Olika ämnen

Bidrag till femtio-åriga minnet af Döbeln och Björneborgarne i finska kriget 1808 och 1809.

BIDRAG TILL FEMTIO-ÅRIGA MINNET
AF DÖBELN OCH BJÖRNEBORGARNE
i Finska kriget 1808 och 1809.

Anteckningar av en civil tjensteman vid Björneborgs regemente; utgifne med tillagde noter av

J. O. J. RANCKEN.

Inledde med ett förord av GUSTAF MONTGOMERY.

1860


Von Döbeln

Von Döbeln

Inlednings-ord.

Förläggaren har anmodat mig, i egenskap av författare till en historia om 1808 och 1809 årens finska krig, att säga min tanke om dessa bidrag till Femtioåraminnet av samma krig. Jag har genomläst dem med intresse. De innehålla väl intet egentligt historiskt nytt om sjelfva krigshändelserna, vilka då och då äro t.o.m. mindre riktigt uppfattade, såsom grundade på tillfälliga enskilda uppgifter; men de äro likväl karakteristiska i afseende på det då gängse subjectiva omdömet. En dagboks anteckning, serdeles av en civil person, ehuru närvarande vid hären, om också icke på stridsfältet, kan väl ej göra anspråk på något annat Då uppgifterna alltför mycket afvikit från riktigheten, har utgifv. med sanningens och forskningens synglas i bilagda noter, sökt och ofta lyckats att rätta skefheterna. Med detsamma har han betydligen ökat dagbokens värde i hänseende till anekdoter, fältlifvet, sederna, sinnesstämningen för stunden, de gängse mer eller mindre pålitliga berättelserna för dagen, omdömen om kulissförhållandena, personerna inom och utom desamma, tillika upptagande de oundvikliga äfventyr, vilka höra till fältlifvet och dess glada eller sorgliga tilldragelser, Med få ord, är mitt omdöme om dessa bidrag det, att om de läsas med känsla för det folk, ”som kunde allt, utom sin ära svika och den här, som frös och svalt, men segrade tillika”, – om man älskar och aktar de innevånare och det land, som under mer än 600-årig förening med Sverige, delat med sina stora, oförgätliga Konungar, Carlar och Gustaver, Hjeltar och Statsmän, krigens ärorika och smärtsamma, likasom fredens ljufvare öden, – om man i synnerhet sjelf upplefvat eller i minnet ännu förvarar det sista krigets sorgliga utgång, oaktadt finska härens och folkets alti trotsande uppoffringar av mod, försakelse och lidanden, – om man av hjertat vet uppskatta fosterlandstrohetens värde och Finnarnes innerliga tillgifvenhet för Svenska namnet, för vars ära de aldrig sparat lif och blod, om man ej föresatt sig att glömma allt detta; så skall man med verkligt deltagande och interesse läsa dessa bidrag, vilka för fosterlandsvännen innefatta erinringar, som av 50:årigt afstånd, ej kunnat förblekna, utan tvertom tyckas hafva vunnit med årens antal den poetiska glans, vartill snilleskalden Runeberg lifvat och lyftat den nu tecknade tidens en del händelser och personer.

G. Montgomery.

Förord.

Säkert skall mången anse föreliggande häftes innehåll till värde så enskildt och obetydande, att dess framträdande knapt rättfärdigas av ändamålet, att, genom dessa halfsekelgamla, ursprungligen for offentligheten icke nedskrifna anteckningars framläggande inför densamma, skänka ett litet bidrag till hågkomsten av tidsförhållanden, händelser och personer, vilka, huru litet de ock må väga i allmänna historiens stora vågskål, likväl, såsom utgifvaren älskar att tro, mången finne, ja mången av våra fordna bröder svenskarna, skall anse höga och dyrbara, och derföre i sjelfva deras tragiska utveckling t.o.m. glädjande. Den jemförelsevis stora mängd historiskt upplysande skrifter, detta krig framkallat, visar nogsamt, huru mycken vigt de deraf hufvudsakligast träffade fästat dervid. Det är ock naturligt, att de först utgifna, största och vigtigaste angå det stora och hufvudsakliga i händelserna; enskildheterna, som för samtiden, vilken antingen sjelf upplefvat dem, eller ock inhemtat dem av trovärdiga ögonvittnen, lefde i friskt minne, ha sedan bortdöende förbleknat, men just genom av ståndet, så att säga, vunnit i poesi och intresse, likt skenet av de nedan horizonten försvinnande himlaljusen. De förtjena derföre, att, så mycket nu mera är möjligt, räddas undan förgängelsen, äfven med fara att temligt vardagliga minnen följa med. Också i denna åsigt söker utg. ett rättfärdigande av sin åtgärd, att just nu frambära sagde anteckningar som en skärf på det fosterländska minnets altare. Har derigenom något blifvit feladt, så drabbar detta honom uteslutande. Derföre vill han nu blott genom uppgifvande av initialerna C. H. A. antyda förf:s namn. Också påtager utg. sig all skuld, för vad arbetet kan ha lidit vid utskrifningen, dels genom qvarlemnade yttranden, som, nedskrifna för författaren enskildt, kunna stöta personer. Ömtåliga för den osminkade sanningen, så snart den ror dem, dels genom utelemnande av åtskilliga forf. och hans närmaste ensamt beträffande enskildheter, av vilka utg. likväl låtit av pietet kanske mera qvarstå, än nödigt varit, och detta för att undandraga läsaren lika litet en bild av förf.s sätt att känna och tänka, som av öfriga nämnda samtidas. Ty allt, vad utg. ansett teckna dåvarande tid öfverhufvud, samt kunna ge begrepp om det lilla, som i kriget passerar bakom kulisserna, om lifvet, sederna, sinnes-stämningen, gängse mer eller mindre sanna rykten under detta, om bipersoner, 37 observerade i de stora skildringarna, om ett och annat mindre kändt eller ock bortglömdt faktum – sådant har utg. låtit qvarstå. I samma syfte äro ock noterna utarbetade. I ortografi och uttryckssätt ha ytterst få och små ändringar blifvit vidtagna, emedan de icke behoft revision av utg:s inskränkta förmåga och han dessutom kanske för strängt hatar det vandaliska nit, som dels tillintetgör det gamla, dels förstör dess genuina prägel. Troheten i uttryck och framställning står derföre qvar, varföre dessa således ej få bedömas ur vår tids ståndpunkt. Vi måste ständigt ihågkomma, att det är en patriot som talar, och det i andan och formen av en bildning, berättigad att vara 50 år äldre än vår, och vilken ledd av ögonblickets ingifvelse, är så partisk, som en vän av fosterlandet, omgifven av Döbelns män och Björneborgarne, under brinnande krig mot en hatad fiende måste vara, då dennes t.o.m. vackraste handlingar kunna spegla sig i den förres öga blott genom ett färgadt, oregelbundet glas förvirradt brutna till vidunderliga, föga intagande gestalter. Rättelser av faktiska misstag, då de sistnämnda kunnat och förtjenat vederläggning, finnas dels i noterna, dels förutsättas de som kända ur andra hithörande, allmänt spridda skrifter. Det har ej ansetts av behofvet påkalladt, att söka förmedla olikhet i uppfattning och. reflexioner emot nu; detta gör varje läsare bäst sjelf med stöd av den utvidgade grund av data, han för sin öfvertygelse kan ega.

Dagboks-anteckningama, som börja från den dag, förf anställdes vid armén, av brytas i deras sammanhängande följd vid tidpunkten för den stora omsvängning i kriget från framåt till ett oryggligt tillbaka, och finnas hos utg., utom i urskriften, för kortare tidrymder i början t.o.m. i två sednare utarbetade varianter, vilka alla utvisa trogen öfverensstämmelse, men ökad rikedom i uppgifter, så att, om förf. fortsatt utarbetandet av sina anteckningar, eller hellre, om han ännu lefvat, man har visshet, att ur den för halftredje lustrum hädangångne, med historiska specialkunskaper utrustade mannens rika förrådskammare vida mer upplysande, direkt till ämnet hörande saker kunnat framläggas, dem han för sitt minne ej föranledts att nedkasta på papperet. Efter reträtten från Lappfjärd finns blott en kort resumé av några händelser, passerade före ankomsten till Torneå, dessutom några anteckningar om Torneå, Lappmarken, Norrbotten o.s.v. samt några spridda drag från 1808-års finska krig, “sägner“, vilkas högsta framgång skulle inträffa, om Fänrik Stål kunde adoptera någon av dem.

De två bilagorna har utg. tillagt: den lista, berättelse om plundringen i Wasa, emedan dess förut tryckta edition numera är en typografisk sällsynthet, och den framställer en episod av den del av kriget, som dagboken berör; den 2:dra, utdrag ur en prestmans anteckningar, såsom en autentik uppgift, vilken upplyser om flertalet av de truppmarscher, som utmed stora södra strandvägen skedde till och frän landets dåvarande hufvudstad Åbo samt militärstationen Kimito, och kan utgöra ett exempel av mänga på, vad och huru mycket den enskilde i de landsorter, som ej blefvo offer för kämpande härars ödeläggelser, dock av kriget fick vidkännas, betraktadt ur en fredlig fosterlandsväns synpunkt.

De flesta anmärkningar vet utg. skola drabba honom för de vidlyftiga och ofta med ämnet föga sammanhängande och lika litet av en genomgående träd förenade noterna, dem dessutom kanske mången, som står eller stått i relationer till nämnda, mindre fördelaktigt bedömda personer, skall anse ogrannlaga, ja, möjligen förklara for osanna. Utg. har trott t.o.m. magasinerandet av underrättelser från tiden för detta epokbildande krig ega sin, om än ringa förtjenst. Noternas underhaltighet i stilistiskt hänseende, såsom varande tungrodda, orediga m.m., erkänner han gerna. Vad samvetsgrannheten i uppgifter angår, förtröstar han på det erkännande, han förut vurmit för trohet i den obetydliga forskning, som tillåtits falla på hans lott. Sträfvandet efter sanning har ock nu ledt honom vid afgifvande av såväl beröm som tadel, ty, ehuru ett halft sekel bör förvärfvat föremålen för det förra och sednare åt historiens domsrätt, så har uttalandet av det sednare visst ej varit politiskt klokt. En kanske öfverflodig grannlagenhet har utg. stundom sökt bevara genom blotta initialens utsättande. Har sanningen någorstädes blivit sårad, så har det skett mot hans vilja, och förklaras av hans isynnerhet från lefvande källor av skilda vistelseort och den deraf härflytande omöjligheten att kontrollera vissa uppgifter. Han är dock både villig och skyldig att bidraga till äreräddnmg, der den, trotts mot-påståenden, kan bevisas berättigad.

Sist får utg. tillägga, att han redan för två år tillbaka beslöt offentliggörandet av dessa anteckningar till semisekulartiden för krigets början, men att husliga och tjensteåligganden flera gånger framtvingat uppskof med planens verkställande. Dock har, sedan på gifven anledning från Finland vår oförgätlige, sitt gamla och nya fädernesland ostraffligt trogne, på hemmets strand till sina fäder samlade landsman, Kgl. bibliotekarien Arwidsson i Sverige börjat insamling för veteranen Joh. Lintunen och i Wasa dylika gjorts för i grannskapet boende veteraner, utg. på samma dag, han i Åbo träffades av underrättelsen om Arwidssons död, beslutit och kort der efter såväl der som på annan ort sökt med dessa en veterans minnen i sin ringa mån bidraga till beredande av erkänsla ej åt en eller några, utan om möjligt åt alla våra 1808-års män, för vilka intresset, som vid sagde tidpunkt borde vakna öfver hela landet , åter, efter att någon tid verkat och deri ädelt understödts från det gamla brödralandet, hotat att bortdö. Utg. säger så, ty om ock erkännandet och hjelpen var stor för ögonblicket, så var det, med undantag möjligen av statens åtgärd, en hjelp blott för ögonblicket, och så mången manlig tår ur den kärfve, av år och nöd tyngde veteranens ofta redan skumma öga än tolkade hans upplyftande tacksamhetskänsla, för att han med varmt hjerta ihågkoms av det fosterland, för vilket han glad offrat det dyrbaraste en menniska har, så har dock med varje flydd stund ej blott tacksamhetsgåfvan delat det öde, som träffar allt förgängligt, utan ock hans krafter i progression drabbats av detsamma. Måtte der för följande få sidor, lugnt tecknande Döbelns och Björneborgarnes bragder, förmå fästa uppmärksamheten i vårt lilla bortskymda och glömda land vid en efter utseendet liten, men för vår ära oerhördt vigtig sak: veteranernas, men denna gång icke för stunden allenast, utan med ett varaktigt intresse, verksamt så länge den trötta krigaren får fröjdas deråt.

Finland i Juni 1859.

J. O. I. R.

1808.

Mars d. 10. Den finska armén var stadd på reträtt från ryska gränsorterna. Generalitetet denna dag på Laukko (1). Jag reste dit för att uppvakta, och fortsatte resan till Tammerfors, der första och andra brigaden tillbragte natten.

Den 11. Om morgonen, straxt efter min afresa från Tammerfors tillbaka till Laukko, gjorde ryska kavalleriet (kosacker förnämligast) ett försök att intränga i staden, som var illa bevakad. Några husarer lyckades verkligen inkomma, togo några fångar av oss (en officer) (2) och blesserade några dragoner av manskapet. Två husarer fångna utgjorde ryssarnas förlust. Dessa förhördes angående ryska arméns ställning o.s.v., men nekade ihärdigt att gifva svar på en del frågor. Vid föreställning, att deras lif var i våra händer, svarade den ena av dem: att han nu icke första gången befann sig i dödsfara, och att han derföre förlorat fruktan för döden (3).

Af brist på hästar kunde jag icke komma ända hem (4). fick således varken förse mig med mina behof, eller taga afsked av de mina, utan reste till Kulju (5) i Karkku, vari från jag

Den 12 begav mig genom skogarna till Tavastkyrö, för att dagen derpå stöta till den del av Björneborgs regemente, som skulle tåga Ikaalis-vägen åt Österbotten. Legat öfver natten, och sett en kolonn soldater marschera fram åt Ikaalis.

Den 13. På eftermiddagen till Ikaalis. Blivit på vägen uppehållen och fixerad av en drucken trumpetare vid Nylands dragonregemente, vilken jag ej visade större vördnad än honom tillkom, och vilken i harmen låtsade anse mig för rysk spion. Löjtnant Brunow (6) befriade mig från trumpetaren, vars fylleri var ledsammare än det öfriga av händelsen. B. och jag följdes åt till fältvakten vid Ikaalis kyrkoby. Jag anmälte mig der hos chefen, och låg över natten i major Eeks (7) qvarter hos befallningsman Grönberg (8). Derifrån följande morgon.

Den 14. Till major Furuhjelms (9) qvarter i kyrkbyn. Besök på prestgården för att begära häst av kapten Möllersvärd (10). Truppen uppbröt och kom utan någon märkligare händelse till Parkano (11). På denna färd blef jag bekant med doktor Edgren (12), som sedan blef min reskamrat och förtrogne vän. Det hastiga beslut jag hade fattat, att följa armén; eftertankan, som följde på flera dygns förströelse under ständiga resor av och an; smärtan att hafva lemnat en älskad slägt, utan att ens annorlunda än skrifteligt hafva tagit afsked; allt detta gjorde mig allvarsam och tystlåten. E., som redan vant sig vid fältlefnaden, var således den första av oss, som kunde meddela sig. Båda unga, båda i behof av vänskapens inflytelse, skyndade vi sedermera att knyta bandet fastare, och hunno med tillhjelp av ett glas vin snart rätt långt på den nya banan. Ingendera av oss har, såsom jag hoppas, ångrat sina steg derpå.

Den 13. Genom en ödslig trakt av Ikaalis (13), der invånarne åto barkbröd, gick truppen till Kuivais by (14). Jag i sällskap med E. och på hans släde. Legat över natten till d. 16 i samma rum med Ad. Blum (15), fänrik Jägerschjöld (16) o. a.

Den 16. Ur ett trångt nattqvarter, på så smala vintervägar, att qvistarne slogo oss i ansigtet, förbi några övergifna torp, till Jalasjärvi kyrkoby (17). Denna ort är förmögen och alldeles olik den, vi lemnat, och varest invånarne nästan med förbannelser omtalade jordmånens otacksamhet och frostnätterna, som förstöra grödan. Besökt kaplan Lagus och hans fru, född Vestzynthius (18).

Den 17. Marscherades till Ilmola kyrkoby. Orten flack, byggnadssättet snyggare än i Ikaalis (19). Mjölk fanns överallt; bönderna förståndiga, men, äfven karlarna, rädda för ryssen, ända till tårar (20). För det här belägna kronomagasinet rastades ännu d. 22, då det berättas, att ryssarna kommit till Jalasjärvi. Under tiden besett Ilmola kyrka, gjort tjenst första gången, varit på orderna.

Den 23. Truppen tågade till Seinäjoki (21) by i Lappo socken. Här var oron bland allmogen över fiendens infall större än i de orter vi lemnat. Nitet tycktes vara ökadt i samma mån. Byns ungdom hotade att emottaga ryssarna med yxor och störar. En gammal man, vår värd, rådfrågade sig om rätta sättet att bemöta de fiendtliga trupperna, och fick till svar: att de torde mottagas med höflighet, och utan gensägelse få sina nödvändighetsbehof. Gubben erkände väl, att detta kunde vara försigtigt, men tillade, sväljande sin gråt: ”vain ei sydän sitä käske” (men hjertat bjuder det icke). – Allt sedan vi kommo inom Österbotten, har jag sett besannadt, vad jag förut hört omtalas: att österbottningarna nästan utan undantag är besvärade av skabb (22): – I dag sades ryssarna kommit oss mycket nära, varföre fältvakterna förstärktes. Den 24. Två fångna ryska fältmätnings-officerare hemtades till vår högvakt. En underofficerare, Wargelin (23), vid Österbottens regemente hade tagit dem i Kuortane (herrarna hade druckit kaffe på prestgården). Wargelin var ensam och beväpnad blott med en piska, men ryssarnas pistoler klickade, och de måste gifva sig, samt sändes till Wasa. – Truppen gick och vi reste till Lappo kyrkoby. Rastades. Den 28. Truppen marscherade åt Alahärmä. dit den ankom följande dagen (24).

Den 26. Doktor E. och jag togo vägen från Lappo över Ylihärmä, 3/4 mil från vägen, besökte der hans svägerska. Kyrkan, av träd, utvändigt rappad på i väggen slagna pinnar och vitlimmad, tog sig väl ut. Ankomst till Alahärmä. Orten är fattigare än de österbottniska socknar, vi genomrest. Marscherades till natten till Ekola by i Nykarleby socken, der välmågan., visar sig på nytt, större än i Härmä och allmän. I Österbotten hafva få ståndspersoner bosatt sig utom de tre nödiga staterna. Följaktligen går ej landsortens förmögenhet genom lyxen så gint till städerna, att den icke förut hinner sprida sig bland allmogen och verka på dess välmåga, och helt säkert äfven på dess karakter.

Den 27. Ankommit till Nykarleby stad, som icke är synnerligt välbyggd, har endast trädhus och blott få av dem någorlunda vackra. Gatorna är smala. Vi inqvarterades över natten hos sjökapten Backman, vilken jemte sin fru var mycket artig mot oss. Vi uppassades här av en 10-årig spanjor, Joachim Gelermo från Cadix. Besökt löjtnant Stenhoff (25), som låg sjuk på apotheket, frukosterat der, spisat middag hos vår värd. I Nykarleby tillstötte den del av armén, som jemte generalitetet gått Björneborgs vägen och haft affär vid Haistila m.fl. ställen. Överstelöjtnantens bataljon (26) av Björneborgs regemente hade, i nejden av Wasa stad, genom något misstag om inqvarteringen, nödgats på ett dygn marschera sju och en half mil, vilket lär vara den längsta dagsresa, som av en infanteritrupp kan fordras. Den 28. Några officerare qvarblefvo här under föregifvande av sjukdomsförfall och överlemnade sig åt fienden, då den öfriga truppen tågade till Abbors (27). E. och jag reste längs Bottniska vikens strand, isvägen till Jakobsstad. Öppna hafvet syntes hela tiden. Isen bestod utåt av sammanfrusna isklimpar. Hästarna tröttnade och nya kunde ej erhållas (28). I Jacobsstad, som är byggd på ett backigt ställe, utmärker sig rådhuset och några flera byggnader av sten (29). Spisat till afton hos tullförvaltaren Tengström (30). Afreste derifrån samma qväll och uppnådde kl. 12 om natten truppen å Abbors gästgifveri i Pedersöre socken, som är känd för sina skeppstimmermän (31).

Den 29. Efter natten, tillbragt i Abbors, till kapellanen Snellmäns i Kronoby (32), samt fortsatt resan till Gamla Karleby, vars sockenkyrka är ganska vacker. Staden, ehuru ej längesedan skadad av brand, är den bästa av de tre österbottniska, jag härtills sett. Den väg, vi kommo hit från Jacobsstad, är 3 1/2 mil. Spelats raffel. Träffat en bekant (33) och av honom erhållit de första underrättelserna om fiendens framfart på min hemort. Små stölder sades varit det största onda, den derstädes tillfogat invånarena (34). Tillbragt natten i doktorinnan Chydenii hus (35).

Den 30 och 31. Rastat, besett staden, besökt Westerhem (36), druckit, sofvit, ätit etc. Priserna här stå serdeles högt, såsom exempel: en kopp kaffe kostar 4 sk., en limpa 16 sk., en middag 32 sk., 1 lass hö 16 sk., ett par benkläder i arbetslön 1 rdr 24 sk. etc. etc.

April den 1. Begagnat tillfälle att skrifva hem. Efter intagen frukost hos borgmästaren Keckman (37) afrest från Gamla Karleby genom Kelvio socken till Maringais (38) i Lohtå. – Generalitetets ordres skola innehålla: att – sedan armén, för att icke sätta fienden i nödvändighet att i landet införa en betydligare krigshär, som låg färdig vid gränsen, efter en eller annan affär dragit sig ifrån gränsorterna – retirera på flera vägar, vilka förenas inåt Österbotten, för att, sedan trupperna stött tillsamman, kunna uppehålla och tilläfventyrs slå den spridda ryska styrkan, som från många vägar ej hinner förenas till gemensamt försvar så snart, att den icke förut kan vara slagen. Härigenom bör vår armé kunna uppehålla fienden, tills hjelp från Sverige hinner ankomma och en blidare årstid inträffar, då menföret tillika hindrar tillförseln från Ryssland och beröfvar fienden möjligheten att få betydlig förstärkning. – En vidsträckt, öppen gräns, långs med vilken en överlägsen fiende skall förlagt sina trupper, är visserligen svårare att försvara med en mindre styrka, än några få vägar, utmed vilka den mindre styrkan blir koncentrerad och den större spridd. När härtill kommer, att fästningarna sysselsätta en stor del av den fiendtliga armén; så synes det, åtminstone för ett omilitäriskt öga, som planen icke vore illa uppgjord, i synnerhet som fienden, i händelse intet kraftigt motstånd från vår sida skulle påtänkas för Norrbotten, kunde bryta sig igenom på Kuopio-vägen, och med en betydlig armé ännu på vinterföret gå till Uleåborg, för att der hindra våra kommunikationer med Sverige; alltid säker, som han vore, att genom denna manöver ega i sitt våld de finska trupper, som då befunne sig inom Finlands gränser. Detta torde således vara orsaken, som drifver oss så högt upp åt norden: man vill koncentreras; men var man finner sitt centrum, är ännu ovisst (39)!

April d. 2. Rastas i Maringais, en by nära den öppna hafsstranden, som, utan holmar eller skär, visar en omätlig yta av vatten, varpå truppen likväl lider sådan brist, att man här för att få det drickbart, likasom ofta på åtskilliga andra ställen i Österbotten, smälter det av snö 40). För öfrigt boddes illa, åts illa (41).

Den 3. Afrest från M. kl. 8 f. m. till Lohtå kyrkoby, varest lågs över natten i en varm kammare hos enkefru Cajanus (42).

Den 4. Om morgonen affärd till Kalajoki kyrboby, tillbragt natten der, besökt bland andra äfven Edgrens far. E. träffade här efter fjortonårig frånvaro far och syskon. Han hade som barn lemnat fadrens hus och återkom nu dit, stadd i statens tjenst, men han kom blott för kort tid, ty följande dag

Den 5. Afrestes efter intagen punsch i det fulaste yrväder 9 fjerndelars väg till Yppäri by i Pyhäjoki, varest trägen tjenstgöring upptog de civiles tid, men truppen rastade och vederqvickte sig d. 6 och 7. Jag aflade domare-ed (43), och satt första gången i krigsrätt. Pyhäjoki visade sig som en dåligt försedd ort.

Den 8. Trupperna gingo till Piehengi by av Salo socken, vi reste in till Brahestad, en mil derifrån för att söka förfriskningar, qvardröjde der över natten i qvarter hos stadsfiskajen. Baron Mellin (44) låg sjuk i staden, som är liten med få dugliga hus och en gammal trädkyrka. Här talas äfven av det högre borgerskapet finska i vardagslag, men svenska med fremmande. Sederna är enkla, och i de granna kretsarna skulle man säkert känna medlidande och bele den oskuldsfulla, förtrolighet, varmed fruntimren bemötte de trötta krigarna, likasom de hört till huset. – För öfrigt dyrt som i Gamla Karleby; en portion kaffe = 4 1/2 plåt o.s.v.

Den 9. Vi reste tillbaka till armén och funno den 2 mil tillbaka, nog trångt inqvarterad, samt lågo över natten i Vehmo kompanis qvarter i Pihlava (45) by av Salo socken. I dag hade sergeant Aug. Söderborg, som lemnades i Pyhäjoki, aflidit och blivit hitförd.

Den 10. Flyttat till Cumenii (46) qvarter och rastat d. 10, 11 och 42. Vi bodde i ett rum, som var kallt, och der vinden blåste genom väggarna, samt de söndriga fönstren voro stoppade med 3 st. passerlädersvantar, en fårskinsvest och en bundt väfsändar. Undan för röken, som genom remnorna på kakelugnen inträngde, flydde vi till värdfolkets boningsrum, der vi möttes av en vämjande inqvartering av ohyra, den de, som utsatts för densamma, hade mycken möda att utrota i badstugan. – Under nu inträffad ledighet nedskrifves några under resan gjorda anmärkningar.

Österbotten norr om Gamla Karleby är, så långt vi hittills sett detsamma, ojemförligt sämre än söder om nämnde stad. Äfven folkets lynne besannar denna anmärkning. Dess grofva lefnadssätt, smuts, råhet och buttra uppförande sticka starkt av mot södra österbottningens seder, sådana vi funno dem. Här ätes stampbröd, och man anklagar njuggheten hos hafvet, vilket ligger öppet straxt invid, så väl som hos jorden. Äfven skogarna sägas vara utan fogel. Överdriften i denna klagan är aftvungen. Flera tusen munnar vilja dela allmogens små förråder; derföre vill den anses ega ingenting (47). Stackars menniskor! snart skola de få ännu större anledning att synas eländiga; måtte de icke bli det verkligt!

När man hör vissa krigares beskrifningar över fältlefnadens svårigheter; när man derjemte eftersinnar: att en stridsman uppoffrat för sin pligt sällheten av vänskap, skyldskap, ja sjelfva kärlekens och husliga lefnadens stilla glädje, och bortbytt sin frihet mot den strängaste subordination, för att, under oafbrutna faror, mödor och besvärligheter, gå att i enslagtning gifva sig tillspillo åt ett ovisst ödes nycker; så skulle man nästan anse kriget för ett ondt, varmed ej det ringaste goda vore förknippadt. Och likväl förfalskar afståndet äfven häruti vårt omdöme; ty sjelfva kriget har äfven sin goda sida. Att förtiga de politiska fördelarna för vissa krigande magter och de fördelar kulturen i allmänhet vunnit t.ex. av korstågen m.m., så måste varje tänkande krigare bekänna, att det, äfven för honom medför fördelar, som dels blifva hans evärdliga vinst, dels för ögonblicket bidraga till förmildrande av krigslefnadens svårigheter. Man har inga läckerheter, men så mycket bättre matlust; sömnen blir ljufvare efter mödorna, vilka förjaga den slummeraktighet, som vanligen är en följd av en bekymmerlös lefnad. De gifva en vana till verksamhet, och en väckelse, som vår tröghet stundom behöver. De härda vår kropps och vårt sinnes krafter samt förstena dem mot de små vardagsmotgångar, som så häftigt uppröra oförsökta och vid maklighet vana personer. Nya ställningar, nya förrättningar, resorna, farorna, bekymren rikta med ny erfarenhet, gifva ny sysselsättning åt själen, stadga åt föresatserna och ihärdighet åt utförandet. Subordinationer disciplinerar till samhällslifvet, ger ordning och precision åt våra göremål. Sällskap av flera gifver mod i farans och ökar nöjet i glädjens stund. Orternas och föremålens omvexling, det oafbrutna, det helas gång, sjelfva ändamålets storhet och vigt, det samfälta bemödandet – allt skänker åt själen ett nöje, en ifver, en lyftning, okända i vardagslifvet. Sinnet känner sig lifvadt, och sjelfva dygden kan vinna vid de inre strider, som tillfället frambringar och laglösheten (”inter arma silent leges”) försvårar.

En ung man med god uppfostran, men som saknar erfarenhet, som icke är kvinligt bortklemad, som har värma för det goda samt en kraftfull karakter, kan aldrig välja en högre ståndpunkt för att överskåda menniskors handlingar, der de utöfvas undan lagarna och undan det allmänna omdömet, ty en krigshär är en egen slags republik, en stat i staten. Var och en, som ej tillhör den, är misstänkt, han ser och hör blott, vad man låter honom se och höra.

Härvid bör man ännu minnas: att en lättings hela lifstid ger honom intet så nöjsamt ögonblick, som mellan-skofvet emellan trägna mödor skänker åt den arbetssamme; ty njutningen av nöjet blir då lifligare, emedan nöjets känsla då ej är utnött. Man kan ledsna vid allt, äfven vid nöjet.

Har jag då någon rätt, att efter en månads kampanj framställa dessa anmärkningar? Min närvarande bana är för mig helt ny. Jag vaknar som från en slummer till lifvet. Jag känner lifligt det intryck, sakens nyhet gör på mig. Jag söker måla detta intryck, besannadt av en gammal, erfaren krigare, som ger mig rätt, som erkänner, att en krigsman får beklaga sig först då, när han lemlös återföres från valplatsen och en känslolös samtid gäckar eller föraktar hans sår. Jag dömer således icke till tystnad en krigare, som klagar över verkliga motgångar. Jag vill endast säga åt mig: du kan hafva gagn av ditt fälttåg, det kan t.o.m hafva intresse! jag vill säga åt den förklemade skrikaren: allt har två sidor, kriget har en god och en dålig; denna möda är din pligt; du lider kanske mindre än andra, men klagar mera; somt i detta är ditt eget fel; då omständigheterna ej kunna rättas efter dina önskningar, så gör du klokt, om du rättar dessa efter omständigheterna! Det är sannt: fältlefnaden medför många besvärligheter, som störa en vid beqvämlighet vand person: man måste stundom hungra, törsta, sofva på en bänk, ett golf o.d., vaka, gå, färdas, då man ville sofva, stiga tidigt upp, frysa, svettas, stå under befäl, ej vara herre av sin tid, ej ens av sin kropp, med mycket mera; men om man undantager lifsfaran i drabbningarna, så ges dock mycket som ersätter de öfriga olägenheterna. Har man stundom sämre, så har man och stundom bättre än under vanliga förhållanden. Jag har sofvit på en bänk, men jag har ock sofvit omgifven av lyx, t.ex. i städerna, som vi passerat. Jag har ätit kräsligare än hemma; men jag har ock mättat mig med torrt, groft rågbröd, och haft mindre åligganden; men jag har ock den lättaste tjensten bland alla, likväl ej förenad med den största lön. Jag vet åtminstone sjelf, att jag önskar mig mera arbete än jag har. Vad rår jag före, att jag ej behöfves! (48)

Den 13. En del av truppen bytte om qvarter. Äfven vi afreste om aftonen 1/4 mil till ett soldattorp, der vi fingo ett varmt och snyggt rum (49).

Den 14. Tillbragt hela dagen Inne med samtal, läsande och skrifvande.

Den 15. Långfredag. Om eftermiddagen rest till Brahestad och återkommit efter intagen qvällsvard genom flera fältvakter (vilka för isvägens skuld blivit utsatte) från en bister köld, som hotar att förstelna våra arma poster, hem till vår lilla lugna koja, och laggt oss i ro till vila.

Den 16. Vad menniskors öden är olika! Man kunde fråga: är det slumpen eller försynen, som utdelar dem? är de följder av en engång fastställd ordning för tingens gång? eller beredas de efterhand av menniskorna sjelfva? sker detta genom fria handlingar med bestämdt syfte? eller genom den okunnighet, vari de dödliga sväfva om sina gerningars följder? och vad blir i detta fall följden, i afseende på ansvarighet, på straff eller belöning? – Medan vi ännu lågo på vår varma säng, stupade mången krigare, för att ej mera uppstå till tidens mödor. – I dag vaknade vi tidigt nog, drucko vårt kaffe på sängen, och sträckte oss ännu en tid, då plötsligt vår uppassare inkommer: ”Ett häftigt skjutande höres från trakten av vårt förra qvarter!” – Ett språng ur sängen. – Det var som han sagdt. – Täta, jemna gevärssalfvor afbrötos av kanonskott, som stundom mera tätt, stundom glesare, gåfvo oss begrepp om den förödelse de beredde. – Majorens (50) ordonnans kom in: ”Doktorn har befallning att begifva sig till Pyhäjoki kyrkoby, dit brigaden redan marscherar”. – Jag följde med doktorn. Vi mötte tross och bagage, som gick undan åt Brahestad. Vi åkte en half mil, och hörde ständigt skott av gevär och kanoner. – ”Ha vi långt fram?” – ”En half mil; attacken börjades i Yppäri by kl. 3 om morgonen och har nu kontinuerat till kl. 9”. – Det var dit, som nu andra brigaden gick för att förena sig med de stridande. – Medan baron Anders Mellin (51) kom och frågade efter ett stycke bröd, sade löjtnant Axel Granfelt (52) infall, och Grönhagen (53) valsade mig mellan de utmed landsvägen förbitågande lassen, vilka utgjordes av en ofantlig mängd trosslädar, som körde fram och tillbaka. Skriket och bullret var oerhört. Truppen var tyst och allvarsam, och stötte på vägen friska skott i gevären. Nu mötte oss excellensen Klingspor och general Aminoff (54), som retirerade. Kanoner kördes åt slagfältet.

En ropade halt! den andra i sväng! allt efter nödvändigheten. Nu ser jag, att hög röst ej förgäfves fordras av en militär. Slädar med blesserade möttes, kapten Örnstedt (55), som fått en liten kontusion i foten ibland dem.

Han berättar, att, bland andra sårade, kapten Bruncrona (56) förlorat låret. I nästa släda låg den sistnämnde med lårbenet afskjutet. Blodet flöt genom slädan. Han begärde snö att läska sig med, bad Edgren hjelpa sig, om ske kunde o.s.v. Tvenne sårade tavastehuska soldater kommo till fots. Från flera av de följande slädorna med bleserade flöt blod. Ingen klagade högljudt utom Bruncrona. Man fick befallning att göra halt. Nu var striden slut och de ifrån densamma kommande trupperna marscherade förbi, för att, i sin ordning, lemna andra brigaden efterst att bilda queuen. Nylands regemente mötte, kommande från striden. Främst red överste Döbeln, blodig på ryggen och hatten, ej av egen blessyr, utan av sin adjutants, fänrik Erlings, som vid hans sida sköts med kanonkula genom ljumsken (57) och dog en och en halv timme derefter, sörjd och saknad såsom en liflig, skön och väluppfostrad yngling. Han lefde dock nog för att känna smärtan av sitt sår. Äfven han hade under sina plågor ofta begärt vatten att stilla törsten, som, härrörande av den såren åtföljande febern, alltid är de blesserades plåga. Han tog afsked av en vän, som flitigt räckte honom läskning, – och dog i blomman av sina år. – Överste Fleming (58) vid Åbolänningarna har fått blessyr i låret (varaf han sedermera, äfvensom Bruncrona, afled), – och vem kan uppräkna alla? vem känner mängden av döda? vem vill tänka på gemenskapens elände, lemnade stympade på valplatsen? Hästar fattas att forsla dem med, så att blott en del av dem hemtas, forslade flera man på en släde. – Kanonaden fortfar, – några täta skott, – allt är nu tyst på den sidan. Men nu ett skrik på vägen: att vända om, att hjelpa kanonerna, att afbida befälet, att gå ur vägen, att köra förbi; man skriker, tränges, talar om ordning m.m. Våra retirera som vanligt. Chefskapet rider förbi. Första brigaden tar isvägen, den tredje landsvägen. Rusthållsbataljon (59) av Björneborgs regemente blir i queuen, och är närmast nästa gång. De återvändande trupperna marschera, utmattade av striden, under det de äta en bit bröd eller röka. Mången bister soldat frågar efter tobak. Några le, de flesta är allvarsamma och gå tysta förbi, få tala. En enda fånge, av Wiborgska regementet medfördes, en under striden överlupen 18-årig gosse, som bortkastat sitt gevär, då han ej förstods vid överkomsten. Han talar väl finska, men ej som hos oss. – Ett vått urväder uppkommer, andra brigaden står stilla på landsvägen, majoren (60) spisar middag vid sin släda. Vi är komne midt emot vårt förra qvarter, som nu ombytes, men blir i samma by. – Nu berättas att Löwenhjelm är fången, men tyst dermed (61). Allt är åter lugnt kl. 12, fast striden nästan räckt tills nu. Straxt efter middagen fick truppen rycka in i de nya qvarteren. Vi sitta i en varm stuga, dricka kaffe, och jag antecknar detta, väntande flera och noggrannare underrättelser. – En skidlöpare av Rautalampi kompani (62) hade under striden förvillat sig och råkat på en äng, der en rysk soldat ville taga honom fatt, medan hans skida var i olag; men skidlöparen gömde sig bakom en lada, sköt på stöd sin förföljare, lagade skidan och kom jemte en upphunnen kamrat tillbaka till kompaniet. – Svahn, dragonen från Haapaniemi (63), ber mig skrifva hem. När ser jag hemmet och alla, dem jag evigt älskar? skall jag ej bli sjuk, och dö här? – Bort med dödstankarna! tillfället alstrade dem. Det gifves en Försyn. Allt står i Hans hand, den visaste hand, som finnes! Vad behöver jag sörja!

Nu bo vi närmast till ryssen, näst fältvakten. Baron A. M. (64) och de öfriga bekanta är mera fria och längre bort, men A. Blum (65) med jägarne med oss. Få se vad det blir av i natt! Om natten fingo vi ordres att uppbryta, måste lemna vår beqvämlighet och marscherade till Salo kyrka och Kulju by, der vi fingo en mycket liten, men varm kammare med inqvartering av över- och underbefäl, till ett antal, av 10 personer.

Ännu något om affären vid Yppäri och Pyhäjoki. På det förstnämnda stället angrepos de der förlagde brigaderna av fienden. Nylands och Tavastehus regementer utgjorde arméns queue. Generalitetet var på Pyhäjoki prestgård. Man rapporterade sig vara angripen. Fältmarskalken Klingspor befallde reträtt, enligt konungens ordres, intills underrättelse inlupit, att Cronstedt med Savolaksarne från Kuopio-vägen hunnit undan faran att blifva afskurna, och kunde påräknas till gemensamt försvar. Översten, grefve Löwenhjelm, som var generaladjutant hyste, en annan åsigt, och påstod med dristighet, att man borde slåss. Klingspor åberopade sina ordres. ”Emellertid, sade Löwenhjelm, ”är det min underdåniga tanka, att vi böra slåss”. Han gav derjemte på långt håll tillkänna, att han, som egde konungens öra, ämnade berätta, att man försummat ett tillfälle att slå fienden. För dessa skäl gav Klingspor vika. I nejden stående trupper fingo befallning att genast gå till Yppäri, somliga is-, somliga landvägen. Löwenhjelm befalldes arrangera bataljen. Emellertid och under samtalet åtos frukost. Man drack ur fulla glas en lycklig utgångsskål. L. red bort, modig till sitt temperament och överdådig av vinet (66). Sedan trupperna hunnit samlas, valde L. bland Nyländska dragonerna tolf man, för att jemte dem göra choque på ryska kavalleriet, som stod uppställt på isen, sålänge affären varade. Han befallde de qvarblifvande dragonerna observera honom och i nödfall lemna bistånd. Nu drack han sin lilla trupp till ur en soldatflaska, kallade en korporal sin bror, uppmuntrade dem alla – och red löst på fienden. Han lyckades hugga sig in i lederna, men, då han skulle vända om, snafvade hans häst i den djupa snön, och föll ned (67). Dragonerna hade lyckligare kommit undan, och man viskar, att de stillastående dragonerna fått hemliga ordres från högqvarteret; att i intet fall blanda sig i striden (68). Huru det för öfrigt må vara, är osäkert; men det är visst, att Löwenhjelm vid detta tillfälle blef fången och fördes till Ny Karleby (69) der han, ännu mycket rusig, trott Sveriges olycka blifva en ofelbar följd av hans egen, och ofta utropat: ”ack! mitt olyckliga fädernesland!”

Så snart Klingspor förlorat denna oförvägne uppsyningsman, (vilken redan vid krigets början, med allt möjligt förtroende till sig sjelf, erbjudit sig, att ensam utföra kriget, och bedt Klingspor, såsom gammal, sköna sig, och icke annorlunda än till namnet föra befälet över armén); befalldes reträtt och de utmarcherade trupperna fingo vända om.

Den 17. Påskdag. Då vi om morgonen drucko kaffe på sängen, kom Blum och sade, att Carpelan (70) sett kossacker på isen. Vi stego upp och kastade oss i kläderna. Det berättades, att kossackerna ryckte åt oss. Tidigt om morgonen under dimma hade flera sqvadroner sådana framryckt på hafsisen under vårt qvarter. Dimman försvann – och man såg, liksom på skådepenningen över Carl Gustafs tåg över Bält, små trupper i mängd längst bort på isen. När vi gingo ut att se på tillgången, funno vi våra dragoner och jägare utförda och utbredda i tre divisioner närmare och närmare fienden. Det var en herrlig syn, att i ett det vackraste väder nedanom sig på en omätlig hafsyta se trupper röras mot varandra. Ett och annat skott lossades, men ingendera parten angrep allvarsamt, utan drog sig, undvikande affär, småningom undan, allt efter det den andra avancerade. Efter ett par timmar, och sedan våra upptäckt ännu mera folk bakom en udde, stötte ryssarne i trumpet och afsände en parlementär, som medförde bref från södra Finland till officerare o.a. Han fördes till brigadqvarteret, begärde bränvin, som han ock fick, samt återfördes, varefter ömsesidigt återtåg till qvarteren. Hufvudsaken var således en rekognoscering, som slöts efter några vexlade pistolskott.

I dag blef andra brigadens chef, överste Adlercreutz tjenstgörande generaladjutant, och överste Döbeln antog befälet över vår brigad. Truppen blef över följande natt i sina förra qvarter, men på e.m. reste Cumenius och jag utan permission till Brahestad (1/2 mil) och dröjde der över natten.

Den 18. Annandag Påsk. Om morgonen kl. 6 uppbröt brigaden och gick utmed landsvägen förbi staden åt Siikajoki. Kl. 8 skulle C. och jag resa från gästgifvaregården i staden och stadnade ej långt från tullen hos en köpman. Här mötte oss på gatan stadsläkaren, assessor Söderberg, som beledsagade oss till slädan och bad oss skynda, ”ty”, sade han, ”innan kort är väl fien- se der är en kossack skynda som blixten!” Vi sågo oss om; två kossacker redo långsamt ned för samma gata, der vi stadnat, och voro oss helt nära. Vi hade ej kommit från stället, om icke några köttlass, tillhöriga finska armén hade stått emellan oss och dem. För att försäkra sig om lassen, läto de oss fara. Vi piskade vår usla magra häst, som med möda orkade undan. Dessutom kände vi icke vägarna, samt togo av okunnighet isvägen, som är längre, men denna gång skedde det till vår lycka, ty straxt efter vår afresa hade flera hundrade kossacker kommit till staden, av vilka nio man blefvo utskickade att fasttaga oss; dessa togo landsvägen såsom den ginaste. Emellertid hunno vi 9 fjerdedelsmils väg fram till Hirvaskari hemman, 1/2 mil söder om Siikajoki. Vår trupp var inqvarterad der, men vi hunno fram före den, åto middag, bäddade och lade oss. Befälet berättade, att under vägen några skott blivit lossade på förföljande kossacker, som följt tätt efter, retat och försmädat truppen med tillrop, att skynda på sin marsch. Likväl hade man makligt ätit på landsvägen, utan att låta störa sig. Vår prest hade, tröttad av strapatsen, lagt sig att sofva middag, då skott började höras omkring rummen, der vi uppehöllo oss. Aminoff (71) kom och bad mig gå ut att höra på skjutningen. Vi hörde att den var vid vår fältvakt. Efter kosackerna hade följt en betydlig infanteristyrka. Långs isen gick en transport, som förde ryskt infanteri, åtföljdt av kossacker och hussarer. Emellertid oroade kossackerna den utsatta fältvakten. Brigadadjutanten, baron Ramsay (72) tog för den skuld fyra dragoner, och gick understödd av fyra man infanteri under fänrik Granfelt (73), att förjaga kossackerna, som genast flydde. Straxt derpå ankom en rysk jägartrupp, som attackerade. Skjutningen tilltog och skedde blott 100 alnar ifrån oss i buskarna. Några granater kastades äfven, en sådan surrade oss över hufvudet. Vår trupp fick då befallning att marschera till landsvägen ½ fjerdedelsmil från byn, der larmplatsen var. Vi skulle således bryta upp genast; men soldaterna uppställdes och jemväl det sista kompaniet hann marschera ut, innan vi fingo hästen i rede m.m., varaf hände, att vi voro de allra sista, som lemnade qvarteren, d.v.s. voro de närmaste till fienden. Såsom civile voro vi utan vapen, omgifne av skott från höger och venster och förföljda på ryggen av kossacker. Vägens smalhet, den djupa och mjuka snön, hästens kraftlöshet – allt hindrade oss, att komma förbi truppen, som marscherade förut, förbjuden att skjuta förr än på larmplatsen. Vi följde dock dock tätt efter. En stor mängd ryssar till häst och fot kommo upp från isen. C. retirerade i god tid bland soldaterna från slädan för att lätta lasset för vår usla häst. En hop kossacker red efter oss genom en gård, som vi passerat. Våra soldater gingo främst, dernäst medicinalkistan, sist jag ett bösskotthåll från kossackerna, av vilka fem nu tjöto sitt iii iii och sköto efter oss några skott, samt två gånger voro nära att räcka mig med piken (74). När jag ej kunde komma förbi soldaterna, gav jag den och den att stå och kläda skott bakom en väpnad trupp, lemnade hästen och släden i sticket och sprang bland soldaterna, som i detsamma fingo befallning att skjuta några skott, varefter kossackerna retirerade, vi befriades från deras besvärliga sällskap, och jag återfick hästen. Vid ankomsten på landsvägen fingo vi höra, att grefve Cronstedt var framkommen till stora vägen och att armén hädanefter skulle slåss. Generaladjutanten uppställde trupperna och överste Döbeln yttrade, då han hörde, att ryssarna anföllo: ”Jag vill icke spilla menniskoblod, men när konungens och fäderneslandets bästa fordrar det, så skall det också icke sparas. Majorerna låta slå ställning! – Trossen hade befallning att gå över Siikajoki elf, en halv mil från stället, der armén uppställdes. – Nu åkte vi framom hela brigaden, som dels stod på landsvägen, dels var uppställd i nejden av Siikajoki kyrka, ej långt från ån, och hörde under hela tiden ett häftigt skjutande från båda sidor med kanoner, äfvensom med handgevär, vilket påstod från kl. 12 om dagen till kl. 6 om aftonen, då vårt folk på befallning retirerade, men återvände, fördref fienden, gjorde 225 fångar, tog gevär o.s.v. Vi åkte genom natten i oordning framåt, utan att veta var vi skulle hamna, togo in på ett hemman i Lapinkari by av Lumijoki kapell och Liminga socken, kastade oss på första tomma golf, vi funno, och insomnade. Knappt var detta skedt, innan officerare av Österbottens regemente, vilkas qvarter var här, kommo och antydde oss att söka våra egna längre fram. Vi begåfvo oss således midt i natten ånyo på väg, funno de våra, samt lade oss att sofva.

Några ord ännu om Siikajoki-affären, varunderf efter uppställningen, de våra drogo sig undan till elfven, den de sedan så modigt försvarade. – Klingspor drog sig till andra sidan av elfven, der han var nära, att falla i händerna på några kosacker, som ridit isvägen för att taga finnarna i ryggen. Då de skulle rida uppför backen i en liten skog, gav generalstabsvakten, som omgav generalens person, eld på sqvadronerna, vilka, förmodande att der låg en stark observationskorps, drogo sig i största hast undan, och övergåfvo planen, att på ryggen oroa armén.

På norra sidan om Siikajoki å stodo några stycken 6 punds kanoner of Helwigs rara och förträffliga modell, kommenderade av käcka och skickliga officerare, bland vilka löjtnanten Hesselius (75) förtjenar ett utmärkt beröm. Denna omständighet bidrog utan tvifvel mycket till segern för en trupp, som ännu var mindre krigserfaren; ty så snart de finska trupperna kommo ned på ån och fiendens vapen begynte blänka på andra åbranten, börjades en häftig kanonad från norra sidan över de våras hufvuden, vilken fullkomligen hindrade fiendens övergång och gav finnarne tillfälle att på nytt formera sig till fiendens emottagande och förföljande. Då kanonaden, som för öfrigt blivit fortsatt från larmplatsen vid Hirvaskari, här börjades med allvar, fruktade major Reuterskiöld (76) vid Åboläns regemente, att kulorna och drufhaglen skulle träffa eget manskap, som stod på ån och observerade åmynningen. Han ropade fördenskull att man borde upphöra med kanonaden, vilket dock artilleristerna, som bättre förstodo sin sak och väntade högre order, lyckligtvis ej åtlydde. Reuterskiöld hade, efter affären, den svagheten, att beklaga sig för generalitetet över artilleristernas förmenta oförstånd. Efter striden syntes, att Helwigska kanonerna drifvit sina kulor icke allenast över det ganska breda åminnet, utan äfven på andra sidan genom ett hus, 50 alnar från stranden, der ryssarna sökt skydd, varefter kulorna ännu genomborrat en ria, på ett skotthåll från nämnde hus, samt, sedan de passerat dessa 4 väggar, fällt en stor tall, ej långt från rian på en åker.

Affären, som börjats kl. 12 midd, räckte till kl. 6 aft. och ännu längre, om jägareskärmytslingar medräknas. Vid nämnde tid drogo ryssarna sig tillbaka (77), då deras ammunition började tryta, såsom man trodde sig hafva förmärkt. Flera hundrade (225 st) fångar gjordes, och ännu de följande dagarna uppbragtes sådane ur skogarna. av de våra blefvo äfven några tagna tillfånga i den djupa snön, som hindrade deras återförening med truppen, vilken efter slaget marscherade till Lumijoki för bättre utrymmes skull. Dit var 2 ¼ mil, som i ett grufligt kallt väder måste tillryggaläggas om natten. De döda på vår sida ej likaså många. En löjtnant vid Tavastehus regemente (78) dödskjöts. av de våra blefvo jägarne under Blum (79) kringrände, men slogo sig igenom med bajonetten (80).

D. 19. Tillbragtes med sömn och rast. Byn har 160 hemman (81).

D. 20. Rastades. Ännu i dag kommo ytterligare fångar, tagna i förrgår.

D.21. Rastades för truppen, jag hade arbete hos majoren; skref ordres. Svenska krigsdeklarationerna kommo i dag i våra händer; läst dem o.s.v. Aflöning utdeltes; jag uttog första gången traktamente, 30 rdr bco. Varit hos major Eek. – Orten är flack, odlad och förmögen. Vi fingo isynnerhet mjölk och feta får för godt pris. Invånarne är något råa, kvinnorna, unga och gamla, röka tobak utan blygsel (82). Här uppe synes dagsskenet vid denna tid hela natten; men kölden är dock stark ännu.

D. 22. En dag, som påminner mig många angenäma stunder. När skall jag åter i ro få gläda mig av ämnet för mina hågkomster? Lugnet och den vän, man sjelf får välja sig, är höjden av allt, vad man kan önska sig jemte fägnaden att i sin hembygd, omgifven av de sina, få framlefva sina dagar!

D. 23. Rastades allt ännu. I mörkret om aftonen gjordes alarm, våra fältvakter sades vara attackerade. Soldaterna gingo i gevär. Vi packade in, klädde och helsade oss samt ernade resa; hästarna voro i ögonblicket ispända. Det behöfdes icke; allt blef åter tyst, ty fältvakterna är i fred och alltsamman var en tillställning av chefskapet, för att hålla truppen uppmärksam.

D. 24. Hos majoren att begära permission för resa till det 4 mil aflägsna Uleåborg; fick och reste med Cumenius.

D. 25. Ankom till Uleåborg, tog qvarter hos gästgifvaren, tillika rådman. Uleåborg är störst av Österbottens städer, har många handlande och hyggligt folk. – Här kände jag igen ett fruntimmer av hennes systers sätt och ett jag vet icke vad i hennes väsende, ehuru jag aldrig sett henne förut och icke ens visste, att hon bodde här (83). Utseendet, vad ansigtsbildningen och hyn beträffar, var alldeles olika systrens, dock

Facies non – – – una
Nec diversa tamen – – -.

Vi förnötte dagen med att se oss omkring, upphandla matvaror o.s.v., och jag ansåg mig ej hafva illa slutat den, då jag – på en källare – såg kamreraren Tulindberg (84) (en skicklig man, känd som författare till några

överdådiga manuskripter, skrifna av honom såsom kandidat under namn av österbottniska posten).

D. 26. Uträttat några bestyr ännu såsom fortsättning av gårdagens. Afrest kl. 9 om aftonen över isen och passerat 9 fältvakter, utsatte till säkerhet for orten mot kossackerna, vilka redan besökt Karlön, men snart flytt derifrån.

D. 27. Sofvit på dagen. Alarm! Finnarne slåss mot ryssarne; kanonerna smälla. Hållen er färdiga! – Victoria! Savolaksska brigaden har tagit 3 kanoner, sedan åter tvenne d:o, all tross och 600 fångar! Har drifvit ryssarna från Siikajoki o.s.v. – Härpå följde punsch. -Fångna är generalen Bulatoff, fem adjutanter, två andra officerare. Dessutom ficks papper och depescher etc. 85).

Upplysande tillägg. De föregående dagarna hade den plan blivit uppgjord, att på två vägar anfalla den ryska fördelning, som följt Cronstedt och låg i Revolaks. Adlercreutz med några kompanier av andra brigaden skulle på stora vägen begynna anfallet, och Cronstedt, som med savolaksarne skulle göra en omväg, borde taga fienden i ryggen. Adlercreutz kom fram på utsatt tid, begynte affären som sig borde, och uthärdade med ståndaktighet en flera timmars eld. Icke desto mindre blef Cronstedt borta. Flera gånger tillbakadrifven av det överlägsna antalet begynte Adlercreutz affären ånyo. Savolaksarne dröjde dock allt ännu. – Adlercreutz kom således med oförrättadt ärende tillbaka, gick genast upp till generalen, omtalade Cronstedts förhållande, målade saken med nog mörka färger och övertygade honom lätt att Cronstedt felat.

Redan förut hade man emot den sistnämnde, att han, tvertemot sin instruktion, slagits med ryssarne vid Kuopio, och der kanske visat oväntade krigaretalanger. Under samtalet härom inträdde en dragonofficer: ”grefve Cronstedt har befallt mig.” – ”Var befinner sig den herren för det närvarande?” inföll Klingspor med bitterhet. – ” I Revolaks”, svarade officern, ”han har befallt mig rapportera ett fullkomlig seger över fienden.” – ”Vill ni inbilla mig?” frågade Klingspor. – ”Det vågar jag icke”, blef svaret, ”men grefven har ännu ej medhunnit att uppsätta skriftlig rapport. Urvädret, den djupa snön och elaka vägen hindrade truppen att i rättan tid framhinna. Emedlertid är Revolaks i Svenska händer, fanor och kanoner, tross och ammunition, fältkansli och ekipage tagna, flere hundrade fångar gjorda, varibland generalmajor Bulatoff, hans fem adjutanter och några andra officerare. Generalen är sårad.” – Nu blef tonen fullkomligt förändrad. Cronstedt var en förträfflig militär. Han berömdes av generalen; ty varje seger av hans armé är hans; Adlercreutz instämde i berömmet; ty vad skulle han göra? Dessutom kunde han trösta sig, ty den affär han anställt, hade förmodligen lättat Cronstedts seger. Åtminstone kunde det heta så; och vad hindrar att icke så är förhållandet? – Cronstedts kurir ankom i dag, och hans rapport väntas med otålighet (86). Den ryske generalen, som till slut sjelf affyrat sina kanoner, har skrifvit till Klingspor med begäran, att efter genomläsandet av de tagna papperen få dem igen, emedan försvaret för hans förhållande låg förvaradt i dem.

  1. 28. Dracks toddy (87) för de glada nyheterna. –

För besparings skull ingicks för framtiden ett hushållsbolag emellan fem av oss: Gyllenbögel (88), Aminoff, Edgren, Cumenius och mig, som var sin dag borde sköta köket och efterse det gemensamma förrådet.

Den 29. Allt ännu på samma ställe. Köptes överpjekser; bevistat auktion efter afl. Söderborg etc. Kl. 11 om aftonen på sängen, då jag redan insomnat, erhölls ordres att uppbryta kl. 3 följande morgon. ”Vart, vart?” frågade soldaterna. – ”Vart annars än hem”, – svarade Gyllenbögel, en god, enkel man, men som förstår styra och uppmuntra soldaten. Mera kunskap och mera eld hade gjort honom till en ypperlig militär. Nu är han omistlig endast på sin post. Högre befäl vore han ej vuxen. Efteråt sofdes litet för att sedan bryta upp till Siikajoki, varifrån ryssarne marscherat förbi Brahestad till Salo.

Den 30. Gicks till fots efter hästarna för det svåra väglagets skull. Ständigt körande hade nött bort snön midtpå vägen och bredvid bar ej skaren. Vi gjorde vår marsch med nöje, ty nu togos de första stegen tillbaka åt södern. För folk, som hoppades allt, var nio fjerde-delars marsch i gladt sällskap ett intet. – I morgon skall sjungas tedeum över segrarna. – Truppen hade av Uleåborgs borgerskap för de sista segrarna erhållit 500 kannor bränvin som skänk. Den egde dessutom sina förnödenheter. – Cronstedt håller allt på att uppsöka förstuckna ryssar och göra fångar. Det är en oumbärlig man, denne Cronstedt! Men stackars Sveaborg, om allt är sannt, som säges!

Om aftonen befunno vi oss åter i Siikajoki by, den vi för 11 dagar sedan för utrymmes skull lemnat, och vilken ryssarne efter finnarnes aftåg intagit. Det började höras om fiendens plundringar, såsom t.ex. hos kaplanen i Siikajoki, för 10,000 dalers värde (89). För öfrigt hade ryssarne tagit sina förnödenheter, men utan betalning, och till förnödenheterna räknades ock överdragen av sängkläder, sedan fjädern blivit utskakad.

Maj d. 1. På förmiddagen afhört predikan ute på åkern här i Siikajoki. Cumenius predikade i urvädret. Under andakten hördes salfvor från höger och venster ur skogarna, ty vid alla brigader firades segrarna och tedeum afsjöngs. Efter slutad predikan och lofsången: ”Herraa hyvää kiittäkäät”, aflossades 2 salfvor ur handgevären, äfven hos oss. E.m. paraderade 2:dra brigaden för excellensen Klingspor, som endast helsade på trupperna, vilka hurrade, varefter han åkte sin väg. Här såg jag honom återigen. För 41 dagar sedan såg jag honom ett stycke härifrån stående bredvid slädan i en snödrifva vid landsvägen till smalbenet i snön, emottaga rapporter och arrangera affären under dess fortgång tills segern var afgjord, samt nicka åt de förbifarande; general Aminoff satt i sin släda. – Underofficerarne, som skulle få medaljer för tapperhet i fält voro till middagen bjudna till excellensen. De fingo dem der, äfvensom de dertill berättigade korporaler (90), vilka jemte de förra till afton bjödos till brigadchefen v. Döbeln. Hurrande lyftades denne och bars av dem efter måltiden omkring rummet, varpå han flera gånger gav dem handen. Detta var deras belöning; den som arbetar för äran, bör nöja sig med äran! Också ansågo de sig genom hans erhållna rekommendation belönade för alla utståndna faror och mödor. – Vi slöto dagen med en skål för våra hemmavarande egnas, och vänners välgång. Jag tänkte derunder på alla mina kära egna derhemma, på – – – o.s.v. Måtte alla kända der må väl! När nu der föret slår af, borde Rantakunta-trakten flytta allt sitt till Salo (91), samt skaffa undan alla båtar och ökstockar också till Salo-sidan; ty annars går allt förloradt. Längs vägen röfvas allt, äfven sängkläder, kjortlar, halsdukarna från halsen. Menniskor misshandlas och befälet vet av intet eller håller dålig disciplin. Stackars Kulju och Karimäki (92), om ryssarnes marsch går der förbi! Från det förra stället sägas 60 tunnor spannmål redan vara tagna; det hör jag ända bort i norra Österbotten (93). – Det arma landet! man hotar med gevär, sticker och slår dem, som ej gifva fram. – Dock, när en gumma gret och bad att få behålla sin häst, klappade den ryske soldaten henne på axeln, tröstande: ”kyllä tuodaan jällensä!” (nog hemtas den tillbaka). Ryssarne hafva här, både efter Siikajoki-och Revolaks-affärerna, erkänt att finnarne är ett tappert folk: ”Ruossilla on dobra väkeä”. Efter den sednare striden hade de varit alldeles nedslagna, då de vapenlösa eller blott med sabeln raglat flyende ur striden, blodiga kommande ur Cronstedts händer, att slutligen förenas med härvarande trupper och sagt: ”Jo Ruossi antoi meille kuuman piipun” (redan gav svensken oss en het pipa). – I dag sjöngs således högtidligt tedeum över segrarna, vilka föga båta, om de rykten besannas, som småningom utspridas om Sveaborg. Men dessa må, såsom otroliga, lemnas till framtiden. ”Njut för dagen!” bjuda oss våra glada skalder. Varföre då, med bägaren i hand, sörja för morgondagen? Vi drucko verkligen ännu en gång segrarnas och segrarenas skål. – Besök av baron Anders (Mellin).

Den 2. Ryssarne retirera., Vi skola ock bryta upp, för att genom de utplundrade nejderna gå hemåt, först till Pattijoki by, 1/4 mil norr om Brahestad. Vi veko in på det hemman i Hirvaskari, h vari från ryssarne drefvo oss. Det var blottadt. Under sjelfva striden plundrade ryssarne i kringliggande byar. Det var här som de borttogo t.o.m. kvinnornas halsdukar och lintyg. Lås och lock slogos sönder, dörrar sprängdes, bränvinsdrank, penningar, silfver, kläder, allt eröfrades. En läkare, som förband ryska blesserade och hörde gumman på hemmanet jemra och välsigna sig, när fjädrarna tömdes ur hennes bolster på gården, hade äfven välsignat sig och av missnöje skakat på hufvudet, men – ej kunnat hjelpa. Här hade flickor och barn blivit gömda i en grop, som höljdes väl, men vilken ryssarne dock funno. När de togo granriset undan öppningen, började en liten gosse att gråta. Ryssarne endast härmade honom och plundrade förtvifladt. De ifrån Revolaks återkomna ryssarne hade varit fogliga. Dem gavs intet annorlunda än mot betalning, vilken de ej vägrade. Gumman tog allt väl betaldt. Detta var straxt efter det de fått stryk. Längre fram voro de grymmare än förut. Några dödskjutna ryssar lågo ännu, sedan affären, i diken vid vägarna. Skogarna skola äfven vara beströdda med lik, ehuru en mängd blivit jordad vid kyrkan, straxt efter striden. I Revolaks ligga ryska lik omkring i skogarna, kring husen i stora staplar, nedgräfda är flera lass. Hundradetal blesserade är bortförda genom den ort, der vi nu befinna oss. Våra förluster är ej ditåt så stora. Vidpass 80 man torde vara döda, men många flera blesserade; några tillfångatagna. – Sent om qvällen kommo vi våta och trötta av gående i slasket till Pattijoki, sökte oss qvarter, kommo i en varm kammare, fingo oss en halmkärfve, utbredde den på golfvet och somnade sött. Föregående nätterna hade jag, i brist på halm och för kölden på golfvet, legat på ett rankt bord, insvept i min pels.

Den 3. Kl. 7 f. m. i badstugan för att afskölja Limingo-smutsen. – Här hafva kossackerna förtärt det kött, som de fick vid C:ii och min afresa från Brahestad den 18 april, då Sagulin (94) försummade att resa undan med provianten. Två kompanier kossacker voro oss då på hälarna, ehuru vi sågo blott en. – Ryssarne hafva här begrafvit två av sina döda: en officer och en gemen. Klagas över oerhörd plundring, och infanteriet skylles mer än kossacker och husarer. – En klockare, som skall lotsat fram ryssarne vid Revolaks, säges vara gripen. – I dag berättas, att Cronstedt genast förföljt fienderna från Revolaks, ej på samma väg, som de aftågat, utan att han en längre väg kringgått dem, hunnit före dem till Yppäri i Pyhäjoki och der gjort mycket fångar. Få se, om det besannas; det vore ej vår raske Cronstedt olikt; men skiljda från generalitetet veta vi intet med säkerhet härom (95). – E. m. rest till Brahestad för att träffa baron Fr. Mellin (96), som norra vägen kommit fran Stockholm. Under resan sågs en svan. De föregående dagarna ha vildgäss, änder, spofvar, qvickstjertar visat sig, och man har hopp om sommar äfven här, ehuru vintern eljest tycks utvalt denna ort till sitt stadiga hem. De vackra morgnarna hafva länge redan lofvat sommar, men för öfrigt har icke ett enda tecken härtills visat, att man har anledning förmoda ändring. Jag har tänkt mig tillbaka hos min gamla, goda mor, som gifvit mig känsla för det sköna i naturen, och hos dessa ädla menniskor, som återväckt min hog för det medborgerliga lifvet, skänkt mig de förtrognaste vänner, beredt mig många lyckliga dagar i den skönaste nejd, med ett ord, sparat intet för min sällhet. Hopp för framtiden, hågkomster av det framfarna göra mina dagar lyckliga under den oroligaste lefnad, bland fremmande hjertan och ansigten. I sällskap med M. tänkte jag åter på min födelsebygd, tyckte mig hemma i lunden, i grottan, på berget. När skall jag åter vara der? ty lugnet, endast lugnet, kunde jag nu ej redigt föreställa mig – och vad är allt utan det? – Legat över natten i staden hos herrarne M. – Jag skref förut till baron C. M. (97) från Brahestad med fänrik M-n (98), som rest hem. I Uleå fick jag höra, att mitt bref från Gamla Karleby ej afgått. – Generalitetet nu i Brahestad. Kapten Bruncrona, som d. 16 April vid Yppäri sköts genom låret, dog av sin blessyr i Brahestad. Likaså översten, baron Fleming, vid Åbo läns regemente. – Först 3 dagar efter vår seger vid Siikajoki kommo ryssarne över elfven. De nyttja täta fältvakter; alltjemnt sågos deras granriskojor vid vägen.

Den 4. Bestyrt om några hushållsangelägenheter, och i brist på häst gått till fots hem till qvarteret ½ mil från staden, över isen genom slask och sörja. Slutligen föll jag in i en snödrifva på ängen, der jag sökte en ginväg, förstörde mina kläder, kröp på händer och fötter, fann ginvägen och anlände miserabel hem. – E. m. ankom Neumbohm (99) med brigadens tross.

Den 3. Hos löjtnant de Besche (100) samt hos Wemo kompanis officerare. Tranor sågos. Fått kunskap om förestående krigsrätt. Tänkt på hem. Huru gerna ville jag icke nu vara derborta vid den gömda, lugna stranden, öppna mitt hjerta för mina vänner, – – –

”le deras löjen, känna deras känslor
och andas dygden med den luft de andas”; –

men så är verlden nu engång: man kan ej alltid lefva der man vill. Pligten att använda sina krafter till gagns; en blick på framtiden; det egna intresset; sjelfva nyfikenheten och lusten att erfara – allt detta leder ofta äfven den oberoendes vilja från stillheten till verksamhet, och gör någon gång av sjelfva lättingen en verksam medborgare.

Den 6. Hela naturen föryngrar sig. Tidigt sjöngo foglarna utanför mitt fönster. De sjunga der ännu, men jag hör dem icke. Man exercerar der uppe på kullen, som redan är torr, och trummornas röst förtager för mig foglarnas. Det förtryter mig, men må göra! Måtte alltid det nyttiga vinna företräde framför det angenäma, det endast sköna! Fritt må arbetet förjaga nöjet. Det är ju ädlare, att digna under sin börda, än digna av överflödig dans; och varföre digna? Gif allt sin tid, och drage var sin börda, så blifva alla lyckliga. Arbetat hela dagen med krigsrätt om förlorade kronopersedlar, och under tiden varit våtskodd. Det är en lycka, att jag icke varit klemmad! Svettig, frusen, hungrig, övermätt, törstig, fördrucken, uttröttad, förvilad, – allt i sin ytterlighet bör krigaren kunna vara utan fara för helsan.

Den 7. Vackert väder. Menföret qvarhåller armén här. Hästfodret börjar tryta, varföre kommissariatet skall genom generalitetet låta utgå förbud för privata, att bestå sig andra hästar än sådana, som är oumbärliga för tjensten. Äfven trosshästarnas antal säges skola förminskas för varje kompani. Kärror uppköpas redan för den tillstundande sommarn. Armén har redan en myckenhet sjuka. Alla de soldater, utan undantag, som gjort sednaste pomerska kampanj, hafva insjuknat i frossa. Detta gäller åtminstone om andra brigaden. Flera av det yngre befälet ligger redan i Uleåborg för att botas för skamliga sjukdomar. – Ryktet, om Sveaborg ger anledning till många gissningar. E. m. politicerat med Neunbohm med mycken ifver och hetta,

”- – – som hända plär,
när man förstår sig ingendera.” –

För öfrigt arbetat flitigt med krigsrätt över förkomna persedlar, och utan att ens kunna förmoda, att det blir bättre i morgon. – Nu talas om en seger, som finnarna skulle vunnit i förrgår i Kalajoki, der 2 kanoner, en mängd fångar o.s.v. tagits; men så många rykten är gängse, att föga något är trovärdigt (101). Ryktet om en seger vid Pulkkila besannas och läses redan i rapporterna. – Om snön en gång skulle smälta, så vore man i stånd att gå omkring och bese nejden; nu är man midt på den vackraste dag inspärrad, man kan knapp ombesörja de nödvändigaste åligganden för sin ekonomi.

Den 8. Andra Böndagen. Övervarit den högtidligaste gudstjenst jag bivistat. Den hölls på en aflång kulle midt på en slätt av åkerfält, gent emot mina fönster. Från kullen är en skön utsigt. Åt norr och söder längst bort vid horisonten skog; åt öster en fors i en å, som stupande över en klippa sätter flera qvarnar i rörelse, samt derefter genom slätten stilla kryper ned i hafvet. Åt vester den omätliga hafsrymden, varest man ser några uddar skjuta ut, och vid stranden en eller annan holme, beklädd med frodig mörk granskog. Emellan tvenne likaså med gammal hög granskog beväxta uddar framskjuta tornen från den synliga, lilla landtliga staden. För öfrigt byar, torp, åkrar och ängar rundt-omkring. – På denna kulle, förherrligad av våren i naturens vidöppnade famn, står uppställd i fyrkant en myckenhet krigare, samlade, denna gång ej till förstöring och blodsutgjutelse, utan till andakt. Allt detta gjorde, att jag i denna stund fann mig lycklig att vara med. Årstiden hade påskyndat kullens torkande och skänkt oss den vackraste vårdag. Foglarna sjöngo kring nejden. Ett enda föremål gjorde ett dystert intryck, Några av sina sår döda ryska officerare lågo begrafna högst på kullen. Bland dem en major. Ett omåladt trädkors med årtalet 1808 utmärkte hans graf. En graf, och ännu mera en i krig dödad stridsmans, väcker sorgliga betraktelser! – I går begrofvos vid de förras sida de i skogarna funna liken av några stupade kosacker. Ingen av manskapet ville handtera dem. Slutligen steg en ung soldat fram och ryckte skämtande ett lik i skägget. En gammal soldat sade då: ”Låt bli att skämta med denne, han är ju dock vår furirskytt” (d.v.s. på soldatspråket den, som är på förhand utskickad att beställa qvarter o.s.v. åt en antågande trupp) (102). Om denna spådom skulle sannas! Vad hade då den äretörstige för sina uppoffringar? Den falska ärelystnaden, tillfredsställd med titlar och band, förlorar allt med lifvet. Den sanna äran, bestående i frivillig uppoffring för ädla afsigter, för höga ändamål, för sanning, ljus, rättvisa, medborgerlighet och fosterland, för den lidande menskligheten, vinnes ej blott med segrar, men äfven med döden; ty den dör ej med personen, den överlefver sin hjelte, och tide-varfven minska ej, de tvertom öka glansen deraf. Men stjernor, titlar och band, vad är de? Har man fallit så lågt, att man ej finner, att just dessa är nödfallsmedel att nyttjas i saknad av en nations känsla för den sanna äran? afkläd en Leonidas, en Gustaf Wasa, Nelson och Kosiusko och några andra stora deras titlar och utmärkelser; så återstår dock hos dem att vörda den enda ära, som värdigt sökes på krigets bana: att hafva uppoffrat sig för sin nations räddning från fremmande ok. Den, som vågar sitt lif för en färgad glasbit, är ett fullvuxet barn, som med glitter lockas vart man behagar. Den som gör det för guld, är en köpt slaf, en sjelfspilling, värdig att slagtas för regenters nycker. De flesta av vår tids krigare söka som sin höga belöning äran, att se sina namn tryckta i dagbladen eller i kalendern. De stå der bland konungens adjutanter, bland ordensriddarne; de stå der i år; de stå der till sin död; – men året derefter, vem vet, att de någonsin funnits? Sedan man nu en gång blivit militär, så nödgas man vara med; man gör t.o.m. sitt underverk av tapperhet – för en gång. Efter det stjernan är vunnen, försvinner hjeltemodet ofta nog, och vad angår fäderneslandets sak en sådan hjelte? är det han, som skall hämnas fosterlandet och friheten? – Måtte våra hjeltar vara annorlunda sinnade! och måtte lyckan följa deras bemödanden! Men om vällust och veklighet minskar antalet av tjenstbara officerare – jag talar om verkliga förhållanden – om lazaretterna fyllas med personer av befälet, behäftade med skamliga sjukdomar, om man av pultroneri ingår dit under förevändning av sjukdom, när man hyser tre och flera liderliga kvinnor (103), – så –

Den 9. Antecknas, att överste Sandels brigad, som d. 3 dennes slog ryssarna vid Pulkkila, der tog 2 fanor, 42 officerare, 24 kossacker (raskt fänge), 200 infanterister och 300 hästars tross (104).

Varit till lifbataljon att få penningar, ty aflöningarna skulle utlagas; men ingenting kunde ännu fås, ty Mellinska penningetransporten är ännu qvar i Uleåborg. Så stor den var, kunde M. dock resa trygg med den genom hela Sverige, utan annan eskort än en med hagel laddad pistol, varur, av vätan, allt krutet utrunnit.

Den 10. Vid lifbataljon. Farit första gången över öppet vatten i år. Det skedde med en timmerflotta över ån, som nu är ren från is. På hafvet åkes ännu. – Låtit en soldat klippa mitt hår, som sednast förut kliptes av den vackraste hand, jag funnit i verlden. Se så ja, gissa nu vems den var! men här hjelper ej nyfikenhet långt. Det gifves så rasande många par händer i verlden! (105). – Gjort liqvid med E. och C.; N. satt bredvid och skrattade. – Hört berättas, att ryssen blivit i går attackerad av våra; låt se, om det är sant. Likaså, att postgången är fri mellan Åbo och här, vilket är orimligt. Vidare: att ryssen fått förstärkning och nu utgör 9,000 man. Då fienderna kunna röras i menföret, varföre ligga vi här redan på 9:de dygnet? Att här afbida svensk förstärkning, är antingen för tidigt eller för sent för årstidens ‘skuld. – I Brahestad och äfven här hafva ryssarna stundom betalt sin förtäring med holländska dukater och silfverrublar (106), men räknat dem till ofantligt högt pris.

Den 11. I dag har jag haft tillfälle att läsa en rysk proklamation (107), som ger åt Finlands intagande samma rubrik, som Fredrik II i Preussen gav åt sitt infall i Sehlesien, nemligen, att det skedde endast för att skydda landet. Äfven höres det redan, att ryssarna härma honom deruti, att de, före fredsslutet, aftvinga landets invånare tro- och huldhetseden. Så gjorde Fredrik i Breslau 1741 (Papst, Fredr:s lefverne). Edsformuläret har äfven redan hunnit i våra händer, och är nästan ord för ord detsamma, som med värjan i handen förestafvades polackarne vid deras rikes delning (se Vie de Cath. II.)

Sandels, som kommenderar i Kuopio-trakten, har nu åter tagit en myckenhet rysk tross, till hundradetal hästar (108). Härvid skall den av excellensen utnämnde gränskaptenen (en bonde och riksdagsman, som talar svenska, och som jag såg i Brahestad (109) med sin korps av karelska bönder hufvudsakligen varit behjelplig. De skola dessutom gjort flera dylika priser. Excellensen har velat gifva honom tolf dukater, men han svarade sig endast hafva gjort sin skyldighet. Likväl har han mottagit dem under vilkor, att utdela dem ibland bönder, som på hans ort lidit mest av ryska infallet. – På orderna lästes nyss, att en soldat, som sjelf befriat sig från ryska fångenskapen, blivit av excellensen belönad med en dukat. – Vid Pulkkila har en rysk korps sträckt gevär och begärt pardon, samt en trupp finnar gått att på deras ord göra dem till fångar, då hastigt ryska linien öppnades och ett drufhagelskott på 30-40 stegs afstånd lossades på de våra, ryssarne hastigt upptogo sina gevär, samt gåfvo salfva. Denna nedrighet kostade oss 19 man, men ryssarna togos likväl och nedsablades icke. Majoren, tillställaren till detta nidingsdåd, togs äfven utan att blifva det ringaste misshandlad (110). Då han fördes in till den fångne general Bulatoff, sade denne: att majoren väl kunde tro, att generalen var bland sina fiender, men att det i sjelfva verket förhöll sig annorlunda: han var omgifven endast av vänner, och av erkänsla skulle han aldrig draga värja mot Sverige, huru lyckan ock skulle välfva. Vid berättelsen om majorens beteende vände generalen ögonen bort, vinkade med handen åt dörren, och befallde, att majoren skulle föras ur hans åsyn (111).

En glad nyhet berättas: att Sveaborg fått succurs, och en otrolig: att fransmännen, 40,000 man starka, stå i Polen för att angripa ryssarna. – Enligt säkrare underrättelser är begge dessa rykten orimliga och utspridda, kanske jemte många andra dylika, för att uppmuntra soldaten.

Den 12. Arbetat med krigsrätt och hört lommen första gången.

Den 13. (Fredag). Fortfarande arbete; besök, av baron Fredr. Mellin, fänrik Aminoff, baron Anders m.fl. – Ätit första gången färsk fisk.

Den 14. Arbetat f. m. På eftermiddagen besett brigadens exercis för generalen Aminoff, som i dag var utrest för att besöka sitt regemente (112). I dag föll det första vårregnet, ehuru mycket sparsamt.

Den 13. Tidigt upp till arbete; sysselsatt hela dagen. Hört bedröfliga nyheter. Fienden innehar Finland; Pommern är förut förloradt. Danmark har brutit löst. Mot Norge vilja operationerna icke lyckas. Svartholmen (113) är nu med säkerhet borta, och sjelfva Sveaborg kan vara det. Tidningarna innehålla att 2,000 ryssar är på Gottland. Enligt andra underrättelser stå 15,000 man fransoser på Fyen, ämnade mot Sverige, som nu mera ej har någon gräns, vilken icke behöfde uppmärksamt bevakas. Sjelfva hafsstränderna behöfva det. Det är nu som general Aminoffs uppmaning gäller – ”Låtom oss med heder begrafva vårt fädernesland!” sade han till officerarne redan i Tavastehus, likasom genom en profetisk ingifvelse (114). Nu, omgifvet av tre fiender, varaf två är jordens mägtigaste folk, huru skall Sverige kunna bestå? En million, det är 1/3 av dess folkmängd, är förlorad för dess styrka. – Sverige måste gå förloradt! Mitt fädernesland skall då förlora sin sjelfständighet! Jag skall söka de mina i Ryssland! Min mor, syskon, slägtingar skola i ett kufvadt land tänka på mig, och den torfva, som betäcker min fars stoft, skall beträdas av en trotsig beherrskare, som bjuder, som vinkar lagar för darrande slafvar, mina landsmän! Den sköna nejd, som utgjort mitt första hem, blir ett tillhåll för våldsverkare; de lundar oskäras, der jag mången för mig evigt helig timma drömt mig lyckliga tider – dem jag var skapad att se, drömt mig en hydda i en löfkransad dal, och en god flicka vid min sida – skall jag väl säga allt? – drömt mig förenad med den flicka, som utgjort mitt sällskap i lunden, vars hand jag tryckt, vars anda jag insupit, och som var vilkoret för min önskan av längre lif. En liten hydda, en fristad för min goda mor, min syster och dig – – , som kanske redan evigt glömt mig, och jag ibland er! Det var höjden av den jordiska lycka, jag nånsin önskat mig. – Nu är allt förbi! – Kamraterna och jag säga till varandra: När vi komma hem, när det blir fred, så göra vi så, eller så – ack, när och huru blir det fred?

Den 16, Ännu räcker arbetet. Det höres, att en bonde hade vid Kuuskoski tillika med sin häst blivit skjuten; på en skjutsbonde afskjöte hufvudet vid Siikajoki.

I dag medförde en bonde bref ifrån Wasa. Han kom för att av generalitetet begära tillåtelse för allmogen att gripa till vapen. Han litar på bonddrängarnas tilltagsenhet och på skärböndernas skälbössor. Krut, säger han, kunna de sjelfva tillverka (115). Man rådde försigtigtvis allmogen att vänta, till armén närmar sig. -Ryssarna är mycket vaksamma. Medan de ännu voro i Brahestad, utskickades en tiggarekäring, åt vilken man lemnat muntliga underrättelser att medföra; men hon fick icke passera. Den nu anlände bonden visiterades vid en bro av ryssarna, som afklädde honom till skjortan, för det han gick hitåt, ehuru inom ryska vakterna. Tänk vad han svettats, när man undersökte mellan halslinningen och halsen, emedan han hade brefven i halsduken, vilken det ej föll ryssarna in att uppveckla! Han, eller en annan bonde i samma ärende, gick förbi ryssarnas fältvakt genom skogen, och hade nyttjat den försigtighet, att, för varje gång han såg eller hörde någon menniska, kasta brefpacken i skogen, men han återvände sedan tyst och tog upp den.

Den 17. De i går ankomna brefven innehålla de första underrättelser, vi haft ifrån det inre landet. Det berättas, att vännerna stundom skola bära sig nog hårdt åt, att ingen inom landet känner den yttre ställningen till andra magter, att inga underrättelser ankommit från oss, från Stockholm eller andra orter. – Skulle jag kunna skicka budskap med foglarna, så skulle jag underrätta dem jag älskar om allt vad jag i detta afseende vet, med ett ord: att vi är olycklige. För att likväl skänka dem en liten droppe tröst, skulle jag äfven säga, att turken brutit med ryssen, och att vi väntar svensk förstärkning, att de nya svenska korpserna utgöra omkring 50,000 man, samt slutligen – att savolaxiska brigaden under Sandels befäl är sig lik, vilket kapten Malm (116) nyss bevisat, då han med 200 man av densamma i Kuopio tagit av ryssarna magasiner innehållande 2,000 tunnor spanmål samt gjort 300 fångar. – General Klingspor är fältmarskalk och en mängd riddare utnämnde via armén.

Den 18-21. Lågs stilla i det magra Pattijoki. Arbetet räcker jemnt för mig. Trupperna exercera alla morgnar. Inga trovärdiga nyheter av vigt inlupo, utom den, att ryssarnas antal i Gamla Karleby utgör 5,000 man. D. 21 berättas väl, att Sveaborg gått över, men det berättas av G-n (117), som – –

Jag har funnit att få eller ingen – om ej någon av soldaterna – strida av patriotism, vilken i vår tid icke lär finnas äkta, om icke i England. – D. B. strider av nödvändighet, ty han får ej bli borta från slagtningarna, eller resa hem; G. strider för att det är lättast lärdt och utförbart, att utan vidare begrepp om saken låta skjuta på sig och stå som mål. En annan G. strider för att visa, att han ej är rädd; B. för äran, att anses för en kunnig krigare; M. av tanklöshet; P. alls icke; G. för bröd eller död; G. av lust till en titel, unge G. av pojkaktig kitslighet; en annan vid ledsnad av lifvet, som för honom ej är roligt; A., för att få sin flicka genom en titel; K. av tacksamhet etc. etc. (118). – Under dessa dagar har jag flitigt besökt Brahestad. Der är umgängestonen särdeles enkel. De flesta fruar nyttja bindmössa. Några unga mamseller kläda sig à la mode. Man talar väl allmänt svenska med fremmande, men vanligen finska med varandra, såsom: ”pane tuukki pöy’älle, minä nouan voita; vie vieraat sisälle” o.s.v. Man frågar: ”Kuinka voitte,” och det svaras: ”Hiljaksiin.” – Flickorna sutto inne hos oss, medan vi, trötta krigare, klädde av oss.

Den 22-26. Allt fortfarande i Pattijoki. D. 22 ankommo till brigaden bref ifrån Finland, dem ryssarna icke uppbrutit, ehuru de hemtades av en parlamentär. Detta ädelmod föreföll generalitetet hos oss så misstänkt, att brefven här brötos och lästes, innan de överlemnades till egarne. Detta klandras av somliga, men jag anser det berömligt. Just derföre, att ryssarne ej rört brefven, kunde de innehålla deras angelägenheter, vara skrifna under deras ögon, o.d. För öfrigt skadar icke för mycken försigtighet så lätt, som för liten. Jag önskar blott, att man i allt ginge lika varsamt tillväga. Vårt stillaliggande synes åtminstone icke vara lika klokt. – I dessa dagar ankommo 80,000 rdr bko till aflöningens bestridande. Man får då helst penningar till en liten diversion bland olyckliga underrättelser. Om trohetseden, som ryssarna aftvinga landet, berättas nu med fullkomlig säkerhet. Om Sveaborgs övergång läses nu (d. 24) i tidningarna. Kuriren, som nu kom, berättar, att konungen vid tidningen om Sveaborgs övergång genom en förrädisk kapitulation gråtit överljudt, och uti en stor samling vid couren lofvat att söka återtaga detsamma. Konungen, som under sina resor i Tyskland varit frodig och välmående, skall nu vara affallen och mager.

”Ei itku hädästä päästä,
Poru päivista pahoista” (119);

och det synes som det överhängande onda aldrig kunde förekommas. Sverige är nu lastgammalt; det har överlefvat sig (120).

Det tyckes dock som man ännu skulle minnas, varföre man är här: 2 kanoner ankommo i dag, d. 26. från Uleåborg. Mycken sjuklighet visar sig vid armén. – Fem personer är om en häst, så att föga mat kan medföras. – Edgrén, Cumenius, Neunbohm och De Besche, den hedersmannen, utgöra här de fyra förtrogna i mitt umgänge. Den förste är min filosof; med honom läser jag, medan de öfriga spela. Den andre ger mig munterhet, då jag sjelf ej har den. N. vill mycket väl, och d. B. både vill och kan mycket väl. – – – –

Den 27. Medan jag arbetade, kom E. och säger, att kapten Grbg (121) skickat bud efter mig att uttaga traktamente. Jag går – och kommer tom tillbaka, ty kapten har rest ut; besett exercisen, som hela tiden i Pattijoki skett alla dagar. – Min och allas vår lefnad är nu en engång sådan, att vi aldrig lida brist på sällskap, varaf stundom händer, att man blir övermätt deraf. – Nu drages Sveaborgs övergång i tvifvel. Plura de his non licet. – Efter slutadt arbete läsit i ”Reise über den Sund”, vars författare, ehuru i allmänhet missnöjd med Sverige, dock gör rättvisa åt monarken. Rikets förmögenhet och värde vid uppskattningen uppges här til en summa av 496,658,010 daler b:co. Månne icke detta arbete är av svensk hand? (122). – För några dagar sedan ankom under en baron Durings befäl en hedersvakt av 12 st. lifhussarer åt fältmarskalken, som dessa tider av officerarne en corps lyckönskades till sin nya värdighet, och då, i ett skönt tal, svor vid sitt gråa hufvud trohet och redlighet mot fosterlandet. – Bland nyss skedda befordringar räknas Adlercreuts’ erhållna generalmajorsvärdighet.

Den 28. I dag dubbades med mycken högtidlighet sex riddare, ibland vilka vår 17-årige Gustaf Gripenberg (123). Högtidligheten var följande: Andra brigaden med kavalleri och artilleri marscherade ut på den vida , exercisplatsen, en stor slätt utanför byn och ställdes så att linierna bildade en långsida och två kortsidor i en rektangel. Landsvägen utgjorde den lediga långsidan. Fältmarskalken kom till häst i sällskap med general Aminoff, den nyss utnämnde generalmajoren Adlercreutz, adjutanterna o.a., omgifven av sin granna, av konungen sända hedersvakt, lifhusarerna under baron Dürings befäl. Sedan fältmarskalken ridit och helsat korpserna, som hurrade och musicerade, uppställdes soldaterna, bestående av dragoner, artilleri, Björneborgs och Österbottens regemente samt nämnde hussarer, uti en fyrkant. Inom fyrkanten framför trummorna, som föreställde bord eller dylikt, stodo uppställda i en rad de soldater, som fått medaljer för tapperhet. Excellensen var nu i konungens ställe. Man uppläste inför de unge riddarne och allmänheten kungens riddarebref, varefter de förra på knä svuro riddare-eden på trummorna. Dernäst trädde envar av dem på kallelse fram för konungsmannen, vilken då för var och en särsildt läste följande: ”Gustaf Adolf med Guds nåde Sveriges, Gothes och Wändes konung upptager tig till riddare av then hedervärda och urgamla svärdsorden. Var värdig!” Vid dessa ord slog han riddaren med värjan på venstra axeln. Derpå följde gratulationerna, varefter brigadens alla trupper, omkring 3,000 man, defilerade förbi excellensen (som allt var kung), varvid officerarne, marscherande förbi, saluterade honom med värjan. En ung oerfaren officer, som ej gjorde detta, blef påmind derom av exellensen, men var så fördjupad i tankar, att han ej hörde det. Sist anställdes inom ett därtill förut inhägnadt skrank karussellen (124), som bevistades av de höga, av fruntimmer och herrar från staden etc. Derefter dracks litet och man åtskildes för att sofva. Sjelfva berättelsen är söfvande, men sådana saker vankas nu, kanske blir snart allvar igen på färde.

Den 29. Söndag. Besök av den ädle de Besche och sedan av flera andra. Dagens ledighet skall jag begagna att nedskrifva något bidrag till soldatlifvets skildrande.

Bussarna är ej missnöjda, ej heller officerarne. Truppen, som hålles bakom ljuset och har sina nödvändighetsbehof, fördrager allt ännu stillhetens ledsnad med tålamod. Man ser soldaterna roa sig med käglor och klot, som de skaffat sig till tidsfördrif under ledigheten. De klaga dock över tobaks- och penningbrist samt lofva på skämt att rymma över till ryssarna för att få det förra. Under mitt fönster koka gubbarna som bäst gröt. En del ha sin redan färdig och slefva i sig mycket manhaftigt. – Ifrån Sveaborg ankommer genom skogarna en och annan oförtruten busse (125). General-krigsrätten är sysselsatt med undersökningen av de personer, som bidragit till fästningens övergång. Kuriren, som skulle skickas från fästningen med depescher om dess stundande övergång, blef tvärtemot ord och löfte uppehållen i 14 dagar och slutligen afskickad genom Åbo till Uleåborg, varigenom hände, att underrättelsen kom till Stockholm så sent, att intet för saken kunde företagas. Och detta förhållande är icke att undra över. Kunde väl förrädare begära redlighet av en fiende? eller skulle man förmoda, att denne, för att vara ordhållen, skulle släppa ur händerna en sådan fördel, eller bidraga att låta hindra sig från en så vigtig eröfring? – Man berättar att adjutant Lund (126) är död på Sveaborg. Huru denna nyhet kommit hit, vet jag icke och tror tillsvidare den vara en saga, som, kläckt här, vuxit till en Stor lögn. – Ändtligen har också jag blivit så förnäm, att jag, ehuru tillsammans med kamraterna, består mig en kammarjungfru, en liten nätt varelse med sköna blå ögon, mörkt hår, vita tänder, alltid snyggt klädd: för öfrigt begåfvad med många goda egenskaper, ett vackert dop- och tillnamn m.m. Om morgonen väcker hon mig med kaffe, om aftonen är hon den sista i mitt rum, (nb. jag sofver allena i en kammare). Med ett ord: i allt är hon straxt färdig att uppfylla mina önskningar. Jag kan till slut icke lemna oförmäldt, att hennes största behag ligger i hennes tycke för dragonbyxorna och att mustacher kläda henne väl. Denna skönhet är från Tyrvis Nupala och heter N:o 114 Matts Qvist, soldat vid Kgl. Björneborgs regemente. Att ur denna sötunges svarta hand plocka sockersmulan till kaffet; äta det bröd, han på alla möjliga sätt handterar; nyttja den sked, han med sin tumme aftorkar; dricka vatten ur det fat, som han bräddande fullt inburit och varuti han under promenaden hållit tummarna m.m., m.m., som jag ej vill omtala; detta är sannerligen mycket svårare för mig, än att låta ryssarna skjuta efter mig i Siikajoki. För öfrigt är han höflig, tjenstaktig, gudfruktig och på allt sätt trogen och beskedlig samt tillika en bland de renligare.

Den 30. Nu åter en krigsrätt; den listige frestaren har återsamkat en hiskelig bråte av arbete mig på nacken: bref, memorialer, åter bref, fullmagter, ordres, protokoller, qvittenser, verifikationer etc. etc. Farväl vänner, kamrater, vackra qvällar o.a. mer! jag lefver blott för mödan. Dpck, den blir ju belönt. I dag lyftade jag 41 rdr b:co i aflöning för Mars och April, vilka penningar, lagda till de förr uttagna 30 rdr göra 70 rdr b:co, d.ä. 315 plåtar rgs för 2 månader. Skulle jag blott ha det nöjet, att häraf kunna spara ansenligt, men det är ej fallet, som av följande prisnotering och utgifter kan ses. 1 skålpund kaffe 4 plåtar; 1 skålpund socker 4 plåtar; 1 lispund fläsk 4 rdr 24 sk.; 1 lispund smör 4 rdr; 1 kanna mjölk 6 sk.; 1 bok papper 4 rdr; 1 jungfru bläck 12 sk.; läder till halfsulor 32 sk.; 1 par österbottniska pjeksor 4 1/2 pl. etc.; sommarkläder, nödvändigheten att gå väl klädd eller ock hållas hemma; undfägnad åt vännerna, tvätt, skräddare-, skomakarelön, etc. etc. En enda dag drar nästan mera än en vecka i Åbo. Jag har börjat förvandla i effekter vad jag tror mig kunna spara.

Den 31. Bud ifrån Wasa. Jag skref med ett hemligt bud från det inre landet genom Björneborg till kapten Le Bell och baron Carl M. (127). Mycket skrifarbete hos majoren.

Nyheten om presten Gummeri (128) militära bragder tillika med en länsman (129) och bönder på Åland utsprider sig redan här, äfvensom berättelsen om anledningen dertill. Ryssarnas chef på Åland ålade bönderna att inom 24 timmar hafva alla sina båtar tacklade, utsågade på sjön och i segelfärdigt skick. Bönderna arbetade allt vad de kunde under länsmannnens befäl, men det var omöjligt, att så snart få allt i ordning. Man sökte bevisa detta för chefen och bad om försköning. Svaret blef: ”Om det ej sker såsom befallt är, så låter jag hugga näsor och öron av er.” Detta ilade genom märg och ben på det olyckliga folket, som äfven i andra afseenden trycktes hårdt av oket, och de raska öboerna, vana att strida med elementerna, beslöto att hellre dö under försvar, än låta plåga ihjäl sig. De togo presten Gummerus och några andra förståndiga män till anförare för att sjelfva göra sig rätt och afstyra våld med våld. De ordnade sina båtar, lade nickor på kärror, utställde fältvakter o.s.v. allt enligt undervisning av en löjtnant, som var på Åland (130). Bönderna togo tillfånga några hundra ryssar, som ej hade kanoner och för årstidens skuld voro hindrade från kommunikationen med fasta landet. Gummerus, vilken jag känner, var redan under sin akademiska tid känd som en orädd slagskämpe. Då kunde ingen spå, att denna egenskap någonsin skulle öka hans meriter (131).

Gamle general Carpelan tog med 40 bönder (så berättar man) en rysk trosskolonn med eskort av 40 man och en underofficer (132). Generalen ställde bönderna i en skog, lät dem derifrån skjuta ned de främsta hästarna, trädde derefter allena fram för kolonnen och yttrade: ”Halt! gifven er fångna, ni skolen må väl och ej ett hår skall röras på era hufvuden; på min ära; jag är gammal man. Striden ni, så blir det manspillan. Jag har folk, mycket folk”. Ryssarna nedlade gevären, togo generalen om knäen och kyste hans händer, då bondhopen begynte på nytt skjuta ur skogen på de obeväpnade. Bedragna skyndade ryssarna till sina gevär. Generalen slog de skjutande bönderna tills de upphörde, allt bragtes på nytt i ordning, ryssarna nedlade för andra gången gevären och kolonnen blef tagen.

Prosten Chydenius i Wasa (133), en gammal man, vägrade att aflägga den av kejsaren anbefallda trohetseden då ryssarna skulle tvinga Wasa-boerna till densamma. Han sade ”sig en gång svurit under Gustaf Adolf, och denna eds kraft kunde ingen annan än konungen eller döden tillintetgöra”. Framförd andra gången, handterad illa och hotad med sablar, sade han: ”Jag är gammal och har lefvat nog; jag vill dö min ed och mina pligter trogen; jag svär ej, gören med mig vad ni vill!” (134). – Han blef förskonad, sedan den medfart, han lidit, ådragit honom blodstörtning och känningar av slag.

På lika nitiskt sätt hade i samma stad kommerserådet och riddaren Falander förhållit sig. Hans slutliga öde är ännu icke bekant. Han är förut känd som en av Gustaf Adolfs trognaste och ifrigaste beundrare. Då ryssarna stängde stadsportarna för att tvinga innevånarne till huldhetsedens afläggande, skall Falander gått till deras general och sagt, att, om han ännu en timma hindrade införseln, skulle 3,000 bönder på en vink resa sig och nedgöra alla ryssar på stället. Portarna öppnades genast, vakterna indrogos och man andades åter (135).

Dessa fosterländska tänkesätt lemna dock tröstande bevis på, att i landet ännu finnas redliga hjertan, män av pålitlighet, som kanske en dag kunna blifva nyttiga. Måtte man snart föra oss bort härifrån! Ledsnaden, en frukt av dagarnes enformighet, beröfvar sinnet dess hela kraft. Ingen regelbunden sysselsättning; hela eftermiddagen av varje dag går förlorad; ingen bok. Man kunde anse sig död och begrafven. (Otium sine litteris mors est et vivi hominis sepultura, säger Seneca, fastän i annan mening). Och likväl kan äfven denna pröfning någon gång bli ganska nyttig.

Juni den 1. Krigsrätt hos major Eek. Nya berättelser, att Sveaborg gått över. Hört berättelsen om Alftan från Lohteå, som med mycken heder magistrerat i sitt 18:de år. Då anekdoten om den stumma lorden för några år sedan infördes i Åbo tidning, läste man der äfven den anmärkning: att den nyck, som lorden haft, att aflägga bruket av sin talförmåga, också i Finland icke varit utan exempel. Se här ett (136): Nämnde Alftan, som varit i fråga att vid promotionen blifva primus, men sedermera vårdslösat sin lycka och bodde hos sin bror, förre kyrkoherden i Lohteå, samt eljest var en mycket artig och munter sällskapsman, älskare av dans, musik, språng och nöjen av alla slag, ehuru icke utsväfvande, fattade vid ungefär 40 års ålder i hemlighet det besynnerliga och engelska beslutet, att på 10 års tid iakttaga en beständig tystnad. Med ens fann man den liflige, muntre magistern stum som en fisk. Man förvånades; men han endast smålog. Hans slägtingar försökte alla medel att bringa honom ifrån hans föresats, men han blef den trogen. Man bad, man förebrådde honom; ingen verkan. Man gjorde narr av honom; han tålte. Man retade hans passioner, hans vrede; man gick ännu längre: man lät honom, som sjelf ej hade något att lefva af, svälta i två dygn för att tvinga honom att begära mat; han svalt och teg. Han åktes ut på isen tunnklädd; ej ett ord. Emedan han var en skicklig man ville en hans slägtinge röra hans ambition, då han en gång med dessa ord presenterade honom för en fremmande (löjtnant Herlin): ”detta är en förläsen, vurmig magister N. N. ”Icke ett ord, ej ens i den häftigaste passion. Man såg likväl, att vreden var farligast för hans föresats. För öfrigt bar han sig under hela denna tid ganska förståndigt åt. Han deltog till och med i sällskapsnöjen: han antingen dansade, eller spelade för de dansande; han log åt det löjliga, utmärkte sitt deltagande vid sorgliga tillfällen, men blef icke stött över det elaka eller orimliga, ty äfven under den tid, han talte, förtörnades han blott då, när han hörde någon baktala en annan. – Redan hade man uppgifvit allt hopp, att någonsin mera få höra honom tala, då han, på dagen tio år efter det han tystnat, första gången försökte det åter. Det skedde då hans bror skulle gifta sig andra gången (137). Denne kom att för någon i A:s närvaro berätta, det han förlofvat sig med en ung och aktningsvärd flicka, den han äfven trodde i alla afseenden blifva nöjd med sitt nya hem, samt sig sjelf fullkomligt lycklig blott det der huskorset ej vore, som med sina orimliga föresatser kan förskrämma en känslofull menniska och göra henne ledsen vid allt”. – ”V-ad sk-ul-le du s-äga, om j-ag beg-ynte t-ala? svarade Alftan stammande, och från den stunden vande han sig åter småningom att tala. Men då organerna redan förlorat färdigheten att artikulera, stammade han mycket i början; småningom försvann dock detta fel, och han lärde åter att tala med en honom egen noggrannhet, i det han alltid (äfven i vardagstal) utsade orden så, som de skrifvas utan förkortning, noga iakttog uppehållen vid punkt och komma, ordentligt utmärkte tonvigten m.m. Detta hindrade honom icke att vara ganska pratsam och t.o.m. tokrolig. Redan förr än han tystnade hade han utmärkt sig som en ihärdig man, och verkställt karakteristiska försök med sin själsstyrka i engång fattade beslut. En sommar t.ex. hade han föresatt sig, att varje eftermiddag på en viss timma afkläda sig till bara kroppen, svepa en kappa omkring sig, gå till skogs, der han under ett bestämdt träd kastade kappan av sig samt naken, stilla och orörlig satt på densamma som ett rof för mygg (138) och bromsar. Efter sina bestämda timmars förlopp påtog han åter kappan, vandrade nöjd och stilla, ehuru sönderbiten och svullen överallt, hem tillbaka för att följande dag upprepa experimentet. Hemkommen klädde han sig och deltog som vanligt munter i samtalen. Efter dessa försök, isynnerhet efter sin tystnadsperiod, över vilken han aldrig förklarade sig, begynte han visa sig alltmera besynnerlig. Hågen för regelbundenhet, som han alltid iakttagit, steg nu över alla gränsor. Han t.ex. snöt sig på bestämda tider, fräste lika många gånger vid varje snytning, åt efter vissa reglor o.s.v. Han klädde sig alltid nätt och snyggt, hade aldrig varit begifven på någon oordentlighet i lefnaden, egde en skarp omdömesförmåga och många kunskaper. Straxt efter slutad middagsmåltid gick han dagligen in på sin kammare, rökte en pipa och ställde under fullkomlig tystnad en stol på fyra tegelstenar, satte sig sjelf på densamma i en mycket rak och styf ställning med ett bord och åtskilliga tegelstensbitar derpå framför sig. Så rustad afbidade han helt tyst sina lösningar, som han kallade dem, sägande sig ej vidare kunna, beskrifva deras beskaffenhet än att de till antalet voro 7, vilka var och en bestod av 7 mindre d:o. För varje lösning flyttade han under vissa ceremonier en tegelstensbit på bordet, för att ej blandas i räkningen. Sedan de samtligen voro förbi, steg han glad upp, och var samma kloka och vettiga magister Alftan som förr. Han mådde ej väl, om han stördes i lösningarna, och ville derföre helst vara ensam, medan de togos. Likaså hade han ett sätt att ligga, vilket han varje morgon då han vaknade, iakttog och kallade vaksofva. Det bestod deri, att han låg en viss tid med ögonen öppna och utan att röra hand eller fot, varefter han steg upp, drack kaffe och var sig lik. För öfrigt skall han hafva en stark och stor kroppsbyggnad och ett manligt, icke obehagligt utseende. Han tros i hemlighet ha grubblat över att han ej blivit primus vid sin magisterpromotion (139). Hans brors död tvang honom att 1774 flytta från Lotheå till Kristinestad, der mannen, ehuru gammal, ännu lefver. Hans systerson, den skicklige läkaren Holmudd, som för några år sedan förgiftade sig i Uleåborg och promoverades till doktor tre dagar efter sin död, hade att tacka Alftan för sina filosofiska insigter. – Alftans tvenne kusiner, löjtnant och fänrik Herlin (140) utom flere andra, som sett honom, hafva för mig berättat ofvanstående. Att han varit förvirrad, torde icke kunna nekas, men huru? Man kan säga, att han var galen efter klockslag, ty så snart vurmeritimman var förbi, märktes föga av hans svaghet. För öfrigt kunde frågas, om hans tystnad var en följd av någon sinnessvaghet, eller om denna blef en följd av de skakningar han utstod.

Den 2. Nästa söndag, pingstdagen skall härifrån uppbrytas. Allmogen börjar beklaga sig över oss. Deras hö blir bortstulet. Dragonofficerarne få av kronan rationer för varje häst i deras korps, men i stället för att utdela dem, gifves dragonerna någon drickspenning för det de sjelfve furagera sina hästar (141). Så riktar man sig på landets bekostnad. Vem vill borga att icke trosshästarna födas på samma sätt? – Ändtligen tänker man på att bryta upp, sedan overksamhetstiden varat nog länge. Regeringen torde snart få vigtigare saker att reglera om, än vad vi nyss med blandad känsla av blygsel och harm läste i konungens namn infördt på generalorderne: huru artilleri-officerarne böra vara klädde till parad och till dans. Är det genom sådana omsorger man ernar förebygga fäderneslandets ruin? Det kan tyckas vara politiskt att nu befatta sig med slikt, men skyler icke fäderneslandet farliga belägenhet. Tvärtom utmärker sådan lumpenhet antingen för stor spotskhet, för stort lättsinne eller för stor tanklöshet, och med vartdera är man nu lika litet belåten.

Det berättas att en bonde i Siikajoki, medan ryssarna lågo i byn med en betydlig styrka och begingo den ena våldsamheten efter den andra (ryckte halsdukar och förkläden från kvinnorna, sjelfva togo spanmål o.s.v.), satt sig till motvärn, tagit en ryss i kragen, då han skulle gå i visthuset, slagit och kastat honom ett stycke bort. – Ryssarna måste säkert frukta allmogen. Huru skulle det eljest kunna förklaras, att de gifva efter, om blott en bonde ger tecken till missnöje? – I nejden av Wasa gick en bonde i sitt visthus och följdes dit av en hos honom inqvarterad kossack-kapten, som ville uttaga spanmål för sqvadronens hästar. Bonden och ryssen förstodo ej varandras språk, derföre voro handgripliga demonstrationer ömsesides nödiga. Den förre, som märkte kaptenens afsigt, gick med starka steg och allvarlig, trygg min till honom, fattade honom kraftfullt i armen, för att gifva honom begrepp om sin styrka, samt ledde honom till dörren. Kaptenen steg ut och gick bort utan invändningar. Vänskapen mellan värd och gäst syntes efteråt alldeles icke störd av denna händelse, ehuru hämnden hade varit lått, då kaptenens kompani låg i gården.

Nyss har jag hört, att det var doktor Chydenius, som skickat Cainberg (142) i omkring dess 18:de år till Stockholm, då han sett dennes fallenhet för slöjder.

En landtmätare i Savolaks hade varit behjelplig, då den förra trossen togs, och vid samma tillfälle blivit sårad, men när kapten Malm kom för att taga den andra trossen, gick landtmätaren, så sargad han var, dock på nytt med (143). – Bönderna i Österbotten ha i beredskap bössor med bajonetter, som de förfärdigat till dem, och vänta blott vår ankomst.

Den 3. I dag hördes första gången åskan. Starkt regn. Alltsedan jag skref hem, haft ingen ro för önskan att vara der. – Major Liljesparre (144), den ene av de Sveaborgska kurirerne, som med depescherna öm kapitulationen, den äfven han undertecknat, reste till konungen, är sedan i dag i sträng arrest, så länge saken undersökes i generalkrigsrätt.

Den 4. Till Brahestad. Uppköp. Hört goda nyheter om Sveaborg. Så okunniga är vi om tillståndet derinne i landet, att en nyhetsmakare kan på en dag få oss hundrade gånger att dansa och gråta om vartannat. För att i slutet av Maj månad hemta proviant till Brahestad, gick fänrik Holmberg (145) med en trosskolonn av 1,000 hästar från Torneå utmed hafsisen och kom till Brahestads-nejden, men kunde ej mera komma i land, ty stränderna voro redan öppna. Han måste derföre vända om och fara tillbaka till Uleåborg, dit han anlände utan att på denna färd hafva förlorat mera än en enda häst, ehuru han sjelf 12 gånger åkte ned sig mellan Karlö och Uleåborg.

Vi ha uppbrottsordres. I morgon marscheras. Man kan väl märka på truppen, att den legat för länge stilla. Det har varit likasom fred; kriget synes nu åter så oväntadt, som vore det nytt. Manskapet, som åter går ovissa öden till möte, begick i dag till stort antal nattvarden under bar himmel i vackert väder på fältet. Det var en högtidlig syn, att se sexhundrade man och derutöver så samlade att begå den vigtigaste av religionens handlingar. Den militära ordningen var för ögonblicket försvunnen. I en krets omkring presten, med blottade hufvuden afbidade de den skönaste och högtidligaste av alla kyrkans ceremonier. Presten började skriftermålet: ”Knäböjen inför den Allsmägtige!” sade han – och hären föll på en gång till jorden inför den magt, som redan utdelt deras ännu osedda skiften. Inför konungar står denna hop oböjlig, den utgör ömsom deras hopp och deras skräck – och se, inför den Högste ligger den i samma stoft med masken, som trampas under dess fötter! – Man såg en och annan i hopen tyst, men bittert gråtande. Var det karakterssvaghet? var det kvinlighet? Nej! det var verkan av det inplantade begreppet om sakens helighet, förenad med känslan, som väcktes av prestens tal, jemte en tvekande aning om det förestående. Också jag begynte gråta tillfölje av det storartade intrycket på mina sinnen. Begrepp jag då ej, att himmelens och jordens skapare var mägtig och vördnadsvärd, innan jag fick tänka: Se vad Gud är stor! Vid Hans namn böjas dock allas knän, också deras, som ej kufvas av någon jordisk magt, innan de är i dödens famn. Inför Honom ensam är allt ett intet. Kunde jag förut ej finna detta?! – Menniskan måste ha något för sina sinnen, innan ett rätt lifligt begrepp kan väckas hos henne. Hon måste hafva en synbar, en fattlig måttstock, innan hennes storhetsmätningar kunna göra på henne en rätt kraftig verkan. Fråga då: vartill duga ceremonier? Det är samma fråga, som: vartill duga geografiska kartor? vartill matematiska figurer? – Varvid skall, varvid kan då menniskan fästa sig? Sinnena är hennes första ledare till känsla, kunskap och upplysning, till verksamhet, dygd, sällhet (146).

Ett annat skådespel av helt olika beskaffenhet visade sig äfven i dag. Några hederliga karlar hade satt sig ned att roa sig med sällskapsspel. Man började med några glas punsch, men drack ganska måttligt. En av spelarne satt i en beständig otur, blef ledsen, förlorade ännu mer, blef ursinnig, steg upp från bordet, gick ut och uppsökte sin trogne och beskedlige betjent, vilken han slog och misshandlade erbarmligt, samt svor, att ännu ej allenast slå och lugga, utan också trampa, sparka och bita den oskyldige mannen, varpå han bad f-n anamma både sin kropp och själ. Jag hade aldrig förut sett en så uppretad menniska. Allraminst väntade jag detta uppförande av denna eljest glada, hederlige och tänkande person och detta som en följd av sällskapsspel. Nu är jag rätt kraftigt övertygad, att ej ens sällskapsspel är utan sina stora skadliga följder. Förlust eller vinst (tillkommen på detta sätt, jäfvas av förnuftet, som är värdt ett ädlare begagnande), tidspillan, stillasittande i täppt luft, passionernas häftiga omvexlingar och utbrott; ett helvete på jorden för spelaren och hans omgifning; – med ett ord: helsans och karakterens ruin!

Den 5. Pingstdag. Uppbrutit från Pattijoki, der vi legat fyra veckor och fyra dagar, till Pyhäjoki kyrkoby, och legat der över natten hos klockaren (147).

Den 6. Gicks till Kalajoki kyrka, der mitt qvarter blef hos den lärde skomakaren. Nu är Sveaborg säkert intaget av ryssarna – och Cronstedt är en förrädare, så mycket mer, som han gjort bro för ryssarna, vilka eljest den 3 Maj icke mera kunnat komma över (148).

Den 7. Från Kalajoki till Lohteå sockens Himango kapell och by. Om sällskapet icke vore så stort, skulle man resa med mycket nöje, ty dagarna är vackra, löfven i utsprickning, göken gal, fåglarna sjunga. Man kan läsa hela natten på sin säng utan undantag av en enda minut; så ljusa är nätterna nu redan häruppe (149).

Den 8. Vilas. Haft ledsamt. Besökt löjtnant De Besche. – En rysk patrull av 10 man hade i går blivit tagen (150). Två överlöpare ankommo och fördes i dag åt Uleåborg. – Fieandt (151) har borttagit mycken rysk tross och gjort 80 fångar. – En kossackofficer, som i går blivit tagen, ankom äfven. De öfrige kossackerne räddade sig derigenom, att de redo i strömmen och simmade över.

Den 9. Ankom en handlande, som hemtade varor sjöledes från Uleåborg. Vi köpte om bord på fartyget. – Den nämnde fångna patrullen och överlöparne mötte oss. – Åttatusen svenskar sägas nu överkomne till Wasa (152).

Den 10. Två Adlercreutzska underofficerare, som varit på Sveaborg, ankommo. De hade passerat Tammerfors, berättade garnisonen der bestå av 100 man, och landet vara oskadt, men eden blivit allmogen aftvungen. – 3 st. ryska spioner tagne. Våra spioner, klädde till prest och klockare, som föreställdes gå socknebud, lyckades.

Den 11. Man ligger stilla ännu i Himango. Intet synnerligt nytt. Ryssen brände en stor bro på vägen åt Savolaks. En Ilmolabonde berättar, att ryssen på den sidan fått 10,000 mans förstärkning.

Den 12. Dracks punsch, ty det berättades, att Svartholn, Hangö och Warkaus (153) blivit återtagne av de våra; också att Sveaborg stormats av engelsmännen till sjöss: detta är troligen osannt, men 9,000 engelsmän och skottar är landsatte i Sverige mot Norge, och Danmark är blokeradt.

Den 13. Ligges stilla ännu. Berättas, att vi fått svensk förstärkning, som styrer till åtskilliga punkter på södra sidan av landet. Diversioner skola göras på flera ställen.

Den 14. Lågs stilla, Några Adlercreutzska underofficerare från Sveaborg ankomne genom Tammerfors. De tröstade oss med lugna tidningar inifrån landet. – Vidare berätta de en fysiologisk ocn psyhologisk märkvärdighet. Vid första skotten, som från Sveaborg lossades mot fienden, hände den olyckan, att en kanon ej blef väl viskad, utan någon eldgnista qvarblef i krutkammaren, varaf inträffade, att artilleristen, som skulle införa den nya laddningen, vilken genast antändes, krossades och kastades flera famnar utom vallen. Man trodde att han var förlorad, men ifrån ett annat verk sågs att han ännu lefde. Han togs upp. Händer och fötter voro borta, ansigtet sönderslaget, ögonen förlorade. Likväl hade den olycklige sitt förstånd, och äfven i de inre delarna någon känsel, som alldeles saknades i de yttre, skadade, vilka måste varit som bortdomnade, ty han visste icke vad som vederfarits honom, kände sig icke sjuk, var okunnig om sin förlust av händer och fötter o.s.v. När man frågade honom, om han före sin död ville hafva prest till sig, gav han till svar: att han ej var sjuk, att han blott kände behof att gå ut, vartill han begärde hjelp. Då man ej trodde sig kunna vidröra honom så krossad och sönderslagen han varv förundrade han sig, satte sig sjelf upp och ville stiga på stumparna av sina ben, stötte utan all känsla de till qvarters längd blottade armpiporna, på vilka skottet förstört händerna, mot halmen, varpå han låg, samt gjorde försök att resa sig upp, men föll naturligtvis tillbaka på halmen, der han sedan beviste att han rätt uppfattat sitt inre behof. Presten kom; mannen blef skriftad, mera enligt sin tillåtelse än åstundan, och dog två timmar derefter. Får jag göra några reflexioner, så vore det de, att man häraf kan se, huru den olycklige förlorat känseln och sitt minne – till en del blott, ty fastän han icke erinrade sig händelsen, som beredt hans olycka, så hade han ej glömt t.ex. vad skriftermål och annat var. De inre, förmodligen oskadade kroppsdelarna hade sin känsel qvar, han märkte sitt behof. Förståndet var icke rubbadt, ty han talte redigt om alla sina åligganden så, som det var möjligt med förvirradt minne och förstörd känsel. Utan känsel kunde han ju icke känna sig sjuk; derföre sade han, utan yrsel, att han icke var det. Utan minne erinrade han sig icke sin olycka; derföre förundrade han sig över det han hörde derom. Hans inbillning spelade ej för honom något bedrägeri; hans omdömeskraft var i behåll, men dömde orätt; han talte sannt, men blott efter sin känsla. – Jag har frågat anlända officerare om denna händelse, och de ha till alla delar besannat den.

Den 15. Dubbades riddare: Bremer (154) och Magnus Blum (155) av våra. Annoncerades avancementer: Furuhjelm och Eek överstelöjtnanter. I dag äfven svenskt skriftermål, varvid brigadchefen, överste v. Döbeln gick till skrift. – Ryssarna hafva, efter några parlamenteringar, förlidne natt i all tysthet gått ifrån Gamla Karleby.

Den 16. Gamla Karleby är vårt! – Soldaterna baka sjelfva i dag för första gången, likväl av kronans mjöl. – I morgon kl. ½ 5 f.m. marscheras att åter uppsöka ryssen. – Köpt häst och schäs tillsamman med E. för 66 rdr 12 sk.

Den 17. Marscherades från Himango till Maringais by i Kelvio socken (156).

Den 18. Derifrån till Gamla Karleby och med ens genom staden till Storby ¼ mil söder om densamma. I dag hade Gamla Karleby-borgarena svurit sin nya trohetsed under svensk regering, sedan de tre månader hört under den ryska. Qvarstadnat i Storby, utan att resa till staden, ty under denna sommar har ännu ingen dag varit så besvärlig genom sin hetta som denna.

Den 19. Sjöngs i Gamla Karleby kyrkor en tacksägelsepsalm för återställandet av svensk regering derstädes. Vi sågo här Buxhoevdens lysningar, proklamationer m.m., samt marscherade till Kronoby socken.

Den 20. Rastades i denna vackra nejd (157), Här som överallt, der vi framtågat, yttrades den lifligaste glädje över svenskarnes återkomst, som bönderna uttrycka sig. Man tyckte t.ex. att våra trummor hade skönare ljud än de ryska. – De sjukas antal vid vår fördelning är redan 4,000 man.

Besett Korpholms (158) dårhus. Der voro några olyckliga inspärrade, andra gingo lösa. En djup melancholicus satt vid ett bord orörlig och tycktes gifva akt på ingenting. En sade sig frysa, en var otäck, en annan rasade oupphörligt. En student fanns der äfven, stilla och sedig. Till invånare hörde ock en lagmansfröken Idman (159) från Uleå. Hon flydde allt sällskap och gick genast bort, när vi kommo. Hon var lång och mager samt väl klädd, hade några andliga böcker o.s.v. Jag sade henne en liten höflighet för att få henne i tal, men förgäfves. Dock samtalade vi sednare, och hon yttrade, sig förnuftigt i många saker, men blandade dock alltid något tokeri i sitt tal. Om kriget sade hon, att enigheten var det enda, som kunde hjelpa, och frågade mig, under vilken konung jag tjente. När jag nämnde hans namn sade hon: ”ja så, ni är svensk. Jag känner ej här, vilka sammansatt sig att hjelpa varandra. Boskapssjukan är dock det allra värsta”. – Jag låtsade som hade det hört till saken, och svarade, att också andra sjukdomar voro gängse vid armén, vartill hon helt förnuftigt svarade, att det ej kunde vara annat efter förkylningarna om vintern. av sin stora ansträngning att tala ledigt, begynte hon slutligen tala mycket i kors. Färgen på hennes kinder blef hög, hon sjelf synbart brydd, och jag ämnade sluta konversationen, då hon hastigt gick ur rummet att promenera i fria luften. En av de andra sade sig hafva hört, att Gud var mördad. – Vi lade oss efter midnatt och höllo just på att somna, då vi fick ordres att bryta upp och marschera fram till en bro (160).

Den 21. Till denna bro kommo vi kl. 4. Efter odräglig hetta, den vi utstodo om dagen under marschen genom en nejd utan byar, lågo vi över natten under bar himmel på geväret. En del byggde sig grankojor, som regnet om natten gjorde onyttiga. Tält uppslogos, men sådana funnos ej flera än två. Man sof under träd, i lador o.s.v. E. och jag bäddade i ett ofärdigt rum utan fönster ett lägerställe av granris och löf, kastade oss ned, insvepta i kapprockarna, och sofvo sött.

Den 22. Marscherades fram till Sundby i Pedersöre socken. Här låg en ung, mycket vacker bonddräng sårad av en kossakpik. Vilades.

Den 23. Rast. Parlamenterades, för att förvilla fienden, ty nu skulle Nykarleby intagas. Allt sattes i tysthet i ordning till följande natt. Planen till attacken är sådan: Österbottens bataljon (161) av andra brigaden går i afton 1/2 mil upp om staden genom en skog och sätter sig der över strömmen, i förväg för fienden åt Lappo-vägen; jägare (162) gå på hafssidan över åmynningen för att mota fienden på Wasavägen. Björneborgs regemente marscherar genom en skog för att ofvanom staden falla fienden i ryggen, medan han på norra landsvägen ordentligt attackeras av hufvudstyrkan, som Adlercreutz anför. – Kl. 9 om aftonen kom befallning att bryta upp. Björneborgarne togo vftgen genom en trefjerdedeis mils skog och kärr, och anfall skulle kl. 4 påföljande morgon göras på ryssarna i Nykarleby.

Den 24. Midsommarnatten promenerade jag i ett sällskap av 1,200 personer igenom en skog. Kl. 4, medan vi marscherade i skogen (163), börjades anfallet på norra landsvägen, mot ryska fältvakten. På en gång begynte en häftig kanonad både från landsvägen och från ryska batterierna. Gevärs- och kanonskotten hördes under det vi avancerade. Kort derpå började österbottningarna skjuta med ryssarna så häftigt, att det nästan är otroligt. Midt emellan spatserade vi, tysta som råttor, genom skogen, och kommo till en höjd, derifrån på afstånd staden syntes och en tjock rök, som uppsteg från den av ryssarna vid deras reträtt antända stadsbron. Hurrande och skrikande sprungo våra soldater till staden, men den var tom på ryssar, vilkas hela styrka man tänkte taga, och vi voro lemnade på norra sidan om elfven. Generalitetet ankom. Brigadchefen Döbeln ville vada över, sprang i vattnet till midjan, men fann intet vad. En sjöman simmade nu till andra sidan, hemtade en båt och färjade soldater över. Man fick flere båtar, dem ryssarna fört på andra sidan. Inom två timmar voro trupperna över, men vi gjorde endast omkring 50 fångar med en officerare, tagna i skogarna. – Planen var väl uttänkt, men lyckades ej rätt väl, ty ryssen är försigtig. Björneborgarnes väg genom skogen hade varat längre, än man förmodat; kl. 7 voro vi i staden och gingo över elfven. Österbottningarna gjorde ej allt, vad man på den punkten kunnat. Jägarne voro alldeles overksamma, och framför allt anade ryssarna anfallet. Redan föregående dagen hade de sagt åt borgarne i Nykarleby: ”i dag är vackert väder, men i morgon haglar det.” Om natten hade deras general (164) fått kunskap om österbottningarnes övergång, och utlåtit sig: ”att man nu ville taga honom, men att det ingalunda skulle lyckas.” – Klingspor emottog i dag f.m. en kurir, såsom det säges, med vigtiga underrättelser.

Den 25. Rastades. Just du kom bud, att 1,500 vesterbottningar under Bergenstråles befäl är landsatte mellan Wasa och Nykarleby, således emot den styrka, som går härifrån. Hurra! Måtte vi blott hastigt förfölja och ej åter försofva oss! Varföre återföra trupperna med så stor möda hitom elfven? – I afton uppbryte. – Tagit ut hela Maj månads aflöning 46 rdr 24 sk. b:co, på vilka jag är skyldig något. – Hembygden är min ständiga lösen. – Några efterhand tagna ryska fångar och 9 kossacker med officer, tagna under vårt vistande i Kronoby, bör jag här anteckna.

Den 26. De tagna ryska fångarna är redan 69. Bönderna finna ännu flera i skogarna omkring denna stad. – Man har icke uppbrutit. Man vilar. En stark kanonad söderut är förlidne natt hörd. Vad månne den betyder? Förmodligen, att Bergenstråles i går anlända folk är slaget, der före att vi ej förföljde den armé, som vi härifrån jagade på honom; Bergenstråle står emellan två eldar: den av oss förjagade fienden och garnisonen i Wasa (165). – Ingen omständighet väcker större otålighet att få veta utgången på, än för en krigare och fosterlandsvän en i fält på afstånd hörd kanonad. Det stora allmänna intresset; ens eget och slägtingars väl; vännernas öde, som är i faran och elden; hatet till fienden; hågen att se den vigtiga knuten upplöst; den besynnerliga blandningen av hopp och fruktan; det högtidliga dånet av skjutningen, då var skräll för inbillningen målar hundrade nederlag – allt ökar inqvietuden. – Den kanonad, som förl. natt hörts så häftig, bryr nu min nyfikenhet otroligt. Måtte allt gå väl! (166).

Den 27. Vi ligga allt qvar i Nykarleby! Döden omger våra bröder omkring Wasa, och vi ligga qvar! – Nu berättas, att Bergenstråles vesterbottningar är i grund slagne och han sjelf fången. – Dock, detta tror jag ännu icke. Bönder hafva hitfört berättelsen.

Den 28. Allt sannas. Bergenstråle är sårad och fången, och mycket av hans folk slagit i Wasa, dit han blef narrad av en förrädisk länsman. I söndags, d. 26, skedde brottet och i går, den 27, blef förrädaren hängd i Munsala (167). Landshöfding Wanberg säges vara skjuten av ryssarna sjelfva för misstankar att hafva sammanbragt allmogen. Det var väl, att de förekommo oss. Han var dödens, ty han var stark rysse, tvang till edens gående, hotade med Siberien o. dyl. – Ändtligen gå vi i dag från Nykarleby.

Den 29. En 1/4 mil från Nykarleby (168). Intet nytt. En vacker nejd. Åkrarna stå herrliga; dagarna är sköna.

Den 30. Lågs qvar vid Nykarleby, och jag samm första gången i år.

Juli d. 1. Några ryssar attackerade Österbottens regemente, som ligger åt Lappo. De våra skulle bryta upp, men deraf blef intet. Bref från Uleå förmäla, att Sandels nu igen gjort 200 fångar och tagit någon proviant. – Man säger, att de 150,000 fransmän, som stå i Polen, skola bryta in i Ryssland, om Finland ej är eröfradt inom Augusti månads utgång. – På tidningarna fås rapporterna om krigsrörelserna i stort, några smärre händelser och enskildheter antecknar jag; ryska lysningarna bland annat gifva ock bidrag. Kyssarna hafva ock för snart blivit hemmastadde i landet: sålde och arrenderade boställen o.s.v.

Den 2-10. Legat stilla hela denna tid. Hållit en krigsrätt. Sett 480 kossackhästar – vilka jeonte 90 lifkossacker de 4,500 österbottniska bönderna tagit i nejden av Wasa (169) – föras förbi för att säljas. Spatserat ensam omkring, ty E. låg nu hela tiden sjuk i frossa. Man berättar Åbo vara intaget (170). Vi ha bud från Björneborg: der står drägligt till. Jag skref hem, men hade förargelsen, att man qvarlemnade mitt bref.

Den 11. Uppbröts från kyrkobyn och marscherades till Jeppo (171), beläget vid Lappovägen. Vistats der på gästgifveriet till kl. 12 följande dag.

Den 12. Berättades våra vara anfallna åt Lappo till (172). Vi bröto upp och marscherade under regn till Krogen, ett hemman i närheten av kaplanens (173) boställe. Som den kunde, tillbragtes natten der.

Den 13. Marscherades flitigt hela dagen. Jag åt endast bröd. Vi kommo till Kauhava kyrka till natten. Der trängde vi oss in i en bod hos Qvantarna (174) att ligga våra två timmar. Törst i brist på vatten har plågat mig redan i två dagars tid. Nu fick jag en smutsig skopa och drack ur en smutsig fjerding saltigt vatten. Den som har soldater att befalla, behöver ej göra så, ehuru han måste dricka ur smutsig flaska med soldaten. Krig erbjuder ett lärorikt lefverne.

Den 14. Kl. 1/2 6 om morgonen uppbröts från Kauhava kyrkoby, sedan skjutning mellan Cronstedt och ryssarna hörts från söder. Omkring kl. 9 hördes en ny träffning, som vi voro nog nära. Sedermera under marschen genom den sju fjerdedelsmils långa skogbevuxna mon emellan Kauhava och Lappo kyrkor, på vilken ryssarna embuskerat sig, hördes ett nästan beständigt skjutande. Vi åkte förbi en dödskjuten karelsk jägare, som fått skottet genom hufvudet, vidare förbi en graf för ryska dödskjutna och förbi en äfvenledes dödskjuten obegrafven ryss, som låg nära en, på lika sätt omkommen, häst. Straxt invid förbands en ryss, vars lårben var afskjutet. Allt fortfor affären i skogen framför oss, och allt drog fienden sig, men blott småningom tillbaka, framför savolakska brigaden. – Kl. omkring 5? (175) hanns till skogens slut (176) vid öppningen av det fält, der ryssarna ansågos ligga mycket starka, och vilket fält var 1/2 fjerdedels mils väg eller mera tvärtöver, utförande spelrum för kanonerna. Å andra sidan sågs Lappo kyrkoby, der ryssarna lågo, och vägen gick i många krokar genom sädesåkrar. I början av affären eller vid första skotten av 2:dra brigaden, som nu utgjordes av Björneborgs regemente samt artilleriet, höjde sig en tjock rök över skogen från en av ryssarna itänd by (177). En kula gräsade straxt invid oss in i skogen. Striden blef häftigare och slutligen så otroligt stark, att man nästan kan säga, den hafva bestått av en enda oafbruten smäll till dess slut, åtminstone vad gevärssalfvorna angår. Kanonerna skrällde så tätt, att det är obeskrifligt, och skall artilleriet å båda sidor förts med mycken skicklighet. Björneborgs regemente trängde fram över fältet längs vägen, rundt omkring omgifvet av tusen dödar. Ryssarna sköto ur rågåkrarna. En rök, som förnämligast och ordentligast nöjde sig från trakten av Björneborgs regementes marsch, utmärkte varje steg, de våra togo framåt. Vägen krökte sig, och vart följande ögonblick lossades det till fienden närmaste skottet ett steg längre framåt, till ett tecken, att våra gingo fram – men också köptes varje steg med blod. Korporal Pilt (178) kom vid denna tid från striden utan hand, soldat Smäll med afskjutet finger, och en soldat Alm (179) med ett farligt skott i handen. Denne siste var förtjust i striden, bad mig se efter, om de våra innehade byn? – När jag svarade: ja! sade han: ”nå, då segra vi, ty just derpå kom det an.” – Många, många okända kommo sårade i munnen, i hufvudet, handen, foten, skuldror, axlar o.s.v. – Fasan var stor, och ingen blödig man bör bli soldat, ej ens om han i kammaren kan utan rysning föreställa sig faran. – Fänrik Lagermark (180) kommer bärande sin arm; efter honom hans bror, blesserad i ljumsken; efter honom fänrik Finne (181), bärande sin arm, efter honom baron Ramsay (182), vår snälle och raske brigadadjutant, (som för en månad sedan blef riddare), dödligt sårad i magen, så inelfvorna gingo ut; efter honom på en annan kärra löjtnant Gyllenbögel (183), sårad genom båda låren; fänriken och riddaren, adjutanten Gripenberg, vilken, då jag beklagade hans olycka, sade: ”lappri, ryssen får dock stryk!” På samma kärra fänrik Jägerschjöld (184), sårad i axeln. – Nu brusto tårarna mig i ögonen. Jag föreställde mig nederlaget allmänt, och den grufliga elden, vilken vi sågo ifrån backen i all dess förfärlighet, gjorde denna förmodan sannolik. Man berättade nu, att löjtnant Magnus Blum, som blivit riddare för affären i Revolaks, hade skjutits i låret, lefvat ännu en liten tid och dött (185). Löjtnant Gestrin (186) vid artilleriet, som 4 timmar förut sjöng av glädje, när hans kanoner befalldes gå fram, fick en kanonkula i lifvet, vilket dödade honom på ögonblicket. Hans inelfvor lågo bredvid honom. En artillerihäst, träffad i hufvudet, låg ej långt derifrån. Fänrik v. Qvanten fick en kula genom bröstet, slog sig med banden för ögonen, föll – och var död. Hans hustru och barn!! Affären fortfor under allt detta förfärligt. Ryssarna drogo sig undan steg för steg, och sålde folket för spildt menniskoblod. Vår eld avancerade småningom efter. Kossacker redo hela tiden i stora hopar längs åkrarna. Stundom hördes ett trumslag, vars betydelse vi för bullret ej förstodo. Röken skymde fältet, och den stora rökkolonnen från den brinnande byn uppsteg blandad med lågor till en förfärande höjd ur molnet vid jorden. Allt flera blesserade av manskap och befäl. Bland dessa fänrik Wirzén, vars ben var afskjutet (187). Överallt omkring qvidande, blödande likar, ropande på läskning, på hjelp, på döden. En rysa, som upptagits blesserad, hade fått en kula genom magen, kunde ej tala finska, men visade med tecken åt läskaren, som ville förbinda honom, att han borde afskära honom strupen. – Sexton eller flera ryska fångar, varibland officerare, passerade förbi oss. Cronstedt hade förut på skogen tagit åtskilliga. Intet uppehåll med skjutandet, som dock flyttade allt längre bort. Läkarne kallades på fältet; de sårade blefvo för många.

Savolaks jägare, som stridt hela dagen utan mat, fördes nu åter ut i skogen, att betäcka våra flanker och de i backen stående brigaderna. – Nu saktade sig affären, – blef åter lifligare, – kanonerna tystnade mer och mer, – ännu höres ett och annat kanonskott och täta gevärs-salfvor – svenskarnas hurrarop, täta salfvor, ett beständigt hurra – ett och annat skott – ännu några – länge ett och ett i sender, allt ett hurra – våra samla sig, ryssen är slagen ur fältet, der han fått order att stå till sista man, och derifrån ryska befälet sagt det vara omöjligt för svenskarna att drifva dem. Gud ville gynna den goda saken. De ädle dogo hellre än de veko för våldsverkarne. Segern blef vår, men den var ganska dyrt köpt. Mycket blod hade runnit. Gamle krigare säga, att de aldrig sett en häftigare drabbning, och mången lytt olycklig minnes alltid slaget i Lappo. Efter affärens slut gjordes qvarter i kyrkobyn, som vi intagit. De sjuka och döda upptogos och bortfördes. Dispositioner gåfvos för vidare förhållande. Bror frågade efter bror, vän efter vän, kamrat efter kamrat. De blesserade samlades i flera rum. Deras skrän och klagan var ett rysligt efterspel till bataljen. Medan jag skrifver detta, bör jag från nedra våningen i en bondgård en uslings klagan, som hela natten plågats av sina sår och hindrat mig att somna. Löf är illa blesserad genom magen och dör troligtvis. Träsk (188) hade låret afskjutet vid ron, så att benen stodo fram ur ett sår, lika bredt som låret, vilket hängde vid några köttflisor. Han begärde bränvin till stärkning och nämnde mig vid namn: ”A. kuita, antakaat mulle vähän viinaa!” Var skulle jag taga det? En timme sednare var han död. – Under det jag med en blesserad på min kärra åkte till byn, afled baron Ramsay och jag tryckte igen hans ögon. Blek som en lilja låg han der, den unge krigaren med det stora modet. Hans vänner sörjde honom. Michel Blum begret sin bror, löitnant Qvanten sin. – Befäl och manskap kommo trötta tillbaka, talade om händelserna och om det grufliga haglandet av kulor under affären. Läkarne besökte på nytt de sjuka. – Ingen tror, ingen kan göra sig föreställning om krigets eländen!

Den 15. Vila och små bestyr. Sett amputation av en soldats lår. Mannen afled följande natt.

Den 16-24. Lågs stilla. Begrafning åt de dödskjutne officerarne hölls med mycken pomp. Klingspor följde dem till grafven, Fångar gjordes ännu dessa dagar. Åtta sårade ryssar föllo i våra händer. Döda och blesserade uppbrändes för öfrigt av fienden i Liuhtari by, som han sjelf brände. Några döda kroppar flöto i dessa dagar utför strömmen, ditkastade av fienden. För att rekognoscera vår fältvakt, kommo fyra kossacker, av vilka tre nedskötos och en tillfångatogs. – Te Deum afsjunget. Jag ute att proviantera; E. rest till sjukhuset i Ylihärma. Vår förlust i döda och sårade vid affären går till hundrade. Ingen av våra blef fången. – Ett hemman brann i en by nästintill. – Jag skref hem (189) med en Ikaalis-bonde, och väntar svar med honom. – Roupe (190) och många reserver anlände. Rest den 23 till Kuortane 3 mil; haft roligt hos slägtingar (191) över den 24.

Den 25. Jag återkom till Lappo ifrån Kuortane. Gjort några uppköp.

Den 26. Besökt bekantskaperna i andra byn. Tre ryska kavallerister fångna. Fångar att utvexlas hitkommo från Uleåborg.

Den 27. Våra soldater hafva formerat sig ett eget språk, som man utan tolkning ej förstår, och som går ut på att skämta bort mödorna och svårigheterna under fälttåget. Så kalla de de långa, omätta milarna i Österbotten, dem de anse längre än vanliga, för bancomilar, sålunda 1/3 längre än de mätta, än riksgäldsmilarna nere i landet. – Den tolfskilling, de få till förtäring, när provianten ej räcker till, kalla de nälkä-tolva (utgörande en dags traktamente (192). – Rännkulorna, vilka sys flera i en aflång påse, nästan liknande ärter i sin skida, kalla de papuja, varemot stora gevärskulor heta karpaloita (193). Bönderne, som upprest sig, heta, för att de sakna ordentlig beväring: nuija-väki (194) o.a. dyl. – Ryssarne hade sagt det vara omöjligt för oss, att taga in Lappo. Ännu bataljdagen, d. 14 om morgonen, då de hörde Cronstedt drabba tillsamman med ryssarna på skogen, hafva generalerna Rajevskij o.a., som frukosterade på prostgården, sagt: ”nog är det försöket förgäfves.” – Det var icke så. Men också voro alla fördelarna på finnarnas sida: den rättvisa saken, äran, modet, patriotismen, skickligheten. Vad hade ryssarne deremot? Blott lokalen, sin överlägsenhet. sina uträkningar, sina kanoner och det råa föraktet för döden. – Nu finnes knappt mer något menskligt elände, som jag ej sett i dess rysligaste grader: fånghus, sjukhus, fattighus, dårhus; krig, svält, straff, plågor av alla slag och sjelfva döden i flera skepnader. Jag har ock överlefvat, ehuru icke sjelf sett den händelsen, att en blind gumma, som ej hade föda eller skötsel, i sitt ensliga mörker till slut åt upp en gammal påse, der salt fisk blivit förvarad och buren. Jag har druckit vatten ur en flod, der ryska lik flutit. Jag har sett blesserades sår, hört deras jemmerskri, sett plundrade likar ligga döda; omkring mig ha sårade aflidit. Jag har skött mina matangelägenheter i samma rum, der en legat död och en hållit på att själas. – Man kan vänja sig vid allt.

En ryss, vars lår var afskjutet, låg i 6 dagar (eller hela tiden mellan Österbottens bataljons försök mot Lappo och den 14:de (195) sårad, utan föda 1 1/2 fjerdedels väg i skogen och väntade döden. Förtviflad över att icke dö, samlade han sina krafter, och band, för att så kunna rädda sig, ett snöre omkring den löst slingrande foten, släpade den med snöret i munnen efter sig, samt kröp baklänges på händerna och bakdelen till landsvägen, der vårt folk upptog och fördde honom till sjukhuset. Låret var redan ruttnadt. Till en historia om menskliga eländet hör såsom bidrag denna och tusen andra sorgliga berättelser.

Grefve Cronstedt är en äkta militär: kall, rådig, höflig, främst i faran, ihärdig, utan prakt, enkel och okonstlad i sitt uppförande. På vägen till Lappo gick han, påminnelser oaktadt, mellan eldarna främst i faran på landsvägen, med båda händerna i frackfickorna, fullt dekorerad, med armkläde m.m. – Jag sade under marschen till Lappo före slaget åt några savolakska jägare, att de varit raska och kört ryssarne ur skogen. ”Icke änn’ raska,” svarade en av dem, ”ennen kuin kylä voitettu on” (196). En annan bland dem yttrade kännande sitt värde: painatkoot nyt muut niin edes päälle kuin me, niin kyllä sodan tuntevat, aamusta ehtoosen asti!” (197). – Dagen efter slaget frågade jag en av samma folk, varifrån han fått de ryska byxorna, som han gick uti? – ”Jag sköt ryssen här,” (pekande på hjertat) ”så gav han dem genast”. – Ryssarna hafva åter förlorat vid Perho, vid Lintulaks och sednast vid Kauha-joki (198), varom österbottningarna, som vunnit, ännu ej hafva lemnat speciel rapport.

Den 28. Under dessa ledsamma stunder har jag läst för tidsfördrif, och funnit bland annat några inskrifter, vilka här i förebigående må anföras. På skådepenningen över vår – – , som sysselsatt sig med observationer på Jupiters drabanter, föreställes Jupiter med smärre stjernor omkring och omkriften: Sublimiora jam curat. På Rousseaus grafvård: Ici repose l’homme de la nature et de la verité. Över Descartes: Cendres de Des cartes. Över pantheon i Paris: Aux grands hommes, la patrie reconnaissante. Över invalidhuset i Berlin: Lasso ac invicto militi. – Finland kan, sinnebildligt i förhållande till Ryssland, liknas vid David mot Goliath – dock nej! Goliath gjorde utmaning och David antog den, men vid Simson, som medan han sof, blef lömskt anfallen och bunden av filisteerna (franska ligan med Ryssland). När hjelten vaknade av bandens tvång, slet han sönder dem, – och filisteerna flydde. Kanske likheten blir ännu större, om historierna närmare jemföras. Måtte blott ingen sköka vid nästa försök lyckas att söfva hjelten och narra av honom hans ”starkhetslock”: enigheten och sjelfständigheten!

Den 29. Sent kl ½ 12om aftonen ficks ordres till uppbrott (199). Nu måste vi lemna Lappo, detta ställe, som, vilka öden ock vidare må träffa mig, aldrig kan utplånas ur mitt minne. Kulorna veno oss här om öronen upp på backen för 44 dagar sedan. – Det skall bära av mot Ilmola.

Den 30. Jag är qvar i Lappo. Min häst rymde. Mådde illa. Ätit hjortron och åkerbär.

Den 31. Afrest till Nurmo kapell, och legat över natten på Korteranta hemman i Seinäjoki by hos godt folk.

Augusti d. 1. Åkt fram till Ilmola kyrka och betat hos den bästa gumma i verlden. I glädjen att ha sluppit ryssen, utdelade hon för intet all mjölk från sin gård åt soldaterna; lät mig beta min häst för intet, bjöd mig mjölk o.s.v. – Ankommit till natten till Antila hemman och sofvit med Neunbohm. Varit sjuk, men kurerat mig med skrapbullan av medikamenter.

Den 2. Rest förbi Kurikka kyrka åt Kauhajoki kyrka. Vägen ryslig och förskräckande. Jag åkte allena. Ingen menniska syntes till inom Kauhajoki. Jag ville beta min häst, men intet hemman! Täta ruiner efter nerbrända byar. På ett enda beteshåll passerade jag sju byar, der ej en spån fanns qvar. Ändtligen en by – men utan invånare! De är i skogen, hafva ett hem, men hafva icke heller. Jag påträffade nu en gammal gubbe, som vågat sig fram efter armén för att se, om äfven hans hemman var i aska. Jag bette och åkte längre. Allt brändt, härjadt, förödt. Åkrarna slagna, ängarna uppbetta, egodelarna röfvade, byarna brända, invånarne förjagade, slagna, hängda, mördade. Vid kyrkan stod en galge, der två personer hängt. Annat på samma sätt; broarna brända m.m., m.m. I afton visar sig någon karl, som på långt håll undersöker, om han redan vågar nalkas sitt hem. Kommen, kommen, goda landtbor! vi är edra vänner. Åtminstone skola vi ej förstöra med afsigt. Aldrig må plundraren mera förjaga er! Bon lugna i edra hyddor, och glömmen i lyckliga dagar edra fordna missöden! Mitt arma forsterland! Jag sökte qvarter, men fann icke, utan åkte en mil tillbaka, fann der hustrurna hemkommande och bära ett spädt barn, födt flygting, ty det föddes 1/4 mil hemifrån, under det modren var på väg till ett torp, beläget i mil från byn. Barnet var dock fullgånget (200).

Den 3. Fått ordres om krigsrätt.

Den 4. Haft arbete hela dagen.

Den 5. D:o d:o.

Den 6. D:o förmiddagen; på eftermiddagen ledigt. Mina tankar har blott ett föremål så snart vila inträffar. Jag är hemma hos min gamla mor, går och talar med henne. Nyss har jag sofvande drömt mig hos henne, nu gör jag det vakande. Är hon på flygten? lefvande? död? kanske misshandlad? Allt kan hafva händt, och jag olycklige vet av intet. I denna stund önskar jag första gången, att jag aldrig fattat beslutet att följa armén och utan tvång lemna de mina hjelplösa i barbarernas händer. – Neunbohm är sjuk och har ingen som sköter sig. Blir jag krasslig som förliden sommar, vem skall vårda mig? Ingen öm hand trycker till mina ögon – jag ryser härvid. Dock Försynen hjelper ju. Från Kauhajoki räknar jag Tavastskogsvägen hem 15, högst 20 mil. Jag ville gerna gå denna väg, och vore säkert i övermorgon i Kyrö, der jag kunde anse mig så godt som hemma. De skulle då ej behöfva sörja över mig, vilken de redan kanske beklagat såsom död:

”Min mor! Din ömhet känner jag,
Om så min tacksamhet du känner” –

Den 7, Legat stilla. Hört nyheter från hemorten genom sergeant Sahlström, som kommit med reserven.

Den 8. Rest med Wassbom (201) 1/2 mil tillbaka åt Kauhava till Cumenii qvarter, lagt mig att vila till natten samt insomnat. Gadds dräng kom springande från landsvägen: ”upp, upp! ryssen kommer; trossen retirerar allt vad den för lifvet kan; Gadd gör detsamma. Skynda er, farväl!” – Han sprang brådstört ut ifrån dörren. Förlägen, – att midt i natten bland fremmande menniskor, som blott ville berga sitt, skaffa häst för att resa 1/2 mil tillbaka till mitt qvarter, der mina små-effekter lågo huller om buller, lemnade i ett ostängdt loft, hästen ute, jag, visste ej var, och kanske slutligen ryssen redan i samma by, – gick jag att bedja värden taga hem Cumenii häst för att med den resa till mitt. ”Gå nu fort, bästa gubbe!” – ”Det kan ej gå så fort; hästen är släppt i en vidlöftig, skog växt hage, och mörkt och töcknigt är det.” – Likväl fanns hästen snart och jag åkte som jehu till mitt qvarter. Min häst var hemtagen och fast bunden. Ingen menniska syntes. Jag packade i hast in mina saker, lyssnade, om det skulle smälla – nej! – Jag fortfor och skulle just resa från detta ställe (Filppula gästgifvaregård i Kauhajoki) till det derifrån jag sist kom, då jag fick veta att larmet varit falskt och att soldaterna genast återvändt till qvarteren, der de nu sofvo tryggt. Jag reste dock, och det höll nu redan på att dagas.

Den 9. Anlände tidigt till C:s qvarter, och reste derifrån tillbaka till mitt på Filppula-loftet, der jag skrifvit på en bykstol och frusit om nätterna, vilka redan är mycket både kulna och mörka. – Återtagit med sofvande förlidne natts rester, förnött jemte N. dagen vidare med drickande av krusmyntsthé i stället för verkligt; köpt smör, bär, ost; mjölk ficks ej; således kaffe utan grädde o.s.v. – Om aftonen lade vi oss under en viss fruktan för upprepande av sista natts äfventyr; ty händelserna göra ju det intryck på oss, att vi under lika omständigheter vänta lika händelser; detta göra äfven djuren och i högre grad än menniskan. Min häst hade rymt om dagen, vilket ännu mer oroade mig. Blir det uppbrott, tänkte jag, huru skall det då gå med mig? Jag utsatte belöning åt dess återskaffare, men natten var inne och mörk. Hästen fanns icke. ”Kanske dock ingenting händer i natt”. Med denna tanke somnade jag och sof ett par timmar, då en soldat inkom: ”Herrar! trossen skall retirera; ryssen attakerar fältvakten; skjutandet höres och vi ha ordres att låta trossen afgå. Bataljonerna uppställas”. – Vad skulle jag göra? Min häst var borta, och kärran måste av sådan orsak också bli. – Jag packade mina saker på N:s kärra och skulle resa – då min häst hemtades, som funnits bunden vid gärdet av en äng. Väl! jag spände i och reste. Bataljonerna ryckte ut. Skotten fortforo ännu under vår resa, men upphörde plötsligen just i dagningen till den 10:de.

Den 10. Jag var denna gång ej hugad, att på nära håll se mord och död, utan reste till Gadds qvarter. Der fick jag höra att vi voro attackerade från Tavast-skogssidan, varest ryssar på lång tid ej varit synliga, samt att kapten Konows kompani med undantag av kaptenen och tre man blivit tagit av fienden (202).

Snart hördes ett hiskligt hurrande och några skott. Vi reste längre bort, jag till C:s qvarter. Under denna resa hörde vi skotten tätna och blandas med kanonesmällar. När jag kom till C., gick han och jag ut att observera. Gummorna greto och bådo till Gud, varje gång kanonen skrälde. De fruktade med skäl ryssens återkomst, ty man hörde tydligt nu, när träffningen blef lifligare, att det striddes på båda vägarna: till Tavastkyrö och till Lappfjerd, och vår styrka var för liten att tåla fördelas. Efter den häftigaste eld å begge vägarna aflägsnade sig dånet långsamt, till ett tecken att de våra jagade fienden. Äfven gummorna märkte det och gladdes. C. och jag åkte ut. En dragon mötte. ”Går det väl?” – ”Allt går väl”, var hans svar, då han i sporrsträck red ifrån oss. – Nu möttes vi av berättelsen, att Konows kompani återkommit utan förlust av en enda man varken i sårade eller döda. Det var de, som hurrat. – Närmare valplatsen möttes en soldat. ”Joo minä meidän luutnantin toin haavoitettuna kotia”. Det var De Besche, som fått en kula i pannan. Jag gick in och fann honom munter och nöjd, ehuru ansigtet var svullet och bloden torkad överallt derpå, samt pannan mycket ombunden. Ena ögat var svartnadt och igensvullet (203). Gud vare dock lof, att ej flera av våra officerare blesserades; han var den ende. Några underofficerare fick små rispor. Omkring 6 soldater voro dödskjutna och omkring femtio blesserade. Ryssarna fick grufligt stryk. Utom dem, de tagit med sig bort, funnos femtiosex döda och en hop sårade på platsen (204). En av de sednare vinkade efter striden, innan de sjuka hunnit bergas, en bonde till sig, visade sina svåra sår genom armar och lår, samt tecknade på sin hals, att bonden borde sluta hans dagar. Bonden, som begrep hans mening, gjorde till svar ett nekande tecken och pekade uppåt himmelen. Detta föreföll mig som ett sublimt samtal. – De döda samlades och begrofvos, medan vårt folk följde fienden längs båda vägarna. Om aftonen återvände armén, som utgjordes av vår brigad, och de förra jemmerscenerna bland de sårade börjades. Några dogo av sina blessyrer. Ibland dem sergeant Menander (205), skjuten genom hufvudet, och vilken två dagar förut ifrån det inre av landet som frivillig kommit till krigshären. – Jag flyttade från loftet till Gadd på Mattila hemman (206) 1/4 mil tillbaka, bodde der och hörde, att ryssarna kört 1:sta brigaden tillbaka från Alavo till

Det var ock första brigaden! (207). – På slagfältet har jag ännu ej sett så mycken jemmer som i dag. Finnar och ryssar om varandra, nyss fiender, nu afväpnade, klagande olycksbroder utan hat eller illvilja mot varandra. Vi läto bönder bära åtskilliga ur skogen, oaktadt skrik av dem, ur vilkas sår blodet strömmade. Andra lågo vid väsen, krampaktigt darrande under dödsarbetet, medan hjernan flöt genom såret i hufvudet. – Ett par hemtades på kärra: den ena död av sitt sår i hufvudet, den andra ännu lefvande med ett dylikt sår. Han sträckte ut armen, rörde de två första fingrarna under oredan och yrseln, samt dog kort derpå. De sårade och döda, som ryssarna bergat, hade blivit uppbrände i ett antändt hus. Några av dem skola krupit ur lågan, men blivit kastade tillbaka. På samma sätt skall ryssen efter förra Kauhajoki-affären uppbränt i en lada sina döda och döende. Otroligt många ryssar emot finnar lågo här. Många ryska lik, som bönderna plundrat, blefvo av dem nedgräfda i skogarna. Noggrannare underrättelser saknas ännu, ty truppen vilar efter mödan.

Den 11-12. Ordres att infinna mig hos major Tede (208). Majorsförhör med några underofficerare. Läst relation om plundringen i Wasa. Hört omtalas Orloffs-Denisoffs manifest angående omöjligheten för Finland att någonsin bli svenskt, om ock blod skulle utgjutas i strömmar, o.s.v.

Den 13. Övervarit auktionen på egendom, tagen av kossackerna. Uppbrutits och marscherats åt Lappfjärd. Jag tillbragte natten på Ahola hemman i Bötom.

Den 14. Söndag. Rusthållsbataljonen (209) gick från Lappfjärd utmed Tavastskogsvägen till Dagsmark by (210). C. och jag reste förbi Lappfjärds kyrka till Kristinestad. Bäst vi vandrade i en dyster och hög skog, kommo vi till en backe på landsvägen, varifrån hafvet, skären, staden och några fartyg syntes. Vi åkte ned från backen och kommo genom en dylik skog till en byggnad, vid vilken landsvägen slutade i sjön, d.v.s. emellan landsvägen och staden ligger stadens hamn, en lång och djup hafsvik, och man måste ro till staden eller göra 5/4:delsmils krok (211). Vi rodde, sågo kanonsluparna och en krigsbrigg utom flera transportfartyg ligga i hamnen. Tillbragt natten i staden.

Den 15. Återrest; kommit till Dagsmark, der vår bataljon ännu låg qvar. Vi besökte fältvakten. Åts kräftor.

Den 16. Till Kristinestad och tillbaka.

Den 17. Hemma och hos vännerna.

Den 18. Afrest till Kristinestad och derifrån sjöledes roende 2 mil till Kaskö stad genom en skärgård, som mångenstädes var öppen åt viken norrut. Då vi hunnit 1/4 mil till sjös, kom en så stark tjocka, att vi ej sågo en båtslångd framför oss, varföre vi rodde vilse, utan att sjömännen igenkände ställena. Vi sågo intet fast land, och dröjde, under det vi rodde omkring holmar, klippor och skär i dimma och regn, sedan äfven vinden kastat om, ute på sjön ifrån kl. 3 e. m. till kl. 10 på natten. Vid denna tid kommo vi till Kaskö-landet, gingo upp till staden samt togo in på gästgifvaregården.

Den 19. Om morgonen var ett mycket vackert väder. Jag såg första gången en nyfödd stad uppvexa i en gammal granskog och mycket sticka av mot de större städer (t.ex. Stockholm, Åbo), som jag hade sett förut. Läget är skönt, hamnen förträfflig. I den lågo en örlogsfregatt och en brigg, som begge tagits från danskarna och nu tjenade mot ryssarna. Till Benvik, Bladhs (212) egendom, foro vi med färja. Den har det skönaste läge, lugnt och stilla, är väl byggd, har vacker trädgård. Fartyg lågo för ankar utanfört. Efter det vi handlat, foro vi genom Kristina tillbaka. I sistnämnde stad besökt handelsman Choræus (213). Vid ankomsten till färjan erfors, att ryssen rörde på sig. Vid Lappfjärds kyrka förnams, att de våra gått från Dagsmark till denna kyrkoby och voro i fara att angripas. Legat i kyrkbyn över natten. Här mötte tidningen om vår stora seger vid Alavo och om grefve Cronstedts blesserade tillstånd.

Den 20. Kl. 4 om morgonen: upp! upp! Våra slåss mot ryssen och vi ha ute blott överstelöjtnantens bataljon (214) vid Ömossa (215), en by, 2 mil härifrån åt söder. C. och jag stego upp och foro till presten Koos (216), der vi frukosterade. Det är ett hyggligt hus. Vi hörde der berättelsen om Nerpesbon, som slet knut; om presten Roos, som plågades och fick stryk, hans son hotades med att bli hängd, om han ej berättade vad han visste; huru fyra Lappfjärdsboer utan orsak blivit ihjälskjutne. Presten Lagus (217) hade med förbundna ögon blivit ställd på knä på en åker för att skjutas och man hade redan laggt an. Bönder hade blivit samlade i ett hus, som tjärades och två gånger antändes så, att röken uppsteg genom golfvet och de innevarande bådo Gud och menniskor om hjelp (218); detta för att en Nerpesbo slog vakten vid bron o.s.v. Den knutade fick på bara skjortan med kantschukar vissa tusental slag; exekutionen påstod en och en halv timma. Fyra karlar höllo honom utsträckt på marken och slogo, men orkade ej, utan ombyttes flitigt. General Denisoff examinerade och ledde exekutionen, samt bad alltid slå bättre. Den lidandes böner verkade intet förbarmande, utan blott på ryska svaret: “slå på!” – Sedan han väl bultats först på längden, så på tvären, fördes han med skjuts av ryssarna hem. En galge upprest äfven vid Lappfjärds kyrka. Med den hotades presthuset. Gamle Roos blef till lång tid förvirrad av fruktan för medfart den olyckliga examensnatten. Vår berättare var en hygglig yngling. Han yttrade, att detta prof gjort honom godt, och att, om han ej haft familj (219), hade han med Denisoffs egen sabel slagit honom ihjäl.

Vi fick i dag ej gå längre, ty batalj på nära håll väntades. Derföre qvarstadnades i kyrkbyn, den största i Finland, ty den har över 90 hemman, dock spridda (220).

På e.m. ankommo blesserade, som berättade, att de brottats och knytnäfvats med fienden. En hade blivit nedkastad, hotades att genomstingas av två bajonetter, men fick tag i dem och sedan hjelp; löjtnant Schantz (221) och fänrik Finne (222) saknas. Våra, som vid Ömossa utgjordes blott av en bataljon utan kanoner, dref redan fienden tillbaka, men blef ock slutligen sjelf drifven, ty ryssarne hade kanoner. Dock vi stå qvar i vår position i kyrkobyn. Vidare känner man ännu ej om saken.

Den 21. Våra retirerade i går, utan att förföljas. Nio man saknas och löjtnant Schantz är fången. Parlementären, som berättade derom, vittnade äfven om hans duglighet. “Dobra offizir,” sade han och upprepade det flera gånger. Fänrik Seb. Schantz (223) räddade flere man med sin sabel.

Den 22. Här ligga vi nu overksamma i Lappfjärd. Vi kunde dock göra mycket, ty vi är här icke så svaga, men vi äro, Gud nåde oss! trepanerade (224).

Den 23. Man ligger och mår väl.

Den 24. D:o, åtminstone på morgonstunden. Vad i dag kan ske, är för oss en ogenomtränglig hemlighet. – Underrättelse inlupit, att våra under Fieandt fått stryk vid Lintulaks (225), och att spanjorerna slagit 18,000 fransmän. Idman (226) kommit hem från Kauhajoki (227).

– Alarm! trumman går i hela, stora byn. Manskapet springer i gevär och marscherar brådstört till larmplatsen. Vi ha ingen tjenare, utan packa in, så att svetten lackar, spänna före och resa i traf åt landsvägen. Här få vi veta, att just ingen fara ännu är å färde. Kossacker och jägare ha visat sig; bönder och 2 ryska överlöpare ha berättat, att ryssarna ämna anfalla. Det berättas redan åter, att allt blott varit en jagt efter boskap, som ryssarna anställt på ett nytt sätt. Kossackerna och jägarne gingo mot de våra, för att hindra attack från vår sida, under det 4 trumslagare häftigt slogo på sina trummor, vilkas ljud dref den förskrämda boskapen ur skogen. Med raka svansar stodo nu några och 30 kor på landsvägen och förundrade sig, varpå en annan trupp jägare körde dem till byn, varest ryska lägret var; trumslaget upphörde och trupperna ryckte ömsesides i qvarteren. – Vi kokade risgröt och jag, som rörde uti, hade olyckan att vidbränna den. – Överste-löjtnant Eeks fruntimmer hafva just nu ankommit hit, efter en nio mils marsch genom skogen, och med ett spädt barn på armen (228).

Den 25. Besökt Gadd och Neunbohm på f.m. och major Tede, om vilken nu några anekdoter.

Tede älskar hundar obeskrifligt. En flicka i Helsingfors kom under en promenad att på gatan trampa hans hund på foten. Hunden skrek och flickan talade till den, för att trösta den. En sådan känslighet förtjuste Tede, som gick till henne, kysste hennes hand och fåll, samt yttrade sin fägnad över ett så delikat tänkesätt (hos en flicka, som han ej kände). – Wrangel, en officer vid gardet av dålig conduite, var ledsen på Tede för dennes överlägsenhet i allt. Han kände hans hundvurm, och, för att göra honom harm, sparkade han dennes hund. Tede påminte Wrangel, att man icke borde missbruka sin övermagt över oskylda djur, vilka alla ha känsel och något, som liknar rässonement o.s.v. Wrangel gav ett glåpord. T. kallade dem som plåga kreatur för känslo- och tanklösa. W. blef het och gav invit om utmaning. “Jag är utmanat,” ropade T. “I dag fjorton dar till slåss vi på pistoler”. Sjelfva uppskofvet skrämde W., som höll på att svalna, och hade velat göra undan allt genast i hettan. T. stod fast vid sin bestämda termin. Emedlertid gick T. hem, målade (han målar väl) på ett bräde W:s bröstbild med riddarstjerna (W. var riddare) och skjuter till måls på den i flera omgångar, blott för att genom ryktet derom göra W. uppmärksam på T:s skicklighet i skjutande, som är verkligen utmärkt. En dag kom W. med några kamrater till T. och såg hans sysselsättning. “I dag jemnt 8 dagar till”, sade T. “skola vi skjutas. Befall, var ni på 20 alnars afstånd vill ha kulan!” T. sträckte ut pistolen: “var?” – “I bröstet,” sade W. på försök, men litet uppskrämd. Paff! den målade riddarstjernan var i ögonblicket genomskjuten. – “Jag har ännu en laddad pistol; var skall det vara”? – “I ögat”. – Paff! Ögat var genomborradt. – “Varföre skall jag stå i disgrace hos en så käck officer?” sade W., “låt oss bli vänner!” – “Det kan jag icke”. – “Och ursäkta min förseelse mot er hund!” – “Må så vara,” sade T., som just för W:s skuld ville afböja slagsmålet. – – En gång gick T. upp till konungen för att söka en ryttmästare-post, och gjorde sin ansökning mundtligt. “Varföre kommer ni direkt till mig?” frågade konungen. – “Derför, Eders M:t, att E. M:t är den, som ger bort den syssla, jag söker”. – Han fick vad han sökte.

Den 26. Läst avisor. Spisat kungligt; fått 45 rdr b:co på aflöningen. – Nu veta vi, att några hundra svenskar landstigit i Kristina. Mera väntas, men kanske förgäfves, Galna rykten sprida sig från skånska sidan. De är otroliga. Det finns sådana, som vilja, att konungen bordt begå streck och knep för att rädda sig ur vådan, samt som säga politiken ej behöfva vara ärlig! – De säga då, att det är dygd i stort, som är last i smått; att man får bedraga i stort, stjäla i stort, ehuru det ej går an att tillåta i smått. Man får ej bedraga en slaf, men man får bedraga en verld! Konungarna, ställda att vårda sedlighet och dygd hos sina undersåtare, är sinsemellan privilegierade skurkar, skälmar, bofvar, nidingar!! huru rimmar sig detta? Då ha vi intet att klaga över ryska regeringen, ej över Kristian tyranns, ej över vilka politiska elakheter som helst, ty de är konungapligter, utöfvade till deras undersåters välfärd! Menniskoslägtets väl måste då fotas på de rysligaste brott och underhållas genom dem. Vårt slägte står då bättre i händerna på en Cartouche och en Schwartzbeck (229), än i händerna på stora, ädla, dygdiga män. Till regenter bör väljas nationernas utskum, som ej sätter i fråga något medel för dess ändamåls vinnande. Sanning och dygd år ett intet, ty om deras motsats ej utöfvas i stort, är vi olyckliga eller kunna blifva det. Löften, eder, är ett intet, vänskap är detsamma som försåt m.m., m.m. Så borde verlden styras, så blefve den lycklig!! – Lyckliga folkslag! är det genom dygder eller brott, J blivit lyckliga? Och J, olyckliga på jorden, anklagen J edra regenter för alltför mycken dygd? Vilka rysliga tänkesätt, värda djeflarna i afgrunden!

Nu käns med visshet, att de våra åter uppgräfvit en kanon, som ryssarna under sitt återtåg från Kauhajoki-striden nedgräft i ett kärr vid vägen (230).

Den 27. Nu är Vegesack med 4,500 man (231) svenskar i Kristina, och kommer hit, när han hinner. – Mina utgifter yttermera till effekter uppgår till litet över 76 rdr rgs; det öfriga ätits och druckits upp.

Den 28. Vegesack kommer och vi måste flytta i annat qvarter i samma by. Varit vid dåligt lynne, men C. ger en bål, all harm försvinner: Lefve Sverige och Finland, hurra!

Den 29. Kl. 8 morgonen, då vi ännu lågo på sängen, skickade vi vår soldat, ut att söka mat. Han återkom, hemtade hästarna med sig och sade sig hört några skott vid fältvakten. Vi skyndade upp, klädde oss, packade in och på. – Kanonerna begynte spela vid byn – vi åkte ut – bataljonerna formerades; svenskarna fick ock gå med. Elden blef häftigare – fortfor – vi stego av och gingo att se och höra. Kapten Schantz (232) var blesserad. Ryssarne retirera vid middagstiden med stor förlust, efter envist försvar, samt förföljdes under skjutande två mil till Ömossan, der natten åtskiljde de stridande. – Huru är det möjligt, att så många ryssar sönderskjutits med så liten förlust å vår sida. Dock är två officerare vid landtvärnet och soldater döda, samt officer och man blesserade (233). Ryssarna förlorade mer än jag förut hade sett dem förlora. De lågo klagande längs vägen, eller döda kring skogarna. – Vår Vegesack åt frukost, då det rapporterades, att ryssen kom. “Han skall vara välkommen; jag skall snart stå der han nu står”. – “Han red ut. – Landtvärnet (234) stod sig mycket väl. – Gud vare lof, åter gick det väl! Vi komma hem, hoppas jag (235). Vi förföljde, men hunno ej alla till Ömossa by, innan det blef mörkt och regnade. Lungvåta reste vi (C., Idman och jag) 3/4 mil vid midnatt till ett torp. Der funno vi ingen hemma, blott några sjuka soldater. Vi lade oss på bänkar och hur vi kunde.

Den 30. Vi vaknade, reste åter och fick ordres att vända tillbaka till Lappfjärd. – Truppen skall vända till Kauhajoki, ve oss!

Den 31. Middag. Truppen marscherade åt Kauhajoki. Kanske resa vi med sednare. – I förrgår togs en rysk kapten och löjtnant till fånga, den sednare spolierad och sårad av de sina – samt gjordes 40 friska fångar. Dödade ryssar lära varit något över 100, blesserade d:o något över 50. – Vi reste ej till Kauhajoki i dag utan till Kristina.

September d. 1. Om aftonen till Bötom. I dag togos flera ryssar i skogarna, och ännu finnas der många. En rysk soldat, som fäktat dugtigt, men gjordes fången, gav soldaten, som tog honom, 12 sk. rgs. – Det allra sista skott, som ryssarna sköto vid Lappfjärd, dödade en soldat vid lifbataljonen. – Det berättas, att Fieandt vid Lintulaks återtagit sin förra ställning och piskat ryssarna obeskrifligt (236). Få se, om det besannas. – Här i Bötom förtäljes, att våra slagits i dag på eftermiddagen, och att ryssarna är i Kauhajoki. Vi sågo ett sken på himmelen som av en eldsvåda. Kanske ryssen åter bränner något.

Den 2. Fredag. Vi foro till armén och tillbaka. Det är sant! Ryssen är i Kauhajoki, manstark kommen Tavastskogsvägen, som lemnades öppen, då von Otter kallades derifrån. – De våra slogos mot en överlägsen rysk styrka vid Kauhajoki kyrka (237) i går under två timmars tid. Lille fänrik Schantz är blesserad genom bröstet och löjtnant Aug. Granfelt (238) har fått kontusion. Eljest ha vi ej lidit stor förlust, blott omkring 9 man. Så snart ryssarna sista gången kommit till Kauhajoki, hade de låtit ringa starkt med kyrkklockan; varföre? är obekant. – Man låg nu på geväret, äfven skötos under det allra häftigaste regn några kanonskott. Det är intet allvar i dag. Rusthållsbataljonen, som sista gången ensam var i elden, har på en enda vecka kämpat två gånger. – Nu först är det krig. 1788-90 slogs man på hela tiden ej så ofta, som nu på en månad.

Den 3. Återigen några kanonskott mot kossacker. Våra har fördrifvit ryssarna från kärrlaggen (239) på Bötomsidan till kyrkan ½ fjerdedels mil. Således den tredje träffningen inom en vecka.

Den 4. Reste jag åter till armén (240), mötte Idman och Gadd. Nya svenska trupper, 1,500 man, är landsatta vid Kaskö samt marschera åt Wasa. Ryssarna få redan förstärkningar över gränsen, litet i sender, enligt den fångna ryska kaptenens och löjtnantens berättelse. Få se huru det går!

Den 5. Haft besök av kapten Claes Gripenberg över natten. – Några smärre trupper drogos till Kauhajoki. Kanske smäller det snart igen. – Norrmännen föra ett hyggligt krig mot oss. Deri är ingen vildhet. De embusqvera sig icke; de återskicka enskild egendom, som blivit tagen jemte trossen o.a.d. En av våra underofficerare blef illa sårad och fången hos danskarna. Några dagar sednare ankom en parlamentär, som medförde alla kans kläder, stövlar, ur etc., utom skjorta och kalsonger. Han berättade, att underofficeraren dött och blivit begrafven med behöriga skott, samt aflemnade nu hans qvarlåtenskap. Vad tyckes om en sådan fiende!? – När våra trupper vid Fredrikshall fordrade spanmål av norrmännen, skickade kommendanten på fästningen ur densamma spanmål till de våras behof. Blott i affären är de fiender (241). Månne ryssen gör så med?! – Här vill jag nämna huru löjtnant Brunow som parlamentär var hos ryssarna i Tammerfors. Ryska generalen sade honom bland annat den höfligheten, att han förbehöll sig Brunows vänskap. Denne svarade: “Jag skall alltid anse för en heder att vara i er ynnest, så länge vi är under tak”.

Gyllenbögel och Jägerschiöld hafva blivit återställda från sina svåra blessyrer, och sedermera redan två gånger varit med, i affär. – Baron Düring är död av rödsot o.a.; av Bjerkén är sjuk i rödsot; lille Ant. M. har rödsöt o.s.v.

Allt är förloradt! Tideräkningen all. – I Wasa att afbida det slutliga ödet (242) .

Fortsättning av anteckningarna 1808.

September. Sedan jag i Kauhajoki, på det allmänna menniskovettets vägnar, ehuru förtretad, beskrattat käringarna, som, för att utestänga kölden från sin kammare, uttogo fönstren för att med dem stänga kakelugnsöppningen, reste jag, under reträtten, intill Wasa, dröjde der två dagar väntande slut, träffade J. Corpolander (243), lemnade honom min dagbok o.a. förseglade, skaffade den ryske löjtnanten Aronoff, som var illa blesserad, tillåtelse att qvarblifva i Wasa, då de öfriga fördes till Umeå – samt afreste med en liten vägkost för inbillningen för att nå banans slut vid Lillkyrö. Då jag ankom dit, befunnos svenskarna i affär, ehuru obetydlig. I Lillkyrö var ej slut, ty det var blott en generalplan att söka leda ryska hufvudstyrkan åt denna punkt, för att försvaga den afdelning, som låg framför oss åt Uleåborg, och kunna slå oss igenom, men man hörde dock, att ryssar lågo vid Nykarleby. Våra Björneborgare (isynnerhet rusthållsbataljonen) gingo dit, sedan de vid Kauhajoki, straxt efter ditmarschen, slagits, legat fem dygn oaflöste på mossen under det häftigaste regn, nätter och dagar på fältvakt, och, Lappfjärdsvägen i krok utan någon rast, gått till Juutas gästgifvaregård, 1/4 mil söder om Nykarleby. De stötte der på ryssarna, fick affär, utan att ha fått vila, och fördrefvo 1,500 (244) man ryssar. Sjelfva voro de 500 man starka och så trötta av sina utståndna strapatser, att de under striden alls icke orkade hurra. De hade också lidit stor brist på mat under marschen. Natten efter affären lågs i skogen på geväret och följande dag ute på fältvakt. Oerhördt! – Under marschen hörde jag, att man vid sista Kauhajoki-slaget hört Svan (245) skrika i ryssarnas händer, varefter han blivit borta, och förmodades vara ihjälstucken, ty han, som ram soldat, lärer hafva gjort motstånd, då han skulle tagas. Dagen efter Björneborgarnas (246) affär råkade våra svenskar och savolaxare i affär med ryska hufvudstyrkan, som nu var bakom oss vid Oravais (en ort, som har en vacker kapellkyrka). Affären var blodig. Ingendera parten gav vika – båda förlorade mycket. Natten åtskiljde dem. De våras förlust var 1,500 man gemena, 6 döda och nära 40 blesserade och saknade officerare. Vegesach sårades av en stenflisa m.m., m.m. Dagen derpå slog general Gripenberg ryssarna vid Kaukko bro, och vi ha, så mycket man vet, återtåget öppet åt Uleåborg. Fieandt har äfven retirerat och brännt alla broar, bryggor och landsvägstrummor på sin väg. – Från Nykarleby reste vi till Jakobsstad. På förstnämnde ort hade sjuka blivit inskeppade, för att jemte provianten sjöledes följa vår reträtt. Ryssarne fick båtar och anföllo vår transportflottilj mellan Jakobsstad, der den ökats, och Gamla Karleby, dit den var ämnad, och varest vi nu befunno oss. Till lycka för vårt folk hade transporten i sällskap med sig två kanonslupar, vilka gåfvo eld, fördrefvo derigenom båtarna hals över hufvud, och fortsatte resan (247). Vi afreste till Brahestad, lemnande trupperna efter oss i Gamla Karleby. Det var här det berodde på Rysslands fredsbrott med fransmännen, om jag skulle köpa mig vargskinspels eller icke. Detta är allvar, ty mina penningar, som jag sparat härtills, voro redan bestämda till annat. Skulle fransmännen bryta med ryssarna, så var det ock visst, att vårt krig skulle räcka, samt jag således ånyo få penningar, om jag ock utgav dem jag redan egde. Under resan hit bytte jag häst, fick en dugtig, black vallack mot en brun, sadel bruten, men flera år yngre d:o. – Stillestånd ingicks på 8 dagars uppsägning (248). – Jag på sjukhuset i Brahestad. – Tre batalioner (249) hade vid Nykarleby retirerat för ryssarna, och två bataljoner (250) slogo samma styrka derstädes sednare. Stilleståndet, uppsagdt hos Sandels, fortfar i andra ändan av finska linien till d. 31 Oktober kl. 11 f.m. Våra finnar ligga i Kalajoki, svenskarna starkt förskansade vid Himango, men rycka hit vid stilleståndets slut. – Från Tynkä by i Himanko kom vår brigad och hela vår del av armén till Kalajoki. Så snart vår fältvakt om en söndag blivit attackerad, blef affär vid Kalajoki, då de våra på grefve Schwerins befallning brände upp på vägen för sig tio hemman, sockenkyrkan med klockstapel o.s.v. Vi hade der tre batterier. En svensk artilleriofficer satt, ehuru sjuk, likväl i sitt batteri på en stol och kommenderade, överflygladt av fienden, retirerade vårt folk efter några dagar från Kalajoki. Förgäfves hade kyrkan och byn blivit brända. I den förra låg allmogens säd förvarad. Under första dagens affär sköt sergeant Häggman en kossack jemte häst. De våra lågo nära sex dygn, nätter och dagar på fältet i kedja. Andra i kärr och moras. Kallt höstväder och frost om nätterna. En kanonkula for genom Kalajoki klockarstuga och slog i en vägg nära intill Idman och mig. Den förre blef lomhörd deraf. I detsamma susade en granat över våra, hufvuden och föll ned så nära till att vi, om den ej slocknat, utan kreverat, blivit slagen i tusende bitar. Så gick det här med några åboländningar. Också några svenskar förlorade på sådant sätt hufvudet under proviantering på 1/8 mils afstånd härifrån (251). – Vi marscherade till Pyhäjoki. Mellan Kalajoki och detta ställe hade vi affär vid Wiirret, varest Bror Herlin och fänrik Lagermarck sårades (252). Med Mellin, som sjuknade, reste jag till Brahestad, derifrån till Pattijoki och Uleåborg. Armén följde efter och hade affär vid Salo, nära Brahestad. Före ankomsten till Uleåborg ingingo de krigande konvention av det innehåll, att vi skulle i fred få draga oss, över Uleå elf förbi Kemi och över finska gränsen. General Sandels blef emellertid äfven drifven från Toivola, men gav orimligt stryk åt fienden i Rautalampi (253), så att denne på enträgen begäran fick två dagars stillestånd att begrafva sina döda. Sandels mötte våra i Siikajoki. I Torneåtrakten passera vi, såsom vi hoppas, julhelgen. Jag har till julgröten låtit av ryska rublar göra en silfversked. – Nu är stillestånd. Våra sjukna och dö ofantligt. Vad skall slutet blifva? Överallt, vart vi komma, höres att ryssarna lyckas i att behaga de finska flickorna. Detta är ett listigt sätt att snart förvärfva landet på sin sida. Dessa flickor, deras slägt, vänner o.s.v. gå dervid med sina tänkesätt på den fiendtliga sidan (254). Jag hade icke trott, att vi i nöden kunnat skaffa oss så många förfriskningar till julen, som jag nu ser oss ega. Julqvällen: risgröt med vinsofvel, lutfisk, kaka o.s.v., ett glas rödt vin, Evorna (255) der hemma till ära, och vår lilla bål för vännerna och de våra i landet. Blott saknaden av dem plågar mig. Lefva de ännu? tänka de på oss. – Juldagen: smör och bröd, färsk lake, ugnsgröt, tjäderstek, risgrynskaka, torta, bål och rödt vin. Grönhagen var värdinna och hedrade sig.

Nu har jag kunskap hemifrån genom en korporal vid nylänningarne, som varit der i Augusti månad. Dessa underrättelser är värda mycket.

Några anteckningar om Torneå, Lappmarken, Norrbotten o.s.v.

Från Uleåborg kommer man med pråm (vi kommo på isen) över Uleå elf (256) och genom en trakt (257) av Uleå socken till Haukipudas kapell. Kapellet hör till Ijo socken, har en bred elf: Pudas, som kommer från Pudasjärvi socken längre inåt landet. Även Pudas elf överfars med färja om sommarn. Vår rusthållsbataljon var den första, som ledande vågade den 27 November föra lösa hästar över den ännu högst svaga isen; men köld inföll om natten och d. 28 överfördes redan 3 lisp. kanoner på samma ställe. Så torde sällan inträffa i södra Finland. Dock vet man, att vid detta tillfälle konsten hjelpt naturen. Från Pudas kommo vi till Ijo moderkyrka, samt över elfven (emellan tvenne forsar, en å vardera sidan om en i strömmen befintlig holme) isvägen med kärror (258). Också här sker överfarten om sommaren med pråm. Derifrån gick det till Simo kapell av Kemi socken. Åter ett färjeställe (259). Här 3-4 mil upp utmed Simo å finnas hemman, dit ingen väg leder, vilka aldrig haft prest hos sig, der sjuka dö oskriftade o.s.v. Renar nyttjas redan något högre upp i denna nejd. Kemi elf (även ett pråmställe (260) överfors. Kyrkan var den vackraste stenkyrka, jag hittills sett (261). I Stockholm finnes ingen sådan. Det är en korskyrka på ett av de vackraste ställen, med vidsträckt utsigt från backen, der den ligger. Gamla kyrkan, helt liten, står qvar och dess gård är grafplats. – Ännu några mindre pråmställen, derefter Raumo bro, lång och vacker, sedan Torneå elf, sedan Torneå stad. Socknekyrkan synes en mil förut. Stadskyrkan är av träd. Nejden är låg och jemn. Tillgången på sofvel god. Råg trifves men nyttjas uteslutande av ståndspersoner. – Varföre byggas ej broar? Isgången är så stark från öfre trakterna vid de långa strömmarna, att vattnet stiger högt och skulle bortföra broarna. – Också lapparna känna konsten att på 10-12 famnars afstånd med kastad repsnara fånga renar. Samma sätt att fånga har jag läst, skall nyttjas av amerikanska vildar för att fånga andra djur. – Jag trodde mig i Torneå vara nära Lappmarken, och frågade, om det ej var så? Man svarade mig, att till närmaste ställe i Lappmarken: Juckasjärvi, Enontekis o.a. vore omkring 40 mil. – Trakten omkring Torneå är ej synnerligen frostöm. Hemmanen stå i lågt pris. Ler och sand omvexla såsom grund för åkerjorden. Äng fins ymnigt. Skären är rik på fisk. – Klädd i vita renskinnskläder lägger sig lappen i snön för att fånga vilda renar. Han nyttjar även skjutgevär och hundar vid jagt. Lappgummor komma hit ned, göra lappskor o. dyl. Men nästan ingen lapp åker med sina renar hit, ty här är ondt om renlafven. Dock hemta köpmännen slagtrenar från Över-Torneå marknad och åka med dem för nöje skull kring gatorna. Detta har likväl ej inträffat de sednare åren. Renhorn är på Stockholm en handelsartikel, som betalas väl och nyttjas till hjorthornsgelé, svarfning m.m.

Nejden måste om sommaren vara mycket skön. Den är även nu vacker. Man har överallt den vidsträcktaste utsigt (262). Hemmanet, der jag bor, ligger på Oravansaari holme emellan två grenar av Torneå elf. Vardera grenen är en stor flod, som här icke har någon fors. Jag sitter och genom mina dubbla fönster (hos en bonde) ser jag ut på den med björkar bekransade udden, som slutar holmen åt norr. En annan bebyggd holme är straxt invid och två röda herregårdar (263) synas på afstånd. Längst borta ser jag floden, bred och jemn nedstigande rakt från norden. Hamnen ligger en halv mil från staden vid en holme. Bönderna handla med lax och taimen som dagligen finnes på vårt bord. Handeln på Lappland är av egen natur. Vid marknaden i Kengis (264), och redan i Över-Torneå, infinna sig lappar, att med köpmännen komma överens om huru många raiden (foror?) behöfvas att forsla de till öfre lappmarknaderna ämnade varor av bränvin, bröd, mjöl o.s.v., vilka deruppe utbytas mot renskinn, renhorn, torr fisk m.m., som åter på raiden efter renar nedforslas. Lapparna komma aldrig talrikt ned, då de veta att någon smittosam sjukdom eller krig är på färde. Kopporna flyr lappen med fasa. Lapparna är fullkomligt vana vid sin köldgrad, och var de skola slå upp sina tält på snön, beror av deras renhjordar. Flytta renarna, så flyttar lappen med (265). Mången av dem är rik på renar. Somliga slagta en varje dag. Man berättar, huru lappgumman ofta i den strängaste köld föder barn i sin ahkio, och straxt derpå fortsätter resan, m.m. dylikt (266).

I Haukipudas kapell hade för flera år sedan fångats en bäver (majava d. är husbyggare) (267). Nu finnas sådana blott i Lappmarken. Torneå stad har blott två ordentliga gator, och inalles tre långgator, är smal men nog lång, har mest låga krypen till hus, men ock somliga bättre. Vid strandgatan, vilken sommartid måste vara skön, är på strandsidan rönnar planterade (268). I staden fins ett läsesällskap med bibliothek (269), innehållande bland annat Sköldebrands resa. Fyra guldsmeder bo i staden, och torde under fredstid mest fiska och göra silfverhalskedjor, som bondflickorna här nyttja (uppgift av en gammal guldsmed, som hade ett halft dussin sådana gamla). – Folket kan verkligen anses för naturens råa barn. Kvinnorna veta här uppe allt mindre och mindre av blygsamheten, och tala om saker, som vår orts flickor, även ibland allmogen, rodna för. En lappflicka, som i staden sydde lappskor, var likadan. Eljest är menniskorna mera fula än vackra, storvexta nog, som hos oss; tala finska, oftast även svenska, vilken de åtminstone vanligen förstå väl. – Gränsen för Finland och Uleå län är en halv mil norr om Kemi kyrka (270). Jag är således nu vesterbottning. – Från marknaden i Kengis (15 mil nordligt härifrån) hemtas rentungor, renost, fogel, torr och färsk fisk (verisiikoja fångade uppe uti insjöarna), renhorn, lappskor och handskar, renhudar, färskt renkött, stundom ock någon lefvande ren. Här nere fås denna tid endast lake, som hittills vankats nog sparsamt. En halv mil härifrån uppför elfven är en stor fors, Muonio (271) och 15 mil högre upp, i Kengis, eller såsom finnen säger: “Könkäsissä”, är en grufligt stor. Finska språket här förefaller oss nog ovant, t.ex.: Mi paan raavon taljan päälle = jag lägger det randiga täcket över renhuden (i sängen). Varje bädd har sin renhud över halmen i stället för bolster. Den bästa renhud utan potar kostar nu för tiden 2 rdr rgs. Jag bor hos en riksdagsman, som bevistat Norrköpings riksdag. Han beskrifver båtfarterna genom forsar häruppe, och säger att dertill fordras särskildt för ändamålet byggda båtar. Han ansåg färden utför Norrköpings fors, vilken verkställdes i en av Westerbottens och Österbottens riksdagsman enkom dertill förfärdigad båt, för ett intet och ej värd att omtalas, ehuru försöket der beundrades.

Flyttfoglar (svanor, gäss o.a.) skola väl om vårarna slå ned i Norr- och Westerbottens skärgård, men ej vistas der, utan i de aflägsnaste träsk i Lappmarken. Varföre i nejden av Limingo äng finnas gäss och svanor över sommarn, låter derigenom förklara sig, att ett långt kärr, beväxt med vass o.a., sträcker sig från närheten av Kajana- och Uleå-träsk ned till Limingo, och sammanhänger med dessa ängar. I denna sumptrakt, av ofantlig bredd (272) och 15 mils längd, är dessa foglars rätta tillhåll, der de fredas bland gräset och vassen, samt på holmarna i kärret. Oerhörda skaror skola inqvartera sig derstädes om våren, kläcka och uppföda ungar, samt om höstarna begifva sig bort. Och skall det om sommarmorgnarna vara ett egendomligt nöje, att höra dessa foglar i hundrade och tusental, med gröfre och finare stämmor, kackla, skorra, knäppa och snattra, var på sitt sätt, utan att ha något att frukta och liksom vore stället deras obestridliga egendom, varest deras sällhet vore dem beredd. Likväl lyckas det de få skyttar, som från närgränsande socknar gå dit, att längs stränderna av kärret fälla otroligt mycken fogel, utan annan verkan på den öfriga skaran, än att den flyttar längre in i sina arfländer. – Kajana skall vara en ort, värd att beses, inskränktheten må säga vad den vill. Ämmä-fors, vid vars hiskliga fall den holme är belägen, varest Messenii fängelse varit, skall skänka, en förvånande utsigt. I Uleå elf är den stora forsen Pyhä och vid ingången till Uleå stads kyrka, Messenii grafsten med en av honom sjelf föreslagen latinsk inskrift (276). Renen heter på finska peura, då den är eller varit vild; men poro, då den är hemma buren. Hirvas kallades i Lumijoki hannen, och poro honan. Kring Brahestad finnas byar, uppnämnda deraf, t.ex. Hirvaskari, Hirvasniemi o.s.v. Den vilda renen är ansenligt större än den tama. I dag, d. 20 December, hemtades från Kengis marknad till Torneå stad tre lefvande renar, av vilka en fällt hornen under resan och var skallig, men derigenom vackrare till utseendet än de andra med deras oformliga buskar på hufvudet. Honan har inga horn. När renen springer, flämtar den häftigt och bröstet arbetar otroligt, munnen står öppen som på en springande hund. I dag körde egaren med sin ren över en stor hafsbåt, utan minsta hinder i farten. Ahkian, i vilken den åkande sitter, ser ut ungefärligen som en liten båt eller haapio med täckt framstam, och har en mede liksom köl av nära ett qvarters bredd och en tums höjd under sig. Man bindes fast i akkian, då man skall åka deri. Ännu har jag ej åkt i en sådan, men skall söka att få föra det. På dag kommo renarna ned från Kengis hit (17 mil). Jag hörde att i staden fanns en lappflicka, och lät kalla henne. Den lilla taskern kom. Hon var brunett, något bred i ansigtet, med vackra bruna ögon, och ej obehagligt tycke. Hon bar en mössa, liknande en sockertopp, men nött. För öfrigt var hon klädd efter stadens sätt, med guldörhängen o.s.v., talade svenska, som det varit hennes modersmål, var munter och skalkaktig, sade sig aldrig varit i Lappmarken, icke kunna lappska o.s.v. När allt gick omkring, lärde hon oss lappska ord, en del liknande de finska, t.ex. niejta betydande detsamma som neito, flicka. Samoi (?) = lapp, Sama (?) = lappmark. Det var svårt att tydligt urskilja orden, ty hon talte fort, och vi kunde icke eftersäga orden, ty vi kände ej uttalet.

Vi köpte renost. Den har något ovanlig smak, litet syrlig. – Lappen har vackra, rödbrokiga grannlåter av kläde o.s.v. på sina renar, och karl den som har de vackraste. Lapparnes klädsel är följande: En fårskinspels med qvarterslång ull. Dessa pelsar köpas i Norge och nyttjas närmast kroppen med ullen inåt vänd. Ofvanpå bäres en lappmudd, lappstöflor och skinnbyxor. I denna mundering, blott med mössa och vantar till, ligger gubben i snödrifvan i den argaste köld. Skjortor brukas icke. – Lapparna är ålagde, att forsla ned sina varor; men ryssarna med sitt mjöl besöka dem och köpa av dem det raraste pelsverk: hermelin, ekorre, björn, varg, räf o.s.v. (274). av ryssen köpa vi tillbaka för dubbelt pris. Ingen sämskmakare finnes i Torneå, utan sämsk hemtas till orten häromkring ifrån Finland. Efter sista kriget (275) hade en ofantlig mängd vargar infunnit sig i Lappmarken och gjort många hushåll utfattiga genom den förödelse, de gjort på renhjordarna. En myckenhet lappar hade derefter tiggande gått omkring här nere. Tillfälligtvis ficks här några vita björnskinn, dem en ryss för 10 år sedan lemnat i pant hos en bonde, av vilken han lånat penningar. – Stundom faller här tre alnar djup snö, även på slätten; men den börjar smälta så tidigt, att den ofta försvinner utan att göra särdeles stor flod, ty om dagarna bortrinner den smälta snön, om nätterna tillfryser den öfriga, då, om snön utan uppehåll skulle smälta, den fördränkte hela slätten. Detta är naturens visa tillställning. – Många handelsryssar pläga resa här. Hemmanen är välmående. Om ingen ort i verlden har jag misstagit mig så, som om denna (276). Jag trodde, att orten var nästan öde, på miltals afstånd hade en koja, samt var usel och obehaglig. Folket trodde jag vara fattigt, knappt hafva sett civiliserade menniskor o.s.v. Nu bor jag hos en bonde, som sjelf har skeppsandel, och i en tapetserad kammare, med tre hela rutor höga fönster (277); äter på hans porcellinsservis; dricker punsch ur hans porcellinsbål, nyttjar hans kaffekoppar och städar undan mina matanstalter i ett med limfärg måladt skänkskåp, som har plats för bondens silfverskedar, dem jag ofta lånat för mina gäster, ävensom hans silfverskaftade knifvar och gafflar. Derefter går jag på mitt rena med mattor belagda golf, som snyggas varje dag, och övertänker mina arbeten. Jag skickar till grannbonden för att köpa kaffe, socker, kryddor m.m., som han har till salu. Sist låter jag åter tillreda mat, som vår värdinna, den förträffliga gumman tillagar så delikat, att det är förundransvärdt. Men också har hon vistats 3 år i Stockholm. – Detta folk äter blott kornbröd, som vintertid bakas varje dag. Råg brukas icke, ty förfäderna hafva ej infört det. Laxfisket är stundom mycket ansenligt. Mycket tjock och grof skog finnes i nejden av Kengis och även högre upp. Vid Ishafvet skola utsigterna vara hiskliga. Stränderna bestå mest av ofantliga berg, vilkas mörka, branta och vida ingröpningar utgöra vikarna (278). Mördare och ogerningsmän härifrån skola rymma dit och efter några år komma åter ned, ehuru till andra ställen än de, derifrån de rymt; även skola äventyrare finnas, som av nyfikenhet gifva sig dit upp (279).

Kölden är några dagar här temligt stark. Man betänker sig verkligen, innan man sticker näsan åt norden, den som här känt Januarius rätt, han vill ej en gång till känna honom. En enda blid dag har varit, sedan jag hitkom, och nu skrifves d. 18 Januari 1809. Sagde blida dag kunde jag utan vantar dröja en stund i stallet. Dock skola även här, fastän mycket sällan, taken drypa i vinterblidan. – En förfärligt stor fors vid namn Muonio skall finnas ofvanom Kengis bruk. Nejden häremellan skall jag ej glömma. Om min födelsebygd förskjuter mig, skall jag draga mig undan hit, bebygga en av ortens sköna belägenheter, berga ängarna på älvens holmar, vilka ha så högt gräs, att det kan räcka en upprätt stående karl över hufvudet, på andra ställen till medjan. Här – på en gång i och utom verlden – skall jag lära bygden odla råg, lära den, vad jag för öfrigt vet; jag skall göra resor till Lappland och noggrannare än andra beskrifva Lapparnas folk och land m.m. Här skall jag då gråta över den tid, i vilken jag föddes – gråta, att mitt lif gick förloradt under monarkernas strid om en högre ryktbarhet! Dock, jag grubblar ju igen, – bort! Jag skall tänka på min värdinna, hos vilken jag finner så mycken likhet med min goda moder. Hon är, i korthet sagdt, en förståndig, beställsam och välvillig husmoder, en god och glad gifvarinna. Sjelfva soldaterna högakta henne. När jag av henne begärde köpa hö, svarade hon: “gå till värden!” Begär jag mjölk av honom, visar han mig till värdinnan; ty ordning råder och bördan delas jemnt av detta aktningsvärda bondpar. När jag ännu tillägger, att jag aldrig hos en bonde sett så många böcker, som finnas på mitt sängtak, så må man tro, att jag lefver så nöjd man kan lefva på 6 graders afstånd från hemmet, dit man ej kan skicka annat än tankar och suckar. – En ny ganska vacker landskyrka finnes i denna socken (280), och detta har jag härförinnan ej anmärkt. – Man kan föreställa sig denna dags köld, när jag berättar, att vännen C-s på några fjerdedelars afstånd från mig ej kunde resa hit för att med mig fira Henriksdagen (281), ehuru han visste, att jag väntade honom, och ehuru han i går sade, att han i dag skulle inställa sig, om han ock blott hade halfva hufvudet, ena handen, halfva magen och inga fötter qvar. Nog av med detta skämt. I dag är det kal-

lare än hittills varit. Man kan knappt andas. Natten nalkas och kölden tilltar. Roligt vore, att nu ha thermometer.

Nu, d. 23 Mars 1809, sedan stilleståndet för några dagar sedan blivit uppsagdt på kejserl. ryska sidan, har jag intet att anteckna om det allmänna. Jag skall dock roa mig med att skrifva något. Vi retirera från Torneå – der åkrarna vändas med spadar en gång om året, och hackas upp för resten, men varest dock exempel gifvas, att den som sått 9 kappar råg, skördat 10 tunnor, att den, som sått 7 kappar råg, skördat 11 tunnor, vilket skett i nejden av Nikkala gästgifvaregård, – från Torneå, der man bakar gödningen i bullar för att lättare forsla den, och förlorar all must ur densamma – från Torneå, der få personer så annat än korn, – till Kalix (282).

Under vägen såg jag i Näsby by av Kalix socken en nämndemansdotter vid namn Greta, – den vackraste bondflicka, jag någonsin sett. Hon, likasom hela Kalix, talar svenska. Nu borde beskrifningen följa, men den kan jag icke ge. Vore jag målare, skulle jag kopierat hennes sköna vext, hennes hy, ansigtets proportion, de bruna ögonen, det blygsamma behaget, det goda tycket, som var så delikat, att det var rörande att se henne. Hennes uppsyn var så oskuldsfull, hennes löje så skönt, ögonbrynen svarta, fina, läckra, håret mörkt, hennes sätt att vara okonstladt och, enkelt; hon var okunnig om sin utmärkta skönhet, och ingen egenkärlek, ingen bondaktig varken blyghet eller glädtighet förställde hennes uppförande. Hon var värdinna för sin gamla mor, och skötte derjemte sin sjuka far. Jag frågade henne på skämt om hon blef ond, att jag så ofta fordrade hö. En gammal gumma från byn sade då till mig: “Jag mins henne född, men jag har ännu aldrig sett hennes sinne”, d. är, hennes ondska. Jag tror detta, ty annars hade naturen stämplat henne orätt. Hon såg ju så god ut, och tillika begripande, men ej lättsinnig.

Hon överlade, om de skulle gömma något för ryssen. Hon beskref för mig, huru norrländska tunnbröd bakas, huru boskapen utfodras med mossa, m.m. Vore jag der ännu, så skulle jag allt fortfarande tala med henne. Det är stor skada för henne och för den manliga ungdomen, att hon är bland de blomster, som bortdö okända i öknen, utan ans och beundran! Naturen berättigar henne till allt. Slumpen beröfvar henne allt – i detta afseende. Måtte ingen niding ohelga henne! ty hon känner värdet av kvinnans högsta dygd. Jag gav henne en varning och reste (283). En fjerdedels mil från nämndemans-hemmanet kom jag till Kalix kyrkoby. Från kyrkbacken är en herrlig utsigt. En tom stad av nya, obebodda hus – kyrkstaden – var för mig något nytt. Här hör jag, att fröken M. är från de dödligas antal. Hade icke hon bordt få lefva? en god, en skön flicka! (284).

Spridda drag från 1808 års finska krig.

Den till närvarande finska krig för ryssarna nödiga land- och vägkarta över Finland skall, såsom det berättas, Knorring (285) anskaffat derifrån, och skall densamma kostat kejsaren 24,000 dukater.

När en gumma i Yppäri by av Pyhäjoki bad Gud om fred och lugn, svarade en Savolaks-jägare: “Bed icke så, bed endast att vi måtte få angripa fienden!” – En annan soldat av samma korps önskade: “Jospahan vielä kerran senmoisen ropakan saisimme Wenakasta tihä, kuin Revolahdessaik! (“Om vi dock ännu en gång finge göra av ryssen en sådan hög av gyttja, som vid Revolaks).

En gumma, som bodde i Yppäri invid vägen, der affären började, blef ensam hemma i gården, då ryssarna inkommo för att plundra. Männen hade bortgått för att ej bli slagna, men hon qvarstadnade för att genom sitt skrik hindra plundringen. Ryssarne slogo henne med flatsidan av sina sablar på flera ställen blå, men hon qvarblef, skrek för lifvet om hjelp i hopp att derigenom locka in någon av befälet. Ryssarna ville besöka bodarna. Gumman följde skrikande efter på gården. Slutligen slog en ryss henne med knytnäven över näsan, så att hon blödde. Hon ramlade ut ifrån porten och låtsande svimma nedkastade hon sig vid vägen, der ryska armén marscherade fram. En soldat, som märkte oråd, i det han såg henne låta bloden rinna på snön, för att väcka uppmärksamhnt, slog henne med sabeln, men genast kom en officer, tog sabeln av honom, befallde gumman inbäras och såg till att ingen av truppen fick ingå att plundra. Genom sin ihärdighet räddade gumman sin egendom. – Vid ryssarnas reträtt samma väg gingo tre av dem i samma gummas visthus, och radade bakadt bröd i famnarna på sig. Hon blef det varse, gick till stället och bad ryssarna, omfattande deras knän, att återgifva brödet. De lade något deraf tillbaka. Gumman bönföll ännu innerligare. Ännu några bröd kastades tillbaka. När hon allt fortfor att bedja, bortlade ryssarna allt utom ett enda bröd, som de medtogo.

Efter affären vid Siikajoki hade ryssarne transporterat till Gamla Karleby 40 slädar blesserade, 4 man i varje, summa 160. En mängd lemnades i Brahestad. – Vid Yppäri räknades 24 slädar sårade, 2 -3 i varje, utom dem, som affördes från isen. Från Siikajoki och Yppäri tillsamman hemtades till Nykarleby 500 blesserade. Om man härtill lägger döda på vardera stället, förlusterna i döda och blesserade vid Pulkkila och Revolaks, samt vid alla andra affärer, dessutom ihjälhungrade, sotdöda, fångna (af vilka sistnämda savolaksarne ensamt tagit över 800 man), qvarlemnade sjuka, förlorade magasiner, tross, gevär, kanoner, fanor, penningar, hästar, – så skall man bekänna, att den lilla näfvan finska soldater gjort sin skyldighet, sedan de, för att förena sig, gjort ett återtåg av mer än 100 mil, räknadt från ryska gränsen till Lumijoki kapell i Limingo socken. Barnen i Yppäri by hafva på stridfältet samlat en ofantlig hop av hela och kreverade granater, 6 lisp., 3 lisp. o.s.v. kanonkulor, drufhagel, muskötkulor, skrot etc.; som vid ryssarnas reträtt visades åt dem, vilka med fasan och beundran betraktade detta.

Också några ord om början av Siikajoki-affären (286). Sedan flera divisioner kossacker, förföljt ifrån trakten av Brahestad 2:a brigaden hela 7 fjerdedels mil under ständiga tillrop av smädelser, påminnande finnarna att skynda o. dyl.; och sedan brigaden, utan att låta oroa sig av kossackerna, midt för deras ögon rastat på landsvägen, ankom brigaden till nejden av Hirvaskari, der qvarter för densamma voro utsedda. Under det brigaden litet stadnade på landsvägen, ledsnade ändtligen brigadadjutanten, friherre Ramsay, vid kossackernas sällskap, tog 4 dragoner och 4 man till fot under fänrik Berndt Granfelts befäl, samt red med dragonerna mot de fiendtliga sqvadronerna, som genast drog sig undan. Kort derpå attackerades fältvakten, detta rapporterades och reträtt befalldes. Under denna var det som brigadchefen v. Döbeln fällde det bekanta, förut citerade yttrandet, då han befallte uppställning och begynte slagtningen, efter vars slut ryssarna erkände: “Ruossilla on dobra väkiä”. Efter ryssarna, som vid Siikajoki klifvit upp i kyrkotornet för att skjuta, skickades av vårt artilleri en 6 punds kanonkula, som träffade tornhatten med den verkan, att alla ryssar i hast begåfvo sig ned. – Vid samma affär hände genom en träff, att en kanonkula från finska sidan gick in genom mynningen på en rysk kanon och gjorde den oduglig. – Två ryska officerare, som vid samma slag blivit sårade i låren, lågo stilla och utan att klaga, under ett träd, skylande såren med sina kappor, tills de tillfångatogos av finnarna, då de utan minsta klagan läto transportera sig.

Sergeant Munck hade jemte 12 man blivit afskuren vid Siikajoki, blef borta i tre dygn och ansågs förlorad. På fjerde dygnet kommo de alla tillbaka, sedan de legat ett dygn ingräfda i snön under en buske, och derefter hungrande sökt sig genom skogen till de sina. Under sjelfva affären vid Siikajoki plundrade ryska soldater i gårdarna. Från prestgården, varest kanonkulorna genomborrat väggarna, togo dessa marodörer allt löst som de funno. Också påträffades hos de fångar, vi vid detta tillfälle gjorde, guldnipper, silfverskedar, sidendukar m.m., som fråntogs dem. – Klädespersedlar av alla slag och lifsförnödenheter röfvades framför allt. Ur sängkläderna utskakades fjedrarna och överdragen behöllos. – Huru i Hirvaskari by vid affärens början lösegendom och barnen gömdes i en förut dertill inrättad grop, och huru ryssarna, som upptäckte den, härmade de av rädsla gråtande barnen, samt plundrade egendomen, är förut vidrördt.

Ryssarna, som, så länge finska armén retirerade, visat största övermod, hafva deremot, tvenne gånger slagne, blivit klenmodiga och lätt tuktade. Var de vid framtågandet med våld togo för intet, der begärde de, vid reträtten, och nekade icke betalning. På längre afstånd från valplatsen har detta åter ändrat sig. – Flyende från Siikajoki hafva ryssarna meddelat bönderna sin erfarenhet: “att svenskarna ej mera draga sig undan”. – I samma by hände sig, att en av de derstädes efter finska truppernas aftåg inqvarterade kossacker skulle bryta sig in i ett visthus och uttaga foder för hästarna. En bonde (egaren), som varseblef detta uppsåt, gick utan afseende på den i byn förlagda truppen, fattade i kossacken och kastade honom ett långt stycke från visthustrappan. Denne steg tåligt upp, vågade ej ett ytterligare försök, utan gick sin väg.

De i Brahestad liggande ryssar hade efter affären i Revolaks gråtit och jämrat sig, samt i allrastörsta hast begifvit sig derifrån. På ett bord i högqvarteret hade ryska generalen, som visste, att fältmarskalken Klingspor bott och skulle bo på samma ställe, skrifvit med krita: “adieu! au revoir!”

Vid Revolaks har en savolaksare under grefve Cronstedt, skjutit en ryss med vart skott, som han lossat. Slutligen fick han sjelf en blessyr i armen, men gick likväl ej bort, fastän kamraterna bådo honom derom, utan fortfor ihärdigt. När han sent omsider märkte att han mattades av blodförlusten, bad han en kamrat sprätta upp ärmen och binda halsduken på såret. Sedan detta skett, var han åter med till stridens ärofulla slut.

Redan det ovanliga i tiden och sättet för ryska infallet i Finland väckte en allmän håg till ett ovanligt försvar. Ett enda bestämdt steg från de styrandes sida hade både väckt och underhållit en entusiasm, som kunnat blifva av en hufvudsaklig verkan för den rättmätiga saken. Detta saknades helt och hållet. Afskedade invalider, som tjenat i 1788 års krig, jemrade sig att se en fiendtlig magt beträda den fosterjord, som de försvarat med sitt blod, och de voro beredda att möta fienden med vapen i hand. Men i stället för att utdela sådana, blefvo tusendetal gevär sänkta vid Tavasthus under reträtten från gränsorterna. Hemmansegare gingo att låta inskrifva sig till frivillig krigstjenst, men ingen landtstorm blef uppsatt, emedan den ansågs mera hinderlig än nyttig. Vad bönder på egen hand sedermera uträttat, är bekant, och vederlägger vederbörandes förhastade omdöme.

Att finska armén icke inbröt i Ryssland, utan stadnade vid gränsen, anses för ett hufvudsakligt fel, vilket ganska otillräckligt ersattes genom den fördel, som drogs av ryssarnas försummelse, att genast och med tillräcklig styrka genom Kuopio gå till Uleåborg. Ömsesidiga fel i operationerna skola sedan förorsakat ömsesidiga förmåner och olägenheter, men detta ligger utom min krets att bedömma.

Första tidningen om finska härens återtåg och om fiendens lycka nedslog sinnena. Allmogen ansåg sig förlorad, och sökte blott rädda för ögonblicket, vad som kunde räddas. Hästarna spändes ifrån arméns tross-slädor, skjutsbönderna rymde undan. Hästarna gömdes i aflägsna skogar. Man satte barn och kvinnor i säkerhet, undangömde sin egendom – och afbidade handfallen vad som skulle hända.

Likväl hade hopar av bönder väpnat sig vid gränsen; men deras nit bemöttes dels med köld, dels med förbittring. De understöddes icke, utan försmåddes. Förakt var deras lön.

Fienden ankom till Tammerfors. Ryska officerare skulle der anställa en dans; men fruntimren vägrade att deltaga i en glad fest, under det deras födelsebygd gick att förlora sin sjelfständighet och av en fiendtlig hand väntade sitt ovissa öde (287). Mera lättsinniga hafva fruntimren i några småstäder kring Bottniska viken sedan visat sig, der ögonblickets förströelse qväfde känslan av frihetens förlust.

Österbottens bönder yttrade framför andra en synnerlig afsky för det ryska väldet. Man såg dem bittert gråta, då finska armén lemnade deras hemorter bakom sig. De fick, för sitt eget bästa, rådet, att bemöta fienden väl – för att ej mera reta honom genom fruktlös halsstarrighet. “Niin täytynee tehä; vainei sydän sitä käske”, svarades. Sednare hafva Österbottens bönder satt sig i stånd att angripa, förfärdigat bajonetter till sina skälbössor och flera gånger begärt lof att förgöra så många fiender de kunde. På goda skäl har detta blivit afböjdt av generalitetet – och på sina hemliga utskickades blotta ord ha bönderna antagit det kloka rådet, att tillsvidare ha tålamod och afbida bättre tillfälle.

Sedan finska armén fått inse oriktigheten av den åtminstone till Yppäri-affären och Löwenhjelms tillfångatagande högst sannolika förmodan, att den vore ämnat att norr om Bottniska viken föras till Sverige, har munterheten och tapperheten återkommit att lifva trupperna. Man har blivit nöjd med sitt tillstånd. – Någon enda vekling av befälet förbannar allt av den orsak, att han icke kan ega alla sina vanliga beqvämligheter. Också ha somliga lemnat sig efter för att bli tagna.

Sedan vi kommo till Pattijoki, angrepo frossfebrar och styng en del av armén; den förra sjukdomen isynnerhet alla dem, som förlidet år gjort pommerska kampanjen. I slutet av Maj var de sjukas antal över 1,000 man.

En rysk officer frågade i artiga ordalag en landtflicka av bättre uppfostran i Kalajoki: “vad folket tyckte om ryska kejsaren, som nu hade blivit landets herre”? – Flickan svarade, att det var mycket för tidigt att fälla något omdöme om kejsaren; men att ingen kunde annat än hata ryssarnas plundringar och våldsamheter i enskildas hus – Detta försigtiga, men tillika frimodiga svar gjorde officeraren brydd, så att han endast genmälte, att det ålåg en var att hålla sig stilla och ej bry sig om resten.

Kapellanen Borg i Ylivieska av Lohteå socken hade afrådt bönderna från att enligt ryssarnas lysning gifva hästar till deras transportskjuts. Detta hade länsmannen berättat för ryssarna, vilka spanat efter kapellanen, en gammal gråhårsman, för att gripa honom. Hans sjuttonåriga dotter (288) hade gömt honom på en vind, medan de sökande ryssarna voro på bostället. Men under det officerarne voro i rummen, begynte gubben, som var lungsigtig, att hosta på vinden. Så snart flickan hörde det sprang hon upp från sin plats med munter och lugn min, tos en tillhands varande fiol, bar den åt sin bror och bad honom roa de fremmande, vilka anfördes av en löjtnant Pistolekors, som kunde svenska. En far, som eger en så fintlig dotter, se vi, är trygg även bland sina fiender.

När kossackerna i Himango kapell av Lohteå skulle taga får ur fähuset på ett hemman, slogo kvinnorna dem med såstänger. Då detta ej hjelpte, började de vinka och ge tecken åt skogen till, likasom att påkalla hjelp derifrån. Kossackerna sprungo genast till häst, redo bort och in på ett annat hemman, der de utan vidare omständigheter stulo ett får och i flygande fart redo till de sina.

Likaså kommo 7 stycken kossacker till ett hemman i samma kapell, för att med egen hands rätt skaffa slagt. Hemmanet var folkrikt och hade 9 handfasta unga karlar. De förra vågade sig derföre icke ned från hästarna. En skälmsk piga skrämde dem sägande: “svensken kommer”. Genast redo ryssarna omkring knutarna för att rekognoscera och – försvunno.

Uti samma kapell hade ryssarna plundrat sig till en båtlast med kläder, seltyg, matvaror o.s.v., samt skulle dermed begifva sig över strömmen, då det föll en bonddräng in att kläda sig som svensk soldat och gå ut till åstranden (289). Detta hade åsyftad verkan. Ryssarna sprungo bort och lemnade bytet, varaf envar tog igen sitt.

Ryska befälet har alldeles icke bemödat sig att upptäcka dem av sitt folk, som ströfvat omkring och plundrat, men hafva de genom de förlorandes omsorg blivit upptäckta och överbevisade, så ha de straffats barbariskt. Fem sådana tjufvar fick i Lohteå 300 prygel var. Man klagar mindre över kossackerna (290) än över fotfolket.

(290) Dessa Malorossianer torde ock, så brännmärkta de än är för sin grymhet under stora ryska ofreden (under vilken tid även ryssarnas motståndare Carl XII tillät och befallte sina svenskar tilltag, vilkas hårdhet måste högt ogillas), samt, så mycken råhet ock vidlåder dem, likväl, tillföljd av nationalkarakter och, i synnerhet vad den stora massan angår, större civilisation, ännu stå över de s.k. Stor-ryssarne. Såsom grund härtill bör man ihågkomma att kossackerna under Catharina II:s tid alla voro fria (även slägtingar och vänner av de förnämare familjerna, som bodde på egendomsherrarnes område, gjordes till dessas lifegna), ävensom deras ännu till någon del traditionelt fortlefvande friare institutioner.

En ryss, som förbrutit sig och tillika blivit sårad vid Yppäri, fördes jemte andra till Gamla Karleby. När han var övergifven av läkaren, blef han utförd, fick 40 slag på vardera sidan och dödades slutligen. Då stadsboerna frågade, varföre sådant skedde, svarades: “på det han må slippa med så mycket lindrigare straff i evigheten”.

Överallt på de orter, ryssarna lemnat, sågos spillrade dörrar, förstörda skåp och fönster, nedkastade kakelugnar, söndersablade bord och stolar, blåslagna menniskor m. m. På boskap gjorde de mycken skada. Man varseblef alltid under marschen genom landet, huru mycket befälets karakter influerat på truppens uppförande.

En sådan framfart, delvis en nödvändig följd av de behof, ryska hären fick vidkännas, men till det mesta en följd av gemenskapens rof- och bränvinslystnad, uppretade finska soldaten, som med förtrytelse åhörde menighetens berättelser om dess olyckor. Ryssen för således genom sina egna gerningar krig emot sig sjelf. All förstöring i sköflade byar m.m. i slagna, flygtande och förföljda invånare skapa nya stridsmän, väpnade till sitt och landets försvar.

I Gamla Karleby hade en bokbindare, en smed och några bönder tagit från der liggande ryssar 100 stycken gevär med tillbehör. De två förstnämnda upptäcktes och måste springa gatlopp. För denna orsak hade borgmästaren derstädes Winge (291) 3 veckor hållits i fängelse på vatten och bröd.

Från samma stad medförde ryssarna femton stycken liderliga kvinspersoner, vilka de under sin vistelse i Gamla Karleby uppklädt; men några mil utom staden hade de fråntagit dem allt av värde som de medförde, och låtit dem hudstrukna gå vart de ville.

Till ett kapell i Kalajoki socken kommo, sedan ryska armén retirerat derifrån, genom misstag om vägen, två handelsryssar med mycket varor och penningar. Några bönder fick tag i köpmännen, redde sig till att döda dem, och läto ej beveka sig av deras böner och anbud att få alla medhafda varor och penningar, utan togo lifvet av dessa olyckliga, dels av penninge-, dels av hämndlysnad; men sitta nu i svenskt häkte och undgå visst icke rättvist straff.

Under sin reträtt, som skedde i språng, uppbrände ryssarna alla större broar och närbelägna qvarnar, för att förhindra oss i förföljande. I Lohteå brann tillika med bron 1/2 qvadratmil skog. I samma socken gjordes fem försök att påtända en stor bro, men, då den icke brann, halfsågades syllarna, på det att de skulle brista under finnarna; men vi hade fått veta deraf förut.

Det berättas, att ryssarna i sina skansar vid Kaukko bro norr om Gamla Karleby även haft målade trädkanoner för att skrämma finnarna i fall av rekognoscering eller anfall. Nämnde bro är av ovanlig längd, och hade vid dess södra sida på en backe förskansningar blivit av ryssarna mycket omsorgsfullt gjorda för sex kanoner att bestryka bron, men ryssarna drogo sig frivilligt ur dem likasom ifrån Gamla Karleby (292).

Ryssarna nyttja jemväl psychologiska och ganska verksamma medel att bibehålla sig vid besittningen av Finland. Edgången, den låtsade tryggheten om evärdlig besittning, vilken i alla lysningar flitigt predikas, den geometriska uträkningen om omöjligheten för Sverige att återtaga landet från det mägtiga Ryssland, arrangemangerna om boställsarrenderingen, och andra dylika, som visa dem vara hemmastadda och husbönder, m.m. gör den verkan, att det kortsynta folket till slut begynner tro det skola så vara, begynner fälla händerna, vänja sig vid tanken att vara ryssar, anse sig förbundna av sin påtvungna ed, och blifva, om ej verksamma för ryska intresset, åtminstone overksamma för det svenska. När härtill lägges det offentligt kungjorda löftet om ersättning för de skador, ryska armén tillfogat folket, ryssarnas fogliga framfart i midten av landet, deras försigtighet i sina krigsrörelser, verksamhet hos dem, som varit missnöjda med svenska regeringen och sin förra ställning, samt hos dem, som blivit förledde av de ryska proklamationerna; så synes, att mera genom list, än genom magt blivit gjordt till Finlands införlifvande med Ryssland.

Flera i Siikajoki tillfångatagne och till landet skickade soldater, ankommo till armén till fots och på egen bekostnad. Ävenså kommo många av dem, som varit på Sveaborg, vars intagande genom förräderi ansågs i den grad omöjligt, att man vid armén ännu då trodde Cronstedt redlig, när han var offentligt dömd fridlös. Man räknade nemligen på svensk tro, på Cronstedts karakter, och hans, såsom man menade, inåldrade trohetsprinciper, man ansåg hans ingångna kapitulation för en fint sammanväfd list till att draga ut med belägringen in på Maj månad, varefter han ej kunde tagas med våld. Man förmodade, att han vid kapitulationens utgång skulle låta inom fästningen arrestera sig och sålunda uppdraga befälet åt en annan, som då vore i stånd att försvara fästningen. Men detta gråa hufvud, som förut troget tjenat fosterlandet och lefvat redligt in i sin ålderdom, skulle dock av hämnd, att hafva blivit flyttad från Stockholms eskader till Sveaborg, för en eländig lidelse och för 60 tunnor guld sälja sin rättighet till verldens högaktning, och ådraga sitt namn ett evigt bränmärke!! Ehrensvärds minne ensamt hade bordt hålla den mest förhärdade hof tillbaka. Ryssland, som alltid mottagit förrädarne från andra nationer, ser honom nu (ännu icke) guvernör i Kiev med omkring 200,000 (?) rubels årlig inkomst och dekorerad med stjernor (293) – Det är ock bekant, att Sveaborg ej hade det förråd ammunition, som kronan betalt för detsamma. – När man också vet, att Svartholm gick över genom Gripenbergs (294) förräderi, så inses att Ryssland ej kommer att ha någon heder av sin eröfring, om den göres.

Hade förrädaren icke varit i stånd att beräkna all den olycka, han åstadkom, så vore han mindre brottslig, mindre föraktlig. Honom drabbar skulden för Sveriges skada av Sveaborgs uppbyggande, av flottan med dess kanoner, fästningens beväring, förråder, blod och förluster vid dess återtagande, olyckor under ett derigenom förlängdt krig, svårighet att återtaga hela landet, kostnader för oskyldiga, den allmänna nödens förökande, – kanske Finlands eviga mörker och träldom under ryssen! Vilka brott!!

Förrädaren Cronstedt är vid armén obeskrifligt föraktad. Vid första officiella underättelse om fästningens övergång undföll en förbittrad officer denna utlåtelse: “Nå, fins det då ingen djefvul, som drager honom i nedersta helvetet”?

Vid Sveaborgs överlemnande ropade Cronstedt farväl åt lifregementet, men fick intet svar. Han ropade ännu en gång; intet svar. Utan ett tredje försök gick han sin väg. Så högt förtröt hans uppförande soldaten.

Kapten Wärnhjelm (295) lånade av sin far 500 rdr för att vid samma tillfälle liqvidera de ännu innestående lönerna för soldaterna vid hans kompani. Hade denne ädle ej varit värd att rädda Sveaborg?

Afunden tränger sig jemväl i den allmänna nödens stund, att förderfva. Vår ojemförlige grefve Cronstedt (vi heter han ej annorlunda?) tadlas och hatas av vissa förnäma, för det han utöver sina ordres gjort nytta, då han kunnat. När fjerde brigaden (Cronstedts) gick i Maj månad över elfvar och åar hit nedåt, hände stundom att blott ena meden av kanonslädarna var ofvanpå isen, den andra skar igenom. Man kastade sig på slädarnas bakbräden, emedan de sjelfva gingo över bräddarna i vatten. Ammunitionsvagnarna gingo fortast för att ej bli våta. Detta omtalades i Brahestad av löjtnant von Becker.

De i Kuopio stående ryssar hafva i fem dagar svultit, av orsak att Sandels genom kapten Duncker tagit, jemte 200 fångar, (vilka sedan afsändes, och d. 10 Juni ankommo till Uleåborg), en transport av 500 hästar, som skulle proviantera armén (296). Men emedan expeditionen skedde på båtar, kunde intet bergas utom 30 kuli mjöl, utan uppbrändes. Det skall hafva varit något serdeles att se, huru de antända ammunitionsvagnarna, lastade med limmade, färdiga patroner, hade utkämpat en strid sinsmellan, då patronerna puffade i rök. Sandels hade vid nämnde tillfälle fått 14 dödskjutna och 4 blesserade. Ryssarna hunno ej lossa flera än 2 kanonskott, innan finnarna fördrifvit dem. Också var Sandels så säker på sin uträkning av lycklig framgång, att han ordentligt inviterat några herrar och fruntimmer till en holme i närheten, att åskåda tillgången. Bland de bjudna var lagman Schoultz (297) herrskap. De inställde sig riktigt och sågo affären.

Bland de omnämda, av Sandels genom Duncker tagna och d. 10 Juni till Uleå komna 200 ryska fångarna voro 7 stycken kvinnor i manskläder. Även skall den unga, späda, kvinligt sköna och högbröstade löjtnanten, som i Brahestad ömmast begråtit en derstädes av sina blessyrer död major, med säkerhet varit en kvinna.

En flicka av bättre börd såg ett par kossacker i beråd att taga hö, utan att det var betingadt eller betalt. Hon nekade dem, de lydde icke. Hon tog ett spö och slog den ena. Den andra hotade slå henne med sabeln. Hon hotade tillbaka med sitt spö. Kossacken kunde ej underlåta att skratta, stack sabeln i skidan och gick. Den första kossacken återgav något av höet, men medtog det öfriga.

När kossackerna vid sitt aftåg voro sysselsatta att sönderslå fönstren på ett bondhemman i Soklot by av Nykarleby socken (298), kom en sjöman och nekade dem att göra så. Alla de öfriga redo bort, men en upptog sin pistol och aflossade den mot sjömannen, träffade likväl icke. Den sednare blef uppbragt, tog en stör och jagade efter kossacken, som red undan. Medan sjömannen förföljde sin fiende, kom en annan kossack och slog med sabeln sjömannen i hufvudet, så att han stupade, men snart åter repade han sig, fattade sitt träd i handen och slog sin motståndare från hästen, varefter han vände sig mot den andra och gav även honom ett hugg så, att han föll. Båda begärde pardon, då de sågo flera karlar samlas på gården. Sjömannen blef emellertid handfallen av sin blessyr, och kossackerna sluppo undan.

Vid Nykarleby sköto våra artillerister blott mot embrasyrerna på ryska batteriet, utan att röra det öfriga av vallen. – Vår hela förlust vid Nykarleby, der vi inmarscherade midsommardagen kl. 7 om morgonen, utgjordes av 2 dödskjutna och 2 blesserade (299).

Då ryssarna intågat i Nykarleby, hade truppen under marsch med hög röst sjungit en strof av innehåll: “här intåga ryska gossar; Finland är ryssens ego”. – Vid reträtten derifrån drefvos de genom staden i fullt språng av befälet med sabeln i hand, vilket icke ens skonade dem, som vid affären norr om staden blivit blesserade och ur vilkas sår bloden rann på gatorna vid deras aftåg. Vid detta hade mången ryss i harmen sönderslagit fönstren på många ställen i staden, genom att i förbigåendet sticka bajonetten in genom rutorna.

När ryssarna vid afmarschen från nämnde stad uppbrände bron, sprang överste v. Döbeln, adjutanten Ramsay, M. A. Blum m.fl till bältet i vattnet, för att söka vada över, men förgäfves. Ryssarna hade även fört alla båtar över strömmen till andra stranden, och huggit hål i botten på de största och bästa. En sjöman simmade då över strömmen och hemtade en båt, varmed manskapet överfördes, så att våra trupper dock inom två timmar kunde förfölja fienden, ehuru dervid ej togos flera än omkring 70 fångar. – Enligt depescher, tagna av en omkommen rysk kurir, skall ryssarnas förlust dock stigit till 100 man i fångna och döda.

En rysk kapten, som stuckit sig undan i en av ryssarna övergifven redutt, framhemtades derifrån och gjordes till fånge. För öfrigt funnos ryssarna benägna att av trötthet gifva sig fångna. – Ryska soldaten hungrar och lider otroligt. Han spisar vatten och bröd, exerceras och hudflänges grymt alla dagar. Deraf låter det förklara sig, varföre de så gerna ge sig fångna. Högst sannolikt är det, att proklamationer till ryska armén skulle hitföra större delen deraf. Man har föreslagit detta medel; men den svenska redligheten och stoltheten föraktar alla nedriga utvägar t.o.m. att förstöra sin fiende. Annat är förhållandet med ryssarna. De falska kungörelserna i tidningar o.s.v. om ryssarnas segrar, vilka aldrig vunnits, hafva i sin mån bidragit att dekuragera finnarna, och att bestämma dem för ryska partiet. Men å en annan sida skall väl Finlands intagande försvåras genom ryssarnas föga ordhållenhet i sina proklamationer, deras grofva, för många uppenbara lögner om sina segrar, deras ströverier, officerarnes försumlighet att uppspana och bestraffa förbrytare bland de sina, genom grymheten, i det bönder bindas vid väggar och stingas ihjäl, skjutas, strypas, få gatlopp o.s.v.

Finska flickornas hjertan sägas varit en långt lättare eröfring för de ryska officerarne än finska landet för ryska arméen. De flesta flickor skola varit nog lättsinniga, att förälska sig i dessa smutsiga uslingar, som stjäla jemte sin soldat. – Ryska soldaterna är så svaga, att fyra karlar bland dem måste (i Kuortane) hjelpas åt att bära en vattenså. Likaledes hade en soldat hittat en halv tunna mjöl i en säck uti en åker, men ej orkat medtaga den. Under det han gick att söka hjelp, bar egaren mjölet till annat gömställe.

Finska officerare begärde i Nykarleby (före slaget i Lappo), att få anställa dans, men fältmarskalken svarade: “först skola vi slåss, och sedan dansa”.

Finska arméns officerare hafva i mängd legat sjuka, mest i skamliga sjukdomar av alla grader.

Det väckte ond blod ibland det skickligare underbefälet, att se barn utnämnas till officerare. En ung D-g (300) gick i Nykarleby till en bod att köpa lakris. Der träffade han fältmarskalken, som frågade, “om han ämnade blifva en dugtig karl”? – “Ja!” – Han blef fänrik. – En 11 år gammal Q-n (301) blef detsamma, likaså en V.(?) Schantz (302). – Gamla förtjenta och skickliga män stå deremot ännu och för evigt glömda (303). De nämnde befordrade voro alla adelsmän. Vilken despotism! vilken partiskhet för frälset!

Två bönder, som dödat en rysk kurir, blefvo vid Munsala by, 5 fjerdedels mil söder om Nykarleby, arkebuserade av ryssarna.

Vid vesterbottningarnas försök mot Wasa hände, att i en by utom staden (304) sju ryssar gått upp på en vind och genom gluggen sköto på svenskarna. När dessa skulle skjuta tillbaka, ställde ryssarna ett spädt barn i gluggen, vilket de medtagit på vinden för att sålunda hindra svenskarna från att skjuta. Desse betänkte sig något, men skjöto dock till slut, då ryssarna ej upphörde att gifva sina salfvor, och att efter varje salfva ställa barnet i gluggen; men varken barnet eller någon av ryssarna blef skadad. Som svenskarna ej kunde känna antalet av ryssarna på vinden, beslöts, att tända eld på huset. Sedan detta skett, kröpo ryssarna fram, 7 till antalet, och begärde, krypande i stoftet, pardon, men bönderna, som förenat sig med den svenska brigaden, slogo dem ihjäl.

Vesterbottningarnas olycka i Wasa hämnades genom ett grufligt nederlag bland ryssarna vid samma tillfälle. För öfrigt skall Bergenstråle sjelf varit vållande till nederlaget, emedan han, som trodde sig fallit i onåd (då han beordrades under fältmarskalken, sedan han från Norge skickats till Finland efter affordrad förklaring, varföre han ej inbrutit i Norge m.m.), hade av hämnd och högmod försummat all varsamhet, gått med oladdade kanoner, utan att rekognoscera för sig, in i Wasa, der döden mötte på alla sidor. Han sjelf och största delen av brigadens befäl är tillfångatagne, sedan brigaden förut på landet tagit mycket fångar av ryssarna och slagits som lejon (305).

Om de personer av Wasa borgerskap, som jemte ryssarna sköto på vesterbottningarna (306), gjort det av tvång (såsom det säges), och ej av nit för Rysslands sak; så var ett sådant tvång lika opolitiskt som omoraliskt. Vem tvingar en bror, att mörda en bror, en son sin far? är ej svenskarna bröder, är överheten icke far?

I Wasa har ryssen vid sitt aftåg plundrat grufligt, stuckit en köpman (307) ihjäl vid sidan av hans fru, som räddat sig ut genom fönstret o.m. dyl. För att simulera en större styrka än den verkliga, hafva ryssarna överallt plägat marschera ut på en trakt av städer och byar, sägande sig måste gifva rum åt anlända succurstrupper, och inmarscherat i andra gårdar av samma orter, samt således varje dygn endast bytt qvarter med varandra; till följe varaf det varit svårt att få reda på deras verkliga styrka.

I nejden av Wasa exerceras omkring 2,000 bönder, vilka fått 3 kanoner av Bladh och befäl av Vesterbottens regemente, som derstädes stuckit sig undan vid massakern i Wasa (208). De beväpna sig sjelf med sina skälbössor, hafva bundit ett vitt band på hattarna, gjort sig bandoler av granbark, begärt att befälet skulle slå den av korpsen, som ej gjorde sitt yttersta bemödande att lära exercis och subordination, kastat upp batterier för sina kanoner o.s.v.; vilken entusiasm!

Bondsoldaterna i nejden av Wasa hafva tagit 89 lifkossacker med sköna, lurfviga hästar, vilka blivit böndernas egna, emedan dessa ej sortera under krigsartiklarne.

En kossacklöjtnant, som tagits av bönderna i samma trakt, försvarade sig så tappert, att han har 37 blessyrer, bland andra en så svår i hufvudet, att hjernan med sina ådror synes genom öppningen. Han har även blivit stucken med en eldgaffel, samt afhuggit en bondes arm och klufvit en annans hufvud under sin strid.

Två bönder också i närheten av Wasa hade skjutit en rysk kurir ihjäl och rymt till skog. Ryssar kommo till byn, varifrån bönderna voro hemma, och hotade att bränna den, om brottslingarna ej framskaffades. Det skedde – och de arkebuserades på stället.

Var månad skall kriget i Finland kostat svenska staten minst 150,000 riksdaler. – Alltsedan reträtten upphörde, har kriget på vår sida förts efter nya systemets esprit: spridt, från centrum; emot magasinerna, med minskad och lätt rörlig tross etc. etc.

En bonde ifrån Kauhava följde, såsom åskådare, armén åt Lappo. Under det han då gick i skogen, fann han ett ryskt, gevär. Dermed kom han glad fram till Björneborgarne: “Gif mig nu blott ammunition, så följer jag med!” Han fick, och följde med, sprang var han tyckte det vara bäst, riktade noga, sköt tre skott, träffades av en kula och – dog knall och fall.

I slaget vid Lappo kyrka glömde soldaterna sina sår, och talade ej om annat, än huru fienden skulle fördrifvas. På lika sätt gjorde officerarne. Gyllenbögel, då han låg blesserad, uppmanade sitt kompani, att det oaktadt gå fram mot fienden och ej beklaga honom.

Trettioettusen patroner blefvo av finnarna uppskjutna vid Lappo, och likväl uträttades det mesta genom storm.

Ryssarna uppbrände sina döda och sårade i Liuhtari by, den de under slaget antände. Även kastade de sina lik i ån, som flyter förbi.

I Lappo funnos två stycken 8 punds metallkanoner och en haubitz, sänkta av ryssarna i ån. En gosse, som simmade, blef dem varse, varpå de upptogos.

Dagen efter slaget, och några följande, fick soldaterna extra förplägning. Våra militärkorpser gjorde sammanskott till de mest nödlidande i den av ryssarna uppbrända byn (Liuktari); summan steg till 600 rdr.

Till den vid Lappo dödskjutna Qvantens enka gjorde brigaden straxt efter affären sammanskott av omkring 800 rdr. Bönderna hade tagit två ryska kurirer jemte deras depescher, utfärdade av Rajeffskij och ernade till Buxhövden. Den ena innehöll, att finska bönderna ej kunde styras, att eld och död ej afskräckte dem från resning, att deraf spåddes mycket ondt, isynnerhet om svenska generalitetet skulle förstå att begagna sig av denna omständighet. – Den andra depeschen försäkrade, att Lappo skulle försvaras, kosta vad det ville.

En rysk tolk kom från general Rajeffskij till Kuortane prestgård att låna tallrikar, och bjöd pant. Frun ville ej taga: “tag bara, nog känner jag folket!” – Hon tog ej och miste tallrikarna samt en thekanna, lånad åt en rysk kapten (309)

Major F. har ingen moralisk uppfostran. Han lät qvittera sig 9 r:dr b:co för 9 r:dr rgs, som han utgifvit. Hän tog kärror med våld för halfva priset o. dyl. Sådana tilltag minska svenska krediten hos allmogen.

Ryssarna togo i Lillkyrö utan skonsamhet brödet ur ett tiggarebarns påse.

Det säges, att överdådingen Fleming antändt minan under Gustafssvärd. Om så är, lefde han som en skälm och dog som hederlig karl (310).

En prest, Wassbom, ankom till armén att tjena, antingen som prest, eller, om dertill ej var tillfälle, som militär med rättighet att efter kriget åter blifva prest (311).

I närheten av Åbo hafva svenska landstormssoldaterna, sedan de förlorat 41 dödskjutna officerare och fått 16 d:o blesserade, ej mera gifvit pardon åt ryssarna, fastän de begärde, utan nedgjort, som det berättas, 600 man på platsen (312).

I Ilmola hafva 21 hemman blivit brände, för det bönderna borttagit rysk tross. I de brända hemmanen i Kauhajoki hade ryssarna även bränt tvenne bönder, som det förmenas, lefvande. – Possessionaten Inbergs gård blef ock nedbränd, sedan på honom sjelf armen blivit afhuggen, och han utan hjelp dött. – Vid Kauhajoki kyrka hängde ryssarna 2 bönder. Galgen står qvar ännu. Även mördades bland de öfriga en blind rotfattig. – Hos klockaren dersammastädes fanns en laddad bössa i sänghalmen, – det var nog man sökte honom, fann icke – brände hans gård. – Kauhajoki-presten Mellenius (313) hade blivit tillfångatagen av ryssarna och ledd till galgen; men på förbön av Lappfjärds-presten och allmogen slapp han, medfördes likväl.

Vid Kauhajoki redo fem kossacker om natten helt sakta förbi våra soldater, som embuskerat sig. När kossackerna blefvo varse att der voro fiender, ville de vända om, men en grind på vägen slogs igen för dem. De redo väl häftigt nog mot grinden, men som derigenom gick blott starkare igen. Då hoppade de med blixtens hastighet över gärdesgården i sädesåkern och lemnade hästarna med packning åt de våra. Wesilaks kompani delte rofvet, som steg till ett värde av 180 r:dr b:co. Bland det gods, som fanns i deras sadlar, var även ylispuolta, små barnskjortor, lintyg o.s.v. (314).

I österbottningarnes och björneborgarnes strid med ryssarna vid Kauhajoki (315) blef ammunitionen slut för båda parterna. Ryssarna sköto slutligen med hästskor, stenar (t.ex. mot major Eeks sporre) o.s.v. Ett gammalt bösslås sköts till slut mot en soldats rensel. – I samma affär kunde för mörkrets skuld fiende ej skiljas från vän. En österbottnisk soldat, som icke mer hade ammunition, blef förvillad i mörkret och råkade bland ryssarna, av vilka tre fattade i hans gevärepipa (ty de hade ej heller ammunition) och skulle rycka geväret från honom. Han märkte då, att han hade att göra med fiender, ryckte geväret bort ifrån dem, slog och dängde omkring sig, samt återkom till de sina. – När våra därstädes skulle skjuta i mörkret, ropade Ryssarna: “Alä ammu, kamrati, omaa väkeä!” (skjut ej kamrat, eget folk), varaf de förra vilseleddes och upphörde. Slutligen skjöts på alla vita byxor. – Fyra dragoner kommo att blanda sig, men togo sig väl fram och återvände efter 4 dagar. – Blott i hästar förlorade ryssen 8 st., dessutom många man döda, 13 lass brändes upp i en by, i en lada en hop. 40 lass blesserade fördes bort. Men en av våra kanoner blef helt och hållet obrukbar, derföre reträtt.

När en rysk parlamentär frågade vår snälla språkkarl, överste v. Döbeln, på franska, om han talte nämnde språk, svarade D.: “Jag talar alla språk, utom ert”. – “Utom vårt?” frågade ryssen. “Ja!” sade D. “jag är ej ryss”; varefter han uppräknade de av ryssarna utöfvade grymheterna och utmålade deras barbari. – Då v. D. förehöll en parlamentär Ryssarnas förfarande i Kauhajoki, skylldes allt på kossackerna. Annan ursäkt fanns icke.

Bönderna i Österbotten säga, “att ryssarna kunna skicka till Finland flera man, än 2 tunnor linfrö innehålla frökorn, men att svenska kungen har några tuppar, som småningom plocka hela denna linfrösmängd”.

Våra 40 utskickade till Ruovesi brände bron i Virdois. Ryssarna byggde den åter (316). När den blef färdig, brändes den åter av de våra, varför ryssarna fick lof att taga en omväg. – I Ruovesi gjordes i Juli månads slut av den ditskickade ströfkorpsen 2 ryska officerare och 16 man fångar. – I samma socken hade ryssarna svårighet att få sig båtar. De skrefvo derföre en befallning i löjtnant Palmroths namn, – som var känd på orten och hade sitt boställe i socknen – att alla, som egde båtar skulle hemta dem till svensk tjenst till ett utsatt ställe. Bönderna narrades, emedan de visste av de dervarande svenska partigängare, och förde båtarna, 13 till antalet dit; men fanjunkaren Roth tog dem bort.

En soldat av Österbottens bataljon, som d. 20 Augusti slogs med ryssar i Lappfjärd, och blef sårad i skogen, har nu, d. 28, krupit hit tillbaka 2 mil och torde ändå bli frisk. Han har lilla benpipan, afskjuten.

En nyländsk dragon togs vid striden d. 29 Augusti i Lappfjärd av 4 kossacker. De kommo med honom till ett torp, der folket talar svenska. Dragonen sade då till torpfolket: “Gif mig dricka, låtsa tala derom, och underrätta mig om bivägarna, som gå till kyrkan, utan flera frågor av mig!” Värden gick, hemtade vatten, gav honom och underviste om vägarna. Kossackerna förstodo intet, men började misstänka och nekade dem att tala.

Det var redan gjort. – Samma qväll återkom dragonen och medförde, utom sin egen. även en kossackhäst.

Lappfjärds socken fick för sitt lidande, genom Denisoffs omensklighet, av general Schepeleff 2,000 rubel i sedlar, vilka dock redan i sjelfva Petersburg fallit i värde 60 procent. När sockneboarne anmärkte, att deras skada gick över 10,000 rdr, svarades: “om de ej voro nöjda med den erbjudna summan, skulle de blifva alldeles utan”.

Överstelöjtnant Eeks folk hitkom lyckligen efter 9 mils vandring genom skogen. Men hans bror, en svagsint man, är av ryssarna piskad och slagen blodig samt bortförd hemifrån, man vet ej vart (317). – Om vintern hade en drucken kossack affordrat några resande fruntimmer med pistolen för bröstet penningar, och sålunda pinat dem halfannan timma. Anklagad, fick han derföre i Tammerfors stryk 3 dagar å rad, innan han bekände, samt – dog av slagen d. 4:e (318).

Bland andra hängda personer fanns en i Lappfjärd, vilken kallades Lång-Carl, och slagit ifrån sig fem kossacker, men slutligen blivit tagen och hängd. Han skall ha varit 13 qvarter och en tum lång.

En bondson (i Nerpes?) sköt ur ett lider sju kossacker, som en efter annan kommo att rida der förbi. Till slut blefvo de öfriga det varse och redo dit i en stor svärm. Han sköt ännu en, men blef påträffad och jemmerligen nedgjord.

En tolfårig gosse i Nerpes tog en bössa och posterade sig bakom en gärdesgård vid en väg, der kossacker redo fram, samt fällde en av dem, varefter han sprang för lifvet till skogs till de sina och berättade med fägnad sitt äventyr.

Nerpes-bönderna grepo först sjelfva till gevär, men sedan deras ort blef tom på ryssar, ställde de i sitt ställe landtvärnet, bestående av drängar och löst folk, som agerade mot ryssen.

I Nerpes socken, der bönderna reste sig, lemnade ryska befälhafvarne även kvinnorna till sköfling åt soldaterna. Flera unga flickor sjuknade deraf och dogo, många andra rysliga händelser att förtiga, dem känslan och blygsamheten gemensamt förbjuda att omtala, ehuru de vore upplysande drag i den ryska karakteren.

Gummor i Nerpes hafva tillfångatagit en rysk kurir och fem man beväpnade.

Bilaga I.

Berättelse 319).

Det är förut kändt, att herr brigadchefen, översten och riddaren Bergenstråle d. 25 sistl. Juni med en del av den under hans befäl från Westerbotten till Wasa-skärgården överkomne brigaden landsteg och anföll den här i Wasa stad och byarne derikring förlagda del av ryska arméen, ävensom att detta företag misslyckades, och att fienden sedermera d. 30 i samma månad aftågade från staden; men fiendens förhållande emot innevånarne under dessa dagar förtjenar så mycket mer att göras kunnigt, som det stämplar hans folklynne, och historiskt bevisar den sanning, att detta, hos den slaviska barbaren förblifver oförändradt, även under fernissan av en ytlig hyfsning, så länge hans sedliga utbildning försummas, och han förblifver träl under vilda trolösa despoter.

Straxt vid svenska truppernas annalkande flydde statsrådet och civilguvernören Emine, kommendanten general-majoren Kniper, och place-majoren Stegeman utur staden, varest under sjelfva affären general-majoren Demidoff (320) förde befälet. Knappt hade densamma upphört och stadens värnlösa innevånare hämtat sig från förskräckelsen av en på gatorna förefallen häftig kartesch- och musketteri-eld, varaf flere av dem i sina rum sårades och dödades, förrän i ögnablicket derpå de sågo sig övergifna till den tygellösaste och grymmaste plundring, befalld av generalen Demidoff, samt under de, till staden korrt derpå återkomne, statsrådet Emines och general Knipers ögon fortsatt intill och under fiendens aftåg d. 30, utan annat av brott, än den korta tid av några timmar, som derunder till staden ankomne general-löjtnanten Rajewski der fördröjde, emedan han skall hafva högeligen ogillat och förbjudit fortsättningen av samma plundring, vilken dock straxt efter hans afresa åter företogs. Soldaterne, fördelte i hopar av flere och färre man, spridde sig kring hela staden; vid ankomsten till ett till plundring bestämdt hus, sköto de först med sina skarpladdade gevär in genom fönstren i boningsrummen, varefter de inrusade, nedsköto eller med bajonetten genomrände dem av gårdsfolket, som ej hunno undangömma sig i källrar, uthus, på vindar och skullar, röfvade allt vad som överkoms, och kunde antingen på stället förtäras, eller bortföras, samt sönderslogo och förstörde fönster, möbler, porsliner, allt utan försköning under tillrop av kringsvärmande officerare av dobra (bra), karascho (skönt). Ingen skillnad gjordes på ställen, stånd, åldrar, kön, eller andra förhållanden; embetsrum, de förnämsta tjenstemän, fruntimmer, barn, sjuka, döende, fångar, blesserade, alla våldfördes och plundrades. När de förnämsta fruntimmer och flere av stadens innevånare även med knäfall och tårar bönföllo hos den, lik en rasande tiger, kringridande generalen Demidoff, hos statsrådet Emine, denne man, vars blotta namn hos innevånarne väcker fasa och förbannelser, eller hos general Kniper om nåd, försköning och Sauvegarder, bemöttes dessa värnlösa olyckliga dels med hånlöje, dels med förolämpanden, dels med hot, att staden, såsom ännu för lindrigt straffad, skulle brännas och jemnas med jorden, För att gifva ett närmare begrepp om förloppet, må nämnas, att t.ex., vid inbrytanaet i hofrättehuset en soldat med bajonetten rusade på herr presidenten friherre Reuterholm (321), vars fru (322), kastande sig på knä för bajonettspetsen, ändtligen med sina tårar från det tillämnade mordet hejdade den rasande soldaten, som från herr presidentens bröst lösref och borttog dess ordens-crachan, och med sitt följe röfvade vad som överkoms. Likaledes och sedan flera dörrar med gevärskolfvarne blivit söndersprängde hos herr landshöfdingen och riddaren Wanberg, omkring vilken och hans familj 27 kulor genom fönstren i rummen inskötos, ville även en soldat med bajonetten genomborra herr landshöfdingen, från vilket missöde endast fru landshöfdingskans mellankomst och tårar honom frälste; men denna aktningsvärda familj delade plundringens olycka med de öfrige (223). Efter det man på samma sätt röfvat hos herr landshöfdingen och riddaren Krabbe (224), framträdde en soldat till denne 70:årige, slagrörde man, ryckte utur hans mun hans tobakspipa, inbefallde tobak, stoppade, påtände och rökte med samma pipa under åthäfvor av förakt och åtlöje en stund inför honom och bortgick sedan med sitt rof. Handelsmannen Hoffrén blef invid sin hustru med 3 bajonetter genomstungen och mördad, samt deras hus utplundradt; och sådant var förfarandet i alla gårdar med ganska få undantag. Tretton personer, män, kvinnor och barn av stadsboerna, mördades; flere sårades; och vid aftåget fängslade och medtog fienden med våld flere av stadens hederlige borgare, deribland en gammal, ofärdig, sjuk man, släpade dem med sig vidpass 12 mil till Kuortane socken, afstraffade dem där med gatlopp på det allra grymmaste och omenskligaste, det vill säga, ryskt sätt, och lämnade dem der, varifrån de, under ett outsägligt lidande av smärtans och eländets jemmer med föga lif återsläpat sig till deras utplundrade hemvist. Brigadchefen Bergenstråle blef, sedan han redan var förd i sitt qvarter och erhållit bevakning, plundrad inpå kroppen. Den dödligt sårade och även plundrade löjtnanten av Westerbottens regemente Hoffstedt, vräktes på golfvet i ett soldat-corps de garde, och lämnades der utan vård i flere timmar, då han ändtligen lades i en usel säng i rådstugusalen, dit en av de högre officerarne inträdde, satte en spänd pistol för löjtnanten, och hotade att genast skjuta honom, derest han ej straxt uppgåfve allt vad han kände om vår styrka och ställning, och med sanning besvarade de honom föreställda frågor; en annan officer spottade löjtnanten i ansigtet; herr landshöfdingen Wanberg vägrades besöka löjtnanten, och när han icke dessmindre inträngde i rummet, och på löjtnantens bön om en dryck vatten, som honom ej förunnades, anhöll om tillstånd, att deraf få ditsända en butelj, utskuffades herr landshöfdingen. Brigad-chefen med de fångne officerarne fick gå till fots ända till Lillkyro socken 2 mil, der dem samfält gavs till ömsom nyttjande en chäs. Att förbigå alla öfriga låga drag av äkta rysk karakteristik.

Till skäl för all denna namnlösa grymhet, detta vilda hånande av svenska nationen, anförde ryska befälhafvarne: att några stadens innevånare skulle hafva skjutit från deras nus på ryska trupperna, samt lämnat fristad åt några svenska soldater, vilka i uthus och vindar stuckit sig undan fiendens raseri; en beskyllning, som vid nogaste efterfrågan funnits lika ogrundad, som det av någon illasinnad utspridda ryktet, att stadens innevånare skulle från fönstren skjutit på svenska trupperna. Alla i staden befintlige enskildes vapen hade redan långt förut blivit innevånarne fråntagne, så att ingen av dem egde qvar ett enda skjutgevär; och de från några fönster lossade skott hade gjorts av svenska och ryska undan kartesche- och musketteri-elden i husen inträngda soldater.

På landet häromkring, har fiendens förfarande varit alldeles enahanda. Utplundrade och uppbrände byar, misshandlade innevånare, med våld bortförde och på det grymmaste sätt afstraffade fäder, männer, bröder och söner av allmogen, ödelagda ängar och sädesfält, jämmerns och eländets klagan, och slutligen en förut blomstrande, nu, plundrad stads rysliga anblick, möta den kommande, och underrätta honom, vilken fiende der framfarit. Efter infåendet av redan infordrade noggranna oeh autentiska uppgifter, skall en närmare berättelse om alla dessa händelser, den derigenom orsakade skada och förlust, samt om av fienden sig tillåtna personliga misshandlanden författas (325). Emellertid må exempelvis nämnas, att tre bönder i Nerpes socken av befälhafvaren derstädes generalmajoren Orloff Denisoff blivit fastbundne ihjälspetsade med bajonetter, med den egna ryska grymhet till förlängande av de olyckliges plågor, att lår, armar, mage och mindre ömma delar först genomstungos innan dödsstinget gavs, samt att en hederlig rådman i Christinestad på blott misstanka att velat skaffa svenska befäl hafvarne någon underrättelse om fiendens styrka, straffades i tre dagar efter varann med 100 padogg om dagen.

Dessa förfaranden skulle ej kunna tros, oaktadt deras bedröfliga sanning, om våldsverkarne vore andra än ryssar, men av dessa horder av gränslös vildhet är varje tänkbar grymhet så mycket mindre oväntad, som sjelfva deras generaler och officerare, ej allenast tillåtit, anbefallt och uppmuntrat dessa ogerningar, utan och ansedt sig värdigt att offentligen dels deruti med soldaten deltaga, dels med honom skifta det skamliga rofvet.

Det är dock hugnande för menniskovännen, att under betraktande av all den vildhet, vartill menskligheten kan nedsjunka, av de föraktligaste folkslag, av sjelfva ryssarne allestädes igenfinna åtminstone spår av den ädlaste menniskan. Man har under alla ofvanbeskrifne uppträden, varvid en Emine, en Demidoff, och deras afskyvärda likar njöto den mest helvetiska vällust, sedt en och annan ryss av gemenskapen, till och med av befälet, som med tårad kind, och trotts faran av rasande förmäns obegränsade hämnd gjort vad i deras förmåga stod, att skydda de olycklige innevånarne, bortdrifva röfvareflockarna, hemligt återskaffa det röfvade, skona och trösta de misshandlade. Man ville gerna offentligen kungöra deras namn; men sjelfva detta yttrande av erkänsla vore ett brott, en grym otacksamhet, då man av erfarenheten redan vet, att varje högre dygd, varje handling av mensklighet, som ej är ett befaldt politiskt bländverk, för en ryss är vida farligare än det nedrigaste och föraktligaste brott bland varje ädelt och upplyst folk. Dessa namn är dock kända ibland oss, och skulle deras egare under krigets lopp råka i svensk fångenskap, skola de erfara den rakt motsatta skiljaktigheten av svensk och rysk tacksamhet (326). Wasa d. 14 Juli 1808.

N. F. VON SCHOULTZ,
vice Landshöfding över Wasa län.

Bilaga II.

(Utdrag ur en Prestmans anteckningar.)

År 1808 utbröt kriget emellan Ryssland och Sverige. Den 23 Febr., vid ett läsförhör, blef jag om natten väckt av ett förskräckande bud, som berättade, att fienden infallit i landet, slagit (327) finska armén vid gränsen, och var i full marsch åt Helsingfors. Varken mina embetsbröder eller jag voro numera i stånd att för den gången fortsätta läsförhören. Jag, som bodde invid stora landsvägen, skyndade med hem, för att besörja om utväg att berga hustru, barn och redbaraste egendom uti någon aflägsen trakt av socknen.

Med tärande oro och fruktan väntade jag flere veckor, att få ett bittert besök av den flyende finska armén, och sedan av den segrande ryska, med alla de svåra följder, sådane besök medföra. Ändtligen erhöll man den underrättelsen, att både de flyende och förföljande tagit vägen genom Tavasthus åt Österbotten; varigenom Åbo län den gången blef förskonadt för de första och svåraste olägenheterna av kriget.

I Maj månad ankom hit den första ryska trupp, anförd av en överste Paliben, vilken tog qvarter på prestgården; och ifrån denna tid i två och ett halft år var Bjerno prestgård ovilkorligt och nästan oupphörligt inqvarterings- och rastestället för alla här framtågande trupper, transporter av proviant, artilleri, tross, blesserade, sjuka, fångar m. m.

Sannt är det, att större delen befälhafvare och officerare ifrån den högsta till den lägsta grad, som här inträffade, voro beskedliga och höllo temligen god disciplin med sitt folk. sådan den under krigståg kan hållas. Men utom det, jag med mitt folk i allmänhet var svårt trängd och betryckt av dessa okallade och talrika gäster, så fick jag, isynnerhet tidtals, att göra med rätt elaka och sturska menniskor, som tillfogade mig både vanheder och skada. Utom transportsjutsande allmoge har jag antecknat över 70 inqvarteringar. Tre av dem lågo här vardera över tre månader; de öfriga kortare tid. Oaktadt all möjlig foglighet och eftergifvenhet, varmed jag sökte bemöta både tågande och liggande trupper, blef jag dock flere gånger anfallen med rytande försmädelser, hot av dragna svärd och piskor, till och med av eget lands transportskjutsande allmoge, som ofta icke for bättre fram än ryssar. Beständig fruktan och osäkerhet, mycket nattvak, skador tillfogade av hundradetals kosack-, tross- och skjutshästar, förklenande rapporter och beskyllningar med mera dylikt tärde och försvagade under ett sensibelt humör mina ännu öfriga sinnes- och kroppskrafter. Ännu ett helt år efter slutad fred nödgades jag uthärda denna träldom, till dess ändtligen både biskop och landshöfding, rörde av min klagan, utverkade befrielse för mig. – Dock är jag glad och tackar Gud, för det jag överlefvat ett krig utan sådana lidanden av plundring, min eller de minas misshandling, mord och brand, som många mina medmenniskor inom- och utomlands fått vidkännas. Följande militärbefälhafvare och trupper hafva de sist förflutna åren, i längre eller kortare tid, varit inqvarterade på Bjerno prestgård (328).

År 1808.

Maj den 20.
– Majoren Heideman, 3 gånger; mat o.s.v.
– Överste Petr. Ignaz Palibea med betjening och trupp, mat, över en natt.

Maj den 23.
– En kapten, som icke uppgav sitt namn, med 2 man; ätit och legat över natten.

Maj den 29.
– Översten Muromkoff med 4 officerare; ätit och legat över natten.

Maj den 30.
– En kapten, onämnd; d:o eko.

Juni den 3.
– Generalen, grefve Iwelitsch med adjutanter, betjening och trupp; 2 nätter och 1 dag.

Juni den 8.
– En major och kapt., onämnde, ätit midd.

Juni den 20.
– Majoren Anton Martinitsch Ziliachus med en kapten; en dag, ätit.

Juni den 21.
– Majoren Zelokoff med 4 officerare, en dag, tog en häst för en kurir till 2 1/2 mil.
– Furst Miserskoj med 4 officerare; bränvin, mat och dricka.

Juni den 29.
– En kapten, onämnd; middag.
– Generalerna Borozin och Haderkass med 3 officerare; en natt, ätit, reste till Kimito, sändt en express.

Juni den 29.
– Sistnämnde återkommit från Kimito; lågo över natten, express.

Juli den 12.
– Jägarelöjtaanten Jakofleff med två andra officerare samt en myckenhet soldater, tross och hästar i tre dygn; gjorde övervåld och skada på egorna.
– Kossack-översten Isajeff med 100 kossacker och hästar i två dygn; afbette och förtrampade hagarna.

Aug. d. 13.
– En onämnd överste med major Areus; över natten, ätit.

Sept. d. 18.
– Major Nicolaoviz med betjening och trupp; 2 nätter; vände om till Nyland och återkom efter 40 dagar; en natt.

Sept. d. 23.
– Kapten Grossnoff med fältskär och många blesserade; en natt, bergat sig osnyggt, dess folk föröfvat våld.

Okt. d. 1.
– En trupp sjuka i tre dygn.

Okt. d. 7.
– Löjtnant Gorbunoff med fältskär och över 200 sjuka samt omkring 50 soldater i fem dygn, väntade på skjuts ifrån Kisko socken, gjorde övervåld och afgav falsk, förklenlig rapport om mig skriftligt hos gen. Sassanoff och mundtligt hos gen. grefve Siewers, för att dermed ursäkta sitt eget straffbara förhållande.

Okt. d. 22.
– Major, onämnd; två nätter, ätit.

Nov. d. 5.
– En kapten med trupp, två nätter; en annan tillika en natt.

Nov. d. 8.
– En överste och major med fru och betjening, en natt.

Nov. d. 22.
– En trupp soldater två nätter; befälet i ett torp.

Nov. d. 24.
– Överste Wasilij Petrowitsch Meijer med fru, barn, trupp etc.; en natt.

Nov. d. 27.
– Jägarmajoren Paul Pototskij med trupp, två nätter.

Dec. d. 4.
– Onämnd kapten med trupp av major Iw. Petrowksch Stellicks bataljon, två nätter.
– Kapten med 20 hästar en natt.

Dec. d. 6.
– Överste Mitrilitz Potsvetskij med adjutanter och trupp; två nätter, for orätt väg.

Dec. d. 8.
– Överste Kosloff med trupp etc.: en natt.

Dec. d. 11.
– Överste Gorbunzoff med trupp; två nätter.

Dec. d. 13.
– En kapten med artilleri; två nätter.

Dec. d. 16.
– Öfv. Isajeff med sin kossacktrupp; en natt.

Dec. d. 18.
– Maj. Iw. Timotheiwitz Senzoff med ett regemente; två nätter, for orätt väg.

År 1809.

Jan. den 16.
– Löjtnanten Morokoff med soldater och 110 lass proviant; sju dygn.

Jan. d. 24.
– Maj. Iwanowitz med två officerare, betjening, hästar etc.; en natt.

Jan. d. 25.
– Öfv. Kosloff med betjening, trupp etc.; två nätter.

Febr. d. 9.
– Kapt. Lubanzoff och löjtn. Schitskoff med trupp, innehade rum, sängkläder etc. 10 veckor, brände gärdesgårdar och 16 famnar ved; aftågade d. 18 April.

Mars d. 16.
– Gen.-maj. Potsnetskij med svit och trupp; en natt.

Mars d. 22.
– Samma gen.-maj. återkom; en natt.

April d. 24.
– Kapten Mich. Bikbulatoff med soldater, över 200 hästar i 4 dygn, qvarlemnade 4 soldater för att hålla vakt över här upplagde gevär, kistor, slädor etc.; dessa afgingo i slutet av Juni.

Maj d. 9.
– Öfv. Sabelin med adjutanter, betjening och trupp en natt.

Maj d. 12.
– Öfv. Soffronoff med d:o d:o en natt.

Maj d. 23.
– En kapt. med flera officerare, 300 soldater, flera hundra hästar, sade sig höra till Bikbulatoffs korps, ett dygn.

Maj d. 31.
– Gen. Alexieff med svit och trupp; ett dygn.

Juni d. 3.
– Öfv. Alexieff med trupp; ett dygn.

Juni d. 7.
– Gen. Rajeffskij med adjutanter; en dag.
– Gen. Uschakoff och öfv. Bistram med en bataljon, betjening och tross. 19 dygn eller till d. 26, uppbetade för sina hästar två hagar och medförde flera olägenheter.

Juni d. 26.
– Öfv. Schele med adjut., betjening, bataljon, tross etc; aftågade efter 2 veckor d. 40 Juli, qvarlemnade en del soldater att baka samt sex trosshästar i prestgårdens hage, återvände d. 15 Juli från Nyland och qvarblef till d. 4 Sept., inalles omkring 10 veckor, varunder egor ofredades och uppbettes.

Juli d. 3.
– Major Latschineff med trupp; ett dygn.

Juli d. 16.
– Gen.-maj. Schoglakoff och maj. Latschinoff med betjening, bataljon o.s.v.; ett dygn.

Aug. d. 28.
– Gen.-guvernören m.m. Barclay de Tolly med generalerna Rajeffskij och Alexieff samt svit en natt. Efteråt erhållet fribref av gen. Rajeffskij emot all inqvartering.

Okt. d. 3.
– En läkare med sjuka av öfv. Kasarinoffs gardesregemente; två dygn. översten bodde på Mälkkilä gård. Inqvarteraren behandlade fribrefvet med förakt och åtlöje.

Okt. d. 5.
– Tross och trosskuskar till överste Kittoffs gardesbataljon ett dygn; översten på Haarla.

Okt. d. 6.
– Tross och trosskuskar av en gardesbataljon; två dygn.

Nov. d. 1.
– Kapt. Vasilej Petrowitz Pamorsoff med löjtn., förde artilleri, tog qvarter med våld, låg två dygn; officerare och soldater våldsamma, de sednare bröto lås och stulo halm från kalfhuset.

Nov. d. 3.
– Majoren Vebreiski Marizonoffs adjutant tog egenmyndigt qvarter i salen.

Nov. d. 9.
– Majoren Lukin med fru, barn, betjening, soldater och trosskuskar betingade qyarter till en natt, men qvarblef sex dygn, då han afreste d. 15 till Kimito.

Nov. d. 16.
– Öfv. Pantserbiter med betjening och soldater, intog utan anmälan, boningsrum och stall med våldsamhet; afgick d. 17.

Nov. d. 20.
– En löjtn. med flera; såsom sades, av öfv. Denisoffs bataljon; ett dygn.

Nov. d. 31.
– En överste, kallad Gornikoff med fru, betjening och trupp; ett dygn.

År 1810.

Febr. den 18.
– En kapten med betjening; ett dygn.

Febr. den 22.
– En kapten med betjening och trosskuskar; en natt.

Mars d. 9.
– Tre officerare med betjening; en natt.

April d. 9.
– Öfv.-löjtn. Afzanikoff med trupp; en natt.

Maj d. 15.
– Major Karschier med betjening och en trupp jägare, plakat full, turberade skriftskolan; ett dygn.

Maj d. 17.
– Maj. Scholokin med betjening och trupp; en natt.

Maj d. 18.
– Öfv.-löjtn. Mejer med betjening och trupp; en natt.

Juni d. 6.
– En major med trupp av general Watkoffskys regemente; en dag.

Juni d. 12.
– Kapt. Broun med fru, barn, betjening, vakt, trosskuskar etc.; av gen. Demidoffs regem., tvang sig till qvarter på en natt, men qvarblef sjutton dygn.

Afgick d. 28 sedan hans folk gjort trängsel och överdåd i torpen. I hans ställe trädde genast

Juni d. 28.
– Major Sergeef, som afgick efter 4 dygn d. 2 Juli, emellertid ankom

Juli d. 1.
– En auditör med fru och afgick d. 2.

Juli d. 1.
– Överste Kuschmin, som med betjening och trupp qvarblef till d. 6 Sept. – Dessa sistnämnda inqvarteringar räckte oafbrutet 12 veckor, 3 dygn.

Ur denna förteckning är utelemnade alla de, som dels om nätterna, dels om dagarna gjorde besök och oro på kortare tid, för att få länsman, hästar o.s.v. tillskaffade, eller för ett kort rastande. En del inqvarteringar hafva ock av glömska blivit oantecknade. Olägenheter, kostnader och skador har man icke alltid velat närmare specificera.

G. R.


Fotnoter:

(1) Laukko, den gamla, ursprungligen finska familjen Kurcks stamsäte i Wesilaks socken, vars första kyrka under katolska tiden uppfördes såsom kapell på sagde egendoms egor. Sednare övergick kapellrättigheten till familjens andra sätesgård i socknen, Tottjärvi eller rättare, såsom det av finnarna kallas: Totkijärvi. Egendomen tillhörde en nu i Sverige bosatt grefve Kurck, president i ett av kollegierna i Stockholm. Generalitetet (Klingspor m.fl.) var nu på väg från Tavastehus åt Björneborg.

(2) Enligt Montgomery tillfångatogos två: brigadchefsadjutanten, frih. Fredr. Stackelberg (från Rattula nära Kymmene elf i Elimä av östra Nyland) och löjtnanten v. Rohr. Stackelberg, löjtnant vid lifgardet till häst i Stockholm, en kort, starkt byggd, käck man och utmärkt fäktare, hade 1807 begärt av konungen tillåtelse att gå till armén emot fransmännen i Pommern, men erhöll den icke, utan förständigades att fullborda sitt äktenskap med en hoffröken. Detta skedde, varefter han genast begav sig till Finland, der han någon tid sednare vid ett spelbord, i någon av de Nyländska städerna (Lovisa?), i en tidning från Stockholm fick genom en annons underrättelse om sin frus död. Han återvände till sin tjenst och följde med armén 1808, undfick efter fångenskapen med några grader högre afsked såsom officer på armén, antog rysk tjenst, utmärkte sig i kriget mot Napoleon, upprättade med kraft sitt förfallna kavalleriregemente, gifte sig i Ryssland och dog efter ett friskt lif såsom generalmajor. v. Rohr var efter freden förvaltare av Mäntsälä gård, då tillhörig Möllersvärdska familjen.

(3) Om affären vid Tammerfors meddelas på grund av två ögonvittnen, som utgifvaren haft tillfälle att rådfråga, följande detaljer. Svenska befälet hade så föga noggranna underrättelser om den väg, ryssarne kommo på, att det väntade deras ankomst utmed stora vägen från Messuby till Tammerfors, då de deremot på vintervägar kommit till Hatanpää, straxt söder om staden belägna, gård, vilken då egdes av possessionaten L. S. Lefrén, äldste bror till generalen Lefrén i Sverige. Derföre sändes till förstnämnde ställe såsom parlamentär löjtnant Didrik Brunow, vilken även blef afskuren och tagen samt hade möda att få sitt parlamentärskap erkändt av ryska befälet i Tammerfors, vid vilket tillfälle ett yttrande, som längre fram omtalas, fälldes av honom. – När en afdelning Åbolänningar, anförd av majoren Reuterskjöld, i mörkret om morgonen, på isen mellan Hatanpää och Tammerfors, då den aftågade från förstnämnde ställe, kringsvärmades av kossacker, som uppmanade den att gifva sig, svarade R.: ”tag oss om ni kan!” Det lyckades ej att taga afdelningen. Den ena av utg:s sagesmän, ännu lefvande löjtn. S. vid Åboländningarne, berättar att, vid afmarschen i skymningen från Hatanpää, en kossack klappat honom på axeln, sägande: ”sdrasdi, kamrat!” varefter S., sålunda uppmärksam gjord på ryssarnas närhet, skyndat med underrättelsen till Reuterskjöld, vilken befallte de på isen nedkomna soldaterna: ”halt! gif akt att chargera!” samt lät dåvarande adjutanten, sedan öfv.-löjtn. Hästesko från Monnois i Lemo mottaga den ridande, parlementerande officeren och gifva honom nyssnämnde svar. – En några mil från Tammerfors bosatt afskedad militär övertalade en ung godsegare i sitt grannskap, att d. 11 Mars om morgonen i sitt sällskap resa in till staden, för att hos ryska befälet, då det inträffade der, söka utverka sauvegarde för sina egendomar. Vid Vik i Birkala foro de ned på isen, för att undvika den utmed landsvägen framtågande svenska trosskolonnen. På sjön (Pyhäjärvi) mötte de en bonde, vilken de förebrådde hafva med sin häst rymt från transporten, men vilken ilade undan, sägande ryssarna redan vara i Tammerfors. Anseende detta föregifvande för en tom undflykt, fortsatte herrarne vägen i allsköns ro, tills de, åkande upp till staden från stranden, i ett ögonblick sågo kosackpikar glänsa tätt intill sig. Militären, som åkte förut och framför vars lifliga häst, ”Klinga”, en kossack svängde sin sabel, ropade orolig den andra till sig, för att tolka, men fick det föga tröstande svaret: ”icke kan jag ryska”. Emellertid gjorde den andra med tillhjelp av tyska sig så mycket förstådd, att de fick två kossacker såsom eskort till Hatanpää, der chefen för avantgardet, furst Bagration ännu uppehöll sig. Den ene av följeslagarne, en gammal man med ett vänligt ansigte, drog under vägen vanten av handen och räckte fram den åt den unge godsdisponenten, som, tvekande, om icke detta vore en invit att få penningar, blottande sin, efter några ögonblick räckte honom den och helsades med en handtryckning och: ”sdrasdi!” På Hatanpää fick herrarna befallning att följa tillbaka till staden, varest fursten skulle intåga. Der blefvo de av honom förhörda. Läget av sina egendomar fick de på hans karta utvisa, vilken skall varit ett aftryck av den s.k. ”Hermelinska”, den av C. P. Hällström utarbetade och 1798 utgifna, över Finland med namnen återgifna genom ryska bokstäfver. Detta anföres såsom en möjlig rättelse till en sednare uppgift om den ryska kartan för kriget. Då vår militär, en mycket reslig man med ett icke intagande, originelt yttre, förnam, att han ej kunde komma hem, innan ryssarna hunnit dit, gav han, ehuru sauvegarde utlofvades, luft åt känslan för sina ensamma hemmavarande döttrars nöd med åtbörder och utrop, som icke tilläto den fine och humane fursten att återhålla sitt löje och att, oaktadt mannen bar svärdsorden, ignorera honom för afskedade ryttmästaren Örnhjelm (hade förut tjenat vid flottan), arrendator av Selkis översteboställe i Mouhijärvi. Till denna ställde han sina kunskapande frågor, men erhöll icke önskade svar. Så t.ex.: ”huru stor var svenska styrkan, som lemnade Tammerfors?” – ”Jag vet icke.” – ”Ni, militär,” vidrörande medaljen, som Ö, bar, ”vet det icke?” – ”En trupp har intågat i dag, den ryska, jag vet ej dess styrka, huru skulle jag då veta den uttågandes styrka.” Sådana svar voro anledningen till att Ö., då han bortgick eskorterad, blef inmanad på ryska högvakten, der han i några dagar med vakthafvande officerarne fick dela den goda kost, som hans ressällskap tillsände honom. Blott hans kära, stora silfverbeslagna sjöskumspipa togs av den beledsagande kosacken i alltför troget förvar. – Angående det nämnda, föregående anfallet på staden förmäler samma sagesman följande: av finnarna funnos i staden blott Stackelberg, Rohr och tolf dragoner, som hade sina hästar sadlade och höknippor påbundna för afmarschen. Hela ryska anfallet mot dem verkställdes av 2 kossacker och 2 hussarer, som från Hatanpää kommo att rekognoscera. En afskedad, i staden boende handfast och käck officer Knorring, som ej torde mycket dragit i betänkande att taga till pliten, och som av sina kamrater var känd under namnet: ”Kalle Bastant”, inkom i rummet på värdshuset, der Rohr satt vid skrifbordet, samt omtalade saken. Man ville ej tro sina öron. Stackelberg skyndade ut, kastade sig på en av dragonhästarna, red av och, då han på gatan såg ryssarna, av viika en klappade på ett fenster och begärde bränvin, tryckte han mössan ned på pannan, gav hästen sporrarna och störtade mot ryssarna. Knorring, beväpnad med sin käpp, tog den afsuttne ryssen till fånga, lofvade sköta honom, uppmanande S. och några dragoner att förfölja de öfriga. Detta skedde. Då S. hunnit genom parken upp till gårdsplanen på Hatanpää, der han såg ryssar i mängd, men av ett ikullstjelpt mjöllass hindrades att mellan de höga snödrifvorna i hast vända om och derföre bad dragonerna skaffa förstärkning, red han fram till trappan, kastade sig av hästen och ställde sig i förstugudörren i hopp, att der kunna ensam försvara sig, tills undsättning hunne fram. Kossacker och Kniperska jägareregementet voro på tre sidor uppställde omkring gårdsplanen. De förra störtade med sina pikar mot honom, men den ena spetsen efter den andra bröts eller parerades av den skicklige fäktarens sabel. Beundrande Stackelbergs tapperhet befallte en gammal kossackofficer, Bisarowitsch, kossackerna att taga honom lefvande, utlofvade 10 rubel åt den som lyckades. Genom sin klingas springande torde S. blivit afväpnad och tillfångatagen. Dragonerna, som vände om, förföljdes av överlägsen styrka ned på isen. Om undsättning kunde ej bli frågat. En av de sårade dragonerna hade en pik så djupt in i kroppen, att regementsfältskären Pihlman för att få ut den, måste sätta foten på den sårades kropp, innan han med all sin styrka förmådde draga den ut. – En annan var illa huggen.

(4) Några mil vester om Tammerfors.

(5) Tillhörigt friherrliga familjen Mellin.

(6) Den i not. 3 nämnde Didr. B., som efter freden qvarstadnade i svensk tjenst. Han omtalas som en officer med förmåga. I förbigående må nämnas, att han en gång sednare utan permission överrest till Köpenhamn. Civilklädd närvarande vid en exercis derstädes tillät han sig några anmärkningar, varföre en dansk officer, som hörde honom, frågade, om han vore militär eller ej. B., som ville undvika ledsamheter, ifall hans olofliga resa blefve känd, nekade; ”efter ni, utan att vara militär, tillåter er anmärkningar i militära ämnen”, genmälte dansken, tilldelande honom ett par örfilar, ”så håll till godo härmed.” Rådet följdes av samma anledning, som nekandet, kanske ock på grund av samma militära esprit. Emellertid hade dansken sednare fått reda på förhållandet och skall i en tidning tillkännagifvit, att den svenske officerare, som av honom kunde anse sig hafva blivit förolämpad, hade tillfälle att på uppgifven ort skaffa sig upprättelse. B. uteblef icke; till vapen bestämdes pistoler och B., vilken såsom utmanad hade första skottet och såsom säker skytt förutsåg utgången, erbjöd dansken, i händelse han ville ha något uppgjordt före sin död, tid dertill. Denne svarade blott: ”skyde först og snakke siden”, samt föll för B:s skott. – B. var enögd, och dolde det skadade ögat med en nedkammad hårlock.

(7) Joh. Fredr. Eek, chef för lifbataljonen vid Björneborgs regemente, sedermera överste för Jemtlands regem., var utmärkt genom tapperhet och redbarhet, men ansåg sig nödsakad, att för iråkadt obestånd, utan eget förvållande, taga afsked från sistnämnde tjenst, följd av sina vapenbröders högaktning, varefter han, alltför högsinnad att vilja underhålla sig på andras bekostnad, arbetade, dekorerad med S. O. Stora Kors 2:a klassen, såsom bärare vid Skeppsbron i Stockholm. Se närmare om honom de tryckta handlingarna. Han, likasom så många andra av de mot Sverige trofasta hjeltarna, förglömdes av detta då olyckliga land. – Det var hans familj, bestående åtminstone av fru, tre döttrar samt en mindre vetande, döfstum bror, vilken, då den uppehöll sig på hans boställe Kurkhi, invid Kuru kyrka, misstänktes för förbindelse med Roths och Spofs skara, samt derföre förföljdes av ryssarna. Gården sköflades, alla familjemedlemnarna, med undantag av brodren, lyckades undkomma genom skogarna till andra brigaden, som stod i Kauhajoki och Lappfjärd, på vilket sednare ställe Eek sjelf var placerad. Brodren blef gripen, och, då han naturligtvis ej kunde göra reda för sig, misshandlad, sist i Tammerfors, högqvarteret för den ryska afdelning, som uppehöll sig i dessa nejder. General Müller förde befälet der. Eek piskades, doppades i forsen emellanåt och brändes med glödande jern. Hans jemmer-rop förmådde majorskan Knorring, boende i det s.k. Bränneriet i staden, att lägga sig ut för honom, dock, det var för sent, han dog tillfölje av misshandlingen. Även placemajoren Nefnef skylles derföre. Om familjen, se vidare anteckn. för den 24 Aug. – Romantiserade detaljer läsas i novellen ”Paavo Nissinen” av prosten G. H. Mellin, son till den i följe av slaget vid Revolaks prestgård derifrån jemte denne sin då 5-årige son till Sverige överflyttade kaplanen Abr. Mellin.

(8) På Hakumäki hemman litet söder om Ikaalis kyrka. G. var känd för sin ovanliga handkraft. Hans vanliga bestraffningssätt bestod i en handtryckning. En gång stämd till rätta av en bonde för en sådan, ville han visa huru oskyldigt han behandlat denne, samt aftvang bonden, tryckande hans hand, utropet: ”joo jällens pusertaa” (åter klämmer han).

(9) Enoch F., sednare överste, egare av Viksberg i Tammela, nämnd för striderna vid Knipenfront i Pommern, Nykarleby, Lappo, Kauhajoki och Oravais. I kriget deltog ock, vid Nylänningarne, en annan broder, Elis, egare av Hongola i Urdiala, även han död som överste. Blott den förre tjente vid Björneborgarne som chef för rusthållsbataljon (vilken här likasom vid Åbolänningarne några år förut tillkommit såsom 3:dje bataljon av dragoner, som förvandlats till infanterister).

(10) Nylänning. Hade varit page; tjente sednare vid de nyuppsatta jägarne, samt dog bosatt i Borgå, med överste-afsked, för några år tillbaka. Han var en av flera syskon från Mäntsälä gård och tillhörande en genom egendomliga öden bekant familj.

(11) Kapell, på kartorna benämndt Kana. Ifrån Ikaalis över den s.k. Tavastskogen genom Parkano till Jalasjärvi, norr om Maanselkä, går den vanliga vintervägen mellan Tavastland och Österbotten. Denna väg hade ock under klubbekriget vintern 1597 Klas Fleming tågat ifrån Birkhala till Ilmola emot bönderna.

(12) Den äldre av två bröder, som voro läkare och söner till en afskedad underofficer i Kalajoki. Den ifrågavarande blef sednare överfältläkare i Sverige och var, en litterärt bildad, intressant man, som sednare stundom besökte sina slägtingar i Finland.

(13) Denna trakt, omkring Satakunta-åsens utgrening från Maanselkä vid Österbottens gräns, bildar ett av de ödsligaste och åtminstone tillförene fattigaste områden i Finland, bestående av magra, höglända moar och mossar med torftig vegetation t.o.m. den av skog.

(14) Kuivanen. Marschen skall gått över Launikainen, Kuivanen, Koskue och Hirsijärvi till Jolasjärvi. (Wredes anm. t. Suchtelen).

(15) Michael Adolf Blum, då fänrik, son till kapt. B, på Ytterön, beläget på venstra stranden av Kumo-elfs utlopp, tjenade likasom hans, tillfölje av Revolaksaffären med Svärdsorden dekorerade och vid Lappo stupade bror, Magnus B., vid Björneborgs regemente. Den äldste av bröderna, Berndt, var ryttmästare vid Nylands dragoner, såsom de båda andra en glad och mot fruntimren mycket ridderlig man, och dog någon tid efter kriget, vari han deltog, på en egendom nära Björneborg (Storgård?), der han under yrseln i en febersjukdom, om natten utgått afklädd genom ett fenster på ett tak och av köld tillsatt lifvet. – Ad. B. gick efter kapitulationen i Kalix i svensk tjenst, blef överste för Nerike-Wermlands fältjägare, och lefver nu som postmästare i Linköping. Han har utgifvit, utom ”Taktiska fragmenten”, Örebro 1834, åtskilliga upplysningar om kriget 1808, isynnerhet Björneborgarnes deltagande deri, föranledda av den ännu lefvande kapt. Brakels på Wik i Birkala, av den sistnämndes brorson redigerade relation derom. Begge, införda i Svenska Tidn., är begagnade i Anteckningar om och av gen. v. Döbeln. – Om Ad. B. torde det ej skada att omtala en karakteristisk anekdot, om ej för annat, så för att möjligen utverka från annat håll en fullständigt sannfärdig beskrifning om händelsen, emedan berättelsen, vilken ref. hört av flera samtida, förekommer i flera varianter. Den väckte på sin tid mycken uppmärksamhet och skall framställas så, som ref. ansett ur de stridiga uppgifterna sanningen närmast kunnat utletas. Överrest till Finland 1810 hade B. i Åbo (för den svenska uniform, han bar?) förolämpats av en rysk generalstabsofficer Liprandi (man bar i denne velat återfinna den under sista kriget på Krim utmärkte fältherren). Utmanad av B. skall han ej infunnit sig på mötesplatsen, men velat gifva saken den färg, som skulle B. försummat sig. Ett nytt möte utsattes till tidigt en morgon uti Pispanristi-skogen, nära ½ mil utanför Nylands tull, der båda parterna skulle infinna sig, beväpnade med värja. B. hade svårt att anskaffa lämplig värja (?), slutligen fått en s.k. stuccatvärja, klen, trekantig, jemförelsevis kort) av sedermera generalmajoren Reuterschöld; likaså hade det ej varit honom lätt att i staden bland sina landsmän finna sekundant. Ändtligen fick han en sådan i den s.k. franske Armfelt, kapt; Christofer A. från Gunnila i Vehmo, egare av det stora Näs säteri i Nurmijärvi, f.d. chef för överstlöjtn:s komp. vid Åboländningarna. Vid sammanträffandet säges B. blottat bröstet, derigenom visande sig ej ega i sin drägt något försvarsmedel. L. hade ej velat följa exemplet och efteråt skall det visat sig, att han haft kroppen under kläderna flerdubbelt omlindad med flanell. Dessutom var L. emot överenskommelsen beväpnad med en lång, skarpslipad huggvärja, men oaktadt dessa fördelar å sin motståndares sida inlät sig B. i tvekampen. Såsom synbart skickligare fäktare skulle B. med lika vapen eller med sin motståndare mot vägg snart besegrat honom, men nu höll denna, ömsom huggande, ömsom stickande, med sin långa huggvärja B. på afstånd, samt retirerade vid hans utfall. För att göra ända på leken, rusade B., parerande med venstra handen, sin motståndare på lifvet, gav honom ett djupt sticksår i ljumsken i detsamma han genom den andras hugg fick några fingrar på venstra handen illa tilltygade, mössan genomskuren, en hårlock över pannan afhuggen samt hufvudet såradt. En av ref:s sagesman, en skolkamrat och gammal vän till B., vilken dagen derefter besökte honom, fann honom så medfaren i ansigtet, att B. på ett par veckor måste hålla sig inne. Han förebrådde ock B. hans djerfhet, att inlåta sig i strid med ett så klent vapen, som sagesmannen på stället pröfvade mot en tom kappsäck med den verkan, att det böjde sig även mot detta eftergifvande motstånd. L. ville visa sin bravur och uppträdde ännu duelldagen på gatan, ehuru eländigt släpande benet och understödd av två kamrater. Läkare skola förklarat, att, i fall hans sår träffat helt litet annorlunda, hade det för honom varit fråga om lifvet.

(16) Denne Figge J., som tjenade vid Björneborgarne och blesserades vid Lappo, nämnes vid Kaukajoki, och blef vid Lappfjärd d. 29 Aug. vid ryssarnes frammarsch afskuren, men slog sig igenom, samt vid Juthas sårades, är icke, såsom genom misstag av ref. uti en i Litteraturblad f. allra medborg. bildn. 1857 införd uppsats om slaget vid sagde ort nämnes, den Chr. Ludv. Jägerschjöld, vilken med överste afsked såsom inkallad representant av Finlands ridderskap och adel till kejsarekröningen i Moskwa 1856 i kolera afled under resan till Petersburg. Han deltog väl ock i samma krig, men tjenade vid Nylands dragoner, från vilken korps han erhöll löjtnants afsked. Den förstnämnde skulle vara sedermera öfv.-löjtn. vid Kronobergs reg., belönad med guldmedalj 1808, R. S. O. 1814, i fall man får sätta tro till, den personer av samma namn ofta förvexlande, Eug. v. Vegesack, även deltagare i 1808 års krig, i hans av många tryckfel besvärade ”Etthundrade år”.

(17) Orten, belägen nedom Maauselkä på norra sidan, nära vattendelaren, hör till det österbottniska, fruktbara låglandet och är välmående så mycket mer, som den ligger omkring ett tillflöde till den under sitt lopp i högre grad än någon annan av de österbottniska elfvarna sitt område fruktbargörande Kyrö-elf. I Finland, börjande här från det sydligaste Österbotten och fortlöpande till riksgränsen vid Torneå-elf (på liknande sätt i Sverige genom hela Norrland), har man för den egendomliga regelbundenheten i landets höjd- och vattensystem klarare än annorstädes för ögonen befolkandets gång. Mellan de förnämligast från Maanselkä mot Bottniska viken framlöpande höjderna med deras magra sandjord, stenrör, moar, högmossar och skogar framstryka i dalsänkningarna vattendrag, förande med sig fruktbar alluvialjord, i vars spår befolkningen strömmar, utbredande sig emot hafvet likt höglandet och floderna tillvexande, eller, om man så vill, i omvänd ordning från hafvet aftagande uppstiger mot landthöjden. Man kan här nästan vid de minsta bäckar följa sagde förhållande, då man observerar, huru omkring vattendragen bebodda platser och odlade egor tätt lägra sig till varandra, då på dalarnas gränsor, höjdsträckningarna, finnas blott utegor, magra skogar och något enstaka torp eller nybygge.

De öfriga delarna av Finland, mera oregelbundet vexlande mellan höjd och dal, derföre med större vexling i vattenmassornas uppträdande såsom sjö och flod, låta icke så noggrannt följa samma förhållande. Derföre korsa ock der vägarna varannan i alla riktningar, då de i Österbotten, med undantag av strandvägen, på längden genomstryka de bebodda dalarna i närheten av deras longitudinala vattendrag, i vilka ursprungligen en och samma socken sträcker sig från hafskusten till provinsens gräns vid Maanselkä.

(18) Dotter till prosten, teol. dr W. i Pyhäjoki, som varit deputerad vid jubelfesten 1793 i Upsala. Hon var den andra i ordningen av hans 12 med en hustru, f. Mathesius, sammanaflade barn.

(19) Det folkrikaste pastorat i Finland med inemot 24,000 invånare i dess sammanlöpande floddalar. Dess fruktbara jord är väl odlad, mycket tillfölje av herremäns föredömen, av vilka här finnas flera än annorstädes på landet i Österbotten, som från urminnes tid varit befriadt från den genom förtryck och osedlighet också mycket ondt anstiftande utländska herreklassen, varföre ett gammalt ordspråk säger: ”i Österbotten trifvas varken kräftor eller adelsmän.” Klubbekriget var ett bevis på den österbottniska allmogens frihetssinne och häfdade dess ära emot aristokratiens och dess håndtlangares, krigsknecktarnes, övermod. En sednare tids civilisation har låtit kräftor på några ställen få insteg i Österbottens fuktiga, adelsmän i dess torra element.

(20) Att innevånarne här överhufvud ej är fega, bevisas både av deras bedrifter i fordna tider, händelserna i detta krig, samt yttranden straxt nedanför.

(21) Hör väl till Lappo socken, men till Ilmola (Ilmajoki) pastorat; får ej förvexlas med Peräseinäjoki kapell av I. socken och beläget vid öfre loppet av samma å, som förbi landets enda krutbruk (Östermyra, konsumenten av mesta återstoden av landsortens under svenska tiden stora salpeterproduktion) genom Seinäjoki by utfaller i Ilmajohi (Kyrö-joki).

(22) Detsamma påstås av andra, som gjorde samma fälttåg. Numera eger påståendet icke fullt lika stor grad av sanning.

(23) Familjen har haft flera representanter i Lappo sockan, derifrån troligen även denne var prestson, härstammar från Wargas hemman i Mustasaari. Montgomery, (hist. öfv. finska kriget 1808 o. 9 I. 76) som orätt skrifver Wergelin, omtalar samma händelse, ehuru litet olika; den ene officeren hade varit ingeniör-kapt. Zittnikoff.

(24) Säkert vintervägen utmed Lappojoki, lemnande sålunda till venster en stor, ödslig mosse, till höger landsvägen genom den höglända skogen åt Kauhava, utmed vilken 3 1/2 månad sednare anfallet på Lappo skedde.

(25) Vid Vehmo komp. av Björneborgs regera., blef tagen av ryssarna här; ingick sednare i civiltjenst och blef protokollsekreterare vid komitén för de finska ärenderna i S.t Petersburg, egare av Kahiluoto i Töfsala. Ännu mera oväntade utbyten av stånd påträffas icke få vid dessa tider. Så t.ex. (för att ej nämna historieskrifvaren grefve Schwerin, vilken, ryttmästare, slutade som prost) en under detta krig tjenande fänrik, förut student, hemma från samma trakt, sydvestra Finland, som Stenhoff, H. Gonander, vilken vid brist på krigsprest i Torneå med befälets samtycke inför domkapitlet i Hernösand 1809 presterade prestexamen och dog som kaplan i Letala.

(26) Under majoren J. A. Grönhagen, den som av Runeberg namnes i ”Döbeln vid Juthas.”

(27) By och gästgifvaregård i Pedersöre på sidan af, men framom Jakobsstad på vägen norrut.

(28) Troligen, emedan de gårdar, som på denna sträcka finnas tättinvid kusten är få, samt ej synliga från hafvet. Eljest går ej vanliga vintervägen så.

(29) Sådan staden var före branden om hösten 1835. Rådhuset var av träd, rappadt med kalkbruk; privata hus av sten funnos då ej flera än ett, som ännu qvarstår, anmärkningsvärdt derföre, att skalden Chorseus omkr. 10 år förut såsom privatlärare i dessa hans fädernehems nejder (farfadren, en originell man hade varit kaplan i Esse kapell av samma pastorat) bott i detta, sedermera kommerserådet Lindskog tillhöriga hus.

(30) Broder till erkebiskepen, blef sednare kamererare vid k. senatens f. Finland finansexpedition, svärfader till prof. J. L. Runeberg, vilken genom sin farfader, den även såsom författare (bland annat i Sv. Vetensk. Ak:s handl.) kände, för storskiftet i Österbotten verksamme, landtmäteri-direktören Efr. Otto R. härstammar från Sverige. Huset är ett av de få, som ännu står qvar och i detsamma inqvarterades några dagar sednare, straxt efter affären vid Sundby, Åboländningarnes officerskorps d. 1 April. I Jakobsstad togs av ryssarna överstelöjtnant Otto Lode, chef för Masko komp. av Åboläns rusthålls-bat. Han var sedermera vice landshöfd. i Åbo och bankodirektör.

(31) Utom denna socken utmärker sig i samma yrke grannsocknen Kronoby, men deras modernäring, åkerbruket, vinner föga på detta männens kringresande för allehanda byggnadsarbeten överallt i landet. Svenska regeringen torde mera, än vad för en åkerbrakande landsort med så mycken oupptagen mark var gagneligt, hafva befordrat denna invånarnes fallenhet genom att på någon tid begagna en större mängd av dem på örlogsvarfven i Carlskrona.

(32) S. var ej kaplan i K., utan, sista predikant och syssloman vid det i K. socken belägna Korpholms hospital (dårhus). Han var en på sin tid och ort utmärkt botanist, död såsom prost i Nykarleby.

33) Sagulin. Se anteckningen under d. 30 April.

(34) Detta bekräftas ock efter kriget. Bränvin begärdes av manskapet. De försigtiga gåfvo det mycket utspädt. Visserligen togs gerna allt vad som följde med maten. Löjligt hade varit, att se manskapet äta kalfdans med händerna, smör med socker o.s.v. Generalerna Uschakoff och Ros, som passerat dessa nejder och fört befäl i Tammerfors, hade visat sig mycket förekommande mot ståndspersons-befolkningen. Den förre sände, då han hörde, att ett fruntimmer på landet var illamående och läkare ej fanns i Tammerfors, ifrån Vittis sin egen läkare på flera mils afstånd och denne kunde icke förmås att mottaga någon ersättning.

(35) Enka efter den 1803 aflidne utmärkte prosten härstädes dokt. And. Ch. (om vilken se Finl:s minnesv. män ss. 321-346). Doktorinnan Ch. var köpmansdotter från Jakobsstad av den der ännu fortlefvande slägten Mellberg och dog barnlös 1819 vid 85 års ålder.

(36) Joh. Fr. W. vice häradshöfd., f. 1781, † 1808 såsom tillförordnad auditör vid Åbo läns regemente, var utmärkt genom sitt vackra utseende och sin ståtliga figur. Han hade jemte sin äldste broder, som även ingick i det juridiska ståndet, förbytt sitt fädernenamn Westzynthius (lånadt av slägtens hemort Westersunds hemman i Pedersöre) till Westerheim. Bror till den förut nämnda fru Lagus i Jalasjärvi.

(37) Joh. Christ. K., vice borgmästare; var farbror till den förste lektorn i finska språket vid det finska universitetet och till den på Ekmans tafla över Borgå landdag såsom en av landets skönheter förevigade M:ll El. Cath. K., sednare gift med apoth. J. Julin.

(38) Omkr. 3 mil från Gamla Karleby.

(39) Det ofvanföre sagda torde kunna anses representera den uppfattning av de dittills kända fakta, som var rådande inom den för författaren företrädesvis tillgängliga sferen av armén: det yngre befälet och de ej militära embetsmännen, och rekommenderas derföre till begrundande såsom en tidsbild av då möjlig och gällande åsigt av förhållandena.

(40) Det i en ingalunda ringa mängd av källor i Österbotten förekommande vattnet är oftast impregneradt med salter till icke ringa qvantitet, isynnerhet med dem av jern, men försinar ofta under kalla vintrar.

(41) Orten är belägen vid gränsen mellan södra och norra Österbotten (Wasa och Uleåborgs län), der icke mera verkningarna är kännbara, varken av den svenska kustbefolkningens snygghet eller den förmögnare syd-österbottningens, även av finsk härkomst, större välmåga.

(42) Cath. Christ. C., dotter till den fem gånger förmälde prosten Joh. Frosterus i Lohtå, enka efter sockneadj. i samma socken med station i Toholampi Gust. Joh. C., bodde nu på Erkkilä. – Något söder om L. kyrka, vid slutet av skogen från Kelvio-sidan, till höger om vägen står en omkr. 4 aln hög hög grågrön sten med inskription tili minne av kon. Ad. Fredriks rast vid hans resa 1752 från Åbo norrom Bottniska viken.

(43) Såsom vice-auditör vid Björneborgarne. Ordinarie regementsauditören, assessor Johnson hade vid Kuaskoski den 24 Februari, av nyfikenhet för länge dröjt i byn och blivit tillfångatagen vid samma tillfälle, som den utmärkte, vid samma korps tjenande, överstelöjtn. Sjernvall (under ryska tiden landshöfding i Wiborg samt en organisatör för den nyuppsatta finska militären. Det torde ej misstydas, om här ett drag anföres om denne utmärkte officer, vilken man tror, att, ifall han ej blivit fången, skulle efter Löwenhjelms tillfångatagande i stället för Adlercreutz, fastän i tjensten yngre, för sitt snille blivit generaladjutant, och vilken näst efter överste Grönvall, som tjenat med Nordamerikanarne i deras frihetskrig, förtjensten av Björneborgs regementes officerares esprit förnämligast tillskrifves. Då Stjernvall var major, hade han fattat en stark, icke obesvarad böjelse för en dotter till landshöfdingen i Åbo län, generalmajor baron Willebrand, men fadren var obeveklig och förbjöd S. sitt hus. Detta tillintetgjorde ej de båda ungas kärlek. En sommar, då W. med sin familj uppehöll sig på sitt gods Jockis i Tammela, bosatte sig S. i tysthet i grannskapet och kunde derigenom hafva möten med sin utkorade. General-löjtnanten, grefve Fabian Wrede, då högste chef för Björneborgs regemente, beslöt att till S:s fördel lösa den fasta knuten. Han besökte derföre, beledsagad av S., Jockis. Den sednare frambragte då i hans närvaro för W. ännu en gång sin anhållan, men fick tvärt afslag, och yttrade i anledning deraf ungefär följande: ”emedan hr generalmajoren bemöter mig på sådant sätt, måste ni ha något att förebrå mig;” på förklaring, att så ej var förhållandet, återtog S , ”att han såg sig tvungen anse generalmajorens uppförande såsom en förolämpning mot sig, varföre han fordrade upprättelse genom envig.” W. svarade högdraget, att det ej kunde komma i fråga för honom såsom generalmajor att draga pliten mot en subordinerad. Då inföll Wrede: ”att om W. ej ville draga mot major S. för hans lägre rang, så torde en generallöjtn. såsom motståndare förslå, och hade han att nu hålla sig till Wrede, som upptog S:s sak.” Willebrand, som av en eller annan anledning ej torde ansett detta motsvarande sin karakter, skall fallit till fögo, samt gifvit sitt bifall till de unga älskandes förening, vilken ock inträffade.

(44) Löjtnant vid Björneborgarne, broder till sedermera geheimerådet M., var arfvinge av Wiiola samt hade genom sitt giftermål med en sin kusin erhållit Haudois, båda i Akkas.

45) Pihlava räknas till Piehengi by. I Österbotten räknas ej, såsom i södra Finland, blott de hemman till en och samma by, vilkas åbyggnader och odlade egor stöta nära tillsamman, utan räknas på flera fjerdedelars afstånd från varandra åtskiljs belägna hemman till samma by; då de tätt tillsamman belägna åter, såsom ursprungligen ofta utgående ur en lägenhet, pläga utgöra skilda numror av ett och samma hemman.

(46) Er. Joh. C., bataljonspredikant vid Björneborgs regemente, sednare medic. doct., sist prost i Nystad, son till en sockneadjunkt i Vittis.

(47) Detta är icke underligt, när man känner, att armén, för att ej lemna efter sig i de genomtågade trakterna förråder för den följande fienden, hade befallning att så litet som möjligt lefva på sina egna magasiner, utan i dess ställe för kontant konsumera orternas tillgångar.

(48) Dessa och dylika reflexioner lemna kanske mera än framställningen av nakna fakta, namn och siffror en bild av tidens inre lif, av då gällande uppfattning av förhållanden,, ehuru denna, betraktande sakerna på närmare håll, än att bilden alltid kunde blifva tydlig, stundom måste åstadkomma någon skefhet; men för en lefvande bild är också denna av intresse. Det säkra är, att sagde reflexioner åtminstone väl karakterisera författarens person, der han ledd av ögonblickets ingifvelse, utan den aflägsnaste aning om att hans harmlösa foster av stunden kunde komma att underkastas en skarpt skärskådande efterverlds kritik, för att fylla ett ledigt ögonblick, låter dem fästas på papperet, ehuru dessa reflexioner, just för den starka påtryckningen av förhanden varande förhållanden ej alltid kunna höja sig till de allmännare heroiska vyer, som vi, vilka i afståndets fjerrglas betrakta dem, önskade kunna överallt tilldela dem, likasom hade den tidens krigare ej haft samma rätt, som vi, att vara vanliga menniskor, utan såsom skulle dem ålegat att representera icke blott utmärkta fosterlandeförsvarare, utan nästan halfgudar. Vi ville, utan att tro oss med skäl kunna beskyllas för partiskhet, tilldela oftanämnde vår förf:s reflexioner – av vilka dock de med afseende å sin större enskildhet för en vidsträcktare allmänhet mindre intresserande utlemnats – lofordet att innesluta lika mycken ädelhet i tankar, som hittills offentliggjorda bref och anteckningar från denna tid, ja t.o.m. av de denna tids män, som först efteråt, och för att inför en sednare tids dom afgifva vittnesbörd om sina tankar i hithörande ämnen, nedskrifvit desamma. Jemför Dunckers bref och samtidas redogörelser över kriget, om man ej vill läsa mellan raderna och efter en förut fattad hypothes om författarne av de gifna materialierna konstruera den byggnad, som mest motsvarar det för tillfallet uppgjorda idealet.

(49) Således 3/4:dels mil från Brahestad och väl 2 mil från det ställe i Pyhäjoki, dör bataljen den 16 dennes började.

(50) Eeks?

(51) Den andre i ordningen av de unga friherrarne M. från Kulju i Karku, då fänrik vid Björneborgs regemente, hade utgått från Haapaniemi krigsskola och var en överdådigt tapper yngling. Såsom exempel derpå: M., som icke hörde till Konows kompani, hade engång, då denne hade affär med ryssarne, fått veta deraf och skyndat till stället för att få vara med. Anländ, blottställde han sig onödigtvis på allt möjligt sätt, uppklättrade högst på en sten, öppen för fiendens skott, samt afspisade K:s varningar med svaret: ”Åh! onkel K., icke träffa ryssarnes kulor mig”, tills K., ovan att ej åtlydas, måste, dragande i rockskörtet, förmå honom att nedstiga. Efter finska fejdens slut qvarstadnade M., belönad med guldmedalj för tapperhet, i svensk tjenst, deltog såsom löjtnant vid Svea lifgarde, i kriget 1813 mot Napoleon i Tyskland, samt stupade i en kort jägarestrid vid Landwehr-graben nära Lübeck d. 5 Nov. s.å. Han hade samma dag först blivit sårad i handen, men fortsatte det oaktadt striden. I det han skulle under fiendens eld föra sitt kompani över en bäck, men detta tvekade att följa sin, till andra sidan över en smal bro hunne anförare, försökte han slutligen genom utlofvande av penningebelöning förmå sitt folk till att djerft följa sig, men föll, träffad av en kula i underlifvet.

(52) Äldste son till då afskedade major G. å Walkkila i Birkkala; tjenade som fänrik vid Björneborgarne och är kanhända den, som utmärkte sig vid Lappo, och förut vid Siikajoki-affärens början. En yngre bror, Berndt G., fänrik vid samma korps hade jemte sin yngsta broder några år. förut varit elev åt förf. under hans studenttid, qvarstadnade i svensk tjenst efter kriget, avancerade till major samt dog 1857 som postmästare. För öfrigt hörde till Björneborgarne under kriget Carl Aug. G., löjtnant, efter krigets slut med kaptens afsked, sedermera överjägmästare, ännu lefvande på sin egendom Ryttylä i Janakkala. Han är bror till de nämndes fader, major G.

(53) Säkerligen Gust. Fredr. G., son till en i Björneborg bosatt major, var då fänrik vid Björneborgs regemente, tjenade sedan vid den nyuppsatta finska militären och lefver ännu med majors afsked på Aalais boställe i Ikaalis kyrkoby. – Den av Runeberg i Döbeln vid Juthas nämnde, men der icke tillstädesvarande Grönhagen var sedermera överstelöjtnanten J. A G., då major och befälhafvare för 2:dra bataljonen, samt farbror till den här nämnde. Också fanns en yngre fänrik Berndt Grönhagen.

(54) Var egentligen chef för Björneborgs regemente, men förde lika litet sjelf befälet som åtskilliga andra ordinarie regementschefer, t.ex. general v. Numers, vid Österbottens regemente i vars ställe majoren, frih. v. Otter kommenderade detsamma. De begge nämnde följde med generalitetet likasom flera andra, förnämligast för att göra sällskap med Klingspor. Till en del kan förhållandet förklaras deraf, att samma regemente var fördeladt på skilda brigader och således opererade på alldeles skilda håll.

(55) Filip Ö., chef för lifkompaniet av Åbolänningarnes rusthållsbataljon från Kallela i Masku, blef 2 dagar sednare i Brahestad tagen till fånga samt dog under fångenskapen i Kaluga, der bland flera andra även hans på Sveaborg tagna systerson, löjtnanten, sedermera kammarrådet, Schauman hölls fången.

I Brahestad togos för öfrigt bland Åbolänningarne kapt. frih. Rehbinder samt chefen för L . . . kompani J. G. H. . . (son till en av hufvudmännen i Anjala förbundet) en till sitt yttre prydlig man och en av sin tids största sprättar i landet. Sitt manskap skall han hafva behandlat såsom Konow beskyller sin korporal göra, eller, för att taga ett högre föredöme, såsom O. Fieandt, då ”han höll basen”; vid namn skall han ej heller kännt sitt folk, utan döptes de för tillfället: ”sinä pitkäjakku, sinä isonenä” o. dyl. För att karakterisera också en typ, om än mindre vanlig bland denna tids finska officerare, må det tillåtas oss, att anföra några från skilda trogna källor (mannens personliga bekanta) hämtade anekdoter, och detta kan så mycket mindre förtänkas oss, som vi, ehuru det i förevarande fall är av ringa vigt, följt skaldens råd: ”förtig hans ätt, nämn ej hans stam.” Då han engång i Åbo skulle köpa sig en ny hatt av modernaste slag, bjöds honom en av bästa sort. Erfarande priset, förklarade han, att ett så billigt tak över hans välborna hufvud vore för simpelt, och frågade, om ej något noblare funnes? ”Åh, jo, det kunna vi väl åstadkomma,” blef svaret, varpå handelsbetjenten aflägsnade sig och efter några ögonblick återvände med samma hatt, på vilken han enligt dåvarande mode hade i åtskilliga fasoner upplurfvat silkesfelben. Vid åsynen häraf och efter inhämtande av det vida högre priset förklarade vår hjelte med förtjusning exemplaret accommodera honom, också härigenom ådagaläggande sina på fädernet ärfda österländskt aristokratiska sympathier. En chevaleresk beundrare av skönheten fann han intet högre stäldt föremål än sin syster, vars toiletts handläggande var hans älsklingssysselsättning på ”M. hof,” såsom hans moders gods kallades, kanhända derföre att det var en, tillfölje av ett knäfall från ett högre hof emanerad nådeskänk, och varest det gick ganska feodalistiskt till, med små häfdvunna inkräktningar på kringboendes rätt. Om det ej skulle leda till alltför mycket från ämnet gående digressioner, vore här på sin plats en episod om den filos. mag. och kaplan, vars minne i orten lefver såsom en av den finska kyrkans originellaste och dess, då över hufvud rådande, andefattigdom mest karakteriserande tjenare, vilken på sagde hof fungerade som rådgifvare och sekreterare. I affären d. 27 Febr. vid Käkelä, en av Åbolänningarnes första duster under detta krig, tyckes vår H. grundlaggt den uppfattning av detsamma, som han sedan bibehöll. Just då några officerare av Åboläns regemente, varibland H., voro färdiga att sätta sig ned till qvällsvarden, ankom befallning att oförtöfvadt marschera ut på fältvakt med 100 man av skilda korpser, 6 underofficerare och några korporaler. Anländ till utsatt ställe och inqvarterad i en stuga klagade H. för den andre på fältvakt utkommenderade officeren, fänrik S., över hunger och frågade, om han ej hade någon mat. Det upplystes, att fänriken, som vis à vis qvällsvarden blivit lika obehagligt afbruten som kaptenen, haft mod att förse sig med ett stycke bröd och dito fårkött, vilket han nu erbjöd. Kaptenen kunde dock ej äta det, som det var, utan beslöt att. steka det på kolelden i rummet. Innan man åter var färdig till maltid, rapporterades, att ryssarne voro i antåg. H., befälhafvaren på stället, beslöt reträtt, men var villrådig, huru den skulle verkställas. Fänriken gav råd till flankmarch med 4 man i ledet på den smala, med höga snödrifvor omgifna vägen, tillbaka till Käkelä by sålunda, att karlarna i sista ledet skulle aflossa sina gevär mot de påträngande ryssarna, sedan springa fram för att bilda första ledet och ladda, samt så vidare i ordning. Anseende rådet godt, förhöll sig kaptenen derefter, men glömde att invänta underofficeraren Lindström, som skickats att återkalla de yttersta posterna, Likväl lyckades dessa utan förlust på omvägar slingra sig fram till byn, ehuru ryssarnas skidlöpare svärmade omkring och, då finnarne saknade sådana, hunno samtidigt med dem till byn. H. hade emellertid ropat, att han vrickat sin fot samt lät sig föras bort och torde han härefter under sin väg till Brahestad ej deltagit i någon krigisk affär. Fänr. S. möttes i tåget vid byn sin överste, frih. Fleming, som tickade honom för fältvaktens räddning med blott en mans förlust och för att han ej följt det gifna föredömet. De i byn inträngande ryssarne höllo sig någon tid skottfria, i mörkret begagnande sig av sin uniforms likhet med de finska jägarnes, och ropande: ”Elimäen-jääkeerit,” men fick efter misstagets upptäckt nog plikta för sin påflugenhet. – Först om aftonen före affären i Pyhäjoki återfinna vi H. samt nu igen i matfunderingar. Man egde ej annat än gryn, som kunde användas till gröt, mjölk fanns ej. ”Bättre brödlös än rådlös,” heter det, varföre H. kom underfund med att smör fanns och deri kunde den vattenkokta gröten stekas. Sagdt och gjordt. Men olyckan ville, att soldaten, som föreställde kock, i vårqvällens skymning transporterande grötgrytan till laboratoriet för dess stekning, av någon anledning råkade stjelpa grytans innehåll på den av folk och fä flitigt trampade vägen. Återstod ej annat än att rädda, vad räddas kunde och steka det jemte vad som medföljt som ersättning för gjorda förluster, vilket ock skedde. Måltiden var för det mesta intagen, då någon av de mindre kräsmagiga kamraterna som kände förhållandet, tyckte aptiten kunna modereras och angav tillkomsten av den förträffliga stekta gröten. För H. och hans konsumerade gröt var derigenom tecken till en skyndsam reträtt gifven. Missödet med ”Pyhäjoki-gröten,” som länge efteråt väckte munterhet hos kamraterna, synes nedstämmande inverkat på H., förthy och emedan han, säkerligen efter uppgift sjuk, före bataljen i Siihajoki d. 18 April blef tillfångatagen i Brahestad. Man omtalar, huru han, återkommen från sitt sålunda väl utförde fälttåg, en gång vid en theatralisk representation i Åbo haft svårt, att vinna önskadt erkännande för sin person hos en finsk krigare av lägre grad och huru han i det mest glänsande ögonblicket av sin vrede, då han genom tyngden av namn och rang skulle krossa sin motståndare, blivit obehagligt påmint om sin obestridliga rätt till äran av en mindre käck situation vid något tillfälle under kriget. – Han afsomnade fredligt en natt på T. bruk i B. socken. Då om morgonen hans betjent inkom för att biträda honom med toiletten, kunde han ej fås att vakna. Man hyste den, troligen obevisade, förmodan, att en betydlig, föregående afton intagen qvantitet färska plommon hade påskyndat hans död.

(56) Vilh. B. från Kimito, tjenade vid Åboländningarne ända till någon månad förut, nu vid Nylands infanteri, en älskvärd, human man, svåger till general Aminoff, genom dennes maka i tredje giftet (alla tre lefde på en gång), en syster till B.; han dog i Brahested, sörjd av gamla och nya kamrater. (57)

(57) Härmed överensstämmer ock den muntliga uppgiften av en samtidig, med krigshändelserna ej obekant person, som tillägger, att kanonkulan först borttagit sadelknappen, och att en bredvid varande officer (Ehrenroth? sedermera generalmajoren) mottagit E:s värja, innan han föll. Kapten Brakel i sin relation uppger, att E. blivit träffad i hufvudet. En i striden närvarande ännu lefvande officer säger mer i överensstämmelse med de första uppgifterna, att nedre delen av ryggen frånslets så att, då han bars på sjukbåren, tarmarna hängde.

(58) Egare av Karuna gård i Sagu sockens liknämnda kapell, varest han innehade jus patronatus, var en allmänt aktad och älskad officer. Träffad av samma kula, för vilken hans häst föll, dog han likasom Bruncrona av sin blessyr i Brahestad. Då han förd på en dyngsläda från stridsplatsen träffade Åboländske läkaren Rudolphi, som ville aftaga det krossade benet, bad han att man skulle låta honom dö, och tackade officerarne, som smälte i tårar, för godt kamratskap.

(59) Dess chef var majoren Enoch Furuhjelm.

60) Menas troligen chefen för Björneborgs lifbataljon, Eek, som tyckes stått förf. närmast, eller chefen för arriérgardet för tillfället, ofvannämnde Furuhjelm.

61) Detta uttryck synes antyda, att saken är på något sätt sjuk. Då, såsom av det följande ses, förevarande anteckning är gjord i samma ögonblick, underrättelsen inlöper, är det ock ögonblickets ingifvelse, som alstrar den. ”Tyst”! varföre? skall underrättelsen förtigas, såsom möjligen ogrundad, för att icke oroa, eller för att dermed i stundens obetänksamhet förknippade misstankar om orsaken och tillgången, såsom ännu ej bekräftade, icke skulle få det skriftliga meddelandets insegel? ”Plura de his non licet” säger förf. längre fram angående en dylik obekräftad uppgift om en vigtig och olycksfull tilldragelse.

(62) Tavasthus läns regemente.

(63) Anders Svahn, efter finska uttalet: Vaan, vilket även utgör uttalet av ”fan”, varföre svenska talande, men finska förstående, lika gerna kunde anse mannen för en svart krigs-djefvul som för en oskuldsvit poetisk fågel. Haapaniemi, ett rusthåll i Karkku.

(64) And. Mellin.

(65) Den förut nämnde Adolf Mik. B., hade jemte några av de unga Mellinerna åtskilliga år förut studerat i deras hem. Kulju i Karkku, för en sträng lärare, sedermera lektorn vid Borgå gymnasium och prosten i Rantasalmi J. A. Cleve.

(66) Detta intygas från många håll. Så obehagligt detta medgifvande än är om en så uppsatt person och vid ett så vigtigt tillfälle, så kan och får sanningen icke jäfvas emot den mängd både ögon- och öronvittnen, som veta omtala den starka frukost, efter vars intagande L. tre skilda gånger skall grundligt misslyckats vid uppstigandet till häst. Grefve Björnstjerna vill överskyla förhållandet, utan att dock kunna alldeles förneka sagde faktum; jfr även Suremains bref till hertig Carl, hos Björnstjerna 1. s, .250, 251. Förklarande orsaker är L:s glada lynne och överdådiga mod samt den tidens sed i synnerhet i hans stånd och vid de många anledningar, som kriget bjöd. Bröt L., så har denna noble karakter under ett långt och vackert tillbragt lif, ur vanlig synpunkt betraktadt, mångfaldt godtgjort förseelsen. I en lång följd av år innehade han en svensk ministers post vid hofvet i Paris högaktad och älskad även av de många enskilda, som kommo i beröring med honom t.o.m. från det land, från vars försvar han så hastigt kallades. Ej länge efter sitt afskedstagande och sin återkomst till fäderneslandet afled han 1856.

(67) Berättelserna om huru här tillgått, variera. Denna, såsom samtida och säkert stödd på tillförlitliga ögonvittnens uppgifter, samt utom möjlighet av intresse att bortblanda sanningen, torde böra tillerkännas lika mycket vitsord, som de andra. En officerare vid Nylands dragoner, Forselles, sedermera major, tager i en omkr. 1848 i Borgå Tidn. införd relation emot flera förff. parti av sin korps mot L. Några skylla hans hästs otur på balkan, andra på den djupa snön. L:s adjutant kapt. Clairfelt (till detta egendomligt sammansatta namn ha namnen Armfelt och Le Clair gifvit elementerna) ropade åt ryssarna, som redan med pik sårat L. i halsen, vem L. var, kastade sig sjelf skyddande över honom och delade derfore fångenskapens öde. C., som förut ådalaggt mannamod i kriget 1807, sårats vid Haistila 1808, och deltagit i tyska och norrska krigen 1813 och 14, skall hafva avancerat till generalmajor i Sverige.

(68) Detta torde kunna anses ogrundadt och blott härleda sig från dragonernas av något missförstånd uppkomma tadlade hållning vid tillfället. Även talas om dåligt skodda hästar. Korpsens högste chef var öfv. Wright, svåger till landshöfdingen Willebrand. Han lät två dagar sednare taga sig i Brahestad av ryssarna.

(69) Troligen misskrifning i st. f. Gamla Karleby. Dessutom ses av Björnstjernas anteckningar, att L. ännu dagen efter striden vid Pyhäjoki, alltså d. 17 befann sig derstädes; vidare är faktiskt, att L. även något uppehöll sig i Jakobsstad, så att, vad om honom berättas efter det han kom utom skotthåll för rykten, möjliga att då kontrollera, tyckes fota sig på en emot L. föga vänligt stämd opinion. – Vid Pyhäjoki skall L. förlorat åt ryssarna den svarta, lurfviga häst, som vid kossackernas tillbakadrifvande på isen i Artsjö fångades der i någon slags mjerda och av honom sedan reds.

(70) Paul Wilh. C., kapt. v. Björneborgs regemente, blef sedan såsom arfvinge av familjens fideikomissgods friherre, död med majors afsked 1829. Han nämnes i en sednare av fältmarskalken till majestätet ingifven förteckning på officerare, vilka utmärkt sig, men i rapporterna ej blivit observerade, såsom den, vilken vid reträtten d. 18 April från Brahestad och Salo kommenderat sista divisionen av arriergardet och med mycken köld afhållit fiendens påträngande. Jfr. Vegesach, Etthundrade år, Sthm 1850, ss. 98, 99). – W. M. Carpelan nämnes i Döbelns Ant. II. 57 som 2:dra brigadens fältmätningsofficer. Han var väl den Wilh. Max. C. från Lojo, som dog i svensk tjenst 1830.

(71) Berndt A , då fänrik vid Björneborgarne, lefver ännu med överstelöjtnants afsked på Frantsila i Kangasala.

(72) Carl E., löjtnant vid Nylands dragoner, hemma från Esbogård i Esbo socken, utmärkte sig redan vid Hatanpää, vidare här samt vid Lappo, der han stupade d. 14 Juli. Äldre brödren Wilhelm, kapten vid Nylands infanteriregemente, stabsadjutant, fint bildad, ädelsinnad och tapper liksom brödren, utmärkt i affärerna vid Haistila, Siikajoki (för vilken de båda blefvo riddare av svärdsorden) och Lemo, der han några veckor före brödren (d. 20 Juni) slutade sin korta, ärofulla bana; närmast begrätos de av en värdig, av dem, som kände henne, högt aktad moder samt av en bror, som ej förnekade samma frisinnade grundsatser, dem de äldre bröderna bekände. Denne var student vid universitetet i Åbo, då studentkorpsen skulle, beröfvad universitets domsrätt, ställas under polismyndighetens uppsigt, och var den, ene av de två studerande som då (1817) genom sina kraftiga motföreställningar afböjde den hotande faran. Sednare blef han innehafvare av sitt derefter i en svågers (Myrbergs) hand övergångar fädernehem samt dog på 1840-talet som bruksförvaltare i Sverige. En annan svåger, numera majoren Matts Aug. (Maximilian) Myrberg, var vid ofvan antydda tillfälle även redan student, och intar, genom sina högstämda, fria åsigter och deras förfäktande, i studentkorpsens annaler ett utmärkt rum, och lät redan då ana den anda, som gjorde honom till en av de mest framstående filhellener, en av de ”Finlands minnesvärda män”, som upplefvat de skiftesrikaste öden och vars memoirers allmängörande för varje finne bör vara ett efterlängtadt önskningsmål. – Den nämnde Wilh. Ramsay torde vara den förste i Finland, som vid den tid de olämpliga djekne-vandringarna upphörde, gjorde början till de, ett halft sekel sednare hos oss för landets och folkets kännedom m.m., så omtyckta och inflytelserika fotvandringarna för mindre materiella ändamål än djeknarnes företogos, i det han något före kriget jemte en ung svensk musiker, Willman, genomvandrade en stor del av isynnerhet södra Finlands naturskönaste trakter, gästande anspråkslöst och trefligt var de funno sig bäst. Möjligen utfördes av dem ock teckningar av natursköna nejder. – Månne icke bröderna R., ehuru yngre och med tidigare afbrutna hjeltebanor, likaväl som Duncker, skulle förtjena sin egen teckning.

(73) Se om honom noten under anteckn. för d. 16 April.

(74) Enligt muntligt meddelande hade just vid nedåkandet från en backe en kosak med piken i stötställning varit färdig, att expediera förf., då han hastigt hann från slädan.

75) En liten svartmuskig man, skall hört till 2:dra brigadens artillerikommando. Emedan han red en vit häst, hörde man av soldaterna yttras om honom: ”meidän valkonen” (vår vita); ”noo, missä valkonen on?” (nå, var är den vita). Efter kriget bar han fyra dekorationer (1810): tapperhetsmedaljerna i guld och silfver, Svensksundsmedaljen och svärdsorden.

(76) En storvext, kraftfull, något häftig, men redbar och oktad man, blef jemte Palmfelt och Ehrenroth en av befälhafvarne för de värfvade jägare, som i Finland uppsattes först 1812, sedermera generalmajor och ledamot i senaten.

(77) Affären med 2:dra brigaden, vartill förf. hörde, fortgick till kl. 6, men först derefter tillkämpades den egentliga segern. Redan vid första stridens början fick alla icke krigsmän jemte trossen afgå över älven norrut.

(78) Kihlström vid Rautalampi kompani av Tavastehus regemente.

(79) Säkert A. Blum, som vid fältvaktsaffärens början nära Hirvaskari och den påskyndade reträtten ej hann med ifrån hafs-stranden, der han låg på utkik, utan måste med sitt folk söka väg längre upp genom skogen, krypande genom den djupa snön. Döbeln I, s. 212.

(80) Utg. vill här tillägga några förut mindre kända detaljer om denna finnarnes egentligen första större seger i detta krig. De grunda sig dels på upplysningar, inhemtade på ort och ställe, dels på utsago av personer, som varit närvarande vid och deltagit i striden, främst dåvarande fänriken vid 2:dra majorens kompani av Åbo läns regemente, Berndt Schauman. Emedan intet av de många arbetena om 1808:års krig eger någon karta över stridsplatsen vid Siikajoki, skall den, genom förläggarens frikostighet, här bifogade av en skicklig svensk militär Ltnt. J. Mankell, väl utförde karta, säkerligen blifva välkommen. – Orten skall i äldsta tider verkligen hetat Sikajoki (svinån), dock icke derföre, att svenskarne, obekanta med vår ortografi, ännu älska att så skrifva namnet, men ändrades sednare till Siikajoki (sikån). Ett stycke ofvanom kyrkoherdebolet, varest älven nu gör en krökning åt höger, börjar en sänkning, som fortsattes åt hafvet och utvisar älvens fordna lopp. För något mer än ett sekel skall nemligen vid en isgång hafva på det nämnda stället i älven isen sammanpackats så hårdt, att det samlade vattnet, saknande sin vanliga väg, bröt sig den nuvarande elfsådran, vilken med i Österbotten ovanligt höga stränder genomflyter ett, utom på dess venstra strand vid och nedom kyrkan, der marken är kuperad och skogbevext, slätt och öppet landskap till havet, litet nedom de på kanten längst ned upptagna lägenheterna Niemi och Matinheikki. Vid pass 1/4 mil ofvanom kyrkoherdebolet går nu vägen över älven med tillhjelp av bro; under kriget fanns lika litet bro, som den nuvarande stora vägen till densamma. Då striden kl. i 2 midd. började, hade 1:sta brigaden redan hunnit ett stycke norr om älven. Dess tross, ammunitionsvagnar o.s.v., som vid reträtt naturligtvis tågade förut, vid marsch efter fienden åter bakom brigaden, hade hunnit ännu längre. När den norrom älven hunna styrkan fick befallning att vända om, kunde återmarschen med kanoner, ammunitions-vagnar o.s.v. förbi 2:dra brigadens retirerande tross ej gå så lätt utmed den smala, av höga snödrifvor omgifna landsvägen. Hästar och slädor kastades åt sida i drifvorna. Oredan blef väl ej mindre deraf, att mången bonde, som redan tvungits att över höfvan lång tid följa med transporten, hellre än att i kulregnet utsätta lifvet med ganska knapp utsigt att få tillbaka häst och släde, rymmande lemnade de sednare för att rädda det förra. Den slutliga segren, förberedd av 2:dra brigadens ihärdiga strid, blef förnämligast 1:sta brigadens verk. Till den hörde 2 bataljoner åboländningar, varaf ett par kompanier efter älvens övergång intogo Kerttula gästgifvaregård samt förföljde ryssarna någon 1/4 mil genom skogen, samt först emot midnatt, återkomna till den av invånarne övergifna kyrkbyn, fick vila; till den hörde en bataljon Tavasthusare under överstlöjtnaut Wetterhoff; till den hörde vidare en bataljon Nylands jägare under major v. Hertzen, samt en sqvadron dragoner. Två stycken 3 punds kanoner uppställdes vid färjstället på norra sidan om älven, vardera under betäckning av ett halfkompani åboländningar: kaptenen vid 2:dra majorens kompani, friherre Gösta Lybecker, såsom befälhafvare vid det ena och hans fänrik B. Schauman för det andra. Den sednare, som stod på högra sidan om vägen, fick hela kanonservisen bortskjuten så, att blott en konstapel återstod, likaså hästarna, varföre han måste låta soldaterna på älven, dit han derefter blivit kommenderad, draga kanonen, samt sjelf göra artilleristtjenst, vartill hans föregående året genomgångna artillerikurs enligt de skärpta fordringarna för officersexamen kom honom väl till pass.

Här manövrerades på isen; än retirerade den ene, än den andre till sin strand, men omsider ryckte åboländningarne upp på södra stranden, borrande fötterna i den hårda skaran, och fördrefvo de omkring södra strandens färjkoja bland träden skyddade ryssarna. Kojan med många märken av kulor står qvar ännu, men den förut med tallskog bevexta stranden derifrån upp till kyrkoherdebolet är nu kal. Det var vid detta tillfälle, som kapten J. W. Finkenberg † i juli 1859, å Balkis i Wehmo, – prydd med svärdsordens medalj för bataljen vid Alavo och svärdsorden för Kuhalampistriden, en föregångare till den vid Ruona, der (vid Kuhalampi) han ensam sårades av en kula i armen, som derföre ännu bäres i band, – den ännu lefvande befälhafvaren för Letala kompani, vilket han först denna dag mottagit efter dess förre chef, som gav sig fången i Brahestad, yttrade till sina soldater, att intet vanns genom att skjuta en och annan av de dolda ryssarna, samt kommenderade ”hurra och fäll bajonett!” varpå stranden intogs. Vid dessa manövrer på isen inträffade ock den av flera samtida vittnen bestyrkta händelsen, när den raske, glade v. Hertzen, då en afdelning fiender marscherade ned på älven emot honom, befallte sitt folk: ”gevär på axeln, gif akt att skratta:” Detta intog sin, såsom det tycktes, föga för defensiv beräknade ställning och emottog ryssarna med ett ljudligt skallande gapskratt. Dessa, som troligen befarade sig hafva begått något stort, av dem sjelfva icke bemärkt, felsteg, retirerade skyndsamt upp på stranden igen. – På venstra flygeln kunde blott jägare-affär komma i fråga, emedan den djupa snön hindrade på de obanade fälten både artilleri och kavalleri. av de nyländska dragonerna, som under ryttmästaren Blum (se not. under ant. d. 15 mars; alla 3 bröderna nämnas i rapport från 2:dra brig. denna dag, d. 18 apr.), efter första sammandrabbandet nära elfmynningen retirerade uppför Kerttulabacken vid kyrkan, der stranden är mycket brant, hade åtskilliga tumlat ned (för den på dylika ställen glatta och skarpa skaran). – På Matinheikki hade före stridens början åtskilliga officerare, troligen vid Österbottens regemente, samt samma regementes pastor, sedermera d.r H. Vegelius i Uleåborg, satt sig ned att spisa middag, men just i det ögonblick, deserten, som bestod av delikata munkar, inbars, hördes stridens början och ficks ordre, att oförtöfvadt bryta upp. En vanlig agnlada på gården var till hälften fylld med gevär, som ej hunno medtagas; icke under då, om munkarna ej heller hunno det. Befälhafvaren begärde av gårdsfolket anvisning på djupaste stället av älven näst invid, dit gevären försänktes. Ännu tjugo år sednare uppfiskades några studsare och gevär. – Vid första början av affären torde Klingspor varit inne på Pietola. – Det berättas, att vid striden på ömse sidor om gamla elfsådran, innan ännu alla invånare hunnit fly, då kanonaden hufvudsakligast skedde utmed landsvägen, ett barn sprungit ut på densamma emot ryssarna. En kvinna hade några ögonblick sednare varsnat det och ilat efter för att borthemta detsamma. Befälhafvaren vid den närmast stående finska kanonen, sedermera överdirektören för landtmäteriet, Tavaststjerna, hade då tillropat henne, att för allt i verlden lemna den farliga platsen mellan de båda parternas kanoner, men det hjelpte ej. Han höll då upp med skjutandet tills hon och barnet hunne undan. Kvinnan, som under den ögonskenligaste fara rusade fram, kastade förklädet över ögonen, i det hon sprang mot den fiendtliga kanonen, som också inställde sin verksamhet. – På kaplansbolet Pyhtilä, der ryssarna stodo, suto två officerare på en soffa; en kanonkula aftog begges lår och rispade narfven på soffans läderöverdrag. På samma ställe hade en rysk soldat funnit vägen till en mjölkbunke, vars innehåll han just höll på att utdricka, då en kanonkula inkom i rummet, tömde bunken över hans hufvud och lemnade honom död. – På kyrkoherdebolet (kyrkoherde var då den gästfrie d:r J. A. Carp, som under den långa vilan efter slaget höll öppet hus och bord, men icke gerna såg nyländningar; han tog ej betalt för vad officerare eller soldater behöfde, varföre ock de sednare torde behöft mycket nog), der gårdsfolket flyktat i källaren, hade en ung dotter till prosten under villervallan stadnat i salen sittande på ett bord framför fenstret, som vette utåt finska uppställningen. En rysk officer inkom, lyftade ned flickan och anvisade henne platsen under bordet såsom något säkrare. Några ögonblick, sedan hon intagit denna plats, kom en kanonkula in genom samma fenster, genomborrade i sned riktning väggen till förmaket, rikochetterade mot dess i hörnet stående kakelugn samt fastnade i väggen, derifrån den sednare blivit uttagen och fått sin plats på kakelugnskransen.

Hos Montgomery samt i v. Döbelns anteckningar (del. I, s. 232) omtalas, huru v. D., som nyss lemnat sina nyländningar, vilka han redan lärt värdera och vilka älskade honom, vid Siikajoki, omgifven av björneborgare, då en lucka i en jägarekedja skulle fyllas, ropat: ”om jag nu hade en bataljon av mina nyländningar här!” En ung officerare vid Björneborgs regemente hade då, stött över det derigenom visade misstroendet, sagt: ”Herr översten kan skicka dit ett kompani björneborgare, så vinnes samma ändamål”, eller enligt annan uppgift: ”nog f-n göra björneborgarne detsamma, blott de få tid”. D. hade fixerat sin man; ett skarpt öga mötte hans. ”Marsch, herre!” skrek han åter. Genast kastade sig den unge officeren med sitt folk i de djupa snödrifvorna, arbetade sig fram till det anvista stället och uträttade allt vad man kunde önska. Denna händelse och den samhällighet, D. snart märkte hos officerskorpsen, gjorde hans uppförande mot densamma vänsammare och stor belåtenhet uppkom å ömse sidor. Ingenstädes har utg. funnit denne käcke, unge officers namn uppgifvet; betraktar man hans uppförande blott som ett uppbrusande ungdomligt övermod och ett försök att med uttrycket av en ofta skef point d’honneur imponera på den nye befälhafvaren, kan kännedomen om hans namn vara ganska likgiltig, men emedan utg. av fullt trovärdigt samtida vittne, personligen bekant med mannen och hans omgifning, inhemtat icke allenast hans namn utan ock att hans karakter visade många av dåvarande tids officerares vackraste ridderliga sidor, går han att med nöje meddela detsamma. Han skall hafva varit fänrik Lars Stengrund, hemma från Thorsnäs glasbruk, nära Björneborg, och qvarstannade i Sverige efter freden. Han omtalas som en mycket rättskänslig hedersman. Såsom exempel må anföras, att, då utgifvarens sagesman. 1810 på en resa besökt Stockholm, hade han åt en ung officer lånat 30 rdr, vilka dock till den förres bestämda restid ej, enligt löfte, utföllo. Han omnämnde händelsevis sin reskassas, i följd deraf, utblottade skick, för S., som påtrugade honom betalning under yttrande, ”att ingen bör kunna säga sig förlorat något på en svensk officer”. Man tror sig veta, att S. aldrig blef godtgjord. Det kan ej förefalla alltför underligt, om på denna tid och i detta stånd, der så många av de utmärktaste isynnerhet mot slutet av sin bana, t.ex., för att ej anföra flera, en Adlercreuts, en Sandels, utmärkte sig genom böjelse för en viss slags vällefnad, en underordnad, såsom Stengrund, av exempel, av vidriga förhållanden förledd, vändt sin håg deråt. Man påstår att han, löjtnant vid f.d. kgl. lifregements-brigadens grenadierkorps, dött 1814 vid 27 års ålder i så stor fattigdom, att hans begrafning påkostats av andra. av hans systrar voro två gifta med brodrens Pompan i kamrater: med öfv.-löjtn. A. Gyllenbögel, frikorpsens befälhafvare, och med kaptenen, sedan statsrådet Cl. Gripenberg.

Af en bataljdagen på fältet jemte trossen närvarande Siikajokibonde må en berättelse; vars sanning dock av andra väl underrättade Siikajokiboer bestrides, här, emedan liknande händelser under kriget icke är fullkomligt obekanta, i förbigående få en plats. Alldenstund uppgiften är obestyrkt, lemnas namnet åt glömskan. Berättelsen innehåller, att en av herrarna vid hären, vilken i sin vård haft en betydlig kassa, rastat på en bondgård till venster om vägen och söder om älven. Då herrn skulle på väg, placerades penningskrinet på en släda, kuskad av bonden, vilken såsom vägvisare medföljde. Vägen togs norrut på isen utmed stranden, och då herrn der ej ständigt behöfde vägvisare, fick bonden åka efteråt. Märkande detta, vek denne av upp på land in i skogen och dolde rofvet, vilket egaren, för ryssarnes omedelbara framryckande, ej blef i stånd att efterforska. Enligt uppgift hade bonden, ehuru han klagade över förluster, lidna under kriget, småningom köpt några hemman till. – Ännu något smått om Siikajokistriden, se anekdoterna i slutet av boken.

(81) Här i Lumijoki kom förra delen av namnet (lumi = snö) väl till pass. Arrièregardet skyddades av snöbatterier, vilka, om de ock föga motstått kulorna, dock föranledde ryssarna, att som vanligt skjuta för högt. En stock utbröts ur uthusväggen för att lemna tillfälle att dold och skyddad låta gevärselden spela.

(82) Saknaden av herremän har här motverkat den med desamma följande både goda och dåliga civilisationen. Bönderna, med trånga vyer i sina outvecklade samhällsförhållanden, ha på sin höjd i städerna lärt respektera några män, vilkas bildning, om den funnits, knappt visat sig, men väl deras materiella inflytande. Deraf samma brist på undfallenhet, vilken för en invånare från södra delen av landet förefaller som stötande sjelfviskhet och högmod, likasom för en invånare från södra Sverige allmogens sätt i Norrland. – I norra Österbotten torde ännu i dag tobak, rökt av kvinnor, konsumeras mer än i andra delar av landet.

(83) Sannolikt en syster till prostinnan Mollin i Karkku, f. Westzyntius och gift med en handlande Holmberg.

(84) Sedermera ledamoten i regeringskonseljen i Åbo, kammarrådet, likasom många medlemmar av samma slägt, utmärkt genom hufvud, qvickhet, förslagenhet och böjelse för en glad njutning av lifvet.

(85) Uppgifterna, dagens rykte, är något afvikande från de annorstädes meddelade, vilka åter sinsemellan nästan alla afvika.

(86) av det ofvanstående inses den aktning, Cronstedt inom armén åtnjöt, ävensom den bitterhet, som hos några de högste rådde mot honom; Får man sätta förtroende till den allmänna opinion, som uttalar sig för honom inom armén, icke blott nu straxt efter segern, utan flera gånger, både före och efter möjligheten av jemförelse med Sveaborgs uppgifvare samt även efter de misstag, han i S:t Mickel och i Kuopiotrakten begått, så vore C. icke värd de många nedsättande utfall, han av hr Cygnæus fått emottaga, eller, om man vill nagelfara öfriga höfdingar på samma sätt, så torde få komma att stå ens lika rena som C. av en bland de yngre, förtjenstfullaste historieskrifvarne i vårt land har utg. dessutom inhemtat, att Savolaks-brigadens fälttågs första tecknare, prosten Holm i Själevad, till honom yttrat, att han vid utgifvandet av sin historia kunnat framhålla de intriger, som spelades mot C., i fall han ej gerna undvikit att stöta för hufvudet åtskilliga då lefvande personer. – Se om C. dagboksanteckningen för d. 27 juli.

(87) Till lyxens historia i landet hör, att denna dryck först genom kriget blef allmännare. Före detsamma var den en ytterlig sällsynthet.

(88) David G., löjtnant, sednare kapten, sårad vid Lappo, nämnd vid flera av 2:dra brig:s affärer, död för några år tillbaka på sitt boställe i Loimjoki. En äldre bror var Anders G., chef för landtvärnet, sist överstlöjtnant och egare av Ytterö vid Björneborg. De öfrige bolagsmännen är förut nämnda.

(89) av trovärdiga Siikajoki-boer bestrides att någon plundring av betydenhet egt rum. Tvertom påstå de, att finska arméns vistelse derstädes (den var ock långvarigare) hade i sådant afseende svårare fördragits.

(90) Häraf vill synas, som skulle korporalerna även fått medaljer, men detta torde härleda sig av något skriffel, emedan det följande något så när tydligt ger vid handen, att de icke erhållit sådana. – För öfrigt vederlägger uppgiften om underofficerarne den hos v. Döb. Ant. II, 20, der det sägs, att medaljer i guld och silfver för tapperhet i fält utdelades först efter segern vid Lappo.

(91) Båda trakter i Karkku socken.

(92) Hemman, som egdes av förf:s närmaste slägtingar.

(93) Ryktet hade överdrifvit något. Fallet var, att godsets egarinna hade åtagit sig, att åt finska armén leverera 300 lisp. bröd, men vilka till dess hastiga aftåg ej voro färdigbakade eller ej hunno medtagas. Om den ifrågavarande brödleveransen hade ryssarna fått underrättelse genom en tjenstaktig f.d. finsk militär, då såsom civil vistande i Tammerfors, slutligen anställd vid postverket och obehagligt ryktbar för sitt under Borgå landtdag existerande brottsliga förhållande till en sockerbagarehustru, vilket hade för afsigt att krönas med andra kontrahentens i varderas äktenskap expedierande ur lifvet. Förfrågan angående brödet gjordes på stället av ryssarna; ett par husarer och lika många dragoner kommo och afhemtade för deras, räkning brödet med thy åtföljande säckar, men av den utlofvade betalningen utföll blott den för säckarna.

(94) Benj. S. hade gjort samma bana, som mången annan i dessa tider. Han hade varit betjent hos landshöfdingen, generalmajor Willebrand, sedan blivit länsman i Karkku och Mouhijärvi, på den sednare orten begått en grof mystifikation, i det han, föreställande prest, gifvit en sjuk nattvarden med bränvin, varför han afsattes. Då under kriget ryssarna kommo till Haapaniemi (i Karkku) hade han åtagit sig att skaffa hästar åt dem, men med denna kommission begifvit sig till finska hären, der han fick någon anställning vid kommissariatet. Sursillska genealogia uppger denne såsom länsman i Pöyttis, men, enligt vad utg. tror sig med säkerhet inhemtat, var länsmannen i P. en broder till den förstnämnde och hade derföre, att han vid häktandet av någon kvinsperson tvingat henne att följa, bunden vid hans schäs, i anledning varaf hon torde dött, blivit afsatt, samt efter utståndet fästningsstraff, för att i nådeväg söka ny anställning, barfotad anländt till Gust. IV Ad. på Beckaskog. Han lär sednare fått annan länsmansbeställning i Finland (Urdiala).

(95) Såsom kändt: ett tomt rykte.

(96) Äldste brödren av de unga friherrarne M. från Kulju, kanslist vid hofrätten i Wasa, på vilken ort han kallades ”den vackre baronen”, hade sommaren 1807 med förf. gjort en resa till Stockholm, samt nu av Klingspor (såsom utgifvaren hört påstås för någon lycklig affär) skickad som kurir till konungen, från vilken beskickning han dessa dagar återvände med en penningremiss av några hundratusen riksdaler. Sedan han förenat sig med armén, kunde han svårligen qvarstadna under ryska väldet; han återvände till Stockholm, der konungen erbjöd honom kammarjunkareplats; men anseende denna såsom en alltför ringa uppmuntran, undanbad M. sig den på grund av medellöshet, samt blef någon tid derefter kammarherre hos drottningen, förlofvade sig med en av Stockholms rikaste arftagerskor, m:ll Müller (härstammande från Pommern), men afled i Oktober 1810 genom åsamkad förkylning förlamad i benen.

(97) Carl Reinh., den yngste och ännu lefvande brödren av Mellinerne från Kulju, nu häradshöfding och hofrättsråd, hade varit elev åt författaren och vistades under kriget såsom student hemma hos sin moder.

(98) Möjligen Mellin från Haudois, ty de i Brahestad denna dag vistande herrarne M. voro åtminstone bröderna Fredrik och Anders. Kanske var den hemresande alls ingen av sagde namn. Brefvet hade säkert blivit lemnadt vid något föregående besök vid uppmarschen.

(99) Fältväbel från Haarois i Karkku, skall egt förmågan att ganska tillräckligt poetisera sina berättelser.

(100) Löjtnant vid björneborgarne, nämnd med utmärkelse i rapporterna från Lappo och Kaukajoki, fick kaptens afsked och kornettsboställe vid lifdragonerna. Var bosatt i Birkkala, allmänt aktad, förmäld med Eva Granfelt, dotter till majoren G. å Walkkila (se not. under d. 16 april).

(101) Också ett falskt rykte.

(102) Denna anekdot omtalas även annorstädes.

(103) Ofvanstående reflexioner bidraga att förminska den nimbus av nästan halfgudsglans, som mången – kanske på grund av vår störste skalds taflor ur detta krig och även med stöd av den snillrikaste prosa törs, som behandlat partier ur detsamma, skildringar – vill låta omstråla flera än dem, det förtjena; då visst på andra sidan ett större flertal, bedömande allt och alla efter sin egen platta materialistiskt vardagliga måttstock, icke veta, huru långt de skola gå i kall likgiltighet för hela detta, för mången deri deltagande väl omedvetet, men icke desto mindre utomordentligt nobla krig, och ej kunna bringas att fatta, huru de vore skyldiga att åt dessa qvarlefvande trötta veteraner genom erkänsla söka afbörda den verkligen obetalbara hedersskulden för egande frihet m.m., likasom detta flertal icke nånsin inser, att hedersskuld är annat än ”spelskuld”, såsom de ock är omogna t.o.m. för den frihet, de åtnjuta. – Vår förf. synes oss vara en av de få, som nästan uteslutande omgifna av sinneverldens krassare inflytelser ej mer eller mindre blunda för dem, åtminstone icke bringas till tystnad, utan med sin själs rena stål, skarpare härdadt med ökad spänstighet kastar det usla bort från sina krigare-idealer.

(104) Slaget vid Pulkkila stod d. 2 maj. Uppgifterna om den gjorda segervinningens resultater är hos de skiljda förff. något afvikande.

(105) Det kunde möjligen utredas, vilka dessa sannskyldiga händer äro; möjligen finnas de ock efter ett halft sekel ganska välbehållna ännu, men denna fråga hör till enskildheternas område.

(106) Silfverrubeln hade då i Finland ett jemförelsevis lågt värde i förhållande till det svenska myntet. Ännu många är efter kriget var detta händelsen. Från Brahestad känner utg. specielt genom en numera gammal man, då gosse, vars moder med brödbakning gjorde goda affärer på ryssarna, att varma, just ur ugnen komna hålkakor betaltes onekadt med en rub. silfver stycket. Men betaltes ock ett rubelstycke för mången obetydlighet, så betaltes också ofta värdefullare saker ej högre än med samma rubelstycke: man tog vad man fick.

(107) Dessas försökta utspridande inom krigshären började egentligen i Pyhäjoki-trakten någon tid före drabbningen.

(108) Har väl afseende på Fahlanders affär i Kärsämäki och Malms vid Nissilä i Iidensalmi.

(109) Troligen Erik Ollikainen. Även ett par andra bönder, som utmärkt sig denna tid, nämnas av Montgomery, men den förste fick hederstecknet för tapperhet i falt och är synlig även sednare på sommaren. Till deras tjenst, vilka bättre kunna upplysa om de i sammanhang med Savolaksbrigadens verksamhet utmärkte bönder, varibland Ollikainen ooh Tiianen mest framstå, må nämnas, att under sommaren i Toivola någon tid uppehöll sig av medelstor vext, en (vilken veta vi ej), som av befälet ikläddes kaptensuniform och gick med lång slängsabel, sådan de flesta officerare lagt sig till under kriget i stället för de vid dess början av dem begagnade korta stickertarna. Denne lär endast talat finska och hade före arméns uppbrott från Toivola begifvit sig derifrån, såsom vår sagesman, en av Zidéns fordna vapenbröder och närmaste män, trodde, till Sverige. – av Tiianen har utg. sett en rapport i original.

(110) Opartiskheten förmår oss att medgifva, det till utseendet åtminstone liknande fall inträffade även bland finnarne, ehuru ett exempel, som genast skall omtalas, under omständigheter, vilka göra det vida vägnar ursäktligare. Utg. minnes från sin barndom händelsen omtalas, minnes den ock från mognare ålder. Han påminner sig ock ganska väl hjelten i händelsen, fältväbel H. vid B. kompani, Åbo länsregemente. Denne hade vid något tillfälle under kriget jemte en liten afdelning blivit afskuren och tagen av en rysk övermakt. Finnarne skulle eskorteras av en mindre trupp, men man hade icke vårdat sig om att fråntaga dem deras gevär, icke ens undersöka, om de voro oladdade. Detta voro de ej, åtminstone icke alla. Sedan truppen en stund vandrat, observerade H. möjligheten av befrielse och denna tanke nedtystade varje annan, kanske ansåg han ej heller sin trupp, såsom oafväpnad, sannskyldigt fången, utan berättigad att, der ej öppet våld hjelpte, gå till väga med krigsputs, ty serdeles väl underrättad om den av bruket helgade folkrätten i krig var, såsom man av många anekdoter ser, ej underbefäl och manskap heller hos oss. Alltnog, H. marscherade med oändrad min framåt, låtsande om intet, men i korta ord på finska gjorde han sig underrättad om att kamraterna hade gevären laddade, bad dem hålla sig i ordning, lyda hans kommando och följa exemplet. När han märkte sina bevakares fortfarande sorglöshet, befallte han: fyr! och bröt sig med sin trupp igenom till skogs, varigenom han helskinnad sökte sig fram till hären. – Såsom bevis på bristande kännedom om krigsbruket kan tjena, att soldater stundom plundrade fallna fiender på allt, som kunde användas, att de t.o.m. någon gång, för att derigenom sättas i tillfälle att plundra, dödade fiender, som de kunnat taga till fånga, att de vårdslösade sårade fiender, som möjligen kunnat bergas av dem, men ej av de sina; dock detta skedde, der icke obekantskap med civiliserade nationers krigsbruk, en eldad, kanske för ögonblicket missledd, patriotism, ett av det förvildande krigstumultet ohejdadt lössläppt hat till och förtjent hämnd på den afskydde fienden var orsaken dertill, helt naturligt deraf, att var och en är sig sjelf närmast och att de sårade fiender, enligt vad som påstås, ofta så hade det bättre, än om de upptagits av de sina, jemför t.ex. uppgifterna om Lappo och Kauhajoki. Exempel finnes ock, att enskilda okunniga finska soldater skjutit, åtminstone i krigets början, på parlementär, men sådant skedde ännu mot krigets slut, t.ex. före början av Wirta-bro-affären av trupp under befäl bland ryssarna, se relationerna derom. Såsom bevis på det förra och en ädel fiendes uppfattning deraf må anföras enligt meddelande av en vid tillfället närvarande officer följande. Denne, berättaren, var jemte Löjtnant Fredr. Willebrand, vanligen kallad Pontus W., från Uskela på fältvakt med 100 man infanterister och några dragoner nära Pohjois, der en bataljon stod, en mil från generalitetets station, Tavastehus, just omkring den tid befälet överflyttades från Klercker till Klingspor. En rysk husarofficer hemtades såsom parlementär, klagande över att en dragonvedett skjutit mot honom, ehuru han på öfrigt sätt tillkännagav sitt parlementärskap. Parlementären beledsagades till högqvarteret och återvände derifrån i sällskap med adjutanten, friherre Stackelberg, som medförde ordres, att dragonvedetten skulle hängas, vilket var ett vanhederligare straff än att arkebuseras. Då den ryske officern förnam befallningen, började han bedja för vedetten, förklarande honom oskyldig till det föröfvade dådet, så vida han säkert var okunnig om att hafva gjort annat än sin pligt, utan härledde sig sådant ifrån dragonbefälets försummelse, att upplysa sina underlydande om deras skyldigheter. Detta den ryske officerns uppförande, ehuru naturligt och enkelt rättvist det kunde vara, beundrades, och vedetten, som, då ingen skada var skedd, skulle uppoffrats åt den oblidkeliga rättvisan, eller, om man så vill, för den chevalereska artigheten mot en fiende, blef benådad. – Men för att efter dessa digressioner återkomma till fältväbel H:s okunnighet om att hans handlingssätt ej var rätt nobelt, får sägas, att han först ofta med förnöjelse omtalade denna bravur, men, Sedan han gjorts uppmärksam derpå, att, ehuru mången i hans skor skulle handlat på samma sätt, det likväl ej var rätt, ogerna påmindes om händelsen. Mannen hade vid Pyhäjoki-affärens början i mörkret stående mellan några hus genom en muskötkula från ryssarna, vilka trängt närmare än man visste, fått de par yttersta fingren vid ett tillbud, der mycket mera stod på spel, blott så sårade, att de sedan kroknade. Efter allt vad utg. kan påminna sig, var det med anledning av Siikajoki-striden, som följande lilla uppträde passerade. Vid ett samqväm hade den i samma socken som H. boende major K., den der ville något vara och synas, vidt och bredt ordat om sagde träffning. Fältväbel H., som kanske var så pass lifvad, att han föga respekterade det upplösta förmanskapet, steg ändtligen fram, sköt majoren åt sidan, yttrande: ”vad skall majoren prata, som ingenting kan veta, då majoren ej var med, utan låg bakom stenen, men jag, som var med i striden, vet och skall berätta”. Så skedde. Sanningen torde varit så slående, att majoren ingen upprättelse förskaffade sig. – För att på ett ställe expediera det mest i ögonen fallande av vad ref. påminner sig av samme mans berättelser, så se här. Vid uppmarschen om våren från Björneborg, hunnen till Ömossa (Mettäiä), rastade H. med trupp der. Man skulle bryta upp, men proviantlassen gjorde sig ingen brådska, utan lågo i lugn, då truppen afmarscherade. H., som redan visste av det icke så sällan praktiserade knepet med dylika tillställningar, tog ifrån ett köttlass ett betydligt lårstycke och bad sina karlar förse sig med vad de behöfde. De gjorde så. Proviantmästaren, vad titel och namn han egde, påminner sig ref. ej, blef på det högsta uppbragt över denna plundring av vänner, och förebrådde H. häftigt hans tilltag, men denna förespeglade honom, huru allt ändå var i beredskap till proviantens plundring, den kunde då hellre lemna en skärf att på hederligt sätt mätta eget folk, än att hel och hållen under pretext att hafva fallit i fiendernas händer vanhederligt rikta tu. Utgången hade bekräftadt spådomen. Truppen hade ej avancerat långt, innan några skott bakom i skogen hördes. Köpare, som proviantmästaren anskaffat, voro tillreds, att efter denna tillställda skenattack för ett pris mellan bröder tillösa sig och undanskaffa hela magasinet, varom det nu hette, att fienderna tagit det. Spåren blefvo genom de verkliga fiendernas ankomst igensopade och var och en förblef vid sin besittning. Sådana fredliga affärer, som ej kostade annat krut och laddning, än vad till några lösa skott och förladdning erfordrades, ej annat blod än möjligen några spritkärls flygtiga innanmäte, voro ej så alldeles ovanliga och medförde åt staten ofta större förlust i egendom än blodiga träffningar. Icke underligt derföre, om de funktionärer, – kommissariatets, – som begingo dylika, vanligen blott inför rättsinnighetens krigsrätt åtkomliga förräderier, med afvoghet, ja ofta förakt betraktades av det öppna, fria modets män. Månne icke en Klingspor till någon del har sin fordna kommissariatsbeställning att tacka för den plats i allmänna meningen, han intar, och månne icke detta med rätta, ty en institution, som hyser så mycken depravation, kan ej gerna undgå att fästa demoraliserande smuts t.o.m. vid renare karakterer än hans. Ett par exempel. Vid återtåget om hösten 1808 kom en dag, innan man ännu hunnit till Uleåborg, en man vid kommissariatet, S-g, till L., hans slägtinge. S., som meddelat oss händelsen, var närvarande, men kände icke närmare S-g. Den sistnämnde berättar då för L., att han ernade göra spekulation med förråder i Uleåborg, vilka stodo honom till buds för arméns räkning till ett pris av 12,000 rdr. Han afråddes derifrån av sin hederligt tänkande slägtinge L. Sedan man passerat Uleåborg, berättade han, huru han vunnit på spekulationen, ty han hade på enskildt väg försålt förråderna, naturligtvis ej med förlust, förklarat dem tagna av ryssarna, således förlorade för kronan, som med 12,000 rdr ersatte hans utläggningar. Berättaren, S., hade, vid samma reträtt hunnen litet norr om Brahestad, såsom tjenstgörande kompanichef fått tillsägelse, att i nämnde stads hamn liggande proviantfartyg, hindrade att undanskaffa förråderna sjöledes, finge beskattas för manskapets räkning, så mycket möjligt och behöfligt var. En mängd officerare reste in och togo vad dem lyste. S. ansåg kompaniets förråder, så vida de kunde medsläpas, vara temligen försedda, blott bränvinet, som för den oblida årstiden tycktes mera av nöden, behöfde förstärkning. Derför brydde han sig dock ej om att personligen rekrytera sagde inspirationsmedel, utan sände en underofficerare med skriftlig reqvisition om två fastager. Dessa kommo ordentligt, men påfördes av S. ej kompaniets räkenskaper, emedan från de Brahestadska förråden allt skulle få tagas gratis. Efter krigets slut, då den sista liqviden med kronan skulle göras, afdrogs ifrån S:s lön för kommissariatets räkning ersättning för de av honom tagna två fastagerna på grund av det skriftliga dokumentet. Dock detta är smått. År 1847, således nära 40 år efter kriget, fanns på en nyss förut afliden högre kommissariatsherres egendom i södra delen av landet en mängd soldatflaskor, som begagnats rätt flitigt, likaså begagnades då fortfarande och sades allt sedan kriget begagnats i den ena omsättningen efter den andra i egenskap av hästtäcken, filtar, som varit bestämda till finska militärens behof. Samme kommissariats-embetsman, om vilken man vet, att han visade sig inställsam mot Döbeln, skall en gång försett dennes soldater med mycket dåligt mjöl. Dessa klagade hos D., som tog prof på deras mjöl och, finnande det underhaltigt, uppkallade N. (på något sätt måste vi benämna vår man). Denne ville tillbakavisa beskyllningen, men uppretad framtog D. mjölstruten och säges med dess innehåll bokstafligen i rikt mått nedpudradt kommissariatsmannen, förmenande att det kunde vara godt nog dertill, men ej att lifva modet hos D:s soldater.

(111) General Bulatoff hölls jemte sina adjutanter (åtminstone en av dem vid namn Schulin bodde hos apot. Joh. Julin) fången, behandlad med mycken uppmärksamhet, i Uleåborg. Till hans tolk och biträde lemnades, emedan han kunde ryska, major Spalding, som efter kriget ingick i rysk tjenst och med general-majors afsked bodde i Lovisa.

(112) Björneborgs.

(113) Som uppgavs den 18 Mars (se Montgomery ss. 33 – 41) av dess överbefälhafvare maj. och ridd. C. M. Gripenberg, bosatt i närheten av Borgå. Såsom bevis på den allmänna mening, sagde kapitulation vunnit om sig, berättas, att, då Gripenberg efter densamma en gång på gatan i Borgå mött några s.k. tjufpojkar, hade han, förargad över att dessa ej bevisade hans välborenhet så stor heder, att de skulle helsat på honom, befallt dem aftaga mössorna, men fått till svar: ”nog sitta de fastare än Svartholms fästning.” Så mycken ära tillvann sig denna fästnings försvarare bland befälet, av vilka dock en fjerdedel till namnet bestod av så lysande och stadiga, tillika ärofulla elementer som: Ehrencrona och Ehrenstolpe. Det fanns åtminstone mycken yttre ära eller air vid denna tid hos Representanter av dessa namn. Det berättas, att då lefde i närheten av Borgå en Ehrencrona, löjtnant, vill jag minnas, som var i hög grad bornerad och eldfängd, när frågan gällde hans börds-företräden; för att beteckna dessa, skref han sig ”Gammal-Ehrencrona”. Troligen hade hans autokratiska sinnelag skaffat honom några tingsresor på nacken, eftersom han skall utgjort ett glädjande föremål för de unge tingsherrarnes retsamma gyckel. En gång, kanske bland många, då han uppbragt framkom med utmaning, antogs den och duell på pistoler gick av stapeln. Motparten och sekundanterna voro dock i komplott och vår hjelte skall hafva, träffad av en laddning surmjölk och kullkastad, jemrande ropat: ”här ligger jag i mitt adeliga blod.” – En medlem av familjen Ehrenstolpe, en av de oskyldigare Anjaliterna, i svensk tjenst egande överstelöjtnants grad och trumpetarelön vid adelsfanan, då redan bestående blott av officerare utan manskap, hade vid krigets början bebott Joutsiniemi gård (belägen i Kaugasala invid Sarsa, Längelmävesis gamla utlopp till Boine, och den bekanta Kiehelä-åsen) samt uppehållande sig i Tammerfors, stått väl hos ryska befälet derstädes. av ryska regeringen insattes han före krigets utgång till landshöfding i Uleåborg, sedan han förut hos den svenska ej lyckats genomdrifva till sin fördel delning av Åbo- och Björneborgs län. Ryktbar är hans genom trycket offentliggjorda process med lagmännen Antell och Liljedahl, i anledning av hans anspråksfulla uppträdande mot åtskilliga Uleåborgsboer. En ännu lefvande militär, som efter kapitulationen i Seivis återförde hemförlofvade soldater, råkade nära Uleåborg i delo med en fru, gårdsegarinna, vilken ej tillät inqvartering av militärens hästar i sitt stall. Då denna ändock måste försiggå, klagade hon hos den nyssblifne landshöfdingen E., som ankom och i vreda ord tilltalade den utkallade officeren, sägande, att sådant ofog ”nu under ryska tiden ej mera tåltes”. Upplyst om sanna förhållandet, blidkades han dock, och inbjuden till officerarnes gelag, muntrade han sig ännu en gång med de i förtid av sin befalhafvare bortkapitulerade icke-ryska officerarne.

(114) A., titulär-befalhafvare för Björneborgs regemente, synes av ofvanstående väl ackrediterad hos sina underordnade. Ehuru han veterligen tog nästan ingen omedelbar del i kriget, der han dock, sällskapande jemte andra på samma sätt framstående bögre befalhafvare med Klingspor, följde högqvarteret, varsna vi likväl hos honom samma ridderliga, i seder, sätt och trohet gustavianska anda, som hos hans utmärktare nu i kriget mot Norge fästade landsman Armfelt, med vilken han delade bröd i samma land, lika lefnads- och politiska skiften i ungdom och mannaålder, samt sist fredlig tjenst i sitt afträdda hemland. Det var i denna sista fredliga befattning, såsom kansler för Finlands universitet, den gamle pointilleuse krigaren framstack, då han blef en orsak till, att en av de förste den gryende finskhetens kämpar, kongl. bibliot. Arvidsson, genom slägtskapsband förenad med A:s nämnde, redan hädangångne stallbroder, såg sig nödsakad att lemna sitt fädernesland.

(115) De svenska bönderna vid kusten är snälla jägare. Vigtigaste ämnet vid krutberedning, – salpeter, fanns ymnigt, ty dess tillverkning i dessa trakter hade svenska regeringen mycket uppmuntrat; den hade derför inrättat eget sjuderi med egna dervid anställda tjenstemän, och ännu ett decennium efter Finlands förening med Ryssland fortfor salpeterberedningen att vara en av de mest vinstgifvande binäringar för södra Österbottens allmoge, tills i Sverige mot import deraf utfärdadt förbud, såsom skydd för inhemsk produktion, 1817 gjorde slut på den fördelaktiga exporten deraf till Sverige. Ända till sagde tid betaltes salpetern i Wasa med 7 rdr skålpund. T.o.m. ännu, ehuru allmogen blivit efter sin tid med afseende å tillverkningsmethoden samt de rika lagren av Chile-salpeter vunnit afsättning även till vårt land, qvarstår beredningen i mindre skala, förnämligast uppburen av det sednare och just såsom ersättning, för den salpeter-tillverkande österbottniska allmogen på 1820-talet inrättade, hittills enda och monopoliserade krutbruket i landet; Östermyra vid Seinäjoki i Ilmola.

(116) Den isynnerhet genom biografin över Duncker och Burmans berättelse om femte brigaden kände hjelten. Här påpekas affären i Kuopio d. 12 Maj. Hos Burman ss. 19-32 ser man att den finska styrkan var 150 man, men vinsten i magasinerna större än här uppgifves.

(117) Enligt största sannolikhet en ung officer, vars sannfärdighet stod i ungefär samma anseende som hans lätta moral.

(118) De påpekade torde böra sökas inom en av detta krigs utmärktaste korpser, Björneborgarne, samt, åtminstone till en del, ej vara svåra att angifva. Detta vore ej heller någon förolämpning mot deras minne, då vi betänka den högstämda fordran på patriotism, som förf. i detta ögonblick uttalar, jemförd med den prosaiska nakenhet, som blir resultatet av analysen av hans krigiska omgifnings motiver, verkställd under denna afkylande och dödande vila. Den är ur hans ögonblickliga, konsiderationslöst opartiska ståndpunkt onekligen sann, om ock vi, vana att med tidsafståndets förstoringsglas betrakta guldkornen av denna tids patriotism, ej kunna finna det; men likasom vi, uti samma förhållande satta i en förberedd situation med oväntade eventualiteter och isynnerhet en aldrig anad utgång, helt säkert för en sträng granskare skulle framstå inskränkta och småaktiga, oaktadt de stora och klara vyer, vi efter förskingrandet av dimmorna skapa, så måste också dessa göra det, men få likväl icke nedsättas under graden av i vanlig mening aktningsvärda personer, knappast ens så lågt; utg. åtminstone ville gerna, om möjligt vore, se dem högre ställda.

(119) Gråt ej löser ifrån faran
Tårar ej från onda dagar.

(120) Att förf. med sin reflekterande riktning i anledning av underrättelsen om Sveaborgs övergång ej desto mera fördjupar sig i detta ämne, kunde för oss, som är i tillfälle att betrakta händelsen i sammanhang med dess orsaker och följder, förefalla oväntadt, om vi ej ihågkomma, att man överhufvud i hans ställning, så olika vår, ej kunde i samma ögonblick, som en ännu obestämd nyhet (se det följ.) anlände, göra den till substrat för vidtutsväfvande kombinationer och omdömen, ja, såsom ock av det följande finnes, kanske ej ville det.

(121) Claes Gripenberg, som då hade befattning med bataljonens ekonomi, sednast bankodirektör och statsråd, en utomordentlig ordningsman redan i yngre år, var, der man i Finlands hufvudstad såg honom högrest, 80-årig med det humana uttrycket och bärande svärdsordensbandet, en vacker och älsklig företeelse av en finsk militär från en tid, som varit. Han dog högaktad för några år tillbaka i Helsingfors. Han var den andra i ordningen av bröderna i en krigisk fyrväppling. Den äldste var generalmajoren Hans Henr., egare av Voipala i Sääksmäki (der sednare sockertillverkning av vitbetor i vårt land försökts av en son, f.d. landshöfdingen) och far till den straxt längre fram nämnde 17-årige Gust. G.; den tredje brödren, Nils G., utmärkt genom sitt vackra utseende, hade under förra kriget mot Ryssland, då han med några kamrater torde oberedd på fiendtlig påhelsning vilat sig i det fria, blivit till öga och näsa vanställd_ av spillrorna från en sten, som träffades av en kula, eller troligen rättare, som v. Döbeln säger, att vid Porrossalmi-striden löjtn. G. fick vid första granatskotten om morgonen en splint, som borttog venstra ögat och näsan. Den fjerde brödren hette Carl, deltog i kriget och lefde i Ulfsby efter freden.

(122) Arbetet är av en resande tysk litteratör, men uppgifterna deri meddelade av en prestman i södra Sverige enligt något ställe i de Schinkel-Bergmanska minnena, der ock namnen upptagas.

(123) Fänrik, omnämnd i rapporten för affär vid Artsjö och Kähölä (Vegesack, Ant. s. 76) i Febr. jemte Fänr. Austrell (egare av Pekkala gård, fideikommiss i Ruovesi). Båda erhöllo svärdsorden derför. Det är möjligen afundsjukan, som påfunnit, att, när man ville utmärka sonen till en brigadchef, vilken vid tillfället på fältvakt, genom överdådig tapperhet, såsom mången tyckte, onödigt uppoffrat en hop eget folk, kunde detta icke ska med utseende av rättvisa, om ej hans i bragden åtminstone lika delaktiga äldre kamrat ihågkoms på samma sätt. Man tillskrifver en icke fullt sanningsenlig rapport av Austrell över denna, en av de första affärer, ordensutnämningen. Det säges ock att en systerson till Klingspor, löjn. vid Nylands dragoner för samma affär blivit riddare. G. skall ansett sig oförtjent av orden och derföre ej velat mottaga den, men förmåtts dertill genom föreställning, att ett sådant afslag vore ett ogillande av konungens åtgärd. G. som (enl. v. Döb:s Ant.) varit med vid Kuuskoski, Siikajoki, Lappo, Kaukajoki, Lappfjerd och Juthas, sårades vid Lappo, qvarstadnade efter freden i Sverige, insatt av sin gynnare v. Döbeln i N. Skånska infant.-reg., men kunde ej glömma sitt fäderneslands fiende, utan ingick jemte en landsman och kamrat, G. Aminoff, i Westphalisk tjenst och följde 1812 med Napoleons armé till Ryssland, der han stupade vid Smolensk; A:ff afhördes ej heller. – Åtminstone två andra riddare, hörande till 2:dra brigaden, kreerades vid denna tid: kapt., frih. Carpelan och löjtn. Brakel. Men de sex denna dag dubbade voro, enl. Björnstjerna, Adlercreutz av svärdsorden med stora korset, samt av svärdsorden: Suremain, v. Otter, Ramsay, Gripenberg och Björnstjerna sjelf.

(124) Någon slags tornérspel av ryttare, beväpnade med lans, vilka i fullt språng skulle träffa mohrhufvuden av papp eller uppfånga en stor ring; deraf benämningen: ringränning. De högre officerarne och kavalleriets torde här med någon framgång kunnat uppträda, ej de öfriga, ehuru de under marscherna voro beridna eller åkande.

(125) av de nyss i Finlands Tidningar offentliggjorda uppgifterna om de av finska härens veteraner, som upplefvat femtioåra-minnet av sin strid 1808 och 1809 för fosterlandet och vilka uppgå till åtminstone 585, finner man en icke ringa mängd av Sveaborgs garnison, mest av de der vid fälttågets början förlagde reserverna, mindre av de värfvade trupperna, som efter otroliga besvärligheter sökte sig fram till hufvudhären långt i norden genom det av fiender besatta landet.

(126) En underofficerare från Karkku, der han en tid egde Koskis rusthåll (vilket kan ihågkommas derför, att en av dess förre egare, en Carolinsk krigare, Lauterback, begrafven under Karkku kyrka, der i denna dag framställes i en kolossal, hoptorkad mumie, ett värdigt exemplar av Carl XII:s män), sedan Järventaka. L. återvände från Sveaborg efter kapitulationen och således icke blott lefde, utan sökte göra sig lifvet gladt enligt tidens sed.

(127) Kapten L. på Storgård i Ulfsby nära Björneborg, en son till den äldre och bror till den yngre doktor L., båda kyrkoherdar i sagde församling, var förmäld med en fröken Bromansköld, moster till den sednare korrespondenten, baron C. M.

(128) Henr. Joh. G., f. i St. Mårtens socken Koskis kapell, vid sagde tid pastorsadjunkt i Finström, † 1838 såsom kyrkoherde i Högby på Öland.

(129) Er. Arén i Finström. Se vidare om hela ”Folkrörelsen på Åland 1808” den läsvärda skriften med sagde titel av K. A. Bomansson, Sthm 1852, samt för de båda männens biografier förnämligast ss. 121 – 127.

(130) Har väl afsende på löjtnanterne vid marinen Kapfelman, Cronstedt och Lagerhjelm, som sednare med sin styrka till sjös understödde företaget, men till en början ingalunda ledde det, ehuru den förstnämnde på ett i krigshistorien vanligt sätt i rapporten till konungen tillskrifver sig och sin närmaste omgifning all förtjenst, en uppgift, som vetat vinna burskap i historien.

(131) Utgifv. har från andra håll hört den storvexte G. omtalas såsom en, vilken icke i högre grad egde de egenskaper, man gerna söker hos en andans man. Även en brist på yttre politesse lärer gjort hans väsende något kantigt. Så berättas, att då han efter sina åländska bragder en gång i Stockholm besökt ett värdshus, hade några unga officerare ansett sig i honom fått ett lämpligt objekt för gyckel, men då G. tydligt erfor deras afsigt, hade han gifvit tillkänna, att han ej vore sinnad att underkasta sig några förolämpningar och, när fråga väcktes om upprättelse, antydt, att valet mellan värja eller pistol var honom likgiltigt. Vid förundran häröver uppdagades vem G. var, då krigarne, som säkert ej hade speciminerat lika väl, fallit till föga.

(132) Händelsen, som ej påträffats omtalad annorstädes, måste, såsom ock antydes, vara ett tomt rykte. Den ifrågavarande generalen kan ej vara någon annan än Simon Vilh. C. (Finlands minnesvärda män Del. 2, s 380). Den icke nämnda skådeplatsen för, den omtalta händelsen hade väl ansetts vara någonstädes vid femte brigadens väg, emedan C. uti Iidensalmi socken egde ett säteri Vilhelmsdal (kändt för dess helsokälla, som ofta begagnades på en gång av ett parhundrade brunsgäster ibland allmogen i Savolaks, vilken ännu – troligen såsom en efterdyning från den ekonomiska tiden i vårt land, då vid många städer och flerestädes i landsorten inhemska ”surbrunnar” anlitades och egna brunnshus vid dem voro anlagda – har för sed i flera socknar, att i två, tre veckors brunnskur söka en förlorad helsa). C., som till 1791 varit och åter ifrån 1809 blef landshöfding i Kuopio, bebodde väl också vid sagde tid detta säteri, varifrån den redbare, okonstlade, anspråkslöse mannen plägade inresa till Uleåborg, förande smörbyttan bakom vagnen, från vilken plats den dock åtminstone en gång, vid hans framkomst till stadsqvarteret hos en bekant handlande, befanns bortstulen. Att general C. under denna tid, då 1:sta brigaden efter bataljen vid Siikajoki till uppbrottet derifrån i Juni efter islossningen låg inqvarterad i S., besökte Siikajoki vet utg. av en åboländsk officerare, som på den över älven för tillfället slagna flottbro en gång påträffade en i gammal överrock med svärdsordensband i knapphålet klädd gubbe, som tog de militära inrättningarna i ögonsigte samt vid det anknutna samtalet namngav sig såsom general C.

(133) Magist. Jak. C., f. 1732 †1809, broder till d:r And. C. i Gamla Carleby (vilken utmärkte sig som riksdagsman och ekonomisk skriftställare) samt till den äldste av dem, Sam. C., e. o. filos. adjunkt vid Åbo akademi, vilken åter, en verklig vetenskapsman i det praktiska lifvets tjenst, redan ett halft sekel tidigare (1757) drunknade i Niska fors i Kumo under förberedelserna till en skeende strömrensning i den vigtigaste flod i den då genom sitt läge och förhållanden i öfrigt mest uppmärksammade del av landet. Arbetena för Kumo-elfs segelbargörande fortforo ända till svenska tidevarfvets slut; så arbetade ännu 1807 soldater i närheten av Ronkka (der älven, görande sin böjning åt nordvest, genomskär den ödsliga, vidlyftiga mossen, ett tillhåll för sjöfågel) på en kanalanläggning, som under ryska tiden övergifvits, emedan man skall ansett den föga kunna komma att motsvara ändamålet tillfölje av någon felaktig beräkning vid afvägningarna.

(134) Eden affordrades å rådhuset under tiden general Emin var civilguvernör i Wasa. Hans biträde vid skrämmande till edens gående var landshöfdingen, f.d. kammarrådet Wanberg, om vilken, såsom det säges mycket franskt förfinade man, den även på andra tillämpade anekdot berättas, att han vid åsynen av det under Gust. III i dorisk stil uppförda hofrättshuset i Wasa med förundran frågat ”om ett så vackert hus blivit uppfördt i landet?” Genom en mängd krigiska demonstrationer i Wasa skrämdes åtskilliga att aflägga eden. Flera av stadens borgerskap vägrade dock, t.ex. kommerserådet Falander, handlanden Roundell m.fl.; borgmästaren Högman skall blivit framdragen ur ett skåp, bland tjenstemännen vägrade den hederlige, men något excentriske advokatfiskalen vid hofrätten, lagmannen Bergvall, som med mycken effekt uppträdde och förklarade med hög och stadig röst att, ”så länge han hade en blodsdroppa qvar i sina ådror, skulle han blifva den ed trogen, som han svurit sin konung och sitt fädernesland.” Han jemte Falander fördes såsom misstänkte till Åbo, lagfördes provisionelt, dömdes att skjutas, men förskonades på vänners förböner och sändes till Sverige, der båda adlades med namnet Wasastjerna, (se Minnen fr. Finska kriget av C. E. Bladh, Sthlm 1849, vars förf. – en son till superkagören, sedermera kanslirådet Bladh, den förste av kejsar Alexander I utnämnde adjointen åt finansexpeditionens chef – till följe av det obestånd, vari fadrens affärer genom ryssarnes plundring av hans egendom Benvik i Nerpes under bondekriget derstädes hade råkat, samt tillfölje av genom dervid liden misshandling, förstörd helsa, såg sig föranlåten att lemna landet och övergifva sin juridiska bana. Han blef handlande i Montevideo, men förlorade sin der förvärfvade egendom genom skeppsbrott vid överflyttning till Sverige och dog i sistnämnde land vid början av 1850-talet Han är även känd som förf. av ”Resa till Montevideo och Buenos Ayres”. Hans förtjenstfulla faders biografi är intagen i hans här först citerade arbete). Bergvallska grenen utdog med honom, som qvarstadnade i Sverige såsom tjensteman vid Kongl. Nummerlotteriet; den Falanderska åter fortplantades genom F:s 6 söner. Ur slägten Falander ha ock de adliga ätterna Tigerstedt och Edelstam utgått, den sistnämnde från en av detta krigs män: överste F. av det Falanderska, antiryska partiet foro åtskilliga undan till Sverige, t.ex. handlanden Rahm.

(135) Falanders öde är antydt i föreg. not. Han återvände till Wasa, dog några år sednare och var icke allenast en trogen anhängare av Gust. IV Ad., utan hade redan för sin tillgifvenhet mot hans fader, Gust. III, blivit, då han före Gefle riksdag av konungens parti var utvald till riksdagsman, försåtligen överfallen och nära mördad å sin hemort (se ”Bidr. till hist. om Gust. III:s sednaste regeringsår” av docenten i historia vid Upsala univ. C. F. J. Wahrenberg, införda i Bergstedts tidskrift för litteratur 1851). Mordförsöket skall verkställts av en bondkarl från Runsor nära till staden belägna by med en knif, som mannen en stund förut afhemtat från den såsom F:s hatfullaste medtäflare mer än en gång stämplade persons kök och som gerningsmannen efter dådet fällt på skådeplatsen för sin bragd, just den gata (postgatan kallad), der svenskarne under Bergenstråle d. 25 Juni 1808 inföllo i staden, nära till det s.k. Neumanska, sedan Withanderska huset. Wasa hofrättsarkif torde innehålla vidare i den icke fullt utredda saken, Ännu mindre utredt torde vara, på vars anstiftan ett av landets största fartyg, helt nytt, tillhörigt F. och hemkommet med saltlast, första natten efter ankomsten uppgick i lågor. Ryktet skyller likväl en afundsman. Det svenska partiet, som under ryssarnes vistelse i Wasa intog en undertryckt ställning, lyftade efter deras d. 30 Juni skedda aftåg åter på hufvudet, och de som betecknades såsom ryssvänner, deribland sådana, som redan under Gustaf III ej räknats till konungsligt sinnade, fördes av folket, utan att auktoriteterna gjorde eller förmådde göra motstånd, ned till hamnen, Brandö, och överlemnades åt befälhafvaren på ett der liggande krigsfartyg för att överföras till Sverige och ställas för rätta. Men befälhafvaren förklarade sig ej hafva utrymme för sagde arresterade och ej kunna taga någon befattning med dem, varföre dessa, vilka redan dragit försorg om proviant åt sig under resan, fick återvända. Till dem hörde sedermera kommerserådet Herm. Höckert och hans son mag. Joh, H., samma år utnämnd till kollega i Uleåborg, dit han till höstterminen ankom över Stockholm. Denne, sist kontralftsprost i Pedersöre, är häruti utg. sagesman.

(136) Ehuru denna episod ännu mindre än mången annan hör till teckningen av kriget eller just då förhandenvarande tid, så införes den dock framom några enskildheter av ännu enskildare intresse dels för kontinuitetens skuld, dels för sin egendomlighet, dels såsom bidrag till ortens och en slägts historia, vilken mer än mången annan genom sitt ursprung tilldragit sig uppmärsamhet. Besynnerligt är likväl, att den ifrågavarande Alftan icke nämnes varken i Strandbergs ”Åbo stifts herdaminne, eller i ”Sursillska genealogien”, ehuru både hans broder och flera slägtingar är nämnde, samt berättelsen, såsom nedan synes, bestyrkes av flera personer. Förf. som även i sednare tider lefde i sådana förhållanden, att han väl kunnat kontrollera uppgiften, har ej heller bestridt densamma i sednare handlagd version av dagboken. Utg. har ej för tillfället haft tillgång till äldre promotionsprogrammer för Sveriges dåvarande universiteter för att tillse, om en sådan magister funnits; icke heller är saken nu av den vigt, att han på orter, som vederbort, anställt källforskningar. Något misstag om mannen måste likväl vara för handen. Han kunde, såsom lefvande 1808, icke gerna vara bror till kyrkoherden i L., Joh. A., emedan hans fader då varit kyrkoh. i Storkyrö Isr. A., som dog 1712, samt hans moder den av Isr. A:s hustrur, som dog 1697. Detta bestyrkes ock av uppgiften, att han 1794 föranledts att flytta från L., men detta kunde ej ske med anledning av den uppgifne brodrens dödsfall, ty han dog 1755, men väl afledo 1794 så väl Joh. A:s efterträdare och måg Jak. Frosterus och dennes femte hustru. Anmärkas må, att denne F. i sitt fjerde äktenskap med företrädarens dotter Magd. A. hade bland andra 2 stumma barn. Sannolikare vore således mag. A. icke bror, utan son till Joh. A., samt svåger till F., i fall man icke vill antaga, att han ej hetat A., utan Holmudd och varit bror till läkaren H. (vilken här uppgifves såsom hans systerson) på grund av en uppgift i Strandbergs herdaminne II, s. 43, enligt vilken kyrkoh. Holmudd i Malaks i sitt äktenskap med en dotter till prosten Alftan i L. haft bland andra barn utom läkaren en son Isr., ”som blef phil. mag. och dog i sin medelålder i Lohteå, samt var stundom flere år stum;” varföre han dock skulle vistats i L., då fadren lefde till 1795 i Maalaks, synes fremmande. Även Sursillska geneal. bekräftar, trol. ur samma källa, som Herdam., Isr. H:s död i medelåldern. Herlinernes kusinskap är för utg. också ännu outredt.

I förbigående må nämnas, att slägten Alftan skall härstamma från en drottning Karin Månsdotters broder, kapten vid konungens lifgarde, vars dotter blef gift med sedermera lagmannen över Helsingland och Medelpad Hans Eriksson, belönad med en kungsgård i Alfta socken. Sonen Erik H:sson, lagm. i Helsingland, var fader till Er. Alftanus, kyrkoh. i Töfsala 1623-39, vilken sednare i 2:dra giftet hade Emerentia Tott, härstammande, enligt förmodan, från den Henr. T., som var gift med Erik XIV:s och Karin Månsdotters dotter Sigrid Wase. En son till Er. A. var kyrkoherden i Storkyrö Isr. A. (Lönboms upplysn. i Sv. Hist., samt Åbo stifts herdam.). av Sursillska genealogiens utgifvare har ref. inhemtat den berättelse, att Kon. Erik XIV i anledning av någon familjehögtidlighet skall till en av Alftanska slägtens förfader skänkt en silfverkanna, vilken på yttre sidan haft två bucklor, vilka genom skrufvar kunde öppnas och i vilka förvarades små pergamentsskrifter, innehållande en beskrifning, fortsatt till sednare tider, om gåfvans orsak och kannans egare. Denna familjeklenod hade bibehållits inom slägten till början av detta århundrade, då kommerserådet Kyntsell (d.ä. av två bröder?) i Gamla Karleby, såsom förmyndare för någon kvinlig ättling av familjen (m:ll Frosterus), för att utan behof realisera egendomen, försålt den i Stockholm till någon guldsmed.

137) Joh. A. var blott en gång förmäld, efterträdaren Jak. Frosterus deremot 5, samt kyrkoh. Holmudd i Maalaks 2 gånger.

(138) Den, som icke sjelf erfarit det, kan svårligen göra sig föreställning om mängden och plågsambeten av mygg i norra Finlands och Lapplands skogar. Det är vissa tider nästan ogörligt att med någon del av kroppen obetäckt qvardröjande på ett ställe uthärda dessa smådjurs angrepp, vilka, dä man rör sig, bilda snarlikt en kometsvans efter den undanilande.

(139) Missbelåtenhet över, att icke kunna blifva eller hafva blivit primus vid en magisterpromotion, hör man ofta anföras som orsak till det ena eller andra oväntade beslutet hos män, utmärkta genom lärdom eller äregirighet, och detta troligen oftast utan skäl. Så har, förmodligen förf. ovetande, påståtts om icke mindre än två honom mycket nära stående personer, som studerade på filosofisk grad, men afstodo från dess tagande, att de, seende sig icke kunna komma ifråga till primatet vid den promotion, som varit dem närmast, såsom man säger, slagit om.

(140) Bröder, tjenade vid Österbottens regemente; de voro ursprungligen tre vid samma korps, men den yngste, sergeant (Vilhelm F.), bosatt i Solf, hade före kriget tagit sig sjelf av daga. De båda andra, av vilka den äldre torde hetat Gustaf F., den yngre, nyss blifven fänrik, Karl Fredr., bodde, löjtnanten på sitt boställe i Wassor av Mustasaari nära gränsen av Wörå, der han skall färdats omkring för att roa sig och druckit tappert om med bondgossarna; den yngre i Munsala. Löjtnanten hade under kriget befäl över 2:dra brigadens tross, fänriken tjenstgjorde någon tid som adjutant vid samma brigad, kanske medan den unge Gust. Gripenberg, såsom sårad vid Lappo, ej var tjenstför (Döbelns Ant. Del. I, s. 231). K. Fr. H. var gift med en dotter till f.d. stabslöjtnanten vid Österbottens regem. A. Vargelin, om vilken hans chef överste v. Numers, en gång uppbragt över någon försumlighet, inför fronten vid mönstring yttrade: ”jag vet slutligen intet bättre råd med löjtnanten, än att låta bedja för er i Maxmo kyrka”. Löjtnanten torde bott i närheten der vid samma kapells kyrka översten innehade sitt boställe, Tottesund (en del av Wörå socken hörde till Claes Åkesson Totts grefskap Karleborg). Enligt den tidens militära esprit ansågo de andre officerarne, att W. borde utmana översten, men han som väl kände, att det passerade ej skulle störa det goda förhållandet dem emellan, lemnade saken dervid. – En syster till Herlinerna, utmärkt genom sin skönhet, var gift med afskedade kaptenen vid Österb:s reg. Hedman (son till prosten i Wasa P. H. och en dotter till medicine professorn Spöring). Denne kapt. H. hade genom stort pultroneri vanhedrat sig i kriget 1789 (se detaljerna hos v. Döbeln Del. I, ss 105-106) och av sin far erhållit ett ensligt hemman (Norrminne) beläget i en afsides del av Mustasaari socken för att der aflägsnad dölja sin nesa. Hans tapperhet torde sedermera visat sig blott som en brutal svartsjuka.

(141) Döbeln Del. I, s. 231 uppger cheferna för underafdelningarna vid 2:dra brigaden.

(142) D:r C. i Gamla Karleby. Cainberg var elev av Sergel och har förfärdigat de fyra relieferna, föreställande scener ur Wäinämöinens lif, de första kända framställningar i skulptur från finska mytologiens område) på väggarna i det genom Porthans åtgöranden av Gust. IV A. 1802 grundlagda, 1815 fulländade f.d. universitetshusets i Åbo solennitetssal. Cainbergs mindre reglerade lefnadsordning slutade hans dagar i förtid.

(143) Landtmätaren Boisman.

(144) Kommendanten, C. O. Cronstedts adjutant, återvände i svensk krigstjenst.

(145) Sednare inspektor hos grefve Aminoff på överste-bostället vid Björneborgs regera., förmald med en fransysk guvernant derstädes, de Gervais, och död med fältkamrerares afsked på sin egendom Lillvahe i Eura i slutet av 1858.

(146) Detta är ett betecknande uttryck för karakteren av de djupare sinnenas på denna tid religiösa uppfattning, en förståndigt reflekterande moral. Den är en trogen efterklang av förra seklets ”Aufklärungsphilosophie.”

(147) Thom. Cannelin.

(148) De sista bataljonerna av Sveaborgs garnison överfördes för islossningens skuld på båtar. (v. Suchtelen).

(149) Redan under mera än en grad sydligare bredd ser man från Juni månads början, läsa vid fönstret natten igenom. Nordens vår och sommar är lika överraskande herrliga genom sitt ljus, som dess höstvinter genom sitt afgrundsmörker. Den härvid ovanes ögon, som under den sednare knappt hinna få sigte på ljus och rätt uppvakna, ha svårt att under de förra tillslutas för att genom vilan afbryta njutningen av det glädjande ljuset.

(150) Afser säkert underoff. Hakes expedition genom Kelvio åt Nedervetil.

(151) Major icke överstelöjtnant såsom Runeberg låter honom vara) Otto v. F., som gjorde ett ströftåg till Perho, der ryssarnes förlust varit (Montgomery) något större, än här uppges och varefter han gick till Saarijärvi, hufvudskådeplatsen för hans duster. F., som jemte två yngre bröder tjenade under detta detta krig, var sonson till den under Carl XII:s krig två gånger i rysk fångenskap förde, två gånger derur rymmande liffländaren Joh. Henr. F., försvararen av Kajaneborg 1716, och vars familj adlades 10 år efter det han sjelf stupade ”vid Willmansstrand på näset”.

(152) Den landstigning, man visste skulle ske, inträffade först d. 24 dennes, bestående av föga mer än en åttondedel av här uppgifna antal.

(153) Warkaus (Laivanlinna) hade tre veckor tidigare blivit återtaget, men var nu redan igen övergifvet.

(154) Kapten vid Björneborgarne, en av deras ut märktaste officerare, en man med klart hufvud och mycken bildning, noggrann i tjensten. Såsom bevis: en av hans soldater hade av chefen, överste Grönvall blivit ådömd 25 prygel och en ung G;, numera major, fick ordres att leda bestraffningen. Men denne, ännu en blödig gosse, hade ej hjerta att låta gifva mera än 5. Förtörnad över insubordinationen, fordrar B. hos översten straff åt G.; denne underrättad om förhållandet, vill bistå den vekhjertade ynglingen, lofvar efterse i ordres-journalen befallningens lydelse, raderar tvåan i talet 25 och visar B., att blott 5 prygel blivit tilldömda soldaten. – B. var till vexten kort, hjulbent och hade sitt boställe i Kumo socken.

(155) En vacker yngling och fin fruntimmerskarl parforce. Med en av hans systrar lefde den förut nämnde utmärkte, även av Döbeln under 1789 års krig berömde, överste Grönvall i ett ej alldeles lyckligt äktenskap. M. B. dekorerades nu för tapperhet vid Revolaks.

(156) M. by är belägen ej i Kelviä, utan i Lohteå socken 3/4 mil söder om kyrkan. Se not. under d. 1 April, som talar sannare.

(157) Störst var väl sommarens över nejden utgjutna behag, sammanstäldt med invånarnes, såsom först här oblandade svenskars, större snygghet och välmåga, än i de hittills norrifrån genomtågade socknarna. Orten förefaller ock, odlad och bebyggd som den är, omkring det densamma genomflytande vattendraget och med sin rikare skärgård än vanligt är i Österbotten, som en oas, efter det man övervandrat Kronoby-åsen med dess stelnade sandvågor, beväxta med barrskog, vilket allt betecknar största delen av den 1 1/4 mil långa vägen från Gamla Karleby hit. – Kyrhoherde var här vid denna tid kontraktsprosten, mag. Henr. Aulin, som jemte några av sin familj kunde afge ett tacksamt ämne för tragisk behandling. Det fanns hos dem något vulkaniskt i karakteren, förenadt med envishet och styrka. Den ifrågavarande gjorde under brinnande kriget prostevisitationsresor. Tillfrågad derunder i ett pastorshus (i Kelviå?) av frun, huru han just nu vågade och hade tid till dylik tjenste-befattning, svarade han, medveten om sin ihärdighet: ”vet kusin, om ryssarna skulle sitta i ett hörn av rummet, elden i det andra och f-n sjelf i det tredje, så skall Henr. A. ut genom det fjerde”. – En hans dotters förening med en ung bondkarl från grannskapet tillät han efter mångfaldiga böner först i sina sista dar, ehuru den genom flera panter bevisade förbindelsen fortfarit under hennes vistelse hemma. Icke ens sedan bodde mannen på prestgården. Den ene sonen, kaplan i Gamla Karleby, fanns död om morgonen å fadrens begrafningsdag, med stor anledning att hafva blivit hängd i ett lider av några personer, som derigenom ansågs kunnat sopa igen spåren av sina förbindelser till sterbhuset, fastän det utseende vanns åt saken, såsom hade den döde omkommit, då han skulle upptaga dricksvatten ur en vak på ett träsk, dit han förts natten förut. (Denna natt hade han tillbragt med kortspel i tvetydigt sällskap.) Denne dödes son, en ung prestman med energisk vilja och förmåga och en glöd, färdig att tända i tillgängligt bränmaterial, föll ett offer för sitt sjelfförnekande nit om sina församlingsboers kroppsliga helsa.

(158) Wasa och Uleåborgs läns kronohospital, såsom det och kallades, anlagdt 1631, upphäfvet för ett par decennier sedan. Torde i början, likasom Sjählö hospital i Nagu också påstås, mest upptagits av personer, angripna av den s.k. Elfkarlebysjukan (en art spetälska), men båda förvandlades sedan till dårhus. Då det nya vid Lappviken (Helsingfors) inrättades, förvandlades det på S. till förvaringsort för inkurabla dårar; det andra upphäfdes alldeles.

(159) Familjen bosatt i Jakobsstad (fadren, då redan död, innehade Wasa och Uleå då förenade lagsaga, vars, den sednare nu tillhörande boställe, Östensö, beläget nära Jakobsstad, är uppbygdt enligt räkning på lagmansdömets innehafvares vägnar av samma J) och på långt håll beslägtad med de i Satakunta och Tavastland utgrenade slägterna Idman och Idestam. Den här nämnda fröken (mantalsfröknar kallades döttrar av ofrälse embetsmän, som innehade överste rang eller högre, kanske stundom t.o.m. kaptensdöttrar) omtalas, innan hon blef rubbad, såsom ganska munvig, men skall, redan ett fruntimmer av mognare ålder, fästat tycke vid en ung, behaglig svensk, föreståndare för kommerserådet Lindskogs tobaksplanteringar och fabrik. Obesvarad känsla ansågs som anledning till hennes sinnesrubbning. I detta mindre rediga tillstånd hade hon besökt slägtingar i Åbo. Hon har eljest en viss ryktbarhet för den fintlighet, med vilken bon skiftat bitande skämt med skalden Choraeus, som, ”ett vidunder av qvickhet och förarglighet” (säger Franzén), då i egenskap av privatlärare vistades i nämnde Lindskogs hus. Så berättas, att, då Ch. vid ett tillfälle sagt till henne: ”min nådiga, era ögon lysa som dankar,” hon genmält: ”sådana är goda nog att tändas upp för studentpojkar.” Man bevarar ännu i minnet en vers av Ch. om dessa finska rosor från Jakobsstad och Gamla Karleby (hem för flera grenar av familjen Roos), vilkas tagg, pröfvad av honom, ej ännu verkade annat än att han besjöng dem i verser, som läto även dem känna taggar under rosen.” Den lyder i en variant som följer:

”Flickorna i Jakobsstad
Äro tusenskönor,
Bleka, blyga, täcka, små,
Annars såsom hönor;
Kacklar en, så kacklar två,
Kackla allihopa;
Skrattar en, så skratta två,
Skratta allihopa”.

En annan lyder:

Flickorna i Jakobsstad
Likna tusenskönor,
Vackra blommor, bleka blad,
Resten såsom hönor.

En vältalig fru Mineur helsades av honom: ”se god dag, fru Mineur, som hör, som rör, som kör, som för etc. – ”Till slut väpnade man sig emot hans tunga med ett medel, var emot inga infall förslå”. En nära umgängesvän till Ch. från hans några år sednare inträffande vistelse i Åbo meddelar, ”att Jakobsstads handlande bekämpade Ch. med örfilar, men att han ändock värderade dem”. Svårsmälta kunde för dem vara sådana uttryck, som han t.ex. en gång fällde vid närmandet till ett med läckra anrättningar serveradt bord: ”att sällskapet liknade ett röfvareband, färdigt till plundring”. Bekant genom traditionen är händelsen, då han med ett ämbar kallt vatten, till lif återväckte en dam, som afdånat, till följe av en över henne utspild såsskål.

(160) Frågan är väl ej av serdeles vigt att afgöra, dock kunna läsarterna variera, emedan någon av uppgifterna måste vara mindre noggrann. Visserligen uppges bron vara Essebro d.v.s. den s.k. Herrbron över Esse-å nära dess utlopp, men skedde ankomsten hit (omkring 2 mil från Kronoby) kl. 4 e.m., så var tågordningen nog långsam för mer än 12 timmars marsch; skedde ankomsten kl. 4 f.m., väl något för snabb. Tåget i odräglig hetta skedde väl före ankomsten kl. 4 (således kl. 4 e.m.), men då hade man bordt hinna antingen till övergången av Purmo-å eller ett tillflöde dertill ”Svartbäcksågen” (ån); dit går likväl vägen från Herrbro ej (men väl till Herrbro) genom en trakt utan byar, ehuru de (Kråknäs, Ostensö, Bennäs, Löfö), med något hundradetal gårdar ligga öppet några stenkast från vägen. I närheten av varje bro finns skogstrakt. Osäker är ock uppgiften i följande daganteckning, der utg. ändrat det felaktiga Nykarleby socken till Padersöre. – Hos v. Döbeln uppges (D. I, s. 223), att D., som nu förde förtruppen, stadnat i en god position vid Esse-bro, afsändt en rekognosceringstrupp Björneborgare, som efter 3 dygn hemtade alla underrättelser D. önskade, varefter excellensen uppbröt från Ö. Karleby (d. 20?) och stötte till D. vid Esse (bro). Vi se, att vår förf. med den afdelning han åtföljde, tidigare lemnat G. Karleby och förr anländt till Sundby, der den av D. utsända truppen fattat posto, än excellensen. – I Esse (kyrkan belägen omkr. 1 mil från bron uppåt ån av samma namn) hade skalden Choræi farfar varit en av detta kapells originellaste prester.

(161) I Döbelns Ant. uppges frih. C. v. Otter och maj. Elis Furuhjelm med deras 2 bataljoner Österbottningar och Nyländningar 3/4 mil söderom staden. Fänrik Herlin förde med mannamod förtruppen. av de två bröderna v. Otter, vilka under detta krig så ofta med mycken utmärkelse omtalas (söner till då redan afl. generalmajor v. O. (en framstående anjalit), innehafvare av Selkis i Mouhijärvi belägna översteboställe vid lifdragonerna, kommenderade den ene den afdelning av Österbottens regemente, varöver dess chef överste v. Numers hade varit närmast att föra befälet. Men N. skall, missnöjd att ej hafva erhållit befälet över någon brigad, ej brytt sig om ett underordnadt. Dock omtalas det, att han vid något tillfälle börjat att styra och ställa om denna v. O:s afdelning, varföre O., obelåten med inblandningen, yttrat, ”att det var han, och icke översten, som egde befälet”, men erhållit till svar: ”jag tar befälet av er vilken dag jag vill”.

(162) Under kapten Langensköld, sedermera landshöfding.

(163) På en sidoväg från Sundby.

(164) Jankowitsch, befälhafvare över avantgardet.

(165) Missnöjet med sengångare-rörelserna är synbart. T.o.m. personer, som ej voro män av facket, tyckas redan under sjelfva händelserna inse det okloka i deras ledande.

(166) Kanonaden, som hördes, var den vid Bergenstråles anfall på Wasa från kl. 5 aftonen d. 25 (ej som D. säger: midsommardagen). – Man berättar, att B., stött över att hafva blivit förbigången vid besättandet av något befäl (emot Norge?) av konungen erhållit löfte, att nu operera oberoende av Klingspor, varöver denne varit missnöjd. Huru mycket häraf är sannt, lemnas oafgjordt, dock ge händelserna stöd åt det sista.

(167) Uppgiften om länsmannen har ej funnits besannad. Till W. blef B. väl icke heller narrad, utan torde sagde stad just utgjort ett mål för hans expedition. Obelåtenheten med det i så hög grad felslagna företaget torde hafva gifvit fart åt de förbittrade ryktena.

(168) Således i trakten av det för sin strid om hösten samma år besjungna Juthas vid början av Lappovägen, som armén sedan följde. Sjelfva slagfältet ligger dock omkring ¼ mil ännu längre, framom det s.k. Bränneriet, som nu är raseradt.

(169) Antalet av bönder, som gripit till vapen, är påtagligen för högt uppgifvet.

(170) av svenskarna. Naturligtvis tomt rykte, troligen föranledt av försöket mot Ala-Lemo vid Åbo.

(171) En by, belägen vid övergången från svensk till finsk befolkning nära gränsen till Ala-Härmä. Vid en del deraf, nära älven, överförde d. 24 Juni v. Otter sin styrka.

(172) Derifrån major Ehrenroth (E. på Sestad, sedermera chef för en av de 1812 uppsatta jägarbataljonerna, troligen ”höge herren, generalen” i fänrikens marknadsminne?) d. 8 fördrifvit ryssarna, men sednare av övermakten sjelf fördrefs.

175) I Ala-Härmä av Lappo.

(174) Två bröder som tjenade vid Björneborgarne, av vilka den yngre, fänriken Henr., stupade följande dag vid Lappo. Den äldre, som var löjtnant och hette Jost, sårades svårt vid Nummijärvi den 28 Augusti, tillfångatogs i Wasa och blef sedermera kamererare i finska banken. Enligt en samtidas utsago ledde nyssnämnde Henr. v. Q., en lång, svartmuskig man, hemma från Rautajoki rusthåll, beläget nära till Rautavesi och Tyrvis kyrka, under bataljen, då han sköts, vid handen sin broders son, Johan Edvard, då 14 år gammal, död i Helsingfors 1844, (den sistnämnde var fader till den i Sverige naturaliserade skalden Emil v. Qv.). Afvikande uppgiften av kapt. Brakel och överste Blum, se Döb. II s, 16 o. följ.

(175) På eftermiddagen; kl. innemot 4 säges hos Döbeln, varest, D. II, ss. 3-20, de mest detaljerade hittills meddelade underrättelser om bataljen finnas sammanförda.

(176) På en här ovanligt hög, långsluttande backe, åt denna tid slutet av åsen mellan Kauhava och Lappo.

(177) Säkert den åt venster vid vägen åt Salmi nära skogsbrynet liggande Liuhtari.

(178) Från Kutala by i Karkku socken.

(179) De nämnde soldaterna säkert hemma från Karkku.

(180) av denna familj, hemma i Björneborgstrakten, funnos flera bröder, tvenne av dem, fänrikarne Carl och A. Lagermarck, sårades denna dag.

(181) Skall varit, som man säger, en väldig huggare.

(182) Begrofs först på Lappo kyrkogård, men skall följande vinter afhemtats genom slägtingar för att nedsättas i familjegraf å hemorten.

(183) Dav. G. från Loimjoki, vilken, sedan han förbundits, vid godt mod skämtade över sin blessyr.

(184) Se und. 15 Mars not. 16.

(185) Utgifv. har hört folket på orten berätta i anledning av minnesstenen, som är upprest över B. till höger om landsvägen mellan diket och åkergärdsgården, förvexlande B. och Ramsay, att den ifrågavarande uppstigit på gärdesgården för att över åkern observera fienderna, samt då blivit träffad. Från annat håll har inhemtats, att brodren M. Ad. B., djupt gripen av brödrens fall, för att hämnas detsamma vid stormandet av ryssarnes skyddade ställning, ej gifvit pardon åt dem, som sådan begärde, en handling, vilken han vid lugnare besinning högt ogillat. Minnesvården, en skroflig, mer än famnshög, gråsten, uppställd der B. skall ha stupat, (omkr 1/2 verst från byn), har inhuggna inskrifter, vilka, i anseende till svårläslighet, blivit i senare tider renoverade med svart färg, och är av följande lydelse. På åtsidan mot landsvägen:

Stupade I Segren öf-r
Ryssarna d. 14 Julii 1808
Saknad av Fäderneslandet
och Vapen-Bröder.

På frånsidan:

Magnus Blum Lieutenant
vid Kong Biörneborgs Regemente
och Riddare Svärdsorden.

Denna sten är vetterligen den enda minnessten, som på denna ort finnes över de fallna, vilket nämnes såsom tillägg till Dob.II, 20.

(186) Artilleri-underlöjtnant. Det säges, att han stigit åt sidan från sin kanon för att förbi den skingrade röken bättre kunna se verkan av sitt skott, då han träffades så, att inelfvorna fallit ut. Hans en slägtinge av samma namn (nämnd jemte Zidén vid Haistila, sedermera tillfångatagen och i Tavastehus av befälhafvaren, vars välvilja han vunnit, på sitt ord att hålla sig stilla, hemskickad) hade då svept hans rockskört omkring honom samt lagt honom i diket, emedan ej tid var till större vidlyftigheter.

(187) W., brigadadjutant, var son till en kommissionslandtmätare på Ruotsila i Tyrvis och hade utgått från Haapaniemi krigsskola. Den smalare benpipan nedanför knäet på ena foten hade blivit afskjuten; Bjerkén hade befallt benets amputerande, men W. satte sig deremot, befallande: ”Wasén, tag hit min sabel!” Sedan han erhållit denna, förklarade han, att så länge han kunde föra sabeln, skulle benet icke aftagas. Han behöll det, och utg:s sagesman säger sig mången gång derefter dansat tillsamman med W., vars ben icke haft samma styrka som förut, men varit ganska användbart. Om ”Wasén” den upplysning, att han var W;s betjent, en gång tillfrågad av en officer; ”vad heter du?” svarat Wasén, vartill denne, anseende svaret innebära frågan: va’ sen? genmält: ”annars bara,” varefter Wirzén, för att undvika dylikt qui pro quo, omdöpte betjenten till Wansén, som derefter blef länsman i Tyrvis.

(188) Löf och Träsk även de säkert soldater från förf:s hemort.

(189) Allmänt torde den långa ledigheten nu begagnats till att försöka hemsända segerbudskap. En åbolänsk officerare har berättat oss, att han hade fått rätt på en bondsmed, från orten, som förklarade sig beredd, att blifva budbärare till södern; han skulle för varje officerares bref genast uppbära 2 rdr b:co, för en underofficerares 1, för en soldats 12 sk., om ej utg. missminnes. Långa bord uppställdes och det blef ett allmänt skrifvande. Mannen affärdades, uppfyllde sitt åtagande med största samvetsgrannhet, samt återvände med svar, då armén låg i Alavo. Med honom fick vår sagesman det enda brefvet under hela kriget från sina hemmavarande slägtingar. Budbäraren hade haft otaliga vedermödor och försäkrat, att han för intet pris ville göra färden om. Han hade personligen besökt de flesta, till vilka han medhaft bref och återförde svar. Vid kyrkorna hade han ofta lyckats utföra sina uppdrag, men t.ex. vid Wirmo moderkyrka blivit av prosten J. F. Gadolin (brorson till biskopen och bror till en löjtnant, anklagad för delaktighet i Anjalaförbundet) strängt ansatt såsom svensk kunskapare och hotad med fängelse.

(190) Roupe (läs rup) var sergeant, en lång, rödhårig man, gift med en fröken Cedersparre. R. förälskade sig under kriget i en bondflicka i Kalix, gifte sig med henne och qvarstadnade i Sverige. Hans övergifna förra hustru bodde sedan i Onkkala gästgifvareby i Pelkäne, der hon jemte en hennes dotter, som sålde vantar åt de resande, mödosamt lifnärde sig med arbete (vantstickning); en dotter var gift med serg. Karstén, ”en liten karl med hög själ” såsom han sjelf sade. R. var son till en major R. på Kauniais i Karkku, vilken sistnämnde var känd for sina (i synnerhet jagt-) historier. Så berättas det, att då han en nyårsmorgon jemte andra officerare skulle aflägga sin uppvaktning hos gen. maj. Otter på Selkis, hade generalen, seende R. anlända, försäkrat, att denna skulle tala en osanning innan han hunne helsa. Vid R:s inträde frågade generalen: ”nå, huru många harar har majoren skjutit redan i dag?” – ”Tre, herr general; ödmjukaste tjenare, mina herrar!”

(191) Den första der stationerade, afl. kyrkoherdens familj.

(192) Vid Sandelska korpsen ansågs av soldaterna detta traktamente tillräckligare, än det som kronan oftast in natura kunde utgifva och således ej efter ordalydelsen en ”hungertolfskilling.”

(193) Papu, ärt; karpalo, tranbär.

(194) Också ett litet bevis, att klubbor (nuija) ej måste hafva utgjort vapnen i nuijasota, till vars tid mången icke-antiqvarie vill hänföra de i Österbotten samt även annorstädes i vårt land lika som t.ex. i Skandinavien påträffade redskapen från stenåldern, i synnerhet stenyxorna.

(195) Torde afse Savolaksarnes affär den 9 i Lappo. Österbottningar omtalas der ej.

(196) ”Innan byn är vunnen.”

(197) ”Må nu andra tränga (tynga) framåt helst så pass som vi, så nog känna de kriget från morgonen till qvällen.”

(198) D. 26 under maj C. v. Otter, som efter striden vid Nykarleby utmed den av fienderna utrymda kuststräckan ryckt söderut, samt efter Lapposlaget på Ilmola- och Björneborgsvägen sändes att understödja bönderna i södra Österbotten och oroa fienden (Döb. II, 26). Den förut nämnde Didr. Brunow med Nylands dragoner hade har utmärkt sig.

(199) Efter striderna vid Bötom d. 28 och Paljakka-mosse d. 29 hade v. Otter nödgats genom Kauhajoki kapell retirera till Kurikka kapell under natten till d. 30.

(200) Förödelsen i denna fruktbara, tätt bebodda floddal, vars mindre rika trakter just är belägna i södra delen av Kauhajoki omkring flodens fyra källarmar nära landthöjdens högre belägna, frostömmare gebit, hör till de största under kriget, jemförlig med den något så när samtida uti den åt motsatt håll (söder) sluttande paralleldalen i Nerpes, skiljd från denna genom Östermarksdal och dess två begränsande, högländare skogs- och mosstrakter. Novellen ”Mordnatten i Kauhajoki” av signaturen -s -n ger några upplysningar om dessa tiders rysligheter. – På ort och ställe har utg. inhemtat, att allmogen här icke varit lika ifrig, som den svenska vid kusten, att gripa till vapen, oroa ryska transporter m.m., som framkallade den grymma hämden, utan hade den till stor del förmåtts dertill genom några herremäns i socknen bedrifvande. Det påstås, att löjtnanten, vid Österbottens regem., efter freden i krigstjenst i Finland, der han förvärfvade en rysk orden, C. G. Borgeman, innehafvare av Korpi, samt filosofie kandidaten Salom. Hanelles, possessionat å Peurala, begge egande i närheten av Ilmola moderkyrka belägna egendomar, skola kringskickat budkafvel med uppfordran att gripa till vapen mot ryssarna och tillagdt hotelse, att den som ej lydde, skulle hängas vid sin egen port. Det verkade; följderna är kända. Vad Borgeman beträffar, måste påståendet sakna grund, emedan han, såsom hörande till Sandelska korpsen, var frånvarande, i fall ej någon afskedad krigare av samma namn funnits. Dock har utg. hört påstås, att ej serdeles många av invånarne blivit nedgjorda – de hunno undan – den mest framstående hade varit possessionaten å Knuuttila (nu delad i två egendomar) i Kauhajoki Joh. Gust. Inberg. – Resningen spridde sig i samma form, borttagande av transporter, utmed vägen över Tavastskogen till Ikalis, der t.ex. vid Skantsi (Kantti) i Karvia med lemningar av en skans (vid Karvia-ån i en ödslig nejd) från ett föregående ryskt krig bönderna straffades för ett dylikt tilltag

(201) E. o. bataljonspred. vid Björneborgs reg., död som kyrkoherde i Tavastehus, hade kommit till armén, lika färdig att kämpa med köttets som andans vapen. Han var en överdådig glad sälle, som friskt besökte marknaderna, en viss tids så att säga folkfester. Man omtalar, att någon gång under kriget W. begifvit sig ut att fiska och föranledd att intaga en krånglig positur i båten, upptäckts av postande ryssar, vilka ansågo detta för en emot dem riktad försmädelse samt började skjuta efter W. Denne lät sig ej bekomma, bibehöll ställningen, i det han lät roddaren skyndsamt arbeta båten undan. En dylik geste tillskrifves ock av traditionen Spoof vid expeditionen mot ryssarna i Tammerfors, och av Hamp. Mörner i hans ”Minnen” en soldat vid Kalajoki. Såsom kyrkoherde säges W. kommit i delo med dåvarande generalguvernören, den rättrådigt välmenande, stränge grefve Zakrewskij († 1859), som, ovan ännu vid de finska förhållandena, derföre ofta föreföll inhuman. Vid ett besök i den kyrka, som W. förestod, frågade Z. efter kyrksilfret eller annan kyrkans egendom, som W. ansåg bättre förvarad på prestgården, och fordrade dess förvaring i kyrkan. Detta bestridde W. ifrigt och behöll segern.

(202) Vesilaks kompani. K., den av Runeberg besjungne, som vid Lappo gått i spetsen for stormen utmed landsvägen mot Storby, samt här mottagit första anfallet från Tavastskogs (Nummijärvi-) sidan, ingick efter freden vid en av de finska jägarebataljonerna, som 1812 uppställdes och erhöll överste afsked, samt dog d. 23 Juli 1855 i Helsingfors efter att varit bosatt å Haapaniemi i Birkkala, i Kimito och i Hattula. Kompaniets förlust var ej så farlig som K. först trodde, ty av en yngre officer (v. Qvanten?) återhemtades det välbehållet. K. var tilltagsen så i handling som i ord, sitt hat mot korporalens två tuggbussar dref han, kanske då ovanligt för andra än dem, som i likhet med honom varit pager, derhän att han ej tålte någon tobak. Något chevalereskt fanns städse också under den kärfvare krigareytan. Då, återkomna från kriget, några officerare i Tammerfors av ryska befälet artigt bjödos till och mycket förekommande bemöttes på en bal, vilken också besöktes av ortens fruntimmer, som ansågo sig eljest kunna åsamka sin omgifning olägenheter, så ogillade väl ock K. den enligt åtskilligas åsigt onödiga uppmuntran, damerna gåfvo landets fiender, men uppförde sig med takt och värdighet; en annan, F. v. S., en kärf kärnkarl, lifvad av sitt hat mot fienden och föraktande alla konsiderationer, förvärfvade genom sitt sätt hos de fint polerade bland värdarne blott anseendet av en rå finne.

(203) Emedan blessyren likväl icke tyckes varit av farligaste beskaffenhet och D. B. ej nämnes såsom sårad i någon annan affär, torde en obestämdhet i uttrycket kunna anses hafva insmygt sig, och den berättelse, som utg. hört av en nära bekant till D. B., här bör ha sin tillämpning, att en av en kula lösryckt trädgren träffat honom. D. B. föreslogs av brigadchefen till kaptensfullmakt.

(204) Mer än dubbelt så stor uppges förlusten hos v. Döb. II, 25, der för öfrigt ss. 39-37 de utförligaste kända notiser om striden meddelas.

(205) Geneal. Sursill. vet av en Arv. Mennander f. 1787, korporal under 1808 års krig: okändt för utgifvaren om denne eller ej.

(206) Gästgifveri i sednare tider, sedan det nämnda Filppula upphört att vara det.

(207) Detta måste afse överste Palmfelts flerstädes ogillade snabba reträtt från Sarvikka vid övergången av de med branta stränder försedda vattendrag, som leder vattnet ur Alavosjöarna till Kuortanesjön, och som inträffade d. 9 Aug., samt vara detsamma som en del förstår under benämningen av den ”förra Alavo-affären, en vecka före den sednare, och från vilken retirerades.” Utg. har ej ansett sig böra supprimera ett uttryck, som karakteriserar tidens och de segrandes uppfattning av de mindre lyckliga, så sårande det ock han vara för en hel brigad att skäras över en kam för fel, vilka ej den, utan en klen befälhafvare var skyldig till, eller för de äreförgätna officerare, som till följe av “Björneborgska febern” eller andra lika hedrande skäl lemnat hären, så mycket mer, som de qvarvarande genom ett sådant kamratskap och befäl mer än andra varit utsatta för frestelsen, men ändock stodo qvar.

(208) Eller kanske rättare Thede, från Kauhajoki-striden överbefälhafvare för den afdelning Nylands dragoner, som hörde till 2:dra brig., var av tysk extraktion från Pommern och, såsom hans längre fram under d. 25 Aug. intagna karaktersdrag utvisa, en ovanligt ädel, rättsinnad och finkänslig militär. Hans känslighet även för djur behagade ej den tidens herremän. Så förtretas på grund deraf i sin i Borgå tidn. offentliggjorda dagbok om kriget då var. löjtn. Forselles deröver, att Th. långt in på hösten, såsom jag vill minnas, befallte “i mensklighetens namn” dragonhästarnas intagande till nätterna, då betesmarkerna voro frusna. Då han ansåg det mindre nödigt, att dragonerna under hela gudstjensten vid afsjungandet av Te deum i Lappo skulle sitta till häst, anhöll han hos sin brigadchef, Döbeln, att få låta dem sitta af, men erhöll nekande svar, beledsagadt av det klassiska tillägget: “dragoner utan häst är en styggelse inför Herren”. T. var en passionerad älskare av musik; man omtalar hans gränslösa förtjusning, då under kriget, tror jag, en fröken Uggla på tillställning av någon slägtinge dold överraskade T. med sin sköna sångröst. – T., som varit informationsofficer vid Haapaniemi krigsskola, bröt i tal på tyska; hans vanliga, ur svenskan lånade, bedyrande lydde: “ta mej mans tusen j-el”.

(209) Under En. Furuhjelm.

(210) På vägen åt Storå (Isojoki), av finsk befolkning bebodda kapell av Lappfjärd uppför Lappfj. å, det nordligaste vattendrag, der utan känd plantering kräftor här på vestra kusten finnas. Numera finnas sådana flyttade i Kronoby å; med mindre framgång har på åtskilliga andra orter i Österbotten försökts med kräftodling, t.ex. i närheten av Wasa.

(211) Sedan ett par decennier tillbaka är en lång bro uppförd över viken till staden.

(212) P. J. B., superkargör vid svenska ostindiska kompaniet, sedermera kansliråd, var den egentlige utföraren av sin faders plan att anlägga vid Kasko en stapelstad, för vilken, enligt biografien i C. E. Bladhs “Minnen”, privilegierna utgåfvos under förmyndareregeringen d. 17 Dec. 1792, ej såsom vanligen uppgifves d. 30 Juli 1785. Se mera om hithörande i nyss citerade “Minnen”. Egendomen hade redan undergått plundringen d. 20 juli.

(213) Pet. Gust. Ch. † 1820, bror till den 1806 aflidne skalden Mich. C., till vilken förf. under sin universitetstid i Åbo stått i vänskapsförhållande. De hade vardera haft akademisk kondition, Ch. såsom lärare för en ung friherre Otto de Geer från Tervik i Perno, vilken några år derefter drunknade utanför Öregrund; förf. såsom lärare för frih. C. R. Mellin. Vardera mycket måna om det umgänge, de kunde anse nyttigt för sina myndlingar och finnande det i varandras pupiller, hade de även derigenom närmare sammanförts. av en väl underrättad person har utg. erfarit, att mellan Ch. och förf. den plan varit aftald, att, då den förre förmodades blifva den förste seminarii pastor i Åbo och den sednare då skall ernat att efter tagen filosofisk grad övergå till theologiska studier, denne skulle blifva Ch:i biträde.

(214) Under J. Grönhagen.

(215) Den sydligaste svenska och österbottniska by på Maanselkä emot Satakunta vid den då sedan några tiotal av år färdiga nya stora strandvägen mellan Wasa och Björneborg. Denna tillkännager ock sitt sednare upphof genom de långa sträckor den i rak linie tillryggalägger t.o.m. i den oländigare nejden söder om åsen, som är läns-, landskaps- samt svensk och finsk befolkningsgräns. Denna ännu s.k. “nya landsvägen”; som från norra delarna av Ulfsby går genom skogstrakter till Lappfjärd, derifrån till trakten omkr. Nerpes kyrka sammanfaller med den gamla, samt sedan genom Nerpes-åns tätt bebyggda dal, och åter genom oländigare trakter går till Mustasaari, lemnade åt fienderna en från sjösidan mindre antastbar, beqvämare väg, således för de våra i dubbelt afseende ofördelaktigare, än den gamla strandvägen, som, numera styckevis ej är begagnelig annat än för ridande och gående, med ungefär en versts mellanrum 2 gånger afskär den nya vägen straxt söder om Lappfjärds å, på vars södra strand och sjelfva bataljplatsen för denna dags strid för några år sedan socknens nya kyrka invigdes. Från trakten av Nerpes kyrka afvek åter gamla vägen från den nyas stråt och gick genom kustbyarna upp till Toby (Tuovila) nära Wasa. – Sagde by, Ömossa (Mettälä), har till närmaste sydliga granne vid samma nya landsväg inom Satsmola (Merikarvia) socken (varest vid kusten i sednare tider den svenska befolkningen, stolt över sina anor och ännu i det längsta bibehållande åtminstone till namnet sin värdighet att hetas svensk, undanträngts av finsk och knappast qvarlemnat tydligare spår av sin dervaro än svenska ortsnamn) en by, Honkajärvi (namnet av ett nyss i den frostömma trakten ut-tappadt träsk), en av dem, som även under denna tid av kriget mest var övergifven av de till de oländiga ödemarkerna undflydda invånarne. Såsom ett bevisande exempel på vilken obygd dessa nejder, beröfvade österbottniska kusttraktens regelbundna vattensystem ännu i sednare tider utgjort, må anföras, att innan den flera gånger nämnda landsvägen i sednare hälften av förra seklet byggdes, då en gång prest från Sastmola 7/4 mil aflägsna moderkyrka behöfdes till sistsagde by och genom den då av nybyggen oafbrutna skogen skulle hithemtas, måste över en outtappad, otillgänglig mosse nära byn en bro byggas, som ännu i dag heter Papinsilta (prestbron).

(216) Joh. R., kaplan i Lappfjärd, † 1808; jfr litet längre fram. Nådårspredikant efter fadren blef 1809 hans samma år prestvigde son Joh. Henr., nyligen död som kapellan i Kristinestad.

(217) Elies L., då extraordin. prest, sedan kaplan här, död som prost i Lillkyrö. Han hade även blivit utförd för att närvara vid den av ryssar anbefallda och utförda afrättningen av några bönder, vilken tillgick så, att de fastbundos vid träd, först sargades med bajonetter på mindre farliga ställen: armar, fötter o.s.v., innan nådestöten gavs, som ändade deras plågor.

(218) Uppgiften om gripandet och instängandet av ett antal bönder (något tiotal?) i en ännu på norra åstranden, östligt från gamla, nu raserade, kyrkan qvarstående stuga har utg. hört bekräftas av en bonde, som, då ung, hört till de instängdas antal och omtalade deras kritiska läge, tills de fick tala med en befälhafvare (Kniper), som talte svenska, varefter de ställdes på fri fot. Han omtalade även, huru dessa missöden drabbade Lappfjärdsboerna derföre, att de misstänktes vållande till mordet på några ryssar, som nedskjutits nära Nerpes-gränsen av unga bondkarlar från södra trakten av den öster om vägen belägna delen av sagde socken.

(219) Väl icke egen familj i vanlig betydelse, men här vistande slägtingar.

220) Om man, såsom rätteligen sker, till en by räknar blott de lägenheter, som ega sina åbyggnader nära tillsamman, och ej ligga spridda, så kan man säkert hafva lika stora och större byar flerstädes i Österbotten.

(221) Janne v. S.

(222) Sårad även i Lappfjärd, liksom i Lappo.

(223) av denna familj, söner till en sist på Paiho i Wesilaks bosatt öfv.-löjtn., deltogo sex bröder i detta krig, vid Björneborgarne. av dem lefde ännu för några år sedan: Fredr. (kallad “Hifvaren” för sitt bon mot: “jag skall hifva er”), som sednare varit placemajor i Lovisa; en den äldste, Carl, överstelöjtnant och magazins-förvaltare i Åbo; en, Janne, på det s.k. Bränneriet vid Björneborg; en, Ant. Vilh., major, bosatt länge i Tyrvis, sist i Urdiala; en, Berndt, på Yli-Knuuttila i Kauhajoki, samt slutligen Sebastian, som var den yngste.

(224) Detta uttryck, ehuru kanske enligt mångens tycke mindre egnadt för offentligheten, har fått qvarstå till en del såsom utvisande förfs, av andra delade missnöje med långsamheten i företagen, vilket i sitt övermått vänder sig mot orätt person, ty, utom att numera är allmänt kändt, vem som har skulden för långsamheten, upplyses av Döbelns Ant., Del. II, i början flera ställen, exempelvis Klingspors bref av d. 16 Aug. (8. 46), som ock av Adlercreutz av 23, 25 samt ett odateradt (ss. 55, 56) såväl detta, som att Döbeln varit sjuklig längre tid och uppmanades att nödvändigt sköta om sig, varföre han ock d. 26 Aug. reste till Wasa, dock lemnande anordningar för den väntande träffningen, vilka Furuhjelm med papperet i hand noga följde vid uppställningen till striden. Till en annan del har utg. låtit uttrycket qvarstå för att visa samtidens uppfattning afvikande från en beundrande efterverlds och bestyrkande att man kan vara en stor, en utmärkt man, utan att, frigjorde från alla menskliga svagheter, höjas över mänskligheten. Årstidens, utom det allt från det kalla badet i Nykarleby till vexande illamåendets, inflytande på lynnet förklarar, likasom sjelfva uttrycket orsaken hafva varit icke moralisk, utan fysisk, således ej tillräknelig. En gammal Nylandsdragon, vilken ofta som ordonnans följt Döbeln, berättar, att han mången gång vid sådana tillfallen medfört en ask, i vilken, enligt uppgift, förvarats små enkom för ändamålet formade kantiga stycken av ek, dem D., aftagande det svarta sidenbandet kring pannan, ombytt i hålet derinunder, då de alltför mycket uppvärmts. Eljest hade det varit ganska oregelbundet att följa honom, ty bäst som det var, hade D. satt av i galopp, stadnat tvärt och sett, försänkt i tystnad, stinnt framför sig, samt efter en stund åter låtit det bära af.

(225) D. 21 Aug,, vändpunkten tillbaka för hela fälttåget.

(226) Nils Joh. I., då filos. mag. och vice häradsh., hade tiderna förut förvaltat någon domsaga i östliga delen av landet. Han var son till en kyrkoherde i Pälkäne, vars enka innehade en egendom derstädes samt i Kuru kapell. På denna sistnämnda skall I. under sommarens början haft tillsyn över ekonomien, då ryssarna anländt dit (samma nejd, der Eeks boställe ödelades), bemägtigat sig för tillförselns skuld på Näsejärvi en I. tillhörig skuta, på vilken de qvarhållit honom såsom skeppare, då de ej överkommit någon annan användbar person. Under transportfärderna hade den blivit tagen av Roth och Spoofs folk (traditionen i orten vet ock förtälja om tillgången samt om egarinnans obelåtenhet med Roth för att han lät förstöra fartyget), samt I., förd till finska armén, fått anvisning att anmäla sig till erhållande av en ledig regementskommissarie-befattning, vilken han ock erhöll, samt följde armén till Torneå-trakten. Han dog flera decennier sednare såsom titulerad lagman och innehafvare av den förut nämnda vid Tammerfors belägna egendomen Hatanpää eller Hattuinpää, såsom den väl borde heta, då benämningen, gifven av en hufvudman för hattpartiet, presidenten Boije, åt en av flera mindre lägenheter sammanslagen egendom, skall beteckna hans ställning, vilken även antydes av de ännu i trädgården i form av hattar klippta granarna i bredd med parterrer i skapnad av lejon och ankare (antydande den med en sednare egare, Lefrén, beslägtade familjen Lejonanckar) derbredvid. Såsom betecknande åtskilliga frihetstidens aristokraters oegennytta må anföras den från säker hand emottagna underrättelsen, att den stora mängd av skattehemman, som nu underlyder Hatanpää, vid Boijes tid utgjort kronohemman, men att han på böndernas vägnar inköpt dem till skatte, dock dessa ovetande i sitt namn, så att eganderätten övergått till honom. Vår tid kan knappt fatta huru sådant gick an. Dock föregående sekler ega legiontal sådana drag av svenska eller försvenskade herrars förhållande till den okunniga, tålmodiga beherrskade stammen, då de huserade långt aflägsnade ifrån möjligheten av den centrala regeringens kontroll. Det kan vara nog att blott påpeka några vanliga dylika drag från sednare tider, att ej tala om sådana bondplågares tilltag som t.ex. Afflechts i Karelen o.a. En hofjunkare, friherre L., egare till L. m.fl. gårdar i W. socken samt till Y. gård i grannsocknen P., eller rättare hans fru, född H., hade vid storskiftet lyckats bedrifva sin sak så, att en stor mängd torp, upptagna på den två mil breda skogen mellan Y. och gränsbyn i grannsocknen jemte skogen tillskiftades Y. och endast av den ouppodlade delen av denna mark (skogen) skall nuvarande innehafvaren beräkna en årlig nettobehållning av 1,000 rub. silfver. Så en afkomling av upphofsmannen. – Friherre Z. (låtom oss kalla honom så), son till en fattig och sträng militär, hade jemte en broder uppvext utan någon undervisning hemma. Men ett godt hufvud skapar sig den sjelf efter omständigheterna. Tidigt slog sig Z. på små bedrägerier: då fadren anvisat honom rensning av trädgårdstäppan, uppsatte sonen sin “pitnilkka” (spetsig, röd, stickad yllemössa, som förr begagnades av allmogen) på en käpp mellan buskarna och ströfvade omkring på roliga äventyr, så förande den då och då ut genom fönstret blickande fadren bakom ljuset. Gossen blef stor, fabricerade och målade granna kyrkslädor åt bönderna, blef officer, avancerade under Gustaf III genom sitt fördelaktiga yttre och sina lösa seder in på civila banan så pass långt, att han skulle på embetets vägnar föra protokoll vid kungens konselj. Men skrifva kunde han knappt mera än namnet (“Paris” skref han ännu långt sednare med långt s i slutet; detta av ett ögonvittne); han måste derföre befordras åt annat håll. Han slutade som landshöfding och generalmajor. Tillsamman med friherre R. köpte han en av de största egendomar i landet och förvaltade den. Då R. tillfölje av politiska skäl nödgades lemna landet, så inlöste Z. dennes hälft mot en sin, högst en femtedel av det hela i värde motsvarande egendom (kanske av Gustavianska sympatier?). Såsom landshöfding befordrade han på då vanligt sätt sina och andras betjenter till länsmän. Var det derför som han uppbar skatt av dem? Så yttrade han till en: “der i edra skogstrakter finns ju mycket björnar, jag skulle behöfva några vackra hudar, gör mig den tjensten att skaffa mig sådana!” Sagdt och gjordt, men ersättning kom ej ifråga. En annan erhöll anmodan, att anskaffa ett par vagnshästar, som landshöfdingen behöfde; det skedde, länsmannen anmälte, att han medhade de beställda vagnshästarna, emottog tacksägelse och anvisning att överlemna dem till kusken, men på liqviden derför vänta hans arfvingar ännu i denna dag: Ofoget, att för egen räkning begagna underordnade, av förmannen godtyckligt af- och tillsättliga publika funktionärer, torde ännu ofta förekomma, men ej hos oss i samma grad. Då ännu de demoraliserande och med något mord ofta slutande landtmarknaderna voro mera i bruk och Z. en gång i sällskap med sin inspektor, fänrik B. (en ärlig, av utg. personligen känd man, som under kriget med största redbarhet sades förvaltat Laukko), besökte en sådan för linhandels skuld, underlät han icke att begagna ett av sydfinska skojare, som anse tavastländningarna enfaldiga och ensamt skapade att bedragas, nyttjadt underslef att stjäla linknippor. Vid återresan från den tavastländska linmarknaden var den kuskande inspektören nedstämd och tystlåten mot vanligheten. Z. frågade förundrad efter orsaken. Denne beklagade sig då över samvetsförebråelser, för att han låtit av Z. förleda sig att från ett tavastlänskt linlass utöver det ärligt tillhandlade linet olofligt tillgripa en knippa. “Icke mer än en knippa”, återtog Z., “så litet, jag tog tio,” och i fröjden över sin vackra fångst lofvade han vid hemkomsten åt B. en gödoxe till samvetsplåster. Detta sår lär dock behöft oftare plåster, ty B. skall sjelf sagt. att han flera gånger härför visat sig nedslagen inför landshöfdingen, på sådant sätt bidragande till hans kurerande. – En kronofogde W. i T., i yttre afseende på sin slätrakade tid utmärkt genom långt skägg, hade samlat en kunglig förmögenhet bland annat genom att på varjehanda sätt förmå de okunniga bönderna att åt honom för ringa pris sälja sina lägenheter isynnerhet sådana, der någon fors fanns, varest W. i den skogrika nejden anlade sågar, vilket ock gav ett landtmätare-qvickhufvud anledning, att i ett sällskap, der W. var närvarande, tillfrågad varföre han ej drack, svara: “att om W. finge se, huru godt fall han hade i halsen, skulle han genast der bygga en sågqvarn”. Dock kunde någon gång även den tålige finska bonden bringas ur jemnvigt, då han skulle tvingas att lemna sin fädernetorfva åt en för alla ädla känslor kall, blott till den materiella egoismens rop lyssnande landsplågare, om han ock visste göra sig bemärkt och behöflig för sjelfva Sveriges kung. Då W. åter en gång inkommit till en bonde, den han ofta ansatt med sina köpeförföljelser, hade denne, ensam med W. och åter plågad av hans ofredande enträgenhet, gripit och fört honom till dörren, nedtagit yxen från dess vanliga plats derofvan, med jättestyrka nedlagt W. med halsen över tröskeln som stupstock och hotat att afhugga hans hufvud, ifall han ej upphörde att oroa bonden i besittningen av hans fädernehem. Denne lofvade och skall ha hållit löftet. Om myndighetsutöfningen gått över sina gränser kan man finna deraf, att detta tilltag skedde nära de trakter av landet, der ännu bonden anser tjenstemannen och godsförvaltaren som en halv gudomlighet och ofta kan helsa honom nedkastad på knä. T.o.m. i vestligare delar av landet, såsom i Gustaf Adolfs (Hartola) socken förekomma ännu en mängd feodalistiska bruk, så t.ex. att om en egendomsherre, bosatt å annan ort, besöker sitt gods, uppvaktas han av sina underhafvande, som medföra betydliga skänker i penningar och råprodukter. Dock detta är intet, men ännu i sednaste tider, troligen i den dag som är, brukas i vissa delar av östra Tavastland, att en godsherre ej inlåter sig i samtal med en man av bondeståndet, som har ärende till honom, innan mannen först gifvit den s.k. “puheen alusta” (underlag för tal), efter omständigheterna en till flera silfvelrubel, även då frågan lika mycket gäller herrens fördel, t.ex. frågan om antagande till torpare, landbo o.d.; blir intet av överläggningen, är puheen alusta likväl herrens välfångna och obestridda egendom. En underhafvande står, oaktadt alla lagar, till följd av bruket der rättslös mot sin herre, mot andra icke så. Förtrycket verkar demoralisation. Lättja, otukt, liderlighet och process-sjuka är dess och exemplets följder. Här fins således något av vad Sveriges allmoge för ett par sekler så mycket fruktade: den “liffländska seden”. Vad många av de finska herrarna i Anjala-förbundet hoppades med afseende härå, se dess historia av Maunu Malmanen. – Digressionen må ursäktas deraf, att utg., naturligen ledd in på kapitlet om maktmissbruk, orättvisor och sedeslöshet även i ett älskadt fosterland, ej lätt kan betvinga den kokande harmen deröver, övertygad att tystnad och smek dervid vore ett brott.

(227) Dit Idmans tillfångatagare, den store och starke fältväbel Roth, anländt före drabbningen d. 10 Aug. enligt Blomstedts relation om R:s hjältebragder i Ruovesi. Såsom tillägg till denna ville utg. i förbigående med afseende å utföraren av nämnde tillfångatagande anföra, att han skall varit barnfödd i närheten av skådeplatsen för sagde bragd på Saarlahti militärboställe invid en vik av Näsijärvi, och att hans ungdoms varmaste önskan säges varit, att få i fäderneslandets tjenst besitta det boställe, der han såsom en obetydlig springpojke förlefvat sin barndom. Detta hade ock skett. – Den i samma relation nämnde grymme korporalen Kortman har utg. hört, att efter återkomsten från kriget för mordet på den, såsom ryssvän ansedde, av K. genomborrade bro- eller skallfogden i Orivesi Sumelins blivit av dåvarande kronofogden i orten Waldén häktad och insänd till Tavastehus länshäkte, men att han gått fri för den under krigets blodiga värf föröfvade gerningen. På det, i närheten av skådeplatsen härför, i ett herrligt läge vid Ruovesi kyrka belägna, kapten Enehjelm tillhöriga och i denna strid även nämnda, Ritoniemi, skall vår odödlige Runeberg som “student, på condition” sammanträffat med “fänrik Stål,” i vars person man velat igenkänna en underofficerare Pelander. Denne var son till en fänrik vid Björneborgs regemente Fredr. P., dock vill man tilldela broderlotten av sägnerna åt kapten Palmroth (han nämnes i text. till not. 318) vid Björneborgarne, som förut innehaft Tyrisevä boställe i Karkku, sedan ett i Ruvesi, och som var broder till en löjtn. P. vid åboländningarne, tillfångatagen (i Brahestad?), och bosatt till sin för några år sedan inträffade död i Vehmo.

(228) De utgjordes av frun, friherrinna v. Düben, samt av tre döttrar, av vilka en, gift med prosten Bohm i Birkkala, dog 1826, en, fru Dillner, enka efter en svensk militär, dog i Helsingfors vintern 1844, och en är fru Sederholm i Mäntsälä.

(229) Namnkunniga banditer och skurkar.

230) Säkert Paljakka skogbeväxta mosse, genom vilken vägen från Kauhajoki går till Bötom. På samma sätt hade ryssarna, efter vad utg. på ort och ställe inhemtat, på andra vägen ifrån Kauhajoki någon bråkmil söder om Nuramijärvi vräkt några kanoner i en icke många famnar till höger om vägen söder ut belägen vattenpöl, kallad Lapinkaivo (lappbrunnen). Den anses enligt folktraditionen likasom många andra vattensamlingar, isynnerhet i bergskrefvor och på åsar, bottenlös, kanske mest av den bottenlöst mjuka mossan vid stränderna. Samma är fallet med denna, som ligger straxt vid randen av den i närmaste omgifning högst belägna punkt, benämnd Lapinkangas (lappåsen), såsom det synes, även dessa orter påminnande om den, sin utrotning möjligen till möte gående, förtruppen för finska stammen i Skandinavien. Sagde kanoner ha icke fåtts upp. De skola ha blivit hitvräkte vid ryssarnas reträtt d. 28 Aug. från Nummijärvi, der vid bäcken, som utflyter från det med sin förträffliga sandbotten nedom Maanselhä belägna träsket av samma namn, litet söder om byn, i ett par veckors tid finnarna, ehuru firande framgången, legat på geväret. Äldre personer här berätta, vilken fröjd de, som för ryssarna flytt till ödemarkerna på andra sidan sjön, haft, då under dessa veckor befälet med den spelande militärmusiken i båtar roende på sjön, gifvit ödemarkens innevånare en försmak av “huru herrligt det ljuder i himmelen”. Ständigt klädda vilade soldaterna med laddade gevär i jord- och riskojor på höjdsluttningen ofvanom bäcken, beredda på att förnya dusten vid Kauhajoki.

(231) Omkring 2,000 uppgifves allmänt.

(232) C. Schantz.

(233) Tomrum är i manuscriptet lemnade för antalet stupade soldater och blesserade; de förra uppges annorstädes till 15, de sednare till 1 officerare och 43 man.

(234) Under dåvarande kapten And. Gyllenbögel.

(235) Observera innehållsrikheten i dessa korta uttryck, jemförd med den uti följande dagantecknings av motsatta känslor lifvade.

(236) Tomt rykte.

(237) Som jemte en del av byn brändes av ryssarna.

(238) Sedermera överjägmästaren, lefvande på Ryttylä i Janakkala.

(239) Paljakka mosse.

(240) Till Lappfjärd, der största truppen stod. Mestadelen var posterad på de 4 vägar, som i dessa nejder kommunicera, emot fiender, hufvudsakligast åt Ömossa och Kauhajoki. Det närmare om denna arméafdelnings rörelser då för tiden, varom de flesta framställningar av kriget så ofullständigt tala, fås bäst genom sammanställning av Döbelns Ant., Del. II, ss. 65, 66, och befälhafvaren, gen.-maj. Vegesacks rapporter, införda i “Åtskilligt utur fram. – – Vegesacks papper”. Örebro 1842, ehuru skrifningen av ortnamnen i desamma är till förvillelse oriktig. Furuhjelra var d. 6 Sept. av honom posterad i Bötom, Eeks bataljon rastade samma dag 2 à 3 timmar i Lappfjärd på marsch jemte Gyllenbögels folk åt Lillkyrö.

(241) Underrättelserna säkert genom folk av Vegesacks fördelning, som deltagit i kampanjen mot Norge.

(242) Utropen, det sista, vittnar i manuscriptet om att vara ett tillägg i sista ögonblicken vid afslutandet av dagboken, vilken härefter ej synes hafva kunnat fortsättas såsom hittills. Här var vändpunkten: allt gick numera baklänges. Hoppet hade hittills under motgångarna uppehållit modet; inom några ögonblick är fälttågets alla frukter sin kos. När förhoppningarna stodo som högst, är de med Fieandts nederlag för alltid förlorade!

(243) En aflägsen slagtinge till förf., den ene av två bröder, söner till en afl. kaplan i Norrmark, av vilka den äldre var landtmätare.

244) 2,000 uppgifves annorstädes.

(245) Dragon från Haapaniemi i Karkku; utg. vill tro sig förnummit, att han lefvat efter kriget.

(246) Lifbataljonens under Eek och rusth.-bat:s under Furuhjelm. Överstelöjtnantens under Grönbagen jemte kaptenerna Konow och v. Kothen, som jemte österbottningarna under v. Otter stått vid Nummijärvi, voro ej här. En numera gammal läkare vid österbottningarna, som översändes med sjuka frän Nykarleby till Umeå, hade intet förnummit om uppträdet på förstnämnde ställe mellan Döbeln och den unge läkaren. Den prosaiskt historiska sanningen i händelsen kan ock för poesin vara mindre väsendtlig, ehuru utg. ej kan för sin ringa del undgå, att gerna se den poetiska lyftningen ej blott i skaldens skapelser, utan även i verkligheten.

(247) Ett trovärdigt vittne i Jakobsstad bestrider att ryssarna haft båtar och förföljdt sjöledes. Han omtalar huru någon från Nykarleby ankommande resande på afstånd ansetts för anryckande ryskt kavalleri och huru detta gifvit snabb fart åt de här liggandes aftåg. Sjuka, illa förbundna och i miserabelt skick, hade här efter Oravais-drabbningen blivit inskeppade, lägrade på halm i odäckade skutor. Det var i samma Jakobsstad, som Kulneff på vårsommaren befann sig så väl, att han före sin död skall yttrat den önskan, att få sin sista viloplats i Jakobsstads lummiga kyrkogård. Men hans omgifning hade ej kunnat få reda på denna stad, utan fördes hans stoft av misstag dit, der det nu säges gömmas, till Jakobstadt i Kurland, en ort, med vilken den förra ännu ofta förvexlas vid afsändning av bref inom ryska riket. I det finska Jakobsstad “tog han sin skönas sko till slut, och drack sin afskedsskål;” man säger att den nämnda var en m:ll R., gift sedan med en rysktysk kapten, sist general Roth, bosatt i Ryssland. Skämtsam, som K. var, hade han på samma ort låtit kalla borgmästaren H., en äldre, av bröstsjukdom lidande man, till sig, och låtit iordningställa spön; en exekution förbereddes och K:s barska yttranden läto H. ana, att frågan gällde honom. De förra voro dock för någon brottsling bland manskapet; den heta dust, som K. lofvat borgmästaren, bestod den, att han måste sätta sig ned och tömma åtskilliga glas med K. På ett svenskt örlogsfartyg i skärgården hade man fått veta, att K:s styrka i Jakobsstad var svag, och ernade man derföre med en detacherad hastig landstigning knipa bort K., men i hög tid inhemtande underrättelse härom var den snabbe husaren till häst, hastande ur staden till Sundby vid stora vägen, der en större styrka stod, varföre de inmarscherande svenskarne straxt med oförrättadt ärende återvände.

(248) I Lohteå (Lohtaja) d. 29 Sept. – Det var på denna sockens prestgård fältmarskalken (vid vilken av de tre förbimarscherna kan utg. ej uppge) till bränvinsbordet icke finnande samma dag tjärnadt, ehuru godt smör, frågat värdinnan, prostinnan T., om ej färskare kunde fås? Då hon härtill genmälte, att oaktadt bemödanden för anskaffande av bättre, sådant varit omöjligt, hade Klingspor med tårar i ögonen jemrat sig över ett så uselt land, der man måste lefva utan färskt smör. Uppgiften, ej annars obekant, har utg. från andra hand. – Vid denna sista uppmarsch om hösten, – så berättar en då ung officer vid åboländningarne, löjt. S., hade på samma ort den grånade kurtisören offentligt visat sig. S. hade en söndag vakten vid högqvarteret och inbjöds att spisa med generalitetet och prestgårdsherrskapet. Efter middagen förmenade fältmarskalken, att, emedan vädret var vackert, kunde man sätta sig ut på förstuguqvisten. S. skyndade enligt sin pligt ut förut och kallade vakten i gevär. Skyldrande fick denna stå någon qvart eller halv timma, medan fältmarskalken visade sig artig mot prestgårds-mamsellerna genom sin håg för karesser, så att soldaterna med möda tillbakahållit sitt åtlöje, tills general Klercker frågat excellensen, som troligen i sin ifver alldeles icke bemärkt skyldrandet, om ej soldaterna finge gå, vilket beviljades.

(249) Två åboländska samt en Björneborgs (under Grönhagen, som vid Kauhava förenats med 1:sta brig.) alla under Reuterskiöld, vilka vid Alahärmä d. 10 haft affär för tillfället under befäl av öfv.-löjtn. Reuterkrona (en gentil, av sina officerare omtyckt man). Härom har en åboländsk officer för oss berättat, att våra haft över älven en flottbro, som lösgjord på östra stranden kunde dragas ned för strömmen till vestra sidan och således förhindra fiendens övergång (eljest begagnas här färja). Sedan innevånarne i två nybyggda gårdar på östra sidan tillsagts, att undanföra sin egendom, försågos husen med tjärad näfver överallt, och stänger, likaså försedda, voro i beredskap att med husens antändande hindra ryska artilleriets närmande. Vid ett vadställe ungefär en fjerdedes mil uppför floden utställdes omkring 100 man under fänrik Carlstedt vid Björneborgarne. Kossacker kommo här över och C. skyndade sjelf allt vad han kunde till hufvudstyrkan för att rapportera. Truppen, lemnad utan befäl, blef mest tagen. C. påstods sedan under kriget icke tjenstgjort. Om uti denna berättelse också inginge en repressalie emot sådana yttranden, som t.ex. fälldes vid frågan om 1:sta brigadens åtgöranden i Alavo, så besannas dock det hufvudsakliga genom v. Döbeln, som säger fänrikarne Carlstedt och Holmberg med yttersta möda räddat sig vid sagde tillfälle genom vildmarkerna, och Montgomery samt E. v. Vegesack, som ensamt nämna Holmberg, såsom den der räddat truppen. Eljest hade vid Neder-(Alà)-Härmä från ett par finska batterier på vestra sidan om ån stridits några timmar på e.m. till skymningen under Grönhagen och kapt. (sedermera lotschefen, gen.-maj.) Arv. Finckenberg vid åboländningarne.

(250) Björneborgare (Eeks och Furuhjelms). Denna strid vid Jutas inträffade samma dag, som vår sagesman vid åboländningarne om morgonen vid Nykarleby bränneri blivit aflöst från den fältvakt han haft på Härmevägen och nu marscherande mellan Nykarleby och Kronoby hörde skott från Jutas och några d:o, förberedande Kronoby-striden d. 15, ifrån motsatt håll. För händelsen att stupa, utdelade han åt sitt manskap, de detsamma tillkommande penningar, som han innehade, och fick, anländ i regn och mörker till Kronoby, der alla rum voro förut upptagna, insvept i kappan tillbringa jemte sitt manskap natten under bar himmel vid landsvägen. Vid den nämnda fältvakten söder om Jutas mot Härmä hade vår man befallning att draga sig tillbaka vid fiendens ankomst och ej skjuta först. Det skedde; men efter nedstigandet från en backe hade några lysande kossacker besatt den. Hans soldater, som tyckte dessa högt stående utgöra ett förträffligt mål, begärde lof att skjuta, men kunde ej få. Deremot beslöt man att rycka emot dem upp på backen för att förmå dem att skjuta först. Men dessa tycktes fått samma ordres angående skjutandet, ty vid de våras uppkomst på backen voro kossackerna försvunna i skogen, vid nedgåendet voro de på backen igen, samt svärmade vid förtryckandet på sidorna om vägen, mest vid åsidan.

(251) Såsom ett obetydligt tillägg till ofvanstående av ett vittne följande: Kalajoki by var tätt byggd. Vittnet var måndagen och tisdagen posteradt norr om älven. Batterierna vid östra sidan. av prestgården blefvo färdiga tisdagsafton. Onsdagen e.m. kommo major Villhelms och kapten frih. Gustaf Lybecker till vittnet, löjtnanten S., för att se, huru här tillgick. av ryssarnas granater slog en ned i stranden framför de tre herrarnes fötter, så att de räddades genom dess slocknande, en slog ned i prestgårdsbyggnaden, så att röken gick ut derifrån, en över dem i skogen.

(252) Ryssarna hade, då bron vid Kalajoki var förstördt efter svenskarnes aftåg derifrån fört kanoner över ett vad omkring 1/2 mil uppåt älven samt började angreppet med artilleri å de våra åt Ypperi-sidan på ett afstånd av 2-3 fjerndelar från Kalajoki kyrka. Mot morgonen begärdes av ryssarna stillestånd, emedan deras kanoner blivit demonterade, vilket av Klingspor medgavs till dagningen. Tiden användes till utvexling av fångar ur kyrkbyn och under väntan undandrogos, oantastbara för ryssarna, våra trupper till norra sidan av en mosse, genom vilken vägen gick och der de intet skydd skulle haft. Så ett vittne, som tjenstgjorde på högra flygeln under den av Montgomery nämnde Lybecker.

(253) Påtagligen skriffel i st. f. Iidensalmi. Uppgiften ej fullkomligt överensstämmande med bokstafven.

(254) Notoriskt. Detta talar ej serdeles fördelaktigt varken om damernas eller deras slägtingars bildning, insigt och fosterlandskänsla, men kunde till en del ursäktas genom försigtigheten, om frågan blott gällt yttre artighet. Man hör ännu månget äldre fruntimmer berömma de ryska officerarnes vackra uniformer, förekommande väsende, lifliga, artiga och intagande sätt framom eget lands officerares, hos vilka man ej blott kände de vackra, utan även skuggsidorna, och vilka dessutom nu voro frånvarande och skulle ersättas.

(255) Mor och syster till den i Mars nämnde frih. Mellin.

(256) Det bredaste färjställe vid någon av de österbottniska elfvarna, emedan det, för de ofvanför i älvens grenar belägna forsarna, ligger vid dessas förenade utlopp. Såsom sagdt nyttjas pråmar vid färjställena i Österbotten i st. f. färjor. Under det sista engelsk-ryska kriget vidtogos, för att lemna arbetsförtjenst åt de genom detsamma förlorande arbetsklasserna i Uleåborg, förberedande arbeten för en kolossal brobyggnad vid öfre delen av Merikoski.

(257) Hör till de vackrare vid den norra kuststräckan, då man från den Uleåborgska slätten med det öppna havet till venster inkommer i en litet mera omvexlande nejd.

(258) Vägen, som då gick nära förbi kyrkan å södra sidan till Wirkkula hemman å norra stranden, går nu några verst längre upp över älven. Man hade på det förra stället för åtskilliga år tillbaka gjort försök att ha bro, men vårfloden hade förstört brobyggnaderna. Denna elf genomflyter på kortaste väg den brantaste stupning av landet, som ligger i den egentliga åkerbärsregionen omkring Uleåborg. På några få mils afstånd från kusten finnas redan renar.

(259) En av de mindre bland de nordliga elfvarna.

(260) Den praktfullaste elf i dessa nejder och som gör dem verkligen ovanligt vackra för att finnas i Österbotten. Orten är lifvad genom sitt betydliga laxfiske, transport av skogsprodukter utför älven, invånarnes dermed sammanhängande välmåga och böjelse för frihandel.

(261) Byggd i st. f. den äldsta (även av sten, nu en ruin och benhus) mellan 1794 och 99, men så dåligt grundad, att den, till följd av ohjelpliga remnor gjord oduglig, måste nedtagas och en ny (den nuvarande) på statsmedlens bekostnad uppföras enligt kejsar Alexanders I:s befallning. Det ofvan uttalade omdömet om den till åldern medlersta kyrkans skönhet bekräftas av flera. Alla kyrkorna nära invid varandra på åsen vid norra elfstranden och färjstället. I den äldsta upplades den kapitulerade arméns vapen och fanor. Det till mumie hoptorkade liket av en församlingens äldre kyrkoherde förvaras här.

(262) Om sommaren tar väl den nordiska naturen sig bäst ut, men då kanske mest för solens och ljusets skuld och för kontrasten med den långa mörka årstiden. Vinterns snö betäcken visserligen ock skröpligheterna, som erbjudas av en karg natur med bristande mångfald av vextformer i en mycket flack landsort, utåt begränsad av havet, beströdt med låga, steniga skär. Knapp och lågvext löfskog upptar här och der fläckar av den sumpiga marken, bekransad långt utom av föga yfvigare barrskog.

(263) Icke vad man i allmänhet hos oss förstår med herregårdar, ty sådana har Österbotten t.o.m. i den av ståndspersoner tätare bebodda sydligare delen egentligen inga. Här kan dermed icke gerna menas annat än någon bättre bebyggd bråkdel av skattehemman, kanske tillfälligtvis i en stadsbos ego, med ett ord en sådan bättre försedd lägenhet, som den vid vigtigare komunikationsleder bosatte, ofta handel drifvande och förmögnare bonden bland nordösterbottningar t.ex. i Kemi eller Rovaniemi eger.

(264) Ett på svenska sidan beläget jernbruk nära Torneå-elfs förening med Muonionjoki i en nejd, som genom sin högbergigare, lappländska, mera omvexlande naturkarakter skiljer sig från slättkarakterema av de förenade elfvarnas nedre lopp.

(265) Den närmare gränsbestämningen mellan norrska och finska lappmarkerna, vilken under sednare år av embetsmännen å ömse sidor mera än förr och troligen mer än nyttigt är, försökt bringas till efterlefnad, är högst besvärlig, ja omöjlig för ett nomadiserande folk på en sådan boplats som Lappmarken, ty de finska lapparnas renhjordar begifva sig av naturnödvändighet, flyende för myggen om sommaren upp till de norskes fjellar; de sednares likaså om vintern från de skoglösa fjellen ned i de finskas mera skyddade skogstrakter för att söka näring i lafvar på träden. Lappen kan ej hjelpa det, men hans, gränsen icke respekterande, renar tagas och husbonden får ansvara derför. Trakasserierna härmed och för fylleri o.a. böters uttagande utgöra de hit nästan ohjelpligt i förvisning försatte (derföre naturligtvis sämre ackrediterade) länsmännens betydligaste inkomst. De tvingas dertill, ej blött av ett tjenstenit, som utarmar den olycklige, såsom varje kall trakts råa inbyggare, på spirituosa begifne lappen, utan av kärlek till lif och vinst, ty 115 rub. silfv. för en familjefader (länsmännen och presten i Lappland måste vara gifta) av ståndspersonsklass och temligen beröfvad ljusare utsigter för framtiden, kan såsom enda inkomst ej förslå vid den dyrhet, som brist på produkter och kommunikationer medför, då dessutom klimatiska jemte andra förhållanden afhålla honom från att med framgång arbeta på jordkultur. För nybyggens upptagande säges lagstiftningen på norska sidan vara fördelaktigare.

(266) Man säger, att lappen med sina knappa anspråk på lifvet slår sig ut överallt och är nöjd. Om han ej kan ha någon jordkultur, så kan han ha en rehn, fånga en fisk, ett villebråd, plocka några örter och tillreda sig föda (t.ex. bladen av Epilobium augustifolium). Olykligare än han är den finska nybyggaren i den yttersta norden, ty han behöver bröd, men kan oftast ha blott nödbröd. Och ehuru jemförelsevis godt brödet av renlaf må vara, lemnar detta minst för framtiden lysande utsigter; ty ej blott hornboskapen behöver den såsom nödfoder, rehnen har deraf sin vigtigaste sommarföda och industrien drifver lappen att samla och till norska sidan föryttra deraf vad han kan, ty den isynnerhet genom fisket förmögnare norska lappen är i stånd att inlösa denna vara, som han behöver, då han ej mer får låta sina rehnjordar gå på vinterbete nedom fjellen på finska sidan. Sättet att insamla lafven består deri, att den, oftast vexande på mager sten- och berggrund, jemte sitt torftiga lager av mylla, rullas tillsamman i stora högar, vilka, packade och frusna, på akkior föras till Norge, ditåt den mesta handeln går, ty vid Ishavets kust saknas ej lif och rörelse. På sålunda sköflade ställen kan under Lapplands himmel en återvext ej väntas förr än efter decennier. Såsom hos andra ociviliserade folk är det kvinnan, som förrättar det mesta och mångfaldigaste arbete. Men derföre är lappkvinnan också icke rådlös, icke sysslolös, en arbetets organisation vet hon icke af, förrättar derföre från början till slut alla yrken som förekomma och synes dock alltid belåten. Hon kan beledsaga den resande, bära hans packning om sommaren under vandringarna genom mossar, der man måste hoppa från tufva till tufva för att komma över, beredd att vid ett möjligt snafvande helst falla grensle över tufvan, på det man icke må ända under armarna råka in i den bottenlösa flyn, och med vilket övergångsarbete på en terräng som är obetydlig, men omöjlig att kringgå, man kan hålla på hela dagen och sedan tacka sin lycka, om man uttröttad och genomblött lik en trasa dignar ned på andra stranden. Hon kan vägvisa honom på fjellarna, der man blott hasande kommer ned och der ingen den civiliserade verldens kroppsbetäckning håller, utan blott lappens skinnbyxor stå något bi, tills en rastestund, medan den resande spisar, gifver kvinnan tillfälle att rispande och tvinnande några rensenor till sytråd improvisera en skräddare-eller rättare plåtslagareverkstad. Hon bär ock med sig på armarna i skog och mark sitt barn, inlagdt i en urhålkad trädstubbe, densamma, som i kotan eller stugan upphängd från vardera ändan, utgör barnets vagga och ständigt medföljande snäckhus, denna vagga, vilken även här någon gång sättes i rörelse på den metod, som en resande i Polen der beundrade, neml. genom ett snöre, från vaggan ledande till svansen på en i fähuset invid stående ko. Den glesa befolkningen gör att en resande, som någon tid färdats i Lappland, kan känna de flesta utmärktare personligheter i detta land om 1250 qvadr. mil, och således större än flera konungariken.

(267) De bygga dock icke här mera sina märkvärdiga hus, ty blott i stora samhällen utföra de sina gemensamma storartade byggnader, dem, som förskaffat bäfrarna ryktbarhet. Blott i norra Amerikas polartrakter sker detta ännu. Detta är menskliga civilisationens retroaktiva inverkan på bäfrarnes kultur!

(268) Med strandgatan förstås väl gatan långsmed den nu mest uttorkade älvarmen, som skiljer Torneå från det sednare med stadsprivilegier försedda Haaparanta. I beprisande av dess skönhet nu ville utg. icke gerna förena sig; möjligen härleder sig dock hans omdöme av den ogynnsamma årstid under vilken han besökt orten.

(269) I de flesta städer i Finland ha sådana funnits vid denna tid och även sednare, ja finnas till namnet flerstädes ännu. På de flesta ställen ha de likväl för ett eller annat decennium slutat ett aftynande lif, då de icke blivit tidsenligt omorganiserade. Den skönlitteratur och resebeskrifningar (nästan uteslutande på svenska), som de innehöllo, ega överhufvud icke blifvande värde, så att en omsätttning i dylika för en större allmänhet beräknade inrättningar erfordras, för att de kunna ega bestånd. Troligen har en dels nyinrättad, dels förbättrad bokhandel gjort dem umbärligare, och kanske har den till följd av kriget straxt derefter onekligt större råheten i seder bidragit att minska intresset för dem i landet.

(270) Emot den nu till Finland hörande, öster om Torneå elf belägna, andelen av Westerbotten, till nationalitet dock ej skild från Österbotten. Gränsen är Kaakama-joki (icke Kakama-joki) i en trakt med små kalkbrott.

(271) Detta är, såsom naturligt, i strid med en uppgift längre fram om forsen vid Kengis.

(272) Vid havet, der den utgöres av de s.k. Limingo ängarna, vilka likt Storkyrö-åker “ej hafva lika i bredd eller längd”, utgör det förra dimensionen något över en mil, således dock mer än Storkyrö-åkrens i synnerhet vid tiden för det bekanta rimmade ordspråkets uppkomst.

(273) I koret, på norra sidan om altaret, hänger ett gammalt porträtt av Messenius måladt i olja. Straxt nedanför kyrkan vid älvens utlopp, men ofvanom färjstället är den s.k. slottsholmen med obetydliga ruiner (några grushögar och källare) av Messenii sista fängelse.

(274) Numera går t.o.m. ifrån Finland det allramesta av villebråd till Ryssland. Norra Österbotten drifver diagonaliter genom landet en betydlig handel på Petersburg. De ändrade politiska förhållandena ha öppnat slussportarna ditåt, och, genom att tillsluta den åt sydvest, inskränkt all handel åt denna sida relatift, samt specielt med afseende å vildbrådets förminskning i de förminskade skogarna, handeln med jagtens produkter absolut, ja kanske till absolut ingen.

(275) Således det av 1788-90.

(276) Samma är ännu i dag, trots vaknad nationalitetskänsla, fallet med största delen av Finlands sydligare hälfts även bildade befolkning. Mängen av den eger ganska noggrann kännedom icke blott om åtskilliga vigtiga kulturländer, utan även om aflägsna orter i fremmande verldsdelar, knapphändig om eget land, ingen om dess aflägsnare delar.

(277) På en tid, då 2 rutors voro de vanligaste, och mångenstädes fönsterrutor med blyinfattning hos ståndspersoner ingalunda voro ovanliga, tapetserade rum (såsom ännu i några österbottniska städer och på landsorten i Finland) icke hörde till ordningen för dagen, m.m.

(278) Kusterna hafva ofta på miltal ingen ifrån havet inåt landet vänligt inbjudande öppning i den långsmed stranden löpande, tvärbrant i havet stupande bergsträckan. Så godt som ingen vegetation trifs på denna för de nordliga hafsstormarna, men ej för den värmande solen, tillgängliga sidan av bergen, då åter på sydsidan vegetationen t.o.m. av skog tittar upp så högt, som den av bergen skyddas mot de över dess hufvud framstrykande nordanstormarna, varföre man ock stundom, gående i skogen, kan överskåda den hel och hållen. Blott i de trånga floddalarna, de enda hamnar och der havets ebb och flod är märkligt kännbar, visar det organiska lifvet en gladare och för oss bekantare sida, ty i havet och på dess klippor representeras det mindre av vexter än av djur: i havet av fiskar och sjödjur, över detsamma, på klippor och klippöar av foglar, t.ex. Tobis-grislan (Uria Grylle) och Lunnefogeln (Mormon arcticus), stundom i sådant antal, att de, för menniskofruktan otillgängliga; med sitt flygande åstadkomma ett oafbrutet väsende i luften, nästan i varje ögonblick underhålla ett duggregn av träck, samt några arter, så den sistnämnda, gräfvande åt sig till bon hål i guanomassan, vid varje den besökandes steg på deras hemvists-skär titta ut och av lappen då pläga gripas i nacken, utdragas och användas till mat.

(279) Lappar från Norrige, Finland och Ryssland, dessutom norrmän, finnar och ryssar besöka dessa nejder, då och då även fremlingar. Handels- och vinstintresset samlar och hitför dessa den yttersta nordens bebyggare och besökare. Fisket torde av de norske bedrifvas bäst, även skola de göra affärer i skogsprodukter med de ryske, som stå på lägsta utvecklingsgrad och i sina kotar, mer än de andra, är hemsökta av ohyra, vilken der av ingen kan undgås. På denna lider man dock ej heller annorstädes brist i Lappmarkerna. Fisket befolkar till somrarna tätare dessa bygder. Säd och bröd är en sällsynthet, ty, såsom kändt är, fins t.ex. i finska Lappland den nordligaste hittills möjliga jordkultur vid Enarajärvis södra strand, bestående i kornsådd, som idkas av några få. Vad som ligger derifrån norrut är alltså nomaders och vildare tillhåll.

(280) Neder-Torneå kyrka, belägen på en udde sydligt från staden, vid älvens utlopp, venstra stranden.

281) Författarens namnsdag.

282) Neder-Kalix (Ala-Kainuksen pitäjä).

(283) Denna vackra episod om en bondflicka under kriget i Sverige har synts utg. såsom ett motstycke till den i grefve Björnstjernas anteckningar upptagna om en annan vid samma tid i Finland. Denna, värdig en skald, förmäler, att, då B. under Paléns överbefäl utagerade striden vid Westankärr egendom i nordvestra delen av Kimito-ön, hade efter landstigningen före affären allmoge hastat truppen till möte för att välkomna den. B. säger: “jag minnes ännu hurusom en stor och vacker bondflicka sprang framför alla de öfriga, grep min hand och kysste den, utropande: Ack, se svenskar; Gud välsigne dem! Vi skola då slippa att blifva ryssar”. Deras underrättelser om slaget vid Sandö hade varit, nedslående, men bondflickan upplyste om, att grefve Buxhöwden och hans stab firade sin seger med ett ståtligt kalas på Westankärr. Detta gav anledning till det med all sannolikhet om lycklig utgång företagna försöket att fånga ryske överbefälhafvaren, men vilket misslyckades. Redan Björnstjerna redogjort for det afslagna anfallet och reträtten till stranden, säger han vidare om den dag, han nämner den harmligaste i sin lefnad: “inskeppningen började genast. Nu hade böndernas bistånd varit av största nytta; men alla voro försvunne, endast min raska flicka var qvar – ehuru död. Blek och blodig låg hon der. En fiendtlig kula hade krossat hennes bröst. Stackars barn! Hennes önskan gick likväl i fullbordan, hon slapp att bli ryska”. – Intagen av denna bild, rörande isynnerhet om den vore sann, och i hopp att kunna uppdaga flera detaljer så väl om Kimito- som om Kalix-flickan, vilka, överensstämmande med de omtalta ädla dragen, kunde bidraga till att framhålla totalbilder av på en gång till det inre och yttre skona karakterer inom det kön, vid vars patriotiska uppförande man i denna kritiska tid velat anse någon, ehuru lätt, och på sin höjd av samma köns bristande intellektuella insigter då härledd, anledning till tadel häfta. Utg. hade önskat och hoppats kunna det så mycket hellre, som de nämnda individerna också representera den största massan, sjelfva kärnan av folket och dess massiva kärnfasthet derigenom så mycket mer sprungit i ögonen. Om han icke lyckats i uppdragandet av denna parallel som sann, minskar icke folkets förtjenst, ej den aktning, som man är skyldig detsamma, ty, det kunna vi med full övertygelse försäkra, många, ehuru blygsamt för all tid dolda i det tysta, ha otvifvelaktigt gjort sig förtjenta av mer än en borgarekrona. Utg. har av ofvan angifna orsak från resp. orter sökt förskaffa sig alla de underrättelser, som varit möjliga att överkomma. De undersökningar, som en aktad medlem av presteståndet i Kimito godhetsfullt i ämnet anställt, ha varken på grund av kyrkoböckerna eller berättelser av personer, bekanta med dåvarande förhållanden, visat att någon flicka stupat vid Westankärr d. 2 Aug., ej ens närvarat vid striden. Berättelsen om henne hos grefve B. synes således mer i svensk än tysk mening som en “Gedicht”. Om sjelfva slaget må det tillåtas att meddela följande enligt sammanstämmiga berättelser från Kimito, det mesta dock endast av en, den sista der lefvande deltagaren i striden, men med allt anseende av trovärdighet. För öfrigt se Montgomery, Suchtelen och Michailofski-Danilefski. En del av svenska skärgårdsflottan landade vid det s.k. Saltbruket nära Tolfnäs strand, varifrån de sände bud till den närbelägna Böle by för att beställa sex karlar med hästar och kärror ned till Tolfnäs strand för att derifrån upphemta kanoner till Westankärr. Dessa karlar och hästar voro snart i ordning och främst bland karlarne körde vittnet (numera snickaren Granlund på Björkboda), vilken då var en yngling om 16 år (han är neml. född d. 16 Maj 1792). Hans fader var korporal, men hade kort förut för ålder och bräcklighet fått afsked och sonen var nu beredd att gripa till vapen i fadrens ställe, samt hade redan derföre kortklippt hår, som soldaterna nyttjade. Han sade sig även vara mycket lifvad av att få bli krigare och det spratt i alla hans leder av lust att få gå i striden. Kommen till Tolfnäs strand mötte honom löjtnant Silfverarm (kapt. Sölfverarm hade vid Sandö samma dag fått kontusion, av det följande kan ses att här insmugit sig ett misstag om namnet, kanske en misskrifning, och att här afses löjtn. Silfversvärd, som stupade i denna strid och vars graf blivit av gårdens nuvarande egare löjtn. Silfversvan, inhägnad). Nämnde löjtnant befallte honom (vittnet) och de öfriga karlarne köra kanoner till Westankärr. Svenska truppen följde efter. Komne till den backsluttning, som ligger söder om W. placerade svenskarne sina kanoner i skogsbrynet och tågade rakt på gårdens karaktersbyggnad, der general Buxböwden och några ryska officerare logerade. Dessa skulle tvifvelsutan blivit tillfångatagna, om ej, såsom ryktet förmäler (men bekräftadt genom annan uppgift från Kimito), inspektorskan Hagman på W. hade underrättat ryssarne om svenskarnes ankomst. (I vårt ridderliga bemödande för kvinnokönet ha vi blivit försatta i nödvändighet att i st. f. ett berömmande bidrag framlägga ett förklenande, så framt man ej får, vilket vi älska att tro, härleda gerningen ur räddsla och ögonblicklig obetänksamhet). Dock voro svenskarne redan så nära, att Buxhöwden ej mer vågade utgå genom dörren, utan hade vittnet sett honom hoppa ut genom fönstret. Ryssarne hade sitt läger på den s.k. Tegelbruksbacken norr om Westankärr. Underrättade om svenskarnes ankomst läto de en del av sina trupper kringgå svenskarne och en annan del tåga emot dem. Dessa åter väntade förstärkning från Mösunds-sidan, men den uteblef av någon tillfällig, för G. obekant orsak. Svenskarne öppnade striden med de mot dem tågande ryssarne, som uppställde sina kanoner på Qvarnbacken. Berättaren qvarstadnade i striden bland svenskarne. En kula sårade Silfverarms(-svärds) knä, men han band sin näsduk derom, för att hindra blodflödet. Men kort derpå fick han midt i pannan en kula, som kom ut genom nacken och ögonblickligt dödade honom. Han hade hos sig haft ett guldur och tre plånböcker med penningar, vilket allt ryssarne sedan tagit. Flera man både å svenska och ryska sidan stupade. Dock höllo svenskarne ut, ända tills de märkte att ryssarne kommo dem i ryggen från ett annat håll. Då lemnade de förre slagfältet och bröto med fälld bajonett genom den mot dem tågande skaran. G. trodde dock att omkring 100 man av de våra (enl. Montg. 144), råkat i fångenskap; han sjelf, som flydde med svenskarna, fick en kula så nära, att den lemnade spår på hans benkläder. När svenskarne, förföljde i hamn och häl av ryssarne, hunno Tolfsnäs strand, voro de så törstiga, att de lade sig på magen och drucko vatten ur en ho, som för kreaturens räkning var ställd vid brunnen och dit värdinnan på Tolfsnäs öste vatten (skedde detta under brinnande kulregn, så ha vi dock vindicerat hjeltemod nog för mer än en kvinna). Knappt hade de hunnit släcka sin törst, innan de embarkerade och afseglade. En svensk militär qvarlemnades dock på Böle som bevakning eller något dylikt. Denne blef kort derpå tillfångatagen av kossacker (som fångne officerare nämner Montg. löjtn. Brandt, fänr. Trostadius). Två galeaser, som svenskarne hade, nödgades de vid samma tillfälle uppbränna, för att hindra deras eröfrande av ryssarne (eljest omtalas, att ryssarna togo två galeaser). Berättaren försäkrar ock, att här alls ingen flicka mottagit svenskarna och stupat. Vilket skulle bevisas.

Motbilden till B:s förträffliga, om ock improviserade flicka, fägnar det oss, att icke blott veta vara sannt tecknad, (ty detta ha vi från första ögonblicket av vår bekantskap vetat), utan det fägnar oss, att kunna förklara, det hon följdriktigt och ädelt utvecklat de förmåner, som vi genom förf. veta hafva blivit hennes lott, och att, om icke en storartad, uppmärksamhet väckande bana blef hennes del, hon dock, försatt i en sådan verksamhetskrets, skulle värdigare än de flesta fyllt sin uppgift, ty “ex ungue leonem”. Genom pastorsembetet i Neder-Kalix har utg. med tacksamhet mottagit bekräftelse på vad han förut visste och dessutom en mängd andra upplysningar, varur följande: Uti Näsbyn av Nederkalix församling, 1/4 mil från kyrkan, bodde under 1808-09 års krig en nämndeman vid namn Olof Olofsson, död 1812, och hans hustru Brita Karlsdotter, † 1822. Dessa makar hade 2 barn, en son och en dotter. Sonen dog i yngre år, dottren Anna Margreta, f.d. 27 juli 1786, trädde d. 27 Juli 1811 i äktenskap med skeppsbyggmästaren Ol. Öman, som då tillika blef bonde på hennes fädernehemman, vartill hon var ensam arfvinge. I detta äktenskap föddes sju söner, av vilka om sommaren 1857 lefde fyra. Nämnde skeppsbyggmästare Ol. Ö., som de sednare åren även var gästgifvare, dog 1844 och hustrun Anna Margreta dog d. 18 Mars 1849 (41:sta årsdagen av Siikajoki slag). Detta är det hufvudsakligaste, som kyrkoböckerna upplysa. Enligt äldre, trovärdiga personers intyg förestod nämnde A. M., vanligen kallad “Greta”, sina föräldrars hushåll under 1808-09 års krig; hon beskrifves såsom lång och smärt till vexten, med bruna ögon, svart och ymnigt hår, godt tycke m.m. Vidare omtalas hon såsom god maka och öm moder, egande ett i alla afseenden godt namn och rykte, samt utomordentlig arbetsamhet. Hon var sjuklig många år före sin död. Hennes kroppsliga och moraliska företräden jemte den omständigten, att hon var ensam arfvinge till ett stort hemman, lockade till henne såsom flicka många friare, vilka alla fick afslag, så även den, som sedermera blef hennes man. Han, Ol. Öman, tog sig då ifrån Över-Torneå en hustru, som afled efter ett par år, varefter han som enkling ånyo anmälde sig hos “Nämndemans-Greta” med bättre framgång. Alla de tre söner som vistas i församlingen, bo i Näsbyn. Största glädjen hade hon av sonen Gust., som är kyrkovärd och en aktad bonde; hennes aflidne man omtalas såsom mycket skicklig både skeppsbyggmästare och jordbrukare. Flera detaljer hade kunnat erhållas, men utg. icke velat trötta med dessa; ehuru helt säkert tecknande troheten i det lilla, har hon ansett sig gjort nog (men icke för mycket) för att visa, att det sköna, sanna, ädla och goda har sin ära så i det obemärkta och ringa, som på lifvets höjder.

(284) Hon var en av de tre döttrarna i en flera gånger förut nämnd och ännu oftare påpekad familj, till vilken förf. inemot två lustrer sednare kom i närmaste förbindelse. – Ehuru icke en karakteristik av förf. utgör föreliggande blads uppgift, meddelas dock följande, för den enskilde vännen egentligen bestämda, dels såsom upplysande om sagde familj, dels såsom med afseende å tiden tillhörande den dagbok, som nu offentliggöres, och av vilken såsom dagbok det i sjelfva verket utgör det sista, ehuru fragmentariska bladet (ty de följande anekdoterna tyckas vara sednare antecknade ur minnet), och dels såsom ur förf:s egen ståndpunkt belysande hans inre lifs antecidentier, på vilka uppfattningen och framställningen av hans åsigter möjligen icke så litet basera sig. Vi böra ihågkomma ädla, känsliga själars lott under den upplysning och filosofi, som omgav närmast förgångna decennier. Bladet är av följande lydelse. “Den 11 Mars 1809. Till – -. Tillåt mig, att i stället för svar på ditt bref av d. 10 Febr. få berätta något hörande till min lefnadshistoria, som kan ega värde endast för vänskapen, och derföre med förtroende nedlägges i dess famn. Du vet, att jag redan vid mitt inträde i ynglingaåldern hade godt tillfälle att göra mindre angenäma betraktelser över menniskorna, i anseende till deras egennytta och liknöjdhet vid varandras lidande. Var dags erfarenhet syntes övertyga mig, att mitt slägte, saknande varenda dygd, förtjente mitt djupaste förakt; och jag gav det detsamma av allt mitt hjerta. – Jag sökte även, att så offentligt jag kunde, förklara vad jag tänkte. Jag försvarade med hetta och bitterhet inför mina akademiska lärare, att ingen dygd fanns till. Jag lät ej övertyga mig om motsatsen. Man vädjade till mitt hjerta. Jag härledde alla dess rörelser från instinkt, högmod och egennytta; och jag blygdes icke dervid, emedan jag tillika afsade domen över alla andra. Jag tänkte som Simson: Min själ dö med de Filisteer! – och förblef min mening trogen.

Trött att söka undantag från en regel, som jag ansåg fullkomligt allmän, och ledsen att se flera bevis på dess riktighet, begynte jag älska ensligheten, som gjorde mig tungsint, kärf och otålig vid allt. – Så långt var jag kommen, då min goda engel, i en lycklig stund för mig närmare till en viss familj, den du känner, hos vilken jag fann allt vad jag då var trött att söka, ett ömt och ädelt deltagande, förenad med en bestämd vilja, att på det mest grannlaga sätt befrämja andras lycksalighet. Länge misskände jag och emotstod alla bemödanden att förlika mig med menniskorna och med mig sjelf. – Men kunde jag väl emotstå intrycket av en långvarig sammanlefnad? – En ädlare övertygelse smög sig oförmärkt i min själ, som efterhand blef ljusare”. – – Här slutar anteckningen på bladet, och åtminstone så långt, ja en god mon längre hade förf. i utvecklingen av sin verldsåsigt hunnit vid den tid, han tecknar dess föregående faser. Han afbryter väl för tidigt teckningen, men för oss, som nu blott velat kasta en halv sidoblick i hans inre, kan den för ögonblicket vara nog. – Det är mer än en gång utg. fruktat, att hafva uttömt sina läsares tålamod, och likväl, då han vill trösta dem med att han för det följande vill bli knapphändigare, är han ej säker på, om han, kanske missledd av kärleken till ämnet, skall förmå hålla vad han önskade lofva.

(285) Menas troligen det svenska krigsrådet K. ifrån Åbo, vilken genom vidtutbredda affärer och ett lysande lif gjort ofantliga skulder, så att han snabbt försvann ifrån sitt logis i det s.k. Brinkkala-huset i Åbo till Ryssland samt till följd av den stränga dom, som hans förfarande framkallat, icke fann det rådligt att återvändat till fäderneslandet. Se ang. denna karta not 3, om ryssarnes anfall på Tammerfors.

(286) Se vidare dagboksanteckningarna för d. 18 April 1808 jemte noterna dertill.

(287) Denna uppgift, möjligen ett rykte under kriget, bestrides från annat håll, även av ett ännu lefvande fruntimmer, som bevistat två der av generalerna Uschakoff och Koos gifna baler på skäl, anförda under Anteckn. d. 10 Augusti. Det följande i texten bekräftas i m:ll Wacklin’s “Hundrade Minnen”.

(288) Utg. har hört uppgifvas, att denna dotter vore den ännu lefvande enkan efter sista hospitalsläkaren på Korpholms dårhus d:r J. G. Staudinger, Beata Helena, då icke 17, utan 20 år gammal.

(289) Även denna å kallas Raumo-å, och bör ej förvexlas med ett liknämndt vattendrag mellan Torneå elf och Kaakama-joki.

291) Sedermera titulerad lagman, var landtdagsman 1809 och torde jemte landshöfdingen Stichäus i Tavastehus, en mycket verksam embetsman, och superkargören Bladh hört till de flitigaste ledamöterna i ekonomi-utskottet.

(292) Då denna bro vid finnarnas reträtt om hösten brändes, lärer en underoffficer Hacklin vid åboländningarna (bror till den allmänt kände blinde flöjtisten av samma namn) och en läkare Heman (svensk) varit de sista som retirerade. De hade för länge dröjt på södra sidan, så att bron redan var antänd, men ridande på en häst skyndade de undan lågor och fienden, läkaren framför på hästen rättfram, krigaren bakfram, för att försvara återtåget!!

(293) Det mer eller mindre sanna i dessa yttranden är dels kändt, dels kan det numera i alla delar föga bevisas, det intas såsom betecknande tidens mening. C. var eljest såsom menniska ooh befälhafvare aktad och älskad.

294) C. M. G., se Montgomery, om Svartholm, isynnerhet sid. 41.

295) Död som landshöfding i Wasa län, sedan han förut tjenat i Ryssland. Något superlatift i nästföljande uttryck, likasom – ehuru i motsatt riktning i det närmast föregående kan spörjas såsom följd av de känslor, vilka dikterade det föregående.

(296) Afser Paukarlaks-affären d. 25 Juni: hästarna voro 370; de uppgifna fångarna togos, såsom man även av datum finner, vid föregående strider.

(297) N. F. v. 8., sedan vice landshöfding över Wasa län efter ryssarnes fördrifvande från nämnde stad, varifrån han undan dem om hösten begav sig till Uleåborg och der på någon tid (28 Sept, t. 23 Nov.) fick anställning, hade förut varit häradshöfd, i Rautolampi. Hans reträtt undan ryssarne sammanhängde med hans relation om plundringen i Wasa (se bilagan I.). Han var fader till sångerskan numera fru Joh. Brand.

(298) av detta namn finnas två byar några fjerdedelar nordligt från Nykarleby stad, den ena Stor-Soklot åt hafssidan vesterut från vägen, den andra Lill-Soklot invid stora vägen till Sundby och Jakobsstad.

(299) Klockslaget anges av Döbeln till ½ 5; Montg. uppger blott 1 dödskjuten.

300) Troligen v. Delvig, hemma från Kiviranta i Vithis, kaptensson.

301) Troligen v. Qvanten från Tyrvis.

302) Man har sagt oss, att det vore Wilh. S., se not 223.

303) Avancemang till officersgrad berodde av gunst hos chefen; tjensteår och förtjenst kunde opåtaldt förbises. Vid ytterligare befordran, som verkställdes genom ackord, bragte förmögenhet de unga och rika förbi de fattiga, om ock aldrig så förtjenta officerare.

(304) Hösvesi, 1/4 mil från staden, nedanför östra sluttningen av den s.k. Högholmsbacken vid gamla vägen i ett hus, tillhörigt en gumma, “Bohmskan”. Det är i samma by, som ett par hemman innehafvas av en bonde, Reeth, vilken anses härstamma från adelig familj, kanske den under N:o 598 i Stjernmans adelsmatrikel som utslocknad betecknade. I en grannsocken funnos ännu nyss medlemmar av en ursprungligen som skottsk ansedd slägt, Mornay?

(305) Med oladdade kanoner torde intåget ej skett, åtminstone visade man före den totala branden d. 3 Aug. 1852 det hus nära tullen, der svenskarnes första kanonskott träffat och genomborrat väggen. Gamla Wasaboer berätta, huru Bergenstråle i lugn sittande till häst och rökande sin pipa, fört befälet der köpmans- och postgatan skuro varandra och striden utfördes emot de utmed den förra både från norra sidan återinryckande och från söder (Toby något över en halv mil från staden) ankommande. Dessa sednare hade, underrättade genom skjutningen, satt sig i marsch, ty på vägen der de stodo, hade lurande bönder nedskjutit flera de beridna ordonanser, som skulle framföra befallningen att inrycka. Många påstå, att Bergenstråle och flera av officerarne onödigtvis läto taga sig tillfånga; vi vilja icke afgöra sanningen deraf.

(306) Att sådant skett, har utg. ej hört bekräftas. Detta är troligen ett krigsrykte.

(307) Rådmannen Roundell i hans gård i hörnet av nyssnämnde gator; hans enka lefver ännu. En annan handlande, Hoffrén, bosatt vid kyrktorgets nedre sida, blef skjuten av plundrande ryssar, då han ej nog snabbt fann nyckeln, att för dem öppna sin bod; även hans enka har lefvat till sednaste tider. Bland personer, dem utg. hört nämnas, att ibland innevånarne i Wasa av ryssarna bortförts inåt landet (Ylistaro kapell) och der fått gatlopp samt sedan, vräkta i landsvägsdiket, fick sköta sig sjelf, påminner han sig snickaren Fridal, tunnbindaren Palmlöf, arbetskarlarne Lajander och “Kustorin”, av vilka åtminstone den sista derigenom erhöll en svår åkomma för hela lifstiden.

(308) De två sista uppgifterna tomt rykte, det första har någon grund, men är överdrifvet.

(309) På Lappfjärds prostgård inknöts för ryska officerares räkning efter slutad måltid bordsilfret i bordduken och följde med vid påskyndad reträtt.

(310) Friherre Otto F., omtalad i tjogtals anekdoter för sin utomordentliga styrka och sitt överdåd. Han var son till den sista rika innehafvaren av en mängd Flemingska gods i Finland, men vilken under ett långvarigt fritt lif i Paris skall befallt sina förvaltare att sälja det ena godset efter det andra för att med köpeskillingen klubba pariserbjörnarna, Han var i ett föregående äktenskap far till den vid Pyhäjoki skjutne överste Fl. och till en possessionat, egare till Autis och Ahtis i Lemo. Denne sistnämnde, bosatt på Autis, hade just när han skulle åka ut gifvit sin kusk någon befallning, men, antingen kusken ej var nog mycket slaf, eller huru saken hängde ihop, alltnog, friherren tog sin pistol och nedsköt genom det öppnade vagnsfönstret kusken ögonblickligt. Efter ett sådant tilltag, anseende sig mindre säker i hemlandet, sände han bud efter den på hans andra egendom boende kornetten vid lifdragonerna Luthman och tog honom med sig först till Åbo, sedan från det svenska området till Ryssland. Efter någon tid återvände herrarne och, “der ingen anklagare är, der är ingen domare”, – F. gick fri. Exempel på dylika obeifrade, kanske obevisade, men ingalunda obevisliga dåd inom aristokratien vid dessa tider finnas flera, så t.ex. i närheten , hämndemordet på major W. å N. i W. För att efter denna digression återkomma till Otto F. och den på Sveaborg antända minan, varigenom en förfärlig explosion åstadkoms, är det längesedan utredt, att antändaren, ehuru som man förmodar någon f.d finsk krigare, icke var han, ehuru han tiderna förut vistats på Sveaborg såsom fånge, men sist på Svartholm. Han hade neml. derstädes som fändrik vid Jägerhornska regementet vid en vaktparad roat sig att gifva sin kompanichef Tigerstedt, en örfil, så att denne föll. Saken måste under krigsrätt och domen, lydande på utstrykning ur rullorna, 3 års fästning och landsförvisning, stadfästades av konungen om sommaren 1807. Genom kriget satt på fri fot ingick han i rysk tjenst och tjenade i kriget mot Napoleon som kavallerist, men troligen till följe av överdåd blef ej hans bana der heller lång. Afskedad bodde han sednare tider i Åbo och sist, pensionerad av slägtingar, i Nådendal, der han dog 1851. I förbigående några av de många anekdoterna om honom. Han liknade icke deri de ovanligt starka, att han skulle varit långmodig och fredlig, tvertom. Under tiden han satt arresterad på Sveaborg, fick han först gå ute, beledsagad av en soldat, men denne, liksom postkarlar och patruller voro ej fredade för honöra, ty, då hans vilja ej ögonblickligt hörsammades, afbröt han mot knäet gevären som käppar, klättrade som en katt på de högsta hus, inställde sig ej i arresten på bestämda tider, kunde, – såsom han en gång, instängd på Gustafssvärd i första våningen med postkarl nedanför fönstret, gjorde, i det han utgick – lyfte postkarlen i en båt och tvang honom att ro sig till Helsingfors och tillbaka, der han gick upp till kommendanten och tackade för permission m.m., varföre han flyttades till lösdrifvaregården i en öfre våning. För att stäfja hans våldsamheter ställdes en patrull med fälld bajonett under befäl av vakthafvande officer utanför hans dörr, medan hans betjent insläpptes med mat etc. Vid ett sådant tillfälle hade en ännu lefvande officer, som genom gick graderna på fästningen, vid inträdet i hans rum gjort någon anmärkning över, att F. föregående dagen, då han från kl. 6 till 9 på aftonen skulle få hemta frisk luft på lösdrifvaregårdens öppna plan, bortgått och sent hemkommit vid mindre redig sinnesförfattning. Förtörnad deröver tog F. officeren, en till utseendet lika starkt byggd man, vände honom om, kastade honom mot bajonetterna, som naturligtvis drogos tillbaka; att den andra kunnat låta nedsticka F. härefter, brydde honom föga. Enligt tidens point d’honneur fordrade officeren hos amiral Cronstedt krigsrätt; denne, efter inhemtad underrättelse, bad officeren ej göra F. mera olycklig än han redan var, och efter afgifven garanti av på orten vistande officerare vid den klagandes regemente, att officerskorpsen ej skulle uppsäga honom kamratskapet, ehuru han ej beifrade förolämpningen annorlunda, än att F. inför vaktparaden, dock först efter amiralens hotelse om krigsrätt förmåddes till afbön, lemnades saken derhän, i det amiralen tillika sände F. till Svartholm. Denne s.k. “starke Flemingen” med sina fingrar av jern, som sönderbröto vad som råkade emellan dem, skall dock några gånger funnit sin överman: en gång en obetydlig, småvext rysk marinofficer, mot vilken han förgått sig, men som vräkt honom ur värdshuset (i Åbo), der de voro, dock så att F. tagit dörrposterna med; en annan gång, sägs det, en jättelik sågverksbokhållare i östligare Finland; ännu en gång på ett värdshus i Tyskland (varest liksom i Frankrike han skall ha rest), från vilket han först utdrifvit alla gäster utom en, som, tvungen till motvärn, i de öfrigas närvaro, stoppat F. i en öppen spisel, vilken styrka så förtjust F., att han hänryckt omfamnat motståndaren. Eljest tyranniserade han, när det föll honom in, vem han behagade. Så skall i Lovisa, (troligen medan han vistats i garnison å Svartholm), någon handelsbokhållare visat sig mindre artig. Några säga, att F., förebrående honom detta, tillskref det bristande kunskap i katekesen och gav honom dugtiga utanlexor i den att läsa, vilka han på bestämda tider kom att förhöra. Mannen visste vem han hade att göra med, lydde således beskedligt och gjorde sin kurs. Andra påstå att F. låtit honom plugga i sig utantill en gammal roman eller dylikt. Även omtalas, att F. vid ett besök av kejsar Alexander I å Sveaborg inför honom skall hafva skyldrat med någon mindre kanon. Det säges ock, att F. för att trotsa någons påstående, att han ej vore i stånd att utdraga en respektabel jernkrok ur ett tak, gripit i den, sperrat fötterna mot taket, utdragit kroken, men ock fallit på ryggen ned, varvid han fått en svår åkomma i ryggraden. Ehuru icke serdeles stor till vexten, dock bred över axlarna och hög över bröstet, var F. i kroppsligt hänseende en kontrast emot en sin helbroder, som, för att kunna hålla upp sin ryggrad, måste bära en bred, enkom derför inrättad gördel om lifvet och, då den var borta, föll tillsamman, följden av att han såsom barn nedfallit från en öfre våning.

(311) Om honom se under d. 8 Augusti.

(312) Sifferuppgifterna, såsom icke sanna, bortblandade av ryktet, likaså torde det öfriga i denna berättelse överhufvud vara.

(313) Mag. Abr. M., sedan kaplan i Lumijoki.

(314) Se dagboken under d. 10 Aug. samt några andra detaljer hos Döbeln II, 32, 35.

(315) Tyckes, att sluta av det följande, afse den sednare sammandrabbningen d. 1 Sept., dock torde sifferuppgifterna tåla revision.

(316) Bron vid Herranen i Virdois nämnes ej som bränd, men såväl Visuvesi som Kauttubron vardera en gång. Ang. sifferuppgifterna jfr O. Blomstedts uppsats i Suomi 1857. Om Palmroth se under d. 24 Augusti.

(317) Se under d. 13 Mars och 24 Augusti.

(318) Åtminstone det ena av dessa fruntimmer var ifrån Teevala i Birkhala. De hade anhållits utanför Tammerfors tull åt nämnde sida och måste lemna ett par guldörhängen. Utgifvarens sagesman hade av det nämnda fruntimret fått uppdrag, att om möjligt återskaffa det tagna eller värdet deraf, och hade derföre vändt sig till befälet samt fått anvisning att uppbära ersättning hos en kossackofficer. Denne hade vid uppgift om värdet, 10 rdr, tvungen av nödvändigheten, utbetalt summan i silfver-rublar, tårögd och med dröjande hand, ehuru han väl tog sitt igen och dessutom väl försedt sig, ty han hade uttagit rublarna ur ett stort, sammansydt kattskinn, fullt av dylika. Någon vidare upprättelse hade ej blivit begärd och den större eller mindre misshandling, kossacken underkastades (om med den påföljd, som uppgavs, visste berättaren ej), skedde i så fall, ej för det fula i förseelsen, utan för officerens revanche.

(319) Daterad samma dag, som de sedan någon tid segerrikt framryckande finnarna nått kulminationen av sina framgångar genom deras vackraste vunna drabbning, den vid Lappo, är det icke underligt om denna berättelse, afgifven om den fulaste handling i stort under kriget, framträder som partiskrift och andas mycken förbittring. Berättelsens afgifvare hade av den med Juli månads början i besittning av Wasa stad komna svenska regeringen blivit insatt såsom länets förvaltare i st. f. landshöfd. Wanberg, vilken, förut kammarråd, återvände till och qvarstadnade i Sverige. W. omtalas såsom en förekommande sällskapsman, omgifven av en behaglig familj, Schoultz såsom en lång, allvarlig, stilla och hygglig man.

(320) Omnämnes eljest som en fin, artig och gästfri, men tillika sinnlig och vidskeplig herre, stor älskare av musik, varföre t.ex. under hans vistelse i Åbo hans briljanta hus varit medelpunkten för stadens musikaliska verld. Sinnesstämningen ändrades dock på åtskilliga håll betydligt, efter det ifrån honom i Åbo hade rymt en åländsk flicka, medförande en mängd dyrbara presenter, men som genom kossacker upphanns ett par mil från staden, återfördes och misshandlades. Den såsom Finlands största autodidaktiska talang på en gång i musikens och instrumentmakeriets teori samt i deras praxis kände, rättrådige magister Ikalén, en eftersökt gäst hos D., kunde efter denna händelse på intet sätt förmås, att komma i någon beröring med generalen.

(321) Ax. Ch. R., broder till Carl XIII:s gunstling, således av finsk börd från Nyland, säges för sina i grund förstörda affärer emottagit detta presidentskap i en aflägsen landsort framför andra. Ännu lefver minnet av hans obestånd, den vatten-klara aqva vita, såsom en för hans förstörda helsa, vilken den skulle reparera, foga gagnelig “mandelmjölk”, han vid sessionsbordet intog, hans betjenings, ett historiskt museum värdiga, livréer, de av svältremmen hopsnörda statshästarna, de som ved brända golfven i hofrättens uthus, egendomen i Iskmo by och kollektlifvet derstädes m.m. Han ansåg sig efter plundringen ej säker annorstädes för ryssarna än under dess befäls ögon, samt följde derföre med ryska armén vid dess aftåg från Wasa. Den ersättning han erhöll av ryska regeringen för sitt lidande, är känd, likaså den lifstidspension, som derefter tillförsäkrades hans son (det enda i sednare tider efterlefvande barnet, vilken troligen redan i vaggan inskrefs bland skånska hussarerna; en annan son hade omkommit vådligt), av tacksamhet varför denne till Finlands universitet och gymnasier testamenterade det efter sin farbror ärfda bibliothek, varaf de till en stor del gymnasium i Wasa tillfallna samlingarna vid branden 1852 nästan alldeles förstördes. Presidenten, som ej vidare var stadd i tjensteutöfning dog på sin egendom Loviselund i Kyrkslätt, vid vars kyrka han är begrafven, och för att göra tillträdet till hans döda lemningar omöjligare blef nyckeln till grafkoret, sittande i nyckelhålet, affilad.

(322) Född Malm, majorsdotter (fr. Norrköping?) berömmes som bildad och talangfull; har målat det vackra porträttet av sin man i lifdrabantuniform, vilket förvaras i Wasa hofrätt. Hon överlefde flera år sin man.

(323) Här hjelpte således icke, vad vi förut i dagboken sett, att Wanberg stämplades som ryssvän. Han blef ock, jemte många andra embetsmän i Wasa, vilka gått ed under ryssväldet, afsatt d. 29 Juni 1808. Eljest är det bekant, att soldaterna, sedan en gång tillåtelse till plundring erhållits, foro fram likt rasande vilddjur, icke kännande sina tämjare. av en man, då 12 à 13-årig gosse, har utg. hört, att han, i vars en slägtinges hus någon av högsta befälet var inqvarterad, och som, för sin kännedom i tyska och franska stundom varit använd som tolk och derföre väl anskrifven, vid plundringens utsträckning till hans hem, sprungit till befälhafvaren, som sände en sin adjutant för att afvärja förödelsen på stället. Adjutantens förbud hörsammades dock ej av de röfvande soldaterna, innan han med värjan pryglat upp dem och drifvit dem ut.

(324) Wanbergs företrädare, hade afsked sedan 1805, om honom och öfriga nämnda landshöfd:r se vidare Låstbom, Svea o. Götha Höfdingaminne, Del. II.

(325) Krigets skiften gjorde väl, att deraf veterligen blef intet.

(326) Endast ett exempel, ehuru åt sidan. Major. Kusmin gick med en son av handelsman H., hos vilken han bodde, dagen efter vesterbottningarnes anfall till dennes brädgårdstäppa vid östra stakettgatan. Gossen, utg:s sagesman, gick först in, men kom blek tillbaka och ville att de skulle gå bort. K., som märkte detta, lofvade, på gossens uppmaning, att ej göra något oväsende, vad helst han ock finge se. Han höll ock ord. I buskarna låg dold en vesterbottnisk soldat, som blivit efter och av fruktan för fångenskap ej vågade sig fram. Om aftonen tittade gossen efter sin fågel i buren, han var dock bortflugen och endast gevär och patrontaska qvar.

(327) Ryktet osannt, men förklarar de farhågor, som man från urminnes tid, förknippat med ett anfall från ryska sidan.

(328) Ur den följande förteckningens något vidlyftigare original kan man finna, att en del inqvarteringar troligen lemnat någon ersättning för sina requisita, andra bestämdt ingen.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s