niklas Pihl, en afskedad svensk soldat som tjenat i förra finska kriget och nu var fiskare och jägare på egendomen, gaf snart den upplysningen, att de voro kosacker af det sämsta slaget, och anvisade dem köket såsom en för dem passande matsal; och, som han än nu ihågkom några ryska glosor, blefvo de snart förtroliga kamrater, hvarefter, och sedan de tillsammans intagit förplägning, kosackerna stego till häst och aflägsnade sig. De sågo förfärliga ut med sitt långa skägg, och äfven språket föreföll den, som aldrig förut hört det, vildt och barbariskt; dessutom voro de illa klädda, med trasiga rockar och mössor af olika färger. Pihl kallade dem baskirer samt påstod att de endast lefde af hästkött, hvilket föregifvande troddes af domestikerna och bidrog, att hos dem skärpa det intryck af fasa fiendens första anblick ingifvit. De voro föröfrigt ganska fogliga och i allmänhet kan man gifva de vid början af kriget i landet inträngande ryssarne det loford, att de gingo skonsamt och beskedligt tillväga; ty att invånarne måste gifva dem mat och bränvin, samt öppna spanmålsbodarne för deras hästars underhåll, utan att därföre erhålla betalning, det ansåg man för ingenting, då man beredt sig på mycket ännu värre. Äfven fick man hafva öfverseende med några snatterier af silfver mat- och theskedar, som stundom inträffade; dock måste författaren högtidligt erkänna, att några så beskaffade tillgrepp icke förspordes på Bennvik, ehuru de af allmogen, som bodde i grannskapet, stundom saknade ett får eller en gris, som af fienden blifvit annammade, men hvarföre de af befälet fingo ersättning, då tilltaget kunde ledas i bevis, hvilket dock sällan var fallet.

Sedan första faran och förskräckelsen voro öfverståndna bland invånarne på Lappfjerds prostgård återvände min far till Bennvik, och underrättade husmamsellen 5) att hon den följande dagen skulle vara beredd tillaga middag åt ryska generalitetet och ortens herrskaper, hvilket icke litet bekymrade henne, emedan hon icke ville förstå att, ryssarne kunde förtära samma föda som andra menniskor, utan, i stöd af soldaten Pihls uppgift om baskirerne, enfaldigt frågade: om man icke borde traktera dem med hästkött?

Rajevski.

Dagen därpå, eller den 26 Mars, ankom isvägen från Christinestad 7) General Rajevski med svit, hvaribland Öfverste Ericson och Öfverstlöitnant Kottsitoff voro de förnämsta; äfven infunno sig Borgmästaren i Christinestad Mattens, jemte magistraten samt kringliggande ortens ståndspersoner. Bordet var så läckert serveradt, som tillgångarne medgåfvo, bland annat med kinesiska sylter, Constancia-vin och på gammal Bataviaarack brygd Punsch. Samtalet var ganska lifligt, ehuru det gaf en liten föreställning om Babylons förbistring; emedan man talade ömsom svenska, ryska, franska och tyska; äfven författaren, som vid Akademien erhållit någon undervisning i de sistnämnda tvenne språken, fick därigenom tillfälle att vexla några ord med främlingarne. De voro i allmänhet utmärkt artiga, och Generalen sjelf var en fullkomligt bildad man, eller hvad Engelsmännen kalla: А gentleman to the extent of the word.

Han kunde då vara emellan trettio och fyratio år. Lång till växten, med svart hår, hög panna, romersk näsa, stora mörka alvarliga, men milda ögon, utgjorde hans person en intagande ståtlig figur; ehuru man kunnat önska åt densamma något mera fyllighet. Hans tal var öppet och klart, blandadt med något skämt och löje. Krigshändelserna kommo deт icke i fråga, utom vid ett tillfälle, då värden, som var väldig jägare, kom att beskrifva ortens vildbråd, och dervid äfven råkade nämna haren, hvarvid Generalen muntert yttrade: ”Ja, vi hafva äfven nu hela tiden roat oss med harjagt.” Meningen häraf torde läsaren sjelf kunna gissa. Vid ett annat tillfälle frågade han värden: “huru många själar eger ni på detta gods?” och blef еj litet förvånad af svaret: ”ingen, utom min egen.” Ryssarne hade nämligen svårt att begripa, huru det var möjligt att sköta en egendom utan lifegna.

Slutligen tackade Generalen för åtnjuten gästfrihet och förklarade värden, i de varmaste uttryck, sin högaktning; men gaf därvid till känna sin önskan, att veta, hvarföre denne, vid ryska arméens annalkande, hade begifvit sig till Lappfjerd; och, då han derpå erhöll еп tillfredsställande förklaring, skakade han med rörelse hans hand, tog ett förbindligt afsked och afreste, för att upphinna sin redan norrut marcherande armé. Sedermera hade min far flега gånger tillfälle att erfara prof på Generalens aktning och vänskap, så väl frånvarande, som då denne under sina resor besökte Bennvik. Han beklagade vid sådana tillfällen upprigtigt de Herr Bladh under kriget sedermera öfvergångna lidanden, samt meddelade öppet sina råd vid redaktionen af en, utaf den senaste på franska språket författad klagoskrift till H. M. Kejsaren, i afseende på hans egna och Österbottniska allmogens, genom ryssarnes härjningar, lidna förluster, emedan Generalen uti skrifsättet trodde sig finna några uttryck, måhända mindre undfallande, och åt hvilka han gaf en lenare tendens.

 De röda Kosackerne.

Landet utrymdes, som bekant är, af de svenska trupperne, samt togs lika hastigt och tillsvidare 8) i besittning af de ryska, ända till bataljen vid Siikajokki (den 18 April) satte en gräns för deras vidare framryckande; hvarefter dessa i sin tur, som bekant är, blefvo tvungne att vidtaga en retrograd rörelse. 9)

Underrättelsen om detta svenskarnes oväntade motstånd ankom till Wasa vid tillfället af en bal, som därvarande ryske militärer gåfvo åt stadens ståndspersoner. De förre ut märkte sig därvid genom sällsynt artighet; ingen betjening fick tillträde, utan all uppassning bestreds af officerarne sielfve, och den fullkomligaste ordning iakttogs. Men förgäfves sökte de artige värdarne dölia den nedslagenhet i deras blickar, som på en gång blef märkbar vid underrättelsen om nämnde batalj.

Emellertid hade de trupper, som blifvit qvarlemnade i städerna och på landet i Södra Österbotten, successift blifvit ombytte, i mån af ryska arméens framträngande, ända till islossningstiden, då de såkallade röda kosackerne, eller Kejsarens lifkosacker, där blefvo för delta i egenskap af kustbevakare. Generalen Grefve Orloff Denissof var deras chef, och tog sitt högqvarter i Lappfjerd. Öfverste Birukoff stationerades vid Nerpes moderkyrka med en större afdelning kosacker, och tog sjelf sitt qvarter å den därvid belägna prostgården; Löjtnant Diviliettkildeff i Kaskö; Löitnant Kaminoff på Bennvik; Öfverste-Löjtnant Fermin i Korsnäs kapell af Nerpes socken och Öfverste Jagodin på Åminnehorg, en egendom tillhörig nu mera afledne Salpetersjuderi-Direktören, Kaptenen och Riddaren Carl Fr. Edman, i den näst intill Nerpes norrut belägna Malax socken. Alla dessa och flere af författaren okände officerare, jemte deras underlydande respektiva afdelningar utaf bemälda kår, upptogo hela kuststräckan ifrån Björneborgs län öfver Lappfjerd, städerna Christinestad och Kaskö samt Nerpes och Malax socknar, ände till Wasa och omkringliggande byar.

Så väl befäl som manskap vid detta vackra regemente utmärkte sig för ett fredligt och humant umgänge. Med Diviljettkildeff, som var en ganska städad man, umgicks jag och ortens öfriga ynglingar ganska förtroligt, ehuru han, lika litet som Birukoff och Kaminoff, förstod något annat språk än det ryska. Denne senare hade ett inbundet, dystert lynne, och en uppsyn lika mörk som hans hy; men, han var vid samma ålder som jag och gästade i min fars hus, hvarföre han också oförbehållsamt lemnades tillträde till alla de nöjen ortens sällskapskretsar kunde erbjuda. Doktor Hägg och hans älskvärda familj sökte å sin sida, genom ett lika gästfritt och uppmärksamt bemötande tillvinna sig sin gästs, Öfverste Birukoff aktning och bevågenhet. Diviljettkildeff blef efter korrt tid bortkommenderad, hvarefter Kaminoff öfvertog befälet i Kaskö. 10)

Tro- oeh Huldhelseden.

Ingenting torde så mycket inverka på massans religiösa och moraliska begrepp, som goda eller onda exempel och föredömen från de högre uppsatte, och i synnerhet från de styrande. Stundeligen påminna religionens tolkare inom församlingarna, och rättvisans inför domstolarne, om edens vigt och värde. Är det icke då en ryslig företeelse, när de styrande, genom en anbefald ed, utan minsta afseende på de svär­jandes öfvertygelse, synas trotsa dess bindande kraft?

I Finland begicks äfven af ryska styrelsen det lika omoraliska, som opolitiska misstaget, att under brinnande krig, och innan landets öde ännu var afgjordt,, ålägga invånarne att svärja ryska Kejsaren tro- och huldhetsed, oaktadt den, af århundradens erfarenhet, bordt känna deras tillgifvenhet för Sverige och dess krona. 11)

Må ingen föreställa sig, att denna hyllning någonsin var frivilligt gifven af finska folket, ehuru eden utan motstånd blef tagen af södra Finlands invånare! Bönderne därstädes äro beroende af ett slags feodalsystem, och deras, från krigstheatern aflägsna läge, gjorde insinuationerna om ryska väldets oemotståndlighet för dem mera öfvertygande; men äfven bland possessionaterna, så väl af adeligt, som af ofrälse stånd, hvilka beherrskade bönderna, funnos troligen högst få, som beredvilligt hyllade den ryska makten; och hos de flesta prester och civile embetsmän var deras af makten beroende ställning den hufvudsakliga bevekelse grunden för deras handlingssätt. När däremot denna edgång affordrades Österbottens invånare, mötte den ett hårdnackadt motstånd, såväl bland allmogen, som hos en stor del stånds personer.

Bonden i Österbotten har alltid varit frisinnad; och, om hans tillgifvenhet för Sverige vittna de många strider han ensam uthärdat, under de föregående krigen emellan detta land och Ryssland. Historien har förvarat många drag af denna allmoges tappra försvar emot ryska väldet, äfven sedan hela landet kommit i ryssarnes våld; men flere enskildes bedrifter ihågkommas nu mera endast genom traditioner inom de familjer och orter, der de till dragit sig. 12) Indelad i smärre hemman, hvilka nästan alla hafva skattenatur, är denna provins fri från magtegande egendomsherrar. Åboerne äro således oberoende, och hafva, i följd af denna egenskap, småningom förvärfvat mera upplysning och hyfsning, större välmåga samt  en längre drifven verksamhet och industri, än de fleste af deras södra landsmän. 13) Under sådana omständigheter var det således icke förunderligt att de, af öfvertygelse om sitt intresse och tacksamhet till den styrelse, under hvilkens hägn de så länge lefvat lyckliga, icke godvilligt gåfvo sin hyllning åt en främmande makt, om hvilkens handlingssätt häfderna och traditionen icke gifvit dem något fördelaktigt begrepp.

Innan man i södra Österbotten skred till edens tagande af allmogen blefvo landsorternes ståndspersoner inkallade till staden Wasa, för att der aflägga densamma, och bland dessa befunno sig äfven Doktor Hägg och min far.

De afreste i den senares vagn, båda med föresats att icke aflägga den äskade eden;  men för att icke genom det inflytande de egde på ortens öfrige invånare gifva anledning till tvedrägt och uppror, meddelade de åt ingen sina tänkesätt i detta afseende, ehuru ofta därom tillsporda; och då min far blef därom anmodad utlät han sig vanligen i dessa ordalag: ”Gören som I tycken rätt vara, och handle hvar och en efter sin öfvertygelse!” – I detta afseende gjorde han ei en gång undantag med sin son.

Vilkoren för dem som aflade eden voro: åtnjutandet af personlig frihet samt skydd till lif och egendom; hvaremot de, som undan drogo sig eller vägrade att aflägga densamma, hotades med förlust af medborgerliga rättigheter, konfiskation af egendom, samt deportation till Siberien. Dessa förespeglingar beledsagades, tillika med ett mindre berömvärdt nit och af upprörande åtgärder från några af de qvarlemnade och ämiu i tjenst varande Svenska civilembetsmännens sida. 

General Emin var vid den ifrågavarande perioden Civilguvernör i Wasa, och gjorde därunder allt sitt bästa för att uppskrämma sinnena hos dem, hvilka man ville förmå att svärja; därvid han å tjenstens vägnar nitiskt biträddes af ortens Landsböfding f. d. Kammarrådet Wahnberg, hvilken vid detta tillfälle äfven fungerade såsom tolk i Franska språket. Hvarjehanda militära tillställningar begagnades också för att imponera och injaga skräck, såsom framförande till stadens torg af kanoner med brinnande luntor, truppmarscber i alla riktningar, häftig ridt af kavalleri på stadens gator m. m.; och åtskilliga personer blefvo verkligen förvirrade af dessa och andra demonstrationer, samt aflade den påbjudna eden.

Bland dessa befann sig äfven Doctor Hägg; men han öfverlemnade därvid i Landshöfdingens händer en protest, hvaruti han högtidligt förklarade, att han, blott för att frälsa maka och barn från elände, ansåg sig tvungen att aflägga den fordrade eden; men bemälde Landshöfding råkade härvid i raseri, ref protesten i stycken och kastade bitarne däraf bakom en i rummet varande kakelugn. Stackars man! han kunde då visst icke ana följderna af detta hans oanständiga nit mot sina landsmän.

Men flere af Wasa borgerskap vägrade bestämdt att underkasta sig tvånget, och bland dessa Kommerserådet och Riddaren Falander, Handlanden Rundell m. fl.

Af landets embets- och tienste­män voro ganska få som undandrogo sig den affordrade eden, och bland dessa må särskildt; nämnas: Advokatfiskalen i Vasa Hofrätt, Lagman Bergvall, ­­­en hederlig, men något excentrisk man, som nu ansåg tillfället vara för handen att förtjena martyrkronan. Нап iklädde sig därföre Hofrättens uniform och begaf sig på utsatt timma, iemte Presidenten, ledamöterne och Hofrättens öfrige embets- och tjenstemän, till stadens kyrka, som man trodde, för att jemte dem aflägga eden; men, i samma ögonblick akten skulle försiggå, framträdde han och förklarade med hög och stadig röst att, ”så länge han hade en ”blodsdroppe qvar i sina ådror, skulle han förblifva den ed trogen, som han svurit sin Konung och sitt fädernesland.” Detta mindre välbetänkta nit väckte en förvåning och förargelse, som kunnat undvikas, om han endast hållit sig undan. Emellertid blef han jemte bemälde Falander, såsom misstänkte för några hemliga stämplingar, i denne sednares vagn afförd till Åbo, hvarest de provisionelt lagfördes, dömdes att skjutas, men på vänners och bekantas förböner förskonades och öfversändes till Sverige, där bägge blefvo adlade under det gemensamma namnet: Vasastjerna.

Författarens far deremot, som man äfven genom maktspråk ville tvinga att aflägga den ifrågavarande eden, trotsade väl alla hotelser, men på ett lugnt och värdigt sätt, utan att uppreta sinnena eller gifva anledning till skandal. På begäran erhöll han ett enskildt företräde hos ryska befälet, hvarvid han bestämdt vägrade att gå den föreskrifna eden, så länge landet icke vore helt och hållet eröfradt af de гузка trupperne; och på den af Civilguvernören Emin framkastade frågan: ”Efter denna ег förklaring, hvad borgen kan ni lemna för vissheten, att ni under tiden hvarken hemligen eller uppenbarligen kommer att stämpla emot oss?” blef hans svar:  ”En tvungen ed är en föga pålitlig borgen, men en mans ord är pålitligt och såsom sådan ger jag mitt, att, så länge kriget påstår, och den provins, där iag har min bostad, innehafves af de Ryska trupperne, skall jag hälla mig neutral.”

Så väl Civilguvernören, som de öfrige närvarande af Ryska befälet, antogo denna hans borgen, befriade honom från edens afläggande, samt tilläto honom i frid återvända till sitt hem.

Under tiden hade äfven invånarne i Kaskö i samma ändamål blifvit sammankallade. Författaren och hans vän Adrian, som särskildt hållit sina öfverläggningar i ämnet, hade på egen hand kommit till resultatet,att icke svärja, hända hvad som helst. Vi afhöllo oss därföre från de till edens afläggande beramade sammanträden, hvarigenom vi undveko att blottställa oss för några förföljelser, eller tvingande åtgärder. Ej heller fick jag för detta steg uppbära några förebråelser, lika litet som någon bifallsyttring från min far, som, då han erfor förhållandet, endast utstötte ett tvetydigt, hum.

I Nerpes gjorde bönderne ett allmänt motstånd, ehuru beväpnade ryska soldater hade inträngt i kyrkan, där eden skulle afläggas, för att med väpnad hand imponera på deras beslut; och det var endast genom soldaternes och kronobetjeningens våld, som några bland de civile embetsmännen jemte en del af nämnden och kyrkobetjeningen blefvo tvungne att underkasta sig. Detta allmogens motstånd tycktes väcka mycken oro hos ryska befälet, och våldsamma åtgärder från ryssarnes sida hade visserligen icke länge uteblifvit, om icke några händelser under tiden och korrt efter inträffat, som där för lagt hinder i vägen. Till dessa omständigheter skall jag återkomma, sedan jag först omtalat en person, som med dem stått uti nära förhållanden, nämligen:

Grefve Orloff Denissoff.

Denne General var, såsom redan blifvit nämndt, Chef för de röda kosackerna af kejserliga gardet, hvilka voro förlagde i södra Österbotten, och gjorde korrt före midsommaren, från sitt högqvarter i Lappfjerd, en resa norrut, för att taga i ögonsigte de särskilda fördelningarne af denna trupp. Han hade förut gifvit tillkänna sin afsigt, att under vägen besöka Bennvik, så att man var någorlunda förberedd, då han där infann sig jemte svit, som, utom officerare, bestod af 2:ne fruntimmer, af hvilka han lät den ena passera för sin grefvinna och den andra för hennes sällskapsdam; men några af de närvarande ryska officerarne läto dock i mjugg förstå, att den förra var hans intima, och den sednare hennes kammarjungfru. 14) Ingendera ­ hade något särdeles fördelaktigt utseende.

Generalen var en man af omkring 30 år; smärt och väl växt, något öfver medelmåttan lång, med stolt, något högdragen hållning, en icke särdeles hög panna, svart här, mörk hy och mörka genomträngande ögon, samt klädd i sin granna silfverbroderade kosack-uniform, hvilken ännu mera upphöide hans utmärkt vackra figur, hade hans yttre något, om icke intagande, åtminstone högst impossant. Han talade ledigt franska språket, och tycktes finna sig nöid med­ sitt emottagande. Sedan han blifvit undfägnad med så god middag, som huset förmådde, och äfven något af det förr omtalda Constancia-vinet, hvilket värden aldrig lät komma på sitt bord, utom vid utomordentliga tillfällen; tog han sig friheten däraf begära ytterligare 10 buteljer.

En inkräktare hade ju kunnat befalla? Värden uppfyllde således beredvilligt hans önskan; de begärda buteljerna blefvo instufvade i hans vagn, hvarpå han tackade höfligt sin värd samt, försäkrande honom om fortfarande vänskap och beskydd, afreste, som det tycktes mycket belåten. 

Emellertid, och ehuru hans sätt föreföll högdraget och despotiskt samt vida skildt från Rajevskys fina takt, kunde invånarne på Bennvik för ingen del då ana den medfart han sedermera lät dem vederfaras, den skräck och fasa hans trupper injagade i de omkringliggande orterna – men må händelserna tala!

Bondupproret.

Ett skenbart lugn rådde i våra trakter, ortens ståndspersoner besökte hvarandra såsom vanligt; ingenting hördes från krigsteatern; in gen underrättelse erhölls från Sverige; med kosackofficerarne rådde det bästa förstånd; med ett ord: man vegeterade.

Sommaren var detta år utmärkt vacker, och nordens sköna Juninätter gåfvo full anledning åt det lefnadsfriska ungdomssinnet till utflygter på sjö och land. Vid en ålder af 18 år njuter man mest af naturens sublima skådespel; och hvarje dess yttring, från talltrastens melodiska slag, från sippans leende blick, till blixtens sken och åskans knall, finner då ett­ gensvar i ynglingens bröst.

De förutnämnde tvenne vännerne, om möjligt ännu mera förenade genom landets vådliga ställning och den hotande faran af deras пуза tagna steg, nämligen att vägra den anbefallda edgången, träffades nästan hvarie natt vid Воnäs-sten, som är ett högstående klippblock, hvilket på halfva afståndet emellan Nerpes prostgård och Bennvik, likasom utgör ett råmärke emellan Bäckbys flacka ängar och den dystra skog, som därifrån vidtager och fortgår ända till Bennviks ägor.

De samtalade därunder om deras eget och landets förestående öde, uppgjorde och förkastade planer, allt förgyldt af ungdomens sköna hänförelse. Timmarne förflöto hastigt, och nästan alltid sörjde ögat solens nedgång och fröjdades åt dess uppgång innan de åtskildes. O, herrliga Nord! Hvem kan någonsin glömma dig?

Midsommarsdagen, min fars namnsdag, firades som vanligt med landtliga tillställningar i en glad och förtrolig krets. Allting förblef lugnt och trefligl; äuda till eftermiddagen den 26 Juni, som var böndag, då en husets tjensteflicka, hvilken samma dag bivistat Gudstjensten i Nerpes kyrka och därifrån återkommen, brådskande begärde ett samtal med min far. Hvad hon hade att berätta fick ingen då veta; men jag märkte att den gamles panna mulnade. Emellertid, och som ungdomen i allmänhet är öppenhjertlig erfor jag snart, att man vid kyrkаn berättat, det svenskt krigsfolk med betydlig styrka landstigit på kusten, några, man visste icke huru många mil norrut. Korrt därefter ankommo ytterligare bud med den oroande underrättelsen, att böndema rest sig i trakten af Wasa, och att upproret närmade sig allt mer och mer åt våra nejder.

 Finska arméens i början af kriget skyndsamma flykt undan en hand-full eländiga ryska trupper uppväckte åtlöje hos den förföljande ryska militären, och inom landet ett allmänt missnöje, som hos de mera tänkande bland invånarne stannade uti en hemlig förtrytelse, men hvilket hos allmogen med möda kunde hindras från uppenbart utbrott. En ansedd rysk officer begick uti en af de norra städerna den oförsigtigheten, att i flera personers närvaro försäkra: ”det den flyende finska arméen, som då helt visst var 8 000 man stark, inom 10 svenska mil icke hade 2 000 man ryska trupper efter sig.” När nu allmogen med egna ögon jemväl öfvertygades om den olika styrkan emellan de flyende och de förföljande, och tillika påminde sig fordna tiders hjeltebragder å den ena sidan, och grymheter å den andra, så blef den största delen däraf, hvilken allestädes består af mindre klokt tänkande menniskor, ganska mycket frestad, att i nattqvarteren öfverfalla och om lifvet bringa de där liggande obeväpnade och klena ryska soldaterne, inbillande sig och försäkrande på fullt allvar, att hvarje finsk bonde då lätt skulle kunna expediera 10 ryska soldater. För de mera tänkande bland allmogen och ståndspersonerna lyckades det dock ännu att afstyra en sådan ytterlig dårskap, så länge de orolige icke hade någon uppmuntran eller något militäriskt stöd att bygga på; ehuru dock ett sådant dumdristigt företag verkligen försöktes af några druckna och ursinniga personer i trakten af Gamle Carleby, äfvensom inom Mustasaari skär-byar ett dylikt upptåg var tillställdt af en hop församlade bönder, som redan i slutet af Maj månad voro på vägen till Wasa, i uppsåt att öfverrumpla och förstöra den i staden inqvarterade afdelningen ryska trupper; men hvilket ursinniga företag det lyckades några lugnt tänkande bönder, i förening med kronobetjeningen att förhindra.

Af det ofvan anförda behagade läsaren finna, huru lätt allmogen kunde bringas till uppror, och det var Generaladjutanten och Öfversten för Westerbottens regemente, J. Bergenstråles olyckliga expedition, i förening med den af ryska styrelsen anbefallda tro- och huldhetseden, som var egentliga orsaken till ifrågavarande uppror.

Bemälde Generaladjutant landsteg, som bekant är, d. 25 Juni i närheten af Wasa stad med omkring 1100 man, samt intog och förlorade den på samma dag, hvarefter den olyckliga staden, på General Demidoffs 15) till sina soldater gifna löfte, undergick З dagars plundring, därvid flеге af invånarne tillsatte lifvet, utan att hafva tagit den minsta del hvarken i Svenskarnes anfall eller försvar. Att stadens hemsökelse var en oundviklig följd af kriget, och sålunda skulle kunna försvaras är en fras den ryssarne alltid begagnade, för att ursägta sina under ifrågavarande krig begångna grymheter. För det partiella intresset att slå en fiendtlig trupp, bör man väl icke uppoffra hufvudstaden i den provins, man beslutit ega. Ryssarne voro vid detta tillfälle svenskarne betydligt öfverlägsna; man har berättat författaren, att General Demidoff hade under sitt befäl 2 regementer: Petrowskí och Preobrasenski.

Emellertid, och 2 dagar innan den ifrågavarande batalien egde rum, eller den 23 Juni, hade ett armeradt. f.d. svenskt köpmans fartyg, som nu kallades fregatten Kronprinsen, med 16 å 18 mans besättning, under befäl af Löjtnanten af Lund, ankommit till den såkallade Häststen vid Korsörn, emellan Wallgrund och Sundomlandet i Wasa skärgård. Detta skepp, som redan i Qvarken blifvit detacheradt från Bergenstråles expedition, förde 50 soldater af lämtlands regemente under befäl af en Löitnant Jacobson, samt dessutom en Kapten Fredric Ridderhjerta med föregifven instruktion, att uppvigla allmogen långsefter kusten söderut från Wasa. Till utförande af detta värf begaf sig bemälde Riddenhierta genast i land vid Wallgrund och Replot bуаг, retade invånarne till uppror, samt arresterade kapellanen (komministern) därstädes Carl W. Wennman, för det han, såsom bönderne påstodo, svurit sig under Ryssen, och afförde honom fängslad ombord på nämnde fartyg, där han emottogs af befälhafvaren och qvarhölls såsom statsfånge. Dagen därefter, midsommardagen, företog han en ytterligare utfärd till ön Wargö, hörande till Malax socken, uppmanade äfven därvarande bönder till resning och återkom om natten. Samma dag begaf sig Jacobson till de 2 stora byarne Sundom och Munsmo, af Mustasaari Socken, samt till Solf kapell under Malax socken, alla 3 ställena belägna på fasta landet, uppviglade öfverallt allmogen och tog på sistnämnde ställe, jemte sina medförde 50 Jämtlänningar, sitt såkallade högqvarter.

Tre små nickor, utan lavetter, utgjorde allt det artilleri Jacobson hade med sig på sin expedition; i brist på kulor laddades de med skrot, och krutförrådet var från början så knappt medsändt, att han sedermera, eller d. 29 Juni, utan att hafva varit i någon affär, icke kunde lemna З skott per man åt de uppviglade, och endast med egna lodbössor beväpnade bönderne. Sådan var den förhoppningsfulla expedition man utskickat för att bringa till uppresning ett fredligt folk!

Planen var emellertid, att sedan Bergenstråle intagit Wasa skulle Jacobson med sina 50 Jämtlänningar, ett uselt och illa utrustadt folk, tillika med det nyssnämnda artilleriet, vid Tobybro, 5/8 mil söder om Wasa, afskära reträtten för de från nämnde stad, som man hoppades, flyende ryssarne. Så säker gjorde, eller kanske rättare, låtsade man på förhand göra sig, om Wasas ofelbara intagande och bibehållande! Men, om också Bergenstråles anfall fullkomligt lyckats, så hade ju Jacobson och Ridderhjerta med dessa sammanrafsade och odisciplinerade bönder, nödvändigt skolat komma för sent till bemälde bro, i anseende till den långa omvägen genom Solf och Thölby. – En annan sak är hvad de där kunnat uträtta.

Men dessa Herrar brådskade icke, utan afbidade ganska försigtigt tiden och fingo snart underrättelse om Bergenstråles nederlag, hvar igenom marschen till Toby icke allenast visligen blef inställd, utan fick äfven Jacobson order den 29 Juni om aftonen, att taga med sig hela den landsatta styrkan och förfoga sig ombord på den så kallade fregatten, hvilken med första vind borde afsegla till Ny-Carleby, samt sålunda lemna den förledda och till resning förförda allmogen i sticket åt en förbittrad fiendes hämnd! Men de sturska bönderna gjorde motstånd, höllo ett vaksamt öga på den för ingen del manhaftige Jacobson, och hotade att nedskjuta honom, därest han skulle bjuda till att ­fly, samt hindrade således utförandet af denna tilltänkta ytterligare nedrighet. Löjtnant af Lund måste därföre qvarlemna Herrar Ridderhjerta och Jacobson jemte dennes medförde Jämtlänningar, samt afseglade med den fångne presten Wennman och några andra ytterligare gripne, så kallade riksförrädare, som svurit ryssen trohetsed.

För att så mycket lättare kunna förmå de enfaldiga bönderne till resning hade Ridderhjerta och Jacobson bestämdt försäkrat dem, att 9 000 man, med erforderligt artilleri, redan hade landstigit eller oförtöfvadt skulle land stiga på kusten söderut och nära det ställe, där dessa herrar befunno sig. Detta rykte spridde sig hastigt till omkringliggande byar hvarifrån det också snart kom till tyska befälet i Wasa, hvilket, sedan de berättelser, som af de i ryssarnes händer fallne bönder, antingen aflåckades eller med våld aftvingades, alla befunnos vara öfverensstämmande, slutligen föranleddes att sätta tro därtill. 

Ifrån det ögonblick Ridderhjerta satt sin fot på Finsk botten begynte han, att genast utgifva och omkringsända skriftligen författade budkaflar, hvaruti allmogen, i Konungens af Sverige namn, uppmanades och vid Dess onåd anbefalldes, att genast gripa eller döda alla аnträffande Ryska militärer och kurirer, bemäktiga sig alla transporter och öfriga förråder, samt äfven att arrestera alla finska undersåter, som till Ryska Keisaren aflagt tro- och huldhets-ed.

Allmogen, som genom hemliga kommunikationer såväl med Sverige, som med finska arméen, alltifrån första öppet vatten blifvit smickrad med säkert hopp om en ansenlig hjelpsändning af trupper, hvilka sjöledes skulle ankomma från Sverige, och som därjemte var högligen förbittrad öfver den nu i otid aftvungna ryska huldhetseden, verkställde lika оbetänksamt som ifrigt dessa Ridderhiertas påbud. De fogliga och förnuftiga måste fölia med hopen; emedan största delen af allmogen i Sundom, Munsmo och Solf byar, samt uti Korsnäs kapell af Nerpes socken, ursinnigt ville tillvägabringa en allmän resning i landet, för att skydda sina egna hem mot den öfverhängande faran.

Kapellanen Wennman var, såsom förut är nämndt, den förste af de edsvurne i landet som arresterades. Efter honom blefvo de fleste embets- och tjenstemän i Маlax och Nerpes socknar, jemte några nämndemän, hvilka aflagt den oftanämnde eden, af ursinnige bönder och de liderligaste torpare och inhyseshjon, efter hand gripne och förde om bord på den så kallade fregatten. Några af dessa statsfångar behandlades fogligt under transporten, andra blefvo misshandlade och liksom missgerningsmän bakbundne, samt på kärror bortsläpade från sina hem. Men då antalet af fångar blef för stort, och klagomål öfver detta allmogens obehöriga nit från flere håll inlupo till Grefve Klingspor, blefvo de alla på hans uttryckliga befallning lössläppte; likväl till de ursinniga böndernes största missnöje, hvilka, på eget bevåg, ånyo arresterade några af dem som voro ställde på fri fot, och afsände dem för andra gången till fregatten.

Det var både märkvärdigt och förfärande vid denna tid att observera huru upprorsandan förändrade till och med ansigtsdragen på dem som däraf starkt voro besatte, gjorde vildjur af mesar och tyranner af de mildaste och fogligaste menniskor. Den, som sett och öfvervarit dessa uppträden, kan ej annat, än af hiertat bedia den Högste, af nåd framgent förskona hvarje land från den alla samfundsband brytande folkyrans och den råa hopens raseri. 

* * *

Sådan var upprorets början. Under dess vidare utveckling och för att redigt kunna fatta de händelser som därvid tilldrogo sig, är nödigt, att först observerade uppträden, som i börian af upproret egde rum vid allmänna landsvägen emellan Wasa och Christinestad; sedan, huruledes den längs sjökusten invid den så kallade strandvägen boende allmoge framfor på sitt tåg söderut; vidare, hvad undertiden föreföll vid och omkring. delt såkallade högqvarteret, och sist bondarméens koncentrering, anfall och nederlag.

Uppträdena emellan Wasa och Christinestad.

Pörtom kapell ligger vid allmänna landsvägen 4 mil söder om Wasa. Dess invånare blefvo redan den 25 Juni underrättade om Ridderhjertas uppmaning till uppror, och hade rest sig, då en från Wasa ankommen­ Rysk transport med korn, jemte dess betäckning, blef anfallen och utan motstånd tagen, samt därifrån öfverskickad till fregatten. Samma afton spridde sig en oredig tidning om denna bragd till Öfvermark, den nästa by söderut vid samma väg, och det vid samma tid som en söder ifrån ankommande och till Wasa bestämd penningtransport, eskorterad af omkring 100 man Ryska soldater, anlände till bemälde by. Till denna transports forslande erfordrades endast 7 hästar; men bönderne ställde så till, att äfven detta ringa antal icke stod att finna, och bevakningen, okunnig om hvad som tilldrog sig, stannade med transporten qvar i byn öfver natten och inqvarterade sig på gästgifvare gården. Den påföljande 26 Juni var Böndag, och som inga hästar ej heller då kunde anskaffas, blefvo några Ryska soldater afsände till postgården, för att afhemta de där liggande kurirhästarne. Åboen och egaren af gården, Abraham Brenn, var en äldre man (omkring 70 år), men stark och grof till växten, och då han, såsom postbonde, var skyldig att hålla ifrågavarande hästar kurirerna tillhanda, så vägrade han nu att utlemna dem. Soldaterna ville med våld uttaga dem från stallet; men Brenn satte sig kraftigt däremot, fattade i tugan 16) af en på gården stående tung arbetssläde, och ensam midt på sin gård, omgifven af flere Ryska soldater, började han ursinnigt slå rundt omkring sig med släden, och sålunda nedlägga den ena soldaten efter den andra. Man lossade då några skott mot honom, men hvilka hvarken träffade eller hejdade den ifrige gubben. En soldat riktade därpå gerad emot honom sitt gevär och hade ofelbart nedskjutit honom, därest icke i samma ögonblick en bonddräng inkommit på gården, samt med sin lodbössa fällt soldaten till marken.

De öfrige soldaterne togo då till flykten och samlades mangrannt på förutnämnde gästgifvargård; hvarefter, och sedan hästar ändteligen blifvit anskaffade, transporten fortsatte sin väg norrut.

Det var böndernes afsigt att bemäktiga sig densamma vid det trånga passet i byn, hvilket formeras af ett där stående gammalt bönehus; hvarföre de där anföllo ryssarna med påkar och störar; men dessa hade fått underrättelse om sin fara och voro beredde, samt tillbakaslogo böndernes anfall. Tvänne bönder blefvo dödsskjutne på stället: tvänne andra dogo af sina sår, och ytterligare fyra tillfångatogos, bakbundos och affördes med transporten, som återvände söderut till Lappfierd, där trenne några dagar därefter, medelst bajonett- och lans-sting obarmhertigt blefvo till döds marterade, och den fjerde, en gammal gubbe, hemförlofvades, att inberätta sina medfångars öde.

Med denna, för bönderna i Öfvermark, så illa aflupna affär, slutade också bondupproret i denna trakt.

Böndernas tåg strandvägen söderut.

Vid strandvägen åter hade bönderne genast öfverrumplat och tillfångatagit 8 kosacker, som voro inquarterade i Sundom; dessa blefvo afsände och öfverförde om bord på fregatten. Efter denna bragd marscherade de till det för utnämnde Åminneborg, som var det första stället i deras väg och det svåraste att angripa; ty där voro, utom den förutnämnde Öfversten Jagodin, en Löjtnant samt i grannskapet 36 kosacker, helt nära hvarandra inquarterade.

Löjtnant Jacobson hade lofvat, att med sina Jämtlänningar i detta företag förena sig med bönderne, och därvid sjelf leda anfallet; men, iakttagande sin vanliga försigtighet, åtnöjde han sig endast med att låta 8 af sitt folk deltaga i affären, och dessa, i förening med några hundrade druckna bönder från Sundern, Munsmo och Solf byar, af hvilka få voro bevärade, aftågade på eget bevåg och utan anförare, för att anfalla och tillfångataga kosackerne.

 Företaget. hade emellertid, om icke fullkomligt, åtminstone bättre lyckats, så framt kosackerne åtminstone bättre lyckats, så framt kosackerne därpå varit oförberedde; y intill den dag, då anfallet skedde, voro desse så okunnige om några fiendtligheter från böndernes sida, att de hade alla sina hästar på bete, och sina sadelmunderingar förvarade uti en vid gården varande bod. Men enom en från Köpings gästgifvargård i full karrier och korrt före bönderne ankommen kosack, blefvo de underrättade om det förestående anfallet; så att bänderne vid deras framkomst till stället funno hela kosacktruppen till häst, och i full mundering uppställd på Åminnebergs gård.

Öfverste Jagodin misstänkte i början ställets egare Kapten Edman, såsom varande i hemligt förstånd med bönderne, och tilltalade honom hårdt, samt befallde honom att gå ut och förehålla dem brottsligheten af deras företag; men, ehuru Kaptenen var beredd att efterkomma befallningen, gjorde likväl hans, och ännu mera Kaptenskans bevekliga föreställningar därom, att företaget icke allenast vore ändamålslöst, utan äfven, att han sjelf därvid sannolikt äfventyrade lifvet, att öfversten afstod från sitt yrkande. Kosackerne begynte då affären med några skott mot bönderne, som af dessa genast besvarades; men då Öfversten förnam deras öfverlägsenhet i antal, samt att de hade omringat stället, kommenderade han sina kosacker att chargera, hvarvid hela truppen sprängde genom böndernes leder, utan att dessa kunde hindra dem; ehuru de under anfallet lossade flега skott mot kosackerne. Genom en hastig ridt sålunda framkomne till landsvägen togo de sin reträtt åt siösidan, först till Sundby och sedan till Solf; men, som de å båda dessa ställen funno bönderne i resning,­ understödde af några soldater, återvände de åt Malaxsidan och sökte sig genom skogen vidare väg fram till Wasa, dit omsider, efter, 2ne dygns utståndna mödor, bägge Officerarne och 13 kosacker anlände, alla till fot, sedan de dels uti en djup måsse, dels för mötande siöar nödgats efterlemna sina hästar. 

Under skärmytslingen vid Åminneborg blef endast en bonde, sårad i handen, en kosack dödskjuten och 5 eller 6 mer och mindre sårade. De återstående 22 kosackerne hade under flykten dels blifvit dödade, dels tillfångatagne och förde ombord på fregatten. Däremot blefvo 2 oskyldige och om upploppet alldeles okunnige bönder från Malax, dem desde flyende kosacker träffade på landsvägen emellan Solf och Мalaх, obarmhertigt misshandlade och dödade.

Härifrån fullföljde bönderne sin marsch strandvägen söderut till Petalax, den första by af Korsnäs kapell som vidtager då man kommer från Malax, samt fortsatte sedan marschen från bу till by genom sagde kapell, och ytterligare genom Rangsby, Norrnäs, Nämpnäs och Tjerlax Ьуаг af Nerpes moderkyrkogäll, tillfångatagande alla kosacker som de uti dessa bуаг påträffade, samt tvingande med våld och hotelser alla fullvuxna manspersoner af allmogen, dem de där anträffade, att öka skaran och åtfölja den söderut. Bland de i dessa byar tagne ryssar var äfven den förutnämnde kosackmaioren Fermin, som, jemte de öfrige fångarne blef afsänd till fregatten. Han var en beslutsam man och hade troligen icke utan blodsspillan gifvit sig fången, om icke hans värd, en upplyst och human bonde, vid tillfället ådagalagt en klokhet och moderation, som till och med hedrat en öfvad krigare. Han posterade nämligen några bönder med laddade lodbössor utanför fenstren och dörren till det rum där Majoren sof (emedan det var natt); med befallning att skjuta på första af honom gifvet tecken. Därpå ingick han obeväpnad till den sofvande, väckte honom varsamt och lät honom förstå att han var krigsfånge. Fermin springer då upp från sängen, fattar sin sabel och ämnade rusa ur rummet, men bonden hade lemnat dörren på gafvel, och Majorens blickar mötte där flега gevärsmynningar i anläggning. Han springer därpå till fenstren, men möter där samma syn, hvarföre han, ehuru ogerna, nödgades gifva sig fången, och blef sedan af bönderne med aktning behandlad.

Redan klockan 2 på morgonen den 27 Juni hade den framtågande bondskaran inträffat i Tjerlax by, där en sergeant och 9 man kosacker voro inqvarterade, hvilka alla blefvo tillfångatagne, utom en kosack, som genom böndernes försumlighet kom på flykten. Dessa voro också de sista fångar som bönderne gjorde under denna marsch; emedan den undkomne kosacken banade sig väg till Nerpes prostgård, där han inträffade kl. 3 och inrapporterade förloppet till Öfverste Birukoíf, hvarigenom ryssarne blefvo varskodde. Böndernes eröfringar stannade därföre här: dels emedan: de voro övertygade att fienden, till följe af den rymdes berättelse, satt sig i försvarstillstånd: dels emedan de fått underrättelse att i Näsby, en knapp fjerdedels mil från prostgården, :130 man ryska dragoner och en afdelning jägare voro inqvarterade, hvilka de, vid fòrsta underrättelse om upproret, hade att vänta emot sig. Afstående därföre från alla vidare anfallsförsök vändes nu deras omtanka på nödiga försvarsanstalter. Еtt fördelaktigt läge därtill erbjöd den så kallade Långbron öfver en bäck mellan Tjerlax och Kalax byar; emedan denna häck, ehuru hvarken djup eller bred, löper genom en så sank och kärrig mark att ingen häst kan vada där öfver, utan måste antingen sjunka eller fastna i gyttjan. Böndeme upprefvo därföre den­na bro, förskansade sig på vestra sidan af en bakom densamma belägen backe, och voro därigenom säkre, att icke kunna öfverflyglas, utan förmedelst en ganska lång omväg, hvartill den därvarande ryska styrkan med skäl ansågs vara för svag.

En nära vid denna väg boende afskedad f. d. Svensk Underofficer blef tvungen, att vid denna post taga befälet; men han ledsnade snart vid en så oordentlig trupp, där det icke var möjligt att införa någon subordination, emedan ortens sämsta afskrap ось liderligaste sällar där förde ordet och afgjorde allt. Han aflägsnade sig af denna anledning under någon förevändning och höll sig sedan undan; hvarefter bönderne delade befälet emellan sig sielf­ve, enär hvarken Ridderhjerta eller Jacobson voro bondarméen följaktige på denna expedition, utan, i likhet med chefen för finska arméen, höllo sig på vederbörligt afstånd från krigshändelserna.

Det var verkligen märkvärdigt att, under ett så beskaffadt tåg af odisciplinerade bönder, flera och större oordningar icke förekommo. Vid kosackernas arresterande skonades deras lif, utom i öppen fejd. Blott en enda kosack, som i Rangsby kastade sig på sin häst för att fly, nödgades bönderne emot sin föresats ihjäl skjuta, af fruktan att, om han sluppit undan till sina kamrater, hade han förrådt och omintetgjort böndernes företag; men af de kosacker, som i skogarne påträffades, blefvo flere dödade, och deras efterlemnade hästar, mundering och öfrig egendom, stundom äfven penningar, af bönderne anammade, hembudne till Fältmarskalken Klingspor, och af honom eröfrarne såsom god pris, tilldömde.

Dispositioner vid och omkring det så kallade högqvarteret.

Löjtnant Jacobson hade under tiden Öster om Solf by, vid strandvägen som går till Wasa, uppkastat 2:ne små batterier, där han en längre tid uppehöll sig och figurerade med sina 3 nickor och 50 Jämtlänningar, jemte en hop sammanrafsade bönder. Af de omkring Wasa förlagde kosacker kom väl en liten trupp, åtminstone en gång hvarje natt, för att rekognoscera dessa försvarsanstalter; men då kosackerne märkte att utposterne bestodo af soldater, emedan Jacobson därtill använde sina Jämtlänningar, så återvände de alltid i tanka att de utgjorde en del af den stora trupp, som de trodde hafva landstigit på kusten. Under flега dagars tid föreföllo inga vidare fiendtligheter från någondera sidan, än att en kosack, hvilken kom ridande något nära till Jacobsons batterier, blef utaf en i bakhåll liggande bonde med en lodbössa ihiälskjuten, hvarefter de öfriga kosackerne blefvo mera försigtige och höllo sig på längre afstånd. Men några dagar förr än ryssarne utrymde Wasa hade en betydlig afdelning kosacker och fotfolk blifvit från nämnde stad afsänd, för att anfalla Jacobsons förskansningar, hvilken trupp vid första anfall säkert hade drifvit både honom och hans följe på flykten, och sålunda upptäckt oriktigheten af rycktet om en där landstigen större svensk styrka, om icke en drucken smeds olydnad afvändt denna ögonblickliga fara; ty, då ryska truppen på långt håll syntes nalkas batterierna aflossade smeden, tvärt emot Jacobsons förbud, en af de små nickorna, som var starkt laddad, och vid smällen häraf drogo ryssarne sig utan vidare undersökning tillbaka, troligen i den förmodan, att detta skott var en signal för den förmente landstigna svenska hären, att emot dem påskynda sin marsch. De utrymde i följe häraf, eller Gud vet af hvad orsak, Wasa den 30 Juni,­ utan att hafva blifvit attackerade hvarken från norra eller södra sidan.

Denna demonstration, hvartill Jacobson af de uppretade bönderne så godt som blifvit tvungen, räddade emellertid Munsmo, Sundom och Solf byar, samt hela Malax socken från den plundring, brand och förstöring, hvarmed de af det i Wasa stad varande ryska befälet uttryckligen voro hotade, och blefvo härigenom Jacobson och Ridderhjerta herrar öfver orten, där de makligt qvardröjde, under det de låto sina budkaflar vandra söderut. Att ställa sig i spetsen för böndernes framryckande mot fienden voro de icke vuxne; men väl, att ånyo plåga det af ryssarne plundrade Wasa, dymedelst, att en af Jacobsons underofficerare blef sänd att anföra de enfaldiga bönderne vid det vettlösa arresterandet af de ståndspersoner, som i nämnde stad svurit ryske Kejsaren tro- och huldhets-ed. Hade dessa officerare deremot haft nog klokhet och mod, att bättre organisera den stora söderut marscherade bondarméen, och personligen dela dess faror, hvilka stora resultater skulle icke däraf kunnat blifva följden? Men det var hos dem icke fråga om mod och patriotism, egenskaper, hvilka i nödens stund kunna göra de knappaste tillgångar tillräckliga, utan endast om deras egen säkerhet; ty det var naturligtvis för dem beqvämare, att narra de stackars bönderne på egen hand och utan befäl eller en enda soldats biträde, att rusa åstad mot fienden ett afstånd af 8 å 10 mil söder om deras så kallade högqvarter. Man bör beklaga deras uppdrag, om de verkligen erhållit nůgot sådant; men man måste harmas ät utförandet, hvilket för ingen del bordt tillskynda verkställarne någon utrnärkelse. 

Jacobson var i alla afseenden oskicklig till ett företag af den omfattning som detta; ty utom bristen på mod och beslutsamhet, var han äfven i saknad af egenskapen att kunna göra sig åtlydd och respekterad. En för häststöld och аппац tjufnad med kroppsstraff afstraffad liderlig karl, hvilken allmänt kallades Märra Jonas, hade egenmäktigt åtagit sig befälet jämte Jacobson, och åtlyddes mera af bönderna än sjelfva Löjtnanten, icke för hans illbragder, utan för hans ådagalagda raskhet och mod, på hvilka egenskaper åter ingendera af de båda befälhafvande officerarne kunde göra anspråk.

Dessa voro Ridderhiertas och Jacobsons enda bragder vid högqvarteret. De qvardröjde där emellertid, öfverlemnande åt de stackars bönderne att på egen hand agera emot fienden i Nerpes socken, hvarest de slutligen infunno sig sedan bondarméen blifvit koncentrerad.

Bondarméens concentrering.

Af hvad redan blifvit nämndt finner läsaren, huru invånarne på Bennvik erhöllo den första underrättelsen om böndernes resning, hvilken straxt därpå, till allas vår förvåning och bestörtning, fullkomligt bekräftades. Min far gjorde härvid allt hvad i en lugn och förutseende mans förmåga stod, för att afråda de förvillade bönderne, och varna dem från ett så halsbrytande företag; hvilket dock beklagligt vis blott i början lyckades honom. Som han sjelf, jemte författaren, sedermera blef offer för denna allmogens olyckliga resning torde det intressera läsaren, att se ett utdrag af den förres egenhändiga anteckningar om förloppet:

” – Kl. 5 eftermiddagen blef jag utkallad af en bonddräng från Norrnäs, som sade sig af sine byamän vara utsänd att fråga mig hvad jag rådde dem att göra; emedan från de norra byarne längs sjösidan, tillika med ett stort antal armerade bönder, bud och befallning dit ankommit från befälhafvaren öfver en landstigen större svensk trupp, att arrestera alla nämnde i by inqvarterade Kosacker. Jag bad budet skynda sig hem igen, och för all del afstyrka bönderne från ett så oförsigtigt företag. Såsom jag efteråt fått veta hade dock några bönder i samma by redan aftonen förut, den 25 Juni, erhållit någon ofullkomlig kunskap om den skedda landstigningen, men hållit denna tidning hemlig, intills bekräftelse därom ankom den nästföljande böndags eftermiddag.

På samma gång giordes mig enahanda fråga af en utaf mina grannar, som sade sig hafva lust att arrestera de i Kaskö inqvarterade 15 Kosacker med deras Löjtnant (Kaminoff), hvilket jag likaledes bestämdt afstyrkte, och hotade tillika att därom underrätta Kosackerne, därest jag därtill skulle förmärka det minsta försök 17).

Klockan ungefär 9 samma afton hemkom min kusk med dess hustru från sin svärmor i Nämpnäs by och berättade, att den uppresta allmogen redan arresterat kosackerne i Norräs, därifrån ­ankommit till Nämpnäs, hvarest fråga uppstått om de därstädes också inqvarterade Kosackers arrestering, hvartjll en del by­amän varit färdige, medan andre däremot högeligen protesterat; hvarfôre samme kusk fann rådligt, att hals öfver hufvud resa utur byn innan något parti hunnit tagas. Jag märkte nu tydligt hvad som var å färde, klädde om aftonen icke af mig, utan afbidade med oro denna kritiska natts händelser, och som jag senare qvällen såg en af de uti Kaskö inqvarterade kosacker, efter vanligheten rida upp till Nerpes prostgård där Öfverste Birukoff var inqvarterad, så slöt iag, att han oförtöfvadt skullе återkomma med uppbrotts-order.

Klockan 12, eller midnattstiden ankommo ännu tvänne bönder i en liten båt från Pjelax by, belägen några mil söder om Kaskö, likaledes med förfrågningar om hvad deras byamän borde göra, i anledning af en budkafle eller uppmaning till resning mot ryska väldet, hvilken då redan till dem ankommit 18); och hade dessa utskickade med sig en illa skrifven och illa stafvad afskrift däraf. Jag förklarade genast detta dokument för falskt, samt rådde bönderne att icke blottställa sig, utan afbida tiden då den lofvade svenska krigsstyrkan ankomme, och det med så mycket mera skäl, som de knappt voro två mil aflägsne från Grefve Orloff Denissoffs högquarter i Lappfjerds socken å ena sidan, samt hade på nära afstånd å den andra, eller norra sidan, en squadron dragoner jemte kosacker och jägare vid Nerpes kyrka, hvarföre de kunde bereda sig uppå att grufveligen blifva hemsökte, ifall de gåfve ryssarne minsta anledning att hos dem misstänka revolutionära planer, och hann detta mitt välmenta råd där göra sin behöriga verkan; ty Pielax byamän höllo sig stilla, och deras boningar skonades för plundring och brand, ända tills de blefvo nödsakade att taga del i den allmänna striden.

Den 29 tidigt på morgonen erfor jag med innerlig fägnad af den för strömmingsfisket vid Kaskö, till Bennvik ankommande allmogen, att allting ännu var tyst och stilla vid Nerpes kyrka; men då snart därpå den förenämnde ryske kosacken i fullt galopp återvände till den i Kaskö stationerade kosackafdelningen, förmodade jag riktigt, att han medförde rapport om bondupproret, emedan korrt därefter samma afdelning öfvergaf sin station därstädes, samt aftågade i sakta mak förbi Bennvik till Nerpes kyrka, sedan några af  kosackerne gjort sig ärende att besöka egendomen, förmodligen för att kunskapa. Utan ”att säga dem ett ord visade jag mig för dem i min vanliga morgondrägt, lika lugn, som de låtsade vara, ehuru jag alltförväl var öfvertygad om anledningen till deras afresa.

Ett urtima ting var utsatt att hållas denna dag uti Näsby, för att där taga tro- och huldhets-ed af allmogen, hvilken till den ändan genom kungörelser från predikstolarne var kallad att sig manngrannt där inställa, och till hvilken edgångs uttvingande 130 dragoner förmodligen också därstädes voro förlagde. I anledning häraf och af de sedan den förledne dagen inträffade händelser, ansåg jag min skyldighet fordra, att därom underrätta ortens Häradshöfding (Söderlund), på det han måtte kunna iakttaga den försigtighet, som omständigheterna erfordrade. Меd ett pålitligt bud sände jag därföre litet efter kosackernes afresa en biljet härom till Ordningsmannen Forssman, som med samma bud afgaf det svar, att bondresningen redan var känd på tingsstället och, sedan endast socknens organist Ramstedt samt gamle nämndemannen från Öfvermark by, Joppas, inställt sig för att aflägga den äskade eden, hade den inför Häradsrätten blott af dem blifvit tagen, hvarefter samma rätt genast upplöst sig, och hvar och en begifvit sig hem. Och härmed upphörde nu, men tyvärr! försent, allt vidare, bemödande i orten, att förmå invånarne aflägga trohetsed åt Ryska Kejsaren. 19)

Så snart en vid de af bönderne i Tjerlax, den 27 Juni verkställda arresteringar, undkommen kosack anländt till Nerpes prostgård, samt där underrättat sin Öfverste om sina kamraters missöde, blef genast larm i lägret.

Expresser korsade hvarandra i alla riktningar. Alla kosackser från närrnaste byar,­ tillika med de i Näsby förlagda dragoner och iägare blefvo, församlade vid Nerpes kompanis fordna rustbod, där fyra vägar sammanstöta,­ för att afskära bönderne all kommunikation i händelse upproret spridt sig åt flere håll; men som ingen fiende syntes till, aftågade hela truppen söderut samma dag på eftermiddagen, sedan likväl omkring 20 kosacker blifvit afsände för att på strandvägen undersöka böndernes ställning. Då dessa framkommo till den emellan Kalax och Tierlax byar belägna Långbron, samt där funno omkring 400 bönder posterade, bakom för tillfället uppförda förskansningar, färdige att försvara sig, vände de genast tillbaka, utan att hafva nalkats bönderne inom skotthåll. Men då de märkte att en hop bönder ytterligare framträngt till byn Kottnäs, som ligger emellan Kalax och Näsby samt dominerar en mellanvarande slätt, återkom kl. 6 på aftonen en trupp dragoner, hvilka hela aftonen samt den påföljande dagen fortforo att patrullera emellan Näsby och den litet längre åt söder belägna Finby bro.

Den 28 om morgonen drogo sig äfven dessa tillbaka, och syntes sedan hvarken denna eller påföljande tvenne dagar några ryssar på vestra sidan af Nerpes å, hvilken åtskiljer byarne Näsby och Finby. Dessa få dagars lugn begagnades nu af de ifrigaste och mest fanatiska, bland de från sjösidan anlände bönderne, för att arrestera alla de personer, så väl inom som utom socknen, samt ankommande resande, hvilka aflagt den påbjudna trohetseden; att förstärka sitt manskap med denna orts vapenföra män, hvilka från alla sidor hotade, icke vågade göra motstånd; samt, för att marodera och utlofva våldsamheter i de arresterades hus.

Olika och hvarandra sig motsägande berättelser om den föregifna landstigna stora svenska arméens styrka och läge voro satte í omlopp: Några uppgåfvo att den utgjorde 3 000 man jemte erforderligt artilleri, andra 8 000 man fotfolk, med både artilleri och kavalleri; men när hvarken sielfva truppen, eller ens någon utskickad därifrån anlände, ehuru både allmänna landsvägen och strandvägen dertill lemnade fri passage, tilltog mitt tvifvel om hela förhållandet till den grad, att jag beslöt sjelf därom skaffa mig säker underrättelse. Tillika berättades att Fältmarskalken Grefve Klinspor befann sig i Wasa, och namngafs till och med den person, som där skulle hafva träffat och vidtalt honom redan den 26 Juni. När nu härtill kom att Prosten Doctor Hägg med hela sin familj, samt Ordningsmannen Forssmans Fru med sina döttrar och deras tjenstefolk, jemte flere af ortens öfrige ståndspersoner nödgades taga sin tillflykt till mitt hus, sedan Ordningsman Forssman, en 70 år gammal man, med sin son 20) på ett grymt sätt i sitt eget hus blifvit af några liderliga sällar bland de upproriske bönderne från den vid Långbron lägrade Bondarméen, arresterad och bortförd, så satte jag mig genast i min skäs och reste Norrut, med full föresats, att hos Grefve Klingspor utverka väpnadt beskydd mot de ursinnige bönderne.

En besynnerlig förbistring var nu öfverallt rådande i orten. En del menniskor voro likasom förryckte af patriotism; en del af agg, hämndlystnad eller fylleri, och andra åter af räddhåga och feghet. De orimligaste ryckten utspriddes, snart sagdt, med blixtens hastighet, осh troddes som afgiorda sanningar. De dåraktigaste förslag uppgiordes. Allt var i gäsning och i den fullkomligaste oreda.

Pehrsmässodagen eller den 29 Juni for iag därföre hemifrån samt fick skyndsamt skiutshästar, ty bönderne räknade mig bland de redligt sinnade, emedan jag icke aflagt trohetsed åt Ryske Keisaren, och låto mig därföre fritt passera genom deras förposter vid Öfvermark och Pörtom Ьуаг samt vid Svarfvars hemman, och påskyndade min färd på det beredvilligaste sätt när de hörde, att jag vid min återkomst skulle lemna dem säker underrättelse om hvad hjelp de hade att förvänta af de förmenta landstigne svenskarne. 

Vid min ankomst till Solf sades mig att en svensk Kapten Ridderhjerta, som där hade öfverbefälet, var bortfaren till en på redden liggande svensk fregatt, men återväntades snart. Jag föresatte mig då att invänta hans återkomst, och besåg emellertid den därstädes landstigne Löjtnant Jacobssons försvarsanstalter 21) samt förebrådde honom ganska alfvarsamt omenskligheten och dumdristigheten af, att med en så usel styrka, som hans medförda 50 Jämtlänningar, uppvigla och blottställa еn lättrogen allmoge för en uppretad fiendes hämd. Han sökte väl att undskylla sig med höga uttryckliga order, och på min anhållan att få se dem gjorde han min af att eftersöka, men utan att finna dem. Ändtelígen, sent på aftonen återkom den båt som fört Ridderhjerta om bord på fregatten med den underrättelsen att denne där qvarstannat, samt medbringade order till Jacobson, att oförtöfvadt med sitt artilleri och manskap begifva sig om bord på fregatten, som genast skulle af segla till Ny-Carleby, där svenska högqvarteret då var; öfver hvilken ovärdiga disposition jag icke underlät att för Jacobson yttra min harm och förtrytelse. Därifrån for jag till Solf Kapellansboställe; skref och efterlemnade där en billet till Ridderhjerta, innehållande samma förebråelser som jag muntligen gjort Jacobson, och anträdde genast därpå hemresan, fullkomligt upplyst om verkliga förhållandet med den så skrytsamt utbasunerade landstigningen. Under återresan hade jag obehaget att se böndernes förtviflan, då iag lemnade dem den säkra underrättelsen, att de i allo blifvit bedragne, och ingen hjelp hade att påräkna. Ãnger, den största nedslagenhet och bekymmer intogo nu, men försent, de bröst, som några dagar förut svällde af öfvermod och oförvägenhet.”

Sedan bondhären förskansat sig vid Långbron föreföll inga fiendtligheter i Nerpes under de återstående dagarne af Juni månad; men den 1 Juli återkom en ansenlig trupp kosacker och dragoner från Lappfjerd och stannade några på prostgården; andra följde allmänna landsvägen till den förenämnde Rustboden, samt begåfvo sig därifrån att rekognosera, först norrut förbi Näsby, och sedan efter strandvägen förbi norra delen af Kottnäs vesterut. Här hade en hop bönder med sina lodbössor lagt sig i försåt invid vägen; men antingen hade de börjat skjuta för tidigt, eller ock blefvo de upptäckte genom någon annan tillfällighet, nog af, de anföllos af kosackerne och förjagades till deras position vid Långbron, hvarvid en torpare från Kalax och en dräng från Hinjärwi blefvo af Kosackerne med lansar genomstungne och dödade, hvaremot endast en Kosack blef på stället, ihjälskjuten, men flere sårade. Bönderne, hvilkas antal efter första skottens lossande ansenligt förökat sig, anföllo nu i sin tur och drefvo fienderne tillbaka till Rustboden, hvarifrån dessa återvände till Lappfierd med några fångar, som de tagit under reträtten, men hvilka såsom oskyldige, på några ståndspersoners förböner, åter blefvo lössläppte. Den ena af dessa hade likväl det missödet att åter blifva tagen i arrest, samt därefter aflifvad; emedan han haft den dristigheten att af ryssarne återfordra en häst och kärra, som de fråntagit honom.

Efter denna obetydliga drabbning hade bönderne, som från flега kringliggande byar erhållit förstärkning, förflyttat sitt läger och intagit positionen vid Finby bro, hvilken de försett med ett så kalladt bröstvärn, bestående af en tvärs öfver landsvägen uppförd vedtrafve, hvaruti de hade instuckit en från Wasa erhållen mindre kanon. De hade äfven sökt befästa den norra brädden af sjelfva än förmedelst de vedtrafvar, som under den förledne vintern blifvit ditförde, bakom hvilka de hade posterat skarpskyttar på något afstånd från hvarandra ända till emot åns mynning, utgörande en sträcka af ungefär l/8 mil; men längre ned, där denna vidgar sig, strändernas sluttning aftager samt vattnet blir grundare, hade de försummat att uppföra några försvarsanstalter, oaktadt de där vid hade biträde af en Sergeant Wikström, som nu ändteligen af förutnämnde Ridderhjerta blifvit förordnad att anföra dem. Böndernes hufvudqvarter var emellertid förlagdt vid och om kring Nerpes prostgård, där de illasinnade bland dem utöfvade hvarjehanda våldsamheter, och foro fram nästan värre än sjelfva fienden. 

Denna böndernes framfart hade jag tillfälle att några gånger iakttaga, då jag beledsagade och biträdde min vän Adrian Hägg vid våra utfärder till bemälde prostgård, för att därifrån rädda och nedbringa till Bennvik åtskilligt af Doktor Häggs där qvarlemnade lösegendom. Vi funno där en sammanrafsad hop af dels fulla, dels ursinniga bönder, som gingo ut och in i rummen med betäckta hufvuden, oförsynt begagnade möblerna till sin beqvämlighet, ja, till och med ett dyrbart piano, som suckande under de tunga slagen, förlorade därvid den ena tangenten efter den andra. Vi gjorde där bekantskap med Sergeanten Wikström samt de tvenne bondgeneralerne Carl Röös och Paulus Rusk 22) den ena af dessa senare beväpnad med en sabel, den andra med en pistol. De voro mycket sturska och nalkades oss med hatten på hufvudet utan att helsa, hvarvid Böös yttrade: ”Nu ä vi alla lika – vi ä sjelfrådande generaler öfver bondarméen, och frukta hvarken herrar eller proselyter” och, då Sergeanten Wikström befalde dem gå ut, svarade R. ”vi handla här efter godtycke och behöfva ej taga emot någons befallningar.

Emellertid, som ingendera af oss hade svurit, kunde de icke göra oss uågot ondt, ej heller sökte de lindra oss från att besöka deras posteringar, om hvilkas beskaffenhet vi af nyfikenhet ville göra oss underrättade. Vi redo därföre till Finby bro, där vi funno några bönder vid den förut beskrifne och i en vedtrafve instuckne kanonen, men observerade att brolocket icke var borttagit, hvilket var en stor oförsigtighet, som vittnade antingen om bemälde Sergeants okunnighet, eller om böndernes envishet, hvilka föredrogo beqvämligheten, att öfver bron besöka Finbyboerne, framför säkerheten för öfverrumpling af fienden. 

Emellertid kunde vi еj annat än beundra böndernes goda stämning, och på samma gång beklaga, att denna stämning icke på ett ändamålsenligt sätt blef begagnad, ty hvar och en af oss trodde med tillförsigt sig kunna bättre ordna böndernes försvarsanstalter. Såsom varande socknens barn blefvo vi icke anropade, ehuru böndernes blickar tydligt förrådde deras misstroende; men annorledes hade det gått med en annan person, om icke hans fintlighet räddat honom. Det var Bataljonspredikanten, sedermera Kyrkoherden i Lappfjerd, Isaac Estlander, hvilken på Bennvik hade tillbringat midsommaren; men, som han hade sin station i Christinestad och därföre nödvändigt måste begifva sig dit, var han nödsakad att passera Finby bro, och kunde icke undgå att af bönderne blifva examinerad. Ankommen dit blef han först tillspord de vanliga frågorna; om namn, yrke, hvarifrån han kom och hvart han ämnade resa; men slutligen kom den kinkiga frågan: ”har du svurit prest?” Som detta verkligen var händelsen hade han ovilkorligen blifvit arresterad, om han gifvit ett jakande svar; men då han på förhand hunnit bereda sig på frågan, och dessutom var en fintlig och jovialisk man, svarade han genast: ”Jag plär sällan svärja,” hvarigenom han äfven undvek att säga en direkt osanning, och detta undvikande svar ansågs af bönderne såsom betydande att han icke svurit, hvarföre han fick passera fritt.

På Bennvik voro emellertid, såsom förut nämndt är, en mängd flyktingar församlade och ökades dagligen. Rykten, som lika obetingadt spridde sig åt alla väderstreck, hade till Wasa bringat den för de därstädes plundrade invånarne trösterika underrättelsen, att i Nerpes vid Finby å en betydlig svensk armée vore lägrad, hvarigenom Bennvik. som låg vid saltsiön på norra sidan om nämnde position, ansågs såsom en säker tillflyktsort för dem, hvilka voro förfölide af krigets härjningar. I anledning häraf församlade sig där äfven flera af dem, som blifvit plundrade i Wasa, och ibland andra, min faster Assessorskan Hast, samt en anhörig Hofrästtsrådinnan Stierwald, medförande deras få efter plundringen återstående dyrbarheter; så att under en lång period vi där kunde räkna mellan 40 å 50 personers hushåll.

Oro och bekymmer hos de äldre om utgången af det påstående bondkriget, då skådeplatsen var så nära, i forening med stoltheten af det sjudande blodet hos de yngre, framställde här ett drama af omväxlande natur. Vid ett bord i ena ändan af matsalen i stora byggningen sitter min far, med en fransk bok i handen, hvarur han med stadig röst håller svenska föreläsningar får några äldre fruar, om ödet och försynens skickelser. Boken var Voltaires Zadig. På farstubron är en mängd ungdom församlad, ömsom sorgsen, ömsom glad, allt efter tillfällets nyck och de närvarande ungherrarnes mer eller mindre angenäma infall. De ansågo nämligen såsom en skyldighet att lifva damernas mod, äfven på sanningens bekostnad. Så t. ex. dolde de för de senare hvarie olycklig rapport från bondarméen, och framställde som mer än troligt, att svenskarne snart skulle befria landet från alla fiender; men då genom någon försummelse en obehaglig underrättelse blef bekant, återtogo sorg och dysterhet glädiens plats. 

Mine och vännen Adrians bekymmer voro dessutom ökade genom medvetandet af böndernes hat emot hansmfar, och de öfrige å egendomen varande ståndspersoner, som svurit den ofvannämde tro- och huldhets-eden; emedan dagliga berättelser ankommo, att bönderne hade beslutit nedkomma till Bennvik, och där med våld taga dem till fånga, hvarföre vi beständigt voro vaksamme på böndernes rörelser, för att, om en sådan händelse inträffade, möta våld med våld. Äfven hade bönderne hotat att från egendomen bortföra 2:ne 3:pundiga kanoner, qvarlemningar från ett min far fordom tillhörigt skepp, då liggande på en backe nära invid stranden. Jag fick knappt underrättelse om detta hot, förrän jag och den förutnämnde soldaten Pihl den följande natten,med mycket besvär lyckades förflytta och nedgräfva dem på ett annat ställe, af fruktan att kompromettera min far, i händelse ryssarne fått veta att han till bönderne utlemnat dem; och detta var äfven ganska lyckligt, emedan Sergeanten Wikström den påföljande dagen infann sig på Bennvik, iemte en hop bönder och körredskap för att afhemta kanonerne, och äfven tillfångataga de såkallade riksförrädarne, som vistades på egendomen. 

Uppträdet var hotande. Alla gästerna togo sin tillflykt i öfra våningen under en spänd väntan af hvad hända skulle; endast min far, Adrian Hägg och jag emottogo det trottsiga besöket. Sergeanten red på en stor kosackhäst, och hans enda militäriska tecken bestod i en lång vid sidan hängande Sabel. Bönderne buro som vanligt sina skjälbössor; några hade pistoler, andre påkar, och sågo barske ut.

Sergeanten framförde sina påståenden i en befallande ton. Min far, utan att ens insläppa hvarken honom sielf eller någon af hans medfölje, emottog dem lugnt på farstubron och svarade honom: ”Jag är svensk undersåte; ni vet att jag icke svurit under Kejsaren och följaktligen är min hus- och hemfrid icke förverkad.

Den första som här vill bryta sig in skall stiga öfver min och de minas döda kroppar. Hvad kanonerna beträffar, så utlemnar jag dem icke.” Sergeanten hotade att med våld taga dem. Min far trotsade honom; men bad honom besinna hvad han gjorde, och hvad följd det kunde hafva i framtiden. Sergeanten skickade därpå några bönder att hemta kanonerna; men dessa bönder återkommo snart, utan att hafva funnit dem, hvarvid ett doft mummel uppstod bland hopen.

Vid denna betänkliga kris vände sig min far till bondhopen och frågade: hvarföre de hos en fredlig man infunnit sig beväpnade, samt begärde att få veta deras namn för att anmäla dem på vederbörlig ort. Några svarade sturskt, andra tego. Där stod en gammal man midt i hopen; han var en af vara närmaste grannar. Min far närmade sig då och talade fogligt till honom, under föreställningar af det oråd allmogen nu företagit sig, då icke en gång husfriden vore skyddad, och att det var till deras eget bästa, som han vägrat utlemna kanonerna, emedan om de nu utlemnades åt bönder, som hvarken förstodo att begagna dem, ej heller hade krut, ännu mindre till dem passande kulor, så skulle kanonerna ofelbart vid första anfall dem fråntagas, och sedan med mera verkan af ryssame användas emot dem sjelfva. Den gamle bonden gick därpå att rådgöra med sina kamrater, hvilka, efter något betänkande, funno för godt att draga sig tillbaka, och togo därvid sin Serge­­ant med sig.

Läsaren kan föreställa sig vår (Adrians och min) belägenhet. Vi ville åtfölja min far, då han lemnade farstubron och begaf sig bland de upproriske; men ett vördnadsbiudande: ”stanna!”qvarhöll oss. Och hvem vet,­ om vi icke hade åtlydt denna befallning, hvilken olycka ungdomsblodet kunnat åstadkomma? Hvilken det vara må, som någon gång känt denna blodets starkare svallning och hunnit en ålder af sans, måste troligen erkänna, i fall han verkligen blifvit sansad, att den äldre mannens lugna hållning vid sådana tillfällen, som detta, oftast uträttar vida mera, än mången ynglings brusande, modiga och kraftiga åtgärder.

Löjtnant Thornton.

Så stodo sakerna, då genom Kaskös fiskare underrättelse ingick, att ett Svenskt örlogsfartyg kryssade långs kusten utanför Christinestad och Kaskö. O, hvilken känsla af glädje och hopp bemäktigade sig då icke hvarie sinne! Vid första underrättelsen om denna öfverraskande nyhet hastade jag genast, utan rock och utan hatt, samt under värsta solbaddet, att klättra upp till ändan af Вenneviks stora stora väderqvarns öfversta vinge, hvarifrån man hade en vidsträckt utsigt; och hvilken glad öfverraskning mötte icke här mitt forskande öga! Öfver de västra skären, Järfön och Engsön, vidt ute på hafvets rymd, upptäckte jag det svenska örlogsfartyget, som nu och då fröjdade örat med aflägsna,­ dofva, men hoppgifvande skott. Det var svenska krigsbriggen Fredrik, förd af Löjtnanten vid amiralitetet D. J. Thornton, som samma dag senare på qvällen inlopp i Kaskös förträffliga hamn.

O, yngling! om vid den period af lifvet, då kraften ännu är stark och hjertat är varmt nog, att djupt fatta och älska allt älskvärdt i naturen; då din åtrå och medvetandet af din, om än inbillade förmåga, införlifva dig med denna natur såsom en mer eller mindre däri väsentdligt ingripande organ; då det oskuldsfulla sinnet är öppet för all både himmelsk och jordisk skönhet: för den renaste kärlek, för vänskapen, för hemmet och dess omgifning, för fosterlandet, uppoffringen och bragden; om, säger jag, du då befinner dig på branten af den afgrund, som du tror skall uppsluka allt hvad du högst älskar, tillika med dina skönaste förhoppningar, dina dyrbaraste minnen, och efter mången bedragen aning du ändteligen varsnar en skymt af hopp, fastän alldrig så liten, – hvad känner du då? 

Vid åsynen af den svenska flaggan erfor jag för min del en djup, obeskrifligt innerlig känsla af glädje, förenad med tacksamhet mot försynen. Denna känsla införlifvade sig med fordna ärorika minnen och ingjöt i själen det lugn, den tillförsigt, som ofta i mörka tidskrifter gifva en aning om räddning, sjelfbestånd och seger. Denna aning delades af många.

­Thornton steg i land lik en skyddande ande; man omringade och ville omfamna såväl honom sjelf som hans matroser, och hans besök på Bennvik hos min far var ett fullständigt triumftåg. Rörande var att se dessa personers möte, och den gamles helsning. Med fuktade ögon välkomnade han den svenska officeren, som ifrån samma stund blef en kärkommen gäst på stället, samt en vän till alla husets invånare. Han var en, reslig vacker militär, och tillika en bildad sällskapsman, hans muntra lynne och goda sätt att vara gjorde honom öfverallt eftersökt, förskingrande ofta de moln, som understundom hvilade på den tidens betryckta ämnen.

Så snart fartyget blifvit förtöjdt och manskapet erhållit nödiga förfriskningar, blef han af min far ombedd att begifva sig till bondarméen, för att stilla den tvedrägt, som der var rådande, hvartill han samtyckte, och den följande dagen, eller den 4 Juli följdes de åt till det förutnämnde högqvarteret vid Nerpes prostgård. Här påträffades en af bönderne arresterad nämndeman, vid namn Krook som svurit den ofvannämnde eden, och därföre hölls strängt bevakad; men, då på tillfrågan ingenting annat kunde läggas, honom till last, befallde Thornton, att han genast skulle ställas på fri fot, och att vid ansvar hvarken Krook, eller, någon annan Finsk undersåte, därefter skulle på minsta sätt oroas för en sådan aftvungen ed.  Från denna postering förfogade de sig till stationen vid Finnby bro, som nu var upprifven, oçh där öfverfarten försvarades af den förutnämnde Wikström och en väldig bondskara, hvarest en likaledes fången bonde, kyrkovärden Henrik Michels, äfven blef satt på fri fot.

Några bland de vid disciplin ovane bönderne yttrade härvid några anstötliga ord; men då Thornton med sin imposanta figur närmade sig hopen och med sin starka röst ifrigt efterfrågade samt begärde få se dessa otidiga personer, fanns där ingen som vågade yttra ett ord. En såsom spion misstänkt person, vice klockaren Hellman från Lappfjerd, hvilken af bönderne bliŕvit tagen i fängsligt förvar, blef äfven ställd på fri fot, ehuru kan ske rnindre välbetänkt, enär han sedermera blef skäligen misstänkt för att hafva förrådt sina landsmän. Ifrån denna dag upphörde den ibland bönderne dittills rådande oenigheten, och ingen arrestering blef sedermera af föтеnämnde anledning därstädes företagen. 

Underrättelse inlopp nu från Christinestad, att därvarande ryska besättning biifvit mycket uppskrämd genom de grofva skott som lossats från Briggen Fredrik, såväl vid kusten som sedermera i Kaskös hamn, hvaraf förmodades, att en landstigning af Svenska trupper vore att befara. För att styrka den i denna förmodan uppbådade Thornton alla vapenföra invånare i Kaskö, hvarmed han bemannade där befintliga större fiskarebåtar; för dessa ställde han sig sjelf i spetsen, jemte briggen Fredriks storbåt och slup, som voro beman­nade med briggens matroser och 8 volontörer, samt styrde eftermiddagen den 5 Juli inomskärs längs stranden af den såkallade Köckön, hvarifrån denna lilla flotta på en gång och inom en fjerdedels mils afstånd presenterade sig på norra eller landssidan af Christinestad, där Thornton gjorde min af att landstiga vid de såkallade fiskarbodarne; hvilket han dock icke verkställde. Detta krigsputs lyckades fullkomligt; ty den på Christinestads kyrkoberg varande ryske utposten, hade icke förr fått flottan i sigte, än han gjorde larm; och ehuru intet skott blef lossadt och ingen landstigning skedde, föranledde detta maskerade upptåg, icke allenast de i staden varande officerarne med 6 kosacker och 20 jägare, att hals öfver hufvud fly därifrån; utan äfven General Orloff Denissoff bröt upp samma afton med hela sin trupp från Lappfjerd, marcherade öster ut genom Daxmark by, Storå och Hångåå kapeller, samt kom slutligen vid Wehuvarpi gästgifvargård fram till stora landsvägen, eller Tavastvägen kallad, hvarifrån han med General Kniper och hufvudstyrkan sedermera den 11 Juli, genom Kauhajokki återkom till Lappfjerd, där likväl några kosacker redan dagen förut visade sig. Således hade ett blott infall af den Svenske Löjtnanten tvingat förbemälde General, till en fem dagars promenad med sina trupper, genom en trakt, som visserligen icke är en af de angenämaste i Finland. 23)

Men det lugn invånarne i Lappfjerd, Christinestad och Nerpes under dessa fem dagar åtnjutit, fingo de snart dyrt umgälla vid Generalens återkomst, och genom befälets vid finska arméens oförsvarliga uraktlåtenhet alt undsätta orten; ty, om blott några svenska dragoner eller annat reguliert krigsfolk hade visat sig för de få kosacker hvilka Generalen under reträtten lemnat efter sig i Storå kapell, så hade han troligen icke vågat återvända från Wehuvarpi, utan med ens fortsatt reträtten till Tavastehus.

Major Martin.

Några dagar efter denna roliga affär anlände Major Martin med Korvetten der Biedemann, ankrade i Kaskösund, och blef, om möjligt, med ännu större jubel emottagen af invånarne. Han var en utmärkt bildad och ädelt tänkande man, samt utgjorde de förtrycktes tröst, sedan Briggen Fredrik lemnat orten. Hans iemna lynne öfverensstämde fullkomligt med min fars. De bägge männen lärde snart att känna hvarandra, och hans fina takt tillvann honom snart flyktingarnes på Bennvik förtroende och odelade aktning.

Korrt efter hans ankomst, eller den 11 Juli, infunno sig ombord på korvetten några borgare från Christinestad med underrättelse, att ryssarne, som återintagit denna stad, där framforo grymt och barbariskt, samt hade fram släpat halm omkring rådhuset och andra byggnader för att, såsom de hotat, uppbränna desamma, hvarföre de nu hos Majoren anhöllo om skydd och bistånd. Han lät till den ändan lyfta ankar, och inseglade samma afton i Christinestads hamn.

Vid denna oväntade manöver, och utan att ett enda skott behöfde lossas, togo ryssarne brådstörtadt­ till flykten och utrymde staden, som Major Martin provisoriskt sökte skydda med några på en höjd uppförda nickor; hvilken position han dock icke tilltrodde sig kunna försvara, ifall ryssarne med alfvar velat försöka återintaga staden, hvarföre han förde sina nickor om bord och afgick åter med korvetten efter några dagars vistande därstädes, samt återkom till Kaskö den 15 Juli, utan att hafva varit i någon batali. 24)

Landtvärnets organisation.

Emellertid hade Löjtnant Thornton den 4 Juli afsändt en kurir till finska arméens högqvarter, som då befann sig i Ny-Carleby; och både Doktor Hägg och min far begagnade detta tillfälle, för att underrätta Grefve Klingspor om den fara, hvaruti landet befann sig, med anhållan, att Grefven måtte med någon militärisk styrka skydda den genom budkaflar till uppresning narrade allmogen, samt vidtaga något kraftigt steg till ordningens, hus- och hemfridens återställande i landet. Grefvens svar till min far var ganska artigt och förekommande, samt uttryckte hans ogillande af Ridderhjertas åtgärder; hvarjemte Grefven till kännagaf att han, på grund af förut inlupne underrättelser om allmogens våldsamheter i de socknar, där uppresningen egde sitt stamhåll, redan dit afsändt Öfverste Åkersten för att återställa lugn осh ordning. Härmed tillgick likväl på samma sätt, som med de flesta andra åtgärder under delta olyckliga krig, nämligen, att de stannade vid halfmessyrer; ty bemälde Öfverste begaf sig väl på vägen, men stannade qvar i Wasa, och bönderne fortforo ännu en tid att spela en upprest folkmassas tygellösa roll. 

Ändteligen blef allmogen genom kungörelser från predikstolarne sammankallad till ett möte å Nerpes prostgård till den 11 Juli, där äfven Öfversten vid Björneborgs regemente, General-Major Aminoff infann sig, och i godo öfverenskom med allmogen, att denna skulle från hvarje rote genast lemna tvenne man såsom beväring, hvilka af skickliga officerare från arméen skulle excerceras och anföras; men icke kunna kommenderas utom länet. Han förmanade tillika allmogen till ordning och enighet; besåg försvarsanstalterna vid Finby bro, gillade dem, samt förböd bönderne uttryckeligen, att icke sträcka dem längre fram, yttrande därvid dessa märkvärdiga ord: ”Den som vill försvara allt, han förlorar gemenligen. allt.” Men då några skott lossades från 5 å 6 på andra sidan af ån flankerende kosacker, afbröt Generalen talet, tog afsked af folkhopen och begaf sig på vägen norrut. Det tal han hållit var visserligen uppbyggligt, och lifvade till en del böndernas redan sjunkande mod; men ett kompani soldater hade utan tvilvel gjort mera verkan. Тvärtom skadade i längden dessa förespeglingar om bistånd från arméen mera än de gagnade, enär löftet därom icke blef uppfylldt förr än 9 dagar därefter, eller den 20 Juli, då en stor del af socknen redan låg i aska; hvarom mera längre fram.

Ortens allmoge bemödade sig nu att anskaffa och utrusta rekryter till Landtvärnet, hvaremot de norrifrån ankomne bönder, som böriat resningen ooh redan öfver 14 dagar utgjort Närpes sockens ömsom plåga ooh försvar, ledsnade vid tjensten,­ och började småningom troppa af åt sina hem, innan landtvärnet hunnit samlas, ännu mindre öfvas; hvarigenom böndernes linie längs utmed norra brädden af Finby å blef lemnad nästan utan allt försvar, och det var endast fiendens okunnighet om dessa förhållanden, som vållade att dessa orter då ännu lyckades undgå den sedermera inträffade allmänna förstörelsen. Det oaktadt, och tvärtemot Generalmajor Aminoffs råd, fick Sergeanten Wikström det olyckliga infallet, att förflytta böndernas försvarslinje framom nämnde å och socknens på södra sidan däraf belägne byar: Pjelax, Stobacka, Kallnäs, Granskog, Hertsböle, Böle, Gottböle samt ofvannämnde Finby.

Dessa byars invånare hade hittills icke haft någon beröring med bondarméen, och på min fars tillstyrkande hållit sig stilla; ej heller tillfogade kosackerne dem någon skada, utan besökte dem stundom och behandlade dem vänligt under deras reconnoseringar af förskansningarne vid Finbyvbro; samt, då de funno dem fredliga och obeväpnade i sina hem, åtnöide de sig med att varna dem från några fiendtliga åtgärder; men, tyvärr, hade äfven dessa bönder blifvit narrade att lemna sin kontingent af manskap till det förutnämnda landtvärnet, och därtill bortsändt alla sina unga män, hvilka vid kosackernes besök af dessa förr eller senare otvifvelaktigt skulle blifva saknade och misstänkte såsom deltagare i upproret, hvilket gaf de hemmavarande husegarne anledning befara att af fienden därefter blifva mindre skonsamt behandlade. Till deras olycka påstodo derföre, och Willström samtyckte, att äfven nyss nämnde byar borde af socknens gemensamma landtvärn varda skyddade från kosackernes besök. 

Bondarméens uppbrott och första nederlag.

Till fòlje häraf hade bemälde Wikström till Finbys försvar рå dess östra sida, den 13 Juli låtit på kärra transportera en större kanom till en emellan Finby och Östermark pastorat belägen måsse, vid namn Kallmåssan; ooh, för att kunna försvara socknens södra sida mot den i Köck by och Christinestad befintliga ryska styrkan, ämnade han till en Söder om Pjelax by af bönderne tvärs öfver landsvägen verkstäld förhuggning, likaledes på kärror transportera 3 smärre kanoner. Men denna hufvudlösa plan hann icke verkställas; ty innan de sistnämnde 3 kanonerna hunno fram till förhuggningen hade denna blifvit forcerad af omkring 30 kosacker, hvilka i sporrstreck öfverrumplade det manskap, som utgjorde sagde kanoners både dragare оch betäckning, hvilket väl hann lossa ett och annat skott, men då hvarken bönderne hade någon idée om, eller Wikström något mod till deras servering, så gingo dessa skott i luften högt öfver fiendens hufvud, hvarpå denne genast dref bönderne på flykten samt eröfrade kanonerne. Denna manöver hvarvid en bonddräng blef dödad hade dock icke så lätt om bönderne haft ammunition för sina medhafde få, men förträffliga skjutgevär, och anföraren haft beslutsamhet; men han var den förste som tog till flykten. Under förevändning, att till böndernes förstärkning dithemta den till Kallmåssan afsända större kanonen, satte han sporrarne i den af honom beridne kosackhästen, och lemnade manskapet i sticket; men lyckligtvis var skogen så nära, att de slagne bönderne hade lätt att där komma undan dölja sig. Kosackerne brydde sig ej heller om att vidare förfölja dem, utan sedan de afsändt de tagne kanonerna söderut, fortsatte de obehindradt sin väg norrut, då de vid Hertsböle åter stötte på Sergeant Wikström jemte den förutnämnde större kanonen, hvilken de utan motstånd likaledes fråntogo honom, emedan han icke en gång förmådde eller hade tid att låta vända och rikta, mycket mindre aflossa densamma. En ammunitionskista, full med kulor och hvarjehanda vapen, blef här äfven fiendens rof.

Nu blef Wikström betagen af en så panisk förskräckelse, att han icke allenast anyo öfvergaf sitt medförde manskap, utan i full karrier red igenom posteringen vid Finby bro, lemnande hela bondarméen efter sig, och stannade е] förr än iWasa, efter tillryggalagde 7 1/2 mil, som den förträffliga hästen utan uppehåll måste springa. Han inbillade sig därunder beständigt af fienden vara förfölid, och äfven i Wasa skrämde han alla menniskor med föregifvandet, att hela kosack-truppen var i hack och häl efter honom.

Härmed var nu hufvuddramat utageradt, men efterspelet, som nu följde, blef förfärligt, då kosackerne, för att hämnas, anlände och nedbrände en mängd bondgårdar i Hertsböle, Granskog, Stobacka oeh Pielax byar, hvarefter de med de tagne kanonerne och den likaledes eröfrade fältkistan 25) i sakta mak återvände till Lappfjerd, utan att vidare förfölia hvarken Wikström, eller de flyende bönderne, hvilka senare, efter några dagars förlopp, åter fattade posto vid Finby bro, som undertiden varit utan försvar; men där likväl ingen fiende visat sig. Emellertid, och det oaktadt, var förskräckelsen och förvirringen i orten under dessa dagar förfärlig, emedan bondarméen var upplöst och utan ledare, samt hela landet norrut öppet för fiendens härjningar. De flesta invånare i socknen voro natt och dag sysselsatte, att undan fienden förflytta sina penningar och redbaraste lösören: några österut till i därvarande aflägsne skogar belägne nybyggen och såkallade fäbodar: andre, och de flesta vesterut, till längst bort i skär­gården varande klippor och holmar, där de ofta icke hade tak öfver hufvudet, hvaraf mångahanda sjukdomar spredo sig ej mindre bland de husville, än äfven bland de i lador och badstugor sammmanpackade familierna, hvaraf flега personer, i synnerhet barn, omkommo. Till lycka för socknen var Grefve Orloff Denissoff under tiden så sysselsatt att brandskatta Christinestad, samt att med de därifrån utprässade förfriskningarne vederqvicka sig sjelf och sitt manskap, efter lyckllig återkomst från den förutnämnda besvärliga vandringen genom Ikalis ödemarker, samt att fira den nyssnämnda och af kosackerne vid Pjelax vunna segern, аtt icke en gång någon kunskapare blef afsänd från hans läger till de af bönderne öfvergifne byarne.

Faran nalkas och trotsas.

Invånarne på Bennvik voro hvarje ögonblick blottställde för ett besök af ryssarne, hvilket af hvar och en af min far, emotsågs med fruktan och bäfvan. Han trodde på Grefve Orloff Denissoffs ridderliga tänkesätt, och ehuru Doktor Häggs familj hade flyttat med hvad de kunnat rädda af sitt lösörebo till ett nybygge, som min far egde i skärgärden på en ö, vid namn Eskilsö, samt alla öfriga gäster på egendomen äfven begifvit sig öfver till Kaskö eller andra yid kusten liggande öar och skär, förblef han oföränderlig i sin föresats, att qvarblifvfa på egendomen jemte sin omgifning, i orubhadt bo, för att visa ryssarne, att han icke hade handlat på ett sätt, som berättigade dem till att misstänka honom såsom deltagare i. ännu mindre såsom ledare af böndernes olyckliga uppror. Förgäfves ankom från en af hans vänner i Christinested en biljett med varning, att han icke borde lita på ryska befälets grannlagenhet; emedan Generalen ansåg honom vara svårt invecklad i bondupproret, och öppet hotat, att om hans trupper komme till Bennvik, skulle han låta hänga honom, samt plundra och bränna egendomen. Med den envishet, som är finska nationen egen, förblef han vid det beslut han en gång fattat, ehuru, med all aktning för hans motiver, jag nödgas bekänna, att däruti låg både hårdhet och orättvisa; ty han förbjöd icke allenast sina slägtingar, fruarne Hast och Stierwald, att lemna egendomen; utan han qvarhöll äfven tjenstefolket, tvärtemot deras önskan, ja, till och med deras böner. Han gick därvid så långt i sin olyckliga konseqvens, att han icke en gång tillät dem att rädda sina egna effekter. Jag kände och insåg med hade smärta och förtrytelse orättvisan, ja grymheten af detta förfarande, och gjorde honom undergifna och, som jag tyckte, välgrundade föreställningar däremot; men fick endast därföre emottaga kalla, ja äfven satiriska svar. Förgäfves bad jag honom besinna huru nödigt det vore att åtminstone skaffa en tillflygtsort åt förberörde våra slägtingar, som redan i Wasa uthärdadt en svår behandling af fienden, hvilka vid en förnyad åsyn af densamma, möjligen kunde dö af förskräckelse, 26) och, då jag vädjade till denne fiendes legender under Carl XII:s krig, fick jag tillika emottaga hans skämtsamma beröm öfver min kännedom i historien.

Hvem kan gilla den klemiga uppfostran man ser vissa föräldrar gifva sina barn? Hvem kan utan harm bevittna den vårdslöshet, ja den otack, den hjertlöshet, hvarmed denna bortskämda afföda stundom bemöter sina fäder? Detta är i synnerhet fallet i större städer och förnämare hus, där ungen ofta låter sig uppassas af sin mor; – men hvar finna en medelväg? Strängheten utan uttryck af sansad mildhet, utan något yttre tecken till förtroende, är ofta lika farlig, och kan hos mindre böjliga naturer alstra vårdslöshet och hat. Här var likväl detta icke fallet. Uppfostrade, som vi voro (min bror och jag) 27) på landet, enkelt, tarfligt och under inflytande af en sträng, men ädelsinnad och rättvis fars föredöme, voro vi befriade från lättsinniga ynglingars råd och exempel, så att om vi icke hyste för vår far några lifligare känslor af sonlig kärlek, voro vi likväl intagne af en alfvarsam tillgifvenhet, en slags helig vördnad för hans ädla karakter, och kunde därföre för honom göra de största uppoffringar.

Tungt var det emellertid att se denna min heliga vördnad misskänd, och det så mycket mera, som tillfällets vigt gjorde det nödvändigt för mig, att ofta framkomma med förnyade föreställningar i samma ämne, hvilka slutligen utledsnade min far, och gjorde att jag vid många tillfällen fick erfara oförtjenta förebråelser.

En händelse inträffade äfven under dessa dagar, som kanske bidrog att öka Grefve Orloffs misstankar emot min far. En Grefvens spion hade blifvit, ertappad; han var borgare i Christinestad, och hade blifvit tvungen att skaffa underrättelse om svenskarnes ställning i och omkring Kaskö. Dennie person blef arresterad förd om bord på krigsbriggen Fredrik, men på min fars förbön frigifven af Chefen, med tillsägelse att genast återvända. Med honom sände min far ett på franska språket af honom sjelf författadt och till Grefven ställdt bref, hvaruti han besvor denne, att upphöra med sina grymheter mot bönderne och icke förhärja det land, som hans Kejsare ämnade inkräkta och behålla. Han gaf i samma bref en trogen målning om upproret och anledningen därtill, samt bad Grefven, att inställa med sina partiella anfall till dess han med tillräcklig styrka kunde kufva upproret. och tvedrägten, samt sålunda trygga, åtminstone de personers säkerhet, som icke deltagit i upproret. För öfrigt åberopade han sin bekantskap, med Grefvens person, samt varnade honom från att blottställa sig för bönderne, hvilka, uppretade genom den grymhet deras fångne kamrater lidit, samt genom den plundring och brand som öfvergått deras gårdar, nu brunno af hämndbegär, och möjligen genom försåt kunde tillfoga honom någon skada till lif eller lem.

Detta bref, ehuru välment, kunde dock gifva anledning till särskilda tydningar, och troligen gaf Grefven däråt den, att det var författadt endast for att gynna de upproriske, hvarom vidare längre fram.

Omsider hade åter några kosacker den 15 Juli infunnit sig uti de sydligaste byarne af socknen, hvilka nu alla vore öde. Fienden hade spolierat allt hvad som funnits i hus och bodar; uppbrännt några vid kusten varande uthus och sjöbodar med all däri förvarad fiskredskap, samt en gammal Pjelax byamän tillhörig skuta, hvilken var den enda qvarliggande i hamnen, emedan den hade så hårdt fastnat på­ grund, att den icke kunnat fås flott. Alla andra bondskutor voro utflyttade från sina vinterlägen till de yttersta hamnarne i skärgården.

Mot aftonen samma dag (den 15) ankom en hop landtvärnskarlar norrifrån, nämligen från Mustaari och Malax socknar, under en skolmästare Hellgrens anförande. De inqvarterade sig på Nerpes prostgård, i kyrkostallen och byarne däromkring, samt intogo den förut nämnde posten vid Finby bro.

Ändteligen anlände äfyen den i detta bondkrig så märkvärdige Kapten Ridderhjerta den 18 Juli till Nerpes, och tog befälet öfver hela den vid Finby å församlade beväringen, hvilken, tillika med den förut förskingrade Nerpes allmoge, som nu åter förenat sig, kunde utgöra omkring 3 000 man, de flesta unga och raska bondsöner, men äfven några gamla afskedade soldater, hvaribland också befann sig den förutnämnde Niclas Pihl. Hade denna styrka haft erforderligt befäl och vapen skulle den icke allenast kunnnt försvara Positionen vid Finby å, utan äfven gå anfallsvis tillväga; men i brist af skiçkligt befäl kunde icke en gång bemälda position bibehållas, sedan äfven sjelfva Ridderhjerta icke tycktes inse nödvändigheten att befästa nämnde å vid dess utlopp, där hvarje bonde likväl visste att den var vadbar, utan åtnöjde sig med att ditskicka endast några smärre piketer.

Emellertid hade ryska befälet; (man påstår genom den förutnämnde af bönderne fängslade men sedermera lössläppte klockaren Hellman) fått kunskap om åmynningens grunda beskaffenhet, samt vidtog i anledning däraf följande åtgärder: 

De läto sina tiraliörer, genom förnyade små attacker från den södra åstranden mot böndernes positioner vid och i trakten af Finby bro, beständigt fästa dessas uppmärksamhet på sagde punkter, dit följaktligen bondskaran sammandrog sig, af fruktan att ryssarne där skulle forcera öfvergången. Däremot gjordes intet anfall, ei heller syntes några fiender vid åns utlopp, hvarigenom bönderne styrktes i den öfvertygelsen, att de åt det hållet ingenting hade att befara. Nu nalkades den 20 Juli.

Bennvik plundras. Författaren och hans far bindas och bortföras i fångenskap.

Den föregående natten var herrlig och lugn; vatttnets spegelklara stilla yta fårades endast af en mängd båtar, som hemkommo från fisket, fullastade mcd silfverblank strömming; de omkringliggande skogarnes eko återgåfvo de glada fiskarenas sånger, som varierade med lommens stundom klagande, stundom larmande toner; allt framställde bilden af frid och sällhet, så hänryckande skön under nordens herrliga sommar nätter, och illusionen hade varit fullkomlig, om icke nu och då ett doft. skott från fjerran hade påmint om krig och förödelse. Hvarken min far eller jag kunde få en blund i våra ögon under denna betydelsefulla natt; bägge vandrade vi fram och åter i de serskilda byggningar, som hvardera bebodde. Mina ögon mötte ofta hans tankfulla blick, men han undvek hvarje närmare meddelande; eljest så välgörande och uppmuntrande vid sorgliga tillfällen.

Vid morgonens annalkande blefvo skotten tätare och hördes allt närmare och närmare, och klockan 6 f. m. erforo invånarne på Bennvik, att bondarméen var totalt slagen och förskingrad, hvilken underrättelse omkring klockan 9 bekräftades af några unga mer ellег mindre sårade bönder, som deltagit i affären och nu togo sin tillflykt till gården, halfdöda af trötthet, hunger och törst. De kastade sig ned på marken för att hvila, och under det de intogo förfriskning, berättade, omkring klockan 3 på morgonen en stark trupp kosacker oför­modadt ridit öfver Finby å vid förutnämnde vadbara ställe, där de mött obetydligt motstånd, samt därefter i full karrier fallit bönderne i ryggen längs efter åns norra bredd, nedgjort en del, drifvit de flesta på flykten samt tagit många till fånga.

De enfaldiga bönderne och deras lika enfaldiga anförare hade ställt så illa till, att hufvudtruppen icke hade den minsta kunskap om ryssarnes öfvergång vid åmynningen, förr än den af dessa blef anfallen i ryggen, hvarigenom den genast råkade i oordning tog till flykten samt bortkastade bössor och andra vapen, för att desto bättre kunna springa undan. Ej heller gjorde anföraren något enda försök att bringa dem till ordning och sammanhållning. Han var tvärtom bland de första som togo till flykten, och, ridande norrut på sin snabba kosackhäst, stannade han icke förr, än han vid Öfvermark by, omkring 1 1/2 mil från stridsplatsen, mötte 100 man soldater af Nerpes kompani, hvilka då ändteligen, under befäl af Löjtnant Melin, ehuru försent, blifvit från finska arméen afsände till böndernes hjelp. Vi komma att yttra oss härom på sitt ställe.

Nu kunde jag icke underlåta, att ånyo fästa min Fars uppmärksamhet på nödvändigheten, att draga försorg om de på Bennvik varande fruntimmernas aflägsnande före ryssarnes ankomst; men lika förgäfves. Då infann sig omkring klockan 9 på f. m. den förut omtalade nämndemannen Krook och berättade, att omkring 50 kosacker hade från Kåttnäs bу blifvit observerade ridande i sporrstreck åt Bennvik.

Jag förnyade nu samma min anhållan om fruntimmernas bortflyttning, men fick med grämelse uppbära, både af min far och bemälde närmndeman, tillvitelsen att vara rädd; hvarföre jag med värma och förtrytelse yttrade till bägge: ”Gud är mitt vittne, att jag ingen fruktan hyser i afseende på min egen person,­ och min far skall få se, att jag i farans stund kanske blifver den ende som qvarstår vid dess sida;” men, allt utan verkan, då några minuter­ derefter från en hög backe, Arbetstugubacken kallad, och belägen omkring 400 famnar från gården, ett ihållande: ”piff paff” nådde våra öron. Våra ögon mötte då den öfverraskande synen af en trupp kosacker, som i fullt sträck kommo ridande utför nämnde backe och där under immerfort aflossade sina karbiner mot gården.

”Min far,” sade jag, ”dessa tyckas icke komma, såsom vänner.” Han förlorade fattningen, sprang ut på gården och uppmanade de där hvilande 5 flyktingarne, att hålla stånd; men jag insåg genast, att vi i sådant fall blifvitt ansedde för upprorsmän, och tagne på bar gerning, ovilkorligen mördade; hvarföre jag öfverröstade de min far, tog flyktingarne den ene efter den andra i nacken, och under tтор: ”Spring föг tusan d-r till stranden, tag sedan af åt höger genom småskogen, så ären J räddade!” Skuffade dem nästan i ögonblicket i den riktning jag antydt; och jag behöfde i sanning icke påskynda deras fart.

Min far stod en stund förvånad öfver min djerfhet, men besinnade sig straxt, och frågade mig hastigt: ”Har du båt?” – Ja min Far – ”skynda att ställa den i ordning, och. vänta mig vid bryggan tills hinner hemta min syster och Fru Stierwald!” Den är i ordning och nyckeln i min ficka. ”Godt spring!”

Jag sprang till bryggan och läste upp låset till båten, då en mängd qvinnor och barn trängde sig omkring mig och ville störta sig i densamma, som då otvifvelaktigt hade kantrat hvarföre jag med våld nödgades hålla dem på afstånd, oaktadt deras jämmerrop.

Nu nedkom min far med de bägge fruarne och en piga, samt husmamsellen Westerberg, som smög sig obemärkt efter, ehuru hon fått min fars befallning att stanna qvar, för att laga mat åt den ryske Generalen, som han förmenade skulle göra honom­ ett besök. ”Hjelp nu min syster och Fru S. i båten! Jag skall gå upp till gården för att taga emot ryssarne,” sade min far och ilade bort. Jag behöfde likväl icke lemna fruntimren någon hjelp, emedan dessa ytterligare uppskrämda af ryssarne, som redan hunnit till färjestället 28) på norra sidan af Kaskö sund, och därifrån aflossade sina karbiner och pistoler på en mängd folk som flyktade i båtar från stranden, utan betänkande hoppade ned i båten från nära 4 alnars höid, hvarvid icke någon blef skadad, ehuru min faster var nära 60 år gammal. Nu föll husmamsellen på knä och besvor mig vid allt hvad heligt var, att låta henne följa med de andra fruntimmerna, hvilket iag så mycket hellre tillät, som jag af ryssarnes redan visade grymma beteende icke förväntade något godt. Sedan hon lemnat mig husets nycklar, som alla voro bundne uti en knippa, hoppade hon genast på samma äfventyrliga sätt oskadad ned i båten, likaså fru Hasts piga, Brita, hvarefter jag sköt ut båten från bryggan, för att förekomma de qvarlemnade personernas inträngande i densamma, emedan den var liten och rank. Men beklagligen kunde ingen af de ombord varande personerna ro, och ingen roddare var för tillfället att tillgå, emedan egendomens alla drängar och pigor hade rymt eller höllo sig gömda; hvarföre båten blef liggande på samma ställe, omkring 5 famnar från land, blottställd för fiendens kulor som haglade öfver densamma, dock utan att skada någon, ända tills en från korvetten der Biedermann afsänd båt boxcerade dem om bord på samma örlogsman 29).

Så snart jag utskjutit båten från bryggan ämnade jag uppsöka min far, men blef åter qvarhållen af en mängd qvinnor och barn, hvilka bådo mig att icke öfvergifva dem, utan stanna och försvara dem mot fienden, hvars kulor hvinade från det förut nämnde färjestället.

Det var ett hjertskakande uppträde, men tanken att min far var i ryssarnes våld gaf mig krafter, jag slet mig lös med ett häftigt språng, samt ilade som en hjort öfver stängsel och murar, genom trädgården fram till sjelfva gårdsplanen, som var full med kosacker, bland hvilka tvenne med fällda lansar genast rusade mot mig i sporrstrek; men då jag räckte dem handen, under utrop af Kamrat – ett ord kändt öfver hela Europa – höllo de så häftigt in sina hästar, att dessa öfverhöljde mig med jord och sand, hvarefter kosackerne gåfvo mig handen, och jag lyckades tränga mig genom hopen till min far, som stod midt på gårdsplanen, oförändrad och med full fattning.

Nå min far! är jag rädd nu?” var det första jag sade honom, i det jag fattade hans hand; men han syntes icke deråt egna någon uppmärksamhet. Dock, hvem vet hvilka hans tankar voro?

Kosackerne hade hade otvifvelaktigt från den förutnämnda backen bemärkt de från gården springande flyktingarne, hvaribland några hade blanka vapen; ty de började genast med häftighet fråga min far om ”swedske soldat,” hvarpå han tecknade med fingren att utmärka antalet, samt genom en rörelse med armarne antydde, att de hade flytt. Då ingen fiendtlig officer ännu varit synlig föreslog jag min far, att vi skulle gå in i rummen af en utaf gårdens byggnader, för att där i mera lugn kunna införvänta någon af befälet, hvar till han samtyckte; men vi hade knappt hunnit till den ena byggningens farstubro, förrän en kosack nappade tag i kragen på min fars morgonrock, däri han då var klädd, och under kommando: ”Marsch General!” bortförde honom vid sidan af sin häst till den förutnämnde backen.

Min far, som ännu räknade på Generalens humanitet, yttrade därvid gladt: ”Ja, om jag träffar Generalen skolen J snart blifva spakare,” och åtföljde sedan ganska raskt sin fångförare. 

Jag qvarblef nu ensam på gården, för att, så långt i min förmåga stod, skydda densamma samt förekomma plundring. Men mot förmodan kom jag nu i ganska svåra omständigheter. De på gården varande kosackerne blefvo allt mera närgångne samt hotade mig med alla möjliga vapen, under påckande utrop af ryska ordet ”Dengi” och finska ordet ”Raha” (pengar); men jag sökte göra mig så okunnig som möjligt, under upprepande af ”nisch naj” (jag förstår icke), allt i hopp att någon officer skulle anlända och befria mig från min farliga ställning. Ensam som jag var, och omgifven af omkring 20 kosacker, vet Gud hvad då hade kunnat hända mig om jag icke bland utropen ”Dengí” och ”Baha” äfven urskiljt ”Koschit” (mat), som gaf mig anledning, att gå in i huset, och förse dem med denna nödvändighetsartikel; hvarföre jag skyndade att från matsalen, där jag en timma förut sielf frukosterat, till dem frambära en stor porslinsbunke med söt mjölk, men hvaraf de icke vågade förtära något, innan jag först smakat, för att öfvertyga dem att mjölken icke var förgiftad. De tömde snart bunken, spottade hvar och еп först däruti, och sedan i ansigtet på mig, hvarpå en af dem grep en deri varande silfverförläggaresked med ebenholtzskaft och stoppade skeden i fickan, sedan han förut afbrutit och bortkastat skaftet. Sålunda var plundringen börjad.

Eller delta korrta uppehåll begynte de ånyo att hota mig med sina vapen, då jag lyckligtvis genom utropet ”Wotka” (bränvin) åter fick orsak, att leda deras uppmärksamhet från min person på ett i matsalen stående flaskfoder. De läto mig då förstå, att jag borde läsa upp det; men jag var rädd att visa dem den förut omtalda nyckelknippan, och sparkade med klacken på locket, under det jag repeterade ordet ”Wotka,” lemnande flaskfodret åt sitt öde, för att ännu kunna vinna några ögonblicks uppe håll. Men de hårda ryska klackarne sönderslogo snart det bräckliga locket, och de törstiga struparne tömde genast flaskornas innehåll, så att jag åter blef underkastad samma och ännu värre hotelser, för att förmå mig utlemna penningar.

Läsaren kan ej föreställa sig mina qval. Utförd på farstubron blef jag på alla sidor anfallen, ömsom med sablar omkring hufvud och axlar, karbiner och pikar mot bröstet, samt dessutom hotad med den väl kända ryska kantschucken, likväl utan att med något af dessa vapen blifva vidrörd eller sårad. Det var blott ett hot, men ett förfärligt, allt medvetande förstörande hot. Jag anbefallde min själ i Guds hand och hade säkert dignat till jorden, om icke en kosack, hvilken i min belägenhet förekom mig lik en Herrans engel, med ett dundrande: ”Marsch General!” hade befriat mig från denna skärseld.

Han grep mig med ena handen i min venstra axel, i den sommartröja jag då bar, under det han med den andra tyglade sin häst, och förde äfven mig till den förutnämnde backen, där jag först påträffade min fars kusk Lundberg och trädgårdsmästare Söderström, samt en gammal, till gården hörande, sinnessvag gubbe, fader Bäck kallad, alla tre sittande på dikeskanten, den siste reciterande stycken utur bibeln om den Babyloniska fångenskapen. Längre uppför backen råkade jag min far, som undergick ransakning inför en person från Viborgs Län, hvilken kunde något svenska, och till venster om vägen framför gafveln af en där belägen stuga, samt på två famnars afstånd, upptäckte jag den förut omtalade Löjtnant Kaminoff, som jag helsade; men han låddes icke igenkänna mig.

Jag stod så nära att jag kunde höra och se hvad som föregick med min far. Tolken som examinerade honom var en undersättsig karl, hvilken under sin svarta kaschett dålde ett af de nedrigaste och fulaste ansigten jag någonsin sett. Utan omsvep gick han fram till min far och frågade honom, om han var husbonden på egendomen, samt, om det var han, som skrifvit ett bref till Generalen, hvartill min far gaf ett jakande svar. Därpå frågade han om på egendomen vore några svenska soldater, samt om de hade kanoner? och då min far besvarade dessa frågor med ”nej,” yttrade sig den nedrige tolken:

”Om du talar sanning din förb. – – – gubbe skall jag låta hänga dig i den där grinden 30),” hvartill min far med säker ton svarade: ”Häng, om du är karl!” Dessa frågor och svar följde flera gånger efter hvarandra.

Sedan min far undergått denna examen, blef han bunden omkring halsen med en läderrem. Med fasa och afsky såg jag denna ovärdiga behandling. Blodet kokade i mina ådror; dock troende att Kaminoff, såsom ännu ung, torde ega menskliga känslor, slet jag mig lös från min vakt, trädde fram till honom, och under åtbörder med handen omkring min hals, hänvisande på min far, besvor honom att förekomma en sådan misshandling; men hvad gjorde den ädle ryssen? Han gnisslade med tänderna och utstötte därvid de mest vilda och barbariska ljud, utan att ens låtsa känna hvarken mig eller min far.

Nu steg den kosack till häst, hvilken höll remmen hvarmed min far var bunden, och afförde honom längre uppför backen emot den nämnde grinden. Jag skyndade då fram till honom, för att taga ett farväl, hvilket ganska troligt kunnat blifva det sista; men som jag icke kom nog nära ropade jag: ”Farväl! kanske vi aldrig mera råkas!” men, då han hörde detta och märkte mitt bekymmer om vårt förestående öde, försökte han att uppmuntra mig och svarade skrattande: ”Åh, ingen fara! nog träffas vi snart åter, endast jag får tala vid Generalen.”

Min fars mening var väl härmed ganska god, dock kunde jag icke godkänna hans köld vid detta tillfälle, då han lemnade mig i en kinkig belägenhet, däruti min lydnad och vördnad för honom försatt mig; helst då ingen annan än den gode Guden kunde veta, om vi därefter skulle få återse hvarandra. Dessutom var jag redan förut tillräckligt deciderad och beredd på faran, för att därvid känna någon egentlig räddhåga, sedan de förutnämnda pin samma ögonblicken voro förbi. Det enda, som upprörde och sysselsatte min själ, var den starka känsla eller medvetande af egen kraft, att öfvervinna faror, som i sådana fall är ynglingen egen; och utan den hade min belägenhet icke förefallit mig af något intresse.

Nu komma några kosacker och undersökte mina fickor, hvarvid de funno mitt ur, en näsduk och en skrifven, af mig sjelf författad visa. Denna ansågo de för misstänkt, och för att lugna dem i det afseendet afsjöng jag på landsvägen dessa rader:

”О! Finland, hvad du måste lida
Krig, härjning, brand, förödelse!
Ja, snart ditt folk upphör att strida
Förbannande sin födelse.” etc.

Uret återtog jag ur den kosacks händer som tillgripit det, samt trädde därmed fram till Kaminoff, som ännu satt qvar på sin häst vid den förutnämnda stugan, och erbjöd honom det med dessa svenska ord: ”Är du hederlig karl, så kan du bevara det åt mig: Är du en skurk, så kan du, lika väl som dina kosacker, behålla det.” Men till svar fick jag blott emottaga samma ohyggliga barbariska läten och vilda ansigtsvridningar; hvarpå jag återgick till landsvägen, höll uret i vädret, och när det i Kaminoffs åsyn tillgreps af en kosack ropade jag på ryska: ”Löjtnant Kaminoff, Pakornej blaaderú!” (jag tackar ödmjukast), hvilken höflighetsbetygelse han äfven straxt därefter af mig fick emottaga, då man, likasom på min far, band ­en snara om min hals. 

Härefter ledde man mig till en gärdesgård vid högra sidan af vägen, där man tvang mig att ligga, och band mig jemte en kosackhäst vid en och samma gärdesgärdsstör. Sammankopplad som ett kreatur med ett annat, låg jag där emellan tvänne stenar, med hufvudet lutadt mot gärdesgården, fördiupad i hvarjehanda betraktelser. Deras första föremål var min medfånge, hästen, som nu och då klef öfver min kropp, under det han betade på ömse sidor, utan att likväl göra mig någon skada.

Det nästa ämnet för mina tankar var min och de minas ställning. Öfver egendomen syntes toppmasterna på Der Biedenmann, där jag med ansträngning tyckte mig kunna igenkänna första Löitnanten Robsam, som var på utkik. Jag föreställde mig huru många af mina vänner befunno sig ombord på de svenska krigsskeppen och beklagade min fars och mitt närvarande öde, i stället att den dagen deltaga i en landtlig fest, som Doktorinnan Hägg hada ämnat gifva på Eskilsö, till firande af Margarethadagen, hennes namnsdag.

Öfver en äng emellan gården och besagde backe flankerade kosacker i alla riktningar. Några af dem hade påträffat min fars och Doktor Häggs hästar, som betade i en närbelägen hage, och då dessa af dem bortfördes var det en synnerlig ödets skickelse, att, den kosack, som bortförde den häst hvarpå jag plägade rida, äfven hade iklädt sig min ridklädning, hvaröfver han med upprepade: dobbra! för mig tillkännagaf sin tillfredsställelse. Jag slöt häraf, att egendomen var helt och hållet upplåten till plundring, och det dröjde icke länge förr än jag fick se min förmodan bekräftad, då flere kosacker redo förbi mig med byte af mer och mindre dyrbar beskaffenhet, hvaribland iag igenkände min fars dyrbara gevärssamling, hans utmärkt goda engelska teleskop (liggande uti ett elegant mohognyfoderal) af en kosack fördt tvärs öfver sadelknappen, en del af hans präktiga Ostindiska Mandarindrägt och hela stycken af Ostindiskt siden, äfvensom hans bordsilfver, som affördes i stora knyten af lakan, lagda på hvardera sidan af hästarnes rygg. Detta var visserligen en upprörande syn, men föreställningen om den personliga fara hvaruti så väl min far, som jag sjelf och mina medfångar sväfvade, gjorde, att jag med jemförelsevis större liknöjdhet kunde åse förlusten af min fars egendom.

Bland de ströfvande kosackerne, som till det mesta bestodo af blåa och gråa, såg jag äfven några röda af de gemena, samt trodde mig kunna upptäcka några af de senares offcerare, ehuru afståndet hindrade mig att igen känna dem. En allmän roflystnad var uppenbar hos barbarerne; men hos den kosack, som egde den jemte mig vid gärdesgården bundna hästen, kunde jag likväl upptäcka prof af välvilja, ehuru groft han uttryckte den. Han hade nämligen öfverkommit något smör och rökt strömming (böckling), som han förde i hvardera handen då han nedsatte sig bredvid mig och begynte därmed traktera sig. Förmodligen i tanka att jag äfven kunde vara hungrig, förde han först den ena handen, hvar uti låg en stor smörklimp, och sedan den andra, som var full med strömming, till min mun och anmodade mig att äta, hvilket jag dock fòrsmådde, ehuru gema jag hade velat göra honom till viljes, om nämligen inbjudningen skett på ett snyggare sätt.

Omkring kl. 11, eller 2 timmar efter kosackernes ankomst, förmärktes någon oro ibland dem, förmodligen vållad genom en kosacks аnkomst från tyska hufvudstyrkan, och korrt därefter blefvo vi, jag och min följeslagare, hästen, löslagna från gärdesgården, hvarefter den nämnde kosacken steg till häst, lindade omkring sadelknappen ändan af den rem hvarmed jag var bunden, samt afförde mig i sällskap med de förutnämnde domestikerne,­ som hade sin egen eskort, uppför backen till den grind, där ifrån man bortfört min far. Kusken och trädgårdsmästaren, som voro öfver axlarne sammanbundne, fördes sålunda af en kosack, och gubben Bäck ensam af en annan; gubben hade likaledes еп snara omkring halsen. Den förstnämnde var en starkt byggd karl; trädgårdsmästaren däremot af mera klen vext, hade i följd af benbrott, det ena benet kortare än del; andra, hvarföre han måste begagna en qvartershög korksåla under den ena foten, kunde således med möda gå, och blef vid tillfället till det mesta släpad af kusken; men, som detta ändå gick långsamt, fingo de båda redan i början uppbära slag på slag af deras förares kantschuk. Gubben Bäck som var gammal och skröplig kunde icke medfölja oss andra, och förut sinnessvag, föll han nu i raseri samt blef motsträfvig. Det var rysligt att höra skogen genljuda af hans förfärliga jämmerrop, då de kosacker, som utgiorde vår eskort, stungo honom med deras pikar i ryggen och mellan axlarne, för att påskynda hans steg.

Vår färd gick någorlunda menskligt den första halfva milen. Gubben Bäck som lemnade allt längre efter oss, förlorades snart ur sigte, och blef, sedan han omöjligen kunde förmås att gå längre än till Nerpes kyrkbacke, därstädes af kosackerne obarmhertigt mördad. 31)

Det var under tiden både ömkligt och löjligt, att höra och se den stackars trädgårdsmästarens bemödanden att beveka den kosack, som förde honom och kusken. Han gaf honom alla möjliga höga titlar, kallade honom vexelvis Excellens, Nådige General, Hans Nåd, m. m., tecknande med den fria handen huru långa hans barn voro, under utrop: ”Den äldsta är så lång; den därnäst så lång etc.” Jag kunde härvid ej underlåta att förebrå honom hans veklighet, då iag tillika fäste hans uppmärksamhet på kusken, hvilken också hade flera barn, men manligt bar sitt öde. Smärtsamma för mig voro de förebråelser jag å min fars vägnar af dem fick uppbära, för det han nekat dem att rädda sig och de sina.

Jag sökte emellertid uppmuntra dem med hoppet, att så snart min far fått råka Generalen, skulle vårt öde blifva mildradt. Hemskt var deras svar: ”Kanske patron är redan mördad.

Under sådana samtal förgick tiden, och vi voro nära halfvägs till Nerpes kyrka, då vi mötte en kurir, som efter hvad jag kunde förmoda, medbragte befallning åt kosackerne på Bennvik att skyndsamt retirera. Våra fångförare begynte genast påskynda vår marsch, och efter ett rörande afsked från mina medfångar, sprang jag ifrån dem vid den förutnämnda Bonäs sten; lätt som en hjort åtfölide jag med jemna steg kosackhästens alltmer och mer påskyndade lopp. Här vidtogo Bäckby ängar, utgörande en sträcka af en half mil, öfver hvilken iag snart upptäckte stora rökpelare i öster, hvilket antydde att de omkringliggande byarne voro stuckne i brand. Jag kastade hastigt en blick tillbaka och varseblef likaledes åt vester en stor rökpelare, hvaraf jag slöt att äfven Веnnvik vore anländt. 32)

Nu ankom den ena kuriren efter den andra emot oss och hastade åt Bennvik, som det syntes för att påskynda reträtten därifrån. Den kosack, som förde mig, samt den åtföljande eskorten, satte genast sina hästar i traf. För att icke blifva strypt lindade jag remmen, hvarmed jag var bunden, några slag omkring högra armen, fick därigenom något stöd, och kunde ännu jemnt följa kosackhästarnes traf. Ej heller behöfde jag någon handgriplig uppmaning därtill; och under hela vägen till Lappfjerds kapellans gård (4 mil) fick jag icke ett enda slag af kosackernes skantschuckar. Jag var då något öfver 18 år, vig och smidig med fullt utbildad manlig styrka, samt klädd i en hemväfd lätt sommardrägt.

Framkommen till Nerpes kyrka mötte mig ett rysligt uppträde. Den långa och breda plan, som åtskiljer prostgården från kyrkan, var på ömsesidor omgifven af allmogens Кутkostall. Dessa stodo nu i ljus låga, och från fönstren af den nya vackra prostgårdsbyggnaden spridde sig rök och flammor i alla riktningar. Mellan de brinnande husen såg man ridande kosacker, sysselsatte att ytterligare antända de återstående få kojorna; men sielfva kyrkan blef skonad. Nära prostgården var en stor, i orten kallad hässja, uppförd för att torrka ärter. Däruti hade ryssarne medelst snara upphängt en af dem dödad bonde, försedd vid halsen med tvenne hvita lappar som skulle fòreställa prestkragar, det hela skulle antyda församlingens kyrkoherde Doktor Hägg, och det öde som väntat honom, om han fallit i deras händer. 

Från kyrkan som ligger på en höjd kunde jag öfver den söder och österut belägna vidsträckta ängsmarken öfverskåda en del af den nu återbegynta striden. Det syntes tydligt att ryssarne voro i sin tur anfallne, kosacker korsade bemälde ängsmark i alla riktningar under deras vilda krigsrop: ”Ihá! Ihá!” Det till Bennvik afsända ströfparti red förbi mig i sporrstreck, hvar och en hållande en butelj i handen. De, på hvilkas lott vid plundringen fallit verkligt vin, drucko i förbigående min skål under utrop af ”dobbra! karaschå!” men de som haft missödet att tillegna sig ostindisk soja, hvaraf i källaren fanns ett betydligt förråd, spottade åt mig och kastade buteljerna i backen, beledsagade af de vanliga ryska svordomarne.

Mina väktare, som fruktade att blifva af skurna från hufvudstyrkan vid Finby bro, voro några minuter rådlösa om hvilken väg de skulle taga, men beslöto slutligen att taga vägen öster om kyrkan ned på den såkallade Prestön, hvarest de hade att öfverfara en större bäck. Här slet jag mera ondt än under hela den öfriga färden. Kosackema voro förvirrade och redo än hit, än dit, och min ledsagare, som åtföljde hopens rörelser, såväl öfver den omförmälda bäcken, som öfver diken och gärdesgårdar, kunde, om han äfven velat, icke förskona mig; ty det bar utaf i fullt galopp, så att jag ofta måste släpa vid hästens sida, hvarvid min hals fick utstå de förfärligaste ryckningar. När vi träffade gärdesgårdar af större höjd (3 аlпаr)‚ vågade kosackerne sällan rida öfver dem, utan 6 å 8 stycken suto då af, samt sedan de med samfäldt språng nedböjt dem, stego åter upp på sina hästar som med ett hopp foro däröfver, men hvarvid mina underkläder ofta fastnade i gärdslet, då det som icke kunde medfölja måste qvarstanna, hvarigenom dessa plagg, förut besmorda med lera och damm, nu äfven blefvo förvandlade till trasor.

Sedan vi gjort en lång omväg åt venster närmade vi oss åter landsvägen ­mellan bemälde prostgård och Finby bro, och uppkommen på vägen kunde jag tydligt märka, att гуskа styrkan retirerade från trakterna omkring och norrom Näsby; skott vexlades, och en och annan kula hvinade omkring oss. Här och där på ömse sidor af landsvägen såg man stympade kroppar af dödade bönder, uppresta mot gärdesgårdarne; dessa blefvo af de förbifarande kosackerne för mig utpekade, under det de med knuten näfve och utropet ”muschik” (bonde) likasom ville antyda äfven mitt kommande öde. Men läsaren torde undra hvarifrån detta anfall kunde komma sedan hela bondarméen, såsom förut blifvit berättadt, var slagen och förskingrad. Till upplysning häraf utbeder jag mig att få göra ett litet uppehåll i berättelsen om min fars och mitt personliga lidande. 

Hundrade soldater drifva ryssarne tillbaka.

Förgäfves hade ortens både ståndspersoner, och äfven några bönder, flеге gånger hos finska arméens öfverbefäl bönfallit om förstärkning af militäriskt befäl och manskap. Fältmarskalken Klingspor syntes döf för de lidande invånarnes klagan. Han hade vid den ifrågavarande perioden alltjemnt sitt högqvarter vid Ny-Carleby, ehuru en del af arméen hade framträngt något närmare på vägen åt Wasa, under befäl af Öfverstelöjtnanten vid Österbottens regemente Baron Carl von Otter. Bland underofficerarne vid hans kår befann sig då äfven Furiren, sedermera Löjtnanten, Carl Henrik Thesslöf, son till Majoren af samma namn. Han var en rask och tilltagsen yngling, och som han var född i samma socken där krigets flamma nu som bäst rasade, brann han af begär att hasta till sina sockneboers räddning, hvarom han flere gånger dristigt till befälet framförde sin önskan, men, då detta icke hade någon påföljd, föll han slutligen på det lyckliga infallet att taga kärleken lill sin förespråkare. I denna afsigt begagnade han ett tillfälle då Öfverstlöjtnanten tog sitt kaffe i sällskap med sin unga friherrinna 33)‚ att vid framförandet af någon rapport eller något annat dokument, ytterligare bönfalla om tillstånd, att med en afdelning soldater af Nerpes kompani få skynda till samma sockens bistånd. Öfverstlöjtnanten, ledsen vid den unge mannens enträgenhet, gaf honom ett snäsande afslag; men detta nedslog icke hans hopp, utan vändande sig med all ungdomens hänförande känsla till friherrinnan, lyckades det honom att beveka hennes hjerta till hans fördel, och, huru svårt det än var för krigaren att låta besegra sig, så blef dock detta nu händelsen. Thesslöf erhöll order att genast till Nerpes aftåga med 100 man soldater, som han sjelf skulle få utvälja af samma sockens kompani, men likväl under öfverbefäl af en Löjtnant Меlin. Detta sednare val var likväl Nerpes sockens olycka, emedan denne officer, ehuru tapper, var for mycket maklig och beqväm till en expedition, som erfordrade hastighet och energi. Hans rastestunder blefvo därföre allt för många, dagsmarscherna korrtare än tillfället fordrade, samt manskapet, hvilket brann af samma nit som den unga Furiren, kunnat uthärda. Följden blef att denna lilla afdelning icke i tid hann fram till sin bestämmelse, utan först mid dagstiden den nu omnämnde 20 Juli, sedan bondarméen redan var slagen och förskingrad, och byarne brända.

Det var vid Öfvermark by som dessa 100 man genom den flyende Ridderhjerta, bondarméens chef, blefvo underrättade om denna armées upplösning. Ridderhjerta blef början tagen för en kosack, emedan han nära nog hade en dylik mundering, och torde ofelbart blifvit skjuten, om han icke igenkänts af några närvarande bönder. Vid denna bedröfliga underrältelse spordes hos soldaterne en allmän förtrytelse, och nu bröto de fram med stormsteg, hvarvid en mängd af de skingrade bönderne förenade sig med dem, så att dessa, vid framkomsten på slätten nedanför Näsby, kunde formera en jägarkedja af öfver 1 000 man, nämligen med 10 å 12 bönder mellan hvarje soldat. Denna styrka anföll nu ryssarne häftigt och under hurrarop, hvarvid dessa, då de varseblefvo soldaternes blanka vapen, genast veko tillbaka samt retirerade i största hast till Finby bro: det var vid detta kritiska ögonblick som jag passerade densamma.

Om nu denna obetydliga förstärkning inträffat i tid, så hade största delen af de Nerpes socken denna dag öfvergångna olyckor kunnat förekommas. Bondarméen hade i ordnadt skick varit i stånd att motstå fienden; ty den saknade icke mod, men väl anförare. Äfven någre af böndernes sielfvalde befälhafvare ådagalade denna dag sällsynt beslutsamhet och mod. Bland andra må jag såsom exempel nämna den här förut omtalade förre soldaten Pihl samt bönderne och svågrarne Anders Maars och Christian Herrbåt, båda från Töjby by af Korsnäs kapell och Nerpes socken.

Pihl hade befäl öfver en af böndernes kanoner, hvilken var utan lavett, men i stället fastbunden på en finsk bondkärra. De10 å12 bönder, hvilka tjenade så väl till servis som till dragare och betäckning, hade genast i börian af kosackernes anfall öfvergifvit både kanonen och dess befälhafvare, då denne, som förgäfves sökt förmå dem att hålla stånd, i hast omvände kärran, riktade kanonens mynning efter de flyende och, hållande i luften en flammande eldbrand, med ett dundrande: ”Наlt! jag skjuter ned er, om i flyn” lyckades hejda bönderne, hvilka i ögonblicket återkommo, omvände kärran ånyo samt fortsatte reträtten med jemna steg, under det Pihl, hvarje gång de förföljande kosackerne kommo honom för nära, sänkte eld branden mot fängpannan, såsom för att afbränna skottet, då dessa alltid i sporrstreck drogo sig tillbaka; och sålunda lyckades det honom, utan att behöfva lossa ett enda skott, att oskadd undkomma med sitt folk samt rädda den medförda kanonen; den enda som i denna fejd icke föll i fiendens händer.

 Bönderne Maars och Herrbåt voro utmärkt skickliga skyttar och hade, alltifrån upprorets början, mcd sina långa skjälbössor dödat mången kosack, emedan de på oerhörda afstånd kunde träffa sitt mål. Försedde med hvar sin bössa befunno de sig under denna dagens fejd bredvid hvarandra på norra branten af Finby å, öfvergifne af sina kamrater, utom tvänne, som en tid ännu dröjde; men hvilka slutligen äfven togo till flykten. Vid hvarje anfall af de omkring dem flankerande kosackgrupper sköt den ena af de förutnämnde hjeltarne, under det den andre laddade, hvarvid alltid en kosack stupade och den angripande truppen skyndsamt tog till flykten; emedan kosackerne af erfarenhet buro respekt för böndernes gevär eller svarta bössor, som ryssarne kallade dem. Hade dessa två män velat draga sig tillbaka skulle de lätteligen kunnat undkomma, om de endast lagt an på fienden, utan att skjuta förr än vid yttersta behof. Detta råd blef dem gifvet af de sist flyende bönderne,­ sedan hjeltarne, som från början endast haft ammunition till 12 skott, däraf redan bortskjutit 11, och således endast hade ett qvar. ”Nej”” svarade en af dem, ”det fattas ännu en uti kokon,” 34) hvarvid han aflossade det sista skottet mot en officer, man påstår en major, som dödligt sårad nedföll af hästen. Ryssarne drogo sig åter tillbaka och deras tvänne motståndare begynte nu först retirera. Då förnyade de förre sina anfall, hvarvid de tvänne bondanförarne i början blott behöfde lägga an för att förmå ryssarne att rygga; men när anfallen småningom blefvo tätare, utan att mötas af ett enda skott, blefvo desse djerfvare, närmade sig allt mer och mer samt omringade slutligen sina motståndere, som snart stupade under otaliga sabelhugg och pikstygn.

På sådant sätt slutade dessa offer det olyckliga uppror, som icke allenast utan nytta och ändamål genast kostade många menniskors lif å båda sidor, utan äfven ådrog invånarne i flere bland de närmaste byar af Nerpes moderkyrkogäll, hvilka i upproret alldeles icke deltagit, plundring och brand, samt efteråt allt det elände af sjukdom och fattigdom, hvaröfver de i mänga år förgäfves fingo sucka. Den opartiske må afgöra hvilkendera tillkommer större klander af detta olyckliga uppror, antin­gen det befäl, som tillställde det hufvudlösa företaget, eller det befäl, som icke understödde, utan fegt, kanske ilskefullt, uppoffrade en förledd, men sin öfverhet tillgifven och trogen allmoge. Men missnöje söktes och ändamålet vanns.

Bönderne blefvo nu organiserade såsom landtvärn, under befäl af bemälde Melin och Thesslöf, samt korrt därefter införlifvade med en frikorps under Major Gyllenbögels befäl, och verkade således gemensamt med den reguliera militären; hvarföre, och då jag numera såsom fånge upphörde att vara närvarande vid och i grannskapet af de krigshändelser, som sedermera föreföllo å den omskrifna orten, iag härmed slutar berättelsen öfver det såkallade bondupproret, samt återgår till beskrifningen om min fars och mina egna lidanden under detta krig, iemte därmed sammanhang egande tilldragelser, så väl under som efter vår gemensamma fångenskap.

Författaren tvingas att ytterligare springa 3 mil.

Sedan vi (jag och min eskort) framkommit till landsvägen begagnade den kosack som förde mig, ett tillfälle, då hans kamrater skingrat sig åt flere serskilda håll och lemnat oss allena, att af mig begära pengar, ehuru mina fickor, som läsaren behagar erinra sig, redan på Bennvik blifvit undersökta; men han trodde förmodligen att jag hade några hemliga gömställen. Visitationen företogs därföre ånyo med större noggrannhet, och då han skulle sticka handen i brösfickan, däruti jag hade en Riksdaler R:gds jemte den förutnämnda nyckelknippan, lagade jag så, att denna låg ofvanpå sedeln, som sålunda blef räddad: emedan han ej brydde sig om nycklarne. Ursinnig öfver detta misslyckade försök ryckte han från mitt hufvud en ny grön safians-kaskett, samt gömde sin egen mindre snygga mössa under ena armen.

Härigenom blef mitt hufvud utan betäckning och blottstäldt för solstrålarne, som den dagen voro mycket brännande. Nu kom en officer ridande från Finby, och då han närmade sig igenkände jag den förut omtalade Löitnant Diviljettkildeff. Jag ropade honom vid namn; men han gaf icke akt därpå, utan red förbi i sporrstreck. Kanhända att han icke kände igen mig i min dåvarande mindre snygga beklädning?

Finby bro var redan af ryssarne försatt i provisoriskt skick. Jag passerade den оbehindradt; men ankommen till en vid vägen stående bod fann jag där posterade några ryska jägare, hvilka, enligt hvad jag kunde fatta, frågade min kosack, hvem jag var; och då denne icke gaf dem någon upplysning därom, togo de mig för en bonde, öfverföllo mig med svordomar och hotande åtbörder, kallande mig Muschik (bonde), samt pekade därvid på den förenämnde boden. Då jag kastade ögat ditåt upptäckte jag en under det framstående bodtaket hängande bonde, med blodigt ansigte och för öfrigt illa sargad kropp. – Min kosack ledde äfven min uppmärksamhet på det ohyggliga föremålet, knytande därvid näfven under hotande åtbörder.

Då jag nu fann, att de höllo mig för att vara bonde, sökte jag taga dem ifrån deras villfarelse, och bråkade därvid så godt jag kunde på ryska: ”Jag är icke bonde, utan köpman,” hvilket troligen räddade mitt lif, då jag först påträffade en större postering jägare vid en malmkanon, och längre fram en ännu större, bestående, som jag tyckte, af 3 kompanier. Båda dessa afdelningar trakterade mig med ordet Muschík och гуskа förbannelser; men när jag skulle passera den senare, som stod uppställd i linie vid landsvägen, gåfvo mig den första och andra soldaten hvar sitt slag med gevärskolfvarne mellan axlarne, så att jag stupade framåt några steg, och den tredje måttade åt mig ett dylikt slag, hvilket troligen blifvit en fortfarande undfägnad af hela ledet, om jag icke hunnit att med högra armen gifva honom en knuff under bröstet, så att han raglade tillbaka. Härvid hörde jag ett oredigt sorl bland hans kamrater af: ”Muschik, Gebjönamat,” och jag hade ofelbart på ögonblicket blifvit ihjälslagen, om icke befälhafvande officeraren mellankommit och befallt dem att hålla sig stilla. Han yttrade därvid orden ”Muschik” och ”Kореtz,” hvaraf jag begrep att min kosack, med hvilken han talade några ord, låtit honom förstå att jag icke vore bonde, utan köpman. Detta gjorde att de öfrige jägarne låto mig passera utan att röra mig, ehuru de mumlade och grinade barbariskt.

Sedan jag undkommit denna fara fördes jag förbi en afdelning röda kosacker, framför hvilka jag såg en blå kosackofficer, som jag trodde mig märka vara af högre rang. Jag tilltalade honom på franska och frågade om han förstod det språket; men han svarade blott: ”non non non” och vände bort ansigtet. Hans svar antydde att han förstod språket; men huruvida han kände medlidande och icke vågade kompromettera sig 35) eller delade sina kamraters vilda tänkesätt, det lemnar jag därhän. 

Under det vi passerade dessa truppafdelningar red min kosack i sakta skritt; nu började han åter köra i smått traf, hvarunder vi sprungo förbi en större jernkanon på en groft tillhuggen lavett, hvilken jag förmodade vara den, som Wikström förlorade efter öfverrumplingen vid Pjelax.

Flere starke skott hördes ännu från Näsbytrakten. Ryssarne voro beredda på reträtt. Kosackerne skyndade tillbaka öfver Finby bro, och endast ett skott hördes från den metallkanon vi nyss passerat; men allt dog bort för mina öron, då jag allt mer och mer aflägsnades från stridsplatsen.

Några bondskäsar och kärror följde oss efter, och en af de förra upphann oss; i denna satt helt beqvämligt en rysk dräng och rökte sin pipa; till denne ropade min kosack några ord, som jag förmodade åsyftade att bereda mig ett rum i åkdonet, ty mannen körde straxt fram, och kosacken tecknade åt mig att jag skulle sätta mig på baksätet. Jag var trött och antog gerna detta anbud; ej heller skakades jag mycket, ty hästen var en maktlös krake, och färden gick därföre ganska långsamt; men detta hindrade icke att kosacken, som ständigt höll i sin hand den rem hvarmed min hals var ombunden, nu och då ryckte mig så hårdt, att jag stundom höll på att falla af. Härunder hade drängen, som satt inuti skäsen, det infallet, att med fingren peta mig i nacken, som mycket förargade mig; men hvad stod att göга? Vår eskort hade väl lemnat oss; men de voro två beväpnade mot en försvarslös.

Efter omkring 400 famnars långsam färd behagade drängen stanna, och kunde icke förmås att fara vidare, utan måste jag åter taga till fötterna. Nära Böle, omkring en half mil från Finby, blefvo vi upphunne af den kosack som förde min fars teleskop. Min kosack, som förmodligen var hungrig, bytte då med denne, som i stället blef min fångförare, hvarefter den förre begaf sig till byn för att plundra, men återkom snart med något matvaror, och återtog genast min halsrem från den andres hand.

Denna by var lika så ödslig som alla de öfrige iag passerade. Ingen lefvande varelse kunde förmärkas, utom ett och annat ömkligt bräkande får och några kosackhästar, som fritt betade på åkrarne. Vid vägen träffades här och där kadaver af ihjälskiutna menniskor och hästar. Mitt lynne var dystert, och jag lunkade i sakta mak vid sidan af min förare, så länge han intog sin förtäring; men, sedan denna operation var slut sporrade han åter sin häst i starkt traf, under upprepande af det vanliga ordet: ”Dengi!” (pengar).

 Så nödgades jag åter flämtande tillryggalägga några ferdingsväg till inemot byn Hertzböle, då jag åter fick åka några hundra famnar på en finsk kärra, körd af en rysk trosskusk, men hvilkens matlust vid ankomsten till nämnde by blef så mäktigt retad vid åsynen af några slagtade kreatur, hvaraf köttet som bäst höll på att stekas under bar himmel af en där förlagd kosackafdelning, att ban envist vägrade fortsätta färden, utan qvarstannade; och jag tillstår, att det gjorde en lindring för mig att få fortsätta resan till fots, ehuru trött och utmattad jag än var; ty då kosacken under färden på kärran beständigt höll i sin hand den rem, hvarmed jag var hunden om halsen, så led denna förfärligt vid hästarnes hastigt ökade eller afstannade lopp.

Utan någon förändring i min ställning framkom jag slutligen till Pjelax by, belägen något öfver en mil från Nerpes moderkyrka. Jag hade sålunda tillryggalagt öfver 2 svenska mil, utan minsta hvila, i den starka solhetta och med bart hufvud. Jag plågades af en olidelig törst, tungan ville fastna vid gommen, bröstet häfde sig våldsamt, och i halsen kändes en stickande smärta. I Pjelax fabbs ingenting som kunde vederqvicka min utmattade lekamen och förslappade själ. Här och där höjde sig en skorsten ur gruset och ruinerna efter de nedbrända husen, samt de ännu obrända.

liknande ett ensamt och öfvergifvet barn uti öknen, hvarje ögonblick hotadt att uppslukas af kringstrykande vilddjur. Läsaren kan lätt fatta hvad som föregick i mitt inre vid åsyn af denna allmänna förstörelse. Af en stor, välmående och treflig by återstod nu endast några spridda kojor; här och där lågo några förbrända kläder, möbler och annat husgeråd, samt straxt vid landsvägen en mördad bonde, uppsvälld och halfförmultnad. Förtjente han då icke några spadar mull? Nei, hans banemäns kamrater tycktes niuta af den förpestade luften, och förtärde sin middag nära intill den döda kroppen.

Kosacken som under den förflutna natten troligen icke njutit en blund, begynte småningom få tunga ögon, på samma gång som fötterna på hans häst äfven allt mer och mer blefvo tröga; farten saktades i följe däraf till smått lunk, hvari iag machinmässigt deltog, tills jag oförmärkt befann mig några famnar efter min förare, som under den långsamma färden tungt insomnat och släppt den rem, hvarmed jag var bunden, och hvilken nu släpade efter mig på vägen. Jag såg mig om och befann mig lös och ledig på en måsse, omkring en fjerdingsväg från Tjöck, den första byn af Lappfierds socken. Nu blef min ställning, om möjligt, ännu mera kritisk. Å ena sidan den lockande utsigten att undkomma, hvilket föreföll mig lätt verkställbart, medelst krypande öfver måssen, som därtill hade nog fasthet, ehuru den var för sank att med hästar kunna öfverfaras; och sedan jag öfverkommit den hade jag endast en mindre skogsmark att passera, för att uppnå stranden, som jag fullkomligt kände, och hvarifrån min räddning sedan varit fullkomligt säker. Å andra sidan kom jag ihåg min far, som befann sig i fiendens händer, hvilken jag lofvat att icke öfvergifva, och hvars ställning till äfventyrs skulle förvärras, då det blefve bekant att jag begifvit mig på flykten, och sålunda likasom antydt, att jag vore i hemligt förstånd med de upproriska bönderne. Men tanken på min fars öde drog mig ur min villrådighet och återförde mig mekaniskt till kosacken, som jag väckte med ordet ”kamrat,” öfverlemnande den lösa remmen i hans hand. Kosacken spratt till, gnuggade sig i ögonen, framgnisslade med tänderna en grof svordom, satte sporrarne i hästens sidor och det bar åter af i galopp. Så oförklarligt detta synes är det likväl begripligt, då man betänker dessa menniskors råhet allmänhet. Vande vid plundring och rof har sällan eller aldrig någon ädel tanke fått rum i deras föreställningssätt; och härtill kommer i närvarande fall den förebråelse denne kosack gjorde sig sielf, att hafva åsidosatt sin vaksamhet och blottställt sig för ett hårdt straff, om jag befriat mig ur hans våld, hvaraf blotta föreställningen försatte honom uti raseri, för hvilkets utbrott hästen i första, och jag i andra rummet, då voro de enda tillgängliga afledningsmedlen.

Sedan vi passerat måssen och kommit midt på den lilla skog, som skiljer den förra från Tjöck, upphunno vi några kosacker, hvilka medförde en bondhäst utan sadel, på hvilken min kosack, som småningom antog ett blidare lynne, lät mig sitta upp, och sålunda fortsattes åter det obetydliga stycke af vägen som åter stod, tills vi anlände till nämnde by. Denna färd var ännu mera oangenäm för mig än de båda föregående, emedan hästen var mager, stötte förfärligt, och i brist på betsel måste styras med tåg, knutit omkring halsen, hvilket gjorde att han ofta vek af på bivägar, då kosacken, som red efter, och alltjemt höll i handen den meranämnde remmen, flera gånger var på väg att därmed rycka mig af hästen. Man föreställe sig hvad min hals därvid hade att utstå! Men till dess och min lycka blef hästen mig fråntagen vid vår ankomst till Tjöck.

Denna by var icke bränd, men af bron, som ledde öfver ån, var locket borttagit, så att jag måste färdas öfver en provisionelt anlagd flottbro, för att komma till andra sidan af ån. På en trädesåker, venster om landsvägen, öfverlemnades iag af min kosak till några af hans kamrater, hvilka där höllo på att förtära sin mältid, bestående af halfstekt kött med salt och groft bröd. Här fick jag ändteligen hvila en stund, tills min kosack, hvars häst var uttröttad, hunnit utbyta den emot en annan. Under tiden förtärdes jag af en brinnande törst, och sökte genom tecken göra begripligt för en af de närstående kosackerne, att jag önskade något att dricka. Han förstod mig och gick genast, att med en träflaska ur ett närbeläget dike upphemta något vatten, som han erbjöd mig, men det var så lerblandadt att jag nästan ingenting däraf kunde förtära. Detta var ett prof af mensklighet, det första jag denna dag erfarit af ryssarne, och jag tryckte därför tack samt hans hand. Några år därefter träffade och igenkände jag denne vänlige kosack i Wasa, där jag mera eftertryckligt för honom kunde tillkännagifva min erkänsla.

Emellertid hade min kosack återkommit med en bondhäst, hvilken han tagit på en närbelägen äng, ty hans egen var som nyss nämndes trött, och färden fortsattes i smått lunk. Kosacken tycktes nu hafva blifvit något menskligare; han red saktare, och antingen det var af välvilja, eller af omtanka för eget väl, nog af, han förärade mig sin egen flottiga mössa, hvilken jag emottog, ehuru motbjudande det var att sätta den på hufvudet.

Ankomne till Lappfjerds by och Haxells gästgifvargård gjorde kosacken ett korrt uppehåll, för att få veta stället där Grefve Orloff uppehöll sig. Han mötte här några andra kosacker, som yttrade ”Pastor” och pekade på Kapellanen Roos boställe, dit vi genast ställde vår kosa, och där bemälde Grefve hade sitt högquarter. Emot min vilja fråntog mig nu kosacken den rem, hvilken hela vägen varit bunden om min hals, som jag förmodar för att i någon mån söka öfverskyla den misshandling jag lidit, hvarpå han införde mig i prestens sal och stannade vid dörren, hvarest en soldat stod post, hvaraf jag slutade, och snart öfvertygades om, att Grefven där hade sin bostad.

Jag stapplade fram till några stolar på hvilka jag utan omsvep kastade mig ned, flämtande efter andan. Det var vid pass klockan 4 på eftermiddagen; jag hade således springande tillryggalagt afståndet mellan Bennvik och Lappfjerd, utgörande 4 mil, på omkring 5 timmars tid, när jag undantager de påkostande, korrta, men ännu mera plågsamma färderne på skäs, kärra och till häst, som jag på sin höjd kan antaga till en fjerndels väg. Ung, starkt bygd, med godt mod och lätt klädd, gick likväl detta halsbrytande arbete för sig, ehuru följderna däraf blefvo olyckliga för hela min återstående lefnad.

Emottagandet hos Generalen Grefve Orloff Denissoff.

Jag har förut i dessa minnen skildrat Grefve Orloff Denissoffs utseende och hans besök på Bennvik; nu får läsaren tillfälle att göra bekantskap med hans karakter.

Han hade blifvit emottagen i min fars hus på ett sätt, som bordt gifva honom ett begrepp om min fars bildning осh ställning i samhället. Äfven min fars uppriktiga varningsbref hade bordt öfvertyga honom, att han hade att göra med en man af mer än vanligt upphöjda tänkesätt. Hans befallning att gripa min far blef likväl gifven utan minsta konsideration. Den Wiborgska slaf som fått uppdrag att underrätta sig om min fars identitet, en rå man, som till och med fick Grefvens förtroende om tidigare nämnde bref, erhöll ingen serskild föreskrift att behandla honom med grannlagenhet, utan denna vilda menniska hotade under ovett till och med att hänga honom. Hvarföre icke tillåta honom färdas i eget åkdon, utan på ett skymfande sätt låta honom släpas med snara om halsen? Så skulle verkligen icke en upplyst aristokrat, vare sig från Sverige eller något annat civiliseradt land, hafva handlat. Men må facta tala: facta, som äro sanna, och som bevisa till hvilken låg förställning, till hvilken uselhet personer, äfven af en i samhället upphöjd klass, kunna gå, då de äro sig sjelf lemnade, och utan någon kontroll öfver sitt handlingssätt.

Jag låg, som sagdt är, flämtande på några stolar, då Grefven, som troligen blifvit underrättad om min ankomst, gravitetiskt inkom i salen från ett inre rum. Jag sökte då resa mig upp, men vanmäktig som jag var, återföll jag igen i halft liggande ställning, och Grefven, som gjorde mig tecken att så förblifva, gaf mig vänligt sin hand, hvarvid följande korta samtal egde rum. 36)

”Jag ser ni är misshandlad.” Ja, Ers Ехcellence och jag vet icke hvarföre. Lefver min Far? ”Ja, han är här.” Får jag tala vid honom? ”Ja, han är härinne, (pekande på en dörr till ett af de inre rummen). Jag skall säga honom att ni är här. Jag har befallt att man skulle hemta er hit; men tro icke att det är på mina order 37) man misshandlat er, och räkna uppå, att så länge ni qvarblifver hos mig skall ni blifva väl behandlad! ty ni kan vara öfvertygad, att den sanna adeln (Noblesse) vet att alltid utmärka förtjensten, (sait toujours destinguer le merit) och underlåter icke att följa det rätta; med ett ord: att den ryska adeln, hvad hedern beträffar, alldrig eftergifver den svenska.”

Härefter gick han i det rum där min far befann sig, utan att låtsa märka de klagomål jag anförde mot den kosack, som fört mig dit, hvilken stod häpen och förlägen vid dörren. Då Grefven öppnade dörren till det omnämnda rummet bemärkte jag därinne min far, som var i samtal med en annan rysk herre, hvilken jag sedermera fick veta vara den förut omtalde General Kniper.

Sedan jag en stund legat vanmäktig återhämtade jag mig något; då inkom i salen en person hvars ansigte var mig bekant. Det var Öfverste Kottschitoff, densamme, som i sällskap med General Rajevski vid krigets början infann sig på Bennvik. Han kände igen mig, och då jag på franska frågade honom, om jag dåmera kunde räkna på att hafva återvunnit min frihet, svarade han, att han därom ingen ting visste. Emellertid begagnade jag tillfället och klagade på den kosack som fört mig dit, och hvilken allt jemnt stod vid dörren, synbart för lägen; men då jag reklamerade min kaskett och kastade från mig hans smutsiga mössa, protesterade han i häftiga ordalag, som jag förmodar, emedan han ansåg den såsom lagligt krigsbyte. Men en officer vid de röda kosackerne gjorde på Kottschitoffs befallning prosessen korrt, och tog den med våld från kosacken, tvang honom att återtaga sin mössa, samt körde ut honom, hvilket dock icke gick för sig utan mycket knot å kosackens sida, hvarunder han sökte genomborra mig med sina blickar, som tycktes säga: Om jag vetat detta för ut, så – – – –

Jag frågade nu Kottschitoff om jag finge gå in till min far, hvarom han gjorde sig underrättad, och svarade mig korrt därpå, att det var mig tillåtet; hvarpå jag hastade in i rum met, där jag fann min far stående vid ena väggen, inbegripen i samtal med Grefve Orloff. Min naturliga känsla vid detta återseende var, att springa i hans famn; dock, som jag visste, att den stoiske mannen skulle ansett det vara barnsligt, bibehöll jag en stund min ställning vid dörren, och fick därvid såsom helsning af honom blott emottaga en blick; men som samtalet varade länge och jag var utmattad, må läsaren icke förtycka, att jag satte mig. Min far märkte detta etikettfel och tilltalade mig sålunda: ”Då jag står i Grefvens sällskap, kan du göra detsamma,” hvartill jag genmälde, att jag vore trött, emedan jag sprungit fyra mil. Grefven sökte ursägta mig; men det hjelpte icke, jag måste stå.

Nu frågade min far om man plundrat hans egendom, hvilket af mig bekräftades, med tillägg, att jag äfven befarade det egendomen vore bränd, medan jag under mitt bortförande bemärkte en från det hållet uppstigande rök. Detta, så väl som att Nerpes prostgård blifvit bränd, sökte Grefven, dock under synbar förlägenhet, bestrida. Jag uppräknade då en mängd saker, som jag sett kosackerne bortföra, och råkade äfven däribland nämna den förut omtalade teleskopen, om hvilken jag had Grefven göra sig underrättad hos den kosack, som fört mig, i hvilkens sällskap jag sett en annan föra nämnde instrument, hvilket tycktes väcka Grefvens synnerliga uppmärksamhet.

Min far, som talade öppet och oförfäradt, hemställde nu till Grefvens eget, omdöme, huruvida detta förfarande kunde ursägtas, då Grefven bordt ihågkomma det sätt, hvarpå han korrt tid förut blifvit emottagen på samma egendom, och hvarvid Grefven försäkrat honom om sin vänskap.

Grefven, något förbryllad, kunde härvid icke hitta på någon annan ursägt, än den allmänna bondresningen, hvartill han måste anse min far såsom tillställare, enär han hade sin bostad på den ort, där upproret som mest rasade, och genom sitt anseende såsom ståndsperson, (enligt Grefvens förmenande) nödvändigt bordt kunna verka på bönderne, samt hafva inflytande på deras företag.

Min far åter framhöll skillnaden mellan den ryska allmogen såsom lifegen och fullkomligt beroende af de herrar, hvilkas egendom den var, och den fria Österhottniska bonden, som tillhörde ingen utan var sjelfständig, och på hvilken föliaktligen ortens ståndspersoner hade intet inflytande. Han framställde vidare, huruvida Grefven, som bordt anse honom för en klok man, kunnat med skäl misstänka honom att hufvudlöst hafva kastat sig i ett så äfventyrligt företag, utan att förut draga försorg om sin personliga säkerhet och räddningen af sin privata egendom, då han i stället med familj qvarblef i orubbadt bo, lugnt afvaktande ryssarnes ankomst, hvilka han icke trodde sig hafva någon orsak att frukta.

Grefven syntes småningom gifva efter för dessa argumenter, lofvade slutligen draga försorg om det på Bennvik plundrade godsets återställande: att vi samma dag skulle få återvända till egendomen, sedan han först hunnit konfrontera oss med de under dagens lopp tillfångatagne bönderne och däraf inhämtat, huruvida vi icke haft någon del i upproret, och ännu mera: att, ifall vi önskade ersättning för hvad som icke kunde återställas af det plundrade, vi i sådant afseende kunde vända oss till Grefve Buxhoevden. Min far tackade för detta löfte; och då Grefven ansåg oss behöfva hvila, Förafskedade han oss i dessa artiga ordalag:

”Jag förmodar att J ären trötta efter den våldsamma färden, och har till eder beqvämlighet låtit iordningställa ett rum, där J kunnen hvila ut, äfvensom jag befallt att mitt kök och min källare skola stå till eder disposition.”

Ganska nöjde med dessa goda löften tackade vi Grefven och gingo för att taga det anvisade rummet i besittning. Vi beledsagades af en underofficer vid jägarne, som förde oss till trappan af ett loft 38), och gaf oss tecken att stiga upp för densamma; men, som vi icke kunde förmoda annat än att detta var ett misstag, tvekade vi en stund att efterkomma hans anvisning. Vi blefvo likväl snart öfvertygade om motsatsen, då Grefvens betjent och tolk, en ung fransman vid namn Griell, infann sig och upplyste oss att trappan ledde till det anvista rummet, i hvilket vi också genast blefvo inqvarterade. Det var ett lågt och trångt kyffe, försedt med en liten dörr, och utan fenster, så att då dörren var tillsluten ingen dager kunde dit inkomma. Man kan föreställa sig dess sunda atmosfer såsom beläget bredvid gårdens allmänna kabinett, hvarifrån det endast var skiljdt medelst en tung vägg. Möblerne bestodo af ett rankigt träbord, tvänne gamla och söndriga stolar, samt tvänne väggfasta lårar, försedda på botten med något gammal och söndermalen halm, som antydde att de skulle fòreställa sängar.

På detta sätt hade Grefven dragit försorg om vår hvila och beqvämlighet, oaktadt husets värdinna utbedit sig såsom en ynnest af honom, att få härbergera oss i sina egna rum och ej mindre brist på grannlagenhet erforo vi af matanrättningen. Vi voro naturligtvis mycket hungriga: min far, såsom fastande alltsedan den föregående aftonen, och jag efter den öfverståndne starka kroppsrörelsen, vid en ålder då man vanligen har god matlust. Vi fingo likväl vänta öfver en timmas tid, då ändteligen en soldat tillförde oss tvänne skifvor kokadt oxkött och några bitar groft rågbröd, sådant som soldaterne bruka, eller såkallad ankarstock, jemte något salt, i stället för sås. Hvad den оmtalade källarens förråder vidkom, så inskränkte de sig till en kanna friskt vatten. Detta var visserligen en ganska sund spis, som förtärdes med en strykande aptit; meningen är icke heller här att klandra densamma, då vi vid många tillfällen under våra jagtresor voro vane vid sämre kost; utan afsigten är endast, att framställa en jemförelse emellan hvad Grefven behagade lofva och hvad han höll. Både hans kök och källare voro emellertid rikligen försedda, genom beständiga från Christinestads borgare utprässade leveranser. 39)

Efter slutad måltid berättade min far i korrthet om sin färd: att han från den förut nämnde arbetsstugebacken blifvit förd med snaran omkring halsen, gående ända till Finby, men att man därifrån låtit honom åka på bondkärra ända till Lappfierd, där man äfven från tagit honom snaran innan han fick tillträde till Grefvens person: att han ditkommit ungefär en half timma före mig, samt att han för öfrigt icke lidit någon annan misshandling. Vårt samtal var ganska fåordigt, och grannlagenheten förbjöd mig att upplifva det genom några reflektioner öfver dagens händelser.

Småningom ankommo några af de tillfångatagne bönderne, till största delen illa sårade och slagne. Jag närmade mig då dörren för att bättre kunna betrakta dem; men blef därvid tillbakakörd af en jägare som med sitt gevär var posterad utanför loftsdörren; vi voro således verkliga fångar. Det oaktadt kunde vi från vårt fängelse ganska väl höra hvad som talades på garden, och därvid tydligen märka fångarnes svar på de genom tolk till dem framställda frågor om upproret och huruvida min far därtill varit tillställare. De stackars bönderne sökte ursägta sig sjelfva så godt de kunde, under föregifvande att de blifvit förledde af Ridderhjerta och hans utskickade, men fritogo min far -­ om mig uppstod ingen fråga – från delaktighet i upproret, samt erkände tvärtom, att han på allt sätt sökt afråda dem därifrån.

Vid pass kl. 7 på aftonen ankommo min fars kusk och trädgärdsmästare, 40) den förre till fots, den senare åkande; emedan blodet begynnt rinna från hans sjuka fot, så att kosackerne, oaktadt allt användt stryk, funno пödvändigt att låta honom åka, hvarigenom kusken, som med honom förut varit sammanbunden, sedermera kunde färdas fortare. Vi saknade gubben Bäck, hvilken, såsom förut nämndt, under färden blifvit dödad.

Jag sökte genast öfvertala min far att gå ned och hos Grefven gå i borgen för deras oskuld, samt utverka deras befrielse; men beklagligen ogillade han äfven nu mitt välmenta råd. Min far ansåg nämligen tiden olämplig, att blanda sig i det förhör de då höllo på att undergå. Kusken tycktes vara vid godt mod, men den stackars trädgårdsmästaren jemrade sig och gret som ett barn. Vi hörde tydligt hvarie fråga som till dem ställdes, och hvarje svar som de afgåfvo, hvarvid min far hade smärtan att höra dem anklaga honom för deras olycka, därigenom att han hindrat dem från att fly undan, och sålunda rädda sig sjelfva och sin egendom; men båda fritogo både honom och mig från någon del i upproret. Läsaren fattar mina känslor, då jag försäkrar, att jag härvid icke vågade se upp på min far.

Eller alla dessa förhör, hvarvid icke det ringaste af besvärande art förekom, hvarken emot min far eller mig, hoppades vi snart erhålla vår befrielse, men förgäfves. Grefven gick väl stundom ut på gården, men be­värdigade oss icke ens med ett ögonkast, utan tycktes helt och hållet hafva glömt oss. Natten inföll och vi hade då ingen annan utväg öfrig, än att lägga oss på den söndermalna halmen i ett af de omnämnde sängställena, och hade ej en gång fått något under hufvudet, om icke gårdens värdinna skickat en af sina pigor till ett almat närbelägit loftrum, hvarifrån hon återvände med en dyna, som hon i förbigående hastigt inkastade till oss. Svettiga och upphettade efter dagens vedermödor fingo vi sålunda tillbringa natten i ett kyligt loft med öppen dörr. Min far var klädd uti en tunn morgonråck, utan väst och halsduk, och jag som förut nämndt, uti tunna sommarkläder. Natten var, som de finska sommarnätterna vanligen äro, kall och dimmig, hvilket ådrog oss båda en stark snufva, och mig serskildt en plågsam hosta, utom den sveda och de stickningar jag förut kände i bröstet och halsen. Så slutade denna för oss bedröfliga dag, hvilkens äfventyr, under natten ofta återkomma i minnet och hindrade oss att tillsluta våra ögon.

Den påföljande dagen (den 21) var redan långt framskriden, då man undfägnade oss med hvar sitt glas thé, hvilket var utmärkt godt, och i synnerhet för min far utgjorde en läckerhet; och vid pass klockan 3 på eftermiddagen uppbars till oss en ganska god middag.

Emellertid hade ryssarne under natten ytterligare tillfångatagit några bönder, hvilka jemte de förut tagne, framfördes på gården och där på det nogaste examinerades, samt sinsemellan konfronterades. Frågor och svar voro ungefär de samma som den föregående dagen, och ingen enda af de fångne hördes uppgifva något, som kunde billiga Grefvens emot oss fattade misstankar.

Vi styrktes i anledning häraf ännu mera i hoppet, att enligt Grefvens dagen förut gifna löfte nu blifva befriade från fångenskapen, samt erhålla tillstånd att återvända till den plundrade egendomen. I denna förmodan var det med fägnad vi genom tolken klockan 4  på eftermiddagen blefvo underrättade, att vi skulle bereda oss att resa, samt att Grefven väntade oss i sina rum; men huru förvånades vi icke då vi träffade Grefven, och denne med högdragen uppsyn så tilltalade oss: ”Ni måste fara till Åbo; jag har redan därom tillskrifvit Grefve Buxhoevden, och, om J ären oskyldiga, så kan jag försäkra er att ni ej skolen lida någon olägenhet genom en sådan resa.”

Förgäfves föreställde honom min far nödvändigheten af sin närvaro på den förstörda egendomen, dels för altt rädda hvad där ännu räddas kunde, dels för att trösta och vårda våra flyktade, uppskrämda slägtingar. Generalen svarade: ”Eder resa till Åbo är oundvikligt nödvändig, emedan jag redan ditsändt rapport, att jag tagit er tillfånga såsom bondupprorets till ställare, och ni följaktligen där kommer att undergå ransakning och dom.”

Min far påminte honom höfligt om hans förut gifna löfte, i fall ingenting under fångarnes förhör inlupit till bevis emot oss för delaktighet i upproret, hvarom min far förmenade, att Grefven sjelf numera borde vara förvissad. Han tillade, att i dåvarande omständigheter en sådan resa vore så mycket mera olämplig, som hvarken han sjelf eller iag hade därtill nödiga kläder och penningar. Grefven genmälde nu: ”Det skall fägna mig om, som jag hoppas, J ären oskyldige; men, som jag förut nämnt, ni måste resa till Åbo. Hvad åter edra hemmavarande slägtingar angår så kan ni ju skrifva till dem, och meddela dem de åtgärder ni önskar vidtagne på egendomen under er frånvaro; och jag kan försäkra er, att edra bref genom min försorg riktigt skola framkomma till behörig ort. Kläder skola ni få från min egen garderob, och så mycket penningar som J kunnen behöfva för resan. För öfrigt stå edra åkdon vid porten.” Härpå sade Grefven några ord till sin tolk, Griell, som genast gick till ett närstående skåp, hvarifrån han hämtade något rent linne samt en gammal grå officers kappa, hvilket han öfverlemnade till min far.

Jag hade säkert blifvit utan, om icke sonen i huset, studeranden Johan Roos, som var min akademikamrat, haft den godheten att låna mig något af sitt linne. 

Nu begärde min far skrifdon och nedskref några ord till sin syster, Assessorskan Hast, och öfverlemnade brefvet oförsegladt i Grefvens händer, hvarvid iag framtog och äfven öfverlemnade den förutnämnda nyckelknippan, hvilket allt Grefven ytterligare försäkrade samvetsgrant skulle blifva framskaffadt 41).

Härpå öppnade Grefven ett schatull och lemnade min far tvenne sedlar, innehållande hvardera 50 Rubel i Bancoassignationer, eller tillsamman 100 Rubel, som skulle vara hans respenningar, hvilka min far tacksamt emottog, ehuru han insåg omöjligheten att under vägen kunna få vexla så stora sedlar.

Efter en paus, under hvilken Grefven vandrade fram och åter, återtog han samtalet, likasom han erinrat sig något: ”à propos; er son nämnde i går ett Teleskop bland det byte kosackerne bortfört från er egendom. Det var troligen ett förträffligt instrument; vill ni säga mig hvad den kostat, och beskrifva hvartill det kan begagnas.”

Sedan min far sagt honom priset (jag på minner mig nu icke huru många pund Sterling) samt förklarat att det kunde begagnas både natt och dag m. m., yttrade Grefven. ”Åh! det vore roligt att ega; skulle ni kunna göra er af med det?” 42)

Min far, som i alla hänseenden ansåg denna pjes, så väl som mycket annat af det plundrade, såsom redan förlorad, trodde sig under dåvarande omständigheter gerna genom sitt bifall kunna bekräfta lagligheten af åtkomsten, och skref därpå några rader på franska, hvarigenom han till Grefven afstod instrumentet, hvilket dokument Grefven emottog, som det tycktes med synnerligt välbehag.

Innan vi skildes från Grefven yttrade min far till honom: ”Jag befinner mig i en kritisk ställning som icke lemnar mig något annat val, än att underkasta mig Eders Excellens befallning, och företaga resan till Åbo, så olämplig denna resa än är för mig i detta ögonblick, och, ehuru jag hade önskadt att åtminstone min son fått återvända till hemorten; men då det nu är afgjordt, att vi båda tillsamman skola företaga denna färd, må mig tillåtas göra en fråga, och må Eders Ех. täckas uppriktigt besvara densamma! Har Eders Ex. i sin rapport till Grefve Buxhoevden framställt vårt förhållande sådant det varit, och icke sökt göra vår affär värre, än den verkligen är?” Härpå svarade Grefven att vi i det afseendet kunde vara lugna, och att han uppriktigt önskade oss all framgång; likväl kunde han här vid icke dölja en förlägenhet, som motsade hans försäkringar. Vi togo nu afsked.

Första resan till Åbo.

Utkomne på gården funno vi tvenne bondkärror för vår räkning; men innan vi stego upp träffade vi en bekant bonde, nämndemannen Holm, som på min fars begäran lånade honom de svenska pengar han bar på sig, ut görande 3 R:r B:co. Med denne hederlige bonde fick min far äfven skicka helsningar till hemmet, hvilka riktigt framkommo. Därpå begåfvo vi oss på vägen, hvarvid min far åkte i den första kärran under bevakning af en Jägar-underofficer, och jag i den andra, bevakad af en Underofficer vid de röda kosackerne. Desse, och i synnerhet den förstnämnde, körde omenskligt hårdt, så att iag hvarje gång befarade att någon olycka skulle hända min far. Klockan var omkring halv 5 på eftermiddagen då vi lemnade Lappfjerd, och klockan omkring halv 4 på morgonen den följande dagen (den 22 Juli) anlände vi till Björneborg, således en väg af 12 mil på omkring 10 timmar. Jägare-underofficeren hade en gång kört omkull med min far, hvarvid han väl icke mycket stötte sig; men ovan vid ett sådant åkdon och en så häftig skakning kände han sig mycket opasslig. 

Anlände till stadens gästgifvaregård fingo vi af våra väktare tillstånd, att ingå i ett serskildt rum för att söka erhålla någon föda, men smutsiga och illa klädda, som vi voro, gjordes föga afseende på hvad vi begärde af en därvarande sömnig piga, som fruktade, att vi icke kunde betala hvad vi förtärde; hvarföre min far framtog den sedel han emottagit af nämndeman Holm, men då hon icke kunde vexla densamma och ej heller ville väcka värden, Handlanden Johan Sorander, ehuru jag försäkrade henne att jag icke allenast käude honom, utan äfven vore en af hans vänner, hade­ vi säkert blifvit utan mat, om jag icke erinrat den Riksdalersedel jag ännu hadei behåll efter gårdagens plundring, och för densamma fått köpa någon förfriskning. 

Eller detta korrta uppehåll fortsattes resan lika raskt, hvarunder min fars väktare vid en krökning af vägen åter körde omkull med honom. Kärran stjelpte nästan upp och ned, och, som jag trodde det vara min fars sista stund, hoppade jag genast från mitt åkdon och kastade mig i raseri öfver hans väktare, som just då höll på att resa sig upp, men i ögonblicket var ”Jag är icke skadad, lugna dig.” Underofficerens ögon blixtrade af ondska, och jag hade troligen med sabeln fått umgälla min öfverilning, om han icke genom fallet hade blifvit så illa stött, att han på en lång stund icke kunde stå rak, ännu mindre röra sig ur fläcken. Härigenom varnad begynte han nu köra något menskligare; äfven fingo vi hvila längre på gästgifvargårdarne. ­

En gång vid ett tillfälle, då vi en stund voro lemnade ensamme på en sådan gård, af bröt min far sielf den tystnad, som under hela vägen egt rum emellan honom och mig, och gjorde mig uppmärksam på hvad oss hända kunde, med dessa ord: ”Det är således i dag man skall afgöra om bondupprorets anstiftares öde.” Han hade under hela vägen bibehållit sin karaktersfasthet och sitt jemna lynne. Alldrig hördes från honom yttras den minsta klagan, utom någongång ett lindrigt: ”Аj!” när hans gamla rygg led af någon häftig stöt, eller vid det för honom besvärliga upp- och nedstigandet i och ur åkdonet.­ Jag hade således anledning tro, att han var obekymrad om hvad som möjligen kunde förestå oss i Åbo; men nu, då han sjelf tycktes stämd att härom meddela sina tankar, tog jag mig äfven friheten att framställa mina, och frågade honom, om jag vid det förhör som troligen med oss komme att ega rum, finge fritt uttala hvad jag visste, eller, om jag, därvid skulle iakttaga någon varsamhet?

”Och hvad månde du veta, som du anser dig böra förtiga?” frågade han i sin ordning. Hvarpå jag uppgaf att jag visste att han flera gånger skickat bref till Gref Klingspor om militäriskt biträde: Att jag väl kände att detta skedt, för att hindra olyckor samt förekomma böndernes inbördes oenighet, äfvensom deras och ortens ståndspersoners slutliga ruin; men att jag tillika befarade, att ryssarne deråt kunde gifva en motsatt tydning. ”Säg du allt hvad du vet svara uppriktigt på hvarje fråga, utan några omvägar, mitt samvete är rent!” blef hans svar, och dessa voro de sista ord som vexlades oss emellan, ända till vår ankomst till Åbo, som inträffade samma dag omkring klockan 10 på aftonen.

Ranakning och Dom.

Äfven här rönte vi genast prof­ på huru litet vi hade att trygga oss vid Grefve Orloffs löften och försäkringar; ty af den dépêche som medföljde oss, lärer ryska befälet hafva fattat den öfvertygelsen, att vi voro redan dömde brottslingar, alldenstund vi vid framkomsten erforo en rå och oanständig behandling.

Vi hade hela dagen varit fastande; men man drog ej den minsta försorg om någon föda för oss, oaktadt vi därom anhöllo, utan man dref oss uppför en mörk och trång trappa på handlanden, sedermera kommerserådet Trapps gård, till ett stort mörkt rum, rundtomkring försedt med britser, hvarpå en hop ryska soldater hvilade, och på golfvet lågo några blesserade svenska fångar. Osnyggheten var här öfver alla gränser, och stanken förfärlig. Vi anbefalldes att taga plats på en af britserna, emel­lan tvänne ryska soldater, hvilka under natten utan uppehåll låto oss erfara deras brist på snygghet och grannlagenhet. Detta var den hårdaste pröfningen för min fars tålamod; också var detta den enda gång jag hörde honom uttrycka sitt missnöje, dock utan otålighet; ty han tillät sig därvid endast dessa ord: ”Allting måste man försöka i verlden; äfven detta skulle jag undergå.”

 Sedan denna långa och sömnlösa natt sålunda tilländalupit, blefvo vi den följande morgonen (d. 23) uppförde till Jour-Generalen Каnovnitzin, som emottog oss ganska höfligt. Då han förnam att min far talade franska, begynte han med honom ett samtal,hivarvid min far hade tillfälle att framföra en korrt berättelse, om det sätt hvarpå vi af Grefve Orloff blifvit behandlade, samt huruledes vi tillbringat den förflutna mitten, anhållande, all åtminstone erhålla ett anständigt logis till dess vi blefve lagligen dömde. Generalen bad då min far åtfölja honom i ett enskildt rum: hvad som där talades kunde jag icke höra, men efter en half timmas förlopp återkommo dе i det yttre rummet, där Place-Majoren emottog befallning nu förskaffa oss ett anständigt qvarter. Denne herre, som också talade franska, bad oss följa sig till sina rum, där han genast undfägnade oss med ett ypperligt ryskt thé. Under tiden hade han skaffat oss ett godt och beqvämt logis hos Enkefru Revall vid stora kyrkogatan, dit han mycket artigt ledsagade oss. 

Vi befunno oss väl i var nya bostad, hvil­ken vår utmärkt goda värdinna sökte på allt sätt göra för oss beqväm осh angenäm; väl voro vi tills vidare förbudne, att utan tillstånd lemna våra rum, utan för hvilka en soldat var posterad, så att vi ännu icke egde vår fullkomliga frihet; men denna arrest var civil, efter ordets dubbla betydelse, och ett intet emot det tvång vi dittills varit underkastade. Så behaglig en vacker klar dag, efter många regniga och kulna, förefaller hvar och en, lika ljufligt föreföll oss nu vår förändrade ställning, och framförallt den länge saknade tillgången på vatten och ombyte af linne; det enda ombyte vår tarfliga garderob kunde medgifva.

Knappt hade vi hunnit göra denna enkla toilett, då ett bud infann sig från en Baron Hagelström, 43) som bodde snedt öfver gatan i Brukspatron Roos gård, med tillsägelse att han önskade tala vid oss. Vi kände icke denne herre; men på underrättelse af vår värdinna, att han vore i Grefve Buxhoevdens tienst, an sägo vi hans önskan såsom befallning, och, då vi passerade den posterande soldaten gjorde han ingen invändning, utan vi fingo fritt begifva oss till Baronen, som emottog oss höfligt, men ganska kallt. Han förebar att han, utaf intresse för vårt väl, låtit kalla oss, och begynte därpå framställa en mängd frågor, hufvud sakligen till min far, men äfven stundom till mig, angående bondupproret, dess början och fortgång, men isynnerhet angående anstifarena däraf. Han begärde äfven upplysning om sättet huru vi blifvit tagne, och om en strid, som då skulle förefallit. på min fars egendom, samt varnade oss ifrån att fördölja sanningen, emedan vårt öde komme att bero utaf riktigheten af våra svar.

Vi kunde så väl häraf, som af flеге frågor tydligt igenkänna, att de grundade sig på Grefve Orloffs angifvelser; och de besvarades af min far med hans vanliga lugn, redigt och öppet. Hvad åter vidkom insinuationen om en strid på Bennvik, så förklarade han den vara еп dikt, påfunnen för att bemantla det föga grannlaga sätt hvarpå man, vid vårt tillfångatagande, gått tillväga. Detta förhör, som var förberedande till ett vidlyftigare, hvilket sedan kom att ega rum, räckte omkring en ­timmas tid, hvarpå Baronen, som det tycktes belåten med våra förklaringar förafskedade oss, under försäkran om sitt deltagande, och förmaningar, att hvarken muntligen eller skriftligen tills vidare hafva beröring med någon person i eller utom staden, – en föreskrift, som punktligt efterfölides; men som Baronen icke förbjudit oss bruket af ögonspråket kunde han ej heller förhindra oss, att genom detta medel emottaga och besvara våra på gatan förbigående bekantas helsningar. Så fick min far emottaga en slängkyss af Presidenten i Åbo Hofrätt, Tandefeldt, och tysta tecken med handen, eller en nickning, af öfriga bekanta, hvaremot mina vänner bland studenterne helt oförstäldt helsade mig med: ”God dag! bror Bladh.”

Dagen efter (d. 24) hade vi åter ett bud från Baronen, som ånyo kallade oss till sig, och mötte oss med en vänligare uppsyn än dagen förut. Han befriade oss nu från tvånget att ständigt hålla oss inom våra rum, gaf oss tillstånd att gå ut i staden, samt göra och emottaga besök: dock var oss ännu förbudet att gå utom stadens tullar, utan därtill erhållen tillåtelse. Äfven den post, som bevakade ingången till våra rum, hade redan om morgonen blifvit indragen. Sedan vi sålunda erhållit en nära nog oinskränkt frihet, begagnade jag genast densamma för att uppsöka mina vänner, och ibland andra den bär förut omnämnde studeranden Tulindberg 44), som, glad att få återse mig genast överlemnade till mig 30 R:dr R:gds, utgörande min andel i produkten för den af Cajander försålda laxen (se samma not), hvilken summa, i min dåvarande utblottade belägenhet, var en lika opåräknad som välkommen tillgång. 

Några dagar efter vårt senare möte med baronen, (den 26 Juli) blefvo vi kallade, att kl. 8 på aftonen infinna oss uti Augustinska huset vid Tavastgatan, inför en där tillsatt kommitté, bestående af till hälften civila осh till hälften militära ledamöter. De militära voro ryssar, hvaraf en vid namn Landskoij var ordförande: bland de civila befunno sig bemälde. Baron Hagelström och stadens Civilborgmästa­re, Synnerberg. Min far blev först inkallad till denna provisoriska domstol, och undergick inför densamma ett flere timmars förhör, hvilket föreföll mig, som väntade i yttre rummet, liksom en evighet. Sedan han fått afträda blef jag inkallad. Man frågade mig om jag kunde tala franska, hvartill iag gaf ett jakande svar; men förbehöll att nu, i anseende till frågornas och svarens vigt, ransakningen måtte ske på svenska språket, hvilket bifölls; hvarpå Baron Hagelström gjorde mig åtskilliga frågor, nära nog desamma, som vid det föregående mindre förhöret. I synnerhet förekom frågan om den förmodligen af Grefve Orloff uppgifna batalj, som vid egendomen skulle hafva egt rum, vid samma tillfälle då min far och jag blefvo tillfångatagne, äfvensom om egendomens afstånd från Finby bro, om plundringen och vår behandling m. m., hvilket allt jag uppriktigt besvarade. 

Detta förhör påstod ungefär en half timma, hvarefter iag fick afträda, och, sedan en längre stund förflutit, under hvilken tid vi förmodade att man konfronterade.våra uppgifter, förekallades åter min far. 

Han dröjde länge innan han åter kom ut i yttre rummet, då han med förtrytelse yttrade: ”Ryssarne hafva trott sig visa en stor grace då de frikänt oss, samt återgifvit oss friheten; men till deras stora förundran, var jag icke belåten med denna ynnest, utan gjorde påstående om ersättning för hvad som hos mig blifvit plundradt och brändt, samt upprättelse för den skymfliga behandlingen vi lidit därigenom, att såsom missdådare blifva släpade omkring landet. Hittills lära dessa herrar icke fört något protokoll, men nu hafva de funnit nödigt att uppsätta ett sådant.” 

Förmodligen lärer detta upptagit deras tid, emedan vi nu fingo vänta längre på företräde, än förut. Ändtligen blefvo vi inkallade, då Ordföranden i få ord förklarade, att kommittéen öfverlagt om min fars rekonventionspåstående och funnit detsamma rättvist, samt skulle därom göra hemställning till H. Ex. Grefve Buxhoevden. Min far begärde utdrag af protokollet, som lofvades honom, men sedermera aldrig blef honom meddeladt. Emellertid var nu förhöret slutadt, och vi fingo kl.12 på natten återvända till vårt logis.

Långsamma dagar förflöto utan något afgörande för oss. Vi gjorde förfrågan härom hos vår granne Herr Вагоnen, hvilken jag verkligen tror då stod på vår sida; men han svarade oss undvikande och bad oss vänta, eme­dan Grefve Buxhoevden då var mycket sysselsatt.

Under denna tid föreföll balaljen vid Kimito eller Jungfrusund (den 2 Aug.), hvarvid, ­som bekant är, Grefve Buxhoevden hade öfverbefälet. Kanonernas spel hördes ganska väl till staden, och uppfyllde alla dess invånare med fruktan och hopp. Den i staden qvarblifna ryska besättningen var under tiden ganska orolig, och allting tycktes antyda stadens snara utrymmande. En allmän bestörtning var märkbar då underrättelsen ankom; att Grefve Buxhoevden hållit på att blifva tillfångatagen, och utanför det Bremerska huset, Grefvens bostad, iordningställdes en mängd tross- och packvagnar, för att genast kunna afgå.

Man berältade allmänt i Åbo, att Grefven då ovilkorligen skulle blifvit tagen, om han icke fått varning af värdinnan i huset, där han skulle intaga sin middag, hvilken märkt svenskarnes ankomst och befarade misshandling från ryssarnes sida, ifall företaget hade lyckats. Äfven berättade man, att utom Grefvens värja och ordenstecken, hans silfverbordservis vid tilllället fallit i svenskarnes händer. Detta, jemte den samtidigt från Petersburg ingångna underrättelsen om Grefvinnans död, bidrog ej litet att nedstämma Grefvens sinne, samt vålla ett uppehåll i affärernas gång.

Emellertid underrättade oss Baronen, att en permanent Kommite’ för afgörande af mål, hvari finska invånare i och för krigets händelser vore inblandade, blifvit tillsatt, inför hvilken han tillstyrkte min far göra sina anspråk gällande. Min far försummade icke denna anvisning, utan inlemnade till bemälde Kommitté ett memorial, med fullständig berättelse om hvad vid det föregående förhöret passerat, samt påminnelse om afgörandet af våra angelägenheter. Detta memorial ­hade den verkan, att Grefven, som däraf med förtrytelse inhemtat, icke allenast vårt lidande, utan jemväl Grefve Orloffs i öfrigt våldsamma förfarande i Södra Österbotten, genast rapellerade denne från hans dittills därstädes innehafde befäl, samt i hans ställe tillförordnade en General vid namn Schepeleff­ 45), hvilken icke allenast baronen, utan äfven allmänna opinionen beskref såsom en ädel och human man. Om denna memorialets verkan fick min far några dagar derefter ytterligare bekräftelse, då han uppvaktade Grefve Buxhoevden, och Grefven lofvade honom en fullständig ersättning för hvad han i penningar och penningevärde förlorat genom ryssarnes plundring och brand, samt en lika fullkomlig upprättelse för hans och mitt personliga lidande. Till detta ändamål lät Grefven genast för mig utfärda ett respass, eller hvad ryssarne kalla: podirosna, jemte instruktion för General Schepeleff, att vid min ankomst till dennes högqvarter på allt sätt befordra min resa till min hemort, och detta, enligt hvad Grefven försäkrade min far, äfven genom parlementär, om vid min ankomst orten vore i svenskarnes våld, på det jag måtte komma i tillfälle, att på Bennvik uppteckna och värdera den skada ryssarne där åstadkommit.

Väl hade min far genom oftanämnde Baron begärt en skriftlig resolution i afseende på ifrågavarande ersättning och upprättelse; en resolution, som lofvades, men alldrig erhölls.

Författaren lämnar Åbo

Försedd med min förutnämnda Podirosna samt förseglade instruktioner till General Schepeleff, anträdde jag den 6 Augusti återresan till hemorten. Jag förbigår några äfventyr som jag under resan hade med bönderne, hvilka, så snart de fingo veta att en resande från Åbo vore ankommen, församlade sig på gästgifvargårdarne, och med ifver frågade mig om svenskarne intagit denna stad; men lemnade mig med ledsnad, då iag, af faran varnad, icke ville inlåta mig med dem i några närmare upplysningar, utan skyndade så fort mig var möjligt att fortsätta resan.

Äfven Björneborg passerades utan uppehåll, men hos Baron de Carnall, sedermera Landshöfding i Wasa län, tillbringade jag ett dygn, på hans egendom Norrmarck, för att göra mig underrättad om, huruvida den återstående delen af vägen vore säker, eller om jag hade att befara, att på vägen möta några ströfpartier; men som alla inlupna underrättelser instämde deruti, att man lugnt och tryggt kunde fortsätta resan ända till Lappfjerd, tog jag mitt afsked från min goda värd, och begaf mig åter på vägen.

Byarne voro öde, med undantag af en och annan piket eller vakt af kosacker, hvilka, så snart någon bland deras Underofficerare, som kunde läsa, hunnit öfverse mitt pass, och han gjort sig underrättad om min identitet, verkligen mycket hastigare skaffade mig häst och kärra, än i allmänhet plägar vara fallet рå gästgifvargårdar. Min skjutskarl var alltid, antingen en rysk kosack, eller еn soldat, som hela tiden sökte muntra sig sjelf och mig med de vanliga melankoliska och enformiga ryska sångerna, Landet var öfvergifvet, kriget rasade; föliaktligen blef denna glädjeyttring för mig mera nedslående än uppmuntrande; men slutligen framkom jag (den 8 Augusti klockan 9 på aftonen) till Lappfjerd och kördes åter till Kapellanen Roos boställe, där äfven General Schepeleff nu hade sitt högquarter.

General Schepeleff.

Generalen emottog mig utmärkt artigt, öfversåg min Podirosna ­och de medförda depecherna mycket hastigt, emedan han just då var beredd att stiga till häst och begifva sig ­till Kauhajokki 46), där svenskarne påträngde. Han lofvade mig emellertid, att jag med­ det första skulle få resa till min hemort, äfvensom att låta efterhöra och söka återskaffa allt hvad som blifvit plundradt på Bennviks egendom: bad mig taga quarter hos Kapellanen, emedan han sjelf var ganska trångbodd, samt bjöd mig ätа vid sin taffel.

Jag gick därföre genast upp till min förra värdinna, Fru Roos, som nu emottog mig med glädje och gästfrihet, samt på det högsta beklagade, att hon icke kunde ­visa mig och min far större uppmärksamhet, ­när vi förra gången voro i hennes hus. Här erfor jag med smärta, att Grefve Orloff icke uppfyllt det kristliga löfte denne gifvit min far, att hemförlofva hans domestiker; utan att desse ännu, jemte andra fångar, qvarhöllos i en lada under sträng bevakning och med knappt underhåll, hvilket likväl den goda frun, i mon af sina tillgångar, sökt att förbättra. Upprörd af detta bedröfliga förhållande, och i stöd af det beskydd och den rekommendation jag visste att Grefve Buxhoevdens bref innehöll, sprang jag genast ned till Generalen, just i det ögonblick han höll på att stiga till häst, och yrkade på deras frihet, åberopande Grefve Orloffs löfte, samt vår egen genom utslag erkända oskuld.

Som sagdt är, var Generalen för tillfället upptagen, och jag kan således icke tillräkna denne ädle man hans öfverilning vid detta ögonblick. Han snäste mig med orden: ”Blanda er ej i affärer af politisk beskaffenhet, och låna ej örat åt hvad värdsfolket här kunna säga.” Men jag var upprymd af tankan på den orättvisa dessa offer för enskildt godtycke redan lidit, och föreställningen om det förtryck de ännu kunde komma att undergå; samt påstod därföre djerft, att jag trodde mig kunna reklamera dem, på grund af Grefve Buxhoevdens rekommendation.

Jag vet ej om detta vädjande till Grefven, eller till Generalens egen känsla giorde, att han genast skickade Öfverste Kotsitoif, som då ännu var qvar vid högqvarteret, för att göra efterfrågan huru, och hvarest nämnde domestiker sig befunno. Generalen hade redan stigit till häst, då Öfversten återkom med rapport, att de, jemte en mängd fångne bönder, på morgonen samma dag blifvit afförde på vägen till Tammerfors. Jag gjorde nu ytterligare fram ställning om grymheten af detta förfarande, och, märkligt nog; i stället att nu, som jag väntade, få uppbära snäsor, gaf Generalen mig vänligt handen och försäkrade, att han genast skulle gifva order till deras återkallande, endast jag lemnade åt hans Adjutant en uppsats på deras namn och yrken, hvilket jag genast gjorde. Han tog därpå ett vänligt farväl, lofvade att följande dagen vidare befordra min fortkomst till hemorten, samt begaf sig med sin svit på vägen till Kauhajokki.

Hvem var nu lyckligare än jag? Hoppet var mig försäkradt, att följande dagen återkomma till Bennvik, och genast lagligen kunna få förlusten af det plundrade och brända uppskattad; men ödet hade annorlunda beslutit.

Emellertid hade Generalen enligt sitt löfte efterskickat de nämnde fångarne, hvilka också omkring klockan 11 på qvällen anlände till kapellansgården, där jag hade den glädjen att återse dem lefvande och friska, ehuru grufligt afmagrade. De hade nämligen, med undantag af hvad den goda prestfrun skickat dem, högst sällan af ryssarne erhållit någon föda. Trädgårdsmästaren,­svag som han var af naturen till både kropp och själ, var i synnerhet medtagen, och kunde endast med tårar tacka mig att jag lyckats befria dem från att vidare blifva släpade omkring i landet. De berättade nu förloppet af deras färd, sedan jag skiljts från dem, vid den förutnänmda Bonäs sten; huruledes de sett gubben Bäck af kosackerna mördas i Nerpes kyrkobacke; att vid deras förbigående af Nerpes prostgård, denna redan nära nog legat i aska, samt att, då kosackerne märkt bloden, som börjat rinna från trädgårdsmästarens skadade fot, de låtit honom den öfriga vägen färdas på en bondkärra. .Det var med innerlig tillfredställelse jag erfor, att den goda Fru Roos icke behöfde mina böner, för att förmås att härbärgera dessa lidande tjenare, utan sjelfmant drog försorg om deras hvila och förfriskning.

Följande dagen (den 9 Augusti) gick jag omkring i byen för att besöka några vänner. Jag hade från Åbo medfört några bref, som min far skrifvit till sina slägtingar, och osäker, om och när jag personligen kunde få öfverlemna dem till sine egare, ville iag öfvertala en af dessa vänner att taga dem i sin vård, åtminstone till dess jag vore fullt säker uppå att Generalens mig gifna löfte i afseende på min återkomst till hemorten, ginge i fullbordan; men förskräckelsen vid minnet af Grefve Orloffs framfart var så allmän, att till och med denna obetydliga tjenst blef­ mig vägrad. Mot aftonen återkom Generalen från Kauhaiokki, som det syntes mycket nedslagen; jag begärde att få träffa honom, men han sades vara siuk, af vilka anledningar jag slöt, att affären i Kauhajokki haft en för honom oväntad och mindre lycklig utgång, hvilket och lärer varit händelsen.

Dagen därpå (den 10) redan klockan 8 på morgonen red Generalen med hela sin svit åt Köck by; men återkom middagstiden till Lappfjerds kyrkoby, utan att besöka högquarteret, och således utan att jag fick tala vid honom. Man berättade nog att svenska trupper 47) landstigit vid Kaskö och korrt därpå drog sig hela ryska styrkan tillbaka från Lappfjerd, på vägen till Biörneborg.

Jag och de förutnämnde domestikerne befunno oss nu helt och hållet lemnade åt oss sjelfve, ganska ovissa om man, under villervallan af en hastig reträtt hade glömt oss, eller om man med flit hade qvarlemnat oss där vi voro. Emellertid tillsade jag mina medfångar att hålla sig undan; för min del hade det varit mig lätt att begagna samma utväg, men konseqvensen bjöd mig, att vid det uppdrag jag erhållit, icke begagna några smygvägar, utan förblef jag en lugn åskådare af ryska truppernes reträtt. Då och då infunno sig på prestgården en och annan kosack, och stundom några officerare, dels för att taga afsked emedan de kände husets invånare, och dels för att undersöka om stället ännu vore fritt för fiender.

Bland de besökande infann sig äfven Löjtnant Diviljettkildeff, som jag förut omnämnt. (sid. 21). Vi blefvo båda öfverraskade vid mötet, och, då jag genom tecken och några halfbrutna ord ryska lät honom förstå mitt missnöje däröfver, att han vid Finby icke tycktes vilja igenkänna mig och lindra mitt öde, bunden, som jag var, med en snara omkring halsen, sökte han äfven medelst tecken betyga att han, i den oroliga ställning hvari han då befann sig, icke kunde fästa någon uppmärksamhet vid mig, eller igenkänna min person, hvarvid han slog sig mot bröstet under uttryck af: ”Kaminoff niet dobbra, Diviljettkildeff dobbra.” (Kaminoff icke god, Divilietkildeff god). Vi förstodo hvarandra, skakade hvarandras händer; han red sin väg, och jag har sedan alldrig sett honom.

Nu väntade jag ifrigt med hvarje ögonblick att få se svenska trupper, som sades vara nära, då 2 kosacker i sporrstreck återkomma från den motsatta sidan, eller där de redan retirerade ryska trupperna befunno sig, och så fort de fingo se mig där jag stod på gården samspråkande med unga Herr Roos, låto de mig förstå, medelst tecken och de för mig sedan den 20 Juli oförgätliga orden: Marsch General, att jag skulle medfölja dem till honom. 

Ehuru oangenämt det än var, fann jag mig tvungen att lyda; tog afsked och tackade det goda Prestfolket, inneslöt min fars folk 48) i deras ytterligare omvårdnad; samt begaf mig för andra gången åstad under kosackernes eskort, dock denna gång utan snara om halsen. Dessa voro, likväl af de röda, icke af de blåa och gråa, hvilka jag den 20 Juli måste åtfölja; jag fann mig således nu säkrare, men brottom var det, så att jag nära nog fick springa lika fort, och mina båda ledsagares blickar voro därvid nästan beständigt riktade bakåt, att se om de voго förföljde.

Sedan vi sålunda öfverfarit några åkrar befunno vi oss på allmänna landsvägen till Björneborg, där en, som jag tyckte vara betjent, väntade mig i en bondskäs. Han talade hjelpligt svenska och lät mig förstå, att han var Generalens tolk, samt bad mig sitta upp, hvilket jag också gjorde. Färden gick i smått lunk, hvarunder min reskamrat undfägnade mig med osmakliga berättelser om Ryssarnes­ tapperhet, särdeles, den föregående dagen vid Kauhajokki. Jag svarade naturligtvis icke ett ord; men han fortfor ändå med sitt tröttande pladder.

Аrméens reträtt gick emellertid i samma fart som hästen lunkade, och flere kompanier jägare till och med sprungo förbi oss. Det var något nytt för mig att se den ryske soldatens ovanliga snabbhet: under denna marsch beskref han, med sin framåt lutande magra kropp, nära nog en 60° graders vinkel. 

Sedan vi tillryggalagt omkring halfa vägen till Ömåssa by upphunno vi Generalen, som red i bredd med den ofvannämnde Öfverste Kotsitoff, samt var åtföljd af en trupp jägare. Vi körde förbi de senare och följde straxt efter Generalen ända fram till nämnde by, där han steg af hästen och närmade sig skäsen, hvari jag ännu dröjde.­ Mycket nedlåtande beklagade han att jag blifvit tvungen åtfölja arméen under dess reträtt; men tillade, att, enligt den instruktion han emottagit från Grefve Buxhoevden, 49), han i då varande kritiska ställning icke trodde sig böra låta mig passera till min hemort, hvilken han försäkrade vara i svenskarnas våld. Härpå inbjöd han mig uti en närbelägen bondstuga att förtära en i hast tillagad måltid, hvarvid jag fick min plats vid Generalens sida, och af honom undfägnades med godt rhenskt vin, som i dricksglas så frikostigt fylldes, att jag snart öfvervann min dystra sinnesstämning, och mer otvunget kunde yttra mina tankar under det samtal, hvarmed Generalen hedrade min person. Han var till växten något öfver medelmåttan lång, mer fetlagd än kanske erfordrats, för att gifva hans kropp ett fullkomligt proportionerligt utseende; men ansigtet däremot, var­ utmärkt väl bildadt; ögonen stora, bruna och uttrycksfulla; håret svart och något krusigt; ansigtsfärgen frisk och ungdomlig; kroppens rörelser lätta och otvugna: allt detta, förenadt med ett gladt och skämtsamt lynne, ett lätt och förekommande sätt att vara samt ett godt hjerta, för värfvade honom alla de personers aktning och tillgifvenhet, hvilka med honom kommo i beröring.

Vårt samtal hvälfde sig isynnerhet öfver det pågående kriget, och det gjorde mig innerligt godt att höra hans gynsamma tankar, så väl om den svenska som den finska nationen. Han fördömde kriget, och beklagade att svenskarne hade en så okunnig och kraftlös styrelse, som icke sökt undvika det, utan tvärt om framkallat dess utbrott; och han kunde icke nog förundra sig öfver finska folkets trohet och tillgifvenhet för en Konung, som så litet däraf gjort sig förtjent. Då jag med värma åberopade historien för att förklara detta fenomen, svarade han satiriskt: ”Ja, Gud nåde oss! Eder stackars historia borde haft en motsatt verkan på folkets öfvertygelse, då det under flere århundraden däraf inhämtat huruledes dess konungar, för att tillfredsställa sina egna nycker, uppoffrat det land, de bordt och kunnat lyckliggöra. Till exempel, eder store Carl XII, hvilken lärdom har han icke gifvit åt sitt eget och andra länders folk? Zar Peter icke allenast högaktade, utan till och med broderligt älskade honom, och hade gerna köpt fred och vänskap med hvad uppoffringar som helst: men Carls äregirighet och brist på politiskt omdöme, störtade honom sjelf och hans folk uti olycka” m.m.

Under tiden hade han gifvit order till uppbrott; han tog ett höfligt farväl, bad mig ytterligare ursägta att han icke då kunde draga någon vidare försorg om min beqvämlighet, men lofvade att jag skulle blifva bättre behandlad när vi framkomme till den bestämda högqvarteret. Ehuru det böriade starkt regna, fortsattes reträtten oafbrutet ända till Toarilla gästgifvargård, där vi på en större slätt genomforo ryska lägret hvarest soldaterne bivuakerade vid sina vakteldar. I en ny snygg stuga tog Generalen sitt högqvarter. Fenstren voro här, likasom i Ömossa, utslagne, så att regnet slog in. Endast tvänne sängar stodo att tillgå, och däraf hade Generalen. godheten att erbjuda mig den ena; men jag tackade honom, och undanbad mig en förmon, som i förat rummet tillkomme tvänne Öfverstar, hvilka voro i hans svit, samt lade mig på bara golfvet bredvid hans tvänne Adjutanter, Löjtnanterne Bibikoff och Petrullin och somnade snart, fastän jag endast hade den hårda väggen till hufvudgärd. Äfven i ett fiendtligt läger kan man sofva lugnt, när man, såsom jag, blifvit omfattad med deltagande. 

Dagen därpå (den 11 Aug.) fortsattes ytterligare­ reträtten till byn Pirtijärvi, dit jag åtfölide Generalen, som fortfor att behandla mig med utmärkt uppmärksamhet. Нäг hade jag flere gånger tillfälle att bemärka hans goda hjetra. Hansn dörr var belägrad utaf ­en mängd allmoge, klagande öfver förluster, än af ett får, än af en kalf eller en gris, hvilka ryssarne plundrat. Det var omöjligt att bevisa förhållandet eller att upptäcka förbrytarne; men Generalen var då alltid färdig, att till en del ersätta deras lidanden med 2 à 3 R:dr utur sin plånbok, hvarvid han ofta begagnade mig såsom tolk; och jag fick då framföra uttrycken af hans deltagande.

Samma dag på eftermiddagen ankom från ­Björneborg en förstärkning af både kavalleri och infanteri, som under fältmusik defilerade förbi den stuga där Generalen då bodde; husets värdinna, en gammal gumma, begynte därvid gråta, hvilket af Generalen bemärktes, och då hon, på Generalens framställde fråga om anledningen, upplyste, att det var minnet af landets egna trupper, som genom musiken hos henne blifvit återupplifvadt och rört henne, tog Generalen fram några Riksdaler, som han bad mig lemna henne. Han klappade rörd gumman på axeln och utropade hänryckt: ”Ack, hvilken fosterlandskärlek!”

Utom dessa och flere andra rörande och hedrande bevis på Generalens allmänna menniskokärlek hade iag enskildt glädjen af hans ovanliga humanitet. Han icke allenast undfägnade mig vid sitt läckra bord, därtill dagligen 20 à 30 af hans officerare voro inbjudne, och hvarvid han under konversationen ofta på det vänligaste samspråkade med mig, utan han ingick äfven i förtroligt samtal om min och min fars angelägenhet, och utvecklade då öppet sina tankar om framgången däraf, samt lät mig förstå, att han befarade omöjligheten för mig, att snart komma till min hemort, sedan svenskarne allt mer och mer framträngt; hvarföre han gaf mig det råd, att jag borde fara till Björneborg, därifrån skrifva till min far om förloppet, samt därstädes afvaktade full ständigare instruktioner han hos Grefve Вuxhoevden kunde för mig utverka.

Detta var för mig ett så mycket mera önskligt tillbud, som­ jag där hade några vänner, genom hvilkas försorg jag under tiden hoppades kunna förbättra min garderob, hvilken alltjemt var densamma som den 20 Juli. Generalen hade depecher att afsända till Åbo, dit han samma qväll skulle afskicka en kurir, och jag antog anbudet att åtfölja denne till Björneborg. Det drog länge ut på natten innan hans dokumenter, förmodligen innehållande rapporter om ryssarnes reträtt, hunno expedieras, så att det redan var morgon innan vi anlände till sistnämnde stad.

Andra resan till Åbo.

Vid ankomsten till Björneborg ville jag genast skilja mig vid kuriren, som hade ett besynnerligt namn, hvilket jag tror mig nära nog kunna återge med: Astaragratjen; men jag blef ej litet förundrad, då han på bruten tyska lät mig förstå, att jag måste medfölja honom till Åbo. Jag invände väl att jag fått Generalens tillstånd att uppehålla mig i Björneborg; men han påstod, att han hade ordres att föra mig till Åbo, och, ­då iag frågade hvilkens dessa order voro, svarade han: ”Öfverste Bibikoffs.”

Jag hade redan vid högqvarteret sett denne, äfvensom en Öfverste vid kavalleriet, till nation fransman, vid namn Anselme 50); men kunde icke föreställa mig, att de då redan voro bestämda till General Schepeleffs efterträdare.

Dessa herrar suto vid Generalens bord och umgingos med honom såsom förtroliga vänner. Herr Anselme var munter осн pratsam, som hans landsmän pläga vara, och sparade icke mot svenskarne sina bitande infall, hvilka stundom äfven riktades mot den närvarande fången.

Emellertid yrkade Astaragratjen bestämdt på vår gemensamma färd till Åbo, och det fanns för mig icke någon annan utväg än den att lyda: hvarföre och sedan han med våld bemäktigat sig en gästgifvaren tillhörig gammal skäs, vi gåfvo oss åstad, och ankommo, sedan vi åkit hela natten, den följande dagen (13 Aug.) kl. Omkring 8 på aftonen till Åbo, där jag genast blef förd till Jourgeneralen, den här förutnämnde Kanovnitzin, som tycktes finna mitt besök ganska oförmodadt, men emottog mig likväl vänligt och förekommande.

Korrt därpå infann sig Baron Hagelström,­ som, sedan han i hemlighet vexlat några ord med med Generalen, närmade sig mig med bekymrad uppsyn, och begynte göra en formlig ursägt för det missöde som nu åter träffat mig, nämligen, att med oförrättadt ärende hafva blifvit återsänd till Åbo. Af hans tal kunde jag tydligt märka, att han redan var underrättad om min ankomst, samt om ryssarnes hastiga reträtt från Kauhajokki och Lappfjerd; och förmodligen i mening att trösta mig lät han mig förstå, att General Schepeleff, som låtit slå sig af en hop lumpna bönder, skulle blifva skiljd från sitt befäl, samt rådde mig att med samma kurir genast fara tillbaka, emedan, som han föregaf, ryska hjelptrupper afgått till stridsplatsen, icke­ allenast från Åbo, utan äfven från Tavastehus; ”så att,” som han uttryckte sig, ”nog blir Kaskö snart eröfradt, och ni ”oförtöfvadt, och utan hinder, snart skall kunna komma dit.” 

Förgäfves beklagade jag att jag på sådant sätt blifvit narrad, och påstod att i alla hänseenden få se min far, för att inhämta hans tankar om hvad jag borde göra, samt få veta huru han mådde.

”Åh! er far, hvarföre skulle ni nu vilja störa honom med den ledsamma underrättelsen om att er resa misslyckats? Han är dess utom något krasslig, 51) och underrättelsen om er hitkomst kunde menligt inverka på hans helsa.”

Oroad af den oväntade. underrättelsen, att min far icke mådde väl, förklarade jag nu högtidligt och bestämdt, att jag för ingen del ville resa, utan att först få träffa honom.

”Nej, min söta vän,” återtog baronen ”det är just det ni icke kan få. Ni inser ju tydligt, att efter den dumma reträtt Schepeleff gjort så,  – – – orsaken inser ni ju klart,utan att jag behöfver utveckla den? Ni får icke här tala vid någon af landets folk, icke en gång vid er far; utan följ mitt råd och res genast tillbaka! Ni skall snart komma till ert hem, och, sedan ni där uträttat ert uppdrag, skall allting bli bra igen.”

Jag invände åter en gång med frågan, om det berodde på mitt samtycke och fria vilja huruvida jag skulle resa eller icke? Hvarpå Baronen ganska bestämdt svarade, att omständigheterna fordrade att jag ovilkorligt måste resa. Här var nu mera ingenting annat att göra, än att rätta sig efter den lojala satsen? lyda, lida och (möjligen) dö. Baronen tog mig vid handen, förde mig ut i ett större rum, där en god aftonmåltid var serverad, och till hvilken General Kanovnitzin hjertligt inbjöd mig, sedan Baronen förut anmodat de närvarande yngre herrar Officerare, att hålla mig sällskap; samt söka roa mig; hvarpå han med en vänlig handtryckning tog farväl och benäget lofvade framföra min helsning till min far; en helsning som likväl aldrig blef framförd.

Innan vi satte oss till bords sökte verkligen nämnde herrar uppmuntra mitt nedslagna sinne med hvarjehanda samtalsämnen, hvilka likväl i synnerhet inskränkte sig till det pågående kriget, hvarvid de tämligen oförstäldt låto mig förstå, att de ansågo mig som en af hufvudledarne för de upproriska bönderne i Österbotten. Detta var för mig ett språk, som för ingen del kunde liknöjdt afhöras; och må det ursägtas min ålder, att jag, utan afseende på min kritiska ställning, icke gaf dem det nu ofta begagnade tystnadens förakt, utan tvärtom ganska bitande tillrättavisningar.

Sedan jag superat vid Generalens bord blef jag anvisad ett straxt bredvid varande rum, för att där taga någon hvila, till dess kuriren hunnit blifva expedierad; men härblef ingen hvila. En ung Löjtnant vid ett af Kejsarens lifregementen, Viristjädjin, som varit en lugn åhörare under mitt nyssnämnda samtal med de andre unga herrar Officerare, följde mig in uti det anvisade rummet, och frågade mig med oförställd ungdomlig öppenhet, om jag ville sofva eller samspråka? 52) ”Jag har hört på er förra konversation, och såg tydligt att den icke roade er; vi äro unga båda två; vi äro nu politiska fiender, låt så vara; men vi kunna ju ändå, oberoende af politiken blifva goda vänner?”

Det låg så mycken natur och djup känsla i dessa ord, att de icke kunde annat än äfven anslå mig, eller såsom vår oförgätlige skald så vackert yttrar:

”Om ifrån Gangens strand, en suck ett hjerta drar,
Får det från Lapplands fjell af andra hjertat svar.”

Jag tog hans hand och tackade honom. Vi satte oss ned på en soffa, och han begynte att okonstladt fråga mig, om jag kände något om de vackra nejder, som funnos i det inre af Ryssland. Som jag då, lika litet som nu, visste något därom, bad jag honom fortfara.­ Han beskref då för mig Rysslands fruktbaraste och vackraste nejder; i synnerhet uppehöll han sig vid Volgas stränder, där han var född. Hans tal var sanning och lif. Jag glömde ryssen; jag glömde sömnen; en timme var snart förfluten, och tacksamt slöt jag den unge mannen i min famn.

Andra återresan från Åbo.

Kuriren var färdig med sina depecher, och vi gåfvo oss åter på väg omkring midnatten. Jag hade icke sofvit sedan vår afresa fran Pirtiiärvi, det var således den tredje sömnlösa natten, och mina ögon blefvo så tunga att jag trenne gånger tumlade framåt från sätet på bondkärran  53) och ovilkorligt fallit i backen, om icke min outtröttlige reskamrat fattat tag uti och upplyftat min medvetslösa kropp. Den 15 Aug. återkom iag till General Schepeleffs högqvarter, som då var flyttadt till Norrmark; således omkring 5 fjerdedels mil nära Biörneborg. Generalen hade förmodligen med den återkomna kuriren erhållit några mindre angenäma underrättelser, emedan han för ingen del var vid sitt vanliga glada lynne. Emellertid var han lika artig och förekommande mot mig; som förut, och frågade genom hvilket mirakel jag kommit att göra färden till Åbo, då han endast bedt mig att resa till Björneborg? Jag berättade då, att min reskamrat tvungit mig att göra honom sällskap tillnämnde stad. Han skakade på hufvudet, och uttryckte sitt ogillande med: ”det är Bibikoffs intriger.”

Jag tillbringade därpå ännu tre dagar hos Generalen, alltid lika höfligt bemött. Därunder föreföll tvänne uppträden, som jag måste berätta. Generalen höll, såsom jag redan omnämnt, fri taffel för sina officerare, hvilka turvis därtill hade tillträde. En dag, korrt före middagen, infann sig äfven den omtalade Kosacköfversten Birukoff. Han igenkände mig genast och hade knappast helsat på Generalen, förr än han skyndade emot mig med den vänligaste min i verlden, för att omfamna mig, under utrop af: Ghospodi Bladh. Men underrättad, genom min fars domestiker och andra fångar, att Öfversten varit närvarande vid Nerpes prostgårds plundring och brand, undvek jag hans helsning och vände honom ryggen. Detta mitt uppförande förvånade Generalen, och han fordrade däröfver min förklaring.

Denna afgaf jag genast okonstladt och med värma, samt hemställde till Generalens egen känsla, om jag kunde vänligt betrakta en person, hvilken, efter att en längre tid uti ett hus hafva åtnjutit gästfrihet, där tillåtit sig en så rå och barbarisk handling. Generalen vände sig då till Öfversten och tilltalade honom häftigt på ryska. Öfversten tycktes gifva honom undvikande svar. Jag förstod af samtalet icke ett ord; men Generalen förklarade, efter Öfverstens uppgift, att den vid tillfället pågående bataljen hade hindrat honom att rädda nämnde prostgård; och därmed var den affären uppgjord.

En liten stund därefter inträdde i samma rum den förutnämnde Löjtnant Kaminoff, som öfvervar Bennviks plundring och brand, samt min fars och min lidna misshandling. Han, denne hårde och känslolöse yngling, som vid det sorgliga ögonblicket då han såg snaran bindas om min fars hals, och sedan äfven om min, med liknöjdhet hånade vår ställning, var nu, då han såg mig fredad för vidare misshandling, oförskämd och feg nog att hyckla vänskap.

Då han under samma åtbörder och utrop som Öfverstens ville springa i min famn, vände jag med fasa honom genast ryggen. Detta skedde äfven i Generalens öfvervaro. Samma frågor och förklaringar egde äfven nu rum, men i ännu häftigare ton å Generalens sida, samt mera undfallande å Löjtnantens. 

På Generalens till mig ställda frågor gaf jag en oförskräckt förklaring öfver tilldragelsen, jemte yrkande, att jag ansåg honom (Kaminoff) för en nedrig person. Generalen ryckte härvid på axlarne och yttrade dessa märkliga ord: ”Hvem skall jag tro, då alla General Orloffs officerare försäkrat mig, att på er fars egendom stått en häftig batalj då ni blefvo tagne.”

Läsaren täcktes förskona mig från att göra några slutsatser, i afseende på slafvens lydnad för despoten, vid detta drag af officerarnes loyauté för sin befälhafvare. Jag endast anför facta, som böra kunna konstateras af befälets på de vid Bennvik då liggande svenska krigsfartygen, rapporter; och åberopar den förut anförde noten (sid 147).

Emedlertid fortfor Generalen att visa mig deltagande och vänskap, samt begagnade vid flега tillfällen mitt biträde såsom tolk. En afton hade hans spejare fått tag uti en stackars gosse, som bar en där i orten såkallad prostväska. Ryssarne ansågo innehållet misstänkt, och skickade därföre efter kapellanen i Norrmark, som skulle däröfver afgifva förklaring, och jag blef anmodad af Generalen att därvid vara tolk. Den stackars presten ankom så andfådd och betagen af förskräckelse, att han på länge icke kunde framföra ett enda redigt ord. Sedan han ändteligen afgifvit nödige ansedde upplysningar i ämnet, blef Generalen tillfredsställd, men prestens ömkliga och besynnerliga åthäfvor retade Generalens skämtsamma lynne, och han bad mig därföre göra honom hvarjehanda politiska frågor, samt bland andra, huruvida han i församlingen höll förböner för ryssarnes eller svenskarnes framgång? Jag hörde och såg med förvåning denne Gudsmannens skrymteri. Han knäppte ihop sina händer och med Scotts’ hvälfvande ögon bedyrade: ”Nådige General! Jag beder Gud icke allenast i kyrkan, utan äfven både dag och natt, för nådige Generalen och hans vapens framgång, och att Gud måtte bevara oss från olyckan att svenskarne skulle segra och öfvergå den stora floden” 54).

Generalen bad mig tacka honom för hans förböner och tillika fråga, om han icke äfven bad för Kejsaren?

Förbluffad vid denna fråga begynte presten himla sig förfärligt, slog erbarmligt med armarne, än neg han och än bockade han sig, samt expektorerade sig slutligen i de mest svassande uttryck öfver den nåd Gud bevisat det stackars landet, därigenom att han gifvit ”oss” en så nådig Kejsare; och försäkrade, att han jemte församlingen, af innerligaste hjerta höll förböner icke allenast för H. M. Kejsaren, utan ock för Kejsarinnan och hela Kejserliga huset, hvarvid han nog efterföljde det svenska formuläret; hvilket allt utomordentligt roade Generalen, som tydligt tycktes genomskåda ulfven i fårakläder, slutligen fick presten tillåtelse att förfoga sig hem; och glad var han.

Vistelsen i Björneborg.

Ingen förändring i arméernas ställning föreföll under tiden. Min belägenhet blef verkligen enformig, och då Generalen, som ämnade sig till Björneborg, föreslog mig att göra honom sällskap dit, antog jag med tacksamhet hans anbud,­ lemnade högquarteret, och ankom den 18 Augusti till nämnde stad, hvarest jag tog logis hos Råd- och Handelsmannen, sedermera Kommerserådet Moliis, i hvars hus jag åtnjöt mycken gästfrihet, och kom i tillfälle att något förbättra min usla garderob. 

Härifrån kunde jag ändteligen få skrifva till min far. De bref jag sände med posten kommo honom icke tillhanda; men däremot lyckades mig genom resande, att lemna honom en fullständig berättelse om resultatet af mina resor. Det drog likväl länge ut på tiden innan jag från honom erhöll någon underrättelse; och jag använde denna tid att göra de anteckningar hvarpå närvarande Minnen hufvudsakligen sig grunda. Stundom promenerade jag i den trefliga staden, hvarifrån utsigten öfver den tätt förbiflytande elfven är fri och liflig. Under dessa promenader möttes jag ibland af några officerare som tjenat under Grefve Orloff, hvilka illa dolde sitt hat emot mig; förmodligen af den orsak att de  antingen kände igen mig, eller fått höra att jag var son till den gamle, som störtat deras förre chef, samt uppdagat ryssarnes vilda framfart i landet. Jag besökte dagligen General Schepleff, som alltid emottog mig välvilligt, och, då jag en gång klagade öfver nämnde officerares uppförande, försäkrade han mig om sitt beskydd, bad mig vara utan fruktan; men rådde mig att icke gå utom stadens område. Jag ställde mig därefter, och blef sedan alldrig ofredad utaf någon rysk officer, hvaraf jag slöt, att de nyssnämnde erhållit tillrättavisning.

Om krigets händelser hade man i Björneborg de stridigaste berättelser: några innehöllo att Ryssarne framträngt och svenskarne retirerat: andra tvärtom, att ryssarne retirerat. Men i slutet af Augusti, förmärktes en allmän oro hos såväl befäl som manskap af den i staden förlagda garnisonen. Utom den vanliga färja, som begagnades till den dagliga kommunikationen mellan staden och elfvens norra strand, begynte allt hvad arbetsfolk hette, att sättas i verksamhet för att tillverka fyra nya, af så stora dimensioner, att de kunnat hvar och en inrymma och bära 3 à 400 man. På dessa färjor arbetades både natt och dag, och det dröjde icke länge, förr än de alla voro i brukbart­ skick.

Af dessa brådstörtande anstalter kunde hvar och en inse att ryssarne beredde sig på reträtt, äfven före

Bataljen vid Träskvik och Ömåssa.

”Den 29 Augusti” berättar Generallöjtnanten van Suchtelen (sid. 169 af ofvannämnde arbete) ”ville Öfversterne Bibikoff och Anselme) de Gibory återtaga positionen i Lappfjerd 55). De kände ej att en svensk hjelpsändning, som, ”slutligen anländt till Finland, landstigit i Christinestad m. m.” De kände likväl att denna hjelpsändning skulle landstiga i trakten; emedan den transportflotta, som förde denna trupp och bestod af flere smärre fartyg, kommande från söder styrde så nära finska kusten, att den ganska väl bemärktes af de ryska utposter hvilka voro ställde på de längst åt hafvet utskjutande uddarne; hvarifrån de beständigt höllo godt utkik. Detta är så mycket tydligare, som bemälde Öfverstar just morgonen efter det svenskarne landstigit den föregående aftonen, anföllo svenskarnes positioner, hvilka de en längre tid icke oroat, och det påtagligen i den akt och mening att förekomma de landsatte truppernes förening med den kår som innehade de bemälda positionerna. Detta hade äfven otvifvelaktigt lyckats, om ifrågavarande landstigningstrupp haft en mindre rådig och outtröttlig befälhafvare än Generalmajor von Vegesack. Både manskap och hästar voro uttröttade af en längre färd på sjön, och hade visserligen haft behof af någon rastetid; men Chefen medgaf det icke, utan alltsom truppen landsteg, sattes den i marsch, och ankom sedan natten inbrutit till en höjd vid byn Träskvik 56) hvilken höjd dominerar en nedanför och söder om densamma belägen måsse. Äfven här fick truppen en blott obetydlig hvila. Biträdd af den trupp som förut innehade denna position var von Vegesack iståndsatt, att ännu innan gryningen af den följande dagen, bereda sig på det från ryska sidan väntade anfallet. Kanonerna blefvo maskerade och placerade i den riktning, att de kunde gifva en korsad eld öfver landsvägen, som genom skär den nedanför positionen belägna måssen.

Enligt väl beräknad strategisk plan syntes för fienden, vid dagningen den 19 Augusti, ingen af de gossar blå; utan som förut, de gossar grå; och ryska befälhafvarne – häraf förvillade samt styrkte i sin förmodan, att den befarade landstigningen ännu icke egt rum, eller att de landsatte trupparne ännu icke hunnit förena sig med såkallade bönderne 57) – avancerade med en kavallerikolonn först långsamt på vägen öfver den nämnda måssan. Intet skott lossades från de svenska batterierna förr än kolonnen hunnit dem nära; men då började kanonerna spela, och hela­ kolonnen berättas därvid hafva blifvit förstörd. En ny sprängde fram öfver den förras lik och rönte samma öde.Nu formerades en rysk jägarkedja, som utbredde sig öfver måssen på ömse sidor af vägen, och med stormsteg närmade sig svenskarnes linie. Då först syntes de gossar blå förenade med de gossar grå, för att anfalla den anryckande fienden. Det blef en blodig kamp på den slippriga terrängen; men den svenska och finska bajonetten segrade, och ryssarne flydde i oordning samt förföljdes av svenskarne till närheten af Björneborg, eller som van Suchtelen uttrycker sig ­(sid 170), ”3 eller 4 dagsmarscher åt Biörneborg.”

Dessa detaljer ha blifvit mig meddelade af såväl svenska som ryska officerare; och jag meddelar dem här, såsom en gärd af rättvisa och aktning åt den svenske befälhafvarens minne, fullt öfvertygad därom, att denna af honom verkställda och anförda landstigning med svenska trupper på Finlands kust varit den enda, som under ifrågavarande krig blifyit, ändamålsenligt utförd, och som genom von Vegesacks nit samt hans officerares och manskaps oförtrutna ihärdighet fullkomligt lyckats.

Det låg nämligen under detta krig alldrig i Konungens eller hans omgifnings idé, att för stärka den tappra finska arméen, och sålunda med samlad hand söka drifva ryssarne tillbaka från ett land, där Svenskarne med hvarje mils framsteg kunde påräkna vänner och ressurser, och ryssarne vid hvarje retrograd rörelse hade att vänta sig fiender i ryggen uti landets invånare, som då öfverallt voro dem obenägna. Spridda och aflägsna landstigningar gjordes; men alla misslyckades, utom denna.

Herr van Suchtelen uppgifver i sitt förut nämnde arbete (sid. 170) att ryssarne i denna affär förlorat 300 man och 16 officerare; i sanning en betydlig förlust, men, då de förut nämnde 4 nya färjorna, iemte den gamla, ständigt under 2 à 3 dagars tid voro upptagne med transport af endast blesserade, så synes mig förlusten, då de döde inberäknas, varit vida större. Om de svenska och finska truppernes förlust i döda och sårade lemnar hvarken bemälde författare, eller öfversättaren af hans arbete, någon upplysning; men i jemförelse med ryssarnes torde den varit obetydlig, åtminstone kunde jag icke observera mera än högst få fångar som äfven fördes tillBjörneborg, och bland hvilkas antal befann sig Löjtnanten Johan v. Schantz (af Björneborgs regemente).

Återresan till hemmet.

Efter denna affär blef allting åter stilla i Björneborg, där jag ännu måste dröja något öfver tvenne veckor. Emellertid hade några af mina bref till min far riktigt framkommit, och däraf upplyst om mina misslyckade resor, tog han genast sin tillflykt till Grefve Buxhoevden, inför hvilken han anförde klagomål öfver detta oväntade ytterligare dröjsmål med afgörandet af hans angelägenheter, samt afgaf en noga beskrifning om det mystiska sätt hvarpå man behandlat mig.

Grefven tillkännagaf härvid sin missbelåtenhet med detta de ryska herrarnes handlingssätt, samt lofvade min far fullkomlig upprättelse, och, på det att inga vidare hinder skulle möta, för utrönandet af hvad han genom plundringen af sin egendom förlorat, lät Grefven för min far och för mig utfärda en ny podirosna, med bestämd föreskrift, att vi skulle fritt få fortsätta vår resa till hemorten sjö- eller landväg, äfven i den händelse orten vid vår ankomst ännu vore besatt med svenska trupper. Dessutom, och på min fars framställning, att det vore en absolut omöjlighet att undvika kommunikationer med de svenska krigsfartyg, som kunde komma att besöka hamnarne vid Kaskö, erhöll han af Grefven ett öppet bref, skrifvit på ryska språket, hvaruti alla ryska, såväl civila, som militära auktoriteter, anbefalldes, att i händelse ett sådant förhållande komme att egа rum, ingen, eho det vara månde, skulle därföre våga ställa honom till ansvar, eller tillfoga honom någon olägenhet.

Härmed försedd begaf sig min far på hemvägen, och ankom den 15 September till Björneborg. Glad att återse honom var det dock smärtsamt för mig att finna honom blek och affallen efter hans, genom den förutnämnda sjukdomen, utståndna lidande. Men hoppet att få återvända till det kära hemmet lifvade oss båda; och som våra vänner underrättade oss om vägarnes osäkerhet, då det icke var bekant huruvida svenskarne ännu retirerat från deras förut nämnda positioner, hyrde vi en större båt och företogo därmed hemresan den följande dagen. Båtens besättning bestod af en äldre man och hans unga son, båda oförmögna till någon ansträngning; men en lätt vind hjelpte oss, så att vi efter tvenne dagars färd lyckligen återkommo till Bennvik den 18 September.

Huru olika funno vi nu detta trefliga ställe mot fordom. Corps de logis stod visserligen qvar; men öfverallt inomhus syntes spåren efter fiendens härjningar; såsom sönderslagna skåp, kistor 59) porsliner och kristaller, omkringströdda bref och handlingar m. m. På ett afstånd af omkring 100 famnar från mangården, där förut stått flега större byggnader för tienst- och arbetsfolk, samt ladugård, stall och vagnshus, funnos nu endast svarta skorstenar och grusade stenfötter. Allt tjenstefolket funno vi åter för samladt på egendomen, utom den förut omnämnde gubben Bäck, hvars sorgliga slut ånyo väckte en bitter påminnelse. Vi emottogos med oförställd glädje, och den stackars husmamsellen (Westerberg), som vid uppträdet den 20 Juni så nätt och jemnt undslapp faran att falla i kosackernes händer, och ansåg mig som sin räddare, kunde icke med ord uttrycka sin erkänsla; hon ömsom gret och ömsom skrattade.

Huset var likväl i bättre vilkor än vi hade väntat. Min bror, som sedan det förledna året vistats i Stockholm, hade under min fars och min fångenskap återkommit, och efter förmåga sökt förbättra husets omständigheter, Hornboskapen, bestående af ren Holländsk race, hade vid plundringen varit på en från gården aflägsen betesmark, och var därföre oskadd och i behåll; men svårighet hade uppstått att kunna få fodret inbergadt, då inga penningar funnos till dagsverkares aflöning; men denna svårighet blef afhulpen genom närvaron af de svenska krigsskeppen. Dessas befälhafvare, Major Martin och Löjtnanterne Thornton och Baron Klinkowström, sökte i allt hvad på dem beredde att lindra det obehag och afböja den för lägenhet, som plundringen åstadkommit; de läto så många man af sina fartygs besättningar, som för tillfället kunde undvaras, förrätta höbergningen på egendomen, utan vidare kostnad för egaren är en obetydlig fôrplägning. Matroserne egnade sig med nöje åt den landtliga sysselsättningen, och på sådant sätt blef ett, af husets största bekymmer afhulpet.

Vi träffade vid vår återkomst ännu en gång Major Martin, som låg med sin korvett vid det förutnämnde Storskatsundet. Återseendet var gladt och min far uttryckte därvid för honom, i de varmaste ordalag, sin erkänsla för de vigtiga tjenster denne ädle man i förening med öfrige

Herrar Officerare, jemte de svenska matroserne gjort honom och hans familj under hans frånvaro. Dessa möten­ kunde icke ofta ega rum, i anseende därtill att ryssarne, några dagar före vår hemkomst återtagit de positioner vid Lappfjerd och Nerpes, som förut hållits besatta af svenskarne, hvilka retirerat norrut, och vi således hvarie ögonblick kunde blifva öfverrumplade af ett ryskt ströfparti. Väl borde vi kunnat trygga oss vid det öppna dokument som min far erhållit af Grefve Buxhoevden, men vi ansågo dock försigtigheten fordra, att icke blottställa oss för att behöfva begagna det, utom i högsta nödfall.

Omkring tvänne veckor efter vår ankomst till hemmet blefvo vi oroade af ryktet om en svensk-landstigning, som skulle skett i närheten, men hvilket snart befanns vara ogrundadt, och endast härrörande af de skeppsbrott, som några fartyg af General Lantinghausens expedition lidit på kusten vester om Kaskö, icke långt ifrån det ställe, där Major Martin med korvetten Der Biedermann låg för ankar. Dessa fartyg voro bondskutor från Åland, som hade ombord Kapten Jernskölds batteri, och af en vestlig storm blifvit kastade på kusten; folk och hästar blefvo bergade, men kanonerna sjönko, ehuru de sedan af bönderna blefvo upptagne och öfverförde till Sverige (se noten under sid. 77). Detta väckte icke litet bekymmer hos det i orten varande ryska befälet, som, i anledning af ofullständiga underrättelser, icke hade sig något säkert bekant om rätta förhållandet, utan misstänkte att svenska trupper verkligen landstigit i trakten och höllos någonstädes fördolda. Sådan var då finska folkets tillgifvenhet för svenskarne, att där icke fanns en enda, som ville upptäcka det ställe där de skeppsbrutne befunno sig.

Emellertid afsände ryske Generalen Alexielf, som var de i orten stationerade ryska truppers befälhafvare, en Major med 100 man från Lappfjerd, för att undersöka Kaskö och dess omgifningar. De måste naturligtvis passera Bennvik, och togo genast min far uti förhör; men då han förebar sin okunnighet, yrkade Majoren envist, att han skulle lemna dem en vägvisare, emedan han hade order att noga undersöka de omkring Kaskö liggande öarne. Нuru förvånad blef icke jag, då min far ganska beredvilligt utsåg mig till denna tvätydiga förrättning? Jag hade redan på tungan en högtidlig protest; men en blick af min far, jämte frågan: ”vägrar du?” gjorde mig åter till en pius Enæas, och jag blef mot min vilja ryssarnes ledsagare. 

Det torde å ena sidan förefalla läsaren lika besynnerligt att min far, såsom sansad man och för ingen del ryssvän, kunde gifva mig ett så obehagligt uppdrag, som å den andra, att jag kunde åtaga mig att utföra detsamma; men min far befarade, ifall han skickat en dräng eller någon annan person, att denne antingen af räddhåga eller genom mutor skulle låtit förmå sig att utvisa det farliga stället, hvilket han visste icke var fallet med mig. Att vägra ryssarnes begäran hade ännu en gång kunnat kompromettera honom hos dem, emedan den måste anses för en befallning: att uppfylla den till punkt och pricka, efter deras önskan, hade varit mot hans heder såsom svensk. Han valde mig, och hans blick sade mig allt.

Det var redan eftermiddagen, och nordens eftermiddagar i October månad äro korta; himmeln var dessutom mulen, så att vi icke kunde påräkna många timmars dager. Majoren, som talade franska, bad mig taga styret till en större båt, däri han, jag, en Löjtnant och omkring tjugo soldater inqvarterade oss, och jag styrde till den närmast belägna ön Eskils-ö, hvilken vester om Kaskös sund går i paralell sträckning med denna stad, och genom Järfön och Engsön är skiljd från hafvet. Jag visste väl att denna ö kunde undersökas utan fara, samt gick därtill vilse, ehuru ovetande; det blef mörkt, truppen begynte mumla, och jag märkte tydligt på Majorens frågor att jag misstänktes vilja leda dem i någon snara. Sedan jag ändtligen lyckats uppnå stranden kände jag fullkomligt igen trakten, och då Majoren, på min fråga huruvida vi ännu längre skulle undersöka ön, gaf mig ett vägrande svar, begåfvo yi oss åter på hemvägen, då vi, nära till det ställe där båten låg, upphunno en karl som bar på sina axlar en kista rulltobak, hvilken verkligen var hämtad från ett af de strandade fartygen. Detta väckte de båda Officerarnes misstankar, och Majoren bad mig fråga, hvarifrån karlen fått tobaken? Dennes svar var undvikande, och om ryssarne förstått hvad han sade, så hade lätt kunnat hända att de fått reda på de skeppsbrutne svenskarne. Jag svarade därföre utan tvekan på Majorens ytterligare fråga, att det fanns ett nybygge på ön, och att innehafvaren däraf plägade drifva handel med denna vara; och därmed lät Majoren sig nöja. På sådant sätt slutade denna dagens expedition, och antingen af fruktan eller beqvämlighet, nog af, ingen vidare undersökning blef sedermera företagen; och de skeppsbrutne blefvo räddade genom Major Martins rådighet och böndernes biträde, hvilka sednare såsom belöning fingo behålla de bergade artillerihästarne.

Vi voro likväl af ryssarne misstänkte för hemligt förstånd med svenskarne, hvartill de fått anledning af några Christinestads invånare som föregifvit, att på Bennvik funnes ett af svenska arméen där qvarlemnadt brödförråd. Den strängaste undersökning af vindar, bodar och andra uthus blef häraf följden; men ryssarne funno där icke mera bröd än ett obetydligt förråd för hushållets behof. Еmellertid var det sanning att under min fars och min frånvaro, min bror af svenska Kommissariatet emottagit ett mindre parti spanmål till förbakning för svenska arméens räkning; men vid underrättelsen om dennes reträtt hade det lyckats honom, medelst befraktande af en större båt eller jakt, att transportera till Wasa och där i svenska Kommissariatets händer öfverlemna hvad han emottagit, hvaröfver han erhöll General-intendenten Öfverste Klingstedts décharge.

Коrrt efter denna tilldragelse gjorde Grefve Buxhoevden en resa norrut och passerade därvid genom Nerpes socken. Min far begag­­nade sig då af tillfället för att uppvakta Grefven, hvarvid denne ytterligare försäkrade honom om en fullkomlig ersättning för sina lidanden, och bad honom skynda med uppgiften af sina förluster. Men, som det erfordrades att denna uppgift inför Häradsrätt borde med ed styrkas, och ortens hösteting ännu icke börjat, så föranleddes därigenom ett olyckligt dröjsmål, emedan jag är öfvertygad, att Grefven genast efter erhållandet af ifrågavarande uppgift, tilldelat min far en fullständig upprättelse. Men nu ville vårt olyckliga öde att Grefven, som anhållit om sin återkallelse från General-Guvernörsplatsen, vid årets slut lemnade Finland, hvarigenom min fars lidanden och rättvisa fordran, för en längre tid tycktes vara öfverlemnade åt glömskan.

Grefve Buxhoevden var onekligen den bäst passande person åt hvilken ryska regeringen, i en så kritisk period, kunnat anförtro Finlands styrelse. Han var rättvis och mild mot det underkufvade folket, utan att därföre försumma sina pligter mot sin Kejsare. Äfven under denna resa visade han omisskänneliga prof på rättvisa och mildhet. Många klagoskrifter hade blifvit till honom inlemnade öfver de ryska soldaternes framfart i Nerpes. Där låg då ett såkalladt Tula regemente under en Öfverste Maijboms befäl. Denne fick af Grefven uppbära välförtjenta förebråelser för sin försummelse af regementets disciplin, samt blef därefter ställd under krigsrätt. Då Grefven varseblef de öfverallt i byarne omkring Nerpes moderkyrka framstående ruinerna efter deafbrända bondgårdarne, lät han kungörelsen utgå, hvaruti allmogen tillförsäkrades, så vidt möjligt vore, om ersättning för dess genom kriget lidna förluster 59).

Grefven hade vid flега tillfällen gifvit min far sällsynta bevis på förtroende. På min fars framställning om den brist, som förefanns på vissa nödvändighetsvaror, hvilka, under den förflutna sommaren, genom kriget blifvit hindrade att i landet inkomma, såsom salt, jern och kolonivaror, upptog han benäget min fars förslag, att låta bönderne obemärkt och obehindradt med sina skutor besöka Stockholm, och därifrån förse Finland med de behöfliga artiklarne. Väl yttrade han i början sin tvekan, huru en sådan kommunikation skulle kunna ega rum, emellan de tvänne krigförande makterne; men min far öfvervann alla hans skrupler genom en klar framställning, att den ifrågavarande handeln vore af intresse för hvardera af dessa makter, utan att på något sätt ega inflytande på krigshändelserna; och följden blef, att Grefven anbefallde Militär-Belälhafhafvarne vid kusten, att icke lägga några hinder i vägen för böndernes seglation på Sverige.

Skada blott att årstiden redan var så långt framskriden, att denna nyttiga handel icke kunde drifvas i större skala. Den var af vigt för Stockholm, som då, ännu mer än nu, var i behof af de finska produkterna i synnerhet ved och smör, hvilka varor där hade stigit i pris, likasom det i Finland var total brist på salt, socker, caffe och rom m. m. 60).

Resan till Stockholm

I anledning af detta tysta samtycke blefvo några bondskutor lastade och afseglade på Stockholm i början af November. Min far, som efter plundringen befann sig blottad på allt, begagnade tillfället och aflastade i en af dessa skutor ett mindre parti furuplankor, som han ännu egde i behåll, och jag erhöll hans tillstånd att medfölja, för att i Stockholm försälja desamma, och för beloppet uppköpa de saker han behöfde för sig och sitt hushåll. Med denna skuta afseglade jag från Bennvik den 1 November, i sällskap med en köpman från Kaskö, J. E. Högman.

Vi hade, som vanligt vid den årstiden, en trög resa, i synnerhet i Stockholms skärgård; hvarföre, när fartyget ankommit till Östanå, jag därifrån begaf mig landvägen och anlände till Stockholm den 8 November klockan 9 på aftonen, där jag tog quarter hos min morbror Kammarrådet Stenberij, som då bodde i sitt eget hus på Ladugårdslandet. Han sjelf, hans fru och barn, samt min bror Johan Wilhelm, som då bodde hos min morbror, emot togo mig med öppna armar; och man frågade mig med bekymmer, genom hvilken ödets skickelse jag kommit ur ryssarnes händer. Jag befann mig fullkomligt som i skötet af min egen familj, och omhuldades såsom barn i huset. Ett lika vänskapsfullt bemötande rönte jag hos min farbror Professor Blad, Doktor Hägg med familj, som då hade öfverflyttat till Stockholm, samt den ädle Major Martin, hvilken med sin familj bodde på Jagtvarfvet. Jag har alltid förvarat i ett tacksamt minne det gästfria och vänliga bemötande jag erfor hos dem alla; och tager mig friheten att med dessa rader inför de qvarlefvande offentligen tolka min erkänsla. 

Hvarje finne, som under denna period haft någon beröring med det olyckliga kriget, blef öfverallt i Sverige så vänskapligt och broderligt omfattad, att jag icke tillfyllest kan uttrycka min förundran öfver flere af mina fordne landsmäns orättvisa omdöme, då de tillskrifvit svenskarna, eller den svenska nationen, orsaken till finska krigets olyckliga gång och dess resultat: Finlands förlust. Om någonsin allmänna sympatier funnos i ett land för medbröders öde, så var det i Sverige under denna bedröfliga period; och dessa sympatier sträckte sig obetingadt från hjerta, äfven i  det enskilda lifvet. Så var äfven förhållandet med mig.

Min fars och mitt eget under kriget genomgångna lidande blef snart allmänt kändt och i kretsar där jag hade någon bekant blef jag af alla öfriga närvarande ynglingar genast ansedd som en broder. Den varma fosterlandskärleken uppblossade i den svenska ynglingens bröst vid minsta hänsyftning på finnarnes ifriga, men vanmäktiga försök, att motstå och afskudda sig det ryska väldet; och ehuru jag hvarken direkt eller indirekt tagit del i dessa bemödanden, tillräknades mig likväl det utståndna lidandet såsom en fosterländsk förtjenst.

Men, ingen ros utan sin tagg, säger man. Ehuru det å ena sidan var upplifvande att återse det gamla fäderneslandet, och där träffa lansmän och vänner, var det å den andra nedslående att förnimma det split och den tvedrägt, som här gåfvo sig luft emellan de finnas hvilka icke svurit tro- och huldhets-eden åt ryska Kejsaren, och dem som aflagt denna ed.

Bland de förra befann sig den förutnämnde Lagman Bergvall, som i sitt nit för hvad han ansåg för fosterlandskärlek, tadlade dem af sina landsmän, hvilka antingen af räddhåga eller tvång hyllat det ryska väldet; och bland dessa som mest ledo af hans nit, var den förutnämnde f. d. Landhöfdingen i Wasa Wanberg, hvilken, oaktadt han aflagt den äskade eden, icke vågade dröja Qvar i Finland efter plundringen i Wasa, där han dock säkert af ryssarne vid deras återkomst blifvit bibehållen vid sitt embete, utan med sin talrika familj öfverflyttade till Sverige och där underkastade sig Konungens nåd, som han dock alldrig kunde återvinna. Konungen delade nämligen böndernes i södra Österbotten här förut beskrifna olyckliga öfvertygelse, att alla finnar som svurit Kejsaren trohet, voro riksförrädare. Wanberg var länge arresterad och fick sedan, jemte familj ett högst torftigt underhåll af staten. Samma öde träffade Alving, Öfverdirektör för Landtmäteriet i Finland, hvilken äfven aflagt den oftanämnde eden, ehuru han var till själ och hjerta svensk. Han hade nämligen i sin almanach antecknat dagen då han svurit, och därvid åberopat det kristliga budet: ”Varer öfverheten som väldet hafver, underdånige.” Konungen var vid Grelsby på Åland, då Alving, som lemnat Finland för att återresa till Sverige, under vägen blef anhållen, och bland hans papper, som undersöktes, upptäcktes den nämnde anteckningen, hvarom Konungen förmodligen af någon lycksökare blef underrättad.

Det låg naturligtvis i dessa och flera andra misskände finska embetsmäns intresse, att betjäna sig af hvarje tillfälle till Konungens öfvertygande om det tvång och hot, som ryssarne användt, för att förmå dem att svärja Kejsaren trohet; och har jag anledning förmoda, att de i sådant ändamål förberedft mitt oförmodade, korrt efter min ankomst till Stockholm inträffade, uppkallande, på slottet samt företräde os Konungen. Jag fick nämligen emottaga ett besök af en landsman, baron Melin, (Kammarherre hos H. Maj:t dåvarande Drottningen) hvilken på befallning tillsade mig, att en viss dag infinna mig hos Hans Maj:t Konungen, utan att för öfrigt upplysa mig om det egentliga ändamålet därmed.

Jag befarade i början följderna af ett samtal med en Kongl. person, helst jag alldrig förut haft någon beröring med hofvet; men det smickrande för fåfängan, att hafva fått företräde hos Monarken, och för egennyttan, uti föreställningen att genom Konungens nåd möjligen vinna befordran på den lefnadsbana (den juridiska) jag då utvalt, ingaf mig mod, så att jag tämmeligen lugnt och otvunget på den bestämda timman inträdde i Konungens förmak. Dåvarande Ryttmästaren vid lifgardet till häst baron Åkerhjelm var för tillfället tjenstgörande Kabinettskammarherre, och han antecknade genast mitt namn på föredragningslistan. En mängd med stjernor och band beprydde herrar omgåfvo den stackars studenten, som med sin svarta drägt och stålvärja spelade en i sanning mindre lysande roll bland så mycken grannlåt; men lyckligtvis tilltalade honom ingen, hvarigenom han undgick förödmjukelsen at beles vid ett möjligen inträffande förläget sätt att vara, och den för svenskarne vanligen så roliga finska brytningen, som han troligen icke kunnat undvika, i fall något samtal kommit i fråga. För Konungen var jag numera icke rädd, sedan jag­ påmint mig allt det goda man sagt om hans personliga karakter. Länge hade min väntan sålunda fortfarit, då jag slutligen bemärktes af en liten knubbig man beprydd med en ordensstjerna, hvilken, med ögonen oaflåtligt fästade på mig, gick omkring från den ena till den andra af de i rummet närvarande, och som det tycktes frågade dem, om de kände studenten. Besvärad af alla dessa personers blickar vände jag mig otåligt åt dörren till Konungens rum, och bemärkte, då baron Åkerhjelm därifrån utkom, huruledes den lille mannen nyfiket närmade sig honom för att få genomögna föredragningslistan. Sedan han däraf gjort sig förvissad om min personlighet, styrde han sin kurs rakt ned på mig och inledde följande samtal 61).

”Heter herrn Bladh? Ja. Hvarifrån kommer herrn? Från Finland. Är herrn son till Superkargören Bladh? Ja. Och slägtinge till Kammarrådet Stenberij? Ja. Kommer herrn  nyligen från Finland? För 14 da’r se’n. Har herrn varit hos Underståthållaren? Nej; men då jag kom till Stockholm lät jag vid Roslagstull genast anmäla mitt namn samt orten hvarifrån jag kom. Kors, blevara mig! Huru kunde herrns slägtinge Kammarrådet, som är en så klok och försigtig man underlåta att skicka herrn till Underståthållaren? Han trodde väl, att då mitt namn och logis yoro anmälda i polisen, så hade vederbörande kunnat skicka efter mig, om de haft något att säga mig. Jo, jag tackar. Så vet då att alla finnar, som komma till Stockholm, skola genast efter ankomsten begifva sig till ­Underståthållaren för att undergå examen. Det visste jag icke. Hvad ämnar ni säga Konungen? Jag ämnar besvara de frågor Hans Maj:t behagar gör mig. Genom hvem har ni blifvit kallad? Baron Melin. Åh, han är en pjke; men säg mig uppriktigt hvad ni ämnar säga Konungen? Ni måste hafva någonting särskildt att meddela Hans Maj:t? Ni skall veta, att Hans Maj:t högst onådigt skulle upptaga, om ni hade något att berätta, hvarpå Hans Maj:t icke redan vore förberedd genom Underståthållaren. Det är ganska farligt; säg mig därföre hvad ert ärende till Konungen är! Det slår еj fel; ni måste hafva någonting hemligt. Jag varnar er. Jag har kommit hit på Konungens befallning och ämnar uppriktigt besvara de frågor Hans Маj:t behagar göra mig.” 

Härpå fortfor den knubbige Herrn med smilande min: ”Känner ni Underståthållen? Nej. Jo, det är jag; och jag råder, er såsom vän, att ni genast går hem och underrättar er slägting, Kammarrådet, det ni ej kan få företräde hos Konungen förr än ni till mig, Edelcreutz, inlemnat en fullständig relation om allt hvad som rörer kriget i Finland, ryssarnes ställning och, med ett ord, allt hvad ni anser af vigt.”

Därefter förfogade han sig till baron Åkerhjelm, och, sedan dessa herrar förmodligen öfverenskommit att mitt namn skulle utstrykas från föredragningslistan, återkom Underståthållaren och förständigade mig, att jag kunde gå min väg, hvilket iag, ehuru ogerna, också måste göra.

Jag sammanskref i anledning häraf en omständlig berättelse, om de olyckliga händelser, som under kriget tilldragit sig med min far, mig sjelf och den omgifvande allmogen, hvilken berättelse jag, några dagar efter det förutnämnda uppträdet på slottet, öfverlemnade i Underståthållarens händer, utan någon påföljd, hvarken i afseende på mitt företräde hos Konungen, eller på skriftens meddelande åt högstdensamme, som dock blef mig lofvadt af bemälde embetsman. 

Såsom en besynnerlighet tillhörande den ifrågavarande periodens mystiska förhandlingar, må nämnas, huruledes under mitt besök hos Underståthållaren en misstänkt person, som af bönder på Åland blifvit gripen, blef till Un­derståthållaren införd för att examineras. Jag igenkände genast denne person såsom en af General Schepeleffs betjening och underrättade Underståthållaren därom. Han blef häraf öfverraskad, och lofvade att konfrontera mannen med mig för att öfvertyga sig om hans identitet; men hvilket sedermera blef helt och hållet uraktlåtit.

Vintern nalkades nu med snabba steg. Skärgårdsflottan återkom med återstoden af landtvärnet. tillika med fältsiukan, och fick emellertid äfven dela det allmänna obehaget af att se huru vårdslöst de stackars landtvärnisterne blefvo behandlade. De rönte visserligenY omisskänneliga prof på Stockholmsboernes hedrande deltagande; men hos vederbörande förspordes en isande köld, särdeles vid de åtgärder som vidtogos med de siuke. Likvagnar afgingo dagligen till Kungsholmen med döda; men – hvem skulle tro det? – äfven halfdöde blefvo stundom nedkastade i den gemensamma grafven!!!

Med ett af de sista fartyg som framkommo till Stockholm emottog min morbror ett bref från min far, hvaruti han bland annat yttrade sin önskan, att ännu samma höst få återse mig i Finland.

Min morbror, som förut ädelmodigt erbjudit sig, att på sin egen bekostnad låta mig vid Upsala Akademi fortsätta mina studier, аnsåg denna min fars önskan såsom en befallning, och yrkade därföre nu på mitt oförtöfvade återvändande till Finland, oaktadt ingen utsigt var att sjövägen kunna företaga en sådan resa. Jag sökte i anledning däraf erhålla ett sådant pass, hvarmed jag kunde färdas dit både sjö- och landväg; men härvid mötte de största svårigheter. Baron, sedermera Grefve Rosenblad, var då Kabinetts-Sekreterare. Han sökte i de mest bevekliga ordalag afråda mig från en sådan resa i dåvarande kritiska tidpunkt, och använde därtill, bland andra skäl, det vigtiga, att äfven han ville underhålla mig vid Akademien, samt garantera mig att med det första erhålla en indrägtig syssla. ”Jag är vän till er far,” behagade han utlåta sig, ”och jag har lärt känna hans värde; staten är skyldig honom ett bevis på sin uppmärksamhet, isynnerhet nu, när han genom sina fosterländska tänkesätt råkat i olycka” 62)

Så smickrande och förmonligt detta anbud än var nödgades jag ännu en gång blifva en pius Enæas, och resan blef ovilkorligen besluten, ehuru det ännu länge dröjde innan jag kunde erhålla pass. Under tiden hade jag nöjet öfvervara och åse åtskilliga tilldragelser af intresse. Bland andra då Konungen aftackade Borgerkapet. Detta, som hela sommaren under garnisonens frånvaro gjort dennas tjenst, skulle nu få hvila. Hela kåren var jemte öfrige i staden öiggande trupper uppställd långs efter skeppsbron, och efter att hafva passerat hela linien, intog Hans Maj:t sin plats vid Lejonbacken, på det ställe där posten nu är placerad, förbi hvilket trupperna skulle defilera.

Defilering gick i början bra, men snart tillstötte en mängd åskådare från flere håll, och isynnerhet från Norrbro, så att trupperna blefvo ihopträngda just på den plats där Konungen satt till häst. Han blef synbart ond och skickade den ena Adjutanten efter den andra, för att drifva folket tillbaka; men då detta var omöjligt gaf han sin häst sporrarne, red sjelf in på massan och slog omkring sig med dragen värja, hvilket gjorde ett obehagligt intryck på de närvarande; och jag hörde några närstående borgare yttra: ”Få se, min gubbe lilla, huru länge du så där får hussera?”

Jag var äfven på Börsen den 1 Januari och bivistade Borgerskapets bal, där hela Hofvet var närvarande, och den stela etikett som därvid iakttogs föreföll mig högst löjlig. Konungen spatserade med Grefve Axel v. Fersen på en upphöjning framför de Kongl. bänkarne. De voro inbegripne i ett ifrigt samtal som varade öfver en timma, under det alla öfrige i salen närvarande iakttogo en graflik tystnad. Ändtligen nedsteg Konungen från den upphöjda platsen och promenerade långsamt bland de församlade, samt talade några ord med omkring femton personer af olika rang, stånd och embeten. Där voro några af de förutnämnde ogunstigt ansedde f. d. finska Embetsmännen, som ställde sig i Konungens väg och gjorde, efter förmåga, de allra djupaste bugningar; men Konungen låtsade icke bemärka dem. Drottningen gjorde också sin rund, med regelmässigt iakttagande af Konungens exempel, så att hon icke tilltalade någon annan af närvarande personer än dem med hvilka högst densamme förut hade talat. Hertiginnan, sedermera Drottning Hedvig Elisabet Charlotta och Prinsessan Sophia Albertina iakttogo icke denna ordning. Dessa damer, hvari sin krets, omgifne af muntra och glada män, pratade och skrattade likasom andra menniskor. Ändtligen blef det Kungliga tåget slut, då Konungen, vändande sig till någon af sina Hofherrar frågade, om man icke skulle dansa; och då den tilltalade yttrade: ”Ifall Ers Maj:t befaller” samt Hans Maj:t därtill gaf sitt samtycke, blefvo tvänne kadriller arrangerade i salens öfra ända, uti hvilka endast de högmögne figurerade. Ingen af de Kongliga togo del i dansen, de sågo endast på; och efter första eller andra kadrillens slut bröto de upp. Baron Gustaf Wetterstedt (sedermera Excellensen) tog mig då afsides och anförtrodde mig, att jag ändteligen fått tillstånd att återvända till Finland. Balen, som för ingen del var animerad, slutade straxt efter de Kongligas bortgång, hvarvid orkestern föll in med fullstämmig musik efter themat: ”Bohman, Hassel och Görge” etc.

Återresan till Finland.

Det var numera ingen möjlighet att med fartyg kunna återkomma till Finland, hvarföre det beslöts, att jag skulle försöka passera norra Qvarken, och till detta ändamål utverkade jag hos förbemälde Baron Rosenblad, att uti det pass som sedermera för mig blef utfärdadt, den uttryckliga klausulen infördes, att jag kunde, efter eget godtfinnande, passera antingen sjö- eller landväg. Försedd med ett så oinskränkt tillstånd, uppköpte jag för valutan af det förutnämnde partiet plankor åtskilliga kolonial-varor, som jag visste i Finland hafva stigit till ett enormt pris, i tanka, att icke allenast med en del däraf kunna fylla hvad som behöfdes för min fars hushåll, utan också, att på öfverskottet kunna göra någon förtjenst. 

Efter ett rörandeafsked den 10 Januari 1809, i sällskap med förbemälde Handlande Högman, som också hade uppköpt ett parti varor. Många svenska och finska vänner 64) ledsagade oss till det då mycket besökta Hagalund, där vi Togo en såkallad afskedsrisp. Det var en kall vinterdag, men detta hindrade icke mig att taga min vän Adrian under armen och med honom göra en utvandring till Haga slott. Jag ville innan jag lemnade Sverige ännu en gång se Konungen, och detta lyckades; ty de kongliga hade nyss satt sig till bords, och vi kunde således lätt se dem igenom salongens höga fenster. Deras åsyn gjorde ett djupt intryck på oss bägge, och i vår ungdomliga hängifvenhet gåfvo vi hvarandra handen uppå, att med lif och blod försvara Konungen; emedan det redan då hviskades i Stockholm om revolution och Konungens förestående afsättning 65)

Jag ämnar icke trötta läsarens uppmärksamhet med en lång beskrifning öfver denna besvärliga färd åt norden. Vintern var utomordentligt kall, så att man Skellefteå kunde hamra qvicksilfret. I anseende till de beständigt igensnöade vägarne, de täta kronotransporterne och våra tunga lass, gick resan ovanligt långsamt. Genom ständigt besökande kurirer och militärer voro gästgifvargårdarne utblottade på lifsmedel, och under hela vägen kunde vi icke erhålla rena sängkläder, undantagande på Norrala Kungsgård.

Norrala

Norrala Kungsgård.

Arrendatorn däraf var tillika gästgifvare; hans namn ­var Norell och hans hustru utmärkt kunnig i matlagning, så att man här kunde erhålla den bäst anrättade måltid. Huset var förmöget och öfverallt röjdes välstånd. Rummen voro varma och sängarne snygga, hvilket allt, i motsatts mot de besvärligheter vi hittills uthärdat, gjorde, att denna snygga gästgifvaregård förekom oss såsom en oas uti öknen. Tvungne att invänta våra efterlämnade lass passerade vi här sex angenäma dagar.

Enligt en i orten gängse fornsägen skall denna gård varit säte för en af de Fylkiskonungar, som genom Ingiald Illrådas stämplingar blefvo bringade om lifvet. På en kulle straxt utanför gården står ett monument, som gör stället ännu mera märkvärdigt. Detta monument är nämligen upprest på den plats, därifrån Gustaf Wasa år 1521 tilltalade Helsinglands allmoge, samt uppmanade den att gripa till vapen emot danskarne för att befria fäderneslandet från främmande inkräktares förtryck.

Stället gjorde på mig ett lifligt och varaktigt intryck, emedan jag i de närvarande förhållanderna tyckte mig finna en likhet i Sveriges bedröfliga öde 1521 och Finlands 1809. Nu, likasom då offrade fäderneslandets söner för dess räddning lif och gods; men det var ej mer någon Gustaf eriksson, som stod i spetsen för frihetskampen. Medföljande lithografi är gjord efter den teckning af detta monument, som jag på några stunder utkastade.

Inskriptionen är af följande betydelse:

Här manade GUSTAV I
Åhr 1521
Samlade Helsingar
Till Rikets räddning.

Frihets-Hjelten till ära
Under ättlingens
Gustaf III
Regering.
Restes stenen
Åhr 1733.
Af sällskapet Pro Amico.

Den 29 Januari fortsattes resan från denna trefliga gästgifvargård. Jag förbigår alla de obehag som därunder mötte oss, förorsakade hufvudsakligast; af truppernes durchmarscher, fältsjukan, hvilkens härjningar blefvo­ allt märkligare i den mon vi närmade oss åt norden, samt den tilllagande kölden jemte ofta inträffande yrväder. Ändtligen nalkades vi Umeå, målet för vårt sträfvande; emedan vi hoppades att därifrån på isen kunna öfverfara norra Qvarken till Wasa, och sålunda undvika den besvärliga omvägen öfver Torneå; men ödet hade annorlunda beslutat.

Vid ankomsten till Södermjöle gästgifvare gård den 13 Februari erhöllo vi nämligen underrättelse, att en af våra landsmän, Kapten Brunström från Christinestad, bosatt sig uti en närmare kusten belägen by, Åbola; och då detta ställe icke var långt aflägset från Holmön, hvarifrån den närmaste öfverfarten till finska kusten vanligen företages, gjorde vi Brunström ett besök, för att af honom erhålla upplysning om isens farbarhet, och hvilka förberedande åtgärder för öfverfarten kunde erfordras. Kapten Brunström förde här ett enkelt och tarfligt eremitlif. Han hyste en sådan fruktan för ryssarne, att han, försakande sitt hem med alla dess beqvämligheter och öfvergifvande sina barn, vid fiendens ankomst flyktade öfver till detta ensliga ställe. Han emottog oss gästfritt och vi tillbringade hos honom några dagar, samt voro i begrepp att begifva oss till Umeå, för att hos därvarande myndigheter uppvisa våra pass och sedan öfver Qvarken fortsätta resan till Finland, då vi blefvo anhållne af befälhafvaren öfver en i trakten varande utpost, hvilken affordrade oss våra pass. Dessa blefvo honom lemnade; men han var en nitisk tjensteman och påstod, att vi i hemlighet voro komne från Finland öfver Qvarken och nu ämnade oss samma väg tillbaka, för att meddela ryssarne upplysning om tillståndet på svenska sidan; hvarföre han befallde oss att icke lemna stället förr än han hunnit gifva oss nödig bevakning, och sedan denna anländt blefvo vi eskorterade till Umeå, dit vi ankommo den 18 Februari.

Besynnerliga ödets skickelse! Efter att förut hafva blifvit fången och misshandlad utaf ryssarne hade jag hoppats, att svenskarne åtminstone skulle göra rättvisa åt mina tänkesätt. Man vägrar mig först tillstånd att till lands återvända till Finland, och, när detta med många svårigheter ändtligen erhålles, blir jag här misstänkt som spion samt lik en brottsling under bevakning forslad till Umeå. Vi fördes genast till Place-Majoren Bought, hvilken, sedan han undersökt våra pass återgaf oss friheten; men på frågan huruvida vi kunde fortsätta resan öfver Qvarken förklarade han sig icke kunna lemna svar, utan hänvisade oss till Kommendanten Grefve Cronstedt. Denne åter lät oss förstå, att för våra personer möjligen kunde erhållas tillstånd att färdas öfver Qvarken, men hvad våra medförda varor beträffade ansåg han sig icke kunna medgifva deras öfverförande till Finland; dock tillstyrkte han oss att afbida General af Klerckers förväntade ankomst till Umeå; och lofvade Grefven hos honom söka utverka ett sådant tillstånd; emedan han, Klercker, vore General en chef öfver de i trakten förlagde trupper.

Efter något öfver en veckas väntan ankom Generalen, hvilken vi genast uppvaktade; men af honom fingo vi ett ännu mindre uppmuntrande svar. Han icke allenast vägrade oss tillstånd att öfver Qvarken transportera våra medhafde lass, utan afslog äfven vår anhållan att personligen göra öfverfarten. Jag åberopade förgäfves innehållet af våra pass, som tydligen medgaf oss rättigheten att återvända till Finland antingen eller landväg, efter vårt eget behag; men han förblef obeveklig och förklarade, att som is hvarken vore sjö eller land, samt siöväg under den ifrågavarande årstiden icke funnes, alltså kunde han icke tillåta oss att färdas någon annan väg än genom Torneå, och det endast med de saker som voro nödvändiga för resan. Hvad de medförde varorne beträffade, så befallde han oss försälja dem på stället, ”ernedan.” yttrade, han ”jag icke en gång unnar ryssarne, som frånröfvat oss vårt land, .en dryck vatten, mycket mindre sådana läckerheter. som socker och kaffe.”

Våra förhoppningar blefvo således helt och hållet tillintetgjorda. Vi nödgades i Umeå afyttra våra lass, väl icke med förlust, men likväl vida under det pris vi påräknat såsom en frukt af sjuveckors utståndna mödor. Väl hade vi i Torneå kunnat vänta en ansenlig vinst, om­ vi dit transporterat våra varor emedan sockret där betaldes med 2,5 à 3 Riksdaler R:gds per skålp.; men till en sådan transport sågo vi då ingen möjlighet i det glest bebodda Vesterbotten. Dessutom blef ett sådant företag för mig ytterligare omöjligt, emedan jag, i följd af en stark förkylning under resan hade alfvarsamt insjuknat, och nödgades i flere veckors tid hålla mig inne, hvarunder min reskamrat lemnade mig samt fortsatte resan till Torneå och därifrån vidare till Finland. 

Jag var nu ensam på en främmande ort och skulle säkert funnit min belägenhet ännu mindre behaglig, om icke i samma hus (Rådman Söderbergs)en blesserad Löjtnant vid Björneborgs regemente, August Lagermark, varit inqvarterad, hvilken visade mig en broderlig uppmärksamhet under hela min sjukdom. Ändtligen återvann jag så till vida min helsa, att jag den 11 Mars kunde begifva mig på vägen, sedan jag köpt mig en så kallad finnsläda och tagit mig en egen kusk. Resan var besvärlig, men fortsattes både natt och dag, så att jag natten emellan den 13 och 14 anlände till Torneå, där jag träffade en af mina bästa vänner, Notarien i Wasa Hofrätt, numera Lagmannen och Riddaren Heikel, hos hvilken jag tog logis. 

Här gingo hvarjehanda oroande rykten, om rörelser i Stockholm samt en af ryssarne från Wasa tillämnad expedition öfver Qvarken till Umeå. Vid samma tid blef det bekant, att ryssarne vid Kemi uppsagt stilleståndet med återstoden af finska arméen vid Torneå. I en hast kommo de finska trupperne i rörelse, och där blef en allmän bestörtning och villervalla i staden: rustvagnar bortauktionerades, kopparkitlar sönderslogos på torget samt bortfördes, och det blef snart uppenbart att man beredde sig på reträtt. Denna uteblef icke heller; och de samtidigt inträffade underrättelserna, att Konung Gustaf IV Adolph blifvit från thronen afsatt, och att Ryssarne öfver gått norra Qvarken samt, såsom det föregafs, med en större arméekår intagit Umea, tycktes ej litet bidraga att påskynda densamma. Den 22 Mars utrymdes staden af den del utaf finska arméen, som ännu var i tjenstfärdigt skick, samt dagen därefter, eller den 23, af en mängd uslingar som öfvergifvit siukhusen, för att icke falla i ryssens händer. Redan på förmiddagen inryckte först kosacker, sedan jägare, och mot middagen Generalitetet, nämligen General en Chef Grefve Schuvaloff, General Ericsson och Öfverste Anselme de Gibory.

Det var förkrossande för hvarje svensk fosterlandsvän att se en tapper armé, efter så många strider, så många vunna segrar, nödsakad att åt fienden utrymma äfven denna sista af Finlands städer; men aldrig kunde man då misstänka möjligheten af den kapitulation som redan tvänne dagar därefter egde rum i Kalix; en tilldragelse lika nedstämmande  för det trogna finska folket, som den förut omtalade, oförväntade öfvergången af Sveaborgs fästning. De herrar, hvilka å Svenska sidan spelade hufvudrollen vid dessa båda kapitulationer, hafva allt skäl att hålla General Paul van Suchtelen räkning för den lena penna,  hvarmed han söker bemantla motiverna till deras handlingar. Så säger han t.ex. på ett ställe i ofta åberopade arbete (sid. 222 & 223 af öfversättningen), där han beskrifver den  ifrågavarande reträtten från Torneå: ”Isen, som ännu betäckte Bottniska viken och de floder som i den hafva sitt utlopp, satte Ryssarne i tillfälle att kringgå Svenskarnes positioner och tillbakatränga Gripenberg åt Luleå och Piteå. – – Svenska generalen skyndade att sammankalls sina underbefälhafvare, för att med dem rådslå om sin ställning. Följden af detta rådslag blef den nästan enhälliga meningen, att ett ytterligare motstånd blott skulle medföra ett ännu större elände öfver det olyckliga landet, och bereda åt de redan nödställda öfverlefvorna af Finska krigshären nya och gagnlösa missöden.

Medan Grefve Schuvaloff sjelf hårdt ansatte Gripenberg i fronten, framryckte hans rytteri under Öfverste Anselme de Gibory, längs hafskusten, och kringgick på isen hvarje position som Svenskarne intogo.”

Hvad synes läsaren om dessa ursägter? Förefaller det icke tydligt att finska arméen var kringränd, och urståndsatt att draga sig söderut samt före ryssarne hinna till Luleå och Piteå? ­Utom den vederläggning, häraf som finnes i Friherre Rabbe Wredes anmärkningar till ifrågavarande arbete, har jag hört de från kriget återkomne finska Officerare, särdeles subalternerna, med en mun, försäkra att ryssarne hvarken syntes vilja eller ens kunnat hindra finska arméens återtåg söderut genom Vesterbotten, om arméens Öfverbefäl gjort sin pligt; att soldater och underbefäl, oaktadt alla utståndna mödor, ännu lika varmt som förr Brunno af fosterlandskärlek och hat till den gemensamme fienden; men saknade sina älsklings-generaler Adlercreutz, Sandels, v. Döbeln, Vegesach m. fl. Herrar Gripenberg och Palmfeldts tillgöranden vid detta tillfälle återkalla ett smärtsamt minne af Anjala-förbundet och dess fortfarande kombinationer.

Emellertid hade jag besökt General Ericson, som kände igen mig sedan det förledna året, då han såsom Öfverste jemte General Rajevski besökte Bennvik. Af honom fick jag löfte om pass till Finland, hvilket också blef utfärdadt af Titulär-Rådet Dreyer, men medelst ett dokument gemensamt för mig och 5 andra Finnar samt gällande endast till Uleåborg. Detta gaf anledning till en obehaglighet som träffade mig vid Kemi prostgård, där jag möttes af en patrull ryska soldater, hvilka anropade mig, och, då jag icke förstod dem, ej heller hade något pass, emedan det gemensamma befanns hos mina reskamrater, hvilka jag lemnat efter mig på vägen, togo de mig till fånga samt förde mig under 7 mans vakt till nämnde prostgård, där de hotade, att utan vidare omständigheter hänga mig, emedan de påstodo mig vara Svensk spion.

En rysk Major, vid namn Berbericken, som var där inquarterad, hade befäl öfver den på stället stationerade truppafdelning, och jag förmodade, att sedan jag fått vidtala honom man icke vidare skulle uppehålla mig, men blef häruti bedragen, emedan det var sent och Majoren redan lagt sig samt soldaterne icke ville eller fingo väcka honom. Jag blef därpå införd i ett pörte eller stuga, där man tvang mig att lägga mig på golfvet vid eldstaden, för att under bevakning afvakta den stund då hängningen skulle gå för sig, och hvilken operation de sökte göra begriplig för mig medelst ett rep som de, under tecken på min hals, hissade upp och ned öfver en bjelke vid taket.

Detta var visserligen endast ett skämt ehuru icke af det mest grannlaga slag; men likväl öfverföll mig en ofrivillig rysning vid minnet af det äfventyr jag hade den 20 Juli. Emellertid var min belägenhet icke utan sina betänkligheter. Det hade ju kunnat hända att mina reskamrater, som medhade passet, oförmärkt kommit att fara förbi Kemi; huru skulle jag då kunnat legitimera mig. Dessa och andra tankar sysselsatte mig största delen af natten, där jag låg vid den heta härden i vargskinnspels och utan stöflor, hvilka plagg jag icke vågade aftaga, af fruktan att soldaterne skulle förklara dem för god pris och sedan­ stjäla min plånbok m.m.; men slutligen inkom i rummet en Underofficer som kände något af finska språket, och med de få ord jag däraf då förstod lyckades jag för honom göra begripligt, att mitt pass skulle komma med mina efterblifna reskamrater, samt att en post borde ställas vid väggen för att hindra dem att fara förbi, hvilket efterkoms, och, sedan jag i flera timmars tid uthärdadt den förfärliga hettan och soldaternes grofva hotelser, ankommo ändtligen mina reskamrater, hvilka riktigt af posten anhållne, uppvisade det medförda passet, hvarigenom jag åter erhöll friheten och fortsatte därefter obehindradt min resa till Uleåborg.

Här uppstod genast fråga om tro- och huldhets-ed år ryska Kejsaren, havremot jag högeligen protesterade; men, då jag genom stadens Borgmästare Lagman Liljedahl blef underrättad, att min far, som vistades vid Landtdagen i Borgo i egenskap af ombud för trenne städer, hade svurit, så nödgades äfven jag underkasta mig detta obehagliga tvång, helst man hotade att återskicka mig öfver gränsen, ifall jag vägrade.

Efter några dagars uppehåll i Uleåborg begaf jag mig den 1 April åter på väg åt hemmet. Öfverallt var lugnt och fredligt; folket tycktes behöfva hvila efter kriget och under hela vägen varsnade jag inga hufvudsakliga spår efter dess härjningar, utom några förstörda broar samt ruinerna vid Kalajokki. Den norra eller högra sidan af denna med höga bräddar försedda å hade af svenskarne blifvit starkt befäst, i mening att de sär skulle fatta stånd emot de påträngande ryssarne; och hade den Svenska befälhafvaren, på det hans­ förskansningar skulle erhålla ett friare fält att agera, låtit bränna Kalajokki kyrka. Emellertid hade ryssarne ofvan för dessa förskansningar , där ån hade mindre branta stränder, forceradt en öfvergång, hvarigenom svenskarne, hotade, att af ryssarne där blifva öfverflyglade, nödgades att öfvergifva sin starka position; men, innan de drogo sig tillbaka blefvo de närmaste bondgårdarna först öfverlemnade till plundring, och därefter brände. De svenska soldaterne påstås därvid verkligen hafva plundadt, men att ingen finne skall i plundringen deltagit. – Detta mörka drag i Svenska krigshistorien är mig berättadt af vid tillfället närvarande finska Officerare äfvensom af allmogen på stället, hvarföre iag icke velat underlåta att här anföra detsamma: önskligt vore om det kunde vederläggas.

Min resa fortsattes oafbrutet utan några äfventyr som kunna intressera läsaren, och slutade den 13 April, då jag efter något öfver 5 månaders frånvaro åter befann mig på Bennvik.

Hemmet.

Här fann jag allt i samma torftiga skick som då jag for. Min far var frånvarande vid Landtdagen i Borgo, och Mamsell Westerberg kunde, medelst några knappa penningelån, med möda underhålla huset och tjenstefolket.­ En hederlig bonde, Michel Skommars från Yttermark by, hade öfvertalat allmogen i den kringliggande orten, att förse gården med timmer till de afbrända uthusens återuppbygande, hvarvid han sielf gratis gick tillhanda såsom byggmästare, och biträdde äfven vid inredandet af några gamla förfallna lider till provisionella stall och fähus, hvaruti kreaturen under den första vintern inrymdes. Genom några besparingar af mina respenningar samt en och annan mindre handelsspekulation, kunde jag äfven för min del bidraga till husets bästa. Men tråkigt var mitt lif, då jag icke fann någon plan för min framtid hafva föranledt mitt återkallande från Sverige, och erindrade mig de lofvande utsigter, hvarmed man där smickrat mina förhoppningar. Redan sjuklig under resan nödsakades jag nu att intaga sängen under en i 3 månaders tid iemt uthållande rheumatisk värk. Dessutom led jag af ömhet i hals och bröst, hvaraf jag, allt sedan den förut beskrifna hårda medfarten under färden med kosackerne, fortfarande haft en lindrig känning, men hvilken nu, genom den skarpa kölden under resan betydligt tilltagit.

Bland de flera obehagligheter för hvilka invånarna på Bennvik denna tid voro blottställde, utgjorde en sträng inqvartering en af de odrägligaste. Ryska öfverbefälet i Finland hade troligen i Juli månad för afsigt, att i och omkring Kaskö inrätta en militär-dépot, emedan General Knorring, som då var Öfverbefälhafvare i Österbotten, infann sig på stället och befallde, att alla byggnader som kunde tjena till magasiner skulle öfverlemnas till hans disposition.

Han ville jemväl taga i besittning de få på Bennvik ännu qvarstående husen; och då jag tog mig friheten, att hemställa till Generalen hvad ryska kronan därföre ämnade betala, svarde han med hetta: ”Ni bör vara tillfredsställd med hedern att få tjena ryska kronan, utan att våga därföre begära betalning.

Vid samma tid hade tvenne ryska f. d. Svenska krigsbriggar, nämligen ”Falk” och ”Kommer strax” jemte några transportfartyg inlupit i Kaskös hamn, hvilka medförde underrättelse att ännu flera både krigs- och transport-fartyg vore ankommande, hvilket äfven inträffade kort därefter, så att man stundom då kunde räkna ända till 7 à 8 korvetter och krigsbriggar, samt en större flotta af transportfartyg, lastade med ryskt mjöl, hafra, knallar, bränvin och ammunition. Då nu härtill kommer en afdelning infanteri, som inqvarterades i Kaskö och på Bennvik, samt att något artilleri förlades på sistnämnde ställe, så syntes icke otroligt det en plan var å bane, att vid Kaskö anlägga en befäst station för en del af ryska flottan, hvartill ställets förträffliga hamn erbjöd ett godt tillfälle, men hvilken plan, troligen genom krigets snara slut, blef öfvergifven.

Emellertid hade man ej sällan tillfälle att iaktaga ryssarnes farhåga ooh fruktan för anfall från den i Bottniska viken kryssande Svenska skägårdsflottan. Den största delen af de i Kaskös hamn liggande transportfartygens destination var onekligen, att med lifsmedel förse General Kamenskis armée i Westerbotten, och under ryska krigsfartygens beskydd hade de seglande från hamn till hamn längs finska kusten ändtligen framkommit till Kaskö, utan att våga sig i öppna sjön; men här blefvo de liggande snart sagdt öfver hela sommaren, oaktadt icke ett enda svenskt krigsfartyg under hela tiden var synligt vid finska kusten.

Min far, hemkommen från Landtdagen i Borgo, blef ej litet förvånad, att finna nästan alla rummen på ­Bennvik upptagne af däri inqvarterade ryssar, hvaraf en stor del spisade vid hans bord. Detta åstadkom kostnader, som för ett plundradt hus voro ganska kännbara, helst min far icke erhållit den ersättning som blifyit honom lofvad, ehuru de dokumenter på hvilka hans anspråk voro grundade, längedan inlemnats till ryska styrelsen i Åbo. Väl hade han såsom deputerad vid Landtdagen med framgång kunnat göra dessa anspråk gällande; men hans tid var fullkomligt upptagen af för landet högst vigtiga angelägenheter, och hans grannlagenhet förbjöd honom att, då hans verksamhet tillhörde det allmänna, ihågkomma, än nu mindre verka för sitt eget intresse. Det var således icke underligt att han, som påräknat att i lugn på sin egendom få tillbringa den återstående delen af sommaren, och hemta någon hvila efter ett mödosamt arbete, då han nu fann denna egendom snart sagdt förvandlad till ett läger, förlorade tålamodet och sökte blifva sina obudne gäster qvitt.

Vi hade ofta besök af ryska militärer med hög rang, hvaribland Amiralerne Mesajedoff och Grefve von Heyden, Kejsarens Generaladiutant Grefve von Liewen och Flygeladjutanten Grefve de Balmin. Denne senare, som hade befäl öfver såväl flottan som trupperne i orten, vistades en längre tid på Bennvik, och emedan han var en bildad man blef han snart förtrolig med min far. Deras samtal rörde sig stundom omkring politiska ämnen, hvarvid en gång bland annat förekom General Kamenskis kritiska belägenhet i Westerbotten, då Grefven oförstäldt uttryckte sitt bekymmer öfver de hinder som mötte vid transporten dit af lifsmedel och ammunition. Min far tog sig då friheten att fråga honom hvilka dessa hinder voro, och då Grefven svarade att Svenska kryssare blockerade finska kusten utanför Kaskö ända till Wasa, kunde min far icke dölja sitt löje, utan berättade skrattande och uppriktigt för Grefven, att denne vore ledd bakom ljuset af sina Officerare, som gifvit honom oriktiga underrättelser och låtit skräma sig vid åsynen af några Roslagsbåtar. Grefven fann sig i början sårad af denna min fars öppenhjertlighet och frågade honom tillbaka, huru han vågade komma fram med ett sådant påstående, men blef slutligen på min fars uppmaning benägen att anställa ett försök, och stiga om bord på ett af de ryska transportfartygen, sedan min far försäkrat honom att ingen fara vore för handen, utan tvärtom, att Grefven, i händelse den gynnande vind som då blåste, fortfore, innan aftonen lyckligt skulle vara vid Brändö, Wasa stads hamn.

Med en skicklig lots vid namn Jonathan Melander afgick Grefven den följande morgonen på ett af de nämnde fartygen, framkom eftermiddagen lyckligt och i god tid till ifrågavarande hamn, utan att någon svensk örlogsman under tiden hade varit synlig längs kusten, samt befann sig åter på Bennvik klockan 11 på aftonen, sedan han landvägen tillryggalagt de 8 mil som är distansen mellan Wasa och Kaskö. Han skakade vänligt min farshand och yttrade skämtsamt: ”Jag tror att ni vore skickligare befälhafvare öfver denna eskader, än någon af de om bord varande Sjöofficerarne.”

Detta var närmare hösten, och följden af försöket blef, att det ena fartyget efter det andra utlopp från Kaskö, så att där slutligen vid vinterns ankomst icke fanns qvar något enda, och att Bennvik befriades från en hård och tryckande inqvartering, sedan äfven bemälde Grefve lemnat orten, till saknad för alla som lärt känna honom. Vid hans afsked yttrade min far bland annat dessa ord ur Skriften: ”Tänk på mig då du kommer i din faders rike!” Grefven svarade ganska förbindligt; men skada var, att han icke kunde gifva en lika hugnande förklaring som den Frälsaren gaf åt röfvaren. Detta min fars yttrande häntydde på den ersättning ryska styrelsen i Finland lofvat honom, och hvilken en längre tid var bortglömd, oaktadt alla Generalguvernörer som efterträdde Grefve Buxhoevden godkänt rättvisan af min fars fordran, samt bekräftat bemälde Grefves dom.

Ersättningen.

Min fars ställning var brydsam, och min egen icke mindre. Min Akademiska bana var afbruten och ingen utväg erbjöd sig till dess fortsättande. Ett år förgick för mig i overksamhet, då en af mina bästa ungdomsvänner, Carl Johan Heikel 66) ädelmodigt gaf mig medel att fortsätta min Akademiska kurs. Han hade ehuru ung jurist, genom sin skicklighet och sin oväld i juridiska tvister, förvärfvat ett sällsynt förtroende och lyckades därföre nästan alltid att vinna de mål han i egenskap af ombud vid domstolarne utförde, hvarigenom han kom i tillfälle att göra goda förtjenster; och som vi voro intima vänner, var det för hans ädla själ en skön njutning att bispringa mig icke allenast med penningar till bestridande af kostnaden för mitt vistande vid Akademien, utan äfven flera gånger till lindrande af min fars ekonomiska bekymmer. Han har äfven sedermera med broderlig kärlek sträckt mig sin hjelpsamma hand då jag i behofvets stund anlitat honom; och det är för mig en innerligt ljuf tillfredsställelse, att i dessa Minnen offentligen kunna betyga honom min högaktning och erkänsla.

Det ålåg mig nu att göra allt hvad på mig berodde för att motsvara min väns förtroende. Jag forcerade därföre min läsning snart sagdt både natt och dag, och lyckades före Julen 1810 att så väl taga Jurisexamen inför Professor Calonius, som Hofrättsexamen inför Wasa Hofrätt. Men min redan förut försvagade helsa led betydligt af dessa ansträngningar. Till en början förlorade jag en del af min röst, så att jag med mindre lätthet kunde uttala orden, och alldeles icke sjunga; därpå följde stickningar i halsen och de olidligaste qval i bröstet. Hemkommen till Bennvik insjuknade jag alfvarsamt, förlorade därvid helt och hållit talförmågan, och kunde under flега års tid icke meddela mina tankar annorledes än genom hviskning eller med pennan; men genom öfning och otroligt bemödande lyckades jag småningom att återvinna en del af min röst, ehuru den ännu i denna dag är tvungen, hes och obehaglig; – en sorglig följd af behandlingen den 20 Juli 1808. Emellertid företog jag år 1811 en resa till Stockholm, i ändamål att om min sjukdom rådfråga därvarande ryktbaraste läkare: Arkiater af Bjerkén, Generaldirektör Hagströmer, Professor Trafvenfeldt m. fl., men utan något tillfredsställande resultat; ty dessa herrar voro af skiljaktiga opinioner. Men ett godt resultat erhöll jag däremot af min morbror Kammarrådet Stenberij, i afseende på min fars ersättnings fråga, då han tillstyrkte mig att genom Svenska Kabinettet söka fästa ryska Kejsarens uppmärksamhet på densamma. Min morbror var en icke allenast lärd, utan också praktisk och med juridisk förmåga utrustad man. Han föreslog därföre, att de af våra i Stockholm varande slägtingar, som hade penningar att fordra hos min far, skulle till H. M. Konungen af Sverige, Carl XIII, inlemna en ansökning, med framställning af den misshandling min far lidit af ryssarne, och den ersättning som blifvit honom lofvad men alldrig gifven, samt faran af dessa slägtingars ruin, i fall min far icke utbekomme samma ersättning; detta allt under förutsättning att vederbörande ryska myndigheter  dittills uraktlåtit att meddela Kejsaren riktig kunskap om så väl min fars och mitt utståndna lidande, som om den ersättning man i Kejsarens stad och ställe hade lofvat honom 67); anhållande samma slägtingar, att H. M. Konungen af Sverige täcktes för högstdensammes undersåters väl, låta förhållandet komma till H. M. Kejsarens kännedom, öfvertygade som de voro, att denne högsinnade Monark, efter еtt sådant meddelande, icke skulle underlåta att göra min far rättvisa. Denna skrift blef författad utan min fars vetskap, och hade den lyckan att vinna Svenska Regeringens hägn; den blef oförtöfvadt öfversänd till H. M. Kejsar Alexander I, och som det märkvärdiga året 1812 då inträffade hade skriften den förmon att äfven ådraga sig H. M. Kejsarens uppmärksamhet, hvaraf följden blef högst densammes reskript till Senaten för Finland, att till min far låta utbetala hela den af honom äskade summan ( 26 000 och några hundrade Rubel) i hårdt silfver (argent blanc).

Silfverrubeln gälde år 1812 enligt kurs 5 pappers Rubel eller, som de då kallades, Rubel Bancoassignationer; men Senaten gaf anordning på Wasa ränteri att utbetala summan efter beräkning af 2 Rubel i Bancoassignationer för 1 silfverrubel, hvarigenom således min far gick miste om 3/5-delar af den honom lofvade ersättningssumman. Han klagade och hade troligen vunnit rättvisa, om icke döden i förtid bortryckt honom i den högst plågsamma siukdom 68), som han förvärfvade genom гуssarnes hårda medfart år 1808. H. Е. Generalen Grefve Gustaf Mauritz Armfelt, som stod i synnerlig nåd hos Kejsar Alexander, hade uttryckligen försäkrat en af mina vänner, att Kejsaren varit okunnig om detta Senatens anordnande, och påstod, att den ifrågavarande summan bordt­ utgått hårdt silfver, enligt. H. M. uttryckliga ordalag. Min far skref i anledning däraf med en af mina Akademikamrater Carl Aug. Ramsay 69) ett bref till H. Е. hvaruti min far hos Н. Е. utbad sig dess bevågna förord hos Kejsaren, hvilket min far, på grund af H. E. förenämnde yttrande, utan tvifvel erhållit och följaktligen vunnit upprättelse, om icke Grefve Armfelt redan aflidit innan Ramsay hann fram med brefvet till S:t Petersburg,

Hvad anledning Senaten haft att sålunda förfara är för mig obegripligt, ja så mycket mera oförklarligt, som Presidenten Baron Reuterholm, efter det hans egendom år 1808 blef plundrad, genast utbekom full ersättning i hårdt silfver för det enligt hans uppgift plundrade. Var orsaken må hända den, att man ville visa sig förbindlig för en familj af anseende? Om Senaten varit konseqvent, så hade härvid icke någon krämareprutning med min far bordt komma i fråga, helst hans personliga lidande var oerhördt, i jemförelse med Reuterholms, och hans pekuniära med ed bestyrkt, hvilket Reuterholms åter icke var 70).

Jag har hört flere jurister, bland dem äfven några af mina väner, framkasta såsom skäl för Senatens handlingssätt härutinnan, att silfverrubeln under kriget i Finland gällde 2 pappersrubel. Må så vara! Det ryska myntet var då icke kändt i Finland, och det var i synnerhet allmogen, som dertill hyste misstroende; men Senaten kunde väl ej förneka min far kännedom om silfvervärdet af ett mynt, det må än hafva varit Ostindiens, Spaniens eller hvilket lands som helst? – och det så mycket mindre, som spekulanter under tiden (1808-1809) genomreste Finland och tillvexlade sig det ryska myntet, mot betydlig profit för innehafvaren. Silfver var då landets ryska mynt, och om Bancoassignationerna fanns icke begrepp; därföre, och som en förskrifning eller skuld bör gäldas med samma mynt eller värde, hvarefter skulden är gjord eller förbindelsen skrifven, så synes förhållandet med min fars ersättningsfråga högst besynnerligt; enär Senaten otvifvelaktigt bort följa bokstafven i det Kejserliga reskriptet.

Härtill kommer också den konsideration, att min far blifvit lofvad särskild ersättning för sitt och mitt personliga lidande, ­- ersättningsanspråk, hvilka vid frågor om offentligt liden personlig skymf (ignominia), eller kroppslig skada, vållad genom embetsmäns vårdslöshet, våld eller misstag, i andra länder (såsom t. ex. i England) godtgöres icke allenast genom offentlig upprättelse (vindicatio publica), utan äfven med en ansenlig ersättning af staten i penningar. Uti ifrågavarande fall åtnöjde man sig att gifva min far titel af Kansliråd, sedan man icke lyckats att få honom att acceptera den af Kommerseråd, samt en orden; utmärkelser som han aldrig eftersträfvat och alltid ogillat. Hvad mig åter beträffar så tyckte väl vederbörande, att det var detsamma huruledes man behandlat en yngling; men de hafva gifvit mig ett oförgätligt minne af deras besynnerliga begrepp om rätt och billighet.

Samma år som min far dog (1816) afreste min bror från Bennvik till S:t Petersburg, för att genom därvarande Kommittée för Finska ärenderne kunna erhålla, hvad vi (min bror och jag) ansågo oss berättigade, att ytterligare bekomma utaf den ersättning H. М. Kejsaren lofvat min far; men detta lyckades honom icke. Väl syntes Kommittéens ledamöter icke helt och hållet ogilla våra anspråk, men vid detta tillfälle likasom vid många andra, trodde de sig icke böra frångå Senatens åsigt 71), utan tillstyrkte min bror, att genom Senaten hos H. M. Kejsaren göra en framställning af den hängångnes förtjenster, åtföljd af något allmänt nyttigt förslag för användandet af hans efterlemnade egendom, Bennvik, då de förmenade, att H. M. till frejdande af fadrens minne ville göra något för hans söner. Sedan min bror återkommit från S:t Petersburg med dessa föga hugnande underrättelser, uppgjorde jag jemte Finska Hushållnings-Sällskapets i Åbo dåvarande Sekreterare, numera aflidne Professor С. С. Böcker, en plan, däri min bror och jag mot vissa vilkor erbjödo nämnde egendom till statens disposition, för anläggande af ett Institut för linodling, spånad och linneväfning enligt Westerbottniska sättet, hvilket förslag blef inlemnadt till bemälde Sällskap, som rekommenderade detsamma hos Senaten, hvarifrån det efter långt dröjsmål det påföljande året remitterades till förutnämnde Kommitté i S:t Petersburg, där jag då befann mig. Ehuru Kommittéens ledamöter förut lofvat mig, att min bror och jag skulle på egendomen erhålla ett räntefritt lån af 15 000 Rubel Bancoassignationer, blef förslaget af Kejsaren antaget och lånet slutligen beviljadt; men mot laglig ränta, och förbindelse å vår sida att låta brandförsäkra åbyggnaderne på egendomen. Dessa voro i sanning hårda vilkor; men det fanns för oss ingen annan utväg att hindra Bennviks försälining, emedan den summa min far erhållit till ersättning icke räckte till att betala hans skulder.

Det proiekterade Institutet blef därefter inrättadt på Bennvik. Lärare förskrefvos från Westerbotten och aflönades utaf Staten. Till Elevernes underhåll erhöll min bror (som öfvertog egendomen och förvaltningen af Institutet, sedan jag därifrån afstått) 5 tunnor spannmål, hälften råg, hälften korn, samt produkten af deras arbete.

Författarens möte med Kejsaren.

Sedan jag öfvergifvit den juridiska banan, i följd af den misshandling jag vid plundringen af Bennvik undergått, hvarigenom talförmågan var förlorad, vistades jag uti näst gränsande Lappfjerds socken och Storå ka­pell, 8 mil från Bennvik, då jag blef underrättad om, att Kejsar Alexander under sin år 1819 företagna Eriksgata genom Finland, äfven skulle komma att genomfara Nerpes socken. Ersättningsfrågan hvar på långt när icke glömd; jag hade tvärtom länge grubblat på någon utväg att få densamma hemställd till Kejsarens egen person, och hvilket tienligare tillfälle kunde därtill erbjuda sig än denna H. M:s resa? Väl hade jag af de allmänna kungörelserna inhemtat att H. M. önskade, det ingen Kronobetiening skulle vara närvarande vid de stationer, där högstdensamme komme att sammanträffa med allmogen, på det hvar och en måtte hafva fritt tillträde till dess регson; men jag kände också Landshöfdingarnes hemliga instruktioner till Kronofogdar och Länsmän, att på allt sätt söka från Kejsarens person afhålla alla individer, som möjligen kunde hafva någon ansökning eller klagoskrift att till honom aflemna; och man sparade därvid icke till och med hotelser. Men kosta hvad det vill, du måste tala vid Kejsaren tänkte jag, och grep mig genast an för att på franska sammansätta en inlaga till Hans Мaj:t. Den var korrt, men kraftig, och ungefär i dessa ordalag:

”Stormäktigste Allernädigste Kejsare och Storfurste!

Eders Maj:t har allernådigst behagat tillägga min numera aflidne far, Kanslirådet Peter Johan Bladh, en ersättning af Tjugosex tusende och – – hundrade Rubel i hårdt silfver för de honom genom sista finska kriget öfvergångna förluster, samt i Nåder anbefallt Dess Senat för Storfurstendömet Finland, att till honom utbetala denna ersättning i samma mynt. Eders Kejserliga Maj:ts Senat har till min far låtit utbetala denna summa i papper, efter beräkning af tvänne Rubel Bancoassignationer för hvarje Silferrubel, i en period, då Silferrubeln gällde fem Rubel och därutöfver i Bancoassignationer. Min far har därigenom gått miste om tre femtedelar af den ersättning Eders Maj:t allernådigst tillagt honom.

Nådigste Herre! Underauspicierna af Eders Maj:ts rättvisa, högsinthet och mildhet, har jag dristat inför Eders Maj:t personligen nedlägga denna min lika korrta, som med sanna förhållandet öfverensstämmande, framställning, i hopp, att näst den store Gudens ord böra Eders Maj:ts varda i helgd hållna. Det är på sådan grund jag anropar Eders Maj:t om rättelse i Senatens åtgärd, på det min bror Johan Wilhelm Bladh och jag, hvilka äro den aflidnes enda arfvingar, måtte få komma i åtnjutande af den ännu återstående delen utaf den ifrågavarande ersättningen.

Med djupaste undersåtliga vördnad etc etc.”

Med detta dokument, skrifvet så väl det var mig möjligt, begaf jag mig till Nerpes socken och byn Näsby, där Kejsaren på Ivars gästgifvaregård skulle låta ombyta hästar. Den raka vägen var på ömse sidor, så långt ögat nådde, omgifven af ortens vackra allmoge; flickorna i sina hvita lintygsärmar, granna brokiga lif och mångfärgade kiortlar, i främsta ledet, och gossarne bakom i sin anspråkslösa, men snygga, helgdagsdrägt. Jag befann mig bland ortens ståndspersoner, hvilka bildade en cirkel utanför den väg som ledde till gästgifvaregården; Socknens klockare, Bergman, stod vid min sida. Han hade förut ’

varit anställd vid Kongl. Theatern i Stockholms chör och var begåfvad med en hög, stark och välljudande stemma. Som jag ville begagna varje tillåtligt medel för att fästa Kejsarens uppmärksamhet, underättade jag Bergman därom, att jag sett Kejsaren i S:tPetersburg, och följaktligen genast vid hans ankomst skulle igenkänna honom, då jag ämnade gå fram till hans vagn och på franska säga honom ett: lefve! på det allmogen däraf skulle veta att det var Kejsaren som anländt, hvarvid Bergman med sin starka röst, biträdd åf allmogen, skulle utropa ett trefaldigt: hurra!

Emellertid hade min bror åtföljt en deputation från staden Kaskö, för att i Wasa göra sig underrrättad, om Kejsaren ämnade hedra den lilla staden med ett besök. Jag hann knappt gifva Bergman mina sista instruktioner förr än min bror, med kurirskjuts återkommen från Wasa, tager mig afsides och ängsligt frågar mig: ”Du ämnar väl icke till Kejsaren inlemna någon ansökning? – Just det ämnar jag göra. – Olycklige; man skall arrestera dig och föra dig till Siberien. – Var du lugn, säg mig blott när Kejsaren kommer? – Han kommer i ögonblicket och reser före suiten, endast beledsagad af Furst Volkonsky; han har hela vägen från Wasa haft hvita hästar. Men, för Guds skull, blottställ dig icke! – Har ingen fara; laga du dig ned till din gumma! Kanske du ännu hinner hemta henne hit innan Kejsaren kommer.” Han for af med en Jehus fart, och tio minuter därefter upptäcker jag fyra hvita hästar bland en rök af damm på landsvägen norrut, hinner med möda förbereda Bergman och de närmast stående personerna, förr än vagnen stannar midt framför oss; jag igenkänner Kejsaren och springer genast fram till vagnen med hatten i handen, samt utropar på franska, med så stark röst, som jag förmådde: ”Lefve Kejsaren Alexander I! hurra!” Svängande hatten i luften, hvarvid Bergman och hela skaran af allmogen uppstämde ett trefaldigt hurra.

Detta var för Kejsaren en icke obehaglig öfverraskning. Nu nedsteg den reslige stolte mannen, tog en plats midt på landsvägen, och tycktes några minuter med välbehag betrakta den vackra allmogen. Jag tänkte då: ”nu eller aldrig,” steg dristigt fram till Kejsaren och öfverlemnade min skrift i hans händer, hvarvid jag yttrade på franska och så högt, att han kunde höra mig: Nådigaste Herre, haf undseende med en olycklig man:

Detta gjorde jag på det Hans Maj:t måtte förmoda att inlagan var skrifven på franska språket, och i anledning däraf sjelf läsa densamma, hvilket ock skedde. Han läste den på stället, som det tycktes, med mycken uppmärksamhet, hvarefter han gaf mig en uttrycksfull blick, beledsagad af en lätt böjning med hufvudet, samt stoppade skriften i sin frackficka.

Knappt hade de närmast stående bönderne bemärkt att jag till Kejsaren öfverlemnat en skrift, förr än de trängde fram till honom, hvar och en försedd med en buudt protocoller angående deras under kriget  lidna förluster. Kejsaren såg sig omkring med förvåning och frågade mig hvad bönderne ville, hvarpå jag i korrthet yttrade: att de af ryssarne under sista kriget blifvit plundrade och deras hus uppbrända; hvarföre de nu anhöllo om ersättning. Utan att se på dokumenterne, lät H. M. en betjent emottaga och bära dem till Baron, sedermera Grefve Rehbinders vagn, samt vandrade därpå långsamt omkring i den krets, som ortens ståndspersoner hade bildat, helsande förbindligt hvar och en af dem, medelst handens förande mot pannan, men stannade då han bland dem märkte en prest.

Denne var den förut omnämnde Kapellanen Wennman; en reslig figur. Vid Kejsarens helsning giorde presten en långsam bugning, så djup, att den beskref en vertikal vinkel. Sedan han återkommit upprätt ställning frågade Kejsaren honom på Franska, hvarest han vore prest; hvarvid Wennman, som icke kände något af de moderna språken, icke svarade vett ord, utan åter gjorde en lika gravitetisk bugning, hvilken han förnyade hvarje gång Kejsaren, så väl på franska som på tyska upprepade samma fråga. Förvånad vände sig nu Kejsaren till mig, likasom väntande ett svar. Jag trädde närmare och yttrade: ”vid denna kyrka,” utvisande genom en åtbörd med ena handen Nerpes moderkyrka, som presenterade sig på en höjd vester om Näsby. ”Hvad heter denna kyrka?” frågade Hans Maj:t; och då jag nämnde: Nerpes, mörknade hans panna, mot hvilken kan mekaniskt förde handen, under det han tre gånger upprepade detta namn; förmodligen emedan han erinrade sig att han nu befann sig på den ort, där bönderne tillfångatagit så många af hans lifkosacker.

Sedan Kejsaren gjort sin rund infann, sig Gästgifvaren Ivars för att ledsaga H. M. till gästgifvargården. Kejsaren tillät ingen af sviten att följa sig, utan gick ensam med Ivars, som förde honom till öfra våningen af sin byggning, hvarest värden för sin Höga gäst hade dukat upp bränvin, bröd, ost, smör och någon kall mat, men H. M. förtärde ingenting utan nedsatte sig vid ändan af ett bord, där han (enligt Jvars berättelse) utur sin frackficka upptog min skrift samt ganska noga genomläste densamma. Efter en stunds uppehåll återkom H. M. och skulle just passera en hay, som Ståndspersonerne bildat på ömsesidor af vägen från Ivars gård till det ställe där vagnen väntade honom, då en gammal afskedad pommerink (soldat från Pommerska kriget eller det så kallade korftåget) hindrade hans gång medelst beständiga bugningar, nigningar och alla möjliga komiska rörelser, hvarunder han halft dansande gick framför Kejsaren, under utrop af: ”Nådige Kejsare förbarma Er öfver en gammal krigsman!” Alla omkringstående personer sökte genom ryckningar i råcken förmå honom att lemna vägen fri, men förgäfves. Han slog omkring sig med förtviflan och kunde icke hindras från sina upptåg, ända tills Kejsaren framkom till sin vagn, då han hastigt vände sig om, och som det syntes högst besvärad af mannens efterhängsenhet frågade mig: hvad det var för en karl? I hastigheten hann jag endast svara, att han var en tiggare. Detta­ svar misshagade Monarken som med häftighet återtog. ”Det ser jag nog, men hvad betyder dessa utmärlselsetecken (den gamle bar nämligen på bröstet några medalier)?” hvarpå jag tillade, att han vore en afskedad soldat. Kejsaren ropade då till sig Furst Wolkonsky, som, sedan några ord dem emellan blifvit vexlade, gaf soldaten en 10 Rubels sedel. Nu vände sig Kejsaren åter till mig och efterfrågade värden, hvilken iag uppsökte och framförde till H. M., som vänligt tog honom i handen och öfverlemnade i densamma en sedel på 300 Rubel, hvarpå H. M. tog ett vänligt afsked af de närstående, hvarvid jag åter blef hugnad med en betydelsefull blick, och vagnen rullade bort under ett förnyadt trefalldigt hurra.

Hvem var nu lycklig om icke jag? Med hänryckning upplyfte jag mina händer och tackade Försynen, öfvertygad att målet var vunnit; men att, Skriftens ord: Förliter eder icke uppå Fustar, äfven på mig skulle kunna tillämpas, fick jag erfara omkring 5 månader därefter, då min inlaga genom Landshöfdinge Embetet blef mig återställd med en resolution, på hög befallning undertecknad af Baron Rehbinder, af ungefär följande innehåll:

“Hvad som Sökandens afledne far icke kunnat erhålla, kan H. M. ej heller tilldela den aflidnes söner.”

Sålunda gäckad i mina förhoppningar beslöt jag att öfvergifva ett land, som alltifrån krigets början varit vittne till min fars och mina egna missöden. Den 27 Mai 1820 såg jag, kanske för sista gången, detta sköna land som en dag, måhända icke så långt aflägsen, skall genom en friare statsförfattning, bildning och slöjd intaga en hedrande plats bland nationerna, – medförande därifrån till en annan verldsdel många för mig alltid oförgätliga både kära och sorgliga minnen. 

Ära och lycka vare dig mitt Fosterland!

++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++

Följande minnesteckning är författad af Hr Kandidaten Ekström.

Minnesanteckning af Peter Johan Bladh.

Likasålitet som det gifves någon allmän måttstock för afmätande af medborgares i skilda verkningskretsar olika förtjenster sinsemellan, likaså obestridligt och afgjordt torde det få antagas, att hvarie nyttigt arbete har rätt till sin belöning, hvarje ädel verksamhet till sitt rykte; ty är det väl endast då ett menniskolif är förtjent af samtidens lof och efterverldens minne, när det fortgått och försvunnit, belyst af bragders glans, äreställens upphöjdhet eller utmärkelsers mängd? Har icke också han ett rättvist anspråk att aktas och minnas, hvars lefnads bana, helgad åt stilla, anspräkslösa medborgar dygders öfning, företer i hvarje spår deraf lika ojäfaktiga, som,vackra ­vittnesbörd, om den varmaste fosterlandskärlek, om rastlösa ansträngningar, gagnande mödor, oegennyttiga uppoffringar? Så, när öfver en förr oländig mark skördarna vagga sina gulnande vågor, eller trädet skjuter sin starka stam ur den hårda klipp grunden, är merendels odlaren eller plantaren längesedan borta; men der icke hans namn gömmes i glömskans famn, såsom hans stoft i grafvens, der är det för yngre slägten som skörda frukterna af hans möda, hans ädla syfte, hans fredliga idrott, ej mindre en helig pligt än ett kärt behof, att hembära minnets och tacksamhetens opåtingade gärd åt den försvunnes skugga.

Denna gård, lika okonstlad som sen, offras nu åt en man, för flärdlös att i lifvet fordra ett erkännande af sina förtjenster, för ädel att någonsin behöfva ett sådant. I en åt fosterlandet och menskligheten odeladt egnad, oförtröttad, frisinnad och allmänt nyttig verksamhet har han sjelf skrifvit sitt vackraste minne, och namnet Peter Johan Bladh tillhör derför med dubbel rätt efterverlden.

Superkargören, sedermera Kansli-Rådet och Riddaren P. J. Bladh föddes uti Wasa stad i Finland den 3 December 1746. Hans fader Johan Bladh var då Handlande derstädes, och blef för sin redbarhet och sitt medborgerliga anseende af Konung Adolf Fredrik, under titel af Kongl. Qvartermästare, anförtrodd chefsbefattningen för borgerskapets kavalleri i nämnde stad; men flyttade sedermera till Nerpes socken, der han tillhandlade sig det vackra skattehemmanet Bennvik, beläget gentemot ön Kaskö, för hvilkens ovanligt rymliga och goda hamn samt för handeln fördelaktiga läge han hos dåvarande regering föreslog anläggandet af en stapelstad, hvartill sonen sedermera, under den så kallade Förmyndare-regeringen, utverkade privilegier. Modren var Catharina Juvelius, efter hvars död fadren ingick sitt andra gifte med Margaretha Cajanus; bägge härstammande från gamla och ansedda prestslägter. Bland andre af de äldre ättefäderne må här serskildt nämnas farfadren Johan Bladh, handlande i Wasa, och om vi icke irra oss, tillika i Uleåborg, hvilken under Karl XII:s olyckliga krig gjorde Svenska Kronan stora tjenster genom utrustande af beväpnade fartyg, som till någon del hindrade fiendens härjningar på kusterna af Bottniska Viken, samt farfars fadren Peter Bladh, vice Häradshöfding och Advokat i Åbo Hof Rätt. Gudsfruktan, enkla seder, sjelfständiga tänkesätt, redlighet i handel och vandel, fasthet i beslut, orygglighet i löften, trohet mot Konung och kärlek till fosterjorden utmärkte dem alla, och i den ort der de vistades och verkade är deras åminnelse ännu icke helt och hållet förgången.

Kongl. Qvartermästaren Bladh sparade inga uppoffringar för att bilda sina barn 72) till upplysta och goda menniskor. Redan i mycket tidiga år röjdes hos sonen Peter Johan en brinnande läselust och en ovanlig fattningsförmåga, förenade med en för han ålder ännu ovanligare stadga. Föga mer än 11 år gammal inskrefs han den 4 April 1758 i Wasa Trivialskola, och intogs tvenne år derefter i samma skolas rektorsklass. Nu måste han en tid biträda sin far uti handeln och i detta afseende äfven företaga åtskilliga resor, hvarigenom grunden lades till den afgjordt praktiska riktning, som hans lefnads verksamhet och värf antogo. Något mer än 16 år gammal undergick han, den 9 Mars 1763, vid Åbo Akademi studentexamen med utmärkt heder, och besökte korrt derefter med brodren Anders ­Upsala lärosäte, hvarest han i betydlig mån ökade det kunskapsförråd, han redan med ihärdig flit och forskningshåg haft tillfälle samla. Här öfverlemnade han sig företrädesvis åt studium af kemien och naturalhistorien, i hvilka vetenskaper han, under en von Linnés, Bergmans och I. Gottschalk Wallerii handledning, gjorde hastiga och anmärkningsvärda framsteg, samt skull måhända för framtiden valt den lärda banan, så framt han icke ansett sig böra efterkomma fadrens önskan, att i Finland öfvertaga och fortsätta dess der idkade handelsrörelse. Men som denna erbjöd ett otillräckligt fält för sonens vettgirighet, insigter och sträfvande, sökte han erhålla en plats vid dåvarande Svenska ’ostindiska kompaniet. Detta kompanie räknade den tiden sin gyllene ålder; dess flottor, lastade med landets produkter, besökte Indiska hafvets öar och Kinas kuster, samt återvände med dyrbara laddningar af Asiens rikedomar och konstflit. Det öppnade en täflingsbana för ynglingar och personer af börd, uppfostran och relationer, och man har exempel på, att till och med de i samhällsställning mest upphöjda mäns förord mången gång voro otillräckliga, för att bereda inträde i dess tjänst. 

Icke utan möda kunde således den unge Bladh vinna sin önskan, och, då denna omsider bifölls, var det endast i en underordnad befattning man anställde honom. Länge, ehuru förgäfves, hoppades han att på grund af sitt nit och sina talanger erhålla fordran, men för den tidens köpmansadels skyddlingar fick merendels den verkliga förtjensten stå tillbaka. Lika harmsen som uttröttad af de lidna oförrätterne, uppsade han sin innehafvande plats och öfvergaf en bana, på hvilken han trott sig kunna ej mindre gagna kompaniet, än lägga grund till eget framtida välstånd.

Vid Upsala Akademi egde Bladh några vänner, som nu öfvertalade honom att åter beträda den lärda banan. Han begaf sig till Upsala och egnade sig, hufvudsakligen i följd af en ansess lärares uppmaning, uteslutande åt de moderna språken naturvetenskaperna, bland hvilka sednare kemien utgjorde hans älsklingsstudium. Under de mest fördelaktiga utsigter arbetade han nu ifrigt och ihärdigt, ty hans mål var bestämdt och de vackra­ framstegen, som vittnade om hans allvarliga håg och alltmer skärpta urskiljning, skulle säkerligen fört honom ganska långt på lärdomens täflingsfält, så framt icke äfven i denna, den löftesrikaste och derföre lyckligaste perioden af hans lif, motgången ånyo mött honom. Plötsligen mörknade nemligen de ljusa utsigterna. Tvenne lärde män, båda de ende och de förnämste af den sträfsamme ynglingens gynnare, bortrycktes af döden kort efter hvarandra, och med dem tycktes alla hans förhoppningar gå förlorade. Hårdt var detta slag, ty nu kunde han såsom alldeles obemedlad ej längre, efter sin önskan få qvarstanna vid Universitetet, och oförryckt sysselsätta sig med den vetenskap, ­som framför andra mest fängslat hans själ; men redan van vid vidrigheter klagade han ej öfver sitt oblida öde, knotade än mindre öfver försynens dunkla ledning, och med detta glada mod, denna sjelftillräckliga kraft, som man eger, då man ännu blott räknar de första åren af lifvets sjette olympiad, fattade han hastigt, men likväl med mogen öfverläggning, sitt beslut; – i dåvarande brydsamma omständigheter det på samma gång välbetänktaste och utförbaraste.

De få år Bladh varit anställd i Ostindiska kompaniets tjenst hade icke egnats endast åt nöjet och nyfikenheten. Han hade derunder, i synnerhet genom nära beröring med flere medlemmar af de europeiska nationernas handelskompanier i Ostindien, hvilkas aktning han lyckats vinna, förvärfvat sig en vidsträckt och i många delar noga kännedom om den fremmande verldsdelens handel med Europa, dess inre ställning och de förnämsta bytesmedlen, och förmodade derför, icke utan skäl, att kunna göra sina insigter och sin verksamhet på utrikes ort gällande, af hvilken anledning han, i en till Svenska regeringen inlemnad ansökning, oförtäckt yppande både sin ställning och sina afsigter, anhöll om tillstånd att få inträda i Holländska Ostindiska kompaniets tjenst. Nu först ånrade man sin orättvisa vid de flere tillfällen Bladh blifvit förbigången af personer, dem endast lyckan, börden eller relationerne framskuffade; nu insåg man faran af att låta en så övfervägande förtjenst komma ett täflande handelssällskap till godo, och de, som dittills motsatt sig hans bеfordran, nödgades nu, om också mot sin vilja, att blifva hans gynnare. Icke utan öfvertalande förmåddes han återtaga sin ansökning och anställdes ånyo i Svenska Ostindiska kompaniets tjenst, med högre grad samt tur och befordringsrätt. Härmed var hans lycka äfven gjord; emedan hans talanger blefvo erkända oсh hans nit belönadt. Inom kort tid befordrades Bladh till 3:dje, 2:dre och omsider till l:ste Superkargör, och efter 18 års nästan oafbruten tjenstgöring, i det heta, torra, för fremlingar skadliga tropiska klimatet der han bibehöll en ovanligt god helsa, hvartill hans exemplariska återhållsamhet och måttlighet väsendtligt bidrogo, återvände han år 1784 till fäderneslandet med en, genom klokt beräknade handelsspekulationer förvärfvad, betydlig förmögenhet.

Vid återkomsten till Sverige blef Bladh af den allmänna aktningen och förtroendet erbjuden Direktörsbefattningen vid det Kompani, han så länge och så förtienstfullt gagnat; -­ en plats då för tiden ej mindre afundad än i sjelfva afundsvärd, genom dermed förenadt anseende och betydliga inkomster. Detta hedrande anbud skulle väl också obetingadt emottagits af hvilken annan, med mindre oegennyttiga afsigter än Superkargören Bladh; men han föreskref dervid ett vilkor, hvarigenom han hoppades rädda kompaniet från dess fall, som han redan för utsåg, och då det förslag han i besagde afseende förelade kompaniet icke möttes af dess bifall, afslog han utan tvekan anbudet, för att i stället, och i enlighet med sin då aflidne faders yttersta vilja, odeladt egna sina krafter och tillgångar till nytta och förkofran för sin fattiga fosterbygd.

Vid den delen af Bottniska viken, som benämnes Qvarken, 8 mil söder om staden Wasa ligger ön Kaskö, utmärkt genom ett för handel och sjöfart förträffligt läge, samt en rymlighamn och god ankarplats. Här hade fadren Johan Bladh varit betänkt att anlägga en stapelstad, och för detta ändamål vidtagit åtskilliga förberedelser. Med den honom egna drift fortdref sonen Superkargören Bladh det, i följd af den förres död, afbrutna företaget, och utverkade omsider vederbörandes tillstånd och privilegier, hvilka sednare äro daterade den 17 December 1792. Det är fadrens förtjenst att hafva bringat denna för landet så vigtiga angelägenhet å bane, det är sonens ensamt att hafva utsträckt och utfört den ursprungliga planen. På stranden af förutnämnde ö, har småningom staden Kaskö blifvit bebygd. Dess handel är icke obetydlig,och stundom ser man fremmande nationers flaggor svaja i dess förträffliga hamn. Staden är dessutom ryktbar för dess ansenliga strömmingsfiske.

Gent emot på fasta landets strand ligger det vackra Skattehemmanet Bennvik i Nerpes socken. Här bosatte sig nu Superkargören Bladh, och offrade den tid han var ledig från de merkantila göromålen nästan helt och hållet åt landtbruket. Här anlades artificiela ängar, här företogos kostsamma träskaftappningar, här, midt i en skogrik ort, verkställdes, för skogarnes vård och bestånd, gallring och trakthuggning, byggnader uppfördes af flerahanda slag, hvaribland en större ladugård der kreatur af  oblandad holländsk ras underhöllos, vägar rödiades, och ­genom denna verksamhet samt de betydliga kapitaler, som följd af de stora företagen och arbetsförtjensterna sattes i omlopp, spriddes ett förut ej kändt välstånd och förkofran i den bortglömda bygden, på samma gång som anvisningen till ändamålsenligare ängs- och en mera vinstgifvande ladugårdsskötsel, än de gamla, hittills af son efter far begagnade, och således af vanan och fördomen häfdvunna methoderna, väckte allmogens håg för nyodlingar och arbete.

Det är anmärkningsvärdt hvad en enskild man med klart hufvud och oviklig vilja förmår uträtta, när han, fri från alla biafsigter, har till föremål att verka, icke blott för egen nytta och sjelfvinst, utan ock för andras; när han, antagom att han är en större godsegare, omkring sig vill bilda välbehållna arbetare i stället för utsvultne stattorpare. Sällan fäster man något större afseende vid den, som i en inskränktare krets vågar vara verksam för gudsfruktan, sinnesodlingen, lifvandet af nationalandan och de verkliga medborgaredygderna, som förstår att tyst, men säkert, både planlägga och verkställa en sådan ombildning af en så väl lynnen som yttre förhållanden; ty detta är ej ögonblickets, ej den för en stund uppglödgade känslans verk; dertill fordras lika mycken ihärdighet i ett fattadt beslut, som ljust omdöme och mogen öfverläggning. Så är det blott medelmåttan som skryter och jägtar för att få sina oftast tvetydiga förtjenster framställde i dagen, uppmärksammade af hopen och utmärkta af nåden. Hvarje sann förtjenst och duglighet äro lika upphöjde öfver det egna skrytet som öfver det fremmande berömmet, och tarfva ej att hallstämplas med villkorliga hederstecken. De hafva sitt eget värde, och behöfva följaktligen icke lånet af något annat.

Dessa reflexioner ligga sannerligen icke på sidan om vårt ämne. De ega sin fulla och osökta tillämpning på den man, som utgör föremålet för denna minnesteckning; ty hvad finska landtbruket har honom att tacka för skall en dag, jag är öfvertygad derom, af en lyckligare hand bättre och utförligare skildras, men här torde det vara nog att hänvisa till hans svar på Finska Hushållnings-sällskapets fråga: Hvilka äro de hinder­ som fjettra finska landtmannens idoghet m. m.? hvilket svar – den första täflingsskrift som af detta Sällskap med dess högsta pris, 20 dukater, belönades, – vittnar om ovanliga insigter och vidsträckt erfarenhet i landthushållningen, likasom om en förtrogen bekantskap med landets beskaffenhet och allmogens tillstånd, för att, åtminstone till en del, kunna bedömma hvad Superkargören Bladh uträttat och verkat för Finlands, och isynnerhet Nerpes sockens uppodling, samt den vigtiga inflytelse hans råd, i förening med hans exempel, medförde. 73)

År 1787 ingick Bladh äktenskap med Eva Beata Stenberg (dotter till Saltpetersjuderi-direktören Johan Stenberg och dess fru A. E. Hast) och hade med hennes 2:ne söner: Johan Wilhelm och Carl Edvard. Kort var den sällhet dessa makar njöto, ty efter sex lyckliga års sammanlefnad rycktes hon den 18 Januari 1794 från hans sida. Huru innerligt hon var älskad, huru djup hans saknad och smärta voro, bevisas bäst deraf, att han aldrig kunde förlika sig med den tanken att gifva sina barn en styfmor. Sedan han förlorat denna maka tycktes lyckan äfven blifvit honom vidrig; ty nu börjades en kedja af motgångar, pröfningar och förluster. Af de många fartyg hvarmed han nästan ensam bedref Kaskös utrikes handel gingo efter hvarandra, med undantag af tvenne som försåldes, alla, genom skeppsbrott eller uppbringningar förlorade. Sedan man i London vägrat till honom utgifva ersättning för ett förolyckadt, derstädes försäkradt fartyg, fann han sig af detta handlingssätt till den grad sårad, att han sedermera aldrig lät försäkra hvarken skepp eller laddning, hvilket med 8 stora skepp, som han i början af sin rörelse höll i sjön, någorlunda kunnat bära sig, om olyckan varit medelmåttig; men då denna blef total var förlusten ohjelplig. Sitt sista fartyg förlorade han 1807 genom uppbringning af franska kapare, under en konjunktur som kunnat erbjuda en betydlig ersättning för flere af de föregående förlusterna. Det var nemligen på hemgående med en last af öfver 3 000 tunnor salt, hvilket i början af kriget år 1808 gällde en silfverrubel kappen. Men den kännbaraste förlusten drabbade honom, då han och hans hemmavarande son Carl Edvard, obefogadt misstänkte af det i Södra Österbotten sommaren år 1808 kommenderade ryska befälet såsom tillställare af det bondupplopp, som i Juni månad samma år utbröt uti socknarne emellan Wasa och Kaskö bortfördes i fångenskap, samt största delen af hans återstående egendom, genom den plundring och brand som öfvergingo gården Bennvik, förlorades. Väl vederfors honom och han son den rättvisan att förklaras oskyldige, väl tilldömdes han af Kejsar Alexander ersättning för sköflingen, hvilken, enligt beedigad räkning uppskattades till en summa af 26 000 och några hundra silferrubel, deruti inberäknad den egendom någre af hans slägtingar och domestiker vid samma tillfälle förlorade; men denna ersättning, som efter det kejserliga reskriptets ordalydelse, borde utgå i hårdt silfevr, godtgjorde med två pappersrubel för hvarje silferrubel, hvarigenom förlusten blef betydlig och han hade det missödet att, belastad med skulder, dö fattig.

Af medborgarnes förtroende emottog Herr Bladh likaså hedrande och ansvarsfulla, som ofta förnyade, uppdrag. Under den tid Finland var förenadt med Sverige valdes han vid flera riksmöten till representant i Borgareståndet, och förhandlingarne förvara vittnesbörden om hans fosterländska, manligt mogna tänkesätt, hans af en mångsidig erfarenhet skärpta förståndsöfverlägsenhet. När saken eller omständigheterna fordrade det, vägrade han sig icke att säga mången skarp sanning, att sjunga rent ut, som det heter; men det skedde utan förifran, det innebar ej något doldt agg eller småsinnigt klanderbegär; derför blef hans ogillande aldrig bitterhet, liksom han bifall aldrig smicker. Sålunda t. ex. Uttalade han på ett värdigt sätt, vid riksdagen 1786, sin förkastelse öfver Säkerhetsakten och Konungens mindre välbetänkta proposition, om den lagförändring, hvarigenom gäldenären skulle befrias ifrån den honom åliggande skyldighet, att betala lån och ränta uti samma slags mynt och af lika godhet, som han det undfått, sålunda uppträdde han några och tjugu år derefter, sedan Finland blifvit införlifvadt med ryska kejsardömet, vid Landtdagen i Borgo, 1809, der han representerade städerne Wasa, Jakobstad och Kaskö, då fråga förevar om prägeln på det projekterade finska silfvermyntet, samt att omkring Kejsarens bröstbild anbringa orden: ”Alexander I Finlands förste beskyddare,” och i ett af kraft utmärkt anförande ådagalade, att denna-inskrift innefattade så väl en historisk osanning som ett lågt smicker. Endast på grund af hans energiska föreställning blef ock detta förslag, ehuru det för pluraliteten egde en hemlig dragningskraft, derför ändradt, och ordet förste utelemnades. Man erinre sig under hvilka betänkliga förhållanden, dels landets, dels personens egna, ett sådant motstånd utvecklades, och man skall icke kunna undertrycka sin beundran för folkombudet Bladhs frisinnighet, sanningskärlek och mod.

Vid ifrågavarande Landtdag, der Landshöfdingen Stichæus,­ Lagmannen Winge och Superkargören Bladh ­nästan voro de ende arbetande ledamöterne i Ekonomi-Utskottet, hvarest de mest maktpåliggande och i landets inre förhållanden ingripande ärenderne förbereddes, fästades regeringens synnerliga uppmärksamhet på den sistnämndes utmärkta insigter i statshushållningen och finanserna. Det dröide också ej länge förr än han af Kejsar Alexander utnämndes till ledamot af Regeringskonseljen för Finland, i egenskap af ”adjoint” åt finansdepartementets chef. Detta vigtiga, med trägna och omfattande göromål förenade embete, vägrade han likväl att emottaga, icke af den orsak, att han saknade de för den höga förtroendeplatsen erforderliga kunskaper och skicklighet 74), men emedan han, likaså mycket af böjelse, som af nödvändighet, älskade stillheten och sinneslugnet. Den svåra misshandlingen vid Bennviks plundring, då han af kosackerne fördes fången till Lappfjerd och derefter till Åbo hade nemligen förorsakat en blodkastning (Hæmaturia), hvars långsamma följder mellanåt höllo honom vid sjuklägret och slutligen vållade hans död. Emellertid inhämtade Styrelsen serskilt, uti frågor af vigt, hans råd och upplysningar vid flerfaldiga tillfällen, och han gick den beredvilligt tillhanda, när så påfordrades, emedan han altid ansåg sig förbunden att verka för det allmännas väl, äfven om andra skördade äran af hans mödor eller förarbeten. Det låg för öfrigt för honom något motbjudande uti att framställa sin personlighet, att synas eller att utmärkas; derför blef han ock i början förbigången af personer med större anspråk, men ringare förtjenster än han; derför undanbad han sig jemväl den af Krjsaren honom förunnade Kommersråds-titeln, och förebar såsom skäl för sin underdåniga vägran, att hans egna komersiella affärer voro på obestånd; derföre var det ock, när Kejsaren år 1812 utmände honom till Kanslirå och Riddare af S:t Wladimirs-ordens 4:de klass, med största möda hans söner, slägtingar och vänner kunnat förmå honom emottaga dessa utmärkelser, emedan han i händelse af vägran, lätt kunde äfventyra att förlora den, af H. M. Kejsaren vid samma tillfälle, honom beviljade ersättningen för hans under kriget lidna förluster, och endast detta skäl förmådde honom att omsider gifva vika för deras enträgna böner. Äfven Svenska Regeringen erbjöd honom vid åtskilliga tillfällen titlar och riddarevärdighet, till belöning för hans patriotiska bemödanden och uppoffringar; men han undanbad sig städse alla vedermälen af dess bevågenhet. För honom var det nog, att man genom dessa anbud erkände det gagn hans verksamhet spridde, och i gagnet såg han sin verkliga ära. En föresyn af de äkta borgardygderna visade han sålunda, att medborgerlighetens heder är på samma gång det enda och det högsta hvarje redlig stats-medlem bör eftersträfva. Och hvad var då orsaken härtill, om icke hans stränga begrepp om rättskaffenhet och hans varma religiositet? Som guldet på flodbädden, hvilade på djupet af hans själ, en oskrymtad gudsfruktan. Tidigt fästade sig i barnets hjerta, hvilket, likt det mjuka vaxet, så lätt emottager och bibehåller de första intrycken, föräldrahemmels föredömen af fromhet, enkelhet, gammaldags allvar och stränga seder, hvilka gåfvo så väl åt anlagen deras riktning, som åt grundsatserna deras stämpel.

Dessa natursgåfvor, efterhand ulvecklade till sällsynta egenskaper осh mångsidig verksamhet i de allmänna samfundsförhållanderna, vittnade om hans tankes klarhet, dessa grundsatser, införlifvade med hvarje hans handling, afspeglade, att jag så må säga, dragen af hans hjertas snille. Antingen vi derföre betrakte Kanslirådet Bladh såsom medborgare, eller i lifvets serskildare förhållanden såsom make, far och husbonde, så kunne vi icke neka att han var en ovanlig man; ty, om någonsin upplyst förstånd, skrytlösa uppoffringar, osviklig redlighet, sann fosterlandskärlek, öm samvetsgrannhet, frisinnadt mod, uppriktig vänfasthet och ett aldrig svalnande nit för medmenniskors väl hos någon voro förenade, så voro de hos honom. Derom vittna så väl hans skrifter som hans gerningar. Begär man bevis på hans kärlek till fäderneslandet och trohet mot öfverheten? Flammorna hade aldrig öfvergått Bennvik, eller rofgiriga händer förgripit sig på hans egodelar осh person, om han, förrän allt var ohjelpligen förloradt för landet, kunnat förmå sig svärja Rysslands Kejsare den trohetsed, som han, blott af yttersta nödvändighet tvungen, med blödande hjerta aflade. Om hans uppoffringar? Fråga invånarne i Kaskö stad, der ännu minnen qvarstå efter hans kostsamma anläggningar för stadens uppkomst och handelsrörelse, eller skåda dessa tegar, dem odlingsfliten genom hans råd, understöd och uppmuntringar rödiade. Om hans välgörenhet? Både hjelparen och de fleste hulpne äro längesedan borta; men dock är det bland mycket annat obestridligt att han, under sitt vistande i en fremmande verldsdel, uppdrog sin bror Professor Blad, att i Stockholm uppsöka pauvres honteux, och efter eget godtfinnande tilldela dem pensioner af den fond han för detta ändamål der deponerade, samt att han i mer än 12 års tid ensam underhöll en större, med honom beslägtad familj. Om hans redlighet såsom köpman var i handelsverlden blott en enda röst, om hans flärdlöshet, oegennytta, frisinnade mod bära de här framföre skildrade händelserna tillräckliga vittnesbörd, om hans vänfasthet kunna slutligen de få qvarlefvande vännerna tala. Slaf af sitt löfte gaf han det icke utan betänkande, men när det var gifvet behöfdes ej handskrift till beseglande af det aftalda. Som make var han den ömmaste, den trognaste, – som far, ingen bättre, vaksammare mera nitisk uppfostrare för sina barn, hvilka förnämligast skulle lära sig sanning och arbete, ­- som husbonde, ingen för sina tjenare mera omtänksam, deltagande och uppmuntrande. Hur tillfredställd var han ej, när välmågan bofäste sig i de låga hyddorna med okända beqvämligheter och vaknande behof af ordning, snygghet och trefnad, när han såg arbetet vinna framgång, konstfliten och handslöjderna förkofra sig? Hvad han dertill bidrog skall en gång förtäljas af minnet, som i öfrigt vet om honom mera, än det sagt. Punktlig i sina göromål, måttlig i sina lefnadsbehof, anspråkslös både i klädsel och umgänge, älskade han ej större sällskaper och bullrande tillställningar. I kretsen af några få förtrogna och bepröfvade vänner, dem likstämmighet i lynne, tänkesätt och syften förenade, der alvaret sällan lemnade skämtet ett ögonblicks insteg och tiden försvann under vigtiga, för ett yngre slägte lärorika samtal, trifdes han bäst. Aldrig gripen eller hänförd af någon häftigare sinnesrörelse, hvilade lugnet och betänksamheten på hans öppna panna; och någon lifligare känsla förrådde sig sällan i de allvarliga anletsdragen, under hvilka dock bodde en själ som uppfattade skapelsens herrlighet, ett hjerta som slog varmt för frihet, upplysning, menskovärde och menskoväl, som, med ett ord, kände djupt. Ännu, efter många år, kunde minnet af hans bortgångna maka locka en tår i det öga, som smärtan och bitterheten af hvarje annan jordisk mistning eller afsaknad ej för mådde fukta. Aldrig pösande eller öfverdådig när gynnsamma vindar fyllde hans segel, siönk han ej eller hopplös och förkrossad tillsamman, när stormen stack upp och det blåste emot, och hans lycka led skeppsbrott. Med samma stilla sansade mod bar han derföre olyckan såsom medgången, och bergade undan bränningarne af förlusterna den allmänna aktningen, välviljan och förtroendet. Han visste hvad han ville och hvad han kunde; öfver gränsen af sina grundsatser, sin pligt och förmåga trädde han icke ett steg, derföre blef aldrig något arbete halfgjordt, eller något åliggande åsidosatt, eller någon förbindelse ouppfylld, och för att begagna ett uttryck af Schiller kan man säga, att spåren efter hans lefnadsverksamhet äro rena, såsom vandrarens spår i den nyfallna snö. Det är sannt att han var ofördragsam; men mot hvem? – mot allt dåligt, mot den dryga medelmåttan, den krypande lycksökaren, det sjelfbehagliga småvettet; att han var sträng – ja, dock mest mot sig sjelf. Af mången, som väl eger hans fel, men saknar hans dygder, beskylldes han, må hända icke alldeles utan skäl, för en viss sträfhet i lynnet, som likväl ingalunda bör förblandas med knarrvulen oförnöjsamhet, ordkarghet eller hårdhet, – för en viss sjelfviskhet, som dock aldrig frånstötte, förfördelade eller förgick sig. Det är i känslan af sin kraft som örnen, med starka vingars fart flyttar sig öfver höjderna, det är ock i medvetandet af sin kallelses vigt och sina afsigters renhet, som hvarje med ovanligare gåfvor af naturen utrustad ande går framför eller höjer sig öfver flertalet af sina samtida. Ofta har man hört klandras den finska envisheten, som på denna sidan Östersjön till och med blifvit ett ordspråk; men der en klart uppfattad idé rör sig, der ett syfte af ädel upphöjd art alltid står lefvande for själen, der vilja och begär och sträfvanden, alla af sig sjelfva dragas till det rätta och sanna, såsom heliotropen vänder sig mot solen eller magnetnålen mot norr, der grundsatserna och bildningsbegreppen icke äro underkastade inflytelsen af dagens meningsskiften, eller bortläggas såsom luggslitna plagg, der välvilia, menskokärlek och tillgifvenhet äro varma, uppriktiga och tillförlitliga, ehuruväl ej klädde i artighetens glatta, doftande drägt, eller uttryckte i belefvenhetens läspande hofspråk, der menniskan, ännu еj slaf af etikettens fordringar, och modets stela vanor, icke bortskämd af medelmåttans sjelfförgudning, okonstlad, som den natur hvilken omgifver henne, framstår sådan hon är, der företer sig också, merendels hos kraftigare naturer denna sinnesbeskaffenhet, denna egenhet i lynnet, som hos den obildade kallas envishet, hos den halfbildade blir en viss ensidighet, men, som hos den verkligt upplyste må tillerkännas sitt rätta namn, manlig sielfsländighet, – detta grunddrag i den finska karakteren, lika folkligt egendomligt som det ”skydrag af vemod, hvilket sväfvar öfver all genuin finsk skaldekonst.”

I sin tidigare lefnadsbana befann Bladh sig ofta i förhållanden, då ett raskt beslut var af nöden, och han, utan möjlighet till inhämtande af andras omdömen, på egen hand måste utreda och behandla de mest maktpåliggande frågor; men hvarken förblindad af sjelfkärleken eller förbryllad af berömmet lyssnade han gernа till andras råd, slöt sig till deras åsigter och följde dem, när de nemligen hade skäl för sig. Han var äregirig, sade man. Nei! han var ärekär; ty han hyste de mest finkänsliga begrepp om en mans värde och ära. Han lockade ei till sig bifallet, han bäfvade ej för tadlet men utan fjesk, uppseende eller larm, som den lugna floden framgår mellan stränder dem han fruktbargör, framgick hans bana, redbarhetens och den obefläckliga hederns, öfver medborgsmannadygdernas och de fredliga idrotternas skörderika fält. För resten framstår ingen jordisk bild utan sin skugga, ty fanns еj denna, så funnes ej heller något ljus. Ju starkare ljus, desto skarpare skugga, ­-­ detta är en naturlag som gäller för materiens verld, och som äfven har sin obestridliga tillämpning på andens.

Då början af Kanslirådet Bladhs mannaålder inträdde liktidigt med gryningen af en ny sakernas ordning, ett mera ordnadt samhällsskick och en regentmakt, som stödd på folket hämtade från detsamma hvarje upptäckt förtjenst, skulle han otvifvelaktigt med sina ovanliga egenskaper, om ödet eller lyckan fört honom in på embetsmannabanan, icke saknat befordringar eller utmärkelser. Han skulle måhända blifvit en högt uppsatt man, han blef i stället ­­­- en nyttig.

Den tid handeln och det vidlyftiga landtbruket, samt de i sednare åren ofta återkommande sjukdoms-anfallen, lemnade honom öfrig, egnade han isynnerhet åt författarskap. Såsom ledamot af Svenska Wetenskaps-Akademien har han riktat dess handlingar med flere värderika uppsatser, och dessutom i handskrift efterlemnat en mängd sådana i de mest skiljaktliga ämnen; alla vittnande om mångsidig bildning, djupa insigter och understundom om en sällsam framtidsblick. Bland dessa afhandlingar må följande här nämnas:

Svar på Finska Hushållningsällskapets prisfråga: hvilka äro de hinder, som fjettra finska landtmannens idoghet? Belönt med högsta priset. (Ett i statistiskt hänseende märkvärdigt arbete).

Betänkande öfver Finans Ministern Gurieffs förslag rörande Finlands handel. (Författadt på franska språket).

Tankar om privatbankar och diskontinrättning i Åbo stad. (Handskrift).

Anmärkningar och förslag till Tulltaxa för Finland; jemte flere skrifter i statsekonomiska ämnen, t. ex. om fri handel i Helsingsfors. (Handskrifter).

Jemförelse emellan Sveriges och andra Europeiska Nationers handel på China: inträdestal i Wetenskaps Akademien.

Om hafsvattnets olika utseende på särskildte ställen i Oceanen, Wet. Akad. Hand. för år 1774.

Om tvenne i Oceanen bredvid hvarandra flytande vatten af olika specifik tyngd, d:o 1774.

Om sött vatten i Oceanen, d:o för år 1775.

Om vattnets egentliga tyngd på flere ställen i stora verldshafvet, d:o för år 1776.

Ош vattnets värme och specifika tyngd uti Ålands haf och Bottniska viken, d:o för år 1776.

Berättelse om tvenne Åskslag som träffat svenska skeppet Stockholms Slott i Ostindien 1777, d:o för år 1780.

Anmärkningar och rön vid hafsvattnets sälta och egentliga tyngd på djupet, d:o för år 1784.

Berättelse om en ovanlig hög höstflod under en stark storm i Bottniska viken den 19 November 1795, jemte några anmärkningar vid vattenhöjdens bestämmande under blåst och i sjögång, d:o för år 1803.

Om Isläggningen 1805 och ändringen i klimatet i Wasa Län, d:o för år 1807.

Om Mar-eldar, d:o för år 1807.

Försök att bestämma rätta meningen af landtgrund och halsband, med några flere uti Kongl. Fiskeri förordningen den 14 December 1766 förekommande ord, d:o för år 1807.

Så satt nu den grånade åldrige i den blida aftonskymningen af lifvet, bibehållande denna själens ungdom, som grundsatserna, dygderna och förtjensterna bevara. De voro väl försvunna dessa dagar då lyckan och krafterna lifvade en verksamhet, som beredde sorgfri glädie, utkomst och hjelpmedel för välgörande, deltagande och uppoffringar. Bekymren hade längesedan slagit sig ned i den förr så förmögna bostaden; men trefnaden hade ändock ej bortrymt. Den gamle var lugn i medvetandet af sin redliga vilja, i minnet af gagnande mödor, uppfyllda pligter, genomgångna pröfningar, och tyst, nästan förstulet blickade förnöjsamheten ur hans öga, när det hvilade på barn och anförvandter, eller då förtrogna vänner från fordom i plågornas mellanstunder besökte honom. Med hela sin själ tillhörde han ännu det land, som sett honom födas; dess stigande och förkofran i upplysning, slöjder och välstånd utgjorde hans högsta önskningars föremål. För honom var detta gamla Suomi, detta tusen sjöars land, som skalden så herrligt sjunger, med sina moar, fjell och skär ­- ett guldland, och beviset på hans innerljga kärlek derför är, att han alldrig ett ögonblick tviflade om Finlands stora framtid.

Sådan fann honom lifvet, sådan döden, när den i Mars 1816 stilla släckte hans tärda lefnadslampa.

I en vacker lund, bredvid en sorlande bäck på Bennviks egendom lät han, till minne af sin förutgångna maka, uppföra en murad graf, hvilken Konsistorium i Åbo vägrade invigning. Der hvilar han vid hennes sida, och på den enkla vården som betäcker stoftet skall sanningen rista denna inskrift:

Vir sui tenaxque recti.

Det har här ej kunnat vara fråga om, att kasta några oförtjenta blommor på ett längesedan multnadt stoft, eller i en skärare dager framhålla ett bleknande minne; emedan teckningen icke är beställd eller dess författare i något afseende af förutfattad mening fången. Hvad Kanslirådet Bladh uträttat är ej dödt med honom; ty det goda, nyttiga och sanna har alltid, hur än tidsförhållanderna vexla och meningarne skifta, sin hugkomst, sin rättvisa belöning och sin tacksamma efterverld.

---

Fotnoter:

1) Då bland personer hvilkas namn förekomma i dessaа minnen, författarens aflidne far i synnerhet ofta kommer att omtalas, har författaren trott sig böra införa detta bref.

2) Prost och kyrkoherde i Nerpes socken af Vasa län, sedermera Kyrkoherde i Tierp.

3) Det var redan då så svårt att erhålla hästar på Gästgifvargårdarne, och äfven att fortkomma med forbönder, att vi nödgades af en Nerpes bonde, som till Åbo inkommit med ett lass färsk lax, köpa hvad han ännu hade oförsåldt, på det han genast måtte kunna återvända till hemorten, och vi få förfrakta oss jemte våra saker uti hans skrinda. Färden var en af de roligaste. Vi suto beqvämt och varmt nedbäddade i hö, hade god matsäck, godt ressälskap och en portion tålamod, tillräcklig för de sex dagar resan påstod. Den inköpta laxen öfverlemnade vi till en hökare Cajander, att försälja för vår räkning, samt att leverera beloppet till vår gemensamma vän studeranden Eric Tulindberg.

Denna spekulation bar sig förträffligt, emedan vid ryssarnes ankomst all tillförsel af lax upphörde.

Jag omnämner denna anekdot, som i öfrigt icke tyckes ega någon gemenskap med dessa minnen, emedan den ifrågavarande spekulationen sedermera kom mig till en opåräknad och behöflig hjelp under krigets fortgång, hvarom mera längre fram.

4) Se kort nekrolog öfver Peter Johan Bladh vid slutet af dessa minnen.

5) M:lle Westerberg. Ett ungt fruntimmer, som längre fram förekommer bland dessa minnen.

7) Isvägen mellan denna stad och Kaskö utgör ungefär 1 1/2 mil, men landsvägen deremot omkring 4 mil.

8) ”Tíllsvidare,” ­- hette det i den Kejserliga proklamationen, som, i den mån ryssarne framträngde, blef offentligen uppläst från predikstolarne, – ”och intills den svenske Konungen kunde förmås att ingå på och förena sig uti den konvention, hvarom de öfriga Europeiska kontinentens makter öfverens kommit.”

9) Detta slag var visst lifvande för finnarnes fosterländska hopp; men hvilket snart nedstämdes af ryktet om Sveaborgs öfvergång den 6 i samma månad, som ungefär 14 dagar senare blef bekant i Nerpes.

Då denna sorgepost en afton ankom till prostgården, där författaren vid tillfället var en gäst satt hela familjen till bords. Den vördnadsvärde värden ihopknäppte sina händer, och utropade med bäfvande stämma: ”Så har då Sveriges sista hopp, vittnet om dess forntida kraft, gått förloradt.” Vi tårades alla – uppträdet var hemskt.

10) Dessa omständliga beskrifningar har förf. trott sig böra lemna, emedan ifrågavarande personer längre fram komma att spela en roll i dessa minnen.

11) Författaren kan icke nog förundra sig, att hos en så human skriftställare, som General-Löjtnanten Paul von Suchtelen, uti dess afhandling om ifrågavarande krig, finna denna tvungna edgång, icke allenast ursägtlíg, utan äfven räknad bland ryska styrelsens ändamålsenliga åtgärder. (Se LöjtnantR. F. G. Wredes öfversättning, pag. 87.) På samma grund skulle ryssarnes sedermera under kriget i Finland begångna grymheter, äfven kunna få namn af ändamålsenliga?

12) Så berättas t. ex. om en bonde från Kalax by af Nerpes socken, då under Drottning Ulrika Eleonoras regering, ryska galererna återvände, efter deras härjningar af Sveriges kuster, rikt lastade med byte af penningar, men isynnerhet af silfverkannor och pokaler, kyrkosilfver och malmklockor, att han i närheten af Storskatsundet, eller Kaskös nordvestra inlopp, under en häftig vestlig kultje, återvändande från sitt fiske vid hafsbandet och be finnande sig midt ibland de ryska skeppen, med våld blifvit tagen om bord på en af galererna, för att genom nämnde inlopp lotsa hela den ryska flottiljen; men att han med flit ställde kursen på ett undervattens-grund, nära invid ett skär, Truthällan kalladt, där alla de ryska fartygen sönderslogos af vågorna, hvarunder han kastade sig i hafvet och simmade lyckligt till land. Hela flottan gick härvid förlorad med större delen af det om bord varande manskapet, och den del däraf, som blef räddad, tog sin tillflygt till Storskatan, en i hafvet från fasta landet utskjutande udde, där man ännu i denna dag finner märken efter ryssarnes läger, ugnar för brödbakningen m. m.; och af det ombordvordna bytet har sedermera, tid efter annan, i närheten af nämnde skär åtskilligt blifvit från hafsbottnen uppfiskadt, såsom silfverkannor och kalkar m. m.

Äfven af den tidens ståndspersoner gjordes stora uppoffringar, för att värna Sveriges och Finlands gränser mot Ryska galerernas härjningar. Johan Bladh, författarens farfars far, handlande i någon af Finlands norra städer, lät på egen bekostnad ut rusta, bestycka och bemanna en mindre flotta, som kryssade i Bottniska viken och gjorde Ryssarne mycket förfång.

13) Korrt före den ifrågavarande perioden var industrien kommen till den höjd i Nerpes socken, att på hemman af ej mera än ett fjerdedels mantal kunde åboen, endast genom salpetertillverkning, årligen påräkna en behållning af 3 å 400 R:dr R:gd; och från sådana hemman var det icke ovanligt, att om söndagarne, på vägen till kyrkan, möta åboens familj i två å tre lackerade giggar eller skäsar på goda C-fiädrar – åkdon, tillverkade af honom sjelf, eller någon af hans söner.

Segelfarten på Stockholm idkades den tiden med icke mindre än 20 å 30 större bondskutor och galeaser, blott från nämnde socken; hvaremot den nu endast bedrifves af från Åland betraktade skutor, emedan socknens egna fartyg endast bestå af en, högst två, smärre galeaser.

14) Den föregifna Grefvinnan hade emellertid en så kinkig smak, att hon icke kunde förtära nyss tjernadt Nerpes smör, utan måste sådant för ögonblicket vispas af ny söt mjölk.

15) Denne Herre gjorde vid detta tillfälle ingen skillnad till personen. Han promenerade under plundringen på stadens gator, gifvande tillkänna sitt bifall med utrop af dobbra, (bra) karaschå, (skönt), och det lika lugn, om man plundrade den som svurit, eller den som vägrat gå eden; Presidenten i Hofrätten och länets Höfding icke undantagne. Den förre, Baron Reuterholm, blef svårt misshandlad; man hade redan frånryckt honom kraschanen och vari begrepp att stöta bajonetten i lifvet på honom; hans Friherrinna, liggande på knä för barbarerna, blef hårdragen, då änteligen en rysk officer, som kände medlidande, afbröt och hindrade katastrofen. Dådet hade emellertid träffat en President af adlig, i Sverige märkvärdig familj. Han erhöll kort derefter en skadeersättning af 19 000 Rubel i hårdt silfver.

16) Så kallas i orten den ögla hvaruti skackelkäppen fästes.

17) Denna intervention i händelsernas gång torde för mången synas inkonseqvent, med hänseende till min fars förut ingångna neutralitet, men, om man betänker hans ställning, så bör man icke förundra sig öfver denna försigtiga åtgärd, då man lätteligen kan inse, att om dessa kosacker, afskurna genom ett sund från fasta landet och hans egendom, blifvit tagne, så skulle Ryssarne med sken af skäl kunnat tillräkna honom det; emedan hans svenska hjerta var tillräckligt kändt. Han fick snart nog ändå, oaktadt all sin försiktighet, erfara prof på ryssarnes vacklande grundsatser, hvarom mera längre fram.

18) Nämligen den af Kapten Ridderhjerta. Dyrbara minnen af en sann fosterlandskänsla! Låt vara, att upproret under sådana auspicier icke kan ursäktas; allmogen var missledd, men häraf synes likväl, huru färdig denna allmoge var, att uppoffra sig för det gemensamma fäderneslandet!

Förf. anm.

19) Detta var det andra opolitiska försöket, att genomdrifva edgången, så motbjudande vederbörande ännu mer bordt finna den vara för Österbottniska allmogen. Grefve Buxhoevden, Finlands dåvarande förste Generalguvenör, var allmänt älskad af hvarje finne, som med honom kom i beröring; men, då smickret för Regentens önskan, äfven i konstitutionella stater är en taktik, eller, om man så vill, ett bruk, så måste man förlåta, att denne, som författaren tror, rättskaffens man, förblindad af södra Finlands tvungna hängifvenhet, och ryska truppernes första hastiga framryckande, inbillade sin Kejsare att Finnarne frivilligt hyllade hans spira.

Förf. anm.

20) Nuvarande Statsrådet i Kejserl. Finska Senaten, William Forssman, som vid tillfället höll på att blifva ihjälskjuten. Både far och son blefvo bakbundne och på bondkärra likt arrestanter afförda till den förutnämnde s. k. fregatten. Förf. anm.

21) Detta var vid det förutnämnde s.k. högqvarteret. Förf. anm.

22) Båda bönder eller bondsöner från samma socken; Rusk från Kalax och Röös från Nämpnäs byar. Den förre från att hafva varit en stilla och hygglig man, var nu blefven en fanatisk förföljare af alla dem som svurit under ryssen, och hade nära nog lagt hand på sin egen själasörjare, Doktor Hägg, som likväl hade lyckan att afspisa honom med uttrycket: ”Paulus, Paulus! Hvi förföljer du mig?” hvilket påminte honom om bibeln och ingaf honom ånger och ruelse. Röös, som sedermera med en bondskuta till Stockholm öfverförde de med Kapten Jernskölds batteri utanför Kaskö förolyckade, men sedan af bönderne räddade kanonerna, fick såsom belöning emottaga en Länsmanspost, om jag minnes rätt, på Värmdön, där han under namn af Röösgren gjorde sig namnkunnig genom den grymma tortyr, hvarmed han plågade några för mord misstänkte, men oskyldiga personer. Detta dåd, ehuru begånget af tjenstenit och, som det sades, på befallning, kunde dock icke öfverskylas, han skiljdes från sin befattning och dog korrt därpå i fängelse.

23) I den förut åberopade afhandlingen utaf General-Löjtnant Paul van Suchtelen uppger han oriktigt, sid. 118 af öfversättningen, att ”en eskader af Svenska skärgårdsflottan den 30 Juni lagt sig i bakhåll ”vid öarne utanför Kaskö, och alarmerat en lång sträcka af kusten genom små landstigningar” och fortfar, sid. 119: ”Den 5 Juli om natten (det var emellertid på eftermiddagen) hade åtskilliga större fartyg, som med några trupper afgått från de svenska hamnarne Sundsvall, Hernösand och Gefle, intagít Christinestad. Men det lyckades Orloff Denissoff, att kasta dessa sina fiender tillbaka på deras farkoster.” Detta synes antyda att 2 Svenska flottor, en mindre och en större, vid denna period varit verksamma vid kusten af Kaskö och Christinestad, hvilket är en fullkomlig dikt, då läsaren af det förut anförda behagar finna, att briggen Fredrik var den enda Svenska örlogsman, som då ännu i dessa farvatten varit synlig, samt att de såkallade ”större fartygen” voro Briggen Fredriks, och Kaskö fiskares båtar.

24) Lika bombaslisk är bemälde författares berättelse om denna obetydlíga tilldragelse, då han (samma sida af åberopade arbete) yttrar om Grefve Orloff: ”Men knappt var han härmed färdig, så underrättas han om ett nytt och alvarsammare företag på Christinestad. Detta utfördes af ett detachement af 9 segel från Contre-Amiralen Hjelmstjernas eskader, anfördt af Major Martin. Denne officer hade intagit staden och bibehöll sig där, i skyggd af sina kanonslupars grofva artilleri. Grefve Orloff Denissoff, som icke vågade angripa sin motståndare i den ställning denne innehade, försökte att genom ett låtsadt återtåg aflägsna honom på ett större afstånd från hafvet. Krígslisten lyckades. Svenskarne plötsligt angripne och tillbakakastade, tvingades (den 15 Juli) att åter inskeppa sig, och förlorade omkring 100 fångar och sju små kanoner, lagde på tvåhjuliga kärror, ett vapen hvaraf de, under loppet af detta krig, ofta med fördel begagnade sig. Byssarnes förlust í dessa särskilda träffningar uppgick till flегe hundra man.”

Af det föregående behagade läsaren finna орålitligheten och skrytet af Grefve Orloff Denissoffs rapporter. Han synes till den grad varit ifrig att förstora de föregifna bataljerna, att han till och med uppger ryssarnes förlust därvid till flете hundra man, ehuru ingen drabbning egt rum. Hvad begrepp kan man då göra sig om sanningen af denne Generals öfrige rapporter om bondresningen, och de personer han ansåg som tillställare däraf och deltagare deri?

25) Kanonerne hade bönderne erhållit från briggen Fredrik, och fältkistan från korvetten der Biedermann. Denna affär är densamma som General Löjtnanten van Suchtelen (sid. 119 af den åberopade brochuren) lösligt omtalar i följande ordalag: ”Några dagar sednare” (nämligen, efter det fiskarebåtarne skrämt General’ Оrloff) ”егfог han, att en talrik hop bönder, anförde och beväpnade af svenska Löjtnanten Ridderhjerta, rest sig och upprifvit Finnströmsbro (Finby bro) i Nerpes, för att hindra kosackernas ströftåg åt de norra trakterna. Han hastade fram och skingrade denna bondskara.” (Han var ej med) ”Men knappt var han härmed färdig etc.” Först och främst är här ett misstag begånget hvad tiden beträffar, då författaren ställer denna affär framför Martins expedition till Christinestad, som skedde den 11 Juli, då däremot denna skärmytsling tilldrog sig den 13: vidare misstar han sig både däruti, att Finby bro då varit upprifven, hvilket skedde några dagar före den 20 Juli; ty i motsatt fall skulle Wikström icke kunnat rida däröfver, äfvensom i sitt påstående, att affären skett vid Finby bro, då den tilldrog sig emellan Finby och Pjelax byar, samt ytterligare: då han säger, att bönderne därvid voro anförde och armerade af Ridderhjerta, enär bönderne icke hade några andra vapen än sina egna, och Ridderhjerta då vistades i Solf, eller 7 å 8 mil från stridsplatsen; och sist däruti, att Orloff Denissoll’, då först fått underrättelse om böndernes resning, som skedde korrt efter midsommaren.

26) Jag var så öfvertygad, att ryssarne skulle plundra, att jag i god tid undandolde de få pretiosa jag egde, bestående af en emaljerad guldsnusdosa efter min mor, innehållande några smärre artiklar, såsom kråsnålar, armknappar m. m. Dessa saker hade jag kunnat anförtro åt någon af de vänner, som redan flytt på omkringliggande öar; men min fars förbud, att bortföra något från gården bestämde mig, att gömma dem på stället, till hvilket ändamål jag på en stege uppgick till taklisten af det rum jag bebodde, och instack dosan i en springa uti väggen bak om kakelugnen; om hvilket gömställe jag under rättade Doctor Häggs andre son, Carl Edvard, med anhållan att han, efter den af mig befarade plundringen, skulle taga densamma i förvar, hvilket han också gjorde; och genom detta mitt förutseende lyckades mig således att bevara denna dyrbarhet, emedan samme unge vän genast efter ryssarnes affärd, gick i land och framtog den från det antydda gömstället, hvilket fienden icke påträffat.

27) Denne broder vistades då i Stockholm, och är nu Postinspektor i Wasa.

28) Där har nu blifvit en stenbro uppförd.

29) Utom denna korvett befunno sig då 2 å 3 svenska krigsbriggar i Kaskös hamn. ­Det hade varit svårt, snart sagdt för hvilken mindre trupp som helst, att kunna framkomma till Bennvik, hvilken egendom är belägen på en udde, omgifven af tvenne vikar, om från nämnde krigsfartyg några med nickor bestyckade barkasser blifvit beordrade, att lägga till på hvardera sidan af udden. Dessa hade då kunnat underhålla en förstörande eld, så väl från öster som vester om den låga landtunga, som skiljer egendomen från den ofvannämnde arbetsstugubaeken, därifrån ryssarne kommo. Men Major Martin, som var befälhafvare på den svenska flottiljen befarade, att en sådan åtgärd kunde medföra menliga följder icke allenast för min far och hans familj, som han visste icke skulle bortflytta, utan äfven för sjelfva egendomen.

Huruvida detta i strategiskt hänseende var rätt är öfver min förmåga att bedömma; men för Majorens vänskap för min far och deltagande i hans öde, såväl vid detta, som vid andra tillfällen, skall jag alltid tacksamt hålla honom räkning. Oaktadt dessa svenska krigsfartyg icke lågo på längre afstånd från Bennviks strand, än högst 200 famnar, lossades för samma orsak icke från dem ett enda skott, ehuru ryssarne voro kittsliga nog, att med sina karbiner skjuta åt det håll, där de lågo, ock hvarvid äfven några matta kulor hunno fram till fartygen; dock utan att göra någon skada.

30) På kullen af backen var en grind, som afskiljde Bennviks egor från grannarnes.

31) Hade de haft vanliga menniskors begrepp borde de hafva insett, icke allenast hans skröplighet, utan äfven att han var rubbad till sina sinnen. Еtt annat exempel på denna råhet behagade läsaren påminna sig ur boken ”Pavo Nissinen,” där Major Eks döfstumme broders fôrskräckliga mördande finnes beskrifvet.

32) Detta bekräftades sedermera så vida, att alla på egendomen varande uthus, såsom stall, vagnslider och fähus blifvít af ryssarne nedbrända, men deras roflystnad hindrade dem i tid antända sjelfva mangården, och deras brådskande reträtt vållande, att den där på flere ställen anlagda elden, straxt efter deras affärd blef släckt genom de svenska krigsfartygens besättningars mellankomst.

33) Еп dotter till Lagman Krok. De hade nyligen blifvit gifta.

34) I Nerpes socken talas visserligen svenskan, men så vanställd, att den, som ej är närmare bekant med ordens besynnerliga ändelser och uttal, har största svårighet att fatta meningen däraf. Med kokon förstås ett kok större fiskar, eller så mycket man vanligen plågar lägga i grytan, som gemenligen är ett dussin. Här skulle uttrycket i det närmaste betyda: ”Det felar ännu en i dussinet.”

35) 1 detta afseende har jag funnit ett märkvärdigt exempel, på en rysk officerscorps, som förnekade ett factum, och vidhöllo en uppenbar osanning. (Se längre fram momentet Schepeleff.)

36) Detta skedde på fransyska. Jag minnes det ännu ordagrant, och har detsamma upptagit i mina anteckningar för året 1808, men då en del af mina läsare ej förstå nämnde språk har jag återgifvit det på svenska.

37) Detta kan vara sannt; men hvarföre gaf han icke befallning, att behandla oss väl, eller åtminstone att icke misshandla oss?

38) 1 södra Österbotten äro bondgårdarne, lika med de smärre prestgårdarne, byggde i fyrkant, hvaraf den ena sidan vanligen är försedd med en öppning som leder till ladugården och stallet. På ömse sidor af denna öppning äro bodar, däri husets matförråd m. m. är förvaradt, och åt gårdssidan af hela denna byggnad sträcker sig en slags täckt balkong, ledande till flera små rum, där pigor och drängar hafva sina kläder, samt sofva under den varma årstiden. Hela denna rad kallas loft.

39) Äfven fingo vi vara åsyna vittnen till en af dessa, som den 21 Juli verkställdes af en stadens invånare, handlanden Joseph Holmström hvilken, med hatten i handen redan långt från högqvarteret, medförde ett lass med spirituosa, viner, kaffe, socker m. m., som allt gratis blef öfverlemnadt till Herr Grefven. Emot stadens ståndspersoner visade Grefven föga skonsamhet. En Rådman och Handlande Parman, hade företagit en färd utom stadens tull; han blef anhållen och, såsom misstänkt, – då han icke kunde uppgifva någon annan anledning till sin resa, än den att förlusta sig, så illa pryglad, att han däraf ådrog sig lungsot och döden.

40) Läsaren kan häraf sluta till hastigheten af min färd till fots, då dessa domestiker ankommo till Lappfjerd tre timmar senare än jag.

41) Dessa likasom Grefvens föregående löften blefv alldrig uppfyllde. Grefven hade den grymheten att lemna våra slägtingar i okunnighet om vi voro lefvande eller döde!

42) Hvad tänker läsaren om detta sätt att dagtinga med en fånge?

43) Man påstod, att han vore en f. d. svensk adelsman, som av politiska skäl måst gå öfver till Ryssland; man uppgaf äfven ett namn, som han förut skall hafva burit i Sverige, men sedan bortlagt. Jag hörde äfven detta namn, men som det tillhör en i Sverige känd familj, och berättelsen möjligen varen fabel, så förbigås det här; att han varit svensk hördes dock tydligt på hans tal.

44) Denne skicklige och hoppgifvande yngling, dog det följande året i den då gängse fältfebern.

45) 1 den förut åberopade öfversättningen af General Löjtnant Paul van Suchtelens afhandling öfver Finska kriget, nämner han (sid. 122), att Grefve Orloff begärt och erhållit tillstånd att lemna sitt befäl i anledning af hans försvagade helsa. Här talas äfven om det lysande sätt hvarpå han utmärkt sig. Man inser häraf huru lätt det är för personer af högre familj, att icke allenast vinna öfverseende, utan äfven att få de tvetydigaste handlingar förgyllda.

46) Detta stämmer fullkomligt öfverens med noten 174 bland öfversättarens af nyssnämnde arbete därvid fogade anmärkningar.

47) Major Gyllenbögels på Åland samlade frikår, som verkligen landstigit vid Kaskö, och i förening med förutnämnde trupp under Löjtnant Melins befäl, jemte en del af Nerpes landtvärn, då gjorde anfall på Ryssarnes styrka vid Lappfjerd.

48) De voro antingen glömda, eller med flit qvarlemnade, och fingo vid svenskarnes ankomst samma dag sin frihet.

49) Läsaren behagar erinra, att Grefve Buxhoevden försäkrat min far, att jag skulle få passera till hemorten, äfven om den varit besatt med svenska trupper.

50) General-Löjtnant van Suchtelen kallar honom uti förberörde afhandling Anselme de Gibory.

51) Han var, som jag sedan fick veta, icke allenast något krasslig, utan låg illa sjuk. Resan på bondkärra för en gammal man som han, hvilken i flere år varit van att åka i sina beqväma vagnar, hade genom den starka skakningen åstadkommit en blodkastning, af Läkarne kallad Hæmaturi, som sedermera kostade honom lifvet.

52) Samtalet fördes på fransyska.

53) Astraragratjen hade i Åbo qvarlemnat den skäs hvarmed vi färdats från Björneborg.

54) Kumo elf.

55) Detta påstående, i afseende på positionernes läge, bestrides af öfversättaren, som yttrar, att svenskarne fattat stånd vid Träskvik. Emellertid hör såväl denna som Ömossa by till Lappfjerd socken.

56) Nära 2 mil från Christinestad.

57) Major Gyllenbögels frikår, och möjligen en del af Nerpes landtvärn, samt en mindre trupp Björneborgare. Alla dessa buro gråa kläder likasom ortens allmoge, och ansågos följaktligen såsom bönder. Om antalet af denna styrka har öfversättaren af det åberopade van Suchtelens arbete icke yttrat sig.

58) Bland dessa stod min fars kassakista af tjock jern plåt. Låset, som upptog hela lockets vidd, hade ryssarne icke kunnat förstöra; men på ena sidan hade de medelst yxa lyckats göra en öppning, hvarigenom de plundrade alla de pretiosa, som däri voro förvarade. Dock återfanns där ännu efter plundringen, en Kinesisk guldstång om 30 dukaters vígt.

59) Denna ersättning utehlef icke. Kejsaren anordnade därtill 80 000 Silfverrubel; men beklagligen tillföll däraf allmogen den minsta delen, och ortens Landshöfding kunde icke sedermera om utdelningen af dessa medel lemna nöjaktig redovisning.

60) Saltet såldes den påföljande vintern i Christinestad till en Silfverrubel kappen; i Kaskö fanns intet däraf. Socker gällde 2 à 2,5 R:dr R:gd рег skålp. och kunde ändå med möda erhållas.

61) Detta införes, för att ådagalägga huru svårt det var den iden att vinna företräde hos Konungen, äfvensom för att antyda den hemliga slöja, hvarmed hans omgifning sökte inveckla och för konungen dölja ställningar och förhållanden.

62) Vid min återkomst till Sverige från Syd-Amerika, 28 år därefter, tog jag mig friheten uppvakta Herr Grefven och ytterligare för honom uttrycka min erkänsla för denna hans välvilja.

64) I fall några ännu lefva, hvilkas vistelseort är mig obekant, så tager jag mig friheten här uppgifva deras namn, som jag ännu påminner mig, nämligen utom min bror och den förutnämnde vännen Adrian: Handlanderne Josef Holmström och Parman från Christinestad, Kamreraren Kolner, Kammarskrifvaren Stjerncreutz och Arrendatorn af Östbyholm Rundberg m. fl.

65) Samma rykte var då äfven gängse i Finland. Detta bevisar tidiga kombinationer, och förklarar till betydlig del den liknöjdhet och det virrvarr, som rådde under kriget vid frågan om Finlands undsättning.

66) Densamme vän som jag år 1809, träffade i Torneå; numera Lagman i Wasa och Uleå Lagsaga.

67) Förhållandet var осk verkligen sådant.

68) Se noten sid. 240, där denna sjukdoms orsak finnes beskrifven. Den anföll honom slutligen med аllt kortare uppehåll och med allt häftigare symptomer, tills döden år 1816 gjorde slut på hans förfärliga plågor.

69) Sedermera Landshöfding i Wiborgs län m. m.

70) Presidenten Reuterholms ekonomiska ställning var allmänt känd såsom dålig äfven långt före kriget. Hans förlust bestod till det mesta i möbler och några få pretiosa.

71) Ett märkligt exempel på detta förhållande erbjuder frågan om slafveriets upphörande i Wiborgs län, sedan detta blef förenadt med Finland. De i detta län besutne Magnater och större Jordbrukare ville nämligen bibehålla slafveriet, på grund att de, dels ärft dels köpt sina gods med därtill hörande slafvar, oaktadt invånarnes frihet förut genom freden i Willmanstrand varit dem garanterad. Frågan behandlades först af Senaten, hvars utlåtande utföll till Magnaternes förmån, däruti Kommitéen vid frågans föredragning hos Kejsaren sedan instämde; men den ädle Monarken tecknade med egen hand i marginalen af den företedda skriften dessa vackra ord: ”Le Senat est en erreur, le Comité a tort; point d’esclave en Finlande” (Senaten har misstagit sig, Kommittéen har orätt; ingen slaf i Finland); och därvid förblef det.

72) Dessa voro utom persona questionis, och den redan i föregående arbete nämnde sonen: Anders Medicine Doktor och Professor, död i Stockholm 1834, utmärkt läkare och menniskovän, varm dyrkare af ve­tenskaperne samt ej mindre flitig samlare af mynt och antiquiteter af hvilka sednare han förärade den efter honom benämnda Bladska samlingen till Kongl. Historie, Witterhets och Antiquitet Akademien, och som bland andra milda stiftelser äfven testamenterade en ­betydligare summa till Prins Carls Inrättning för vanvårdade barn; Carl hvilken egnade sig åt sjömamsyrket, reste utrikes, och sedermera aldrig lät höra af sig, samt Margaretha Catharina, som blef gift med Medicine Doktorn och Provincial Läkaren, Assessor Hast i Wasa; bägge längesedan afsomnade.

73) Det bör på detta ställe icke förtigas, att denna prisskrift, hvilken finnes införd i 1:sta delen af Finska Hushållningssällskapets handlingar, på titelbladet saknar sin författares namn. Författaren ansåg sig nemligen tillräckligt hedrad af den uppmärksamhet Sällskapet fästade vid hans arbete, och det var först flere år derefter, då hans son Carl Edvard skulle afresa till Akademien, och saknade nödige medel för sitt uppehåll derstädes, som förf. Tillkännagaf sig och emottog belöningen, hvilken han, under lyckligare förhållanden, otvifelaktigt aldrig skulle uppburit. Vi ega, mig veterligen, i  vår litteraturhistoria blott en enda tilldragelse, som har syskontycke med den nu anförda.

74) Under författarens ögon ligger nu en uppsats af P. J. Bladhs egen hand med öfverskrift: ”Tankar om Tullar,” deri hvad hufvudsaken beträffar, enahanda åsigter om handelstvånget och fördelarne af en friare handelsförfattning äro uttalade, som dem Cobden med så mycken framgång, och man bör tillägga, äfven med så mycken ära, för det närvarande förfäktar. Endast detta må vara nog, för att bevisa den mans ovanliga finansblick och kännedom af handeln om hvilken dessa blad handla.

---

Samma ämne:

Till Finlands Hjeltar

Bidrag till femtio-åriga minnet af Döbeln och Björneborgarne i finska kriget 1808 och 1809.

Historia om finska kriget åren 1741 och 1742

Fänrik Ståls Sägner

Kategorier:Olika ämnen

Märkt som:österbotten, bennvik, finska kriget 1808-1809, kaskö, wasa