Om det svenska rikets uppkomst, Otto von Friesen

https://kulturbilder.wordpress.com

Möjebrostenen U 877

Den har troligen varit rest på en gravhög och torde förskriva sig från 400- eller 500-talet e. Kr. Inskriften lyder: frawaradaR anahahaislagina R och kan översättas: Frarad, Ane den enögde är slagen. Frarad är ett mansnamn, som torde ha burits av den i högen begravde. Ane kan ha varit en fiende som han besegrat. Ryttaren med svärdet lyftat är väl den segrande Frarad.

otto-von-friesen-1915

I den redaktion av Magnus Erikssons allmänna landslag, som går under kung Kristoffers namn och som i huvudsak gällde i Sverige ända till 1734, börjar Konungsbalken med följande ord:

”Sverges rike har i heden tid bildats genom förening av svears land (Svealand) och goters land (Götaland). Svealand kallades landet norr om skogarna, Götaland landet söder om skogarna (d.v.s. Kolmården och Tiveden). Det finns två götastammar i Sverige, nämligen östgoter och västgoter.”

Det är möjligt att vi här ha för oss en gammal tradition från forntiden om det svenska rikets uppkomst. Sannolikare är dock att här i koncentrerad form meddelas resultatet av 1400-talets lärda forskningar i våra hävder, forskningar vilkas fantastiska konstruktion av den svenska fornhistorien skulle fullföljas och utbyggas i århundraden, tills de omsider kulminerade i Rudbeckianismen. Att vi i den ur Kristoffers landslag anförda satsen sannolikt ha att göra med lärda spekulationer, där för talar dels sammanblandningen av götar och goter, dels de ord som följa omedelbart efter de ovan anförda:

”Goternas namn har ej blivit bestående annorstädes än i Sverge: från de svenska goterna (d.v.s.) östgötarna och västgötarna) ha de övriga goterna utgått enligt vad historien förtäljer.”

Författaren vill här, stödd på den hos den gotiska historieskrivaren Jordanes återgivna gotiska stamsagan säga, att goterna, folkvandringstidens utan jämförelse märkligaste folk, utgått från Sverge och han finner ett stöd för denna mening i den omständigheten, att liksom goterna sönderföllo i östgoter och västgoter, så ägde Sverge sedan urminnes tider inom sina landamären östgötarnas och västgötarnas stammar. Som vi finna, identifierar han här utan vidare goterna med götarna.

Jag lämnar sistnämna spekulationer åt sitt värde – i parentes vill jag blott nämna att de senaste decenniernas forskningar givit den gamle författaren i en väsentlig punkt rätt: den nämligen att goterna verkligen utgått från Skandinavien. Jag vill i det följande ställa hans första sats, att Sverge uppstått genom en sammanslagning av två stammar svear och götar i belysning av vad nyare forskningar i denna fråga bragt i dagen.

Först då en blick på de äldsta uppgifter vi äga om de politiska förhållanden i vårt land. Främst i ålder stå de som lämnas av den romerska historieskrivaren Tacitus (1:a århundradet e.Kr.). Sedan han omtalat goterna och rugierna, ”som bo vid havet” (= på södra sidan av Östersjön), fortsätter han: ”Mitt i havet bo svionerna, som äga en stark lant- och sjömakt. Deras skepp äro – därutinnan olika våra – i akter och för lika, så att de äro beredda att möta varje anfall, varifrån det än kommer. Segel ha de icke och årorna ligga icke fasta som våra, utan dem använda de där det vid varje tillfälle är av behovet, alldeles som på flottar. Hos svearna har rikedomen redan blivit en makt och de ha en enväldig härskare, vilken alla utan undantag ha att lyda. De bära icke såsom andra germaner ständigt sina vapen. I regeln äro dessa inlåsta och bevakade av slavar, ty för plötsliga överfall skyddar dem havet och ledsnaden över ett tryckande enahanda kunde ju lätt locka dem till dårskaper, om de hade vapnen ständigt till hands. Och det är ju självklart att konungen en anförtror vapnen åt någon av förnäm börd eller någon fri, ja ej ens åt en frigiven.” Norr om svionerna är ett hav, ”där”, säger Tacitus, ”om ej allt bedrager, gränsen för allt levande går”. Av ett eller annat skäl nämner Tacitus intet annat folk på den skandinaviska halvön än svearna.

Fylligare om ock en smula vanställda upplysningar få vi av den grekiska astronomen och geografen Ptolemeus (omkr. 150 e.Kr.) Han nämner såsom boende på Skandia, den skandinaviska halvön, i väster Chaideinoi (=hedemarksbor), i öster Phavonoi och Phiraisoi (möjligen nu fenniserade stammar i Finland), i norr Phinnoi (=lappar), i söder Goutoi och Daukiones (=götar och danskar) och mitten Levonoi. Man kan knappast undgå att i detta Levonoi se en förvrängning av Sveones (=Svear).

Den fullständigaste bilden av vår äldsta politiska geografi ger oss emellertid den gotiska historieskrivaren Jordanes i sitt arbete Om geternas (d.v.s. goternas) härkomst och bedrifter. Efter att ha omtalat att många och olika nationer bo på ön Skandza, nämner han som boende längst i norr ett folk adogit, vilket har 40 dygns oavbruten dag om sommaren och lika lång natt om vintern. Förmodligen är adogit fel för andogii, invånarna på Andön, den nordligaste ön i Lofotens ögrupp. ”Men andra folk där äro Screrefennæ, vilka icke söka sin föda av säd utan leva av vilddjurens kött och fåglarnas ägg, av vilka senare en stor mängd lägges i träsken, att de räcka både till släktets förökning och folkets rikliga näring.” Här är det uppenbarligen fråga om lapparna, som av andra gamla författare kallas på grekiska skrithifinoi, på fornengelska scridefinnas. Jordanes fortsätter:

”Men en annan folkstam uppehåller sig där, suehans, som har utmärkta hästar liksom tyringarna. Det är också dessa som genom många folkslagsländer sända skinn av svarträv (?) till romarna, skinn vilka äro bekanta för sin vackra svarta färg. Under det att de leva fattiga, kläda de sig på det yppigaste sätt.”

Jordanes åsyftar tydligen med dessa ord svearna. Han har som vi sett hittills vid sin uppräkning gått från norr mot söder. Att svearna i serien följer efter lapparna stämmer med det faktum, som på arkeologisk väg kunnat fastslås, att de redan långt före Jordanes’ tid ha koloniserat eller underlagt sig bygderna runt Bottniska viken i Norrland och Finland. Sedan uppräknar Jordanes, börjande nästan omedelbart söder om svearnas huvudbygd, Mälardalen, en rad av stammar som man endast delvis kunnat identifiera. Han börjar med theustes ’tjustboarna’ vilka sannolikt innehaft utom det nuvarande Tjust också Östergötlands kustbygder upp mot Slätbaken. Därefter följa i hans uppräkning vagoth(æ) – möjligen östgötar på vikbolandet – bergio, hallin och liothida, av vilka man med någon sannolikhet sammanställt hallin, med sydhallänningarna och liothida med skåningarna, jfr Löddeköpinge Löddeån. ”Efter dessa”, fortsätter Jordanes, ”följa athelmil, finnaithæ, fervir, gautigoth(æ), ett tappert folkslag, mycket benäget för krig.” Finnaithæ äro finnhedsborna i sydvästra delen av Småland (nuvarande Östbo, Västbo och Sunnerbo härader); fervir äro nordhallänningarna, där Fjäre härad (kring Kungsbacka) ännu minner om deras namn. Gautigothæ slutligen äro götarna (goterna) kring Götaälv, som i gammal tid hette Gautelfr. Dessa götar äro sålunda identiska med vår tids västgötar. Härefter nämner han Ranrikesborna i Bohuslän och Raumarikesborna vid Glommen som västgötarnas grannar åt ena sidan. Åt den andra – åt öster – bodde ostrogothæ och åt nordost svetidi, Sväthiudsborna, svearna, som här sålunda nämnas för andra gången. Sedan han härefter omnämnt danerna, övergår han till en uppräkning av de norska stammarna. Ehuru flera luckor finnas, där vi icke hittills lyckats med säkerhet återfinna de stammar Jordanes åsyftat, är ju dock gången i hans redogörelse och huvudpunkterna i densamma fullt klara: I Mälar- och Hjälmardalarna samt norrut och österut därifrån kring Bottniska viken sitta svearnas mäktiga jordbruksidkande och handelsdrivande stam. På slättbygderna i Väster- och Östergötland ha gautigothæ, ostrogothæ och möjligen vagothæ – om dessa ej möjligen äro identiska med gutarna – sina bostäder. Söder därom – förnämligast i de trakter, som sedermera träffande sammanfattades under namnet Smålanden – bodde en rad mindre stammar, av vilka vi med säkerhet kunna identifiera Tjustbor, Finnhedsbor och Fjärebor. Detta vid tiden omkr. 500 e.Kr.

Att vi troligen ännu omkr. 500 ha att tänka oss alla eller de flesta av de uppräknade stammarna såsom bildande väsentligen självständiga stater framgår av en uppgift hos den med Jordanes samtidiga bysantiska historieskrivaren Prokopios. Han meddelar oss nämligen att den stora öns ”odlade del hade 13 folkrika stammar under lika många konungar”.

En helt annan bild av förhållandena i Sverge ger oss en fullt pålitlig källa från mitten av 800-talet. Kung Alfred den store i England, han som efter hårda strider utdrev de nordiska vikingarna ur sitt fädernesland, var som bekant själv en intresserad och betydande skriftställare. I ett tillägg till sin översättning av Orosius’ världshistoria har han redogjort för den berättelse, som en resande vid namn Wulfstan för honom avlagt över en resa i Östersjön från Hedeby, en stor forntida handelsstad i närheten av den nutida staden Slesvig, till en annan betydande ort Truso i Weichselmynningen nära staden Elbing. ”Sju dygn,” sade Wulfstan, ”varar resan. Om styrbord – på höger hand – har man Vendernas land, om babord Langeland, Låland, Falster och Skåne och alla dessa land höra till Danmark. Sedan fingo vi om babord Burgundernas land – Bornholm – och burgunderna ha sin egen konung. Därpå, efter Burgundernas land fingo vi om babord de land som heta Blekinge, Möre, Öland och Gotland, och dessa land höra till Svearna. Men alltjämt hade vi Vendland om styrbord ända till Weichselmynningen.” – Det är sålunda numera slut med småstaternas självständighet. Över dem härska svearna. Vad har inträffat mellan åren 500 och 800, som så i grund förändrat Sverges politiska geografi?

Innan jag går att, så gott det för närvarande låter sig göra, besvara denna fråga, skall jag något uppehålla mig vid vittnesbörden av en källa till vår historia, som i motsats till de hittills anförda och åberopade är inhemsk. Denna källa är Sverges och svenskarnas eget namn.

Under medeltiden kallade svenskarna sig själva swear, vilket egentligen avsåg Mälardalsborna, upplänningar, södermän (i Sörmland) och västmän (i Västmanland). Norrmän och islänningar kallade dem sviar, vilket är samma ord: blott med förändring av den ursprungliga vokalen e till i. Av substantivet svear är adjektivet svænsker i fornsvenska bildat på samma sätt som adjektivet gutnisker är avlett av gutar ’invånare på Gotland’. Gå vi längre tillbaka – till folkvandringstiden – finna vi hos den ovan åberopade Jordanes (på 500-talet) formen sueans, suehans jämte en del andra former bland dem suethans. Den fornengelska dikten Beowulf (c:a) kallar dem swéon (= svear) och Swéo-théod ’d.ä. sveafolket’. Swéon kallar dem ock kung Alfred den store. Första gången vi med säkerhet möta svearnas namn i historien är hos den nyss nämnde store romerske historieskrivaren Tacitus i hans berömda arbete Germania, vilket författades år 98 e.Kr. Svearna kallas där suiones. – En annan beteckning för svearna, svearnas stam, är Svithiod. I den formen vi nu äga det i svenskan är ordet ett lån från den fornnorsk-isländska litteraturen och ett lån som ej går längre tillbaka än till 1600-talet, då nämnda litteraturskatter började närmare studeras i Sverige. Ordet förekommer visserligen i den yngre fornsvenskan (i den s.k. Erikskrönikan) i formen Svidhiudh men under förhållanden som göra det antagligt, att vi här har att göra med ett äldre lån från norskan. I Sverige var ordet med säkerhet icke längre i bruk på 1400-talet. Man har härav t.o.m. dragit den slutsatsen att ordet ursprungligen skulle ha varit okänt i Sverge självt och dit infört från Norge. Som vi strax skola finna är denna slutsats oriktig.

I en beskrivning av segelvägen mellan Danmark och Stockholm samt Estland, vilken förekommer i en dansk handskrift från slutet av 1200-talet talas om en plats på en sjömils avstånd från Stockholm vilken kallas litlæ swethiuth. Vi taga säkerligen icke fel när vi identifiera denna plats med holmen Sverge, som jämte holmen Danmark är belägen vid norra inloppet till Skurusund strax utanför Stockholm åt saltsjösidan. Och det är uppenbart att vi här ha att göra med ett inhemskt namn och icke ett danskt på denna svenska ort. På 1200-talet var ordet sålunda ännu bekant i Sverge. Att det var här ursprungligen inhemskt, där för talar en runsten från slutet av 1000-talet, vilken finnes rest i närheten av Simrishamn. Stenens ornamentik bär ojävigt vittnesbörd om att den man som huggit den var en konstnär från Upland och inskriften lyder: Björnger lät resa denna sten till minne av sin broder Ravn, vilken var sven hos Gunnulf i Svithiod. Här talar sålunda den uppländske ristaren om sitt fädernesland, vilket han kallar Svithiod. Även en dansk runsten från Tirestad på Låland, vilken tillhör mitten av 1000-talet, bär ordet Sväthiud (suathiuthu). Den talar om en man som dog i Sväthiud på Frögers härfärd. Det kan sålunda icke råda tvivel om att ordet under forntiden var lika välbekant i Sverge och Danmark som i Norge. Lika litet som vi ha anledning att antaga, att orden svear och svensk skulle härstamma från något utländskt språk, böra vi tro att Sväthiud gör det.

Vad ordet under medeltiden innebär för våra närmaste grannar, få vi veta otvetydigast av den yngre norska stadslagen (från 1200-talets slut). Denna stadgar i Köpmansbalkens sjätte flock, att om en besättningskarl på ett köpmansskepp rymmer från sin kapten i Norge, får han böta 1 mark silver; rymmer han i Danmark, i Götland eller i Svithiod, äro böterna två marker; rymmer han på Gotland eller i Samland (d.v.s. landet mellan Frisches och Kurisches Haff i provinsen Ostpreussen), äro de tre mark o.s.v. Här talas sålunda om Svithiod i motsats till Götland (d.v.s. Väster- och Östergötland med dem närmast liggande smärre land).

Den isländska historieskrivaren Snorre (början av 1200-talet) hade bl.a. genom ett personligt besök i Västergötland skaffat sig goda kunskaper om svenska förhållanden. I sitt berömda verk Heimskringla, vilket behandlar de forntida och äldre medeltida norska konungarnas historia, redogör han för Sviaveldis (d.v.s. svearnas väldes) indelning. Han talar där om Svithiod såsom omfattande Södermanland, Västmanland och de uppländska folklanden med Roden (Roslagen) i motsats till Västergötland med Värmland och Dal samt Östergötland med Öland och Gotland. Emellertid möter redan hos Snorre Svithiod som lika betydande med Svíaveldi, Svíaríke, Sverge d.v.s. som beteckning för hela det dåvarande Sverge i motsats till Norge och Danmark.

Men namnet Sväthiud kan ännu med säkerhet spåras långt bortom vikingatiden, och i dessa avlägsna tider träffa vi ordet i dess ursprungliga betydelse ’svearna’ eller ’sveafolket’: thiud är nämligen en i alla germanska fornspråk förekommande beteckning för folk. Ordet ingår i den gamla germanska folkstammen teutonernas namn. Det ligger också till grund för ordet tysk. Jag nämnde ovan att det fornengelska kvädet Beowulf brukar formen Swéothéod i samma betydelse som swéon. Vi befinna oss därmed nära nog uppe i folkvandringstiden. Av Sväthiud är också uppenbarligen Jordanes’ alternativa namn på svearna – svetidi – utgånget. I själva verket är det icke osannolikt att ordet är lika gammalt som Tacitus’ första omnämnande av suionerna. Vi veta nämligen numera att den gamla sägnen är sanning, att goterna – detta folkvandringstidens förgrundsfolk – ursprungligen bodde på den skandinaviska halvön och närmast i dess sydöstra delar. Därifrån ha de redan långt före vår tideräknings början dragit över Östersjön och slagit sig ned i norra Tyskland mellan floderna Oder och Weichel. Omkr. år 100 e.Kr. tåga de vidare ner till Svarta havet. Dock utrymmas deras boplatser vid Östersjön först på 300-talet. Vid Svarta havet kallade de sig själva Gutans och Gutthiuda ’goter’ och ’goterfolket’. Vi finna att ordet Gutthiuda är bildat på alldeles samma sätt av Gutans som ordet Svethiud av sveones eller, som de på gotiska hette, suehans. Dessa nära nog enastående folknamnsbildningar av samma originella typ ha efter all sannolikt uppstått i samma kulturområde, alltså senast medan goterna ännu bodde vid Östersjön, d.v.s. senast omkring 300 e.Kr., men troligen redan på 100-talet; och intet hindrar att de äro mycket äldre och kanske rent utav förskriva sig från den tid då goterna ännu hade sin hemvist i det nutida Sverge. Här ha vi sålunda ett inhemskt vittnesbörd om svenska folkets ålder, troligen minst lika gammalt som det, vilket den store romaren Tacitus givit oss.

Från detta sålunda urgamla ord Svethiud utgår det medellatinska namnet på Sverge Suethia, Suetia, Suecia och därifrån också det tyska och engelska Schweden, Sweden.

Och vad betyder slutligen ordet svear? Det rimligaste svaret på denna fråga har Adolf Noreen givit. I svear återfinnes vad vi språkmän kalla roten sue, vilken ingår i de till vår – den indoeuropeiska – språkstammen hörande språkens beteckningar för sin och sig och även anses uppträda i sådana ord som svärfar, svärson, svära (d.v.s. svärmor), svåger, sven o.s.v. Noreen tolkar i överensstämmelse härmed svear som ’de egna; de våra’. Då i utomnordiska språk finnas mycket närbesläktade ord med betydelsen ’släkting’, är jag mest benägen att rätt och slätt översätta ordet med ’fränderna, stamförvanterna’. Det är nämligen en mycket vanlig, ja genomgående regel, att de germanska stammarna – som så många andra folk – ansågo sig var och en härstamma från samma stamfader. Helt säkert gjorde svearna detsamma, och det är därför helt naturligt att de i förhållande till omgivande stammar kallade sig ’släkten, släktingarna’.

Jag går nu att framlägga vad den forngermanska hjältesagan och den nutida fornforskningen ha att säga om de händelser som stå i samband med svearnas framträngande över sin stams ursprungliga landamären och grundläggande av riket Sverge samt om den tid, då detta kan ha anses ha skett.

Viktigast av de fornkväden som lämna upplysningar om Sverges förhistoriska tid är den engelska Beowulfsången (från omkring 700 e.Kr.) Huvudmotivet i denna sång är en skildring av den geatiske (=götiske) kämpen Beowulfs öden. Beowulf, som i kvädet väsentligen framstår som en sagofigur, befriar den danske konung Hrodgar från två fruktansvärda sjötroll, som natt efter natt hemsökt den danska konungaborgen och dödat den ena efter den andra av konungens män. Höjd av ära återvänder han till sitt hemland och tjänar den geatiske konung Hugleik, vilken omsider stupar vid Rhenmynningen på ett krigståg mot hattuarierna. Sedan även Hugleiks son Hardrad fallit – han stupade i en strid med svearna – blir Beowulf geaternas konung, för över dem en lång och lyckosam regering och dukar slutligen på sin höga ålderdom under för en skattruvande drake som hemsöker hans rike med mord och brand.

Inom ramen för denna fantastiska saga i folkvandringens stil med troll och drakar, kämpar av mer än mänskliga mått och övermänskliga bragder, rymmas skildringar av seder, husgeråd, vapen och smycken, skildringar som äro så realistiska att den bortgångne fornforskaren Knut Stjerna kunnat bestämma dessa förhållandens och föremåls tid till omkring 500 e.Kr. I sagans väv finnes ock – och detta är för oss här av kanske störst intresse – på flera ställen ett historiskt inslag. Så har man sedan länge varit på det klara med att geaternas näst sista konung i Beowulfkvädet, Hugleik, är samme man som den nordiske konung Chochilaicus, vilken enligt en historisk källa stupar i en strid mot frankerna omkring år 516. De nyss nämnda hattuarierna voro en frankisk stam. Vidare förekomma i Beowulfkvädet en rad berättelser om strider mellan svearna och geaterna, där framställningen aldrig lämnar verklighetens fasta mark utan väl överensstämmer med vad vi eljest veta om denna tid, dess seder och odling. Ett anmärkningsvärt drag, som här i förbigående kan framhävas, då det hjälper oss att hålla isär de personer, som i det följande skola omtalas, är att namnen inom samma ätt i regeln under folkvandringstidens allittererade med varandra, d.v.s. alla började på vokal eller på samma konsonant. Så börja sveakonungarnas namn alltid på vokal, såsom de ännu gjorde i den ätt som satt på Sverges tron vid den historiska tidens början och vars sista medlemmar äro Erik segersäll, Olof Skötkonung, Anund Jakob och Emund gammal. I geaternas konungaätt börja däremot namnen städse på H-.

Den förste konung som Beowulfkvädet anger som härskande i Geaternas land är Hrodil. Efter hans död uppstod fiendeskap och strid mellan svear och geater. I Sväthiud är nu Angantyr kung. Hans söner, Ottar och Ale, göra ett infall i geaternas land och lägga bygderna runt Hreosnaberg i aska. Hrodils söner, Hadkon och Hugleik, hämnas genom att överrumpla Angantyrs borg och taga hans åldriga gemål till fånga. Angantyr samlar folk, befriar sin drottning, fäller Hadkon och driver geaternas här in i Ramnaveden (d.v.s. korpskogen), där han mot aftonen omringar den, beredd att nästa dag nedgöra den till sista man. I elfte timmen kommer Hugleik sina hårt ansatta landsmän till hjälp, och nu ser sig Angantyr nödsakad att draga sig tillbaka till sin borg. Under återtåget blir han upphunnen och dödad av två geater, Ulf och Jofur. Hur striden lyktar berättas icke, men Angantyrs fall gör svearna till geaternas dödsfiender. Ottar efterträder sin fader i Sväthiud och Hugleik drar ut på sitt härnadståg mot geaternas fiende frankerna, ett tåg som – såsom vi ovan sett – lyktade med Hugleiks fall. Tydligen ha geaterna genom sin seger över svearna funnit sig ha fria händer att deltaga i de kontinentaleuropeiska strider, som utmärka folkvandringstidens slut. Svearna synas också ha varit upptagna av tronstridigheter. När Ottar dör sätter sig nämligen hans bror Ale i ensam besittning av tronen med utestängande av Ottars båda söner, Emund och Adils. Dessa fly undan sin farbroder till geaterna, där nu Hugleiks son, Hardrad, för spiran. Hardrad skänker de landsflyktiga sin hjälp med påföljd att striden på nytt uppflammar mellan svearna och geaterna. I denna strid får Ale, sveakonungen, överhand och såväl Hardrad som den ene av hans skyddslingar, Emund, stupar, den senare för uppsvensken Vistens hand. Striden synes ha varit ödesdiger för geaterna. Deras kungaätt utgår från Hardrad, och Ale är efter segern tydligen herre i geaternas land, som skalden låter honom förläna åt sagohjälten Beowulf vilken sedan i 50 år för en lyckosam regering som Ales underkonung. Beowulf sviker emellertid Ale och understöder hans brorson Adils, som på detta sätt åter kommer i besittning av sina fäders konungastol.

Vilka voro nu dessa geater, med vilka enligt Beowulfkvädet svearna utkämpat så många hårda strider? Frågan har fått två olika svar.

Språkligt motsvarar det fornengelska geatas de nyvenska götar, och i äldre tid ansåg man allmänt att det är götarna som det här är fråga om. Emellertid använder Alfred den store i sin översättning av Bedas kyrkohistoria geatas som översättning av originalets Iutæ ’jutar’, och i senare tid har det förfäktats, särskilt av Pontus Fahlbeck, att geatas också i Beowulfkvädet betecknar jutarna. Hans huvudskäl för denna mening äro utom det språkliga som ligger i kung Alfreds ovan angivna översättning: Beowulfs géatas voro ett sjöfolk och deras land låg vid havet. Detta passar in på jutarna men ej på götarna. Götarna d.v.s. västgötarna ha aldrig haft något land vid havet att tala om; deras huvudbyggnad låg långt in i land och deras huvudort var sedan urminnes tid Skara. – Beowulf omtalar ett krigståg som geaterna företog till hetwarernas land vid Rehnmynningarna (nuvarande Holland) och att under detta tåg geaternas konung Hugleik stupar. Detta tåg är känt från frankiska källor, som uppge att danerna, under anförande av en Chochilaicus, företagit det någon gång mellan 512 och 520. Geatas, men Fahlbeck, ha således varit daner och måste följaktligen vara samma folk som jutarna. – Slutligen framhåller Fahlbeck, att striderna mellan svearna och geaterna alltid försiggå till sjöss och detta förefaller ju efter nuvarande förhållanden vara ett avgörande skäl mot att geatas skulle ha varit identitiska med västgötarna.

Henrik Schück har ingående granskat frågan på nytt och kommit till det resultat, att den gamla meningen att Beowulfs geatas måste vara götarna är riktig. Vad först kung Alfreds återgivande av Bedas iutæ ’jutar’ med geatas angår, så visar en närmare undersökning av Alfreds skrifter att han icke förmådde skilja de varandra liknande folknamnen götar, jutar och gutar åt, utan ofta sammanblandat dem. Så kallar han jutarna också – och detta riktigt – eotas och Jutland kallar han Gotland. – Schück söker visa, stödd på historiska och språkgeografiska skäl, att såväl, att såväl Bohuslän som Halland en gång hört till Västergötland. Åtminstone vad norra Halland, Fjärebornas land, beträffar, synes denna mening obestridlig. Västergötland har sålunda en gång ägt en betydande kustbygd. – De historiska källskrifternas uppgift att Hugleik och hans folk varit daner strider mot en annan visserligen åtskilligt yngre källas uppgift, där Huiglaicus (=Hugleik) säges ha varit konung över geterna, ett under medeltiden vanligt namn på götarna och goterna. Den kommer också i strid med det som ett faktum av alla danska historici erkända förhållandet att ett självständigt rike Jutland vid sidan om det danska aldrig existerat och detta talar ju bestämt emot att Beowulfs géatas varit jutar. – Vad den av Fahlbeck framhållna omständigheten beträffar att striderna mellan geater och svear alltid försiggingo till sjöss, aldrig till lands, så måste vi erinra oss att kommunikationerna på 500-talet voro helt andra än nu för tiden. För oss faller det sig ju helt naturligt att om vi vilja bege oss till Götaland vi i första hand lita till landvägen. Detsamma var ju förhållandet i äldre tid före järnvägarnas anläggning.

Man for då med skjuts, vilken ju, tack vare de landsvägar som i nyare tid anlagts i skilda riktningar genom landet, var det pålitligaste och i regeln snabbaste fortskaffningsmedlet. Helt annorlunda tedde sig förhållandena under forntiden. Väldiga ödeskogar skilde huvudbygderna från varandra, och i skogarna funnos inga eller på sin höjd för ryttare farbara vägar. Däremot erbjöd sjön en naturlig och för de sjövana nordborna lätt framkomlig förbindelseväg, betydligt tillgängligare då än nu, då havet sjunkit undan en fem á sex meter och många tidigare användbara trafikleder härigenom uppgrundats eller här och var upphört att existera. Ville man från Mälardalen komma till Östergötland, kunde man knappast taga sig fram genom den vilda och vattensjuka Kolmården, som dessutom var full av från bygderna förvista illgärningmän. Man steg i stället ombord på sitt skepp och seglade genom en oavbruten skärgård ner till Bråviken för att därifrån fortsätta vidare uppför Motalaström in i Vättern. Visserligen fick man på sina ställen dra fartyget förbi forsar och fall. Men detta brukades ofta i forntiden då fartygen voro mycket lätta. – Beowulfkvädets uppgifter om svearnas och geaternas sjöstrider är sålunda intet hinder för att i geaterna se götar.

Det kanske viktigaste skälet för att sätta likhetstecken mellan dessa båda folk är emellertid den geografiska miljö, som Beowulfkvädets personer och händelser äro förlagda till. De folk, som i Beowulfkvädet omtalas, äro svear, geater, daner, raumar och barder. Friserna och frankerna behöva vi icke här ta med i räkningen ty de bo, det framgår tydligt av framställningen, utanför det nordiska området. Danerna hade vid den tid här är i fråga sannolikt utbrett sig – med utgångspunkt i Skåne – över hela sitt nuvarande område, således också Jutland. Barderna voro bosatta på Östersjöns sydvästra kust – ännu finns som minne av dem ett Bardengau vid Elbe sydost om Hamburg. Raumarna äro inbyggarna i det nuvarande Romerike i östra Norge. Svearna och geaterna ligga varandra närmast. Fördrives en svensk tronpretendent som Emund och Adils, tar han sin tillflykt till geaterna, icke till danerna. Svearna ha aldrig krig med danerna men mycket ofta med geaterna. Senare, vid den historiska tidens början, är förhållandet analogt, men den politiska geografien förändrad. När Erik Segersäll låter sin upproriska brorson Styrbjörn gå i landsflykt, beger sig denne till Danmark, där han med sannolikhet kunde beräkna att erhålla en konkurrerande grannstats stöd åt sina anspråk på den svenska kronan. På samma sätt drogo missnöjda svenska tronpretendenter omkring år 500 till närmaste grannfolk. Men svenskarnas politiska konkurrent den tiden voro ej danerna utan geaterna. Det finns ingen rimlig utväg att bakom geaternas namn söka något annat folk än götarna, vilka den bysantiske historikern Prokopios betecknar som en enhetlig och talrik folkstam.

Jag går nu att i korthet redogöra för vilka åsikter den arkeologiska forskningen bildat sig på grundvalen av fornminnena från det tidsskede, varom här är fråga.

Knut Stjerna har visat oss vad fornfynden ha att berätta om förhållandena i bygderna söder och norr om Mälaren under mitten av första årtusendet av vår tideräkning. Götarna ha under den äldre folkvandringstiden – 300- och 400-talen – stått i synnerligen livlig beröring med de mäktiga östgermanska folk – öst- och västgoter, burgunder och vandaler – som under nämnda tid rikta det ena fruktansvärda anfallet efter det andra mot de båda romerska kejsarrikena och efter hand erövra sig välden på romerskt område vid Donau, Medelhavet och Rhen. Germanerna på Europas fastland voro under de ständiga krigen mot romare och greker i stort behöv av stridbart manskap. Götarna hade i blodet denna obetvingliga lust att se sig om i världen och att i främmande land söka sin lycka, som i alla tider utmärkt och ännu utmärker de skandinaviska folken. Krigstjänsten i de kontinentala frändefolkens härar har varit desto mera lockande, som mycket stora utsikter funnos till byte i det romerska väldet med dess genom århundraden hopade rikedomar. Säkert är att massor av götar dragit ned till södra Europa. Stjerna tror sig t.o.m. av en påfallande minskning av gravantalet vid denna tid kunna sluta till en avsevärd tillbakagång i befolkningsstocken: många av de bortdragna götarna ha omkommit genom sjukdomar eller stupat för fiendens vapen. Det är f.ö. icke omöjligt att fastlandsgermanerna uppmuntrat en planmässig immigration för att stärka sina välden. Ett starkt inflytande från Södern kan tydligt iakttagas på fornsakerna i våra götalandsprovinser, och framför annat framträder där under 400-talet en påfallande rikedom på guld. Det är solden som i form av mynt, smycken och guldtackor strömmar tillbaka till krigarnas hemland. – Det säger sig självt att rikedom på guld och fattigdom på män skulle vara en dubbel fara under folkvandringarnas vargatider. – Svearna ha under tiden setat tämligen isolerade. De utveckla delvis en egen kultur, och de husgerådssaker, vapen och smycken de lämnat efter sig vittna om självständigt utvecklad yrkesskicklighet. De synas ha fört ett enkelt liv. Några praktföremål finna vi i deras land icke liksom ej heller ädla metaller i anmärkningsvärd mängd. Från omkring år 500 finna vi flera märkliga förändringar inträda i de ovan skildrade förhållandena i götarnas och svearnas land. Präktiga fynd av guldsaker från denna tid göras också norr om Mälaren, där rikedomen under 500-talet och följande århundraden är påfallande stor, och de i bygderna norr om Mälaren utvecklade fornsaksformerna börja tränga söder ut till götalandskapen, där det kontinentaleuropeiska inflytande hastigt avtar liksom rikedomen. Det finns ingen sannolikare förklaring av dessa företeelser än att svearna, såsom man ju av vad ovan sagts kunde vänta, börjat inkränkta på eller kanske redan underlagt sig götarna.

Jag tror att man (genom att lägga samman de uppgifter, den antika historieskrivningen, den forngermanska hjältedikten och den moderna svenska fornforskningen ge oss) kan göra sig en ganska tydlig helhetsbild av de politiska förhållandena norr om Östersjön mellan åren 300 och 500 e.Kr. På 300-talet når det väldiga gotiska riket från Svarta havet ända upp till Östersjöns sydkust. De med goterna befryndade folken på södra Skandinaviens öar och fastland, gutar, ölänningar, ostrogothæ och gautigotæ – östergötlandsgoter och götaälvsgoter – ha på grund av släktskap och intressen – jag tänker särskilt på de inkomstbringande plundringstågen mot det romerska riket – med goterna förbund och vänskap. Den gamla huvudmakten vid norra Östersjön, svearna, är, så länge fastlandsgoterna ännu sitta kvar på sina gamla boplatser mellan Weichsel och Oder, hindrad att tränga ned på götarnas område. Svearna få inskränka sig till försvar av sin stambygd och till att låta sin övertaliga befolkning fortsätta att kolonisera Bottenhavets och Finsk vikens stränder. Men världskampen med romarna har gått lyckligt för goterna. Allt större områden av södra Europas bördiga bygder ligga öppna för dem, och de i detta avseende mindre lyckligt lottade i norra delen av goterriket, d.v.s. Östersjön, draga söderut för att slå sig ned i de nyerövrade trakterna. Goternas frändestammar i Sydskandinavien bli isolerade, ha ej längre goterrikets mäktiga stöd, jämvikten störes och svearna hota att bliva dem övermäktiga. För en tid avvärja de faran, kanske genom en sammanslutning sinsemellan. I spetsen för denna sammanslutning träder helt självfallet den största och mest betydande stammen götarna. De enskilda stammarna bibehålla dock – att döma bl.a. av Prokopios ovan återgivna uppgifter – var för sig sin frihet och sin gamla krigsherre och överstepräst, konungen, liksom sina egna lagar. Det är en förbundsstat som bildas av nästan samma typ som Sverge har då det ur forntiden träder in i medeltiden. De enskilda landen (d.v.s. landskapen) ha sina egna lagar och konungen är icke dela Sveriges kung, förrän han under eriksgatan hyllats av alla landen, Södermanland, Östergötland, Småland o.s.v. (I det medeltida Sverge finns emellertid endast en konung i hela riket.) Den sålunda organiserade sydsvenska förbundsstaten benämnes helt naturligt efter det ledande folket den götiska, liksom för de utanförstående den ursprungliga stambeteckningen götar övergick till att bli en beteckning för samtliga i förbundsstaten ingående folk. – Under 400-talet tycks den götiska staten haft att glädja sig åt goda krafter. Den synes t.o.m. ha stått i förbund med goterna och på grund av detta förbund anfallit goternas fiende frankerna vid Rhenmynningen. Kanske ha de också vunnit en ersättning för de bortvandrade goterna i de från svearnas land enligt Jordanes utvandrade danerna, som just vid denna tid besätta Danmark. Men götarna uttömma sina krafter på den gotiska storpolitikens förverkligande, och svearna använda tillfället att bemäktiga sig den ena delen efter den andra av Götariket, tills detta omsider är helt uppslukat. Erövringen torde vara att döma av Beowulf och arkeologiska förhållande fullförd omkr. 525. Den utvidgning Sväthiud sålunda fått kallas i Beowulf med ett gemensamt namn Swiorice, på fornsvenska swe(a)rike ’svearnas välde’. Av Swea rike har så småningom namnet Sverige uppkommit som en beteckning för alla ”landen” d.v.s nutida landskapen, de må nu ursprungligen ha tillhört svearnas eller götarnas förbundsstat. Mot den här skildrade historiska bakgrunden förstå vi omedelbart den urgamla svenska konungatiteln: svears och götars konung.

Så finna vi huru Sväthiudh ’sveastammen’ grundade Svearike ’svearnas välde’, ett välde som redan i förhistorisk tid sträckte sig från Skånes gräns i söder över polcirkeln i norr. Med säkerhet har den svenska statsorganisationen stått obruten i tvåtusen år. Intet hindrar att dess upphov ligger ännu mycket längre tillbaka i tiderna.

Vare sig sålunda konungsbalken i den gamla landslagen bygger sin lära om det svenska rikets uppkomst på meddelanden, som genom många släktled gått från far till son, eller denna lära vilar på medeltida lärdas studier och slutsatser, så måste hon i huvudsak anses för riktig: ”Sveriges rike har i heden tid bildats genom förening av svears land och götars land.”

(Otto von Friesen, 1915)



Kategorier:Historiskt, Ingen kategori, Textarkivet

Taggar:, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: