Svensk kultur: När Artur Hazelius skapade Skansen

Bilder i olika ämnen

Av Kulturbilder på 21 oktober, 2014 • ( 2 kommentarer )

Förord.

De många citaten i denna lilla skrift ha synts mig oumbärliga för att i möjligaste mån ge en exakt och levande bild av Artur Hazelius och av hans förhållande till sina otaliga medarbetare.

Vid genomgåendet av den stora brev- och dagbokssamlingen i Nordiska museets arkiv har amanuensen fröken Laura Stridsberg givit mig en ovärderlig hjälp genom sin sakkunskap och inte minst genom sitt tydande av den bleka och svårlästa blyertsskriften i Artur Hazelius’ resedagböcker.

För hennes outtröttliga beredvillighet liksom för styresmannens, d:r G. Upmarks stora tillmötesgående, vill jag uttala ett varmt tack.

A. M. H.

Artur Hazelius! Det namnet ljuder som en festlig fanfar för den som känner hans liv och verk och har öra för äktsvenska toner och öga för det väsentligaste och bästa hos det svenska folket. Hans jätteskapelser,

det stolta Nordiska museet på Lejonslätten och det soliga levande friluftsmuseet på Skansens höjder, äro Artur Hazelius’ högstämda tal till Sveriges folk, värda att lyssnas till i vördnad och andakt.

Ändamålet med denna lilla skrift är att i vida kretsar sprida närmare kännedom om Artur Hazelius, en av Sveriges allra märkligaste män, och att visa de vägar på vilka han nådde sitt höga mål, som var att åskådliggöra vår historia på ett sätt som kunde förstås av varje svensk oberoende av kunskapsgrad.

Artur Hazelius’ saga är en hjältesaga. Han kunde övervinna snart sagt övermänskliga svårigheter på grund av sin flammande kärlek till fosterlandet, sitt okuvliga mod, sin gränslösa självförgätenhet och offervilja jämte en osviklig uthållighet intill livets sista stund.

Han är och förblir ett av de vackraste exempel på vad en människa kan förmå som sätter in hela sin vilja och sin odelade arbetskraft på ett ideellt företag utan tanke på egen vinning eller berömmelse.

Hans minne förtjänar att äras av gammal och ung i hela vårt land.

Barndomen.

Arthur (han ändrade som vuxen stavningen till Artur) Immanuel föddes 30 november 1833 i ett envånings trähus vid Surbrunnsgatan i Stockholm. Fadern, Johan August Hazelius, som med tiden blev generalmajor, var då kapten i Ingenjörskåren. Modern, Louise H., var född Svanberg från Ångermanland.

Faderns släkt var en bonde- och prästsläkt från Hassela och Bergsjö socknar i Hälsingland. I fyra generationer hade son efterträtt fader som präst i Bergsjö eller Hassela. Arturs farfar, f. 1758, slog in på en ny bana och blev en högt ansedd lärftskramhandlare i Stockholm samt var tillika kapten vid borgerskapets infanteri.

Hans son, Artur Hazelius’ far, var en i många avseenden sällsynt man. Han var på en gång duktig militär och en högt allmänbildad man med intressen åt många håll. Han hade banbrytande betydelse för den svenska officersbildningen och utgav flera böcker i militära ämnen. Men han var också författare i såväl politiska som skolfrågor. Han anses ha variten av skolreformernas mest framstående målsmän. Ävenså redigerade och utgav han en aktad tidning. Fastän riksdagsman slöt han sig icke till något parti, därtill var hans självständighet för utpräglad. Hans fosterlandskärlek var brinnande och hans motvilja mot egennytta och småsinne stark. En av hans närmaste vänner var diktaren C. J. L. Almquist, vilkens nya

idéer han omfattade. Han delade vännen Loves pedagogiska meningar och hans entusiasm och kärlek till naturen och naturlivet på landet. Övertygelsen om det nyttiga för ett barns utveckling att leva ett sunt lantliv var orsaken till att han sände sin då blott åttaåriga son Artur att uppfostras av den utmärkta pedagogen komminister Ekenstam i Hannäs i Småland, där även Arturs sju år äldre broder Hans hade varit i flera år.

Hazeliushuset på Skansen.

Artur Hazelius, som i hela sitt liv beundrade sin far med vilken han var i hög grad själsbefryndad, tycks ha förstått och gillat faderns tillvägagångssätt härvidlag. Han ansåg att de fem lyckliga barndomsåren i det fridfulla prästhemmet i Tjust hade varit inflytelserika på hans utveckling. Han skriver själv senare härom: “I hjärtat av Tjust, i en natur typiskt, nästan idealiskt svensk, blev jag förtrogen med naturen och folket. Dessa år gåvo mig intryck för livet, och dessa intryck stärktes ytterligare under vandringar, dels i Norrland, vars fjäll och älvar hänförde mig, dels och än mer, i Dalarna, där jag såsom yngling genomströvade nästan varje socken och lärde mig älska lynnet och de enkla sederna hos dess kärnfriska allmoge, bland vilken jag ända från denna tid räknar trofasta vänner.”

Att det var en bitter sorg för Arturs hjärtevarma och plikttrogna mor att avstå från sina gossars uppfostran under många år är självklart. Hennes dotter, biskopinnan Heloise Grafström berättar i sin minnesteckning av sin några år yngre bror, att hon minns att det vållade modern djup sorg att skiljas vid det vänliga, ljuslockiga barnet. Huruvida den ovanligt kloka modern delade sin mans pedagogiska principer eller inte är obekant, men att moderskänslan var starkare än alla principer, det är säkert. Dottern ger en vacker bild av hur modern lärde gossen att läsa på stora tabeller medan hon satt bredvid i vävstolen och lyssnade och rättade.

Att lille Artur var ett ovanligt förtjusande barn, det finner man av komminister Ekenstams brev till Arturs far. Redan i det första brevet, en månad efter gossens ankomst, skriver han bland annat “att trots det stora ombytet bland främmande människor skickar gossen sig så märkeligt väl att hvar enda en och han själf är särdeles belåten. Han är fullt frisk och kommer så nyter och behagligt och omsluter oss och klappar oss så sakta med sina små händer. Summa, vi äro sannerligen mycket nöjda med honom – (och huru kunde man annat? Gud har gifvit Er ett godt barn och välsignat Edra trogna bemödanden) hvad uppförandet beträffar. Hvad läsningen angår, som dock är en underordnad sak, ehuru äfven vigtig, vet jag ej ännu eller har ej ännu någon bestämd öfvertygelse, dock uppriktigt sagdt har jag hopp att det ock skall bli bra med den.”

Lille Arturs såväl som hans fosterfaders milda sinnelag framgår av fortsättningen i brevet: “Du skall tro att det vardt ett stort tjut när Arthur först i sjön skulle bada. När jag sedermera några gånger så sakteliga hållit på med honom har det småningom blifvit bra med den saken. I dag för första gången gick han själf i med nöje och kom och klappade mig sedan för lögningen. En två eller tre dagar efter din afresa var han litet fundersam, pilten, och såg sig väl omkring hur han hade det. Han reder sig galant med kamraterna. Han försvarar sin plats värdigt. Det synes nog bli karl af honom.”

Att Artur blev handledd av en utmärkt uppfostrare är påtagligt. Ekenstam, som var en utmärkt lärare, sparade heller ingen möda när det gällde att bibringa gossarna goda vanor både i avseende på “betänksamhet vid pengars användande” och allmän ordentlighet. I ordning blev ju Artur Hazelius med tiden ett mönster, som i så mycket annat. Men den enda anmärkning Ekenstam nånsin gjort i sina brev gällde just brister hos lille Artur beträffande dessa i det praktiska livet betydelsefulla egenskaper. Här tillgriper han stränghet.

Nästa år skriver Ekenstam: “Din raske gosse slår sig väl ut här både med läsning och lek. Han ärstadig, jämn och flitig.” Året därefter skriver: “Han är oss alla så kär att det är oss ett innerligt nöje att ha honom omkring oss.”

I januari 1845 får han följa med till Fillingarum där han “spelte ganska kapitalt ett par tre spel schack med Grefvinnan och redde sig rätt bra”. Fosterfadern berättar med en smula stolthet att greven kallat Artur för “den lille Öfverstelöjtnanten för den ofantliga likhetens skuld – alla säga det är själfva pappa”.

När gossen efter tre års bortovaro får fara hem på ett besök, skriver Ekenstam: “Nu afreser vår innerligt käre Arthur. Gud beskydde honom … vi ega ett ljuft, fast hopp att Eder Arthur blir en bra människa, och Eder således till mycken hugnad… I tron knappast huru gerna vi se honom, det trofast tillgifna barnet omkring oss.” Nästa år skriver han: “Eder välartade gosse är lika vänlig och flitig, redlig och ren i seder.”

Ekenstam hade hoppats få behålla Artur ännu några år, men som Nya Elementarskolan dit fadern ville ha in honom, där nya reformerande teorier tillämpades, inte tog emot gossar som voro över 14 år, blev det nödvändigt att ta hem honom 1847. Ekenstam skriver då: “Ju längre i september jag ännu får kalla Arthur min, desto kärare för mig. Afskedets stund kommer fort nog ändå. Den som kunde slippa tänka därpå … Det är klart, att jag vill följa min älskade Arthur på väg derest han skall fara ensam härifrån.”

I det slutbetyg han ger Artur säges: “Gossen har godt minne. Hans uppförande har också varit mycket godt. Han är af trofast karaktär, har rena seder, och har städse bevisat sin lärare all möjlig tillgifvenhet. Äfven är han flitig och ihärdig.” I brev säges Artur alltid ha svårt för räkning.

Föräldrarnas brev till sonen under denna tid äro ganska anmärkningsvärda. Modern skriver 1843 att hon gärna ville se sin gosse springa i Hannäs backar och tillägger: “Du blir väl så stor att jag icke känner igen dig.” Det är hennes enda uttryck för den saknad som dagligen och stundligen torde ha följt henne.

Faderns brev äro fyllda av omtanke för gossen in i minsta detalj. Som karakteristiska prov på faderns minutiösa förhållningsorder till den unge må anföras följande: “Nu sända vi med lille Abraham åtskilliga tyger till dig… Med dessa tyger förhåller sig så att: Det mycket tjocka tyget, 2 alnar skall vara till en vinterpalleto, gjord lika som lilla Abrahams. Till foder skall det grönrutiga tyget vara. Sammet till krage följer. Knappar likaledes som ligga i en af dina leksaksaskar. Snörena skola vara att kanta kring rock, ärmar m.m. (men icke nedtill) dels äfven att vara i stället för knapphål, såsom nu brukas, och hvilket är ett förnuftigt bruk.

Det grofva tyget, 2 1/2 alnar skall vara till slit-jacka med byxor.

Det fina klädet, 1 aln skall vara till helgdagsjackan.

Grått och hvitt foder följer till jackor och byxor samt i ärmarna för palleton.

Att skräddaren gör kläderna något i växten och ej för trångt lärer väl Faster vara så god och påminna om.

Om stöflarna icke passa, skall du vara snäll och bedja Farbror vara så god och så snart som möjligt med något bud uppsända dem, emedan de blott äro tagna på öppet köp. I sådant fall skall du noga beskrifva i hvad afseende de icke passa, så att vi få sända ett par andra… Penn och täljknif, tandborste, skärp med spänne, byxspänne följer.” Ett brev slutar “Guds Englar beskydde dig till kropp och själ. Din hulda Fader”.

Ekenstam skriver ett rörande brev till Artur lång tid efter skilsmässan: “Tänker du att jag glömt dig och att vänskapen och deltagandet för dig i ditt gamla Hannäs minskats? Nej. Så tänker ej vår trofaste, älskade Arthur . . . det vore ock långt, långt ifrån förhållandet. Tvärtom har sällan någon hel dag förflutit utan en viss saknad . . . du var här i hela 5 år; men din kärlek till mig . . . och min till dig, gjorde denna tiderymd dock så kort, ack allt för kort. Dock

Gudilof, minnet är qvar.”

Ynglingaåren.

Nu sattes Artur således i Nya Elementarskolans tredje klass. Fadern var medlem av skolans direktion och ivrigt intresserad för dess reformverksamhet.

Th. Mazèr skriver i sina “Människogestalter” om med vilket intresse Arturs far ständigt följde skolan även sedan Artur ej längre var lärjunge där. “Vi hade för den lille mannen en stor respekt och det blef alltid tyst i stora salen när man märkte att generalen kom in. En gång minnes jag dock att han icke kände sig alldeles nöjd med tystlåtenheten utan stötte ett par tag med käppen i golfvet och röt med en kommandostämma som inför fronten Tyst pojkar!”

Artur intog genast en framträdande plats bland skolans elever, och blev inom få år skolans primus och “Högste ordningsman”. Redan vid denna ålder framskymtar klart den blivande styresmannen med den stora disciplinära förmågan. En av hans forna kamrater, Anton Holmberg, kallar honom i sin bok “Elementarister” “den störste av elementarister” och skriver om honom: “Både hållning och ansiktsuttryck vittnade om fast karaktär. Till ordningens väktare var han således mycket lämplig. Vi funno hans utseende i högsta grad respektingivande och stodo så korrekta som möjligt, då han mönstrande gick utefter våra leder. Det var på morgnarna före lärarnes ankomst som vi stodo uppställda, och Högste ordningsmannen svarade för disciplinens upprätthållande.”

Till ordningsmannens åligganden hörde att kontrollräkna de närvarandes antal varje morgon. Man förvånas nu över att höra hur så att säga kaxig den förut så milde gossen blivit. Sådant tycks ha hört till den tidens brutala skolseder. När han gick och halvhögt räknade, utdelade han sina handgripliga tillrättavisningar utan att avbryta räkningen. “Det lät så här”, skriver Holmberg: “7, 8, 9 – örfil – 10, 11, 12, 13 – örfil – etc. I praktiserandet af denna metod var Artur Hazelius mästare. Hans lugn och hans kroppsstyrka hjälpte honom öfver alla hinder. I de lägre klasserna vågade ingen störa ordningen, när han nalkades, men i fjärde och femte klassen hände det att, just när Artur räknande passerade förbi, en lång 15- à 16-åring ramlade rakt emot honom, knuffad af en bakomstående. Men Artur ramlade ej utan gaf endast i förbigående upphofsmannen i andra ledet en så kraftig örfil att denne ramlade öfver den bakom stående bänken.”

Visserligen kunde det vara roligt att retas med den lille Artur och att försöka lura honom. “Men vår stolthet var han i alla fall, den axelbreda, tvärsäkra Artur främst i kroppskrafter som i kunskaper – med plats i rotundan vid lärarebordet under morgonbönerna och kvälls- (eller middags)-afslutningarna alltid af lärarne bemött med en viss egard. Och allra stoltast kände vi oss vid gymnastikuppvisningarna hvarje vår, då Artur utförde sitt glansnummer. Upp i taket gick han på armarna mellan 2 linor och höll därunder på hvardera foten en af Gymnastiska centralinstitutets lunga stolar.

Denna ovanliga kroppsstyrka såg jag dock aldrig att han missbrukade. Han satte icke sitt nöje i att visa den, och han använde den icke i vredesmod eller för att pina en svagare. Men blef han såsom Högste ordningsman uppfordrad att ingripa, t.ex. då en ensam lärare för tillfället var upptagen och en bråkmakare begagnade sig häraf för att tillställa något oskick, så kom han som en blixt och grep den skyldige i armen med sådan kraft att denne genast blef spak och lydig. Anmärkningar kunde han icke utdela – och det ville han visst ej heller – men hans hårda näfvar voro mer fruktade än ett streck i anmärkningsboken.”

En annan gammal kamrat säger: “Artur Hazelius var alltid mycket snäll och vänlig mot oss yngre.”

Bland hans bevarade skolkrior från början av 1850-talet är just ingen särskilt märkelig. En del äro högtravande tal om historiska storheter utan originellt inslag. Mest från hjärtat tycks en vara, som förhärligar arbetet. Han, som med tiden blev den personifierade arbetsamheten, skriver redan vid dessa unga år: “Genom arbete allenast kunna vi gagna våra medmänniskor och uppfylla ändamålet med vår skapelse, arbetet är det som förljufvar alla våra stunder. Endast genom arbete i verksamhet kunna vi förskaffa oss det själens lugn som är nödvändigt för ett lyckligt lif.”

Han beklagar lättingarna, antingen de äro fattiga eller rika. “Glädjelöst och utan nytta förflyter hela deras lif, det är en börda hvars åsyn är lika svår för andra att fördraga som dess tyngd för dem själfva att bära . . . Lättingen som saknar förmåga att företaga ett strängt arbete är äfven ur stånd att begagna sina själskrafter emot de frestelser som öfverallt möta honom.”

Han kallar arbetet “en källa till jordisk och himmelsk välsignelse”. Och nog måtte han ha arbetat i skolan, ty i avgångsbetyg hade han Berömlig i alla ämnen utom i övningsämnena där han hade Med beröm godkänd.

Utgjutelser på vers från skoltiden saknas ej heller. Han galopperar flinkt i hexametertakt i sina “Vårkänslor”.

“Våren mig helsade berg,
I lunder och grönskande dalar,
som den snöiga drägt,
den bild af det nordiska alfvar,
bytt mot Floras huldare skrud,
den ljufliga vårens.”

o.s.v. i samma kylslagna stil.

Som skolyngling började Artur Hazelius sina strövtåg genom Sverige med en fotvandring i Jämtland i sällskap med en medicine kandidat Ahlberg, norrländsk kyrkoherdeson. Det är rörande att läsa Arturs dagböcker med den bleka ibland nästan oläsliga blyertsskriften och de noggranna iakttagelserna av allt han ser och erfar. Ragunda tjusar honom. Vägen ringlar sig mellan höga fjäll, beklädda med lummiga löv- och barrträd, och skilda av den en halv mil fortgående Krångedaforsen. Mest tilltalas ynglingen av den mörka furuskogen, de dånande forsarna och de höga bergen. Han skriver:

“Det är en oförklarlig, för själen upplyftande känsla att vara omgifven af dessa Nordens äkta sinnebilder, att tänka sig tillbaka till de tider då våra fäders höga sinnen öfverensstämde med den natur hvari de lefde, då enkelhet och flärdlöshet bodde i det starka manliga bröstet, då vildhet härskade både hos natur och människor, men en vildhet storartad och mäktigt skön.”

De unga männen voro duktiga vandrare. De togo sig fram över långa myrar, kullfallna träd, multnade stammar, stockar och grenar. Ofta levde de på mjölk och bröd som de fingo i stugorna, gjorde upp eld i skogen och kokade sig choklad och njöto av sitt vildmansliv trots såriga fötter. Men ibland undfägnades de och mådde gott i gästfria bondgårdar och prästgårdar. Han beskriver bonden Ol. Larssons herrgårdsliknande gård “Tullus”, vars inre pryddes av smakfulla tavlor, vackra kakelugnar och tapeter m.m. Den unge bonden tilltalar honom genom sin flärdfrihet trots det synbarligen stora välståndet. Allt observerar han, och allt reflekterar han över.

I Ragunda prästgård blev han så intresserad av pastor Englunds blivande bok om Ragundasjöns utgrävning, att pastorn sedan med anledning av deras samtal sände honom boken. Likaså upptogs han livligt av berättelsen om Döda fallet.

Vilket djupt intryck Norrland och dess befolkning gjorde på den unge kan man finna av de verser om Norrland som han skrev många år senare och som sluta med följande ord:

Och om vi kämpa lugnt mot hårda öden
när tung på hjessan trycker Himlens hand
och troget älska dig i döden
du kraftens amma, dyra fosterland.

Så skall, o moder, häfdas än din ära
af dina barn långt bort vid fjerran strand
och länge skall vårt minne vittne bära
att ädla söner fostrar fjällens land.

Studentåren.

Artur Hazelius’ syster, biskopinnan Heloise Grafström, beskriver hur familjen fick underrättelsen om den lyckliga tilldragelsen, den älskade Arturs lysande studentexamen i Uppsala våren 1854. Telegrafen var just öppnad och fadern tog med sig hela familjen upp på telegrafstationen där telegrammen från Artur inlöpte. Först kom telegram på 21 betyg, så på 23, 25 och sist 27 betyg. För varje telegram höjdes utrop av häpnad. Vid det sista togo far och mor varandra i famn, och alla voro lika glada

Fadern skrev till sin son: “Tack för den glada underrättelsen med telegrafen i middags. Vi voro der och hade så roligt att veta dig så nära, genom tråden. Aldrig hade jag trott du skulle få så mycket, jag trodde möjligen i riksgäld, hvad som blef i banko. Vid nästa bref får jag väl veta hvad du fick i hvarje ämne.”

Vid studentskrivningen i svenska språket var hans val betecknande nog: “Det enda sinne, hvarigenom det är människan gifvet att skåda Gud, är ett rent hjärta.”

Den unge studenten inskrevs i Norrlands nation, dit den gamla norrlandsfamiljen tyckte sig höra mer än till Stockholm. En liten dubblett hyrdes tillsammans med vännen Einar Löfstedt (sedermera professor). Möbler till rummet sänder fadern, som på samma gång berättar att den konservative prosten Runsten som hörde talas om vad som sändes, nämligen en soffa, bokskåp och speglar, hade förkorsat sig över ungdomens veklighet. Fadern hoppas emellertid att Artur skall bli “måttlig sybarit i din nattrock (som köptes bakom min rygg)”.

Genom brevväxling följer fadern noggrant sonens studier och övriga förhållanden. Det är med verklig beundran man dock finner hur väl Artur hävdar sin fulla självständighet gentemot sin vördade far. Ett ypperligt exempel härpå ges i faderns med en viss iver framställda anbud till Artur att bli informator för greve Bondes två söner. Fadern ansåg platsen erbjuda så stora förmåner och därtill en så viktig uppgift, då det gäller den blivande store fideikommissariens uppfostran, att han finner den vara värd ett avbrott i magisterstudierna. Att Artur härigenom helt skulle kunna bekosta sina studier var också en avsevärd fördel att betänka. Artur skulle få tillfälle att se sig om i världen. Ville han bli präst, så hade greven 8 eller 10 patronella pastorat att ge bort. Genom att få se sig om i vidare kretsar skulle Artur ha lättare att välja levnadsbana. Hans allmänbildning skulle ökas mer. Av guvernanten i huset finge han gratis lära sig franska språket. Alla fördelar uppräknas noggrant.

Men fadern lämnar sin son fritt val. Olägenheterna av förslaget skulle sonen bäst själv inse. Dessa förbigås därför. Förslaget förtjänar att övervägas inte blott för hushållningens skull men för Arturs framtids skull, säger han.

Artur avslår resolut anbudet för att inte försena sin examen och sin magistergrad som än så länge är hans enda framtidsmål.

Föräldrarnas ömhet mot sin son tar sig många uttryck. I ett brev 1857 skriver modern: “Nu sitter jag åter i hemmet och tycker det är som en dröm att jag varit i Uppsala och träffat dig. Tack min snälle Arthur för de få timmarna vi voro tillsamman. Det var bra kort, men roligt ändå att få se huru trefligt och ordentligt min käre Arthur hade hos sig. Måtte samma rena anda vara under ditt tak och följa dig var helst du kommer att hafva ditt hem. Jag känner i mitt innersta att min kära Arthur icke viker från det rätt är.”

I ett födelsedagsbrev till sonen skriver hon: “Den 30 november ger mig anledning att skrifva till min kära och högt älskade Arthur, som vid denna dagens morgon såg med stora ögon Guds herrliga dag första gången. Jag minns detta ögonblick som det varit för en timma sedan, då jag första gången fick trycka dig till mitt hjärta. Ett sådant ljuft ögonblick kan icke gifvas åt någon annan än en mor vid detta tillfälle, hvars första tanke är att bedja Gud bevara det nyfödda som hon har i sin famn.

Ack, min kära Arthur, jag kan icke nu, ja aldrig uttrycka mig som jag ville för att lyckönska dig på denna din 26:e födelsedag. Det känner jag att min första Bön till Gud hittills

bevarat min kära Arthur, och hoppas att han bevarar dig till din sista dag. Det var en missräkning för oss att icke i dag få afsända litet smått till dig.”

Modern klagar en smula över att han inte tänker komma hem till jul. “Jag vill och bör icke öfvertala dig till något som du anser vara för dig till hinder. Vi tycka att 3 dagar icke skulle göra mycket. Men du vet själf bäst hur du har det.

Det vore den sista julen som vi alla skulle få vara tillsamman. Måtte denna arbetsamma och dyrbara tid icke värka på din hälsa så att vi vid återseendet finna dig blek och mager.”

Under de första studieåren synes Hazelius huvudsakligen ha ägnat sig åt klassiska språk, filosofi och historia. Senare koncentrerade han sig på nordiska språk som blev det ämne där han gav stora löften. Med stor flit bedrev han alltid sina studier.

Hur enkel i levnadsvanor den unge studenten var och hur ytterligt noggrant han bokförde varje den minsta. lilla utgift finner man av hans ibland nästan komiskt utförliga räkenskaper. Myntet var riksdaler, skilling och styver. 1854 t.ex. läses: “mjölk i 30 dagar à 7 styfver quarteret 1,6”. “Terminshyra 25.” “Bröd under en vecka 42.” “Badning eller rättare sagdt dusch 9.”

Något som han i var månad offrar 12 skilling på är perukmakaren. Eget nog består han sig också den oerhörda lyxen av pomada. Samma noggrannhet i bokföringen och samma spartanska enkelhet finna vi fyra år senare. Matpolletterna för veckan hos Löf kosta fortfarande 4 riksdaler. Men han kan dricka kaffe hos Åkersten med Victor Björnström och till och med bjuda kamrater på punsch för hela 2 riksdaler med anledning av ett vad och äta bakelser med Häggström. För varje utgift redogöres alltjämt minutiöst. Nu börjar han även köpa småskrifter och förskrifter “åt mina kullor”, och Igel Carin Hansdotter i Risa får kronprinsens porträtt.

Vid ett besök i Köpenhamn 1860, som nybliven magister, köper han 9 par handskar och siden till halsdukar. Handskarna torde möjligen delvis ha varit ämnade till mor och systrar. Men att den unge Artur var omsorgsfull om sitt yttre kan man se av att barberarn och pomadan äro stående utgifter år efter år. Litet mer offras numera även på kamratfester. Han dricker punsch med Hjalmar Holmgren, Nordenskjöld, Schram m.fl., som uppräknas i utgiftsboken, för hela 2 riksdaler. En och annan gång bjuder han också på middag. För 10 vänner går det till 8 riksdaler och 60 öre inklusive 2 buteljer madeira. Med Frithiof Holmgren åt han middag för 3 riksdaler. Och en gång tar han några kamrater på sängen med 8 flaskor sodavatten för 2 riksdaler

Studentmötet i Köpenhamn 1862 tar ett väldigt hål i kassan, 305 riksdaler. Utgifterna äro även där lika detaljerat uppskrivna. Han köper “Kirsbär” för 4 skilling och 1/2 bajer för 6 skilling. Hur enkelt och indraget studenten än levde, så var han ytterst kamratlig och vänsäll. Biskopinnan Grafström omtalar ett roligt exempel härpå. Hon skriver: “Troligen var det vid Arturs Phil. Cand. examen som han till en sexa inbjudit ’några vänner’ och vid hvilket tillfälle äfven Far reste till Uppsala för att deltaga i festen. Vid inträdet i samlingslokalen fann han församlade bortåt ett hundratal gäster. Far vände sig då till C. R. Nyblom och sade: ’Hvad vill detta säga? Artur sade att han skulle bjuda några af sina vänner, och här ser jag en sådan mängd människor.’ ’Ja, snälla Farbror’, svarade N., ’det är också bara de aldra närmaste vännerna. Skulle alla vännerna ha kommit, hade det blivit ett par hundra.’”.

En förteckning över vännerna innehåller även marginalanteckningar över när de första gången möttes. “På min serenad för Valborg Hallström när porten på Svartbäcksgatan fick resa.” “På nationssalen samma dag som Muffe tenterade för Schröder.” “På en musikbjudning hos Josephson” o.s.v. För de flesta står deras födelseår och vilken nation de tillhöra och när de inskrevos som studenter.

Beväringskamraterna äro också bokförda. Vännen Frithiof Holmgren var förste korpral. Fullständigheten i alla anteckningar vad de än gällde är alltid lika anmärkningsvärd.

Några av Arturs intimaste vänner, Calle Nyblom, Fredrik Björnström och Frithiof Holmgren, voro som barn i huset hos hans gästfria föräldrar såväl i Stockholm som på deras sommarställe utanför Stockholm, på Haga. De tyckte sig äga en mor i Arturs mor. Arturs förhållande till sina närmaste vänner framgår av ett brev från Frithiof Holmgren som skriver 1857 att hans liv känns lyckligare alltifrån studentmötet föregående år. “Väl rasade stormen någon gång i mitt inre, väl lade det gamla vemodet sin lunga, all kraft förlamande hand öfver mitt väsen men då hade jag dig, din öfverseende vänskap. . . du har gjort mig mera godt än du måhända tror och vet. Med lätt hand har du många gånger gjutit fridens helande balsam i djupa sår. Du anade det kanske icke, men det var dig jag sökte när det var mörkt omkring mig, mörkt i djupet af min varelse – ju mera jag tänker derpå ju större växer min tacksamhetsskuld. Gud vet hur det nu hade varit med mig om jag ej haft dig. Jag kan aldrig nog tacka dig.”

Han talar även om det stora och lyckliga inflytande Arturs mor och systrar haft på honom. Även för detta har han Artur att tacka, som hade öppnat sitt föräldrahems dörrar för honom.

Det Hazeliuska husets gästfrihet mot ungdom visste knappt av några gränser. Vid studentmötet i Uppsala 1856 satt överste Hazelius i mottagningskommittén i Stockholm. Han skrev till sin son: “Mamma och flickorna be dig taga med dig hyggliga studenter.” Härom skriver biskopinnan Grafström: “Artur hade fått tillåtelse att bjuda några få af sina vänner att från Uppsala medfölja till Stockholm, under det studenterna voro här. På väg till Uppsala passerade de norska och danska gästerna Stockholm endast med ett kort uppehåll för en tillställning på Börsen. Vid återkomsten från Uppsala skulle de firas här i hufvudstaden under några dagar. Under förberedelserna till emottagandet brefväxlade vi ofta; för hvarje bref som kom från Artur hade antalet gäster som han önskade få husrum för i hemmet ökats och dagarna före gästernas ankomst hade antalet gått upp till 20 studenter. Så drillade han med sin älskade moder. Hvar skulle nu dessa herbergeras? Jo, i den stora lärosal, som under vintrarna begagnades för att inom dess väggar inplugga . . . ämnen hörande till unga blifvande officerares utbildning; just där bäddades på de långa borden, så långt utrymmet medgaf, och då det ej räckte, flyttades tältsängar in. Hvarifrån togos madrasser, kuddar, filtar? Jo, familjens vänner fingo äfven lemna af sina förråd. Färdigt såg del myckel trefligt ut . . . Men ej nog med denna gästfrihet. Till Drottningholm hade kungen inbjudit de unga skandinaverna, och man färdades dit bålledes … Artur kom fram till Mor och frågade om han ej finge be några kamrater (utom de 20) komma hem till kvällen för att få litet dans och sång. Mor, van vid dessa frågor, svarade som vanligt jakande, och vi systrar skulle få bedja några bekanta… Men man må döma om Mors förskräckelse, då det befanns att de vid Riddarholmen samlade gästerna, som Artur inbjudit, jämte våra unga flickbekanta uppgingo till ett 70-tal. I god ordning tågade hela sällskapet med Mor i teten till hemmet vid Mästersamuelsgatan, der ljus tändes i alla rum och der i hast ordnades en enkel souper. (Mat fanns i hemmet, der var öppen taffel för studenter och besökande hela dagarna under det mötet pågick) – Far som återkom senare, hade just glatt sig åt hvila och sömn, då han fick se våningen upplyst och hörde sång samt musik samt såg huru de unga svängde om i dans, men han var ej sen att vid inträdet i salen deltaga i upproret.”

Far och son voro tydligen lika gripna av entusiasm för skandinavismen och för ungdomens uttryck för den.

Under detta möte blev Artur god vän med “nummer ett bland norrmännen”, som han kallade den då okände unge Björnstjerne Björnson.

1857 gjorde Artur Hazelius en vandring i Dalarna. På denna färd grundlades hans sedan aldrig förminskade kärlek till dalfolket. Nästa år skriver Igel Karin Hansdotter i Mora om sig och hela sin familj. Hon skall “träda i Brudstol” med Catim Anders 
Ersson till påsk, men först vill hon gärna resa till Stockholm på arbete och träffa sina vänner. “Och det är min största önskan att den tiden få träffa dig i Stockholm om du på något möjligt vis kunde slita dig från Uppsala, nog vet jag att dina föräldrar och syskon emottaga mig vänligt då jag gör dem påhelsning, men det vore ändå förträffligare om jag kunde få träffa dig.”

I ett annat brev heter det “Det skulle obegripligt mycket fägna oss alla här hemma om vi någon gång blefve ihågkomna med ett litet svar på dessa enfaldiga men välmenta rader.”

En vacker bild av hur den unge studentens brev mottogos i Mora ges av en studerad moraman, Svedelius, 1858. Han skriver “Innan våra snälla kullor kunna komma sig i ordning med något bref, vill jag med dessa rader förekomma dem samt å deras och egna vägnar uttala den hjertligaste och uppriktigaste tacksamhet för de utomordentligt snälla bref som vi med sednaste post hade det kära och dyrbara nöjet att få mottaga . . . jag ville i dag hellre tala om den innerlighet i hjertats känslor hvarmed våra dalkullor, de enkla själarna, ha mottagit de bref som de tid efter annan fått att se sig hågkomna så fjerran ifrån oaktadt deras ringhet och enfald. Brefvet till Igel Karin har jag för det större afståndets skuld ännu ej varit i tillfälle framlemna, men till Noret gick jag i går e.m. vetande mig vara dubbelt välkommen med brefvet i hand. “Liten Carin” var borta och spann garn i Grannens fjös. Far hackade ris på gården, Mor Kerstin var på sjukbesök i grannskapet och lilla Anna ensam i den snygga och trefliga stugan. Efter den första barnsliga . . . hälsningen sköt Anna af som en pil bort i fjöset och som en annan pil flög Carin snart mig till mötes, röd och vit om kinden som en majros i dalen . . . Brefvet från dig framtogs och den första läsningen skedde . . . Mor Kerstin steg in – ty Far hade sprungit bort att hemta henne hem. Det var ju högtid i stugan. Nu följde den andra läsningen under strida tårar öfver den fromma och välmenande moderns kinder. Vignetten besågs och blef beundrad, ett sådant ’fint bref hade ju icke sedan Adams tid varit sett i Noret, jag sökte tolka husens betydelse; pekande på Gustavianska Cupolen, sade jag, måhända med en viss poetisk frihet ’der sitter Artur och läser’. Mor Kerstin bara vaggade hufvudet och sade oh, oh’, någonting för henne särdeles egendomligt. Nu tog Carin sitt klenodium och lade det i sin kista i kammaren, det inre gemaket, men monntro det länge fick ro? Nej, Nej, nu kommo mostrarna Anna och Greta . . . vidare morbror Janne och hans hustru Smids Carin, för att ej tala om två små Annor och en liten Kerstin. Nu följde tredje läsningen under spänd uppmärksamhet och hjerteligt bifall öfver det präktiga brefvet, hvilket dess snälla egarinna nu kan mera ostördt förvara, och som hon säkert kommer att ännu en gång läsa och läsa omigen. Brefvet har bildat epok inom Hanssonska familjerna, en ny tideräkning har begynt, både den Julianska och Gregorianska äro från i går föråldrade i Noret . . .

Medan jag nu är med tankarna inne i folklifvet, vill jag nämna några ord särskildt om den Hanssonska ätten. Så säger jag med flit, ty aristokrater äro vi alla och icke minst bönderna. Moragubbarna veta ej stort hvad ett ”Riddarhus” är och sanningen att säga ridderliga äro de icke. Men deremot förslå de sig mycket väl på skillnaden mellan att ega intet utom en bofällig stuga och att skatta till staten för 1/4 eller 1/2 Rote.

Den Hanssonska ättens anor gå långt tillbaka och har utgrenat sig äfven till Tärnas by. Den har också eget grafställe med tackjärnsskifva och lång inscription öfver förfäderna i 100 år.”

Man förstår att det var sällsynta egenskaper och ett enastående varmt hjärta som kunde så vinna allmogefolkets kärlek och beundran som det tydligt framgår av Svedelius’ brev.

Denna kärlek tycks ha varit lika stor hos gamla som unga. Artur är deras bästa vän. Honom betro de både sorg och glädje. De skriva älskliga, troskyldiga brev till honom om allt som rör deras dagliga liv, ofta med brister i stavningen som visa att folkskoleundervisningen på den tiden inte var så god som nu.

Dessa brev tala det tydligaste språk om Artur Hazelius’ förhållande till dalfolket och må därför anföras.

Igel Carin skriver “Alla vi kullor längta att få bref från vår käre vän Artur… Vi glömma dig icke, glöm du icke eller oss Dina trogna vänner.”

En 17-årig kulla skriver ett litet rart brev och ber Artur komma upp till dem. Hon berättar hur hon och hennes kamrater spinna och sjunga i fjöset och att hon håller så mycket av alla slags djur och även blommor. Hon hade fått frö “så att i sommar oppas jag få micke blommor i min lilla trädgård”.

Bud Kerstin Olsdotter i Mora tackar för alla “nöjsamma samtal vi afva att oss emellan och för alla gåfvor vi afva erhållit”. Systern Bud Elin tackar för böcker och “hönskar” Artur hälsa och lycka. Bud Per Olsson skriver också. Alla “hönska” honom Guds nåd och frid.

Bud Eric Olsson ber Artur till fadder åt sin flicka, Smids Carin Ersdotter, och kallar Artur sin “kära och helskade ven och hoppas få träffa honom i himmelen och på det stora bröllopet där om de inte få råka honom här på jorden.

Bud Eric sänder honom en orre “en liten ting men vi ville gifva den med godt hjerta”.

Breven undertecknas ibland av en lång rad församlade. Artur var och förblev dalfolkets liksom gemensamma och dyrbara egendom. Detta framgår ur en mängd brev under årens lopp och visade sig allt klarare när hans verksamhet senare ställde honom i ännu närmare beröring med folket i alla delar av Dalarna.

Redan i början av 60-talet kan man se skymtar av den blivande samlaren i fullständiga namnlistor på kvinnor och män som han träffar i Noret och Risa. Flera låter han skriva sina namn själva (1861), mest kvinnor.

På sina vandringar kunde han leva under de mest primitiva förhållanden. Han fick äta bröd som var bakat delvis på mjöl av kreatursben. Han kunde bo i stugor där grisen spatserade in och takdropp högeligen besvärade honom o.s.v. Men allt försonades med bekantskapen med de enkla och gästfria människorna. Oftast fick han omöjligen betala för vad han förtärde.

Folkets musiksinne fängslar honom redan nu. Han träffar en bonde, Olof Olofsson, som sjöng svenska och norska visor till gitarr, dem han hade lärt i böcker som han förskaffat sig. Detta intresserar Hazelius mycket.

Artur Hazelius på lärarbanan.

Sedan Artur Hazelius 1860 promoverats till fil. magister efter att ha försvarat avhandlingen “Inledning till Havamal”, kom han in på lärarbanan först som huvudlärare i modersmålet i den av hans far omhuldade Nya Elementarskolan år 1861 och så vid Högre Lärarinneseminariet år 1864. Vid båda dessa läroverk lämnade han ganska djupa spår efter sig. Härom säger Theodor Mazèr i sina “Människogestalter”: “Han själf och hans undervisning utgör ett af de käraste och djupaste intryckta minnena från min skoltid. Aldrig skall jag förgäta den vackra sommardag då jag gjorde min första egentliga bekantskap med honom. På den tiden var det ju ’fri flyttning’ hela läroverket igenom. Man tenterade i ämne efter ämne och flyttade till högre klass, när man fullgjort alla profven. Jag hade begärt att för den unge, nyss tillförordnade vikarien i modersmålet få tentera. Genom ett synnerligen vänligt affattat bref kallades jag därför på bestämd tid ut till Haga, där hans föräldrar den sommaren slagit ned bopålarna. Glad och frisk kom han emot mig utanför byggnaden, ännu iklädd den hvita studentmössan. Vår samvaro därute glömmer jag aldrig. Visst gjorde han sig underrättad om kunskaperna, men på ett sätt som öppnade för mig dittills icke anade utsikter öfver vårt språk. Aldrig hade jag förstått att ämnet ’modersmålet’ kunde bli föremål för sådan behandling. Och så den glödande kärleken till och hänförelsen för detta älskade och sköna modersmål. Han hade fångat mitt hjärta och jag började fantisera öfver hvilken härlig lifsuppgift det skulle kunna blifva att få undervisa i ett sådant ämne . . . för hvarje gång man i ett så kallat läxlag fick ’läsa upp’ för honom, förstod man, att reformplaner med hänsyn till modersmålets behandling och användning jäste inom honom. Och när man ville fråga och var

intresserad af att få spörsmål lösta, hur hjärtligt förnöjd såg han ej då ut! I korta upplysningar kunde han ofta inlägga hänvisningar som föranledde lärjungen till små undersökningar och forskningar på egen hand . . . Han ville frikostigt gifva hvad man var hågad att taga emot.

På hans förslag och genom hans omsorg grundades ett lärjungebibliotek, och var han angelägen om att vid dess utvidgning tillse att vi fingo göra bekantskap med det bästa inom svensk litteratur . . . den glödande kärlek till Sveriges gamla bygd, dess folk och dess

språk, som kom honom att göra sitt lifs allra största och varaktigaste insats, den kände vi ’elementarister’ redan i hans ungdoms läraregärning andas oss till möte. Jag tackar honom än i dag för hvad han gaf mig som yngling och skall intill lifvets slut välsigna hans minne.”

Dessa ord av en åldrad lärjunge om den unge Hazelius torde vara nog för att ge en uppfattning av Hazelius’ betydelse även på lärarbanan. Men vi vilja dock tillägga att som lektor i svenska språket och litteraturhistoria vid seminariet vann han elevernas tillgivenhet i så hög grad att de framdeles i alla delar av landet blevo hans uppoffrande och förstående hjälpare.

Som språkforskare, språkrensare och språkreformator har han också otvivelaktigt satt värdefullt märke efter sig bland annat i “Läseböcker för folkskolan”, “Fosterländsk läsning för barn och ungdom” m.m. Den ännu pågående rättstavningsstriden härleder sig till stor del från en av Hazelius’ avhandlingar. Däremot hade hans iver för iakttagande av substantivens genus ingen vidsträcktare påföljd. Det gick inte att i strid mot utvecklingen genomföra att man skulle säga klänningen hon och kjolen han, väggen hon och spegeln han o.s.v. Visserligen var allmogen och är väl ännu i många landsändar trogen det gamla språkbruket, men i städerna och i författares prosaskrift föredrages fortfarande det bekvämare den och det för döda ting.

Artur Hazelius själv skulle aldrig ha kunnat försynda sig härvidlag. Han sade och skrev “hon” om stugan, soffan och väggen, han om månen och stolen m.m:

En lång ordlista där en halländsk skjutsgosses insikter rörande sakers genus finnas bevarade visar Hazelius’ djupgående studieintresse i denna fråga. På språkområdet har han emellertid haft många både föregångare och efterföljare som ha gjort det svenska språket lika stora tjänster som han.

Ett helt annorlunda stort och oskattbart verk för sitt folk och sitt land och dess huvudstad var den hugstora anden kallad att utföra. Jätteskapelserna Nordiska museet och Skansen hade med säkerhet ingen annan än Artur Hazelius förmått att frambringa. Det fanns ingen som på den tiden förstod betydelsen av att rädda undan förstörelse de gamla klädedräkterna och bohagstingen från svunna tider eller som insåg vikten av att tillvarataga och åskådliggöra det svenska folkets odlingsminnen, dess levnadsvanor, seder och bruk m.m. genom tiderna och inom alla samhällslager.

Ingen mer än Artur Hazelius ägde heller de personligen underbart vinnande egenskaper och den på en gång vidsträckta och intima bekantskap med såväl allmogen som de så kallade högre stånden som gav honom hjälpare i arbetet inom alla delar av inte blott vårt eget land men också grannländerna. Och detta inom praktiskt taget alla samhällsgrupper.

Utan Artur Hazelius’ varma hjärtelag och milda väsen och utan hans okuvliga energi, hans osjälviskhet och viljestyrka hade man heller inte kommit långt i detta arbete som var, man frestas att säga övermänskligt påfrestande.

I årtionden rönte det ett så hårt motstånd och så mycket oförstående, att man måste fyllas av den högsta beundran för Artur Hazelius och hans kärlek till Sveriges land och folk när man får kännedom om vilka lidanden han har utstått och med vilken gränslös självuppoffring och samvetsgrann trohet i arbetet han nådde det stora målet.

Artur Hazelius’ storverk

Första gången en skymt av den blivande stora skapelsen Nordiska museet framträdde för min syn var den 18 augusti 1869, då flera medlemmar av familjen Hazelius voro samlade i Uppsala på vännen Frithiof Holmgrens och mitt bröllop. Arturs syster Jenny berättade då att Artur hade varit i Vingåker och kommit hem med en hel hop bindmössor. Hon tyckte att ett par kunde väl ha varit nog att gömma på för kuriositetens skull och skrattade hjärtligt åt broderns lustiga idé.

Artur sade några ord om att det kunde få betydelse att man insamlade dylikt innan det vore för alltid försvunnet. Hans tanke slog ned som en blixt i mitt sinne. Från den stunden var jag livligt intresserad för hans då ännu inte ens påbörjade verk.

Artur Hazelius var sedan 1864 gift med Sofi Grafström, dotter till prosten Grafström i Umeå. Så länge hon levde var hon hans trognaste assistent i arbetet och följeslagare på alla resor. Även hon tjusades av dalfolket och blev dess vän och ombads till fadder hos vänner. Hur intensivt hon delade sin makes syn på Dalarne framgår ur hennes dagbok under en resa där 1872. Hon skriver: “Den 7 juli – en härlig dag som länge skall lefva i mitt minne. Klockan omkring half sju voro vi nere vid Barkbacken för att taga emot de väntade båtarna. Det var den fagraste sommarmorgon. Siljan låg som en spegel. De grönklädda stränderna med sina byar här och där bildade en vacker och intagande tafla, men som den norske skalden säger: ’Naturen er skjön kun ved hjerternes slag, som en blomst på den elskedes bryst.’ Här var naturen dock skön i sin stillhet och i sig själf. Men hur klappade dock ej hjärtat med starkare slag, då man fick se bakom udden den ena båten efter den andra närma sig med raska årtag. De röda och hvita dräkterna skimra mot solen. Kullorna sitta på båtkanten och bilda en krans af kraftiga färger. Gamlefar synes högtidlig i aktern, vid styret. Tio par åror sätta fart i den stora, långsmala båten, som rymmer mer än femtio personer.

Man tänke sig mellan 30 och 40 sådana båtar nästan på en gång framskridande på den solbelysta vattenytan! Hvilken på en gång praktfull och obeskrifligt intagande syn! Det var omöjligt att utan tårar betrakta detta sällsamma skådespel.”

Artur Hazelius säger själv om dessa båtfärder: “Den som ej sett en sådan båt, vet ännu ej hvad folklif i Dalarne vill säga.”

Ett vackert prov på dalfolkets kärlek till Artur och Sofi Hazelius utgör ett brev från Bud Eric Olsson i Mora. Han har gått miste om att träffa dem emedan han låg borta på fäbodarna när de hade besökt Mora. När han kommer hem och erfar att de varit där skriver han: “Ja jag, eller vi, blef så lessen så att jag visste knapt var jag var, jag som nu ventat på eder, att få se eder i Mora i så många år . . . om jag icke ventat så micket så hade det icke varit så svårt . . . nu är det så ledsamt så jag kan icke det omtala icke blott för mig utan äfven för min hustru som har blott hört tals om eder. Och särdeles ledsamt var det för edra kära gudbarn som hade ventat få se eder, som de så ofta fått höra talas om och äfven fått så många kärleksgåfvor ifrån . . . åtminstone så micket som en bägare vatten hade vi kunnat gifva eder, och det af kärlek. Och kärleken den väger mera än silver och guld.”

Brevet undertecknades med alla familjemedlemmarnas namn.

Makarna började sitt äktenskap under ganska små ekonomiska förhållanden. Fredrika Bremer skriver ett karakteristiskt brev till Sofi med anledning av hennes förlovning med Artur. Det har sitt intresse därför att det var som en profetia om det blivande förhållandet mellan det unga paret. “Högaktning är ett praktiskt ryggstöd åt kärleken . . . Jag lyckönskar dig att börja ditt nya lif i små snarare än stora omständigheter. Detta är så mycket bättre för den husliga sällheten. Makarna lefva innerligare och mer för hvarandra när de måste arbeta för hvarandra. Man lägger sin kärlek, sin personlighet i hvarje smula af lifvet. Man har mindre förströelser, man växer andligen och själsligen samman inifrån utåt, eller från roten mot höjden likt de vackra bok-trädgrenarna som jag stundom beundrat i Skånes parker som symboler af ett fullkomligt äktenskap.” Deras äktenskap blev sällsynt lyckligt. Gemensamt strävade de för höga ideal. Från och med att Artur Hazelius började sitt samlingsverk var hans hustru med om det.

I sin “Nordiska museets historia” berättar han att han redan 1870 under en resa i Dalarna rönte ett livligt intryck av den styrka, med vilken egenheterna i folkets seder började utjämnas även i dessa bygder, “där vi af ålder älskat att anse allmogen mer än i andra våra landskap bevara sina fäderneärfda bruk. Det blef mig uppenbart att man skyndsamt måste ingripa, om man ville göra sig till godo de hjälpmedel för forskningen hvilka ännu erbjödo sig i dessa gamla boningar, som refvos, eller i dessa bohag, som ringaktades, och i dessa dräkter som bortlades.

Och det gällde att åstadkomma en stark väckelse, ty de maningar, som fosterlandsälskande män tid efter annan uttalat till fromma för dessa folkliga minnen, hade ej framkallat något efter en mera omfattande plan anlagdt räddningsarbete. Man fortfor. . . att med växande id ur grafvarnas gömslen till vittnen om en förhistorisk tid frammana stenen, bronsen och järnet . . . men man hade icke allvarliga tankar för det bräckliga material, som är egnadt att sprida ljus öfver vårt folks lif och seder under de senast förflutna århundradena, och hvilket material, om det icke tillvaratages, kanske efter några årtionden vore hemfallet åt förgängelse.”

Han tänker noga över de olika tillvägagångssätt man kunde använda för att råda bot på liknöjdheten och stannar inför tanken på att gripa verket an oberoende av varje institution och av varje myndighet. Härigenom skulle man slippa utsätta sig för äventyret att företaget kvävdes i födseln, säger han

Försedd med en skäligen klen reskassa börjar han göra några smärre inköp av föremål som tycktes honom särskilt utsatta för förstörelse. Som ett minne av denna resa gömmer Nordiska museet under de första numren i sin förrådsbok delar av en längesedan avlagd dräkt från Stora Tuna socken i Dalarna.

På hösten samma år for Hazelius till Östergötland med ett litet anslag av Svenska fornminnesföreningen och upptecknade vad han fann av folkdiktning. Redan 1872 i Dalarna samlade Hazelius gamla melodier och visor, sagor och berättelser direkt från folkets mun. När han söker skydd mot regn i en stuga sjunger den mer än 80-åriga Maja Stina Kron många sånger. Klockaren upptecknar dem.

Även Sofi Hazelius tonsätter sånger som de höra där uppe.

Folkmusiken fick senare stor plats på hans friluftsmuseum, Skansen. Både i Östergötland och Småland fortsatte han i övrigt samlingsarbetet med allt starkare maning att inte upphöra härmed.

Efter återkomsten till Stockholm försökte Hazelius vinna en framstående mecenat för den gryende planen och fick också anbud om ett understöd på den då som storartad betraktade summan av 5 000 kronor mot säkerhet i samlingarna och med villkor att de samlingar som hopbragtes framdeles skulle hamna i Göteborgs museum. Hazelius avböjde förslaget, övertygad om att huvudstaden vore rätta platsen för det museum han drömde om. Själv hade han blott sin arbetskraft att offra, då han knappast ägde vad som krävdes för de nödvändigaste levnadsbehoven.

Han erinrade sig livligt den glädje han erfor när han fick låna 1 000 kronor av en frände och kände dem såsom “uppslaget till en stor framtidsdröms förverkligande”.

Artur Hazelius’ beslut var då genast fattat. Strax därefter reste han till Vingåkers och Österåkers socknar i Södermanland. Från dessa dagar i november 1872 räknade han det rastlösa räddningsarbetets början vara gjord. Och det blev sedan aldrig, praktiskt sett, avbrutet.

På denna resa bärgades en skörd som var för stor att rymmas i hans lilla hem. Han hyrde därför ett par små rum Drottninggatan 87, där han anordnade en anspråkslös utställning. Men även här räckte utrymmet snart inte till utan våren 1873 flyttade han in i den så kallade Södra paviljongen, Drottninggatan 71.

Här började han genast utföra en alldeles ny plan till ett etnografiskt och kulturhistoriskt museum. För att föremålen skulle väcka ett större intresse ville han visa dem i deras användning. Man skulle se bohagen i själva stugorna och hur dräkterna buros. Därigenom skulle ett livligare intryck av folkets seder och lynne åstadkommas. Han lät en konstnär utföra bilder i så levande och omväxlande ställningar som möjligt och klädde dem med en tillkallad Österåkerskvinnas hjälp i de dräkter han hade insamlat.

De så skapade interiörerna uppskattades genast av publiken när på hösten samma år den då så kallade “Skandinavisk-etnografiska samlingen” öppnades för allmänheten. Vid dessa folklivsbilder fäste Hazelius synnerligen stor vikt.

Hela detta framställningssätt av museiföremål var något alldeles nytt utan föredöme i något annat land. Likaså det senare friluftsmuseet på Skansen som fått efterföljare i många främmande länder och i alla delar av Sverige.

Först 1879 utbyttes samlingarnas första och långdragna namn mot det i alla avseenden lämpligare och enklare “Nordiska museet”.

Det folkliga elementet var således utgångspunkten för museet. Hazelius betraktade alltid allmogeavdelningen som museets huvudavdelning. Men snart vidgade han insamlingen till andra samhällsgrupper än bondens och lade grunden först till hantverkarnas och skråtidens avdelningar och därefter till avdelningen för vad han kallade “de högre stånden”. Nästa steg blev grannfolken: 1875 tillkom den norska avdelningen.

När Hazelius 1880 utarbetade nya stadgar för museet, låg hela hans plan klar och han uttrycker anstaltens uppgift i följande ord: “Nordiska museet skall vara ett hem för minnen, framför allt ur svenska folkets liv, men även ur andra folks, som med det svenska äro befryndade. Det skall omfatta alla klasser, således icke endast allmogen, utan ock medelklassen och de högre stånden. Och då dess syfte skall vara att på samma gång gagna vetenskapen samt väcka och nära fosterlandskänslan, skall det också upptaga och vårda minnen av svenska män och kvinnor, som i olika riktningar främjat fosterländsk odling och ära.

Samlingarna växte alltifrån sin början så raskt, att 1874 Norra paviljongen kunde öppnas med föremål från Norrland och Lappland, en stuginteriör från Delsbo i Hälsingland och landskapsbilder från Järvsö i Hälsingland och en höstflyttning i Lule lappmark.

År 1876 gör Hazelius’ blivande amanuens, Per Gustaf Vistrand, en resa i Småland. Han har blivit så intresserad för företaget att han ägnar största delen av sin sommar åt att hjälpa Hazelius utan annan lön än att han får resekostnaderna ersatta. Han skaffar en mängd värdefulla saker. Hazelius har nu lyckats att få fri järnvägsfrakt för museet, så man slipper tänka på den utgiften.

I brev till Vistrand påpekar Hazelius bland det som bör eftersökas bl.a. straffstockar, kyrkspön, fot- och handbojor vid tingsställena, snibbskålar m.m. “Glöm ej allt hvad till vidskepelse hörer”, skriver han.

Hazelius berättar vad han själv har lyckats infånga i Dalarna där han just hade varit. Det var bland annat prov på lieskaft, slaga m.m. – som också bör eftersökas. Av värdefulla saker bör tas så många exemplar som helst.

Mer än 50 kronor en och annan gång kan Hazelius inte sända till inköpen. Han uppmanar Vistrand att söka förmå magnaterna på de stora egendomarna att skänka sina gamla praktvagnar och praktslädar. Han tänker även på andra områden. “Glöm ej att i hvarje stad göra en ordentlig razzia efter minnen från den gamla skråliden, ämbetslådor, sigillstampar, välkommor af silfver, tenn eller koppar, pergamentbref, klubbor, sparbössor, handlingar och protokoll, mästerprof o.s.v. Inom hvarje yrke böra sådana saker efterfrågas och noggrann anteckning göras hvart dessa saker tagit vägen då de ej kunna på stället återfinnas. Gör för detta ändamål gärna en ny resa till Karlshamn, men då en ytterligt noggrann undersökning inom hvarje yrke. . . Brandsaxar och andra brandvaktsattribut, hattar, trummor, korsgevär m.m. som kan finnas på en rådstuguvind. Så i alla städer. Sätt upp det på er promemoria. Alla gamla lerkrus och åldriga porslinsfat . . . Skrif flitigt och utförligt.”

Artur Hazelius hade 1874 den gränslösa sorgen att förlora sin älskade hustru, då hon gav livet åt deras son. Men arbetet blev honom en tröst. Det dövade smärtan att varje ögonblick av dagen vara upptagen av tanken på det stora verket.

Under senare hälften av 70-talet börja även hans oerhörda ansträngningar för att skaffa en egen byggnad åt de rika samlingarna. Till alla övriga kraftprov han utförde hörde också det uppseendeväckande deltagandet i världsutställningen i Paris 1878. Den flygel i Trocadéropalatset, vari museets utställning var inrymd, utgjorde ständigt en av de största lockelserna på hela utställningsområdet. Dit strömmade skaror av åskådare.

Men endast efter förtvivlade motgångar hade det lyckats den outtröttlige Hazelius åstadkomma denna för Sverige betydelsefulla utställning som kunde visa världen något alldeles nytt. Knappt voro golven inlagda i de tillämnade stugorna, skriver han, så förklarade Sveriges kommissarie att han inte längre kunde avstå några medel för den svenska avdelningen. Det lämnade anslaget och alla för ändamålet insamlade medel voro uttömda på förberedande anordningar.

När Hazelius säger att dessa bekymmer under halvannan månads tid höra till de svåraste han upplevat, kan man förstå att de voro så stora att helt visst var och en annan i hans ställe skulle ha uppgivit hela företaget. Slutligen fick han – naturligtvis på eget ansvar som vanligt – upplåna bland landsmän i Paris de oundgängliga medlen. Och så kunde han öppna utställningen utan minsta ändring i den ursprungliga planen.

Utställningen fick guldmedalj och ett hedersdiplom. Sverige blev genom denna utställning mycket uppmärksammat och berömmande omtalat i hela den utländska pressen.

Förutom allt arbete för att inom alla delar av landet själv eller genom andra uppsöka och förvärva föremål av alla möjliga slag bar Hazelius hela den ekonomiska bördan. Efter hans fars död gav ju arvet någon hjälp, men stora summor därutöver krävdes till utgifterna för resor, inköp, lokalhyror och avlöningar åt den växande tjänstepersonalen. I början var hans hustru hans enda amanuens och han själv både intendent, konservator, kamrer och även vaktmästare. Först 1875 fick han till medhjälpare fröken Tekla Kistner som sedan intill sin död var hans outtröttliga biträde.

Under de första åren gavs intet understöd av allmänna medel. Först 1875 beviljade riksdagen 5 000 kronor. Detta anslag höjdes 1876 till 7 500 och 1879 till 11 600, 1881 höjdes anslaget till 16 000 för att därigenom styresmannen skulle kunna beredas någon lön. De årliga anslagen täckte emellertid inte ens de betalade hyresbeloppen. Vid 1890 års riksdag höjdes anslaget ytterligare till 25 000 kronor, vilken summa 1901 fördubblades och är nu cirka 175 000 kronor. Stockholms stad beviljade först efter Hazelius’ död 15 000, längre fram 40 000 kr.

Ofta visste Hazelius inte dagarna före de dryga hyrornas erläggande var han skulle ta pengarna från. På samma sätt med räntorna på de alltjämt växande skulder han måst göra. 1876 räcktes honom hjälp i nödens stund genom ett konsortium av 15 personer som lånade honom 50 000 kronor mot 6 % ränta. Lånet var ouppsägbart under tre år, vilket gav en smula andrum.

De förödmjukelser denne stolte man underkastade sig när han gick från den ene till den andre under oupphörliga och ofta fruktlösa låneförsök, det kan ingen tänka sig som inte under denna tid åtnjöt hans förtroende angående dessa oerhörda bekymmer. De belopp som han mestadels i småposter lånat eller omsatt uppgingo vid slutet av 80-talet till omkring en million och vid 1898 års slut till över tre millioner. För alla dessa lån hade han alltid iklätt sig personligt ansvar.

Våren 1883 skriver han till en vän om lånevedermödorna som varit “mitt dagliga bröd som jag tåligt fått bita i, fast det nu är mer än vanligt beskt”. På hösten samma år heter det “Om du endast visste med hvilka bekymmer jag kämpat och kämpar dessa dagar. Jag dricker järnvatten för att stärka mina nerver och stålsätta mig i striden.

Det är ingen leksak att hafva mer än 12 000 kronor i obetalda räkningar och en sväfvande skuld på mer än 30 000 med växlar på tusentals kronor som skola betalas om en vecka med mödosamt upptagna lån, som också skola betalas efter en eller annan vecka, att vidare få skrifva bref på bref med bleklagda nej till svar, att vandra fåfänga fjät i rika mäns trappor och tala för döfva öron i deras salonger.

Och så att inte kunna få någon kraftig hjälpare som litet ville dela bördan, då det dock gäller en stor sak. Stockholm är då i många fall ett bedröfligt samhälle. Inga penningar och sällan en blick i stort. Att tänka stort fast vi äro ett litet folk – detta som man borde predika för dem, på taken, förstå de så litet.

Ibland vore jag frestad att tro att jag förlorat förmågan att vinna folk, men så upplefver jag ett och annat som fastän i sig själft mången gång obetydligt dock verkar stärkande och lifvande. I går var jag t.ex. hos en rik grosshandlare och måste i hans frus närvaro framföra mitt ärende. Vänligt men afgjordt afböjde han min framställning under det att den älskvärda frun, som jag för öfrigt icke alls kände, tydligen smått gripen af det förda samtalet, med rörelse och värme tog min hand och sade: ’Om jag får något, så vill jag ge.’

Åtskilliga andra har jag nog också vunnit – jag tror det bestämt – men de kunna intet göra nu. Och då skall jag i denna månad utbetala eller omsätta 10 000 kronor, i november 5 000 och i december 4 000 att ej tala om räkningarna.”

Men ej nog med alla dessa bekymmer: därtill anfalles han i tidningarna: Om man också här och var tar hans försvar, så äro dock försvararna uppenbarligen i minoriteten. “Det är som vore jag en stor förbrytare”, skriver han 1879, “och man retar upp sig till raseri. Mitt svar skall du, hoppas jag, finna i Dagbladet i morgon . . . Summan är att jag skänker staten hela museet, utan all förbehålla mig själf ett öre för de sju årens arbete.” För en gångs skull rinner harmen över, och han fortsätter med en för honom ovanlig bitterhet:

“Jag har svårt att se detta anlopp annat än som en skam för hufvudstaden. Det vore icke illa om från landsortspressen någon protest kunde afgifvas mot den i siden och ämbetsrockar klädda salongspöbelns oförsynta anspråk. Sådan må komma eller icke, så får jag trösta mig med ditt och andras förtroende.”

Det fanns ingen gräns för Hazelius’ offervilja. Han berättade hur han en gång hade haft en växel som ovillkorligen måste inlösas. Det hade han ju nästan ständigt, men alla försök att få låna pengar eller att få hjälp hade denna gång varit förgäves. Dagen var redan inne, och ingen annan möjlighet fanns än att ta allt sitt bordssilver, och vad långt värre var, att gå i den älskade avlidna hustruns chiffonjé och ta fram hennes dyrbara smycke som hon hade fått i bröllopsgåva, och så vandra med det till pantlånaren. Han gick med tunga steg ut genom dörren. Då stod där en för honom okänd herre, som kommit för att ge honom 500 kronor. Därmed var han räddad och kände sig lycklig att få lägga tillbaka sin hustrus smycke, som det hade varit honom en sådan smärta att nödgas tillgripa.

Han tar väl vara på varje liten ljusglimt, varje smula uppmuntran och det stärker hans hopp om bättre lider. När lyckan står honom bi, sändes ett jublande brev “Ingen dager synes än, men stjärnorna de tindra”. Glädjen var framkallad av att en grosshandlare “med varmt hjärta” hade givit honom 200 kronor.

Utåt visade han alltid ett glatt ansikte, hur förtvivlad den ekonomiska situationen än kunde vara. “Det är ej värt att se för mycket på svårigheterna. Trotsa dem och gå på”, skriver han. I sitt innersta var han ju optimist av renaste vatten. “Det skall, det måste gå. Annat får helt enkelt icke komma ifråga”, heter det i ett brev.

Redan 1873 hade Hazelius tillkännagivit att alla till museet lämnade gåvor voro att anse såsom en svenska statens egendom, som han förvaltade. Han sökte efter en form för överlåtelse och inlämnade 1879 till regeringen anbud om statens övertagande av museet, varvid han inte fordrade annat än att en viss del av museets skuld skulle gäldas och att det lämnades honom fria händer att verka för samlingarnas utveckling. Skulden var 66 600, varav staten skulle betala 50 000 och Hazelius resten. Staten skulle erhålla såväl alla samlingarna som kontant två fonder på tillsammans 90 000 kronor.

Trots Vetenskapsakademiens och Vitterhets-, historie- och antikvitetsakademiens tillstyrkande avslogs förslaget. Och Hazelius sörjde inte över det, tvärtom. Han hade nämligen fruktat att den frihet som hade varit museets livsluft kunde gå förlorad men inte kunnat finna någon annan form. Nu var alltså friheten bevarad.

Långt förut var statens rätt försäkrad genom lagfaret testamente. “Är nu denna ställning osäker”, skriver han i brev 1878, “så är det emellertid genom denna som samlingen så hastigt utvecklat sig. Friheten har varit dess lifsluft. Ingen direktion, inga kommittéer, inga akademier, inga reglementen eller något vidlyftigt maskineri hafva stäckt hennes vingar.”

Han hittade nu emellertid på ett bättre sätt och utfärdade ett överlåtelsebrev, varigenom Nordiska muséet ställdes som en självständig anstalt under egen styrelse för att under all framtid och i alla väsentliga delar orubbad förvaras, vårdas och förevisas i Sveriges huvudstad. Dessutom iklädde Hazelius sig personligt ansvar för hela skulden och för alla de skulder som framgent kunde komma att åsamkas museet, ända till dess att museets egna tillgångar kunde medge skuldens gäldande.

Härigenom blev så Nordiska museet en svenska folkets egendom, just så som Hazelius hade önskat alltifrån dess början.

En mer värdefull gåva än detta storslagna “Känn dig själv” hade väl vårt folk aldrig kunnat erhålla. Det hade också alltid legat Hazelius om hjärtat att för sina medhjälpare i alla bygder framhålla att alla gåvor och alla mödor för att anskaffa föremål voro en skänk till Sveriges folk.

Bland alla Hazelius’ kraftprov utgjorde inte de stora basarer han ordnade i Stockholm de minsta. Mitt i det mest forcerade arbete kunde han dock ge sig tid att i brev meddela hur företaget fortskred, alla vänliga löften som givits m.m. Till och med från London ingå gåvor genom ministern. Chefen för Kensingtonmuseet erbjuder sig i ett upprop att ta emot bidrag till Nordiska museet. Åt alla håll skrives för att stimulera till gåvor till basaren. “Du må tro att jag jagas”, heter det i ett brev. “Alla mina 300 fruar, utskott av olika slag, ledare o.s.v. Själf måste jag skrifva upprop, så notiser, så samla gåfvor . . . Tänk dig att Lacave som förut gifvit ett storartadt bidrag till vårt industrilotteri, i går lofvade mig att skänka all scherry, allt portvin och all malaga som behöfves alla fyra dagarna.” Dessutom fick han några extra fina viner som en utländsk ministerfru önskade att få servera åt diplomaterna. Av en annan får han alla kronljus till belysning av den stora börssalen o.s.v.

Vid basaren för Skandinavisk-etnografiska samlingen 1879 skrev Frithiof Holmgren en dikt vari han säger:

“Den dag kan gry då allt vårt guld ej räcker
att forma bilden af den svunna tid,
hvars spridda spillror glömskans snö betäcker,
hvars hjeltar hvila sig i grafvens frid.
Men må den dag ej gry, då svenskens sinne
sig vänder bort från våra fäders minne.”

De två första raderna i denna strof satte Hazelius som motto över det första häftet i serien “Samfundet för Nordiska museets främjande”.

När Hazelius lyckas få till stånd basarer och andra tillställningar i landsorten då haglade hjälpande brev och uppmuntrande ord. Han skriver t.ex. till N. P. Ödman och ber honom sätta eld i Gävleborna och uppröra Gävle samhälle. Ödman svarar att samhället redan är upprört, några av stadens förnämsta fruar ha sedan någon tid överallt satt flitiga händer i rörelse för tillverkande av basarartiklar och en stor konsert skall givas där Ödman lovat sjunga fyra stycken.

Fru Gurli Linder berättar i Ord och Bild 1907 ett vackert och karakteristiskt minne från hans sista vårmarknad. En kväll då hon efter flera dagars arbete i ett av stånden, trött och misslynt sade till Hazelius: “ ’Menar doktorn verkligen att vi ska hålla på två dagar till?’ Med en blick i hvilken på ett förunderligt sätt blandade sig en vemodsfylld trötthet, en bitter känsla af att ej finna förståelse, och ändå på samma gång innerlig vänlighet lade han sin hand på min axel och sade: ’Ni knotar öfver sex dagar. Jag har arbetat i tjugusju år, dag och natt.’ Och det låg öfver hans ansikte liksom ett skimmer af de orden: Så förmådden I icke vaka en stund med mig.”

Det finns inte en stad som lämnas i ro. Alla sättas i fart. När Hazelius 1885 hade fått tillåtelse till ett stort lotteri med 300 000 lotter – dels konst, dels industri – till förmån för museibyggnaden, då gällde det att stimulera hela landet att skänka gåvor till vinster och att sälja och köpa lotter. Som vanligt måste sådant ske genom brev och muntligen, ty för upprop är allmänheten “kall som is”, skriver han.

Mycket arbete hade han också med att åvägabringa en stor mängd större och mindre publikationer, som på något sätt kunde gagna saken.

Men voro mödorna oerhörda så blevo de också häpnadsväckande snabbt belönade, i det att på dagen 15 år efter det museets första avdelning öppnades, kunde Hazelius, 24 oktober 1888, ta det första spadtaget på Lejonslätten och därmed börja schaktningsarbetet till Nordiska museets väldiga byggnad.

Brevskrivningen skedde alltid nattetid oftast efter kl. 12 efter slutat arbete i andra former. Om Hazelius är ute och reser möts han där han kommer av hela brevpackor som besvaras även under de mest besvärliga omständigheter.

Fastän på resa stadd sköter han omsorgerna om allt där hemma. Och han är angelägen om att få rapporter hemifrån. I en skakande järnvägsvagn, på väg mellan Budapest och Wien, skriver han till Tägt Karin vid Nordiska museet 1889: “Roligt att höra att allt står väl till och att I hafven mycket folk. Jag hoppas att mor Karin håller god ordning bland sitt folk, ser till att de äro förekommande och artiga mot främlingar och att allt är putsadt och fint.

Du kan gärna sända mig ny rapport om hvad som tilldragit sig och bed Rännar Brita göra detsamma.

Nils Pers Anna skall du tacka för hennes bref . . . Och Stora Brita och Grop Anna kunde väl också bringa mig några underrättelser, liksom Markus och Lukas.

Hälsa dem alla vänligen. Varen dubbelt uppmärksamma, då kongressen kommer.

Hälsa också Karolina och Holmström. Låt mig veta hur Karolina har det.

Nu skakar det så illa att jag slutar och skickar dig ett hjärtligt farväl.

Din tillgifne vän

A. H.”

 

Bageriet på Skansen

Krukmakeriet på Skansen

Sparbanken på Skansen

Huset Jakobsberg på Skansen

Skansen

Tanken på ett friluftsmuseum med hela byggnader som kunde anses typiska för de nordiska landen under olika tider torde Hazelius ha fått under anordnandet av interiörerna och landskapsbilderna i museets början i paviljongerna. Fastän något sådant på grund av de ekonomiska förhållandena var en fjärrliggande plan, inköpte han dock redan 1885 den högstuga i Mora som sedan flyttades till Skansen 1891.

I mars 1891 inköptes för 25 000 kronor det nu så kallade Övre Skansenområdet. Här började genast arbetet med anläggandet av ett folkloristiskt kulturhistoriskt friluftsmuseum. Idén var då ny och helt originell men har sedan som bekant vunnit efterföljd såväl i Sverige i snart sagt varje provins som i en mängd främmande länder.

Den ovannämnda Morastugan var den första som uppfördes. Därefter den så kallade hackstugan från Orsa i Dalarna och den stora Blekingestugan. Vartenda bohagsting i stugorna skulle inta sin rätta plats. Ingen den minsta ändring fick göras. Allt skulle efter de noggrannaste uppmätningar och ritningar vara precis som det hade varit. Till och med de stora, flata stenarna utanför Blekingestugan fördes upp. Samma slags blommor planterades utanför stugan, å torvtaket samma växter o.s.v. Även bikuporna fingo ej glömmas vid husväggen.

I oktober 1891 hölls Skansens invigningsfest. Redan då insåg Hazelius att området för ett friluftsmuseum var alltför trångt. Han uppgjorde därför en månad därefter om inköp av det då så kallade Belvederetornet med park. Det ännu befintliga tornet blev omdöpt till det svenska namnet “Bredablick”.

Köpesumman var 100 000 kronor som Hazelius ansvarade för, tills han genom en fyndig anordning kunde få ihop den stora summan genom att förmå 115 personer att lova tusen kronor var som inbetalades med 100 kronor per år under 10 års tid. Han ansåg nödvändigt att skaffa de 15 överskjutande med hänsyn till möjligen inträffade dödsfall eller andra händelser.

Det nya området var omkring sex gånger så stort som det första. Undan för undan utvidgades sedan Skansens område tills det blev tio gånger större än det första förvärvet hade varit. Skansen hade nu fått ett fritt läge som inte riskerade någon hindrande kringbyggnad. Den fria utsikten åt söder var särskilt värdefullt att för alltid ha betryggad. Det sista markförvärv som Hazelius gjorde var Tivoliområdet. Det skedde en knapp månad före hans död.

“Glädjen häröver”, berättar Laura Stridsberg i Ord och Bild 1917, “var så stor, att samma natt som förfoganderätten över området inträdde lät Hazelius nedtaga det plank som skilde områdena. En försenad Skansenbesökande blev ett obemärkt vittne till, huru ’doktorns’ lilla gråa gestalt ett par timmar i nattmörkret irrade i skogskanten, medan plankdel efter plankdel föll, och fick ett oförgätligt intryck av att ha sett Artur Hazelius i en av hans livs stora stunder.”

Nu hade Skansen hunnit bli en av alla omtyckt plats. De stora vårfesterna med sina historiska tåg av glada ungdomar, jultiden med Lucias ljuskrans kring håret och stjärngossarna med julsånger och staffansvisa, nyårsvakan med tal från renberget, ungdomens vinterfärder i akja efter ren eller eskimå-hundspann, valborgsmässoafton med sina vårdkasar, majstången och midsommarvakan med flammande bål och taktfasta folkdanser till nyckelharpa och bondfiol – allt detta växte i det allmänna medvetandet till ett omistligt värde för huvudstaden.

Redan år 1901 lästes i Stockholms Dagblad en entusiastisk skildring av den nyss firade Valborgsmässoaftonen på Skansen som slutar med ett “P. S. Efter kl. 3 i natt telefonerade d:r Hazelius, att antalet besökande var icke mindre än 22 000 personer, det största som Skansen kunnat anteckna.”

Senare torde väl detta antal en och annan gång ha fördubblats. “Skansen skall bli en gruva . . . Nordiska muséets stöd”, skrev Hazelius till sin för saken nitiske vän, en av hans “glädjekällor”, målaren Thure Cederström i Munchen. Till den kulturbild Hazelius ville framställa hörde även Sveriges både vilda och tama djur. Dessa ha ständigt en uppmärksamt iakttagande åskådarkrets omkring sina inhägnader.

En liten botanisk trädgård med Sveriges matnyttiga växter finnes där också. Och hela Skansen är för övrigt översållad med vilda blommor.

Nu hade Hazelius plats för det “Sverige i miniatyr” som han drömt om att framställa. Hela gårdar ha växt upp, Seglora kyrka, där gudstjänst firas sommartid, klockstaplar med helgsmålsringning. Skansen blev en levande “bilderbok” som kunde läsas och förstås av Sveriges folk i alla åldrar och bildningsgrader. De “breda lagren” lågo honom egentligen alltid mest om hjärtat, de som behövde mer upplysning och mer väckelse till kärlek till sitt land. Med dessa folklager trivdes han i det hela taget också bäst. De hade mer hjärtevärme och större enkelhet, vilket han värderade.

Vaktstugan på Skansen

Artur Hazelius och hans medhjälpare.

Utan det varma vänskapsförhållande som Hazelius förstod att vinna med sina närmare och fjärmare medhjälpare inom alla samhällsgrupper och i flera länder skulle han helt säkert aldrig ha kunnat nå sitt mål. Särskilt kvinnorna kallade han sina “bästa medhjälpare”. Hos dem hade Hazelius en stor förmåga att tända den heliga elden för saken och för arbetet för den. En av hans kvinnliga amanuenser yttrade många år efter Artur Hazelius’ död: “För honom kunde man ju ha gått i döden.” I Nordiska museets brevsamling finner man de mest rörande bevis på Hazelius’ enastående förhållande till underordnade.

När han 1878 lämnat Elias Brita i Paris att bevaka utställningen och vårda alltsammans, skriver han: “Jag hoppas att du mår väl och icke för mycket vantrifves . . . Hälsa ibland på hos Staaffs och hälsa dem från mig.

Snart är det endast två månader till dess du får resa hem . . . Har du med Wulffs hjälp försökt att genom nya vaddar bättra upp snön i Lapplandsrummet?

Spara ej på din tvätt så att du alltid har fina hvita ärmar. Glöm ej att detta är mycket viktigt . . . Kom ihåg att skrifva hvarje lördag.”

I ett annat brev heter det: “Tack ännu en gäng snälla Brita för ditt långa bref som jag riktigt gladde mig åt . . . Skrif alltid utförligt . . . Säg mig om du är hos Staaff, hos pastorns och andra . . . Du vet nog att jag riktigt gärna vill att du skall få något nöje ibland . . . din tillgifne vän Artur Hazelius.”

I nästa brev uttalar Hazelius sin glädje över att Brita äntligen fått se Hippodromen. Med faderlig omtanke fortsätter han: “Glöm ej att vara mycket försiktig då du är ute bland landsmän och andra, inte minst de förra . . . Herrarna äro ej alltid att lita på.

Tag dig därför noga i akt . . . Fru Sundell sade att hon sett dig i sällskap på Duvals restauration i Palais Royal. Därom har du icke skrifvit till mig.”

Han berättar för henne att lille Gunnar nu är raskare och att han kommer och avbryter sin far i skrivningen och säger: “Hälsa till Stora Brita.”

Brita blir även framdeles sedan hon gift sig i Dalarna en trogen hjälpare. När Hazelius fått underrättelse om Britas tillämnade giftermål skriver han: “Ehuru sent vill jag dock skicka dig en riktigt varm och hjärtlig lyckönskan till det viktiga steg i lifvet som du står i begrepp att taga. Måtte du bli lycklig i ditt eget hem – det är min innerliga önskan till min trofasta och trogna tjänarinna som jag alltid vill hafva i vänligt minne.

Skrif nu snart, Brita, om ditt föreslående bröllop kommer att helt och hållet hindra dig att företaga den färd till de särskilda byarna . . . hvarom vi talade före din hemresa . . . Skada vore det om ej min kunniga och förståndiga Brita skulle kunna hjälpa mig i dessa vikliga ärenden.”

I ett brev tio år senare skriver Hazelius: “Tack för att du så kärt minnes gamla dagar då du var i min och muséets tjänst. Du vet att jag alltid satte stort värde på dig och på din vänskap, och det gläder mig att du bevarat den ända från din ungdom.”

Kullornas brev till Hazelius äro rörande förtroendefulla. En skriver från Amerika och rådgör ingående med honom rörande sina giftermålsplaner. Ivar Andersson vill ha henne, men hon vill lära känna honom bättre innan hon bestämmer sig om hon kan sympatisera med honom eller ej.

Tägt Karin skriver från Skansen till doktorn som då är i Mora och ber om lov att få bjuda sina kamrater på kaffe midsommarafton. “Doktorn undrar kanhända hvarför jag vill bjuda på kaffe? Jag tänker förlofva mig midsommardagen. Och då vore det mig mycket kärt att vara omgifven af mina kamrater och doktorn, men jag tänker att jag ej får glädja mig åt doktorns hemkomst.”

Rännare Brita skriver från Skansen att Vallentin varit en söndags eftermiddag och sjungit för henne och spelat gitarr, men om detta var doktorn emot så ber hon honom förlåta.

I ett annat brev omtalar hon att hon fått fjärde priset i en skönhetstävlan. Hon har inte själv inlämnat varken sitt fotografi eller sitt namn. I en tidning från Dalom fick hon se det. “Nu vill jag fråga doktorn om jag gör dumt om jag hämtar vad jag har vunnit eller ej?”

Både föräldrar och kullor själva tacka Hazelius för att han alltid varit som en far för dem, vilket ju även framgår av ovanstående brev. Så skriver t.ex. Bud Eric Olsson på tal om sin dotter Anna: “Finge, hon vara under Arturs ledning så kunde hon bevaras för mycket ont.”

Önskan att få komma till Skansen uttalas ofta i brev. När våren kommer börja kullorna längta dit antingen de varit där förr eller inte.

Om kullorna åtnjöto faderlig vård av Hazelius så kan man säga att de fingo moderlig vård av hans kvinnliga amanuenser. Till Sigrid Millrath skriver Hazelius en gång att hon “är ju snäll och moderligen vakar jämte andra öfver kullorna. Låt icke tillsynen slappas! – Vaksamt öga t.ex. i Laxbro och vaktstugan, vid Bredablick och annorstädes.”

På en brevlapp till henne under en resa skriver Hazelius: “Glöm ej att hålla reda på de blekinge-klädda småflickorna som ha fyr med unga pojkslynglar söndagsaftnar.”

Hazelius’ dagliga så kallade orderlappar till amanuenserna med vederbörandes namn tryckt överst innehålla ömsom ros, ömsom ris och alltid en mängd uppdrag. Viktiga saker underströkos med ett, två eller flera röda och blå streck och när stora ark tillgripas, då gäller det något extra betydelsefullt.

Hazelius’ humor kunde framlysa på dessa P. M. såsom t.ex. när han skrev till Sigrid Millrath om vakten Björklund att han “måste alla dagar – till världens undergång, om han lefver så länge, vara klädd i Moradräkt.”

När stallkarlen klippt svansarna på Skansens hästar, skriver han: “Jag gråter öfver att se så mycket oförstånd.” Om Hazelius någon gång har gjort en obefogad anmärkning på en orderlapp, kanske med stränga ord och erfar sitt misstag, skriver han ett ödmjukt “Tillgif mig” på den nästa orderlappen.

Alla Nordiska museets tjänstemän och hela personalen var i regel hårt pressad av arbete, men Artur Hazelius var det oupphinnliga mönstret för alla som stodo honom nära i arbetet, var härföraren av Guds nåde, åtlyddes blint och följdes i hänförelse för den stora sakens seger.

Gärna ville han glädja dem alla med små festligheter. Han älskade ungdomsglädje, men själv hade han inte tid att närvara. Han skrev blott vänliga hälsningar till sina gäster.

Hazelius’ kärlek till Skansens djur var stor. För denna avdelning hade han fått en utmärkt föreståndare i intendenten Alarik Behm. Många djur kände Hazelius’ steg och kommo fram och hälsade och fägnade sin herre. En räv var hans speciella vän, och vargen tog gärna emot en klapp av hans hand.

På senare år bodde Artur Hazelius i “Gula huset” på Skansen. I regeln stod han där om natten vid en gammal taffel och skrev sina otaliga brev. Han kunde motta många tiotal brev om dagen och alla besvarades sorgfälligt.

Den oerhörda arbetsamheten varade ända intill den sista natten, då han stilla insomnade efter att ha gjort sin sedvanliga kvälls- eller nattrond kring det älskade Skansen och sett att allt befanns i god ordning.

Sorgen vid Artur Hazelius’ död 27 maj 1901 var stor och äkta. I hela landet torde man ha känt och förstått att borta var nu en av de ädlaste och storslagnaste, en av de mest fosterlandsälskande och för sitt land mest självuppoffrande män som någonsin levat i Sverige.

På morgonen före begravningen ställdes hans kista på Orsakullen, där Nordiska museet uppfört ett vackert granrisklätt tempel. Över ingången lästes Tegnérs ord:

“Tron ej hvad håglösheten hviskar till er;
att striden är för hög for er förmåga
och att den kämpas ut väl er förutan.”

Kistan var höljd av en blågul sidenflagga, skänkt av Nordiska museets amanuenser. Skaror av människor fingo tillträde för att få ge den döde sin avskedshälsning.

Framför templet där 12 dalkarlar bildade hedersvakt hölls sedan en gripande minnesstund, där Oskar Montelius bland annat yttrade: “Du har med kärlek vårdat svenska folkets minnen. Sveriges folk skall med kärlek vårda ditt minne.”

Efter denna högtidliga akt bildades den långa processionen som avtågade under salut och klockringning och till fots följde den avlidne den långa vägen till Östermalms kyrka, där jordfästningen skedde under så stor tillslutning som kyrkan kunde medge.

Artur Hazelius’ stoft vilar på Skansen nära Hällestadsstapeln, därifrån klockorna som han älskade ljuda över hans grav.

Seglora kyrka

Kyrkhultstugan

Fatburen

Björn i djurparken

–

Skriften ”Artur Hazelius. Nordiska museets skapare.” är ett särtryck ur boken ”Pionjärer. Levnadsteckningar” av Ann Margret Holmgren, utgiven 1928 på Albert Bonniers Förlag.

---

Se även:

Vallby friluftsmuseum, Västerås

Gamla Linköping

Wadköping, Örebro

Julita Gård, Katrineholm

Rottneros Park, Sunne

Disagården, Uppsala

Zorns gammelgård

Norrlanda fornstuga, Gotland

Gammelgården Myckelgensjö, Ångermanland

Åsle Tå, Falköping

Kategorier:Bilder i olika ämnen, Museum

Märkt som:Frluftsmuseet Skansen, Svensk kultur