Sevärda platser

Intryck efter en resa till Island

Island ligger i norra Atlanten och är en ö som inte lockar solturister i första hand. År 2009 besöktes Island av 566 000 turister. Enligt Iceland Review Online kommer de flesta från USA, Storbritannien, Tyskland och de Skandinaviska länderna. Intrycket vi fick under vår resa var att de flesta kom från Norge, Danmark, Sverige, Tyskland, Storbritannien och USA i nämnd ordning. I skriften ”Visitor’s Guide” redovisas följande nationaliteter som turister år 2009: skandinaver 25 %, britter 15 %, tyskar 9 %, fransmän 6 %, holländare 4 %, italienare 3 % och finländare 3 %. Av skandinaverna utgör norrmännen förmodligen de flesta. Turistströmmen tycks bestå av seriösa turister som vill upptäcka Islands unika landskap och kultur.

Trots sitt nordliga läge är vintrarna förhållandevis milda, en följd av Golfströmmens varma vatten. Huvudstaden Reykjavik har en temperatur på ungefär 1-2 ° Celsius i januari och december. Den varmaste månaden är juli med en ungefärlig genomsnittstemperatur på 14 grader de senaste 50 åren.

Öns storlek är 103 000 kvadratkilometer, att jämföra med Sveriges 449 964 kvadratkilometer. Landskapet är mycket varierat med stora glaciärer och berg, ödsliga landskap, bördiga floddalar, vulkaner och lavafält.

Ankomst till Island

I början av juni satte vi oss i bilen för att åka till Arlanda. Vi skulle åka till Island och uppleva ön på egen hand. Redan på vägen till Arlanda observerade vi en fågel som på många sätt förknippas med Island, men som finns på många andra håll i världen, nämligen korpen. För första gången någonsin såg vi en korp. Där satt den på en gräsmatta med näbben riktad mot Island.

Flygturen gick bra och efter att vi passerat Norge i höjd med Geiranger och Trollstigen var det ett kompakt molntäcke över Atlanten ända fram tills vi nådde isländskt luftrum. Vi kunde skymta såväl glaciärer som odlat landskap där små gårdar låg utplacerade med stora avstånd från varandra. Solen skymtade och vi kunde se delar av Reykjavik innan vi landade på flygplatsen Keflavik, som ligger ca fem mil från huvudstaden.

Reykjavik flygbild

Flygbild över Reykjkavik

Enligt turistinformationen kan man ta sig fram på Island med hjälp av bussar, taxi eller hyrbil. Att anpassa sig till busstider eller att vara beroende av taxi var inga bra alternativ, så att hyra bil var det som skulle passa oss bäst. Med egen bil blir man fri och kan köra när man vill och vart man vill.

På flygplatsen finns flera företag som hyr ut bilar och priserna tycks variera en hel del. De två första företagen hade slut på sina hyrbilar. Uppenbarligen hade många bokat i förväg, vilket var klokt. Hos den tredje biluthyraren fanns det lediga bilar och vi hyrde en nästan helt ny Golf. Kostnaden för att hyra den uppgick till ca 3000 kr för fyra dagar exklusive bensin. Vi slog till och satt plötsligt i en ny fin bil fria att styra åt vilket håll vi ville.

Vägen från Keflavik till Reykjavik var väldigt fin, dubbelfilig och i perfekt skick. Längs vägen fick vi en liten uppfattning om det isländska landskapet. I Sverige är vi bortskämda med odlingsbara marker, skogar, riklig växtlighet och gröna landskap. Det är sällsynt på Island. Nästan en femtedel av ön täcks av lavafält ofta med mossbeklädda stenar. På dessa fält har man byggt bostadshus, köpcentrum, industrier och vägar.

Man slås ganska omgående av hur varierad byggnadsstilen är. Varken villor eller stora bostadshus ser likadana ut. Det är lätt att få intrycket att det är nästan fritt att bygga hus efter egna önskemål. Inte ett hus är det andra likt när det gäller småhus och villor. Under den sista milen in till hotellet bekräftades den uppfattningen.

Första dagen på Island

Vi checkade in på ett av de bästa och mest centralt belägna hotellen. Vi bodde mitt i det område som drar mest turister och har flera spännande gågator med mängder av butiker. Vi lämnade in vårt bagage på rummet och gick ut på stan. Solen stod högt på himlen trots att klockan var fem, så det skulle vara ljust länge. Solen gick ned först ca 23.45 och upp ca 03.15 under de dagar vi var där, så det var ljust sent på kvällarna. Vi gick lite på måfå runt de egna kvarteren för att bekanta oss med närområdet. Det första vi gjorde var att kliva ut på Ingolfstorg, som fått sitt namn efter den förste bosättaren Ingólfur Arnarson.

Alldeles intill Ingolfstorg ligger Aðalstræti och här finns Reykjaviks äldsta hus. Det uppfördes år 1750 och inrymde inledningsvis textilproduktion. Idag finns där en butik som säljer islandströjor, kläder och föremål till turister. Aðalstræti är en kort gata och den plats där Ingolfur Arnarson efter år 874 byggde sin gård.

Reykjavik Island

Ingólfur Arnarson

Från torget går Austurstræti som är en populär gågata med pubar och restauranger. Den övergår till Laugavegur som är den mest populära gatan för shopping och promenader. Alla turister som varit i Reykjavik har gått på den gatan och tittat in i någon av de många butikerna eller ätit på någon av restaurangerna. På samma gata finns också två turistbyråer som man kan besöka om man vill hämta broschyrer eller fråga om något.

Islänningarna är artiga och trevliga. Går man in i en butik så blir man korrekt bemött och ingen försöker påtvinga dig något du inte vill ha. Det är ett gott tecken som speglar en del av islänningens kynne. Visserligen finns det som i de flesta samhällen en skuggsida också, men det är lätt att uppleva den som obetydlig i det trivsamma isländska samhället.

Vi strosade runt i kvarteren kring Laugavegur och kunde notera siluetten av en grå kyrkoliknande byggnad på en hög höjd. När vi närmade oss hade vi den stora Hallgrimskirkjan framför oss, en av stadens främsta riktmärken och sevärdhet. Högsta toppen mäter 74,5 meter över marken och gör byggnaden till den nästa högsta i landet.

Hallgrimskirkja, Reykjavik, Island

Hallgrimskirkja

Bygget av den påbörjades 1948 och först 1986 var den klar. Framför kyrkan finns en staty som föreställer Leifr Eiricsson (med den stavningen på statyns sockel) äventyraren som föddes på Island ca år 970 och landsteg i Nordamerika omkring år 1000. Statyn skänktes från det amerikanska folket till islänningarna år 1930 när Alltinget firade 1000 år.

Ett besök i Hallgrimskirkja rekommenderas. Högst upp finns en bra utsiktsplats åt alla vädersträck och foton från kyrkans topp finns i alla turistbroschyrer. Har man tur med vädret så ser man långt och väldigt mycket. Rakt framför oss i sydlig riktning går Skolavördustigur, en gata liksom Laugavegur, men kortare, känd för sina små butiker.

Reykjavik Island

Utsikt från Hallgrimskirkja

Överallt saluförs islandströjor, men butiken på Skolavördustigur 19 verkar vara extra populär av antalet besökare och priserna att döma. Ska man köpa en islandströja bör man tänka på att priserna ofta varierar till följd av olika kvaliteter.

Hus av plåt

Promenaden i kvarteren ger oss många insikter. En förvånande stor andel av husen har fasader av korrugerad plåt som målats och en stor andel av husen är i omålad betong.

Reykjavik Island

Trähus med plåttak till vänster, hus av korrugerad aluminiumplåt till höger.

De målade husen har ofta starka färger och sticker ut på ett trevligt sätt. Tomterna är små eller obefintliga och i fönstren sitter gardiner som mera påminner om svenskt 1960-tal än 2000-tal. Alla hus är olika, ingen är det andra likt och man skulle nästan tro att de var obebodda om det inte var för bilarna som stod parkerade utanför.

Tyska och japanska märken dominerar, WW och Toyota ser man överallt, däremot knappt några Volvobilar alls. Stadsjeepar och större bilar anpassade för arktiskt klimat och vulkansluttningar ser man ofta.

Väldigt få hus är av trä av den enkla anledningen att det inte finns skog på ön. Husen har sällan någon tomt att tala om och det slags blomsterrika prunkande trädgårdar vi har i Sverige ser man nästan aldrig. På foton i turistbroschyrer ser man många isländska hus som färgklickar och det ger karaktär åt Island, som annars har väldigt många hus i vitt eller omålad betong. Väggmålningar ser man på många platser och de är i de flesta fall uttryck för en tillåtande konstnärlig frihet snarare än förstörelselusta, även om också klotter förekommer.

Det isländska landskapet är fantastiskt. Vägarna är i bra skick och det finns alltid matställen för den som beger sig ut på längre turer. En till synes oansenlig by med eftersatta hus kan rymma en restaurang som överträffar det mesta i kvalitet. Även om avstånden mellan orterna förfaller långa och en biltur runt ön är 130 mil väg så finns det övernattning och väl utbyggd service med jämna mellanrum. Det kan ju vara en fördel att ha en mobil med sig och en bra bil om man ska ge sig ut på ensliga vägar långt från Reykjavik.

Island

Del av det isländska landskapet

Vägnätet är bra, men om man kör i bergiga områden kan vägen stupa ganska ordentligt och det finns inga staket eller murar som skyddar om man kör av vägen. Kör man ner i en ravin kan det sluta riktigt illa, så man ska vara försiktig. Är man turist och inte bekant med vägen man åker på måste man iaktta stor försiktighet. Olyckor som orsakas av turisters slarv eller brist på uppmärksamhet förekommer då och då.

Golden Circle

En populär dagsutflykt är den ca 30 mil långa Golden Circle som innehåller flera sevärdheter. Man kan åka på en tur med buss eller med egen bil och hoppa över det man tycker är mindre intressant. Fördelen med att åka med en busstur är att den är guidad och att man träffar många trevliga människor, främst andra skandinaver där norrmännen utgör den största gruppen.

Ett viktigt utflyktsmål är nationalparken Thingvellir (Tingvalla på svenska) som ligger ca 50 km öster om Reykjavik intill Tingvallavatn, som är Islands största sjö. Det är en storslagen plats med fantastisk vy och en lång ravin där de första islänningarna höll ting för över tusen år sedan. Platsen har blivit historisk för att det första Alltinget – islänningarnas riksdag – hölls här år 930. Det var på Thingvellir som islänningarna efter en muntlig tvist slutligen godkände kristendomen som religion, men samtidigt tilläts hedningarna att utöva sin sed i hemlighet.

Island - Thingvellir

Thingvellir

Kort tid efter kristendomens införande uppfördes den första kyrkan på platsen. Den byggdes med timmer som donerats av den norske konungen, som också skänkte en klocka som användes i samband vid tingets sammanträden. Varje sommar fram till 1798 hölls ting på samma plats. Det var långa avstånd för dåtidens islänningar för att ta sig till tinget och det var i många fall flera dagars ritt dit i karg terräng. Bara det var en prestation av stort format.

Thingvellir ligger mitt emellan den nordamerikanska och den eurasiska kontinentalplattan. Den nästan 400 meter långa ravinen som ger platsen sin karaktär uppstod för tusentals år sedan som en följd av plattornas utvidgning. Området utvidgar sig med ca 5 mm varje år som en följd av kontinentalplattornas rörelser.

Island - Geysir

Turister vid Geysir väntar på att få en bild när vattnet sprutar upp

Vattenfallet Gullfoss och gejsern Geysir är några av platserna längs vägen är också värda besök. Inte bara för dess egen skull utan för att besökaren får se mer av Island och kanske kan konversera med andra trevliga människor, varav en stor del är mycket historieintresserade. Vid Geysir finns en staty som föreställer två glimabrottare. Glima är en form av brottning med anor från vikingatiden och det är bara på Island som sporten fortfarande tillämpas, även om det gjorts försök att nyintroducera den i andra nordiska länder.

Åker man sedan söderut från Geysir så kommer man till orten Reykholt, som är känd för att lagmannen och författaren Snorre Sturlasson bodde där fram till sin död år 1241 då han mördades. Vi åkte vidare till den lilla orten Stokkseyri alldeles vid kusten. Liksom många andra småorter ser man här många slitna och eftersatta hus. Men man överraskas ofta av att bakom många trista fasader öppnar sig ett trivsamt och varmt inre. Vi var lite hungriga och tog in på den första restaurangen vi såg. Det blev Fjöruborðið. De serverade hummersoppa och krabba av bästa kvalitet vilket blev en stor smakupplevelse för ett par hungriga magar. Isländska kockar är i världsklass och det blev vi sannerligen påminda om. En liten rundtur visade en äldre mur mot Atlanten för att ge orten skydd mot vågorna.

Island

Island har många vackra vyer

Resan gick vidare genom det spännande isländska landskapet och vi återkom så småningom till Reykjavik. Enstaka cyklister som uppenbarligen var ute på långturer såg vi ibland och det är bara att hoppas att de noterade de skyltar som angav förbud om övernattning på många platser längs de vulkaniska bergen eller i de vikar dit Atlantens vatten kunde nå.

En viktig utsiktsplats man bör besöka i Reykjavik förutom Hallgrimskirkja är Perlan. Redan 1930 ville man bygga något på den kulle där Perlan nu finns. Den färdigställdes 1991 och består av stål, aluminium och glas och är en mycket välbesökt byggnad. Riktmärke, utsiktsplats, restaurang och café. Vi är glada att vi tog oss tid att besöka den och se den storslagna utsikten.

Reykjavik Island - Foto taget frŒn Perlan

Utsikt från Perlan

Sedan tog vi oss hem till hotellets bar för att prova lite isländsk öl. Det finns ett antal ölsorter och den vi sett mest av var Viking, en ljus lager som vi uppskattade. Vi provade också den mörkare Kaldi som rekommenderades av personalen på hotellet. Även om islänningarna inte är i världsklass när det gäller öl, så är det ändå fantastiskt att det lilla landet kan ha ungefär 14 sorters öl av god kvalitet.

En ny dag och nya utflykter väntade. Att gå på något museum är en självklarhet och det gällde bara att välja det viktigaste av stadens muséer. Det fick bli National Museum of Iceland, i konkurrens med Saga museum ett av de mest intressanta för historieintresserade turister. Det låg på bekvämt gångavstånd från hotellet. Längs vägen såg vi korp nummer två, det skulle ju ha varit lite tråkigt att åka ända till Island och inte se en korp. Men nu visade den upp sig alldeles framför oss och flög iväg när vi fått ta ett par bilder på den. Det var en förstående korp.

Muséet förtjänar egentligen en egen redogörelse eftersom varje föremål hade sin egen historia att berätta. Smycken, verktyg, nyttoföremål, vapen och kultföremål. Allt vittnade om landets historia som delvis varit mycket tragisk. (Se bilder från museet här)

Blå Lagunen

Över hela Island håller man festivaler och högtider av olika slag under somrarna. En av de stora är Sjómannadagurinn, sjömansdagarna, som äger rum första helgen i juni. Den är tillägnad alla sjömän och fiskare som gör ett viktigt och riskfyllt jobb för landet. Vi åkte till Grindavik just den helgen och där hade man smyckat ut husen med olika föremål i vissa färger beroende på vilket område man bodde i. Vi körde rakt in i det blå området, men såg även områden med gröna, röda och orange dekorationer.

Grindavik Island

Dekorerat hus i Grindavik för att hedra sjömännen

Samtidigt pågick festligheter med aktiviteter för alla åldrar, inte minst barnen som islänningarna gör mycket för och tillsammans med. Vi hade inte tid att delta i festligheterna, men det såg mycket trevligt ut. Men för många är fiskarna de stora hjältarna. De har ett farligt arbete då man hämtar havets mat åt både islänningar och andra. Fisket är Islands viktigaste näringsgren och det är självklart för islänningarna att hylla sina hjältar.

I närheten av Grindavik ligger Islands främsta turistmagnet, Blå Lagunen. En överväldigande majoritet av alla turister besöker Blå Lagunen. Här kliver man ned i vatten som håller en temperatur på 37 – 39 ° C. Vattnet cirkulerar ständigt så att allt vatten blir utbytt var 40:e timme. Det är alltid rent och sägs vara hälsobringande på grund av sammansättningen av mineraler. Det var en härlig upplevelse att befinna sig i vattnet, dessutom språkade många turister lite lagom lätt med varandra och utbytte ungefär samma kommentarer om hur varmt och skönt det var i vattnet. Vi växlade några ord med ett gäng ålänningar och några norrmän som vi stött på vid flera tillfällen under våra exkursioner.

På vägen från Blå Lagunen åkte vi förbi en plats med en grind, ett kors och en skylt. Det visade sig vara en plats där en liten fin landsbygdkyrka i trä stått. Den byggdes 1857, renoverades 1964 och brann ned den 2 januari 2010. Utredningen tydde på att den avsiktligt kan ha bränts ned. Strax innan hade en annan kyrka utsatts för skadegörelse, smetats ned med färg och fått 30 fönster krossade. Kyrkogården hade bara en enda gravsten med namnet på Arni Gislason som avled 1898. På platsen fanns en gård, men nu finns ingenting mer än en skylt med information och ett foto på den en gång välmående gården med den lilla kyrkan alldeles intill sig.

Krysuvikurbaer Island

Allt som är kvar av kyrkan

Vi åkte vidare och kom till Seltun, ett av fyra vulkaniska områden som ligger längs en förkastning på halvön Reykjanes. Här finns ett geotermiskt område med grytor av lera och het ånga. Temperaturen är ungefär 200 ° C vid tusen meters djup och strax under 100 ° vid marken. Ångöppningarna är omgivna av ansenliga svavelansamlingar. På särskilda skyltar varnas folk för att beträda marken utanför de angivna promenadvägarna.

Seltun Island

Seltun

Hafnarfjordur

Vi körde vidare och såg en skylt med texten Hafnarfjordur. Staden var under medeltiden en viktig handelsplats och har idag nästan växt ihop med Reykjavik. Det var här den kända vikingarestaurangen som vi sett reklam för låg och eftersom vi har hungriga sökte vi upp den. Vi lyckades få ett par platser i den nästan helt fullsatta lokalen. Den var rustik och dekorerad med föremål som knöt an till vikingatiden. Väggarna var fyllda med fantastiska inramade originalmålningar med motiv från vikingatiden och islands historia. I en kommersialiserad kultur hade det funnits kopior av dem att köpa, men det gjorde det inte. De hade annars varit en perfekt souvenir och en given säljsuccé. Maten var utsökt och av bästa kvalitet. På menyn finns sådant som de flesta turister aldrig smakat i sina hemländer. I vårt fall blev det svartfågel, ett väldigt gott kött med en smak som påminde lite om lever.

Hafnafjordur -  Island

Del av restuarangens exteriör

Islänningarna verkar inte vara så mycket för att sälja tingel-tangel. Vi såg inte en enda butik som sålde det slags skräp man kan hitta på många turistorter och det varit riktigt glädjande. Kanhända har de köpmannaföreningar som hindrar sådant eller så är islänningen kvalitetsmedveten. Eller så fanns det sådana butiker också utan att vi upptäckte dem. Servicen var alltid bra, islänningen är artig och korrekt. Han ger intryck av att vara en rak och ärlig person, någon man kan lita på och som håller det han säger eller lovar. Det var lätt att kommunicera med islänningarna och de talade god engelska. Så snart man frågade någon om hjälp med att hitta till någon plats var det ivriga att hjälpa till och önskade oss en trevlig semester.

Andra intryck från resan

Intryck man får under några dagar behöver inte representera en verklighet. Men de har ändå en viss betydelse när ska bilda sig en uppfattning om något. Ytterst få islänningar har subkulturella attribut som tatueringar och piercing eller ovårdad klädsel. En vanlig dag i Stockholm eller någon svensk småstad kan man se mängder av tatuerade och piercade människor. Det tragiska förfallet har inte nått Island ännu. Vi såg inte heller några gettokulturella inslag, däremot en del invandrare av utomeuropeisk ursprung. De verkar huvudsakligen arbeta inom servicesektorn och nästan alla stora internationella hotell har personal från andra delar av världen. Stress verkar inte förekomma på Island. Folk var lugna och trevliga, aldrig stressade eller uppjagade. Bilarna tutade i stort sett aldrig. När man hade för avsikt att korsa en gata så stannade bilarna alltid, dessutom körde de lugnt. Vänligheten i trafiken var mycket stor. Man fick för sig att islänningen inte var så självupptagen som svensken har blivit. En islänning kan referera till sin kultur och vara stolt över den, islänningar kan tala om sig själva i vi-form, det kan inte vi svenskar längre göra utan att det måste tolkas, omtolkas, missförstås eller mångkulturanpassas.

När det en dag utlovats regn tog vi med oss paraplyet. Så fort det började dugga fällde vi upp det. När vi såg att bara ett par andra personer, även de turister, hade paraply fällde vi ihop det i tron att det slutat regna. Då förstod vi att islänningen inte använder paraply, i alla fall inte vid dugg- eller normalregn. Han eller hon går där med sin islandströja van vid varierande väderlek.

Island

Islandströjor är en av de vanligaste souvenirerna

När vi började leta efter en islandströja att köpa, så visade det sig att det vara rena storindustrin. Den sysselsätter minst 300 kvinnor som dagligen stickar tröjor, vantar, mössor och annat. De gör en jätteinsats för kulturen, för Island och för turistnäringen.

Island fick sitt namn

Den som först namngav landet var den norske vikingen Naddoður. När han var på väg från Norge till Färöarna år 850 kom han ur kurs och hamnade på Islands östkust. Han döpte landet till Snölandet. Den svenske vikingen Garðar Suafarsson som också kom ur kurs anlände till Island. Han seglade runt hela ön för att bekräfta att det var en ö. Han döpte ön till Gardarsholm. Den förste skandinav som hade Island som mål när han seglade var Hrafna-Floki, som hade svensk bakgrund. Det var han som gav landet sitt nuvarande namn.

När norrmännen koloniserade Island bodde en del irländska munkar på ön. En del nordiska bosättare hade fruar från Skottland och tjänstefolk från Irland med sig.

Bland de isländska nybyggarna fanns mängder av aristokrater och skolade människor. Det var inga rövare som koloniserade landet utan det var människor av rang, dåtidens samhällselit och övre medelklass av god kvalitet. Många var stormän från välrenommerade släkter som lämnade Norge på grund av missnöje med Harald Hårfagers politik. Redan 60 år efter att Ingolfr slagit sig ned på ön var den befolkad som ett större samhälle. Den norske kungen Harald Hårfagre var orolig över att det norska riket skulle försvagas genom utflyttningen till Island och tillät endast utflyttning mot betalning. De allra flesta som koloniserade Island kom från Norge, men där fanns också många svenskar och danskar från sin tids främsta familjer som hade långa dokumenterade anor bakåt i tiden. I Landnámabók, som skrevs på 1200-talet, finns namn på 3 000 personer som var med och byggde landet under dess första tid.

Dessa nordbor inklusive en del kelter har smält samman till ett isländskt folk. De har en gemensam kultur, talar samma språk och känner stor samhörighet. Det isländska språket har bevarat mycket av sin nordiska ursprunglighet. Den 800 år gamla Eddan kan fortfarande läsas och begripas av många av dagens islänningar. Under vikingatiden talade alla nordbor samma språk, fornnordiska, men språket förändrades regionalt och började alltmer skilja sig åt. Isländskan behöll däremot mycket av sin ursprunglighet, delvis beroende på att det inte påverkats så mycket av tyskan (eller andra språk) som vi har gjort. Än idag är islänningarna noga med att undvika främmande låneord och konstruerar hellre egna ur sin egen språkbank.

När vikingarna kom till ön tog de med sig sina små nordiska hästar. De har tack vare sin isolering på ön bibehållit sina goda egenskaper. De är vänliga och gillar att bära sina ryttare i det varierande isländska landskapet. De är små, snabba och intelligenta och det perfekta ridsällskapet. De är mest kända för sin speciella gångart ”tölt”, som ger ryttaren en bekväm tur.

Tragedier på Island

Mellan år 1402 och 1404 dog ungefär hälften av befolkningen i pesten. År 1494 drabbades landet av digerdöden som tog död på en stor del av befolkningen. Gårdar och byar låg öde en tid men redan 50 år senare hade de flesta gårdar bemannats igen.

De återkommande vulkanutbrotten har också ställt till stora bekymmer på Island. Det finns ca 45 vulkaner på ön och flera av dem har fått stora utbrott som skadat egendom och människor. Ungefär 150 vulkanutbrott har ägt rum på ön sedan 800-talet. Idag säger man att Island drabbas av ett vulkanutbrott i genomsnitt vart femte år. Islänningarna lever ständigt med risken att drabbas av vulkanutbrott och tar det på stort allvar.

Den mest kända vulkanen är Hekla, som haft 19 utbrott sedan 1104. Det senaste var i februari år 2000. Vulkankedjan Lakagígar hade ett mycket stort utbrott 1783 och askan och gaser från vulkanen dödade både djur och människor. Som en följd av att djuren dog och alla odlingar förstördes dog 10 000 islänningar av hunger.

Vulkanen Katla brukar ha ett utbrott i perioder om 40 till 80 år inte sällan med skadeverkningar som följd, ofta på odlingar och djur. Nu har det inte varit något utbrott sedan 1918 och många tror att det kan komma när som helst. Isländska geologer övervakar vulkanen mer noggrant än tidigare för att kunna se tecken på kommande utbrott.

Spåren av aska från tidiga isländska vulkanutbrott finns i markerna i Norge och Sverige. Forskarna har också kunnat se spår av vulkanutbrott som inträffade för över tiotusen år sedan.

År 1707 och 1708 dog 16 000 personer i smittkoppor. (Uno von Troil, Bref rörande en resa till Island 1777, s. 43)

År 1627 utsattes Island för en attack av slavjägare från Osmanska riket. De tog sig till Hemön utanför södra Island och hade för avsikt att röva med sig så många islänningar som möjligt. De satte prästgården i brand och de som fanns i den dog. De gick hårt fram och skonade ingen. Försökte de fly blev de beskjutna. Efter att de rövat med sig 400 islänningar tände de eld på deras hus och seglade iväg med sitt byte. När skeppen kom fram till Alger i Algeriet skulle islänningarna säljas som slavar. I staden fanns tusentals andra européer som sålts som slavar och bodde där utan möjlighet att fly. En av de bortrövade var prästen Ólafur Egilsson som fick i uppdrag att resa tillbaka till Island för att skaffa fram en lösensumma för att övriga islänningar skulle släppas fria. Han lyckades dock inte så bra och det tog honom tio år att lösa ut några av dem. Han fick återse sin hustru Asta, men barnen såldes som slavar. Av de 400 islänningar som kidnappades lyckades 64 ta sig tillbaka till hemlandet. Vad som hände med de övriga är okänt. Många blev tvångsgifta med orientaler och blev mödrar till deras barn. Ólafur skrev sedan en berättelse om sina upplevelser. Mer finns också att läsa i boken The Travels of Reverend Ólafur Egilsson (Hreinsson & Nichols 2008).

Islänningens karaktär i historisk belysning

Grundkaraktären har islänningen fått genom sitt goda arv. Hårt arbete och fysiska brottningsövningar har danat såväl islänningen som nordbon i allmänhet. Männen ägnade sig åt brottning redan från begynnelsen och var noga med att respektera de regler som gällde för att inte skada den svagare parten. Ett ädelt drag som funnits kvar ända in i modern tid bland nordborna, men nu ser vi det draget tyna bort på många håll i vår del av världen. Den absoluta eliten tränade sig i tvekamp, Manjafnadur, där ära och berömmelse stod på spel. För sönerna i de adliga familjerna var det både tradition och mandomsprov att behärska svärdet och visa mod. Vem som helst kunde utmana någon på en sådan tvekamp.

Islänningen sägs ha varit nöjd med sin lott och inte varit särskilt intresserad av lyx och överflöd. Han älskar sitt fiske, sin boskapsskötsel och sitt familjeliv. Under hela Islands historia har stölder varit ovanliga, inte heller har lösaktighet förekommit, även om det finns några sådana exempel. Islänningen har alltid haft ett gott hjärta och är en vänlig själ. Ärligheten har historiskt visat sig i att främmande skepp inte fick gå in i isländska hamnar, det var ett sätt att förekomma lurendrejerier. Islänningen har generellt varit extremt laglydig och det finns många historiska exempel på hur omutliga de är. Sagoläsning är en av de mest populära sysslorna när familjerna samlas i sina hem.

Historiska personer

Island har många namnkunniga personligheter som är okända utanför landet. Den mest kända utanför Island är Snorre Sturlasson, författaren till Snorres Edda, en handbok i skaldekonst och nordisk mytologi och Heimskringla, en berättelse om norska kungar till år 1177. Andra tidiga och betydelsefulla skalder var Olaf Thordson (död 1259) och Sturla Thordson (död 1284) som skrivit berömda verk, så kallade sagor.

Isländskt namnskick

På Island tillämpar man ett namnskick som levt kvar sedan forntiden. Efter förnamnet lägger man till namnet på fadern följt av –son eller dóttir. Man tilltalar aldrig en person med enbart efternamnet utan antingen med förnamnet eller både för- och efternamnet. När kvinnor gifter sig behåller de sitt namn men med tillägget fru framför namnet. I den isländska telefonkatalogen sorteras namnen efter förnamn. En mindre del av befolkningen har samma slags släktnamn som vi eller efternamn som har sitt ursprung i gårdsnamn.

Island

Isländsk gård anno 2011

Island öppnar dörren för invandring

Antalet islänningar var i april 2010 ca 317 900. Av dem bor ca 118 000 i Reykjavik. Antalet utlänningar har ökat mycket de senaste tio åren. Några av de utländska medborgarna som bodde på Island år 2009 var från följande länder:

Polen 11 000 personer
Litauen 1 670
Portugal 787
Filippinerna 687
Lettland 609
Thailand 560

Island är på väg att följa den utveckling som drabbat många andra västeuropeiska länder och det finns inget som talar för att de skulle vara till fördel för Island. Än så länge är Island en oförstörd idyll och ett land man kan vara trygg i. Det är trevligt att vara turist där. ©


Se även:

Intryck efter en resa till Island

Bilder från Island – del 1

Bilder från Island – del 2

National museum of Iceland

Bref rörande en resa till Island (1777)


Fler sevärda platser här.

 

Kategorier:Sevärda platser

Märkt som:, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s