Historia om finska kriget åren 1741 och 1742

HISTORIA om  FINSKA KRIGET åren 1741 och 1742

Av T. Tiburtius

∞ ∞ ∞

Denna Historia, som utgör ett slags dagbok, är författad af framledne Prosten Tiburtius, hvilken då var Prest vid Kong. Lif. Gardet, och i denna egenskap följde Regementet till Finland. Originalet finnes i den samling af Manuskripter som förvaras på Säby och tillhört framlednes Hans Excellens Herr Grefve von Höpken.

Språk och stafningssätt äro bibehållne sådane som de i handskriften finnas.

Vi hafva förut ingen, på svenska författad, tryckt historia öfver detta krig, hvars olyckliga utgång likväl icke kunnat döljas; det är nyttigt att de verkliga orsakerna, som beredde olyckorna, blifva kände, och de som lidit oskyldigt vinna rättvisa af efterverlden.

∞ ∞ ∞

HISTORIEN OM FINSKA KRIGET 1741 och 1742.

Sedan Grefve Carl G. Tessin, som vid Riksdagen år 1738 hade gjort sig underrättad om Svea Rikes tillstånd, så inom sig sjelft, som i hänseende till andra Magter, och funnit ganska vidt utseende planer till Svea Rikes förfång, ja, sådane som hade sin influence i sjelfva Successionen, till Svenska Walfrihetens öfverända kastande, höll han uti Secreta-Utskottet ett eftertänkeligt Tal, som af de närvarandes ögon prässade tårarne, och bragte dem att noga skärskåda sakernas sammanhang, och söka medel till rikets räddande.

Ryska Alliancen, som Riksens Råd å bane bragt sedan sista Riksdag, hvarigenom Ryssland vunnit lika som en öppen tillgång till alla våra saker, men Sverige icke vunnit den minsta reelitet, kom förnämligast i skärskådande, och dernäst en i sjelfva Rådet till Rysslands bästa stiftad pluralitet.

Att skaffa bot till det första var svårt, ty Ryska Ministern i Stockholm, Alexis Bestuscheff Rumin, hade gjort sig alltför många vänner, så att han kunde taga kraftiga steg emot de välmenta Rådslagen; det sednare hade icke mindre svårighet, ty Råden hade sina redskap och tillhängare öfver hela Riket, ja uti sjelfva Stånden. Dock icke dess mindre kom dock så vida, att Sverige slöt en Alliance med Frankrike, hvarigenom Riket ärhöll ansenliga Subsidie-medel, och de misstänkta fem Rikssens råd: Taub, Bonde, Bark, Creutz, Hård, blefvo licentierade, dock fingo 12,000 Daler Kopparmynts underhåll, hvarigenom man tänkte att någorlunda stilla det missnöjda bandet.

Igenom dessa stegen syntes nu de Svenska sakerna vunnit ett bättre skick: men Utrikes hot och Inrikes konster, gjorde ännu, de rättsinte många bekymmersamma stunder. Ryssland som genom sin Minister kommit allt för långt in i våra saker, började hota, och göra det ena öfvermodiga steget efter det andra, till hvilken svårighets afhjelpande 6000 man Svenska tropar till Finland transporterades om Hösten 1739, så att gränsorna voro någorlunda i säkerhet, och det Ryska storpratet litet saktade sig. Till President i Kongl. Cancellie-Collegio, förordnades Grefve Carl Gyllenborg, sedan Collegium genom Riksens Råds samt Cancellie-Rådet von Kockens afsättande blifvit rensadt; men den rensningen var icke tillräckliga; ty sjelfva den tillsatte President-Secreteraren, Johan Gyllentjerna, var en förrädare, som öpnade för Bestuscheff alla hemligheter. Andra hjelpte honom lägga planen i Riket, skaffade honom portrait på Majoren Malcom Sinclair, som reste mellan Svenska och Turkiska Hofven, så att Sinclair blef i juni månad 1740 af Ryssar mördad på gränsen emellan Schlesien och Saxen, hvaröfver den Svenska Nationen blef gräseligen förbittrad.

När sakerna voro således i Sverige beskaffade, dödde Romerska Kejsar Carl VI, och Ryska Kejsarinnan Anna inom få dagar, då strax Konungen af Preussen och Chur-Fursten af Beyern, af Frankrike secunderade, angrepo Österrikiska huset. I Ryssland kom till Riket en ung Prins, Ivan, under Curländska Furstens Birons förmynderskap; men Biron blef snart af Prins Ivans moder stött från förmynderskapet, och förd till Siberien.

Detta höllt Regeringen i Sverige för en conjunctur, kvaröfver Riksens Ständer borde höras, och derföre sammankallade en Riksdag, till slutet af December månad 1740. Riksens Ständer kommo tillsammans, men med oeniga sinnen, och blef Generalen vid Kavalleriet, Grefve Carl Emil Levenhaupt, vald till Landt-Marskalk, och föga mer uträttades i detta året.

År 1741 börjades något allvarsammare med rådslagen, men det var svårt att komma någorstädes dermed; ty hvad det så kallade Hatte-partiet, som med all flit ville Rikets uppkomst, och ägde vid denna Riksdag Pluraliteten, ville hafva fram, blef av det så kallade Nattmösse-partiet underminerat. Partierna kifvade utan återvända, och Ryska, samt Engelska Ministrarna understödde sina Nattmössor med penningar, till att drifva allt tillbaka, som Secreta Utskottet hade för händer. När det kom till Mars månad, begynte Secreta Utskottet tala om Krigsmakterna försättande i färdigt stånd, om Flottans utredande och dylikt, som syntes syfta på ett krig. Då kommo på Riddarhuset en hop som kallade sig Reservanter, som förbehöllo sig och sina Familjer frihet för allt ansvar om kriget skulle tag en olycklig utgång; hvarom desse Nattmösse-Reservanter voro försäkrade. Änteligen råkade Öfverste Lagercrantz och Capitain Stjerneld, President-Secreteraren Gyllentjerna, då han nattetiden kom ifrån Ryska Ministern Bestuscheff, och togo honom i arrest, hvilken strax försagd bekände anläggningarne, som allt stannade på folk af Nattmösse-partiet. Derpå togs en vid namn Archenholtz för hufvudet, som 1738 blifvit afsatt från Cancellist-Sysslan, för det han skrifvit Smädeskrifter emot Franska Regeringen, och af Nattmösse-partiet mycket brukades. Sedan togs Mathesius, Translator i Finska Språket, som var annars en dummer Oxe, men låtit sig af de afsatte Rådens anhang eller Mössorna brukas till kastkäpp, som hans egna ord inför Protocollet lydde. Öfver dessa tre sattes en Commission, och blefvo många på deras bekännelse framkallade, och ibland andra det afsatta Riks-Rådet Bjelke, samt Cancellie-Rådet Barr. Medan Commissionen härmed var sysselsatt, och Nattmösse-partiet hade tagit en svår stöt, gjordes anstallt till Arméens utrustande både till Lands och Sjös. Alla Regementer blefvo tillsagda att hålla sig marchfärdiga, ja, äfven sjelfva Lif-Gardet; men det gick försumligt till, i synnerhet vid Lif-gardet; efter sjelfva Öfversten, Otto Reinhold Wrangel, gaf det ut för icke någon synnerlig angelägenhet. I Maj månad gingo Galerer till Finland och Rekruter för de tropparne som 1739 gingo öfver. Flottan gick till sjös ifrån Carlskrona, men tog vid Aspö en elak station, hvarest sjöfolket af sjukdom ruinerades.

Under allt detta arbetade Secreta Utskottet med Krigs-tillrustningarne, och hade Landt-Marskalken Grefve Lewenhaupt igenom Franska Ministern i Petersburg Marquis Chetardi, råkat i correspondance med Ryska Prinsessan Elisabeth i allra största hemlighet, deri hon lofvade mycket godt för Sverige, om de ville förhjelpa henne på Thronen. Aftal var och gjordt, att så snart Sverige förklarat krig, skulle Prinsessan taga sig en resa före till sina gods i Carelen, då några Compagnier Dragoner ifrån Svenska Arméen skulle snappa upp henne och föra henne till Arméen, hvilket allt genom den fatala action vid Willmanstrand studsade. Grunden till krigs-planen blef alltså denna, att krig skulle declareras emot den nya Regeringen och intet emot Ryska Nationen. Grefve Lewenhaupt vid sitt inbrott i Carelen skulle utströ Manifäster deri han förklarade sig vare kommen att hjelpa Ryssarne ifrån utläningarnes ok, och när Ryssarne tagit sig en infödd Regerande, skulle de Svenska vapen hvila, och emedlertid hvar och en blifva vid hus och hem, utan att befara något ondt. Härigenom förmodade man att få alla Prinsessan Elisabeths vännes på sin sida, hvilket och efter alla förnuftiga uträkningar icke kunde slå felt. Medan detta nu i Secreta Utskottet utarbetades, gjorde de Engelska och Ryska Svenskar alla upptänkliga steg till ett för Riket så nyttigt verks hindrande. De voro emot alla propositioner, de sammangäddade sig, de höllo Natt-Conseljer, och hvärfde sig anhang på allt sätt, de smädade uppenbarligen i Stånden, och hemligen genom hvarjehanda utspridde skrifter, som gräsligen hindrade verkets fortgång. Detta höllo de fort med allt intill Juli månad: men derpå tystnade de till allas förundran, likasom hade de nu fallit på andra tankar, eller fått planen utarbetad, hvarigenom Contrapartiet skulle blifva ruineradt, eller saken få en sådan utgång, att Contraparterna kunde få det med sina hufvuden betala. När saken ventilerades på Riddarhuset åtta dagar före krigets declarerande, spordes en tillföre ovanlig enighet, och misstänkt tystnad. De välmenande gladde sig att enighet var återkommen, men den som moget eftertänkte denna hastiga omkastningen och falska enigheten , skref sig ändå ett note bene bak om örat.

Den 28 juli 1741 declarerades kriget emot den lilla Czar Ivan i Ryssland med Puke- och Trumpet-klang. Hela Nationen fröjdade sig, och alla visade sig nöjda, voro och det, men uti olika afsigt.

Den 29 juli kom Ordres till Kongl. Lif-Gardet att 1,500 man deraf skulle öfver till Finland; men de som för 3 månader fingo Ordres att vara hvar dag färdiga, voro intet mindre än tillreds. 5 á 6 Capitainer togo afsked och likaså några Lieutenanter, somliga med och somliga utan raison. Det hette väl: om 2 á 3 dagar skall resan gå för sig, men det drogs ändå ut på längd och var en temlig missräkning.

Härpå berodde dock icke något hufvudverk: men det var värre att med Regementernas sammandragande, som lågo på Rotarne i Finland, gick på samma sätt. General-Lieutnanten Buddenbrock som Commenderade en Chef i Finland hade försäkrat Riksens Ständer att allt var färdigt; ty han räknade derpå att Ordres voro gifna för 4 månader sedan, det Regementerna skulle vara färdiga till marche, men Regements-Cheferna och Landshöfdingarne räknade annorlunda, så att det blef för Buddenbrock en ansenlig missräkning. Artilleriet och Regementerna som öfverkommit från Sverige voro snart färdiga och i marche. Wrangel gick med några tusende öfver Angiala till Mattila, och Buddenbrock med de andra till Quarnbymalm: men Cheferna och Landshöfdingarne i Finnland, fast de fingo Ordres i Åbo den 28 juli, kommo sent tillsammans att rådgöra om Uppbrotts-termin; satte den långt ut så att Regementerna ej kommo i marche förän slutet af augusti, hvilket sölande emot all billighet gaf förståndigt folk anledning, till hvarjehanda tankar, hellst som man förut hade sig bekant att de voro emot kriget.

I Stockholm voro Riksens Ständer omtänkte att skaffa en General en Chef, och sluta både Commission öfver de förr omtalte Delinquenterne, och sjelfva riksdagen. Det första afgjordes då Landt-Marskalken Grefve Charles Emil Lewenhaupt blef enhälligt gjord till Fält-herre med oinskränkt magt att göra och låta, samt besätta tjenster, till och med Öfverste-Lieutenanter m.m. Hans Maj:st tillböd sig att sjelf gå i Fält: men Riksens Ständer bönföllo att han ville skona sin dyra person i höga Ålderdomen. Det andra gick och för sig då Gyllenstjerna blef som en öfvertygad Riksförrädare dömd ifrån ära, lif och Gods: men efter Grefve Lewenhaupts och andras bemedlande fick han pardon och skulle sättas på Marstrand sedan han stått på Echafaut, och skulle han aldrig komma från Marstrand. Archenholz och Mathesius dömdes till fängelse på vissa Slott i Riket. Licentierade Riks-Rådet Bjelke blef relegerad på sina Gods och Cansellie-Rådet Barr afsatt från tjensten.

Medan Riksens Ständer härmed arbetade, mönstrades ändteligen Kongl. Lif-Gardet på Rännarebanan af Presidenten Cronstedt, den 13 Augusti och den 14 Augusti embarquerades Gardets Trossvagnar och Tält, och i dessa dagar marcherade åtskilliga Cavallerie-Regementen genom Stockholm till sina Embarquerings-platser, och Infanterierna marcherade in i Stockholm att det embarqueras. En del af Lifregementet embarquerades vid Stockholm och den del vid Rådmansö, och var vid embarqueringen märkvärdigt att när en häst af oförsigtighet föll i sjön, sade Öfverste-Lieutenanten Mathias Alexander Ungern von Sternberg: ”Lät gå för tusend d—r, de hafva begynt kriget mot vår vilja, det skall ock lyckas derefter”.

Ändteligen kunde General en Chefs Gref Lewenhaupts resa ej längre uppskjutas, derföre blåstes Riksdagen af den 20 Augusti.

Den 21 Augusti gick Gardets Tross-fartyg från Stockholm kl 5 om aftonen. En myckenhet andra Fartyg med hvarjehanda förnödenheter gingo till Finland, och spriddes ut ibland folket att Gardet icke kunde komma bort förn det hade paraderat för Ständerna vid Riksdagens slut.

Den 22 Augusti slöts Riksdagen med vanliga Ceremonier, och hade man samma dag den fägnad att ge Brigantin Ekorn komma ifrån Hufvudflottan, som låg vid Aspö under Amiralen Rayalins Commando. Rayalin var en fullkomlig Sjöman, och en redlig Svensk; men det stod derföre icke väl till, ty Sjöfolket hade begynt gräseligen att sjukna och dö, så att många Skepp voro icke i stånd att lyfta sina ankare: orsaken kunde man icke finna, fast gemena Båtsmän mycket skyllde sina Officerare: rättaste orsaken var väl, att det Svenska rå Båtsfolket intet tålte Sjölefnaden. Icke dess mindre var Flottan i det stånd, att ingen Rysk båt, mycket mindre något Skepp, dristade sig ut i Sjön på detta året. En svår stöt för Sjöverket var ock, att strax efter krigets början den käcka Amiralen Rayalin dödde, och det som alla märkte utaf Chagrin, för det han måtte ligga på ett sådant ställe der han intet kunde uträtta annat än ruinera Kronans folk.

Den 23 augusti, kl 4 om morgonen gick General en Chef Grefve Charles Emil Lewenhaupt till Segels på en Jackt ifrån Stockholm till Finland.

Denna dag var en af de bedröfligaste dagar för Sverige, ty på denna dagen förlorade det en Action  på Fältet vid Willmanstrand, och sjelfva Willmanstrands Fästning. Det raisonerades väl att denna Action mera gagnade än skadade Sverige, ty mot det lilla manskap Sverige miste, förlorade Ryssarne en ansenlig myckenhet, så att han icke var i stånd taga sig något vidare före detta året, och dessutom fingo Ryssarne en skräck i sig af de få Svenska Tropparnes välförhållande, samt de Svenska vapn mer respect än nesa. Men dessa raisoner villa icke gälla, när man betänker, att de Svenska först härigenom miste en Vapenplats på 5 mil när Fiendens Hufvud-Fästning, hvarifrån man icke allenast kunnat betäcka den kanten af sitt egit land, utan ock rycka in i Ryska Carélen samt allarmera fienden när man behagade, hvilket icke så lätt kunde låta sig göra från Fredrichshamn som låg styfva 11 mil ifrån Wiborg.

2:0 Förlorade man den deseinen att bortaga Prinsessan Elisabeth, och stärka hennes partie i Ryssland, hvarpå hufvudknuten verkeligen hängde.

3:0 Förlorade de Svenska härigenom den ädla tiden, så att höstslasket inföll förän de kunde repa sig och begynna något efter denna örfilen, hvarigenom konstmakare fingo rådrum att lägga sina planer och underminera verket, ja stifta partier i sjelfva Arméen.

4:0 Förlorade Sverige härigenom många käcka Officerare, som hade verkeligen icke voterat till retraiter och fästningars ruinerande.

Förloppet vid Actionen var sådant: När General-Major Erich Wrangel, som stod vid Mattila, med en Bataillon Södermanländningar, en af Dahl-Regementet, en av Westerbottningarna, och något av Tavastehus och Savolax Regementen, samt Carelska Dragonerna, inalles 2000, och några hundrade man, fick kunskap att fienden var i anmarche emot Willmanstrand, raporterade han sådant till General-Lieutenant Buddenbrock den 20 augusti, som hade sitt läger på Quarnbymalm, och fick Ordres att soutinera Willmanstrand tills Buddenbrock kunde honom Secundera. Den 21 Augusti fick General Wrangel närmare kunskap om fiendens anmarche och raporterade med säkerhet till Buddenbrock. Den 22 Aug. bröt Wrangel upp ifrån Mattila i god tid, och efter han ej hade mer än 3 mil kom han samma aftonen till Willmanstrand, och svängde upp just då fienden svängde sig upp på fältet, hvarpå fienden drog sig tillbakas och syntes icke mer, så att man mente honom alldeles afmarcherat. General-Major Wrangel, rangerade sina troppar på fältet framför fästningen, och nyttjade tiden, så att han lät taga stycken ned af vallarna som dessutom icke hade många stycken på sig, och bygde ett batteri på Quarnberget tog Artillerie-capitain Åberg utur fästningen, med fästningens Artilleriemanskap. Drog ut 300 man Wildebrandiska, som lågo der i garnison, och delte dem in på venstra flygeln, afbidandes så hvad fienden ville göra.

Den 23 augusti kom fienden tillbakas och begynte Actionen vid pass kl. 2 eftermiddagen. Först speltes med kanoner då fiendens gjorde ringa verkan; men Åbergs kanoner plågade fienden gräsligen så att Generalen Lassi såg sig nödsakad commendera en ansenlig troupp Grenadierer att borttaga batteriet; dock de blefvo med drufhagel så fägnade, att få af dem kommo tillbakas. Södermanländningarne och Dalkarlarne voro för heta, så att de avancerade fram, hvarigenom Åbergs kanoner blefvo hindrade. De angrepo fienden hurtigt, och kastade 2 linier öfver ända för Ryssarne; bemäktigade sig fiendens kanoner, men förstodo hvarken att bruka, eller förnagla dem.  Hade Öfverste-Lieutenant Brandenburg då huggit in på den flyende fienden, hade något godt kunnat utträttas; men Ryssarne fingo tid att sätta sig igen, och kasta denna Svenska flygeln öfver ända, som ock var blifven försvagad genom Wästerbottningarnas afmarche som skulle gå och secundera Svenska venstra flygeln. Ty venstra flygeln som bestod af Finnarna och de Wildebrandiska, gjorde allenast en platter salva, vände derpå om och gåfvo sig att löpa med sådan hastighet, att när deras Officerare ville hålla dem tillbakas, sprungo de Officerarne öfver ända, och förtrampade dem, så at de aldrig mer stodo upp: en del retererade sig in i fästningen, en del hvart de eljest kunde.

Westerbottningarne som kommo för sent att upprätta verket, fingo hela fiendens magt på sig, den de med otrolig tapperhet höllo ifrån sig, och sedan de förlorat sina Officerare, under en continuerlig eld, gingo midt igenom fiendens nyckenhet med flygande fanor; samkande till sig fanor från de andra förskingrade Regementen, retirerande sig så i säkerhet.

Actionen var än icke rätt sluten på fältet, förrän det gällde fästningen Willmanstrand hvilken fienden strax med värjan i handen angrep. De som dit inflygtat värde sig desperat: men som kanonerna voro redan ifrån vallen borta, trängde fienden in; Garnisonen drog sig till större delen in i Baraquerna och slogs till sista man. Vakterna vid deras Corps de garde gjorde detsamma, så att slagtandet var ansenligt, räckandes till kl. 7 på qvällen. General-Major Wrangel, som var illa i armen blesserad, blev då fången; tillika med många andra Officerare. Gref Wasaborg med några andra Officerare blef fången på en holme, dit de sig retererat, i tanke att de hafva fasta landet för sig. På Svenska sidan saknades vid pass 900 man, slagne och fångne, sedan de förströdde kommit tillrätta igen. Bland de slagne voro förnämst Öfverste-Lieutenant Duritz och Major Grönhagen, och Major Fiant. Bland andra fångne: Öfverste Billstein, Öfverste Gyllengrip, Öfverste Willdebrand, Öfverste Lieutenant Brandeburg. På Ryska sidan vidgingo Ryssarne sjelfva att de förlorat 8000 man, hvaribland åtskilliga Öfverstar och Generalspersoner voro. Staden blef af Rysarna plundrad och alldeles afbränd. General-Lieutenanten Buddenbrock hade samma dag om morgonen brutit upp med den delen af Arméen som han hade vid Qvarnby, och avancerade till Curvila, der han om aftonen fick af de flygtande tidningar om Willmanstranska action, gick derföre icke längre, utan efter något rastande gick till Qvarnby tillbakars. Ryssarne skyndade sig ock hem igen till Wiborg, utan att fullfölja sin seger, eller att plundra det Svenska lagret vid Martilla. En Lieutenant som skulle bevaka lägret fick befallning af Buddenbrock att uppbränna det; då det blef till större delen plundradt af bönderna.

Härmed hade de Svenska sakerna fått en gräselig stöt, hvarföre Buddenbrock uppbar hela skulden, och fick på sig ett allment hat, både i Finland och Sverige; som icke stannade förän han miste hufvudet i Stockholm, år 1743. Om Buddenbrock med vilja ställt an detta spelet, eller ock varit för säker och försumlig, eller intet förr kunnat, är helt svårt att säga. Det första troddes allment, i synnerhet då 1743, en dräng blef fången bland de Båtsmän, som ifrån Finland skulle föras till Ryska flottan, hvilken bekände att han några dagar före action fått bref af en Herre i Curvila, som Ryska Herrarne sina emellan i drängens närvaro sagt vara ifrån General-Lieutenanten Buddenbrock.

Det sednare säga Rikens Ständer då de dömde Buddenbrock ifrån lif, ära och gods. Det tredje ville ingen tro.

Vare huru det vill, så voro förståndige Officerare med i action, hvilka tyckte att Wrangel väl hade gjort som en hetsig och behjertad soldat, men alldeles intet som någon förståndig General. Att med 2000, och några hundrade möta fienden framför fästningen, som kom öfver 16000; var ju en dårskap. Att tage bort styckena från fästningen, som dessutom hade ganska få, var att göra dess intagande lättare. Att drag ut garnison, var ju att lemna fästningen tom i fiendens hand. Hade han kastat in en skälig garnison, och satt sig bakom fästningen så hade fienden näppeligen med värjan i handen, i Wrangels åsyn kunnat attaquera. Hade fienden velat formera en belägring, så hade dispositionen dertill fordrat att Buddenbrock kunnat hinna fram. Hade ock fienden strax tagit fästningen med stormande hand, så hade han fått släppa ansenligt folk till och Wrangels till Armée hade ändå varit i behåll; att Conjungera sig med Buddenbrock. Sluteligen Riket hade skadan och känningen, men ingen ville vara skulden, att den 23 Aug. blef så fatale.

Den 24 Augusti började man i Stockholm att embarquera Gardets Trosshästar, som ock räckte de två följande dagarne, under det Buddenbrock var i Finland, sysselsatt att samka de flycktande och blesserade tillhopa; men de döda lät han ligga obegrafne på fältet vid Willmanstrand.

Den 27 Augusti embarquerades Kongliga Lifgardet. De ställdes upp om morgonen kl. 7 på Rännarebanen och höllo der Chorum.

Hans Majestät tog af dem afsked och önskade dem lycka. Öfversten Otto Reinhold Wrangel, lofvade bli dem för en fader, och se dem till goda. Manskapet bestod af 1500 man friskt folk, ny munderadt, med nya ståtliga gevär. Marchen skedde från Rännarebanen till Djurgården kl. 10. Kl. 4 eftermiddagen gingo de om bord. Öfverste-Lieutnantens Bataillon vid Bråbänken, och de andra vid Blåckhus-udden.

De som stego om bord vid Blåckhus-udden gingo strax till segel men kommo ej längre än till Högarn, der de måste fälla ankars; emedan Öfverste Wrangel for hem till Kummelnäs om natten; men de som stego om bord vid Bråbänken kommo ej den dagen till segel.

Den 28 augusti kl. halv 6 om morgonen lyftade vi ankar som lågo på strömmen öfver natten, och gingo till segels för en sakta vestan vind, då vi åter märkte af anstallterna att transporten skulle hindras, om icke alldeles försättas; ty Amiralitets-Collegium hade aldrig gjort anstalt om en Lots, mindre att det skulle vara tillräckligt för transporten. Fartygen gingo dock på vinst och förlust. När vi kommo till de andra skeppen, som dagen förut gådt till segels vid pass kl. 11 förmiddagen, lågo de ännu för ankar, och låto vinden blåsa fåfängt, emedan de väntade på Öfversten. De ropade oss an, och sade Öfverstens ordres vara att alla skulle vänta; men vi som hade tröga seglare tycktes oförsvarligt vara att försumma vinden, och gingo förbi Waxholm, och de trånga krokarna, När vi kommo ut på rymden, tordes vi ej gå längre för dessa ordres skull, utan fälde ankar. Emot aftonen kommo de andra efter; då vi åter lyfte ankare och gingo till Östanå, der man för mörkret skuld fälde ankar.

Den 29 Augusti lyfte vi ankar och gingo för en god vestan vind förbi Furusund, utan att få någon Lots. Kl. vid pass 12 fältes ankar vid Kappelsskär, men fingo ingen Lots. Lyfte åter strax ankar, och gingo alla Transport-Fartygen derpå löst öfver hafvet; kommo ock lyckeligen att fälla ankar vid Fliseberg kl. halv 7 om aftonen, undantagande Capitain Abraham Lejonhufvud, som hade en trög seglare, och måste i stormen kasta ankar på hafvet, slitandes mycket ondt, lycka var det att han vid Kappelsskär skaffat sig en bonde för 14 Dal. S:mt egna penningar, som lotsade honom.

Den 30 Aug. kom Capitainen Lejonhufvud efter till Flise. När nu några af de flora Fartygen fått Lotsar, gingo vi kl. 8 om morgonen till segel, och hade en ganska stark west sydvest vind. Gallioten Christina som jag var på, hade den olyckan att med sitt ankare fiska ett annat ankare, så att han kom att vräka intill en klippa, och fälldes åter två ankare. Innemot kl. 1 varpades skeppet ifrån grundet igen, så att vi kommo till segels: men som fartyget gick 11 och halv fot, tog det botten på 7 eller 8 ställen, tills vi ändteligen, då skeppet ej mer lydde rodret, sattes kl. 3 på grund vid små Såttungarne, i sjelfva utloppet till Vatnskiftet. Folket sattes i land att lätta skeppet, men förgäfves. De andra skeppen fortsatte sin kosa till Corpp Ström.

Den 31 Augusti togos alla drickesfaten utur skeppet, så att det blef löst kl. 12, och drogs med linor utur lerbanken baklänges. Kl. 2 lades det ut på redden på Vatnskiftet, så att manskapet och drickat med ett Ålands fartyg embarquerades. På Såttungarne såg jag skönt snöhvitt salt af solen tillverkadt i små gröpper på bergen, der sjövattnet kommit att stadna. Jag smakade derpå, och fann det fulkomligen starkt.

Den 1 September lyftade vi ankar kl. halv 5 om morgonen, och gingo för helt sakta sydvest vind öfver Vattnskiftet till kl. 3 eftermiddagen, då vinden blef sydost att vi måtte lovera upp till mynningen af Corpo Ström. Loverandet var både farligt och besvärligt, emedan vi icke hade någon kunnig Lots.

Den 2 September lågo vi stilla hela dagen, medan det var östanväder. Förmiddagen kom en Länsman om bord och gaf oss första tidningen om Willmanstrandska action, dock svårare än den var i sig sjelf. Här fingo vi ock veta att Generalen Chef Grefve Lewenhaupt några dagar förut stigit i land vid Jungfrusund, och skyndat sig till Arméen, som låg vid Qvarnby-malm.

Den 3 Sept. lyftades ankar vid Korpo-Ström, emellan 8 och 9 om morgonen, och gingo vi för en sakta sydlig vind till kl. mellan 7 och 8, då ankar fäldes midt för Guldkronan.

Den 4 Sept. lyftade vi ankar emellan 4 och 5 om morgonen, och gingo stora leden förbi Jungfrusund, efter fartyget gick djupt. Kl. kvart i 2 eftermiddagen gingo vi förbi Hangö udde, med ett starkt västanväder. Hangö udd, var en sandräfvel som sköt sig ut lång i sjön, med en stenklippa ytterst på ändan, hvarpå stod ett gammalt Tullhus, som efter Lotsens berättelse stått ifrån den tiden Revel hört till Sverige. Midt för udden såg man båken Russari, utanför hvilken ett svenskt Örlogsfartyg kryssade, och sköt Svenska lösen. Kl. 5 om aftonen fäldes ankar vid Tvermynde, 3 mil från Hangö udd.

Den 5 Sept. lyftades ankar kl. 7 om morgonen, och gingo vi kl 1 förbi Baresund, 6 mil ifrån Tvermynde. Vädret var starkt sydvest, och fartyget för stort att gå ordinaire vägen, derföre måste vi med största fara passera ett trångt hål mellan klippor och grund. Kl. 4 eftermiddagen måste vi fälla ankar vid Porkala udd efter ingen Lots fants. Här hunne vi att råka ett af Gardes-häst-fartygen, hvilket Sergant Gyllensvärd var på.

Den 6 Sept. lågo vi stilla, emedan vi förmiddagen ej hade Lots, så länge vinden var sydvet, och sedan blef vinden nordost.

Den 7 Sept. om morgonen sändes Capitainen Stjerneld till Generalen med rapport om vårt tillstånd. Emot aftonen kommo åtskilliga flygtingar på fartyg ifrån Fredrichshamn; som gofvo berättelser om action vid Willmanstrand, dock icke tillförlitliga eller med något sammanhang. På ett fartyg var Borgmästaren från Fredrichshamn, som bekommit transport till Gefle, och har jag sedan märkt som något besynnerligt, att ehuru staden sedan stod i 11 månader, blef aldrig någon Borgmästare i stället så att det syntes som staden allaredan varit utdömd. Denna dag var jag till land vid Porkala i Kiörkslätt Socken, och fant en gammal grufva i skogen som höll intet annat än starkt luktande Svafvelkies, fast invånarna sade att det varit en silfvergrufva. Hålet var ej mer än en och en half famn djupt.

Den 8 Sept. voro vi i land och höllo klappjagt. Emot aftonen begynte blåsa starkt med sydost regn, som räckte till kl. 11 andra dagen.

Den 9 Sept. passerade ingen ting.

Den 10 Sept. var stark nord nordvest storm.

Den 11 Sept. höllo vi åter  klappjagt.

Den 12 Sept. var nord nordvest med storm.

Den 13 Sept. äfvenså.

Den 14 Sept. blåste stark vest nordvest, derföre lyftades ankar och kommo vi till Helsingforss kl half 10 förmiddagen. Vid pass en kvarts dels mil utanför Helsingsorss, var en trång och krokot ingång, Ungsmun kallad, der skeppet åter tog bottn, så att vi med största fara och möda kommo igenom, Helsingsforss är en öppen fläck, hvarest dock syntes här och der qvarlefvor af gamla jordvallar, hvarpå utposter stodo. Hamnen var temmeligen god, och strax man kom ur hamnen var man i öppna sjön.

Här fick man 1:o veta at de andra af gardestransporten gått förbi sjövägen till Fredrichshamn, efter General en Chefs ordres, och att de den 10 Sept. anlänt till Fredrichshamn, vilket Landshöfdinge-Embetet påstod att vi äfven bort göra. Men som Öfverste-Lieutenant Sparre äfven fick veta att vid Pelinge och på andra ställen var vattnet allenast 8 fot djupt, och vårt fartyg låg 3 fot djupare, föreställte han att det vore kasta både skepp och folk seendes och vetandes i förderfvet. Icke dess mindre skaffade Land-Secreteraren fram en karl, hvilken såg ut som en arg skjälm, och sade sig kunna veta en segelled som kunde gå an: men medan härom rådgjordes kom Lieutenant Giös med ordres från General en Chef att vi skulle marchera landvägen emellan Helsingforss och Fredrichshamn. Emedlertid skulle folket inqvarteras i Staden, Borgerskapet var icke särdeles bevåget. Middag fingo ändteligen Officerarne och Presten hos en Borgare, hette Täljeqvist för 2 Dal. Person, men fingo ock af värden mera ovett än mat, i synnerhet förklarade han stort missnöje, och utgjöt grufliga ord emot Kung och Ständer, som hade förklarat krig, hvaraf man kunde skönja hvad som fördes i skölden.

Den 15 Sept. gjordes anstallt till debarquering, och emot aftonen kommo 3 fartyg som hade Smålands Cavallerie ombord.

Den 16 Sept. blefvo vi debarquerade, och i Staden inqvarterade till Landshöfdinge-Embetet föranstalltat om skjuts, som ej kunde blifva färdig förän den 21 Sept. De dagar som vi här lågo, använde jag att bese det märkvärdigaste, såsom de nyss anlagda Magazinhusen på holmarna, som voro rätt väl inrättade, äfven de två stora Pråmarne der bygdes, hvilka lagde i ett sund kunde anses för passable fästningar; men dugde aldeles intet att segla med eller lång väg transportera. Utan på voro de rundt om sidorna försedde med väderkistor, som höllo hela denna tunga machinen uppe, så att om han blifvit aldrig så sönderskjuten kunde han aldrig sjunka. Bak och fram var Pråmen hög som ett Castell med smärre stycken väl besatt, och på dessa ställen var han med mångdubla jernbeslagna bielkar, och kopparklädda brädtak så väl försedd att Pråmen skattades Bombfri; och om än någon bomb slog midt igenom botten, kunde han för väderkistornas skulld icke sjunka. På sidorna var Pråmen mycket lägre, besatt med 10 Tjugufyrapundiga jern-kanoner på hvar sida, och innan till voro trappar på hvilka man kunde stå äfven som bakom en vall med Musqueterie. Midt i pråmen stod en 80-pundig Mörsare att kasta bomber med, så att i trångt farvatten kunde aldrig värre machin vara att nappas med, än en sådan; och var en dråplig skada att dessa ståtliga piecer vid kapitulation ej kunde conserveras utan måste förbrännas. Vid dessa byggnader hade Fortification-Capitain Båll uppseende tillika med två Conducteurer, Lang och Strussenfeldt.

Den 21 Sept. bröto vi upp från Hälsingforss i någon regnaktig väderlek, och hunno middagstiden till Mörkrog, der vi något rastade. Medan Officerarne kröpo in i krogstugan med några gemena, så många som fingo rum at torka sig litet för en stor ungseld, hade några Officers-drängar som följde vår marche med sina herrars i Helsingforss debarquerade hästar, tagit för betalning något hö uti Postgården gent emot Krogen.

Häröfver råkade Åboerna i allarm, och ehuru Öfverste-Lieutenanten befallte att allt skulle godtgöras, vroko dock krögarfolket ut en hop ovett som gaf sinneläget tillkänna. Ja: de sade sig heldre vilja hjelpa Ryssarne än oss. När jag som öfver denna utlåtelse blef häpen, och gjorde mig strax ett NB, svarade: det kan inte vara edert alfvar, ty Ryssarne då de förr här voro, brände, mördade och foro grufliga fram, hvilket de Svenska som Edra medbröder ock kunna eller vilja göra. Då svarade de med bitterhet: ”Det voro de Svenska Sissare orsak till annars voro Ryssarne godt folk.” Kl, 5 om aftonen fingo vi qvarter i Sibo 3 och en kvarts mil från Helsingforss. När manskapet gått in i sina qvarter, rymde alla Bönderna bort med sina hästar och lemnade kärrorna qvar.

Den 22 Sept. var efter marcher utan en marche-dag: men vi måste ligga stilla, ty bönderna som dit skjutsat oss, voro rymda, och ingen ny skjuts kom i stället. Ingen rymt till skogs, hvartill skulden föregafs vara den, att Öst- och Westgötha Cavallerierna som marcherat fram hade slagit Crono-Betjenterna. Den dagen vi lågo stilla, nyttjade jag att bese orten som var ganska fruktbar och vacker.

Den 23 Sept. tidigt om morgonen kommenderades manskapet att indrifva hästar, hvilka funno så många hästar och kärror gömda i skogen, och till en del af några fasttagna bönder röjda, att vi kl. 9 kommo i marche, och hunno i god till Borgo, 2 och en half mil ifrån Sibbo. Borgo var en rätt vacker stad, men hvad mest förnöjde oss, var att vi der funno ett öfver måttan godt folk och redligt sinnade Svenska. Här blef åter ett nytt allarm med hästar, ty den gamla skjutsen var mest borta, och den skjuts som indrifven var för gardet, tog Lifregements-Qurtermästaren med våld ifrån Länsman, och på köpet häfde ut smäde-ord. Måtte fördenskuld gardet taga hvad de öfverkommo.

Den 24 Sept. bröto vi upp kl. 9 om morgonen och marcherade till Pernou, tre mil från Borgo.

Den 25 Sept. var rastdag, uti Pernou, då åtskilliga af Lifregementets Officerare kommo till oss, men jag roade mig med det jag besåg den herrliga orten, och proberade Gardets nya mousqueter, som sköto öfvermåttan väl, långt mer än på hundrade steg, här fingo vi veta att Brantens parti vid Willajocki blifvit slagit af en långt öfverlägse Ryssarnas mackt, hvartill mycket hulpit, att Fendrich Fridenreichs dräng rymde till Wiborg och förådde tillståndet. Detta hade sig tilldragit den 21 September. En hop gårdar i Säckjerfvi blefvo af Ryssarne brände, tillika med Säckjerfvi Kyrka.

Den 26 Sept. om morgonen i dagningen bröto vi upp ifrån Pernou och marcherade till Pyttis 3 och en half mil. Denna dagen sågo vi Servelax herregård som hörde baron Creutz till och var af Sten prägtigt bygd, jemväl Abborforss som hörde Grefve Creutz till. Vi gingo ock öfver 2 grenar af den namnkunniga Kymene Ström.

Den 27 Sept, marcherade vi ifrån Pyttis till Högforss 2 och en half mil. Denna dagen gingo vi ock öfver 3 grenar af den bekanta Kymene Ström. Vid Högforss var ett högt vattnfall utför en hög brant klippa, långt högre och brantare än någotdera af fallen vid Trollhättan. Vattnet föll här med sådan häftighet att det stänkte som regndroppar på långt håll. Vid strömmen voro två Mjölqvarnar med 8 par stener, utom 4 stampar af trä, som uti stora träburkar stampade ett ganska fin hafremjöl. Der var ock en sågqvarn med 2 bäddar och 9 sågblad i hvar bädd, utom kantblad. Der var ock en machin som drog sågstockarne, utan mennisko-tillhjelp, icke alnast in i huset, utan ock drog dem upp på bäddarna.

Den 28 Sept. marcherade vi ifrån Högforss 2 mil till Fredrichshamn, till det läger som Gardet hade vid sjöstranden, emellan Förstaden och fästningen på den så kallade Willmanstrandska sidan, så att regementet camperade inom fästningens pallisader. Utanför Fredrichshamn på Wiborgs sidan var högländt sandmark, långt tjenligare till Campements-plats: men Regementet lades i sanka hålet utmed saltsjöstranden, der luften i sig sjelf var osund, och stanken stygg af döda och illa nedgräfne båtsmän, ty här låg en fot, der en arm, m.m. uppe utur mullen. Till sådant oskäligt förhållande togs skäl deraf, att Förstaden var närmare till hands både till Officerarnes och de gemenes recreation, Regementet låg säkrare för anfall öfverrumplande; ja, äfven närmare till Magasinerne: men rätta afsigten syntes vara för Tull-Societetens profit, hvari en viss befälhafvare var både intressent och fullmäktig; ty det ansenliga som Gardet consumerade, förökte Tullen, och som regementet nu posterades skulle nödvändigt allt förtullas, komma ifrån hvad sida i landet det ville. Det kan ock ingen neka, att man hade en ändelig begärelse att ruinera gardet.

Vad sjelfva fästningen angick, hvaruti General-Major Bousquet var Commendant, och hade sitt egit samt Wildebrands regemente till guarnison; så var hon den uslaste kåk man ville se, som dock sades hafva kostat Sveriges Krona öfver 23 tunnor guld, under Fortifications-Directeuren Lövens anstaltande. Sjelfva platsen låg lågt med berg på alla sidor, så att alla gator kunde beskjutas, och dessutom kunde man komma fästningen på 200 steg när, utan att blifva sedd ifrån fästningen, eller löpa fara för något skott, ty man kunde gå betäckt af den höga stranden ända förbi Wekelax prestegård. Utanverk som kunde commendera de kringliggande bergen, och göra passagen omöjlig, funnos der icke. Sjelfva fästningen stod öppen utan vindbryggor, med broar och brädportar. Ingen Ravelin fans för någon port. Wallarne voro af sandtorf, så att när det om natten regnade föllo många famnar af vallen ned. Grafvarne voro torra, och vid pass 5 fot djupa, utan hackelverk eller spanska ryttare, eller något det ringaste, som kunde uppehålla en stormande fiende. Platsen var stor tilltagen, så att han ej kunde besättas med mindre än 10,000 man, och skulle ändå vallen vara svagt besatt. Midt i staden stod ett stort Tygs- och Ammunitions-hus af trä, med stort dubbelt förgyldt F på gafveln, och Kongl. Krona öfver; som blänkte på en half mil utom staden, så att elden med första bombe kunde kastas derin. Krutkällare voro här och der vid vallen, men i så slätt skick, att man på dem föga kunde lita. Vattnet omkring staden ganska osundt, och alla brunnarna höllo kalk- eller svafvelaktigt vatten. När vi kommo dit voro alla husen i Förstaden inficierade af sjuka från Flottan. Hvad fästningsverken angick, så begynte General Lewenhaupt reparera dem med Finska regementerna; men ehuru nödvändigt det var för Magasinernas och Ammunitionens säkerhet, blef det dock af Regements-Cheferna tydt honom till last, att han fatiguerade manskapet med arbete vid en knapp proviant, der dock det ena var oumgängeligt, och det andra dependerade mycket af deras egen vårdslösa hushållning i Regementerna.

Hufvud-Arméen låg nu vid Qvarnby och Husula med tämmelig beqvämlighet, och hade ej mer än trefjerdedels mil till Magasinerna i Fredrichshamn. De blesserade och sjuka lågo i Strömsby en liten fjerdedels mil från fästningen. Carelen gjorde stark tillförsel på boskap, så att man fick öfverflöd af slagtkreatur till Officerares och Stabsfolket uppehälle men den gemena soldaten måste låta sig nöja med ärter och strömming; dock der den kommenderande var god hushållare, var och för den gemena god hushållning och tillståndet drägeligt. Vid Mendolax stod Öfversten Carl Sinclair med 1000 man infanteri och dragoner, som mådde tämligen väl, och hämmade att icke Cossaquernas ströfverier fingo gå för långt in i landet.

Flottan låg vid Aspö och Cusala, så att sjöfarten till Arméen var fri, och transporten ifrån Sverige alldeles säker och utan fara.

Den 29 Sept. dödde Lieutenanten vid Lifgardet Caménskjöld, som var ock Adjutant hos General en Chef Gref Lewenhaupt. Han var en behjertad, ärlig och förståndig man, som intet skydde för att blifva brukad i Riksens tjenst, men han var icke af stark hälsa, derföre när han icke skonte sig för någon fatigue, så blef det snart beställt. Han beklagades allmänt; och begrofs med stor heder i Fredrichshamns Kyrka. Dessa dagar kommo en myckenhet bönder till oss ifrån Ryska gebietet, och sålde boskap vid Regementerna.

Den 2 Octob. Kom resten af åtskilliga Regementer till Fredrichshamn och debarquerades.

Den 3 Octob. Begynte regementerna för den svåra väderleken skuld att gräfva sig i jordkulor, och bar det så tämligt väl till för de andra regementerna, men gardet, som skulle ligga i sjökanten hade nog fuktig och osund plats. För det grufliga regn och snöslagg som denna tiden föll, var väl manskapet bergadt och äfven för köld; men af den fuktighet som var i jorden, ruttnade och möglade kläderna på kroppen på dem. Det värsta var med hästarna, ty nu begynte betet att tryta, och hästarna dödde af svält och köld, hvilket man då icke särdeles brydde sig om; men sedan fant man att det ville mycket säga för en armée uti dess operationer.

Den 11 Octob. Fick man spörja från Flottan vid Aspö, det som stärkte en hvar i den släta tankan, som man annars allmänt hade om sjöstaten. Ett Hollänskt skepp som ämnade sig till Pettersburg blef gjort till pris och lades midt i Svenska flottan med vakt på 6 man och en Under-Officer, om nattetid stängde Skepparen vakten inne, kapade ankar, hissade segel, och gick med alltsammans till Danzig der han släppte Svenska folket i land. Annars hände dessa dagar intet annat än att den Svenska posteringen förstärktes och aflöstes, och arbetet på fästningen continuerade. Proviant och ammunition med canoner, arbetades utur skeppen och fördes till en del på vallarna, till en del i fästningens Tyghus. Allt till den 19 Octob. hade Gardes Presterna och några regementets sjuka legat i Vekelax Kyrkoherde-gård; men flyttades då till Cappellans-gården, och Tavasthus-regemente lades i stället. Så länge de Svenska lågo der hades noga akt både om gärdesgårdar och husen, att intet skulle förstöras; men Finnarna hade knappt liggat der 2 dagar, förrän alla gärdesgårdar brötos ned till att brännas upp, ja sjelfva golfven i rummen brötos upp och brändes, och till slut utslogos fönster och dörrar, spjell, och allt ruinerades, så att man vid detta och flera tillfällen nog såg att Finnarna i sitt egit land voro värre än fienden; och allt skulle sedan skyllas på de Svenska, samt skrik åstadkommas öfver dem som börjat kriget.

Den 23 Octob. Flyttade Gardes-Öfversten in uti fästningen, som här tills legat i ett hus uti förstaden, antingen för mera beqvämlighet eller större säkerhets skuld.

Den 24 Oct. Kommo några transportskepp ifrån Sverige till Fredrichshamn.

Den 25 Oct. Kommo ock några transportfartyg till Fredrichshamn, tillika med några Ryska fartyg och fångar, som partie-gångaren Löfving uppbragt, och ibland andra, Ryska Vaktskeppet vid Wiborg.

Den 26 Oct kommo några Artillerieskepp, och var högst beklagligt att med transporten gick så sent ut på hösten, ty tiden gick förbi, ingenting uträttades, och manskapet vid Arméen led mycket i den osunda väderleken. De små partier som denna tiden utgingo inbragte väl både fångar och annat byte, men det gjorde intet till hufvudsaken.

Den 30 Octob. Kommo åter några fartyg af transporten och natten emellan den sista Octob. och 1 Novemb. var en gräselig storm ifrån sydvest som i Helsingforss kastade en dryg del af proviant-skeppen på land, hvilken sedan förordsakade nog brist i Arméens underhåll.

Den 2 Novemb. Debarquerades en del af Fält-Artilleriet, och räknades för en synnerlig lycka att dagen förr än stormen uppväxte lades Artillerie-fartygen till bron vid Fredrichshamn tillika med 5 galerer: Sparre, Beständig, Snäll, Hurtig och Stadshvarfvet, och var alltså Ammiralitets Kampagnen med ringa berom sluten, som dock kostat riket otroliga pengar och folk.

Den 11 Nov. skickades Capitain Löfving med ett litet partie till Villajocki; och fick med sig patenter att utströ i Ryssland emot Ryska regeringen, och att visa det kriget icke var emot Ryska Nationen, utan emot den främmande regeringen i Ryssland, hvaraf kunde slutas att Gref Lewehaupt hade någon invasion för händer, men som Löfving holt sin Commission ganska tyst, så beredde sig alla att gå i vinter-qvarter.

Den 13 Novemb. kommo 5 proviant-fartyg till Fredrichshamn, Den 18 Nov. fick Kongl. Lifgardet emot aftonen ordres, att dagen efter kl. 8 om morgonen bryta upp, försedda med 7 dagars proviant, och strax gaf sig regements-Qvartermästaren på vägen åt Wiborg, med alla Regementets Furierskyttar.

Den 19 Nov. kl. 8 om morgonen uppbröto 1000 man af Lifgardet, och rastade middagstiden uti Mendolax, och kommo om aftonen till Rawajocki  2 och half mil ifrån Fredrichshamn. Väderleken var blid och regnaktig, och väglaget svårt; så att många af manskapet blefvo efter, och många slädar lemnades på vägen. I Rawajocki var ock sannerligen ringa beqvämlighet efter så svår marche; ty före oss marcherade Åbo Infanterie, och en Esqvadron af Tavastehus Dragoner, som togo hvad som fants. Här lemnades Capitain Strömborg efter med 75 man att samla de efterblifna och förskingarde.

Den 20 Novemb. for jag förut med Fourier-skyttarne till Wirajocki 2 och half mil, hvilken by låg vid en ström på Ryska gebietet. När jag kom på en kvarts mil när Wirajocki syntes gränsskillnaden emellan Sverige och Ryssland. En stor och bred gata var huggen ända igenom skogen, och bredvid landsvägen var ett temmeligen stort stenröse, och midt uti stenröset en fyrkantig furu-pole, dock var nu pålen afbruten och låg bredvid röset. Vid Wirajocki kommo de Ryska bönderna hem som uppehållit sig i skogarne för Ryssarnes ströfverier och öfvervåld på deras egna. De satte fönsterna in uti husen, som de haft med sig till skogs, och gjorde eld till Regementet skulle komma. En ung rask bonde blef af mig tillspord, hvarföre de nu kommo hem till husen, om de icke visste att vi voro fiender. Han svarade genom tolken att de höllo oss för vänner, och de samma som skulle frälsa dem ifrån ett odrägeligt Ryssars och Husarers ok och tyranni. Beqvämligheten var här för oss ganska ringa i rökpörten som vi tillförene icke haft, och måste vi mura oss spisar på gärdet långt ifrån husen, och i det stränga urvädret långt på aftonen laga våra matbitar till rätta, som dock smakade ganska väl efter en besvärlig fastedag.

Den 21 Nov. kl. 11 förmiddagen marcherade vi från Wirajocki till Wadrama i Wirlax Sochen, en halfmil; der jag christnade ett barn, som kallades Simon, och hörde till en Rysk bonde. Öfversten Otto Reinh. Wrangel tillika med Gref Ulrik Barck stodo fadder emot tvenne Ryska bonde qvinfolk. Barnet var 3 månader gammalt, och hade blifvit födt i ödemarken, der folket sig uppehållit för sina egna Cossaquers tyranni, och de således ej kunde få någon prest. Faddergåfvor vankade hederligen, mest af alla Officerare. Emot aftonen kom Capitain Strömborg till oss igen med de samlade slädar och karlar.

Den 22 Novemb. kl. 10 förmiddagen marcherade vi från Wadrama till Hajejerfvi der ock Högqvarteret var, en och en kvarts mil. Under vägen sammanfogade sig med oss ett Compagnie af Artilleriet med två fält-kanoner, och emot aftonen fingo vi ännu två fält-kanoner vid Lajajerfvi. Om aftonen måste man taga usselt qvarter i Lajajerfvi uti ett rökpörte, icke i brist på rum, utan genom Capitain Ehrenkroks huddleri och afvundsjuka, som aldrig varit någonting mindre än menniska, och helst sett om han kunnat uttränga dem i snön öfver natten som voro inne öfver natten af Staben. Regements-Qvartermästaren Schieckta lika sinnad med den andra hade ock i confusionen icke ringa del.

Den 23 Nov. marcherade vi från Lajajerfvi, till Surpa och Säckjerfvi. Jag blef inqvarterad vid Kockola en och en half mil från Lajajerfvi, tillika med Capitain Abrah. Lejonhufvud, Regements-Qvartermästaren Schieckta, Lieutenanten Grefve Fred. Spens och 2 Prester samt 100 man gemena af Lifgardet. Husen voro 2 eländiga rökpörten, der vi lågo på litet halm öfver hela golfvet, och de Ryska bönderna på ugnen. Vägglöss och Toraker voro vår stora plåga: men af matvaror gjorde Ryska bönderna god tillförsel emot god betalning.

Den 24 Nov. rastade vi vid Kockola och gårdarne deromkring. Dito fingo vi veta att Ryssarne den dagen borttagit 3 Dragoner som patrullerat för långt utom Willajocki, der vi hade en stark postering under Capitain Stjerneld vid gardet.

Den 25 Nov. stodo vi stilla ännu på samma ställe och hade högqvarteret i Carvola, och gårdarne deromkring.

Dem 26 nov. äfvenså, då 30 Dragoner af Nylands och Tavastehus Regementer sammanfogade sig med oss, i fall de ströfvande Cossaquer skulle blifva för närgångne.

Den 27 Nov. lågo vi ännu på samma ställe, då om aftonen en Ryska Lieutenant von Schytz af gardet Ismailofski, Saxe till Nation, kom till Svenska högqvarteret, commenderad med en Waktmästare, en Trumslagare och 8 Hussarer att convoyera Franska Ministerns Express ifrån Pettersburg, samt Kapitain Didron vid Dalregementet, hvilka hade bref med sig att Prinsessan Elisabeth, d. 24 Nov. genom en Revolution i Pettersburg hade stigit på Ryska thronen, samt önskade de Svenskas vänskap. Denna Lieutenanten sade sig vara den samma som förut hade borttagit de 3 Dragonerna. Om natten skickades strax Baron Ullric Schefer med depecher till Stockholm.

Den 28 Nov. reste dessa Ryssar hem igen, sedan de blifvit fägnade och Ryska Lieutenanten regalerad af General en Chef Grefve Lewenhaupt med en stor gulddosa. Chevalier Crepi, som var Volontair vid Svenska Arméen, reste till Pettersburg, convoyerad af en Trumpetare och några Dragoner. Dito reste Franska Expreen från högqvarteret till Stockholm.

Den 29 Nov. som var första Söndagen i Adventet, stodo vi än stilla, då jag efter vanligheten predikade vid högqvarteret i en liten stuga med fönster, der Generalen hade sitt sängrum.. Sedan spisades i en annan fönsterstuga. Maten var väl tillredd och ymnig; men största delen fingo ej rum vid bordet, utan gingo på golfvet och grepo till hvad de kunde, så att man måtte hålla brödet i handen, och Pontacks-Bouteillen emellan knän, om man ej i hast ville blifva alltsammans qvitt.

Den 30 Nov. stodo vi än i samma qvarter, då några kommenderades tillbakars till Fredrichshamn efter proviant.

Den 1 Decemb. stodo vi än qvar då rapport inkom att Capitain Baron Höpken vid Willmanstrands sidan den 26 Novemb. med 100 Dragoner stött på ett Ryskt parti, bestående af 60 Granadeurer, 60 Dragoner och 60 Hussarer, drifvit dem på flyckten, nedslagit 10 Ryssar, men kunde icke hinna de öfrige, ty hästarne voro slöskodda och väglaget halt. Af de Svenska stupade en Dragon och blesserades några. Men med Baron Höpken gick hästen durch, så att han kom in ibland Ryssarne, blef fången och fördes den 29 Novemb. fången in i Wiborg. Trumpetaren som varit in i Wiborg, med Chevalier Crepi, kom i aftons den 30 Nov. tillbaka och berättade att Crepi blifvit infört i Wiborg i en hel täckt vagn: men Trumpetaren och drängen med förbundna ögon, då Ryssarna bortstulit Trumpetarens näsduk, och drängens hatt-cocard.

Den 2 Dec. stodo vi ännu stilla och försprodes ingenting.

Den 3 Decemb. Äfvenså, då en trumpetare skickades till Wiborg, att höra efter Baron Höpken som blifvit fången. Den 4 Decemb. Kl 7 om morgonen kom Chevalier Crepi tillbaka från Pettersburg. Af hans förrättning sporde intet mera än att Kejsarinnan Elisabeth begärt det de svenska intet skulle avancera längre fram. Regementerna stodo ännu i stånd-qvarteren. Här bör jag icke förtiga att några dagar förr än Revolutionen som skedde i Ryssland blef oss kunnig, begärde den stora Parti-gångaren Capitain Löfving, som kände alla lägenheter både uti och omkring Wiborg, af General en Chef 2000 frivilliga, som sjelfva hade lust följa honom, så skulle han under urvädret, som ständigt nu varade nattetid, utan minsta förlust bestiga Wiborgs jordvall på träsksidan, och lefverera fästningen i Generalens händer. Men General-Lieutenant Buddenbrock, som förmådde allt hos General en Chef, och både sin bror Kommendant i Wiborg, hindrade detta till Svenska Arméens största missnöje, under förevändning, det general en Chef kunde aldrig försvarat, om han lemnade så mycket folk i en parti-gångares händer, i synnerhet om entreprisen misslyckades. Alla trodde dock att Löfving redeligen hållit hvad han lofvade, och att Wiborg väl var värdt våga något derföre. Detta ordsakade första missnöjet i Arméen emot Grefve Lewenhaupt.

Den 4 Dec. emot aftonen kom den utsända Trumpetaren tillbaka ifrån Wiborg med depecher ifrån Pettersburg, och straxt derpå om natten skickades Gref Henning Gyllenborg till Sverige med depecherna.

Den 5 Dec. stodo vi ännu stilla, dock fingo Regementerna ordres att bryta upp igen, och marchera tillbaka till Fredrichshamn, efter den nya Kejsarinnan försäkrat Sverige om all satisfaction, samt befalte det alla hostiliteter på dess sida skulle upphöra, der de Svenska på sin sida ville med fientligheter innehålla.

Den 6 Decemb. kommo alla Regementerna i marche, och Lifgardet bröt upp, om morgonen till Lajajerfvi. Jag fick Öfverstens lof att gå förut. Jag gick till fots, och min dräng förde alla Gardes-presternas tross på en släda. Jag gick den dagen till Wirajocki der jag låg öfver natten, hos en rysk bonde på bordet, med min studsare vid sidan, ifall något emot mig skulle försökas.

Den 7 Decemb. gick jag ifrån Wirajocki och kom kl. 4 om aftonen till Fredrichshamn. Emellan Fredrichshamn och Wiborg var landet och jordmonen förträffelig, sedan man kommit förbi Mendolax och i synnerhet bärande på gräsväxt. Landet var ock tämmeligen bebodt med stora byar; men folket bodde i intet annat än Rökpörten. Hvar bonde hade några af det slaget, så att då han uppeldade det ena, var folket i det andra; och ömsade så om. Det märkte jag, att landet som hörde Ryssen till, var bättre än det Svenska, och skogen bättre handterad, deremot den Svenska skogen låg full med vindfällen, och bråtar som motvilligt nedhuggits.

Den 8 Decemb. dödde Fändrichen vid Gardet Soop, uti Fredrichshamn.

Den 9 Decemb. marcherade åtskilliga regementer ifrån Arméen genom Fredrichshamn.

Den 10 Decemb. likaså. Den 11 Dec. äfvenså, då ock Svenska posten kom med den beklagliga tidningen att Sveriges Drottning Ulrica Eleonora afgådt med döden den 24 Nov. kl. emellan 7 och 8 om morgonen.

Den 12 Decemb. marcherade åter regementen genom Fredrichshamn. Den 13 likaså. Den 14 Decemb. gingo de sista regementerna genom Fredrichshamn.

Den 15 Decemb. kom en Extra-post ifrån Sverige. Den 16 Dec. kl. 2 eftermiddagen kom Kongl. Lif-gardet in till Fredrichshamn, och inqvarterades dels i Staden dels i Förstaden utanföre.

Den 18 Dec. begrofs Capitain Brandt vid Kymene gårds Batallion, som commenderade det Svenska partiet, hvilket den 21 Sept. sistledne blef slagit af Ryssen vid Willajocki. Denna dag var jag ute på Willnäset, gent emot Fredrichshamn öfver sjön, och hörde i skogen hela förmiddagen ett starkt canonerande af grofva canoner åt Wiborgs sidan, som förmodeligen härrörde af någon glädjefäst i Ryssland.

Den 21 Decemb. infördes 2:ne fångna Cossaquer i Fredrichshamn, den Majoren Sprengport insänt. Han hade med 70 man öfverrumplat 100 Cossaquer, och efter fångarnes berättelse nedskjutit 50 af dem, och drifvit de öfriga på flyckten. Om Majoren förlorat någon man visste de intet att berätta. Emot aftonen kom åter Chavallier Crepi tillika med Cornet Orbinski ifrån Pettersburg.

Den 25 Dec. predikade jag vid högqvarteret efter vanligheten. Den 26 Dec. spordes att Sergeant Klinch vid gardet blifvit skickad till Wiborg med de 2:ne fångna Cossaquer.

Den 27 Dec. predikade jag åter vid högqvarteret då bref kom till General en Chef under måltiden från Capitain Pleil vid Flottan, att sjöfolket på de uti skären vid Kusala infrusne Örlogsskeppen ganska mycket sjuknade och dödde.

Den 28 Decemb. infördes en Camél i Fredrichshamn, som tagits af Cossaquerna då de sist blifvo slagna. Den 29 Dec. var jag i Högqvarteret och besåg Camélen, som var hvit till färgen; då ock Kabinets-Couriren–Öman kom till Fredrichshamn ifrån Stockholm. Han hade ock varit i Constantinopel och reste derifrån till Stockholm, samma dag som kriget declarerades emot Ryssland och igenkom den 29 Novemb.

Den 30 Decemb. kom Under-Officeraren Klick tillbaka från Wiborg till Fredrichshamn. Den 31 Dec. var Couriren Öman i mitt qvarter och berättade sin resas beskaffenhet till och ifrån Constantinopel.

∞ ∞ ∞

ÅR 1742

Den 1 Januarii firades Nyårsdagen i Fredrichshamn dock utan skjutande, och förspordes det Chevailer Crepi aftonen förut återafrest till Pettersburg. Den 2 Jan. kom Cap. Jacob Mörner till Fredrichshamn med kommando af gardet som så länge legat i Helsingforss.

Den 11 Jan. begrafdes på en gång 11 man af Capitain Björnbergs Compagnie, och voro då 140 sjuka vid Kongl. Lifgardet. Den 5, 6, 7, och 8 Jan. sluppo alla Ryska fångarna lösa och blefvo ny munderade.

Den 9 Januarii fördes en hop Ryska fångar ifrån Fredrichshamn till Wiborg, klädde uti nya blå kläder med röda uppslag och röda underkläder. En del ville heldre blifva qvar och gingo sedan lösa på gatorna i Fredrichshamn. Den 10 Jan. emot aftonen reste Grefve Liven till Wiborg.

Den 11 Jan. kom en Rysk Courir, hvilken var densamma Lieutenant jag såg för en tid sedan vid Caroola. Samma dag förmiddagen kl. 10 kom Chevalier Crepi ifrån Pettersburg, då ock det Artillerie och canoner som legat utanför Fredrichshamn, kommo in i staden. Den 12 Jan. emot aftonen reste den Ryska Couriren ifrån Fredrichshamn.

Den 13 Jan. reste Couriren Öman tillbaka till Stockholm med depecher som Crepi och Ryska Lieutenanten med sig bragte.

Den 15 januari voro 250 man döda af Kongl. Lifgardes Commenderingen sedan vi reste ifrån Stockholm. Den 27 Aug. förledit år.

Den 17 Jan. gick ett rykte vid Fredrichshamn, att den nya Ryska Kejsarinnan Elisabeth var död, men troddes dock vara falskt, hälst ingen rapport derom kommit till högqvarteret, och dessutom rycktet fants grundadt på några Carelska bönders berättelser.

Den 18 Jan. var jag  utanför Fredrichshamn vid Sigvan by i Socknebud, hos 4 man of Öfverst-Lieutenants Sparres Compagnie och slet på den ¼ milen öfver träsket ganska ondt. Vid denna tiden var uti Svenska Arméen ett ganska slätt tillstånd, ty regementerna  ledo genom sjukdom och döda en otrolig afgång. Lifgardet gick i fällt i Augusti månad 1500 man starkt; men vid denna tiden kunde ej mer än 700 man göre tjenst, och sjuka samt döda voro 800. Uplandsregemente som hade ordres att isa in Örlogsskeppen, hvilka blifvit nödtvungne att lägga sig öfver vintern i Cusala var så svagt att då de skulle aflösa sina förut kommenderade 150 man med 150 andra, var Regementet ej i stånd att sända mer än 120 man. Södermanlands regemente utgjorde knappt 300 man. Dal-regementet föga mer och Westerbottns ej så mycket. Korteligen sagt: Kyrkogårdarne voro ej tillräckeliga på den orten der Arméen låg, utan nedgräfdes de döda i backar hvar man kom åt. Orsaken härtill var väl 1:o att regementerna så sent på hösten lågo i tält, så att i synnerhet vid gardet, vattnet stod högt på fältet. 2:o När de ej längre kunde ligga i  tälten, gräfdes jordkullor i våta sanden, hvilka voro så fuktiga att kläderna möglade på kroppen. 3:o Var provianten ganska knapp, så at regementerna i några månader måste lefva vid tärningar eller så kallade knallar, elak strömming och ärter, utan kött eller fläsk; utan dricka, utan bränvin. 4:o Hade en del af folket varit kommenderadt på Flottan, hvilket allt kom förderfvadt derifrån. I så eländit tillstånd yppades ett grufveligit missnöje i Arméen, så att verket råkade allt mer och mer uti största oreda.

På denna dag kl. 9 om aftonen yppades ett grufveligt buller i Fredrichshamn, deraf att den soldaten af General-Major Bousquets Regemente som stod post i Klockstabeln började att ringa. Dock blef det larmet snart stillat, och karlen sattes i arrest.

Den 19 Jan. Inom Gardes-Regementet var en gräselig confusion, så uti Regementets allmänna, som Compagnie-affairerna, ja: så att den intet står till att beskrifva, och Presterne hade för en sådan confusions skuld, odrägligt arbete; jordkulorna som manskapet legat i hösten och vintren nyttjades nu till dödgrafvar. De nakna kropparne kastades hvarftals deruti, och så nedstjälptes taket på dem. En del Compagnier sparde tillhopa några dagar tills de fingo 19 a 20 döda kroppar, och lade emedlertid liken uti dörrlösa uthus, så att hundarne nattetiden åto af de döda kropparne.

Den 20 Jan. Eländet öktes dagligen mer, i synnerhet vid Gardet, hvartill Regements-Qvartermästaren Börje Schieckta, efter sitt mått icke litet bidrog. I dag kom Grefve Lieven från Pettersburg.

Den 21 Jan. Spordes af Grefve Lieven att rycktet om Kejsarinnan Elisabeths död var ogrundadt. Men af Grefve Lievens försättning i Pettersburg spordes ingenting. NB. Den 17 Jan. utgaf Majoren Pfeif vid Gardet på orderna att när kojorna som manskapet bebodt voro fyllda med de döda gardes-soldaternas kroppar, skulle de strax kastas igen , utan jordfästande efter Kyrkolagen.

Den 23 Jan. kommo 3 poster öfver hafvet på en gång ifrån Sverige, af den  5, 8 och 22 Jan., så att rycktet befants falskt, som en tid varit gängse, att 2 poster ifrån Sverige uppbrunnit då Helsingsorss Posthus afbrann, d 7 sistledne Jan.

Den 25 Jan. var den utsatta dagen på hvilken Grefvarne Munich och Osterman i Pettersburg skulle halshuggas. Om det vunnit fullbordan lär tiden utvisa.

Den 26 Jan. kom Capitain Graman vid Flottan, som Courier ifrån Stockholm, och hade ej varit mer än 5 dagar på vägen.

Den 27 Jan. sändes åter Chevalier Crepi till Pettersburg, och kommo då med posten af d. 19 Jan. tidningar ifrån Sverige om den starka recrutering och värfning der hades för händer, och alla regementents ordna till marche.

Den 29 Jan. reste Couriren Capitain Graman till Stockholm.

Den 31 Jan. kom en Rysk Husar till Fredrichshamn, som öfverlupit till oss ifrån Ryssland.

Februari

Den 1 Februari blef allmänt kunnigt att Borgaren Castens i Fredrichshamn blifvit inmant uti häkte för någon förrädrisk correspondence. Det samma hade ock händt en Prestman ifrån Åbo, och ett fruntimmer som 1738 kommit öfver ifrån Ryssland till Finnland.

Den 3 Febr. mot aftonen kom Couriren  Öman, som d. 26 Jan. reste ifrån Stockholm, med medicamenter till Arméens tjenst.

Den 6 Febr. reste Öman till Stockholm tillbaka och skulle under vägen besigtiga mjölqvarnarna vid Tenala och annorstädes enligt utrednings-Commissionens instruction.

Den 9 Febr. kom åter en expres från Stockholm norra vägen med medicamenter till Arméens förnödenhet. För halfva Febr. månad fingo de vid gardet en kostelig proviant. En mark färskt kött till mans om dagen, ett halft lispund mjöl i vickan. Smör och gryn proportionaliter; men icke dess mindre fortfor sjukdomen lika starkt ibland manskapet, och många dödde; så att kommenderingen vid Kongl. Lif-gardet var nu verkeligen ej öfver 400 man, som i Septemb, månda förlidit år kom 1500 man hit till Fredrichshamn. Det kunde man dock ögonskenligen märka att hushållningen uti Compagnierna orsakade mycket afgången. Ty Capitain Lybecker hade vid sitt Compagnie en Lieutenant Gyldner, som antog sig hushållningen för hela Compagniet, höll ordenteligen af manskapets proviant brygg-och matlagning, så att knekten ej brydde sig om mer, än gå 2 gångor dagligen till dukadt bord, utom brännvin och bröd till frukost. Sjuknade någon af manskapet, hade han sitt egit sjukhus der han hölt de sjuka med färska hafregryns-soppor, så ock dageligen besökte dem, och hörde efter huru sjukvaktaren gjorde sin skyldighet. Frukten häraf var ögonskenlig; ty Capit. Lybecker förlorade icke af sitt Compagnie mer än 17 man, då de andra Compagnierna knappt hade 17 man i behåll. Efter Lieutenant Gyldeners egen utsago, hade han sjelf af denna hushållningen fritt underhåll för sig och dräng, samt 100 Ducater vundna i sin byxsäck, Kronan till ingen skada, utan gagn genom ett muntert och raskt manskap vid tjenstgöring. Den 10 Feb. kom Capitain Löfving åter till Fredrichshamn, kallad af General en Chef Grefve Lewenhaupt, och formentes att blifva skickad att efterse hvad Ryssarne hade för händer vid Biörkö, der de, som ryktet gick, sammandrogo sig med artillerie och mycken ammunition, Dito emot aftonen kom Kammarherren Baron Anders von Höpken till Fredrichshamn, vilken sades skola resa till den förestående Freds-Congressen emellan Sverige och Finland; men måste afbida sin Collega Baron Nolken. Men Baron Nolken hade tagit vägen till Ekebyholm i Roslagen, der gamla Grefve Arvid Horn bodde, roade sig der i 11 dagar tills han ej mer kunde komma öfver hafvet, och måste taga vägen norr omkring. Detta skedde ock med så mycken beqvämlighet, att då han kom ville Ryssen intet vidare handla om frid. Baron Höpken, hade en Baron Megden i sitt följe till Fredrichshamn.

Den 11 Febr. berättades att Ryssarne i Wiborg ganska häftigt sjuknade, och hoptals dödde. Dito var jag utanför Fredrichshamn att bese den stora grafven, som Kymenegårds batallion uppgräfvit att der nedsätta de döda som i Fredrichshamn ej vintertiden blifvit så djupt nedgräfne som behöfdes, så att man, när våren kom, befarade stank deraf. Grafven var 100 alnar lång, 6 alnar bred och 4 á 5 aln. djup.

Den 15 Febr. kom en Tysk expre vid namn Peckman ifrån Pettersburg, som viste att berätta, det Münich och Osterman icke blifvit halshuggne, utan på Escahvautten pardonerade, och förde till Siberien. Annars fick man ej veta något om denna mannens förrättning. Ryska arméen berättade han hafva dragit sig alldeles ifrån denna sida till Liffland, hvaraf menige man slutade det Ryssland befarade någonting ifrån Preussen.

Den 16 Febr. var jag ute öfver sjöviken midtemot Fredrichshamns brygga vid Magasinshusen, och besåg början på ett torns byggande af trä, hvaruti en postering kunde hållas; som mig syntes skulle detta blifva af samma slags torn som Konung Carl XII bygde åt grenadierna vid Norrska gränsen.

Den 17 Febr. reste Ryttmästaren vid Lif-regementet Baron Mengden ifrån Fredrichshamn till Pettersburg i egna angelägenheter. Dito sent emot aftonen kom Grefve Henning Gyllenborg till Fredrichshamn, ifrån Stockholm, hvilken reste ifrån oss vid Säckjärfvi, och sedan varit en resa till Frankrike.

Den 19 Febr. reste Grefve Henning Gyllenborg till Pettersburg. Hos den Finska nationen var en stor förbittring emot General-Lieutenant Buddenbrock, på hvilken de ej visste annat namn än Curvila Herre, af den by hvarest han gerna vistades under Correspondencen med sin Broder i Wiborg, och hvarest han stadnade med Svenska Arméen, då han skulle secundera Wrangel vid Willmanstrand. Hans son, som brukades bland General en Chefs Adjutanter, kallade de Curvila herran poika. Denna tiden spordes att bönderna i Svenska Carelen plundrade åtskilliga gårdar på andra sidan gräsen.

Den 20 Febr. utom det man denna tiden hade berättelse om den starka sjukdom som ref bort Ryska garnison i Wiborg, sporde man ock att der var en ganska dyr tid, så att en Culi, Råg som håller 10  åttingar efter Svenska tunnetalet kostade  3.5 Rubel, och en pud hö, som håller 36 a 38 svenska marker, kostade 60 styfer. Den 21 Febr. inbrakte Capitain Löfving till Fredrichshamn Köpman Pols ifrån Wiborg som varit vid sin sågqvarn i Wäderlaz, hvilken strax släptes los igen af General en Chef.

Den 23 Febr. Nu började någon misshällighet visa sig bland Svenska Generaliteter, i synnerhet emellan General en Chef, och General Major Busquet, härrörande deraf, att General en Chef trodde sig äga rättighet utkommendera några kanoner af Fält-Artilleriet till exercice utan att säga derom till hos Commendanten i fästningen, som var General-Major Bousquet, hvaröfver den hetsige gubben, som trodde både fält-Artillerie, så väl som annat inom fästningens vallar, stå under sitt kommando, fälde några ovarsamma utlåtelser hos General en Chef.

Den 24 Febr. spordes at General-Major Bousquet var belagd med civil arrest för den ordväxling som varit emellan honom och General en Chef; dock blef detta samma dag bilagt, genom Gardes-Öfversten Wrangels bemedlande. Samma dag kommenderades Capitain Löfving att utsätta gränseposter.

Den 25 Febr, kom en Rysk Courir Capitain Schröder till Fredrichshamn; med bud att stilleståndet skulle upphöra och alla hostiliteter begynnas den 28 nästkommande Februari. Han kom kl. 10 förmiddagen, och reste strax eftermiddagen bort igen. Samma dag exercerade Artilleriet på fältet emellan fästningen och förstaden, då den olyckan hände, att den af General- Lieutenant Buddenbrock tillskapade fält-posten, som aldrig gjort någon tjenst vid högqvarteret, blef skuten för hufvudet af en förladdning så att han strax förlorade både mål och känsel. Han var af trä proppen träffad just i hårfästet, så att hufvudskålen var spräckt ett finger långt, samt ett stycke borta af pericranio. Han dödde samma dag kl.6 om aftonen.

Den 26 Feb. kom Baron Mengden tillbaka ifrån Ryssland, och berättade att han sett Ryska troupper marchera in ifrån landet åt Wiborgs sidan och gränsen, och expedierades idag ordres till alla kring landet liggande Svenska och Finska regementen, att förfoga sig till Fredrichshamn. Kl. 1 om natten emellan d. 26 och 27 Febr. blef ett stort allarm i Fredrichshamn, af en eldsvåda som uppkom i förstaden. Trummorna rördes och allt var i full rörelse.

Den 27 Febr. kom Grefve Henning Gyllenborg tillbaka ifrån Pettersburg, då rycktet gick som starkast att han af Ryssarne blifvit massacrerad. Han sade sig hafva sett ryska regementerna i full rörelse emellan Wiborg och Pettersburg. Allt var nu i rörelse i Fredrichshamn. Qvinfolken tillsades att flygta utur staden. Några Compagniers Artillerie kommo in i Fredrichshamn. Stycken fördes upp på alla batterier. Bastion Blessing bestyckades, och nya batterier byggdes på vattu-sidan.

Den 28 Febr. kom Chevalier Crepi till Fredrichshamn ifrån Pettersburg, och äfven berättade om Ryssarnas stora tillredelser. Den som brukade någon eftertanka, och besinnade den grufligen djupa snö som då var, den starka vintren och 12 mils öde land emellan Wiborg och Fredrichshamn, och ansåg Ryssarna såsom menniskor, allarmerades väl icke mycket, ty han fant väl hvad menniskor kunde göra i en tid, då belägring var omöjlig, och att strax löpa på en fästning då snön var så djup som längsta karlen lång, ehuru dålig fästningen var, kunde med skäl anses som ett dåre-arbete. I dag blef jag commenderad att fara bort med gardets sjuka, men tiden att utmarchera och hvarthän var ännu ovist.

Den 1 Martii hölts krigsråd i Fredrichshamn både för och eftermiddagen, då gårdagsordres i så måtto ändrades, att hela gardet skulle marchera ut. Emot aftonen marcherade Fält-Artilleriet utur fästningen med 30 canoner. Öfverste Lagercrantz och Chevalier Crepi, reste till Pettersbug. Tillståndet i Fredrichshamn var rätt befröfligt att påse, ty ehuru sjelfva naturen och väderleken fulltygade, att ingen fara var å färde, och sjelfva omöjligheten afhöll Ryssarna, sågs dock bland de Svenska en terror panicus, som gjorde att allting verkstältes med största confusion.

Den 2 Martii, Simpliciidag, glömmer jag väl aldrig så länge jag lefver; ty ehuru ännu icke något vist spordes om Ryssarne, så gick dock galenskapen till sin högsta grad, så att hvar gick sin väg, och frågade hvarken efter generaler eller ordres. En Magasins-skrifvare, som med bränvin velat stärka sitt nedslagna sinne, lät i fylleri hvar och en som kom tag hvad han ville hvaraf rycktet utkom att magasinet gafs till spillo, och det plundrades verkeligen. Alla stycken kring fästningen voro vända upp åt vädret, och talades att styckena skulle sprängas och fästningen öfvergifvas. Mest alla invånare flyktade ur staden, och dock viste ingen vist om fienden var i anmarche eller ej. Den 3 Martii hölls åter krigsråd då Löfving inkom med rapport. Styckena på vallarne vändes ned igen, och Östgötha infanteri kom in i staden.

Den 4 Martii hördes att Cossaquerne ströfvade och brände kring Väderlax och Säckjerfvi, samt att ingen regulait milice var i anmarch. Capitain Löfving gick ock ut med några ryttare att recognoscera, och ett Corporalskap af Carelska dragonerna kommo in i Fredrichshamn.

Den 5 Martii då Löfving kom tillbaka hade han varit nog fritalig emot Generalerna, och förebrått dem hvarjehanda, och i synnerhet deras släta kunskaper om fiendens företagande. Följden derpå var att Löfving försvan utur allas åsyn, och som ryktet gick var arresterad och bortförd.

Den 6 Martii fördes åter en hop gardets sjuka till Mentzele: men af Ryssen hördes intet.

Den 8 Martii hördes ännu intet af Ryssarna och begynte den underliga terror panicus så småningom att försvinna, som varit ibland de Svenska. En del regementer voro ock nu ankomna omkring Fredrichshamn.

Den 9 Martii sporde man med visshet att allt ryktet om Ryssen varit falskt, och ingen grund till den stora skräck som grasserat bland folket. Den berättades ock att likadan förskräckelse varit i Wiborg för de Svenska.

Den 10 Martii fick man allmänt veta att i den stora förskräckelsen som regerade i Martii månads början hade Magasinet vid Mendolax d. 1 Mar. efter ordres blifvit så hastigt uppbrändt att Skrifvaren som var dervid förlorade alla sina saker och måste gå till fots derifrån.

Den förskräckelse som varit i Arméen kan jag ej tillfyllest beskrifva, och nu efteråt blygdes den ena för den andra. Allt som räddhågan föll, tilltog oenigheten i Arméen, och när regementerna stötte tillsammans var all anledning att befara något uplopp; ty missnöjet hos folket tilltog allt mer och mer, och var föga respect både för Generaler och ordres.

Den 11 Martii kl. emellan 1 och 2 eftermiddagen kom en Rysk Courier till Fredrichshamn, och efter en timmes förlopp reste han bort igen. Hvad hans ärende var fick man den dagen icke veta.

Den 12 Martii blef kunnigt det Ryska Expressen Schröder i går haft bref ifrån General Keit till Grefve Lewenhaupt med tillsägelse att fientligheterna å ömse sidor skulle upphöra till dess Öfveste Lagercrantz kom tillbaka ifrån Muscow, eller General Keit fick andra ordres ifrån sitt hof.

Den 13 Martii förspordes att medan starkaste bullret var för några dagar sedan, hade Major Per Pfeif vid gardet utbedt sig att blifva commenderad efter regementets tråsshästar i hästqvarteren, och stannade ej förr än i Orimattila, der han skickade bud tillbaka att höra huru der stod till i Fredrichshamn. Efter undfången kunskap reste han vidare.

Den 19 Martii kom Chevallier Crepi tillbaka ifrån Pettersburg, escorterad af 3:ne Ryska hussarer.

Den 20 Martii spordes att icke Ryssarna ville acceptera några propositioner, och att hela Svenska Arméen fått marche-ordres. Dito kom Öfverste Lagercrantz tillbaka från Muscow.

Den 21 Martii emot aftonen infördes i Fredrichshamn en Rysk Prest från Paikela i Carelen, den Capitain Betke vid Carelska esqvadron fångat på dess Prestgård, spolierat gården, och tagit ifrån Presten 2000 Riksdaler contant. Presten hade låtit sig bruka som anförare för Cossaquerna och var dessutan en spion. Denna expedition öfver gränsen gjordes med 30 Dragoner. Samma afton infördes en Rysk lots ifrån Biörkö, som var utskickad att söka vägen till de Svenska Örlogs-skeppen, som lågo infrusna vid Kusala, och bese deras belägenhet.

Den 22 Martii arbetades på Fredrichshamns fästning.

Den 23 Martii återkommo 4 kanoner af Fält-Artilleriet till Strömsby strax utanför Fredrichshamn. Den 24 Martii byggdes batterier för Nickhakar på Fredrichshamns vallar.

Den 25 Martii fördes Mörsare till vallarne, och vid middagstiden kom ändteligen Regerings-Rådet von Noken ifrån Sverige till Fredrichshman, sedan ingenting mer för honom var att uträtta.

Den 26 Martii spordes att Öfversten Carl Otto Lagercrantz vid Elfsborgs regemente, som för få dagar sedan reste från Fredrichshamn till Sverige, blef arresterad och af Lieutnant Mauritz Posse vid gardet förd under arrest till Stockholm.

Den 27 Martii spordes att Capitain Löfving satt sluten till händer och fötter på Tavastehus Slott. Dito: en Holst till Wiborg med bref.

Den 28 Martii hölts General-Krigsråd.  Misshälligheten förökades dagligen, och respecten för Generalitetet fanns intet. Officerarena höllo sig lustige på Källaren hos Teschen och pratade om den unga Fursten af Hollstein; ja, djerfheten under dryckes glädjen gick så långt att de skickade 2:ne Deputerade till Generalitetet och låto veta att de drucko nu Konung Carl XIII:s skål.

Den 29 Martii taltes åter att regementerna skulle vända om till Cantoner-qvarteren. Vid denna tiden anmärktes något som var besynnerligt: att den 25 Marti var paroll och lösen: Lager, Visnad, och den 26 Marti var paroll och lösen: Heders, Återställande.

Den 30 Marti taltes ännu vissare om Arméens återmarche till Cantoner-qvarteren.

Den 1 April kom den utskickade Holst tillbaka från Wiborg. Den 2 April reste Regerings-Rådet von Nolken till Ryssland.

Den 4 April marcherade något Artillerie från Strömsby till Abborforss. Dito predikade jag vid högqvarteret, och såg mig mätt på Officerarnes otidighet emot General en Chef. Medan vi spisade kom en myckenhet in i salen, och utan att sky spatserade af och an på golfvet. De voro af åtskilliga regementen, dock var ingen fräckare an Major Wrangel vid Dahl-regementet, som sedan anförde de upproriske Dahl-karlarne till Stockholm. Han förde en otidig mun emot General en Chef, så att hvar rättsinnig det högeligen förtröt. Annars ägde han icke öfverlops-hjerta emot fienden; ty jag hörde Dahl-soldaterna, som varit med vid Willmanstrand, berätta, att då han nödigt ville fram hade knektarna stött honom med knä för bakändan och sagt: gack fram Canalje. Den 5 April marcherade Östgötha Infanteriet utur Fredrichshamn till sina gamla qvarter uti Elime.

Den 7 April skickades en Under-Officer af Carelska Dragonerna till Wiborg med brev.

Den 8 April flyttade jag till Strömsby strax utanför Fredrichshamn, såsom en något sundare ort än i den lumpna fästingen, och för att njuta sällskap af Capitain Mechanicus August Ehrensvärd och Capitain von Bysing vid Artilleriet.

Den 8 April kl. 4 eftermiddagen börjades en häftig canonad blandad med täta mousqueteri-salvor på fästningsvallarna i Fredrichshamn för exercicen skuld, som varade med ständig eld en rund half timma. Dervid hände den olyckan att en Artilleriehandtlangare blef skadad till döds. Så snart exercicen var ändad reste General-Lieutenant Buddenbrock utur staden genom Willmanstrandska porten, och strax derpå kom den i Ryssland fångna General-Major Wrangel, in genom Wiborgs porten. NB. Under exerceringen sades allmänt att General-Major Wrangel väntades hvar minut in till staden, så att hvar man märkte det Buddenbrock undvek samtal med G. M. Wrangel för Willmanstrandska affairens skuld.

Den 9 April, första stora Böndagen, var klagodag öfver Drottning Ulrica Eleonoras död. Ottesångs Text. Malach. 1 Cap. V. 9. Högmässo-texten Zach. 12 v. 11 och 12. Aftonsångs-texten Jer. 14 7. Jag predikade efter vanigheten vid Högqvarteret. Eftermiddagen talte jag vid Länsman Guzaeus från Wäderlax, hvilken berättade sig i sista Martiibullret varit utsänd att uppbränna Kronoboden i Wäderlax med deri liggande kronotionde säd. Säden hade han emot ordres utdelt till de fattige af allmogen och lemnat boden obränd.

Den 10 April marcherade 4 Compagnier af Kongl. Lifgardet med Öfverste Lieutenant Sparre ifrån Fredrichshamn till Cantoner-qvarteren i Esbo Sochen.

Den 12 April marcherade resten af  Kongl. Lifgardet från Fredrichshamn till Contoner-qvarteren: men jag blef qvar vid Fredrichshamn.

Den 13 April gjordes åter mer anstalt: med Canoner och Mörsare vid Wallarna uti Fredrichshamn, och bryggan vid Wiborgs porten blef färdig.

Den 14 April reste General en Chef Grefve Lewenhaupt ifrån Fredrichshamn till Kymenegård. Dito kom en Dragon med rapport att en Rysk Courier eller Officer med 5 Hussarer stod vid Wadrama 4 mil ifrån Fredrichshamn. Emot aftonen kom han till Fredrichshamn då hans medbragte depecher skickades till General en Chef vid Kymene. Den 15 april affärdades Ryssarne hem igen från Fredrichshamn.

Den 16 April var jag inne i Fredrichshamn och besåg de anstalter der gjordes. Alla gator rengjordes, Rökgropar gjordes framför alla baraqver. 180 st. Canoner och Nickhakar räknades på vallarna och 8 Mörsare förutan Ricochet-Mörsare.

Den 21 April kom åter ny Guarnison af regementerna in i Fredrichshamn, ty denna tiden ömsades Guarnison om hvar fjortonde dag, för sjukdomar skuld.

Den 24 April kommo 9 poster på en gång ifrån Sverige.

Den 25 April kom en Under-Officer med bref från Wiborg.

Den 26 April började 200 man att arbeta på en ny Ravelin utanför Willmanstrands porten vid Fredrichshamn, och då reste en Under-Officer, unga Holst, med bref till Wiborg. Nu började åter skräckrygten gå ibland folket, så som att Ryssarne skulle i det inpracticable väglaget komma till Fredrichshamn med en Landtarmée, och höllo på att såga sig 11 mil genom isen med 70 galerer, hvilket hvar förnuftig såg vara falskt.

Den 8 Maj utgick en Lieutenant af Amiralitetet att recognoscera med en dubbel slup, 24 man och 2 Constaplar. De framflutne 8 dagar af Maj månad fick jag röna huru ganska rikt Finland var på allahanda slags vildt; ty jag fick läna den fångna Baron Höpkens jagthundar af Lieutenant Anrepp vid Gardet, och roade mig med jagt. Jag hade i midt kosthåll Capitain von Bysing, Capitain Mejer, Lieutenant Ekenstubbe af Artilleriet, och så mycket vi alla med främmande och våra drängar kunde förtära fick jag skjuta. I en enda skogsäng, som hörde till Breskalla by skjöt jag 13 harar.

Den 10 Maj kom första skeppet i år ifrån Stockholm i Fredrichshamns skären. Ifrån d. 10 Maj till den 24 Maj hände icke något af värde, mer än att skepp kommo som tidast ifrån Sverige till Fredrichshamn med allehanda proviant och åtskilliga budskickningar fram och tillbaka emellan Wiborg och Fredrichshamn.

Den 25 Maj fick hela Svenska Arméen ordres att hålla sig marche färdiga.

Den 26 Maj gick ett rygte att den utsände Espingen blifvit af Ryssarne bortsnappad, men det var falskt.

Den 27 Maj berättades att Ryska Lådior visar sig i Skärgården emellan Fredrichshamn och Wiborg samt bortsnappat 2:ne gamla Lotsar.

Den 29 Maj kommo 3 Svenska Örlogsskepp samt Pråmen Hercules till Fredrichshamn.

Den 30 Maj kom den utsände Espingen tillbaka som sades vara borttagen af Ryssarna.

Den 31 Maj var jag ute på Pråmmen Hercules att bese honom. Denna Pråm var ett rätt förfärligt krigsredskap, och syntes kunna trotsa en hel flotta, så att Ryssarna ej förgäfves kallade honom Svenska sjöspöket.

Den 1 juni marcherade 72 man Artilleri med 4 Fält-canoner och 600 man infanteri ifrån Fredrichshamn till Mendolax passet, emedan Ryska bönder berättade att Ryssar en hel dag marcherat genom Wiborg; men ej mer än 2 man högt och ganska långt emellan lederna. Ett löjeligt sätt att skryta, just af samma egenskap som deras hvita papper-Cocarder, och kritade galoner på hattarne. Detta Mendolax pass var af naturen och genom ganska liten möda gjordt långt fastare än sjelfva Fredrichshamn så att det knappt med mindre än med 10,000 mans förlust kunde forceras, om det af 2000 man hurtigt försvarades. Passet bestod af ett litet slätt lågländt fält, så stort att det kunde rymma 2000 man i tvenne linier uppställda, så betäckte af höjden som låg på ett mousquet-skott när, öster om detta fält, att fienden med Canoner icke var i stånd att göra någon skada. Öster om denna lilla slätt rinner en tämmelig strid bäck, sank och gyttjefull, med en bro öfver som var förpallisaderad, eller rättare sagt med Spanska ryttare tillstängd, som kunde öppnas när man ville släppa några fram. Öster om bäcken, å fiendens sida, var gjord en stark förhuggning af grof skog, som var fienden ganska svår att öfverstiga, och blottställde honom på långt håll för Svenska Artilleriet. På vestra sidan, eller bakom ryggen på den trupp som skulle försvara passet, var en sträcka temmeligen höga berg, å fiendens sida tvärbranta; men åt Fredrichshamns sidan nog långslutta eller nästan jemna, så att Artilleriet beqvämligen kunde dragas uppå desse berg, och så räcka fienden på långt håll, samt skjuta öfver hufvudet på Svenska truppen ända tills de begynte spela med bajonetten. Söder om detta lilla fält var stora Östersjön och norr om den en ganska lång sträcka måssar och kärr, som genom en fördämning voro gjorde alldeles otillgängelige för menniskor och kreatur. Hade man till öfverflöd velat lägga Galere-flottan med Hercules der på redden, så hade väl aldrig någon Rysk General vågat sig der fram.

Den 3 juni ankom Svenska Örlogs-flottan till Aspö och Regerings-Rådet von Nolken från Ryssland till Fredrichshamn. Han bekräftade berättelsen att i dessa dagar hade en Under-Officer med 6 man blifvit öfverfallen af 100 Ryska Hussarer; men slagit väl ifrån sig, så att Hussarerna ej mera vunnit än en soldat till fånga, deremot hade Ryssarne förlorat en Cornet och några man som blifvit på platsen.

Den 6 Junii ankom Galere-Flottan till Fredrichshamns redden.

Den 7 Junii marcherade Carelska Dragonerna till Angiala att betäcka passet på Tavastehus vägen.

Den 8 Junii spordes att ett till Ryska lägret med bref skickad Under-Officer blifvit af Ryssarna illa slagen och plundrad.

Den 9 Junii. Natten emellan d. 9 och 10 Junii var i sjön något spegelfäckteri emellan 4 Svenska och 7 Ryska skepp som slöts utan skada på någondera sidan, emedan Ryssarne icke ville hålla stånd, utan drogo sig till Cronslott.

Den 10 Junii var paroll och lösen: Gardet marcherar långsamt.

Den 11 Junii kom ett Compagnie Dragoner och marcherade genom Fredrichshamn åt Mendolax.

Den 12 Junii begynte Tavastehus och Savolax Regementer och Kymenegårds bataillon att utsticka läger på fältet norr om Husula så att de hade Husula bäck för fronten mellan sig och den sida hvarifrån fienden väntades.

Den 13 Junii kl.11 om aftonen hördes att starkt skjutande i sjön, hvarefter man fick veta att General en Chef varit på Galere-Flottan.

Den 14 Junii talades med visshet om Ryssarnas anmarcherande.

Dem 15 Junii visade sig Cossaquer utanför posteringen vid Mendolaz; hvarföre posteringen förstärktes med 500 man Österbottningar och flera canoner: men felet var, att Öfver-commando föll på en Öfverste Fröberg, en gammal man, som lyckan vräkt fram till den heders-syssla han beklädde, utan både hjerta i bröstet, och hjerna i hufvudet.

Den 16 Junii recognoscerade General en Chef sjelv nejden vid Qvarnby, och fick då närmare kunskap, att Ryssar kommo den vägen; Han ville hafva General-Qvartermästaren Nordencreutz med sig ifrån Qvarnby, såsom ett nu mera mindre säkert ställe: men Nordencreutz något gammal, och kan hända trött af ritten, ville ändå hvila öfver natten i Qvarnby. När General en Chef kom till Husula der de omnämde 2 Regementerna och Bataillonen hade sitt läger, förmantes de att vara vaksamme: men de hade ändå sändt manskapet utan gevär till Fredrichshamn att hämta proviant, och allenast behållit Fanvackterna i lägret, samt en liten postering vid bron. Det var så bruket denna tiden, att antingen rädas allt, eller dumt och fäaktigt förakta allt; derföre gick det som det gick. Om aftonen kommo Cossaquerna till Qvarnby der de mördade 11 qvinfolk och barn. General-Qvartermästaren Nordencreutz fick ock dyrt betala sin korta beqvämlighet. Af honom skuro de näsa och öron, tungan utur munnen; klädde honom naken, och brände halm på bröstet, förmodligen att pina sig till penningar, som han vid det tillfället icke ägde. Så massacrerad låg han död på gården, hade de till slut avskurit ———–, och stuckit i munnen på honom. En Finsk Bonde sprang i Qvarnkjärret, der Ryssarne icke kunde komma efter honom, och sprang i sådant tillstånd till lägret till Husala, med en ynkelig berättelse. Här råkade allting i confusion. Lägret stod i sin ordning med tält, fanor, gevär, och alltsammans, allenast manskapet var borta. Öfverste Knorring såg sig derföre föranlåten att göra Adjutants-tjenst, och fara in i Fredrichshamn att rapportera Generalen, och hämta ordres, som snart kunnat blifva både onödiga och onyttiga; ty

Den 17 Junii kl. 2 om morgonen instälte sig Cossaquerna i Husula med sitt vanliga skrikande. Alla de som blefvo stilla i husen hade ingen fara; men en Fru Björnramm, som ville springa öfver Bya-gatan, blef tvärt igenom stungen med ett Cossaque-spjut. Emedlertid hade Major Krabbe vid Kymenegårds battaillon fått 30 man tillhopa, hvarmed han fattade posto vid bron öfver bäcken. Cossaquerna trängde på och ville öfver bron; men Major Krabbe med sina 30 man gaf dem salva på salva hvaraf de alltid ryggade. Medan han så nappades hade Major Delvik samlat Fältvakten, tog Regements-Fanorna, så att de egde något anseende, och gjorde mine liksom han ville gå öfver bäcken på venstra sidan, och taga fienden i ryggen, då Cossaquerna gingo tillbaka den väg de kommit. Jag som låg i Strömsby, några stenkast ifrån Husula, och vaknade hastigt då signal gafs på Fredrichshamns vallar med 2 stycken 24 pundiga canoner, fick straxt höra salvorna, och skyndade mig i kläderna till häst, hållande för säkrast att skynda till lägret medan jag ej kunde komma öfver strömmen till Fästningen. När jag kom på landsvägen som geck till Husula, kom unga Baron Fabian Wrede, som då var Under-Officer vid Kongl. Lifgardet och berättade det allt var redan förbi samt att Öfverste Palmstruch satt bakom en tallbacke på en hvit häst, ej långt ifrån oss, och syntes ännu sitta i betänkande, om han skulle vända tillbaka till sitt Regemente. Jag fant då ej nödigt fara fram längre; utan vände om till Strömsby. När jag kom dit voro husen öde och allt folket bortflyktade. Jag tog då mina saker och beslöt möta Regementet, som i dag skulle komma till Kymene. När jag kom till Högforss, fick jag se ett läger, der Sörmanlänningar, Östgöthar och Westgöthar camperade, och som jag fick veta det Sörmanländningarne lågo närmast vid vägen frågade jag efter Regements-Qvartermästaren Kuhlhjelm, ty jag var ännu fastande och kl. var 3 eftermiddagen, önskande få något till mats. När han fick se mig frågade han bestört hvarifrån jag kom? Jag svarade ifrån Fredrichshamn. Han sade: Hvad väg? Jag svarade stora landsvägen. Då sade han: Hvad: Huru är det möjeligt. Generalen är ju instängd, och kommer intet dädan ty Ryssarne är öfverallt. Jag underrättade honom att allt var utan fara; och att några Cossaquer visade sig helt bittida om morgonen; men blefvo straxt repousserade. Han sade då; Vill ni säga min Chef Öfverste-Lieutenant Fuchs det samma i ögonen: Jag svarade; Ja; visserligen vill jag säga sanningen. Då förde han mig till Öfverste-Lieutenant Fuchses tält och anmälde mig. Jag blef befallt att komma in; När jag kom in satt der Öfverste-Lieutenanten vid Östgötha Infanterie Baron Mörner, och ändå en Regements-Officer som jag intet visst kände, som alla sågo rätt modstulna ut. Jag gjorde då samma berättelse som förut, och då jag sade att några Canailler Cossaquer visat sig den morgonen och blifvit afbrände, sade Öfverst-Lieutenant Baron Mörner: Bed gud ni adrig får se någon Cossaque. Jag mente min önskan vara att se dem få hvad deras gerningar förtjena. När jag såg att här intet annat vankade för min hungriga maga än mjältsjuka uppsyner, satte jag mig åter till häst och mötte Kongl. Lifgardet vid Kymenegård, Gud vet allena bäst hvad tankar jag gjorde mig under vägen om detta årets campagne som jag såg begynnas med så modstulna hjertan.

Den 18 Junii var 3:dje Böndagen, då 5 Ryska Hussarer såsom öfverlöpare kommo med full mundering till högqvartret.

Den 19 Junii fingo vi ordes att marchera, som dock straxt contramanderades.

Den 20 Junii marcherade hela Arméen i 3 Colonner. Den 1:a under General-Major Diedron. Den andra under General-Lieutnant Buddenbrock, och den 3:dje under Öfversten Wrangel vid Gardet. Emot aftonen lägrade sig hela Arméen ända längs efter stranden vid Suma åen.

Den 21 Junii låg Arméen stilla och arbetade på Communications-bryggor emellan Regementerna, och Generalen for till Fredrichshamn, der han fick veta att dammen som uppdämde kärren vid Mendolax, var hemligen utstycken. Att det var ett förräderi kunde hvar man finna, och af den Commenderande Chefen en obegripelig sorglöshet, som intet straxt botade dammen, då han af vatuflödet i bäcken väl kunde märka att ett nidingsverk var begångit på dammen. Så liderligen skämdes alla goda anstalter.

Klockan 10 om aftonen kom Öfverste Palmstruch till lägret mycket ifrig och berättade att Ryssen inom en half timma skulle kasta posteringen vid Mendolax öfver ända och ville strax hafva hela Arméen i marche. Alla som kände styrkan af Mendolaz passet, kunde svårligen hålla sig för löje, undantagande de som hade medömkan öfver ett så oerhört poltronerie; det blef ock icke någon marche, ty det befants att Öfversten låtit bedraga sig en en onödig fruktan.

Den 22 Junii låg Arméen stilla, och excercerades de utkomne recruterna.

Den 23 Junii var General en Chef vid Mendolaz posteringen och vid Galere-Flottan och kom emot aftonen tillbaka igen till Suma. Denna dag landsteg Snoilski ifrån Galere-flottan med något manskap vid Kavajocki, och kom tillbaka med 2:ne fångar af Ryska Gardet Preobrazinski. Natten emellan 23 och 24 Junii var Öfverste-Lieutnant Amminof vid Öfverste Bousquets Regemente ute på partie med några hundrade man och dref en myckenhet Hussarer till rygga med deras stora förlust. Han kastade Ryska piqueten öfver ända, och kom så när att de från Ryska högqvarteret begynte skjuta på partiet med Canoner, då de Svenska drogo sig tillbaka till Mendolax. De blefve förföljde af ett regemente Dragoner; men vände och gofvo dem några salvor, så att Dragonerna måtte vika till rygga. De Svenska hade 20 man döda, och 40 blesserade, och deribland begge bröderna Morath, samt Fendrich Aschenberg, som sedan dödde af sin blessur i foten. Huru stor Ryssarnes förlust var fick man intet veta.

Den 24 Junii drog sig Öfverste Fröberg tillbaka ifrån Mendolax passet utan att afbida General en Chefs ordres.

Den 25 Junii hördes till lägret 3 Canonskott från Fästningen, och sporde man strax att de från vallen skjutit på några Cossaquer som visat sig utanför fästningen och gådt tillbaka igen, då de en stund bakom knutarne på Wekelax Prästgård sett på fästningen. Natten emellan den 25 och 26 Junii togo våra fartyg ifrån Ryssarna ett fartyg lastadt med 700 tunnor dricka och mycket bränvin. Derpå fingo de en Knes med några och 30 man till fånga.

Den 26 Junii om morgonen i solgången skjöts allarm i lägret med 2 Canonskått. Orsaken var att Lieutenant Ruthenschiöld vid Östgötha Infanteri sade sig hafva sedt Ryska Arméen anmarchera vid Fredrichshamn, och Fendrich Gyllenspets samt Fabricius vid Nerikes Regemente sade sig sett Cossaquer vid Strömby bro. Detta befants allt falskt, derföre uppsattes det nedrifna lägret igen, och blef intet af den tillämnde marchen. Capitain Otto Flemming var vid Gardet ute, med en slup och recognoscerade Ryska Arméens stältning. Den fants stå vid Mendolax. Han kom tillbaka till aftonen.

Den 27 Junii försökte Ryssarna med sammanslagne flottor gå ut till en holme i sjön, förmodeligen att finna flygtande bönder och dem plundra; men blefvo i sitt uppsåt hindrade genom Galerernas Canoner. Cossaquerna visade sig utanför Fredrichshamn, då Lieutenant Holm vid Artilleriet skjöt på dem med en Canon, och skjöt en till döds; men blef derföre arresterad medan han skjöt utan ordres.

Den 28 Junii var General en Chef till Fredrichshamn, och kom tillbaka igen med en Husar som gifvit sig fången. Klockan 8 om morgonen fick Öfverst-Lieutnant Sparre ordres att göra sig marchfärdig med 500 man af Lifgardet och såg man att hela Arméens läger bröts neder. Jag blef ock kommenderad att följa med de 500 man, och ovetandes hvart resan skulle gälla, marcherade vi utur lägret öfver Suma bro utåt Fredrichshamns vägen. När vi kommit ett stycke utåt vägen, vid pass klockan 11 om matten, sprungo Fredrichshamns Krutkällare i luften, deraf vi slöto att Staden skulle öfvergifvas. Strax derpå fingo vi se Staden med tyghus och allt stå i ljusan låga. Canonerna på vallarna sprängdes. Bomber och granater i Tyghuset creverade, så att det var ett grufligt smattrande. När vi voro komne inemot Strömsbron, mötte oss besättningen med bagage och stycken, då gardet svängde på sidan om vägen, och stadnade medan Quarnisonen marcherade förbi. Under det vi stodo stilla hörde vi klockorna ringa i Staden, hvaraf man slöt att Ryssarna voro redan der inne. När alla marcherat förbi var det allaredan ny dag och således den 29 Juni, då vi följde strax efter de andra såsom betäckning eller Arrier-Gardie. När vi voro komne inemot Suma bro tillbaka, stod Nylands Infanterie, som Gud vet huru det kommit dit, så oss i vägen, att vi åter måste göra halt. Detta räckte både länge och väl; ty Majoren von Törne formerade sig en träta med Adjutanten, om Regementets uppställning, såsom vore något orätt gjordt. Adjutanten: en ganska oblyg man, gaf Majoren så kraftigt svar, och visade Majoren att hans påstående var emot reglementet, så att Majoren måtte flatna och tiga. Vi som märkte af fiendtliga Hussarernas enkla pistolskott att de nalkades oss allt närmare och närmare, tyckte oss med detta upptåg vara mindre betjente; ty vi hindrades härigenom att komma öfver passet. Jag kan ock icke begripa hvarföre icke Regementet blef i ordning ställt på sitt ställe i lägret, och afmarcherade uti sin ordning. Hade Major von Törne, som förr varit Lieutenant vid Lifgardet, den tankan, att visa hvad väldig man han nu var, emot förr, så måste jag bekänna att han af denna handel hade ringa heder, då han i 2:ne Regementens åsyn blef af sin Adjutant declarerad på oförmärkt sätt för en otidigt criticerande narr. Hade han den tankan att blottställa för fienden en troupp af Kongl. Lifgardet, som icke synes alldeles olikt, ty i hela Arméen, i synnerhet vid de Finska regementerna var ett bittert hat till Gardet, så vant han icke sin afsigt. När vi låto honom förstå att han var utom sin ordning, och hade på det rummet icke sin post, hvarföre vi ville gå igenom hans led och lemna broposteringen tillfälle att exequera sin undfängne ordres, så ville han ej blifva den siste, utan lagade sig öfver bron, hvarpå vi sedan följde. Broposteringen satte strax eld på bron, som ej kom väl till att brinna förrän en gräselig myckenhet . Hussarer med mycket skrik visade sig på andra sidan Åen, och skjöto på långt håll hvad de kunde utan att göra någon skada. Broposteringen lossade på dem ett par skott med sina fält-canoner, då Hussarerna tystnade och vände som en pil tillbaka till skogen. Efter en liten stund slogo de på en liten trumma i skogen, och kommo åter fram med grymt skrik och skjutande som förut, och när de åter fådt ett par skott drogo de till skogs. Detta gyckelspel varade en god stund, och då man med skäl borde och kunde tro att alla Regementer afmarcherat, trodde vi att vi ej alldeles borde afsöndra oss ifrån den öfriga Arméen, hälst broen var då alldeles afbränd, så att broposteringen kunde sluta till oss med sin två Fält-canoner, hvilka man trodde blifva så mycket nyttigare, som vi sågo att Hussarerna drogo sig till höger uppföre den lilla strömmen der de vid Breskalla qvarn hade både bro och vad att komma öfver. Det skedde ock att Hussarerna der kommo öfver, och längst bort på lägrets venstra flygel stötte på Björneborgs Regemente som under sin dåliga Öfverste oskäligen sölat bort tiden. Der blef då buller fast icke mycket skade; dock fingo de några blesserade å ömse sidor. Då bud härom kom till General en Chef beordrades 100 man af Lifregementet till häst att vända om igen, och äfven vände Gardet tillbaka, och hela Armeéen gjordet halt. Så snart Hussarerna fingo se Cavalleriet försvunno de strax. Björneborgs Regemente och Bro-posteringen marcherade förbi Gardet, som svängde upp bredvid vägen, och så kom hela Arméen i marche igen. Jag red då sakta fram bredvid vägen, och då jag kommit alla förbi skyndade jag till Högforss att nogare bese det grufliga vattufallet som jag nog märkte att jag aldrig mera skulle få se. När jag kommit fram till Höforss, steg jag af hästen, och mättade min nyfikenhet, och efter dagen var grufligen het gick jag in i gästgifvare-gårds byggningen, som var alldeles öde, att söka något käril hvarmed jag kunde hämta åvatten att släcka min törst. När jag kom in i den rymliga förstugan fick jag se vid den ena väggen uppstapplade brädlårar, en aln höga och långt mera breda, allt ifrån gålfvet upp till taket. När jag dem närmare besigtigade fant jag somliga fyllda med blykulor, större och mindre, somlige med mousquet-flintor, somliga med Pistol-flintor, dem jag trodde vara ditförda och ämnade att föras vidare till Arméens tjenst. När jag blev varse att folket var hemma vid qvarnarna gå gården gick jag dit upp, och då kommo 3 á 4 man in i stugan där jag var, begärande eld och näfver. Då frågade jag hvad dermed skulle uträttas; de sade: att General-Lieutenanten Buddenbrock, som satt till häst ute på backen, hade befalt dem bränna upp gästgifvaregården. Jag gick då ut till General Buddenbrock föreställande om han intet täktes befalla manskapet föra de kistor jag sedt uti förstugan på gästgifvare gården på andra sidan om strömmen, förän elden itändes, så kunde man sedan få råderum att på något fartyg berga dem till Rikets tjenst. General Lieutenanten Buddenbrock emottog min föreställning ganska kallsinnigt, och lät straxt tända eld på huset. När Arméen marcherat öfver bron sattes eld på de ganska präktiga Qvarn- och Såghusen, bommarna öfver strömmen sönderhöggos och många tusende sågstockar släptes med strömmen ned till hafvet, och sist sattes eld på sjelfva bron. Således var inom 24 timmar många millioners värde för Riket förderfvadt, utan någon särdeles trängande nöd. Här lemnades på backen en stark postering med 4 fältkanoner, och arméen marcherade öfver strömmens andra gren till Kymene gård och lägrade sig der på fältet.

Den 30 juni höls Conseil. I dag fick man veta att Ryssarna aftonen förut skutit Victoria i Fredrichshamn med Canoner och 3:ne Salfvor af hvart Regemente, då fick man ock veta att vid fäktandet i går hade Ryska Husarerne förlorat mer än 100 man, och vi förlorat 5 man. Lieutenanterna Knorring och Hästsko med 15 man voro blesserade. Ned vid strömmen sattes en svensk Cavallerie postering, då en Husar med Studsare skiot Lieutenant Roxendorff vid Östgötha Cavallerie midt emillan begge axlarne, då han vände sig till sin troupp att commendera. Af denna blessur blef han död emot aftonen.

Julius

Den1 Julii kom Ryska Arméen till Högforss då ett starkt skjutande börjades å ömse sidor öfver strömmen med Canoner och musqueterie. Ifrån Svenska Arméen gingo frivilliga skyttar till strömmen att försöka sin lycka, och small det utan uppehåll till kl. 11 om aftonen. 2000 Svenska commenderades till Strömmen att hindra Ryssarnas tillämnade brobygnad. De Svenska Canonerna gjorde god verkan, så att Ryssarna flera gånger måste rygga, och en förnäm Rysk Officerare blev skuten vid General Lassis sida. En by på andra sidan var mycket i vägen för våra Canoner ock hade Hussarerna der posterat sig, skjutande starkt genom gluggor och fönster: men de blefvo af Svenska Canonerna körde ifrån byn, då Lieutenaten Klingsporre vid Gardet med 3 man gingo på en båt öfver Strömmen, och i Ryska Arméens åsyn brände upp byn. En Corporal vid Bouquets Regemente och en Rysk Husar lågo bakom hvar sin sten, hvar på sin sida om Strömmen, och lurade på hvarannan. Ingendera ville gifva sig blott. Änteligen att få slut på saken reste sig Corpolaren upp då Husaren sköt miste och Corporalen läddes falla bakom stenen, dock hade sitt gevär i ordning. Husaren hoppade upp på sin sten, att se huru det geck, då Corpralen sköt honom knall och fall. Denna dag förlorade de Svenska en Artillerie-karl och en Soldat, två blefvo blesserade. Rapport inkom att Ryssarne den dagen förlorat 400 man.

Den 2 Julii kl 5 om morgonen begyntes åter Canonade vid Högforss, dock uträttade de Ryska styckena ingenting, och ingen blef blesserad. Middagstiden afskickades allt vårt bagage till Abborfors, hvaraf man med skäl kunde sluta att en ännu längre retrait förestod oss, hvaröfver både den ena och den andra ledsnade. En myckenhet Ryska Canonkulor flögo oss om öronen vid Middagstiden, med ett förargligt gnäggande. Ryssarne skjöto bogenskott och de mesta kulor, som gingo öfver oss, gjorde mycket bullar i en skogsbacke som låg bakom oss. En del kulor föllo på backen, fram för vår front, der vi plåckade upp några hvilka sågo ut som de varit med finaste polerstål välansade. En del föllo i Strömmen vid vårt läger, då vatnet flög med brusande högt i vädret. Det togs för märkvärdigt att Ryssen endast skjöt åt Gardet, lika som hade honom varit väl bekant Regementets stånd. Denna caprice gjorde hans möda fågäng, ty ingen skada skedde. Deremot om han vändt sina Canoner snedt på linien, hade han på de andra Regementernas manskap kunnat förorskat stor afgång, Mot aftonen afbrände Ryssen 3 byar.

Den 3 Julii antändes Kymene Herregård med den gamla Träkyrkan, som stod der bredvid, af de Svenska, jemte alla andra gårdar der på öen, och Arméen retirerade sig öfver Suttula bro, och slog läger längst utåt elfstranden. Två fältcanoner ställdes på fältet utmed Högqvarteret midt from för Gardets front, dock nog närmare strömbrådden än Regementet stod, och utmed Cannonerna stod en 5 alnars hög stor sten, Jag fick fram till Artillerie-Lieutenanten, som jag kände, och tänkte få se Canonens värkan om Ryssen visade sig på andra sidan Strömmen. Dit kom ock en Dansk, Major Hau, Volontair vid svenska Arméen. När vi taltes vid kom en stor Officer, som sades vara Cossaque-General Krassnaskiok och tumlade om på fältet med en hvit häst, ofelbart att recognosera Svenska Arméens ställning. Jag frågade Artillerie-Lieutenanten om han med sin Canon kunde räcka den granna Ryttaren? Lieutenanten svarade, att med visst kärnskott kunde ej räckas så långt; utan om han skulle träffa så voro den ett lyckoskott. I detsamma nappade Major Hau mig ifrigt i armen och ville draga mig bakom stenen sägande: Herr Magister gif Er intet så blott, denna — skall varsamhet föreföll mig så löjlig att jag för löje måtte gå min väg.

Den 4 Julii, Dom. 8:va p. Trinit; under Gudstjensten, då jag nyss börjat predikan börjades på venstra flygeln en häftig Canonad vid Jeppile pass, å ömse sidor, som räckte under hela predikan. Någre handtlangare stupade å ömse sidor. En trepundig svensk metall canon var träffad i mynningen, så at Ryska kulan satt i mynningen qvar. Lavetten hade gådt allt i kras, och fördes Canonen på en annan vagn, Här kom rapport at Dragone-Regementerna, som varit beordrade att försvara passet vid Angiala och betäcka Tavastehus-vägen, hade låtit skrämma sig från passet af en svärm Cossaquer, som med sina hästar kommit öfver Strömmen. Förmodeligen hafva det bedt Gud att Aldrig få se någon Cossaque, som ömhjertigt lärdes mig vid Högforss. Följden af denna Raport var Krigs-Conseil. Om jag fattat rätt, var det Öfverste-Lieutenant Fredr. Sparres vid Gardets Votum: att om de någonsin tänkte afbida Fienden och försvara landet borde de här stå till sista man. Pluraliteten hölt dock före, att man ej borde onödigvis exponera lifvet.

Den 5 Julii i dagningen bröt hela Arméen upp ifrån Sutula, och Marcherade till Cupis, och var Svenska Arméen knappt utur Lägret, förän Ryska Hussarerna voro i vårt läger, och hade på ett hår när bortsnappat Gardes prästen Brock, som uti sin Löfkoja somnat, medan Arméen afmarcherade; dock kom han till häst, och lyckligen undan. Cupis bro uppkastades, och Arméens marche sträcktes vidare: men Gardet stannade vid Pyttis bro, att betäcka Broposteringen, som skulle uppbränna Bron.

Den 6 Julii marcherade vi från Pyttis till stora Abborfors, då det hände, at Prästerna Bolmstedt och Rehn vid Östgötha Infanteriet, trodde sig säkra i Pyttis by, och hade satt på sin kittel, att koka sig ärter; men så snart Gardet rörde sig, voro Ryska Hussarerna för hand, så att Prästerna måste hvälfva ut sin ärtkittel, och kommo med nöd ut på ena sidan af Byen, då Hussarerna ryckte in på andra sidan. De jagade väl efter Prästerna, dock kommo de lyckeligen undan till Gardet. När Gardet kom till stora Abborfors, var Arméen om natten i marche till lilla Abborfors: dit ock Gardet efterföljde. Denna natten märktes första missnöjet hos gemena Soldaten, så att han föga efterfrågade hvad han gjorde, han kastade geväret ifrån sig, i synnerhet de som voro af Carelska Bataillon, och försvunno sjelfva. Jag upptog så många musqvetter af Landsvägen, som min häst kunde bära. Arméen stannade vid lilla Abborfors: men Bagaget och grofva Artilleriet gick en mil längre fram till Tessiö.

Den 7 Julii låg Arméen stilla, i sitt uppslagna Läger och hördes af Ryssen ingenting.

Den 8 Julii låg Svenska Arméen stilla och hördes att Ryska Arméen satt sig i vårt gamla Läger vid Suttula.

Den 9 juli, låg Svenska Arméen stilla,, och sporde man, att Ryska Cavalleriet kommit Cupis, och deras Hussarer slagit läger vid Pyttis.

Här led Svenska Arméen, som var skild vid sitt Bagage, mycken nöd, i synnerhet på salt, så att det fattades Bordsalt vid sjelfva Högqvarteret. Lax fingo vi nog, uti de Lax-kar som stodo i Strömmen; men då den skulle kokas måste han kokas med Krut, och då han skulle ätas hade man hvarken ättika eller bröd; så att deraf blefvo både osunda och osmakliga måltider. Feta Lamb fick man köpa af de fygtande Finnar, som gjorde väl feta, men osaltade soppor, som orsakade fältsjuka, hvilken utmärglade många, och den ena smittade den andra. Här blef hatet till General en Chef häftigt, och allmänt, samt omdömena om honom ganska nesliga. Hos Regements-Cheferna var för Generalen hvarken respect eller lydnad, och all påckade på permission, att resa till Stockholm, och om de ej fingo reste de ändå, sedan Chefen för Lif-Regementet Baron Math: Alex: Ungern von Sternberg, och dess Major Mejerhjelm, visat prof, att det kunde utan fara gå an. Jag som umgicks med alla, både högre och lägre, såg tydeligen mitt fäderneslands våda, bragtes dels af kärlek till Fäderlandet, dels af ömhet för Gref Levenhaupt, till det förtviflade beslut, att söka samtal i hemlighet med honom, yppa för honom tillståndet i Arméen, och råda honom att efter fältet här var för den Svenska Arméen ganska fördelaktigt, hämta Artilleriet och Bagaget tillbaka, samt Salt och Proviant ifrån Borgo, och här afbida fienden, och som jag vore säker, att alla Cheferna vid en Conseil skulle råda till retrait, borde han taga dem alla för hufvudet, såsom Rikes förrädare, sätta till nya Chefer, och lefverera fienden en slaktning. Gingo det lyckligt, som jag hopades, så hade han förryckt alla sina fienders planer. Ginge det olyckligt, vågade han ej mer än General Eric Wrangel, som rände åstad i otid, och blifver ändå ärad af en nation, som alltid varit och är hugad för skarpa Actioner. Just denna dag blef jag varse, att General en Chef gick ensam ifrån högqvarteret, utåt fältet; Jag tog då straxt en kopparflaska i handen, som vore jag sinnad gå till Finnarne att köpa mjölk, och skyndade mig ditåt där General en Chef geck, men som jag var långt till vänster om hans väg, så hände att Öfverste-Lieutenanten vid Lifgardet Baron Sparre, och General-Adjutanten Gref Liven, som kommo efter honom hunno långt förr fram än jag. Jag geck då bakefter dem så långt, att jag icke hörde hvad de talade, då Generalen efter någon stund vände sig hastig om och sade: Ja: gode Herrar, J sägen så: men J seen ju att jag är förrådd. I det samma blef Generalen mig varse, och frågade hvart jag ville gå. Jag förebar att köpa mjölk, då Generalen vände om till Högqvarteret, och jag måtte gå längre fram, för att ej röja min afsigt. Ledsen vid mig sjelf och alltsammans, vände jag sedan om till Högqvarteret, begärande lof att på 2 á 3 dagar resa till Borgo.

Den 10 Julii låg Arméen ännu stilla vid lilla Abborfors; och jag nyttjade min undfångne Permision, och reste kl 9 om aftonen till Borgo.

Den 11 Julii i Solgången råkade jag, midt för Degerby, Capitain von Bysing vid Artilleriet, som fådt sin Rustkärra till sig, och frukosterade. Han ropade mig, frågande om jag ville hafva frukost? Jag, som var alldeles uthungrad, och af hunger vanmägtig, lät icke nödga mig, utan emottog med glädje och härlig matlust, en sup Bränvin, smör och godt bröd, Lax kokad med sallt, och rätt god spickeskinka, och red så vidare. Kl 6 om morgonen kom jag till Bagaget vid Pernou, och där sporde jag att 2 Sexpundiga Canoner skulle föras ifrån Bagaget till Arméen igen. Den 12 Julii kl 3 om morgonen kommo Ordres till Pernou, att straxt bryta upp till Borgo med Tråssen, som ock skedde. Hela Arméen var ock denna dag i marche till Serkelax Herrgård. Jag kom middagstiden till Borgo, där allt folket var bortflyktadt för fienden.

Den 13 Julii fördes proviant ifrån Borgo till Arméen, som dragit sig tillbaka till Forsby bruk, och så vidare till Bergby ängar; en fjerdedels mil väster om Torssby. Den 14 Julii fördes åter mycken proviant, ifrån Borgo till Arméen.

Den 15 Julii reste jag från Borgo till Arméen igen, som var på Bergby ängar. Där fick man nu campera i kojor, af ris och löf gjorda, och den så kallade Rödsoten grep allt vidare omkring sig, hvaraf tillståndet allt mera förvärrades. Här stod Arméen på ett ställe, där Hussarerna svårligen kunde komma till oss för kärr och moras, och om minsta Bröstvärn blifvit uppkastadt, på Åsen emellan Bergby och Forsby, och med en Postering försedt, tyckes man här kunnat uppehålla Ryssen så länge Sommaren varat. Mot aftonen marcherade Fendricken Thure Rudbeck på partie emot fienden, med 50 frivilliga af Lif-gardet.

Den 16 Julii råkade partiet tre Cossaquer på en skogsäng vid Pernou, då Hästen skjöts undan den ena, som blef fången. Sedan när Partiet kom tillbaka på Landsvägen, kom Lifregementets Postering drifvandes med en stor svärm Cossaquer, då partiet sköt ner en hop, utan att de kunde sätta sig till motvärn; men på Svenska sidan blef hvarken någon död eller blesserad.

Den 17 Julii voro åter Cossaquerna vid Lif-Regements-Posteringen, då 7 Cossaquer blefvo döds skutne, af Lif-Regementet blefvo 4 Ryttare blesserade.

Natten emellan den 17 och 18 Julii voro åter Cossaquerna framme vid Posteringen men blefvo med märkelig förlust tillbaka drifne.

Den 18 Julii hölts Conseil, och straxt gafs befallning att tillbakaskicka all ännu qvarvarande Tross till Ellby. En stund derefter måste åter Trossen vända om igen: men emot aftonen sändes Trossen bort. Bagagets bortsändande förorsakade i Arméen stort elände, ty ingen hade något lifuppehälle, eller att ligga på, ej heller något tält; och väderleken var regnagtig samt kall, så att man låg och vrok som fä på maken i vätan.

Den 19 Julii bröt Arméen upp ifrån Bergby ängar kl. 10 på aftonen; och marcherade genom Elby midt i natten, utan att någon oroade efter tropparna.

Den 20 Julii tidigt om morgonen, marcherade Arméen genom Borgo stad, och lägrade sig väster om Borgo ström, på ängar och gärden omkring Johannisberg och Kiala. Fyra kanoner posterades på Prästgårds backen, och 6 Canoner på flaggbacken.

Den 21 Julii låg arméen stilla och började Cossaqverna visa sig vid Posteringarna som stodo vid Borgo Lador.

Den 22 Julii gorde Cossaquerna åtskilliga gånger larm vid Posteringarne; men allt utan blodsutgutelse.

Den 23 Julii visade sig Cossaquerna vid yttersta Posteringarne; men drogo sig straxt bort igen.

Den 24 Julii kom Fendrick Thure Rudbeck tillbaka med sitt Partie frivilliga, och hade en fången Husar med sig, som bekände att 5000 man Ryskt Infanteri och 2009 Cavalleri låg vid Servlax: men 6000 Cossaquer och Callmucker samt 2000 Hussarer lågo emellan Servlax och Elby. De öfriga af Ryska Arméen voro vid Fredrickshamn. Af Rudbecks partie rymde en man, som var af Lybeckers Compagnie, och en Finne till nation.

Den 25 Julii låg Arméen ännu stilla, och hörds ej af fienden.

Den 26 Julii reste jag till Bo Herregård, 1 mil ifrån Borgo, och passerade vid Arméen ingenting.

Den 27 Julii var jag qvar på Bo gård, och var vid Arméen allt stilla, allenast hästarna upptogos att stå på hafra. Här ville förljudas det General en Chef bekommit Regeringens uttryckliga befallning att fatta stånd vid Borgo, och ej gå vidare tillbaka. Om så var, som ransakningen hvilken seden höls öfver Gref Levenhaupt bestyrker, så var det ett tydeligt tecken till att regeringen ej kände Situationen; ty Höjderna på Stadens sida om strömmen, commenderade hela fältet där Arméen stod på de låga ängarne, så att Svenska Arméen kunde alldeles ruinas med Canoner. På den sidan åter där stadan stod, var intet fällt att slå Läger på, mindre att hålla Action, med en fiende, som kunde komma betäckt alldeles in på svenska linien. På den sidan der Svenska Arméen stod, var nog fält att agera, Cavallerie och Infanterie, om fienden velat gå öfver strömmen och attaquera; men så fåkunnig borde man ej förmoda honom vara, då han ifrån högderna kunde afgjöra saken med canoner, utan att förlora en man, och kunde dessutan gå Tavastehus vägen oss förbi och coupera de Svenska vägen till sina magaziner i Hellsingfors. Torde hända dessa Ordres voro orsaken, att Regements-Cheferna skickade så mycket manskap, under namn af sjuka, på båtar till Hellsingfors, så att Arméen otroligen försvagades. Då dessa sjuka kommo till båtarna, dit de gingo med gevär, räntzlar och kappor, funna de vin till salu ifrån flottan, supo sig drukna och i fyllerit höggo hvarandra allt sönder. Rymmandet vid de finska regementerna ökades dagligen, som ock nog försvagde Arméen.

Den 28 Julii var jag vid Arméen, då, emot aftonen, en Rysk Capitain kom till vår Armée, med Brev angående von Nolkens resa till Wiborg.

Den 29 Julii bröt Arméen upp ifrån Borgo till Sibbo, och följde jag med ifrån Bo gård.

Den 30 Julii, bröt Arméen upp ifrån Sibbo till Helsinge malm då jag for in till Helsingfors, att skaffa mig några förnödenheter, och for åter ut till Armén igen.

Den 31 Julii låg Arméen stilla på Helsinge malm, ett ställe som var artigt nog. Bakom ryggen på Arméen voro tämligen höga Berg, att plantera stycken på, fältet beqvämt nog för oss. Högra flygeln var betäckt af haf, vänstra flygeln af Cavalleriet, och Helsinge-ström.  Framför fronten nog svåra kärr, med ganska smala defileer emellan, det knapt 10 man kunde gå i bredd, Helsingfors Stad och Svenska Galere-flottan med alla magazinerna ej långt ifrån oss på högra sidan, hvarifrån ingen var i stånd coupera oss, så länge vi behöllo denna ställning. I dag kommo 400 man gardes-recrutur ifrån Stralsund till Helsingfors.

Augustus

Den 1 Aug. var jag till Helsingfors med Regements-fältschär Göhl vid Östgötha Infanteriet, till sjuklägret, hvilken fått befallning att mönstra ut de som blifvit friska och sända dem till lägret. Där var ingen illa sjuk, och några hundrade sändes till Arméens läger, som voro alldeles friska.

Den 2 Aug. uppslogs formeligit läger för Arméen på Hellinge malm, sedan tälten blifvit hämtade från Helsingfors.

Den 3 Aug. höllts besiktnings-mönstring vid Kongl. Lifgardet, då General- Major Bousquer öfversåg munderings-persedlarna vid Regementet. Lieutenant Klingsporre gick ut på partie.

Den 4 Aug. efter middagen kommo Gardes-recruterna till Lägret, och emot aftonen kom Lieutenant  Klingsporre tillbaka med sitt partie, utan att hafva något uträttat.

Den 5 Aug. inbraktes en fången blesserad Hussar af Capitain Knorring, jämte åtskilligt annat byte. Dito råkade några Cossaquer och Hussarer på Lif-Rgementets fouragerare, och blesserade med spjut 5 man, af hvilka en var dödligen blesserad.

Den 6 Aug. försåldes det byte, genom auction, som Capitain Knorring tagit af fienden.

Den 7 Aug. kommo 3 Hussarer med 4 Hästar öfverlöpandes till Svenska Arméen, då ock fiendtliga Hussarer visade sig vid Posteringarna: men drogo straxt af igen. Arméens ställning syntes här ganska trygg, ty fienden kunde intet ankomma, utan i den flanquen där Cavalleriet låg. Vi hade ej mer än några mousquet-skott till Gammelstads bron, och således hade öppen väg till Helsingfors, dit vi nödvändigt skulle gå, om vi ej på detta stället ville lefverera fienden en Bataille. Men till så karlavulit steg var ringa hopp, och här ville ej heller duga att längre stå; ty af de Finska Regementerna rymde 30 á 40 man kvar natt, till sina hemvist. Finnar voro af Ryssarne i lägret sände, som låckade dem bort, och talade stort om Ryssarnas generositet, hvarigenom de flygtingar som fölgt Arméen med sin boskap, och sålt allehanda förfrisking, äfven bortlåckades, och gingo sina färde.

Den 8 Aug. middagstiden kom General Dolgeruckis page, och en Hussar till oss öfverlöpande. Eftermiddagen kom en underofficer som Courier ifrån Ryska Generalen. Denna morgon kommo Ordres att Arméens hästar skulle upptagas, hvilket gjorde uppmärksamhet; men då de stått upptagne on god stund, kommo Ordres att skulle släppas igen. Efter middagen attaquerade Ryska Cavalleriet vårt Cavallerie vid Helsinge Kyrka, då våra hästar åter togos upp igen. Ryska Cavalleriet blef med förlust repousseradt. När hela Arméen stådt en stund i gevär fick manskapet gå i tälten igen. Baron Strömfelt vid Smålands Cavalleri blef illa skjuten i pannan, just i hårfästet, så att han dagen derefter dog deraf. Någre ryttare blefvo ock dödskutne.

Den 9 Aug. kom Lieutenant Klingsporre, som åter varit ute på partie, samt fasttagit 5 rymda Soldater af Björneborgs Regemente.

Emot aftonen, denna dagen, företogs ett göromål, som mera liknade en vansinnighet, än krigsmaneuvrer. Vi stodo på ett så godt ställe, som vi kunde önska, på några musquetsskott nära bron vid Gammelstad öfver Helsingeström, så att ingen kunde bestrida oss vägen till Helsingfors: men hvem som illa recognoscerat både orten och fiendens ställning, eller, som likast synes, haft ett purt förräderi i sinnet, och inbillat Gref Levenhaupt, att Situation vid Domarby på de sanka ängarne var oss fördelaktigare, må Gud döma.  Men emot aftonen sattes en svag postering vid Gammelstads bron, med 2 stora 24 pundiga jerncanoner, utan lavetter, ammunition eller Artilleri-betjening; Arméen måste bryta upp, och draga sig åt venster till Staffansby. Bron öfver strömmen, på stora landsvägen förbi Helsinge Kyrka, brändes upp, medan Arméen marcherade deråt, och en ussel flottbro af svagt virke, föga bättre än ett gärdsle, lades öfver strömmen vid Staffansby, och derpå marcherade Arméen i svart mörkret öfver strömmen. Detta bör förstå om Infanteriet, ty Cavalleriet hade gådt över rätta bron, förrän hon sattes i brand, När Infanteriet var öfver, i detta grufliga mörkret, visste ingen hvart han skulle gå, eller hvar han borde stanna, utan manskapet stod som bilder med geväret, och den som fant en stor tufva i kärret, kastade sig derpå, med hästbetslet om armen, till dagar blef. När det vart dager, lades Regementerna i 2 linier, med Cavallerierna på flyglarne; men då man fick se belägenheten, fick något hvar stora ögon. Vi låg då i ett sankt hål, der vi kunde med Canoner ruineras. Staffansby, på fiendens sida om strömmen, innehades väl af Bousquet Regemente: men hvarken var det i stånd att soutinera denna post, eller Arméen i stånd att secundera Regementet, om fienden anfölle med någon force. Ifrån Åbo vägen var Arméen skiljd, och om fienden häfvit den svaga broposteringen vid Gammelstads bron, som var ganska lätt, så hade vi alle varit instängde i ett hål, der vi nödvändigt måst gifva oss på nåd och onåd. General en Chef fant ock snart sjelf det bedrägeri man med honom spelt, och strax om morgonen den 10 Aug. begyntes arbeta på en ny väg, väster om Helsinge ström ut till Gammelstaden, så att man kunde komma ut Helsingfors vägen strax vid Gammelstads bron. Lyckan favoriserade oss ock, att den sluga General Löfvendal, ganska otillräckligen recognoscerade passet, der Broposteringen vid Gammelstad stod, som han sedan sjelf vid Capitulation bekände; ty straxt nedan för bron, uti viken, kunde 2 á 300 man gå i bredd, utan att vattnet räkte karlen högre än till midjan, Hade han den gången litet närmare tagit möjligheten i betraktande, så hade han inom en half timmas tid, kunnat taga Helsingfors med all våra Magaziner, och der gjorda Inrättningar.

Denna dag i morgonstunden kom Ryskt Cavallerie fram, och satte sig i två linier på gärdet, nedan för Helsinge Kyrka. Våra friskyttar gingo ut, under Lieutenant Klingsporres commando, och växlade skott med Ryssarne öfver strömmen. Jag satte mig på en hög backekulle bakom lägret, och såg derpå hela dagen, gifvandes akt på situation, och den bedröfliga ställning hvari vi råkat, som ställt oss på en plats, alldeles otjenlig både till attaque och defension. Jag märkte huru angelägna Ryssarna voro att recognoscera Staffansby, och att entsla Ryska Hussar-Officerare kommo utur skogsbacken, och redo bakom husen, och in på knutarna i byen, endast i afsigt att recognoscera, och så snart den ena ridit bort, kom en annan i stället, så att man ljusligen kunde se, det de hade något särdeles i sinnet, emot denna postering. Detta föranlät och Svenska Generalitetet att draga posteringen derifrån emot aftonen, på vår sida om strömmen, och lemnades allenast en postering vid den nygjorda flottbrygggan.

När jag om aftonen gjorde bön för Kongl. Lifgardet, märkte jag att Officerarne, som stodo på knä vid sina trummor, hade ständigt ögonen upp till ett berg, som låg å andra sidan strömmen, ungefär 2 á 300 steg bakom min rygg: hvarföre jag ock, så snart jag tagit upp versen efter bönen, vände mig om, och fick se hela Ryska Generalitetet på berget, som stodo med blottade hufvud, och lika som gjorde bön med oss, medan de i det lugna vädret kunde höra vart ord. Sedan bönen var slutad, började trossen marchera den nya vägen till Gammelstad, och så vidare till Helsingfors. De andra Presterna vid Gardet följde med trossen; men jag, som hade veckan, blef qvar hos Regementet. Sent på aftonen fick hela Arméen ordres, att i god tid marchera samma väg som trossen, När allt mot midnatten var tyst, gick jag fram på fältet innemot Strömbrädden, till en Lieutenant Ramse vid Gardet, som der hade gardes-piquetter. Der hörde vi grant att Ryssarne släpade Canoner till Staffansby, och strömstranden, och huru de ropade verda i Ryska Arméen. Jag gick tillbaka till en grop vid Domarby vägen, der jag om qvällen haft en stockeld, och lade mig att hvila, medan ännu någon värma spordes vid glödhögen, och natten var ganska kall.

Den 11 Aug. i första daggryningen vaknade jag, och blef varse att alla Regementer afmarcherat, både i första och andra linien; undantagande alla Gardes-tälten stodo qvar, och ett stort Officers-tält, just bakom Gardet, der Åbolands- Regemente stått. Jag gick till Gardes-tälten, och fant alla sofvande, jag väkte då Chefens Ordonance, och bad honom nämna för Chefen, huru vår Armée både Cavallerie och Infanteri nyttjat tiden, och att rådeligit vore att nyttja dimban, som stigit upp af Strömmen, emellan oss och Ryssen. Regementet kom snart i gevär. Tälten blefvo nedtagne och afsände. Och emedan detta förrättades och Gardet svängde upp åt vägen, som var gjord emellen Domarby och Gammelstad, lade sig dimban, och Ryssarna begynte häftigt canonera på Gardet. Af det stora Officers-tält som stod bakom Gardet, var nedersta delen borttagen, och allenast taket var qvar, och det stod Regements-Qvartermästaren Wetterhof vid Åboländingarna, i en Cattuns Nattröja, och drack Thevatn, som hade bort vara borta för Regementet han stod vid. Han tillspordes hvad han tänkte på, som stod så obekymrad, och finge de till svar att det var icke så brott om. Jag trodde straxt att han som tjent länge hos Ryssen, ville på detta sätt utmärka Gardets station, ty efter hans tält stod något på höjden och utom sin ordning, kunde Ryssarna grant se honom. När Gardet svängt upp, kommo ännu troupper marcherande, som försinkat sig på vänstra flygeln, måtte alltså Gardet stå och kläda skott i två timmar: dock förlorades ej mer än 5 man. Ryssarne sköto först för högt, och sedan blefvo de af våra 2 trepundiga Fält-canoner, som stodo posterade på Domarby berget, mäkta oroade. Först märkte vår Artillerist, att Ryssarne ställt sina Canoner i en lada vid Staffansby, och skjöto genom hål gjorda på väggen; derföre sköt han lösta på huset, så att de måtte derut, och draga sina Canoner fram på fältet, och hämta mera ammunition. När vår Lieutenant vid Artilleriet märkte de Ryska Ammunitions vagnarna, sköt han åt dem, och det togo eld, så att sju vagnar flögo i luften. Detta frälste mången Gardes karls lif; ty förrän Ryssarne hunno hämta nya Ammunitions vagnar, kom Regementet i marche. Medan Regementet lagade sig till afmarche, och hade svängt upp på vägen, hände den oordning, att Major Schulzendorf med Östgötha Cavalleriet, som sinkat sig på vänstra flygeln, kom i fullt traf ridande utför Domarby backen, och ville rida öfver Gardet. Capitain Lybecker, som stod närmast i vägen med sin division, ropade, att de skulle göra halt, medan Gardet kunde svänga på sidan, och lemna vägen ren: men Major Schulzendorf trodde sig icke vara tjent med den stationen, der canonaden ännu continuerade, utan trängde på att rida öfver Gardet. När Capitain Lybecker det såg, lät han sin division fälla bajonett på Arméen, emot Cavalleriet, och hotade med en salva. I den ångesten grep Major Schulzendorf till det värsta råd, som kunde upptänkas. Han gjorde en sväng till höger, och satte sitt Cavallerie i ett bottenlöst kärr, der de trampade ned hvarandra, så att 80 man ömkeligen omkommo, hvilket var den dagens största förlust. Under allt detta, ja, intill sista man, satt General en Chef Gref Levenhaupt till häst, med en hvit kappa på sig, just der Canonkulorna flögo som starkast: men blef oskadd bevarad till en ömkeligare död. Medan General en Chef således syntes afbida en kula, och Wetterhof ännu i Cattuns-tröjan skötte sin Thecopp, satte jag mig till häst, och red på sidan om vägen, der manskapet marcherade. När jag kom till höger, der Lif-regementet till häst haft sin station, fant jag en ny trästol qvarlemnad; jag steg åter af hästen, att der afbida Regementet, roandes mig med att se huru Ryssarne kastade bomber åt vår marche linea: men de kastade alltför kort, så att alla bomberna slogo i ett bottenlöst kärr, der Brantrören straxt släktes, hvilket var den artigaste utsigt jag under hela Campagnen ägt. Jag satte mig åter till häst då jag blef varse det främsta af Regementet passerad ett ställe af ändan på gatan vid ett torp, der Ryssarne sköto grufligen med 12 Canoner, som de släpat fram på bergen venster om oss. Denna häftiga canonad skadade hvarken mig som red, eller någon man som gick, ty Ryssarne sköto allt för högt, och förorsakade ej annat än ett grufligt buller i bergen och skogen, höger om oss.

Änteligen kommo vi fram till Gammelstads bron, hvarest stod en vår postering af 400 man Infanteri, med två 24 pundiga Canoner af järn liggande på två trästockar på backen. Hade Ryssen häfvit denna posteringen, som var ganska lätt, så hade hela Svenska Arméen på en gång varit borta. General Lövendal beklagade sjelf sedan, vid Capitulation, att han den resan otillräckligen hade recognoscerat. Sedan Svenska Arméen hade kommit igenom trängslen förbi Gammelstaden, marcherade den utan hinder öfver bryggan vid Helsingfors broberget, satte eld på bryggan, marcherade genom staden, ut på Campen, och satte sig där lika som i en fästning, hvars attaqverande skulle komma att stå Ryssen allt för dyrt. Hela denna dagens förlust var, på Svenska sidan, något öfver 100 man. Wetterhof blef ock borta med Åbolänningarnas Regements-Cassa, och en Rysk Hussar som dagen efter kom till oss öfverlöpande, berättade att denna Office hade i sommar flera resor varit vid Ryska Arméen. Om natten smygde sig Hussarerna fram, gjorde larm, och sköto in i gardes lägret.

Den 12 Aug. om morgonen gick jag utur staden, till gardes lägret att göra bön. Under bönen gjorde Hussarerna allarm, så att piqueten måtte rycka ut, hvarmed åter allt stillades. Sedan inkom raport att vid Fostgården hade 40 Dragoner af Lif-dragonerna slagets med 700 man Cossaquer; nedslagit 6, och drifvit de andra på flygten, och sades, det en af de slagne varit en förnäm Officer klädd i Drap d’or med prägtigt Equipage. Efter middagen skickades Lieutnant Taub med Trumpetar Culow tillbakars med Cossaquiska generalen Krasnaschuks eqvipage hvilken Ryssarne mente vara fången: men då blef kunnigt att den slagne förnäma Cossaquen var general Krasnaschuk sjelf, hvilken Major Schauman låtit slå ihjäl, ehuru han begärt pardon, enligt sitt löfte, att aldrig begära eller gifva pardon. Om aftonen fördes general Krasnaschuks lik in i Helsingfors. Han var en stor och stark man med gula mouchetager och kort hår, samt sades öfver 70 år gammal. Var annars känd för en gruflig tyran på de arma fångarne. Litet efter, sedan Krasnaschuks lik var infört i Helsingfors, kom Trumpetar Culow tillbaka till Helsingfors med Cossaque-Genralens Eqvipage, lastad på några rödbruna Cameler, hvilken Ryssarne mente vara fången. Sent på qvällen hördes några salvor som man ej fick veta utgång på.

Den 13 Aug. om morgonen visade sig Ryska lätta Cavalleriet, men for strax bort igen. Jag var och besåg den Cossaquiska Generalens lik, och fant honom varit en ganska starkt lagd man, och mycket låghalt af en gammal blessure i knäskålen. Kroppen hade dessutom ganska många ärr af blessurer. Denna gången hade han fått ett skått i strupen och tre värjstyng i kroppen. Efter middagen fördes liket till Ryska lägret. Emot aftonen kom ordres att 5 veckors Magasiner skulle anläggas vid Regementerna, och alla tråss- samt Under-Officershästar afskaffas.

Den 14 Aug. var gardet ute , att betäcka arbetarne som röjde bort skogen framför lägret, då Capitain Ehrenstolpe sköt en Kallmuck, att han föll af hästen, då man fant att det var Capitain De la Vals häst, som några dagar förut blifvit bortstulen. Emot aftonen stältes Svenska Arméen i slagtordning framför lägret, då Infanteriet räckte i två linier ifrå den ena sjöstranden till den andra, så att Cavalleriet formerade tredje linien, emellan bägge sjöstränderna. Första linien var med luckor, och den andra så stäld att den kunde trada i första liniens luckor: men Cavalleriet, eller Arméens tredje linia, kunde intet agera, förän Arméen vunnit mera fält, så att Cavalleriet kunde utbreda sig på flygterna. Detta förorsakade i Ryska lägret stort allarm, så att folket hela natten legat på geväret. Många stycken fördes på våra batterier.

Den 15 Aug. mente man att fienden skulle attaqvera: men det skedde icke. Ryska Generalitetet recognoscerade, omgifvit af en troupp Circasser, alle klädde i Harnesk ifrån hufvud till fötter, beväpnade alle sammans med långa piquer, som såg rätt artigt ut. De gingo tämligen nära intill Svenska lägret, och ingen sköt på dem.

Den 16 Aug. visade fienden sig ofta, och gingo Ryssarnes Officerare tämligen nära Canonerne, så att Ryska General-Adjutanten von Essen blef skjuten knall och fal af en Canonkula. Annars sades att man hörde Ryssarne timbra på pråmar och flåttbryggor.

Den 17 var ett ganska fult väder, och hördes  ingenting, förrän sent på aftonen, då Öfverst-Lieutenant Cuninghamn kastade en bombe i Ryska lägret, med en 80 pundig jernmörsare, från den ena Helsingfors pråmen, hvilken bombe, då han creverade, gjorde mycket allarm i Ryska lägret. Samma afton kom en Rysk Trumpetare till våra förposter, och sade sig vara utskickad: men efter han icke ville låta sig föras genom Svenska lägret med förbundna ögon, reste han tillbaka igen.

I Svenska lägret var en stor jämmer efter fourage, så att alla tråsshästar afskaffades, och ingen Officerare fick hafva mera än en häst. Något fouragerades öfver sjövikarne på bägge sidor; men sådant ville alls intet förslå, både för Cavallerie och Infanterie.

Den 18 Aug. gingo åtskilliga Courirer emellan bägge lägren, och emot aftonen kom åter en, som icke ville låta förbinda ögonen, utan gaf ifrån sig sina depecher, och vände om igen.

Den 19 Aug. kom en Bestuchef Courier ifrån Ryska lägret, och for straxt tillbaka igen. Dito kom Öfverst-Lieutenant Kaulburs ifrån Stockholm, på en kronojagt. Derpå hölts Conseil, och emot aftonen kom på General-Orderna, att General-Major Bousquet skulle Commendera Arméen, efter General en Chef Gref Levenhaupt skulle resa till Stockholm, tillika med General-Lieutenant Buddenbrock. Annars taltes om Capitulation med Ryssarne. I Svenska Arméen var annars nog elände, och ibland annat på vedbrand, så att en del af husen i Helsingfors refvos neder, och fördes till lägret, att tjena till bränsle.

Den 20 Aug. emot aftonen kommo 2:ne Ryska Officerare till Helsingfors, och som förmentes medbragte Capitulations-puncter. En stund derefter reste General en Chef Gref Levenhaupt, och General-Lieutenant Buddenbrock till Sverige.

Den 21 Aug. om morgonen reste Gref Axel Fersen till Ryska lägret. Sex hundra man af Svenska Arméen Commenderades till Galer-flottan, som hotade att gå hem. Emot aftonen kom en Bestuchef utskickad från Ryska lägret, och for strax tillbaka igen. Vid det tillfället såg jag hans Escort af Ryska Gardet, alla med svarta hästar, blå råckar, röda underkläder, silfver-galoner på hattarna och hvita stora bandrosor vid hattknappen.

Den 28 Aug. (anm: ska ev vara 22 Aug) gjorde Cossaquer och Hussarer starkt anfall vid våra förposter; men då några Canoner på dem lossades, drogo de sig snart tillbakars igen. Den var roligt att se, huru het den gamle General-Major Bousquet var, vid detta tillfälle. Han ropade med ifver på en hop Infanterie-Officerare, att de skulle stiga till häst, och göra sig följe: men de ursäktade sig, att de hade inga hästar. I dag hölts ock Conseil öfver de af Ryssen föreslagne Capitulationspuncter som voro: 1:0 Att de  Svenska skulle få fritt aftåga. 2:0 Att de Finnar som ville resa till Sverige skulle hafva frihet dertill, och de som ville blifva qvar, skulle blifva. 3:0 Att de Resande skulle fara med de fartyg, som lågo vid Helsingfors och inga andra. 4:0 Att de resande skulle få 14 dagars proviant, och lefverera ifrån sig det öfriga. 5:0 Om proviant tröt under vägen, skulle de få mer, och frihet om de blefvo väderdrifna, att gå i land vid Ryska hamnar. 6:0 Allt Artillerie skulle lefvereras till Ryssen. 7:0 Alla Officerare skulle reversera sig, att på ett år intet tjena emot Ryssen. Alla Officerare rådfrågades om desse föreslagna puncter, då de fleste svarade: att de heldre ville dö och slåss till sista man än ingå ett å nesligt accord.

Den 23 Aug. var Major Ehrensparre, vid Bousques Regemente, till Ryska Arméen och kom igen emot aftonen. Emedan Situationen vid Helsingfors föreföll mig så dråpelig att befästa, att om något tillades med konst på holmarne, på Kosa-berget, och Broberget, skulle Helsingfors blifva den säkraste ort i verlden; derföre nyttjade jag i dag tiden, att gå öfver Raja-berget, ut åt näset, att få hela situation på en gång både åt sjö och landsidan. Jag stärktes väl i den tankan jag haft om orten: men hade först den förtreten se 5 Ryska Örlogsskepp komma ut i hafvet, och segla ända åt Helsingfors-båken, och hörde dem skjuta Rysk lösen, hvarpå Ryska Galer-flottan som låg bakom hästnäset, svarade, som gaf mig tillkänna, att vår flotta var hemgången. Sedan fick jag den öfvertygelsen, att i vårt usla tillstånd, kunde den oenighet som herrskade i vår Armée, ändå icke utsläckas. En ansenlig stortalig Officer, af något Finskt Regemente, som med några flera kom efter mig, utgöt mycken försmädelse öfver Gardet; ty han kände mig ofelbart; och då jag ej längre aktade höra derpå, utan gick, hade han den utlåtelsen: Jag må säga om Gardet, som General Düring sade då de kommo med hans brud, att föra henne till sångs bröllops-afton: Werf sie hinter mein a—, sie ist nicht nüts.

Den 24 Aug. skickades Commissarier till Ryska lägret, Öfversten Baron Fabian Wrede, Öfverst-Lieutenanten vid Gardet Baron Fredrich Sparre och Majoren Gref Adam Horn. Ryssarne kommo för ro skull till våra posteringar, och många Svenskar foro till ryska lägret. I dag syntes ock fyra Ryska Örlogsskepp kryssa i sjön, utan för Helsingfors, och en Gyllenspets kom sjöledes såsom exprés från Sverige.

Den 25 Aug. vardt allmänt kunnigt det Capitulation var slutad i så måtto, att Svenska Infanteriet skulle gå sjövägen till Sverige, och Cavalleriet landvägen Norr omkring. De af Finska Regementerna som ville gå till Sverige, skulle äga frihet dertill, och de som ville blifva qvar i Finland, skulle obehindrade få gå till sina Rusthåll och Rotar, sedan de lagt ned gevär vid Ryska Arméen, och lemnat dem i Ryssens förvar till krigets slut. Allt Fält-Artillerie, och hvad af Artillerie som fants i land, med bomber, kulor, krut och Magazinerna i Helsingfors skulle höra Ryssen till. Alla till Sverige gående Svenska fartyg skulle få Ryska pass, att fritt få gå som dem syntes, och der de blefvo till Ryska hamnar väderdrefne, skulle dem ske all höflighet. Emot aftonen kommo många Ryssar till lägret, och Helsingfors dem de Svenska med mycken grämelse och knorr ansågo. Om aftonen gjorde jag bön för Lifgardet, då bakom mig stodo två vackra Officerare af Ryska Granadeurerna, och en Rysk Fältskär, som talte rent Svenska. Bönen gjorde de tillika med oss, och hade blottat sina hufvud, samt visade andagt. Efter bönen sågo de med mycken uppmärksamhet på Gardets exercitie, under det jag oförmärkt nalkades intill dem. När Gardet gjort sina maneuvrer vred den förnämsta Ryska Officeraren på hufvudet, räckte upp händerna och sade: Mein Gott, mit solche leute retiriren sie sich. Derpå gingo de tvärt sin väg. I dag stod jag vid Åboläns Infanteri-Regemente, och hörde huru Majoren Fock frågade Regementet om de ville gå med till Sverige, eller hem till sina Rotar? Då alla svarade att de ville gå hem. Samma svar fick man vid alla Finska Regementerna. Några få Svenska Officerare vid de Finska Regementerna, gåfvo sig an, att gå med öfver till Sverige. Våra Officerare, som idag varit i Ryska lägret, berättade att en Rysk Officer, Fransos till nation, hade förebrått dem vår retrait, och sagt om Ryska Arméen: Diese bestien haben nicht vor en Copek hertz. De hade ock sagt, att Ryska Arméen ej var starkare än aldrahögst 16000 man, och alltså icke starkare än de Svenska.

Den 26 Aug. om morgonen kl. 7, marcherade Gardet ifrån Campementet, sedan de andra Svenska Regementen voro embarquerade, dels på pråmar, dels på Galerer, dels på andra fartyg. Gardet marcherade först på Kyrkogården i Helsingfors, och så straxt derifrån ut på udden, der pråmbyggnaden varit, att embarqeuras, och kl. 9 förmiddagen marcherade Finska Regementerna till Ryska lägret, att aflefverera sina gevär, och de Svenska Cavalleri-Regementerna att marchera norr omkring. En stund derefter kommo några Ryska Generaler till General Bousquet, och ibland dem en Prints af Holsten Beck. Straxt derpå kommo Ryska Granadeurerna och deras Artilleri att taga våra Canoner i besittning vid Campementet. På torget i Helsingfors uppställte sig 300 man Ryska Grenadierer; men på remonstration drogo 150 bort igen, och af de qvarblifna besattes posterna vid Magazinerna. Emot aftonen beqyntes Gardes embarqueringen, då jag for med Öfverst-Lieutenanten Baron Fredrich Sparre ut på Gallioten Magdalena Dorothea ifrån Stralsund, och fick der mitt rum. Vid pass 2 timmar innan jag embarquerades, var jag hos Svenska Stabs-Prästen Ubeckel, hos hvilken var General Lövendals Präst, en Buzou född i Carlscrona, som varit mycket i Sverige, och talade god Svenska. Med honom hade jag ett långt och märkvärdigt samtal, efter jag fant honom vara en förståndig, gudfruktig och ärlig man. När han suckat, och gådt något fram och tillbaka på gålfvet, frågade han mig hvarföre Vi lupit undan, och om de Svenska voro nu så rädda? Hvarpå jag svarade: att ingen räddhåga var å färde, det kunde han sjelf se, ty han såg ju folket helt desperat deröfver att de ej fingo slåss, utan måste Generalerna hafva sina förborgade orsaker. Derpå frågade han mig: om jag viste, eller vår Armée hade sig bekant, huru stark Ryska Arméen vore? Jag svarade, att jag trodde den vara föga starkare än Vi. Derpå försäkrade han att de icke voro öfver 14000 man stark, samt att Ryssarne varit ganska rädda, och aldrig föreställt sig annat än att få stryk. Inom dem var Jalpusi, så att de tänkt vid Mendolax uppoffra hela sitt Garde. De fläste voro ock missnöjde med Regeringen, och Generalerne lågo om nätterna osäkre i sina egna tält. Vidare berättade han att Ryssarne fyra gånger skickat ifrån sig allt bagage, med mycket räddhåga, när vi gjort mine till stånd. Han berättade ock, det General Lassi haft ordres af sitt Hof att gå allenast till Fredrichshamn, eller, om lyckan fogade sig, aldralängst till Högfors.

Jag frågade då: Hvarföre hafver Generalen emot Ordres gått vidare? Han svarade: När Vi kommit in uti Fredrichshamn, så fants Edert Posthus obränt, med många bref uti, som skulle gå till Stockholm, och andra orter i Riket. Dessa bref fördes till General Lassi, och fants ibland dem ett bref, skrifvit af en Lagercrants på Eder Galer-flotta, till dess Fru. Omkring detta brefvet låg ett Couvert till Postmästaren i Fredrichshamn af innehåll: Efter tiderna äro sådane, att man ej fritt kan skrifva sanningen, så adresserar jag mig till Eder som till en Vän, hvilken lär vara sorgfällig, om dess fortkomst. Brefvets innehåll var vid pass sådant: Vi lefva i en ynkelig tid, och hafva usla Generaler, dumma hufvuden, hvilka göra allt godt och käckt folk injustice, sätta drängar och pojkar till Officerare, och tänka aldrig att försvara landet, utan när fienden kommer, hålla de aldrig stånd ända till Helsingfors, och der rymma de till sjöss öfver till Sverge etc.

Detta bref, sade han vidare, sändes till Muskou, och kom så Ordres derifrån, att de skulle driva sin sak det hösta de kunde. Ytterligare sade han, lären Ni få se detta bref publiceradt i alla Avisor, när NI kommer hem.

Jag frågade honom då detta talet var slutat, hvad han tänkte om Fursten af Holsten? Han svarade: Det arma barnet är i en ynkelig situation; ty i Ryssland arbetas starkt emot honom, och i Sverige äfvenväl, så att likast synes, det han sätter sig mellan tvänne stolar.

Jag frågade: mån Ryssen håller det nu slutade accordet? Svarades: tvifla intet derpå, ty han är glad öfver Edert oförtänkta uppförande, så att han gerna håller hvad han slutadt. Derpå frågade han mig med ett särdeles löje. Hvarföre hafven J bortgifvit Edert sköna Artillerie? Jag svarade att jag visste det intet: derpå log han och vände sig hastigt om.

Jag frågade: fick Ryssen några Canoner uti Fredrichshamn; Svar: ja: alla Edra Canoner på Vallarna blefvo osprängde, och de som nedsänkta, fiskades upp jämte de nedsänkte klåckorna.

Han frågade om det var sant som spordes i Ryska lägret att Generalen i dessa dagar fått sin Konungs Ordres att accordera? Svarades: ett sådant rygte voro nu hos oss utspridt, sedan accordet var slutad: men om det var så i sjelfva verket, eller utspridt att stilla den missnöjda Arméen, visste jag intet.

Jag frågade hvad Ryssarne tyckte om Krasnaschuks död? Svarades: De vore glade att de miste en sådan tyran, och berättade att den som var näst honom, blifvit skjuten, då Ryssarne voro framme den 22 Aug. äfven att General Lövendals Adjutant, Essen vid samma tillfälle blev skjuten med en Canonkula. Härpå kom en Hussar-Adjutant in, så att discoursen slöts, och jag gick till embarqueringsplatsen.

Den 27 Aug. lågo vi i hamnen vid Helsingfors, och var ett gräsligt disputerande om fartyg. Många hundrad tunnor Commisbröd, och hafre, kastades öfver bord i sjön, på det fartygen kunde rymma folk i sig. Åtskillige af våra Officerare sållde sina hästar till Ryska Officerare för Rublar. En Rysk slup kom emot aftonen in i hamnen. Det spordes ock att de afmarcherade Finska Regementerna i dag hyllat Ryska Kejsarinnan. Rygte kom ock att några Ryska Regementen marcherat hem igen efter Turkarne oförmodligen visat sig i Ukrain.

Den 28 Aug. eller samma dag vi för ett år sedan lyftade ankar i Stockholm, lyftade vi ock ankar vid Helsingfors, klockan half 11 förmiddagen, och seglade för godt Nord Nordost väder, kastandes ankar kl. 4 vid Porkala udd 6 mil ifrån Helsingfors. Seglation var svår utan lots. När vi kommo ut i sjön, hörde vi huru Ryssarna sköto Victoria, med Canoner och kjedje salvor, hvilket räckte mest hela dagen.

Den 29 Aug. var ostadigt väder, och vestan med Nordwest, och lyfte vi ankar tillika med några andra fartyg, i tanka att gå till Baresund; men måtte vända om till Porkala udd. Emot aftonen begynte starkt att storma, hvilket räckte hela natten.

Den 1 September lågo vi hela dagen vid Porkala udde för motväder. Den 2 Sept. klockan 5 om morgonen lyftades ankar vid Porkala. Klockan 8 seglade vi förbi Baresund, 5 mil ifrån Porkala. Kl. 1 eftermiddagen seglade vi förbi Tvermynde, 6 mil från Baresund, och under den vägen sågo vi Capitain Schwerins fartyg stå högt på grund, samt andra fartyg drifvas in på klipporne. Under vägen emellan Hangö udd och Tvärmynde, hakade Capitain Björnbergs fartyg med sitt spröte uti taket på vår galiot, så att begge fartygen drefvo med största fara utföre till klipporna, tills änteligen ankar fälldes. När då fartygen blifvit åtskilde, varpade vi oss up igen, och seglade till Hangö udde, kl 6 om aftonen, 3 mil ifrån Tvärmynde. Då fingo vi veta, att Svenska flottan dagen förut gått ifrån Hangö udd, och lemnat allenast en Lastdragare som kallas Solen, med flottans sjuka. Den 3 Sept. om morgonen var helt qvaf-lugnt, dock började vi kl. 9 om morgonen att lyfta ankar och boxera oss utur hamnen. De andra fartygen gjorde detsamma då en sakta sydwest vind började blåsa. Då lyfte äfven Krono-Lastdragaren Solen ankar, och gingo alla fartyg i rad efter hvarandra öfver fjärden, hvilket hade ett prägtigt utseende. Kl. 4 eftermiddagen fällde vi ankar uti Jungfrusund, då 3 Galerer kommo hit och lade sig i hamnen. Vid Jungfrusund fingo vi veta att General en Chef Gref Levenhaupt ej förrän dagen förut seglat ifrån Jungfrusunds hamn.

Den 4 Sept. lågo vi hela dagen stilla vid Jungfrusund, för motväder, och var dessutom en ganska häftig storm. Om morgonen var jag på Galererna, som lågo uti sundet, och skriftade några sjuke af deras besättning, samt begrof en deraf på landet, bredvid Galleren Tessin. Ner i rummet på Galeren var horibelt osnyggt. Soldaterna hade Rödsoten, så att tågverket, golf och sängar, ja allt var nedsmutsat med blodig träck, och en gruflig stank, så att jag undrade huru någon man kunde blifva vid lif, och ändå frågade ingen efter rengöring, så att det såg ut som allt med flit befordrades till undergång.

Den 5 Sept. kl. 4 om morgonen lyftades ankar vid Jungfrusund, och efter det var qvaf lugnt, boxerades fartyget med 2 båtar. Så snart vi voro utom sundet, rodde Capitain-Lieutnant De Bordieu med Galeren Tessin förbi skeppet, och avbröt några Galerens åror, genom en oförsigtighet. Derföre ville han med våld hämta vår Skeppare om bord på Galeren; men när honom af Capitain Stjerneld förkunnades, att våld skulle med våld styras, for han med tysthet bort sin kosa fram. När det led något på dagen blåste sakta sydvest vind, så att man måste hålla fort med boxerandet. Middagstiden passerade vi förbi Guldcronan. När vi kl. 4 eftermiddagen kommo på en half mil när Blidholms sundet, kom ett gräsligt stinkande mörker, så att man ej kunde se så långt som skeppet var, då vi med loverande, och mycken fara, måtte uppleta sundet, och hittade ändteligen derpå, och foro ¼ mil närmare Corpo ström, kastandes så ankar kl. 5 om aftonen, sedan vi den dagen seglat 6 ¼ mil. Innan kl. 6 på aftonen var sjömörkret mest borta. Den 6 Sept. kl. 8 om morgonen lyftades ankar, i en ganska knapp vind, så att det kostade ganska svårt arbete, att komma upp genom sundet, och såg det snart omöjligt ut, dock ehuru man boxerade, drog  landvarpa, och loverade, så kommo vi upp på rymden och seglade till Korpo ström, der vi fällde ankar kl. 12  förmiddagen mitt emot Lotsgården, och kunde ej gå längre den dagen. Vid Lotsgården fick man veta, at Generalerna 2 dagar förut gådt öfver vattenskiftet, och hade Capitain Drentel kommit till dem ifrån Ryssland, och gådt med dem vidare. Drentel sades hafva utspridt, det Ryssen var 80.000 man stark i Finland, hvilket hvar och en visste vara en stor osanning.

Den 7 Sept. emellan kl. 3 och 4 om morgonen lyftades ankar vid Korpo ström, och begyntes med boxerandet, tills vi kommo ut på fjärden. Sedan seglade vi 4 mil för en sakta sydost vind, till kl. 12 då vinden började kasta sig, och blef sydvest. När vi kommo på vattuskiftet, 2 mil när Sottungarna, blef vinden helt contrair, och full med flagor, så att loverandet var ganska svårt. När vi kommo på en half mil när ingången till hamnen, vid Små Sottungarna blef helt mörkt, och med detsamma lugnade, så att vi boxerade oss upp i hamnen, och kastade ankar kl. 10 om aftonen. När vi först kommo ut på vattuskiftet voro vi 20 fartyg uti ett följe; men när vinden kastade sig, blefvo mest alla skingrade. Några vände om till Korpo ström, och ibland dem var en Krejare som Gref Carl Posse var på, med Capitain Flemmings Compagnie af Gardet. En stor Krejare med Ingenieur-Lieutnanten Benzelstjerna, och de sjuka af Nerike och Wärmelands Infanterie, kastade ankar mitt på vattuskiftet. Några fartyg lupo södra farten i hamn vid Fliseberg. Med oss kommo allenast 2 Jakter och 2 Callioter i rätta hamnen 8 mil ifrån Korpo.

Den 8 Sept. bittida om morgonen, lyftades ankar vid Såttungarna, och seglades för en stark sydlig vind till Degerby. Der kunde vi intet lägga up genom sundet; ej heller de andra fartygen; ty fälldes ankar kl. 10 förmiddagen, sedan vi seglat 3 ¾ mil. Jag for så till lands, och fant der för mig General Levenhaupt med General-Lieutnant Buddenbrock; och General-Major Diedron, som gingo 8 dagar för oss ifrån Helsingfors. Denna dagen var en stark sunnan storm, och föll under stormen mycket regn.

Den 9 Sept. lågo vi hela dagen stilla vid Degerby, medan det blåste starkt sydvest väder. Middagstiden gick Galeren Stå bi härifrån till Åbo; den fördes af Capitain Hausvålf, som skulle befordra Ammiralitetets transport ifrån Åbo. Capitain Schverin som stod på grund emellan Baresund och Tvermynde kom efter hit i hamnen. Här mötte oss Öfverste-Lieutnant Sprengport, med Regeringens Ordres, att Capitulera med Ryssarne. Här fick man ock veta, att Riksdagen tagit sin början i Stockholm den 25 sistledne, ock att Öfverste-Lieutnanten vid Lif-Regementet, Baron Mathias Alexander Ungern von Stenberg, som i sommars, då fienden föll in i landet, trugade sig till 14 dagars permission och kom aldrig till Armén tillbaka, hade blifvit Landtmarskalk, Biskopen i Lindköping Taleman för Presteståndet etc. Borgmästaren Aulae-vill i Stockholm, Borgenståndets Taleman, och Olof Håkansson Taleman i Bondeståndet. Secreta Utskotts Ledamöter mest alla som vid förra Riksdagen varit emot kriget med Ryssland. Man fick ock här läsa de publique orationer tryckta; som blifvit hållna vid Riksdagens början, och tog jag straxt för ett elakt omen, att Landtmarskalken i sitt tal på Rikssalen, brukat åtskilliga hårda, och sällsamma Expressioner, angående de förra Riksdagars göromål, som syntes mer sönderslita, än stifta någon enighet, emellan de stridiga partier. Några utlåtelser voro ock nog förmätna, och öfvertygande bevis, att den Herren måtte äga mycken egenkärlek, och mindre förstånd, än man hittills trodt honom äga. Emot aftonen kommo ock Generalerna Bousquet och Wrangel uti samma hamn med Fregatten Carlberg, och något sent på natten kom en Express till Generalerna ifrån Stockholm och straxt derpå skickades en Courir efter Capitain Hausvolf som skulle föra Galeren Stå bi till Åbo.

Den 10 Sept. lågo vi ock hela dagen stilla för motväder, då jag om morgonen fick en slup efter mig, ifrån Galeren Tessin, att på Capitain Lieutnant De Bordieus begären skrifta en Bokhållare Åkerblom på Galeren: men så snart jag steg på Galeren, blef mannen död. Derpå blef jag ombeden att blifva qvar, och begrafva mannen, på en liten holme midt emot Flise Länsmansgård. Medan jag var i land och begrof den döda, begick De Bordieu den ohöfligheten, och gick sin väg med Galeren, ropade i Luren sitt folk om bord, så att jag skulle lemnas qvar på den lilla holmen, och hade jag alltså måst blifva qvar på lilla holmen: men jag förmådde ändteligen Ammiralitets-Lieutnanten Gref Posse, som var med vid begrafningen, att föra mig öfver till Länsmansgården. Der var Lieutnant Qvillfelt af Artilleriet, som tog mig med sig, och förde mig till Galioten tillbakas. Den 11 Sept. lågo vi ock stilla vid Degerby för motvind. För 2:ne dagar sedan gick Capitain Drentel landsvägen öfver Åland. Han befräftade Buzovs berättelse, angående Major Lagercrantz brev, och sade sig sjelf hafva sedt det brefvet. Han lade ock det dertill, att Ryssarna vid alla lägerställen som vi öfvergifvit, bekommit stora bundtar med förslager öfver Svenska Arméen, med andra underrättelser, så att Arméens styrka, med hvad mera dem var nyttigt att veta, blifvit dem till pricka kungjordt.

Den 12 Sept. kommo ännu flera fartyg efter, som lade sig på redden vid Degerby: men längre fram kunde ingen komma, medan vinden i sundet var contrair som alla dagar tillförene. Man böd väl till att lovera sig längre upp mot Degerby; men måste åter kasta ankar, vid Brigantin Castor i trångesta sundet. Den 13 Sept. blåste sydost vind, ty lyftades ankar kl. 6 om morgonen, i temligen stilla väder: men straxt derpå kom snöglopp med gräselig sydost storm, så att vi ämnade löpa in vid Rödan, dock efter det syntes litet klarna låto vi gå öfver hafvet. Straxt vi kommo utom Lesund, började åter stormen med snö-ur, och räknades då 47 fartyg i ett följe. Kl. half ett passerade vi förbi Båken 3 mil utom Kappelskär i Hafsbandet. Kl. 3 kastades ankar i Furusund, sedan vi med största fara seglat 15 ½ mil. De andra fartygen kommo ock efter hand dit, dock måste många, så väl som Galererna gå till ankars mellan Kapelskär och Furusund. En Galer förgicks i detta oväder vid Såttungarne, på ett grund, som ligger midt i sundet.

Den 14 Sept. lågo vi stilla hela dagen; medan det var lugnt och vidrig vind till kl. 5 emot aftonen, då det började blåsa nordost. Vi lyftade emot aftonen ankar, och seglade 2 mil, då vi om aftonen lupo på ett grund som kallades Räfhäll. På henne stodo vi fast 3 timmar, förrän vi hunno ro manskapet på en liten holme der bredvid, och arbeta skeppet löst. Sedan vi kommit löse ifrån grundet, boxerade vi ett stycke i mörkret, och kastade så ankar. Förrän vi selade ifrån Furusund kommo Galererna dit, och spordes åskilliga olyckor som hänt då vi gingo öfver Ålands haf. Ibland annat fick man veta, att den ryska Lådian, som togs vid Ålands haf, och fördes efter Galererna, blifvit förgången med folk och allt. Godset som var på Lådian då hon togs av Ryssarne, var dock förut alltsammans bortauctioneradt. Generalerna lågo qvar efter oss vid Furusund. Vid Furusund fick man veta att Texten vid Riksdags-Predikan varit Zachar. 8 Cap.v. 16, 17.

Den 15 Sept. kl. half 6 om morgonen lyftades ankar vid Räfhäll, och gingo vi för en sakta Nordost vind till middagstiden, då det blåste upp något starkare. Kl. half 2 kommo vi till Waxholmen, 4 mi ifrån Räfhäll. Der måtte vi kasta ankar, och gifva förteckning på friska och sjuka som voro om bord, alldenstund det var Kongl. Maj:ts Ordres, att alla sjuka skulle föras på land i sjuhusen vid Waxholmen. Det var ock en Sundhets-Commision förordnad, som skulle undersöka om sjukdomarnes beskaffenhet. När Medici varit om bord, och ej funnit någon smittosam sjukdom, lyftade vi ankar och seglade till Högarn, en mil ifrån Waxholmen, der vi åter kastade ankar kl. 7 om aftonen.

Den 16 Sept. kl. 10 förmiddagen lyftades ankar vid Högarn, och lofverades till Stockholm kl. 2 eftermiddagen, då ankar fäldes på redden utanför Ammiralitetsholmen, och jag for straxt i land. Den 17 Sept. kl. 7 om morgonen var jag på Riks-Rådet och Cantzellie-Praesidenten Gyllenborgs befallning hos Grefven, och besvarade åtskilliga frågor som Grefven gjorde mig, angående krigets utförande. För öfrigt hördes ingenting på fjerde stora Bönedagen.

A n m ä r k n i n g a r

Vid desse olycklige Compagner.

När kriget declarerades af Cronan Sverige, emot Czar Ivan i Ryssland, var väl för Sverige den härligaste conjunctur som någonsin kunde önskas. Ryssland var oenigt inom sig sjelft, och Prinsessan Elisabeth lurade efter Thronen. Ryssland var igenom de sista krigen temligen ifrån sin styrka kommit, och till öfverflöd, voro de mesta Tropparne ännu uti Ukrain. Alla Rysslands vänner voro på andra ställen sysselsatta. Österrikiska huset med Preussen, Frankrike och Bäjern. England hade nog syssla med Spanien. Det är väl icke utan, att det var ock något ojämt uti Sverige: men hade dock icke stort velat betyda, i anseende till nationens brinnande håg, att hämnas der ej något besynnerligt sedermera stött dertill, och hela kriget blifvit en kedja af dumheter, jag vill ej nämna förräderier. Ett mindra nyttigt steg af Svenska Ständerna var väl det, att de af General-Lieutnant Buddenbrocks falska rapporter låto sig beveka, att declarera kriget, förrän allt var verkligen färdigt, men att det dock icke gjorde alla till saken, var ögonskenligt.

Ett icke särdeles gagneligt steg var det, att hela den tunga, och svåra krigsbördan lades på Carl Emil Levenhaupts axlar, som väl var en oförskräckt soldat, och redlig Svensk; men allför godhjertad, att med full myndighet styra en hop knakhalsar, och icke listig nog, att inse de hemliga spelen. Han hade dessutom aldrig commenderat en Chef, mer än sitt Regemente; men man trodde att En Lagercrantz, en Sinclair, och flera gamla Officerare, som försökt mycket, skulle i råd och dåd, gå sin Chef tillhanda; dock Buddenbrock, som visserliga icke var renhårad, och flitigt corresponderade med sin Broder i Wiborg, drog snart hela förtroendet till sig, och detta blef grunden till hela olyckan, som satte Sverige, ifrån hopp att återvinna något, af det förlorade i fruktan att förlora hela Finland, om icke sjelfva friheten, och all välfärd; ty General-Lieutnant Buddenbrock commenderade en Chef i Finland, förrän Gref Levenhaupt kom dit, hvilken först af förrädiskt hjerta gjorde illa, och sedan ledde Gref Levenhaupt på sned, att dermed öfverskyla sina vid krigets början begångna fel. Alla Magaziner, som Gref Levenhaupt mente vara väl fyllda, voro toma, när han kom till Finland. Armeéen drogs försent tillsammans af Buddenbrock, och med krigsdeclarationens öfversändande till Ryssland skyndade han alltför mycket.

Derpå, när General-Major Wrangel kom att stå vid Mattila, till Willmarstrands hjelp, och beordrades att gå till Willmarstrand, samt der attaqverades af Ryssarne, dröjde Buddenbrok på Qvarnbymalm i två dagar, sedan han fått bud, och rögde skog, samt planerade marken, och änteligen, då han tredje dagen bröt upp, marcherade han med all den tunga Bagagen, ja så, att manskapet måtte bära tältstängarne jemte räntzlar, gevär, och amunition, der han likväl i sådant nodfall bort marchera lätt och fort, samt nyttjat folkets brinnande lust att slåss med Ryssen. Samma dag han bröt upp ifrån Qvarnby blef Wrangel vid Willmarstrand slagen och der ankom rapport vid Kurvila, då Arméen änteligen ville fram om natten, att hämnas: men Buddenbrock, som då hade kunnat slå Ryssarne i deras säkerhet, lopp med häpenhet derifrån, som hade han blifvit jagad.

När änteligen Gref Levenhaupt kom öfver sjön, med hela den tillämnade Arméen, lade han sig omkring Fredrichshamn, och svälte ut sin Armée, i det stället han hade kunnat utbred sig i Kymnegårds Län, och Carelen, samt få der utkomst, både för folk, och hästar. När det änteligen kom till den 19 November, bröt Gref Levenhaupt  upp, med 6000 man till Säckjerfvi, och Willajocki, in emot Wiborg. Detta injagade en sådan skräck hos Ryssarne, att det gaf ändring i hela Regeringen, och Printsessan Elisabeth kom på Thronen, samt Courir på Courir kom till Högqvarteret, i Karvola, med tillbud, om stillestånd och fred, Gref Levenhaupt rapporterade detta till Stockholm, och emedan Ryssarne hade så ruinerat sitt egit land, att Arméen led brist, och Landshöfdingen Stiernschants förebar omöjligheten, att kunna skaffa förnödenheter ifrån Fredrichshamn, vintren och så gräseligen tilltog, att manskapet icke kunde vistas ute, och de få efter branden stående pörten, omöjligen kunde rymma folket, måtte General Levenhaupt bryta upp till Fredrichshamn, och låta Regementerna marchera in åt landet; men gardet qvarhölt han uti Fredrichshamn.

Under detta vistandet vid Karvola, Kockola och de andra i Säckjerfvi Socken,  af Ryssarne ruinerade byar, hände något, som af många räknades Gref Levenhaupt till ett fel, och torde hända att det var i sjelfva verket. Den både i förra 20-åriga, och detta kriget bekanta Partiegångaren Capitain Löfving, gjorde Generalen tillbud, att om han finge 2000 man frivilliga, som sjelfva ville följa honom, skulle han inom två gångor 24 timmar lefverera Generalen nycklarne till Wiborgs fästning. Visade ock nog tydligt möjligheten att i det starka urvädret, nattetid komma öfver jordvallen, på träsksidan; ty efter besättningen då var svag i staden, och blef så suprenerad, hölt han saken ganska lätt. Men General Buddenbrock, hvars Bror Commenderade i Wiborg, var straxt deremot, och förestälte Gref Levenhaupt, det han aldrig kunde försvarat, om han lemnade så mycket manskap, i en mans händer, det måtte lyckas eller intet. Detta understöddes af andra, som regerades af afund, att en sak af så stor vigt, skulle af en ringa man, göras till gagn, då de sjelfva hvarken kunde eller ville vågat. Ehuru meranämde skäl, torde varit mindre vigtiga, och saken lätt att utföra, som Capitain Löfving mig nog tydligen demonstrerade, så var dock väl att saken afstannade, sedan General-Lieutnant Buddenbrock och många andra fått veta deraf; ty han hade sin hemliga Correspondence i godt stånd, och på skällmar, dessutom, icke någon brist i Svenska Arméen. Ett annat stort fel, begicks ock denna tiden, deruti, att Ministern till Freds-Congressen von Nolken, med sitt sölande på vägen, försatte tiden, som bort till negotierande vid Ryska hofvet användas; ty motpartiet, ense med Ryska Ministeren, fick rådrum att spela sina Cabaler, som man ock trodde, kan hända med skäl, understöddes i Pettersburg af Franska Ministern Chetardie.

Under detta falska fredslugn, begicks i Stockholm det felet, att många af Holsteinska Furstens betjenter, förpassades att resa genom Sverige och Finland till Pettersburg, hvaraf uppkom rop i Svenska Arméen, om Fursten af Hollstein, som visade nog bedröflig effect, sedan stilleståndet var upphäfvit.

Under denna stilleståndstid, kom ock ifrån Stockholm Ordres, att Gref Levenhaupt skulle hålla Conseiller, som nog försvagade den myndighet honom förut gifven var, och visade nog svår verkan hela 1742 års Campagne. Befallningen lydde så: att Generalen skulle af Pluraliteten sluta entreprisens möjlighet, hvilken tvätydiga mening sedan sprättade hufvudet af Grefven år 1743.

Svenska Arméen blef näppeligen varm i sina vinterqvarter, förrän stilleståndet i slutet af Februarii månad blef uppsagd, då fel på fel blefvo synbara. Generalen hade, sedan Löfving blifvit stött och föraktad, inga säkra kunskaper, utan allt byggdes på lösa rykten, som mest voro bedrägliga, och för några Cossaquers skull, uppbådades Arméen i den grufliga årstiden till Fredrichshamn, ehuru Ryssarne ögonskenligen syntes, som menniskor, icke kunna försöka något emot fästningen, då snön var mansdjup, vägar och väderlek i inpracticable.

Nu höllos Conseiller, som beslöto att Fredrichshamn skulle öfvergifvas, stycken sprängas, staden afbrännas, sedan Svenska Arméen för dess skuld blifvit ruinerad, både till hälsa och till tankesätt alldeles förskämd. Regementerna blefvo svåra missnöjde, och de Regementer som fått ryktet om Fursten af Hollstein, utspridde nog elaka rykten ibland de andra, och till öfverflöd kom i detsamma Öfverste Lagercrantzes arrest, hvilken var i Arméen mycket älskad, och ett nog allmänt missnöje emot Generalitetet yppades.

Så började småningom de Svenska sakerna att luta till undergång, och osämjan att ökas, dock var ännu icke saken alldeles förlorad, i anseende till den håg att slåss, som ännu fanns hos de flesta: Men så snart en ny Campagne börjades, så började dårskaperne med allvar att stiga till sin höjd. Först var det ett stort fel att Svenska Arméen så sent sammandrogs, då man likväl långt förut hade sig bekant, att fienden var i anmarch.

Passet vid Mendolax, som var ganska starkt, förvarades med 2000 man vid pass, och 8 kanoner; men mest Finnar, som allredan knotade öfver, att de allt sattes uti spetsen, då de Svenska lågo trygge bakom Kymene ström, dessutom anförtroddes öfver-Commando åt en gammal lumpen karl, Öfverste Fröberg, på denna vigtiga post, som var mångdubbelt starkare än Fredrichshamns fästning. Ryssen, som kom Willmanstrands vägen, med några tusende Cossaquer och Kalmucker, trodde och utspridde man vara en hel Columne af den Ryska Arméen, under General Löfvendahls Commando, hvilket hvar förnuftig märkte var en osanning: derföre när då Ryska Arméen kom strandvägen hette det att man ej ville låta kringränna sig, och marcherade Svenska Arméen till Suma; en half mil från Fredrichshamn, på vestra sidan. Några dagar derefter öfvergafs Mendolax passer utan Ordres, med största confusion af Öfverste Fröberg, som aldrig utan 10,000 mans förlust kunnat forceras. Ja! Confusionen var så stark att Öfverste Fröberg ville tvinga Artillerie-Löjtnanten Bromell att förnagla kanonerna; men Löjtnanten gjorde det intet, utan förde dem till Fredrichshamn.

Efter denna angelägna Posterings öfvergifvande blef ock i conseille beslutit, att öfvergifva Fredrichshamn, som i vår Armées åsyn utan mycken mansspillan icke hade kunnat forceras. Det skedde med confusion, så att fienden nog kunde märka huru hos oss tillstod, och öfvervinna den fruktan hvarmed han först ankom. Artillerie, bagage och proviant, hade allt lätteligen kunnat conserveras: men Öfverste-Löjtnant von Vicken vid artilleriet som skulle göra Generalfält- Tygmästare-sysslan vid Arméen, var en narr, och hela Generalitetet vårdslöst. Krutkällaren skulle sprängas jemte Styckena: men då Krutkällaren för bittida sprängdes, så glömdes mycket af det öfvriga, så att mer än mycket kom i fiendens hand.

Derpå retirerade sig Svenska Arméen öfver Högfors och Kymene strömmar, utan att hafva något groft Artillerie med sig, der hade man länge kunnat disputera fienden passet: men man öfvergaf de byggda bröstvärn, och gick öfver Suttula strömmen. Der stod Arméen uti goda fördelar, bakom stora strömmar: men falskt rykte utspriddes att Ryssarna forcerat passet vid Angila, så att vi skulle blifva kringrände, deraf Arméen slöt att något nytt var å färde, det var också. Vi fingo oförmodeligen Ordres till uppbrott, och retirerade oss öfver Cupis ström, öfver Pyttis ström, och öfver två stora strömmar till lilla Aborfors. Der stodo vi åter vid ett pass som fienden omöjligen kunde forcera, i synnerhet som han var föga starkare än de Svenska: men när vi utan något försök af fienden stådt der några dagar, sades åter att Galererna gått sin väg, och att Dragon-Regementerna som stått vid Angila och Keltis fått Ordres att draga sig tillbakas, då man straxt märkte hvad det ville betyda. Prophetien var vigtig. Vi förlupo straxt de fördelarne, som satte oss bakom strömmen vid Forsby, der vi åter hade en trång ås på Pernou malm med gräseliga praecipicer och kärr på båda sidor, som fienden först skulles sätta sig i possesion af, förrän han kunde komma till Arméen. När vi der stådt några dagar, spriddes åter ut i Arméen ett rygte, att fienden skulle gå Tavatehusvägen till Borgå. Så var den fördelen ute, så att vi kommo till Borgå, der vi stodo slätt nog, på Kiala ängar och gärden i 8 dagar, sättjande sedan kosan till Helsinge malm. Der stodo vi åter i tämmelig förde, hade godt efter fourage, Helsingfors bakom ryggen och Åbo vägen betäckt; Fältet var aplicabelt till en action, bergen fördelaktiga till styckens plantering, deraf alla slöto att något decicivt der skulle passera. Men när alla voro beredda till action, begick Grefven den aldra grofvaste fauten af alla, som ännu skedt, i ty han lät sig af General-Lieutnant Buddenbrok förleda, att gå till Domarby, en half mil på sidan, till en plats, som han ännu intet sedt, der fienden kunde komma emellan honom och Helsingfors, och hela Svenska Arméen med Canoner ruineras. Sedan man nu i Continuerliga retraiter hela tiden gjort folket ledsen, så att halfparten af Finska Regementerna rymdt till fienden, och de Svenska mycket aftagit genom sjukdom, så var då ingen annan råd än att retirera sig till Helsingfors, der knappt var ett nattfoder för Arméen. Der var alltså ej annat råd, än att Capitulera, sedan man ock på köpet begått den fauten, att man ej attaquerade fienden, förrän han fick sätta sig i skick. Det hette väl, att man väntade attaque af fienden: men han var ingen narr, att kosta blod på dem, som han nog såg, i den trängseln, skulle innan kort tid förgås af sig sjelfva.

∞ ∞ ∞

Stockholm 1817,
Elméns och Granbergs Tryckeri,



Kategorier:böcker, Historiskt, Textarkivet

Taggar:

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: