Textarkivet

De första svenskarna och våra svenska rötter

I februari 2019 sändes två program om vårt historiska arv från den tid när Sverige först befolkades till idag. I programmet ”De första svenskarna” gjorde arkeologen Jonathan Lindström en tidsresa för att undersöka vilka vi är och varifrån vi kommer.

Vi kompletterar innehållet med en delvis omredigerad och utvecklad text.

Våra svenska rötter

sverige-i-hostskrud-2

För omkring 80 000 år sedan täckte inlandsisen stora delar av norra halvklotet. Vid ungefär samma tid sökte sig grupper av människor ut från Afrika och kom till Europa. Under sin etablering här anpassade de sig till ett nytt klimat med annorlunda kost och en helt ny livsmiljö. Vistelsen här och en ny utvecklingsfas för dem gjorde att generna ändrades över tid. Det tog nästan 60 000 år av utveckling i Europa innan isen började smälta bort i Skandinavien och de första jägarfolken tog sig hit.

För omkring 14 000 år sedan började isen smälta undan i Danmark. För 10 000 år sedan var delar av södra Sverige isfritt och när växter och djur kunde leva och frodas kom också de första människorna. De jägare och samlare som först kom hit i små grupper hade ungefär samma bakgrund som de folk som slog sig ned i Storbritannien och andra delar av norra Europa. 

I Somerset i södra England hittades år 1903 kvarlevor av en man som levt där för omkring 9 000 år sedan. Han kallas Cheddarmannen och en DNA-analys visade att han hade mörk hudfärg och blå ögon. Storbritannien hängde på den tiden samman med dagens Europa genom landbryggan Doggerland så dåtidens invånare hade tagit sig dit till fots. När Doggerland översvämmades för ca 7000 år sedan och lades under vatten blev Storbritannien en ö.

Sverige befolkades för omkring 11 000 år sedan av små skaror människor som slog sig ned i södra delen av landet. De var jägare-samlare och hade liksom Cheddarmannen mörk hud och blå ögon. När isen fortsatte att smälta bort vandrade de vidare norrut. De var inte många till antalet, men spred sig längs isfria delar av Norge ända upp till Varangerhalvön. Ungefär samtidigt som de etablerat sig kom en stam från öster med bakgrund i Ryssland och Sibirien och vandrande in i norra Skandinavien. De var också ett jägarfolk men hade ljusare hy och ögonfärgen var såväl blå som mörk. De hade utvecklats annorlunda och efter generationer i nordligt klimat hade de utvecklat förmåga att bilda det viktiga D-vitaminet som behövs i nordliga trakter. De var anpassade till nordeuropeiskt klimat.

De som kom från öster hade levt som älg- och renjägare och anledningen till att de förflyttade sig västerut kan ha varit att de följde bytesdjuren. När de nådde kustnära områden och älvar blev de fiskare i högre grad. Tillgången på mat var stor och östfolket spred sig söderut längs beboliga platser nära kusten i Nordnorge. De kom även in på det som idag är svenskt territorium. Norge och Sverige hade nu fått sina två första stammar av bosättare. 

Spåren av en tidig bosättarfamilj finns i Bro socken i Lysekil. I början av 1900-talet hittades ett skelett från en kvinna som levde där för omkring 10 000 år sedan. Hon har kommit att kallas Österödskvinnan och när resterna av henne undersöktes kom man fram till att hon hade varit över 80 år gammal, kanske 85 år, när hon dog och att hon var omkring 170 cm lång. Hennes hälsa måste ha varit mycket god och hon har förmodligen varit fysiskt stark i jämförelse med dagens svenskar. När hon dog var hon frisk, hade ingen benskörhet och inte heller karies. Tänderna var dock nedslitna vilket kan bero på att hon använde sina tänder i samband med arbete, kanske vid skinnberedning. Hon tycks ha haft benhinneinflammation och andra tecken på följder av fysiskt ansträngande aktiviteter, kanske i samband med jakt eller annat. Efter undersökning av kvinnans tänder framkom att hon i tidig ålder har ätit hjort och älg och kanske växt upp på fastlandet, men senare flyttat närmare kusten.

Vid den här tiden bodde totalt ca 3 000 personer i det som idag utgör Sverige.

Jonathan Lindström: ”Invandringen österifrån gjorde att Skandinavien snart hade Europas mest blandade befolkning.” Det är en mycket märklig formulering. Om Skandinavien hade huvudsakligen två olika folkgrupper som levde sida vid sida och visserligen var olika varandra kan man inte säga att det var en blandad befolkning. Det var två olika stammar.

Isen i norra Skandinavien fortsatte att smälta undan och det blev en värmebölja som gjorde vår del av världen ungefär en grad varmare än vad det är idag. För omkring 9 000 år sedan bodde kanske omkring 10 000 människor i Sverige. Befolkningen ökade i antal och folk bosatte sig där det var praktiskt att bo och lätt att hitta mat. Fisket var så betydelsefullt att minst ungefär 60 procent av maten de åt var fisk.

För 8 200 år sedan forsade enorma mängder vatten plötsligt ut i Atlanten efter att den stora Agassizsjön i norra Kanada bröt igenom fördämningar. Golfströmmen stannade av och på norra halvklotet blev klimatet kallare med längre vintrar som följd. Köldperioden varade i minst 150 år och det blev svårare för jägarna att hitta byten när djuren dukade under av kylan.

Det blev sedan varmare igen och för 7 000 år sedan fick vi en framväxt av ädellövskog. Barrskog förekom endast i de nordligaste delarna av Skandinavien och då främst i fjälltrakterna. Nu var vi inne i jägarstenåldern och vid den här tiden hade befolkningen växt till omkring 30 000 personer. Det bodde ungefär lika många i norra Sverige som i de södra delarna.

Nämforsen är en historiskt intressant plats i Sverige som visar två olika kulturer varit verksamma på samma plats under olika tidsperioder. Hit kom först jägare med bakgrund i öster från sina boplatser för att träffas och utöva sina riter. Här kunde man lätt fånga och äta fisk säsongsvis och mätta sina familjer. I klipporna vid Nämforsen finns tusentals motiv inhuggna. Det vanligast förekommande motivet från stenålderskulturen är älgen som var ett viktigt jaktbyte och gav mat till många. Älgen hade troligen också ett stort symboliskt värde. De äldsta hällristningarna här kan vara 6 000 år gamla och de yngsta omkring 2 000 år gamla.

Läs mer: Nämforsens hällristningar

För 6 000 år sedan uppstod trattbägarkulturen i Sverige. Vi började använda krukor och kärl som framställdes av bränd lera. Trattbägarna hade platt botten och var tillverkade för att placeras på bord. Vid den här tiden började vi odla jorden och använda tamboskap som gav oss mat och biprodukter.

Nu kom en tredje migrationsvåg in i landet. De var bönder som hade rötter i delar av dagens Turkiet. De hade vandrat genom Europa under århundraden och anpassat sig till nya miljöer. Innan de tog hit sina familjer tog de sig hit för att hitta bra boplatser som de kunde verka på. De röjde åkrar och brände skog för att skapa odlingsplatser där del odlade vete och korn. De tog med sig kor, getter, får och grisar. 

I södra Sverige ökade befolkningen kraftigt under bondestenåldern och totalt bodde 50 000 personer i Sverige för 6 000 år sedan. Stenåldersbönderna hade stor nytta av flinta och det förekom omfattande tillverkning av flintyxor. De blev en viktig handelsvara som exporterades även till Norrland. Många yxor slängdes senare i vattendrag som en del i offerriter som är okända för oss idag. Det kan ha varit en forntida variant av tro på att offer ger belöning tillbaka i en eller annan form.

Jordbrukets etablering gjorde att familjer kunde överleva och fortsätta driva jordbruk i nya generationer. Men de hade det inte så lätt och led av både dålig tandhälsa och brist på god kost. Det var vid den här tiden man byggde gånggrifter som var stora gravmonument där de mest inflytelserika släkterna begravde sina hövdingar.

Gånggrifterna byggdes upp med en komplicerad byggteknik som krävde specialistkompetens. Stenblocken som användes kunde väga 15-20 ton styck och det var både tidskrävande och noggrant arbete som krävdes för att resultatet skulle bli det önskade. Platsen fungerade troligen också som ett andligt centrum där fester hölls, kanske i samband med bröllop eller bemärkelsedagar.

Läs mer: Skegriedösen
Läs mer: Ragnvalds kulle
Läs mer: Gånggriften i Leby

Jonathan Lindström berättar om Hallonflickan. Skelettet av henne hittades 1943 i en torvmosse där hon legat sedan bondestenåldern för omkring 6 000 år sedan. Hon är samtida med gånggrifternas folk. Hon hittades med ansiktet nedåt och hade haft benen uppvikta och bundna. Även händerna kan ha varit bundna. Hon kallas för hallonflickan för att hennes sista måltid bestod av hallon. Hon var omkring 19 år gammal när hon dog.

Det är ingen vild gissning att hon blivit mördad, men frågan är i så fall varför. Jonathan Lindström säger:

”Bönderna hade tagit våldet till en helt ny nivå. Folk slog inte längre bara ihjäl varandra i osämja eller revirstrider som jägarna hade gjort i tusentals år. Det här var någonting helt annat. De har offrats precis som flintyxor och det här är steg två i konsten att döda en människa. Och i det här fallet handlar det om att visa sin makt.”

Men ingen vet varför hon dödades. Hon kan mycket väl ha begått något brott eller någon handling som stred mot tidens sed. Det kanske sågs som så allvarligt att hon bragtes om livet. Lindström utgår från att hon är ett offer för någon rit eller religiös sed. Ingenting bevisar det.

De tidiga jägarna fortsatte att leva i enlighet med sina traditioner där jakt och fiske utgjorde den huvudsakliga livsstilen. De höll sig åtskilda från de bönder som invandrat och blandade sig inte med dem. 

Våra förfäder kommer hit

folkets-fest

För 5 000 år sedan kom de som är de flesta svenskarnas förfäder. Det var stora skaror människor som kom från svarta havsområdet och slog sig ned i Europa. De kom från stäppen i det område som idag utgör Ukraina. De kallades Yamnaya och hade med sig tamhästar och vagnar och åstadkom stora förändringar där de drog fram. De talade urindoeuropeiska som vårt svenska språk har utvecklats från.

Läs mer: Ceremoniell yxa från Småland
Läs mer: 5 000 år gammalt kärl i keramik

Många bönder kan ha blivit offer för maktkamper när Yamnayafolket koloniserade Europa. Bönderna kan också ha dukat under av de sjukdomar som Yamnaya förde med sig. Våra anfäder började röja skog och mark för att skapa betesmark åt sina djur. De kom till Sverige och kallas stridsyxefolket för att deras viktigaste redskap var stridsyxan, som var både ett redskap och ett kultföremål. Kolonisatörerna kom till Sverige främst från öster via Finland och Baltikum där Estland tycks ha varit de främsta genomfartsområdet. Deras etablering i Skandinavien tycks ha varit på det hela taget fredlig, vilken den inte alltid var på kontinenten.

De som kom var ofta hela familjer som sökte sig nya boplatser, men även unga män med kunskaper om såväl andliga ritualer som stridskonst. Sannolikt kom också kunskapen och sedvänjan att brygga öl till Sverige. Redan tidigt dracks varianter av dessa drycker i samband med festligheter eller ritualer.

Läs mer: Kruka i keramik
Läs mer: Kärl i keramik

Skelett av människor från den tiden förvaras i Östergötlands museum. Ett fynd kommer från en 4 500 år gammal grav som kallas Bergsgraven. Den upptäcktes 1953 i samband med ett vägbygge i Linköping. I graven fanns skelett av en man i 25-årsåldern, en 19-årig kvinna, en hund och ett spädbarn. I graven fanns också keramikkrukor med snörornamentik och yxor samt en horndolk. Intill mannen fanns en stridsyxa som såg ut som en båt av sten och en flintkniv. Dessutom hittades ett par kopparspiraler som är de hittills äldsta föremålen av koppar som hittats i Norden. De kanske har hamnat här i samband med handel.

Jonathan Lindström säger om horndolken som hittades i graven: ”De föremål som mannen och kvinna har fått med sig i graven antyder att de har fungerat som någon slags kultledare i bygden. Deras horndolkar kan egentligen bara användas till en enda sak. Att döda med. Förmodligen har de använts i olika former av offerriter.”

Det är bara en spekulation.

Jonathan Lindström: ”Bakom kvinnan ligger rester av vad vi arkeologer brukar kalla en ”trollpåse”, som dels har innehållit praktiska verktyg, flintkniv och bensyl, dels magiska föremål i form av två bäverkäkar och en bärnstenspärla. De kan tyda på att hon har fungerat som både prästinna och medicinkvinna. Bredvid skelettet av mannen ligger resterna av en stridsyxa, det föremål som har gett den här kulturen sitt svenska namn. Fast jag misstänker att den inte var tänkt att användas i strid över huvud taget.”

Yxan från graven har en eggdel i ena änden och i andra änden en del som ser ut som en avbildad penis. Den som har en sådan här yxa har ett föremål som motsvarar ett kors för en präst. Yxan var en symbol för något högre och bars kanske av utvalda representanter för folket och kulturen. Från hällristningar vet vi att det fanns en kult kring kring fruktbarhet (fruktsamhet). Många hällristningar innehåller bilder på män med eregerade penisar och de kan var var dåtidens motsvarighet till präster. De kanske förrättade dop, äktenskap och begravningar och utbildade andra män till kultledare. Det är lätt att föreställa sig en viss form av hierkarki där männen med stridsyxor utgjorde eliten. 

Jonathan Lindström: ”Såvitt man vet bars sådana här dyrgripar mest av män. Och förmodligen ska den antyda att de själva hade lite av samma kvaliteter som himmelsguden. De vill kunna både vara fruktsamma och lite av en förgörare…” 

De här männen hade flera funktioner i samhället och var en kombination av krigare och bönder. Det var män av rang och kom troligen från släkter som hade hög status. Stridsyxans symbolik var stark. 

Stridsyxefolkens arvsmassa ser ungefär likadan ut som den som vi svenskar bär på idag. Vi är en produkt av stridsyxefolken och delar deras mentalitet, intellekt och även yttre egenskaper. De var mycket lika oss. De var våra förfäder och vi är deras ättlingar.

En DNA-undersökning som gjordes av skeletten i Bergsgraven visar att de har komponenter från tidiga bondegrupper och även från jägare-samlare, men att den största delen kommer härrör från Yamnayafolket som kom från området kring nuvarande Ukraina.

Jonathan Lindström gjorde ett eget DNA-test som visade att han till största delen bar på ett arv från Yamnayafolket, men till viss del även från jägarna-samlarna. Hans DNA var nästan identiskt med innehållet i Bergsgraven. Det är samma arvsmassa som etniska svenskar och nordeuropéer i allmänhet bär på idag.

Våra förfäder från öster levde sunt och var rörliga. De åt kött och mjölkprodukter och från dem kommer genen för laktostolerans. Även om vi har nära släktskap med andra nordeuropéer så kan man urskilja vissa fysiska skillnader mellan svenskar och andra nordeuropeiska folk, men också se många likheter som tyder på ett nära släktskap. På grund av vår relativa isolering och svårigheter att vandra till Skandinavien kunde vi behålla vår etniska homogenitet längre än många andra folk.

Bronsåldern 

Efter stenåldern spred sig kunskapen om att använda metaller i stor skala. Den metall som blev vanlig var brons som är en legering mellan tenn och koppar. Det var nu som bronsåldern gjorde sitt intåg och den varade i 1 500 år. Bronset användes för att framställa yxor och andra föremål. Vid den här tiden förekom handelsförbindelser med andra länder, främst i närområdet, för att kunna frakta varor som skulle bytas.

Läs mer: Tistelkullen i Rimbo
Läs mer: Hällristningar i Tanum

Hällristningar visar att sjöfarten var en viktig näring på bronsåldern. I Tanum finns tusentals hällristningar varav många föreställer fartyg. Det är sannolikt att man där byggde båtar i stor skala. En typ av båt som liknar bronsålderns båtar är den som kallas Hjortspringbåten och hittades i en torvmosse på Jylland i Danmark. Den är daterad till omkring år 300-400 f.Kr. och är det äldsta fyndet i världen av en båt. Bronsålderns båtar var mycket sjödugliga. De kunde ha en bemanning på över 20 personer och hade kapacitet att lasta ett ton varor.

Just Hjortspringbåten var 13 m lång invändigt, 19 m lång utvändigt och två meter bred. Den var byggd av träslaget lind och kunde ha en besättning på 24 man. Båten ska ses som ett krigsbåt där en liten grupp krigare lätt och snabbt kunde ta sig till en plats och genomföra ett uppdrag. När båten hittades gjordes även andra fynd. Man hittade 131 träsköldar, 33 sköldbucklor, 138 spjutspetsar av järn, 10 svärd och rester av omkring 20 ringbrynjor.

På kontinenten förekom oftare stridigheter än i Sverige där det var förhållandevis fredligt, dels på grund av det geografiska avståndet och på grund av en mer sammanhållen kultur. Hjortspringbåtens krigare kanske hade i uppdrag att försvara det egna territoriet mot folk från söder. De var en del av ett större samhälle som var välorganiserat och uppenbarligen ville skydda sig från fientliga angrepp. Krigarna var med största sannolikhet välutbildade, modiga och dödsföraktande. Om de gav sig in i en strid var det för att vinna och det var bokstavligt talat med livet som insats.

Vad vi ser är ett väl utvecklat samhälle som har en organisation som fungerar. Det fanns något som liknade milisgrupper som skulle skydda dåtidens makthavares liv och de dyrbara handelsvarorna från stöld. Militärliknande organisationer växte fram och har följt traditioner i århundrade efter århundrade för att upprätthålla samhällets strukturer. Många av de släkter som var inflytelserika under bronsåldern och upprätthöll sina sedvänjor generation efter generation blev med största sannolikhet framgångsrika också under järnåldern.

En av många mäktiga personer under bronsåldern var begravd i Hågahögen utanför Uppsala som anlades omkring år 1000 f.Kr. I närheten fanns en stor borg som fungerade som försvarsanläggning och användes av befolkningen för olika angelägenheter. Troligen höll man också ting här. Borgen var 300 m lång och 25 m bred. Inte så långt därifrån bodde folket. Resterna av ett stort kulthus syns tydligt idag.

I Hågahögen gjordes många fynd som tyder på att den begravde var en inflytelserik person. Han kanske var en handelsman av rang eller en lokal hövding som styrde över ett visst geografiskt område.

kulturbilder.wordpress.com

Läs mer: Hövdingen från Håga by i Uppland

Det folk som som etablerat sig i Nordeuropa hade gemensamt ursprung och kommunicerade väl med varandra. Deras sedvänjor var likartade och handeln fungerade bra. Grunden till det som skulle bli Sverige var lagd och befolkningen som bodde i landet vid bronsåldern är våra förfäder, vi är deras ättlingar.

Det fanns flera lokala kungadömen i Sverige vid den här tiden. Håga var ett eget sådant med maktcentrum som styrde över delar av Mälardalen och Östersjön i mer än 500 år. Det upphörde när landhöjningen ändrade på möjligheten att behålla kontrollen över sjötrafiken till Uppsala. Dessutom började järn framställas alltmer vilket fick till följd att handeln med brons upphörde.

Hur många som bodde i Sverige vid den här tiden är svårt att bedöma. Men om det bodde 200 000 människor i Sverige år 0 (Källa) så kanske det var 100 000-150 000 som bodde här år 1000 f.Kr. Det var såpass många att landet hade en fast befolkning som bodde och verkade utspridd över hela landet. Jorden odlades, det hölls tamboskap, hantverk och tillverkning av redskap och kläder förekom och det fanns rutiner för att utveckla samhället. Folk namngavs, byar fick namn, det hölls bröllop, årsfester och begravningar. Samhället var mer civiliserat är vad många tror. Samtidigt var det hårt och man var tvungen att följa uppsatta regler och vara hjälpsam för att allt skulle fungera.

Bronsåldern var en period av behagligt klimat i Norden. Folket som bodde här var redan då en del av en etablerad folkstam i vårt land. Vid tiden för järnålderns början omkring 500 f.Kr. försämrades klimatet och det blev kallare. Klimatförändringen påverkade människor, djur och växtligheten. Det blev svårare att överleva och för att skydda boskapen började man nu bygga för att hålla djuren inomhus under vintersäsongen. Också människorna behövde mer välbyggda boningshus för att bättre klara vintern.

Befolkningen växte och det förekom fortsatt handel mellan människor i Sverige och i andra länder som kunde nås av fartyg. Men klimatförändringen gjorde att den långväga handeln minskade medan den ökade i närområdet.

TIDEN EFTER ÅR 0.

Torsbjergsfyndet

I Torsbjerg i Süderbrarup i norra Tyskland nära gränsen till Danmark har man gjort ett stort antal fynd från järnåldern. Det rör sig om offergåvor som hittades i en mosse i mitten av 1800-talet. Föremålen är daterade till tiden mellan 100 e.Kr och 500 e.Kr. Det rör sig om kläder, byxor, hantverk, en svärdsskida med den kanske tidigaste runinskriften man hittat. Romerska vapen, hjälmar, beslag och rustningar som tillhört officerare hittades. Föremålen kan vara krigsbyten som lokala krigare kastade i sjön och offrade till gudarna under segerfest efter att ha gått segrande ur striden.

Ejsbøl

I Ejsbøl på södra Jylland har man hittat några av de mest imponerande fynden av krigsföremål från järnåldern. Det rör sig om olika fyndplatser där föremålen deponerats vid olika tillfällen. Ejsbøl 1 innehåller fynd av lansar, sköldar och annat från omkring år 0 (Kristi födelse). Ejsbøl 2 är från omkring år 300 och innehåller mängder av vapen, spjut, svärd, personliga föremål, utrustning för ryttare och annat för en militärstyrka på ca 150 man. Det framgår med all tydlighet att det handlade om en mycket disciplinerad styrka med väl definierad hierarki. Omkring 130 svärd har hittats. Ejsbøl 3 är från 400-talet och innehåller vapen och andra föremål. Vapnen som kastats i sjön har förstörts under ritualer där man tackade gudarna för segern. Vilka grupper som stred mot varandra har man ingen kännedom om.

Illerup Ådal

Illerup Ådal i Skanderborg på Jylland är känt för stora mängder fynd av vapen från omkring år 200 till 450 e.Kr som hittades i en mosse. Fynden visar att segrarna förstörde vapnen och sedan kastade föremålen i en sjö. Omkring 150 av vapnen är romerska svärd varav hälften hade fabrikationsstämplar. Dessutom hittades omkring 1 000 spjutspetsar. Fynden har nedlagts vid olika tillfällen och kan komma från olika konflikter, men den största delen lades ned i sjön omkring år 200-250 e.Kr och gjordes obrukbara. Då stod ett slag mellan lokala krigsherrar på Östjylland och fiender från nuvarande Norge. Att förstöra vapen som beslagtagits och kasta dem i en sjö var en sed som kan ha haft en mer symbolisk betydelse än vad vi tror idag.

Omkring år 375 och år 450 har också vapen förstörts och kastats i samma sjö. Det är lokalbefolkningen som har stridit mot angripare, men varifrån de senare har kommit är inte klarlagt och orsaken till striderna är okända.

Fynden i sjön kommer huvudsakligen från norrmän och deras namn finns bevarade på en del föremål. Nithijo var en av dem. Andra deltagare i slaget var Laguthewa, Swarta, GauthR och Wagnijo. Nithijos namn hittades på handtaget till en sköld som tillhört en av ledarna i slaget.

Slaget var blodigt och minst flera hundra personer miste livet. De överlevande jylländska segrarna firade stort och festade samtidigt som de tackande gudarna för segern och förstörde systematiskt alla beslagtagna vapen och föremål som kastades i sjön.

Vendeltiden

kulturbilder.wordpress.com

Vendeltiden har fått sitt namn efter de arkeologiska fynd som gjordes i Vendel intill Vendel kyrka i norra Uppland. Vendeltid är perioden från år 550 till 800 e.Kr.

I Vendel har det funnits boplatser sedan stenåldern. Fynd visar att det bodde människor där för omkring 5 000 år sedan och att de levde på fiske och jakt. De var en del av stridsyxefolket som kom från trakten kring nuvarande Ukraina via Finland och Estland till Sverige och började röja mark, odla och dominera vårt land. 

På 400-talet fick Vendel en bofast befolkning och var ett sammanhållet litet samhälle. Där fanns ett långhus som var 30 meter långt och 8 meter brett. Till gården hörde också ett stall och en smedja. Ett av rummen kan ha varit stormannens sal medan ett annat rum fungerade som förvaring för mejeriprodukter. Mot slutet av 500-talet övergavs långhuset efter att ett nytt och större långhus tagits i bruk intill nuvarande bogårdsmuren vid kyrkan.

Ottarshögen i Vendel anlades under 500-talets första hälft och är den äldsta kända storhögen i Mälardalen. Namnet på graven är gammalt och har kopplats till kung Ottar Vendelkråka, omnämnd i det isländska Ynglingatal från 900-talet. Vi vet inte vem graven gjordes för, men det var en mäktig man. Han härskade över Vendelbygden och någonstans här i närheten låg också hans gård.

När Vendel började bebos av inflyttade upplänningar byggdes gårdar för fastboende som ägnade sig även åt djurhållning och viss odling. En större gård byggdes i Husby intill Ottarshögen och en i Tuna. Kring dessa gårdar byggdes ett nätverk av mindre gårdar som hade anknytning till de två huvudgårdarna. Gårdar som Gryttby, Kjettslinge, Bergby, Kläringe m.fl är gårdar som finns än idag och som på sina ägor har gårdsgravfält med rötter långt tillbaka i tiden. Traktens historia är rik och spännande.

Människorna som levde i Vendel jagade björn, varg och räv och pälsarna blev handelsvaror. Boskap hölls på fina strandängar och de stora skogarna gav virke och ved. För transporter och i skogsbruket användes hästar. Fisken hämtades i havet. Man tror också att framställning av tjära var en betydelsefull näring under vendeltiden. Tjära användes för att impregnera hustak och båtar, men även till läderbearbetning och som smörjmedel. Under 1300-talet exporterades tjära och under 1600-talet var tjära Sveriges tredje viktigaste exportprodukt.

När kyrkogården skulle utvidgas 1881 upptäcktes de fantastiska båtgravarna. En av gravarna innehöll hjälm, ringbrynja, sköldar, svärd, huggkniv, spjut, pilar, hästar, broddar, hästsadel, hovkrats, spelbrickor, speltärning, nötdjur och svin. Fynden har hög konstnärlig nivå och är det mest spektakulära gravfyndet i Svealand. Många av praktfynden finns idag på historiska museet i Stockholm.

Läs mer: Ale stenar
Läs mer: Askeberga skeppssättning
Läs mer: Nässja domarring

Uppsala högar

I Uppsala finns tre stora gravhögar. Det är Kungshögarna som idag kallas Västhögen, Mitthögen och Östhögen efter sitt geografiska läge. Högarna har tidigare tillskrivits Oden, Tor och Frej eller Sveakungarna Adils, Aun och Egil. Två högar har varit föremål för utgrävningar. Fynd av en vendelhjälm och en guldfiligranmask daterades till tiden mellan år 550 och 625. Rester av brandgravar hittades i de utgrävda högarna. I området har man hittat mellan 2 000 och 3 000 forntida gravar. 

I närheten finns spår av en av de största järnåldersbyggnader som funnits i Skandinavien. Den var över 50 meter lång och 12 meter bred och har likheter med en 50 meter lång och 14 meter bred hallbyggnad som funnits på Askahögen norr om Vadstena. Byggnaderna har med största sannolikhet fungerat som salar där man arrangerat bröllop och andra festligheter eller haft sammankomster av mer betydande vikt. I samband med utgrävningar 2012 hittades rester av grophus öster om Tingshögen intill kyrkan. Husen har använts som verkstäder och arbetsplatser. Spår av vävning och metallhantering hittades i flera av husen. Samma år hittades också resterna av en annan stor byggnad sydost om Tingshögen. Gamla Uppsala var en gång ett betydande maktcentrum.

På platsen där Gamla Uppsala kyrka ligger kan det ha funnits ett hednatempel. Många kyrkor byggdes på hedniska kultplatser där våra förfäder utövade sina riter. De kanske bad till sina gudar, offrade föremål, höll bröllop och begravningar. Kyrkorna tog över arrangemangen och i många fall blev övergången ganska smärtfri. Med hot och mutor, piska och morot infördes kristendomen. Det var påbud från överheten som mötte folkligt motstånd, men många anpassade sig efter övertalning. Kristenheten kunde också uppvisa en organisation som imponerade, särskilt de besuttna på var först med att ge den nya seden tillträde till vårt land.

Läs mer: Om landskapsnamnet Uppland

Vikingatiden

De nordiska folken hade sedan många århundraden tillbaka utvecklat egna stamområden. Daner och svear omnämns av historikern Jordanes i verket Getica i som skrevs i mitten av 500-talet. Den sista delen av järnåldern som varade mellan slutet av 700-talet till omkring år 1100 e.Kr. kallas vikingatiden. Den danska befolkningen hade länge levt under hot från söder och utvecklat ett system för att kunna försvara sig. De var krigare och sjöfarare i högre grad än grannarna i norr. 

De hade ett väl utvecklat system för handel och kontrollerade handelsplatserna danska Hedeby (som idag ligger i Tyskland), Upåkra i Skåne och Kaupang i Norge.

I slutet av 700-talet besökte danska sjöfarare England och sonderade möjligheterna att etablera sig där. Klostret Lindisfarne vid kusten i norra England uppfördes omkring år 635 och blev bas för kristen mission. Den 8 juni 793 angreps klostret av ditresta vikingar och flera munkar dödades. Om det var ett oprovocerat anfall eller ett svar på kristna missionsförsök i Skandinavien tycks det råda delade meningar om.

Amatörhistorikern Östen Kjellman skriver i sitt arbete ”Den forna seden” (1998, volym 2, del 5):

Vikingatågen var de nordiska folkens försvar av sina gamla seder, den från förfäderna ärvda livsåskådningen, kulturen och det demokratiska rättssamhället. Det nordiska samhället hotades av ”den nya seden” från söder. Därför gick hela Norden ut i en samlad försvarsansträngning.

Vi kan utläsa av annaler, levnadsbeskrivningar, brev, officiella skrivelser och andra dokument från den tid, då vikingatåden ägde rum, att dessa tåg ingalunda var några terroraktioner av sjöfarare eller privatkungar, utan stora, välorganiserade krigståg, planmässigt riktade mot de krafter som hotade Nordens frihet och demokrati.

Den nordiska försvarsorganisationen var effektiv. Särskilt gällde det den s.k. ledungen. På tre veckor kunde man mobilisera ledungen i landet.

Vikingarna angrep och plundrade nästan alltid kloster, kyrkor och biskopsfästen. Kyrkan var fienden. Deras offer var präster, munkar, biskopar och andra kyrkliga befattningshavare.

Flera stora angrepp gjordes mot England. Det var omfattande operationer som krävde planering och manskap. Danerna kontrollerade stora delar av England under slutet av 800-talet och början av 900-talet.

År 991 kom en stor skara vikingar till England med 400 skepp där Olav Tryggvason var en av anförarna. De härjade i sydöstra England och vann en avgörande seger vid Maldon nordost om London.

Läs mer: Den fornengelska dikten som berättar om Slaget vid Maldon.

År 1002 inledde den brittiske kungen Ethelred en klappjakt på de nordbor som bodde i England. Där fanns många nordbor som etablerat sig som bönder efter kolonisering av delar av landet. Ethelred utförde rena slakten på män, kvinnor och barn vilket fick den danske kungen Sven Tveskägg att hämnas.

Året efter for han till England med en stor flotta soldater för att erövra hela England, vilket han också lyckades med. År 1013 jagades Ethelred ut ur landet och Sven blev konung över England. När Sven sedan dog år 1014 tog sonen Knut över och fick stöd av krigare även från Sverige. År 1015 seglade Knut till England med en dansk-svensk elitstyrka och kunde sedan kontrollera hela England utom London. År 1017 var Knut Englands ende konung och året efter betalade han en stor summa pengar till de krigare som hjälpt honom i striderna. De kunde resa hem som rika män.

De som ingick i Knuts militära elitorganisation tingalidet var helt säkert duktiga ryttare, soldater och kämpar som inte var rädda för någonting. De var beredda att segra eller dö.

Knut avled år 1035 och det danska inflytandet över England försvagades när det inte längre fanns en stark ledning. Vikingar från Norge tog sig till England och försökte ta tillbaka den makt som danskarna förlorat, men misslyckades. År 1066 stupade Harald Hårdråde med hela sin här efter ett sådant försök.

Läs mer: Runstenar som berättar om svenskar som for till England

Slaget vid Stiklestad

norge-20-stiklestad-kyrka-13

Den 29 juli år 1030 stod Slaget vid Stiklestad. Stiklestad ligger i Verdals kommun omkring tio mil norr om Trondheim. Det var ett slag mellan Olav Haraldsson och lokala hövdingar som Tore Hund och Kalv Arnesson vilka besegrade Olav med en överlägsen styrka om 7 000 man. Efter slaget tog Knut den store över styret fram till sin död år 1035 när Magnus den gode tog över och styrde landet fram till år 1047. Han utformade också den första skrivna lagen i Norge.

Olav begravdes efter sin död nära slagfältet men efter ett år grävdes kroppen upp och flyttades till Nidaros. Han helgonförklarades den 3 augusti 1031 av de kristna och en legend uppstod kring honom.

Slaget vid Stiklestad blev en brytpunkt i Norges historia. Efter det etablerade sig kristendomen och när allt fler kyrkor uppfördes var det ett sätt för kyrkan att visa sin makt och sitt inflytande över samhället. År 1070 påbörjade kung Olav Kyrre bygget en stenkyrka som stod klar 20 år senare. Hundra år senare pågick arbetet med den imponerande Nidarosdomen som var helt färdigbyggd omkring år 1300. Kyrkan är den näst största i Norden efter Uppsala Domkyrka.

Läs mer: Slaget vid Stiklestad
Läs mer: Trondheim

Sveariket

Danmark, Norge och Sverige blev allt tydligare definierade politiska och geografiska enheter även om gränserna har ändrats flera gånger under historiens lopp. 

På 800-talet koloniserades Island och Färöarna av norrmän och har idag en nordisk befolkning. 

Den förste svenske kung man med säkerhet har kunskaper om var Erik Segersäll. Han var kung mellan 970 och 995 över Svealand, Västergötland och Östergötland och styrde även en tid över Danmark. Han var under en tid kristen men återgick senare till asatron som han växte upp med. Han efterträddes av sonen Olof Skötkonung som var den förste sveakonungen som döptes och förblev kristen livet ut. Han var kung mellan 995 och 1022 och den förste i vårt land som präglade mynt. 

År 1000 e.Kr bodde omkring 400 000 människor i Sverige.

Ingvarståget

U661-ingvar

Hedniska svear var inte nöjda med Olof Skötkonung och avsatte honom. Medan Olof fick nöja sig med att vara kung över Västergötland fick sonen Anund Jakob svearnas förtroende, trots att även Anund var kristen. Han var kanske mer lyhörd för svearnas önskemål. Efter en tid tilläts Olof att samregera med sonen och gjorde det intill sin död.

Anund Jakob fick redan som barn lära sig dåtidens maktspråk och hade säkert ett gott öra till det folk han representerade. Som sveakung skulle ha göra det som vara bäst för sveafolket även om det ibland skulle krävas strider och mänskliga offer. I det ingick att ge militärt stöd till vänligt sinnade folk som behövde hjälp. Svearna hade goda kontakter österut.

Anunds syster Ingegärd Olofsdotter var gift med storfursten Jaroslav I av Novgorod. År 1019 intog han Kiev med hjälp av vikingar och avsatte sin maktfullkomlige bror Svjatpolk I av Kiev. Svjatpolk I använde ruser och petjeneger (ett turkiskt nomadfolk) på sin sida och flera strider ägde rum innan den stora sammandrabbningen vilken ägde rum i Alta utanför Kiev. Det krävdes tre blodiga slag innan Jaroslav segrade. Striderna pågick ca år 1016-1019 och blev delvis en strid mellan vikingar som hjälptrupper på Jaroslavs sida och turkar som hjälptrupper på Svjatpolks sida.

År 1036 stormade petjenegerna Kiev och omringade staden. Samtidigt befann sig Jaroslav i Novgorod. Så snart han fick kännedom om tilltaget samlade han en här där varjager ingick och angrep petjenegerna som flydde eller dödades.

Varjagerna bestod delvis av sveafolk under Ingvar den vittfarnes ledning. De hade kallats till Novgorod för att bistå sveakungen Anund Jakobs syster Ingegärd, hennes man Jaroslav och det slaviska broderfolket i kampen mot de turkiska nomadfolken som hotade Kievriket. En välorganiserad försvarsinsats hade initierats av Anund själv där man handplockade krigare och frivilliga från olika delar av Svealand. Det var en ledungsfärd och Ingvar var en högt uppsatt militär ledare, dessutom släkt med sveakungen.

Trettio skepp hade lämnat Sverige med kanske ett par tusen man. Minst 1 000 men kanske över 2 000 man. Inget vet exakt. Deras uppgift var att ge stöd åt Jaroslav och hålla handelsvägarna söderut öppna. Efter att ha bistått Jaroslav och förlorat en del manskap for skeppen vidare mot Särkland. På vägen dit deltog många av dem i krigsoperationer tillsammans med den georgiske kungen Bagrat mot kungens bror och byzantinarna. Bagrat förlorade striden och de varjager som överlevde inledde ett återtåg. Under resans gång avled många i sjukdomar och av sveafolkens trettio skepp återvände endast ett.

Vid den här tiden bestod hela Sveriges befolkning av ca 400 000 personer. En krigarskara på 2 000 personer skulle motsvara 45 000 individer idag, en hisnande siffra om man betänker att det var unga män i sin bästa ålder som stupade. Om krigarskaran var 1 000 personer så motsvarar det ca 22 500 individer idag.

Att Ingvarståget betraktades som en katastrof på sin tid och än idag bör betraktas som en sådan är därför helt självklart. Om 45 000 svenska unga män skulle dö i strider på fyra år skulle det vara ett nationellt trauma och skapa djupa sår i nationen. Sorgen efter det misslyckade krigståget i de unga männens hembyar och bland släkt och vänner måste ha varit djup.

Idag läser vi om några av de döda i Ingvarståget på runstenar i Svealand. Stenarna brukar kallas för Ingvarsstenar.

Läs mer: Ingvar den vittfarnes krigståg

Det kristna Sverige

I det kristna Sverige som växte fram under 1100-talet gjordes en indelning i stift, som var en biskops ämbetsområde. Stiftsindelningen följde ungefär de gamla landskaps- och lagsagogränserna. Under 1100-talet etablerades cistercienserorden i Sverige och under 1200-talet kom dominikanerna (svartbröderna) och franciskanerna (gråbröderna). Vid den här tiden byggdes kyrkor över hela landet. Platser där förkristna seder utövats fick nu kyrkor. Gamla seder försvann och ersattes av kristendomen. Under 1100-talet påbörjades korståg mot öster som gjorde Finland till en del av det svenska riket. 

I Sverige förekom under 1100- och 1200-talet maktstrider mellan olika kungar. När den blott treårige Magnus Eriksson valdes till kung som treåring av stormännen 1319 efter att fadern mördats inleddes en ny era i landet. Magnus Erikssons förmyndare undertecknade ett frihetsbrev som blev Sveriges första konstitution och har jämförts med engelska Magna Charta.

Några meningar ut brevet: 

Vi, alla och envar av de ovannämnda, lovar sålunda på tro och heder på denne vår ännu omyndige konungs vägnar att med hela vår förmåga obrottsligt bevara och försvara rättigheter, friheter, privilegier och gamla sedvänjor för

1) alla och envar, 2) rikets män och 3) kyrkorna i Sverige.

Men om någon oväntad olycka kommer över oss – vilket Gud förbjude! – och det blir nödvändigt att för hela rikets försvar och gemensamma nytta begära och söka hjälp från hela riket, då skall detta först tillkännages och framläggas för menigheten i var och en av rikets delar.

Det svenska folket som troligen har definierat sig som ett folk i minst tusen år före det är på väg att mera tydligt formulera en nationell identitet som uttryckte sig i lagar och traditioner.

Läs mer: Kung Magnus Erikssons gårdsrätt
Läs mer: Kung Magnus Erikssons stadga i Skänninge
Läs mer: Kung Magnus Erikssons stadga i Skara
Läs mer: Kung Magnus Erikssons stadga i Uppsala
Läs mer: Kung Magnus Erikssons stadga i Telgie

Kalmarunionen

År 1300 e.Kr bodde omkring 1 100 000 människor i Sverige. Under 1300-talet härjade pesten och omkring hälften av invånarna i landet dog. Det var en farsot som spred sig från Kina 1334 och nådde Europa via handelsvägar och fartyg som förde smittan vidare. Sommaren 1349 nådde den Bergen i Norge med ett handelsfartyg från England. Året efter drabbades Sverige. Landet var sargat av död och elände men styresmännen arbetade oförtrutet vidare för att utveckla landet. Men olika åsikter om inriktingen skapade konflikter.

Magnus Eriksson arbetade för att modernisera de gamla landskapslagarna och skapade därför en allmän landslag. Landskapen hade före 1300-talet sina egna lagar. År 1350 fick Sverige en lag för hela riket för att underlätta styret. Modifieringar gjordes under kung Kristoffers tid men lagen gällde så länge som till 1734.

År 1397 grundades Kalmarunionen efter att den barnlösa Drottning Margareta sammankallat stormän till ett möte i Kalmar för att utse en regent och bestämma unionens inriktning. Erik av Pommern valdes och kröntes till kung. Skälet till att det kunde bli en union var det nära släktskapet mellan folken och stormannasläkternas ekonomiska intressen i grannländerna. Unionen var också ett sätt att hålla tyska intressen borta. 

Men Margareta såg till att centralmakten drog in frälsegods till kronan. Stormännen ville inte ingripa eftersom de var beroende av unionens politik mot det tyska hotet. När Erik införde tull på sjöfarten i Öresund svarade Hansan med en blockad mot all handel från Norden. Den svenska bergslagen drabbades hårdast då exporten av järn och koppar stoppades.

Erik började utkräva större skatter i Sverige och Norge för att finansiera den gemensamma politiken. Han bröt mot unionens bestämmelser om att inhemska män skulle sköta förvaltningen i sin riken. Han tillsatte tyska och danska fogdar för skatteindrivningen och det väckte ont blod på många håll. De främmande fogdarna var vana att behandla undersåtar som rättslösa människor och hade ingen förståelse för den svenska bondefriheten. Bergsmannen Engelbrekt Engelbrektsson startade ett lokalt uppror mot fogdarnas grymma behandling av folket och upproret spred sig över hela landet. Även rådsaristokratin stödde upproret och ville begränsa unionskungens makt när det gällde skatteindrivning och krigsförklaringar. 

Engelbrekts uppror blev en framgång och vid riksmötet i Arboga år 1435 valdes han till rikshövitsman. Året efter mördades Engelbrekt när han var på väg till ett rådsmöte i Stockholm. Den exakta orsaken till mordet vet man inte. Det kunde ha varit en följd av maktkamp mellan honom och Karl Knutsson Bonde eller personlig fiendskap mellan Magnus Bengtsson (Natt och Dag) som utförde mordet. Magnus straffades aldrig för mordet utan lämnade landet under en tid för att senare återkomma.

År 1439 avsatte stormännen Erik av Pommern och och valde Kristoffer av Bayern som ny unionskung. När han avled barnlös 1448 valdes Karl Knutsson Bonde vald till kung och året efter kröntes han i Trondheim till kung av Norge. Men i södra Norge hyllades den danske kungen Kristian I. Kristian och Karl kom att kämpa om makten i unionen och i Sverige. När Karl dog 1470 blev Sten Sture den äldre riksföreståndare. Han hade goda kontakter i de tre nordiska länderna men istället för att stärka unionen försökte han bekämpa Kristian I och de svenskar som stödde honom.

Den 10 oktober 1471 stod slaget vid Brunkeberg som var en kraftmätning mellan Sten Sture den äldre och Kristian I. Sten Sture avgick med segern och kunde säkra makten fram till sin död 1503. Sten Sture d. ä. efterträddes av Svante Sture (1504-1512) och sedan Sten Sture den yngre (1512-1520) som fortsatte det nationella frigörelsearbetet.

Gustav Vasa och den nationella frigörelsen 

De krafter som ville slåss för ett självständigt Sverige var inte knäckta och inte heller beredda att ge upp. Gustav Eriksson Vasa som var släkt med Sten Sture den yngre tog tidigt parti för Sturepartiet och ställde sig mot den danske kungen Kristian II och Kalmarunionen som dominerades av danskar. Slaget vid Brännkyrka den 27 juni 1518 var ett slag mellan Sten Sture den äldres anhängare på den svenska sidan och Kristian II med sina unionsstyrkor på den andra sidan. Den svenska sidan segrade och med i slaget var Gustav som dock tillfångatogs tillsammans med några andra stormän av danskarna och fördes till Jylland. Gustav lyckades fly hem till Sverige.

I januari 1520 trängde Kristian II in i Västergötland med en här  bestående av 7 000 man, främst legoknektar från Pommern, Brandenburg, Sachsen och Frankrike. På den svenska sidan samlades riddare och bönder med riksföreståndaren Sten Sture den yngre i spetsen. De möttes i ett slag på Åsundens is. Svenskarna förlorade och Sten skadades så allvarligt att han avled två veckor senare. Kristian fortsatte mot Stockholm och belägrade staden den 5 september 1520. Den 7 september fick Kristian Stockholms slott och den 4 november kröntes han till kung i Storkyrkan.

Redan den 8 november inledde Kristian en serie avrättningar. På Stortorget halshöggs biskoparna Mattias och Vincent med svärd. Efter dem avrättades 15 adelsmän på liknande sätt. Därefter hängdes Stockholms borgmästare och rådmän och dagen efter fortsatte avrättningarna när adelsmännens tjänstefolk och medhjälpare avrättades. Totalt avrättades omkring 80 personer ur det ledande politiska skiktet, bland dem Gustav Eriksson Vasas far, riksrådet Erik Johansson (Vasa).

Läs mer: Engelbrekt Engelbrektsson
Läs mer: Översikt av det svenska folkets historia
Läs mer: Stockholms blodbestänkta jord

I januari 1521 sammankallades allmogen i Mora med omgivningar och den då 24-årige Gustav utsågs till hövitsman. Han fick också 16 livvakter som skulle skydda honom och dessa livvakter blev fröet till Svea Livgarde.

Gustav samlade folk till en liten här som växte och blev större. Med omkring 1 000 personer bakom som sig tog han sig an befrielsearbetet och lade under sig fler och fler delar av landet. Det första slaget ägde rum vid Brunnsbäcks färja i april 1521 där Gustav och hans mannar segrade. Gustav byggde snabbt upp en liten armé med dugligt folk och han utfärdade en officiell krigsförklaring mot Kristian II.

Den 29 april stod slaget vid Västerås och först den 20 maj gav danskarna upp. Segern i Västerås gjorde att Gustav fick kontroll över sjövägen via Mälaren. På det sättet fick han kontakt med likasinnade i Västergötland och Värmland. Gustav återtog bit för bit av Sverige genom att värva anhängare och få över inflytelserika personligheter på sin sida.

Den 27 maj 1523 intogs Kalmar och på riksdagen i Strängnäs den 6 juni utsågs han till kung under namnet Gustav I. Det blev slutet för Kalmarunionen. Den 17 juni intogs Stockholm och på midsommarafton den 23 juni gjorde han sitt intåg i staden.

Historiesajten skriver:

”Gustav byggde under sin regeringstid upp Sverige till ett fritt rike och genom reformationen införde han den lutherska läran, vilket bland annat gjorde att påven förlorade sin makt i Sverige. Även Hansans makt över den svenska handeln bröts under hans tid vid tronen. Bland hans övriga förändringar kan nämnas införandet av polisväsende, inrättandet av ett kungligt tryckeri och indragande av stora egendomar till kronan.”

Sedan dess har Sverige varit med i många krig och befolkningen har åderlåtits flera gånger.

Fälttåget mot Norge som inleddes den 26 juli 1814 och avslutades den 14 augusti är det sista krig som Sverige har varit med i. Totalt dog omkring 400 personer och 300 skadades på både den norska och den svenska sidan. Sedan dess har Sverige inte varit i krig och ska förhoppningsvis inte heller vara det.

Slutord

Även om Sveriges historia präglats av stridigheter när maktens män har drabbat samman och många människoliv har gått till spillo i bataljer eller sjukdomar så finns det några saker att säga. Svenskarna har huvudsakligen varit lojala till det egna folket och det egna landet. De har instinktivt känt en inre lojalitet och många gånger valt att offra sina liv för Sveriges framtid.

Sverige har inte utsatts för stor främmande invandring eller kolonisering någon gång under hela våra historia. De enda som har kommit hit har varit små grupper av migranter som haft samma eller liknande etnisk bakgrund som svenskarna har. De har kommit från norra Tyskland, några från Frankrike, från Finland och från Belgien. De har varit individer som hög kompetens som fått komma hit för att de har tillfört något.

Allmogen har varit Sveriges ryggrad och deras ofta djupa lojalitet till landet har många gånget räddat oss. Men allmogen har också tagit strid mot maktmissbruk och ibland fått lida för det. Sveriges historia är inte bara fredlig utveckling och bönders hårda slit. Det är också mödrars kamp i vardagen för att ge sina barn mat, kläder och en framtid.

Många svenskar har fått lida under despoter och maktmissbrukare. I jämförelse med många andra folks öden har Sverige trots tidigare fattigdom och elände blivit en framgångssaga som gjorde vårt land till ett av världens absolut mest trygga och framgångsrika länder. Under 1960-talet när vi stod på toppen av vår utvecklingen såddes frön till det förfall vi kan se på många områden idag. Vi hade fått det så bra att vi bekvämt lutade oss tillbaka och trodde att det alltid skulle vara så i framtiden. På 1960-talet kunder nog ingen föreställa sig att Sverige 60 år senare skulle ha en befolkning med två miljoner utlandsfödda, en miljon muslimer, stor otrygghet på gator och torg, kraftigt fallande födelsetal och ett mediamonopol som utestänger debatter i viktiga politiska frågor. Inte många skulle heller kunnat tro att landsbygden skulle avfolkas på ett nästan systematiskt sätt och att landsbygdens befolkning skulle slussas in i storstäder och tvingas leva i jättelika och omänskliga betongkaserner utan närhet till naturen eller grönområden.

Det strävsamma arbetet för att bygga en nation och ge befolkningen ett gott liv har kommit av sig. Om vi befinner oss i ett förfall som inte kan hejdas eller om vi kan hindra förfallet vet vi inte. Vad vi vet är att Sverige har varit illa ute tidigare och att rådiga män och kvinnor har ingripit till vårt lands försvar. Men situationen i Sverige anno 2019 är på många sätt värre än den varit någon gång under våra historia. Vi är utsatta för politiskt vanstyre av sällan skådat lag. Det demografiska hotet har aldrig varit så tydligt. Det är en öppen fråga hur det ska gå i fortsättningen.

Läs mer: Den eftersatta och döende landsbygden
Läs mer: Från artighetskultur till normlöshet
Läs mer: Svenska folket i demografisk utförsbacke

© kulturbilder.wordpress.com

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s