Vett och etikett anno 1910

vettochetikett-1910

1: OM TAKT OCH GOD TON

1. Vad som menas med takt.

Takt är en instinktiv känsla för det passande. Den är visserligen medfödd och kan icke inläras, men den finnes dock i mer eller mindre utvecklad grad hos varje ej fullkomligt rå och okultiverad människa. Starkast utvecklad är den i allmänhet hos kvinnokönet.

Den medfödda graden av taktkänsla, om den än är aldrig så ringa, kan dock genom sorgfällig uppfostran stärkas och utvidgas och i alla händelser bliva den grundval, på vilken den goda tonen, sådan som det bildade samhället fordrar den kan uppbyggas.



2. Vad god ton innebär. Förmågan och viljan att lära, hur man skall skicka sig I bildat sällskap. Behovet av en rådgivare.



Den goda tonen kan i själva verket inläras, ty den består av en oändlig mängd yttre förhållanden, som framgått ur anständighetsskicket, moralen och hövligheten.

Fördelaktigast kommer den naturligtvis till synes där, varest den fina taktkänslan ger den sitt eftertryckliga understöd.

En taktlöshet och ett fel mot den goda tonen äro två skilda saker. Den förra är en yttring av känsloråhet, som icke ens av den mest fulländade ton kan gottgöras, under det att ett fel mot den goda tonen oftast icke är något annat än vårdslöshet, som var och en kan undvika, om han blott riktar tillräcklig uppmärksamhet på sig själv. Visserligen kan den också såra och väcka förargelse, men man kan dock få den utplånad och förlåten.

Men vem vill inte leva så, att en förlåtelse blir onödig? Att nödgas taga sina medmänniskors överseende i anspråk är alltid en nedtryckande känsla. Den, som är okunnig om, hur han har att skicka sig i bildat sällskap, som icke vet, hur han skall förhålla sig gent emot de tusende och åter tusende små omständigheterna i livet, den måste alltid påräkna sina medmänniskors överseende och får kanske slutligen erfara, att han blir föremål för medömkan och åtlöje. Ingen behöver dock göra dessa sorgliga erfarenheter, om han blott har den rätta viljan att skydda sig härför.

Personer, hos vilka taktkänslan är starkt utpräglad, finna sig i allmänhet mycket lätt tillrätta med den goda tonens former, för andra åter kan det bliva litet svårare. Det finnes också människor, som alldeles sakna denna vilja, och som tro sig kunna saklöst sätta sig över den delen av samhället föreskrivna umgängesformen. Men vill man ej leva som en enstöring utan önskar umgås med sina medmänniskor, då är man också skyldig att iakttaga och värdera de lagar, som gälla för den goda tonen.

Men även om den goda viljan finnes att tillägna sig de sällskapliga umgängesformerna, torde dock hundratala fall inträffa, där en rådgivare är av nöden eller åtminstone önskvärd. Mestadels är det just obekantskapen med småsaker, som bringar oss i förlägenhet, då kännedomen om sådana däremot kan göra oss de största tjänster.

Även den, som är utrustad med en stark taktkänsla, får ofta erfara, att hans fina känsla för det passande icke alltid räcker till för att uppfylla alla de fordringar på god ton, vilka samhället nu en gång uppställt.



3. Hövligheten som kännetecken på en bildad person. Vissa oskick som måste bortarbetas. Om komplimanger.

Grunddraget i den goda tonen inom samhället är hövligheten. En fransk författare har en gång yttrat att man måste ha många förträffliga egenskaper för att ersätta bristen på hövlighet, och denna sanning äger allt fortfarande sin giltighet.

Om ett framstående snille gör sig skyldig till något opassande, har man gärna överseende därmed, förutsatt nämligen att det icke sårar någon. Men ett sådant överseende kunna icke däremot människorna i genomsnitt påräkna.

Men att genom ett opassande sätt såra andras känsloliv är däremot under alla förhållanden fördömligt och ett bevis på en hjärteråhet, som ingen verkligt bildad människa borde låta komma till last. Många människor tro, att hänsynslöshet och sanning äro liktydiga begrepp, och under förevändning, att de tala sanning, sky de inte att säga andra alla tänkbara hänsynslösheter och visa sig till och med stolta över sitt taktlösa uppträdande.

Hövligheten är, kan man säga, en yttre talang, som genom uppfostran och vana förvärvas. Ingen människa är utrustad med den från födelsen. Därför ju förr barnet vänjes därvid, dess bättre är det.

Det bästa tecknet på verklig överlägsenhet är hövlighet mot underordnade, men ej sällan saknas denna i umgänget mellan högre och lägre. Många anse, att de gentemot sina underordnade ej äro skyldiga att iakttaga den goda tonens fordringar. Dessa besinna icke, att den aktning och kärlek, som en förman förvärvar sig inom sin verkningskrets, huvudsakligen beror på det älskvärda och hövliga sätt, varpå han umgås med sina underlydande. Å andra sidan förgäta ofta de förfördelade, att de böra kväva den snarstuckenhet, som de känna på grund av ohövligt bemötande. I stället borde de ihågkomma att det ligger i deras makt att genom fördubblad hövlighet tilltvinga sig ett hövligt bemötande även från sina förmäns sida, ty det ligger verkligen i hövligheten en tvingande makt, vars inflytande icke ens den mindre bildade kan undandraga sig.

Den med hövligheten förtrogne förstår också att på ett förträffligt sätt inför annat folk dölja sina oangenäma känslor, och ju mer den goda tonens former blivit hans personliga egendom, dess bättre förstår han att i bestämd och hövlig form från sig avvärja oangenäma saker utan att såra en annan. Ingen har anledning att därför kalla honom en hycklare.

Om hövligheten överdrives, blir den i verkligheten ingenting annat än skrymteri. Det finns människor, som ha till ful vana att alltjämt och naturligtvis också i otid säga artigheter, och hur odrägligt det är, torde väl var och en ha erfarit. En komplimang, som göres i rättan tid och på ett hövligt och älskvärt sätt, skall däremot alltid komma att väcka angenäma känslor, ty man kan vara säker på, att våra medmänniskor i allmänhet äro lika egenkära som vi själva. Men komplimangen måste vara lätt och behaglig, så att man undviker varje sken av osannfärdighet, ty med grovt smicker och ständigt beröm kan man endast på obildade och fåfänga personer göra ett fördelaktigt intryck.

Gentemot personer, som man står fjärran ifrån, borde man emellertid helst undvika alla komplimanger eller åtminstone använda dem med största försiktighet, ty man vet ju inte, hur de komma att upptagas. Bemödar man sig emellertid om ett noggrant iakttagande av den goda tonens föreskrifter och isynnerhet tillegnar sig formerna för fin hövlighet, behöver man icke råka i förlägenhet över att man genom oskickliga komplimanger misshagat andra.

2: ALLMÄNNA FÖRESKRIFTER OM UMGÄNGET MED MÄNNISKOR

1. Bör man själv göra sig gällande?
2. Självständighet i omdöme. Att lysa på andras bekostnad.
3. Huru vi skola förhålla oss, då olyckor och bekymmer drabba oss.
4. Överdriven frikostighet.
5. Sinnesnärvaro, rådighet och beslutsamhet.
6. Tjänster och gentjänster.
7. Ordhållighet, sanningskärlek, ordning och punktlighet.
8. Vådan av alltför stor öppenhjärtlighet.
9. Daltande, välvilja och kärlek.

1. Det är av största betydelse för en människas fortkomst här i världen, att hon förstår att själv göra sig gällande, ty i allmänhet äger den satsen sin giltighet, att var och en gäller endast så mycket, som han själv förmår att låta uppskatta sig till. Man bör därför ej försumma att framhålla sina fördelaktiga sidor, då tillfälle därtill erbjudes, men man får ej göra detta på ett grovt och i ögonen fallande sätt, vilket mera skadar än gagnar. Man låter endast människorna förmoda att något mera döljer sig hos en, än vad som synes vid första anblicken. Om du därför har förstånd och kunskaper, var ej blyg att visa detta, då du har anledning därtill, men gör det på ett sätt, som ej väcker avund eller röjer anspråk, men ej heller i så ringa mång, att du blir förbisedd och förödmjukad.

2. Eftersträva självständighet och var ej slav av andras omdömen om dig! Nedlåt dig aldrig till något så simpelt och oädelt, som att blotta dina medmänniskors svagheter för att sedan lysa på deras bekostnad!

3. Om olycka och bekymmer drabba oss och varken vårt förnuft eller goda vilja kan hjälpa oss, böra vi ej klaga vårt lidande för någon annan än den, som verkligen kan lätta bördan. De flesta endast öka dess tyngd, ja, många draga sig tillbaka, när de märka, att lyckan ej längre följer oss.

4. Var ej alltför frikostig! Människorna fly en sådan välgörare, såsom man flyr en fordringsägare, som man ej kan betala.

5. För att vi i umgänget ska kunna uppträda på ett fördelaktigt sätt, är sinnesnärvaro av nöden. Denna egenskap kan man visserligen ej förvärva sig genom att följa goda råd och anvisningar, men man kan åtminstone söka akta sig för, att om den felas oss, vi ej genom överilning bringa oss själva och andra i förlägenhet. Om en oväntad fråga eller något annat överraskar oss, bör vi därför taga oss en minuts funderare på saken för att förbereda oss på vilket parti, vi böra taga. Det gäller, att man i avgörande ögonblick ej förlorar huvudet utan raskt fattar och utför sitt beslut, som då kan bringa lycka räddning och tröst.

6. Var mån om att så litet som möjligt fordra och mottaga välgärningar av andra. De flesta människor äro sådana, att de förr eller senare fordra vederlag för de minsta tjänster, och detta förstör trevnaden i umgänget och tillintetgör friheten och självständigheten. Genom att mottaga välgärningar kommer man i beroende av välgöraren, och man vet inte, varthän sådant kan leda. Ofta nödgas man då vara antingen alltför mycket överseende med dåliga personer eller att synas otacksam. Det bästa medlet för att kunna undvara andras hjälp är att hava få behov, att vara måttlig och anspråkslös.

7. Vill man vinna varaktig aktning och vänskap är ingen regel viktigare än den att oryggligt hålla ord även beträffande de minsta småsaker och att alltid i sitt tal strängt hålla sig till sanningen. En sanning medför alltid förr eller senare skadliga följder, då däremot den, som är ordhållig och ej tillåter sig någon osanning med visshet vinner förtroende, gott rykte och högaktning. Bemöda sig om att vara flitig, ordentlig och strängt punktlig i ditt kall! Håll så god reda på dina papper, nycklar o.d., att du även i mörkret kan finna rätt på varje särskild sak. Ännu viktigare är att vara ordentlig med andras tillhörigheter. Har man fått låna något, bör man skicka tillbaka det i behörig tid och ej vänta på att ägaren skall komma för att hämta det. Märker man, att man kan lita på en persons punktlighet i ord och handling, umgås man gärna med honom och har ingenting emot att inlåta sig i affärer med en sådan. Är du kallad till sammanträde, så infinn dig på bestämd tid, även om du är den ende, som iakttager denna ordning. Andras försummelse urskuldar icke din egen. Kanske kan du genom ditt föredöme verka på de andra. Såväl goda som dåliga exempel i det avseendet locka till efterföljd.

8. Alltför stor öppenhjärtlighet mot människor bör man akta sig för. Vi kunna därigenom lätt blotta våra svagheter och bliva missbrukade. Vidare bör man betänka, att det finns människor, som, om de bli vana vid att man ingenting förtiger dem, slutligen fordra förklaring för varje minsta steg, man tar, och önska att bli rådfrågade i allting.

9. Hys deltagande för dina medmänniskor, som du vill, att dessa skola hysa samma känsla för dig! Den människa, som saknar medkänsla, som ej har sinne för vänskap, välvilja och kärlek, kan ej påräkna andras hjälp och deltagande, när hon råkar i trångmål.

3: KONSTEN ATT SKÄMTA OCH VARA UNDERHÅLLANDE

1. Hurudant samtalet bör vara för att bliva omtyckt.
2. Ett muntert sinnelag. 
3. Konsten att säga kvickheter. Vad skämtaren har att iakttaga.

1. Människorna vilja bli roade och tycka om angenäm underhållning. Ett enbart undervisande samtal blir i längden tröttande och bör därför emellanåt kryddas av kvickhet och gott lynne. Intet uppskattas så högt, som att man berömmer dem eller säger något fördelaktigt om dem. Men man får ej glömma, att det är nedsättande för en klok man att göra sig till gyckelmakare och att nedlåta sig till lågt smicker. Här liksom i mycket annat gäller det att gå den gyllene medelvägen. Varje människa har åtminstone någon god sida, som man kan prisa, och detta pris kanske blir en sporre till större fullkomning hos den det gäller.

2. Vinnlägg dig alltid att visa ett soligt och glatt ansikte! Ett muntert och förnöjt sinnelag verkar alltid behagligt och angenämt på omgivningen. Den, som strävar efter att vara sällskapsrolig genom att komma fram med kvicka infall, som han tydligen studerat sig till, behagar endast för en kort tid och väcker intresse blott hos ett fåtal.

3. Den, som ständigt vill skämta och komma med kvickheter, uttömmer lätt sitt förråd och mattar av; och om han någon gång ändrar tonen och säger något allvarsamt, skrattar man kanske åt honom. Man kan ej på konstlat vis framtvinga äkta kvickheter och sann glättighet, utan den kommer liksom ingiven av en högre genius och verkar då fröjdande och värmande och bjuder vördnad. Viktigt är, att man tager hänsyn till, i vilket sällskap man befinner sig, då man kommer med sina kvicka infall. Många förstå sig alls icke på skämt utan taga allt på allvar, och andra vill gärna skämta själva men anse det närgånget, om någon annan tillåter sig det. I en krets av herrar kan man stundom tillåta sig mera fritt skämt, som däremot icke alls skulle passa i damsällskap. Ett påbörjat skämt kan man fortsätta, så länge man blir besvarad på samma sätt, men icke längre. Besvarar personen i fråga ditt skämt med hövlighet, är det tid att sluta upp.

4: SMICKER, GYCKEL OCH FÖRTAL.

1. Hur man kan smickra utan att såra
2. Undvikande av svordomar, speord, förtal och giftiga stickord.
3. Om satir.

1. Släpp ingen ifrån dig utan att ha sagt honom något lärorikt eller förbindligt, men gör det på ett sådant sätt, att det ej sårar hans blygsamhet eller verkar överläst! Tag dig framför allt i akt för att efterlikna sådana personer, som bringa var och en i förlägenhet genom tomma artighetsbetygelser, smicker och lovtal, som de flesta icke kunna svara på! Ett välment hövlighetsord eller ett förtjänt beröm, som uppmuntrar och sporrar till vidare fullkomning, är något helt annat och långt ifrån tadelvärt.

2. Vill man vinna aktning och undvika, att ens tal väcker förargelse, får man icke krydda det med svordomar, speord eller förtal, ej heller använda giftiga stickord. Visserligen kan sådant någon gång och i vissa sällskap väcka förnöjelse, men man föraktar dock slutligen den, som alltid vill roa sällskapet på andras bekostnad.

3. Man bör dock icke anse all satir för otillåten. Många dårskaper och olämpliga förhållanden i umgänget bekämpas allra bäst genom ett fint men ej förolämpande gyckel. Och man får akta sig för att berömma allt och urskulda även uppenbara fel. De finnas, som göra detta under sken av kristlig kärlek, men de äro mestadels hycklare, som tro, att man för det goda, som de tala om folk, skall glömma det onda, de tillfoga dem, eller överse med deras egna brister.

5: ANDEKDOTER.

1. Hur anekdoter skola berättas.
2. Att ”dra” anekdoter. ”Vågade” anekdoter.

1. Att kunna berätta anekdoter på ett skickligt sätt är en konst, som har en ej ringa betydelse i sällskapslivet. Den person, som äger den konsten, kan verkligen göra anekdoten till en angenäm krydda på det sällskapliga umgänget. Men liksom den bästa krydda kan fördärva en rätt, då man icke iakttager måtta, så kunna även anekdoter väcka leda och avsmak.

Berätta ej lättvindigt och efter blotta hörsagor! Detta gäller i all synnerhet sådana anekdoter, som låta någon framstå i ett mindre fördelaktigt ljus. De flesta ha redan gått igenom många händer och ha därigenom blivit förändrade eller stympade och sålunda fått ett helt annat innehåll. Mången gång kan man på det sättet skada, oskyldigt och hederligt folk och ådraga sig själv förargelse.

2. Har du fått anledning att berätta en anekdot, behöver du icke därmed anse dig förpliktad att uttömma hela ditt förråd av den varan. Det finns personer, som drar den ena efter den andra i en oavbruten följd och märka icke, att de slutligen bli rent av besvärliga. En anekdot bör komma osökt och liksom illustrera något förut omtalat.

Att man icke få berätta några ”vågade” anekdoter i damsällskap, bör falla av sig självt. Sådant är en mycket grov försyndelse mot god ton. Skulle man i ett sällskap få höra berättas en anekdot, som man känner till förut, får man ej avbryta personen genom att omtala detta, ty det kan finnas andra i sällskapet, för vilka den är ny.

6: KONSTEN ATT VARA VÄLTALIG I SÄLLSKAPSLIVET.

1. Framställningssättet under olika förhållanden.
2. Pratsjuka personer. Överdriven tystlåtenhet.
3. Konsten att anpassa sig efter det sällskap, man befinner sig i.

1. Att vid ett tillfälle kunna med få innehållsrika ord säga mycket och genom utelämnande av oviktiga detaljer hålla uppmärksamheten vaken men åter vid ett annat tillfälle genom ett livligt framställningssätt göra en obetydlig omständighet underhållande, i denna förmåga ligger den sanna vältalighetens konst förborgad.

2. Man bör framför allt akta sig för att i sitt samtal trötta genom faddhet och ett alltför vidlyftigt föredrag. Var icke alltför pratsjuk utan låt även andra lämna sitt bidrag till det allmänna samkvämet. Det finns personer, som föra ordet allestädes, utan att de själva märka det, och som skulle ta hand om samtalet, i hur stora sällskap de än komma. Att gå till den motsatta ytterligheten och under tystnad lyssna och liksom lura på allt, som säges, gör också ett oangenämt och glädjestörande intryck på sällskapet.

Du kan i sådant fall bli betraktad som en farlig iakttagare, som endast har till uppgift att uppsnappa varje oförsiktigt eller illa valt ord, som kan undslippa en i sorglös språksamhet, för att samla i någon elak avsikt.

Tungt och tryckande blir samkvämet även i det fall, då somliga i sällskapet i all maklighet sitta och låta underhålla sig utan att själva bidraga till de övrigas trevnad. Vill man själv bli road, betjänad och undervisad, måste man också tänka på at ge något i utbyte. Iakttager man ej detta har man ej någon anledning att klaga över, att man haft det tråkigt i ett sällskap, ty i sådant fall har man nog själv varit orsaken därtill.

3. En viktig sak är också, att man förstår att antaga den ton, som är rådande i det sällskap, där man befinner sig, och man får icke inbilla sig att man kan underhåla andra med att tala om saker, som svårligen kunna intressera någon annan än en själv.

7: SAMTAL, SAMTALSTON OCH SAMTALSÄMNE.

1. Vikten av hur man säger något och vad man säger. Hur man erhåller ett klart uttal.
2. Provinsialismer.
3. Låt även andra säga sin mening! Störande intryck vid samtal.
4. Motsägelser i sitt tal. Minnets uppövning.
5. Onyttiga frågor.
6. Huru vi skola förhålla oss gentemot andras åsikter. Samtalstonen.
7. Valet av samtalsämne.

1. Inom sällskapslivet är det av lika stor vikt, att man tar hänsyn till hur man säger något som till vad man säger. Man bör därför bemöda sig om ett distinkt uttal och klart organ. Ett utmärkt sätt att få övning häruti är att läsa några skådespel för sig själv. På det sättet kan man komma ganska långt i detta avseende.

2. Undvik alla provinsialismer, det är sådana uttryck som förekomma endast inom en viss provins, och som därför äro främmande för personer från andra trakter. Samma råd gäller utländska ord. Dessa bör du undvika av två skäl, dels emedan icke alla förstå dem, dels kan det hända, att du ej uttalar dem rätt.

3. Då du samtalar med en person, bör du alltså låta denne få andrum att framföra sin egen åsikt. Vid samtal bör du vidare undvika att lekande hantera vissa småsaker, såsom näsduk, pennkniv eller dylikt. Sådant verkar störande på nervösa personer och blir därför endast till skada för samtalet.

4. Undvik motsägelser i ditt tal! Att höra en person förfäkta en sak, vars motsats han någon gång förut försvarat, verkar icke förtroendeingivande. I allmänhet gör man klokt i att i sällskap ej avgörande uttala sin åsikt om saker och ting utan att först noga ha övervägt alla skälen för och emot. För sällskapslivet är det också av vikt att uppöva och skärpa minnet, så att man ej gör sig skyldig till något sådant, som att vid varje tillfälle upprepa samma historier, anekdoter, skämt, ordlekar och dylikt.

5. Nedtyng ej samtalet med onyttiga frågor! Om du vänjer dig vid att inrätta alla dina samtal i katekesform, så komma dina medmänniskor att anse dig som framfrusig och nyfiken och nödgas kanske på grund av ditt ständiga frågande uppgiva försöket att på vanligt sätt få ett samtal igång.

6. Den väluppfostrade människan måste också kunna föredraga motsägelser. Man får ej vara så barnsligt intagen av sin egen mening, att man ej tål att höra andras motsatta tankar om saken.

Den, som vid ordväxling blir het och grov, har redan förlorat sin sak, om den än vore aldrig så god.

7. Vad samtalsämnen beträffar, kunna nästan alla duga. Att sådana, som behandla osedligheten eller andra skabrösa saker, böra helt uteslutas, faller av sig själv.

Undvik att välja dina egna husliga omständigheter och tjänstegöromål uteslutande till ämne för samtalet! De kunna kanske i ett olikt sammansatt sällskap svårligen intressera alla.

På baler, spektakler och dylikt bör man ej tala om ledsamma och förargliga saker eller om husliga angelägenheter.

Det kan nästan anses som ovänligt att åter vilja föra någon in i de vardagliga förhållandena på ställen, dit man kommit för att vedekvicka sig och för att frigöra sig från såväl små som stora bekymmer.

Religiösa frågor och spörsmål böra upptagas med största försiktighet. Även om man skulle uppriktigt tvivla på vissa religionslärors sanning, får man icke fördenskull tillåta sig något skämt över dessa frågor, så framt man vill göra anspråk på att vara en redlig och förståndig man.

Det vore höjden av taktlöshet, om en person i ett sällskap gjorde kyrkliga författningar och människosatser till föremål för åtlöje i ett samkväm, där personer deltaga, om vilka man vet, att de hålla dessa saker för mycket väsentliga trosläror. Man är skyldig att respektera även andras uppfattning och bör lämna dem den tankefrihet, som man fordrar för egen räkning. Man bör besinna, att åtlöje aldrig förbättrar, och att hithörande saker icke lämpa sig för behandling i glada samkväm.

Den vana sällskapsmänniskan kommer snart underfund med sitt sällskap, så at han genom moderation i uttryck och framställningssätt kan undvika att komma i konflikt med de närvarandes intressen och böjelser.

Alla uttryck, som kunna verka sårande, såsom ”Löjligt”! ”Nonsens”! o.d. äro absolut fördömliga. 
Undvik också att i damsällskap avhandla andras skönhet eller fulhet, ty sådant kan lätt såra någons fåfänga.

Om ett samtal börjar bli ointressant och tröttande för somliga i sällskapet, är det värdinnans skyldighet att söka leda det in på ett annat ämne.

8: FÖRMÅGAN ATT VINNA OCH BEVARA ANDRAS FÖRTROENDE OCH HEMLIGHETER. 

1. Tystlåtenhet och tysthetslöften.
2. Hemlighetsmakeri.

1. Tystlåtenheten, som är en av de förnämsta dygderna i sammanlevnaden människorna emellan, blir allt mer och mer sällsynt. Det är inget ovanligt i våra dagar, att personer samvetslöst utsprida hemligheter, som de under tysthetslöfte fått sig anförtrodda.

Icke alla göra detta i ren pliktförgätenhet. Somliga äro så lättsinniga och talträngda, att de glömma sitt tysthetslöfte, och så berätta de sina vänners viktigaste hemligheter för var och en, som vill lyssna på dem. Andra åter anser en var, som kommer i deras väg, för en trogen vän, och anförtror på det sättet i sin oförsiktighet hemligheter åt personer, som kanske äro lika lättsinniga som de själva.

Även med sina egna hemligheter och planer handskas sådana människor lika oklokt och omintetgöra därigenom ofta sina syften.

Att en sådan oförsiktighet vid bevarandet av andras och egna hemligheter måste åstadkomma stor skada, är en självklar sak, som ej behöver någon vidlyftig förklaring.

Många andra förhållanden, som visserligen icke äro några egentliga hemligheter, äro dock sådana, att sunda förnuftet borde säga oss, att det vore bättre att tiga med dem, då de varken kunna vara lärorika eller underhållande för någon.

Är man tvungen att anförtro en hemlighet åt mera än en, bör man ta ett tysthetslöfte av var och en och framställa saken så, att en var av dem anser sig ensam ansvarig för hemlighetens bevarande.

2. En klok tystlåtenhet, som dock ej får urarta till hemlighetsmakeri, är således en dygd, som på det varmaste kan rekommenderas i sällskapslivet.

9: LEDIGHET I UMGÄNGET.

1. Ett fritt och otvunget samtal.
2. Det första intrycket av en person och dess betydelse.
3. Förmågan att göra bekantskaper och vinna ökat förtroende.
4. Om blyghet i uppträdandet.
5. Hur blygheten bortarbetas.
6. Efterhängsenhet.
7. Huru man på ett fördelaktigt sätt kan deltaga i sällskapslivet.

1. Förmågan att fritt och otvunget kunna inlåta sig i samtal med personer av olika slag och att kunna liksom känna på sig, vem man har framför sig, och vad man kan och bör tala med dem om, detta är något, som en var bör eftersträva och utveckla.
2. Genom en sådan ledighet i umgänget kan en person vid första bekantskapen göra ett så fördelaktigt intryck, att detta i många fall kan få en avgörande betydelse för hans framtid.

3. Somliga människor ha synnerligen lätt för att skicka sig bland folk, och förmågan att göra bekantskaper och vinna medkänsla, förtroende o.s.v. är liksom medfödd hos dem.

4. Andra åter visa en blyghet och tillbakadragenhet inför främmande personer, vilken de ha all möda att övervinna.

5. I de flesta fall är denna skygghet för obekanta endast följden av en felaktig uppfostran, men stundom synes den verkligen vara av naturen medfödd. I vilket fall som helst måste man ha rikliga tillfällen att umgås med främmande personer från alla håll för att förvärva sig den ledighet i sättet att umgås med människor, vilken man sätter så stort värde på i sällskapslivet.

6. Dock får man icke gå till ytterlighet åt andra hållet, så att man t.ex. i oförskämd efterhängsenhet på en kort stund utfrågar hela det okända sällskapet om deras levnadsöden och sedan i gengäld härför berättar sina egna.

7. Konsten att på ett fördelaktigt sätt kunna deltaga i umgänget består emellertid huvudsakligen däri, att man har förmåga att kunna ansluta sig till den rådande tonen och förstår att framdraga sådant, som kan intressera sällskapet.

10: KONSTEN ATT UTTRYCKA SIG I TAL.

1. Uttryckssättet.
2. Minspel, åtbörder, blicken, stämman.
3. Övning inom familjekretsen.

1. Konsten att uttrycka sig bestämt, riktigt, kärnfullt och utan onödig vidlyftighet är en värdefull förmåga, som man genom studium och aktgivenhet både på sig själv och andra kan i hög grad tillegna sig.

Man måste rätta sig efter de personers förmåga, med vilka man talar, alltid berätta med gott lynne men ej skratta åt sina egna infall. Allt eftersom omständigheterna framställer man sitt ämne kort och gott eller mera utförligt och målande, allvarligt eller lustigt.

2. En viktig sak härvidlag är, att man studerar sitt yttre. Det gäller att vara herre över sitt ansikte, så att man kan undvika miner och ansiktsuttryck, som ge oss ett obehagligt eller kanske rent av vedervärdigt utseende.

Eftersträva ej effekt genom att under samtalet fara av och an med huvudet eller fäkta och slå med armar och andra lemmar. Alla åtbörder och rörelser kan vara ädla. Man ser den person, med vilken man talat, rakt i ansiktet men likväl lugnt och anspråkslöst.

Allt, som utmärker en god uppfostran samt uppmärksamhet på sig själv och andra, måste därför iakttagas för att göra umgänget angenämt och vederkvickande.

3. Även i familjekretsen bör man följa reglerna för det passande och riktiga, så att känslan härför må upparbetas och bliva vår andra natur. Att vara efterlåten och vårdslös mot sig själv i dylika saker är något, som svårt hämmar sig i sällskapslivet.

11: OM YTTRE SKICK OCH BELEVENHET.

1. Oskick som böra bortarbetas och regler, som böra iakttagas.

1. Man visar en person heder genom att låta honom gå till höger. Äro tre i sällskap bör den förnämste gå i mitten. Går en person, som vi äro skyldiga aktning, förbi ett fönster, där man står, och hälsar åt en, bör man öppna fönstret ett ögonblick eller åtminstone låtsa sig göra detta. Detsamma iakttages, då man i täckt vagn far förbi någon, som uppmärksammar en.

Undvik så mycket som möjligt att i sällskap vända ryggen åt andra och var mån om att lägga titlar och namn på minnet!

Räcker man dig en tallrik eller något dylikt, bör du taga emot det, även om du ej vill behålla ifrågavarande sak, för att ej besvära den andre med att stå och hålla det för din skull.

Fall ej folk i talet och se dem fritt och öppet i ansiktet, när du talar med dem!

Moderera din stämma, så att du undviker allt gällt skrikande men dock talar så tydligt, att det uppfattas.

Bjuder man en dam armen, bör man börja med samma fot som hon samt hålla jämna steg med henne för att gången ej skall bli ojämn och stötande.

Skulle väglaget vara sådant, att hon ej bekvämt kan gå på höger sida, bjuder man henne vänster arm. Uppför trappor gå herrarna före och damerna efter, men utför gå de senare före. Vill man i främmande personers närvaro läsa ett brev eller dylikt, bör man först anhålla om tillåtelse därtill.

Om man i förbigående hälsar på en person, kräver artigheten, att man tar av sig hatten åt den sidan, där personen i fråga icke går för att icke skymma sitt ansikte för honom eller riskera att stöta till honom med hatten.

Då man bjuder en annan något, bör man, så vitt möjligt, undvika att räcka honom det med bara handen.

Att viska i sällskap och göra opassande miner är synnerligen taktlöst och verkar alltid mycket obehagligt på de övriga i sällskapet, då de lätt kunna misstänka, att det är dem, som viskningarna gälla.

Om en person i ett sällskap söker underhålla de övriga med ett litet oskyldigt skämt t.ex. kortkonster eller dylikt, är det mycket oartigt att röja det lilla konststycket genom att tala om, hur han går tillväga.

Dessa regler kunna kanske förefalla många betydelselösa. Men man får betänka, att en hel del människor fått dem inpräntade från sin första ungdom och tillmäta dem stort värde, och att dessa människor ofta bilda sig sitt omdöme om oss med hänsyn till det sätt, varpå vi följa dessa regler.

Icke sällan beror också vår framgång här i livet i hög grad på sådana personer.

12: BÖR MAN SYNAS MYCKET ELLER LITET I SÄLLSKAPSLIVET? 

1. Påflugenhet. Hellre för litet än för mycket.
2. Huru man kan utforska, om man är gärna sedd i en familj eller ej.
3. Bör man hava många umgängesvänner?
4. Förtroligt umgänge. 
5. Varför många misslyckas i sällskapslivet.

1. Frågar man sig, huruvida man bör gå mycket eller litet bort på bjudningar, så måste svaret bli beroende på enskilda förhållanden och behov. I allmänhet gäller dock den satsen, att man ej får tränga sig på folk. Det är bättre, man blir tillfrågad, varför man så sällan hälsar på, än att de klaga över att man synes för ofta.

Är man ej förblindad av fåfänga, så liksom känner man på sig, om man är gärna sedd eller kommer till besvär.

2. Då man söker bedöma, hur herrskapet i ett hus är stämt emot oss, har man också god ledning av det sätt, varpå barn och betjäning bemöta oss.

3. Det förtroliga umgänget bör inskränka sig till så få människor som möjligt, och ämnar man utvidga den lilla kretsen av vänner, så bör man iakttaga den yttersta varsamhet.

Somliga människor äro benägna för att missbruka och försumma oss, så snart vi bli riktigt förtroliga med dem. Förblir man däremot för sådana i viss mån en främling, så blir man i regel skonad.

4. Vill man ha nöje och trevnad inom umgängeskretsen, får man ej medföra stora fordringar eller sträva efter tillfällen att endast själv få lysa och göra sig uppmärksammad, ty då får man säkerligen ofta känna sig tillbakasatt och besviken.

5. Det finnes människor, som överallt vilja vara den medelpunkt, omkring vilken allt rör sig, och som inte alls tåla, att också andra draga uppmärksamheten till sig. Ett sådant sinnelag har inga förutsättningar att göra lycka inom sällskapslivet.

13: GIV OCKSÅ ANDRA TILLFÄLLE ATT LYSA!

1. Om överlägsenhet och begäret att övergränsa andra.
2. Åhörandets konst.
3. Fördragsamhet med andras svagheter. Fordra ej för mycket av andra!

1. Vill du behaga och bli prisad, så är det av vikt, att du giver andra tillfällen att visa sig från sina fördelaktigaste sidor.

De flesta människor kunna icke fördraga andras överlägsenhet och ha mycket svårt att förlåta oss, om vi företaga oss något, genom vilket vi fördunkla dem.

2. Ofta kan man få namn om sig att vara en intressant människa genom att blott med ett exemplariskt tålamod åhöra, vad en annan har att säga.

3. Hav därför gärna fördrag med en del små svagheter hos människor! En person har t.ex. en liten historia, som han gärna vill berätta. Du har hört den flera gånger förut eller kanske rent av själv berättat den för honom vid något tillfälle, men det oaktat är det brist på skonsamhet att låta honom på ett oangenämnt sätt märka, att historien är gammal och tråkig för dig. Att med halvt öra och tankspridd min förnämt åhöra, vad andra ha att säga, är ett sätt, som ingalunda verkar sympatiskt på andra.

För övrigt är sällan ett samtal så värdelöst, att man icke kan lära något därav. Alltid kan man genom detsamma hämta någon ny erfarenhet eller något nytt ämne för eftertanke.

Men härvidlag gäller det att även lyssna till vanligt sundt förstånd och okonstlande begrepp och att ej fordra lärdom och fin bildning hos alla.

14: MED VILKA BÖR MAN UMGÅS?

1. Umgänget med personer av högre bildning och värdighet.
2. Bör man ej umgås med underordnade? Vår plikt att lära andra.

1. Svaret på denna fråga måste utfalla helt olika för olika personer, beroende på vars och ens särskilda förhållanden. Som allmän regel gäller emellertid, att vi till vårt umgänge böra välja kloka och redbara människor, som äro oss överlägsna så att vi kunna lära något av dem.

2. Falla vi däremot för frestelsen att samla omkring oss en krets av underordnade personer, som endast beundra vårt högre vetande, och som kanske genom smicker söka kittla vår fåfänga, då förbliva vi ju sådana, som vi varit, och komma aldrig längre varken i vishet eller dygder.

Detta utesluter dock inte, att det gives tillfälle, då det är vår plikt att umgås ej blott med personer, som kunna lära oss något, utan också med sådana, som kunna lära av oss.

15: UMGÄNGET I STÄDER OCH PÅ LANDET

1. Storstadslivets möjlighet till frihet och obemärkhet, om man så önskar.
2. Mindre städers och samhällens kontroll och kritik.
3. Lantlivets otvungenhet och behag. Huru störande inflytelser kunna undvikas.

1. I större städer kan man leva mycket obemärkt och alldeles följa sin egen böjelse. Där kan man därför bortse från en hel del smärre hänsyn, som man ej får försumma på mindre platser.

I storstaden faller det ingen in att utspeja, kontrollera eller iakttaga oss i vårt görande och låtande. Ingen tar notis om, varthän vi gå, eller om vi komma tidigt eller sent hem på kvällarna. Våra kläder bli icke föremål för mönstrade kritiska blickar. Fridfullt och obemärkt vandrar man sin väg fram genom hopen, sköter sitt arbete och för det levnadssätt, som man finner ändamålsenligt.

2. I de mindre städerna och på småplatserna däremot hysa människorna i allmänhet ett kolossalt intresse för varandra. Intressanta underrättelser löper ur mun i mun, och man är synnerligen angelägen att hålla noga reda på den enskildes liv och handlingar för att ha något att tala om på samkvämen, där skvaller och förtal ofta fara illa fram med nästans goda namn och rykte.

Men även småstadspubliken borde kunna vänja sig vid att låta varje människa leva på sitt sätt, om hon i övrigt uppför sig som en tjänstaktig, redlig och sällskaplig människa.

3. Ingenstädes lever man dock på otvunget som på landet.

På sällskapsnöjen är däremot icke tillgången så stor här som i städerna. Av dess större vikt är det, att man förstår konsten att njuta av umgänget med de personer, som man har omkring sig, och att man hushållar med de enkla nöjen, som stå till buds, och på ett uppfinningsrikt sätt söker mångfaldiga dem.

Genom ett förråd av goda böcker, som giva nya ämnen för samtalet, och genom en underhållande brevväxling med frånvarande vänner kan man undvika den tomhet i umgänget, som annars lätt kan insmyga sig på landet, där man ser sin hustru, sina barn och husets vänner oavbrutet omkring sig. Intet är angelägnare, än när den lilla kretsen på kvällen efter slutat arbete för dagen samlats för att fördriva tiden med muntert skämt och otvunget samtal.

Men ingenstädes har man större skäl än på småplatser att visa klokhet, skonsamhet och överseende i umgänget för att förebygga missförstånd och ledsnad.

Försiktighet i tal och handling är därför att rekommendera framför allt på sådana platser, emedan människorna där ha så få förströelser och därför så lätt falla för frestelsen att lägga sig i andras angelägenheter.

Undvik alltid att inblanda andra i dina enskilda tvistigheter! Om du fordrar av dina umgängesvänner, att de skola taga del i de oenigheter, som råda mellan dig och andra, så försätter du dem i en mycket obehaglig situation. De vilja nämligen ogärna stöta sig med dig genom att vägra dig sitt stöd, men å andra sidan önska de undvika att ådraga sig dina vänners antipati, vilket de skulle göra, om de toge din sak i försvar.

Fråga dig själv vid sådana tillfällen, vad du skulle tycka om, att man fordrade något sådant av dig! Härvidlag är det alltid nyttigt att följa den gamla regeln att i tankarna sätta sig in i andra personers ställe.

16: HURU MAN BÖR BEDÖMA MÄNNISKOR.

1. Efter vilka grunder skall man bedöma andra?
2. Några tillfällen, då man lätt och säkert kan bilda sig en föreställning om deras verkliga karaaktär.
3. Huru vänskapen prövas.

1. Man säger ofta om människor, att de äro bättre än sitt rykte. Därmed menar man, att man icke funnit dem så dåliga, som deras ovänner utskrikit dem för, men å andra sidan får man ofta erfara den föreställning, man gjort sig om dem efter deras vänners beskrivning. Andras omdöme om människor bör man därför upptaga med en viss försiktighet och genom egna iakttagelser pröva deras riktighet.

Bedöm människorna icke uteslutande efter deras tal utan fast mer efter deras handlingar!

2. Men därvid är det av vikt, att man för sina iakttagelser väljer sådana tillfällen, då de tro sig obemärkta. Fäst dig icke endast vid de större handlingarna, ty det är uppenbart, att var och en genom dem söker framstå i så fördelaktigt ljus som möjligt för sina medmänniskor. Det är av lika stor vikt, att man även riktar sin uppmärksamhet på smådrag, ty oftast äro dessa det sannaste uttrycket för karaktärens beskaffenhet.

Iakttag det lynne och den stämning, som en person befinner sig i vid uppvaknandet ur sömnen!

Lägg märke till hans gång och skick, och giv akt på om han gärna går ensam eller han alltid är i behov av sällskap; om han även beträffande småsaker alltid behöver inhämta andras råd, om han är benägen för att nyfiket lägga sig i sina grannars och ämbetsbröders angelägenheter; om han plägar falla andra i talet, eller om han aldrig ger någon annan tillfälle att framhålla sin syn på saken; om han låtsar sig vara den, som alltid bör avgöra allting o.s.v.! 

Hopsummera alla sådana små iakttagelser och begå ej det felet att bedöma karaktären i sin helhet, efter enskilda sådana drag!

3. Var ej alltför säker på att du funnit en trogen och pålitlig vän, förrän du sett prov på uppoffring! Många människor äro oss så hjärtligt tillgivna, så länge vi bara lämna deras älsklingstycken och svagheter i orubbat bo, men önska vi, att de för vår vänskaps skull skola offra några av dessa, då träda de genast tillbaka.

Denna synpunkt bör man därför taga hänsyn till, då man skall bedöma, vad värde en människa kan ha för oss.

17: UMGÄNGET MED DIG SJÄLV.

1. Faran av att för umgänget med andra försumma sällskapet med sig själv. Umgänget med sig själv en väg til lycka, frid och tröst.
2. Kropps- och själskrafternas utveckling. Självaktning och självtillit.
3. De sämre sidornas undertryckande. Samvetets renhet, den största av all storhet.
4. Sällskapet med sig själv och böcker.
5. Om självkritik.
6. Hur man bör hålla räkenskap med sitt eget samvete.

1. Umgänget med vår egen person är varken det oviktigaste eller det, som bör skänka oss det minsta intresset, alldenstund plikterna mot oss själva är de viktigaste och förnämsta.

Att för umgänget med andra försumma sitt eget sällskap och sin egen odling är därför förlåtligt. Det värsta är, att man på det sättet slutligen förlorar allt förtroende till sig själv och är alldeles bortkommen, när man någon gång befinner sig ensam. Man blir en främling för sitt eget hjärta och måste genom ständiga förströelser söka att döda den inre ledsnaden. Uppsöker man endast sådana kretsar, där man blir smickrad, förlorar man till den grad lusten att höra sanningen, att man slutligen ej tål att höra den från sitt eget inre. Hellre flyr man så ut i världsvimlet för att i dess larm tysta den allvarliga stämman.

Försumma därför icke din bäste vän, dig själv! Han kan annars vända dig ryggen, när du som bäst behöver honom. Det kan komma ögonblick, då umgänget med dig själv är det enda, som kan skänka verklig tröst. Och vad skulle vid sådana tillfällen bli av dig, om även från ditt eget hjärta all tröst och hjälp förnekades dig? Men önskar man finna tröst, lycka och frid i umgänget med sig själv, är det nödvändigt att umgås lika försiktigt, finkänsligt och rättvist med sig själv som med andra, så att man varken förbittrar sig själv genom misshandel eller tillbakasätter sig genom försummelser.

2. Var framför allt rädd om din kropps och själs hälsa utan att dock klema med någondera! Om du förstör din hälsa, slösar du bort en förmögenhet, som ofta ensam förmår att höja dig över svårigheterna i livet. Utan denna är alla jordens skatter endast ett tomt värdelöst skal. Men sök ej ängsligt undvika varje ansträngning och övning av dina lemmar, ty då kan det inträffa, att du ej får fjädrarna i gång, när du som bäst behöver använda dina krafter! Vi böra bruka och uppöva våra andliga krafter men ej överanstränga dem. Tag dig till vara för inbillade kropps- och själslidande! Var lugn och tålig! Allt här i livet går över, allt kan man övervinna genom ståndaktighet.

Vill du, att andra skola ha aktning för dig, bör du också hysa sådan för dig själv. Företag dig inte något i smyg, för vilket du skulle få blygas, om en annan såge det!
Var ej vårdslös med ditt yttre, din klädsel o. d., även om du är ensam.

Det gäller framförallt att så umgås med sin egen personlighet, att man aldrig förlorar tilliten till sig själv och medvetandet om sitt människovärde. Om du också icke är så vis och skicklig som mången, så tänk på de goda sidor, som du kanske har framför dem ifråga om hjärtats sedlighet!

3. Motarbeta begäret att härska, att spela en lysande roll i livet! Den får i regeln köpas dyrare, än du anar. Helt naturligt måste det kännas svårt att se sin förmåga förbisedd och sin egen kraft ringaktad, men du får ej därför fälla modet, tron på dig själv och försynen. Störst av all storhet är den, som är oberoende av människor, öde och yttre erkännande. Den har sin grund i det inre medvetandet, det goda samvetet, och känslan härav växer i styrka, ju mindre den erkännes.

4. Sträva efter att vara ett angenämt sällskaplig för dig själv! Var aldrig helt och hållet sysslolös, utan samla ständigt nya idéer ur böcker och från människor. Om man ständigt rör sig inom kretsen av sina egna älsklingsbegrepp, blir man slutligen en sådan där tråkig ensidig varelse, som visar tillbaka alla idéer, som ej falla en i smaken.

Det sämsta umgänget för sig själv är man utan tvivel, då man handlat i strid mot sitt samvete. Vill man bli riktigt övertygad om sanningen härav, skall man endast ge akt på olikheten i ens lynne under olika förhållanden. Huru förtretlig och förströdd är man icke efter några illa använda timmar, men hur upplivad och underhållande för sig själv är man däremot icke på kvällen efter en väl använd dag!

5. Det är emellertid inte nog med, att du är ett angenämt sällskap för dig själv, du skall också visa dig som din trognaste och uppriktigaste vän, fri från allt smicker. Du bör anse det som din plikt att vara lika sträng mot dig själv som mot andra. Vanligen är man mindre nogräknad mot sig själv och ger ödet eller någon oemotståndlig drift skulden till ens egna felsteg, men då det gäller medbröders villfarelser, är man däremot vida mindre skonsam.

Då du mäter din förtjänst här i världen, bör du icke jämföra dig med den eller den av din ålder, ditt stånd etc, utan värdesätta dig efter graden av din förmåga, dina anlag och de möjligheter, du haft att bli bättre och klokare än andra.

6. Det är därför synnerligen viktigt, att du allt emellanåt i ensliga stunder håller räkenskap med dig själv och frågar dig, hur du använt alla de tillfällen, du haft till högre utbildning och fullkomning.

18: UMGÄNGET MED PERSONER AV OLIKA LYNNE OCH BÖJELSER. 

1. Själviska personer.
2. Härsklystna människor.
3. Äregiriga.
4. Fåfänga.
5. Högmod och stolthet.
6. Snarstuckna personer.
7. Egensinniga eller envisa människor.
8. Trätlystna, argsinta personer.
9. Misstrogna, misstänksamma och inbundna människor.
10. Avundsjuka, missundsamma och svartsjuka människor.
11. Giriga och slösaktiga.
12. Nyckfulla ”egna” eller vurmiga människor.
13. Muntra, livliga, humoristiska och satiriska människor.
14. Religiöst folk.

1. Umgänget med en självisk människa är något hög grad stötande och misshagligt för ett känsligt sinne. Den själviske hyser intresse endast för sig själv och sin egen fördel och intresserar sig för andra endast i den mån, de kunna vara honom till någon nytta.

I sällskapslivet gör han sig därför ständigt skyldig till hänsynslösheter av alla slag. En sådan har därför inga förutsättningar att vara en bildad och väluppfostrad människa.

Blygsamheten är däremot en av de mest älskvärda egenskaperna i sällskapslivet, och den gör så mycket fördelaktigare intryck, som den är en tämligen sällsynt dygd i våra dagar.

Var därför ej benägen att tala allt för mycket om dig själv, även om goda vänner av hövlighet skulle leda samtalet på din person.

Egoisten däremot ned trycker sällskapet genom sitt umgänge, i det att han visar en sådan överlägsenhet, att andra måste tiga eller nödgas framstå i dålig belysning.

2. Härsklystna människor vilja överallt spela första rollen; allt skall går efter deras huvud, eljest känna de sig ej tillfreds. Vad de ej själva hava uträttat, eller vad andra föreslå duger rakt inte. Ofta äro dylika personer tillika egensinniga och hämndlystna. Det säger sig själv, att ett vänskapligt och sällskapligt umgänge med dem är så gott som omöjligt i längden. Åtminstone blir detta fallet om två härsklystna personer råka ihop. I sällskapslivet blir en sådan person ej gärna sedd; däremot kan han bliva till stort gagn, om man låter honom stå i spetsen för ett företag, eller om man åtminstone inbillar honom, att han gör det. Hans arbetsförmåga och egenskaper i övrigt gör honom då till rätta mannen.

3. Äregiriga människor kunna stundom bliva odrägliga i sällskapslivet, isynnerhet om de tillika äro härsklystna eller fallna för tomt prål. Dylika personer bör man helst undvika. Det dock en äregirighet, som förtjänar beröm. En person, som sätter ära i att vara främst i dygd och goda seder, en husmoder som önskar framstå som mönster för varje maka och moder, eller en man som vill visa sig kunna utföra sin gärning bättre än andra, förtjäna ej vårt klander utan beröm. Dock måste en sådan person noga vakta sig för att anspråksfullt framhålla sina goda sidor, hans uppträdande får eljest lätt en obehaglig bismak av hugnad och inbilskhet.

4. Fåfänga är en svaghet, som i större eller mindre grad finnes hos de flesta människor. Den yttrar sig i ett begär att utmärka sig, att gälla såsom något betydande, att bliva beundrad, att ”lysa” och är i viss mån besläktad med äregirigheten. Fåfängan verkar alltid löjlig emedan överskattandet av egna framstående egenskaper, talanger och förtjänster så lätt avslöjar sig för den utomstående. En mindre grad fåfänga kan vara en god sporre till talangernas utbildning, men då den överskrider måttlighetens gränser blir den osmaklig och måste bannlysas. Icke sällan urartar den till ett pinsamt skryt.

Den fåfänge vill bliva smickrad; beröm, uppmärksamhet och en viss beundran kittla honom outsägligt. Om det nu är en i övrigt god människa, kan man gärna någon gång överse med denna hans lilla svaghet, om den ej är alltför påfallande, och ibland framkasta ett litet ord, som han gärna hör eller giva honom tillfälle till att något litet framhålla sig själv.

Men att genom ständigt smicker förvrida huvudet på fåfängt folk, så att de slutligen ej vilja höra annat, är ett umgängessätt, som med skäl kan betecknas som ett skamligt hantverk. Icke sällan förekommer dock inom sällskapslivet ansatser i denna riktning, särskilt vid umgänget med damer. Dessa kunna därigenom bliva till den grad fåfänga, att de noga lyssna till varje ord, man talar, för att blott kunna uppsnappa något berömmande för deras räkning och bliva i dåligt lynne, om de finna sig besvikna i sina förhoppningar. Med dessa blir det så gott som omöjligt att umgås för en hedersman som ej är böjd för att smickra utan är mera rättfram till sin natur. Varje förståndig dam avvisar dock allt överdrivet smicker.

Högsta graden av fåfänga urartar till en själviskhet och inbilskhet, som gör varje vänskaplig förbindelse med dem omöjlig De väcka endast leda och bliva en börda för både sig själva och andra.

Även om vi sålunda avsky en dylik självisk person, göra vi oss skyldiga till en svår försyndelse emot sällskapslivets fordringar, om vi läsa lagen för dem på ett ohyfsat sätt, förödmjuka dem eller visa dem mindre hövlighet och aktning än andra. Man undviker blott att smickra dem. Iakttaga alla denna regel, skulle deras fåfänga snart reduceras till mera rimliga proportioner.

Högmod är en av dödssynderna i sällskapslivet och hatas av alla. Icke sällan ·förväxlas högmod med stolthet.

Likheten emellan dessa två egenskaper består i känslan av egen stolthet. Stoltheten kan dock anses som en ädel själens egenskap, ett medvetande om verklig inre storhet och värde, en känsla av oförmåga att handla lågt och simpelt. Sådan stolthet leder till stora, ädla gärningar. Den högmodige däremot yves över företräden, som ej finnas hos honom eller över något, som ej har något egentligt värde. Särskilt bland ungdomen förekommer det ofta, att högmodet stiger åt huvudet. En högmodas över sitt utseende, sin börd, en annan över förmögenhet, eller också är det framsteg å lärda eller konstnärliga banor, som giva anledning därtill. Högmodet är för övrigt nästan alltid parat med dumhet, bristande levnadsvett och klumpigt sätt, som jämte den stora inbilskheten och nackstyvheten göra personen ifråga alldeles olämplig i sällskap.

Högmod förbättras ej genom mild behandling, utan blir därigenom än värre. Enda sättet att komma till rätta med dem är att låtsa, som om man ej ens bemärkte deras högmod, eller vad de högmodas över eller att betrakta dem som ”luft”. Då anslå de vanligen en annan ton. Ger man däremot efter, bliva de blott desto mera fordrande och övermodiga.

6. Snarstuckna, eller personer, som lätt känna sig sårade, äro stundom eller kanske rättare alltid ”odrägliga” i sällskap. Ett litet oskyldigt ord, en något tvetydig min eller brist på uppmärksamhet uppfattas av dem såsom allvarliga och mot dem riktade förolämpningar och åstadkommer misslynne och förstämning. Är personen för övrigt redlig och förståndig, räcker vanligen det dåliga lynnet ej längre. En öppen, vänlig förklaring kommer honom att sätta tillit till sina vänner, och om man alltid går ädelt och öppet tillväga, blir han kanske botad för sin svaghet.

Kan en snarstucken ej behärska sitt fel och skratta med, blir han lätt föremål för ett harmlöst skämt, varigenom det onda förvärras, så att han varje ögonblick tror sig försummad, tillbakasatt eller ej nog hedrad och därmed också i hög grad besvärlig för sällskapet. Varje sådan människa gör klokt i att avhålla sig från umgänge med glada människor.

Å andra sidan bör man aldrig lägga an på att såra någon eller göra en snarstucken människa till föremål för sitt skämt.

7. Egensinniga eller envisa människor äro mycket svårare att umgås med än de snarstuckna. Äro de blott i övrigt förståndiga, kan man likväl komma till rätta med dem. Om man genast åtminstone synes giva efter för dem, inse de kanske snart, att de kanske haft orätt eller uppskatta åtminstone vår finkänslighet och bliva böjligare.

Värre är det, då envisheten är parad med dumhet. Då hjälper varken skäl eller skonsamhet. Har han en gång fattat sin mening, är han otillgänglig för alla rimliga motskäl.

Lika litet som en bildad människa bör vara så hållningslös, att hon ej har någon egen mening, lika litet bör hon inbilla sig alltid hava rätt och fasthålla sin mening. Ingen är ofelbar. Att ändra åsikt behöver ej betyda vankelmod eller bristande karaktär. 

Det finns en gyllene regel som säger: ”Erkänn dina misstag!” Litet var hava vi nog lärt känna den man eller kvinna, som aldrig gör fel, den självgode individ, som aldrig vill erkänna sina misstag, om de än äro aldrig så solklara. Deras allt annat än tilldragande väsen i såväl sällskapslivet som det dagliga umgänget hava vi kanske också fått göra bekantskap med. Vi hava då kanske också funnit, att för detta slags människor göra vi klokast i att akta oss. Deras onda är även smittosamt. Man kan nämligen riskera att taga intryck av dem och bliva likadan, vilket vore att beklaga.

Lika ledsamt som det är att fela, lika vackert är det att höra en ärlig bekännelse: ”Jag har nog fel; det var misstag.” Istället för att ett dylikt erkännande skulle vara tecken till bristande karaktär, är det i stället bevis på en god sådan: han är uppriktig och orädd. En sådan människa tillvinner sig vårt förtroende och vår aktning, medan man däremot föraktar en egoist, som tror sig ofelbar och ej vill erkänna, att han kan fela. I all synnerhet är en dylik envishet missklädande för damer.

Genom ett ständigt iakttagande på sig själv kan man undvika att begå allt för många misstag i sitt arbete, i sitt dagliga liv och i umgängeskretsen. Men felfria bliva vi dock aldrig. Erkänn detta både inför dig själv och dina medmänniskor, då ditt anseende som en hederlig människa fordrar det! Att utan orsak omtala begångna fel eller brister för vem som vill höra på, är dock naturligtvis onödigt.

8. Trätlystnaden är en egendomlig sinnesart, som oftast har sin rot i egensinne. Den yttrar sig stundom i en motsägelseande, som opponerar sig mot allt, vad man kommer fram med, stundom till och med personens egen övertygelse. Att disputera om allt och ingenting synes för dessa vara en stor förnöjelse. Att inlåta sig i tvist med detta slags människor är ej tillrådligt, emedan de ej äro tillgängliga för några som helst sakskäl. Bättre är att avbryta samtalet eller söka leda det in på ett mindre farligt ämne.

Stundom kan trätlystnaden hava sin orsak i en nervös läggning med åtföljande misshumör. Vid sådana fall får man visa sig mera skonsam och fördragsam.

Många, isynnerhet äldre personer, hava som mani att ständigt gnata och smågräla. En bildad människa fäster ej så stor vikt vid denna deras svaghet utan har överseende därmed, väl vetande att det är endast ett ålderdomssymptom. I stället söker han ordna så, att gnatiga ej får alltför många anledningar ”haka upp sig”.

Betänkligare är det, då ett sådant där dåligt lynne med åtföljande trätlystnad sträcker sig till yngre personer. Då pekar det nämligen på en stor brist i deras uppfostran, den nämligen, att de ej lärt att lägga band på sitt lynne. Den, som är behäftad med ”dåligt lynne”, är nästan lika mycket att beklaga som de, vilka måste vistas i hans närhet.

9. Misstrogna, misstänksamma och inbundna människor äta svåra att umgås med. Deras benägenhet att misstyda våra ord och avsikter kan åstadkomma mycken förtret, och då de dessutom sällan visa oss den öppenhjärtighet, som vi kanske ådagalägga, utan ständigt äro på sin vakt, ständigt stå färdiga att sluta sig inom sitt skal, så blir umgänget med dem allt annat än behagfullt. För dem själva kan tydligen umgänget ej heller bliva så särdeles vederkvickande. De leva sig själva och andra till pina.

Vanligen är det ej elakhet utan olycklig sinnesförfattning, motgångar och missräkning, som är orsaken till deras själskrankhet. Om man umgås med dem öppet och ärligt, klokt och försiktigt, kunna de åtminstone i yngre år vanligen botas och känna sig övertygade om, att det ännu finnes redlighet och vänskap i världen.

10. Avundsjuka, missundsamhet och svartsjuka träffas icke så sällan hos personer, som i övrigt hava många goda naturgåvor.

Icke så sällan äro dessa egenskaper förbundna med andra av föga tilldragande art, såsom äregirighet och fåfänga, vilka, om de få tillväxa, snart nog kunna alstra begäret att inte unna andra en lycka, som vi själva eftersträva, vare sig det nu är förmögenhet, utmärkelse, beröm, skönhet, kunskaper, umgängesvänner, en fästmö eller annat. Mycket kunde vara att säga om avunden, detta vårt ”nationallyte”, såsom konstnärers och lärdas avund sinsemellan, yrkesavund, om missunnsamhet emellan förnäma, rikt folk och sådana, som leva med i ”stora världen”, om svartsjuka mellan vänner, förlovade och gift folk. Det må vara nog att påpeka, att en person, som vill gälla för att vara bildad, aldrig tillåter sig visa dessa egenskaper inför sina umgängesvänner. Om han är klok, bortarbetar och övervinner han det onda

Den som måste umgås med de människor, som äro behäftade med dessa fel, gör klokt i att mera dölja än lägga i dagen sina företräden, kunskaper eller talanger

11. Girighet är en lidelse, som kan urarta till verklig last. Sällan bliva dessa människor omtyckta i sällskapslivet. Motsatsen, slöseri, är också föga förtroendeingivande, även om det fördrages eller t.o.m. gärna ses av mången. En förståndig man låter dock ej av deras exempel förmå sig till dåraktiga utgifter, och ingen hederlig människa vill draga någon fördel av slösarens frikostighet.

Här så gott som i allt annat gäller som regel ”den gyllene medelvägen”, utan överdrifter åt någotdera hållet.

12. Nyckfulla människor äro mycket oberäkneliga. Ena dagen kan man vara deras mest välkomne gäst – andra dagen ett fullkomligt överflödigt sällskap. Icke sällan har denna ombytlighet sin grund i ett hemligt lidande, varvid man är förpliktigad att hava medlidande med dem. Om ojämnheten i deras lynne har annan grund, gör man klokast i att ej ens låtsas märka deras nyckfullhet, utan alltid söka leva på försiktig fot med dem.

Det gives också ett slags människor, som man brukar benämna ”egna”. De äro inte elaka men hålla envist på vissa vanor, ofta rena småsaker eller fasthänga vid vissa fördomar, som de ej vika ifrån, varför umgänget med dem bliver något besvärligt, om man ej vill göra dem till lags. En förståndig man, behöver ej fästa sig vid deras svaghet. Vi måste betänka, att alla hava sina större eller mindre svagheter, som man måste broderligen fördraga utan att likväl behöva uttryckligen gilla dem.

Åtskilliga människor hava den svagheten att med hela sin själ hängiva sig åt någon viss vurm. I och för sig är denna passion ej fördömlig, om den blott ej leder till alltför stora överdrifter. Tvärtom hava många framstående författare och psykologer uttalat som sin åsikt, att det vore önskvärt, att varje människa hade sin lilla vurm. Säkert är, att de därigenom skulle kunna förjaga många stunder av ledsnad, och i de fall, då de ej äro lämpade för sällskapslivet eller saknar tillfälle att umgås med andra, skulle utgöra ett gott sällskap för sig själva. Det är därvid sak samma, vad de vurma för, om det nu är jakt, hästar, hundar, kattor, musik, måleri, eller om de hava samlingsmani t.ex. att skaffa sig antika saker, gamla kopparstick, möbler eller prydnadsföremål, naturalster, fjärilar o.d., eller om de vurma för trädgårdsanläggningar, vetenskapliga studier. m.m. Hos många bli dock en dylik vurm av en så behärskande natur, att hela deras tankekrets vänder sig omkring denna punkt. Ingenting tala de så gärna om som dessa deras älsklingsföremål; alla samtal ledas dit, och det kan stundom bliva ganska tålamodsprövande för deras umgänge att höra på dem, i synnerhet om de såsom naturligtvis ofta är fallet, ej hava samma stora intresse för saken. Det skulle likväl vara hårdhjärtat, att icke vilja göra en människa, som för övrigt är godhjärtad och förståndig, den lilla glädjen att höra på henne med tålamod. Ingenting smickrar henne mera eller gör henne lättare tillgänglig än ett visat intresse för det, hon vurmar för.

Den människa, som är behäftad med denna lilla svaghet, bör dock taga till regel, att vid umgänget ej alltför länge uppehålla sig vid sitt älsklingsämne, i synnerhet om hon har minsta anledning förmoda, att de ej hysa något särskilt intresse för saken, emedan hon eljest lätt tröttar och uttråkar sitt sällskap.

13. Muntra och hövliga personer av äkta humoristisk läggning äro eftersökta i sällskapslivet. Men då skall det också vara äkta humor, en glädje som kommer från hjärtat och en kvickhet, som ej är konstlad, eller som består i blotta upptåg och raljeri och ej heller hava till upprinnelse endast begäret att vara kvick. Ett äkta muntert lynne verkar smittsamt på hela sällskapet och har den välgörande förmågan att jaga bort sorger och bekymmer. Dess vederkvickande förmåga är allmänt känd och finnes uttryckt i ordspråket ”Ett gott skratt förlänger livet”. Dock bör även härvidlag måtta och försiktighet iakttagas. En överdriven eller på olämplig tid eller plats anbringad humor verkar lika ofördelaktigt som en krystad och konstlad.

Många människor sakna sinne för humor men kunna likväl på grund av andra goda egenskaper vara angenäma och präktiga sällskapsmänniskor.

Den slags humor, som består i förlöjligandet av andra människors brister eller dårskaper, benämnes satir. Såsom vi redan förut påpekat, undviker en bildad människa anspelningar på sina medmänniskors svagheter, huru löjeväckande de än må synas. Man kan eljest alltför lätt såra dem i någon öm punkt, och då har man begått en av sällskapslivets dödssynder.

Gentemot de personer, som gärna anlägga en satirisk ton, bör man vara på vakt, aldrig yttra högljutt bifall till deras skämt och aldrig styrka dem i vanan att låta sin kvickhet spela på andras bekostnad.

14. Religiöst folk bör man hava aktning för. Den som menar fullt allvar med sina känslor för religionen, som har uppriktig mening med kärleken till Gud och hyser sann tillgivenhet för de kyrkliga bruken inom den kyrka, till vilken han bekänner sig, sak samma vilken, får ej fördenskull bliva föremål för vårt klander eller ogillande, icke ens om vi själva hysa alldeles motsatta åsikter eller känslor. Om han för övrigt är god och redlig, kan han göra samma anspråk som vi på frihet i åskådnings- och tänkesätt.

Desto mera skäl hava vi att med förakt vända oss bort från den skenhelige hycklaren. Men även detta avståndstagande bör ej ske alltför öppet, så att det väcker anstöt. Man kan ju på ett mera skonsamt sätt låta honom förstå, att man ej känner sig tilltalad av hans väsende.

För övrigt har även den religiöse, lika väl som andra, förpliktelser att iakttaga med hänsyn till åskådningssättet. Han bör sålunda ej fullgöra sina kristliga kärleksplikter eller andaktsövningar på något anspråksfullt eller uppseendeväckande sätt och ej ständigt föra ”rättskaffenhet och religion” på tungan.

19: UMGÄNGET MELLAN FÖRÄLDRAR, BARN OCH SLÄKTINGAR. 

1. Betingelserna för ett lyckligt hem.
2. Hemmets betydelse för barnen.
3. Föräldrarnas plikter gentemot barnen.
4. Barnens plikter mot föräldrarna.
5. Umgänget med släktingar.

1. Det är i synnerhet tre ting, som hava förmågan att göra hemmet till ett idealhem: Kärlek, aktning och förtroende. Utan dessa betingelser blir familjelivet snart förgiftat, och hemmet, som skulle skänka vila, vederkvickelse och trevnad, blir snart uppfyllt av kiv och hat, skådeplatsen för ständiga tvister, ett ”helvete på jorden”.

I såväl eget intresse som omtanken om de unga borde det ligga i alla föräldrars intresse att göra hemmet så ljust, glatt och fridfullt som möjligt.

2. Det är en oöverskattlig förmån för en människa att hava utgått från ett gott hem. Även om hon sedan får genomgå och lida mycket här i världen, skall hon likväl i de flesta fall lyckas bibehålla sinnets jämvikt, bevara levnadsmodet och mestadels även det goda lynnet. Hennes barndomshem med sol och glädje har förlänat henne en fond av kärnsund själskraft, som sällan sviktar.

3. Det gives föräldrar, som låta nöjen och förströelser så upptaga sin tid, att de knappast få någon sådan övrig för sina barns räkning utan överlåta sina döttrars och söners uppfostran åt lejda personer. Äro barnen redan vuxna, leva de kanske tillsammans med dem på ett så främmande sätt, att barnen omöjligen kunna få någon känsla av samhörighet med familjen. Att ett sådant förfaringssätt är både onaturligt och oförsvarligt, ligger i öppen dag.

Å andra sidan finnas föräldrar, som uppställa alltför stora anspråk på sina barn i fråga om vördnad, hänsyn och uppoffring, så att de senare i sina föräldrars närhet erfara en känsla av tvång, som endast förstorar avståndet mellan dem och föräldrarna. På det sättet förlora barnen så småningom allt förtroende och all ömhet för sina föräldrar, och de stunder, barnen tillbringa i deras sällskap, skänka icke dessa någon glädje utan förefalla dem blott långa och tråkiga. Många förgäta också, att deras gossar en gång bliva män, och behandla sina vuxna söner och döttrar, som om de alltjämt vore barn. De lämna t.ex. icke det ringaste utrymme åt deras fria vilja och frånkänna dem insikt även i de obetydligaste saker. Men allt detta verkar i högsta grad skadligt på förhållandet mellan barn och föräldrar.

Vördnad låter mycket väl förena sig med kärleksfull förtrolighet. Man hyser icke kärlek för den, som man måste se upp till meden viss känsla av fruktan, och man är ej benägen att skänka sitt förtroende åt den, som städse med strängt allvar ordar om plikter och skyldigheter. Genom alltför stort tvång kan all ädel, frivillig hängivenhet dödas.

En upplyftande anblick är det däremot att skåda en älskad fader mitt ibland sina vuxna barn, som känna längtan efter umgänge med honom. Under sådana förhållanden betrakta de honom som sin trognaste rådgivare och sin mest överseende vän, vilken de känna sig manade att anförtro alla sitt hjärtas tankar. Barnen finna, att fadern med nöje deltager i deras oskyldiga, ungdomliga fröjder eller åtminstone icke på ett störande sätt blandar sig i dem, och får därmed en känsla av att han umgås med dem som med sina bästa naturligaste vänner.

Föräldrarna kunna dock gå till överdrift i sin förtrolighet. Detta blir fallet, då de som kamrater deltaga i barnens ungdomliga utsvävningar, varigenom de endast ådraga sig deras förakt i stället för kärlek. I all synnerhet bliva de föremål för barnens spott och avsky, om de äro sämre än dessa och hängiva sig åt laster, som de ej på minsta sätt söker dölja för dem, som de skulle föregå med gott exempel.

4. Hur ofta förekommer det icke i våra dagar, att barn försumma eller ovänligt behandla sina föräldrar.

De vuxna sönerna anse sina fäder icke tillräckligt kloka och upplysta för att kunna umgås med dem, och flickan finner inget nöje i att vara tillsammans med sin gamla mor. Hon glömmer alla de uppoffringar, som modern i sina bästa år underkastat sig för barnets vård och hälsa, och att det kanske är just genom dessa omsorger, som barnet blivit bevarat åt livet.

Och huru ofta försumma icke barnen att tänka på de bekymmer, det arbete och den försakelse, som det kostat deras far för att skaffa underhåll till de sina. Välartade barn skola dock aldrig glömma, att de stå i en stor tacksamhetsskuld till sina föräldrar för allt detta.

Skulle förhållandet vara sådant, att barnen ha anledning känna blygsel över sina föräldrars svagheter, så göra de klokt uti att så mycket som möjligt söka överskyla deras fel och aldrig i sitt umgänge med dem brista i den vördnad, som de i så många hänseenden äro skyldiga sitt livs upphov.

5. Ofta hör man klagas över att man hos de närmaste anförvanterna icke finner det skydd och den tillgivenhet, som man understundom får erfara hos helt främmande människor. Det skulle alltså ligga en stor sanning i ordspråket ”släkten är värst”. I de flesta fall torde dock denna klagan vara överdriven och orättvis.

Även bland släktingar finns det visserligen ovänliga människor, och icke sällan händer det, att den ena släktingen föraktar den andra, därför att denne är fattig och ej åtnjuter något anseende av de stora och förnäma i samhället. Men i allmänhet är det nog så, att man ställer allt för stora anspråk på sina släktingar. Många unga män föra ett sorglöst och slösande dagdrivarliv i förhoppning om att de ej skola lämnas i sticket av sina rika släktingar. De betänka ej, att dessas plikt är att i första hand sörja för sitt eget hus, för hustru och barn, och att de skulle handla orätt mot andra, om de tillfredsställde brors- och systersöners ofta omåttligt anspråksfulla fordringar. Man bör därför vid det förtroliga umgänget familjekretsar emellan noga taga sig i akt för att hos släktingar väcka och underhålla den förväntan, att man under alla förhållanden ämnar skänka dem skydd och understöd. Härmed är dock icke sagt, att man icke bör taga sig an sina anhöriga, då detta kan ske utan ovillighet eller orättvisa mot andra.

20: OM UMGÄNGET MELLAN GIFT FOLK.

1. Säkraste medlet att vinna lycka i äktenskapet.
2. Hurusom i ungdomen utan överläggning ingångna äktenskap kunna bli lyckliga.
3. Är fullständighet likhet i lynne och tänkesätt nödvändig?
4. Vad man bör iakttaga för att alltid bevara nyhetens behag och förbliva lika älskvärd i äktenskapet.
5. Den äkta mannens förhållande, då andra personer göra ett livligt intryck på hans äkta hälft.
6. Hur man bör väpna sig mot utstuderade koketter.
7. Bör man hava hemligheter för varandra?
8. Om förvaltningen av hushållskassan.
9. Hur man bör förhålla sig, om makan eller maken har anlag för slöseri.
10. Om uppförandet vid alltför stor olikhet i tänkesättet mellan makarna.
11. Hur man bör förhålla sig, om man blivit bunden vid en omoralisk person.
12. Om äktenskapsbrott och skilsmässa.

1. Vill man för all framtid försäkra sig om lycka och glädje i äktenskapet, är det av yttersta vikt, att man vinnlägger sig om ett klokt och gott val, då man ingår den viktiga föreningen för livet.

Personer med skilda intressen och motsatta böjelser och önskningar sakna förutsättningar för att kunna göra livet ljust och lätt för varandra, och om sådana sammanlänkas, blir deras samliv en tillvaro av bittra uppoffringar och tungt slaveri.

Olyckligt blir äktenskapet även i det fall, då missnöje och motvilja från blott den ena parten förbittrar detsamma. I sådana fall har icke äktenskapet ingåtts genom fritt val av de båda kontrahenterna, utan den ene av dem har låtit ekonomiska synpunkter, klokhetsberäkningar, tvång, nöd, tacksamhet eller olycklig kärlek utgöra drivkraften. Det finnes också personer, som låta bestämma sig av den rena slumpen eller av enbart sinnligt tycke, med vilket deras hjärta ingenting har att skaffa, då de knyta det viktiga äktenskapliga bandet. En annan omständighet, som är ägnad att i hög grad förstöra den äktenskapliga lyckan, är den, att den ena parten ställer orimligt stora anspråk på den andra och fordrar att få alla sina behov och önskningar tillfredsställda utan att lämna något i utbyte.

Det ligger därför stor vikt uppå att med försiktighet välja sin ledsagarinna genom livet, om man ej vill se den husliga lyckan slagen i spillror.

2. Betänker man emellertid, att många äktenskap, som avgöres genom fritt val, dock ingås i en ålder, då blind lidelse och naturdrift ofta få bestämma valet i stället för mogen överläggning, så kan man verkligen förvåna sig över att det ändå finns så många lyckliga äktenskap i världen.

Men saken är den, att man i ungdomsåren är böjligare till sinnet och därför lättare att leda och bilda än vid mognare ålder. Kantigheterna kunna lättare jämnas ut, även om de äro rätt så skarpa. Längre fram tar man saken mer allvarligt och hårt, och erfarenheten har gjort en försiktig och fordrande.

Visserligen uppstå lätt stridigheter mellan ungt äkta folk, men dessa biläggas också i regel mycket lätt, och försoningen medför vanligtvis fullständig glömska av vad som varit, ty vrede och avsky slå sällan fasta rötter i ungdomsåren, och kommer så kroppen med i räkningen, så kan en enda äktenskaplig omfamning slita den häftigaste tvist. Så småningom bidraga sedan gemensamma intressen och husliga sysselsättningar till att fastare länka samman de båda makarna, och glädjen över barnen och omsorgerna om deras uppfostran göra äktenskapets börda ljuv och lätt att bära i de år, då ungdomlig kraft och munterhet i hög grad medverka härtill.

Men vid en mera framskriden ålder är förhållandet ett annat. Då uppställer man större ordningar för egen räkning, vill själv njuta och är mindre benägen att påtaga sig nya bördor. Man har stora anspråk på att själv bliva vårdad, karaktären har fått en sådan fasthet, att en icke längre utan största svårighet låter omdana sig, ej heller göra sig lidelserna gå starkt gällande.

Det gives dock människor, som utgöra undantag härifrån, i det att de med tilltagande ålder lägga ett alltmera överseende och milt sinnelag i dagen. De ha av erfarenheten lärt sig inse den mänskliga svagheten, fordra föga och giva gärna.

Detta blir emellertid ett slags hjältemodig uppoffring, och här är det ju fråga om ett ömsesidigt främjande av det äktenskapliga samlivet. Det faller därför av sig självt, att man vid val av följeslagerska i denna ålder måste gå tillväga med den största försiktighet, ty en överilning i detta avseendet vid mera framskriden ålder hämnar sig betydligt svårare än i ungdomsåren.

3. Enligt min mening kan ett lyckligt äktenskap åstadkommas även om icke fullständig överensstämmelse råder i fråga om lynne, böjelse och tänkesätt. Denna olikhet får givetvis icke vara alltför stor eller gälla huvudgrundsatser.

I ett äktenskap, som vilar på gemensamma intressen, och där de båda makarna hjälpas åt att bära livets besvärligheter, är det mycket nyttigt, att mannens livlighet och hetta dämpas genom hustruns mildhet och saktmod eller tvärt om. Därigenom kunna många överilade åtgärder med dess skadliga följder undvikas. Mången familj skulle sålunda råka i ekonomisk misär, om båda parterna hade samma sinne för dyrbar prakt, ståt och yppighet.

För att bevara nyhetens behag i äktenskapet är uppmärksamhet mot sig själv av allra största vikt. Äkta makar måste ju dagligen umgås med varandra och bliva därför i tillfälle att noggrant lära känna varandras fel och nycker, härvidlag bör man komma ihåg att även de minsta av dessa kunna stundom vålla mycket obehag.

Man bör därför söka undvika att vara besvärlig, kall, tråkig och likgiltig mot varandra, varav följer att leda och motvilja snart uppstår de båda parterna emellan. En viss försiktighet i umgänget är därför av nöden. Någon förställning får naturligtvis icke insmyga sig i förhållandet mellan de båda makarna, men var och en måste vinnlägga sig om att avlägsna allt, som nödvändigt måste göra ett obehagligt och vidrigt intryck på den andre. Hövlighet mot varandra är en sak, som äkta makar böra beflita sig om. Denna egenskap passar mycket väl tillsammans med förtrolighet och röjer dessutom alltid en person av fin bildning. Det gäller att undvika, att man blir främmande för varandra, men lika viktigt är det att förhindra, att man lär sig varandra så utantill, att varje samtal mellan fyra ögon blir enformigt och långtråkigt, så att man börjar känna längtan efter annat sällskap.

Att finna nya ämnen för underhållande samtal bör icke vara så svårt för den, som läser goda böcker, deltager i sällskapslivet och för övrigt tänker över vad som händer och sker omkring honom. Ha de båda makarna däremot ingen särskild sysselsättning utan måste sysslolösa tillbringa dagarna i ända med varandra, taga naturligtvis alla samtalsämnen slut, och man får icke förvåna sig över, att de hitta på än det ena och än det andra för att döda den långtråkiga enformigheten.

Att mannen har en bestämd sysselsättning, som några timmar hvarje dag binder hemom vid skrivbordet eller håller honom borta från hemmet, är därför mycket nyttigt. När han sedan kommer tillbaka, blir han vänligt och kärleksfullt mottagen av sin trogna maka, som under tiden sysslat med hushållsbestyren. I den kära familjekretsen tillbringas nu eftermiddagstimmarna under muntra samtal och rådplägningar rörande familjens bästa. Det gives alltid under alla förhållanden något sätt, varpå man kan göra sig behaglig och efterlängtad, och detta sätt gäller det att komma underfund med.

Av vikt är också, att man även i det yttre undviker och avlägsnar allt, som är ägnat att väcka avsmak. Sålunda gäller det att iakttaga den största renlighet med sin kropp och ej visa vårdslöshet beträffande klädedräkten.

Man får aldrig tillåta sig ett ohyfsat uppträdande i hemmet eller använda simpla och plumpa uttryck i sitt tal. En hustru märker lätt felen hos sin man, och vad som är opassande hos honom vid jämförelse med andra män, som umgås med familjen, och hur kan man begära, om hon detta gör, att hon skall värdera och älska sin man framför alla andra?

4. Den viktigaste av alla föreskrifter för den äktenskapliga sammanlevnaden lyder så:

Vinnlägg dig om att så punktligt och noggrant som möjligt uppfylla dina plikter som make eller maka, så att du i detta avseende överträffar dina bekanta. På det sättet gör du dig förtjänt av den varmaste högaktning och därmed, visar du dig också överlägsen dem, som genom enskilda lysande egenskaper kunna göra ett fördelaktigt intryck för tillfället.

Med det gäller härvidlag att uppfylla alla dessa plikter. Den man kan icke göra anspråk på att vara oegennyttig, flitig och angenäm, som berusar sig ett par gånger i veckan, och den hustru, som på ett sorglöst sätt försummar sina barns uppfostran, har ingen anledning att skryta med sin ärbarhet. Denna är för övrigt i kanske icke hennes personliga förtjänst utan beror huvudsakligen på ett kyligt temperament. Den, som gör anspråk på aktning och tillgivenhet, måste också förstå att förtjäna dessa bevis på sin hustrus hängivenhet. Om en äkta man därför vill, att hans hustru skall älska och ära honom högst av alla, får han icke trösta sig med, att hon lovat honom detta vid altaret, utan han bör grunda sina anspråk i detta avseende på den omständigheten, att han bemödar sig om att vara bättre än alla andra.

Det säkraste medlet att förvissa sig om sin makas varaktiga tillgivenhet är alltså en i alla avseenden omsorgsfull pliktuppfyllelse.

5. Man får icke anse den möjligheten utesluten, att en älskvärd främmande person kan göra ett så fördelaktigt intryck på någon av makarna, att den andres lugn därigenom störes.

När den första blinda kärleken svalnat, något som i regel inträffar ganska snart, är det icke tänkbart, att de båda äkta makarna skola förbliva så partiska för varandra, att de icke lägga märke till andra personers företräde. Härtill kommer den omständigheten, att personer, med vilka man sällan har umgänge, alltid vinnlägga sig om att visa sina bästa egenskaper och äro frikostigare med smicker och beröm än de, som man umgås med i den dagliga sammanlevnaden. Dylika intryck bliva dock av mycket kort varaktighet, om blott icke maken sviker i uppfyllelsen av sina plikter och ej låter förstå, att han hyser avund och svartsjuka.

Att med avsikt söka uppväcka svartsjuka för att därigenom stegra kärleken hos den andra parten är ett konstgrepp, som på sin höjd kan komma till användning mellan förälskade men ej bland gift folk. En förbindelse, som måste vila på ömsesidig högaktning, kan endast taga skada genom dylika föraktliga medel, ty samtidigt med att hustrun börjar tro, att mannens plikt och ömhet gentemot henne kan uppoffras för en annan böjelse, så måste hennes aktning för mannen genast sjunka.

Skulle någon av makarna i ett äktenskap ha anledning att hysa oro på grund av den andras allt för stora intresse för en annan person, så torde denna hjärtats förvillelse snart botas, om blott den lidande parten förblir sina plikter trogen. Vid närmare eftertanke skall alltid den felande inse, att den person, som han eller hon intresserar sig för, dock icke är för honom eller för henne, vad makan eller maken är!

6. Klokheten och försiktigheten bjuder dock, att man stålsätter sig mot sådana intryck av större älskvärdhet, som andra personer kunna utöva på oss.

Det bästa och säkraste sättet är att undvika sådana tillfällen, och detta gäller i all synnerhet i ungdomsåren, då hjärtat så lätt löper bort med förståndet och då fantasien är livligare och begären häftigare. Märker därför en ung man, att en viss kvinna, med vilken han umgås, börjar behaga honom bättre än hans hustru, måste han i möjligaste mån undvika umgänget med henne, så framt han vill förhindra, att hans husliga lycka blir förstörd.

I all synnerhet är denna försiktighet av nöden gentemot koketter, som kanske endast för nöjes skull vilja leka med en känslofull, redlig man, och som njuta av att kunna uppväcka avund och svartsjuka hos andra kvinnor.

Vid mera mogen ålder kan däremot ett motsatt förfaringssätt vara nyttigt. En mun med fast karaktär, som låter förståndet dominera över hjärtats känslor, och som eftersträvar varaktig lycka i äktenskapet, får ofta sin uppfattning om en annan kvinna korrigerad, om han är i tillfälle att ofta umgås med henne och iakttaga henne, varvid han kanske lägger märke till flera fel hos henne än hos sin trogna och ädla maka. När så bekymmer och svårigheter inställa sig, känner man behov av en deltagande maka, som bättre än någon främling kan hjälpa oss att bära bördorna. Och även vid sådana tillfällen, då sinnet är uppfyllt av fröjd, har man behov av att dela denna med den trogna hustrun, ty ingen främling kan så som hon uppskatta denna. Riktar man så sin blick på barnen, som äro den första ungdomliga kärlekens frukter, och som blivit uppfostrade under gemensamma omsorger, så vänder hjärtat villigt tillbaka till sina ljuvaste plikter.

7. Öppenhjärtlighet och oinskränkt, ömsesidigt förtroende bör alltid råda i äktenskapet. Dock kan det givas fall, då den ena kan vara i sin fulla rätt att hysa en hemlighet för den andra. I dylika fall måste klokhet och redlighet bestämma de båda parternas förhållande. Får emellertid verkligt misstroende insmyga sig, eller om man måste tilltvinga sig öppenhjärtlighet, blir den äktenskapliga lyckan jagad på dörren.

Slutligen må framhållas det simpla och nedriga i att en man bryter sin hustrus brev, granskar hennes papper och genomsöker hennes lådor. Med dylika ovärdiga medel förfelar han alltid sitt syfte. Trots sin vaksamhet blir en sådan ofta bedragen, och ingenting är lättare än att bedraga en man, som man väl känner, vilken man förlorat all tro till, emedan man ofta ertappat honom med falska misstankar.

8. Beträffande förvaltningen av hushållsutgifterna anser jag det lämpligast, att mannen lämnar sin hustru en viss summa som handkassa för att därmed bestrida dessa utgifter. Räcker ej denna till, må hon begära mera av mannen, och finner denne då, att det går åt för mycket, kan han begära av sin hustru att få se räkenskaperna. De böra sedan gemensamt överlägga om, på vad sätt de skola kunna göra besparingar. Mannen bör alltid låta hustrun få veta, hurudana hans förmögenhetsförhållanden äro. Det är också på sin plats, att han lämnar sin hustru en liten summa nålpengar, som hon ej behöver redovisa.

9. En god hushållning är en av de viktigaste förutsättningarna för äktenskaplig lycka.

Har man som ogift ej utmärkt sig för någon särdeles stor sparsamhet, så är det nödvändigt att man beflitar sig därom, så snart man blivit gift. Så länge man är ensam person, går det jämförelsevis lätt att finna sig i brist, nöd och tillbakasättande, ty har man hälsan, kan man snart arbeta sig ur detta tillstånd. Hela världen står ju öppen för den, som har ett par friska armar.

Har däremot en slösaktig hushållning bragt den gifte mannen i fattigdom, är förhållandet ett annat. Han kastar en blick på medlemmarna i familjen, för vilkas underhåll, vård och uppfostran han har att sörja. Om han då icke vet, var han skall taga bröd för morgondagen, eller om hans anseende i samhället och hans befordran är beroende av, att han förmår att med sin familj uppträda på ett passande sätt, då gripes den olycklige mannen oftast av bitter nedslagenhet och förtvivlan, som gör honom sjuk till både kropp och själ. Under sådana förhållanden hemfaller han icke sällan åt utsvävningar för att däri söka döva det oroliga samvetet, och i detta sorgliga läge försvinner varje skymt av huslig glädje.

I ett sådant fall, där någon av de äkta makarna har anlag för slöseri, gäller det därför, att medan tid är finna ett medel, genom vilket man kan undvika det skildrade eländet. Den av de två, som bäst förstår att handskas med penningar, måste då sköta kassan, och så bör han uppgöra en noggrann budget just med hänsyn till det sätt, varpå man vill söka hjälpa upp affärerna, och sedan gäller det att punktligt följa denna. Är det möjligt, bör man emellertid därvidlag sörja för att åtminstone något blir över för ett och annat oskyldigt nöje, ty annars kunna inskränkningarna i längden bliva alltför tunga för den slösaktige.

10. Vi ha i det föregående framhållit, att fullständig likhet i lynne och tänkesätt icke är ett alldeles oeftergivligt villkor för lycka i äktenskapet.

Är emellertid olikheten alltför stor, så att makan inte alls intresserar sig för det, som är av vikt och värde för hennes man, inträder alltid ett sorgligt förhållande. Det finns äkta män, som på grund av sådan olikhet till lynnet hos makan måste se sig om efter en främmande kamrat för att med honom njuta oskyldig glädje, dela lidanden eller upphöjda känslor och samtala om utsikter för framtiden och dylikt.

Vad har man då att iakttaga under sådana förhållanden? I första hand bör man följa Jobs exempel. Om man så inser, att någon förbättring ej är att hoppas på, så tjänar det ingenting till att moralisera. Blir man ej förstådd, är det bättre att tiga, och slutligen bör man vinnlägga sig om att undvika uppträden, som icke blott ytterligare förvärra förhållandet mellan de båda makarna utan också kunna väcka ett obehagligt uppseende.

11. Men hur har man att förhålla sig, om man genom ödet eller egen dårskap blivit förenad med en i hög grad omoralisk eller till och med lastbar person, om ens maka befinnes hava ett gnatigt och hätskt sinnelag, om hon genom avund, girighet eller svartsjuka förbittrar vårt liv, eller om hon rent av är hemfallen åt otukt och dryckenskap?

Det är en känd sak, att kärleken spelat mången redlig man ett grovt streck i ungdomen, så att han helt oskyldigt råkat in i en sådan återvändsgränd, ty under förlovningstiden bruka även sådana kvinnor vara mycket måna om att visa sig så behagliga som möjligt. Framhållas får dock, att mannen mycket ofta gör sig skyldig till en dålig och oförsiktig behandling av sin hustru, genom vilken de frön till odygder och laster som ligga dolda i hennes karaktär komma till utveckling.

Det kan naturligtvis inte bliva tal om att uppställa förhållningsregler härvidlag för varje enskilt fall, utan man måste inskränka sig till några allmänna synpunkter.

Det är särskilt tre slags förhållanden, som man i dylika fall måste taga hänsyn till. För det första sådana, som kunna befordra vårt eget lugn, vidare sådana, som hava avseende på barn och tjänstefolk och slutligen dem, som hava avseende på allmänheten.

Vad den äkta mannen själv beträffar, bör han ej göra sig skyldig till klagan, förebråelse och gräl utan i tysthet och efter moget övervägande göra upp sin plan och sedan konsekvent genomföra sitt beslut, och därvid ej frångå detta även om en viss förbättring för tillfället skulle visa sig. Men det gäller för mannen att behärska sina känslor, så att han ej låter förleda sig till grov behandling, ty i sådant fall blir hans rättsställning betydligt försvagad. I stället bör han beflita sig om att så mycket trognare uppfylla sina plikter, ju oftare hans hustru försummar sina. På det sättet erfar han ett lugnt samvete, och med ett sådant kan han uthärda även det värsta.

Med avseende på barn, tjänstefolk och allmänheten gäller det att undvika allt uppseende. Bäst är, om man kan dölja sin olycka inom sig själv.

Barnens uppfostran lider alltid av att oenighet råder mellan makarna. Om man ej kan dölja denna, är det i många fall bättre att anförtro deras ledning åt någon främmande redbar person. På tjänarna inverkar husbondefolkets oenighet oftast på det sättet, att de visa mindre sinne för ordning, trohet och rättskaffenhet. De taga parti för och emot och befordra skvaller utan all ände. Det är därför av största vikt att i tjänstefolkets närvaro undvika allt gräl. Blir det en offentlig hemlighet, att oenighet råder mellan äkta makar, går såväl den oskyldige som den skyldige miste om allmänhetens aktning. Man bör därför vara försiktig med att anförtro sin äktenskapliga olycka åt främmande människor.

12. Intet är ägnat att i så hög grad förstöra det lyckliga samlivet mellan två makar som kränkandet av äktenskaplig trohet. En sådan överträdelse av de äktenskapliga plikterna är ur moralisk synpunkt en lika föraktlig och straffvärd handling, antingen det är mannen eller hustrun, som gör sig skyldig till densamma, ehuru med avseende på följderna hustruns otrohet kan anses svårare än mannens.

Har nu någon av makarna i ett äktenskap anledning att misstänka den andra för otrohet, får icke den kränkte inbilla sig, att det skall lyckas honom att genom förebråelser och häftiga uppträden tvinga den felande till bot och bättring. Han måste komma ihåg, att man endast genom milda, kärleksfulla medel kan återvinna och binda ett hjärta vid sig, men att ett motsatt förfaringssätt endast stöter det ännu längre bort.

Något, som man omsorgsfullt måste taga sig i akt för, är att på blotta misstankar rikta förebråelser mot sin maka, ty intet medel är säkrare än detta till att förleda även den trognaste maka till otrohet. Är däremot olyckan ett faktum och skammen redan uppenbar, återstår ingenting annat för den kränkte än att tillgripa skilsmässa, varvid han har att ordna denna antingen genom vänlig överenskommelse eller på laglig väg.

Äktenskapsskillnad är annars en mycket betänklig sak. Ett sådant steg kan knappast tagas, utan att båda parterna förlora i allmän aktning, och i synnerhet gäller detta, om personerna i fråga framlevat en lång följd av år tillsammans. Finnes det så barn i äktenskapet, måste makarnas skilsmässa menligt inverka på deras uppfostran och timliga lycka. Om möjligt bör man därför just med hänsyn till barnen genom ett klokt och försiktigt uppförande söka hålla ut med varandra.

21: FAMILJELIVET.

1. Föräldrarnas undantagsställning inom familjen.
2. Hurudant umgänget mellan familjemedlemmarna bör vara.
3. Vad de fullvuxna barnen har att iakttaga inom familjen.
4. Om kvinnligt handarbete på offentliga platser.

1. Vilken samhällsställning familjen än intager, böra föräldrarna få åtnjuta de bästa platserna och de bästa bitarna framför barnen. Det är alltid en glädjande anblick att se en ung man, som för föräldrarnas skull försakar en nöjsam afton bland sina värmer. Är en äldre släkting på besök i hemmet, skall maken alltid bjuda denna armen och icke sin hustru.

Svärföräldrarna böra åtnjuta samma rättigheter som de egna föräldrarna, och all ohövlighet mot de förra är lika mycket stridande mot den goda tonen som mot de senare. Däremot anstår det inte svärföräldrarna att uppträda som herrar i sin mågs hus, något som däremot icke kan vara föräldrarna förbjudet i en sons,

2. Familjens innerliga samband fordrar, att umgänget mellan familjemedlemmarna är hjärtligt. Med avseende på vänner kan man ofta avfärda en sak med att översända ett enkelt kort, men i fråga om släktingar erfordras däremot ett längre förtroligare brev eller också ett besök. Vid familjefester hos släktingar måste man också fästa ett vida större avseende än vid fester hos vänner.

3. Fullvuxna söner böra icke utan särskild tillåtelse av föräldrarna röka eller spela kort i familjerummet i deras närvaro. Ej heller står det i överensstämmelse med den goda tonens regler, att de utföra sitt arbete i familjerummet.

Unga flickor böra däremot icke ens där sitta sysslolösa. Varje flicka, som vill bliva en god husmoder, bör i god tid lära sig klokt använda tiden och ej låta timmarna gå sysslolöst förbi. Inom en familj saknas det aldrig handarbete, utan det finnes alltid något att sy, att sticka, att brodera eller att virka, och ett sådant arbete i en ung flickas händer tjänar henne även till prydnad. Icke ens vid besök av vänner är det nödvändigt att lägga detta handarbete ifrån sig, men det får naturligtvis icke taga flickans uppmärksamhet i anspråk till den grad, att hon försummar de närvarande eller blott tankspritt deltager i deras samtal. Sådana grövre handarbeten som att stoppa strumpor och laga linne utföras lämpligast på morgnarna eller i alla händelser verkställas vid sådana tillfällen, då icke främmande personer kunna blicka in i dessa i viss mån inre familjeangelägenheter. I mindre kretsar är det damerna tillåtet att även under samtalen syssla med dylikt arbete. Förekommer det musik eller deklamation, bör man emellertid upphöra med handarbetet för att uppmärksamt kunna lyssna till vad som föredrages. Det är att visa sig oartig mot den, som spelar eller deklamerar, om man icke iakttager detta, och det verkar alltid pinsamt i synnerhet på deklamatorn, om man ej skänker honom sin uppmärksamhet. Då förnäma och högtstående personer äro på besök, får naturligtvis inget handarbete förekomma. Likaså kräver artigheten, att den unga flickan upphör med sitt arbete, då hon blir tilltalad. Då måste hon skänka sin fulla uppmärksamhet åt den person, som talar med henne, och sedan avgiva det väntade svaret.

I vissa länder är det brukligt, att damerna utföra handarbeten på offentliga platser, såsom t.ex. konsertsalonger, men detta är synnerligen olämpligt, ty det drager andras uppmärksamhet bort från musiken, som är huvudföremålet, och stör dem på det sättet i deras njutning. I offentliga trädgårdar, där familjen om sommaren ofta tillbringar hela eftermiddagar, är det däremot medgivet att ägna sig åt dylika sysselsättningar.

22: UMGÄNGET MELLAN FÖRÄLSKADE.

1. Den första kärlekens uppvaknande hos en människa medför oerhörda förändringar i hela hennes sinnelag och väsen och de ljuva fröjder, som umgänget mellan förälskade framkalla, kan icke den göra sig någon föreställning om, vilken aldrig gjort bekantskap med kärlekens väsen. Ej heller den, som ofta växlat mynt på kärlekens marknad och låtit sitt hjärta gå i handel, har förutsättningar att rätt förstå dessa. Av livets alla fröjder finns ingen, som kan framkalla en så översvinnelig lycka, som kan så fylla ett sinne med frid och glädje, och på samma gång är så oskyldig, så naturlig och så oskadlig.

I äktenskapet är svartsjukan en fruktansvärd fiende till hemmets frid, men under den första kärlekstiden däremot åstadkommer den ständigt ny omväxling. De små tvistigheter, den förorsakar, knyta banden ännu fastare och låta de älskande erfara försoningens ljuva ögonblick.

2. Olika meningar råda om arten av kvinnans och mannens kärlek. Kvinnohatare förfäkta den åsikten, att kvinnan i sin kärlek aldrig giver bevis på en så fullkomligt trofast tillgivenhet som mannen. De anse, att det är fåfänga, nyfikenhet, äventyrslust eller sinnligt begär, som drager henne till mannen. Andra åter påstå raka motsatsen och skildra den kvinnliga kärlekens innerlighet och trofasthet i de mest hänförda ordalag.

De förra hålla före att kvinnan mera utmärker sig för sinnligt begär än ädlare känslor och att det blott är ett försök att bedraga sin man, då hon vill övertyga honom, att hon är en mycket kall natur. De senare däremot anse, att om det gives någon fullkomligt ren och helig kärlek utan begär, så kan denna endast bo i ett kvinnohjärta.

Vilken av de båda parterna som har rätt, må den avgöra, som har större kännedom om kvinnohjärtan, En sak anser jag mig ock kunna framhålla utan att därmed träda varken det ena eller det andra könet för nära, och det är, att vi män i trogen och hängiven kärlek näppeligen kunna överträffa kvinnorna. Historien har många exempel att uppvisa på, huru kärleken drivit kvinnan att övervinna de största svårigheter och förakta alla faror, då det gäller att förena sig med den, som hon älskat. Att bliva föremål för en sådan kärlek är väl den största lycka, som kan vederfaras en man.

Lättsinniga karaktärer äro lika vanliga bland män som bland kvinnor, och böjelse för omväxling är ett utmärkande drag för hela det mänskliga släktet. Även de varmaste känslor kunna försvagas genom nya intryck av större älskvärdhet. Jag är böjd för att tro, att otrohetsfallen äro vanligare bland män än bland kvinnor, men de bliva i det förra fallet ej så lätt kända och väcka mindre uppseende.

3. I ungdomsåren, då man så lätt tillåter känslorna råda över förståndet, lägger många grunden till sitt livs olycka genom förhastade äktenskap. Att äktenskapet är den viktigaste, den svåraste och den mest oupplösliga förbindelse, som man kan åtaga sig, glömmer ynglingen så lätt under kärleksrusets inflytande. När den blinda lidelsen lämnat rum för det nyktra förståndet, finner han kanske, att han bundit sig vid en person, som i verkligheten beter sig helt annorlunda än hon föreföll honom före giftermålet, och han har då drabbats av ett sorgligt öde. Men för dem, som låta ögonblickets rus bestämma sina handlingar i detta avseendet, tjäna råd och varningar till ingen nytta.

4. Skulle en förbindelse, som kärlek och förtrolighet en gång knutit, bliva upplöst, så iakttager alltid ett ädelt handlingssätt mot den, som du förut älskat, anledningen till brytningen må sedan vara vilken som helst! Se till, att du aldrig låter harmen förleda dig till en låg hämnd! Gör dig aldrig skyldig till missbruk av varken brev eller förtroende!

En man, som kan nedlåta sig till att förtala en flicka eller skada en kvinna, för vilken han en gång hyst de varmaste känslor, har gjort sig förtjänt av hat och förakt. Däremot har mången annars icke särdeles älskvärd man sin tystlåtenhet i kärleksaffärer att tacka för sin kvinnogunst.

23: OM VÄNSKAPLIGT UMGÄNGE.

1. Med avseende på umgänget mellan vänner spelar ju valet av sådana en avgörande roll, och därför äro några anmärkningar i detta ämne på sin plats.

De varaktigaste vänskapsförbindelser pläga vara sådana, som knytas i den tidiga ungdomen. Sinnet är då icke så misstroget, och man tar det icke så noga med småsaker. Man är då mera öppenhjärtig och mera böjd att meddela sig och sluta sig till andra. Det går då lättare att foga sig efter varandra, i det att man gör eftergifter å båda sidor. Härtill kommer, att man går framåt med jämna steg vid varandras sida i fråga om bildning och erfarenhet. Om någon ur den förtroliga kretsen bortryckes genom döden, bruka de övriga kamraterna sluta så mycket fastare tillsammans,

Vid mognare år är förhållandet helt annorlunda. De erfarenheter, vi då gjort av livet; de svikna förhoppningar på människor och öde, som vi fått erfara, ha gjort oss mera slutna och mindre böjda för att alltför lätt sätta tro till andra. Man är nu mera fordrande och nogräknad i sitt val, och man känner ej längre någon särskild längtan efter nya bekantskaper. Man har vidare kommit till en riktigare uppfattning om varaktiga förbindelser, om fördelarna och nackdelarna av en oinskränkt hängivenhet. Med åren har karaktären blivit fastare och grundsatserna mera utpräglade, vilket gör det svårare att åstadkomma en varaktig harmoni i umgänget, med en främmande människa, vars tänkesätt och teorier sällan överensstämma med våra egna, Dessutom är han så upptagen av göromål och förbindelser, att man knappast har tid eller något särskilt behov av att stifta nya bekantskaper.

Det är därför en mycket viktig sak att icke försumma sina ungdomsvänner. Skulle man genom ödet, resor eller andra omständigheter ha blivit skild från dem bör man, så snart tillfälle gives, återknyta de gamla banden, något som man mycket sällan få anledning att ångra.

2. Det är en allmän åsikt, att likhet i ålder och stånd nödvändigt villkor för en varaktig fullkomlig vänskap.

Förutsättningen för en sådan är överensstämmelse i grundsatser och böjelser. Men varje ålder och stånd utmärker sig nu för sin särskilda sinnesstämning, som är beroende på olikhet i uppfostran och erfarenhet. I allmänhet gäller därför, att vänskapen mellan personer av olika ålder och olika borgerliga förhållanden sällan kommer att präglas av fullkomlig harmoni.

Dock finnes det exempel på, att varaktig och hjärtlig vänskap kunnat utveckla sig mellan personer, som varit av både olika ålder och stånd. Då man talar om gammal och ung, får man endast icke tänka på årens antal utan komma ihåg, att det finns unga gubbar och gamla ynglingar. En god uppfostran, fritt tänkesätt och måttliga önskningar kunna upphöja den ringaste man till högt stånd, under det att ett lågt sinne, oädla begär och föraktliga seder kunna sänka även den högst uppsatte ned till samhällets avskum. Men är olikheten i anlag och kunskaper, grundsatser och känslor alltför stor, så finnas ej förutsättningar för en innerlig och varaktig vänskap, Ty saknar vår vän förmåga att sätta sig in i vår i ställning och förstå våra känslor, så gå vi miste om den njutning, som ligger i att kunna utbyta tankar och meddela varandra besläktade känslor, att kunna sprida klarhet över dunkla föreställningar och giva råd och vägledning i viktigare fall.

Om jämlikheten upphäves, om det är för stor övervikt på ena sidan, störes vänskapen. Båda parterna måste kunna giva och mottaga lika mycket.

3. För varje människa med känsla är det ett behov att skaffa sig vänner. Utan sådana blir livet tomt och innehållslöst. Tegnér låter i sin Fritjofs Saga kung Bele kväda:

En man förutan vänner om än så stark, 
dör hän, som stam i öknen med skalad bark,
men vänsäll man han trives, som träd i lunden,
då bäcken vattnar roten och storm är bunden.

En modern diktare sjunger om samma sak följande:

Livets sällhet i sitt hela
och en verklig gudafröjd
är att hjärtat kunna dela
med en vän, som gör mig nöjd.

Men att finna sådana trofasta vänner är en mycket svår sak i denna värld, invänder du kanske? Det är säkerligen inte på långt när så svårt, som man föreställer sig, Men man får givetvis inte fordra mer av sina vänner, än vad billighet och rättvisa kräver av människor, som ha sin fria vilja. Gör man anspråk på fullkomlig hängivenhet, 
På obetingad uppoffring, fordrar, att man, under alla förhållanden skall, blint taga vårt parti, ja, kanske rent av att man skall beundra och gilla våra fel och dårskaper, då torde det inte vara lätt att finna någon, som vill vara vår vän.

Önska vi däremot vinna vänner, som äro förståndiga människor med grundsatser och känslor, som överensstämma med våra egna, personer som kunna glädja sig med oss, som kunna uppskatta det goda hos oss utan att blunda för våra fel och svagheter, om vi med allvar söka sådana, så skola vi säkert finna dem.

Nu händer det emellertid, att en vän, om han är sådan, han bör vara, uppriktigt säger dig sanningen och klandrar dina fel och svagheter. Tag ej anstöt av detta och låt ej fördenskull brytning inträda i vänskapsförhållandet. Det är den sanne vännens plikt att påpeka sin väns fel och svagheter för att därmed förhindra, att dessa antaga sådana former, att förhållandet dem emellan framdeles tager skada där av. Skulle vänskapsbandet sitta så löst hos den andra, att han icke kan fördraga, att man gör honom uppmärksam på hans svagheter, så är det ingen olycka, att brytningen inträder.

4. Om du alltså funnit en sådan trogen vän, bevara honom väl, ty inget slöseri är större än att lättsinnigt och tanklöst bryta med en sådan! Du är skyldig att bistå honom i goda och rediga gärningar och skänka honom ditt uppriktiga förtroende, Även om lyckan plötsligt skulle höja dig över honom, får du ej försumma honom utan fortfarande hålla honom lika högt i ära och ej ringakta honom, därför att han är fattigare eller mindre högt uppskattad än du.

Håll fast tillsammans med honom, men fall honom icke till last! Du har icke rättighet att fordra mera av honom, än vad du själv kan giva. Det är din plikt att varmt och ivrigt taga dig an din väns sak, men detta får ej ske på bekostnad av rättvisa och redlighet. Du får icke låta hans förtjänster göra dig blind för andras dygder, så att du, om du har sådan ställning i samhället, att du bestämmer över personers befordran, att du då sätter en duglig och värdig man tillbaka för en mindre skicklig vän.

5. Du har ingen skyldighet att taga hans överilningar och felsteg i försvar, och har han råkat så illa ut, att han ej kan hjälpas, får du ej störta dig själv i fördärvet med honom.

Men blir han oskyldigt utsatt för människors förtal, är det din plikt att rädda hans rykte. Och detta skall du då modigt söka göra, även om var och en misskänner och övergiver honom. Det är fegt handlat, om du blyges över dina förbindelser med honom, därför att dåliga människor av avund smutskastat hans ära och tryckt honom ned i stoftet. Ser du, att faror hota honom och hans borgerliga anseende, bör du med klokhet och försiktighet underrätta honom härom, ifall du anser, att du därmed kan hjälpa honom att undvika ofärden.

6. All förställning måste vara bannlyst från umgänget emellan vänner, ty annars kan ej förtroende och uppriktighet råda dem emellan. Däremot bör man vara försiktig med anförtroendet av hemligheter. Att meddela sådana är i många fall icke till den ringaste nytta utan endast uttryck för en barnslig pratsjuka. Däremot kan den minsta lilla oförsiktighet vid deras bevarande mången gång åstadkomma stor skada. Många människor har ej förmåga att under alla förhållanden obrottsligt bevara en hemlighet, även om de annars ha egenskaper, som äro erforderliga för vänskapen. Dessutom bör man komma ihåg, att det gives sådana hemligheter, som man icke har rätt att anförtro åt någon människa i världen.

7. Allt slags skadligt smicker måste förvisas från umgänget verkliga vänner emellan. Undfallenhet i fråga om småsaker och ett visst tillmötesgående, som gör livet angenämt, är däremot sådant, som de böra allvarligt beflita sig om.

Somliga människors tillgivenhet förlorar man, så snart man upphör att smickra dem, eller om man yppar en annan mening om saker och ting, än den de hysa. Vidrör man vissa strängar, bli de genast förargade, och understår man sig att säga något om en dårskap, som de begått, eller anmärker på opassande och skadliga vanor, som de hava, så bliva de genast eld och lågor.

Andra åter känna sig visserligen ej förolämpade av sådant, men de plågas likväl av att höra sanningen. De vilja endast, att man talar om sådana saker, som befordra deras lättjefulla själsslummer.

Sådana svaga karaktärer ha inga förutsättningar att kunna knyta fasta vänskapsband. Man måste hava mod att höra sanningen, även om den är bitter, och hjärta att också säga , den. Men den ene vännen får ej bruka sin rättighet att framhålla sanningen på ett sådant sätt, att han genom närgångenhet och långa predikningar tröttar och förbittrar den andre.

8. Allt, som upphäver likställigheten mellan vänner är skadligt för vänskapen. Denna synpunkt får man ej bortse ifrån, då det är fråga om välgörenhetsbevis. Det gäller nämligen att förebygga, att den ene vännen genom alltför stor övervikt i avseende på välgärningar ställer den andre i ett slags underdånighetsställning. Ett sådant förhållande strider mot de principer, på vilka vänskapen vilar. Det kommer något in i förbundet, som ej hör dit, nämligen tacksamheten, vilken kännes som en plikt av den, som mottagit välgörenhetsbevisen, och ej som något frivilligt. Inför en välgörare har man sällan mod att tala så öppenhjärtligt och oförskräckt som med en vän. Alla välgärningar och ynnestbevis vänner emellan böra därför vara ömsesidiga.

I allmänhet gäller emellertid, att man bör vara mycket grannlaga, då man mottager eller begär vänskapstjänster. Men om den vänskapstjänst, vi ha behov av, är av sådan art, att vännen utan olägenhet kan bevilja oss den, eller om vi äro i de omständigheter, att vi en annan gång kunna göra honom en liknande tjänst tillbaka, kunna vi utan betänkande vända oss till honom.

Att i dylika fall förtiga vår belägenhet för honom skulle vara att brista i det förtroende som vi äro skyldiga honom.

9. Genom ett alltför ofta upprepat förtroligt umgänge kan lätt motbjudande intryck framkallas, så att man på det sättet tröttnar på varandra.

Man bör därför undvika att träffas alltför ofta, ty annars blir det något vardagligt över förhållandet, och sällskapet med våra vänner skänker ej den vederkvickelse som förut. Varje människa har också i högre eller ringare graden det småfel, som man kan lära känna alltför väl, om man är överdrivet ofta tillsammans. Sådana kunna i längden utöva en ganska ofördelaktig verkan.

Sådana oangenäma intryck kunna visserligen icke bli av någon varaktighet hos förståndiga människor, ty det behövs ofta blott en liten kort mellantid för att vi skola inse våra vänners företräde framför andra människor, som vi umgåtts med under tiden, men det är dock lyckligast, om man undviker, att sådana känslor finna väg till vårt hjärta.

En viktig sak är också, att vi icke göra umgänget med personer, som vi hysa tillgivenhet för, till ett så oundgängligt behov, att det förefaller oss, som om vi icke skulle kunna leva utan dem. Ingen kan bestämma över sitt öde här i världen. Man bör därför göra sig förtrogen med den tanken, att en skilsmässa genom döden kan inträda, eller att en sådan kan bli nödvändig på grund av andra omständigheter. En klok man bör ej bygga hela sin lycka på en annans tillvaro.

10. Även på avstånd bör man vara mån om att visa sin tillgivenhet för sina vänner. Det synes annars, som om man endast av egennytta slutit sig till dem för att få njuta av deras sällskap. Man bör därför ej i likhet med det stora flertalet människor försumma brevväxlingen med dem.

Ett litet brev är snart skrivet. Ingen är i allmänhet så upptagen av göromål, att han icke kan offra någon liten stund på dagen till brevskrivning. Några hjärtliga rader till en avlägsen vän bliva alltid med största glädje mottagna av denne, och hur välgörande verkar det inte på oss själva att bli föremål för sådana. Den vanliga ursäkten, att man under en viss tid ej varit stämd för att skriva, bör ej tagas för god, ty brev till en förtrogen vän behöva ej vara några oratoriska mästerverk.

11. Själsgåvor och anlag liksom sättet att giva uttryck åt sina känslor äro högst olika hos olika människor. Man får icke tro, att den alltid är den känslofullaste, som mest ordar om inre rörelse och känslor, eller att den är den ståndaktigaste vännen, som med den största ivern trycker oss till sitt bröst. Det överspända har sällan någon varaktighet. Man bör sätta mera värde på lugn och stilla högaktning än på tillbedjan, dyrkan och förtjusning. Man får därför ej av alla fordra samma grad av yttre vänskapsbetydelse utan bedöma sina vänner efter den medkänsla och tillgivenhet, som de bevisa oss i handling utan överdrift och smicker. Men i vår fåfänga äro vi ofta benägna för att värdera dem efter den grad av hyllning, som de ägna oss, och många samla omkring sig sådana vänner, som genom tomt smicker endast söka uppmuntra denna fåfänga.

12. Somliga människor ha endast bekanta men ingen förtrogen vän. De äro antingen i saknad av detta själsbehov, eller ock äro de så misstrogna mot varje levande varelse, att de fördenskull sluta sig inom sitt eget skal. De hava i allmänhet ett kallt och ofördragsamt sinnelag.

Det finnes åter andra, som äro vänner med alla. De öppna sitt hjärta för var och en, som vill lyssna till dem. Man bör se till, att man ej blir räknad till någon av dessa kategorier.

13. Men även mellan de bästa vänner kan osämja och missförstånd uppstå. Därvid är det av vikt, att man fortast möjligt klarar upp saken och ej låter beskäftiga människor blanda sig i den, ty annars kan lätt en varaktig fiendskap uppstå. Och denna brukar merendels bliva så mycket häftigare, ju förtroligare umgänget varit, vilket ju är ganska naturligt, emedan man i ett sådant fall anser sig i desto högre grad bedragen. På det sättet kan det sorgliga förhållandet uppstå, att de bästa människor bliva upphetsade mot varandra.

Man bör därför vara angelägen om att vid minsta skugga till missnöje med en väns uppförande genast yrka på förklaring utan att giva en tredje tillfälle att blanda sig i saken. På så sätt brukar missämjan snart utjämnas, under förutsättning naturligtvis att god vilja därtill finnes å ömse sidor, vilket ju alltid är förhållandet med välvilliga vänner.

14. Men hur skall man förhålla sig, om vi verkligen bliva bedragna av våra vänner, om vi efter någon tid inse, att vi fäst oss vid människor, som icke äro oss värdiga?

I de flesta fall bära vi själva skulden till att vi vid närmare umgänge med människor känna oss besvikna på dem, att vi finna dem annorlunda, än vi från början föreställt oss dem. Vi äro nämligen så benägna för att om människor, vilka på grund av deltagande, likhet i smak och böjelser, fint smicker och dylikt gjort ett fördelaktigt intryck på oss, bilda oss så idealiska begrepp, att dessa omöjligen kunna förverkligas.

När vi sedan upptäcka mänskliga svagheter hos dem, ha vi svårare för att vara överseende och fördragsamma mot dem än mot rent främmande människor.

Vi böra därför ej ställa våra förväntningar på våra vänner alltför högt, i vilket fall ett mänskligt felsteg, som de kunna göra sig skyldiga till i ögonblick av frestelser, ej kommer att förvåna oss eller väcka vår förargelse. När en vän behöver påräkna ditt överseende, skall du betänka, att du själv kanske är i behov av hans vid ett annat tillfälle. Skriftens ord: Dömen ej, så skolen I ej själva varda dömda! äro här tillämpliga. Har du för övrigt föresatt dig att uppsöka en fullkomlig människa här på jorden, torde du få vandra utan vänner, så länge du lever.

Sätt aldrig tro till eländigt skvaller, varmed elaka människor söka skada ditt förhållande till dina vänner! Personer, som genast äro färdiga att på grund av omgivelse av ovärdigt slödder anse en mångårig, prövad vän i stånd att begå en skändlighet, som man beskyller honom för, visa därmed ett vankelmod, som förtjänar vårt förakt. Förlusten av sådana personers vänskap behöver man ej beklaga sig över. 
Visserligen kan en väns uppförande stundom giva anledning till misstanke, och förhållandena kunna vara sådana, att man ej riktigt kan belysa de till synes tvetydiga stegen, men att en beprövad, redlig man skulle kunna begå en dålig handling emot oss, kan aldrig falla oss in att antaga på endast lösa grunder.

15. Men om vi nu verkligen göra den sorgliga erfarenheten, att vårt lättrogna hjärta till den grad bedragit oss på en vän, att denne missbrukar vårt förtroende och belönar oss med otack, så måste vänskapen med honom upphöra.

Om vårt uppförande mot honom efter brytningen gäller, att vår fördragsamhet mot honom icke bör vara varken större eller mindre än den, vi äro skyldiga mot varje annan för oss främmande person.

Den uppfattningen, att man bör visa en sådan förrädare större skonsamhet, därför att han en gång varit vår vän, är mera uttryck för en falsk finkänslighet, som icke sällan dikteras aven viss fåfänga, i det att man högst ogärna vill medgiva, att man så grundligt misstagit sig på honom. Vad som däremot kan motivera vår skonsamhet mot honom, är den tanken, att människohjärtat, som är ett svagt ting, kan gå för långt i sin motvilja och därmed låta omdömet om honom präglas av någon slags hämndkänsla.

24: HUSFOLK OCH GRANNAR.

Även med dem, som bo i samma hus, böra vi stå i vänskapliga förbindelser och vinnlägga oss om att undvika allt sådant, som kan störa husfriden. Kan man pläga ett otvunget vänskapligt och förtroligt umgänge med goda och redliga grannar, så länder detta oss till både nytta och nöje. Det gives så många fall i livet, då en liten tillfällig hjälp kan vara en verklig välgärning för oss, och då kan det vara gott att veta med sig, att man alltid kan påräkna denna hos en tjänstaktig och hänsynsfull granne. Eller om vi efter dagens ansträngande arbete längta efter någon god människas sällskap, så kan det kännas skönt att ej behöva söka denna på långt håll. Man bör därför ej försumma sina grannar, om de hava ett sällskapligt och välvilligt sinnelag.

I de större städerna anser man det nästan höra till god ton att icke ha en aning om de personer, som bo i samma hus. 

Med en sådan uppfattning berövar man sig själv mången möjlighet till trevnad och gagn. Vad ligger det för övrigt för mening uti att löpa staden runt efter en vänskapstjänst, om det i samma hus bor en person, som med största villighet skulle göra mig den, om jag förstått att förvärva mig hans vänskap.

Om man alltså bör undvika att genom stramhet och otillgänglighet hålla grannarna på avstånd, bör man å andra sidan icke slå över till motsatsen och driva intimiteten för långt. Man får icke truga sig på dem eller besvära dem med besök, om man förstår, att de helst vilja leva för sig själva. I all synnerhet gäller det att vara försiktig i detta avseendet gentemot nyinflyttade grannar. Visar du dig i mycket hög grad intresserad för dem, kunna de misstänka, att du ämnar ställa dig in hos dem för att sedan få låna pengar av dem.

Blanda dig aldrig i grannarnas husliga angelägenheter och sök icke utspionera deras affärer eller taga reda på, vad de företaga sig, ty allt detta är sådant, som icke angår någon annan än dem själva. En frestelse, som det särskilt gäller att taga sig i akt för, är benägenheten att vilja bland folk utsprida små missförhållanden, som man kanske lagt märke till hos dem. Särskilt brukar tjänstefolket visa böjelse för sådant, och därför bör man varna sina egna tjänare härför och för övrigt se till, att ej skvallersjukan får vinna insteg i ens hus. Ej heller bör du, begära eller mottaga några tjänster av grannarnas tjänstefolk, utan att husbondefolket givit sin tillåtelse därtill.

Det finns en hel mängd småsaker, som vi icke få uraktlåta, om vi vilja uppehålla friden med våra grannar och göra oss omtyckta av den.

Hit hör, att vi undvika allt larm och buller, som icke är absolut nödvändigt, och i synnerhet gäller detta, om vi komma hem sent på kvällarna, sedan husets folk gått till vila. Att slå i husets dörrar och för övrigt uppträda bullersamt är en stor osed, som gör ett högst oangenämt intryck på alla. Personer med mycket klena nerver kunna rent av taga skada till sin hälsa av ett sådant uppträdande. Detta röjer brist på bildning, ty en bildad person stänger en dörr varsamt efter sig och gör så litet buller som möjligt. Att titta i andras fönster eller att kasta ut något i andras trädgårdar visar också brist på anständighetskänsla.

Vistas man uppe nattetid, gäller det att taga ännu större hänsyn till dem, som bor i våningen under oss, så att man ej genom buller stör dem i deras nattsömn. Att man under denna tid på dygnet ej får musicera, bör falla av sig självt. Även annars bör man tänka på att ett ideligt musicerande icke alltid kan tilltala en person, som i våningen över är tvungen att lyssna därtill, antingen han vill eller inte.

Möter du en äldre person i en trappa, bör du alltid vika åt sidan, så att denne får behålla ledstången. Detsamma iakttager man även beträffande damer och barn. Att vid dylika tillfällen ägna den mötande en besvärande nyfikenhet röjer bristande taktkänsla.

Det kan inträffa, att du råkar ut för oturen att fördärva något för din granne. Då skall du först och främst beklaga det skedda och bedja om ursäkt och sedan taga reda på, om du i någon mån med penningar kan ersätta, vad du förstört.

Många människor hysa den uppfattningen, att de ej behöva iakttaga någon särskild aktsamhet beträffande hyrda hus, trädgårdar, husgeråd och dylikt, emedan värden alltid tager hänsyn till nötning och skada, då han bestämmer hyresbeloppet. Man behöver knappast framhålla, att ett sådant tänkesätt lämnar ett föga smickrande bevis på den ifrågavarande personens bildning. Ingen väluppfostrad människa kan finna något nöje uti att av okynne förstöra något, som ej hör honom till.

Men även hyresvärden är skyldig att visa, tillmötesgående mot sina hyresgäster. Att fästa avseende vid varje småsak, som lika lätt kunnat inträffa, om han själv bebott sina rum, är att visa prov på ett futtigt sinnelag.

Skulle misshälligheter uppkomma mellan grannarna i ett hus, bör uppgörelse och förklaring fortast möjligt komma till stånd, ty intet är pinsammare än att hysa ovilja mot personer, vilka man kanske dagligen måste se eller sammanträffa med.

25: UMGÄNGET MED SJUKA.

Om någon av våra umgängesvänner insjuknar, bör han kunna påräkna vårt särskilda deltagande. Är sjukdomen särskilt svår, är det knappast rådligt att störa den sjuke med besök, men man bör då regelbundet hos hans anförvanter göra sig underrättad om hans befinnande. Detta upptages alltid tacksamt av hans anhöriga och bereder den sjuke själv glädje.

När förbättring inträtt och den sjuke erhållit läkarens tillåtelse att mottaga besök, bör man emellertid personligen inställa sig hos honom. Därvid bör man iakttaga ett stilla och värdigt uppträdande men ej taga på sig en min, som om allt hopp vore ute. Med veklagan eller genom att visa oro och ängslan gör man endast hans lidande ännu svårare, och detta gäller i all synnerhet, om den sjuke är av ett vekt och känsligt sinnelag.

Tala ej med honom om saker som äro honom oangenäma, eller om husliga bekymmer, ej heller om sådant, som kan erinra honom om döden. Det är icke heller nyttigt för honom, att man låter samtalet komma in på nöjen, som han ej kan deltaga i. Har du däremot något att säga, som kan verka uppmuntrande på honom, så bör du ej underlåta att göra detta, blott du iakttager, att det sker med lugn och måtta. Du bör icke beklaga honom utan i stället försäkra honom, att hans utseende lovar ett snart tillfrisknande. Detta stärker hans mod och bidrager icke sällan i väsentlig grad till hans tillfrisknande. Samtalet med den sjuke får icke vara för länge, så att det uttröttar honom. Stundom gör du honom den största nyttan med att blott sitta tyst bredvid hans säng.

Är den sjuke en av dina närmare bekanta, så bör du visa din omtanke om honom genom att förära honom en bukett blommor, litet frukt eller dylikt.

Det finns en del människor, som har för vana att alltid tala om sina sjukdomar i sällskap. Detta är högst olämpligt, ty det föranleder blott andra att göra detsamma, och ett sådant uppmärksamt iakttagande av det onda har det skadliga med sig, att tillfrisknandet försvåras. Att ett sådant samtalsämne måste i alldeles särskild grad verka skadligt vid badorter och sjukvårdsanstalter, bör förefalla helt naturligt. Skall den sjukes tillfrisknande påskyndas, bör hans sinne sysselsättas med uppmuntrande förströelser och angenäma samtal och ej med tankar, som endast fördystra detsamma.

Får du bevittna ett olycksfall, så lämna villigt den hjälp, du är i stånd till, men anslut dig aldrig till de folksamlingar, som i städerna vid dylika tillfällen pläga skocka sig omkring den förolyckade för att blott tillfredsställa sin nyfikenhet!

Så kallade inbillningssjuka personer får man icke göra narr av eller söka övertyga, att deras sjukdom endast är självbedrägeri, ty med ett sådant förfaringssätt vinner man aldrig åsyftad verkan. Men å andra sidan duger det ej heller att styrka dem i deras inbillning. Om förnuftiga föreställningar ej hjälpa, gör man bäst i att icke alls visa dem något deltagande utan med tystnad besvara deras klagan. Har det onda sin rot i själen, bör man genom lämpliga förströelser skingra deras tankar.

Somliga människor hysa den dåraktiga tron, att de kunna väcka intresse och verka till sin fördel genom att låtsa sig vara bräckliga. Man gör dessa personer en stor tjänst, om man lyckas omvända dem från denna dumhet och övertyga dem om, att man bör sträva efter att väcka beundran i stället för medlidande. Man bör framhålla för dem, att det icke finns någonting, som gör ett så fördelaktigt intryck som anblicken av en person i sin fulla kraft, frisk till kropp och själ.

Till sist må framhållas, att tankens makt visar sin oerhörda betydelse, icke minst då det är fråga om en persons tillfrisknande. Det gäller blott att ingiva den sjuke förhoppning härom. Har man lyckats återkalla glättighet, med, tröst och hopp i den sjukes sinne, så har man uträttat mera, än vad all medicin i världen kan åstadkomma.

26: OM UPPFÖRANDET MOT FATTIGA, LIDANDE, ÖVERGIVNA, VILSELEDDA OCH FALLNA.

Det är vår plikt att med synnerlig skonsamhet umgås med människor, på vilka ödets tryck tungt vilar, med olyckliga, fattiga, betryckta, vilseledda och fallna. Vi vilja yttra några ord om var och en av dessa grupper.

Har du fått medel att lindra den fattiges nöd, så drag dig icke undan din plikt i detta avseende! Kan du giva den behövande en gåva utan att därmed göra orätt mot de dina, så visa honom ej ohulpen bort från din dörr! Vad du bortskänker, skall du giva med ett gott hjärta och ej vara alltför angelägen med att fråga, om mannen, som du hjälper, själv är skuld till sin olycka eller ej. Ville man vara riktigt sträng i sin undersökning, skulle det nog inte vara många lidande människor i världen, som befunnes vara helt och hållet oskyldiga till det lidande, som träffat dem.

Kan eller vill du ej giva något, bör du ej bruka tomma undanflykter, utan säg mannen i sådant fall kort och människovänligt, varför du ej kan skänka honom något. Framför allt måste man undvika hårda ord och sårande straffpredikningar. I många fall är detta ett sätt, varpå man söker urskulda sin hårdhjärtenhet.

Men man bör ej vara slösaktig med sina gåvor utan i sina välgärningar låta sig ledas av rättvisa mot sig själv och mot andra. Kan man så låta sin lilla gåva åtföljas av ett milt tröstens ord, ett vänligt råd och en medlidsam blick, väcker den dubbelt så stor vederkvickelse hos mottagaren.

Gentemot sådana, som äro i bekymmersamma husliga förhållanden, gäller det att gå ytterst finkänsligt och skonsamt till väga, ty de pläga vara mycket ängsliga och misstänka lätt, att man hyser förakt för dem och tillbakasätter dem för deras fattigdoms skull. Kan man ej förbättra den fattiges ställning, bör man åtminstone bereda honom ett glatt ögonblick genom att visa honom den heder, han förtjänar.

Alla olyckliga äro i allmänhet misstrogna och inbilla sig, att varje människa är emot dem. Det är vår plikt att söka taga dem ur denna villfarelse och istället vinnlägga oss om att förvärva deras förtroende. Skall man kunna känna ett verkligt deltagande för en olycklig broder i hans lidande, får man vara förtrogen med det myckna eländet i världen, och man bör därför ej undandraga sig eländets åsyn eller fly nödens boningar.
Den för vilken det fattas pengar, fattas det också mod. En sådan väntar sig ej annat än att överallt bliva tillbakasatt. Han tror, att det är hans lott att tåligt finna sig i varje oförrätt. En sådan nedtryckt man bör man på allt ätt uppmuntra och visa all den heder, han förtjänar.

Det gives dock många, som tryckas av tyngre lidanden än fattigdom, av själslidanden som tära på livsnerven.

Sådana böra vi söka upprätta och ingiva hopp och tröst. Förmå vi ej lätta deras börda, böra vi åtminstone hjälpa dem att bära den. Men skall vårt behandlingssätt kunna åstadkomma något, måste en klar och vaken omdömesförmåga vara verksam. Med filosofiska tröstegrunder har man icke alltid framgång, utan i vissa ögonblick av smärta kan ett innerligt deltagande ofta skänka den bästa vederkvickelsen. Många bekymmer äro av den art, att man måste överlåta åt framtiden att skingra dem. Vid andra tillfällen åter kan ett fast, manligt språk, som uppväcker mod och ingiver tillförsikt, vara av behovet påkallat. Det gives även fall, där man liksom med våld måste rycka den nedböjde undan förtvivlan. Vilka medel vi lämpligen böra använda i varje fall, måste klokheten lära oss.

Det är rätt vanligt, att olyckliga sluta sig till varandra. Men de bruka då ej ömsesidigt trösta varandra utan snarare jämra sig i kapp varav följer, att de allt djupare försjunker i svårmod och hopplöshet. Kan den betryckte icke genom egna förnuftsgrunder eller förströelser göra sitt tillstånd drägligare, bör han därför välja en förståndig men ej alltför känslig och pjunkig vän till umgängeskamrat för att tillsammans med honom förströ sina tankar med sådant, som ej giver näring åt hans smärta.

Med avseende på förtryckta, tillbakasatta och förföljda är det vår plikt som människor att taga oss an dessa, så framt icke klokheten säger oss, att vi kanske därigenom mera skada än gagna.

En sådan nitälskan för det rätta skall man icke blott visa vid sådana tillfällen, då det gäller att försvara och rädda ett hederligt namn, utan man skall i sällskapslivet i allmänhet, där den blygsamma förtjänsten så ofta blir förbisedd, draga fram den redlige mannen och genom ett aktningsfullt och vänligt tilltal försätta honom i ett gott lynne. Giver man en sådan man tillfälle att visa sig från en fördelaktig sida, att på ett lämpligt sätt deltaga i samtalet, skall man få se, att han ger intryck av att ha blivit liksom en helt annan människa.

Inga olyckliga äro att i så hög grad beklaga som de vilseledda och fallna.

Härmed mena vi sådana, som kanske genom ett enda felsteg blivit invecklade i en hel kedja av förseelser, som slutligen kvävt all känsla för dygd och rätt hos dem. Det har så småningom blivit en vana hos dem att handla illa, och de ha på det sättet förlorat all tillförsikt både till Gud, medmänniskor och sig själva. Ej heller ha de mod att åter resa sig och börja ett bättre liv.

Dessa olyckliga äro vi skyldiga icke blott vårt medlidande utan även vår broderligt skonsamhet samt, där detta är möjligt, våra bistånd för att söka visa dem in på den rätta vägen igen.

Toge man allvarligt och opartiskt i betänkande, hur lätt det svaga människohjärtat kan vilseledas, och hur oemotståndlig mången frestelse verkar på den, som har häftiga lidelser och lockande tillfällen, så skulle vi säkerligen ej döma så hårt, som det nu mången gång sker. Ville man betänka, hur lysande och bedårande den yttre sidan av mången last ter sig, hur förföraren ofta genom filosofiska hårklyverier förstår att nedtysta alla invändningar, och hur det sedan endast behövs ett litet steg för att falla offer för en villfarelse, som därefter steg för steg drager detta in i lastens förskräckliga labyrint, så skulle man vara villigare att taga sig an de fallna och kärleksfullt räcka dem handen. Vi skulle säkerligen då vara mindre angelägna att hänvisa till våra egna dygder, ! som i många fall uteslutande bero på vår natur eller äro ett slumpens verk.

Inga medel kunna fullständigare förfela syftemålet än kalla moralpredikningar. Känslans varma vältalighet gör alltid ett starkare intryck på den vilseförde än förnuftets kalla röst. Vill man därför hoppas på att kunna föra de fallna tillrätta, måste man förstå konsten att giva sina sedeläror en lockande omklädnad. Det gäller att vinna icke blott deras huvud utan även deras hjärta. Framställningen måste därför alltefter omständigheterna avpassas så, att den fängslar åhöraren.

Vi måste söka förvärva den olyckliges fulla förtroende och tillgivenhet, så att vårt umgänge och våra råd bli ett behov för honom; samt söka väcka iver hos honom för det goda och lära honom förstå, att glädje och sann njutning skimra emot honom på den väg, där vi ämna föra honom.

Därhän kan man emellertid ej komma, om man träder honom till mötes som lagens stränge tolkare och tröttar honom med anmärkningar över vad som varit.

Vill man allvarligt bemöda sig om att leda en vilsegången in på rätt väg, får man icke äventyra hans förbättring genom att fortfarande visa misstroende till denna, utan man bör på allt sätt låta honom förstå, att man hyser de bästa förhoppningar om hans upprättelse. Man framhåller för honom, att om han en gång börjat att föra ett bättre liv, kan han med större vaksamhet undvika ny förförelse än den, som icke känner faran. I den mån han börjar bättra sig, bör man låta honom förstå, att han stiger i ens aktning. Vad man framför allt måste akta sig för är att på minsta sätt förebrå honom hans forna förvillelser utan i stället bibringa honom den uppfattningen, att man endast har hans nuvarande uppförande i tankarna.

Det är emellertid en fruktansvärt svår sak att frigöra sig från laster, som blivit till en vana. Man får därför icke förvåna sig över ett litet återfall en eller annan gång. Men då gäller det att tillämpa de medel, man använt till förbättringen, med fördubblad kraft. Framför allt får man icke själv tappa modet och därigenom göra även den ångrande modlös.

27: SORG.

”Ur döden livet går, ur livet växer döden; 
av stoft blir åter stoft, av ljus blir ljus igen.”

Med dessa ord ger Ridderstad uttryck åt alltets ständiga växling. Då vi stått vid en kär hädangångens bår och känner det, som om vi aldrig skulle kunna bära förlusten, är det nyttigt, att vi ha den tanke, som ligger uttryckt i denna strof, klar för oss, på det att sorgen icke må krossa oss. Betänker man, att den bräckliga kroppshyddan förr eller senare måste bliva till jord igen, men att den frigjorda själen går till en högre och ädlare tillvarelseform, så bör det bliva lättare för oss att resignera inför det oundvikliga.

Ett dödsfall inom familjen medför emellertid icke blott sorg och förstämning, utan därmed sammanhänger en hel mängd plikter, som utan dröjsmål måste fullgöras.

Hit hör att medelst sorgkort underrätta släkt och vänner om dödsfallet. Dessa kort böra angiva tid och plats för begravningen.

De närmast stående släktingarna böra dessutom få mottaga underrättelsen genom ett brev, där man med några ord erinrar om den bortgångnes sjukdom och sista stunder. Andra för den bortgångne mindre bekanta personer böra få kännedom om händelsen genom dödsannons i tidningarna.

Hövligheten fordrar, att den, som erhållit en sådan underrättelse, genast ger uttryck åt sitt deltagande. Detta kan ske på olika sätt.

Har man stått den döde mycket nära, avlägger man besök i sorgehuset för att trösta de sörjande. Därvid bör man framhålla allt vad man har att säga till den dödes fördel, ty medvetandet, att denne efterlämnat ett älskat minne, är ägnat att skänka de efterlevande lindring i dess smärta.

Är man icke i tillfälle att personligen inställa sig hos de sörjande, eller om man står dessa mera fjärran, framför man sitt deltagande i brev eller genom visitkort. Men antingen vi nu giva uttryck för detta på det ena eller andra sättet, så böra vi emellertid icke dröja därmed. Ju snarare det sker, efter det vi mottagit underrättelsen, dess uttrycksfullare verkar det.

Då tid och plats för begravningen ofta angives även i dödsannonsen, vill man därmed bereda tillfälle till deltagande i begravningen även för sådana mindre bekanta, vilka icke erhållit särskild inbjudan. Det skänker alltid de sörjande tröst, om de finna, att det är en talrik skara, som vill hedra den dödes minne.

Man infinner sig klädd i svart. Herrarna bära dessutom vit halsduk samt vita eller svarta handskar. Damerna däremot äro alltid iklädda svarta handskar. Att överplaggen äro svarta till färgen är likväl ej nödvändigt.

Deltagarna i sorgetåget måste ägna uppmärksamhet åt sitt uppförande beträffande minspel, gester och dylikt, så att de ej på något sätt störa den högtidligt allvarliga prägel, som bör vila över det hela.

Det gör alltid ett pinsamt intryck, om personer i en likprocession genom livligt samtal, skratt och dylikt synas muntert underhålla sig med varandra.

Släkt och vänner få icke försumma att sända kransar och blommor till sorgehuset, så framt icke den döde i livstiden undanbett sig sådant.

Bruket att beklaga sorgen bör inskränka sig till endast nära bekanta och då giva uttryck åt ett sant och verkligt deltagande. I fråga om nervösa och känsliga personer handlar man klokast, om man icke yttrar något, som erinrar dem om det inträffade. I motsatt fall kanske man endast river upp sår, som möjligen redan börjat läkas.

En person, som fått sorg, bör i sitt yttre, i klädsel, tal och uppförande giva ett värdigt uttryck åt denna och ej i sitt tal hemfalla åt svulstig och jämmerfylld klagan. Är den bortgångne en fader eller moder, en make eller maka, bäres sorg under ett år. För barn och syskon bäres den omkring nio månader och sedan kortare tid, allt efter släktskapsgraden. Brukligt är, att man endast under halva denna tid bär så kallad djup sorg och sedan halvsorg under den återstående tiden.

Konvenansen fordrar också, att de sörjande under sorgetiden icke deltaga i offentliga nöjen, såsom teater, konserter, allmänna utflykter, större bjudningar och dylikt.

Ett allmänt bruk är också att under sorgetiden använda brevpapper, kuvert och visitkort, försedda med sorgkanter. Vid korrespondens med personer utanför den närmast bekantskapskretsen böra emellertid sådana ej komma till användning. Hos en person, som ej har kännedom om dödsfallet, väcker alltid anblicken av ett sådant brev den farhågan, att det kan röra honom själv, och den oangenäma känslan kan man ju alltid bespara honom.

28: DJURENS BEHANDLING.

”Den rättfärdige förbarmar sig över sina kreatur”, heter det så vackert i skriften. Den rättrådige och ädle mannen gör sig ej heller skyldig till misshandel av någon levande varelse, ty han betänker, att djuren äro av försynen skapade till människans nytta och ej för att plågas av henne. Han visar sig därför mild och vänligt stämd även mot dessa varelser. Men den människa däremot, som är grym och hårdhjärtad i sin behandling av djuren, röjer därmed en dålig karaktär.

Att personer kunna finna nöje i att åse ett hetsat djurs dödsångest är ett sorgligt bevis på barbarisk råhet.

Icke sällan får man se barn, som i lättsinnig tanklöshet leka med ett stackars djur, som faller i deras händer, liksom med en boll. De rycka till exempel ben och vingar av flugor och skalbaggar eller spetsa dem på nålar för att se, hur länge det dröjer, innan ett så behandlat djur dör.

Den sanne djurvännen måste uppröras i sitt innersta, när han ser sådana exempel på barbarisk misshandel av de arma varelser, som ha en lika smärtsam förnimmelse av denna som vi människor, ja, i vissa fall kanske ännu livligare, emedan hela deras tillvaro beror på sinnliga känslor.

Det är en viktig uppgift för föräldrar och uppfostrare att lära barnen inse detta och öppna deras hjärta för milt medlidande med alla varelser.

Av detta resonemang följer icke, att man måste anse alla jägare och slaktare för grymma människor. Funnes icke dessa skulle vi ju endast vara hänvisade till föda ur växtriket.

Vad man däremot ur djurskyddsvänlig synpunkt har lätt att fordra, är emellertid, att humana slaktmetoder tillämpas, och att man för övrigt icke utan ändamål och nytta plåga djuren.

Det förefaller nog obegripligt, hurusom förståndiga människor kunna finna något nöje i att hava fåglar och andra djur inspärrade i trånga burar, där de äro urståndsatta att utveckla och begagna sina naturliga krafter. Likaså tycker man, att besök i menageri, hur intressanta och lärorika dessa ur vissa synpunkter kunna vara, likväl skulle skänka ett ganska tvivelaktigt nöje, om man samtidigt betänker hur de vilda djur, som här förvaras inom trånga avskrankningar, måste plågas av att vara berövade sin frihet.

Om man alltså på det alla skarpaste måste ogilla ett grymt förfarande mot djuren, bör man emellertid även framhålla, att många gå till överdrift i sin kärlek till sina hundar och kattor, i det att de umgås med dem på ett hjärtligare sätt än med några människor. Det finnes fruar, som mera ömt omfamna sin katt än sin äkta hälft, och damer och herrar som visa sina hundar större vänlighet och skonsamhet än sina vänner.

Många fruntimmer tyckas hava en medfödd fruktan för vissa djur, till exempel råttor, spindlar med flera. Skulle det ej lyckas dem att övervinna denna rädsla, böra de åtminstone kunna förvärva sig så pass stor självbehärskning, att de icke i sällskap vid åsynen aven sådan varelse bära sig åt så barnsligt, som vad nu många gånger är fallet.

Med avseende på det vanligaste sällskapsdjuret, hunden, gäller, att han är sådan, som man uppfostrat honom till. Vill man hava nöjet av att äga en välartad hund, måste man vara en god hunduppfostrare, och förutsättningen härför är, att man väl känner djurets natur, vanor och behov. I motsatt fall blir resultatet en lymmelaktig hund, som vållar ägaren, husets folk och grannar alla möjliga obehag. Intet är mera ägnat att fördärva en hund, än om han har flera husbönder, som söka dressera honom var på sitt sätt.

Man bör aldrig giva andras djur föda. Detta kan uppfattas av djurägaren som en förolämpning mot honom. Man synes tro, art han icke giver sina djur tillräckligt med mat. Dessutom verkar det demoraliserande på djuret, som därigenom förlorar tillgivenheten för sin herre. Den, som beter sig på det sättet, visar sig icke därmed vara någon ömsint djurvän, vilket man annars kanske själv tror.

29: INTRÄDET I VÄRLDEN OCH PRESENTATATION.

Inträdet i världen och presentationen vid inträdet i sällskapslivet inleda umgänget med det bildade samhället. Endast i fråga om unga flickor kan det bli tal om inträde i världen, ty blott de utveckla sig hastigt från skolbarn till blomstrande mö. För den unge mannen sker övergången av sig själv. Han kommer redan under uppväxtåren i föräldrahuset i så många fall i beröring med livet och världen. För denna övergång behövs därför ej några särskilda förberedelser, ej heller några enskilda högtidligheter.

För den unga flickan blir detta steg däremot en stor tilldragelse, som betecknar en stor vändpunkt i hennes liv. Hon har nu trampat ut barnskorna och inträder i de vuxnas led och i deras rättigheter.

Om tidpunkten för detta inträde gälla inga föreskrifter. I många fall äger det rum omedelbart efter konfirmationen, i andra senare.

Sättet för detta införande är också olika.

Vanligtvis blir det förbundet med den första balen, som den unga flickan får besöka, en tilldragelse, som flera veckor i förväg brukar taga flickans hela fantasi i anspråk.

Den unge mannen, som första gången inträder i sällskapslivet, måste vara väl förtrogen med de former, som vistelse bland människor erfordrar, och strax ifrån början göra intryck av en stadgad man och ej av en tafatt skolgosse. Detta förutsätter emellertid, att uppfostran gjort sitt till för att bibringa den unge mannen och den unga flickan insikter i hithörande saker. Att i själva sällskapet börja tillägna sig de tusentals små enskildheterna är sedan försent. Den, som vid första inträdet i värmen kan visa stor säkerhet i den goda tonens former, har därmed en bred grundval för framtiden given. Denna säkerhet i uppträdandet får dock inte slå över till en sådan dristighet och käckhet i frågande och svarande, att de unga göra intryck av att vilja vara alldeles likställda med gamla personer. Blygsamhet är en prydnad för både ynglingar och jungfrur och låter sig mycket väl förenas med det yttre uppträdandets säkerhet.

Men även ifråga om blygsamheten gäller det att träffa den gyllene medelvägen, så att den ej ger intryck av tafatthet, oerfarenhet eller tölpaktighet. Och den faran kan den unge mannen och den unga flickan näppeligen undgå, om de ej äro hemmastadda med den goda tonens former.

I all synnerhet är en sådan säkerhet i umgängesformerna en nödvändig förutsättning för de unga flickorna för att kunna göra lycka inom sällskapslivet. Visserligen fordrar världen även av den unge mannen en sådan säkerhet, men den dömer dock i detta avseende mycket mildare om honom än om den unga flickan. Man ser gärna emellan fingrarna med ett och annat och ger honom tid att avhjälpa möjligen befintliga brister i detta avseende.

Något, som man icke nog kan rekommendera för unga män, som nyss inträtt i sällskapslivet, är att gentemot äldre herrar noga iakttaga åhörandets konst. Den, som förstår att skicka sig som en uppmärksam åhörare, förvärvar sig därmed förmäns välvilja och kanske också månget gynnsamt tillfälle för sin egen framtid. Däremot finns det intet, som så hindrar en yngling i hans framåtsträvande som en utpräglad motsägelseanda.

Först med presentationen börjar personen ifråga sällskapligt existera för oss. Den, för vilken vi ej äro presenterade, och som oaktat upprepade sammanträffanden ej låter presentera sig, den känna vi icke och hälsa icke på honom. Men i och med presentationen är bekantskapen gjord, och vi ha rättighet att tilltala honom, hälsa på honom och besöka honom.

För presentationen gäller i huvudsak följande:

Herrarna presenteras alltid för damerna. Höga statsämbetsmän och ärevördiga herrar utgöra dock undantag härifrån, i det att alla såväl damer som herrar böra presenteras för dem. I övriga fall gäller både bland herrar och damer, att den yngre eller den, som står lägre i rang, presenterar sig själv eller låter presentera sig. Presenterar man en person för en annan, nämner man den presenterades namn först.

Om man inträder i ett sällskap, där för oss obekanta personer finnas, låter man genast presentera sig. Är man en äldre herre eller dam, väntar man att de ifrågavarande personerna presenteras av herrn eller frun i huset. Skulle dessa vara förhindrade, anmodar man någon bekant att godhetsfullt utföra detta. Den ombedde uträttar uppdraget allt efter de ifrågavarande personernas rang, ålder och kön. Vanligen verkställer han presentationen utan några inledande ord, i det han med en lätt handrörelse pekar på den yngre eller i rang lägre herrn och samtidigt säger hans namn, varefter han med en liknande handrörelse pekar på den motstående och nämner hans namn. 

För att förebygga misstag och förväxling bör man uttala titlar och namn så tydligt som möjligt. Därmed ger man också parterna anknytningspunkter för ett samtal, ty när presentationen är undanstökad, växlar man gärna några ord, och därvid är det den äldres eller damens sak att börja samtalet. De presenterade se också gärna, att den, som föreställt dem, med några ord förmedlar konversationen dem emellan, men sedan han väl fått samtalet i gång, drager han sig undan. Presenterar man en person för flera på en gång, nämner man först dennes namn och därefter namnen på alla de närvarande, varvid man börjar med den värdigaste i sällskapet och därefter fortsätter med de övriga utan åtskillnad till rang och stånd.

I vissa fall kan en ensidig presentation förekomma. En ung man t.ex. önskar bli föreställd för en äldre herre av hög rang eller stor ryktbarhet. I detta fall nämner man endast den unge herrns namn men däremot icke den äldres. Man förutsätter nämligen, att detta är allmänt bekant.

Att låta presentera sig för en annan är att visa denne en uppmärksamhet. Om man därför genom att titta bort söker undvika presentationen, gör man sig skyldig till en grov sällskaplig ohövlighet, som kan djupt såra.

På resor i järnvägskupéer o.d. förfar man mera godtyckligt, ty där saknas ju allt yttre tvång, och varje sällskaplig anledning till närmare bekantskap. Har man inlåtit sig i samtal med en person och erfar, att man har gemensamma intressen, och känner sig genom ett vänskapligt tillmötesgående dragen till densamma, då kan man, om man är den yngre av de båda parterna, fråga: ”Tillåter Ni, att jag presenterar mig för eder? Mitt namn är …” Den på det sättet tilltalade bör också nämna sitt namn eller lämna sitt kort, såframt han icke har något tvingande skäl att förbliva obekant.

30: HÅLLNINGEN I DET ALLMÄNNA

Med uttrycket ”hållning” beteckna vi alla de egenskaper, som utmärka den bildade människan. Om vi säga om en person, att han har en god hållning, så mena vi, att han är en väluppfostrad, bildad man, vars sällskap vi gärna uppsöka. En människas moraliska egenskaper utöva utan tvivel ett stort inflytande på hållningen, ty personer med böjelse för dåliga seder och laster ha sällan en god hållning: Däremot ha de intellektuella förmögenheterna litet eller intet att skaffa härmed.

Den goda hållningen förvärvar man huvudsakligen genom observation och efterhärmning och genom att vänja sig vid självbehärskning. Uppfostran, hur god den än är, är ej ensam i stånd att utan tillhjälp av sällskapet självt skänka en fullkomligt god hållning, men denna egenskap är lätt förvärvad av den, som haft förmånen av, en god uppfostran med dess tillägnande av den goda tonens former. God hållning skänker behag, förvärvar förnöjelse och utmärkelse hos både fruntimmer och herrar. De medel, genom vilka den kan förvärvas, äro mycket enkla. Man iakttager först sig själv och jämför sig sedan med, andra, varvid det snart visar sig, om någonting fattas, eller om någonting behöver ändras eller förbättras. Vill man hastigt uppnå det åsyftade målet, måste man flitigt uppsöka goda sällskap och otvunget röra sig inom dem.

Här nedan anföres några exempel på vad god hållning bör sträva att undvika.

Unga damer skola, då de sitta, bemöda sig om en ledig kroppsställning och icke luta sig tillbaka mot ryggstödet, ty detta är en bekvämlighet, som mera passar en framskriden ålder, som kan vara i behov av ett stöd för kroppen. Ej heller få de genom att böja kroppen framåt bringa stolen i en vaggande rörelse. En ung dam borde aldrig göra sig skyldig till den ovanan att lägga benen i kors det ena över det andra. Detta är först och främst oskönt och giver dessutom hela kroppen en sned ställning och kan också medföra ställningar, som knappast äro förenliga med full anständighet. Naturligtvis gäller det också för unga karlar att iakttaga ett anständigt skick, då de sätta sig ner. Den som i damers närvaro sätter sig grensle på en stol eller under ett samtal sticker händerna i byxfickorna, ådrager sig förebråelser för brist på bildning. Undvik att stödja armbågen på bordet, ty det gör intryck av bondaktighet. Det anses ej heller passande att stödja huvudet i handen. Ett oroligt krångel med fötterna eller trummande med fingrarna är icke blott opassande utan kan också vålla de övriga i sällskapet ett direkt obehag. I synnerhet lida nervösa personer av ett sådant. 
Att vid inträdet i ett rum kunna utföra en lugn och god bugning är en skicklighet, som varje ung man bör bemöda sig om att förvärva liksom också den kanske ännu svårare saken, att innan han avlägsnar sig, kunna säkert och skickligt taga avsked.

I detta sammanhang bör också framhållas, att damernas inflytande på herrarnas hållning är mycket betydande. Om i ett sällskap, där även damer finnas, den rådande tonen blivit alltför fri, så äro icke sällan damerna själva skuld därtill. De ha icke förstått att med riktig takt avvisa de små otillständigheterna i början, och därmed har djärvheten hos de herrar, som antagit den friare tonen, till tagit. Den kvinna däremot, som strängt rör sig inom den goda tonens oantastliga former, behöver i allmänhet inte befara, att någon gör försök att överskrida gränsen för det grannlaga beteendet. Ett sådant uppträdande förlänar henne en nimbus, som är rent av ogenomtränglig. Den bildade mannen anslår inför ett sådant tillmötesgående samma ton och känner sig icke därav sårad eller frånstött. Tvärtom stiger hans aktning för en sådan kvinna och från aktning till beundran är blott ett helt litet steg.

Man bör komma ihåg, att det för iakttagandet av en god hållning icke finnes något bättre föredöme än en bildad kvinna. Framför allt kommer hennes bildande inflytande att göra sig särskilt gällande hos sådana män, som själva känna, att det på grund av vårdslösad uppfostran fattas dem den nödvändiga säkerheten att uppträda i bildat sällskap. Det finns intet, som så fort och säkert leder till målet, som umgänget med ett bildat fruntimmer.

Av stor vikt är också, att den goda hållningen icke försummas inom den närmare umgängeskretsen. Att anse denna vara sådant, som endast behöver iakttagas inom sällskapslivet, är ett stort misstag. I förhållandet mellan man och hustru, syster och broder får ej förtroligheten gå därhän, att man överskrider den gräns, som aktningen för det andra könet uppdragit för oss. Återhållsamhet, hövlighet och uppmärksamhet böra härvidlag iakttagas likaså noggrant som gentemot främmande personer.

31: BESÖK.

Besök är ett uttryck för hövlighet, och vid avläggande av sådant har man att i möjligaste mån ställa sig till efterrättelse de bestämda regler, vilka den goda tonen även här fastställt. Man får icke alltid härvidlag blott följa sitt hjärtas dragning.

Det gäller att i detta liksom i alla andra avseenden icke göra varken för mycket eller för litet. Ett underlåtet besök kan tydas som ohövlighet, liksom ett besök i otid kan utläggas som efterhängsenhet. En noggrann kännedom om formerna härvidlag är därför av största vikt.

Vad tiden för besöks avläggande beträffar, bör denna rätta sig efter tiden för middagsmålets serverande, och den blir därför olika inom olika samhällsklasser. Om man inom en familj äter middag mellan 4 – 5, så kan tiden från 12 till 3 anses såsom den mest passande för besök. I familjer, där man äter middag vid 2-tiden, gör man sina besök mellan 12 – 2. Damer kunna också använda eftermiddagarna mellan 3 – 5 härför.
Förmiddagstimmarna däremot äro uteslutande reserverade för herrarna och deras affärer liksom aftontimmarna för familjen och dess närmare bekanta, för bjudningar o.d. Naturligtvis gives det från dessa regler många undantag inom olika kretsar, i olika städer och provinser. De ha också avseende endast på sådana besök, som man avlägger mera ur ren hövlighetssynpunkt utan att vara närmare vänner. Med släktingar och goda vänner tar man det helt naturligt inte så noga. Deras besök äro lika kärkomna även på andra tider, ja, i många fall kanske ännu angenämare. Större helgdagar väljer man icke gärna för sina besök. Då skall man vara bjuden eller åtminstone stå på mycket förtrolig fot med familjen ifråga. Dagarna före de stora högtiderna äro också olämpliga, ty då pågå ju alltid förberedelser, med hänsyn till vilka ett besök då kommer olägligt.

Som allmän regel gäller, att man för att undgå att väcka anstöt på förhand bör göra sig underrättad om de personers levnadsvanor, vilka man ämnar besöka.

Besök i affärsangelägenheter falla naturligtvis icke under dessa allmänna regler, utan för dem gälla den vanliga affärstiden, vid vilken en affärsman alltid bör vara att träffa.

Man behöver icke nödvändigt ha någon särskild anledning för att avlägga ett besök, ty bland socialt likstående gäller besöket som en uppmärksamhet och en önskan att träda i varaktig förbindelse med oss. Skulle det vara så, att vi icke dela denna önskan, ha vi helt enkelt att på lång tid uppskjuta motbesöket, vilket annars gäller som regel. Personen ifråga får därigenom en uppfattning om vårt tänkesätt och undviker vidare närmande. Rättigheten till ett besök förefinnes således alltid, kan man säga. I alla händelser uppkommer den genom ömsesidig presentation på tredje ort. Det tillkommer härvid den yngre eller mindre förnäme att taga första steget, och han kan vara viss om att han snarare kan väcka anstöt genom underlåtenhet än genom överdrift.

Även från den regeln, att ett besök alltid fordrar ett motbesök, kan det givas undantag. Så är det tillåtet att äldre gentemot yngre, förnämare gentemot ringare folk ersätter det skyldiga motbesöket med en bjudning eller med en uppmaning att upprepa besöket.

Händelser av allvarlig natur, såsom sorg, sjukdom, resor o.d. kunna förhindra motbesöket på en längre tid eller helt och hållet omöjliggöra det.

Är man mycket angelägen om en fortsatt förbindelse, visar man detta bäst genom att icke dröja allt för länge med det motbesök, som man är skyldig att göra.

Skyldighet att avlägga ett besök inträder också i ett sådant fall, då vi bli inbjudna i en familj, där vi ej förut hälsat på. Någon av dagarna före bjudningen infinner man sig då i familjen och presenterar sig, liksom det också åligger oss att ett par dagar efter festen göra ett besök, och detta även i det fall att vi blivit förhindrade att deltaga i densamma. Vid besök i ett hus behöver man ej urskulda sig därför och ej heller får man giva sken av att en tillfällighet fört oss dit. Sådana maner röja endast obekantskap med de sällskapliga formerna.

Träffa vi icke den person, som vi söka, böra vi lämna vårt visitkort. Att underlåta detta strider mot den goda tonen, och vårt besök betraktas icke som något besök alls. Visitkort spelar för övrigt en så betydande roll i sällskapslivet, att varje bildad människa alltid borde vara försedd därmed. I många fall bör visitkortet avlämnas, redan då man anmäler sig till ett besök. Om betjänten eller jungfrun, som öppnar dörren, ej känner den besökande, frågar hon kanske, vem hon får lov att anmäla, och har den besökande då icke ett vanligt och lättfattligt namn, kan han vara övertygad om att detta icke uppfattas rätt. Att ännu en gång fråga därefter har betjänten i regel inte mod till, och så kan på det sättet de löjligaste misstag uppkomma. Det är likaledes pinsamt för oss att t.ex. vid en hemkomst få veta, att en person varit och sökt oss, men att tjänsteflickan glömt hans namn. Allt sådant obehag förekommes därigenom, att man avlämnar sitt kort. 
Då man anmäler sig till besök i en familj, bör man angiva, vilken besöket gäller: antingen herrn eller frun eller bådadera. Om en herre uppvaktar frun i huset, får han ej underlåta att också fråga efter hennes man, ty hans besök gäller också herrn i huset, även om det egentligen göres frun. Frågar man däremot endast efter herrn och icke särskilt efter frun, så uppfattar hon besöket såsom gällande endast hennes man.

Blir ett anmält besök antaget, lämnar man ytterrock, galoscher, paraply eller käpp i det yttre rummet eller tamburen men tager hatten med sig in, ty i gott sällskap är det brukligt att man gör besök med hatten i hand. Har tjänsteflickan däremot fått tillsägelse att taga den besökandes hatt, lämnar man den ifrån sig.

Den besökande mottages av frun i huset, i det hon reser sig från sin plats, uttalar några välkomstord och bjuder honom sitta ner. Därvid iakttager han, att han ej sätter sig i soffan utan på en stol bredvid och placerar sig så, att han ej vänder ryggen till någon i sällskapet.

Är det första gången han avlägger besök i huset, bör han med några få ord uttrycka sin tacksamhet för den godhetsfullt meddelade tillåtelsen. Då han tar avsked, är det herrns plikt att be honom upprepa besöket, och efter den grad av vänlighet, denne därvid inlägger i inbjudningen, har den besökande att avgöra, hur ofta han bör förnya sina påhälsningar. 
Att toaletten för besöken måste vara sorgfälligt vald faller av sig självt. I frack behöva dock icke herrarna uppträda, så framt icke besöket gäller höga förmän eller mycket förnämt folk.

En viktig sak är, att man förstår att rätt avväga besökets varaktighet.

Det första enkla besöket bör ej räcka längre än en kvarts timma. Känner man på sig, att samtalet börjar gå trögt och vill avstanna, är detta tecken på att man bör avsluta sitt besök. Att då söka leda samtalet in på ett nytt ämne är icke lämpligt och detta allra minst, om man står inför en förman. Då man avlägsnar sig, gör man en regelmässig bugning, går därefter med avmätta steg till dörren, där man förnyar bugningen, samt tillser, att man ända till sista ögonblicket förblir med ansiktet vänd mot värden.

För besök hos damer gälla ungefär samma regler.

Konversationen är emellertid vid sådana besök mindre bunden, men man får dock undvika att alltför mycket underhålla sig med de yngre damerna, vilket lätt kan väcka uppseende. Man får icke glömma, att man i första hand är skyldig värdinnan sin uppmärksamhet. Skulle en annan person under vår närvaro komma på besök till familjen, få vi icke fördenskull genast taga avsked, ty det skulle verka pinsamt på den inträdande, att vi liksom flydde för hans skull. Men å andra sidan få vi icke dröja så länge, att den senare går före oss.

Den sistkomne kan ha någonting att meddela värdfolket, varvid vår närvaro kunde vara störande. Sådant bör man alltid i dylika fall förutsätta.

En annan sak är det, om den sistkomne endast utber sig ett kort affärssamtal med värden, i vilket fall den senare nog uppmanar oss att stanna kvar och vid återkomsten ber oss om ursäkt för det lilla avbrottet.

Vad man i detta sammanhang särskilt bör lägga på minnet är detta, att ingenting är tråkigare än besök, som aldrig vilja ta slut. Pratsjuka personer kunna som besökande bli ett verkligt huskors, och man blir gladare, när de gå, än då man ser dem komma.

Följer man en besökande till dörren, får man icke strax tillsluta den bakom honom utan dröjer därmed, tills han försvunnit ur vår åsyn, varefter dörren sakta stänges.

32: BJUDNINGAR.

Till våra familjefester inbjuda vi personer, med vilka vi stå i vänskaplig förbindelse. Bjudningarna bilda liksom höjdpunkten i det sällskapliga umgänget och äro plikter, som den, vilken sällskapligt umgås med sina medmänniskor, har att uppfylla. Blir en inbjudan icke antagen, får man ej tolka detta som likgiltighet eller hänsynslöshet mot oss, även om orsaken därtill icke skulle vara angiven. Nödvändiga göromål, resor o.d. kunna hindra den inbjudne att deltaga i festen, eller också kan en annan före oss ha utfärdat en inbjudning, till vilken han redan sagt nej, ty den goda tonen fordrar nämligen, att, om man avslagit inbjudan till en fest, man icke deltager i en annan på samma dag.

Man får icke heller underlåta att bjuda en person av fruktan för att han måhända icke kan komma. Sådant kan rent av väcka anstöt. Låt oss ta ett exempel. Vi ha umgåtts med en person på ett sådant sätt, att han har skäl att vänta sig en sådan uppmärksamhet från vår sida, men nu uteblir inbjudningen av fruktan för att han ej kan infinna sig. Han har rättighet att i detta se icke blott försummelse utan också vår önskan att hålla umgänget med honom inom gränserna för vanlig hövlighet. Av denna anledning böra vi därför avlämna bjudningen, även om vi med bestämdhet veta, att densamma kommer att bli avslagen. Ingen kan då göra oss den förebråelsen, att vi underlåtit en hövlighetens plikt.

Formen för inbjudningen är olika, allt efter som festen är större eller mindre. Ju större resten är, desto förr avsänder man bjudningarna. Följande uppgifter kunna tjäna som vägledning. För baler omkring fjorton dagar förut, för mindre danssällskap sex till åtta dagar, för middagar och supéer fyra till sex dagar förut, för mindre danssällskap sex till åtta dagar och för mindre kaffebjudningar två till fyra dagar.

Man överlåter åt vars och ens fria godtycke att antaga bjudningen. Att enträget bedja därom anses icke för artigt. Visserligen kunna vi betyga personen, hur gärna vi önskade att se honom hos oss, men vår önskan får icke överskrida formen för den hövliga bjudningen. Inbjudningen verkställes antingen personligen eller skriftligen. Det förstnämnda sättet är synnerligen lämpligt i det fall, då man är skyldig den person, som man tänker inbjuda, ett besök. Betjänar man sig av det andra sättet, skickar man en liten biljett, avfattad i korta ordalag och med vänlig anhållan om svar.

33: VÄRD OCH GÄST.

Under denna rubrik vilja vi tala om sådana påhälsningar, som göras för längre tid. Här rör det sig således om de plikter, som äro förknippade med gästvänskapen, och som åligga såväl den, som utövar gästvänskapen, som den, 
vilka åtnjuter densamma.

Det är uppenbart, att en vistelse på flera dagar under samma tak måste ställa andra krav på både värd och gäst, än vad ett kort besök, en supé eller ett samkväm kan göra. Under en sådan påhälsning lär man ofta bättre känna sina vänners karaktär, än man är i tillfälle att göra under en lång tids vanligt umgänge. Vid ett samkväm på några timmar kunna de sällskapliga egenskaperna, en god sällskapston, ett angenämt lynne, god hållning och ett älskvärt och tillmötesgående sätt, lätt bibehålla sig, men vid längre besök, då dagens omsorger, husets göromål och livets allvar bereda många hinder, sättas de ofta på alltför hårda prov. Vi kunna då stundom få lära känna våra vänner från en sida, som överraskar oss.

Äger familjen ett särskilt gästrum, är det värdens plikt att genast ställa detta till gästens förfogande. Detta behöver ej vara storslaget möblerat, då ju husets alla rum stå öppna för honom, men där måste dock finnas vissa nödvändiga saker. Därtill hör förutom säng och kommod med tillbehör ett litet bord med skrivställ samt en behaglig länstol eller soffa. Är gästen en gammal person måste man vara ännu angelägnare om att ingenting fattas, ty hos gamla personer har som bekant bekvämligheten ofta blivit en andra natur.

Värden bör göra sig underrättad om sin gästs, vanor och söka att förekomma hans önskningar, så att han så litet som möjligt känner saknaden av det egna hemmet. Men å andra sidan åligger det gästen att anpassa sina plägstoder efter det främmande hemväsendet, så att han icke förorsakar sitt värdfolk onödigt mycket besvär, ty i stort sett får icke gästens närvaro vålla något avbräck i husets vanliga förrättningar. Äro däremot flera gäster på en gång närvarande, bli naturligtvis större förändringar i den vanliga dags indelningen nödvändiga. I ett sådant fall måste värden, så länge han utövar gästvänskapen, av hövlighetsskäl uppoffra en del av sina egna vanor. Men därvidlag gäller det för värden att icke göra några förändringar för enbart en bland gästerna, ty ett sådant förfaringssätt skulle vara att tillbakasätta de övriga. Lika ohövligt av honom mot de redan närvarande gästerna vore det, om han med hänsyn till en nykommen gäst sökte förändra de redan införda vanorna. En framstående levnadsställning, en hög ålder eller någon känd kroppskrämpa hos den nykomne skulle naturligtvis kunna rättfärdiga ett sådant förfaringssätt. Man låter gästen själv bestämma tidpunkten för sin ankomst och avresa. Det anses i bög grad opassande, om värden lägger sig i dessa saker. Man förutsätter nämligen hos gästen så mycket levnadsvett, att han icke genom en allt för långvarig vistelse faller värden till för stort besvär.

Även om man blir uppmanad att förlänga besöket, bör man taga sin taktkänsla till råds och avgöra, om man har att betrakta detta som något annat än en ren hövlighetsplikt av värdfolket. Men å andra sidan får man icke genom en för tidig avresa förkorta den för besöket begärda tiden. Det vore att visa sig ohövlig mot de andra gästerna, och för värden själv kunde det rent av innebära en förolämpning. Sådant får man därför icke utan mycket tvingande skäl företaga sig.

Till gästvänskapens plikter hör vidare, att värden så vitt möjligt besparar sina gäster varje utgift. Blir besöket längre, än man från början beräknat, kan lätt obehag uppstå för gästen genom brist på rena linnesaker och dylikt. Det faller då av sig självt, att värden avhjälper den bristen. Men det bör ju i ett sådant fall ligga i gästens intresse att så sparsamt som möjligt använda det, han har med sig för att slippa att mottaga dylika artigheter.

Vid avresan har gästen att komma ihåg, att tjänstefolket, som haft extra arbete för hans skulle, skall ha drickspengar. Beträffande deras storlek låter ingen bestämd norm uppställa sig. Man tager hänsyn till besökets långvarighet och det besvär, betjäningen haft för vår skull. Drickspengarna behöva ej vara så stora, att de se ut som betalning, men de skola givas utan knussel.

Efter återkomsten till det egna hemmet skriver man till värdfolket och tackar för den gästfrihet, man åtnjutit. Detta kan visserligen ske tämligen kortfattat på ett brevkort, men man visar givetvis större artighet genom att skicka ett utförligare brev.

34: DANS OCH BAL.

Förmågan att kunna dansa är ett nödvändigt villkor för var och en, som vill inträda i societetslivet. Det är nu en gång så, att dansen anses som ett av ungdomens förnämsta nöjen, och den som i unga år visat förakt för denna konst och ej lärt sig densamma torde mer än en gång få höra, att detta betraktas som en brist i uppfostran.

Man anser dansen höra till de plikter, som en ung man stillatigande åtager sig, när han inbjudes till ett sällskap, och är han känd som en god dansör, kan han vara övertygad om, att det i de flesta fall är för dansens skull, som han blivit hedrad med en inbjudning. I varje fall kommer han tack vare denna färdighet att föras in i vida talrikare kretsar, och kanske komma därigenom även sådana kretsar att öppnas för honom, till vilka tillträdet annars skulle kostat honom åtskillig möda. Och för en ung man, som önskar röra sig inom sällskapslivet, har detta sin stora betydelse.

Har värdinnan inbjudit en ung man huvudsakligen för dansens skull, och han likväl icke dansar, så kan han vara övertygad om att hon ångrar, att hon inbjudit honom, och han torde sannolikt icke komma ifråga vid nästa bjudning. En inbjudan till bal förutsätter ju alltid dans. Blir en person, som i allmänhet icke dansar, inbjuden till en sådan, bör han naturligtvis avböja, i all synnerhet om han vet, att inbjudaren icke kände till hans klena förmåga i dans.

Kan man däremot förutsätta motsatsen, ställer sig saken annorlunda, ty då gäller inbjudningen personen icke dansören.

Är det brist på kavaljerer, får ingen av herrarna undandraga sig deltagandet i dansen, och härvidlag måste man se till, att man icke på något sätt ger intryck av att det är en påtvingad förpliktelse, man därmed fullgör. Önskar man att i sällskapet vara omtyckt och eftersökt, bör man med liv och lust hängiva sig åt nöjet. En viktig sak är också, att man väljer sina damer utan åtskillnad.

Ett oeftergivligt villkor för varje ung man, som vill röra sig inom sällskapslivet, är, att han lär sig ordentligt utöva dansandets konst, ty den herre, som dansar dåligt, bereder de dansande damerna i sällskapet ett mycket minimalt nöje. Ja, han kan bliva ett riktigt huskors för dem, ty med sin dåliga dans vållar han sin dam icke blott en onödig och obehaglig ansträngning utan utsätter också henne för den uppmärksamhet och det löje, som åskådarna så lätt ägna en dåligt utförd dans. Däremot måste det kännas dubbelt angenämt för en dam, om hon erfar, att åskådarnas blickar med välvilja följa hennes rörelser.

En herre bör därför anförtro sig åt en danslärare, även om det icke kan bli mer än för en kort tid. Mången har ganska lätt för att lära sig dansa och torde ej behöva mer än en kort tids undervisning. Äldre personer däremot, för vilka det i allmänhet är svårare, torde icke ha lust att uppträda som dansare i sällskap och på baler, förrän dansläraren förklarat, att de inhämtat konsten i fråga.

Även för tinga damer är undervisning i danskonsten att rekommendera, ehuru dessa i allmänhet ha så lätt för att lära denna konst, att särskilda lektioner i densamma i vissa fall kunna synas överflödiga. Danslektionerna äro dock att föredraga, ty med avseende på hållning och rörelser giva de en säkerhet, som genom enbart övning i själva danssalen först småningom kan vinnas och mången gång icke utan oangenäma erfarenheter.

Vid varje familjefest, där dans förekommer, tillhör det herrn i huset eller hans söner att åtminstone en gång bjuda upp varje dam i sällskapet. Varje inbjuden gäst åligger det vidare att under kvällens lopp dansa med frun i huset och hennes döttrar. Det anses som en stor förseelse att försumma denna hövlighet.

Enkla men artiga uttryck användas, då man bjuder upp. Är damen, som uppbjudes, redan upptagen för den ifrågavarande dansen, så att hon måste avböja, bör detta ske på ett förbindligt sätt. Damen i fråga bör sedan taga sig väl i akt, ty hon kan vara förvissad om, att den avvisade kavaljeren lägger märke till, huruvida avslaget gällde hans egen person eller icke. Skulle hon avvisa en dansör utan att hon blivit uppbjuden av någon annan, måste hon avstå från den ifrågavarande dansen, ty, annars skulle hon grovt förolämpa honom.

På en större bal bör alltid en dam vara försedd med danskort, på vilket hon för varje gång skriver upp namnet på sin dansör. Därigenom riskerar hon aldrig att glömma, att hon blivit uppbjuden.

Skulle hon ha råkat ut för missödet att hava glömt en annan herres uppbjudning och står färdig att börja dansen med en annan, då den förstnämnde kommer och erinrar henne om hennes tidigare löfte, så måste hon uppriktigt bedja om ursäkt. Att självförvållat bliva försatt i en sådan belägenhet är ytterst pinsamt. Bäst är det i ett sådant fall att helt avstå från dansen ifråga, eller också kan hon bevilja den herre, vars uppbjudning hon glömt, någon extra tur. I alla händelser är en sådan belägenhet så pinsam, att varje dam borde strängt vinnlägga sig om att undvika detsamma, något som också helt och hållet ligger i hennes makt att göra.

Är uppbjudningen antagen, har kavaljeren att vid de första tonerna av melodien, som i regel först angives med några få takter, skynda fram till sin dam. Han stannar framför henne och med en bugning erbjuder henne sin högra arm, vilken hon fattar. Damens plats är alltid på kavaljerens högra sida såväl vid förandet som under själva dansen.

Skulle det under dansen bliva nödvändigt att göra en paus, emedan damen blivit allt för andfådd, får kavaljeren se till, att uppehållet göres vid eller i närheten av den plats, där han hämtade henne. När dansen är slut, bjuder han henne ånyo sin arm och för henne tillbaka till den plats, hon innehade förut. Här skiljer han sig från sin dam med en djup bugning, som hon besvarar på samma sätt. Hon tager därefter plats, och han avlägsnar sig.

I det fall, att balsalen är mycket stor, kan det gå för sig, att kavaljeren gör en rond med sin dam, för att hon skall få litet svalka, innan han för henne tillbaka till platsen. Detta sätt får dock inte övergå till ett verkligt promenerande, som är opassande.

De unga herrarna å sin sida böra vara angelägna om att på baler iakttaga stor försiktighet gentemot sina damer. Balfriheten kan lätt förleda dem till ett ”låtgåsystem”, som kan ådraga dem åtskilligt obehag, om icke annat så lindriga tillrättavisningar av fint bildade damer. Sträng förbehållsamhet i takt och handlingssätt är att rekommendera. Samtal under själva dansen bör undvikas, om kavaljeren icke vet, huruvida sådant senteras eller icke. Somliga damer tycka inte alls om detta, under det att andra äro intresserade därför. Ett samspråkande under dansen förutsätter i alla fall en viss grad av närmare bekantskap eller förtrolighet.

Kavaljeren har vidare att taga sig i akt för att han icke rörer sådana saker, som damen håller i händerna, såsom bukett, solfjäder, näsduk och dylikt. Han bör vinnlägga sig om den strängaste grannlagenhet, och ju aktningsfullare han uppträder gentemot damerna, i desto högre grad åtnjuter han deras aktning.

Inträffar det till exempel att solfjädern genom hans förvållande går sönder, är det hans skyldighet att ombesörja, att den blir lagad. Skulle den ej kunna lagas, bör han ersätta den med en ny, men denna skall vara den förra så lik som möjligt. Om han till exempel ersatte en enkel solfjäder med en dyrbar, skulle damen ifråga kunna känna sig sårad av detta, ty hon kunde då misstänka, att han med avsikt brutit sönder den för att bliva i tillfälle att skänka henne en present.

Om en herre glömde att till dansen avhämta en dam, som han bjudit upp, skulle han göra sig skyldig till en fruktansvärt stor taktlöshet och ådraga sig icke blott damens berättigade harm utan även hela sällskapets skarpaste ogillande. Hur otroligt det än låter, förekomma dock dylika oskickligheter allt emellanåt.

Har en dam haft oturen att ej bliva uppbjuden, så bör hon med lugn bära detta missöde. Hur smärtsamt det än kan kännas, får hon dock inte med ett enda drag i sitt ansikte förråda missräkningen eller röja det dåliga lynnet. Hon bör sträva efter att giva det intrycket, att hon med lika stor glädje deltager som åskådarinna.

35: OM UMGÄNGET MELLAN HERRAR OCH DAMER.

1. Den aktning, som mannen är skyldig kvinnan, skall utgöra den grundval, på vilken herrarnas uppförande mot damerna bör vila. Medeltidens kvinnodyrkan, som ofta tog sig rent löjliga uttryck, såsom då en riddare drog ut för att företaga de mest våghalsiga färder till sin dams ära, denna har visserligen försvunnit i vår tid. Men den goda kärnan, som fanns i detta högaktande av kvinnan, har likväl blivit, kvar, och nordbons sätt att ära kvinnan överträffar än i dag den ofta ytliga riddartjänst, som utövas bland andra folk.

Graden av en persons bildning låter sig alltid med säkerhet bedömas av det sätt, varpå han bemöter kvinnor. En herre, som vill göra anspråk på bildning, får aldrig glömma att gentemot damer uppträda på ett förekommande och älskvärt sätt. Han bör vinnlägga sig om att visa hövlighet, artighet och tjänstaktighet mot alla utan undantag. Han får sålunda icke inskränka denna sin älskvärdhet endast till dem, som naturen utrustat med ett fördelaktigt utseende. Det gives alltid talrika tillfällen, då han kan förvärva sig deras tacksamhet, och dessa bör han ej försumma att utnyttja, om han i damernas ögon vill gälla för att vara en älskvärd karl.

Han hör emellertid aldrig visa sig fjäskig, ty på det sättet kan han ådraga både sig själv och den dam, som är föremål för hans tjänster, mycket obehag. En alltför stor tjänsteiver tillskrives så lätt falska bevekelsegrunder av medmänniskorna, som med skarpt öga bevaka umgänget mellan de båda könen.

Har en sådan misstanke blivit väckt, kan det vara mycket svårt att åter skingra densamma, och den kan vålla isynnerhet damerna obehagliga följder.

2. Givetvis ha även damerna åtskilligt att iakttaga i detta avseende. De kunna så avpassa sitt uppförande, att en sådan misstanke omöjligen kan uppstå, och en dam har i detta hänseende att vaka över sig ännu strängare än en herre.

Tillbakadragenhet i såväl ord som hållning bör vara en utmärkande egenskap för en dam, men hon får icke driva denna därhän, att hon genom stolta miner och isande köld avskräcker herrarna, i vilket fall deras riddartjänst omöjliggöres. Sådant vore långt ifrån kvinnligt och skulle inte alls stå i överensstämmelse med den hövlighet, som även damerna äro skyldiga att bevisa herrarna. 
Det är en förseelse mot den goda tonen, om en dam icke mottager de små tjänster, som en herre erbjuder henne. Hon är skyldig honom hövlighet och tacksamhet, men hon behöver ej på något särskilt sätt utmärka honom. Men hon gör ej heller särskilda anspråk på att bliva betjänad. En dam kan mottaga tjänster utan att behöva besvara dem. Om hon till exempel tappat ett föremål, motsätter hon sig icke, att en herre tager upp det, och överräcker det till henne, men själv behöver hon icke visa honom samma tjänst, om han råkar tappa något.

En dam kan även i vissa fall oavsiktligt få mottaga främmande herrars tjänster. Det är nämligen mannens plikt att över allt med hjälpsam hand bistå damer utan hänsyn till, om de äro gamla eller unga, vackra eller fula.

En herre kommer promenerande och får till exempel se, att det faller sig besvärligt för en dam att öppna en vagnsdörr. Han skyndar genast fram och erbjuder sin tjänst. En annan gång kanske han är i tillfälle att räcka henne sin hand vid nedstigandet från en vagn. Det vore dåraktigt av damen i fråga att icke mottaga sådana tjänster.

Vad gentlemannen i sådana fall har att vänta är endast ett vänligt ”tack!” Han lyfter enkelt på hatten och avlägsnar sig med en bugning, såsom bland bildat folk är brukligt.

En dam, som avslår sådana små riddaretjänster, ger därmed bevis på en alltför stor stränghet, och det röjer även en viss portion egenkärlek. Högmod och stolthet äro vid sådana lika litet som vid några andra tillfällen på sin plats.

Om en dam, som avslagit den av en herre hövligt och ridderligt erbjudna armen, sedan låter föra sig aven annan, så har hon därmed tillfogat den förste en grov förolämpning.

Befinner sig en herre i sällskap med ett par, som går arm i arm, så bör denne gå på damens andra sida, men han får aldrig erbjuda henne även sin arm. Skulle sådant likväl förekomma är det damens skyldighet att tackande avslå erbjudandet. En dam, som går arm i arm med två herrar, erbjuder en löjlig åsyn. Det verkar mycket simplare och löjligare än om man får se en herre med en dam under vardera armen. Att sådant som detta kan få förekomma som skämt vid ett lustparti eller i ett otvunget, glatt samkväm, är en helt annan, sak. I ett sällskap eller på en promenad får det emellertid under inga förhållanden förekomma.

3. På gatan och under promenader är stor, försiktighet att rekommendera i umgänget mellan herrar och damer. Det är i högsta grad oförsiktigt av en dam, om hon på gatan låter ledsaga sig av en herre, som hon icke känner, och det är icke passande, även om hon någon gång flyktigt sammanträffat med honom i ett sällskap. Skulle han vara så oblyg, att han stannar och talar med henne eller vill ledsaga henne, bör hon fortast möjligt söka finna en förevändning att avlägsna sig från honom.

4. Även konversationen mellan herrar och damer kräver försiktighet från båda hållen och icke minst från herrarnas sida. Det finns åtskilligt, som kan intressera herrar sins emellan, men som måste vara uteslutet från ett sällskap, där det även finns damer. Stor finkänslighet hos männen är härvidlag nödvändig, för att de genast skola kunna märka, om samtalsämnet väcker oangenäma känslor hos det kvinnliga sällskapet. Är detta fallet, får man icke dröja därvid utan hastigt övergå till ett annat ämne:

Det kan dock inte förnekas, att många kvinnor vilja giva sig skenet av kvinnlig grannlagenhet genom att visa en snarstucken ömtålighet beträffande samtalsämnen. I många fall är säkert detta ett sätt att hyckla vekare känslor, än de i själva verket hava. Många människor låtsa sig hava ömtåliga nerver och tro, att de därigenom verka förnäma.

Man bör i varje fall undvika att föra samtalet in på sådana saker, som framkalla antingen verkliga eller låtsade oangenäma känslor. Har det genom någon särskild omständighet tagit denna vändning, bör man genast avbryta detsamma. Damerna ha mycket svårt för att förlåta en herre dylika osympatiska samtal, och dessa bringa honom i vanrykte för ogrannlagenhet.

En allmän regel för en herres uppförande mot densamma är, att han bör taga sig i akt för all överdrift. Denna gäller även konversationen. Allt övermått av pris och berömmande lovord bör undvikas i samtalet. Det är oriktigt att förutsätta, att damerna jämt och samt vilja bliva överhopade med smicker. Visserligen finns det fruntimmer, på vilka även det mest intetsägande smicker göra ett behagligt intryck, men detta röjer antingen ett inskränkt förstånd eller brist på bildning. Det kan också vara tecken på inbilskhet.

I gott och bildat sällskap torde sällan det fadda smickret förekomma, ty där förstå damerna mestadels att skilja detta från det verkliga berömmet och bilda sitt omdöme om mannen därefter. Att en man genom det förstnämnda medlet söker göra sig angenäm är icke ägnat att höja honom i en förståndig kvinnas aktning, ty hon måste antaga, att han anser henne för obildad eller fåfäng. Hon kan även tänka, att han hittills endast uppträtt inom obildade damkretsar, där man kände sig tilltalad av sådan konversation.

I ett sällskap, där det även finns damer, är det av vikt för en herre att iakttaga, att han icke prisar en dam för egenskaper, som hon vet att en annan gör anspråk på att äga i lika hög grad. Likaså bör man undvika att tala om damernas ålder. Denna fråga är alltid en kinkig sak, och man gör klokast i att icke röra vid den strängen.

Klandra aldrig i ditt samtal med en dam någon av de närvarande i sällskapet, och i all synnerhet bör du iakttaga detta, om du icke närmare känner hennes relationer till sällskapet. Det kan annars hända, att du råkar att ägna hennes bästa vän eller närmaste släkting en ogynnsam kritik. Allt frågande om personliga förhållanden hör man omsorgsfullt underlåta, ty sådant röjer en opassande nyfikenhet, som en dam svårligen förlåter en herre.

Beträffande valet av samtalsämne gäller, att man icke får välja ett sådant, som endast fackmän kunna begripa och hava intresse för. Besvärar man en flicka med ett dylikt, kommer hon i det pinsamma läget att endast kunna svara ”ja” eller ”nej”, eller också blir hon endast en stum åhörarinna. Hos en bildad flicka måste en sådan situation väcka en mycket pinsam känsla. Men å andra sidan får man icke göra sig skyldig till en sådan faddhet, sam att i sina samtal med damerna inskränka sig enbart till sådana saker, som äro hämtade från deras egen husliga sfär.

Nål och sax, kök och köksgrytor äro inga saker, som det passar för en herre att göra till föremål för att samtal.

Trots dessa inskränkningar kan samtal mellan herrar och damer föras över en mångfald olika saker och ämnen. Som rättesnöre för dessa samtal bör endast det förhållande tjäna, l vilket de talande stå till varandra. Är en herre mindre bekant med en dam, måste han iakttaga större försiktighet, emedan han icke känner till varken hennes åsikter, smak eller kunskaper.

Konsten och teaterföreställningar, resor, som man företagit eller ämnar göra, konstens och litteraturens senaste alster, dagsnyheter, väderleken och dess inverkan på tilltänkta lustresor och badsejourer, allt detta är exempel på ämnen, som kunna göras till föremål för samtal. Om detta kommer att föras i en vänskaplig eller mera kylig ton, det beror uteslutande på de ifrågavarande personerna själva.

Man bör i samtalet vinnlägga sig om en ledig och lätt ton, som dock tillika måste vara hövlig och aktningsfull. Även damerna skola eftersträva detsamma och bemöda sig om att otvunget konversera med en herre i samma anda. De böra komma ihåg, att en herre alltid känner sig mera tilltalad av att på ett angenämt sätt samtala med en dam än att sitta och blott beundra hennes yttre fördelar.

Mången gång har det gynnsamma intryck, som en dams yttre företeelse från början gjort, redan genom ett helt kort samtal blivit utplånat. Alla damer kunna icke hava samma förmåga att lysa med sitt förstånd, men var och en bör dock kunna hålla ett samtal i gång någon liten tid bortåt och icke genom opassande och okvinnliga anmärkningar göra ett sådant intryck på mannen, att denne kommer att anse henne för en person, emot vilken han skulle kunna försumma all grannlagenhet.

Framför allt bör en ung flicka undvika att samtala med en herre om känslosaker. En sådan konversation måste i allmänhet vara utesluten mellan tvänne unga personer. Likaså bör en flicka undvika att som första person inhämta upplysningar om herrns välbefinnande.

5. I det offentliga livet måste en herre omsorgsfullt iakttaga, att han i allmänhet lämnar damerna försteget. Endast i några enstaka fall går en herre före en dam. Detta är till exempel fallet, när de gå uppför en trappa. När de gå utför en trappa, håller sig herrn antingen på samma trappsteg som damen eller också några steg efter. Är det en spiraltrappa, lämnar herrn givetvis trappstegens bredare sida åt damen.

Vid nedstigandet från en vagn hoppar först herrn av för att därefter vara damen behjälplig, men gäller det att taga plats i en vagn, får en herre icke sätta sig upp före en dam. Även vid bestigning av höga berg låta damerna herrarna gå före. 
På konserter och i järnvägskupéer kräver hövligheten, att man överlåter den bekvämaste platsen åt någon dam. Först och främst är man naturligtvis skyldig att visa bekanta denna artighet.

Sitter du i en fullsatt spårvagn, i vilken ett dam inträder, bör du resa dig och artigt erbjuda henne din plats. I all synnerhet bör denna artighet iakttagas, om det är en äldre dam.

Om en dam ledsagas av en herre, så går denne alltid på hennes vänstra sida. I det fall att han har två damer i sitt sällskap, bör den äldre gå i mitten, den yngre till höger och herrn till vänster.

Enligt svensk sed är det herrn, som först hälsar åt en dam. I England däremot hälsa damerna först. Hälsningen skall under alla förhållanden vara ett tecken till aktning och bör icke ens vid närmare bekantskap bära prägeln av alltför stor förtrolighet.

Föra vi själva en dam, tillhöra våra tjänster och vår uppmärksamhet endast henne, och vi behöva ej fästa något avseende vid andra. Men vi få icke av detta skäl försumma att hälsa på en bekant dam, som vi gå förbi under promenaden.

Möta vi en bekant dam, som är i en annan herres sällskap, måste vår uppmärksamhet inskränka sig till en aktningsfull hälsning, ty går den utöver detta, kunna vi lätt råka i en skev ställning till den ifrågavarande herrn. Man får icke heller göra ett gift par, som man möter på gatan, sällskap som tredje person, även om man skulle tillhöra deras närmaste bekantskapskrets. Blir man däremot uppmanad härtill, ställer sig ju saken annorlunda. 

Medfödd takt, fin bildning och grannlagenhet äro de bästa medel att i sådana här fall lära sig träffa den goda tonen.

6. Kvinnorna ha en särskilt utpräglad förmåga att bland männen urskilja sådana, som kunna sympatisera med dem och förstå dem.

Det är ett stort misstag, om man tror, att endast kroppslig skönhet göra ett livligt intryck på damerna. Det finns många exempel på att just motsatsen ofta äger rum. Det är alls icke ovanligt, att en man med nästan fult utseende kan väcka större behag och deltagande hos kvinnan än mången bildskön yngling. Förklaringen härtill ligger i allmänhet icke däri, att kvinnorna föredraga de klokare och kvickare – vilket naturligtvis i vissa fall kan vara förhållandet – ej heller i att de bliva mer eller mindre prisade och hyllade. Men det finns ett visst sätt att umgås med fruntimmer, vilket endast kan läras genom umgänge med dem själva, och den man, som ej förstår detta, kommer att betunga dem, även om han annars är utrustad med förträffliga både yttre och inre egenskaper.

Vi skola i några satser sammanfatta de egenskaper, som vi tro, att kvinnorna vilja finna hos de män, som skola behaga dem.

En liten anstrykning av kvinnlig mildhet som dock icke får slå över till omanlig svaghet; uppmärksamhet, som varken får vara så påfallande, att den väcker uppseende, eller så hemlig, att den icke uppfattas; små artigheter, som ej ålägga någon förbindelse utan blott kräva ett enkelt tack; ett otvunget och trohjärtat umgänge, som ej får urarta till djärv förtrolighet; en viss romantisk lyftning, som varken slår över till det sliskiga eller det äventyrliga, anspråkslöshet utan blyghet, oförskräckthet och livlighet, som ej får övergå till bullrande uppträdande; kroppslig färdighet, skicklighet och angenäma talanger.

Detta är väl ungefär, vad som hos oss män skulle kunna behaga kvinnorna.

7. Bland oss män finnas många uslingar, som ej hava den minsta känsla för dygd och redlighet. Dessa lyckas ofta genom sluga konster förföra oerfarna flickor till laster, som draga dem ned i det största fördärv. För att skaffa sig ett nöje för tillfället narra de dem med falska förhoppningar och löften om framtida äktenskap, men övergiva sedan de olyckliga för att knyta nya förbindelser. Var och en, som har den minsta känsla av heder inom sig, måste inse skändligheten i ett sådant förfarande; men männen tillåta sig ofta även ett annat sätt mot känslofulla fruntimmer, vilket visserligen icke utmärker sig för en så straffvärd avsikt som det ovan omnämnda, men som likväl till sina följder kan vara mycket skadligt.

Många män tro nämligen, att de i sitt umgänge med unga flickor måste säga dem idel artigheter och i ord och miner giva uttryck åt ett slags värma och hjärtinnerlighet. Detta är icke blott ägnat att nära en möjligen befintlig böjelse för fåfänga hos de ifrågavarande kvinnorna, utan dessa taga så lätt de söta orden som uttryck för en innerlig känsla och tro, att det på allvar är fråga om äktenskap. Antingen snobben nu lägger märke härtill eller inte, ägnar han ingen tanke åt följderna. Han tröstar sig med, att han aldrig nämnt ett ord om giftermål. Förr eller senare upphör han med sin hyllning för flickan i fråga, och denna känner sig då lika olycklig, som om han avsiktligt bedragit henne. Felslagen förväntan och svikna förhoppningar tära nu på den övergivnas sinne, under det att den unge mannen svärmar för andra och har kanske icke en aning om den olycka, han förorsakat.

Ett annat sätt, varpå många fördärva unga flickor är, att de genom lättsinnigt tal och slippriga infall uppegga deras nyfikenhet och sinnlighet till en farlig grad, eller att de genom att ingiva dem en mängd romantiska föreställningar upphetsa deras fantasi så att flickornas uppmärksamhet drages från sådant, som de med hänsyn till sin ställning borde intressera sig för.

8. Här skall till slut sägas några ord om koketter till yrket och älskarinnor eller så kallade glädjeflickor. För övrigt hänvisas till vad konung Salomo sagt i detta ämne.

Den unge mannen har härvidlag otaliga snaror att undvika, och det gäller för honom att undfly detta slags kvinnor som pesten, om han ej skall falla i deras garn.

Sådana fallna kvinnor hava en otrolig förmåga att förställa sig, att ljuga fräckt och att hyckla känslor för att därigenom tillfredsställa sin snikenhet och sinnlighet eller någon annan lidelse. Att utforska, om en sådan kvinna är dig tillgiven för din egen skull, är en ytterligt svår sak. Även om hennes oegennytta upprepade gånger blivit ställd på prov, och detta varje gång utfallit till hennes fördel, så får du icke därmed vara övertygad. Kanske hon visar förakt för ditt silver för att så mycket säkrare kunna fånga dig och allt ditt guld. Även om du har bevis på att hon vid mångfaldiga tillfällen, då hon varit lockad att i hemlighet bedraga dig, likväl förblivit dig trogen, så bör du ändå tvivla på henne. Visserligen är det icke uteslutet, att även en fallen kvinna kan hava goda egenskaper, men tro ej därpå!

En kvinna, som föraktar de heligaste av alla kvinnliga dygder, kyskhet och sedlighet, kan svårligen hysa verklig vördnad för ädlare plikter.

Det är dock orätt att räkna alla olyckliga, förförda och fallna till glädjeflickornas föraktliga klass. Även ett vilsekommet hjärta kan genom sann kärlek återföras till dygd. Det ligger nog också mycket sanning i påståendet, att den, som känner faran, har större förmåga att motstå frestelsen än den, som aldrig varit inledd i densamma. Dock är den säkra och varaktiga förbättringen i allmänhet en ganska tvivelaktig sak, när det är fråga om förseelser av detta slag.

9. Det bästa medlet mot utsvävningar är för övrigt en ren och oförfalskad kärlek samt umgänge med ädla och sedesamma kvinnor. Detta är ägnat att förädla och förfina en ynglings sinne. Väpnar han sig med detta medel, skola inga utstuderade och fräcka förförelsekonster kunna förmå hans hjärta att vika från dygd och oskuld.

Det ligger för övrigt en grym orättvisa i det förhållandet, att vi män, som så lätt tillåta oss utsvävningar av varjehanda slag, likväl äro så obenägna för att förlåta kvinnorna förseelser, till vilka frestelsen utgått från vårt eget kön.

36: DEN ENSAMSTÅENDE KVINNAN.

Med beteckningen ”ensamstående” mena vi icke blott en enskild dam, som sköter sitt eget hushåll utan även en enstaka ung kvinns, som utan moderligt skydd bor i sin faders hus.

Det förekommer väl sällan, att en man, som haft olyckan att förlora sin maka, låter en ung dotter förestå sitt hushåll. Inträffar emellertid detta, torde han snart lära sig inse det ofördelaktiga däri. Icke kan man hos en ung oerfaren flicka förutsätta den omtänksamhet och praktik, som ett ordnat hushåll kräver. Vill han icke se hushållet råka i förfall, skall han snart nog bliva tvungen att skaffa sig en kraftigare kvinnas hjälp. I all synnerhet blir detta nödvändigt, om faderns affärsangelägenheter eller ämbetsgöromål, ofta kalla honom att vara borta från hemmet. Hans dotter skulle i sådant fall tvingas att ofta vara ensam hemma, och detta skulle bringa henne i en skev ställning gentemot sällskapet.

Ett äldre fruntimmer är därför alldeles oumbärligt för en ung moderlös flicka, om hon icke skall stå utan skydd, då fadern är frånvarande. Vid sin faders arm kan den unga flickan visa sig överallt men icke ensam. På en bal till exempel bör fadern, om icke något äldre fruntimmer medföljer som naturligt skydd, se sig om efter ett sådant och anförtro sin dotter åt henne. Dottern stannar nu under hennes beskydd, varför fadern lugnt kan draga sig tillbaka till spelrummet. Han bör dock allt emellanåt komma och höra efter hur hon mår samt prata med henne och föra henne till buffeten. Så snart hon lämnar fadern, begiver hon sig strax tillbaka till den dam, under vilkens skydd hon står. Att fadern bör visa sig tacksam och artig mot den utsedda damen, faller av sig självt.

Han bör emellertid undvika att härvidlag låta valet falla på en yngre dam, som hoppas på att själva få dansa, ty hon skulle säkerligen icke upptaga detta som någon smickrande uppmärksamhet. En herre bör alltid akta sig för att begå en sådan taktlöshet som att erinra en dam om hennes ålder. Skulle det förefalla fadern besvärligt att själv välja, kan han vända sig till frun i huset och bedja henne rekommendera en lämplig dam.

Ett äldre sällskap är i alla händelser synnerligen nödvändigt för en ung flicka, som skall intaga en ställning i samhället. Ännu större är denna nödvändighet, om fadern får vana att om somrarna besöka en badort. Dottern kan naturligtvis utan betänkande följa honom dit men man får betänka, att det icke blir mycket bevänt med hans lugn och vederkvickelse, om han ständigt skall ha uppsikt över henne, såsom världen nu en gång fordrar det. Lämpligast i ett sådant fall är, att han ser sig om efter en bekant familj, åt vilken han kan anförtro henne.

Med ett ord, ingen fader kan för en ung flicka ersätta modern. Många situationer givas också, där det icke anses passande för en dotter att uppträda ens vid sin faders arm, ehuru hon utan betänkande skulle kunna gjort det vid sin moders. Han skall emellertid stå vid sin dotters sida vid alla sådana tillfällen, då han skulle stått vid hennes mors, såsom vid visiter, på promenader, på teater och konserter och så vidare.

När flickan kommer ett stycke in på tjugutalet, plägar världen fästa mindre avseende vid dylika skrupler. Den resonerar då som så, att flickan kan sköta och förestå sin faders hushåll lika bra, som hon skulle gjort det med sitt eget, om hon varit gift.

Har en dam nått trettioårsåldern, är det henne tillåtet att sätta eget bo och att styra och ställa där efter gottfinnande. Hon kan då både avlägga och mottaga besök och behöver ej befara, att hon genom sitt umgänge med det andra könet blir utsatt för förtal och elakt rykte. Dock bör naturligtvis den för varje kvinna passande återhållsamheten och försiktigheten iakttagas.

Vad här ovan är sagt kan naturligtvis icke hava avseende på sådana unga flickor, som själva måste förtjäna sitt uppehälle. De kunna ju vara tvungna att än hemma hos sig emottaga herrbesök i affärsangelägenheter och än själva i nämnda syfte göra besök hos herrar.

Även den gifta kvinnan bör så mycket som möjligt undvika att om kvällarna gå ensam ut, vare sig det nu gäller sällskaper, konserter eller teater. I synnerhet i småstäder kan sådant medföra obehag. Finnes icke en bekant till mannen eller en släkting, som är villig att åtaga sig skyddet, kan hon låta sig åtföljas eller avhämtas av en tjänare. I de större städerna finns också en annan möjlighet, nämligen att taga vagn, ty en sådan finnes där alltid att få vid vilken tid som helst.

Om en fru i sin mans frånvaro blir ensam bjuden till ett sällskap, så behöver hon icke avslå denna inbjudan, därför att hennes man icke har tillfälle att följa med. Blir hon försäkrad om beskydd på hemvägen, så kan hon utan betänkande antaga densamma. Värdfolket skall säkerligen sörja för att hon erhåller en ledsagare, som icke på minsta sätt faller henne besvärlig eller kommer att vålla henne något obehag.

En änka har att rätta sig efter samma regler som gälla för en hustru. Har äktenskapet skänkt henne barn, torde hon i de flesta fall fortfara med eget hushåll. Så länge sorgetiden varar, bör hon i varje fall strängt undvika sällskapslivet, men när hon efter densammas förlopp återvänder till detta, åtnjuter hon samma rättigheter som den fru, vars man lever. I allmänhet gäller, att en änka åtnjuter desto större aktning, ju mer hon håller sig tillbaka, och det räknas henne till heder, om hon utsträcker sorgetiden, om hon avhåller sig från dans och föredrager mörka kläder, med ett ord, om hon i hela sitt uppträdande visar, att hon har sitt änkestånd i tankarna.

En frånskild hustru tillrådes att så mycket som möjligt hålla sig borta från sällskapslivet, tills saken blivit tämligen likgiltig för världen. Däremot är det en bisak, hos vilkendera parten skulden till skilsmässan är att söka. Har hon barn, som hon vid skilsmässan fått behålla, så ägnar hon sig åt deras uppfostran och visar sig sällan utan dem. När däremot barnen kommit till sådan ålder att de skola införas i världen, kan hon obekymrat träda fram ur sin tillbakadragenhet. Vilken hustru som helst har i ett sådant fall skyldighet att offra denna för sina barns skull.

Varje ensamtstående fruntimmer får således i de större städerna i likhet med den gifta kvinnan utföra en hel mängd saker självständigt. En sådan dam kan till exempel gå på teatern ensam, hon kan göra visiter ensam och ensam ombesörja sina uppköp. Då hon går ut om kvällarna, bör hon emellertid se sig om efter ett beskydd. I fall hon även då ständigt uppträde ensam, skulle detta anses lika opassande, som om en fru utan sin man ensam ginge på diné eller bal. Lämpligt är, att den ensamstående ansluter sig till en väninna eller någon bekant familj. Härtill gives det alltid möjligheter. I annat fall får hon försaka månget nöje. I de stora städerna, där kastandan är mindre sträng, är emellertid större frihet i många hänseenden medgiven, om ock den goda tonens regler även strängt upprätthållas.

På offentliga promenadplatser åtnjuter den ensamt stående damen till och med större frihet än den gifta. Det är ingen, som misstyder, om den förra på sådana platser uppträder utan sällskap. För den gifta däremot är det mera passande om hon, för den händelse hennes man har förhinder, visar sig på promenaden i sällskap med en bekant herre eller med sina barn, än att hon går ensam.

En fru får också ensam resa till en badort. Ofta är det ju alldeles omöjlig för mannen att följa med henne dit, och stundom är det även omöjligt att anskaffa något annat manligt eller kvinnligt skydd för hennes räkning. Men under sådana förhållanden går hon miste om många av badsejourens nöjen och behag, ty det är icke passande, att hon deltager i badsällskapets offentliga liv i samma grad, som hon skulle kunna gjort, om hon haft sin man med sig.

37: HUSFADERN.

I de flesta fall tillbringar husfadern största delen av sin tid utomhus. Det är ju endast ett fåtal människor, om vilka man kan säga, att de slutat sitt dagsarbete, när de avskakat sig den nattliga sömnen. Mannen måste ut i livet och kämpa den hårda kampen för tillvaron, och detta förhållande återverkar icke alltid så fredligt och lugnande på hemlivet.

Denna kamp, som människan har att föra, är hård och obeveklig. Goethe säger: ”Var och en önskar hellre vara hammare än städ. Vad fordras det ej för att kunna uthärda denna oändliga mängd och ständigt återkommande slag! Det finns dygder, som man liksom hälsan icke värderar, förrän man saknar dem, om vilka det först blir fråga, när de fattas, vilka icke komma innehavaren till godo, emedan de bestå i ett lidande, i tålamodet.”

Tålamod är den egenskap, som det huvudsakligen gäller för mannen ute i livet att bibehålla eller att förvärva sig och öva sig i, om han icke redan äger den.

Det är genom husfadern, som livets mångtusende misshälligheter vilja gripa in i husligheten, störa friden och driva bort den goda tonen. Vill han bevara borgfreden i sitt hem, gäller det för honom att ej låta all den förargelse, alla de bekymmer och svårigheter, som han har att kämpa med därute, göra sig sällskap över tröskeln.

Detta är ingen lätt uppgift. Därtill fordras en man med viljekraft för att hålla det fientliga livet borta från hemmets härd, för att ej genom alla slags förtretligheter störa den goda tonen inom familjen. Dock underlättas saken för honom, om han har att vänta sig en älskande hand, som slätar ut fårorna på hans panna och driver bort bekymrens och förargelsens mörka skugga.

Men den goda tonen inom familjelivet kan icke blott hotas med fara från husfadern själv på nu antytt sätt, utan den kan också störas genom ett så kallat ”låtgåsystem”. Detta kan visserligen mycket lättare undvikas men utgör likväl den vanligaste fienden till den goda tonen inom hemmet.

Många äro av den meningen, att de inom det egna hemmet kunna tillåta sig vad som helst. När sådana människor komma hem och känna sig frigjorda från livets tvingande bojor, tro de sig därmed även kunna bortse från sedlighet, passande skick och god ton. Den tanke, de trösta sig med, är den, att det icke är någon, som ser det, och de söka i detta alltför fria och uppsluppna väsende en ersättning för det tvång som de hava måst underkasta sig utomhus.

Detta är emellertid under alla förhållanden en förvänd uppfattning, som med säkerhet har till följd, att hemmet snart förlorar sin förmåga att skänka vederkvickelse från livets ävlan och strid och upphör att vara en lugnande fristad efter den hårda kampen för tillvaron. Det exempel, som husbonden giver, blir ett föredöme för alla dem, som han har att bestämma över, hela huset rättar sig efter honom.

Det heter att bekvämlighet är halva livet. Denna gamla sats blir icke upphävd därav, att vi skoningslöst fördömer låtgåsystemet. Det bör förstås av sig självt, att mannen skall göra det bekvämt åt sig i sitt eget hem, men detta är icke detsamma som att låta bekvämligheten urarta till regellöshet, något som alltid sker, där man fullständigt hängiver sig åt låtgåsystemet.

För den goda tonens upprätthållande i huset är det av vikt, att mannen med avseende på sin klädsel alltid uppträder så, att han när som helst kan åtminstone mottaga en vän. Men även hos sina anhöriga, hos barnen och tjänstefolket bör han ej tåla någon vårdslöshet i klädseln. Vardagsdräkten kan givetvis vara mycket enklare och sämre beskaffad än sällskapsdräkten, men den får i alla händelser icke vara av sådan beskaffenhet, att han vid ett väntat besök av en vän måste försvinna för att kläda om sig.

I allt övrigt måste naturligtvis husfadern verka som en förebild och ett mönster för sitt folk. Han bör betrakta sig som en husets uppfostrare och som sådan ej av dem som står under hans uppsikt fordra sådant, som dessa skulle kunna märka motsatsen till hos honom själv. Iakttager han ej detta, skall han förgäves fordra ett städat språk och goda seder av sitt folk.

38: MAKAN OCH MODERN.

Om mannen är husets överhuvud, den kring vilken allt inom hemmet rör sig, så är hustrun själen däri. Det är hennes förtjänst, om hemmet verkligen blir en borg för hennes man.

Vid första inträdet i ett hus lägger man märke till den finkänsliga kvinnans styrande hand. I första hand är det nämligen hustrun, och icke mannen, som är ansvarig för den goda ton, som bör råda inom ett hus. Känner maken sina förnämsta plikter och samvetsgrant uppfyller dessa, kan mannen aldrig omöjliggöra ordning och snygghet i hemmet, även om han visar sig taga dessa saker mycket lätt. Detta ställer mycket stora anspråk på makan, men så kan man också säga att den äkta hustrun i allmänhet utmärker sig för de högsta och ädlaste av alla mänskliga dygder.

I äktenskapet är det icke blott mannens öga utan även kvinnans, som öppnar sig för den prosaiska verkligheten, och de båda makarna äro då att prisa lyckliga, om de förskonas från den sorgliga upptäckten, att kärleken varit blind. Sådana fall, då de emellertid upptäcka detta, äro tyvärr icke så sällsynta. Men även i det lyckligaste äktenskap få de båda parterna större eller mindre missräkningar. Så småningom träda felen i dagen, och det visar sig, att ingen av dem är något ideal av fullkomlighet. Då är det av vikt att kunna ömsesidigt fördraga varandras fel, och det gäller att sätta in all sin viljekraft på att i tålmodig kärlek söka bortarbeta dem. Detta är den svåraste av alla konster i livet, men arbeta vi med allvarligt uppsåt på att uppnå detta höga mål, så skänker oss denna strävan också den högsta och skönaste belöning.

Även i detta fall är det hustrun, som får åtaga sig den största andelen av uppgiften. Det är ju också hon, som i alldeles särskild grad är kallad till att utöva alla de mänskliga dygder, som sedan urminnes tider prisats som de högsta och förnämsta.

Kronan bland dessa dygder är tålamodet. Är det blott fråga om att för en eller annan gång utöva tålamod, är uppgiften icke så synnerligen svår. Men annorlunda ställer det sig, då det tages i anspråk av saker, som ideligen återkomma. Att under sådana förhållanden visa tålamod förutsätter en stark viljekraft. Tålamodet blir då till en tung plikt, som endast med största svårighet kan uppfyllas. Icke sällan brister tålamodets tråd vid sådana tillfällen, när detta allra minst borde ske. Mannen kommer till exempel den ena gången efter den andra sent hem utan att kunna angiva varken ämbetsgöromål eller någon annan tvingande anledning som skäl till, att han låtit sin hustru sitta ensam hemma och vakta huset. Han kanske visar sig nog förståndig att medgiva sitt fel, då hans kära hustru milt förebrår honom hans försumlighet, ja, han kanske också lovar henne och föresätter sig själv att aldrig mer giva anledning till sådana förebråelser. Men det är, som bekant, icke vägen till himmelen, som är stensatt med goda föresatser.

I sådana fall gäller det att öva tålamod och detta i ordets skönaste bemärkelse. Med sådana medel som agg och trumpenhet förmår hustrun härvidlag ingenting uträtta.

En annan omständighet, som kan störande ingripa i hemlivets fredliga krets, är affärslivets bekymmer och förtretligheter. Mannen äger icke alltid tillräcklig självbehärskning för att kunna helt övervinna dessa, innan han träder över hemmets tröskel. Hustruns uppgift är då att med tålamod och kärleksfullt saktmod fördraga hans förstämning samt ur hans panna söka stryka ut förargelsens fåror. Skulle ej detta lyckas henne, bör hon åtminstone undvika allt som kan vara ägnat att framkalla ännu större förtret.

Bristande tålamod beror ofta på bristande insikt. Bruden väntar sig ofta en helt annan lott vid den älskades sida än den, som sedan i verkligheten tillfaller henne. Den unga frun finner sig ställd inför förhållanden, vilka ej överensstämma med dem, som hon blivit van vid i föräldrahemmet. Bortskämd som hon är, har hon svårt för att finna sig i de nya förhållandena, och då blir det mannen, som tvingas att öva sig i tålamod. Det händer icke sällan, att det är ganska obetydliga saker, som förstöra fruns lynne och därmed driver bort den goda tonen ur hemmet. Det kan vara sådana småsaker, som att någon av tjänarna råkat göra ett litet felsteg, eller att sömmerskan icke gjort henne till lags med avseende på den nya klädningen, eller att mannan infunnit sig litet försent till middagen. Huru ofta är icke dylikt i stånd att överdraga den äktenskapliga himmelen med moln och tillfoga den goda tonen i huset en kännbar skada. Men sådant vittnar emellertid om, att det råder stor brist på insikt å hustruns sida. 

Fastän tålamodet är det bästa medlet mot alla sådana förtretligheter, så måste dock detta liksom allt annat här i världen hava en bestämd gräns. Det får under inga förhållanden urarta till svaghet. Man kan tänka sig fall, där hustruns öga ser skarpare än mannens. Denne kan hava råkat in i förhållanden eller slagit in på banor, som med säkerhet om än långsamt leda honom och hans familj i fördärvet. Han märker icke den allvarliga fara, som hotar hans levnadslycka, eller vill han kanske icke se den i ögonen. Måhända tänker han att genom större vågsamhet få lyckans hjul att vända, sig, under det att hans hustru klart inser eller känner på sig, att olyckan nalkas.

I ett sådant fall är det hustruns oavvisliga plikt att i milda och kärleksfulla men uttryckliga ordalag söka lära maken inse det orätta och vådliga uti att fortsätta på den inslagna vägen. Här är till och med en ivrig och fast motsägelse att anbefalla, ty det är ju fråga om ingenting mindre än den egna familjens lycka och den älskade makens välfärd. Skulle hans förblindelse vara så stor, att han likväl envisas att fullfölja, vad som redan visat sig vara olycksbringande, där är en energisk handling av den insiktsfullare hustrun på sin rätta plats. En man som icke av ett sådant uppträdande från sin annars tålmodiga och eftergivna hustru låter leda sig åtminstone till allvarlig eftertanke, måste ju vara alldeles förstockad.

Endast fall av sådant mera sällsynt och utomordentligt slag ger hustrun rätt att sätta en gräns för sitt tålamod och sin eftergivenhet, vilka egenskaper äro ett par oskiljaktiga systrar. Genom att uppträda på detta sätt under andra förhållanden förorsakar hon blott skada och fördärvar ställningen för sig själv.

Den nyttigaste konst, som en hustru kan eftersträva att tillägna sig, är konsten att kunna tala och tiga i rättan tid. Det finnes väl ingen hustru, som icke erfarit, att det är hon själv, som blir mest lidande på att den goda tonen i huset jagas ut. Det bör förefalla helt naturligt, att detta måste beröra henne mera smärtsamt än mannen. Bristande tålamod och eftergivenhet eller olämplig och opåkallad motsägelse är oftast orsaken till att en misston smyger sig in i hemlivet. Icke sällan är nämligen förhållandet det, att kvinnan icke förstår att underordna sig sin mans vilja. Detta röjer emellertid ingen sann kärlek, ty en sådan begär inga offer utan hembär i stället sådana.

Om alltså tålamod och eftergivenhet kunna sägas vara de inre betingelserna för den goda tonen, vars skaparinna och vårdarinna inom familjen hustrun är, så kunna enkelhet, renlighet och ordning betecknas som de yttre villkoren härför.

Många egenskaper, som fästmannen ej lagt märke till hos sin fästmö under förlovningstiden av det enkla skälet, att han ej varit i tillfälle att göra detta, komma i äktenskapet mycket snart till synes. Många kvinnor anse, att de, sedan de blivit gifta, ej behöva vara så angelägna om att behaga mannen, något som de i hög grad vinnlade sig om som fästmö. I ännu högre grad än män äro de fångna i den villfarelsen, att man inom hemmet kan tillåta sig ganska mycket för att därmed bereda den kära bekvämligheten det största möjliga spelrum. Ingenting är emellertid mera grundfalskt än detta. Hustruns låtgåsystem hämnar sig på det husliga livet i hela dess omfång långt värre än mannens.

I uttrycket ”Kärleken är blind” ligger en tanke, som kan bliva ett för kärleken långsamt dödande gift. Den familj är att beklaga, där mannen börjar känna verkningarna av detta gift i sitt hjärta. Under förlovningstiden var hans fästmö i hans ögon den skönaste och mest förtjusande varelse, han kunde föreställa sig, och även som ung fru utgjorde hon hela hans stolthet, han väntade sig ett verkligt paradis i sammanlevnaden med henne. Hon tycktes kunna tåla vilken jämförelse som helst. Men detta varar icke längre. Den unga fruns tid börjar snart tagas allt mer och mer i anspråk av de husliga angelägenheterna, och inom kort kanske dessa fängsla henne till den grad, att hon icke får någon tid övrig för den hittills vanliga omsorgen om sitt yttre.

Detta har till följd, att de oundvikliga jämförelserna med andra så småningom utfalla till den egna hustruns nackdel. Än är det ett, än ett annat hos andra hustrur, vilket förefaller mannen vackrare och behagligare. Gör han några antydningar eller uttalar några önskningar, kanske det endast framkallar en huslig storm, även om det förstnämnda sker i en skonsam och kärleksfull ton. Den oundvikliga följden härav blir en så småningom inträdande kyla i förhållandet mellan de båda makarna.

Sådana fall äro långt ifrån sällsynta. Många hustrur inse icke, att det varit deras yttre företeelse, som fängslat mannen från början, och att det var denna, som jämte de senare framträdande inre egenskaper alltjämt i väsentlig grad utgjorde de band, med vilka han som fästman var bunden vid sin fästmö. Ville de bara klart förstå detta, skulle de också inse, vilket kraftigt medel till bevarandet av den fredliga, husliga lyckan de hava i omsorgen om sitt yttre, och de skulle säkerligen då tillstå för sig själva, att de trots det omfångsrikaste arbete alltid skulle kunna få tillräcklig tid övrig för denna omsorg. Det, som hos fästmön väckte mannens beundran och syntes honom som det skönaste, detsamma skall också fylla honom med stolthet, om han finner det hos sin fru. Ett lika betänkligt fel som vårdslöshet beträffande det yttre är dess motsats, prålsjukan. Är detta fel utmärkande för en hustru, så vittnar det om, att hon är en lättsinnig person, och en modedam är icke någon maka i ordets sanna och ädla bemärkelse.

Vad hustruns vardagsdräkt beträffar, så bör den vara nätt och prydlig men framför allt enkel, i vilket fall den gör det angenämaste intryck på mannen, ty intet kan så som enkelhet förläna oss denna välgörande harmoni, vars verkningar vi ej kunna undandraga oss, även om vi icke kunna angiva någon förklaring härpå. En hustru, som icke ens kan dölja sin prålsjuka inomhus, visar därmed, att hennes hjärta är fästat vid småsaker av yttre och tillfälligt värde, och detta senare tål ingen jämförelse med den dyrbara satt, som den trogna modern, och makan förvärvar sig i sin makes och sina barns kärlek,

Låter en hustru de husliga omsorgerna bliva en bisak, går hon icke blott förlustig sin mans aktning utan blir ringaktad av varje förståndig människa, Och sedan aktningen försvunnit, får hon snart erfara, att även kärleken flyger sin kos och därefter följer slutligen blott kiv och ofrid. En prålsjuk hustru är en farlig klippa, på vilken mången man stupat. En fåfäng kvinna intresserar sig ju inte för någonting annat än klädsel, och hon bekymrar sig föga för vad en elegant dräkt eller ett nöje kostar, Hon kan därför utsätta även den aktningsvärdaste man för svåra frestelser. Och frågar mannen sig själv, vad ändamålet med allt detta är, så måste han giva sig det svaret, att det icke är med hänsyn till honom, till det egna hemmet och till hemlivets lycka, som det sker utan endast av hänsyn till den utomstående världen. Mången fåfäng hustru har förverkligat sanningen i skaldens ord:

Att rikedom blott är rök kan dig mången skorsten lära: Guld och silver flög där upp, endast sot man river ner.

Skall husmodern kunna nå det höga och ädla målet att vara de goda sedernas skaparinna och vårdarinna, så bör hon taga enkelheten till rättesnöre för hela sitt väsende. Intet kan skänka mannen ett starkare intryck av den egna huslighetens välbehag, än om hustrun vid hans hemkomst tar emot honom med en vänlig min och kärleksfull blick, samt träder honom till mötes i en enkel dräkt. Detta mål bör under alla förhållanden synas henne eftersträvansvärt. Är mannen i det lyckliga läget att om sig och sitt hus kunna säga: ”mitt hus är min borg”, så har han att med ännu större kärlek och uppoffring tacka sin hustru härför.

Att den punktliga ordningen i första rummet bör avse mannens omgivning och behov, torde knappast behöva påpekas. Hon må sörja för att allt, vad han behöver, ligger på sin rätta plats och är honom bekvämt till hands. Ingenting vållar honom mera obehag än oordning i småsaker. En förlorad knapp eller ett avslitet band kan giva anledning till en viss förstämning och besanna uttrycket: ”Ett myggsting kan vara smärtsammare än ett sår.”

Hustruns liv är i hög grad sammansatt av småsaker, dock endast skenbart, ty dessa äro egentligen betingelser för även det största. Husfriden och äktenskapslyckan beror emellertid på dem, och där omsorgsfull hänsyn till dessa tages, där skall icke ens den strängaste sededomare kunna påvisa någon förseelse mot den goda tonen.

De plikter, som åligga hustrun i egenskap av moder, äro icke av mindre betydelse.

Schleiermacher säger: ”Moderskärleken är det eviga inom oss, grundackordet i hela vårt väsen.” Betecknande är, att det alltid om en nations bästa män visar sig, att de alla haft utmärkta mödrar. Det är icke männen, utan huvudsakligen mödrarna, som äro nationernas, ja, människosläktets uppfostrare.

”Den man, som kan uppriktigt älska sin hustru, och som finner den största glädje i kretsen av sin familj, har erhållit den verksammaste förberedelse för det offentliga livet och är i stånd att med trogen hängivenhet och med ren kraft tjäna sitt fosterland oändligt mycket mer än den, som är i saknad av denna lycka. Ovärdiga hustrur och lastbara mödrar äro en förbannelse för mänskligheten, genom dem bliver hemmets härd en eländets plantskola.” (Aug. Werner.)

Försummar modern sin plikt i detta avseende, inrota sig snart dåliga vanor hos barnen, men där det finns en moder, som är genomträngd av sitt heliga kall, där kommer den outtröttliga moderskärlekens omsorg om barnens lekamliga och andliga väl aldrig att upphöra. Men modern skall ej behöva hota med pappas ris utan vara barnens högsta auktoritet. Den vanliga hotelsen: ”Låt bara pappa komma hem, så skall jag omtala det för honom!” vittnar om, att modern ej äger tillbörlig respekt, samt framställer fadern som en skräckgestalt för barnen och berövar honom på det sättet deras kärlek. Så snart ett barn kommit till medvetande av sig själv, har även detta en egen vilja och denna söker barnet driva igenom med det enda medel, som står det till buds, nämligen skrikandet. Man må dock aldrig söka orsaken till skrikandet hos barnet självt, så framt det icke härleder sig från kroppsliga smärtor, utan anse det som tecken på oriktig behandling från moderns eller sköterskans sida. Den, som vårdar barnet, har i dess själ väckt en strid mellan lust och olust. Modern må väl besinna, att i denna strid ligger fröet till den otålighet, den trotsighet, det egensinne och alla andra odygder, som sedan framdeles komma att vålla modern så mycket besvär och på ett störande sätt återverka på den goda tonen inom familjen.

Resultatet av en god uppfostran bliva lydiga barn. De lända modern till ära och är en verklig stolthet för hela huset. De kunna emellertid endast framgå som resultat av en uppfostran, där förstånd och kärlek, insikt och goda föredömen varit hjälpmedlen, och där båda makarna i enig samverkan utövat sitt uppfostrarekall, vilket går desto lättare i ju högre grad fadern är en mönstergill make och husfader, och modern en mönstergill maka och husmoder.

39: VÄRDINNAN.

Ur kvinnans naturliga bestämmelse att vara maka och moder framgå även hennes plikter som värdinna. Att vi ägna hennes plikter i det sistnämnda hänseendet ett särskilt kapitel, innebär icke, att dessa äro oförenliga med dem, vilka åligga henne som moder, utan på den omständigheten, att värdinnan har ett betydligt större verkningsfält än modern.

I egenskap av maka och moder hör kvinnan endast till familjen, men som värdinna hör hon dessutom även till den utomstående världen, och det är beträffande hennes förhållande till samhället, som vi här vilja tala.

Det är ett ganska kinkigt åliggande, som en värdinna sådan hon bör vara, har på sin lott. Även om hennes görande och låtande i många fall endast består i småsaker, eller om hennes verksamhet blott är att utöva uppsikten, så är hon dock ansvarig för att hushållet skötes på bästa sätt och till alla de anhörigas bästa, Dessutom bör hon beflita sig om att kunna tillfredsställa de anspråk, som världen har rätt att ställa på hennes hus.

Först och främst gäller det för en hustru att sätta sig in i sina plikter som värdinna, så att hon har klart för sig, vad hon är skyldig de sina, och vad hon är skyldig världen. Med sitt hjärta tillhör hon familjen, och med avseende på denna bör hennes strävan gå ut på att göra livet så ljust och angenämt som möjligt för alla dem, som äro anförtrodda åt hennes beskydd, Gentemot världen däremot gäller det i första hand att upprätthålla den goda tonen, att iakttaga fina seder och artighet.

Att förena dessa båda uppgifter till ett harmoniskt helt, så att ingenstädes någon lucka förefinnes, är ingen lätt sak. Denna svåra konst bör den unga flickan i god tid lära sig, så att hon ej må känna sig allt för mycket främmande för sin blivande nya ställning. Om mannen begår ett felsteg mot reglerna för den goda tonen, så har världen gärna överseende därmed, och även en ung flicka kan få förlåtelse för ett sådant med hänsyn till sin ungdom och oerfarenhet, men hos en värdinna överser man svårligen med ett fel mot sedernas och den goda tonens lagar. Genom felsteg i detta avseendet skadar hon därför även sin mans anseende.

Ordning och uppmärksamhet äro egenskaper, som den bildade värdinnan obetingat måste beflita sig om. Den goda tonen uppställer ingen fordran på rikedom och lyx, men den begär av varje värdinna, att hon sörjer för en i alla avseenden mönstergill ordning, och att hon i denna dygd föregår hela huset med gott exempel. Det är fruns sak att angiva den ton, som bör härska i hemmet, och ingen vare sig barn, tjänstefolk eller husfadern själv bör undandraga sig hennes inflytande. Människan är nu en gång så beskaffad, att hon fäster sig vid yttre ting, och det gör därför ett angenämt intryck på mannen, om han vid sin hemkomst mötes av en anblick, som genast säger honom, att allt i hans hus befinner sig i överensstämmelse med den goda tonens krav. Lycka och hemfrid är mera hustruns än mannens verk. Om mannen är den förvärvande, den, som upprätthåller hela familjen och som sådan det helas huvud, så är hustrun den, som mottager, hushållar och sparar, och därför faller ett icke ringa mått av arbete och bekymmer på hennes lott.

En viktig sak för hustrun är, att hon vänjer sig vid en regelmässig, noggrann tidsindelning. Men det gäller för henne att icke blott hushålla med tiden utan också att förståndigt utnyttja densamma. Iakttager hon detta redan från tidiga morgonstunden, behöver det aldrig inträffa, att hon för sina värdinneplikter försummar sina skyldigheter som maka och moder.

Under förmiddagarna ägnar hon sig uteslutande åt hushållet, och endast i trängande fall får hon använda denna tid på dagen till besök. Även om värdinnan icke själv behöver befatta sig med hushållsarbetet utan har tillräckligt med tjänstefolk, som utför detta, så länder det henne likväl till heder och gagnar hennes hus, om hon icke överlämnar dem åt sig själva utan då och då även själv deltager i arbetet. Är husmodern okunnig i hithörande saker, upptäcka tjänarna detta mycket snart, och om de än utföra givna befallningar, så sker det dock icke med den villighet och omtanke, som i fall de äro medvetna om, att hon själv har förmåga att utföra det påbjudna arbetet. Detta medvetande hos tjänstefolk nedsätter ingalunda värdinnan i deras ögon, utan hon tvärtom stiger i deras aktning därigenom.

Värdinnans morgondräkt bör alltid vara enkel och snygg och för övrigt så beskaffad, att hon i förekommande fall kan visa sig för främmande. Ehuru inga formella besök avläggas hos värdinnan på förmiddagen, så kan det likväl inträffa, ett att angeläget ärende tvingar en bekant att göra en tidig påhälsning, eller kan besöket avse affärsangelägenheter, som nödvändigt kräva värdinnans närvaro. Det måste högst oangenämt beröra mannen att se sin hustru uppträda i oordentlig dräkt eller vara tvungen att uppskjuta en affär, därför att hon ej kan visa sig.

Värdinnans slarviga uppförande framkallar snart vårdslöshet hos de andra medlemmarna i familjen, och så går det hastigt utför steg för steg, till slutligen nöd och bekymmer klappa på dörren och eländet gör sitt inträde.

Det är värdinnans uppgift att så skola sitt tjänstefolk, att detta förstår att utföra sina sysslor i rummen utan buller och oväsen i husbondens eller främmandes närvaro. Skulle det någon gång visa sig, att det brister härutinnan, bör en vink, en enda blick från matmodern vara tillräcklig för att få dem att träffa det riktiga. 
Om till exempel en nyanställd jungfru eller betjänt, som ännu inte lärt känna husets seder och bruk, skulle göra sig skyldig till någon förseelse i nämnda avseende, så får aldrig husmodern förebrå den felande i främmande personers närvaro. Sådant är ägnat att i högsta grad såra den skyldige. Hon ber sin gäst om ursäkt för förseelsen, först sedan tjänaren lämnat rummet. Ej heller bör en värdinna föra klagomål över tjänstefolket för sin man, Sådan vittnar endast om bristande myndighet och hushållskännedom. I fall av svårare förbrytelser, såsom oärlighet och dylikt, bör hon givetvis påkalla mannens hjälp.

En hustru, som är angelägen om att åt sin man bevara den angenäma känslan av hemtrevnad, bör icke under måltiderna uttråka honom med hushållsberättelser utan i stället vinnlägga sig om att utplåna det intryck, som lidna oförrätter i umgänget med den yttre världen gjort på honom.

I enklare hushåll lägger värdinnan själv före, detta dock endast inom den slutna familjekretsen. I rika och förnäma hus låter man betjänten servera. Denne iakttager därvid, att han först betjänar frun därefter herrn i huset och sedan barnen i ordningen efter deras ålder. Håller sig familjen med guvernant, betjänas denna alltid före de barn, som äro henne anförtrodda. Åsidosätter man denna regel, verkar det nedsättande för henne i både barnens och tjänstefolkets ögon.

Ett besök skall alltid anmälas. Därefter är det värdinnans känsla och takt, som avgör, på vad sätt hon vill mottaga den besökande, om hon vill ivrigt skynda emot honom eller blott med några steg närma sig honom, om hon finner för gott att med vänliga ord räcka honom handen eller blott med en stelare hälsning bedja den besökande vara välkommen. Det är vänskapsförhållandet, i vilket värdinnan står till den inträdande, som bestämmer mottagningssättet.

I sådana fall, då flera personer redan äro närvarande, måste värdinnan iakttaga stor försiktighet, då hon mottager en person, som inträder senare, så att ej de andra behöva känna sig tillbakasatta för denna, Vidare bör hon tänka på, att hon ej uteslutande får skänka den senaste tillkomne sin uppmärksamhet, utan sörja för, att samtalet så fort som möjligt blir allmänt.

Äro flera personer samtidigt på besök, iakttager värdinnan, att hon själv beledsagar den mest värderade gästen endast till mottagningsrummets dörr, då han lämnar sällskapet. Det anses som bristande grannlagenhet mot de övriga i sällskapet, om hon följer honom ut ur rummet och lämnar dem om blott för ett ögonblick ensamma.

Herrn eller sonen i huset däremot ledsagar en dam till utgångsdörren eller till hennes vagn. Även husets dotter följer en dam till trappan, men är den bortgående en herre, så har hon ingen sådan skyldighet, utom i det fall att det är en mycket gammal man, som behöver hennes stöd.

Barnen böra hållas borta från mottagningsrummet, ty de endast störa de besökande. Dessa böra helst lämna sina barn hemma, när de gå på besök, men skulle de någon gång taga dem med sig, gäller det för värdinnan att mottaga dem med samma vänlighet, som hon mottager modern.

Märka föräldrarna, att barnen bliva tillbakasatta, känna de i regel detta mera smärtsamt, än om de själva utsättas för en sådan likgiltighet.

Den dräkt, i vilken värdinnan mottager sina gäster, skall vara enkel och smakfull. Hon skall vid valet av sin klädsel visa, att hon värderar sina gäster men ingalunda har för avsikt att inlåta sig i någon tävlan med sina bekanta. En oavvislig plikt för värdinnan är att med lika stor artighet mottaga alla gästerna. Därmed ha vi icke velat säga, att hon skall visa var och en samma själsvärma. Detta skulle i många fall endast vara uttryck för hyckleri och falskhet, egenskaper, som äro en verklig kräftskada för det sällskapliga umgänget. Endast sanning och uppriktighet förlänar livet och dess förhållanden värde. Visserligen är det vår plikt att giva uttryck åt denna på ett milt och taktfullt sätt, så att den ej må såra någon, men vi ha ingen rätt att förneka den. Ingen människa kall vara lika vänlig och sann mot alla.

Värdinnan bör aldrig själv taga ledningen av samtalet, utan hennes uppgift är att genom skickliga infall giva detta en allmän karaktär samt att draga fram sina gästers företräden i det bästa ljus. Detta är emellertid en vida svårare konst än vad det kanske förefaller.

I synnerhet ställes hennes skicklighet på ett svårt prov, då det gäller för henne att leda samtalet över från ett tråkigt ämne till en annat, ty detta bör ske på ett sådant sätt att ingen känner sig sårad i sin egenkärlek.

40: MIDDAGSBJUDNING. BORDSSKICK.

Ingenstädes röjer en person sin obekantskap med den goda tonen mer än vid ett middagsbord, och hans oskicklighet i detta avseende verkar här pinsammare både på honom själv och värden än vid något annat tillfälle.

Den väluppfostrade ynglingen och flickan torde nog undgå sådana oangenäma ögonblick, men det kan inträffa, att de vid middagsbordet i sitt eget hem eller hos någon vän sammanträffa med personer, som icke haft förmånen att åtnjuta en i alla avseenden så omsorgsfull uppfostran som de själva, eller ha kanske dessa personer rent händelsevis råkat in i ett bättre sällskap, som för dem hittills varit otillgängligt. Då må de ej så högt tillräkna dem de förseelser, de kunna begå mot den goda tonen, och i alla händelser icke på något sätt antyda, att de lagt märke till detta.

Ingenting går av sig själv här i världen, utan allt måste inläras, och sådana saker, som ingen människa ostraffat kan sätta sig över, måste framför allt läras grundligt. Ingen torde förneka, att till ett riktigt och anständigt ätande hör ett visst skick som flitigt behöver inövas. Var kan detta lämpligare ske än i hemmet? Den, som först i sällskapslivet måste lära sig detta, utsätter sig lätt för faran att göra sig löjlig. En ung man som ej i föräldrahemmet fått tillfälle att tillägna sig den ifrågavarande skickligheten, måste i fina sällskap uppmärksamt iakttaga, hur andra bära sig åt, men därvid gå utomordentligt försiktigt till väga, så att han ej gör sig skyldig till ängslig efterhärmning eller till ett betraktande, som väcker uppseende.

Inser man, att man begått något mindre fel, gör man bäst i att ej låtsa om det, ty genom ursäkter fäster man endast större uppmärksamhet vid det.

Att sörja för bordets dukning och prydande är helt och hållet värdinnans omsorg. En självklar sak är att duktyget alltid måste vara rent och snyggt, ty intet skulle betraktas som en större förseelse mot den goda tonen, än om bordduken och servetter icke vore oklanderligt rena. Ett medel att ur duktygen avlägsna såplukten är att i linneskåpet inlägga luktpåsar (sachets).

Man inväntar värdinnans tecken, innan man tager plats vid ett middagsbord. Gästerna i ett middagssällskap skola alltid presenteras för varandra, innan man går till bords.

Vid bordet iakttager man en rak och lämplig hållning. Man får varken lägga armbågarna på bordet eller sitta långt ifrån detsamma.

Servetten, som ligger hoplagd på tallriken, vecklas upp och utbredes lätt på knäet.

Tillåt dig aldrig något så opassande, som att före begagnandet med servetten avtorka tallrik eller gaffel. Ett sådant förfarande skulle innebära en grov förolämpning mot värdinnan, som ju på förhand måste ha synat allt, som kommit på bordet.

På offentliga matställen kan det däremot gå för sig och stundom rent av vara nödvändigt, emedan rengörningen där företages i stort och utföres med sådan hastighet, att fullkomlig snygghet ej alltid kan garanteras.

Många människor ha ej i ungdomen fått lära sig att riktigt använda sked, kniv och gaffel.

Man tager ej skeden för full, ty då rinner en del av det flytande ämnet tillbaka i tallriken, och detta verkar alltid osmakligt. Allt sörplande och smackande måste ovillkorligen undvikas, ty intet verkar mera obehagligt på bordsgrannarna.

Skeden fattas icke med hela handen, utan man låter den vila mellan de tre fingrarna med tummen uppåt Detta tar sig icke blott bättre ut, utan en lättare och behändigare rörelse möjliggöres också därigenom. När man sedan begagnar skeden, föres den med spetsen till munnen, varvid innehållet stjälpes ljudlöst in mellan läpparna. Man måste noga undvika, att insörpla innehållet längs skedens långsida.

Man för maten in i munnen med gaffeln, som man kan hålla med höger eller vänster hand allt efter omständigheterna. Däremot sticker man aldrig bordskniven in i munnen. Den skall tjäna till att skära sönder födan med och bör därför vara någorlunda skarp. Vid förtärandet av sådan mat, där man behöver använda kniv och gaffel samtidigt, får man ej lägga varken den ena eller den andra ifrån sig,

Då man skär sönder maten, håller man gaffeln i mera lutande ställning. Hålles den i tämligen lodrätt ställning kan den lätt glida ut med tallrikens glatta porslinsyta och förorsakar då ett otäckt gnisslande ljud, som icke blott verkar obehagligt på bordsgästerna utan kan till och med skrämma nervöst folk. I ett sådant fall brukar också en del av maten bortspillas, varvid icke blott duken nedsmutsas, utan den olyckliges egna och bordsgrannarnas kläder utsättas för fara att erhålla fläckar. Om de känslor, en person erfar, vilken råkar ut för ett sådant missöde, kan man lätt göra sig en föreställning,

Kniven användes endast för eget bruk vid bordet. Man sticker den till exempel inte i saltkaret eller skär av något av det gemensamma brödet med den. Särskilda knivar skola vara framlagda att skära bröd och ost med och allt annat, vartill en kniv behövs. Fat och karotter skola alltid vara försedda med egna gafflar eller skedar att lägga för sig med och till assietterna på smörgåsbordet skola också finnas särskilda gafflar.

Den, som det oaktat vid förläggningen använder den gaffel eller sked, som han själv haft i munnen, röjer därmed en fruktansvärd brist på hyfsning och väcker hela sällskapets vedervilja.

För att komma åt saltet använder man små skedar av horn eller metall, vilka visat sig vara mycket praktiska.

För fruktskärning skola särskilda knivar framläggas och dessa böra helst vara av horn eller silver, ty av stål eller järn får frukten osmak. Fruktkniven får under inga förhållanden föras till munnen. Den är endast avsedd för skärning, alls icke för ätning.

Då maten bjudes omkring, tar man för sig händigt och fort, så att ej bordsgrannarna behöva vänta allt för länge. Var alltid försynt i ditt väljande, i synnerhet gäller detta de fina rätterna. Skulle någon lägga för sig till exempel kaviar till samma mängd som grönsaker skulle han i högsta grad väcka löje. Opassande är det också att med avsikt utleta de bästa bitarna. I ju högre grad man i detta avseende visar blygsamhet och anspråkslöshet, i desto fördelaktigare dager framträder man.

Det är opassande att lägga upp alltför stora portioner på tallriken och man bör ej skära sönder maten i småbitar på en gång, utan man skär av stycke efter stycke, allt eftersom man äter. Det bröd, som man tagit till maten, bör mall hellre bryta än skära. Man får på inga villkor doppa det i såsen för att på det sättet sörpla i sig denna. Vid bordet gäller det alltid att tänka på att man icke genom sitt beteende stöter grannarnas finare sinne för snygghet och skönhet.

Att på tallrikskanten upprada kvarlevor såsom köttben, fiskben, kryddkorn och dylikt är också oskickligt, och att lägga sådant på duken bredvid tallriken är ännu mera opassande.

Sådant, som ej kan förtäras, lämnas kvar på tallriken och skjutes åt sidan. Liksom man ej behöver alltför ängsligt skrapa tallriken ren, så bör man ej heller lämna något av maten kvar på densamma. Tag därför aldrig för dig mer, än du med säkerhet orkar med.

Vid familjebordet gör man sig så mycket som möjligt förtrogen med alla rätterna, men i familjelivet kan det stundom vara klokast att låta en rätt gå förbi, om man icke vet, på vad sätt man därvid bör gå till väga. Detta gäller även om sådana rätter, som man är förbjuden att äta. I ett sådant fall tackar man och visar rätten artigt ifrån sig till grannen.

Däremot bör man aldrig avhålla sig från en maträtt endast av det skälet, att man icke tycker vidare om den. Men man tager därvid för sig så litet som möjligt och låter för övrigt ingenting förstå. Man bör ej till samtalsämne vid bordet välja mat eller sin smak beträffande den saken. Detta skulle kunna väcka förstämning hos värdfolket.

Man bör naturligtvis så mycket som möjligt undvika att låta fingrarna komma i beröring med maten. Vid några särskilda rätter är det emellertid icke blott tillåtet utan även nödvändigt. Exempel härpå är en del fjäderfä, såsom kramsfågel, lärkor och så vidare. Att avlägsna deras ben uteslutande med gaffelns till hjälp skulle vara mycket svårt. Även då man spisar kräftor och ostron är ju fingrarnas bruk nödvändigt.

Det bruk, man bör göra av kniv och gaffel vid middagen, är helt och hållet beroende på de rätter, som måltiden består av. Att vid kötträtter efter varje skärning lägga kniven ifrån sig och utbyta den mot gaffeln är både obekvämt och oskönt. Här är det riktigt och praktiskt att använda båda samtidigt. En del mat däremot förlorar i smaklighet, om den skäres sönder. Klimpar och äggpannkakor exempelvis böra sönderdelas endast med gaffel.

Råkar man ut för missödet att tappa eller stjälpa omkull något, framför man lugnt sin ursäkt och talar sedan ej mera om saken. Ej heller bordsgrannarna få med minsta min förråda, att de låtsa om det.

Frukt förtär man först, sedan man skalat den med den därför avsedda kniven. Man bör icke föra hela frukten till munnen utan sönderdelar den i mindre stycken. Apelsiner skalar man med bara handen. Att man icke knäcker nötter med tänderna utan därvid betjänar sig av en nötknäppare, bör falla av sig självt.

Då man äter bakelser, tårta eller dylikt, använder man aldrig kniv, utan man betjänar sig därvid av en liten tesked.

Glace ätes med små skedar, och därvid bör man iakttaga, att det kalla ämnet genast lägges på tungan, så att det icke kommer i beröring med tänderna. Om man samtidigt bjuder våfflor eller dylikt till den, skall man sörja för att dessa till smaken äro lämpade efter glacen. Sålunda bör man till vaniljglace välja vaniljvåfflor, och så vidare. På det sättet kan man mildra den starka kylan, utan att smaken lider därav. När frukt eller konfektskålarna bäras omkring, skall man utan dröjsmål göra sitt val och ej låta handen komma i beröring med annat, än det man själv ämnar taga för sig, Visa aldrig din tjänstaktighet med att vid ett sådant tillfälle vilja lägga för åt en annan person, om du ej blivit särskilt ombedd!

Även vid drickandet är ett visst skick att iakttaga. Det är ingalunda en likgiltig sak, hur man fattar ett glas och för det till munnen.

Ett dricksglas fattas med största möjliga prydlighet om mitten, men ett vinglas nedtill vid foten och ej upptill mot kanten. Man bör också tänka på att det ej ställes för nära tallriken, ty ett sådant litet föremål kan så lätt stjälpa omkull vid den minsta lilla stöt, varav ledsamma följder kunna uppstå.

En gäst iakttager, att han aldrig skålar med någon av värdfolket. Detta däremot dricker med vem det behagar och bör helst därvidlag ihågkomma alla, så att ingen behöver känna sig tillbakasatt.

Sedan en gäst först skålat med sin bordsdam, kan han under middagens lopp dricka med än den ene än den andre bland gästerna, varvid han naturligtvis bör akta sig för att förbigå någon, som han har särskild orsak att ihågkomma.

Hålles det tal vid middagsbordet, skall det första från gästernas sida gälla värdfolket. Lämpligt är att på förhand bestämma, vem som skall göra detta. Det bör givetvis falla på hedersgästens lott. Skulle han avböja, tillhör det någon av familjens äldre vänner att göra det. Däremot är det icke passande, att en yngre person i middagssällskapet söker lysa med sin världsvana genom att hålla tal och föreslå skålar till höger och vänster.

Man bör sträva efter att vid bordet utveckla den största älskvärdhet, och anständigt skämt behöver visst icke vara bannlyst. Men man aktar sig för att hemfalla åt den överdrivna pratsamhet, som svensken är så benägen för så snart han kommit i glad stämning.

När någon av värdfolket ger tecken till, att måltiden är slut, stiger man upp från bordet och tackar först värdinnan och sedan värden.

Om man i huset iakttager bruket att läsa bordsbön, böra gästerna förbli stående, tills denna förrättats.

Har man varit på bjudning hos en person, tackar man efteråt för gästfriheten genom att avlägga besök eller skicka värdfolket sitt visitkort eller en skrivelse.

41: TITLAR OCH TILLTAL.

På gatan tilltalar man icke en obekant eller förnämare person utan särskilt tvingande skäl, i vilket fall man anhåller om ursäkt samt därefter angiver detta skäl

Under andra förhållanden kunna framför allt männen fritt tilltala varandra för att därigenom erhålla upplysningar eller komma i samtal. Därvid måste man emellertid iakttaga, att man icke därigenom stör någon i hans sysselsättning för tillfället. Och skulle man märka, att den tilltalade ej har lust att inlåta sig i någon konversation, så får man ej vara enträgen.

Vad titelfrågan angår, kan det naturligtvis ej vara möjligt att giva råd och anvisningar för alla tänkbara fall, utan endast några allmänna synpunkter komma här att framhållas.

Gäller det högtuppsatta personer, bör man taga reda på av andra, vad man i, detta avseende har att iakttaga.

En stor brist i det svenska språket är, att det saknar ett allmänt användbart tilltalspronomen. Det familjära ”Du” har ju en mycket begränsad användning. Tilltalsordet ”Ni” är ju så bra, men har ännu ej blivit allmänt godtaget, varför man måste iakttaga den största försiktighet, då man använder det. Det har dock under de sista åren allt mer och mer vunnit terräng, och vi skola hoppas, att det så småningom blir det allmänt brukliga tilltalsordet i vårt land. 

Det var en tid, då pronomen ”Han” rätt mycket brukades som tilltalsord av överordnade gentemot underordnade. Detta smaklösa bruk är emellertid nu till största delen bortlagt.

Vad bruket av tilltalsordet Ni angår, så bör man undvika att använda det gentemot överordnade och högt uppsatta personer, hos vilka det i allmänhet skulle tagas illa upp. Använder man det, då man tilltalar en bildad person så bör man alltid tillfoga titeln. ”Ni, herr professor” till exempel.

Detta att begagna titeln är också den utväg, som man i allmänhet måste tillgripa, då pronomina ej räcka till eller anses tillräckligt hövliga. Här följa några exempel, och vi börja då med de högst uppsatta.

Inför konungen och drottningen använder man uttrycket: ”Eders Majestät ”. De andra medlemmarna av kungahuset tilltalas med ”Eders Kungliga Höghet, och detta uttryck anländes gentemot både manliga och kvinnliga,

Tilltalet: ”Eders Excellens”, användes ifråga om stats- och utrikesministrarna. De övriga regeringsmedlemmarna tilltalas med ”Herr Statsråd”.

Biskoparna tilltalas stundom med: ”Eders Högvördighet”. Detta tilltal förekommer dock numera mest i skrift.

Ifråga om adliga personer anses det hövligare att använda den adliga titeln i stället för ämbetstiteln.

Bland titlar av sistnämnda slaget finns en hel del, som inom umgängeslivet blivit utbytta mot andra mera välljudande. Sålunda använder man titeln Doktor till en veterinär och tandläkare, och även en läroverksadjunkt är det brukligt att tilltala med denna titel. En lantmätare kallar man ofta ingenjör och en komminister alltid Pastor. Till en länsman använder man hellre titeln Kommissarie. Tilllägget Vice och Extra ordinarie i vissa titlar bortfalla alltid i tilltal, och en underlöjtnant tituleras alltid för löjtnant i sällskapslivet.

Yrkes- och näringstitlar kunna icke lika allmänt som ämnes- och lärdomstitlar användas som tilltalsord i sällskapslivet. Det passar icke att säga: ”Herr Mjölnare”, ”Herr Skomakare”, ”Herr Målare”, till en person. Däremot äro Disponent, Godsägare, Grosshandlare, Redaktör exempel på titlar av detta slag, vilka äro fullt användbara som tilltalsord. Hantverkare av alla slag kunna tituleras med Fabrikör, och en sådan titel, som Ingenjör användes i tal till personer med de mest mångskiftande anställningar. ”Direktör” är också en titel som på den senare tiden blivit mycket allmän på grund av det stora antal bolag, som bildats i vårt land.

Att blott och bart säga ”Herrn” är bevis på bristande takt eller bristfällig uppfostran. Namn eller titel bör alltid åtfölja ordet.

Beträffande tilltalsorden till damer äro ”Fru” och ”Fröken” de vanligaste.

Det förra får i likhet med ”Herr” aldrig användas ensamt utan alltid tillsammans med namnet eller titeln. Exempel: ”Fru Alm”, ”Fru Doktorinnan”. ”Fröken” däremot, som sedan mamselltiteln fullständigt bortlagts, är det enda tilltalsordet till ogifta damer, kan användas utan namn eller titel.

Många frutitlar äro härledda från mannens ämbetstitel. Sådana äro Statsrådinna och alla andra på råd, m.m. Överstinna, Kommendörska, Majorska, Amiralska, Generalska, Rektorska, Biskopinna, Doktorinna med flera.

”Hennes Nåd” var förr ett rätt vanligt tilltal till adliga fruar men nu nästan ur bruk.

Det anses artigare, att till exempel säga Fru Generalskan än enbart Generalskan, fastän även det senare går mycket väl för sig,

Men hur skall man bära sig åt, då man ej känner en persons titel eller namn? Ja, då är svårigheten betydligt större. Visserligen bör man tillämpa det från Frankrike inkomna bruket att säga: ”Min Herre”, ”Min Fru”, men det låter mycket tillgjort i svenskt tal.

42: PRESENTER OCH GENGÅVOR.

Ett gammalt ordspråk säger: ”Genom gåvor och gengåvor varar vänskapen längst.”

Har man mottagit en gåva, bör man alltid anse det som sin skyldighet att skänka givaren en gengåva, och därvid bör man vinnlägga sig om att hitta på något, som han tycker om och kan hava glädje av. Detta ökar mottagarens personliga trevnad och förlänar gåvan dess värde som vänskapsuttryck.

Gåvans penningvärde har härvidlag en underordnad betydelse. Man får nämligen akta sig för att vid val av gengåvor giva dessa sken av att vara en formlig vedergällning. Ett sådant taktlöst sätt kan endas pinsamt beröra mottagaren,

Under inga omständigheter underlåter man att skriftligt eller muntligt framföra sitt tack för en mottagen gåva.

Dylika vänskapsgåvor sänder man släktingar och vänner vid vissa högtidliga tillfällen, såsom till jul och nyår, vid bröllop och barndop, till namnsdagar och födelsedagar.

Bruket att giva presentkort har på sista tiden blivit rätt vanligt, men välj aldrig denna form för gåvan, då det är fråga om en julklapp eller en födelsedags- eller namnsdagspresent till en vän. På det sättet visar du, att du betraktar gåvan som en tråkig skyldighet, vilken du vill komma ifrån så bekvämt som möjligt.

En gåva skall aldrig givas av det skälet, att det skall så vara, utan den skall vara en vänskapsbetydelse från givaren till mottagaren, och som sådan skall den vittna om att den förre gjort sig möda att iakttaga den senares smak eller taga reda gå vad denne särskilt behövde.

I detta fallet är det mycket bra, om man är i tillfälle att rådföra sig med andra givare, ty på det sättet kan man förhindra, att den gemensamma vännen erhåller en och samma sak från flera håll.

Vänskapsgåvor skola aldrig vara anonyma. Endast då det är fråga om social välgörenhet, kan detta sätt att skänka bort något vara på sin plats.

En vän, som på sin bemärkelsedag mottager en anonym gåva, kommer naturligtvis att bemöda sig om att taga reda på givaren för att kunna tacka honom, men detta är en ingalunda lätt uppgift, ty det ligger i sakens natur, att han icke kan göra förfrågningar härom bland sina bekanta. Och trots allt det besvär, som givaren på det sättet förorsakat sin vän, lyckas det kanske ändå icke för denne att få klarhet i saken.

Om gåvor, som äro föranledda av personlig tacksamhet för en tjänst, gäller, att de ej få ha så högt värde, att de se ut som full betalning. Är det senare fallet, kan det göra mången känslig mottagare ont, att givaren gjort en så stor uppoffring. Det, som i sådana här fall gör ett angenämt intryck på mottagaren, är att givaren vill visa sin tacksamhet för den erhållna hjälpen.

43: HUR DET GÅR TILL VID FRIERI, FÖRLOVNING OCH BRÖLLOP.

Har en man fattat tycke för en flicka, bör han vara angelägen om att lära känna henne så väl som möjligt. Han får ej låta blända sig av hennes skönhet och tro, att allt annat nog ordnar sig sedan, blott han vinner hennes hjärta. Intet i världen är så förgängligt som yttre skönhet. Lika viktigt för honom är att lära känna hennes inre egenskaper och övertyga sig om att hon är frisk, att hon i fråga om kunskaper och färdigheter äger de nödvändiga förutsättningarna för att bliva en god husmoder.

Kan han bliva i tillfälle att göra sig ett omdöme om flickans föräldrahem, är även detta av betydelse, och han bör därför, om hon har föräldrar, göra visiter i huset.

Har det blivit klart för honom, att hans känsla för den unga flickan icke är ett ytligt svärmeri, utan att han älskar henne för hennes personlighets skull, då år tidpunkten inne att avgiva en förklaring.

Men innan han friar, bör han naturligtvis hava sonderat terrängen så pass mycket, att han förstår, om han har några utsikter eller icke. Tillfällen härtill erbjuder ju sällskapslivet i stor mångfald. Den, som icke på detta sätt kan komma underfund med hur det är beställt med mottagandet av hans längtans fulla önskningar, visar sig mycket oerfaren.

Vad som här säges, kan naturligtvis endast ha avseende på frieriet hos föräldrarna, vilket kräver, att en viss formalism iakttages.

Om själva kärleksförklaringen mellan mannen och kvinnan gäller, att den är en akt, där hjärta talar till hjärta utan att taga hänsyn till någon slags konvenans.

Vad nu frieriet hos föräldrarna beträffar, så kan det i vissa fall vara lämpligt att framföra detta i ett brev. Detta är särskilt att rekommendera i sådana fall, då den unge mannen icke är fullt säker på att hans anbud blir antaget. Skulle flickans föräldrar anse, att de böra motsätta sig partiet, så blir den pinsamma uppgiften för fadern att angiva skälen härför väsentligt underlättad, om det kan ske brevledes, och det är även på det sättet lättare att draga en hemlighetens slöja över hela saken. 

Har däremot friaren för avsikt att personligen framföra sitt anbud, vilket i de flesta fall är det lämpligaste sättet, bör han infinna sig hos flickans föräldrar i högtidsdräkt, frack eller åtminstone bonjour samt hög hatt och vit halsduk. I regel torde ett sådant besök icke komma som någon fullständig överraskning varken för husfadern eller den övriga familjen, men det är i alla händelser friarens sak att förbereda dem därpå.

Den unge mannen framför sitt ärende på ett uppriktigt och hjärtligt sätt utan något som helst ordsvammel. I händelse av ett avböjande får man icke brista något i den skyldiga hövligheten. Ej heller är det skäl att taga en sådan händelse alltför tragiskt och därmed anse saken för alltid förlorad.

Mången friare, som första gången blivit avvisad, har sedan lyckats övertyga föremålets föräldrar om, att deras misstro varit ogrundad.

Ett avslag får under inga förhållanden omtalas. Det måste vara en hederssak att hålla det hemligt. Skulle ett frieri komma alldeles oförberett, får icke friaren taga illa upp, om flickans föräldrar förklara sig först vilja inhämta upplysningar om hans karaktär och förmögenhetsförhållanden. 
När frågan om förlovning är avgjord, beställas ringarna. Det är fästmannens sak att ombesörja detta. Det är brukligt att han betalar hennes ring och hon hans. Endast släta ringar användas, i vilka kontrahenternas förnamn jämte datum för förlovningen ingraveras. Hans namn inristas i hennes ring och hennes namn i hans ring. Förlovningsringen bäres på vänstra handens ringfinger.

Förlovningen äger rum i fästmöns föräldrahem och firas vanligen med en liten familjefest. Det bör endast vara en mindre bjudning, till vilken fästmöns fader inbjuder kontrahenternas allra närmaste.

Vid denna fest framföra de närvarande sina gratulationer till de nyförlovade, först det unga parets föräldrar och syskon, därefter andra släktingar och sist vännerna.

Fästmön är på förlovningsdagen iklädd en enkel ljus dräkt samt bär en blomma på bröstet eller i håret.

Förlovningen offentliggöres dels genom annons i tidningarna, dels genom tryckta kort, som skickas till kontrahenternas släktingar och bekanta. Utgifterna härför bestridas av fästmannen.

De, som blivit underrättade om tilldragelsen, äro skyldiga att framföra sina lyckönskningar, vilket kan ske genom kort eller brev. Är man en närstående vän till någon av de nyförlovade, väljer man det senare, som givetvis är artigare.

Efter förlovningsdagen eller på densamma är det brukligt, att fästmannen skänker sin fästmö en present som minne av förlovningen. Denna minnesgåva kan lämpligen bestå i ett guldur, om hon icke redan äger ett sådant, eller något slags smycke, vilket dock icke får vara alltför simpelt.

Efter förlovningen börja de båda familjerna sällskapligt umgås med varandra. Äro de icke bosatta på samma plats, så stå de i korrespondens med varandra. Fästmannens moder åligger det att skriva ett hjärtligt brev till sin blivande svärdotter och hälsa henne välkommen som dotter i huset, varvid den senare har att svara i samma hjärtliga ton.

Sedan lyckönskningarna efter offentliggjord förlovning ingått från släktingar och vänner, ha de nyförlovade att under den närmaste tiden avlägga besök hos dessa. Har man däremot för avsikt att låta bröllopet följa tämligen omedelbart på förlovningen, kan man uppskjuta denna ceremoni, tills bröllopet stått, då de nygifta göra visit hos släkten samt hos de bekanta, med vilka de sedan önska umgås.

De förlovade må gärna under förlovningstiden giva varandra små presenter. Några anvisningar härför behövas icke. Framhållas kan dock, att man aldrig bör välja några klädespersedlar. För övrigt böra båda parterna taga sig i akt för slöseri med gåvor. Icke alla förlovningar sluta med äktenskap, och skulle en förlovning bliva upplöst, måste presenterna återlämnas, och de äro då onyttiga för båda parterna.

Långa förlovningar borde aldrig förekomma. Har man icke utsikter att kunna fira bröllop inom ett år eller så, borde man hellre uppskjuta förlovningen.

Förlovade böra vinnlägga sig om ett aktningsvärt uppförande mot varandra. I andras sällskap måste de vara mycket måttfulla med ömhetsbetygelser. Sådana intimiteter som kyssar och smekningar böra sparas till herdestunder på tu man hand. Det gör alltid ett vidrigt intryck att se fästfolk tillåta sig sådant i sällskap. Fästmön måste detta avseende uppdraga mycket snävare gränser för fästmannens friheter, än vad den gifta kvinnan behöver gentemot sin man.

Bröllopet föregås, som bekant av de tre utlysningarna i kyrkan. Första lysnings-dagen plägar stundom annonseras. På den andra givas presenterna. Lämpligt är, att släktingar rådgöra med varandra om denna sak, så att icke flera stycken giva lika presenter.

Då man väljer en lysningspresent, skall man icke blott tänka på vad man själv har råd till utan också taga hänsyn till mottagarens ställning och förmögenhetsförhållanden. Det vittnar om grannlagenhet, om man väljer sina gåvor så, att de icke komma att störa harmonien i boets sammansättning.

Då man rustar till bröllop, får man icke försumma att i god tid utsända bjudningar till de gäster, man påtänker. Om damerna gäller nämligen, att de behöva god tid på sig för att sörja för sin toalett. Listan på inbjudna måste ägnas en stor omsorg. Man får icke från densamma utesluta närstående vänner och bekanta, under det man medtager mera ytliga bekantskaper.

Särskilda bjudningskort användas för ändamålet. Bruden bör helt och hållet vara klädd i vitt med slöja och krona, som helst bör utgöras av naturlig myrten.

Brudgummen är klädd i frack, hög hatt samt vit halsduk och vita handskar. Militärer pläga låta viga sig i paraduniform.

Beträffande gästernas klädsel gäller, att de skola uppträda i högsta festdräkt. Herrarna kläda sig som brudgummen och damerna helst i siden. Tärnorna bära dräkter i ljusa och leende färger, dock böra de undvika bruddräktens vita färg.

Tärnor och marskalkar utses bland brudparets närmaste släktingar och vänner.

Både bruden och tärnorna bära buketter i händerna. Bruden har erhållit sin av brudgummen och tärnorna sina av marskalkarna. 

Skall vigseln förrättas i kyrkan, samlas brudparet, tärnor och marskalkar i sakristian, skall den äga rum i hemmet, sker denna samling i ett närgränsande rum till det, där vigseln skall försiggå. När ceremonien skall taga sin början, intågar brudparet och skrider fram till den plats, där vigselförrättaren väntar dem, i kyrkan till altaret, i hemmet till en överenskommen plats i salen. Efter brudparet följa tärnor och marskalkar par om par, ordnade efter släktskapsförhållandena, så att den tärna och marskalk, som stå brudparet närmast i släktskap, utgöra första paret. Framme vid altaret delar sig processionen av tärnor och marskalkar, så att de förra ställa sig i rad vid brudens sida, under det de senare taga plats vid brudgummens.

Stundom kan man få bevittna, hurusom bruden genom högljudd gråt på ett pinsamt sätt stör vigselakten. Sådant bör med all makt bekämpas. Det bör vara en självklar sak, att såväl brudparet som de närvarande, gästerna skola vinnlägga sig om att iakttaga takt och värdighet under ceremonien.

När vigseln är överstånden, framföra de närvarande sina lyckönskningar till de sammanvigda. Har den högtidliga akten ägt rum i hemmet, är det brukligt att omedelbart efter densamma bjuda på ett glas vin. Vigselförrättaren håller då ett litet kort tal till de nygifta, varefter samtliga klinga med dem.

Vid den bröllopsmåltid, som i regel ansluter sig till vigseln, äro brudparet hedersgästerna. På var sin sida om dem sitta deras föräldrar och närmaste släktingar. Vigselförrättaren samt tärnor och marskalkar sitta mitt emot vid samma bord.

Tillåter utrymmet det, kan man duka särskilt bord för brudparet, tärnor och marskalkar.
Det första talet ägnas alltid de nyförmälda. Man kräver ej, att brudgummen svarar härpå. Däremot gör det alltid ett angenämt intryck, om han mot slutet av festen i några få ord framför sin tacksamhet till svärföräldrarna.

För tärnorna talar någon av marskalkarna. Efter måltiden följer i regel dans. De nyförmälda öppna denna men ha sedan ingen skyldighet att stanna kvar, tills dansnöjet slutat. De kunna, när helst de finna för gott, obemärkt avlägsna sig utan att taga avsked av gästerna.

Företages en bröllopsresa, något, som är rätt vanligt bland de förmögnare klasserna, så följas de nygifta till tåget av gästerna, som hurra för de avresande.

Det tillkommer svärfadern att bekosta bröllopsresan.

Lyckönskningstelegram, som avsändas av bekanta och inbjudna, vilka icke varit i tillfälle att närvara, skola vara avfattade på lyxblanketter.

Efter bröllopet ha de nygifta att tacka dem, som givit presenter eller gratulerat genom telegram. Detta sker lämpligast genom för ändamålet särskilt tryckta kort.

44: PÅ KONSERTER, TEATRAR OCH ANDRA FÖRESTÄLLNINGAR.

En konsert- eller teaterbesökare skall alltid iakttaga ett sådant uppförande, att icke någon av den övriga publiken störes. Han får icke förhålla sig, som om föreställningen endast vore för honom, som om inga andra besökande vore för handen.

I första hand måste man vinnlägga sig om att komma i tid. Oskicket att komma försent, vilket så många skatta åt, beror endast på slarv och bristande vilja. I vårt land finnas inga så stora städer, att avstånden inom desamma göra det särskilt svårt att träffa den rätta tiden.

En person, som kommer försent och börjar söka efter sin plats, stör icke blott åhörarna utan även de i föreställningen medverkande.

Har man råkat komma försent till en konsert, stannar man utanför, tills numret är slut. Är det vid en teaterföreställning, som detta inträffat, går man tyst i dörrarna, på tå i salongen och intager sin plats så lugnt som möjligt utan något slamrande med stolen eller sitsen.

Är man förkyld och har hosta, bör man hålla sig hemma från alla slags offentliga föreställningar. Intet verkar mera enerverande på en person i en konsert- eller teatersalong, än om han oupphörligen störes av de kringsittande personernas ständiga hostningar.

Gå ej till en föreläsning, på teatern eller till en konsert, om du känner dig uttröttad! Då är du i behov av att gå till vila.

Måste man i en teater eller konsertsalong tränga sig förbi andra för att uppnå eller lämna sin plats, är det ohövligt att vända dessa ryggen. Artigheten kräver, att man med en liten bugning ber om ursäkt för det besvär, man vållar dem, och man bör därför vända ansiktet åt personen i fråga.

Att skymma scenen eller estraden för andra åhörare genom att resa sig upp under föreställningen är i högsta grad taktlöst. Blir man störd genom ett sådant beteende, har man rätt att säga vederbörande detta, men det bör naturligtvis ske i hovsam ton.

Skulle man erhållit en sådan plats, att man stänger utsikten för dem, som sitta bakom, bör man ändra ställning, så att detta missförhållande i möjligaste mån undanröjes. 
En person kan knappast begå en större taktlöshet än att under föreställningen prata med sin granne. Är hans talträngdhet så stor, att han ej kan vänta med vad han har att säga till mellanakterna, röjer han en sorglig brist på självbehärskning.

Teaterbesökare böra ej hälsa på bekanta personer, som sitta långt borta i salongen. Lämpligast är att uppsöka dem i foyern under mellanakterna eller hälsa på dem efter föreställningens slut.

Stör aldrig intrycket av slutscenen i ett teaterstycke genom att bullersamt lämna din plats innan ridån gått ned. Avsikten att fortast möjligt komma ut i klädlogen är intet motiv, som rättfärdigar en sådan taktlöshet.

Låt gärna den värsta rusningen ute i klädlogen gå över, innan du begär dina överplagg.

Har du bevistat föreställningen i sällskap med damer, skall du vara dem behjälplig med att påtaga ytterplaggen.

45: PÅ RESTAURANGER OCH ANDRA OFFENTLIGA LOKALER.

Det sätt, varpå en person uppträder i en restaurang eller annan offentlig lokal, röjer med säkerhet graden av hans bildning. Den, som hänsynslöst seglar fram mellan bordsraderna i en restaurationslokal för att bland den församlade mängden uppsöka sig en plats, och därvid icke ens ber om ursäkt för de knuffar, som han kanske utdelar till höger och vänster, den får icke bliva förvånad, om han hör utrop av ovilja efter sig.

Verklig bildning och god uppfostran visar sig ingenstädes mera till sin fördel än på sådana ställen, där man oftast kommer i beröring med personer, som äro en fullt främmande.

Vid inträdet på en restaurang tar man genast av sig hatten och befriar sig från överplaggen, varefter man lugnt och stilla tager plats utan att besvära andra gäster.

Besökande av offentliga lokaler böra alltid vinnlägga sig om att icke genom högljutt tal eller bullrande uppträdande störa de kringsittande. Det finns personer, som på restauranger föra så högljudda samtal, att man vid borden runt omkring måste lyssna till dem ord för ord, antingen man vill eller icke. Icke sällan inbillar sig vederbörande, att sådant är bevis på ett hurtigt och käckt uppträdande, under det att varje bildad människa tar det som uttryck för bristfällig uppfostran.

Tag aldrig betjäningens uppmärksamhet i anspråk mer, än vad som är nödvändigt. Man bör komma ihåg, att även andra ha rätt till dess tjänster. Många personer lägga beslag på uppassaren på ett sätt, som om de ansåge denne anställd uteslutande för deras egen räkning.

Icke sällan kan man iakttaga, hurursom unga herrar utsätta uppasserskan för en kränkande kurtis. Sådana äkta knoddfasoner väcka alltid bildade gästers berättigade ovilja. Förekommer det, även om damer äro med, i sällskapet vid bordet, så vittnar det om en otrolig tölpaktighet.

Finner du dig ha skäl till klagomål med avseende på servis eller mat, så ställ ej till uppträde med betjänten, utan anhåll i hövlig ton att få tala med hovmästaren på stället om saken.

Undvik att närgånget fixera förbipasserande gäster och var alltid mån om att bereda plats för dem vid förbipassagen.

Skatta aldrig åt oskicket, att sedan du slagit dig ned vid ett bord taga fram spegel och kam för att ordna hår eller skägg. Sådant ombesörjer man ute i tamburen eller vestibulen.

Dock är en egen liten fickborste att rekommendera, ty att använda hårborstarna i tamburen är ur hygienisk synpunkt mindre tilltalande. Mången har på det sättet ådragit sig hårsjukdomar.

Om man ute på en restaurang sammanträffar med vänner och bekanta, får man aldrig slå sig ned i deras sällskap, utan att man blir uppmanad därtill. De kunna till exempel föra ett samtal, som en nykommen blott skulle störa.

Träffar man i en väns sällskap personer, som man ej känner, är det dennes plikt att presentera dem för en. Skulle han försumma detta, bör man utan vidare uppmana honom att göra det. Personer, med vilka man en längre stund skall vara tillsammans, måste man känna till namnet.

Behandla ej hotell- och restaurangpersonalen på ett överlägset och föraktfullt sätt! Dessa människor äro visserligen till för att betjäna gästerna, men man ökar ej deras beredvillighet härtill genom att tilltala dem i en tvär och befallande ton. En gäst, som behandlar betjäningen på detta sätt, visar för övrigt inga tecken på överflödig bildning, allra minst om det sker, då han ser, att de ha fullt upp att göra.

Tala aldrig klandrande om personer ute på offentliga ställen. I alla händelser bör du iakttaga stor försiktighet vid nämnandet av namn och dylikt. Någon av de kringsittande kan vara en vän eller släkting till den person, som är på tal.

På ett kontor stiger man in utan föregående knackning på dörren. En sådan endast besvärar personalen med att gå och öppna eller att bedja den besökande stiga in.

I bibliotek och lässalar måste man bemöda sig om att icke störa dem, som sitta där för att läsa eller skriva. Samtal på sådana ställen få på inga villkor förekomma.

46: I BUTIKER.

Av biträdena i en butik har man först och främst rätt att fordra, att de på ett vänligt och artigt sätt bemöta alla kunder, samt att de expediera dem i tur och ordning. Iakttaga de ej detta, torde ej principalen få anledning att glädja sig åt någon ökad kundkrets.

Inträder en kund i en affär och man ej har tillfälle att genast sysselsätta sig med honom, emedan man är upptagen med andra, får man ej låtsa, som om man ej såge honom, utan man är skyldig att förbindligt hälsa åt honom samt förklara, att man strax skall få tid att expediera honom.

I sådana fall, då en kund har så bråttom, att han ej hinner vänta, tills det blir hans tur, kan biträdet hos den, som han expedierar, anhålla om tillåtelse att för ett ögonblick få bryta turen.

Biträdena böra vinnlägga sig om att i sitt samtal med kunderna hålla sig till det rent sakliga. Förkastligt är det, om de giva detta en rent personlig karaktär, varpå sådana yttranden som de följande äro exempel: ”Detta tyg skulle passa frun synnerligen bra.” ”Grevinnan den och den har också köpt av detsamma.” Somliga obeslutsamma personer kunna visserligen påverkas av sådana yttranden, men på andra åter verka de raka motsatsen till vad man åsyftar. En sådan taktik förutsätter en skarp iakttagelseförmåga och människokännedom hos biträdena, så att de kunna avgöra, när en sådan påverkan från deras sida är på sin rätta plats, eller när den bör undvikas. Deras behandling av kunderna växlar då allt efter de personer, med vilka de ha att göra.

Fasta bestämda priser skola alltid tillämpas. Iakttages ej detta, uppstår misstroende hos kunderna, vilket framkallar det otrevliga sättet att pruta.

Ett praktiskt och bekvämt sätt är det i större affärer praktiserade bruket att förse de i skyltfönstren utställda varorna med prislappar. De på det sättet synliga priserna föranleda mången köpare att fatta ett raskt beslut om inköp av en vara, som passar honom både med hänsyn till pris och beskaffenhet, och han är därigenom i tillfälle att på förhand avgöra, om han har råd att skaffa sig en viss önskad vara, innan han går in i butiken för att närmare taga den i betraktande. Annars kan det inträffa att priset så överstiger, vad han tänkt sig, så han, när han får höra detsamma, måste avstå från allt vidare reflekterande på saken i fråga.

En kund har rätt att begära det bästa gångbara pris, men därmed bör han låta det bero. Han får i regel inte bättre pris genom att pruta, ty så snart man lärt känna hans belägenhet, höjer man bara det verkliga priset, så att det blir prutmån på detsamma. Märker han däremot, att man icke tillmötesgår honom i fråga om det förstnämnda kravet, har han endast att sluta upp med sina inköp i den ifrågavarande affären.

Måste man till exempel återlämna en köpt sak, emedan den er var av utlovad kvalité, så skall man vända sig direkt till principalen med sina anmärkningar. Att klandra biträdena för en sådan vara är opassande och orättvist, ty de ha ej gjort inköpen.

Vad anmärkningar mot biträdena i allmänhet beträffar, så gäller det att iakttaga stor försiktighet. Man bör komma ihåg, att deras principal helst ser, att de icke försvara sig, även om de ha aldrig så stora skäl härtill.

Man bör aldrig gå in i en butik, utan att man har allvarlig avsikt att köpa något. Att låta biträdet plocka ned disken full med varor och sedan, då ingenting passar, avlägsna sig utan att ens tacka för besväret, vittnar om stor taktlöshet.

I det fall, att man vill hava god tid på sig i för att välja bland framlagda varor, bör man visa de andra kunderna så stor hänsyn, att man uppmanar biträdet att expediera dessa under tiden.

Man bör i möjligaste mån undvika att gå in i en affär, just som den skall stängas. Biträdenas fritid är så sparsamt tilltagen, att den ej tål vid att på detta sätt ytterligare bliva beskuren av kunderna.

Man skall alltid ha för regel att på disken räkna de pengar, som man får tillbaka. Har biträdet räknat fel, då han lämnat pengar tillbaka, och kunden ej upptäcker detta, förrän han lagt ned dem i portmonän, är det i allmänhet för sent att få felet rättat.

47: HUSBONDEFOLK OCH TJÄNSTEFOLK.

Det bör icke vara en likgiltig sak för en husmoder, hur tjänstefolket dömer om henne. Redan ur denna synpunkt bör hon därför icke försumma sin värdighet som fru i huset.

Detta innebär dock inte, att hon blott i befallande ton skall tilltala sitt tjänstefolk. Tvärtom bör hon stå i ett sådant förhållande till dem, att blott en antydan från hennes sida är tillräcklig för att få dem att utföra, vad hon önskar.

En bildad person plägar i allmänhet icke genom ett barskt och befallande sätt bevisa sin överlägsenhet och makt mot underordnade utan snarare visa mera välvilja, mildhet och hövlighet mot dem än till och med mot sina jämlikar.

Tjänarna måste en gång för alla få klart för sig, att en befallning från husmodern måste obetingat verkställas, antingen hon sedan personligen utdelar den eller låter framföra den genom ett barn eller genom en annan tjänare.

Intet resonerande hit och dit angående det befallda får därför förekomma mellan husbondefolket i en tjänares närvaro. Sådant är endast ägnat att försvaga husmoderns myndighet i tjänstefolkets ögon.

Husmodern har att vänja sina tjänare vid snygghet, ordning, hövlighet samt ett stilla och tyst arbete.

Blir hon tvungen att göra ombyte av personal, och den nya tjänsteflickan ej vill foga sig efter husets antagna bruk, så är det mycket bättre, att hon fortast möjligt gör sig av med henne och skaffar en passande ersättning, än att i hushållet behålla en människa som ideligen blott skulle vålla obehag.

Med avseende på de husliga arbetena skall matmodern alltid giva noggranna och bestämda anvisningar och i början bör hon genom frågor förvissa sig om, att tjänarna förstått dem. Så småningom låter hon dem sedan utföra arbetet på ett mera självständigt sätt, så att de få vänja sig vid att noggrant verkställa hennes uppdrag, även om hon är förhindrad att själv närvara allt emellanåt.

Den känsla av ansvar, som alltid följer med en sådan självständighet i arbetet, bör vara ägnad att sporra tjänstefolket till större pliktuppfyllelse så att de med desto större uppmärksamhet utföra det anvisade arbetet. Genom att på det sättet förmå de underordnade att tänka över vad de göra och ej blott mekaniskt utföra sina sysslor, tillerkänner man dem deras rätt som människor, höjer dem i deras egna ögon och har slutligen själv den största fördelen därav.

I hus, där det finns talrikt med tjänstefolk, bör man vänja tjänarna vid att icke gå in i rummen, utan att de ha något att uträtta där. Ankommer ett brev eller dylikt, bör detta genast genom behörig tjänare överlämnas till herrskapet. Är detta däremot upptaget av någon besökande, så bör tjänaren i fråga vänta med framlämnandet, tills denne gått sin väg.

Tjänstefolket bör ej tillåta sig att muntligen hälsa på en besökande och ännu mindre att inleda ett samtal med en sådan.

Man bör icke tillåta barnen att dua tjänarna. En alltför stor förtrolighet mellan barn och tjänare är icke alltid till nytta för de förra. Barnen skola vänjas vid att vara artiga mot tjänstefolket. Man får aldrig tillåta dem befalla utan tillhålla dem att hövligt begära vad de önska. Rätten att befalla tillkommer endast husbondefolket.

Man bör aldrig inviga tjänstefolket i familjeangelägenheter. Hemligheter kunna endast bevaras, så länge ingen främmande delar dem. En tjänare som fått sig sådana anförtrodda, kan visserligen bevara dem, så länge han tjänar i familjen, men man kan inte lita på att han kommer att göra det allt framgent, även sedan han lämnat platsen, och nu för tiden är det endast få tjänare, som tillbringa hela sitt liv i samma familj.

En husmoder bör undvika att taga tjänare, som förut haft plats i en familj, med vilken hon står i särskilda vänskapsförbindelser. Sådant kan lätt vålla henne obehag, ty den andra familjen kan hava skäl att misstänka, att tjänaren i fråga meddelar både ett och annat ur familjelivet hos sitt förra husbondfolk, något som detta kanske helst önskade, att det icke komme fram.

En husmoder bör vidare taga sig i akt för att från början framställa arbetet för sin nya tjänarinna i ett alltför överdrivet fördelaktigt ljus. Hon får icke lämna försummandet av ett uppdrag oanmärkt eller låta dåliga vanor opåtalt göra sig gällande. Hon skall alltifrån första stunden tala om för sin tjänarinna, vad hon fordrar av henne, och visa henne allt det arbete, som hon har att utföra i tjänsten. Går däremot matmodern tillväga på det sättet, att hon först efter hand pålägger sitt tjänstefolk det ena åliggandet efter det andra, så uppnår hon ej sitt syfte utan giver endast anledning till missnöje.

I början måste hon visa större överseende och tålamod än längre fram, då hon har, rätt att fordra, att tjänarna hunnit göra sig förtrogna med förhållandena i huset. Lägger hon märke till dåliga vanor och maner, måste hon i alla händelser för vederbörande tjänare framhålla, fast naturligtvis i skonsamma ordalag, att sådant icke är tillåtet i hennes hus, och med bestämdhet fordra, att dessa vanor bortläggas.

Det är en självklar sak, att en sådan önskan icke kan uppfyllas på en enda dag, ty ingenting är svårare än att bortarbeta en inrotad vana. Husmodern måste därför visa tålamod med ett och annat i början samt uttala något berömmande ord, då hon har anledning därtill. Lovordandet är i allmänhet en mycket kraftigare sporre än ogillandet, ty får tjänstefolket den uppfattningen, att det aldrig kan göra husmodern till lags, börjar det snart att tredskas.

Åt tjänare, som haft anställning i huset i många år, bör man medgiva vissa företräden, men dessa få aldrig urarta till en överdriven förtrolighet. I borgerliga familjer äro beröringspunkterna mellan husbondfolket och tjänarna talrikare än hos förnämt herrskap, men icke desto mindre måste husmodern förstå att med artighet upprätthålla den gräns, som skiljer de båda parterna åt. Vad man härvidlag i hög grad måste iakttaga är just tålamod på samma gång som man måste undvika svaghet. Häftighet och ohövlighet äro också något, som husmodern måste taga sig i akt för, ty sådant endast nedsätter henne i tjänstefolkets ögon. Häftighet och vrede äro inga bevisande medel, som verka övertygande.

En självklar sak är, att husmodern bör föregå sitt tjänstefolk med goda exempel i allt, som god plägsed och levnadsvett fordrar. Så bör hon till exempel i samtal med sitt tjänstefolk aldrig beteckna sina anhöriga blott med deras förnamn eller nämna vänner endast med deras namn, utan hon bör därvid nyttja den titel, som tillkommer dem. På det sättet lär hon även de underordnade att iakttaga detsamma.

Tjänstefolket skall alltid vänjas vid att anmäla en besökande för värdinnan, innan denne införes, samt att på hövligt sätt mottaga en främmande, även om det är den simplaste arbetare.

Fria hantverkare, såsom skräddare, skomakare med flera, få vi icke betrakta såsom våra underlydande, även om de arbetat åt oss i många år. Man skall vinnlägga sig om att mottaga dem hövligt samt att aldrig tilltala dem annorlunda än med orden ”Fru” eller ”Herr” jämte deras tillnamn.

Tjänstefolket bör vinnlägga sig om att ombesörja uppassningen vid bordet så bullerfritt som möjligt. Därvid är att iakttaga, att man, alltid räcker fram rätterna på bordsgästernas vänstra sida, så att denne bekvämt kan lägga för sig med höger hand. Borttagandet av den använda servisen däremot sker alltid till höger om gästen. För övrigt måste husmodern svara för, att tjänstefolket på förhand är underrättat om rätternas gång, ombyte av tallrikar och dylikt, så att inga obehagliga störningar inträffa, något som lätt kan äga rum, om sådana meddelanden lämnas först i sista ögonblicket.

När en besökande skall gå sin väg, bör tjänsteflickan utan anmaning vara honom behjälplig med ytterplagget samt öppna dörren för honom och sedan tyst och stilla stänga den efter honom.

Av tjänstefolkets artiga och hövliga beteende kan man i allmänhet ganska lätt sluta sig till den ton, som råder i ett hus.

Något, som en tjänare vet att sätta högt värde på, är små tillmötesgåenden från husbondefolkets sida. Har du en tjänare, som uträttat något till din synnerliga belåtenhet, så skänk honom gärna den uppmuntran, som ligger i en liten gåva. Du behöver icke därvid vara slösaktig, utan måttan är även här att rekommendera, men ett sådant erkännande i handling uppskattas långt högre än de mest berömmande ord.

Vid jul och andra högtider på året eller vid andra tillfällen, då gåvor eller godsaker rikligen utdelas till familjemedlemmarna, får man under inga förhållanden glömma tjänarna.

Unna framför allt dina tjänare en ostörd och tillräcklig sömn! Kommer du till exempel hem nattetid, bör du ej i onödan väcka upp dem. Att under sådana förhållanden påkalla deras hjälp för småsaker, som man utan större besvär själv kan utföra, vittnar om brist på eftertanke. Vi skola betänka, att de som dagen i ända äro i verksamhet till vårt bästa, behöva genom en ostörd sömn få sina krafter stärkta för den kommande dagens större värv.

Vad tjänarens plikter angår, så äro lydnad, trohet, ordningssinne och ärlighet de kardinaldygder, som den tjänande bör vara angelägen att tillägna sig. Den, som vinnlägger sig härom, kommer icke blott att gagna sin principal utan även sig själv, ty han skapar därmed förutsättningarna för sin egen framgång i livet.

48: BREVVÄXLING.

Brevväxling är skriftligt umgänge, ett blev således skriftlig visit, som man avlägger hos adressaten.

Nästan alla den goda tonens regler, som gälla för det personliga umgänget, ha även i stort sett sin tillämpning på brevväxlingen.

Undvik att i onödan och över hövan utvidga denna! Det drar åtskilligt med pengar och blir mycket tidsödande.

Då du väljer personer, med vilka du ämnar inleda en förtrolig brevväxling, bör du vara lika försiktig, som vid valet av ditt dagliga umgänge. Skriv aldrig ett fullkomligt innehållslöst brev, utan vinnlägg dig om att det åtminstone kommer att innehålla något, som kan vara till nytta eller nöje för den, som får mottaga det. Bör man iakttaga försiktighet i tal, så är detta i ännu högre grad nödvändigt i skrift, och det är av lika så stor vikt, att man iakttager varsamhet med de brev, man själv mottager. Försummar man denna klokhetsregel, kan mycket missförstånd och mycken tvist och förargelse uppkomma därav. Genom brevskvaller och skriftligt meddelade falska underrättelser har mången redlig man tillfogats oändlig skada och blivit misstänkliggjord inför tusenden.

Ett brev måste givetvis vara prydligt och rent. Är det smutsigt och nedplumpat, gör det ett högst oangenämt intryck på mottagaren. Överstrykningar och tillägg mellan raderna få heller icke förekomma.

Brevpapperet skall vara av prima kvalité, men man bör undvika sådant, som har bjärta färger, ty det försvårar vanligtvis läsningen av det skrivna. Däremot bör man tillse, att brevpapper och kuvert är av samma sort. Utsmyckningar på brevpapperet avrådas bestämt. Sådan grannlåt vittnar blott om simpel smak. Däremot kunna kuverten och papperet gärna bära brevskrivarens monogram.

I privatkorrespondenser bör man ej använda papper och kuvert med firmastämpel.

Skrivstilen bör vara klar och ren så att brevet är tydligt läsbart. Ett brev, som är slarvigt skrivet, ger adressaten det intrycket, att brevskrivaren velat fortast möjligt hafsa ifrån sig skyldigheten mot honom. Utmärker sig stilen för nästan oläsliga kråkfötter, som vållar mottagaren det största besvär att tyda, så förtjänar ett sådant brev oläst hamna i papperskorgen.

Även i avseende på rättskrivning och kommatering hör att brev uppfylla medelmåttiga fordringar.

Använder man läskpapper, får man se till, att skriften inte alltför starkt förbleknar. Har man tid, att låta den självtorka, så är detta det bästa.

Adressen måste vara noggrann och tydlig, annars kan brevet lätt komma på avvägar. Lämpligt är, att brevskrivaren utsätter sitt namn och sin adress på brevets baksida, i vilket fall han återfår brevet, om det ej skulle anträffa adressaten.

Man börjar ej ute vid kanten på arket utan lämnar en marginal på en fingers bredd vid vänstra kanten. Är det fråga om en skrivelse till någon myndighet, måste man lämna en betydligt bredare marginal. På högra sidan av arket skriver man däremot ända ut till kanten, men man bör undvika att sammanpressa bokstäverna mot slutet, något som man är rätt benägen för att göra, men som tar sig mycket fult ut. 
Med avseende på utanskriften och titulering en gäller följande.

Är mottagaren en vanlig borgerlig person, så har man ingenting annat att iakttaga än att titeln skrives före namnet. Ordet ”Herr” kan antingen sättas före eller efter titeln. Exempel: ”Fabrikören Herr A. Rundqvist” eller: ”Herr Fabrikören A. Rundqvist”.

Till en adelsman däremot skriver man först titeln och därefter ”herr” och “välborne” före namnet. Till exempel: “Majoren Välborne Herr E. Liliehöök”. “Godsägaren Herr Baron A. Örnklo.“

I det fall att adressaten är innehavare av någon orden, kan detta angivas i utanskriften på följande sätt: Professorn och Riddaren Herr A. E. Borén.”

Ett brev börjar med tilltalet.. Undantaget härifrån utgöra affärsbrev, vilka man börjar med att överst i högra hörnet skriva datum, därefter följer tilltalet och den korta adressen och sedan innehållet. Till exempel:

Göteborg den 15 jan. 1918. 
Grosshandlare Herr S. J. Thorén, 
Mariestad.

Till svar å Eder ärade skrivelse av den 8 dennes får jag meddela etc.

Bredden av tomrummet mellan tilltalet och brevets början är beroende av adressatens sociala ställning. Är brevskrivaren i detta avseende likställd med mottagaren, så är ett par fingers bredd tillräckligt. Ställes brevet däremot till en högt uppsatt person, bör man börja på arkets mitt.

Avslutar man ett brev nere på sidan, får man se till, att man lämnar god plats för slutkomplimangen och namnunderskriften.

När man avslutat innehållet i ett brev, skriver man tillgivenhetsordet ett par rader lägre till höger och därunder sedan namnet. Datum skriver man till vänster på samma rad som namnunderskriften eller en rad högre. Det förekommer emellertid, att man även i privatbrev skriver datum i början av brevet.

Tilltalet i ett brev får aldrig bestå av sådana uttryck som ”bästa herre” eller ”bästa fru” eller ”bästa fröken”. Är adressaten en person, med vilken man står i ringa förbindelse, låter man tilltalet utgöras av titel och namn. Adressorten kan man här medtaga eller utelämna allt efter behag. Efter ett sådant tilltal, som är åtföljt av adressen, utsättes skiljetecknet punkt i stället för utropstecken.

Är brevet ställt till en fru, börjar man på följande sätt:

Fru Maria Salin 
Karlstad.

Gäller brevet en fru av adlig börd, tilltalas hon med ”Välborna Fru” etc.

Slutet på ett brev består av en tillgivenhetsformel med växlande uttryck allt efter de båda parternas förhållande till varandra och adressatens sociala rang.

Det korta uttrycket ”Högaktningsfullt” blir mest brukligt emellan köpmän. Andra exempel på tillgivenhetsformler äro: ”Med tillgivenhet”, Tillgivnast”, ”Med högaktning och tillgivenhet”, ”Med aktningsfull tillgivenhet” o.s.v.

I allmänhet bör man gömma mottagna brev, i synnerhet sådana från vänner och bekanta, ty de kunna efter långa tider framkalla angenäma minnen av vad som varit.

Ett brev bör besvaras fortast möjligt. Dröjer man härmed, kan detta vålla adressaten obehag, i alla händelser verkar det mindre angenämt på honom. Underlåter man att besvara ett brev, visar man därmed ohövlighet mot brevskrivaren. Man bör därför besvara alla brev.

För att icke glömma att lämna begärda upplysningar vid besvarandet av ett brev bör man alltid ha detta framför sig vid tillfället.

Man bör aldrig för att spara porto sända brev med resande eller eljest skicka dem med någon lägenhet, ty man kan inte alltid fullt lita på människors punktlighet. Vill man ha dem riktigt och hastigt befordrade, skall man därför alltid låta dem avgå med posten.

Artigheten kräver, att man har reda på, hur adressaten skriver sitt namn, samt iakttager, att man själv skriver det på samma sätt i sina brev. Skriver till exempel en person Thorén med Th eller Karl med C eller Ejnar med Ei, måste brevskrivaren iakttaga detsamma.

Läs dina brev då du är ensam och ej i andras närvaro, om nu detta senare kan undvikas, Detta bör man iakttaga dels av hövlighetsskäl och dels av försiktighet, på det att man ej genom miner må förråda innehållet.

Bäras brev lösa i fickorna, bli de lätt skrynkliga. De vittna då om bristande ordningssinne och göra i detta skick ett oangenämt intryck på mottagaren. Sådant kan undvikas, om man bär dem i en liten bok.

En hälsning, förfrågan eller dylikt, som man fått mottaga genom brev, får man under inga förhållanden besvara med brevkort. För övrigt använder man ej sådana för meddelanden av mera privat natur. Mottagaren kan därav få obehag.

49: PÅ GATAN OCH PROMENADEN.

En bildad och väluppfostrad människa igenkänner man genast av det sätt, varpå hon rör sig på gatan. Hennes gång är jämn, antingen hon går fort eller långsamt. Hon springer inte än från den ena trottoarens sida och än från den andra, stannar inte i onödan, tittar inte än upp i luften och än ned på jorden, och allraminst stirrar hon de mötande i ansiktet eller tittar in i fönstren hos folk. Hon rör sig så, att hon varken förhindrar eller stör någon.

Om ej detta senare iakttages i de stora städerna, där tusentals människor röra sig i en oavbruten ström fram och tillbaka på gatorna, skulle all offentlig samfärdsel omöjliggöras.

Den, som ej bekymrar sig om detta, må ej bli förvånad, om han utsättes för olägenheter.

På gatan röra sig ju alla samhällsklasser.

För den bildade är hövligheten högsta lag även här, men på gatan möter man också mycket folk, som ej har den minsta aning om vad takt och god ton kräver, och som åtminstone icke utmärka sig för någon högre grad av hövlighet.

Bredspårig rör sig en sådan människa framåt på trottoaren och bekymrar sig ej om, huruvida någon lämnar honom rum eller ej. Själv lämnar han ej plats, och den, som ej går ur vägen för honom, måste finna sig i att bliva rätt så hårt knuffad. Det tjänar ingenting till att förebrå en sådan människa härför. Detta skulle endast förvärra saken. Han resonerar endast som så: “På gatan är den ena lika god som den andre. Trottoaren är lika mycket till för dig som för andra. Han håller endast på sin egen rätt men erkänner ej sina medmänniskors.

En sådan människa bör man helst vika undan för. Förfäktar man sin rätt, utsätter man sig endast för obehag.

Stundom kan man se sådant folk föra stora bördor på trottoaren. Icke ens då taga de någon hänsyn till dem, de möta. Icke sällan ha därigenom toaletter blivit skadade eller till och med olyckshändelser inträffat. Det bästa, man i dylika fall kan göra, är att fästa en poliskonstapels uppmärksamhet på saken.

Han är då skyldig att visa dem ned från trottoaren. Inlåter man sig själv i tvist med dem, blir endast obehag följden.

Då man vid möte på gatan måste vika undan, kräver hövligheten, att man lämnar trottoaren åt äldre personer, i synnerhet de åt husraden vettande sidan. Är trottoaren belagd med huggen sten vid ytterkanten, och en person som man är skyldig den omnämnda hänsynen, kommer gående på trottoarstenen, så låter man honom naturligtvis behålla denna. Även unga damer äro skyldiga att i detta avseende iakttaga de äldres rätt.

En man låter aldrig tvinga damer och barn att övergiva trottoaren.

En dam, som vill göra anspråk på belevenhet, får icke ila gatan fram med samma fart som en tjänsteflicka, ej heller gå så långsamt, som om det gällde att promenera.

Att stanna på trottoaren och vända sig om efter förbigående anses för en mycket grov försyndelse mot den goda tonen. Är det något, som till den grad fängslar en persons uppmärksamhet på gatan, att han måste stanna och vända sig om, bör man draga sig tillbaka till husväggen och lämna trottoaren fri. Detsamma gäller, om man önskar betrakta föremål, som äro utställda i butiksfönstren.

Ohövligt är det också att djärvt stirra de mötande i ansiktet. Det är vanligtvis unga herrar, som pläga göra sig skyldiga till detta emot damer. Ännu mera opassande är det, om de på gatan tilltala damer, som de icke känna. Blir en dam utsatt för en sådan förolämpning, bör hon hastigt draga sig undan utan att svara.

Skulle personen i fråga ändå inte vilja låta henne vara i fred utan går så långt i sin efterhängsenhet, att han ämnar göra henne sällskap, då bör hon gå in i första bästa butik eller hus för att dröja där en liten stund. Hon ingiver då den efterhägnse den föreställningen, att hon uppnått målet för sin gång, och han torde då finna för gott att avlägsna sig.

Om den oförskämde likväl icke lämnar platsen utan synes vänta på henne, bör hon hänvända sig till en poliskonstapel, som nog sörjer för, att hon blir befriad från den oblyge förföljaren.

Den störta försiktighet måste iakttagas vid bärandet av en del föremål, som anses tillhöra toaletten. I all synnerhet gäller detta käppar och paraplyer. De vålla ofta de förbigående ett stort besvär. Man får nämligen icke sällan se dem hanteras på ett sätt, att man känner sig föranlåten att giva dem, som bära dem, det goda rådet att lära sig hantera sådana saker, innan de uppträda med dem på gatan. Vanan att bära käppar och paraplyer under armen är ju rent av farlig. Många olyckshändelser ha förorsakats därigenom, varför man icke kan nog ivrigt varna härför. Även kringfäktandet med dylika saker är högst ogrannlaga. I städerna, där en stor mängd människor ständigt röra sig på gatorna, kan man på det sättet lätt stöta till någon förbigående och tillfoga honom allvarlig skada. Även om man hövligt ber om ursäkt, lindrar man icke därmed den tillfogade smärtan.

Även om man iakttager alla dessa föreskrifter, kan man ju lätt råka ut för det missödet att stöta till någon, i synnerhet någon av dem, med vilka man är i sällskap. I sådana fall skall man hövligt anhålla om ursäkt, och detta skall iakttagas, även om någon av de andra i sällskapet skulle givit anledning till stöten. Det behövs ej långa haranger, utan ursäkten skall vara kort och övertygande. Ett enkelt uttryck såsom till exempel: “ursäkta mig!” eller: ”ber om ursäkt!” är tillräckligt. Damer kunna även ursäkta sig genom att blott och bart göra en bugning utan ett enda ord.

Att man hälsar på bekanta, som man möter eller går förbi på gatan, faller av sig självt. Om man stannar för att utbyta några ord med dem, stiger man åt sidan eller ned på gatan och lämnar trottoaren fri.

Om en person i vårt sällskap hälsar åt en annan för oss obekant person, fordrar artigheten, att även vi hälsa åt denne.

En herre tager naturligtvis av hatten djupare för en dam än för en annan herre. Damen själv besvarar hälsningen endast genom en lätt bugning.

Det är en herres skyldighet att först hälsa på en bekant dam, men däremot är det opassande, om han först tilltalar henne. Märker han emellertid, att hon synes vilja säga honom något, stannar han genast. Önskar han ledsaga damen i fråga, beder han om tillåtelse härtill och går sedan på hennes vänstra sida.

Huru långt ett sådant ledsagande bör utsträckas, låter man tid och omständigheter helt och hållet bestämma, Herrn måste i alla händelser vara uppmärksam på, huruvida damen synes tilltalad eller ej av hans sällskap. Hellre än att utsätta sig för faran att anses för efterhängsen eller besvärlig bör han rent ut tillfråga damen om den saken. Har målet blivit uppnått, tillhör det naturligtvis herrn att artigt säga farväl.

Gå två personer tillsammans, av vilka den ene har något att ombesörja, ett uppdrag att flyktigt utföra i ett hus, varvid närvaron av den andre varken är nödvändig eller önskvärd, så bör denne vänta på den förre utanför. Är det en herre och en dam, lyfter herrn artigt på hatten, såväl då han avlägsnar sig, som då han återkommer, och detsamma iakttager han naturligtvis, om det är damen, som lämnar honom. Ej heller äkta makar skulle försumma denna hövlighet. Det hedrar den äkta mannen, om han bevisar sin hustru den största aktning.

Med ju större hövlighet han bemöter henne i andras åsyn, desto mer stiger han i deras anseende, och de bilda sig ett fördelaktigt omdöme om hans uppfostran och hans äktenskapliga liv.

Om två eller flera personer gå i sällskap, måste de undvika att bilda en rad, som spärrar vägen. Även om blott två och två gå i bredd, böra de tänka på, att det är deras skyldighet att vika undan för de mötande.

Vi ha redan framhållit det oskickliga i att titta in i fönsterna till folk. Härifrån gives dock ett undantag. Det är, då vi gå förbi en väns eller väninnas bostad. Då är det oss tillåtet att blicka upp till deras fönster och förvissa oss om, huruvida där finns någon, som kan taga emot vår hälsning.

Visserligen finns det folk, som anser det opassande att stå vid fönstret och titta ut på gatan, men detta är att driva konvenansen för långt. Varför skulle den, som har tid och lust därtill, neka sig nöjet att blicka ned på gatuvimlet. Opassande är det emellertid att vid fönstret inrätta en stadigvarande arbetsplats, så att man alltid måste bli sedd utifrån.

I de större städerna äro visserligen gatorna så breda, att de, som bo mitt emot varandra, svårligen kunna se in i varandras fönster, men var och en bör i alla händelser tillse, att han eller hon icke visar sig annat än fullt klädd vid fönstret.

Befinna vi oss tillfälligtvis vid fönstret, och en bekant, som går förbi, hälsar upp till oss, så böra vi vänligt besvara hälsningen men sedan omedelbart draga oss tillbaka från fönstret. Högst opassande är det att med en kikare från fönstret betrakta något, och ännu värre blir det, om man skulle företaga sig att rikta den på personer för att på detta sätt beskåda deras görande och låtande.

Om närsynta personer använda lorgnett, måste de bruka den på ett sådant sätt, att icke andra få skäl att misstänka, att det är dem, som de ämna underkasta en mönstring.

Befinner sig en person sittande på en soffa ute i en park och en bekant till honom närmar sig för att tala med honom, skall han genast resa sig upp. Förbleve han sittande i ett sådant fall, skulle det betyda, att han ej önskade bliva tilltalad utan ville låta det bero med en vanlig hälsning. Man bör hövligt inbjuda personen i fråga att taga plats bredvid en på soffan, om man önskar, att han skall göra detta. Hyser man icke en sådan önskan, förblir man stående under samtalet. Uttalar den nykomne en önskan att slå sig ned bredvid oss, vilket han naturligtvis endast gör, om han ser, att det finns plats, så böra vi vänligt bjuda honom att taga plats. Det skulle bliva mycket svårt att angiva skäl, varför vi icke önskade hans närvaro. Det skulle for övrigt vara att öppet förolämpa honom.

Unga flickor måste under promenaderna i alldeles särskild grad aktgiva på sin hållning, ty de bliva i allmänhet föremål för en skarpare uppmärksamhet än annat folk. De gå alltid till vänster om de äldre personer, i vilkas sällskap de befinna sig på promenaden.

I parker och offentliga trädgårdar är ett handarbete tillåtet en moder, som låter sin små barn leka framför sig. Hon bör dock icke välja en sådan plats, att hon liksom utställer sig till beskådande för att skryta med sin flit. Allra minst passa ett arbete i händerna tillsammans med stora eleganta toaletter.

Den, som på promenadplatser och i parker blir trött och sätter sig på en vilsoffa, bör se till, att han aldrig vänder ryggen åt de promenerande, ej heller sätter sig så, att han blir hinderlig för dem. När man tar plats på en soffa, på vilken personer redan förut sitta, bör man ej placera sig så nära dem, att man blir tvungen att vara medåhörare till deras samtal. Dylika ohövligheter bör en bildad människa ej göra sig skyldig till.

Är det brist på sittplatser på en offentlig promenad, bör en ensam herre erbjuda sin plats åt en synbarligen trött dam. Även om hon för formens skull avböjer, fäster han sig ej därvid utan rekommenderar sig med en hövlig hälsning. Damen i fråga skall säkerligen känna sig tacksam för denna förekommande artighet.

Befinner sig herrn däremot i sällskap med damer, kan han ej lämna sin plats åt någon annan, ty han får under inga omständigheter, lämna sitt sällskap. I fall en herre bevakar platser åt damer, som stigit upp för att taga sig en liten promenad, så skulle han begå en stor taktlöshet mot dessa, om han i deras frånvaro bjöd ut platserna åt främmande damer. Om några komma och vilja intaga platserna, är han skyldig att på ett artigt sätt beklaga, att ide äro upptagna och kunna när som helst tagas i anspråk.

Damerna böra slutligen göras uppmärksamma på, att de vid stora fester, offentliga processioner, illuminationer och dylikt skola akta sig för att begiva sig in i trängseln. Kunna de icke iakttaga, vad som försiggår, från en vagn eller dylikt, böra de hellre avstå från att tillfredsställa sin nyfikenhet. Först och främst få de i regel sin toalett förstörd i människovimlet, och dessutom finns det intet tillfälle, vid vilket de så lätt bliva utsatta för förolämpningar. Pöbeln finner, som bekant, ett stort nöje uti att vid sådana tillfällen driva sitt spel med folk i fina toaletter. Även olyckor kunna i en sådan trängsel lätt inträffa och ofta ej med bästa vilja förhindras av den närmaste omgivningen.

Nöjet att få tillfredsställa sin skådelystnad kan omöjligen uppväga alla dessa obehagligheter.

50: PÅ UTFLYKTER I DET FRIA.

Med vårens inbrott börja utflykterna till landet. Stadsborna och i synnerhet invånarna i storstäderna förnimma en obetvinglig längtan att komma ut i Guds fria natur. Och den, som veckan igenom arbetar på verkstäder och i fabriker eller sitter instängd på kontor, behöver sannerligen åtminstone en dag i veckan komma bort från stadens kvava luft och dammiga gator ut till skog och sjö för att där vederkvicka sig och hämta nytt mod och friska krafter för nytt arbete.

En utflykt till landet företages vanligtvis i sällskap med flera personer. Deltagarna i utfärden måste alltid vinnlägga sig om flit på utsatt tid infinna sig på den överenskomna samlingsplatsen. Det väcker så lätt misstämning, om man låter de andra vänta på sig.

Man bör vid ett sådant tillfälle aldrig försumma att bereda sig på omkastningar i vädret, även om dagen synes bliva än så solig och varm. I alla händelser bör man förse sig med varma ytterplagg för aftonen. Det kan annars inträffa, att en förkylning följer som ett obehagligt efterspel på en tidig utflykt.

I all synnerhet böra, damerna ställa sig dessa råd till efterrättelse, ty de bruka visa föga förtänksamhet med anseende på utrustningen vid sådana här tillfällen. Huru ofta får man inte se flickor begiva sig iväg i vit klänning utan kappa på utfärder, som skola taga hela dagen i anspråk.

Om utflykten avser en båtfärd över en sjö, böra de stora vida damhattarna lämnas hemma, ty annars kan personer, som bära en sådan, inte få göra annat än sitta och hålla i den, om det blir blåsigt väder.

Gäller det en fotvandring eller strövtåg i skog och mark, äro de högklackade skorna ingen lämplig fotbeklädnad. Med sådana kan man möjligen med möda balansera sig fram på en trottoar, men ute i fria naturen är man fullkomligt hjälplös med dem.

Under en utflykt måste naturligtvis en större otvungenhet råda än annars, och den medför därför, att etikettens stränga ton blir åtskilligt avtrubbad. Dock får ingen invagga sig i den villfarelsen att tro, att man vid sådana tillfällen kan visa ett stolt förakt för den goda tonens regler i allmänhet.

Från herrarnas sida är ett taktfullt beteende härvidlag ännu mera på sin plats, för att icke damerna skola få anledning att ångra sitt deltagande i utflykten. En herre bör vinnlägga sig om att så förekommande som möjligt bemöta de kvinnliga deltagarna och att på allt sätt vara dem behjälplig. Hellre må han själv fördraga olägenheter, som kunna uppstå under en utflykt, än han tillåter, att damerna skola lida av sådana.

Ute på skogsturer bör aldrig rökning förekomma med hänsyn till eldfara. I alla händelser måste man iakttaga den största försiktighet i detta avseende.

Även annars bör man icke tända en cigarrett utan att först ha inhämtat tillåtelse av damsällskapet. Man talar aldrig med en cigarr i munnen utan håller den i handen, medan man språkar. Likaså fordrar hövligheten, att man ej sätter sig så att luftdraget för röken i ansiktet på damerna.

Sång är något, som väl alltid förekommer under utfärder. Den, som deltager i denna, får ej genom överdrift och förlöjligande störa den. Vill han ej medverka efter bästa förmåga, bör han tiga.

Den största hänsyn till damerna måste också iakttagas vid lekande i det fria. Om deltagare i detta avseendet göra sig skyldiga till försummelser, ej vilja rätta sig efter sällskapets önskningar eller genast tölpaktigheter såra damerna, så kan hela nöjet bliva förstört .

Lämpligt är att för val och igångsättande av lekar utse en särskild person med förmåga i detta hänseende. Skall man först på ort och ställe rådgöra med varandra härom, blir det sällan någon fart i lekandet. Åsikterna pläga vara så delade i denna sak, att sällskapet blir splittrat, och nöjet uteblir.

Även unga damer kunna under sådana utflykter tillåta sig större frihet, men de böra givetvis se till, att de icke överskrida gränserna för det, som den goda tonen i sällskapslivet ålägger dem.

Att vara glad med dem, som äro glada, må man gärna göra till sitt ordspråk under utflykter, men detta är icke detsamma som att hängiva sig åt de anordnade lekarna med sådan vildhet och uppsluppenhet, att man måste anträda hemfärden med sönderrivna kläder eller med nerfläckade och hopskrynklade dräkter.

Gör man upp eld under sina utflykter i skog och mark, måste man övertyga sig om, att den är fullständigt släckt, innan man lämnar platsen. Mången söndagsfirare har genom tanklöshet i detta avseendet givit anledning till uppkomsten aven förödande skogsbrand.

När man under utflykter intager sina måltider i det fria, får man ej lämna papper, buteljer, äggskal och dylikt kvar i gräset. Sådant skall omsorgsfullt uppsamlas i den medförda matkorgen. I detta avseende brister det emellertid mycket hos våra söndagsfirande stadsbor. Huru ofta finner man inte om sommaren skogsdungar och parker i städernas grannskap alldeles översållade med de omnämnda resterna efter de söndagsfirandes måltider. , Det är hänsynslöst att på detta sätt tacka naturen, för vad man njutit av sol, luft och grönska.

Vill man från sina skogsutflykter hemföra något grönt, bör man på förhand ha utverkat tillåtelse därtill av markens ägare. Men även om man äger en sådan tillåtelse, bör man gå till väga på ett försynt sätt, så att man ej förstör och trampar ner något i onödan. Bryt aldrig topparna av unga träd!

Den, som vill erfara en verklig vederkvickelse av sina utflykter i naturen, skall samtidigt både njuta och studera densamma. Det stärker honom både andligen och kroppsligen. Hans iakttagelseförmåga skärpes, och sinnet uppfylles av sann levnadslust. Stadens fadda förströelser kunna aldrig utöva någon dragningskraft på den, som lärt sig älska naturen och på det sättet umgås med den.

51: PÅ RESOR.

Man må aldrig underlåta att ägna förberedelserna till en resa nödig omsorg. Att försumma detta kommer alltid att på ett kännbart sätt hämna sig.

Icke många äro så lyckliga, att de ej behöva låta varken omkostnader eller tid hindra dem från att resa, men den däremot, som måste taga hänsyn till den ena eller andra av dessa omständigheter eller kanske till och med till båda, måste på förhand noga överlägga och uppgöra en bestämd resplan.

Man tager resehandbok och tidtabell till hjälp för att något så när kunna beräkna den tid, som den påtänkta färden tager i anspråk, och med dessa hjälpmedel kan man också göra ett ungefärligt överslag av de kostnader, som man har att bereda sig på för att få se den del av världen, som man har föresatt sig, och för att erhålla den njutning, som är förenad med detta.

Redan tidigt på vintern bör man börja att tänka på sina resplaner för sommaren. Man skall icke nöja sig med att blott och bart uppdraga de yttre konturerna så att säga för sin resa, utan man skulle skaffa sig litteratur, som avhandlar de trakter, som man ämnar besöka, samt flitigt studera denna. Genom dessa studier icke blott ökar man sina kunskaper, utan man ger även sin fantasi ökad näring, så att man kan njuta av den påtänkta resan i förväg i mycket högre grad än annars. Det hör till en resas allra angenämaste förberedelser detta, och den, som är nog lycklig att hava en ferieresa att vänta sig under den följande sommaren, kan knappast på ett angenämare och njutningsrikare sätt förströ sig i ensamheten under de långa vinterkvällarna.

Det uppgjorda programmet skall man under alla omständigheter söka genomföra. Att mindre avvikelser därifrån kunna bliva nödvändiga, är ju självklart, men i det stora hela borde man aldrig avvika därifrån. Sker detta, kommer man alltid att efteråt göra sig förebråelser härför. Den tanken, att man uppoffrat tid och pengar och likväl icke sett det mest sevärda på en plats, vilket annars ingick i det ursprungliga programmet, kommer att oupphörligt förarga en.

Har man icke reskunniga och beresta bekanta, av vilka man kan inhämta råd och upplysningar rörande de platser, man tänker besöka, så kunna de tillgängliga resehandböckerna lämna tillräckligt besked om det mest sevärda på de olika platserna. Gäller det resor inom vårt eget land, äro Svenska Turistföreningens resehandböcker att varmt rekommendera. Sådana finnas nu i bokhandeln över de flesta svenska landskap.

De flesta, som nu för tiden företaga semesterresor, äro turister, som sätta sitt mål att på kortast möjliga tid spänna över ett så stort område av jorden som möjligt. Att icke detta lämnar det utbyte och den njutning av resan som det forna sättet, då man vinnlade sig om att icke blott få se ett visst stycke av världen utan att också verkligen lära känna det, ligger i öppen dag.

För vårt lands vidkommande har Svenska Turistföreningen nedlagt ett förtjänstfullt arbete på att väcka intresse för resor inom det egna landet just i sistnämnda syftet, och i dess handböcker finnas talrika förslag till reseplaner att välja på.

Har man uppgjort ett resprogram, bör man på förhand noga överväga, om man har möjligheter att genomföra det. Gäller det en resa till utlandet, skall man skaffa sig underrättelser om, vilka penningesorter som lättast låta sig växlas, ty annars kan man ofta få vidkännas rätt avsevärda förluster. I de flesta fall är det mera praktiskt att medföra anvisningar och kreditivbrev. Detta och mycket annat är emellertid saker, som man måste på förhand lika noggrant överväga som själva reseplanen,

En annan sak, som också kräver sin omsorg, är utrustningen för resan. I allmänhet bör man hålla sig till den gyllene regeln som alltjämt visat sig vara den mest praktiska: Besvära dig så litet som möjligt med reseffekter, så framt du icke vill gå miste om en stor del av njutningen genom de olidliga omsorgerna om deras säkerhet, Tysken Fredrik Gerstäcker berättar, att han på sina långresor ute i världen aldrig medfört annat än en rymlig handkoffert och en så kallad plaid, och denne man torde i praktiken ha gjort erfarenhet av vad som är mest ändamålsenligt.

En fullständig dräkt av starkt tyg i grå färg torde vara det, som bäst kan rekommenderas för en resa. Den höga och hårda hatten ombytes mot en mjuk sådan eller helst mot en resmössa. En s. k. plaid är ett så nyttigt plagg, att det under alla omständigheter bör medhavas. Den kan nämligen användas både som kappa och till resetäcke och i nödfall även ersätta paraplyet.

Av linnesaker, mindre klädespersedlar och toalettsaker medför man i reskofferten icke mera, än vad som är alldeles nödvändigt för att kunna uppträda ren och snygg och anständigt klädd. För övrigt rätta sig anspråken i detta avseende efter arten av de hotell, i vilka man ämnar taga in. Har man för avsikt i att uteslutande besöka första klassens hotell, i måste en sällskapsdräkt tillhöra utrustningen. Reser man däremot som enkel turist och tar in på mera anspråkslösa hotell, kan man mycket väl reda sig med sin turistdräkt. Kan man dessutom medföra en vanlig reservkostym, så är det så mycket bättre,

En resa för damer kräver givetvis något mera omständighet i fråga om utrustning än för herrar. Dock böra ej heller de förra besvära sig med onödig packning. De skola i all synnerhet bemöda sig om att om möjligt i en enda koffert nedpacka alla sina olika förnödenhetsartiklar, ty ingenting vållar dem mera besvär, än om de skola föra med sig många koffertar och askar. Är det senare fallet, består olägenheten icke blott däri, att damen i fråga vid ombyte av kupé har mycket att bära, utan hon erhåller också på grund härav i regel en sämre plats, emedan hon ej kan tävla med de andra, då det gäller att upphinna en annan kupé. Dessutom kan hon vålla även det övriga ressällskapet besvär och obehag.

Med avseende på toalett och linne måste väl damerna på en resa vara rikligare försedda än herrarna. Dock må även de taga i betraktande, att det på varje bättre värdshus, som de besöka under resan, finns en tvättinrättning. Är målet för deras resa en badort, så hava de ju ännu mindre anledning att bekymra sig för dessa saker, ty där komma de ju att uppehålla sig flera veckor och kunna icke genom en skyndsam avresa råka i förlägenhet.

Den kvinnliga resdräkten bör helst vara av linne, ty sådant tyg är mycket slitstarkt och motstår bäst alla strapatser. Slöjan ska vara så lång, att den i nödfall kan viras ett par slag om halsen. Vad färgen beträffar, är den gröna eller blå mest att rekommendera.

För övrigt är det mycket svårt att för utrustningen till en resa giva en dam råd och anvisningar Hon måste förstå att själv utvälja, vad som synes henne oundgängligen nödvändig.

Under själva resan har man att iakttaga den goda tonens allmänna regler. Dock behöver man ej vinnlägga sig om sådan grannlagenhet, som sällskapslivet annars fordrar. Här är var och en sig själv närmast, och hänsyn till andra behöver man blott taga i den mån, som hövligheten fordrar det.

Vid instigandet i en järnvägsvagn tager var och en den plats, som synes honom bäst, under förutsättning att valet står honom fritt.

Det är ingen människa, som begär, att han skall avstå sin plats åt någon annan, och han själv får naturligtvis heller icke fordra något liknande. Men givetvis tillkommer det en herre att taga behörig hänsyn till medresande damer och åldriga personer, så att han icke genom försummelser i detta avseende gör sig skyldig till ohövlighet. Ser han till exempel, att en dam är utsatt för drag eller för solstrålarna, så bör han söka undanrödja detta obehag för henne. Går det icke på annat sätt, så bör han hellre själv underkasta sig det lilla obehaget än att se henne lida därav. Där finns till exempel i kupén en äldre herre, som synes vilja slumra in under färden. Har man då tillfälle till att visa sin artighet genom att erbjuda honom en bekväm hörnplats lär han med säkerhet varmt uppskatta vår hövlighet.

Beträffande öppnandet och tillslutandet av vagnsfönstren bör var och en i möjligaste mån taga hänsyn till de medresandes önskningar. Skulle man på grund av sjukdom ej tåla vid, att ett fönster står öppet, torde det vara tillräckligt att omnämna detta för medpassagerarna, för att de skola rätta sig efter ens önskningar. Annars har varje passagerare rätt att fordra, att ett av kupéns fönster skall vara öppet.

Resgods och dylikt, som man tar med sig in i kupén, får man aldrig ställa så, att det vållar andra besvär. I detta sammanhang kan det vara lämpligt att erinra om förbudet i vår trafikstadga mot att placera gepäck ute i järnvägsvagnarnas korridorer.

Har man infunnit sig i god tid till ett tåg för att förskaffa sig en bekväm plats och icke vill sitta inne i vagnen och hålla denna plats, så kan man belägga densamma med en resväska eller dylikt. Tidningar kunna icke användas för detta ändamål. Medresande ha då skyldighet att respektera detta tecken på att platsen är upptagen. Skulle det någon gång inträffa, att man vid återkomsten likväl finner platsen upptagen, begär man utan vidare att få den upplåten åt sig under hänvisning till, att den var belagd. Den, som belagt en sittplats, har även rätt att förfoga över det utrymme, som svarar mot denna plats, dels på hyllan över och dels på golvet under densamma.

Att under en järnvägsresa inleda ett samtal är alltid tillåtet. Huruvida den tilltalade obekante grannen synes intresserad för att ett sådant kommer i gång, kan man snart övertyga sig om efter några allmänna fraser, Förefaller han obenägen för en konversation, får man ej envist fortsätta sina försök utan i sådant fall inhölja sig i tystnad. På många människor verkar emellertid detta senare obehagligt, och man får även erkänna, att ett ihärdigt stillatigande mellan passagerarna under en järnvägsresa genom mindre intressanta trakter i längden verkar ganska tråkigt.

Som regel för sådana samtal bör gälla, att man icke lämnar sin medresande några upplysningar om ens egna personliga förhållanden, liksom man naturligtvis icke heller får söka utforska honom om sådant. Att driva medelsamheten därhän är alltid högst oförsiktigt, och dylika meddelanden bruka snart nog bliva i hög grad besvärliga. För en bildad och kunnig man torde det aldrig fattas samtalsämnen. Resan i och för sig, de trakter, man genomreser eller redan har genomrest, kunna alltid erbjuda sådana. Något, som ligger mycket nära till hands, är jämförelse med andra resor, som man företagit, varvid man har tillfälle att berätta underhållande äventyr och dylikt, vilket kan giva anledning till mångfaldigt meningsutbyte, som kan göra konversationen intressant för båda parterna,

Att hos en medpassagerare höra sig för angående målet för hans resa är alls icke opassande, och han skall säkerligen med nöje giva oss önskvärda upplysningar om stad, invånare, hotell och så vidare. Vi kunna kanske av honom erhålla värdefulla vinkar och råd för vår vidare resa och sålunda på ett icke blott underhållande utan även nyttigt sätt utfylla tiden.

Har man kommit i ett synnerligt underhållande samtal med en medresande och önskar att bliva närmare bekant med honom, har man att presentera sig för honom eller lämna honom sitt visitkort.

För vårt uppträdande på hotell, restauranger och dylika ställen, där vi taga in under resan, gäller den goda tonens allmänna regler. Framför allt måste man undvika att störa andra resande, som för tillfället bo där. Den, som anländer sent på kvällen eller avreser tidigt på morgonen och därvid genom högljutt tal eller bullersamt uppträdande stör rumsgrannarna i deras sömn, röjer en sorglig brist på takt och bildning.

På hotell och liknande ställen får man icke underlåta att giva drickspengar, som till storleken rättar sig efter hur mycket man besvärat vederbörande personal. Även ställets rang får man härvid taga hänsyn till, så att man giver rikligare på ett första klassens hotell än på ett mindre och mera anspråkslöst värdshus.

Även om man är den ivrigaste motståndare till drickspengssystemet och anser, att värden själv borde avlöna sin personal, så får man dock inte undandraga sig detta system, så länge det existerar, Man bör betänka, att betjäningen är hänvisad till att leva av drickspenningarna, Men vi skola hoppas, att ett bättre sakernas tillstånd i detta avseende blir infört framdeles, så att vi befrias från denna både för gäster och betjäning obehagliga avlöningsform,

En viktig sak för en resande är att hava någon kännedom om hotellen på de platser, han ämnar besöka. Man skall aldrig ha för regel härvidlag att välja det första bästa, som erbjuder sig, ty då kan man ofta råka på dåliga hotell, som i hög grad förtaga nöjet under resan. I stället bör man på förhand genom bekanta eller genom resehandböcker ha inhämtat nödiga upplysningar l detta avseende.

Vi återgiva här nedan de fordringar, som Svenska Turistföreningen ställer på ett gott hotell:

1. I minsta detalj snyggt hållna rum, dagligen vädrade, även då ingen bor i dem, fritt från unken luft och all obehaglig doft samt från allt, som kan giva intryck av otrevnad.

2. I varje sovrum en god säng, minst 190 cm lång och 80 cm bred med goda madrasser, utan gropar och knölar, väl och prydligt bäddad med absolut rent sänglinne och ofta vädrade sängkläder.

3. Hela och snygga möbler, rena dukar, ofta piskade och vädrade mattor. Då punsch-, öl-, bläck-, flott- och andra fläckar på bord, stolar, dukar, mattor och tapeter ej bidraga till trevnaden, måste de omedelbart avlägsnas, om rummet skall kallas snyggt.

4. Hel och ren kommodservis utan skvättar eller märken efter sådana i handfat eller nattkärl. Alltid friskt vatten i handkannan och friskt dricksvatten i karaffinen. Inga glömda tidningar på hyllorna, inga halvrökta cigarrer i cigarrkopparna, intet damm i vinklar och vår,

5. Ren och frisk luft ej blott i sovrummen utan även i korridorer, där matos och disklukt ej få förekomma,

6. Tystnad och stillhet åtminstone från kl. 11 om kvällen till kl. 7 på morgonen.

7. En anständig och påpasslig samt proper uppassning.

8. Ett om än enkelt dock gott bord med färskt bröd och smör, färska ägg, gott i kaffe och god mjölk, god husmanskost med rätter, som äro rensmakande och väl tillagade samt prydligt serverade, de må för övrigt vara hur enkla som helst. Det finns inget, som en resande så litet sätter värde på, som smörgåsbord med många rätter av sekunda kvalitet. En mängd halvtömda burkar med andra klassens konserver gläder ingen.

9. Ett vänligt och förekommande bemötande av värden, värdinnan och deras representanter samt villigt lämnade råd och upplysningar om traktens reseförhållanden.

Vidare bör ovillkorligen tillses:

10. att vid förutbeställning av rum sådana enligt beställningen verkligen reserveras.

11. att betjäningen, så vitt möjligt, är tillstädes vid ankomst av tåg och båtar.

12. att nya turlistor för tåg och båtar samt senast utkomna telefonkataloger och adresskalendrar finnas lätt tillgängliga och att användbart skrivmaterial står till förfogande.

13. att effektiva brandredskap finnas och att synliga anslag lämna upplysning om deras placering och användning.

14. att lämpligt placerad ventilation icke saknas å klosetter och att vid dessas skötsel verksamma desinfektionsmedel användas.

15. att alla lokaler inom hotellet, ej minst de allra nödvändigaste, hållas fullkomligt snygga och endast användas för det ändamål, vartill de äro avsedda, så att icke till exempel korridorerna äro belamrade med sängar och andra möbler, badrummen användas till borstrum och klosetterna, såsom stundom är fallet, till samlingsställen för sopor.

16. att till borstning om aftonen utlämnade kläder och skodon verkligen bliva borstade i god tid (före kl. 7) på morgonen.

17. att tillfälle till varmbad, särskilt om morgnar och aftnar, så vitt möjligt står till buds utan alltför stor omständighet.

18. att kaffe med bröd kan erhållas åtminstone så tidigt som kl. 7 på morgonen efter tillsägelse på kvällen.

19. att prisen hållas inom bestämda rimliga gränser samt

20. att alltid skriven räkning utfärdas.

52: DRÄKTEN.

Men avseende på klädedräkten gäller, att man bör kläda sig snyggt men enkelt, varken över eller under sitt stånd, ej över och ej under sina tillgångar.

Kläder i bjärta och brokiga färger böra omsorgsfullt undvikas. När man köper något nytt, bör man eftersträva att få det, som är både varaktigt och smakfullt.

Man bör kläda sig väl men ej så, att man väcker uppmärksamhet genom sin klädsel. Därför undviker man att såväl kläda sig gammalmodigt som att, efterapa varje nymodigt dårskap.

Ett oeftergivligt villkor i fråga om klädseln, är renhet och snygghet, men denna får icke blott avse den yttre dräkten utan också sträcka sig till de icke synliga plaggen. Framför allt bör man vinnlägga sig om, att linnet är oklanderligt rent.

En person som uppträder i en dammig kostym med felande knappar eller i oborstade skor med snedslitna klackar, ger ett starkt intryck av bristande skönhets- och ordningssinne,

Vad här ovan sades om vikten av att kläda sig, så att man ej väcker uppmärksamhet, böra särskilt damerna uppmärksamma, ty bland dem finnes många som falla för frestelsen att ståta med onödig utstyrsel i klädedräkten. Dessa böra lägga fru Lenngrens råd på hjärtat.

Följ, Betti, smakens enkla bud: 
Låt aldrig flärden dig förtrolla! 
All prydnad driven intill skrud 
Är blott affischen av en fjolla.

Det är ”smakens enkla bud”, den goda, gedigna smaken, som i detta liksom i många andra avseenden bör vara vägledande för både herrar och damer. Envar bör sträva efter att förläna klädseln något av sin personliga särprägel, sa att även klädedräkten blir i viss mån ett uttryck för individualiteten. Sålunda böra äldre damer kläda sig allvarligare än unga flickor, och de förras benägenhet att kläda sig yngre, än de äro, får icke gå till sådan överdrift, att det väcker åtlöje. Att likaledes äldre män, böra kläda sig på ett annat sätt än ynglingar, torde förefalla helt naturligt. Framför allt böra äldre personer undvika att följa med modets nycker och ytterligheter.

För övrigt gäller följande allmänna råd beträffande den här saken. Upptag aldrig dyrbara moder med avseende på klädedräkten, om dina inkomster ej medgiva det! I annat fall röjer du fåfänga, och denna är en egenskap, som inte vittnar fördelaktigt om din karaktär. Att följa modets ständiga växlingar kan man överlåta åt de rika, som ha råd att kosta på sig detta nöje.

Man har ingen orsak att känna sig generad, därför att man bär en sliten dräkt. Är den däremot fläckig och oborstad, har man anledning att skämmas.

En viktig sak är att dräkten är sund och bekväm. För att vara detta måste den också rätta sig efter årstiden. Man bör aldrig vänja sig vid att gå alltför varmt klädd. Kläderna böra endast nätt och jämt skydda kroppen mot temperaturväxlingarna,

Hårt åtsittande plagg skola undvikas i synnerhet hos ungdomen vars kropp är stadd i utveckling. Ett särskilt fördömligt plagg i detta avseende är korsetten. Detta moderna tortyrskap har förorsakat den kvinnliga delen av den civiliserade världen oerhörda lidanden, och det torde säkerligen komma att fördärva många uppväxande mödrar ännu, innan det blir helt avskaffat. Men dess bättre synes bruket av snörlivet för närvarande vara statt avtagande bland den kvinnliga ungdomen.

Äro vi vid vissa tillfällen villrådiga om, vilken dräkt bruket fordrar, att vi bära, bjuder såväl försiktigheten som artigheten oss att på i förhand inhämta upplysningar härom. Eget omdöme och egen smak äro icke härvidlag alltid tillräckligt vägledande, och man får icke anse etikettens krav i detta avseendet var en likgiltig sak, som man utan vidare kan bortse ifrån, ty mångenstädes i livet tagas dessa saker på fullt allvar.

Beträffande herrarnas klädedräkt skiljer man endast på tre olika slag; nämligen vardagsdräkt, visitdräkt och högtidsdräkt. En dam däremot kan uppträda i morgondräkt, förmiddagsdräkt, promenaddräkt, visitdräkt och högtidsdräkt.

Högtidsdräkten för herrar är fracken, Den bäres vid högtidliga tillfällen, såsom bröllop, begravning, uppvaktningar hos högt uppsatta personer, finare middagar o.s.v. Även vid teaterbesök, då man innehar en finare plats, kan man lämpligen vara iklädd denna dräkt.

Till frack hör nödvändigt vit skjorta och vit halsduk samt cylinderhatt. Svarta strumpor och lackskor höra också samman med högtidsdräkten. Unga pojkar bära smoking i stället för frack. De andra persedlarna äro desamma som till frack utom det, att man i stället för vit halsduk bär svart eller grå sådan till smoking. Cylinderhatten kan också i senare fallet utbytas mot en rundkullig eller mjuk, svart plyschhatt.

På landsbygden är det rätt vanligt, att herrarna, i synnerhet de äldre, använda redingot i stället för frack. Livrocken skall alltid vara dubbelradig och av svart tyg. Till den kan man använda antingen svart eller vit halsduk.

Ett mycket omtyckt plagg, som på senare tiden kommit ganska allmänt i bruk som visitdräkt, är jaquetten. Den består av en enkelradig livrock, som kan vara av antingen svart eller grått tyg. Västen bör alltid vara av samma tyg som livrocken, och beträffande den kulörta jaquetten böra även byxorna vara det. Till den svarta eller mörka däremot använder man helst randiga byxor. Till jaquetten hör vidare vit skjorta, svart eller grå halsduk samt svart eller grå hatt.

Kulörta skjortor i vilka färger som helst kunna användas till kulörta jaquett- och kavajkostymer, däremot icke till annan dräkt. Halsduken måste väljas med hänsyn till skjortans färg.

Använd alltid vid krage, i synnerhet om du brukar, styva kragar! Därigenom får luften bättre tillträde till halsen och bröstpartiet, och du besparas det obehagliga trycket på vissa nerver, som trånga och styva kragar utöva.

Även blodomloppet kan hämmas genom sådana.

Se alltid till, att näsduken är ren! En smutsig sådan stör intrycket, även om klädseln i övrigt är aldrig så elegant.

53: OM KROPPSLIGA DEFEKTER OCH MISSBILDNINGAR. HURU DE KUNNA DÖLJAS.

Hos varje människa, som har en i något avseende defekt kropp, finns en mer eller mindre utpräglad benägenhet att vilja bättra upp sitt utseende. I denna helt naturliga strävan få vi icke se något utslag av fåfänga utan erkänna, att den kan ha sitt berättigande, i all synnerhet om det gäller att dölja ett naturfel, som på omgivningen verkar obehagligt.

Vid begagnandet av alla slags lösbehag gäller det emellertid att iakttaga den största försiktighet, ty annars kan man åstadkomma raka motsatsen till vad man åsyftat. Hur skicklig man än är i att utnyttja konstens hjälpmedel på detta område, kan man dock aldrig dölja ett fel av ifrågavarande slag så fullständigt, att icke det synes. Har man icke detta i tankarna utan förfaller till onatur, kan man framkalla en rent komisk verkan.

När en kvinna skall bestämma sig för, hur hon bör upplägga sitt hår, skall hänsyn tagas till huvudets form, så att hårklädseln harmonierar med denna. Ur denna synpunkt kan det vara ofördelaktigt med både för mycket och för litet hår. Har man ej tillräckligt, bör man emellertid hellre nöja sig med det, som finns, än att söka ersätta bristen med löshår, ty sådant verkar alltid i hög grad frånstötande.

Mången tror, att detta slags lösbehag i allmänhet icke uppmärksammas. Förhållandet är emellertid motsatsen. I saknad av den glans och doft, som utmärker det naturliga håret, igenkännes det mycket lätt av den uppmärksamme iakttagaren.

Löshår är också skadligt ur rent fysiologisk synpunkt, ty det hämmar utdunstningen från hårbottnen, och försvårar lufttillförseln till densamma, Ännu skadligare i detta avseende är emellertid valken, som förr eller senare förorsakar fullständig kalhet hos sin bärarinna.

Är den lösa hårklädseln av eget hår, går det väl ändå något an, men alldeles ofattligt förefaller det oss, hur en kvinna kan nedlåta sig till att bära köpt löshår. Enbart den tanken, att hon icke vet, varifrån det kommit, borde komma henne att rysa, tycker man. Bruket har också stora hygieniska vådor, ty det är ett faktum, att smittosamma sjukdomar överförts på detta sätt.

Många såväl herrar som damer tro, att en ovanligt lång hals bör döljas genom en hög krage. Faktum är, att intrycket av halsens längd därigenom endast förstärkes. Dessutom giva de höga kragarna åt halsens rörelser en viss stelhet, som förtager det behag, som ligger i mera fria halsrörelser. Ej heller ur hälsans synpunkt äro de att rekommendera, ty de hindra lufttillförseln till kroppen.

I ett sådant här fall bör man därför endast bära halvhög krage.

Har man en blek och dålig hy, skall man inte inbilla sig, att man kan avsevärt förbättra den genom några yttre skönhetsmedel, hur braskande annonser man än läser härom. I all synnerhet bör man akta sig för att förfalla till den dårskapen att bruka puder och smink, som endast ytterligare förstör huden. Ingen kvinna skall föreställa sig, att hon genom sådana, skönhetsmedel verkar vackrare i en förståndig mans ögon. Som dylika medel genast falla i ögonen, i fråga om puder icke sällan i bokstavlig mening, blottställer hon alltid därmed sin fåfänga och sjunker därigenom i en förnuftig mans aktning. I detta sammanhang kan anföras vad Hermod i ett epigram säger om sminkade läppar:

”Purpur äro hennes läppar – 
allt för sant det snart befanns: 
När en gång han kysste henne, 
purpurn övergick på hans.

Vill man skaffa sig en frisk och vacker hy, får man därför anlita andra medel, och dessa äro åtkomliga för var och en, om han blott vill kosta på sig mödan att taga reda på hälsolärans allra elementäraste regler och följa dessa. En vacker hy förutsätter friskt blod, och sådant får man genom att i fråga om mat och dryck och andra levnadsvanor föra ett sunt och regelbundet liv. Hetsande mat och dryck, såsom starkt kryddade maträtter, spritdrycker och kaffe, bör härvidlag undvikas. Det finns inget säkrare medel att fördärva hyn än omåttligt bruk av kaffe, sprit och tobak samt nattvak. En förståndig diet, sol och frisk luft samt rörelse i det fria och tillräcklig sömn äro däremot medel, som garantera god hälsa och vacker hy.

Experimentera aldrig med några tinkturer för att därmed taga bort fräknar! Sådana försvinna i den mån blodet får en annan sammansättning. Förövrigt kan du trösta dig med vad Gellerstedt sjunger om denna sak:

Vem tror du väl det är, som står och räknar 
ett par små dussin eller flere fräknar, 
när runt dem, över dem det spelar fritt 
ett solskenslöje sånt som ditt?

Många personer visa icke blott tänderna utan även hela tandköttet, när de skratta. Detta beror därpå, att deras överläpp är för kort. Ett sådant fel kan verka rätt frånstötande på många, om personen, som är behäftad med detsamma, icke aktgiver på sig själv och söker förtaga en del av det obehagliga intrycket. Detta senare är emellertid i hög grad möjligt om han framför en spegel studerar in det sätts varpå han bör skratta, för att felet i fråga så litet som möjligt skall framhävas. För övrigt får en sådan person akta sig för att komma med i den kategori av människor, som jämt och samt flina utan minsta anledning.

Har man förlorat sina tänder, emedan man försummat att i tid laga dem, så bör man låta sätta in löständer, men dessa fordra en ytterligt stor renlighet, annars blir andedräkten snart illaluktande. Tro ej, att den stinkande lukten från en oren mun kan borttagas genom att skölja den med något munvatten. Tänderna måste omsorgsfullt rengöras med tillhjälp av tandborste.

Lyten, som bestå av talfel, såsom att en person läspar eller stammar, kunna ofta avlägsnas eller åtminstone i hög grad avhjälpas, om de bli behandlade av specialister på detta område. Personer, som lida av sådana naturfel, böra därför höra sig för hos läkare om möjligheten att få dem avhjälpta.

Personer, som i yttre avseende äro vanlottade, ha i ännu högre grad än några andra skäl att arbeta på sin inre försköning, så att intelligensens och karaktärens goda beskaffenhet liksom skiner igenom och förtar intrycket av kroppslig defekthet.

SLUT

VETT OCH ETIKETT – Anno 1918

Bokens originaltitel:
SÄLLSKAPSLIVET
ELLER KONSTEN ATT UMGÅS OCH BLIVA OMTYCKT.

Författare: Erland Folke, 1918.

Texten kommer från Andra upplagan.

Tryckt av Nordiska Förlags AB, Göteborg



Kategorier:Temasidor, Vett och etikett - Anno 1918

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: