Översatt och förklarad af Hans Olof Hildebrand Hildebrand
Örebro Abr. Bohlin 1869.
Förord
Snorre Sturlesons historiska arbete framlades allraförst för den nordiska allmänheten uti öfversättningar, af hvilka de första utarbetades i Danmark och Norge mot slutet af 1500- talet, den tredje åter utarbetades af den i Sverige bosatte Isländingen J. Rugman samt utgafs år 1670 från tryckeriet å Visingsborg under titel af Norlandz Chrönika.
Den första textupplagan utgafs i Sverige och med statsunderstöd af riksantiqvarien J. Peringsköld uti tvenne band, af hvilka det första trycktes år 1697. Till texten fogades en latinsk och en svensk, af Isländingen Gudmund Olofsson utförd öfversättning.
När sedan under loppet af åren 1777-1783 en ny textupplaga blifvit i Danmark genom G. Schöning och S. Thorlacius besörjd, bättre än den Peringsköldska, ehuru icke i alla afseenden motsvarande behofvet, aftrycktes dess text uti en ny svensk upplaga, utgifven i trenne band uti Stockholm åren 1816, 1817 och 1829. Till denna fogades samtidigt (1816-1829) en ny svensk öfversättning, utarbetad af några för vår forntid varmt intresserade män. Den främste bland desse var expeditionssekreteraren m.m. J. G. Richert, vid hvars sida arbetade Cnattingius, död såsom kyrkoherde i Kettilstad af Linköpings stift, Gullbrand, död såsom kyrkoherde i Skara stift, och Liedzén, till sist kyrkoherde i Larf af Skara stift. Man har således i Sverige sökt hembära den store isländske häfdatecknaren den ära, han har att kräfva af efterverlden.
Då så är, har det synts vara i sin ordning, sedan Snorre Sturlesons text blifvit under loppet af åren 1864-68 ånyo utgifven af professor C. R. Unger i Christiana, att vid denna första kritiska upplaga anknyta en ny svensk öfversättning, så mycket hellre som den förra icke mer är tillgänglig uti bokhandeln, hvarjemte dels den nya upplagan i flera stycken framställer Snorres text annorlunda än de tidigare upplagorna, dels en mängd förhållanden blifvit kända, en myckenhet forskningar utförda under de sista decennierna, af hvilka mången vigtig upplysning för bedömandet af Snorres arbete och af hans uppgifter kunde vinnas. Det syntes mig derföre af vigt, att till öfversättningen foga förklarande anmärkningar.
Med afseende på öfversättningen har jag sökt bevara originalets ton och framställningssätt, men derjemte ansett mig böra undvika ett sådant slafviskt förhållande till den isländska framställningen, som kunde af skräcka nutidens läsare från att hemta de skatter af njutning och undervisning, som det mer än sexhundraåriga arbetet gömmer. En del ålderdomliga uttryck har jag behållit, när de synts mig passande att rikta vårt skrifspråks ordförråd. De skola i ett sammanhang uppräknas och förklaras i det följande. Åt namnen har jag sökt gifva en form, som svarar mot vårt nuvarande språkbruk, hvarigenom deras frändskap med våra namn och deras härkomst kan någorlunda klart framstå. De skäl, som bestämdt mig vid återgifvande af de enskilda namnen samt rättelser af de ojämnheter, som i detta afseende förekomma, skola meddelas i sammanhang med det namnregister, som skall af sluta den tredje delen.
De i Snorres text intagna visorna har jag sökt återgifva så, att öfversättningen icke innehåller något mera eller något annat än originalet 1). När jag någongång sett mig nödsakad att utbyta skaldens bild mot en annan, har jag redovisat för denna frihet i anmärkningen. Det syntes mig vigtigast att gifva läsaren ett begrepp om de gamla visornas innehåll, hvarigenom en hvar kan sättas i tillfälle att bedöma, i huru stor mon de ligga till grund för Snorres framställning. Jag har deremot icke ansett det nödigt att i allt söka iakttaga den gamla verskonstens stränga bud, hvilka svårligen kunna tillämpas på det nuvarande språkets försvagade former.
Uti anmärkningarne har jag velat förklara det som är dunkelt i Snorres framställning, belysa och, när jag så funnit nödigt, beriktiga hans uppgifter, samt lemna materialier till bedömande af hans ställning till öfriga sagoredaktioner.
Den andra delen kommer att omfatta Olof helges och Magnus godes sagor jämte sammanställning af konungabokens uppgifter om klädedrägten och vapnen. Den tredje delen skall innehålla de återstående sagorna jämte en kronologisk öfversigt samt register och karta öfver Norge.
Att fel inkommit i arbetet, har jag märkt, men skall efter bästa förmåga söka rätta dem. Den vana, som jag vunnit under arbetets fortgång, och de nya studier, jag i följd af det måst göra, skola dock, vill jag hoppas, göra fortsättningen bättre än de delar af arbetet, i hvilka nybörjarens hand förråder sig. Den sakkunnige skall helt visst med mig intyga, att arbetet icke är så lätt och att materialierna ofta äro svåra att finna, ofta besvärliga att uppsamla. Så mycket större skäl till försagdhet har jag vid framläggande af denna frukt af mina studier, som det härvid gäller att framhålla en annans arbete så, att det icke genom öfversättaren och bearbetaren förlorar något. Att undvika tryckfel har icke varit mig möjligt, då min frånvaro från tryckorten hindrat mig från att se mer än ett korrektur-afdrag.
Stockholm den 5 April 1869.
Öfversättaren.
Konungaboken del 1:
INNEHÅLL.
Snorre Sturleson och hans litterära verksamhet. I (Text på denna sida)
Snorre Sturleson och hans litterära verksamhet. II (Text på denna sida)
Konungabokens Geografi
Inledning – Ynglingasagan
Halfdan svartes saga
Harald hårfagers saga
Håkan godes saga
Harald gråfälls och Håkan jarls saga
Olof Trygvasons saga samt
– Bihang till Olof Trygvasons saga. 1
– Bihang till Olof Trygvasons saga 2. Olof Trygvasons regeringsår enligt Snorre Sturleson och den större Olofssagan
– Bihang. I. Husen i Norge under sagotiden
– Bihang. II. Skeppen
– Bihang. III. Om Bränne- och Hög-åldrarne
Konungaboken del 2:
INNEHÅLL.
Olof den heliges saga
Magnus godes saga samt
– Bihang: I Klädedrägten enlig Konungaboken
– Bihang II Vapnen enligt Konungaboken
Konungaboken del 3:
INNEHÅLL.
Harald hårdrådes Saga
Olof kyrres saga
Magnus barfots saga
Sigurd Jorsalafares, Östens och Olofs saga
Magnus blindes och Harald gilles saga
Inge Haraldssons och hans bröders saga
Håkan Härdebreds saga
Magnus Erlingssons saga
Kronologisk öfversigt
SNORRE STURLESONS TIDEHVARF.
Snorre Sturleson och hans litterära verksamhet.
I.
Snorre Sturleson föddes år 1178 och föll för mördarehand år 1241, föddes således under det Knut Eriksson regerade i Sverige, dog innan Erik Eriksson hade hunnit göra sig till herre öfver de sista dyningarne af den storm, som hans frände Knut långe hade uppväckt. Hans lefnadstid faller inom den isländska fristatens sista tider, då det började allt tydligare visa sig, hur orimligt bemödandet var, att låta det af naturen vanlottade Island uppbära en stor koloni, så snart folkets inneboende kraft icke längre fann sysselsättning och härdades i strid med oceanen och i härfärder, som trots all ociviliserad vildhet dock bidrogo till bevarande af moralisk friskhet, tider, då landets store förnötte sina krafter uti inbördes förödande fejder för att tillfredsställa sjelfviskt makt- och vinstbegär, tider, då Isländingarnes af gammalt kända sjelfständighetsbegär var i så hög grad förkolnadt, att Norges herrskare kunde med hopp om framgång anmoda än en, än en annan af öns stormän att låna sin hand till utförande af öns förvandling till ett norskt lydland, och att dessa hans ombud rönte motstånd icke af frihetskärlek, utan förnämligast, nästan helt af personlig afund. Snorre Sturleson lyckades det att för några år uppsvinga sig till sin fäderneös mäktigaste man, liksom han en tid ansågs vara hennes rikaste. Ehuru han kände för anden en högre verld att röra sig uti, deltog han med lust i det lidelsefulla lifvet å dagens politiska tummelplatser, fikande derunder oaflåtligt efter ökade rikedomar. Han tillät sig derunder gerningar, som vi måste ogilla, men vi få der vid icke förgäta, att det var just i dem han visade sig vara son af sin tid.
STURLA TORDSSON.
Då Snorre Sturleson icke var vän af att uppträda så, att han sjelf skulle blanda sig i svärdleken, utan i stället var mästare i sluga beräkningar och i en konseqvent politik, må man beklaga, att den vidlyftiga Sturlungasagan, som är källan för Snorres lefnadshistoria, allenast omtalar hans handlingar, utan att låta oss på närmare håll blicka in uti hans själs arbete, vare sig det gälde dagens frågor eller forntidens minnen. Mycket förblifver derföre dunkelt, och icke ens Snorres bild kan blifva annat än ett styckverk.
I början af Oktober månad år 1180 var ett höfdingamöte på gården Rökahult, i vestra Island innanför Borgfjärden, något söder om Hvitån. De rådplägande männen, af hvilke de förnämste voro värden å stället, presten Paul Salveson och hans motparter Sturla Tordsson från Hvamm vid Bredefjärden och dennes svärfader Bödvar Tordsson, hade satt sig ute i det fria. Tvisten gälde arfvet efter Pauls dotter och måg, som båda dött under en pilgrimsfärd till Italien; Paul ville ärfva dottern, de andre förde talan för en syster till mågen. Under det de suto der och Paul var sen att gifva efter, kommer hans hustru Torborg ditstörtande och under utrop: ”vill du vara likast Odin, hvi skulle jag då icke göra dig honom så lik som möjligt?” 2) stötte hon en knif åt ögat på Sturla, ehuru hon i häftigheten icke måttade bättre än att hugget träffade i kinden. Sturlas vänner lupo genast upp och drogo sina vapen, men han lugnade dem, sägande, att icke skulle man ställa till ondt för denna saks skull, ty qvinnor hafva mångahanda sätt att bevisa sin kärlek. Hans beräkning, att såret skulle stämma Paul till medgörlighet, slog in och hans skenbara hofsamhet jemte andres intalan förmådde Paul att åt honom lemna rätten att sjelf bestämma straffet för missgerningen. Sturla var då en af öns mäktigaste höfdingar, hvilket han blifvit genom en okuflig energi, mod, styrka och list. Han hatade så grundligt, att när Torborg någon tid efter det förlikning var sluten, afled, blef han sjuk, emedan han nu förlorat hvarje sken till rätt att vidare gripa in uti Rökhultfamiljens öden.
SNORRES BARNDOM OCH UNGDOM.
Sturlas maka i hans andra gifte var Gudny Bödvarsdotter, en ättling af den slägt, som gaf Möre och Orkenöarna jarlar, en qvinna, som såvidt man ser af spridda drag i Sturlunga var slösaktig och obetänksam, men derjemte sin man varmt tillgifven och för öfrigt i besittning af den äfven hos Islands qvinnor mindre allmänna dygden, att vilja afstyra vrede och strid. Hon födde Sturla tre söner, af hvilke den yngste var Snorre Sturleson.
Man återfinner hos denne något af fadrens och modrens egenskaper, den förres makt- och rikedomslystnad och i någon mon den senares skygghet för strid, dock endast så snart det kunde gälla hans egen person. Detta fick han dock genom arf, icke genom att under år vara utsatt för det vexlande inflytandet af föräldrarnes olika karakterer. Just i fråga om kindhugget uppdref Sturla Tordsson sina fordringar så högt, att saken drogs inför rätta och lemnades åt Jon Loftsson att afgöras. Då denne fälde ett för Sturla misshagligt utslag, sökte han lisa dennes egenkärlek och betrygga förlikningen, genom att hembära sin farlige medtäflare en för en Isländing alltid angenäm hyllning – han erböd sig att till uppfostran mottaga den då treårige Snorre (1181) 3).
Så kom Snorre till Udden (å sydvestra Island) och med skäl man må man anse detta hafva utöfvat ett ganska väsentligt inflytande på hans framtid. Den isländska litteraturens tidigaste minnen äro fästade vid detta hus. Sämund, som af tacksamme landsmän helsades med hedersnamnet den vise, hade bott der och grundlagt slägtens anseende för litterär bildning 4). Hans ene son Öjulf hade varit lärare åt Skålhultsbiskopen Torlak Torhallsson (1178-1193) och framhölls alltid af honom såsom ett godt mönster i seder. Den andre sonen Loft hade i Norge tagit till hustru en oäkta dotter af konung Magnus barfot. Deras son var Snorres fosterfader Jon Loftsson, hvilken ansågs vara sin tids mäktigaste man på Island.
JON LOFTSSON OCH HANS SÖNER.
Den sedeslöshet, som var så allmän, delade han i fullt mått, men i öfrigt var han en af de bäste karaktererna bland öns stormän, vis, ifrande för rätt och billighet, stark genom sammanhållighet inom slägten, aktad för sin fredliga politik, kanske än mer derför att man väl visste honom i stånd att med svärd och yxa försvara den åsigt eller den part, som syntes honom hafva rätten på sin sida. Han egde nu en rik erfarenhet, samlad under en icke kort lefnad 5) bland Islands oroliga stormän. Han hade dessutom tillbragt en del af sin ungdom i Norge; han var i Konghäll hos sin fosterfader chorsbrodern Anders, då Venderne år 1136 6) kommo för att ödelägga staden; han hade ock vistats vid Magnus Erlingssons hof och der blifvit erkänd såsom konungahusets frände. Framtiden visade, att Snorre fikade efter inflytande i hemmet och anseende i utlandet. Hvar dag i Jons hus torde hafva gifvit bestämdhet åt hans sträfvan och kraft åt hans gryende planer.
Snorre hade på Udden tillfälle att blifva bekant med månge af Islands förnämligare män. Han lefde der tillsammans med Jons äkta födde son Sämund, med hvilken han framdeles skulle täfla om högsta makten. Sämund fick visserligen ett godt arf uti fadrens välgrundade anseende, men han var svårligen vuxen att uppbära det så som denne. Han var icke herre öfver sig sjelf, utan kunde i vredens stund uppträda med grof våldsamhet, utan att gifva sig tid att besinna, om denna drabbade skyldige eller oskyldige; ej heller visade han sig ega förmåga att upprätthålla enheten inom ätten. En annan af Jons söner Paul hade troligen lemnat Udden innan Snorre blef bosatt der, åtminstone innan han kunde draga större nytta af hans dagliga umgänge. De i hemmet började studierna fortsatte Paul i England och sedan han hemkommit, sökte han, ehuru prestvigd, sig en maka och bosatte sig på Skard, en gård i det sydvestra Island vid öfre loppet af Tjursån. Men mellan Skard och Udden måste dock hafva varit samfärdsel, så att Snorre måste haft tillfälle att lära något af den kunnige och poetiskt begåfvade mannen. Innan Snorre lemnade sitt ungdomshem, hade Paul blifvit biskop i Skålahult och äfven tillträdt embetet efter ett besök i Danmark och Norge, hvarest han blifvit på det vänligaste mottagen af konung Sverre.
GISSUR HALLSSON. SNORRE LEMNAR UDDEN.
För Uddamännen var denna Pauls upphöjelse af vigt, då de tidigare biskoparne hade stått i närmare förbindelse till Islands andra litterära skola, i Hökadal, och då den ende som uppfostrats på Udden, den redan nämnde Torlak, Pauls företrädare, hade genom sitt förfäktande af kristendomens bud och kyrkans rätt kommit i fiendskap med Jon Loftsson, vilken dessutom hade genom sitt förhållande på det djupaste sårat Torlak personligen. En tredje af Jons söner, Orm, var känd för sin stora lagkunskap och sitt redliga sinnelag.
Under sitt vistande på Udden torde Snorre varit i tillfälle att ofta umgås med Gissur Hallsson, en mångårig vän till .lon, hvilken redan som barn kommit till Skålahult och sedan haft sitt hem derstädes, under Torlak II och Paul såsom förvaltare af biskopsbolet. Tidigt hade man om honom förutsagt, att sent skulle Island se en sådan man, och han synes hafva rättfärdigat spådomen genom sin redlighet, sin ödmjuka fromhet, sin lärdom och verldskunnighet – han hade varit stallare hos Sverres fader konung Sigurd och dessutom rest i södern ända bort till Rom. Gissurs berättelser ligga till grund för de äldre isländska biskopssagorna. Honom visade Gunlög munk i Tingöre kloster sin saga om Olof Trygvason och företog efter hans anvisning ändringar deri. Sjelf skildrade han sina reseäfventyr i arbetet Flos peregrinationis. För en kunskapssökande yngling – och Snorre visade sig framdeles ega icke obetydliga kunskaper – kan umgänget med Gissur Hallsson icke hafva varit utan betydelse. Gissur afled år 1206.
Snorre uppväxte och mognade såsom yngling, under det att han alltjemt hade Udden till sitt hem. Jon Loftsson afled är 1107 och Snorre dröjde ännu någon tid hos Sämund, förnämligast kanske derför, att han icke egde medel att lifnära sig, ty modren hade förskingrat hans fäderne. Förhållandet mellan honom och Sämund synes hafva varit mycket godt. Snorre bistod honom i en process mot den mäktige Sigurd Ormsson. Rätten var från början på Sämunds sida, och så till vida var allt godt, men redan nu framskymtar det förhållandet, som sedan skulle blifva rådande: bakom denne Sigurd och hans envishet stå såsom underblåsare Kolben Tumason, den mäktige Nordlandshöfdingen, och Sigvat Sturleson, och således ställes, redan första gången Snorre deltager i en process, broder mot broder.
SNORRES GIFTE OCH EGENDOMAR.
De skulle komma hvarandra närmare in på lifvet. Ett annat bevis på det goda förhållandet mellan Snorre och Sämund se vi deri, att den senare jemte Snorres äldste broder Tord skaffade honom till maka Härdis Bersadotter med hennes stora hemgift. Från 1201 bosätter Snorre sig på hennes arfgård Borg, den fräjdade vikingen Egil Skallagrimssons säte. Sedan dess gick han fram i rikedom och inflytande. Efter några år öfvertog han gården
Rökahult, som hörde till den derstädes bygda kyrkan, dels på grund af arf, dels genom ett öfverlåtande af den förut omnämnde Paul Salvesons son Magnus prest. Snorre åtog sig till gengäld att underhålla honom och hans hustru samt uppfostra deras söner. På denna gård, som under den följande tiden var hans älsklingssäte, nedlade han stora kostnader. Ännu visas lemningarne af det bad han der byggde af huggen sten, till hvilket vattnet leddes från den varma källan Kribla 7). Tillfälle bereddes honom ock att uppträda såsom politisk personlighet och som höfdinge för ett bestämdt område, då han fick öfvertaga till en början halfva Lundamannagodordet i trakten af Borgfjärden och sedan det ansenliga Åvallingagodordet. Under denna första tid synes han hafva hållit sig temligen stilla. Det omtalas blott, hur han, under det han bodde på Borg, förgick sig mot en köpman från Orkenöarne, en brorson till skalden biskop Bjarne 8) derstädes.
SNORRES BRÖDER. RAMN SVENBJÖRNSSON.
Snorre ville råda för afyttringen af hans mjöllast och då detta vållat stridigheter samt köpmannen sökte genom en skyndsam afresa rädda sig, men väderdrifven sökte en tillflykt hos sin farbroders gode vän Sämund Jonsson, sände Snorre efter honom till Udden trenne lönnmördare, hvilke dock uträttade intet. Snorre visar just deri sin klokhet, att han icke uppträdde förhastad!. Uppmärksamhet måste han alltid vinna, dels i följd af de lyckliga yttre omständigheter, som hans rika gifte medfört, dels i följd af sina öfverlägsna gåfvor. “Han vard nu”, heter det i Sturlungasagan, “en stor höfdinge, ty han led ingen brist på gods; han lade sig synnerligen vinn om att samla egodelar, var konstfärdig och förstod sig på allt hvad han företog, men var ostadig och hade många barn med andra qvinnor än Härdis.”
Vid den tid då genom Jon Loftssons bortgång det moraliska höfdingeskapet lemnades tomt, funnos visserligen månge stormän qvar, mäktige hvar inom sitt område, och sträfvande efter att svinga sig upp öfver de andre, men ingen som åtnjöt det allmänna anseende och förtroende, som kommit Jon till del. Vi hafva bland desse att märka i första rummet Snorres bröder.
Don äldre Tord, är 1197 hunnen till 32 års ålder, var en aktningsvärd man, som höll sig fjerran från de vilda striderna, som annars voro höfdingarnes lust. Derigenom och genom det skydd, han mer än en gång skänkte den förföljde, kom han att intaga en i någon mon isolerad ställning, hvilket naturligtvis kräfde karaktersfasthet. Han åtnjöt ock aktning, hvilket visades särskildt derigenom, att man icke fruktade att låta honom fälla dom i mål, som rörde honom ganska nära. Under den närmaste tiden bor han på Stad, en gård på Snöfjällsnäs. Den fem år yngre Sigvat var honom mycket olik. Han hade ärft fadrens karakter, var en våldsam man med icke liten framgång och för öfrigt en orolig man, som icke länge trifdes på ett ställe. Samma år som Jon Loftsson dog flyttade han in på det tredje stället Hjordhult, bodde sedan på Södafjäll och efter 1215 vid Öfjärden.
På Islands mångskurna nordvestland bodde på Öre vid norra stranden af Örnfjärden Ramn Svenbjörnsson, hvilken, äfven om man erkänner den om honom upptecknade sagans partiskhet, måste hafva varit en sällsam företeelse på den tidens Island.
Han var en vidtberest man, som tillbedit vid S. Jakobs ben i Compostella och vallfärdat till Roms heliga orter och som dessutom i arf efter sin förfader Atle egde en välsignelserik läkdomskonst 9).
BISKOP GUDMUND ARASON.
Storartad var hans välgörenhet: han helade sjuke, härbergade fattige, halp nödstälde. Han förde resenärer öfver till Örnfjärdens södra strand och hade de väl passerat landtungan i söder derom, funno de å andra sidan ett skepp, som äfven det tillhörde Ramn, hvarpå de kunde fortsätta sin färd öfver den af sitt namn väl förtjänte Bredefjärden. Mer än detta – ty gästfrihet och hjelpsamhet voro icke sällsynta egenskaper i Norden, ehuru man icke alltid fann dem så utpräglade som hos Ramn – hedrar det honom, att fastän han som enskild hade fiender och som godordsman hade att förfäkta sine tingmäns rätt, han aldrig tillät sig en våldsam handling, som snart hvilken som helst af hans samtida icke hade skytt, ja icke ens begagnade sig af de tillfällen, som osökta erbödo sig, att krossa den hätske motståndaren, den äreförgätne Torvald Snorreson. Deri står han kanske ensam.
Tillsammans med Ramn må vi nämna hans vän Gudmund, son af den Are Torgersson, som föll å Erling skackes sida i den nattliga striden vid Rydjäkel 1166 10) och således brorson till Ingeborg, den andre af Hvamm-Sturlas hustrur. Då Are var död tog hans broder den lärde Ingemund prest vård om den hetsige gossen, som i allt ville hafva sin vilja fram. Man väntade sig icke så mycket af honom, men han synes i följd af en på hafvet utstånden lifsfara och ett derunder uppkommet svårläkt benbrott hafva undergått on djup religiös väckelse. En själ lågande som hans kunde icke egna sig åt något utan lidelsefull ifver. Många voro hans böner, trägna hans gudstjenster, han späkte sig hårdt och strödde kring sig allmosor. Mången misshagade detta, men sådant var honom likgiltigt. Under troget utöfvande af dessa den romerska fromhetens kraf, forskade han träget i de lärda verk, som kommo i hans händer och lade sig synnerlig vinning om prästkandidaternas undervisning. Det dröjde icke länge, förrän den hänförelse, som var grunddraget i hans karakter, verkade på folket. Rykten om hans böners och välsignelsers kraft spridde sig hastigt, men det var icke allenast det okunniga folket, som i fåvitsko kallade honom den gode. Biskop Brand och andre framstående personer valde honom till skriftfader.
KOLBEN TUMASON. STRIDER MOT GUDMUND.
Vid den tid, hvarom nu är fråga, började bitterheten uppenbara sig såsom bestämd förföljelse, hvilken vanligen sökte sig ett skäl uti hans förhållande till de fattige. Gudmund Areson, Innocentii III:s samtida, är den romerska kyrkans representant på Island. De föregående biskoparne hade mer varit isländske stormän än romerske prelater. De togo sig hustrur och aktade i mycket sine landsmäns ömtåliga sjelfständighetsbegär. Gudmund deremot kämpade oförfärad för kyrkans rätt och måste derför i viss mon dömas så som man dömer en Gregorius VII och en Innocentius III, äfven om han icke egde deras storartade kraft. Det motstånd, han rönte, förbittrade honom till sist och då det visade sig, att han aldrig kunde i följd af sine fienders hätskhet och sin egen ihärdighet och envishet vinna sin hjord och med någon framgång förvalta sitt embete, blef han till slut suspenderad. Dessförinnan hade dock blod flutit mer än en gång 11).
En af Gudmunds hätskaste fiender blef Kolben Tumason, sedan 1184 den mäktigaste höfdinge i nordlandet. Han, hans svärfader, den ofvannämnde Sigurd Ormsson och en annan nordlandshöfdinge hade kommit i fejd med Tord Sturleson år 1196, hvilken understöddes af Sigvat och Sämund Jonsson. Till stadfästelse af förlikningen, som slöts genom Jon Loftssons bemedling, hade Sigvat gift sig med Kolbens syster Hallbera. Derigenom bragtes han att öfvergå från Tords och Uddabornes sida. Vi hafva redan sett, huru han uppträdde såsom underblåsare af fiendskapen mot dem.
Mellan alle desse skulle nu Snorre uppträda för att tillkämpa sig en plats. De förste striderne rörde sig kring Gudmund Åreson. Biskop Brand afled år 1201 och Kolben genomdref, att Gudmund vald om till hans efterträdare.
STRIDER MOT GUDMUND.
Han hade förmodligen ansett Gudmund vara för from, för att vara rätt praktisk och hoppades genom honom få inflytande öfver presterne, såsom han redan hade öfver lekmännen i sin nejd. Derjemte var det beräknadt, att hans stjuffader Sigurd skulle öfvertaga vården af biskopsgodset. Emellertid var Gudmund icke så opraktisk, som man menat, och för öfrigt, så snart det gälde kyrkans rätt, var han omutligt sträng. Han ville icke veta af någon inskränkning i utöfvandet af sin storartade välgörenhet och när Kolben sökte med landslagen kräfva straff på en prestman, gick Gudmund, iklädd full biskoplig skrud, fram på tinget och förböd den verldsliga rätten att befatta sig med en man, som lydde allenast under biskopens dom. När domarne det oaktadt, efter Kolbens önskan, ansågo sig kompetente att döma, utesluter Gudmund dem från deltagande i gudstjensten och när Kolben antastar biskopens huskarlar, derför att de lefde tillsammans med den dömde presten, lyste Gudmund sin forne beskyddare i bann.
Det hör icke hit att närmare redogöra för stridens gång, försoningen och de nya stridsämnena, bannlysningarne, som aldrig efterlefdes och som upphäfdes genom vänners mellankomst. Till sist möter Kolben, beledsagad af en stor skara, biskopen, som kom ridande med en icke obetydlig hop – tiggare och lösdrifvare plägade sälla sig till honom – Kolben inleder Gudmunds följe, trots dennes förbud, i strid, i hvilken han sjelf faller dödligt sårad af en sten (1208). Derigenom fick Gudmund visserligen ett öfvervägande inflytande, men en del efterräkningar från hans sida framkallade böndernes harm och derjemte började Kolbens vänner röra sig, i främsta rummet Torvald Gissursson, hvilken af Gudmund misstänktes vara den egentlige upphofsmannen till alltsammans. Med Gudmunds fiender förenade sig nu Sigvat och Snorre; Tord gaf Sigvat, som ville hafva honom med sig, ett afböjande svar, efter hvilket det aldrig var riktigt godt mellan desse bröder.
Det är icke lätt att veta, hur man har att bedöma Snorres uppträdande vid detta och vid andra tillfällen. De ständiga partivexlingarne förråda en viss dubbelhet, som kanske bäst får sin förklaring i djupliggande planer, till hvilkas förverkligande han använde den ena eller andra parten, allteftersom de kommo i hans väg och på något vis tjente hans syftemål. Nu, då de förbundne våldsamt anföllo biskopsstaden, lemnade Gudmund, på Snorres inbjudan och i hans sällskap, platsen innan höfdingarne hunnit skändligt söla sina händer i värnlöses blod.
SNORRE STURLESON LAGSAGOMAN.
Snorre lät understundom, äfven under den följande tiden, slägtskapens kraf göra sig gällande, dock utan att någonsin kunna förmå sig till ett kraftigare uppträdande. Tord var ständigt biskopens trofaste stöd. Striden slutades till en början dermed, att erkebiskopen i Nidaros stämde inför sig de orolige höfdingarne att möta biskop Gudmund. Detta ledde dock till intet resultat.
I öfrigt känner man intet närmare om Snorres åtgöranden och planer. Man ser dock, att han icke ämnade låta hafvet, som omsluter Island, begränsa hans verksamhetsfält. Han uppvaktade den i Norge väldige jarlen Håkan galen med ett prof på sin skaldekonst och fick till lön derför icke allenast rika skänker, utan derjemte uppmaningen att dikta öfver jarlens maka, fru Christina, samt att gästa jarlen i Norge. Man ser ock, att ehuru Sturlungasagan icke har några yttre tilldragelser att meddela, man tidigt skänkte erkännande åt Snorres öfverlägsna anlag, ty han afhölls från utresan icke allenast af jarlens död (1214), utan äfven af det hedrande uppdraget att efter Styrme Kåreson frode (1215) bekläda öns vigtiga embete, lagsagomannens. Dennes embetstid var visserligen inskränkt till alltingets korta tid och den fordran, man i främsta rummet ställde på honom, gällde en klar insigt i lagen och rättegångsväsendet. Men uppdraget kunde för den, som ville taga det på allvar, ega stor betydelse och särskildt under denna tid kräfde det icke allenast medvetande om embetets samt än mer om lagens vigt, utan ock en fast vilja att hålla lagen i helgd. Tillfälle att utöfva en sådan fast vilja saknades visserligen icke. Det kan vara till fyllest att anföra ett exempel på den moraliska slöhet och obändiga vildhet, som alltmer tog öfverhand. Hos den ofvannämnde Ramn hade en hans frände Torvald Snorreson i nödens stund sökt skydd och hjelp, hvilket rikligen kommit honom till del, ehuru man varnat Ramn, att han uppfödde en ulf. Efter någon tid börjar Torvald utan rättmätig orsak ofreda Ramns tingmän. Det slutades dermed, att Torvald kommer oförvarandes till Ramns gård en natt, så stormig, att ingen af husfolket ansett det nödigt att hålla vakt, och bringar sin välgörare om lifvet (1213).
Man finner icke i Sturlungasagan någon karakteristik af Snorres embetsförvaltning, der nämnes icke ens hans upphöjelse 12).
STRIDER I BYGDEN OCH ALLTINGET.
Vårt omdöme få vi derför stödja på de inom hans embetstid fallande tilldragelser, som händelsevis omtalas. Mellan bebyggarne af Veddalen och Midtfjärden hade en tvist uppkommit och då de fleste å hvardera sidan voro Snorres tingmän 13) tillkallades han såsom medlare. Han stämde de tvistande att mötas å gården Mel, nära Midtfjärden, men de hunno knappt komma i sigte af hvarandra, förr än de drabbade samman. Snorres förbud aktade ingen. En man vid namn Torlyt vände sig då till Snorre med uppmaning, att han skulle gå emellan de stridande, men han sade sig icke vara manstark nog, för att utsätta sig för deras raseri. Torlyt sparade då ej på hårda ord och kastade sig sedan in mellan hästarne, slog och stötte mellan dem och det lyckades honom verkligen förmå Veddalsborna att vika. Äfven nu höll Snorre sig passiv. Han uppgjorde sedan en förlikning, hvilken dock icke hölls bättre, än att han måste göra om den. Att personligen kasta sig i faran, i förlitande på sin saks godhet, synes således icke hafva varit den beräknande Snorres svaga sida 14).
En annan gång bevitna vi ett uppträde på alltinget, som förråder en omkastning i Snorres ställning. Snorre hade sin tingsbod helt nära allhärsgodens Magni 15), som var Sämund Jonssons systerson. Två af Snorres män gingo till en vedstapel bortom “allshärjarboden” för att hugga sig klubbor – sådan var tidens sed, att man gick beväpnad till ting – men mannen, som skulle sörja för eldningen, gjorde invändningar mot vedens förskingrande och invändningarne framkallade en träta. Magnus prest kom ut, såg en af Snorres män lyfta sitt svärd mot eldaren och grep med bara handen om klingan, som naturligtvis skar honom. Man underrättar nu Sämund härom, som synes taga det helt lugnt, men hans son Paul, en hetlefrad yngling, som icke långt derefter fann sin död i Nordsjöns vågor, dref honom till deltagande.
SNORRE BESÖKER NORGE OCH SVERIGE.
Nu kommer ock Snorre dit, understödd af sine bröder; tingsmenigheten strömmade till och tog parti å ena eller andra sidan. Under det lagsagomannen sjelf för sin talan med vapen i hand, åvägabringar Magni svåger Torvald Gissursson en interimsförlikning och innan det från hembygderna tillkallade hjelpmanskapet hunnit anlända, hade man kommit öfverens att låta Sämund Jonsson fälla dom i saken. Emellertid lyckades det Snorre snart att finna en annan sak med Magnus, så att han sjelf riktades och denne å Tväråtinget dömdes till skogsgång. Till det följande alltinget kom lagsagomannen Snorre med 840 väpnade män, hvartill vi få lägga det folk hans bröder medförde. Sådan var tidens art, att “Snorre vann anseende af dessa mål och hans makt växte af dem på ön”. Men med Uddaborne var det vänliga förhållandet slut. Sämund märkte, hur tyglarne började glida ur hans händer, för att fattas af de kraftige Sturlesönerne. De yngre medlemmarne i hans hus påskyndade öfvergången i sin retliga ifver att tillfoga Snorre, hvars makt de fruktade, olägenhet.
Med alltinget 1218 synes Snorres embetstid varit slut och han begaf sig samma år till Norge, der då konung Håkan Håkansson och Skule jarl regerade. Snorre blef väl emottagen, men synes mest hafva hyllat sig till den senare, hos hvilken han tillbringar vintern 1219 nere i Viken. Följande vår for han upp i Vestergötland, för att besöka fru Christina, som nu var gift med Eskil Magnusson, den lärde, lagförbättrande och derjemte modige Vestgötalagmannen, som, enligt Lagmanslängdens ord ”öfveträffade alle rikets höfdingar”. Snorre hade om henne, på Håkan galens begäran, gjort ett qväde, som han kallade Andvaka. Hos dem tillbragte han sommaren i stor fägnad. Då värdfolket, efter tidens sed, skulle gifva den bortresande gästen gåfvor, lemnade fru Christina något, som borde hafva särskildt intresse för den blifvande historieskrifvaren, det märke, som i slaget vid Gestilren bars framför den segrande konung Erik Knutsson. Om hösten uppsökte han konungen och jarlen i Nidaros och blef då upptagen i deras hof såsom ”skutilsven” 16). Om sommaren 1220 följde han hofvet till Bergen.
NORSKA REGERINGENS PLANER.
För de mer framstående Isländingar, som denna tid gästade Norge, var belägenbeten ganska kritisk. De regerande sökte genom frikostigt meddelande af ynnestbevis och tjenster smickra sig till deras förtroende och derjemte vinna rätt till deras lydnad, allt för att genomföra den redan af Harald hårfager hysta och nu mod all ifver upptagna planen att lägga Island under Norges krona 17). Hvilka åsigter Snorre i denna fråga hyste, känner man icke, men omständigheter tillstötte, som måhända påskyndade hans ingående på Håkans och Skules planer. Paul, Sämund Jonssons son, hade år 1216 uppehållit sig en tid i Borgen, hvars inbyggare gjorde sig lustige öfver den öfvermodige ynglingen och spefullt sporde, om han icke skulle göra gällande sina arfsanspråk efter Magnus barfot på Norges krona. Förbittrad ville Paul icke ett ögonblick längre dröja i Bergen, utan begaf sig, fast vinterstormarne rasade och icke bättre farkost än ett köpskepp stod honom till buds, yttervägen uppåt Trondhem. Utanför Stad förliste skeppet, ingen af de om bord varande satte fot på land. Sorgen öfver sonens död framkallade hos fadren en häftig förbittring mot Bergensborne, som varit den yttre anledningen till sonens död, och han tvang någre Bergensköpmän, som händelsevis uppehöllo sig i en isländsk hamn och icke hade minsta andel i Pauls ofärd, äfvensom tvenne Hardangerköpmän, som naturligtvis icke hade det minsta med saken att göra, att betala sig en ofantlig skadeersättning. Hardangerborne fördrogo icke en sådan våldsam behandling, utan dråpo Sämunds broder Orm, som dock gjort allt för att afstyra våldsgerningen; de föllo sedan sjelfve för Orms måg Björn Torvaldsson. Bergensköpmännen deremot sökte icke hämnas våldet på Island, men när de återkommit till Norge uppeggade de Skule jarl att utrusta en flotta, för att låta Isländingarne lida för Sämunds brott. Detta afstyrde nu Snorre, genom att förmå konung Håkan afvända Skules stridslystnad. Han framstälde, huru mycket fördelaktigare det voro att med mildhet och frikostighet vinna någre af Islands höfdingar, hvilkes exempel otvifvelaktigt skulle efterföljas af allmogen. Han och hans bröder voro näst Sämund de mäktigaste på ön.
SNORRE ÅTERVÄNDER. NYA STRIDER.
Det slutades så, att Snorre åtog sig att åvägabringa öns förening med Norge och han lemnade nu hofvet med stora gåfvor samt med värdighet af konungens ländeman, en för honom ödesdiger utmärkelse, ty den blef för konungen en anledning att under framtiden fordra af honom lydnad och när denna uteblef, straff. Det kunde icke gerna hafva varit af undseende för Uddahuset, som Snorre förekom härfärden, ty förhållandet mellan detta och honom hade blifvit spändt. Man synes med skäl kunna antaga att begär efter ett öfvermäktigt inflytande förmådde honom att så godvilligt gå in på den norska regeringens önskningar. Det blir en annan fråga, huruvida han derför menade ärligt med löftet att bringa sin fäderneö under Norge; han gjorde åtminstone intet, som bestämdt häntyder derpå. Deremot såg han möjligen i uppdraget ett hjelpmedel, som han kunde med fördel bruka i kampen mot medhöfdingarne, som väntade honom vid hemkomsten (1220).
Uddaborne mottogo honom kyligt. För hans bemedling i Norge, som otvifvelaktigt var dem gynsam, visade de ingen tacksamhet; de gåfvo i stället uttryck åt sin förbittring, under förutsättning att den förtrogne vännen till Skule jarl skulle å hans vagnar utkräfva hämnd af Björn Torvaldsson, och Snorres försäkringar, att detta icke var hans afsigt, aktades föga.
Uti Valospå angifves såsom ett af kännetecknen på verldens stundande fall att bröder skola strida. Fans det på ön någon, som var nog upphöjd öfver dagens strider för att öfver dem kunna fälla ett allmänt omdöme, torde det hafva legat honom nära till hands att i de andra å samma ställe (str. 45) uppräknade spådomarne, men särskildt i denna, se antydningar om fosteröns snart förestående fall. De nu närmast följande åren karakteriseras af striderne mellan Snorre och hans broder Sigvat jemte dennes ätt. Sigvat var nu den mäktigaste i nordlandet och höll sig troget till det Kolbenska partiet, som efter Kolbens fall leddes af hans broder Arnor. Målet för deras anfall var fortfarande den år 1218 till Island återkomne biskop Gudmund, hvilken understundom behandlades med grymmaste våldsamhet, i trots af hans embetes helgd och ehuru han hade sådane vänner som den nu åldrige Sämund och den trofaste Tord Sturlesson tidtals åtminstone äfven Snorre. Under dessa fejder föll den äldste af Sigvats söner, den djerfve och orolige Tume (1221), men Sigvat kan det oaktadt anses såsom vinnande, då han blef arfvinge till sonens godord och då i Tumes ställe trädde den, såsom det synes, mer dugande sonen Sturla, som nu börjar mäktigt gripa in i dagens angelägenheter.
SIGVAT OCH HANS SON STURLA.
Sturla hade ärft icke så litet af fadrens karakter, men var dock öppnare än han, och det kunde hända honom, att han midt under utförandet af ett företag greps af insigt uti det mindre passande deri. Vid sådana tillfällen visade han ock det moraliska mod, att han afstod från de vunna fördelarne och dermed erkände sig hafva uppträdt med orätt. Då Sigvat flyttade till Öfjärden lemnade han åt Sturla gården Södafjäll och Snorrungagodordet, hvilket Sigvat hade innehaft allt ifrån sitt gifte. Derutöfver skaffade han sonen ett lysande parti uti den år 1223 aflidne Sämunds dotter, den älskliga Solveg, hvilken efter fadrens förordnande ärft lika mycket, som hvar och en af hennes bröder. På ett sätt eller annat var detta misshagligt för Snorre, hvilken misstänktes hafva haft helt andra planer. Man har tolkat Sturlungasagans tvetydiga uttryck så, att Snorre hade utsett Solveg, hvars umgänge behagade honom synnerligen mycket, till frilla. Det är möjligt att så var, ty Snorre, nu åter lagsagoman 18), hade vid uppgörande af arfskiftet efter Sämund sett Solveg mycket till godo. Oafsedt detta fans uti Sturlas giftermål tillräckligt skäl för Snorre att oroas med afseende på utgången af sin älsklingsplan att blifva mäktigast på Island. Udda-ätten hade mot slutet af Sämunds tid försvagat sig sjelf genom inbördes oenighet 19) och egde efter Sämunds död ingen egentlig höfdinge. Om deri låg för Snorres planer en obestridlig vinst, kunde han omöjligen med nöje se, att en del af denna slägts gamla rikedom och glans skulle öfvergå på den mot honom ickevänligt sinnade brorsonen. Sturla förrådde ingen benägenhet till försoning med farbrodern. När en broder till Torvald Snorreson från Vattenfjärden, Ramns mördare, hade förfört hustrun till Snorres systerson och således Sturlas kusin Bergtor Jonsson samt denne och hans bröder, efter att hafva sökt råd hos den redan förut mot Torvald afvogt sinnade Snorre, hade ingått ett förbund med Ramnssönerne, men det oaktadt icke varit Torvald bättre vuxne än att han kunde gå anfallsvis till väga, då ingingo Sturla och Torvald en förening om en ständig vänskap, hvilken dock icke hade längre varaktighet än de s.k. eviga frederna.
SNORRES PLANER MOT STURLA.
Att beröfva Sturla det stöd han kunde ega i detta förbund, synes nu hafva varit det närmaste målet för Snorres planer. Han skänkte visserligen Jonssönerne till en början kraftigt bistånd, i det han bland annat lät Orekja, sin oäkte son, uttaga stämning på Torvald för hans härfärd mot dem, och han fick honom verkligen å alltinget 1224 dömd att gå ifrån sin egendom och godordet samt att utbyta menniskornas umgänge mot den biltoges lif i Islands ödemarker. Men då Torvald så kunde anses krossad, kom Sigvat, på hans och Sturlas böner, att blidka Snorre och åvägabringa en försoning, hvilket ock skedde så grundligt, att Torvald icke allenast fick sitt straff efterskänkt, utan derjemte lemnar sine förre vänner, för att helt sluta sig till Snorre, hvars dotter Tordis han inom ett år äktar. Sådan var Torvald, att ingen kunde beröma sig öfver att ega hans vänskap. Dock fann Snorre det förmonligt att fästa vid sig en sådan man, som för öfrigt icke kunde sluta sig till honom, utan att svika andra.
Ännu på ett annat sätt lyckas det Snorre att kringskära broderns och brorsonens makt. Det var genom Torvald Gissurssons bemedling som Sturla hade förvärfvat Solvegs hand. Emellertid hade vänskapen mellan denne Torvald och Sigvat svalnat något. Då uppträder Snorre, sätter sig in i Torvalds planer och trolofvar sin dotter Ingeborg med Torvalds älsklingsson Gissur (1225, våren). Islands rikaste qvinna var denna tiden Hallveg, en dotter af Orm Jonsson, Sämunds broder, samt enka efter Torvalds för icke så länge sedan mördade son Björn. Henne förmådde nu, med svärfadrens medgifvande, Snorre, som synes hafva varit skild från sin maka Härdis, att flytta tillsammans med honom och förena sin förmögenhet med hans, så att de egde häften hvardera, hvarjemte Snorre skulle förvalta hennes söners egendom. Detta skedde 1225 och samma år gifte han bort sina döttrar Tordis och Ingeborg.
FÖRLIKNING MELLAN SNORRE OCH TORD.
Så vida hade allt gått väl. Det feltes ännu ett. Sturle-sönernes moder Gudny hade nyligen aflidit hos Snorre och om arfvet efter henne hade tvist uppstått mellan honom och Tord. De två bröderne möttes till sist, hvarvid Snorre visade sig mycket glädtig och var modgörligheten sjelf; aldrig skulle de oftare, sade han, tvista om gods. Och nu ansåg han vägen banad fram emot det mål, mot hvilket hans planer varit riktade under kanske större delen af tiden efter återkomsten – han frågar vid samma tillfälle Tord, huru länge han ämnade låta fadrens godord vara i händerna på Sturla och Sigvat. Tord svarar till en början undvikande, Bödvar, hans äldste son, hade tillräckligt välde der i trakten och de andre sönerne voro ännu för unge att förestå ett godord, men han anmodade till sist Snorre att göra tilltal på Snorrungagodordet för deras gemensamma räkning. Tord synes verkligen med ifver hafva omfattat förslaget, ty när man år 1226 samlades till alltinget, slog Tord sig ned i fädernegodordets tingbod, ehuru någon underhandling ännu icke blifvit förd med Sturla. Med denna underhandling drog det ut på tiden, men ett annat mål, som Snorre visste att i sammanhang härmed upptaga mot Sturla med anledning af en våldsamhet, denne föröfvat, afgjordes genom biskop Magnus.
Snorre befann sig nu på höjden af sin makt, stark genom sine anhängares antal, genom sina planers goda anläggning, genom sin rikedom. Vintern derefter var svår för Isländingarne. Deras ö frambragte väl något säd, ehuru icke tillräckligt för folkets behof. Man måste derför stödja sitt uppehälle uti betydlig mon på boskapsskötsel, men nu föll det ena kreaturet efter det andra. Snorre ensam miste etthundratjugo. Det oaktadt var han rik nog att vid jultiden (1226) hålla en julvejtsla “efter norsk sed”, lysande förmodligen med afseende på tillrustningarne, men icke mindre, om vi betrakta gästerne. Der fans en långväga gäst, en norrman, måg till den då mycket förmående Dagfinn bonde, genom hvilkens bemedling Snorre hade förmått konung Håkan att uttala sig emot härfärden till Island. Der voro äfven Snorres söner, den äkta födde Jon murte, som en tid uppehållit sig hos Skule jarl såsom en underpant på fadrens trohet, och frillosonen Orekja, hvilken vi framdeles få lära känna: der voro Hallvegs tvenne söner och hennes broder Sigurd, Tord Sturlesons tvenne söner, Olof, sedermera kallad hviteskald, och skalden Sturla, konung Håkans blifvande biograf m.fl.
STURLA MISTER SNORRUNGA-GODORDET.
Man kan icke undertrycka sin beundran för det stora, som fans hos Sturlungarnes ätt, vare sig det uppenbarade sig med afseende på dagena politiska frågor eller uti det mer förevigande litterära arbetet. Om man blott icke derjemte behöfde undertrycka den önskan, att så mycken ädel kraft och så herrliga gåfvor hade oftare haft goda mål!
Om våren hade man icke längre tid till gillen. Tord tog tillsammans med Jon murte Snorrungagodordet i besittning, Tord for det året (1227) icke till alltinget. När detta begyntes, kom Sturla Sigvatsson med väpnadt följe till Hvam, der Sturla då bodde, bröt upp dörrarne och började en strid, under hvars lopp han likväl måste hafva insett det onaturliga, som låg deri, eller åtminstone haft besinning att tänka på vådorna. Ett stillestånd åvägabragtes, som skulle vara till midsommar. Tord begaf sig derefter till tinget; han var sitt gifna ord för trogen, för att antaga Snorres tillbud om hjelp, ifall han genast ville hemsöka brorsonen. Biskop Gudmund, som under alltinget uppehöll sig hos Snorre, tillbragte vintern hos Tord och åstadkom då försoning.
Ännu ett allting (1228) förgick utan att godordssaken afgjordes på laglig väg. Men någon tid efter tinget drog Snorre med ett stort följe, deribland Torvald från Vattenfjärden, till det omtvistade godordet och tog ed af dess inbyggare. Den nu neutrale Tord hade på förhand, med Snorres begifvande, underrättat Sturla om det tillernade besöket, så att Sturla höll sig undan, hvarigenom alla stridigheter undanröjdes. Tord sjelf följde med, för att tillse att intet öfvervåld skedde. När allt var afgjordt och Torvald skulle återvända, tillrådde han honom att vara försiktig ty ingen visste, hvar Ramnsönerne höllo till. Torvald föraktade varningen och fick den lön, af hvilken hans gerningar gjort honom så väl förtjent – han blef af Ramns söner innebränd. Desse togo nu sin tillflygt till Sturla och denne sände dem till Sigvat, som tog emot dem väl; samtidigt sände Sturla till Snorre med begäran om ett möte, der frid skulle ingås mellan Sturla och hans män samt å andra sidan Snorre, hans söner, Tord Sturleson och Torvalds fränder. Snorre kom icke, men sände tvenne ombud, af hvilka den ene var Styrme frode, häfdatecknaren, f.d. lagsagoman och nu Snorres medhjelpare i fredliga värf. 20)
ANFALLET PÅ SÖDAFJÄLL.
Så åvägabragtes ett stillestånd, men Vattenfjärdingarne ville icke lyssna till några försoningsförslag.
I stället bröto Torvalds oäkte söner upp i Januari månad (1229) och begåfvo sig på omvägar till Södafjäll. Sedan de om dagen hållit sig gömde, gingo de i mörkret ned till gården, der de af en händelse funno dörrarna olåste. En qvinna, som skötte Gudny, den äldsta af Sturlas och Solvegs döttrar, var ute på gården och hörde bullret af den framstormande skaran. Hon skyndade in i skålen, släckte ljusen, som voro tända för natten och kastade sig i bädden, kröp under dynan och gömde Gudny under sig, görande korstecknet och öfverlåtande sig i Guds vård. Nu kommer fienden fram, en del stannar ute för att bevaka dörrarna och skaffa ljus, de andre rusa in och hugga hvar de komma åt. Skålen, nyss ett rum, der alle sofvo i trygghet, genljöd af qvinnors jämmer och sårades skrän. En af Torvaldssönerne skyndar till lokräckjan, lyfter dörren, störtar in och måttar ett hugg mot bädden, men finner sin käraste önskan gäckad – Sturla var icke der, han hade dagen förut lemnat gården. Solveg låg med modren och några andra i en stuga; hon var ännu svag efter en nyss öfverstånden barnsäng. De väcktes af bullret och sände ut en man, för att tillse om det var allenast ett oväder eller om ofrid rådde. Knappt utkommen blef han nedhuggen. En qvinna, som de sedan sände ut, kom åter med budskap om ofriden och efter henne störta Torvaldssönerne in och visa de blodiga svärden, med hvilka de säga sig hafva färgat hennes makes lockar. Solveg förlorar sansningen, men hennes moder, oförskräckt trots allt hvad hon hört och ser, sparar ej de blodgirige med orden och hotar dem med efterräkningar.
Så for man fram på Island år 1229. Det var kanske icke bättre i Sverige den tiden. Urkunderna tala om öfvervåld och rån och just vid denna tid fördes fejden mellan Erik Eriksson och Knut långe.
Hvad del Snorre hade i det nattliga odådet, kan nu icke afgöras; icke ens samtiden var viss derom. Hans ovänner hade redan förut ogillat hans förtrolighet med Torvalds söner och Sturla misstänkte honom.
SNORRE OCH STURLA FÖRLIKAS.
Han fick dock icke sine tingmän att följa sig mot Snorre, de kände sig bundne af den ed, de nyligen gifvit honom. På laglig väg kunde intet göras mot Snorre, men väl väcktes process vid tinget, der Tord stod på Snorres sida, mot Ramnssönerne och mot Vattenfjärdingarne, hvilke under alltinget hade en fristad i Snorres hem. Med de senare afgjordes tvisten så, att Sturla skulle sjelf få bestämma straffet, och äfven om Torvaldssönerne voro för orolige, att freden skulle kunnat blifva långvarig, var det nu en tids stillhet. Sommaren 1230 for Snorre icke till alltinget, utan sände i sin stad Styrme frode. Han var för närvarande sysselsatt med litterärt arbete. Sturla närmar sig nu till honom, är ofta hans gäst på Rökahult och ”lade sig mycken vinn om att skrifva sagoböcker efter de böcker som Snorre satte samman.” Samtidigt utverkade Tord för den ännu utan ro kringirrande biskop Gudmund, som fått en ny fiende i Kolben Arnorsson, några eftergifter och förmoner af Sturla. Orekja Snorreson följde Sturla från 1231 års allting för att gästa hans hem.
Så syntes allt hafva gått Snorre väl i händer. Var Sturla än icke krossad, hade han dock fått lida och han hade hyllat sig till farbrodern. Sjelf hade Snorre under de sista tiderna intet lidit, ehuru han mer och mindre haft del i de vigtigaste af tidens rörelser. Men hans triumf och lycka var endast skenbar. Man kan icke peka ut någon bestämd yttre anledning, men man märker från denna tid en ganska genomgripande förändring hans ställning. Hitintills hade han äflats att vinna rikedom, makt och anseende, nu måste han försvara sig, för att kunna bevara hvad han redan vunnit.
Kolben Arnorsson hade äktat Snorres dotter Hallbera. Men då Sturla efter det nattliga öfverfallet på Södafjäll och i förbittring mot Snorre hade vändt sig till Kolben, ville denne icke längre veta af sin hustru. Under alltinget 1229 låg hon sjuk i fadrens bod och då menigheten skildes åt, for Kolben hem utan att fråga efter sin maka. Snorre synes hafva smält skymfen, tills vidare, och de två makarne skildes till säng och säte. Hallbera dog 1231 hos modren på Borg, i följd af felaktig läkarbehandling. Kolben gifte sig strax derefter med Sturlas svägerska Helga, hvilken Jon murte hade önskat ega. Då Snorre icke hade velat afstå åt denne, hvad han behöfde för att upprätthålla ett hushåll, hade han år 1229 jemte svågern Gissur farit till Norge, der han blef konungens skutilsven.
SNORRE OCH KOLBEN.
Vintern 1231 råkade han en afton i tvist med en man, vid namn Olof svartaskald, som han tagit i sitt hägn. Gissur ville skilja dem och fattade tag i den öldruckne Jon, men hindrade honom derigenom att undvika Olofs hugg. Genom grof vårdslöshet förvärrades Jons sår och han dog. Då Gissur följande sommar kom ut till Island, måste han med ed fria sig från all uppsåtlig delaktighet i svågerns död. För öfrigt var förhållandet mellan honom och Snorre kinkigt nog. Han trifdes icke med sin hustru och fastän fäderne sökte ställa allt på det bästa, måste de skiljas. Skulden kastades på Ingeborg, som dock sades hafva älskat sin man.
Snorre fördrog detta med åtminstone skenbar tålmodighet. Likaledes var han villig till försoning med Sturla, efter det denne, mot gifvet löfte, hade dödat Torvaldssönerne, hvilke visserligen i rikt mått gjort sig värde hans hämnd. Alla Snorres planer gingo nu ut på att fullrustad möta Kolben unge vid 1232 års allting. Kolben kom dit med 720 man, Snorre med 960. Tord och Torvald Gissursson sökte bemedla en förlikning, ehuru fåfängt. Till sist gick dock Kolben in på Snorres anspråk och förband sig således bland annat att i allt följa Snorres politik; hans syster Arnborg skulle äkta Orekja och skulle båda parterna bidraga till deras utstyrsel. Vilkoren voro så hårda för Kolben, att man häpnade öfver hans beredvillighet att antaga dem och sökte derför hemliga bevekelsegrunder. Tord trodde, att Snorre nu sålde vänskapen med Sigvat och Sturla. Synnerligen stort visade sig dock icke det goda förståndet mellan Kolben och Snorre, ty den senare vägrade att komma till Orekjas bröllopp, som Kolben höll, och gjorde dessutom svårigheter att lemna det utfästade bidraget till Orekjas utrustning. När han till sist gaf, var det ej mer än förvaltningen af Isafjärdsgodordet, som nu tillhörde Torvalds äkta födde son med Snorres dotter, den lättsinniga Tordis. Så till vida syntes ock Tords förmodan vara ogrundad, som förhållandet mellan Snorre och Sigvat var efter allt utseende godt, Sigvat besökte Snorre och fick vid affärden skänker – och med Sturla kunde inga fiendligheter under den närmaste tiden föras. I följd af de ständiga striderna hade biskop Gudmund blifvit suspenderad, men samtidigt kallades Sigvat och Sturla att stå till ansvars inför erkebiskop Sigurd i Nidaros för sitt våldsamma uppträdande.
STURLA GÅR TILL ROM. OREKJA.
Sigvat stannade hemma, men Sturla for till Norge sommartiden 1233, besökte konung Valdemar seier i Danmark och drog sedan söderut i sällskap mod biskop Paul från Hammar, med hvilken han sammanträffade i Tyskland och hvars vänskap var honom till mycket gagn i Rom. Han fick der för sig och sin fader aflat, men måste ock såsom botgörare vandra från kyrka till kyrka i den heliga staden och framför de förnämsta tåligt blotta sin rygg för gisselslagen. En stolt, sjelfrådig, våldsam isländsk höfdinge blottställer sig så som en kyrkans ödmjuke son inför den nyfikna hopens blickar! Under hemresan uppehöll Sturla sig en vinter hos konung Håkan i Norge, hvilken han som hastigast träffat på bortresan, och drogs af honom in i hemliga öfverläggningar. Konungen, som misströstade om Snorres afsigt att någonsin infria de löften, han mer än tio år tidigare afgaf, och som särskildt torde hafva hyst ovilja mot vännen till Skule jarl, med hvilken förhållandet nu var ganska spändt, vänder sig (1234) till Sturla med samma uppdrag och finner åter ett villigt öra. Konungen bad honom skona sine fienders lif, men i stället sända till Norge alle dem, hvilke öfverman det ej lyckades honom blifva.
Man hade icke lagt sig till ro på Island under Sturlas frånvaro. Orekja, som nu var bosatt i Vestfjärdarne, tillstälde allmän förvirring. Såsom vigtigast af hans tilltag må man anse, att han fällde Sturlas förvaltare Udd, en af systern Tordis’ månge gunstlingar. Kolben låg i fejd med Sigvat och kallade till sin hjelp svågern Orekja och fick genom honom på sin sida biskop Gudmund, som nu behandlades med största uppmärksamhet af både sine förre hufvudfiender. Bakom Kolben och Orekja stod dessutom Snorre med löfte om hjelp på tinget. På denna sida fortfor dock förhållandet icke att vara riktigt godt, ty Kolben dristade förgripa sig på en gammal vän till Snorre, hvilken denne icke kunde vägra sin hjelp och Orekja ville icke föra vapen mot fadren. Å andra sidan sökte Tord Sturleson med härsmakt skydde sine tingmän mot Orekja och sedan Kolben blifvit försonad med Sigvat, går han med en af dennes söner att göra infall på Snorres egor. Snorre rustar sig jemte Orekja och ingår förlikning med Tord, till en början likväl icke utan misstro. Snorre närmar sig med en liten skara, men vänder bestört om vid anblicken af Tords ansenliga följe och det är endast med svårighet man kan öfvertyga honom, att intet förräderi var menadt.
STURLA ANFALLER SNORRE.
När man möttes, kommo bröderne öfverens att aldrig skulle något under kommande tider kunna söndra dem 21). Sturla Tordsson var under sommaren hos Snorre. Samtidigt söker Orekja förlikning med Sigvat, men denne påskyndar sammankomstens slut, ty han mottog under dess lopp det kärkomna budet att Sturla åter landat på Island (1285). Den följande vintern tillbringar Orekja i Vattenfjärden, der han hade Sturla Tordsson till gäst.
Sturla skulle nu gripa sig an med fullgörandet af konungens uppdrag. Han skulle krossa eller fördrifva de höfdingar, som han icke kunde tvinga till hörsamhet för konungens bud. En man var obestridligt den farligaste på ön och denne hade till på köpet mer än en gång kränkt Sturlas och hans närmastes rätt, ett måste derför i främsta rummet blifva hans uppgift – att utan undseende och försagdhet angripa farbrodern Snorre. Han rustar med fadren, och Snorre, som fått nys derom, sänder Orekja bud. Denne, häftig som vanligt, yrkar på anfall utan uppskof, men Snorre säger sig icke vilja fejda under helgen, det var nämligen fastlagstid år 1236, och drager sig undan från Rökahult, hvilket han öfverlemnar åt Tord. Sturla skyr icke helgen och öfversvämmar med sitt folk den flyktande Snorres gods. Orekja lockar han i sitt våld samt bländar och kastrerar honom. Denne lemnar då sin hustru i Kolbens vård och begifver sig till Rom. Snorre hade dragit sig bort ända till Ostfjerdingen och sökte förgäfvos under ett år att återkomma till sina besittningar. När det omsider lyckats honom att i en af Sturlas f.d. vänner finna en hjelpare, brydde han sig icke om att i sällskap med denne uppträda med kraftigare åtgärder; under det Snorre smyger sig till en af sine gårdar, blir hans hjelpare slagen och i följd deraf dömd till landsflygt. Då han for ut år 1237 for Snorre sjelfmant med honom, efter att hafva smakat motgång, nederlag, förlust af sitt höfdingaskap. Det var för en man, som redan öfverskridit sitt femtionde år, att gå i en bitter skola.
Sturla var nu en betydande man. Tords söner hyllade sig till honom och han riktade nu sina planer mot Gissur Torvaldsson,
SNORRE ANDRA GÅNGEN I NORGE.
Snorres f.d. måg, numera den mäktigaste mannen i hela söderlandet. Med svek fick han honom i sina händer och aftvang honom ett löfte att begifva sig från Island jemte förbindelsen att aldrig tala ett afvigt ord om Sturla “odrucken”, men Gissur for icke ut och med honom förenade sig Kolben unge. Båda samlade folk och de mötte den 21 Aug. 1238 med 1560 man Sturlas 980 vid Örligsstad. Striden förklarade sig genast mot Sturla, som föll der jemte fadren Sigvat; efter striden lät Gissur aflifva trenne af Sigvats söner – hans ättgren var således nu vorden kraftlös.
I Norge fann Snorre Sturleson förhållandena föga fredligare än på Island. Mellan Håkan och Skule herrskade stor misstro. Skule fikade efter ökad makt och månge voro de, som sökte uppblåsa oenigheten dem emellan. Snorre slöt sig till sin gamle vän Skule och behandlades af honom med vänskap; det var ganska naturligt, att han icke sökte närma sig Håkan, med hvilken Sturla Sigvatsson hade stått i så godt förhållande. Redan hösten 1238 spordes till Norge underrättelsen om Sigvats och Sturlas fall; de saknades icke allenast af konungen, som nu förlorat verktyget för sina planer, och af köpmännen, som i dem haft mäktige beskyddare, äfven Snorre grämde sig öfver frändernes död. Emellertid var det för honom angeläget att komma till Island och dit for han äfven med den från Rom återkomne Orekja våren 1239, trots tvenne särskilda af konungen utfärdade förbud. På Island uppträdde han först och främst för att återskaffa sig sin forna egendom, liksom Orekja tog allt hvad han hade haft i Vestlandet, derjemte uppträdde han såsom de dödade frändernes målsman, öfvertog Södafjäll, när Solveg for till Norge, och uppfostrade den yngste af Sturlas söner Tume samt sökte utkräfva hämnd på dem, som deltagit i striden vid Örligsstad. Den kalle och betänksamme Gissur kunde nu icke längre få hålla sig passiv, utan drog sig jemte Kolben öfver till det norska partiet; båda, Snorres f.d. svärsöner, förfäktade en helt annan politik än han hade helt andra politiska intressen. Tillfälle till verksamhet fingo de då Håkan efter Skules död år 1240 fått friare händer i Norge och öfversände till Island en annan af Snorres f.d. mågar Arne öröda med blodsbrefvet: Gissur – hvilken såsom norsk hirdman var skyldig att lyda – skulle sända Snorre öfver till Norge eller ock döda honom.
SNORRES DÖD.
Man samlades till alltinget år 1241 och Kolben synes hafva ämnat redan då anfalla Snorre, men denne tog sin tillflygt till Tingvallakyrkan och intet vard af. Senare på sommaren afled Hallveg och hennes söner började tvista med Snorre om arfvet efter modren. De vände sig då till sin farbroder Gissur, som icke var sen att begagna detta vapen mot Snorre. Denne besökte under sommarens lopp Södafjäll, der han sammanträffade med sin skyddsling Tume Sigvatsson, Orekja och Sturla Tordsson. Han talade om Hallvegssönernas öfverdrifna anspråk, men tycktes taga saken temligen lätt. Dock hade han mottagit ett bref med hemlig skrift, af hvilket hvarken han eller den likaledes boklärde Sturla kunde tyda annat än att det innehöll en varning. Han ämnade också, eftersom Söderländingarne icke voro rätt pålitlige, vistas en tid hos Orekja, men måste först göra ett hastigt besök på sina gods i södern för att vidtaga anordningar med afseende på deras skötsel. Han begaf sig ock till det af honom så mycket omhuldade Rökahult.
Men faran var mycket närmare än han trodde. Gissur hade haft ett möte med Kolben och sammankallar sedan Hallvegs söner Kläng och Orm, Arne öröda m.fl.; han underrättar dem om konungens bref, hvilket han sade sig vilja lyda, men som han fann det föga troligt att Snorre skulle godvilligt fara öfver till Norge, ämnade han genast använda våld och gripa honom. Den ene af Hallvegs söner Orm ville icke taga del i missgerningen, men de andre voro villige och under natten till den 23 September kom Gissur med 70 man till Rökahult. Snorre vaknar vid bullret, då de sökte bryta sig in, skyndar till en annan stuga och gömmer sig, på tillstyrkan af Arnbjörn prest, i källaren derunder. Då ofridsmännen letat igenom gården, utan att finna den de sökte, förmådde man under förespeglingar om förlikning presten att yppa hans gömställe. Fem man, anförde af Gissors tjenare Simon Knut, stego ned, utan att nämna ett ord om förlikning och under det deras herre genom sin overksamhet tydligen skänkte deras förfarande sitt bifall. Simon befalte den ene af sine män, landstrykaren Arne att gifva Snorre banehugg. Men gubben, som under kraftigare dagar icke alltid hade utmärkt sig för personligt mod under fysisk fara, rädes ej nu och söker icke mod böner undanrödja den hotande domen; befallande ropar han: “du hugger icke”.
HURU BÖR SNORRE BEDÖMAS?
Men en ny tillsägelse af Simon bemannar landstrykaren och han fäller den värnlöse Snorre Sturleson.
Sådana äro i korthet de uppgifter, som förhanden varande källor meddela om denne märkelige man. De äro icke sådana att man kan med deras tillhjelp teckna hans personlighet, endast några blad ur hans yttre lifs historia. Men i denna uppenbarar sig mannen och man kan således icke underlåta att på grund af dessa facta bilda sig ett omdöme. Vi få dervid icke förgäta en sak, att de bortgångnes namn och rykte är lagdt uti de efterlefvandes händer med ansvarsskyldighet och att man derföre måste med försigtighet grunda sin dom på facta, som oftast blifvit ensidigt, alltid ofullständigt meddelade. Det ligger så nära till hands, att man under sådana omständigheter låter en personlighet icke blifva annat än en personifikation af den egenskap, vid hvilken kronisten mest fästat sig eller som gjort å den bedömande det starkaste intrycket. Man förgäter då, att hvarje historisk person varit såsom en af oss, aldrig helt god eller helt ond, men rik på såväl ondt som godt, rik på känslor, tankar och handlingar, om hvilka man nu icke eger någon aning.
Det blir derföre kärleken, som dömer, men ingalunda den kärlek, som icke erkänner det onda för ondt, utan i blind beundran och svag klemighet låter svart gälla för hvitt och krokigt för rätt, när det är fråga om att bedöma en personlighet, särskildt en på hvilken man af någon anledning sätter värde, i all synnerhet när han gått bort. Men deruti visar sig den dömande kärleken, att man aldrig dömer personen ensam, utan ser honom i det beroende, hvari han står af sin tid och dess art. Att Snorre Sturleson var en man, som fikade efter makt, anseende och penningar, är onekligt; och det fikandet återfinna vi uti vår tid och det kunna vi derför bedöma. Men de medel han dervid använde, hela arten af hans uppträdande förefaller oss främmande och fördömelsevärd. Först sedan vi tillsett, om icke hans lyten i detta afseende, som voro hans tids, icke finnas hos oss, fastän klädda efter det nittonde seklets mode, äro vi så rene, att vi kunne kaste på honom den förste stenen.
Det finnes en annan sida af Snorres verksamhet, som det återstår att betrakta. Vi hafva hittills sysselsatt oss med statsmannen och mannen i det enskilda lifvet, vi skola nu egna vår uppmärksamhet åt författaren.
SNORRES QVÄDEN.
2.
Dagens tilldragelser, bemödandet att trots alla stridiga viljor fullfölja sina planer, vården af de materiele egodelarne, som omfattades med så mycken värme, intet af allt detta hindrade Snorre att under sin mannaålder göra bruk af den undervisning, han i ungdomen mottagit. Den outtröttligt verksamme partikämpen fann tid till författareverksamhet och icke blott detta, han hade ro att frambringa en klassisk frukt, hvars utmärkta egenskaper burit hans namn genom tidehvarfven, vitnande för verlden om de storartade anlag och den utbildade intellektuella odling, som kunde finnas hos en isländing för sex hundra år sedan. Då Snorres förnämsta arbete härmed åter lemnas i allmänhetens händer, är det nödigt, att närmare granska hans litterära verksamhet.
Lefnadsteckningen har visat, att han uppträdde som skald. De nu förlorade qvädena till Håkan jarls och fru Christinas ära hafva blifvit nämnda. Bevarade äro de i den s.k. Snorre-eddan intagna trenne qvädena, det första om konung Håkan Håkansson, de två senare, af hvilka ett kallades Bragarbot, om Skule jarl 22). De förråda stor färdighet att använda den isländska konstpoesiens inkrånglade reglor och på sina ställen, i synnerhet i det första qvädet, en viss poetisk flygt, men all beundran härför försvinner, när man finner huru alltsammans tydligen tillkommit, för att blifva en profkarta å den konstlade poesiens allahanda “sätt”.
SNORRE OCH DEN PROSAISKA EDDAN.
Det hela kan derföre icke göra anspråk på annan aktning än den man skänker en fulländad virtuositet.
Af vida större vigt är ett annat arbete, som af de fleste tillskrifves Snorre, den understundom s.k. yngre eddan, en af hufvudkällorna för vår kännedom om våra fäders myther, den förnämsta för kännedomen om deras verskonst. Det är dock icke till allt det som intagits i den stora Köpenhamnska upplagan, man anser Snorre varit författare eller samlare, utan allenast till de tre första afdelningarne Gylfvaginning, Bragarædur med Skáldshaparmál och Háttartal. Det sistnämnda innehåller de ofvan nämnda qvädena om Håkan och Skule, samt en fortgående analys, visande hvad man har uti formelt hänseende att iakttaga uti hvar visa. Att Snorre författat qvädena är visst; det är sannolikt att han varit nog prosaisk att hafva tillagt den medföljande analysen.
Med afseende på Snorres författarerätt till Gylfvaginning och Skaldskapsmål måste jag med Petersen uttala mina tvifvel, hvarvid jag fäster mig uteslutande vid den skilnad, som förefinnes i faktiska uppgifter uti dessa edda-afhandlingar och i konungasagorna. Då de senare, som jag snart försöker visa, måste tillerkännas Snorre Sturleson, kan jag icke inse, hur man ut skall kunna med någon sannolikhet vid de andra fästa hans namn.
Vid de af äkta opraktisk medeltidslärdom uppfyllda före- och eftertalen (ett företal och ett eftertal till Gylfvaginning samt ett eftertal till Skaldskapsmål), hvilke Svenbjörn Egilsson visligen tryckt sist i sin upplaga, vill jag icke ett ögonblick uppehålla mig. I själfva Gylfvaginning finner man t.ex. följande olikheter med konungasagorna.
1. Odin och Äserne äro gudar, hvaremot konungasagorna äro konseqventa i att göra dem till menniskor. 2. Gefjons besök hos Gylfve skildras väl till hufvuddragen lika på båda ställena, men eddan låter Gylfve derefter fara till Åsgård för att finna Äserne (Egilssons uppl. s. 1); Ynglingasagan (kap. 5) låter Odin vistas på Fyen, då han sände Gefjon till Svitjod, hvarefter det är Odin som uppsöker Gylfve. 3. Visan “Á baki létu blikjá” (eddan s. 2) tilldelas Tjodulf från Hvin, liksom i Fagrskinna och Upphaf rikis o.s.v., hvaremot Harald hårfagers saga kap. 19 nämner Hornklofve som författare.
OLIKHETER MELLAN KONUNGASAGORNA OCH DEN PROSAISKA EDDAN.
4. Eddan (s. 6) låter Åsgård och Troja vara detsamma; Ynglingasagan (kap. 2, 5) låter Åsgård ligga norr om Svarta hafvet, öster om Don, uti stora Svitiod, hvilket i öster begränsas af en fjällvägg; “sunnanföre fjället är icke långt till Tyrkland”. 5. Enligt edda (s. 10, 11) sitter Mime i trygghet vid sin brunn under en af Yggdrasils rötter. Ynglingasagan (kap. 4) låter Mime mista sitt hufvud hos Vanerne. 6. Bredablick finnes, enligt eddan (s. 15) i himmelen, enligt Ynglingasagan (kap 5) i Uppland. Detsamma gäller t.ex. Njärds bostad. 7. Njärd födde Frö och Fröja, sedan han skilt sig från Skade (eddan s. 16). Deremot: Njärd gifte sig med Skade då han lefde bland Äserne och han afstod henne åt Odin; medan han ännu lefde hos Vanerne hade han med sin syster haft barnen Frö och Fröja (YS kap. 4, 9). 8. Hemdals gård ligger enligt eddan (s. 17) vid himmelens ända, hvilket alldeles strider mot Snorres uppfattning (YS kap. 5) . 9. Eddan (s. 5) vet intet om Fröjas dotter Gersime; jfr YS kap. 13. 10. Enligt eddan (s. 27) fick Frö skeppet Skidbladne, som enligt Ynglingasagan är Odins egendom (kap. 7).
Uti Skaldskapsmål med dess inledning finna vi få jämförelsepunkter, men äfven der varsnar man olikheter. 1. Qvåse skapas vid fredsslutet mellan Äser och Vaner af de underhandlandes spott (eddan s. 47). Enligt Ynglingasagan (kap. 4) var Qvåse en Van, som fans till före fredsslutet. 2. Ynglingasagan (kap. 6) vet intet om Suttungs mjöd såsom vilkor för skaldekonst (eddan s. 49). 3. Skidbladne tillhör Frö (s. 55, 70); jfr ofvan. 4. Eddan (s. 78) talar om trälinnorna, som malde å Grotte, en skänk till Frode af Fjölne. Ynglingasagan (kap. 14) vet intet derom. 5. Eddan (s. 82) låter Adils’ fiende Ale råda för Norge, Ynglingasagan låter honom vara från Upplanden (kap. 33) och konungasagorna vet icke af någon enkonung öfver Norge före Harald hårfager. 6. Yngve (eller Yngvar), Ynglingarnes stamfader, var son af en konung Halfdan (eddan s. 105). Snorre låter Yngve vara ett binamn till Frö (kap. 12).
Munch har uppmärksammat denna olikhet i uppgifter och finner deruti ett mycket intressant exempel på framsteg i historisk kritik. Framsteget röjer Snorre uti Ynglingasagan 23). En stor del af de påpekade olikheterna är sådan, att den ena uppgiften svårligen kan anses hafva företräde framför den andra. Då så är och då ståndpunkten för de båda arbetenas åsigter är fullständigt olika i afseende på uppfattningen af gudasagans personer, synes det mig, såsom ofvan nämndes, vara nödigt att anse de olika åsigterna representera olika författare.
Emot dessa invändningar känner jag intet öfverbevisande skäl för Snorres författarskap. Keyser uppräknar 24) fyra skäl för detta: 1. Snorre citeras uti eddans bihang, såväl i inledningen, som i den tredje afhandlingen, hvilken synes vara författad af Snorres brorson Olof Tordsson, såsom författare till Háttatal och dess qväden. Det är qvädena som Olof citerar. Författaren af inledningen citerar tydligen den prosaiska texten. Men då man icke vet, hvem inledningens författare var, betyder detta något mindre; det är likväl mycket möjligt, att Snorre verkligen författat hela Háttatal. – 2 och 3. Uti en edda-handskrift från slutet af 13:de eller början af 14:de århundradet, nämnes Snorre som författare af Skaldskapsmål 25); uti en annan handskrift af eddan (i Uppsala), från början af 14:de århundradet, angifves han såsom författare af de mythologiska berättelserna, Skaldskapsmål och Háttatal 26). Dessa uppgifter, i synnerhet de senare, förtjena visserligen uppmärksamhet, men mot de ofvan påpekade motsägelserna synas de mig ega föga vitsord, då man icke vet, hur pass kompetente skrifvarne varit att afge sina påståenden. Snorres författarskap till lofqvädena eller till hela Háttatal kan lätt hafva genom sammanblandning blifvit utsträckt till de två föregående afhandlingarne. – 4. Snorre angifves uti de isländske annalerne såsom författare till eddan. Men då de annaler, i hvilka denna uppgift förekommer, icke äro äldre än omkr. år 1400, har deras uppgift ingen afgörande rätt, förrän det visats, att de i denna följt äldre uppgifter.
DEN FÖRSTA HISTORIESKRIFNINGEN PÅ ISLAND.
Af de arbeten, man tillagt Snorre Sturleson, återstår ännu ett, för tillfället det för oss vigtigaste, nämligen de konungasagor, som i det följande meddelas i öfversättning. Snorre nämnes icke uti dem såsom författare och man måste derför se sig om på andra håll, för att finna bevisen. Dessa skola framdeles meddelas. Nu vill jag allraförst framställa det inbördes förhållandet mellan de olika sagorna, den ordning, uti hvilken de synas mig hafva blifvit författade, och det olika sätt, som dervid användes, allt detta, för korthetens skull, under antagande att Snorre verkligen är författaren. Det jag sagt mig här skola framställa är, om man besinnar, huru litet derför blifvit vidgjordt, ganska betydligt. Jag har icke så ytligt studerat Snorre, att jag icke sjelf skulle inse det vanskliga uti min uppgift. Men det är allenast min åsigt, som jag framställer. När jag i det följande säger: ”Snorre har gjort det och det”, tillägge jag allestädes “efter mitt förmenande”, ehuru jag, för att undvika upprepandet, icke låter denna reservation synas i svart på hvitt. Jag framlägger derjemte mina skäl, må sedan enhvar döma!
Den isländska historieskrifningen var icke synnerligen gammal, då Snorre uppväxte 27). Are frode († 1148) 28) börjar raden af dem, som upptecknade fädrens öden på deras tungomål. Hans Isländingabok finnes ännu, uti en senare redaktion, och vitnar att mannen hade stora kunskaper och var samvetsgrann i sitt arbete, men språket och framställningen förråda en viss ovana och bundenhet. Udd munk i Tingöre kloster († omkr. 1200) skref visserligen på latin, men hans arbete öfversattes snart och blef för den senare sagoskrifningen af vigt och må derföre här omnämnas. Framställningen är rikare än hos Are, men man saknar dennes bestämdhet och klarhet, hvilka egenskaper här ersättas af svår oreda och fullkomlig brist på historisk kritik 29).
KONUNG SVERRES SAGA.
Vid början af trettonde århundradet upptecknades, efter Gissur Hallssons berättelse, de äldste Islandsbiskoparnes historia 30). Det är den andlige, som skrifver, sannfärdigt, barnsligt, enkelt, med from beundran för sitt kyrkliga föremål. Vida bättre är konung Sverres saga, som abboten i Udds kloster, Karl († 1212), skref på konungens egen anmodan. Stilen är bättre, fylligare, men man finner dock snart äfven här, att det är den andlige som skrifver, afbrytande framställningen med resonnementer och till- lämpningar 31). Snorres arbete förråder den inträdande mognaden, framställningen är jämnt flytande och fullt objektiv, skildringarne ofta plastiskt fulländade, omdömena, när sådana någon gång in inflickas, vitnande om en hög grad af själsodling. Dock skref Snorre vid begynnelsen af det tidskifte (1230-1260), som var den isländska sagoskrifningens herrliga blomstringstid.
Utan tvifvel kände Snorre till abbot Karls Sverres-saga. Konung Sverre hade en viss betydelse för den uppväxande Snorres omgifning, biskop Paul hade t.ex. rönt prof på hans välvilja, Gissur Hallsson hade varit stallare hos hans fader konung Sigurd. Att Snorre fäste någon vigt vid honom, ser man deraf, att han en gång anför ett yttrande af honom 32). Dertill kommer, att Styrme frode, som på ett eller annat sätt haft sin hand med i Karls arbete 33), uppehöll sig hos Snorre, just under dennes förnämsta litterära arbetstid.
SNORRE SKRIFTER OM OLOF HELGE.
Det kunde således, då Snorre kände sig manad att behandla den norska konungasagan, ligga nära till hands att föra denna behandling fram till den tidpunkt, der abbot Karl begynte, ty hans arbete var dock den första norska konungasaga, som egde ett verkligt värde.
Kanske mognade en sådan plan hos Snorre långsamt, ty han lät knappast sin penna först uppteckna de allra äldsta konungarnes öden eller deras, som voro Sverres närmaste föregångare. Han synen allraförst hafva egnat sin uppmärksamhet åt den nordiska nationalhjelten och nationalhelgonet Olof Haraldsson. Vi återfinna denna hans berättelse uti det följande i de samlade konungasagorna. Hurudan inledningen till Olofssagan var, kan man icke veta nu, ehuru man kan förmoda att den innehöll en återblick på den föregående tiden; efter Olofs saga tillädes några berättelser från hans sons regering och sist de gängse, kyrklig helgd iklädda berättelserna om den helige konungens järtecken. Det hela måste haft ett särskildt förord, af hvilket stycken tyckas ännu vara bevarade 34). På ett ställe heter det: “nu rita vi med någon hogkomst de tidender, som gjordes i den helge konung Olofs tid, både om hans färder och styrelse och vidare något om upphofvet till den ofrid, i hvilken landshöfdingarne i Norge hade strid emot honom, der han föll vid Stiklastad.
FÖRHÅLLANDE TILL ANDRA SAGOR.
Vet jag, att så månde tyckas, om denna frånsägen (berättelse) kommer utomlands, som hade jag sagt mycket om isländske män, men det beror derpå, att de isländske män, som hörde eller sågo tidenderna, buro frånsägnerna hit till land och af dem hafva menniskorna sedan lärt. Dock ritar jag mest efter det som finnes i qvädena af de skalder, som voro hos konung Olof”. Den sista meningen synes hafva blifvit något sammandragen, ty det heter på ett annat ställe: “denna bok har jag låtit rita efter det som säges i Sigvats och Ottar svartes qväden, ty de voro jämt med konung Olof, sågo och hörde dessa tidender, men somt efter Are prests 35) och andre visemäns sägner. Qvädena synes mig allra pålitligast, om de äro rätt qvädna och med noggrannhet uppfattade” 36).
Om de källor Snorre begagnade för sin Olofssaga få vi i sjelfva sagan söka anvisningar. Olof den heliges öden omtalas äfven i den samling af norska konungasagor, som fått namnet Fagrskinna, samt i det sammandrag, som vanligen citeras under namnet Ágrip; vi ega dessutom i behåll en legendarisk Olof helges saga samt citater ur en Olofs saga, som var författad af Styrme frode (†1245), Snorres umgängesvän. Fagrskinna har Snorre säkerligen aldrig känt 37), Ágrip, som han annars tydligen begagnat, innehåller endast obetydligt om Olof helge 38). Det återstår då allenast de två sistnämnda sagorna.
DEN LEGENDARISKA OLOFSSAGAN.
Den legendariska Olofssagan 39) finnes uti en fullständig handskrift från 13:de århundradet. Sagan kan icke vara nedskrifven före 1152 och tillhör troligen något af samma århundrades senare decennier. Men denna saga, sådan hon föreligger oss i den nyssnämnda handskriften, är ingalunda ett originalarbete, utan har tillkommit, till en del åtminstone, genom en ytlig hopflickning af elementer från olika häll. Detta röjes bäst å de ställen, der samma sak omtalas två gånger, den ena tätt efter den andra, ehuru under något olika omständigheter 40). Några bitar i denna legendariska saga återfinnas hos Snorre, under det olikheterna i öfrigt äro ytterligt stora. Man synes i följd deraf berättigad till det antagandet, att Snorre känt och begagnat icke denna legendariska saga 41), utan en af hennes källskrifter, hvilken måhända var bättre än den som gifvit henne hufvudstommen.
STYRMES SAGA OM OLOF HELGE.
Då någon Olofssaga icke blifvit åt oss bevarad, som bär Styrmes namn, ligger det nära att fråga, om icke den legendariska sagan eller någon af dess källskrifter är Styrmes verk. Till hjelp vid besvarandet af denna fråga har man några uppgifter i Flatöboken om en del saker, som skulle finnas i Styrmes Olofssaga. Vid jämförelse visar det sig, att icke har den åt oss bevarade legendariska sagan Styrme till författare, alldenstund de stycken, som här uppräknas ur Styrmes bok, icke finnas uti den legendariska sagan. Om dennas bearbetare åter känt Styrmes saga och lånat deraf visar sig icke fullt tydligt, ehuru man kan af vissa omständigheter anse det vara ganska troligt. – Uti skildringen af slaget vid Stiklastad omtalar den legendariska sagan (kap. 92) att Tore hund och de andre elfva höfdingarne voro klädde i vargskinnskappor (-stakkar). Snorre deremot säger kap. 204, 240 att Tore hund låtit i Finnmarken göra sig tolf renpelsar (hreinbjálfar), förtrollade, så att icke vapen skulle bita på dem, hvilket ock röntes uti slaget, då konungens svärd icke bot det minsta å pelsarne. Uti de ofvan åberopade tilläggen ur Styrmes saga förekommer ock en utförlig berättelse, huru det tillgick, då Tore fick renpelsarne af Finnmarkskonungen (FIB III sid. 244 f.). Öfverensstämmelsen i uppgiften om beklädnadens art och orten, hvarifrån den var kommen, synes mig göra sannolikheten, att Snorre begagnat Styrmes saga, nästan till visshet, hvilket äfven styrkes deraf att bland de mot konungen uppträdande höfdingarne, som nämnas af Styrme i sammanhang med den föregående berättelsen, förekommer en Torger från Qviststad, hvilken vi återfinna hos Snorre i kap. 237 och 239. Deremot talar den legendariska sagan om Torger från Sörshög (kap. 89, 90), som tydligen skall vara samma person 42). Det ligger derföre nära till hands att antaga, att de stycken uti den legendariska agan, som förekomma äfven hos Snorre, blifvit inflickade uti denna saga ur Styrmes bok, från hvilken äfven Snorre fått dem 43).
ANDRA DELEN AF SNORRES ARBETE.
I hvad mon Snorre för öfrigt hållit sig till Styrme, kan nu icke afgöras. Det anförda exemplet antyder, att han dervid förfarit med omtänksamhet, utelemnande hvarjehanda, som förmodligen synts honom mindre vigtigt eller mindre troligt.
Utom Styrmos saga voro qvädena, såsom det sades i det nyss citerade förordet, en hufvudkälla för Snorre, i främsta rummet Sigvat skalds. För öfrigt citeras Are frode, (Orkenö)jarlasagorna o.s.v., men ingenstädes finner man ett bevis för det påståendet att Snorre nöjt sig med att lemna ett styckeverk, bestående hufvudsakligen 44) af lån ur andras arbeten. Tvärtom har det hela spår af att vara ett sjelfständigt arbete, och dess upphofsman har således hedern att vara en sjelfständig författare.
I sammanhang med Olof helges saga skref Snorre åtminstone något om sonen, Magnus gode – hur mycket af det som återfinnes i hans saga kan jag icke med säkerhet uppgifva -samt om Olofs järtecken. Dermed var första delen af det stora verket fullbordad.
Något betydligare mellanrum torde icke hafva förflutit, innan Snorre fortsatte sitt arbete, den gången företagande sig skildringen af den föregående tiden. Han gick dervid längre tillbaka än vanligt var, såväl före som efter honom, nämligen ända bort till den stora skymningen, der man ej mera ser att skilja mellan menniskorna och de efter menniskors beläte skapade hednagudarne. Vi skola betrakta hvart stycke inom denna afdelning för sig.
Vi hafva först Ynglingasagan. Stommen togs af Tjodulfs qväde. Till de ur detta hemtade materialierna lades andra uppgifter efter vise mäns sägner. En gång förekommer ett citat, der den vetgirige hänvisas till Sköldungasagan, om han vill hafva närmare kunskap. Hur pass denna legat till grund för Snorres uppgifter om de danske konungarna, kan nu icke afgöras 45).
Den sjelfständighet man måste tillerkänna Snorre såsom författare af den annars icke i utförlig framställning bearbetade Ynglingasagan, kan man ej heller frånkänna honom med afseende på den följande sagan om Halfdan svarte, kanske den obetydligaste i hela samlingen. Också har icke Müller kunnat fasthålla sin åsigt, att Snorre varit allenast en kompilerande afskrifvare utan att förutsätta tillvaron af en äldre Halfdanssaga, hvilken, då hvarken ett fragment deraf eller en antydan derom i den gamla litteraturen finnes, må saklöst lemnas å sido. Att det funnits andra berättelser om konung Halfdan, är ganska troligt och det är derföre alls icke underligt, att i andra redaktioner af hans saga afvikande uppgifter förekomma. Frånvaron af ordagrann likhet mellan Snorres text och Fagrskinna 46) talar emot antagandet af en äldre saga, som Snorre skulle hafva kopierat, och vid den af Müller citerade Þáttr om Halfdan svarte, är intet afseende att fästa, då han förekommer i Flatöboken, hvars skrifvare kände Snorre, hvadan likheterna mellan de särskilda redaktionerna naturligast förklaras genom antagande af lån från Snorre.
Af större betydenhet är skildringen af Harald hårfagers öden. Snorre betecknar sjelf i inledningen (s. 2) tiden från och med hans regeringsanträde såsom mera känd och man märker äfven, hur framställningen blir jämnare och innehållet eger en mer historisk art. Dock uppträder Snorre tydligen på ett ditintills föga bearbetadt område. Otaliga bidrag till konung Haralds historia framlades uti de isländska slägtsagor, hvilkas nedskrifningstid inledes af Snorre och hans konungabok. Man finner ock huru Egilssagan, hvars författare måste hafva känt Snorres konungabok, är mycket rikare på uppgifter och lemnar, utan att inlåta sig i någon kritik, rättelser och tillägg till Snorres uppgifter 47).
Då Snorres verk är tidigare än de flesta andra sagor af något framstående värde, synes mig intet hindra antagandet, att det är just hans saga om Harald hårfager, som citeras i Landnáma s. 41; den der åsyftade uppgiften finnes i Snorres Haraldssaga kap. 22. Dermed förfaller hvarje skymt af stöd för tillvaron af den Haraldssaga som Müller anser vara Snorres källa. Den andra källan han anför, Uphaf ríkis Haralds hárfagra, kan icke hafva begagnats af Snorre, såsom skrifven mer än ett sekel efter hans död 48).
En tydlig källa har Snorre dock haft i Ágrip, hvars 8:de kapitel blifvit ordagrant afskrifvet (HHf kap. 25), men de i denna samling förekommande uppgifterna äro icke synnerligen många eller mycket utförliga. Derföre synes det, som måste man anse Snorre Sturleson verkligen vara författare till denna saga; han har visserligen dervid begagnat andras uppgifter, men ingalunda inskränkt sig till att afskrifva.
Ej heller kan man om Håkan godes saga komma till ett annat resultat – i hvilken saga flerstädes röjer sig en mästares hand, äfven om materialierna ej räckte till för en fullständigare, år efter år återgifvande skildring. Den Håkan godes saga, som Egilssagan citerar, kan icke hafva varit en källa för Snorre, utan är utan tvifvel hans egen saga, hvars uppgift här som annorstädes blir af Eigla något beriktigad 49). För Gunhildssönernes tid har icke ens Müller kunnat angifva någon redan nedskrifven saga, hvilken Snorre kunnat afskrifva. Att Snorre icke varit obekant med Ágrips berättelser, synes man kunna antaga.
Med afseende på Olof Trygvasons saga komma vi på ett klarare område, alldenstund vi veta, att hans saga förut var behandlad af munkarne Udd och Gunlög. Att Snorre känt Gunlögs saga är sannolikt, alldenstund hon var känd för Gissur Hallsson, med hvilken Snorre såsom yngling utan tvifvel ofta umgicks men Snorre citerar aldrig Gunlög och då hans arbete är förkommet 50) kan man icke med afseende derpå göra några direkta slutsatser. Men Udds saga ega vi ännu och genom att med henne jämföra Snorres text, kan man komma till säkra resultat. Det visar sig otvetydigt, att Snorre känt Udds arbete och att han ur detsamma lånat uppgifter, men han synes i allmänhet icke hafva hyst för detsamma synnerlig aktning, då han uti flera af de vigtigaste punkterna af Olofs lif, der också Udds framställning strider mot all sannolikhet, afviker fullständigt, utan att anföra, hvilket han annars ofta gör, att olikartade uppgifter finnas.
ÄLDRE ÅSIGTER OM SNORRE SOM FÖRFATTARE.
Så vidt jag kunnat se är det endast ett kapitel i Snorres Olofssaga, som är i det närmaste ordagrant hemtadt ur Udds bok, antagligen emedan Snorre icke fann nödigt att deri göra några rättelser.
Såsom Snorres källa angifver Müller äfven Jomsvikingasagan. Ehuru framställningarne afvika betydligt, är det, i betraktande af Jomsvikingasagans höga ålder 51), sannolikt att Snorre känt henne. Alldeles visst är det, att han icke till henne står i samma slafviska förhållande, som afskrifvaren till sitt original.
Att Snorres skildring af konungarnes öden till och med Olof helges eller hellre Magnus godes, icke var mer än en sådan afskrifvares af de redan upptecknade sagor, som kommo i hans händer, har likväl mer än en gång blifvit yttradt. Müllers yttranden kunna anses sammanfattade i detta: “Utan tvifvel har Snorres sätt att behandla historien varit följande. Han tog för sig de redan skrifna sagorna, strök ut det som misshagade, gjorde utdrag af det som var för vidlyftigt, tillfogade en och annan rättelse samt här och der några fler af de gamle skaldernes visor. Den sålunda genomgångna handskriften lemnade han åt sine afskrifvare.” Eller i detta: “Snorres förtjenst om den norska historien kan icke bestå deri, att han mödosamt samlade materialerna (detta var gjordt redan före hans tid), ej heller att han chronologiskt ordnade tilldragelserna (det hade Are vise gjort, hvars tidsbestämningar Snorre åberopar 52), ej heller deri att han pragmatiskt sammanbundit det historiska stoffet eller deraf gifvit nya åskådningar eller berättat det i ett skönt föredrag. Han förtäljer tilldragelserna på det hela så som de blifvit före hans tid förtalda, utan att inblanda egna betraktelser. Hans stil är icke olika hans samtidas och han drager lika litet som de i betänkande att skrifva af andra.” 53).
KRITIK AV ÄLDRE ÅSIGTER OM SNORRES FÖRFATTARE-VERKSAMHET.
Keyser säger i sin litteraturhistoria alldeles detsamma: “Utan tvifvel gick Snorre på det sätt tillväga vid utarbetandet af sitt arbete, att han först skaffade sig så många äldre skriftliga bearbetningar af Norges konungasagor, som han kunde öfverkomma, sammanhöll dem med hvarandra, utmärkte, hvad han ville upptaga i sitt verk och hvad han ville utlemna, hvad han i en bearbetning föredrog framför det motsvarande i en annan, att han sedan upptecknade eller lät uppteckna, hvad han möjligen visste att tillfoga, som icke förut blifvit nedskrifvet, eller de sägner, som han hade hört i mundligt föredrag och som han ansåg mera stämma öfverens med sanningen än de som dessförinnan voro nedskrifna. Efter dessa förberedelser har han, såsom det synes, antingen dikterat sitt arbete för en skrifvare eller ock öfverlemnat sitt ordnade material till en annan i sagoskrifning mer öfvad lärd man, som under hans egen tillsyn fick utarbeta det och sätta det ned på pergamentet. – Anden, som går igenom arbetet, i dess ordning och sammansättning, är naturligtvis likväl Snorres, om ock stilen till en del är hans medhjelpares eller snarare i hufvudsak den äldre sägnens ord”. Det senare antagandet om en mer sjelfständig bearbetare synes mig äfven från Müllers och Keysers ståndpunkt böra uppgifvas, så snart man vill tillerkänna Snorre anden i det hela, och till att öfverflytta hedern för författarskapet från Snorre till en annan onämnd, hälften skrifvare, hälften författare, synes mig ingen anledning finnas. Men att Snorre icke skrifvit hvartenda ord af sina sagor med egen hand, utan åtminstone delvis begagnat sig af skrifvare, synes mig vara i och för sig mycket troligt och bestyrkes dessutom af de ofta citerade uttrycken “jag lät skrifva” o.s.v.
Icke för att tadla de två lärde, för hvilkes arbete i sanningens tjenst jag hyser stor aktning, har jag citerat dessa deras yttranden, utan för att framhålla i de bjertaste uttryck den åsigt, mot hvilken alla facta, så vidt jag förstår, tala. Jag har dessutom redan i det föregående påpekat den villfarelse, som nödvändigt utöfvat på deras åsigter ett ganska stort inflytande – den falsk befunna tron, att Snorre lefde efter en tid af rik litterär blomstring. Det faller sig mindre naturligt att tro på möjligheten af en kompilation, som blir ett mästerverk, uti en tid, då litteraturen ännu är temligen fattig.
Snorre Sturleson citeras på ett ställe såsom sagesman för en uppgift som förekommer i Olof Trygvasons saga 54). Det enklaste är då tydligen att uppgifva honom såsom författare till dennes saga 55), ja – hvarom jag framdeles skall tala – till hela konungaboken. Det är visserligen sant, att med afseende på de isländska sagorna i allmänhet, liksom med medeltidens folkvisor, det, icke hölls så noga med den litterära eganderätten, utan hvarje afskrift tenderade till att blifva en mer eller mindre skiljaktig redaktion och författarns liksom bearbetarns namn glömdes snart, ja var kanske aldrig kändt af samtiden inom synnerligen stora kretsar. Men deraf följer ingalunda, att när ett författarenamn uppgifves, man får åt detta namn tillerkänna en annan betydelse än ett sådant eger i våra dagar. Are frode nämnes som författare och ingen har velat i hans arbete se ett verk hellre af många generationer än af en ande, som gjort till sin egendom hvad han icke kunnat genom egen erfarenhet utröna, utan måste hemta från andra. Udds Olofssaga bär ett författarenamn och henne vill man likaledes låta vara en mans egendom 56). När man under dessa förhållanden vill, i strid mot det naturliga, frånkänna den såsom författare uppgifne Snorre denna hans egenskap af författare, blir det oafvislig pligt för den som yrkar sådant, att framlägga bevis, d.v.s. här att visa upp hvarifrån de särskilda delarne af Snorres arbete äro tagna eller åtminstone lägga i dagen, att större delen af hans verk är på detta sätt lånadt. Något sådant har visserligen Müller försökt, men på det mest godtyckliga sätt, hvadan han icke är någon hemulsman i denna fråga. Ty deruti ligger icke ett bevis för han åsigt, att man visar upp att Snorre begagnat andra sagor, deruti ligger ännu mindre ett bevis, att man helt enkelt antager, utan skäl, tillvaron icke af källor, utan af originaler. Det är helt enkelt en cirkelgående bevisning. Till belysande af Mullers och Keysers åsigt torde det vara tjenligt att anföra ett exempel. Munch har uti sin norska historia ofta med yttersta detaljtrohet följt de sagor, som utgjort material för hans framställning. När man läser t.ex. hans teckning af Snorres lif, påminnes man nästan i hvart ögonblick om Sturlungasagans framställning, vändningar, ja enstaka uttryck. Snorre skaffade sig så många äldre skriftliga bearbetningar af Norges konungasagor, som han kunde öfverkomma – det gjorde Munch och han hade annars gjort mycket illa. Snorre jämförde dem, prickade ut hvad som skulle uppmärksammas eller förbigås – detsamma torde Munch hafva varit nödsakad att göra. Snorre antecknade hvad han från annat håll visste att tillägga – detsamma gjorde visserligen Munch äfven; åtminstone torde man om sex hundra år, då man icke längre känner, hur godt minne han hade, taga det för gifvet. Snorre har tydligen på ett och annat ställe ordagrant afskrifvit någon äldre framställning – Munch har gjort alldeles detsamma, ehuru han, som lefde i ett tidehvarf, som i litterärt hänseende var mera utveckladt, citerat. Snorre har, såsom hans ord antyda, understundom skrifvit med en annan persons hand – Munch har kanske gjort likaså. Kanske kommer det derhän en gång i framtiden, att man med mycken lärdom bevisar, att det icke är möjligt, att Peter Andreas Munch varit hvad man i dagligt tal menar med författare. Men innan den tiden kommer, synes det mig enklast och derföre äfven rådligast, att låta Snorre vara författare i detta ords rätta betydelse till det arbete, som bär hans namn. Jag vill blott fästa uppmärksamheten derpå, att jag ännu icke sagt ett ord om någon af de sagor, som följa efter Magnus godes. Jämför man sättet att göra förberedelser och sättet att utföra sitt arbete samt reducerar bort alla de företräden Munch egde såsom barn af det kritiska nittonde seklet, torde man näppeligen kunna sätta den gamle Isländingen under hans arftagare på häfdateckningens område. Ser man på det bästa, som Snorre åstadkommit, tvekar jag icke att i framställningens fulländning tillerkänna honom en hedersplats framför Munch.
Snorre skulle varit en afskrifvare! Äfven med fara att anses till öfvermått förlänga denna uppsats, vill jag meddela ett prof, en liten episod ur Olof helges saga, obetydlig till innehåll, men praktfull genom sin enkla hållning och fint genomförda karakteristik. Samma berättelse förekommer uti Snorres bok och uti den legendariska sagan. I den senare lyder den så:
“En gång då de taltes vid, fränderne Olof och Sigurd, löpa till dem Sigurds söner Halfdan och Harald; Halfdan var då sju vintrar gammal. Sigurd tog svennen i sitt knä och spörjer Olof hans mening, hur stor denne månde varda för sig. Olof sade det icke vara så lätt att se, talar så med svennen och spörjer, hvad han helst ville ega. “Det menar jag”, svarte han, “att jag ville ega så många kor att de stodo som tätast kringom hela sjön Mjösen.” Olof svarar: “stor begärlighet har den svennen i sitt sinne”, sade han, “jag menar han varder en rik man, en stor bonde för sig och mäktig”. Sedan lopp Harald till hans knän och Olof satte honom på sitt knä och sporde honom: “hvad vill du helst ega, frände?” “Det menar jag”, sade Harald, “att jag ville ega så många huskarlar, att de åte upp bror Halfdans kor uti ett mål.” “Ja”, sade Olof, “mycket har du i hugen.” Nu löper han bort. Sigurd spörjer, hurudan man han månde blifva. Olof svarar: “Icke kommer han att sakna vett eller makt eller folk, men icke vet jag, hur han kommer att rönas. Icke skall honom brista fräjd, och heder torde han vinna.”
Enligt Snorre var det icke alldeles så intimt förhållande mellan Olof och den praktiske, beräknande, försigtige Sigurd, som alltid hade litet roligt åt Åstas ifver att fira sonen. Det vore derföre hos Snorre en inkonseqvens att låta Sigurd på ofvan beskrifna sätt söka sin stjufsons omdöme. Hvarifrån Snorre fått detaljolikheterna vet jag icke. Så lyder hans berättelse:
“Det berättas, att då konung Olof var på vejtslan hos sin moder Åsta, ledde hon fram sina barn och viste honom. Konungen satte sin broder Gutorm å ena knät och sin broder Halfdan å det andra. Konungen såg på svennerne, förvred ansigtet och antog en vredgad uppsyn. Då blefvo svennerne skrämde. Åsta bar då fram sin yngste son Harald, som då var tre vintrar gammal. Konungen förvred ansigtet mot honom, men han såg upp på honom.
SNORRE FÖRFATTARE, ICKE BLOTT KOMPILATOR.
Då tog konungen svennen i håret och ryckte, svennen tog i konungens skägg och drog. Då sade konungen: “hämnesam månde du blifva, frände”. En annan dag vandrade konungen ute kring byn ock hans moder Åsta med honom. Då gingo de till en tjärn. Der voro Åstas söner, Gutorm och Halfdan, och lekte. Der hade de gjort store byar och stora kornlador, många nöt och får; det var deras lek. Litet derifrån midt emot tjärnet vid en lervik var Harald och hade der månge träspåner, som fluto vid land. Konungen sporde, hvad det skulle vara. Han sade det vara sina härskepp. Då log konungen och sade: “Kan vara, frände, att det kommer dertill, att du råder för skepp!” Då kallade konungen dit Halfdan och Gutorm och sporde då Gutorm: ”hvad vill du helst ega, frände?” “Åkrar”, sade han. Konungen sade: ”huru stora åkrar månde du vilja ega?” Han svarade: “så stora att hela näset, som går ut i sjön, såddes hvar sommar”. På det näset stodo tio byar. Konungen svarade: ”Mycket korn kan växa derpå”. Sedan sporde konungen Halfdan, hvad han helst ville ega. “Kor”, sade han. Konungen sporde: “hur många kor ville du ega?” Halfdan sade: “då de gingo till sjön, skulle de stå som tätast rundtomkring sjön”. Konungen svarade: “stora bon viljen J ega, det är likt eder fader”. Sedan sporde konungen Harald: ”hvad vill du helst ega?” ”Huskarlar”, svarade han. Konungen sade: ”hur månge ville du ega?” ”Det ville jag, att de åto i ett mål min broder halfdans kor.” Konungen log häråt och sade till Åsta: ”Här torde du uppföda en konung, moder.” Mer är icke berättadt om deras samtal.” Denne Harald blef sedan Norges konung med tillnamnet hårdråde.
Om detta prof uppvisar Snorres företräde framför de äldre författarne i afseende på framställningen, finna vi bäst, genom att jämföra hans saga om Olof Trygvason med Udd munks, hur mycket han öfverträffade sine föregångare i historisk blick och i kritisk forskning. Det har visat sig af den isländska sagolitteraturens senare alster, att Snorre uti sina kombinationer icke alltid varit lycklig. Sjelfva bemödandet vore ära värdt, äfven om det icke i något väsentligt hade ledt till någon vinning, hvilket Snorres visserligen gjort uti rikaste mått. För att få detta fullt klart, behöfver man i detalj granska hvad han lemnat och hvad han mottog af sine föregångare. En hjelp till denna granskning har jag sökt meddela uti anmärkningarnes hänvisningar.
Uti ett afseende framstår Snorres sjelfständighet såsom forskare ganska klar. Hans förnämste hemulsman uti tidsuppgifter är Are. Men man hade under de båda första decennierna af tolfhundratalet vikit ifrån hans tideräkning och stödjande sig på en annan beräkning af tiden, då verlden skapades, kommit sju år för tidigt i alla sina bestämmelser. Detta skedde t.ex. uti biskopssagor, som skrefvos efter Gissur Hallssons berättelser samt uti Sverres saga, som behandlats i viss mon af Styrme 57). Men denna tideräkning finnes ej hos Snorre liksom den ej heller användes af de följande författarne.
På grund af allt detta jämte annat, som detaljundersökningarna gifva vid handen, anser jag det nödvändigt att anse Snorre Sturleson vara författare i detta ords nuvarande vanliga betydelse, till den del af konungaboken, som slutar med Magnus godes saga.
Tidigt togs af detta hans arbete en partiel afskrift, nämligen af Olof helges saga, framför hvilken sattes en kort framställning af de föregående konungarnes historia, och togs denna afskrift, skulle jag tro, innan fortsättningen af Snorres verk skrefs 58).
ANDRA DELEN FÄRDIG FÖRE 1237.
När den nu omtalade afdelningen, som i denna öfversättning inrymmes i första och andra delen, utarbetades, kan med ungefärlig visshet bestämmas till tiden mellan Snorres båda besök uti Norge, d.v.s. emellan 1220 och 1237; denna senare siffra torde, ifall man tänker på de oroliga tider, som närmast föregingo den andra “utanresan”, hvilken hade en väl stark likhet med landsflykt, kunna reduceras till ungefär 1231, ty derefter torde Snorre varit upptagen af sin fejd med Kolben m.m. Det var 1230, som Sturla Sigvatsson afskref de sagoböcker, som Snorre satte samman, och när Snorre gästade Skule för andra gången synes han varit erkänd som häfdatecknare. Med anledning af en Göt Jonsson, sporde Skule Snorre om det var sant, att han hade sagt Göt vara ett binamn på Odin, som var före fornkonungarne 59). Det ligger mycket nära till hands att i detta se en häntydning på Snorres Ynglingasaga, den skrift, der man aldra först finner Odins rent menskliga karakter yrkad och der han intager ett rum före de egentliga fornkonungarne, hvilke icke härstammade från Odin, utan från Njärd.
Återstoden af konungaboken har jag ansett böra skjutas bort till den korta återstoden af Snorres lif. Två gånger nämnes deri Skule med hertigtiteln, som han erhöll först i början af år 1237 60) och hela denna del af det stora arbetet har tillkommit på ett vida beqvämare sätt än det föregående.
Med afseende på de två sista sagorna om Håkan härdabred och Magnus Erlingsson är Snorres förbindelse till de äldre sagoskrifvarne mindre klar. För sin framställning af Harald gilles söners historia anför Snorre såsom sin hemulsman Erik Uddsson, och en jämförelse med den motsvarande delen af den sagoredaktion, som fått namnet Morkinskinna, der Eriks saga synes hafva blifvit ordagrant afskrifven, lägger det i öppen dag, men äfven den föregående delen af Morkinskinna kan med säkerhet antagas, flitigt begagnad, ty mycket af det man finner i Konungaboken står fullkomligt lika att läsa i Morkinskinna 61).
TREDJE DELENS ART.
Här kan Müllers och Keysers förklaring göras gällande. I synnerhet när man ser, huru i kapitel, der Snorres framställning är mera kortfattad, likväl hvart enda ord återfinnes i Morkinskinna, ehuru understundom mellan tvenne af Snorres ord en hel mängd blifvit utlemnade, vill man gerna tänka sig Snorre sittande med den något, fastän icke mycket äldre handskriften i sin hand, dikterande för sin skrifvare, stycketals ordagrant, stycketals i utdrag, i det han lät sitt finger följa raderna å pergamentet, för att, när han uteslöt något, återfinna de ord, genom hvilka berättelsen fortgick. Jag får tillfälle i det följande att närmare ingå på detta. Men man må icke tro, att Snorre, fastän han sålunda slöt sig till en sagoredaktion, hvilken han i hufvudsak gillade, alldeles bortkastade bruket af den kritiska skärpa, ypperliga stilistiska förmåga och omsorgsfulla planmessighet, som i så hög grad utmärker det föregående af hans arbete. Icke alltid har han godkänt Morkinkinnas framställning, utan vidtagit ganska genomgripande förändringar, han har tillagt berättelser, som icke finnas i den undra redaktionen, han har fördelat de från den kyrkliga litteraturen lånade berättelserna om konung Olofs järtecken, hvilka allra först torde hafva bildat ett bihang till konungens egen historia, på sagorna om de konungar, under hvilkas tid undren skulle hafva inträffat. Att denna fördelning verkligen är att anse såsom ingående i arbetet och icke allenast såsom en senare vidtagen åtgärd, synes deraf att på sina ställen står berättelsen om järtecknet i nära sammanhang med den föregående framställningen 62). Ett ställe äfven inom denna del af Konungaboken anföres med angifvande af Snorre som sagesman 63); det återfinnes i Magnus barfots saga, och om man på grund deraf måste tillerkänna Snorre denna saga, synes man mig icke kunna undgå att tillerkänna honom icke allenast de närmast föregående, utan äfven de efterföljande sagorna, som i handskrifterna förenas med sagan om Magnus barfot och tydligen tillkommit på alldeles enahanda sätt.
DE TRE DELARNE FÖRENAS TILL ETT HELT.
De öfriga skälen skola genast omtalas. Maurer anför ett skäl, som i hans ögon är fullt bevisande, för sitt påstående, att Snorre icke kan hafva skrifvit någon yngre saga än Magnus barfots – i Sigurd Jorsalafars saga omtalas kejsar Fredrik II såsom icke längre varande kejsare. Detta kan således omöjligen vara skrifvet före år 1245 och följaktligen omöjligen af Snorre, som mördades 1211. Men en enstaka tidsuppgift af denna art är en osäker grund, ty den kan hafva blifvit tillsatt af en senare afskrifvare. Det visar sig ock, att just detta ställe blifvit i den Peringsköldska upplagan betydligt vanstäldt. I Ungers text omtalas ock kejsar Fredrik, men icke med sådana ord att man nödgas tänka sig honom såsom afsatt eller död 64). Att Snorre nämner honom, är ganska naturligt, då just på hans tid täta beskickningar föreföllo mellan konung Håkan Håkansson och den modige, fast föga lycklige Hohenstaufen. – När Snorre kom till Sverres uppträdande, var det ej längre nödigt att uppteckna den närmaste tidens tilldragelser, ty det var redan gjordt.
Ännu återstod ett att göra – att sammanfoga de olika delarne till ett helt, sådant det nu föreligger oss i manuskripterne. Maurer, som icke vill tillerkänna Snorre de sista sagorna, måste naturligtvis frånkänna honom omsorgen att sammanskrifva det hela; han antager att denna åtgärd icke vidtogs förr än ett par decennier efter Snorre. Att bevisa detta är icke lätt och hela frågan synes mig föga vigtig. Om Snorre skref hvar särskildt saga, fastän det hela i två eller tre afdelningar och kanske i olika pergmentsböcker, kan det göra detsamma om han eller en annan lät åter afskrifva detsamma uti en bok. Det är enklare att anse Snorre hafva låtit göra detta 65) och derföre synes det mig, att man gerna kan antaga det. Den omständigheten, att de olika handskrifterna äro till sitt innehåll så lika, synes antyda, att deras skribenter funno det hela för sig såsom ett fullbordad! Helt 66).
KONUNGABOKENS HANDSKRIFTER.
Af de handskrifter af Snorres verk, som bevarats intill senare tider, hafva vi först att tänka på den särskilda Olof beiges saga 67), såsom varande till sitt ursprung äldre än afskrifterna af hela verket. Huruvida den handskrift, som blifvit lagd till grund för den tryckta upplagan – hon förvaras i Kongl. Bibliotheket i Stockholm – är den ursprungliga kan icke afgöras. Hon anses vara skrifven på Island under förra hälften af 1200-talet.
Tvenne handskrifter af hela konungaboken äro tyvärr förlorade i Köpenhamns brand år 1728, men man har af båda goda afskrifter 68). Hur gamla dessa handskrifter voro, kan derföre nu icke med säkerhet bestämmas, men skäl finnes för antagandet att de tillhöra förra hälften af 1200-talet, i följd hvaraf de skulle tillhöra en tid, som nära sammanfaller med Snorres egen. En tredje handskrift, codex Frisianus, anses vara skrifven kort efter är 1300. En fjerde, kallad Eyrspennill, tillhör slutet af 1200- eller början af 1300-talet.
Det är väl till märkandes, att alla dessa codices hafva texten t.o.m. kap. 44 i Magnus Erlingssons saga. Eyrspennill fortsätter derefter med konung Sverres saga, men på ett sätt som visar, att denna måtte hafva varit ett helt för sig. Äfven Jöfraskinna lär hafva haft Sverres saga efter Magnus Erlingssons. Sverres saga är, såsom bekant, icke Snorres verk, och dess förekomst i omedelbar följd efter de äldre sagorna, innebär derför intet, som kan bestämma vårt omdöme om dessas författande. Men den omständigheten att Heimskringla eller hvad jag hellre kallar Konungaboken i dessa förekommer framför Sverres saga, i
HANDSKRIFTERNA.
Kringla ensam, i Frisboken framför Håkan gamles saga, antyder att denna sagosamling är ett helt för sig, hvilket de olika skrifvarne i förra hälften af 1000-talet, i senare hälften af det föregående århundradet, ja sannolikt redan i dess förra hälft funno afslutadt och återgåfvo utan förändring. Det är väl sannt, att Kringla har några legender om Olof helge, som saknas uti de andra handskrifterna, men dessa äro allesammans tagna ur den kyrkliga legendsamlingen och således mer lika utväxter på än organiska delar af Snorres arbete 69). Det är ock sant, hvilket är mycket vigtigare, att flera kapitel ur den tredje och sista afdelningen af Konungaboken saknas i Kringla – de uppräknas uti inledningen till Ungers textupplaga – men granskar man dessa, finner man, att de allesamman ursprungligen tillhöra Morkinskinna. Frisboken och Eyrspennill och sannolikt äfven Jöfraskinna hafva dem allesamman och man torde derföre få antaga, att Kringlas skrifvare af en eller annan anledning utlemnat dem, hellre än att de äro af någon annan skrifvare inflickade i en handskrift af Konungaboken och så inkommit i de tre handskrifterna. Men allt det, som uti denna del af konungasagorna icke är taget ur Morkinskinna och som man har skäl att tillägga Snorre, synes finnas i alla handskrifterna. Deri synes mig ligga ett ytterligare bevis för åsigten, att Konungaboken är ett helt, icke tillkommet genom en hopflickning af annan person 70).
Det återstår nu att styrka Snorre Sturlesons litterära eganderätt till Konungaboken. Att framlägga en juridiskt fullt bindande bevisning är icke möjligt, då hvarken Snorre angifver sig såsom detta arbetes författare, ej heller de handskrifter, som upptaga det, nämna honom. Vi äro således hänvisade till sannolikhetsskäl.
Jag betraktar Konungaboken som ett helt. Man kan icke deremot invända den något skiljaktiga karakteren af de sista konungasagorna, fattigdomen på visor o.s.v.
HVEM ÄR KONUNGABOKENS FÖRFATTARE?
Den olika karakteren beror tydligen på det olika arbetssätt, som användes, och vi få icke förgäta, att Snorre verkligen anföres såsom sagesman för något som står i Magnus barfots saga. Då denna tillkommit genom samma flitiga begagnande af en äldre sagoredaktion, som vi finna i de följande af Konungabokens sagor, finnes intet rimligt skäl att frånkänna Snorre dem på grund af deras olikhet t.ex. med Olof Trygvasons saga. Dertill kommer en annan omständighet, som vi icke få förbise. När kristendomen började tränga djupare in i folkmedvetandet, måste en viss förvandling af folklifvets karakter inträda. Det är icke allenast i Konungaboken vi finna en skilnad mellan tiden före slaget vid Stiklastad och efter detta. Lifvet på Island före denna epok har blifvit på det yppersta tecknadt uti Islands rika sagolitteratur. Men det sagoskrifvande tidehvarfvet fann uti det efter Olof helges fall sig utvecklande lifvet så litet tilldragande, att kring detta rör sig nästan ingen saga, förutom biskopssagorna och Sturlunga. Äfven om Konungabokens författare icke användt ett annat arbetssätt vid slutet af sin bok, hade detta förhållande ensamt kunnat föranleda en olikhet i behandlingen.
Konungaboken förråder en författare på höjden af sin tids bildning, väl bekant med nordens sagor och sånger. Otaliga ställen, så lätt igenfinliga, att jag anser det onödigt att här uppräkna dem, visa att han måste varit en son af det sagoskrifvande Island. Många ställen lägga i dagen, att han kände väl till Norge. Jag vill fästa uppmärksamheten allenast vid ett, kanske det yppersta, nämligen vid den noggranna skildringen af Karmts topografi (OH kap. 123). Hufvuddragen af berättelsen återfinnas i Olofs legendariska saga, men de äro i Konungaboken omarbetade med stor detaljkännedom, som svårligen vunnits annorlunda än genom besök på stället. Men författaren af Konungaboken var mer vidtberest än de fleste. Man torde af den utförliga skildringen af Sveriges geografiska indelning få sluta, att han någon tid vistats i Sverige; och att han dervid sökt vinna upplysning om de förgångna tiderna, synes af hans upprepade hänvisning till det som Svearne säga med afseende på Olof helges härfärd i Mälaren. Just i denna episod uppträder förf. sjelfständigt, i strid med den legendariska sagan.
Redan handskrifternas ålder antyda en författare, som svårligen kunnat skrifva efter 1250. Till en tid något före detta årtal hänvisar ock slägtledningars förande ned till Skule jarl eller hertig, som dog år 1240. Den siste af Sveakonungarne som namnes, är Jon Sverkersson, † 1222. (IB kap. 22). Af Isländingar, som lefde samtidigt med Skule, omtalas tvenne i Konungaboken, biskop Gudmund, hvars faders död berättas (ME kap. 33), och Jon Loftsson, om hvars besök vid norska hofvet talas i samma saga kap. 21 och hvilken tidigare nämnes (Mb kap. 9) i sammanhang med Kunghälls förstöring, till hvilken han såväl som hans fader höll på att blifva ögonvitne. Man må fästa vigt dervid, att uppgifterna om konung Jon Sverkerssons börd samt om Kunghälls förstöring och således äfven om Jon Loftsson icke förekomma uti Morkinskinna, ur hvilken såväl det närmast föregående som det efterföljande är taget, och att de följaktligen äro ditsatta af Morkinskinnas bearbetare, d.v.s. Konungabokens författare. Det ligger ock nära till hands, då det i MG kap. 29 talas om de månge läkare, som härstammade från Atle Bårdsson, att tänka på kanske den mest fräjdade af hans läkekunnige ättlingar, Ramn Svenbjörnsson, som lefde på Skules, Gudmunds och Jons tid. Det ser ut som om författaren i sin berättelse vill skänka ett rum åt samtida, med hvilka han kommit i någon beröring.
Nästan för hvar gång jag genomgått konungaboken har en eller annan vink af denna art fallit mig i ögonen och jag tviflar ingalunda, att icke flere kunna framletas. De nu uppräknade synas mig ega ganska stor betydelse, alldenstund det finnes en person, som svarar emot alla dessa antydningar.
Snorre Sturluson var en rikt begåfvad man, med höga intressen och med en i det praktiska lifvet förvärfvad vana att sträfva till ett bestämdt mål och att derunder låta småsakerna gruppera sig kring de honom beherrskande idéerna. Snorre Sturleson var en man, som under sin långa uppfostrans tid i det för litterär odling vida prisade huset på Udden haft det yppersta tillfälle att blifva förtrogen med sin tids och forntidens sagomästare och skulder, och han har sedan bevisligen sysselsatt sig med litterärt arbete, Snorre Sturluson var född Isländing och tillbragte större delen af sitt lif å fäderneön, han härstammade från Orkenö-jarlarnes ätt, åt hvilkas öden så många blad i Konungaboken blifvit egnade, han gästade tvenne gånger Norge och umgicks med landets ypperste, han besökte äfven Sverige och var der gäst hos den mycket betydande lagman Eskil, som, efter hvad man om honom vet, var en upplyst man, och som måste hafva egt ett stort intresse för de framfarna tider.
SNORRE STURLESON.
Snorre Sturleson måste hafva haft sitt verk färdigt före år 1241, således just vid den tid, mot hvilken de äldsta handskrifterna peka. Han var samtida med Ramn och hans politiska intressen kommo i beröring med Ramns söners. Det är således ej underligt om Snorre Sturleson begagnar tillfället för att tala om Ramns stamfar och uppkomsten af ättens läkedomsgåfva. Det är än naturligare, att Snorre Sturleson talar om biskop Gudmund, med hvilken han stod i flerfaldig beröring, och om dennes fader Are, sin styfmors broder. Det var i Jon Loftssons hus, som Snorre Sturleson uppfostrades och man kunde derföre af honom vänta en skildring af de tilldragelser, uti hvilka fosterfadren varit med och om hvilka han bättre än andra å Island lefvande kunde berätta och om hvilka Snorre Sturleson mer än andra Isländingar hade skäl att berätta, när han skref om Magnus blinde och om Magnus Erlingsson.
Lägger man dertill, att för tvenne ställen i Konungaboken, det ena förekommande i Olof Trygvasons saga, det andra i Magnus barfots, citeras Snorre i samma och det följande århundradet såsom sagesman 71), synes det mig icke förhastadt, att anse honom vara författare till Konungaboken i hennes helhet, sådan hon nu föreligger oss, med de, såsom det synes, obetydliga förändringar, som blefvo en nödvändig följd deraf att boken måste gå igenom olika skrifvares händer.
FOTNOTER:
1) Vid återgifvandet af visorna i Ynglinga-sagan har jag till det mesta följt professor C. Säve.
2) Man finner, huru nödvändigt enögdhet var förbunden med de gamles föreställningar om Odin. Att afbilda honom med tvenne ögon utan vank, såsom en annan Zeus, kan derför omöjligen försvaras.
3) Sturla dog två år derefter 1183, Gudny öfverlefde honom länge.
4) Att man i senare tid gjort alldeles för mycket väsen af Sämund, torde kunna anses säkert. Den efter honom nämnda eddan har svårligen något bevisligt sammanhang med honom. Det är eget att den i hans ättlingars hus uppfostrade Snorre Sturleson icke citerar honom såsom historisk hemulsman. Då s. 143 ett yttrande af Sämund citeras, åsyftas det i Fm. S. X s. 422 f. intagna qvädet, hvars faktiska uppgifter sägas vara hemtade från Sämunds utsagor. Qvädet säges der, men orätt, vara författadt af Sämund.
5) Jon Loftsson föddes 1124.
6) Snorre talar derom i sagan om Magnus blinde och Harald gille kap. 9.
1) Snorres biograf Finn Jonsson, som låtit reparera det af 1733 års jordbäfning skadade badet, berättar derom följande. Genom en underjordisk kanal, byggd af huggen sten och den varma källans tuffbildningar, förde han vattnet till husen och inom gårdens inhägnad, der kanalen stängdes af en genomborrad hvälfning (? tholus); genom dess cirkelrunda hål, som kunde efter behag öppnas eller tillslutas, insläpptes vattnet. Sjelfva badet var cirkelrundt, botten och väggar bildades af huggen sten. Man steg ned deri på trappsteg och bänkar voro anbragta längs väggarne. Vattnet kunde genom ett särskildt hål afledas, när man ville hafva nytt vatten; ett annat hål satt högre upp, medelst hvilket man kunde reglera vattenhöjden. I midten var badet något djupare än vid väggarne. Man gick dit från gårdens åbyggnader genom en underjordisk gång, af hvilken spår funnos qvar, när Finn Jonsson skref Köpenhamns-upplagan af Snorres konungasagor. 1. s. xxx.
2) Skulle det kunna stå i något sammanhang härmed, att Snorre i sin skildring af Jomsvikingarnes färd till Norge icke anför en enda visa ur Bjärnes qväden derom? Familjen på Udden stod i ganska nära förhållanden till Orkenöarne. Det hade t.o.m. varit fråga om ett gifte mellan Sämund Jonsson och Orkenö-jarlen Haralds dotter.
9) Om dennes och lams ättlingars läkdomskonst talar Snorre i Magnus godes saga kap. 29.
10) Snorre omtalar i Magnus Erlingssons saga kap. 33, att Are Torgersson, biskop Gudmunds fader, föll der.
11) Mot Munchs sätt att skildra biskop Gudmund måste jag inlägga en protest. Med förbiseende af allt det, som kan förklara och uti hans samtidas ögon utom Island kunde rättfärdiga hans afsigter och till större delen hans beteende, framställer han honom på ett sätt, som alltför mycket liknar den lättsinnige skandalskribentens.
12) Denna hänföres af de isländske annalerne till är 1215. Om andra hithörande uppgifter se Jon Sigurdssons Lögsögumanna Tal i Safn till sögn Islands II s. 28.
13) De hörde till Åvallingagodordet, som i norr gick ända till Vattendalen.
14) Att denna strid hör till första början af Snorres embetstid synes af sammanhanget i Sturlungasagan. IV. 19, 20, 21.
15) Finn Jonsson låter honom oriktigt vara lagsagoman. Schönings Heimskringla I. s. XVII. Allhärsgode kallades den, inom hvars godord alltingsplatsen låg.
16) Skutilsvennerna skulle sköta uppassningen vid konungens bord. Äfven de oansenligare hoftjensterne blefvo snart ärofulla poster.
17) Om Olof helges plan i denna riktning läses utförligt i Snorres Olof helges saga kap. 134, 135. Der synes han med en viss förkärlek framhålla Isländingarnes vägran att lägga sig under norskt öfvervälde.
18) Snorre blef åter lagsagoman 1222. Han säges hafva lemnat denna värdighet år 1232 åt Styrme, men kallas ännu 1233 lagsagoman i Sturlungasagan. Jfr SsI. II. s. 30.
19) De yngre, medlemmarne af ätten kunde icke tåla, att en del af Udda-arfvet skulle med Orm Jonssons dotter öfvergå på Hökdala-ätten. De sökte derför oenighet med Orms måg den ofvannämnde Björn och dråpo honom. Snorre misstänktes för delaktighet i anläggningarne mot honom.
20) Styrme var lagsagoman 1210-1214 och sedan åter 1232-1235. Vid den tid, som i texten omtalas, var Snorre lagsagoman för andra gången (1222 -1231).
21) Tord Sturleson dog år 1237.
22) Skulle ett qväde vara förloradt? 1 v. 95 talas om fyra. – Dessa qväden, hvilka sannolikt diktades samtidigt, kunna icke hafva tillkommit förr än Snorre hade vid afskedet af konungen och jarlen år 1220 mottagit de storartade gåfvor, som i ett af qvädena omtalas (jfr visan 95). Håkan Håkanssons saga citerar dessutom några af visorna i andra qvädet (63, 64 och 66) vid skildringen af tilldragelser från ur 1221. Det måste således vara efter sin återkomst till Island, som Snorre diktade dem, men innan hans förhållande till konungen hade blifvit spändt. Det är derför icke troligt att de diktades så sent som 1237. Sturla Tordsson, sagans författare, anför de ofvannämnde visorna såsom diktade af (farbrodern) Snorre Sturleson. Likaledes citeras Snorre af sin andre brorson Olof Tordsson hvitoskald i Eddas andra dels tredje afhandling såsom författare till flera visor ur dessa qväden. Man kan följaktligen icke draga Snorres författareskap i tvifvel.
23) Inledningen till Munchs och Unges Olof helges saga s. XL.
24) Efterladte Skrifter I s. 103.
25) ”Här afslutas den del af boken, som Olof Tordsson har sammansatt och begynnes Skaldskapsmål och Känningar, efter hvad man förefunnit i hufvudskaldernes qväden och Snorre sedan låtit sammanföra.” Snorra-Edda II s. 427.
26) ”Bok denna heter edda. Henne har Snorre Sturleson sammansatt på det sätt, som här är skipadt, först om Äser och Yme, dernäst Skaldskapsmål och namn på många ting, sist Háttatal, som Snorre gjort om konung Håkan och hertig Skule.” Snorre-Edda II s. 250.
27) Detta factum har först i senare tid blifvit framlagdt i full klarhet. Fordom trodde man, i följd af ett missförstånd, att nästan alla isländska sagor voro nedskrifna före Snorres tid. Så antog Peder Erasmus Müller, och man kan derföre på förhand vara viss, att hans undersökningar om Snorres källor och författarskap (i Sagobibliotheket samt i en särskild afhandling), måste i väsentlig mon vara skefva. Jfr t.ex. Vigfússons not i Petersens Bidrag s. 236.
28) Om honom jfr s. 2, 4. Hans arbete är bäst aftryckt i Jon Sigurdssons Islendinga-Sögur I.
29) Hans Olof Trygvasons saga är tryckt af Munch (två redaktioner) samt i Fornmanna-Sögur X (en tredje redaktion).
30) Om dessa sagor, utgifna i första bandet af Biskopa-Sögur, jfr Vigfússons inledning derstädes.
31) Sverres saga tryckt i Flatöboken, i Fornmannasögur samt i Köpenhamnsupplagan Snorre.
32) Sagan om Inge och hans bröder kap. 32. Konung Sverre omtalas äfven i Magnus Erlingssons saga kap. 7.
33) I företalet till Sverresagan i Flatöboken säger presten Magnus Torhallsson, att sagan först sammansattes af konung Sverres samtida, att efter den så tillkomna boken skref abbot Karl Jonsson under konung Sverres egen tillsyn och efter hans anvisningar, att efter hans bok skref Styrme frode och efter dennes bok Magnus sjelf. Man har sökt förklara Styrmes del antingen så att han skulle afslutat Karls arbete eller ock öfversatt det (under förutsättning att Karl skref på latin). Man kan helt enkelt tänka, att Styrme afskref Karls arbete och dervid i någon mon omarbetade det. Jfr hvad längre fram säges om tillkomsten af de sista sagorna i Snorres konungabok.
34) Spåren efter det särskilda förordet antyda, att Olof helges saga en gång varit ett sjelfständigt helt, innan det gemensamma företalet skrefs, som äfven hänsyftar på Olofssagan. Att denna var det första, som Snorre skref, synes mig tydligt deraf, att i denna saga förekomma en del berättelser om tidigare händelser, som redan äro utförligt omtalade i det föregående och derföre icke hade behöft omtalas i Olofssagan, ifall denna skrefs senare. Man kan deremot lätt tänka, att dessa berättelser genom en viss försumlighet fått qvarstå i Olofssagan, när hon intogs i konungaboken, ehuru de dessförinnan blifvit ur Olofssagan, med ingen eller någon förändring, upptagna i sagorna om de konungar, till hvilkas lefnadstid de höra. Såsom dylika omsägningar har jag antecknat OT kap. 86 (den omständliga presentationen af Torarin Näfjulfsson, hvilken man förekommer redan OT kap. 88); kap. 99 (början af Orkenöjarlens saga; hade t.ex. Harald hårfagers saga redan varit skrifven med dess uppgifter om Sigurd och Torf-Enar hade Snorre säkerligen icke kommit på den tanken, att i sin Olof helges saga inflicka en hel jarlasaga); kap. 110 (den omständliga presentationen af Hårek Tjotta, hvilken är för läsaren af konungaboken mycket väl bekant genom sagan om Olof Trygvason); kap. 139 (öfversigten af Knut stores förfäder, lämplig allenast i det fall, att dessa icke äro ur det föregående kände); kap. 147 (berättelsen om Jämtlands bebyggande, som finnes mycket lika i Håkan godes saga; der är hon på sin plats, här deremot endast i nödfall, d.v.s. om författaren icke haft tillfälle att redogöra för konung Håkans regering). – Det oaktadt hafva några förändringar vidtagits vid sagans införlifvande i konungaboken, hvilket antydes af hänvisningar till föregående konungars sagor (ex. kap. 19).
35) Om Are stod knappast några vidlyftigare loford uti förordet, ty de förekomma ini sjelfva sagan (kap. 189).
36) De i texten anförda styckena förekomma allenast i tvenne handskrifter. Jfr Maurer Über die Ausdrucke o.s.v. Anm. 2.
37) Om Fagrskinna jfr Maurer anf. st. Anm. 29.
38) Ágrip synes vara skrifven på Island ungefärligen emellan 1180 och 1210. Jfr Maurer anf. st. Anm. 28. – Att Snorre känt Ágrip märker man flerestädes. Ágrips kap. 3 och 4 äro t.ex. ordagrant intagna i HHf kap. 25. Uppgifterna om Sigurd slefvas död och hans hämnare (Hgr kap. 14) hafva tydligen sin källa i Agrip kap. 8 (jfr i det följande s. 158 anm. 1). Äfven i skildringen af upploppet mot Håkan jarl och af dennes sista stunder OT kap. 53 f. har Snorre tydligen begagnat Ágrip (kap. 11). Jag har valt dessa exempel, emedan de antyda ett direkt begagnande af Ágrip, icke af någon bearbetning deraf.
39) Utgifven af Keyser och Unger. Jfr deras inledning.
40) Sådana ställen äro: 1. Kap. 21, Olofs möte med Håkan jarl i Södungssund. Olofs list omtalas. Jarlens skepp sjunker, folket faller i vattnet, han sjelf tages. Derefter tillägges en ny berättelse, hur Olof drog upp linan och vindade med vindåsen o.s.v, vattnet rusar in i fören, skeppet kantrar, jarlen drages upp ur vattnet. Tillägget har nästan alldeles samma ord som Snorre (kap. 28). – 2 Kap. 83 omtalas, hur säden nedtrampades för Torger “a Solom”; kap. 86 berättas huru kon. Olof kom till “Sulu i Væradale”. Jämförelsen med Snorres kap. 214 gör det otvifvelaktigt att båda ortnamnen äro ett och samma, ehuru de i olika källor skrifvits något olika. – 3. Torger knarrsmeds ifver, att vara den förste att anfalla kon. Olof, omtalas både i kap. 90 och 91, på det senare stället med utförligare presentation af mannen, samt med angifvande af skälet till hans ifver. Den senare berättelsen har mera likhet med Snorres framställning i kap. 234.
41) Att Snorre icke begagnat denna legendariska saga, synes mig sannolikt äfven af den skiljaktighet, som flerstädes finnes i återgifvandet af kon. Olofs järtecken. Någre af dessa skildras ordagrant lika, men flera hafva fått en starkare lokalisering. I viss mon torde detta visserligen kunna anses bero på redaktionsförändringar, vidtagna af Snorre (t.ex. legenden om “en hertig på Irland” HHd kap. 57, Leg. kap. 104). Men andra speciela uppgifter, om ort och tid, kunna icke af den anledningen tillskrifvas Snorre, utan torde snarare tillhöra en honom föreliggande framställning. Att denna icke var den legendariska sagans antydes ock deraf, att hon, som följer den rent kyrkliga traditionen, bevarad äfven i den af Unger tryckta homilieboken, till en del i det fornsvenska legendariet samt uti den latinska legenden, aftryckt i Script, rer. Danic. II, berättar många flera järtecken, under det Snorre likväl har ett (om Olofs svärd), som saknas i den legendariska sagan och de kyrkliga källorna.
42) Såsom en märklig skilnad mellan Snorres framställning och den legendariska sagans må framhållas, att då Snorre uppgifver (kap. 238) såsom konung Olofs fältrop det verldsbekanta “fram, fram kristmän, korsmän, konungsmän” och såsom böndernes “fram, fram bondemän”, har Leg. såsom fältrop “knyum, knyum konongs lidar” och ”hardla, hardla boanda menn” (kap. 92).
43) Detta kan naturligtvis icke gälla annat än den nu kända handskriften af den legendariska sagan, som är från 1200-talet. Sagans stomme är äldre. Se ofvan.
44) Att en och annan mindre bit blifvit ordagrant upptagen ur annan saga, betyder naturligtvis intet. Nutidens författare göra sammaledes, fastän de använda citationstecken eller annars hänvisa, till sin källa.
45) Müllers antagande af en prosaisk Ynglingasaga, grundande sig på Tjodulfs qväde och begagnad af Snorre, förfaller, emedan det icke har bättre grund än ett hugskott af den lärde författaren. Se hans Undersøgning s. 184.
46) Ett kapitel i Snorre har visserligen ett ordagrant motsvarande stycke i Fagrskinna; detta beror utan allt tvifvel på ett gemensamt lån, snarast från en saga om Olof helge. Se längre fram s. 56.
47). Jfr i det följande s. 64, 75, 77, 84, 86, 113.
48) Jfr i det följande sid. 65.
49) Se föreg. sida anm. 2. Om den citerade sagan icke skulle vara Snorres, utan någon annan, som innehöll mer än sjelfva hufvudsaken, kan hon icke gerna hafva varit Snorres källa, emedan han då skulle meddela mindre än hvad hans källskrift innehåller.
50) Müller har visserligen till sin Undersøgning fogat en tabell, uppvisande förhållandet mellan Gunlögs, Snorres och Udds sagor. Men denna Gunlögs saga har ingen rätt till hans namn, ty dermed menas intet annat än den större sagan om Olof Trygvesson, hvars hufvudsakliga innehåll är ordagrant taget ur Snorre. Man synes näppeligen hafva skäl att anse Gunlögs saga hafva mycket öfverträffat Udds i historisk kritik och grupperingsförmåga.
51) Jfr Maurer anf st. Anm. 21.
52) Månne icke en författare kan åberopa en annans arbete eller åsigter utan att dermed afsäga sig författareskapet till hvad han sjelf har under händer? Det sätt, hvarpå man försökt att förklara Snorres förhållande till konungasagorna, är så konstladt, att det esomoftast kommer i strid med allt hvad naturligt och billigt heter.
53) Sagobibliothek 3. s. 403, 404.
54) Uti utförliga sagan om Olof Trygvason – se längre fram – då der nämnas de olika åsigterna om Olofs öde i Svolderslaget.
55) Det är väl att märka, att jag icke allenast på detta citat grundar min öfvertygelse om Snorres författarskap, utan detta vitnesbörd likasom ett annat likartadt, låter jag gälla allenast derföre att de synas mig i allo styrkas af de ur sjelfva konungaboken hemtade inre bevisen. Dock torde man i denna fråga visserligen kunna tillerkänna redaktören af Olof Trygvasons större saga en bättre hemul än den kände afskrifvaren af den prosaiska eddan.
56) Man har i senare tid varit alltför benägen att utfinna författare till flera isländska sagor, för hvilka ingen författare i äldre tid nämnes. Endast med afseende på konungasagorna har man velat med våld afvika från detta bemödande, hvars öfverdrift varit till ingen nytta.
57) Jfr Vigfússon i inledningen till Biskopasögur I s. XXXVI.
58) Att den s.k. större Olofssagan skrefs innan Snorres tredje del var utarbetad, synes mig tydligt redan deraf att legenderna om Olof helge icke förekomma i samma ordning uti den särskilda Olofssagan som uti konungaboken. I denna senare äro de ordnade efter ett bestämdt system, hvilket deremot icke är fallet i Olofssagan. Jag antager på grund deraf, att dessa järtecken omtalades af Snorre såsom ett bihang till hans saga om Olof helge och att de der förekomma lika litet ordnade som i den efter hans arbete afskrifna särskilda Olofssagan. När Snorre sedan behandlade de följande konungarnes historia, bragte han dessa ur den kyrkliga litteraturen lånade berättelser uti tidsföljd. En annan antydan synes mig ligga deri, att uti konungabokens Olofssaga nämnes uti kap. 245 några ord om Harald hårdråde, hvarjemte hänvisas till hans saga, Berättelsen finnes uti den utförligare Olofssagan, men icke hänvisningen, hvilken tydligen hade varit mer på plats der än uti konungaboken, som var ämnad att upptaga den citerade sagan. Jag antager att den särskilda Olofssagan i allt om Olof är lik Snorres ursprungliga Olofssaga och att hänvisningen tillkom när denna införlifvades uti konungaboken. Såsom skäl för denna hänvisning torde kunna anföras en viss skiljaktighet i uppgift mellan berättelsen i Snorres Olofssaga samt i sagan om Harald hårdråde. Hänvisningen torde hafva tillkommit under medvetande om denna olikhet och detta torde äfven hafva föranledt, att detta kapitel i Olofssagan blifvit uteslutet i alla afskrifterna af konungaboken utom en. Att det finnes i den särskilda Olofssagan torde visa, att denna handskrift behållit något gammal och icke påfunnit något nytt.
59) Håkan Håkanssons saga kap. 102.
60) HHd kap. 103. Mb kap. 14. Man kan visserligen invända att möjligen någon afskrifvare utbytt titeln jarl mot hertig. Men får man sätta lit till tystnaden i Köpenhamnsupplagan hafva alla handskrifterna hertig. Derjemte förtjenar anmärkas, att Snorres uttryck å det förra stället äro till en del tagna ordagrant ur Morkinskinna, hvarest det likväl heter Skule jarl, samt att på det senare stället är hela ättledningen af Snorre lagd till det han tagit ur Morkinskinna (jfr denna sid. 122; 201).
61) Morkinskinna är utgifven år 1867 af professor Unger i Christiania.
62) Jfr Harald hårdrådes saga kap. 56, 57.
63) I Orknöingsagan.
64) SÖO kap. En Þeira son var Fridrekr, or nú var keisari i Rúmaborg.
65) Något särskildt företal skrefs icke till den nya samlingen, utan man begagnade de till Olof helgen och de tidigare konungarnes sagor skrifna förorden. – Att hela sagosamlingen förenats af någon för saken intresserad person, synes mig antydas af de smärre förändringar, som blifvit vidtagna just vid denna sammanfogning. Jfr s. XLVII anm. 2 om hänvisningarne i OH till Harald hårdrådes saga.
66) Utan att jag dervid vill fästa någon synnerligen stor vigt, synes mig förtjena anmärkas det egna bruk af ordspråk, som förekommer uti isländska sagor. Så t.ex anfördes i Konungaboken ordspråket “många äro konungens öron” icke mindre än 3 gånger, i OT kap. 89, i OH kap. 170, samt i Hhd kap. 71. Äfven förekommer uttrycket “svá sem skant skelk i bringu” å tvenne ställen, hvilka båda återfinnas i den legendariska sagan, och torde ur den af hennes källskrifter, som Snorre begagnade, hafva influtit i hans text. Detta sistnämnda uttryck förekommer likaledes tvenne gånger i början af Laxdoelasagan.
67) Äfven af Olof Trygvasons saga finnas särskilda handskrifter, men dessa äro af senare ursprung och hafva utom Snorres framställning allehanda tillägg. En sådan handskrift i Stockholms kongl. bibliothek är redigerad af en abbot Berg i Munketvärå kloster († omkr. 1350). Maurer tror på grund af likheten mellan Fagrskinna och konungabokens saga om Harald hårdråde, att äfven denna funnits särskildt skrifven. Månne icke likheterna kunna bero derpå, att Fagrskinnas författare, liksom Snorre, begagnat Morkinskinna?
68) De båda handskrifterna äro kända under namnen Kringla och Jöfraskinna.
69) I codex Frisianus saknas Olof helges saga, men att detta icke har något att betyda, synen deraf, att på det ställe i handskriften, der Olof Trygvasons saga afslutas, heter det framför Magnus godes saga: “här skall inkomma konung Olof den helges saga”.
70) Konungaboken citeras i flera sagor såsom ett helt, fastän under olika titlar. Se Maurer anf. st. s. 138. Därvid må dock anmärkas att citaterna i Tord redas saga svårligen kunna afse Snorres arbete. Jfr i det följ. s. 158.
71) Orknöingasagan är enligt Petersen nedskrifven icke före 1250, men ej heller mycket senare.
NÄSTA KAPITEL: Konungabokens Geografi.
Kategorier:Olika ämnen
Kulturbilder 