Uffe på berget är ett café högt beläget på ett berg med bästa tänkbara utsikt. Dessutom finns ett 30 meter högt utsiktstorn för den som vill komma ännu högre upp och se mer. Caféet serverar bland annat färska fyllda baguetter, fräscha sallader och ålandspannkaka. Man kan även njuta av något ur det breda utbudet av olika förfriskningar öl, cider, läckra smoothies och för att inte glömma glassen såklart!
Informationsskyltar beskriver platsen:
Här gick en av rikets huvudleder
Framför dig ligger Färjsundet, en vattenled som i tusentals år tjänat de människor som bott i Ålands övärld eller bara passerat på genomresa. I stenålderns slutskede, för mer än 3 500 år sedan, var det här bergskrönet toppen på en ganska stor ö som låg mitt i en vidsträckt arkipelag. Ännu för något mer än tusen år sedan stod Färjsundet i norr i förbindelse med Bottenhavet. Idag leder en farled söderut genom långa innanfjärdar ut till öppna havet.
Redan under medeltiden gick den stora resvägen mellan det svenska rikets centrum och Finland samt vidare till Ryssland över Åland. Resenärerna korsade först Ålands hav, tog landvägen över de faståländska socknarna och fick sedan sjötransport genom den öståländska skärgården till Finland. Samma väg blev 1638 officiell postväg och postrotebönderna förde sedan regelbundet rikets post längs vägen ända till senaste sekelskifte. De åländska vägarna bestod på 1600-talet främst av enkla stigar och kärrspår. Postvägen som var viktig för hela riket var dock i relativt gott skick och underhölls kontinuerligt av landskapets bönder. Färjsundet var en av de besvärligaste passagerna där resenärerna på väg österut först måste passera den extremt branta nedfarten på Godbysidan och sedan åka roddfärja över sundet. De första skriftliga beläggen för en färja över sundet – ”Ferie Sundh” – är från mitten av 1500-talet men färjfarten började troligen långt tidigare.
Den branta nedfarten var under under isiga och hala förhållanden livsfarlig. Många dragdjur fördärvades och vagnar slogs sönder under de äventyrliga upp- och nedfarterna. Vägen var byggd i serpentinform och försedd med kraftiga vägräcken, men om man tappade kontrollen över ekipaget på sträckan ned mot färjbryggan kunde man lätt störta ned i det djupa sundet. Det fanns dock en beprövad metod att bromsa nedfarten med. Man kopplade först bort dragdjuren och band fast en gran i toppen efter vagnen som sedan försiktigt styrdes nedför branten. Om förhållandena var särskilt svåra satte sig flera karlar på granen med stora stenar i famnen. I slutet av 1750-talet satte man till och med upp spel och linor som man hissade upp och ned vagnarna med, men man tröttnade snart på det omständliga arbetet.
1760 hade man fått nog av strapatserna och det beslöts trots lokalt motstånd att vägen på Godbysidan skulle flyttas något över hundra meter norrut till betydligt jämnare mark. En vägbank byggdes sedan längs den grunda stranden till det nya färjnästet. Även på Haraldsbysidan anlades en ny landningsplats för färjan och färjekarlen fick sitt torp uppsatt där. Den gamla nedfarten ligger ungefär 150 meter söderut från skyltens plats och mycket sevärd. Vägen är välbevarad och man får en god bild av vad som i århundraden varit Ålands kämpigaste backe.
Färjekarlen var villig att förse färjan med folk, tåg och linor mot att han av varje hemman på fasta Åland fick uppbära en kappe råge och att han fick tillfredsställande ersättning och taxor för överförande av post. Passagerare och fordon. Vid inrättande av den nya överfarten 1761 övergick man från roddfärja till en färja som vindades fram med spakar längs en lina.
Våren 1809 kom ett märkligt brobygge till stånd över Färjsundet. Under det pågående kriget där Ryssland erövrat Åland och resten av Finland från Sverige ansåg de ryska militärerna att de behövde effektiva förbindelser tvärs över Åland. En pontonbro som vilade på flera fartygsskrov konstruerades men dess varaktighet förefaller ha blivit ganska kort.
Färjan fortsatte i nya upplagor att knalla på utan större avbrott i 176 år, ända till 1937 då en nuvarande bron stod klar. När doktor Öhrbom år 1904 första gången kom knattrande ner till färjestället i sin lilla öppna, rödlackerade bil – landskapets första – hade redan de första planerna på en fast broförbindelse börjat ta form men det gick inte att ordna finansieringen. Det var dock uppenbart att den ålderdomliga färjan måste ersättas. 1922 satte man in en nybyggd motordriven vajerfärja som var 15 meter lång och hade en petroleummotor om 15 hästkrafter. Snart var också den otillräcklig. I mitten av 1930-talet transporterades upp till 16 000 fordon per år – under sommaren så många som 200 per dag.
Under vintrar med ordentlig isläggning ersattes färjan av en isväg som gick en bit norr om färjlinjen där strömmen inte var lika stark.
Efter många om och men skrev Ålands landskapsnämnd 1935 under ett kontrakt med den dansk-svenska firman Monberg & Thorsen AB om byggandet av en bågbro i betong. Bron skulle ha en spännvidd på 130 meter, 191 meter lång körbana och 19,5 meter fri höjd över vattnet. Man inledde arbetet i början av 1936 och drygt ett år senare stod bron klar. Bygget var ett jätteprojekt för sin tid.
1958 sprängdes en 50 meter lång tunnel genom berget på Godbysidan för att ge rakare tillfart till bron. Det var den första vägtunneln som byggdes i Finland. Bron breddades och förstärktes 1979-1980 så radikalt att man i praktiken fick en ny bro där bredden på körbanan inklusive gång- och cykelbana är 11 meter. Samtidigt breddades tunneln till 9 meter.
(Text från informationsskylt på platsen)
En tidigare galgbacke
Färjsundets branta stränder har genom århundradena ruvat över många mänskliga aktiviteter. Handelsskutor och fiskebåtar har ständigt passerat förbi. Röken från likbål har slagit ned i vattnet. Sågklingors ylanden har blandats med hammarslagen från fartygsbyggare. Den lantliga friden har brutits av kanondån och soldaters tramp över isen. På den andra sidan av Färjsundet ligger Haraldsby i Saltviks socken. Under de trettio första åren av 1900-talet var byn en verklig centralort för Åland med sågindustri, varv och tegelbruk.
Mindre än 100 meter till höger om bron på andra sidan sundet låg Ålands centrala avrättningsplats under 1600- och 1700-talet. Där ha unga kvinnor som dömts för barnamord halshuggits och bränts, en underofficer i rytteriet hängdes för fanflykt och sedlighetsförbrytare har förlorat livet där. När en våg av domar för häxeri avkunnades på Åland i slutet av 1660-talet halshöggs och brändes de sju dömda troligen där.
1950 påträffade man gravar som innehöll skeletten av avrättade vid stranden ungefär 200 meter från avrättningsplatsen. De döda, som var halshuggna, låg nedslängda i gropar med kraniet placerat mitt på kroppen.
Strax väster om bron ligger den plats där det nya färjfästet anlades 1761. Själva färjfästet ligger nu på en privat tomt och är delvis ombyggt. Bostadshuset vid stranden byggdes strax efter att färjtrafiken upphört 1937. En kort bit av den gamla landsvägen är bevarad och slingrar iväg mot uppfartsrampen till bron.
Det gamla färjkarlstorpet ligger på kullen ovanför. Det är troligt att kullen en period använts som avrättningsplats.
Till höger om bron skymtar man spår av övervuxna jordvallar. Det är försvarsanläggningar som den ryska militären uppförde efter att man erövrat Åland och resten av Finland under 1808-1809 års krig. Den finska militären hade luftvärnspjäser uppställda i anläggningarna under vinterkriget 1939-1940 och fortsättningskriget 1941-1944.
(Text från informationsskylt på platsen)
Samma ämne:
Beskrifning Öfver Åland (Fredric Wilhelm Radloff, 1795)
Bomarsunds fästning
Eckerö kyrka, Eckerö
Eckerö tullhus
Finströms kyrka (Sankt Mikaels kyrka)
Galeasen Albanus, Mariehamn
Gravfältet på Björkens, Godby, Finström
Hammarlands kyrka
Jomala kyrka
Kastelholms slott i Sunds socken på Åland
Lidströmms kummel
Midsommar på Åland
När Gustaf Mannerheim hyllade Finlands mödrar
Postrodden, Grisslehamn och Åland
Stallhagens bryggeri
Uffe på berget
Vårdö kyrka
Ålänningens sång
Kategorier:Minialbum
Kulturbilder 