Olika ämnen

Karl IX Gustaf (1550-1611)

Karl IX Gustaf, Gustaf I:s och Margareta Eriksdotters (Leijonhuvud) yngste son, född 4 okt. 1550 på Stockholms slott, död 30 okt. 1611 i Nyköping. Genom faderns testamente (1560) erhöll han till hertigdöme, med samma rättigheter som konungen på kronans vägnar, nästan hela Södermanland, större delen av Närke, några socknar i Västmanland och en del av Vadsbo härad i Västergötland samt hela Värmland, men dessa besittningar fick han till följd av sin ungdom ej tillträda under Erik XIV:s regering. Vid endast 15 års ålder förde han redan befälet över artilleriet vid Varbergs erövring, 1565, men först med konung Eriks avsättning började han utöva ett betydelsefullare inflytande på fäderneslandets öden. Den lyckliga utgången av resningen mot Erik (XIV) 1568 var till stor del hans förtjänst; och ehuru segerns förnämsta pris, konungadömet, tillföll hans broder Johan, blev dock Karl IX Gustaf:s maktställning inom riket från denna tid mycket betydande, då han omedelbart efter Eriks fall tog sitt hertigdöme i besittning och 1569, med upphävande av de inskränkande Arboga artiklarna, av Johan bekräftades i besittningen därav samt 1571 fick detsamma ökat med återstoden av Vadsbo och hela Valla härad.

Karl IX Gustaf var den ende av Gustaf I:s söner, som ärvde dennes stora egenskaper, särskilt hans praktiska begåvning, och fråga kan vara, om han ej i klarhet och konsekvens delvis överträffade fadern; men å andra sidan led han i synnerligt hög grad av Vasarnas misstänksamhet. Han var häftig ända till våldsamhet, ådagalade ett hänsynslöst rätthaveri, när det gällde hans egna intressen, och mot politiska motståndare visade han en hämndgirighet och grymhet, som fläckat hans minne. Ett skarpt förstånd och en stark känsla för hans plikter mot fäderneslandet bevarade honom dock från att liksom bröderna bliva en slav av sina lidelser. I litterär och konstnärlig bildning var han emellertid bröderna underlägsen. Teologien var den enda vetenskap, för vilken han hyste verkligt intresse. Karl IX Gustaf hör till den rad av utmärkta regenter och statsmän, som under den nyare tidens början lade grunden till den moderna samhällsutvecklingen i Europa genom att gynna reformationen och bryta medeltidens aristokratiska självsvåld medelst en stark statsmakt. För honom var detta verk ett arv från fadern, och han betraktade det även så. Att upprätthålla den av Gustaf I grundade andliga och världsliga samhällsordningen syntes honom såsom en genom faderns testamente åt Vasaättlingarna anförtrodd uppgift, vars fyllande ensamt förmådde giva en laglig grund åt deras rättigheter. Gustaf Vasas testamente blev därför den fasta utgångspunkten för hela hans politik. Även av sina egna intressen hänvisades han till denna urkund, då han kort efter Eriks fall råkade i tvist med Johan och denne därvid åter ville utöver faderns testamente inskränka hans rättigheter inom hertigdömet. Men därvidlag måste dock Karl IX Gustaf slutligen giva vika för den av rådsaristokratien understödde konungen, och på en riksdag i Vadstena 1587 utfärdades en stadga av ungefär samma innehåll som Arboga artiklar. Denna tvist fick sin största betydelse genom en fråga av allmännare intresse, nämligen Johans liturgi  gudstjänstordning, vilken Karl IX Gustaf med rätta ansåg innebära en fara för det heligaste arvet från fadern: reformationen. I denna fråga lät han ej heller förmå sig till eftergift, och hävdande hertigdömets självständighet i religiöst hänseende, gjorde han detta till ett bålverk för den rena protestantismen under Johans regering.

Men reformationen var ej det enda av Gustaf I:s storverk, som behövde skyddas mot Johans förvända statskonst. Den dåvarande högadeln, särskilt de framstående representanterna för ätterna Bielke, Banér och Sparre, längtade tillbaka till unionstidens av Gustaf I stäckta rådsvälde och förläningsväsen; och för en reaktion i denna riktning öppnade Johan själv dörren, då han 1587 lät sin son Sigismund väljas till konung i Polen. Aristokratien begagnade sig nämligen därav, i det den genom de ryktbara Kalmar stadgar sökte för den nya unionen skapa ett stormannavälde likartat med det, vilket utmärkt den förra Kalmarunionen. Dessa strävanden fann i Karl IX Gustaf en avgjord motståndare. Gustaf I:s starka konungadöme borde, enligt hans mening, även under den stundande unionen hållas vid makt, nämligen på sådant sätt att regeringsmyndigheten under konungens frånvaro i Polen skulle anförtros åt den äldste myndige arvfursten i stället för att utskiftas bland stormännen; och då han efter brytningen mellan Johan och rådet 1589 försonades med den förre, skola Kalmar stadgar tillika med Vadstena artiklar ha förklarats ogiltiga. 

karl-IX-Gustaf-46-ar

Karl IX Gustaf, 46 år gammal

Efter Johans död, 1592, övertog han också samt skötte såsom ”den förnämste” jämte rådet regeringen till Sigismunds hemkomst. Genom tronskiftet blev faran för reformationen ännu större än under Johans tid, enär Sigismund var ett blint verktyg för den katolska reaktionen. Att omintetgöra hans planer på Sveriges omvändelse till katolicismen blev nu Karls förnämsta strävande, och det var säkerligen för att därvid erhålla understöd av aristokratien, som han genast efter Johans död försonade sig med de av denne avsatte rådsherrarna och återgav dem deras ämbeten. Uppsala möte och den konungaförsäkran, som Karl IX Gustaf i spetsen för rådet och ständerna vid kröningsriksdagen i Uppsala 1594 avtvang Sigismund, gav också lagstadganden till tryggande av reformationen. Men detta var ej nog; ty för Sigismund, jesuiternas lärjunge, ägde de åt kättare givna löftena ej någon bindande kraft, och ställningen blev så mycket svårare,, som frågan om riksstyrelsen under konungens frånvaro åter dök upp och ingrep i den religiösa.

När Sigismund sommaren 1594 skulle återvända till Polen, framkom nämligen både Karl IX Gustaf och rådet med förslag angående regeringens ordnande. Dessa överensstämde i strävandet att genom en fast interimsregering betrygga rikets självständighet och enhet under de unionella förhållandena, men skilde sig däri, att Karl IX Gustaf för sig krävde en riksföreståndares makt, rådet däremot väl ej uteslöt honom från regeringen, men sökte göra honom beroende av aristokratien. Som Sigismund varken åt hertigen eller rådet ville anförtro en fullständig regeringsmakt, emedan båda varit hans motståndare i den religiösa frågan, förkastade han bägges förslag. I stället utfärdade han för dem tillsammans en fullmakt på regeringen, som lämnade deras maktställning obestämd, och vid deras sida satte han en mängd ståthållare, av vilka de flesta tog sina befallningar blott från honom själv i Polen, och, i strid mot hans försäkran, gynnade katolikerna. Därigenom råkade både Sveriges nationella självständighet och reformationen i fara. Men lyckligtvis var Karl IX Gustaf situationen vuxen. Förkastande Sigismunds fullmakt, ingick han strax efter dennes avresa en förening med rådet, enligt vilken han såsom dess ”förman och rikets föreståndare” skulle jämte rådet sköta regeringen. Då ingen rättelse kunde utverkas hos konungen, vare sig med avseende på hans föreskrifter om regeringen eller överträdelserna av hans försäkran, sammankallade Karl IX Gustaf en riksdag i Söderköping 1595. Där erhöll han av ständerna både fullständig riksföreståndarmakt och bemyndigande att övervaka uppfyllandet av konungens försäkran. Dittills hade rådsherrarna, av fruktan för Sigismunds katolska planer och onådigt bemötta av denne, funnit sig föranlåtna att göra gemensam sak med Karl IX Gustaf. Men då denne på grund av Söderköpings riksdagsbeslut ville med vapenmakt betvinga den trotsigaste av ståthållarna, Klas Fleming i Finland, vägrade de sitt bifall därtill. Karl IX Gustaf avsade sig då, hösten 1596, regeringen, men vädjade på samma gång till ständerna; och i trots av konungens förbud samt av att denne överlämnade regeringen åt rådet ensamt, sammanträdde dessa 1597 i Arboga och bekräftade Karl IX Gustaf i riksföreståndarskapet. I detta möte deltog endast ett av riksråden (Axel Leijonhuvud). De övriga ville ej, när det blev fråga om en öppen brytning med konungen, följa hertigen, från vilken de i hela sin politiska uppfattning så vitt skilde sig, och de flesta av dem begav sig efter riksdagen till Polen. På deras råd sökte Sigismund därefter med en polsk här betvinga Karl IX Gustaf, men besegrades vid Stångebro 1598 och blev, då han bröt en efter slaget ingången förlikning och återvände till Polen för att rusta sig till en ny strid, på riksdagen i Stockholm 1599 förklarad avsatt, såsom den där brutit mot Gustaf I.s testamente och sina egna förbindelser till sitt folk. Karl IX Gustaf hade omedelbart efter hans avfärd åter övertagit regeringen, och då de, som i inbördes kriget uppträtt som hans fiender, även syntes honom vara fäderneslandets, gav han därefter fria tyglar åt sin hämndlystnad och hårdhet. I Kalmar och Finland, som längst förblev Sigismund trogna, började den blodiga räfsten; de ädlaste offren föll dock 1600 i Linköping, där de rådsherrar, som flytt till Sigismund, men efter Stångebro slag utlämnats till Karl IX Gustaf, jämte några andra ställdes till rätta inför en ständernas domstol. Även under de följande åren fick Karl IX Gustaf:s stränghet, till följd av högadelns missnöje med hans välde, blott alltför ofta tillfälle att visa sig, ehuru de flesta av hans motståndare då genom frivillig landsflykt räddade sig från ett svårare öde. 

Med avseende på kronans förvärvande för sig och sitt hus visade Karl IX Gustaf en tveksamhet, som kan synas överraskande hos den hänsynslöse partimannen, men som finner sin naturliga förklaring däri, att ”aktning för lag och rätt i verkligheten var det, som gjort honom till en revolutionens man”. Då Sigismund avsattes, erbjöds kronan åt hans son Vladislav, om denne i Sverige uppfostrades i landets religion och seder. Då han ej hördes av, erkändes Karl IX Gustaf på riksdagen i Linköping 1600 som regerande konung. Men emedan Johan III:s yngre son, hertig Johan av Östergötland, enligt arvföreningen stod tronen närmare än Karl IX Gustaf och ej liksom Sigismunds hus hade avfallit från Gustaf I:s testamente, avböjde Karl IX Gustaf länge konunganamnet, ehuru han fortfor att föra regeringen. 

Under året 1603 började han dock stundom kalla sig konung; men först sedan Johan, 15 år gammal, på riksdagen i Norrköping 1604 själv avstått från sina anspråk, blev konungatiteln den vanliga och erhöll genom kröningen i Uppsala 1607 högtidlig bekräftelse. 

Och ehuru Karl IX Gustaf:s söner genom Norrköpings arvförening 1604 erkänts som närmast arvsberättigade efter honom, förutsatte han dock i sitt testamente av 1605, att ständerna skulle till hans efterträdare kunna taga hertig Johan. Sedermera synes han dock ha ansett Gustaf Adolfs rätt till tronföljden som en avgjord sak. 

För det svenska samhällsskicket blev Karl IX Gustaf:s kamp mot Sigismund av den största betydelse, ty det lider svårligen något tvivel, att den senare, upptagen som han var av sina omvändelseplaner, skulle, om han segrat, lämnat rådsaristokratien, som övergått på hans sida, fria händer med avseende på de politiska förhållandena och sålunda öppnat vägen för ett nytt stormannavälde. Det är emellertid Karl IX Gustaf:s berömmelse, att han ej, såsom de flesta av hans tidevarvs förkämpar för en stark statsmakt, lät det nationella konungadömets seger slå över till tygellöst envälde. Han ej blott alltid respekterade de dittills gällande lagliga inskränkningarna i konungamakten, utan befordrade den konstitutionella frihetens ytterligare utveckling i Sverige. Han, den hänsynslöse undertryckaren av rådets medeltidsanspråk, lät nämligen vid upprättandet av en ny rådkammare (1602), i stället för den under partistriden upplösta, uttryckligen tillerkänna denna institution dess i lagen stadgade rättigheter, genom vilka den av ålder varit det förnämsta värnet mot enväldet; och riksdagen, hos vilken han under partistriden funnit sitt egentliga stöd, erhöll genom honom ett förut okänt inflytande på statsärendena. Vikten av den svenska protestantismens betryggande genom Karl IX Gustaf:s seger över Sigismund framstår i sin fulla betydelse, om man ihågkommer Gustaf Adolfs uppträdande i den slutliga världskampen mot den katolska reaktionen. Att även Karl IX Gustaf förstod att uppfatta denna tids religiösa fråga i dess allmänt europeiska betydelse framgår bl. a. av hans försök 1610 att genom en beskickning verka för ett allmänt förbund mot den katolska reaktionen. Hans benägenhet för ett närmande till den reformerta läran, som invecklade honom i åtskilliga strider med det svenska prästerskapet, hade sannolikt i ej ringa grad sin orsak i hans övertygelse om vikten av protestanternas sammanslutning mot den gemensamme fienden.

I besittning av regeringsmakten, fick Karl tillfälle att i vidsträckt mått göra de stora regentegenskaper fruktbringande, på vilka han redan förut visat prof inom sitt hertigdöme. I förvaltningen bragte han åter reda och ordning. För rättsväsendets utbildning arbetade han genom försök att skapa nya former för den högre domsrätten och genom lagförslag – vilka strävanden, ehuru de ej kunde genomföras, dock är viktiga såsom förberedelser – samt genom tryckningen av Kristofers landslag (1608). Näringslivet befordrade han i synnerhet genom bergsbrukets utvecklande, och Sveriges andliga odling står till honom i tacksamhetsskuld för återupprättandet av Uppsala universitet (1595). Med avseende på förhållandet till utlandet blev hans regering orolig. Sigismunds avsättning medförde ett slags krigstillstånd med Polen, som övergick till öppna fientligheter, då Karl 1600, för att hellre förekomma än förekommas, inföll i Livland och intog en stor del av landet. Erövringarna gingo dock snart i allmänhet förlorade, och ett nytt fälttåg, som Karl IX Gustaf 1605 företog till Livland, slutade med hans nederlag vid Kirkholm (1605), varefter kriget å ömse sidor fördes lamt. 

För att mota Sigismunds för Sverige farliga försök att med anledning av de ”falske Dimitrijernas” uppträdande i Ryssland skaffa sig herravälde över detta land avslöt Karl IX Gustaf 1609 i Viborg ett förbund med den inhemske ryske tsaren Vasilij Sjujskij och sände till dennes understöd J. De la Gardie, som trängde djupt in i Ryssland och slutligen var nära att skaffa Rysslands krona åt Karl IX Gustaf:s hus. Slutligen råkade Karl IX Gustaf 1611 i krig med Danmark, delvis till följd av Kristian IV:s ärelystnad, men delvis även till följd av de svenska anspråken på norska Finnmarken. Kriget fördes förnämligast omkring Kalmar, som föll i danskarnas händer.

Karl IX Gustaf begravdes i Strängnäs domkyrka. Hans ryttarstaty restes 1904 i Göteborg, emedan det hisingska Göteborg av honom anlagts, och även i en annan av hans stadsanläggningar, Karlstad (från hans hertigtid), skall hans staty resas, varjämte insamling pågår till resande av ett minnesmärke i Karlskoga kyrkoby 30 okt. 1911. Karl IX Gustaf var gift 1) med Maria av Pfalz (f. 1562, förm. 1579, d. 1589), i vilket äktenskap föddes sex barn, av vilka endast dottern Katarina (gift med Johan Kasimir av Pfalz-Zweibrücken) nådde mogen ålder, och 2) med Kristina av Holstein-Gottorp (f. 1573, förm. 1592, d. 1625), med vilken han hade sönerna Gustaf Adolf och Karl Filip samt döttrarna Kristina (d. i späd ålder) och Maria Elisabet (gift med hertig Johan av Östergötland). Utom äktenskapet hade Karl IX Gustaf, med Karin Nilsdotter, sonen Karl Karlsson (Gyllenhielm), f. 1574.


Litteratur:

Litt.: K:s ofullbordade självbiografiska rimkrönika utgavs 1759 av B. Bergius (Konung Carl den IX:des Rim-Chrönika jämte bilagor), hans med egenhändiga anteckningar försedda almanackor 1903 av A. Lewenhaupt (Calendaria Caroli IX). Den första sammanhängande skildringen av hans historia förekommer i Joh. Messenius’ ”Scondia illustrata”; J. Werwings ”Konung Sigismunds och konung Carl den (Från Nordisk familjebok, Uggleupplagan 1910) IX:des historier” (2 bd, 1746–47) är för Karls tid föga mer än en öfv. ur Messenius, liksom arbetets tidigare del mestadels utgör en avskrift ur A. J. Messenius’ ofullbordade, i manuskript bevarade ”Historia om Sigismund och Karl IX”. En modern sammanfattande skildring av K:s regering ger E. Hildebrand i ”Sveriges historia intill tjugonde seklet” (del IV, 1904). Bland öfriga K:s historia berörande arbeten må nämnas: O. Söderqvist, ”Johan III och hertig Carl 1568–1575” (1898), G. O. F. Westling, ”Hertig K:s furstendöme under åren 1568–92” (1883), S. J. Boëthius, ”Om den svenska högadeln under konung Sigismunds regering, I” (i ”Hist. bibl.” 1877) och ”Hertig K:s och svenska riksrådets samregering 1594–1596” (i ”Hist. tidskr.”, 1884–86), E. Hildebrand, ”Brytningen i Sveriges historia 1594” (i ”Hist. tidskr.” 1894), A. Jonsson, ”Hertig Karl och Sigismund 1597–1598” (1906), och K. G. Lundqvist, ”Hertig Karl av Södermanland” (1898). Om K:s livländska fälttåg 1600 och 1601 se afh. av C. Rogberg (1859) och G. Tranér (1872), om hans ishavspolitik och förhållandet till Ryssland S. Ingman, ”Kaarlo IX:nen Jäämeren politiikka”, 1–2 (1894–95), och H. Almquist, ”Sverige och Ryssland 1595–1611” (1907), om inre politik under hans senare regeringsår S. Bergh, ”Karl IX och svenska adeln 1607–1609” (1882), samt om Kalmarkriget A. Larsen (Liljefalk), ”Kalmarkrigen” (1889).

– Karl är huvudpersonen i ett efter honom uppkallat skådespel av K. F. Ridderstad (1847) och i G. Björlins drama ”Hertigen” (1879) samt i Snoilskys episka dikt ”Hvita frun”. 

(Från Nordisk familjebok, Uggleupplagan 1910)

Kategorier:Olika ämnen

Märkt som:,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s