Sevärda platser

Slaget vid Stiklestad

Stiklestad är liten ort och en historisk plats som ligger i Verdals kommun i Nord-Trøndelag fylke i Norge omkring tio mil norr om Trondheim. Idag bor omkring 14 000 personer i Verdal. I kommunen har det bott bofasta människor sedan äldre stenåldern och vid yngre stenåldern finns det spår av jordbruksverksamhet där. Det finns också fynd från bronsåldern i form av kokgropar och gravrösen. Befolkningen i området lade tidigt grunden till det gårdslandskap som finns kvar än idag.

Det är lätt att föreställa sig livet i det forntida Verdal. Det var bönder som levde i och kring gårdar som hade kontakt med varandra och vid behov hjälptes åt med allehanda göromål. När gårdarna började ingå i större gemenskaper fick man mera tydliga regler för hur samhällsgemenskapen skulle fungera.

Norge-18-norge-trondelag-2

Landsbygden i trakten ser ut ungefär så här. I tusentals år har folk bott här, odlat jorden och skapat byar och samhällen.

Redan vid bronsåldern hade vi med största sannolikhet fungerande organisationer som medborgarna på ett eller annat sätt ingick i. I takt med befolkningsutvecklingen har sådana organisationer förfinats och innan kristendomen infördes fanns också någon form av ordning där bönder kunde diskutera och besluta om viktiga frågor. Gränsdragningar mellan gårdar, äganderätter, straffande av brottslingar och någon form av organisation för produktion av varor och byteshandel fanns säkert och det innebär att vi hade organisationer för juridik, politik och handel tidigt. Säkert är också att det fanns någon slags organisation för hur man välkomnade nyfödda, tog hand om och fostrade det uppväxande släktet, hur man handskades med personer som ville ingå äktenskap och hur man gick tillväga när man begravde sina döda.

Det finns skäl att anta att man i de tidiga bygemenskaperna försökte komma överens i de flesta frågor, men att det ibland uppstod konflikter som måste lösas och då måste det ha funnit en organisation även för det. Befolkningen bestod av unga personer som bildade familj tidigt och fick förhållandevis många barn. Barnen fick vara med och ta ansvar för familjens gård och delta i det dagliga arbetet för att producera mat och kläder, arbeta på gården, odla, ta hand om djuren och kanske lära sig rida och behärska någon stridskonst för att kunna försvara sig mot fiender. Konflikter och maktanspråk förekom och ställde till problem då och då, men på det hela taget var nordborna fredliga människor som arbetade hårt och försökte överleva nästa säsong.

När till Island utvandrade norrmän och de som fötts på Island av dessa norrmän år 930 skapade den lagstiftande församlingen Alltinget på Þingvellir utanför Reykjavik var det tecken nordbons sinne för organisation, lag och rätt.

Det fanns en fungerande samhällsordning innan kristendomen kom hit och den ordningen var organiskt utvecklad för att passa det lokalsamhälle den fanns i. Med dagens mått var den minst sagt bristfällig, men den var under utveckling och kunde ha utgjort en bättre och mer demokratisk grund att stå på än den kristendom som krävde underkastelse och lojalitet till något okänt och främmande. Men det kan vi inte veta säkert.

Medan vi på våra breddgrader ännu inte kristnats pågick under 800-talet strider mellan danska vikingar och kristna på kontinenten och i England som ett led i att förhindra kristendomens etablering i Norden. Kloster angreps och bestals på sina tillgångar. Författaren Östen Kjellman beskriver i sin bok ”Den forna seden” vikingatågen delvis som en försvarskamp för att hindra påvedömet från att få fotfäste i Norden. Det fanns även fanns andra syften för vikingar att delta i striderna. Att tjäna ihop pengar och vinna ära och på det sättet höja sin status var troligen viktigt för många.

Olav, Sven och Knut

År 991 kom en stor skara vikingar till England med 400 skepp där Olav Tryggvason var en av anförarna. De härjade i sydöstra England och vann en avgörande seger vid Maldon nordost om London.

Läs mer: Den fornengelska dikten som berättar om Slaget vid Maldon.

År 1002 inledde den brittiske kungen Ethelred en klappjakt på de nordbor som bodde i England. Där fanns många nordbor som etablerat sig som bönder efter kolonisering av delar av landet. Ethelred utförde rena slakten på män, kvinnor och barn vilket fick den danske kungen Sven Tveskägg att hämnas.

Året efter for han till England med en stor flotta soldater för att erövra hela England, vilket han också lyckades med. År 1013 jagades Ethelred ut ur landet och Sven blev konung över England. När Sven sedan dog år 1014 tog sonen Knut över och fick stöd av krigare även från Sverige. År 1015 seglade Knut till England med en dansk-svensk elitstyrka och kunde sedan kontrollera hela England utom London. År 1017 var Knut Englands ende konung och året efter betalade han en stor summa pengar till de krigare som hjälpt honom i striderna. De kunde resa hem som rika män.

De som ingick i Knuts militära elitorganisation tingalidet var helt säkert duktiga ryttare, soldater och kämpar som inte var rädda för någonting. De var beredda att segra eller dö.

Knut avled år 1035 och det danska inflytandet över England försvagades när det inte längre fanns en stark ledning. Vikingar från Norge tog sig till England och försökte ta tillbaka den makt som danskarna förlorat, men misslyckades. År 1066 stupade Harald Hårdråde med hela sin här efter ett sådant försök.

Olav Tryggvason

Olav Tryggvason som varit viking och medverkat i att ta danagäld i England år 991 och 994, lät döpa sig 995 fick då för sig att han skulle kristna Norge. Sin kristna mission inledde han på Orkneyöarna där han tvingade styresmannen Sigurd Ludvigsson att ta dopet och se till att hela folket lät sig döpas, om så inte skedde skulle Ludvigsson möta döden omedelbart och landet skulle förstöras. Ludvigsson lät sig döpas tillsammans med de män som han hade med sig. Han svor därefter en ed och underställde sig Tryggvason som tog med sig Ludvigssons son som gisslan.

I Rogaland i sydvästra Norge stämde Olav till ting för att övertala bönderna att bli kristna, men de som skulle tala emot honom fick hosta eller stammade så att Olav fick igenom sin vilja och lyckades döpa folket på tinget.

Han for vidare i sin iver att kristna landet, brände ned ett asatempel i Lade och stal de heliga föremålen. I Tønsberg samlade han folk till en fest i en stuga och brände sedan upp stugan med allt folk i. Öyvind undkom och lyckades fly, men Olav fick tag på såväl Öyvind som hans följare och tog livet av dem genom att driva ut dem mot ett vattendrag och binda fast dem på platsen.

Nära Olav kom till Trondheim fanns alla lokala hövdingar där, de som mest ogillade tanken på kristendomens införande. Storbönderna som upprätthållit blotet fanns också på plats och det var mycket folk där, som det alltid varit på Frostatinget. (Frostatinget var en tingsplats där ting kan ha hållits sedan 400-talet.) Olav ville ha ting och till tinget kom bägge sidor beväpnade. När tinget öppnade framförde Olav åsikten att folket borde låta sig kristnas.

Bondeledaren Järnskägge svarade att han inte ville att kungen skulle bryta böndernas lag. Kungen uppmanades att blota och många på tinget uppskattade Järnskägges uppmaning. Olav Tryggvason såg det som en förolämpning och brände ned hovet (där tinget hållits) och såg till att dräpa Järnskägge.

När opposition mot kungen nu var försvagad gav Olav bönderna två val. Antingen antar de kristendomen eller så väljer de att strida mot honom. Då kraften att strida var så försvagad gick de kungen till mötes och lät döpa sig. Så blev Trøndelag kristet. Konungen fortsatte att med hot om tortyr och våld tvinga invånare att döpa sig.

Olav Tryggvason dog i Slaget vid Svolder år 1000. När Olav var på väg hem från Vendland med ett mindre antal fartyg överfölls han av styrkor under Olof Skötkonung från Sverige, Sven Tveskägg från Danmark och den norske jarlen Erik Håkonsson. Olav fick många fiender på grund av sin hänsynslösa maktpolitik och när han tog kontrollen över Viken som tidigare varit danskt ville danske kungen Sven Tveskägg ta tillbaka kontrollen över delar av Norge. Erik Håkansson fick efter Olavs död på uppdrag av danske kungen styra över norra Norge medan Olof Skötkonung fick Bohuslän och södra Tröndelag där Trondheim ingick.

Olav Haraldsson (Olof Haraldsson på svenska)

Olav Haraldsson var viking som ung och deltog i tronstriderna i England. Han lät döpa sig i Rouen i Normandie den 16 oktober 1013 och fick hjälp av andra missionärer med uppdraget att kristna Norge. År 1015 landsteg han i Norge med ett antal biskopar och en styrka (av kanske kristna och legosoldater) för att ta makten från de styrande jarlarna Håkon Eriksson och Sven Håkonsson och fortsätta med samma brutala kristna mission och metoder som Olav Tryggvason använde.

Han torterade människor som inte ville lämna hedendomen, han drev folk ur landet och ingen som inte vill kristnas kunde undkomma Olavs grymma metoder. Han högg händer och fötter av dem, han stack ut ögonen på dem och han hängde dem.

När en blotfest skulle anordnas en gång till våren kom Olav dit med sina män och tog arrangören Alve till fånga och dräpte honom och flera andra. Olav stal all inredning, kläder och annat som förvarades i lokalen och delade ut det till sina män. När han kom till byn Lesjar tvingade han männen att välja mellan döden eller kristendomen. De som lät sig kristnas tvingades att lämna sina söner som gisslan för att inte bryta sina löften.

Metoderna som användes av Olav Haraldsson väckte så stor avsky att bönderna slutligen lyckades driva honom ut ur landet.

Slaget vid Stiklestad

Om Olav Tryggvason och Olav Haraldsson var extremt galna personligheter redan från början går inte att med säkerhet säga idag. De brutala metoderna som användes med de utländska missionärernas stöd hörde inte hemma bland fredliga bönder i Norden. Hot och tortyr för att tvångsinföra en ny och främmande sedvänja var en avart i de hårt arbetande böndernas liv. Inte minst när våldet kom från representanter för det egna folket och inte från en yttre fiende. Det är inte uteslutet att de utländska kristna missionärerna, som inte hade någon koppling till det norska folket, uppmuntrade alla slags metoder inklusive våld för att uppnå sina högre mål. Att liv gick till spillo spelade ingen roll för dem, huvudsaken var att införa kristendomen till varje pris.

Olav Haraldsson hade varit kung i 13 år när han tvingades i landsflykt. Orsaken var att när Knut den store (son till Sven Tveskägg) kom till Norge år 1028 välkomnades han av det folk som ville få bort Olav från makten. Olav hade inget att sätta emot och valde att fly till Novgorod och sin svägerska Ingegerd som var gift med tsar Jaroslav. Efter att jarlen Håkan Eriksson drunknat 1029 såg Olav en chans att komma tillbaka till Norge och fortsätta sin mission. Han reste genom Sverige till Verdal och hade med sig en skara svenska legosoldater och tänkte nu se till att gripa makten igen. När han den 29 juli 1030 kom till gården Sul i Stiklestad fanns hans motståndare där. De hade samlat en styrka på 7 000 man, det var betydligt fler än vad Olav kunde uppbringa.

Böndernas stridsrop var ”Fram, fram bondemän” och Olavs här hade ”Fram, fram kristmän, korsmän, konungamän” som stridsrop. Den överlägsna styrkan bönder gick segrande ur striden. Olav dödades av yxhugg och spjut från vikingahövdingarna Tore Hund och Kalv Arnesson vilket ändade tyrannens liv. En annan man som stupade var jämtlänningen Arnljot Gelline som nyligen låtit döpa sig och ställt sig på Olav Haraldssons sida i kriget.

Den som tog över styret var Knut den store som måste ha varit en skicklig och förmodligen hänsynslös organisatör, krigare och statsman. Han hade med hjälp av elitstyrkor från Danmark och Sverige erövrat England och år 1019 tagit över den danska tronen. Han styrde efter Olofs död Norge fram tills han själv dog år 1035 då Magnus den gode tog över styret fram till 1047. Magnus sägs ha utformat den första skrivna lagen i Norge.

Efter Slaget vid Stiklestad

Efter slaget inträdde en tid av lugn under Knut den stores styre. Olav begravdes i närheten av slagfältet och en del märkliga fenomen sägs han inträffat som i de kristnas värld framstod som tecken. När Olavs kropp grävdes upp ett år efter begravningen sägs det ha varit i lika gott skick som när han dog, vilket sågs som bevis på hans helighet. Kvarlevorna flyttades till Nidaros och den 3 augusti år 1031 helgonförklarades Olav. Den uppstod en legend kring honom som blev till en omfattande kult. En större kyrka byggdes efter att pilgrimer i stora skaror börjat söka sig till Nidaros.

Det kom så många att orten blev säte för en biskop. År 1152 blev biskopssätet i Nidaros upphöjt till ett ärkebiskopssäte för den nya norska kyrkoprovinsen. De två första biskoparna inledde ett byggnadsprojekt för att göra kyrkan större. År 1183 kom ärkebiskop Øystein hem från en resa till England och efter det besöket fortsatte kyrkobygget nu i engelsk gotisk stil. Nidarosdomen byggdes i etapper från omkring 1140-1320. Kyrkan var nästan helt färdigbyggd omkring år 1300.

En brutal tyrann blev upphöjd till helgon för att ha infört kristendomen med våld och denne tyrann fick sedan mängder av kyrkor i Norden uppkallade efter sig. De som besegrade tyrannen fick i det kristna Norge inga statyer, byggnader eller tempel uppkallade efter sig.

Slaget vid Stiklstad blev en brytpunkt i Norges historia. Efter det etablerade sig kristendomen och när allt fler kyrkor uppfördes var det ett sätt för kyrkan att visa sin makt och sitt inflytande över samhället.

Norges kungar tvingades sedan förhålla sig till kyrkan som blev en maktfaktor när den var etablerad. Om de små lokala asatemplem var nordbornas lokaler för fest och glädje, böner och sammankomster så blev kyrkan det som på sikt ersatte dem. En ny kult tog över och den har behållit sin makt och särställning över våra samhällen sedan dess fram till våra dagar. Kyrkan har varit en stat i staten i 1000 år. En annan följd av slaget blev att de lokala styresmännens makt minskade och att kungadömet blev en nationell angelägenhet.

Norge-20-stiklestad-7-olavsstotta

Monument över Olav Haraldsson som föll i Slaget vid Stiklestad

Norge-20-stiklestad-8-olavsstotta

Kyrkan i Stiklestad byggdes år 1180 och sägs vara byggd på den plats där Olav Haraldsson, alltså Olav den helige, dödades under slaget. I kyrkan finns väggmålningar som skildrar slaget.

På en höjd i Stiklestad restes ett minnesmärke 1805 som står kvar än idag. Där står att läsa:

Denne Støtte
er resit Aar 1805 til Minde om
Kong
Olaf Haraldson
Kaldet den Hellige
som faldt i Slaget ved Stiklestad
den 29 juli 1030.

Norge-20-stiklestad-kyrka-1

Utsikt från monumentet mot kyrkan som står på den plats där Olav Haraldsson dog.

Norge-20-stiklestad-kyrka-4Norge-20-stiklestad-kyrka-5Norge-20-stiklestad-kyrka-7

Norge-20-stiklestad-kyrka-11

Väggmålning i kyrkan som skildrar slaget

Norge-20-stiklestad-kyrka-13

I Stiklestad finns också ett museum som är inrättat för att berätta om ortens lokala historia.

Sedan 1954 spelas där teatern ”Spelet om den heliga Olav”. Spelet är en blandning mellan dikt och den troliga verklighet som Snorre Sturlason skildrar i sina berättelser. Liksom den svenska motsvarigheten Arnljotspelen kommer många besökare för att uppleva en spännande historisk teater.


Arnljot Gelline. Slaget vid Stiklastad

(Ur Svenskarna och deras hövdingar, av Verner von Heidenstam)

Arnljot Gelline stannade ensam på högfjället. En sommardag långt efteråt, när han höll på att plundra en fora, fylldes dalen av folk. Det förvånade honom, att främst gick en flock av svenska stigmän, men längre bort syntes röda norska sköldar. En stigman klättrade upp till honom och slog honom på axeln med orden: “Många resandes säckar har du öppnat, men vill du inte också en gång kämpa i en ärlig slaktning under Olov Haraldssons märke? Han är nu med oss här. I Svitjod har han samlat folk för att slå de norska storbönderna, som fördrivit honom.”

Arnljot Gelline grep genast utan tvekan sitt spjut och följde med bland stigmännen.

Då hären hade kommit ned på andra sidan fjällen, i närheten av Stiklastad, lägrade den sig om natten i gräset och sov under sköldarna. Olov Haraldsson vaknade mot dagningen och bad sin skald, Tormod Kolbruns-skald, att sjunga något. Tormod satte sig då upp och sjöng några flockar ur det gamla kvädet Bjarkamal:

“Dag är upprunnen,
hanen gal.
Ej väcker jag er till vin
eller väna vivets viskning,
men till hårda vapenlekar.”

Hela hären vaknade då vid sången, och konungen gav Tormod till tack för kvädet en guldring, som vägde en halv mark.

Därefter skyndade han att fylka sina skaror och ställde skalderna närmast märket, så att de skulle kunna se och besjunga striden. Framför dem samlade han stigmännen, men ännu fattades det någon, som var stark nog att stå allra främst. Julisolen sken brännande, och för att kunna se sig omkring efter en sådan kämpe skuggade konungen över hjälmen med sin vita sköld, som var belagd med ett helgat guldkors. Då fick han syn på en man, som var så stor, att de andra bara räckte honom till axlarna. Mannen gick fram till honom och sade hälsande: “Jag är Arnljot Gelline. Hittills har jag litat till egen kraft, men nu vill jag tro på dig, konung.”

Som Arnljot Gelline hade uttalat de orden, kände han, att spjutet med ens började skälva i den förut så säkra handen. “Bara en gång förr har jag angripits av en sådan svaghet”, mumlade han för sig själv, “och det var, när jag bar glödjärnet och vid sista steget råkade att tveka.”

Olov Haraldsson lät då döpa honom och ställde honom i spetsen framför fylkingen. Bakom honom ropade hären: “Fram, fram, kristmän, korsmän, kungsmän!”

När striden begynte, drog sig en rodnad över solen, så att det blev halvskumt som under natten. Över bondehärens svarta strimma skallade härropet: “Fram, fram, bondemän!”

De främsta höggo med svärd, de närmsta stucko med spjut, och de bortersta sköto i töcknet med sina bågar. Strax vid det första pilregnet segnade Arnljot Gelline döende i gräset. En liten fjällfågel kretsade länge över hans hjälm, men så måste fågeln lyfta i höjden och fly, ty pilarna smattrade som stormhagel.

Striden blev hård bland det förtunnade manskapet. Konungen, som hade fått ett yxhugg i vänstra låret, lutade sig mot en sten, och där blev han nedstucken med ett spjut. När Tormod såg honom falla, gick han blödande till en skämma, där en läkekvinna höll på att förbinda de sårade. “Fasligt blek är du”, sade hon, “men här har jag kokt samman örter och stött lök, och sväljer du litet, kan jag sedan på löklukten känna, om du har fått dödssår på tarmarna.” Tormod kastade då av sig kläderna och svarade: “Inte har jag grötsjukan. Skär hellre upp såret här i bröstet och räck mig en tång, så att jag själv får rycka ut den avbrutna piludden. Guldringen min får du i lön, och det är en god dyrbarhet, ty nyss fick jag den av Olov Haraldsson.” Kvinnan hämtade då tången. När han ryckte ut udden, följde vita och röda tågor med från hjärtat. Han såg på dem och sade, innan han sjönk ihop och dog: “Väl har konungen fött oss, efter jag är så fet om hjärtrötterna.”

Konungens lik blev sedan bortfört i hemlighet och slutligen nedmyllat i en sandbacke. Först tolv månader och fem nätter därefter togs det upp. Det hade då hållit sig så väl i den torra sanden, att kinderna ännu hade färg, och hår och naglar hade vuxit. Håret klipptes av och lades i ett kärl med vigd rökelse, men när rökelsen var förkolnad, låg ändå håret kvar obränt. Folket sade då, att han var en sannhelig man, och hans lekamen blev svept i dyrbara tyger och bisatt på högaltaret i Nidaros. Med sitt skägg och sin röda skjorta var han inte olik de kullstörtade belätena av den forna Tor, och han blev sedan dyrkad som Norges skyddshelgon.

Men borta bland fjällen levde Ingefrid i sin koja, och lappen bar troget bränsle och vatten till hennes härd. Ett helt år märkte hon, att han gick modstulen och tystare än förr. Till sist, när hon frågade, varför han var oglad, berättade han om slaget vid Stiklastad. “Min själ flög i fågelhamn omkring där under pilregnet”, viskade han sorgset leende. “Det var första gången jag sett Arnljot Gelline blekna och darra. Han trodde inte längre på styrkan i sina egna armar, utan på Olov Haraldsson. Då förstod jag, att hans stund var kommen. När bönderna för andra gången spände bågarna, hade han redan stupat.”

Ingefrid satt i dörren med händerna knäppta om knät och blicken långt borta bland de ändlösa fjällkammarna, där aldrig något vallhorn hördes. “Ni män, som bo därnere i byarna eller skogarna”, sade hon, “gårdsmän och ödemarksmän! – Så länge ni lita till egen kraft, går det er bäst.”


Länkar om Norge:

Dryckeshorn från medeltiden

Portaler från de norska stavkyrkorna i Bodalen, Veum och Tudal

Röros i Norge

Trollstigen i Norge

Ostkusten i Norge

Diverse bilder från Norge

Norges nationaldag på Skansen i Stockholm 2009

Intressanta platser: Arendal

Intressanta platser: Drøbak

Intressanta platser: Grimstad

Intressanta platser: Kaupang

Intressanta platser: Risør

Intressanta platser: Larvik

Intressanta platser: Lillesand

Intressanta platser: Lindesnes fyr

Intressanta platser: Kragerø

Intressanta platser: Kristiansand

Intressanta platser: Mandal

Intressanta platser: Stiklestad

Intressanta platser: Trondheim

Norsk nationell historieskrivning

Olav Tryggvasons saga

Olof den heliges saga

Se även:

S:t Olavsleden

Karolinermonumentet i Duved om Armfeldts karoliner

Lästips:

Grym kung blev Olof den helige

Källor:

Den forna seden, Östen Kjellman, 1998.

Runstenar som berättar om svenskar som stupade i England.

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s