Leif Ericsson var en av ca ett dussin personer som var med och grundade Sverigedemokraterna. I media påstås det att det var ”nazister” som bildade SD. Det är inte sant. Oavsett om det fanns en eller annan nazist med i partiet i begynnelsen eller senare så var partiet inget annat än en sund proteströrelse mot en politik som påtvingats folket av politiker som inte bryr sig om ifall Sverige förfaller till u-landsnivå så länge de får genomföra sina utopier utan att bry sig om konsekvenserna. Sverigedemokraterna bildades som ett svar på politikernas svek i många frågor där Socialdemokraterna var de största svikarna och de som genom att bara knäppa med fingrarna kunde förvandla landet från ett välfungerande land till ett land med framväxande gettoliknande områden som snabbt blev fler och större. De som anslöt sig till SD i begynnelsen hade vanligtvis arbetarbakgrund och hade oftast röstat på sossarna eller ibland på moderaterna. När Socialdemokraterna framställer SD som ett ”nazistiskt” parti ska det enbart ses som ett sätt att försöka smutskasta en politisk konkurrent som bildades för att Socialdemokraterna var på väg att överge en tidigare hyfsat sund politik och inleda en politik baserad på internationalism som på sikt skulle slå sönder mycket av det som utgjorde svensk identitet.
Hur negativt Socialdemokraterna än försöker framställa SD och orsaken till att partiet bildades, så är SD helt oskyldiga till den politik som socialdemokrater och även borgerliga regeringar ägnat sig åt för att rasera ett tidigare välfungerande folkhem och skapa ett allemansland för världens alla folk genom att stifta lagar i det tysta som raderar ut mer och mer av nationellt självbestämmande, demokrati och yttrandefrihet samt låter en global finanselit ta över allt större delar av vårt näringsliv. Demokrati är bara en fras som inte betyder något så länge man inte har offentliga debatter med olika åsiktsinriktningar och folkomröstningar i viktiga frågor, även på lokal nivå. Yttrandefriheten i Sverige krymper för varje dag som går. När makteliten jagar åldringar som ogillar invandringspolitiken och straffar dem för illa formulerade åsikter är det de svagaste människorna man jagar. De som känner sig inträngda i en återvändsgränd, fråntagna sina rättigheter och i förtvivlan uttrycker sig lite klumpigt ska inte straffas för sin oförmåga att uttrycka sig väl. De som borde straffas är den maktelit som påtvingar människor en politik som folket aldrig har bett om och inte röstat för.
När började du intresserade dig för politik?
Jag är inte säker på att jag någonsin har varit intresserad av politik i bemärkelsen partipolitik. Som ung påverkades jag av min uppväxt i ett socialdemokratiskt hem där man läste aftonbönen varje kväll och skulle vara tacksam för de förmåner man hade i livet.
Det diskuterades inte så mycket politik hemma. Min far kom från Värmland och gjorde värnplikten vid gränsen till Norge under andra världskriget. Han brukade berätta en del anekdoter från den tiden och var tydligt antinazistisk. Min mor växte upp i östra Karelen och hade ett bra liv där tills familjen tvingades fly med kort varsel 1939 efter det att Sovjetunionen anföll Finland den 30 november. Familjen splittrades och levde den första tiden i Ylistaro i Österbotten. Senare kom de till Lappo där de fick bo i ett gårdshus till prästgården. Min mor som föddes 1926 gick under kriget med i lill-lottorna som hjälpte till med att skicka bröd, värmande vantar och annat till soldaterna vid fronten. Efter kriget flyttade familjemedlemmarna vidare till Kanada, USA och Sverige. Två syskon stannade kvar i Finland. En av mina mostrar som var konstnär skildrade i text och bild sin och familjens uppväxt i Karelen och det goda liv de hade tills de abrupt tvingades fly från hemmet när kriget bröt ut. (1
Jag fick höra många berättelser om kriget under min uppväxt och det var helt naturligt för mig att ogilla krig och totalitära regimer.
Under slutet av 1960-talet och början av 1970-talet uppstod en vänstervåg som var orkestrerad bland annat av media som gav vänsterorienterade opinionsbildare plats och möjlighet att ägna sig åt systematisk propaganda för Socialdemokraterna och allt till vänster om dem. Då såg många hur våra stora medier och TV tydligt tog parti för vissa politiska företeelser och Sverige blev en stat helt utan öppna och fria debatter. 1972 kom Roland Huntfords bok Det blinda Sverige (The New Totalitarians) ut. Huntford beskrev förundrat hur Sverige på kort tid ändrade inriktning från nationalism till internationalism med hjälp av statligt styrd propaganda. (2
Roland Huntford i boken Det blinda Sverige:
”Ännu i slutet av 1950-talet blev konventionell nationalism med lätt bismak av längtan tillbaka till den tid då Sverige var en stormakt, den läxa som inpräntades i skolbarnen. Ett årtionde senare hade detta svängt över till en styrd och ledd internationalism, uttryckt i solidaritet med de underutvecklade länderna. Ett bra exempel på den makt de centrala myndigheterna har att dirigera vad som läres. Skolöverstyrelsen föreskrev denna ideologiska helomvändning och blev omedelbart åtlydd. Skolbarn och ungdom som lämnat skolan framvisade över hela landet samma åsikt, något de alltid gjort, och det på statens befallning.
Det var också på partiets befallning. Vid den tidpunkten hade det socialdemokratiska partiet beslutat att intresset för u-länderna och stöd till dem i form av teknisk hjälp var politiskt fördelaktigt.”
Den statligt styrda och påbjudna politik som nu påtvingades folket med hjälp av alla myndigheter och god hjälp av media fick aldrig ifrågasättas. Inga debatter, ingen självkritik, bara ännu mer propaganda för statens politik. När jag läste boken hade jag redan insett att Sverige inte fungerade som ett land borde göra om man ville styra landet i enlighet med medborgarnas önskemål. Den socialdemokratiska maktapparaten fick inte kritiseras på allvar utom i meningslösa debatter någon gång när ”borgerliga” politiker ifrågasatte skattepolitik, försvarspolitik och annat som inte i grunden granskade och förklarade faran med den socialdemokratiska maktapparatens totala dominans över samhället.
I början av 1970-talet hade jag fått en kakijacka av en släkting i USA. På ena ärmen fanns en amerikansk flagga fastsydd. Under en av de första dagarna jag hade jackan på mig blev jag överfallen av ett par vänsterextremister som skrek att jag var en vidrig människa som hade en amerikansk flagga på mig. De skrek att den stod för imperialism, krig och annat. De var helt hysteriska, och jag trodde de skulle slå mig sönder och samman, men efter en snabb språngmarsch lyckades jag komma undan. Efter flera sådana incidenter slutade jag använda jackan.
En dag såg jag några personer som stod i centrala Stockholm med plakat och sålde märken mot kommunism och nazism. Det var en grupp som hette Demokratisk Allians som låg bakom. Jag var väl omkring 22-23 år gammal då och ansåg att en sådan grupp behövdes som motkraft till den stämning vi hade i samhället där vänstern dominerade så stort i TV och radio. För min del var det inte aktuellt att bli medlem vilket jag heller inte blev. Men jag hjälpte ibland till att föra ut deras information vid några av deras torgmöten. Det var inget djupare engagemang, utan bara ett sätt att hjälpa till och få konversera med vettiga människor. Under torgmötena mötte jag flera gånger aggressiva och skrikande vänstermänniskor som aldrig hade något annat att säga än floskler om de socialistiska paradis som de drömde om. Det var ofta man hotades med stryk för att man motsatte sig kommunismen som vid den tiden hade en hel del anhängare i Sverige, även militanta sådana.
Man kan väl säga att jag var antikommunist utan att vara särskilt intresserad av att fördjupa mig i detaljerna om vad kommunismen ställt till med i världen. Den stod för massmord, diktatur och åsiktsförtryck och man tog för givet att alla förstod det, men så var verkligen inte fallet i Sverige. Här agiterade vänstern på gator och torg för att införa kommunism och de var ofta väldigt aggressiva. Någonstans längs vägen tappade jag tilltron till samhället, till media och politiker.
När blev du intresserad av invandringsfrågan?
Det blev en naturlig fortsättning på det jag tidigare sett. Jag har inga invändningar mot invandrare per se eller mot deras närvaro i vårt land. Men jag såg hur politikerna öppnade Sverige för stora grupper ”flyktingar” som i själva verket var vänsterextrema aktivister från olika delar av världen. Dessa aktivister gick rakt in i vänsterextrema rörelser och det socialdemokratiska partiet som välkomnade dem med öppna armar. Jag hade inga förutfattade meningar om andra människor, men såg med viss förvåning på hur Sverige sakteliga började ändras demografiskt även om det då var små förändringar. Jag såg inte och hörde inga debatter om vart Sverige var på väg. Det var nämligen bestämt av politikerna i Riksdagen och den socialdemokratiska maktapparaten att Sverige skulle förändras och att folket skulle hållas så oinformerat som möjligt om inriktningen samtidigt som samhället började genomsyras av propaganda för hur viktigt det var att Sverige tog emot folk från främmande länder. Invandrare var viktiga och behövdes i industrin som arbetskraft sade man. Inte heller det fick ifrågasättas. Att Sverige skulle ta emot sydamerikanska ”flyktingar” som ofta var politiska aktivister kunde inte ifrågasättas. Det fanns inga kanaler för det. SVT dominerade alla debatter och såg till att rätt åsikter kablades ut varje dag året runt.
Olof Palme betraktade jag som farlig för det svenska samhället. Han hade stort inflytande över politiken och hans medvetna plan för att ändra på demografin med hjälp av stor invandring upplevde jag som orättvis mot en befolkning som kanske inte förstod paradigmskiftet från en kulturellt och etniskt homogen nation till ett mångetniskt samhälle. Svenska folket skulle påtvingas en politik som de inte hade bett om.
Jag hörde ganska många som reagerade på förändringarna, men ingen som på allvar ifrågasatte orsakerna eller metoderna för att åstadkomma övergången till ett mångetniskt samhälle. Det saknades helt offentliga debatter i ämnet och i andra viktiga frågor. Det upplevde jag som typiskt för en stat som inte tillåter kritik av den förda politiken. Att kalla Sverige för en demokrati såg i alla fall jag som helt uteslutet.
Även när det gällde den internationella politiken så ville den socialdemokratiska maktapparaten visa upp sin vilja att styra och ställa för att ändra politiken i andra länder, även i andra världsdelar, och den handlade mest om att ge stöd åt allehanda socialistiska regimer.
Svenska fackföreningar och hela den socialdemokratiska partiapparaten arbetade aktivt för att ge stöd till kommunistiska terrorrörelser i södra Afrika, rörelser som hade satt i system att slå sönder länder som visserligen inte var perfekta men ändå fungerade väl med tanke på omständigheterna. Ett hatobjekt var Rhodesia (numera Zimbabwe) som koloniserades av vita nybyggare och utvecklades till en välmående nation som blev ett bevis på vad som kan åstadkommas när kompetens bygger upp ett samhälle från grunden.
Rhodesia var en västerländsk pärla med högt välstånd som hade kunna bestå över lång tid. Men det fanns två allvarliga hot som man då måste ta i beaktande. De första var den snabba afrikanska befolkningsökningen som utan tvivel skulle ändra på förutsättningarna att driva landet vidare som en koloni eller som ett självständigt land. Det andra var den ensidiga propagandan för att låta rent kommunistiska rörelser ta kontrollen över landet.
Det fanns många inbyggda problem i Rhodesia, men för Socialdemokraterna var lösningen enkel. Bedriv terror mot dem som hade byggt landet och skapat välstånd. Slå sönder det som gjorde landet framgångsrikt och skapa kommunistisk diktatur. Den socialdemokratiska politiken, som stöddes också av bl.a. Kina, Nordkorea och Sovjetunionen, realiserades så småningom och följden blev svält, förföljelse och mord på vita som jagades bort från gårdar och jordbruk som de skött väl i generationer till gagn för alla. Zimbabwes ekonomi kollapsade och Socialdemokraterna var medskyldiga. Även USA och Storbritannien var medskyldiga till att det gick så illa för landet. I förhållande till vårt lands storlek fanns det nog inget land som så ivrigt verkade för att slå sönder uppbyggda strukturer och skapa kaos och elände.
Jag åkte till Rhodesia 1977 och stannade där en tid för att på plats se och lära mig förstå landets historia, utveckling, politiska förhållanden över tid och hur landets politik påverkade det egna landet och omvärlden. Väl där konfronterade jag många människor som bar på ett djupt hat mot Sverige för att våra politiker och fackföreningar sponsrade mördarligor som avrättade oskyldiga barn och andra. Det var ibland svårt att förklara att det inte var alla svenskar som tyckte att den socialdemokratiska politiken var bra. Ibland fick man nästan stryk för att man var svensk. Men på det hela taget var det en resa som gav många viktiga insikter. Landet var toppmodernt, rhodesierna var bäst i världen inom många idrotter och landet exporterade livsmedel. Trots att stora delar av världen bojkottade landet kunde Rhodesia leva ganska gott och var dessutom trygga i vardagen. Det enda som skapade oreda var den organiserade terrorismen som sponsrades av Sverige och en rad kommunistiska regimer och orsakade lidande för många oskyldiga. På grund av det svenska stödet och andra länders stöd till terrorrörelser kände nästan alla familjer i landet någon som hade mördats eller dött i strid när de försökte freda landet från terrorister, som i Sverige kallades frihetskämpar för att framställa terroristernas mördande som en legitim kamp mot en främmande kolonialmakt.
Jag åkte även till Botswana för att samla intryck, men greps ett halvt dygn efter ankomst och fängslades först som misstänkt spion för den rhodesiska regimen, men när de såg mitt svenska pass ändrades anklagelsen till ”illegalt gränsöverskridande” trots att jag följt alla regler. När jag greps blev jag eskorterad av beväpnade män och tvingas gå en lång sträcka i mörkret. Jag var säker på att jag inte skulle överleva den strapatsen. Jag släpptes efter ett mycket besvärligt dygn i häkte tillsammans med boskapstjuvar och många andra som knappt hade sett en vit man på nära håll och var glad över att inte ha blivit ihjälslagen. Efter hemkomsten skrev jag en redogörelse över händelseförloppet som finns att läsa här. Personen i blå tröja på bilden vid den bepansrade jeepen är jag.
Det huvudsakliga intryck jag fick av resan var att politikerna i Sverige är förljugna människor som drivs av ideologisk övertygelse istället för att ta sakpolitiska hänsyn. Jag började betrakta den socialdemokratiska makteliten som synnerligen farlig för Sverige och även för övriga världen. Deras internationalism handlade om att försöka störta regimer i andra länder och gynna socialistisk internationalism överallt där den finns istället för att låta andra länder sköta sina egna affärer. De var maktfullkomliga och tycktes ha en agenda som var okänd för folkflertalet. Konsekvenserna av agendan blev att vissa ideologiska eller politiska mål uppnåddes, men att resultat sällan blev gott. Den maktfullkomliga ideologiskt styrda socialdemokratin levde sitt eget liv och orsakade många gånger förödelse där den drog fram. Skillnaden mellan det blomstrande Rhodesia i början av 1970-talet och förfallet i Zimbabwe efter millenieskiftet är resultat av bland annat svensk utrikespolitik och skillnaden var katastrofal. (3
Migrationsfrågan hängde ihop med deras internationalism och innebar att fattiga från hela världen skulle få komma till rika länder som ett led i en socialistisk utopi om det framtida klasslösa samhället. Just utopier är något som socialister är bra på att lansera och försvara, men verkligheten går sällan hand i hand med utopier.
Bristen på debatt i invandringsfrågan var ytterligare ett samhällsproblem som orsakats huvudsakligen av Socialdemokraterna, särskilt sedan Olof Palme blev partiledare. Det var bristen på öppna debatter som fick mig att reagera. Jag har alltid ogillat när maktmänniskor kör över medborgare och försöker tysta vanliga människor genom stigmatisering eller ren förföljelse. Det oavsett vilka maktmänniskorna är och vilka åsikter det gäller.
Vilka åsikter hade du om invandringspolitiken?
Det ska först sägas att jag aldrig har varit någon fanatiker när det gäller någon politisk fråga. Jag inser att andra kan ha mera rätt i varje politisk fråga än vad jag har. Alla andra kan ha rätt och jag kan ha fel. Det jag saknade var balanserade debatter. Politik har inte varit mitt starka intresse, även om vissa samhällsfrågor ändå har fått mig att reflektera över det som händer i landet och ha åsikter om vad som är dåligt eller bra för landet. Det är väl ungefär på samma nivå som många har när de tycker till om något. Som medborgare har man ändå rätt att ha en åsikt och borde ha rätt att få uttrycka en åsikt utan att bli halvt ihjälslagen. En åsikt om något betyder ofta att man vill göra Sverige bättre, inte sämre, men vägen dit kan se olika ut och kan kollidera med andras uppfattningar om vad som är dåligt eller bra. Det fanns många svenskar som hade åsikter om invandringspolitiken men de tystades effektivt av media som aldrig publicerade insändare från invandringskritiker och av Sveriges Television och Sveriges Radio som aldrig någonsin debatterade den politik som påbjudits av makteliten.
Det var inte särskilt svårt att se hur det som borde ha varit invandringspolitiska debatter alltid uteblev i media. Istället blev det hatkampanjer mot ”rasism” och annat som inte hade med sakpolitiska debatter att göra. Det var viktigt för media att framkalla en viss stämning i samhället för att alla som ogillade påtvingad migration skulle framstå som idioter, rasister, farliga och extremister. Det var media som ägnade sig åt hat.
Det var den uteblivna debatten som fick mig att reagera. Hade det varit en utebliven debatt om något annat områdes förträfflighet så hade jag kanske haft åsikter om det. Men nu var det väldigt tydligt att hela etablissemanget, politikereliten, media och myndigheterna hade likartade åsikter och gick i samma ledband. Planen var att Sverige skulle bli en ”mångkultur” utan att det skulle få ifrågasättas och utan att det hade förankrats bland folket. Vi fick inte ens veta vad politikerna hade för planer för oss på lång sikt eftersom media höll politikerna om ryggen och inte tillät kritik mot deras projekt.
Jag har aldrig haft några problem med invandrare. Halva min släkt kommer från Finland, Estland och delar av Ryssland. Jag umgicks reservationslöst med alla slags människor och har aldrig haft problem med det. Det enda jag reagerat på är hur politikerna manipulerat opinionen för att tvinga folket att acceptera en politik som kan vara direkt skadlig för Sverige på lång sikt. Jag hade åsikter om invandringspolitiken, men det var snarare åsikter om en obehaglig maktelit som påtvingade oss en politik som inte var förankrad någonstans. Dessutom borde det vara självklart att kunna diskutera kostnader och långsiktiga förändringar i valresultat när migranterna blir så många att de kan avgöra politiska val samt en mängd andra frågor som berör effekterna av stor migration från främmande kulturer. För Socialdemokraterna har det varit viktigt att importera nya potentiella väljare och av valresultaten att döma i ”utanförskapsområden” har den taktiken varit lyckad. Migrationspolitiken leder inte bara till demografiska förändringar, ekonomiska kostnader och sociala komplikationer, utan till en politisk obalans när stora grupper väljare från helt andra kulturer kan bestämma utvecklingen i vårt land.
Hur började du aktivera dig när det gäller invandringspolitiken?
Från början var det mest på skoj. Vi var ett antal kompisar som skrev ihop några flygblad med invandringskritiska texter, varav flera var helt amatörmässiga. Tanken var att dela ut bladen på stan till folk för att se vilka reaktioner det skulle framkalla.
När jag var med och delade ut några blad på Sergels Torg, jag tror att det var hösten 1979 eller våren 1980, så blev folk glada över innehållet. Det fanns då ingen avsändare på bladet så det gick inte att ta kontakt med någon, men vi förstod direkt att det fanns ett stort latent stöd för invandringskritiska åsikter. Än idag kommer jag ihåg en kille som tog bladet och efter en stund kom tillbaka och var överlycklig att ”äntligen” ha fått läsa något vettigt.
Där någonstans såddes fröet till det som senare skulle bli mer organiserad invandringskritik. Redan vid den här tiden kände jag en viss motvillighet till att aktivera mig politiskt. Jag hade sett så många nördar inom politiken och ville inte bli en sådan. Efter att ha delat ut en del flygblad tillsammans med andra fick SVT nys om att några personer hade den stora fräckheten att kritisera makthavarnas politik. På den tiden hette jag Zeilon i efternamn medan de andra hade vanliga svenssonnamn och var svårare att identifiera.
Eftersom jag hade begått det fruktansvärda brottet att ifrågasätta svensk invandringspolitik skulle jag framställas som en livsfarlig nazist av de vänsterjournalister som dominerade SVT. Men jag hade bara varit med om att dela ut några flygblad. Det fanns inte någon organisation, det fanns egentligen ingenting annat än en liten skara obetydliga invandringskritiker som ännu inte ens formulerat något program. Att dela ut invandringskritiska flygblad var alltså så totalförbjudet att den som ändå vågade göra det skulle märkas för livet, förföljas i evighet och förlora alla sina mänskliga rättigheter – utan att ens kunna försvara sig. Det var Sverige anno 1980.
Jag hängdes ut i SVT, fick sparken från mitt jobb som dataoperatör på det fackföreningsägda BPA (4, och blev en följetong i media en tid framöver. ”Alla” visste vem jag var. Frisören, butiksbiträdet i närbutiken, vänner, släktingar och andra. Många gav mig stort stöd men en del valde att bryta kontakten med mig av rädsla för att bli förknippad med den ”nazism” som jag påstods stå för, men i verkligheten inte hade några sympatier för. De som vill framstå som mest toleranta är ofta de mest intoleranta. Att inte kunna prata med en människa som har andra åsikter än vad man själv har är ett symptom på att folk är rädda för att andra har bättre argument än vad de själva har.
Tanken med att dela ut lite flygblad var att väcka debatt om invandringspolitiken och dess konsekvenser om den fick fortsätta. I stället blev det våldsamma personangrepp, vilket bevisade att de ansvariga inte kunde försvara sin politik och att Sveriges styrande skulle göra allt i sin makt för att stoppa varje form av kritik mot en politik som man försökte bedriva i det dolda. Den svenska makteliten hade blivit ett rovdjur som gav sig på de minst inflytelserika, de svagaste och de som inte kunde försvara sig.
Om jag inte hade blivit uthängd vet jag inte om jag hade gjort något mer än att dela ut lite flygblad under något år. Efter uthängningen hade jag inget val. Det var i stort sett omöjligt för mig att få några jobb, och det gällde mest att försöka överleva en dag i taget och skaffa mat för dagen.
Som ett sätt att bemöta samhällets kampanjer mot invandringskritiker och framställa dem som nazister och rasister fortsatte nu flygbladsutdelningarna, och flygbladen skrevs under med ”Bevara Sverige svenskt” (BSS) för att förtydliga vad kampanjen handlade om. Sverige skulle bli ett allemansland och inte längre svenskarnas land. Och vi skulle påtvingas en politik som vi inte hade bett om och som skulle vara skadlig för Sverige på sikt. Vad skulle det kosta? Vad skulle det leda till? Skulle befolkningen bytas ut på sikt? Vem har bestämt den politiken över huvudet på folket? Frågorna var många.
Efter några år av flygbladsutdelande togs ett steg för att skapa någon slags organisation. Varken politiker eller media var intresserade av sakliga offentliga debatter om invandringspolitiken och det enda sättet att bemöta det på var genom ökade aktiviteter. Det handlade inte enbart om principen att få till stånd balanserade debatter utan också om att motarbeta det samhälle som allt oftare började förfölja människor med invandringskritiska åsikter. Många avskedades från sina jobb, många familjer splittrades på grund av den ökade polariseringen mellan olika åsiktsinriktningar. Och detta var ändå bara början på ett antal samhällsproblem som helt säkert skulle öka.
Att kritisera invandringspolitiken var inte formellt förbjudet men i praktiken blev det förbjudet eftersom den som höjde rösten riskerade sitt sociala liv, sitt jobb och liv och lem. De som vågade höja sina röster kom för det mesta från enkla arbetarhem och hade i många fall inga toppjobb att riskera. Det var huvudsakligen enkla människor, ibland med problematisk bakgrund, som utgjorde den första generationen invandringskritiker. Många bodde i socialt utsatta miljöer som miljonprogramområden där de upplevt den demografiska förändringen som ett stort problem. Ingen lyssnade på dessa människor och deras åsikter sopades under mattan eller fördömdes för att de inte alltid kunde artikulera sig så väl. (5
Alla berättelser man fick höra från människor som på olika sätt drabbats av mer eller mindre allvarliga problem – allt från sociala orättvisor som drabbade svenskar till problem på arbetsplatser och annat för att de dryftat sina åsikter – vittnade om att Sverige var på väg att bli totalitärt. Det självklara för en regering borde vara att ta hand om det egna folket i första hand och hjälpa medborgarna att få ett drägligt liv. För svenska politiker var det viktigare att öppna vårt land för migranter från hela världen och med falska argument ge intryck av att det handlade om ”politiskt förföljda” eller arbetskraft. De ”politiska förfölja” var ofta vänsteraktivister från olika länder som fick en fristad i Sverige, men också andra som kom hit för att Sverige välkomnade allt och alla. Politiker och andra som propagerade för invandring kunde sitta i TV och raljera över invandringskritiker på det mest föraktfulla sätt man kan tänka sig utan att några berörda fick komma till tals.
Jag undrade också vad jag hade hamnat i för galenskaper när jag såg oviljan från den svenska medelklassen att bry sig om det egna samhällets framtid. De föreföll bara intressera sig för sitt personliga väl och ve och tycktes inte bry sig om hur Sverige skulle se ut i framtiden. Arbetsklassens barn fick bära bördan och ta konsekvenserna av att försöka hålla fanan högt. Även om det kunde vara problematiskt med personer som inte alltid förstod hur man skulle uppföra sig i förhållande till andra så fanns det också ett starkt och ärligt engagemang. Viljan från många att försöka motarbeta en destruktiv politik var stor.
Den lilla invandringskritiska kampanjen blev en tvärpolitiska kampanj som välkomnade alla och hade inga fördomar mot svenskar med låg social status eller dålig bakgrund. Alla som ville hålla fanan högt fick vara med och borde få vara med och ha en naturlig plats i samhället. Jag hade ingen egen vilja att hålla på med den här typen av engagemang men var tvingad av omständigheterna att agera. Dels ansåg jag mig vara politiskt inkompetent och hade inte heller någon utbildning eller social status att skryta med. Däremot hade jag på gräsrotsnivå sett mycket skit i samhället som de flesta politiker inte sett och jag hade lätt kunnat konfrontera deras naivitet och brist på insikter om vad deras politik skulle leda till på sikt.
Jag kan inte räkna upp alla jag träffade som mådde så dåligt av tillståndet i landet att de flyttade härifrån, blev kriminella, skiljde sig efter åsiktskonflikter i familjen eller i några fall valde att avsluta sina liv. Ett färskt exempel är från 2015 när Mattias Philipson tog sitt liv efter drev från tidningen Expressen som varit ledande i klappjakten på oliktänkande och tycks på ett nästan medvetet sätt vilja störta invandringskritiker i fördärvet. Sedan Expressens kulturredaktör Hemming Sten den 20 april 1982 skrev att ”jag hoppas att den tid kommer då den siste rasisten har hängts i den siste fascistens tarmar” vet man att tidningen främsta uppgift är att bedriva inkvisitionsliknande kampanjer mot människor som ifrågasätter delar av migrationspolitiken, människor som sällan eller aldrig har en egen plattform för att kunna bemöta tidningens hatkampanjer. Har Expressen tagit avstånd från medarbetare som vill döda andra människor eller drivs tidningen av en sådan agenda även idag?
När jag ser tillbaka på det är det med stor sorg som jag ser hur illa många svenskar behandlats av makteliten, av media och av vissa journalister som bokstavligen förföljt människor med ”fel” åsikter. Alla offer för det politiska vanstyret måste en dag få upprättelse av staten. Det lidande som många har utsatts för är så oerhört att sådant inte bara ska kunna passera utan åtgärd. Ansvariga politiker och makthavare borde kunna ställas inför rätta för att de påtvingade befolkningen en politik som allvarligt skadat individer och samhället så mycket.
Den ena sidan av mig ville lämna landet så fort som möjligt och befria mig från ett antal problem som man inte ska behöva ha i en rättsstat. Samtidigt blev det omöjligt att göra det av en rad andra skäl. Det var nästan overkligt att se hur Sverige förändrades helt utan debatt där media konstant utpekade alla kritiker som rasister. Det var som att leva i en mardröm. Jag tillhör dem som sett vissa miljonprogramområden innan de byggdes, när de första invånarna flyttade in och hur dessa områden snabbt förändrades i takt med sociala och andra problem som fick de flesta svenskar att flytta därifrån. Jag såg knarket flöda, såg p-pillerrevolutionen och konsekvenserna av den, såg hur en tidigare kärlek till egna traditioner började betraktas med löje eller förakt. Vårt land sargades och alla vi som levde här blev offer. Det räckte med att kritisera rivningarna av vackra gamla byggnader som ersattes med betong och glas som ingen normalt funtad människa kunde uppskatta eller kritisera avskaffandet av riksdagens högtidliga öppnande (1974) för att framstå som en relik från forntiden. När gamla vackra fastigheter revs på löpande band och ersattes av modernism ser vi först 50 år senare svaret som kommer från Arkitekturupproret och hundratusentals människor som undrar hur det gick till. Det var alltså mycket som drabbade vårt land som befann sig i en tid av total vilsenhet när politiska demagoger, media och andra bakomliggande intressen aktivt motverkade en sund samhällsutveckling. Mycket som var bra var på väg att försvinna och det helt utan debatter.
Ingen med förnuftet i behåll kan säga att Sverige är en demokrati. Demokrati förutsätter folkligt stöd för politiska beslut, men det har aldrig funnits något folkligt stöd för många av de samhällsförändringar som genomdrivits av en maktelit som inte bryr sig om folkliga opinioner. Makteliten är hänsynslös och agerar maktfullkomligt helt utan att skämmas.
Jag och många med mig ville att det skulle bildas ett politiskt parti för att skapa en motkraft till övriga partier vilka allihop ville göra Sverige skulle till ett allemansland. Efter flera år av personliga problem, utmattningssyndrom på grund av hög arbetsbelastning, konstanta hot och andra typer av utsatthet samt ett misslyckat försök att bilda parti bildades Sverigedemokraterna i februari 1988. Att partiet kunde bildas var inget som gjordes med lätthet även om en del tror det idag. Det var bokstavligt talat en hård kamp, mycket ”krigsdiplomati”, en del konflikter och många goda viljor som gjorde det möjligt att lansera partiet. Det var ingen perfekt organisation, och det fanns många problem i början, men tanken var att förbättra organisationen och hitta lämpliga företrädare istället för mig och några andra som var tillfälliga nödlösningar i början.
Många jag talade med vid den här tiden var förvånade över att ingen redan hade bildat ett vettigt parti, men förklaringen finns att tillgå för den som vill försöka förstå. Det krävdes en del egenskaper som vanligt folk inte hade. Det krävdes ett mått av galenskap, en tro på att det omöjliga kan uppnås med hjälp av lite rövarmentalitet och vissa kunskaper om vad som sker bakom kulisserna i de politiska korridorerna där beslut fattas över huvudet på folket samt en intellektuell försvarssköld mot försök att sabotera ett försök att skapa en politisk konkurrent till de övriga partierna. Den som sett både himmel och helvete och varit med om psykologisk krigföring var bättre skickad att röja väg för en ny rörelse än den som var rädd för att avvika för mycket från konsensus och ge upp vid minsta påhopp från media.
Jag hade redan bestämt mig för att aldrig någonsin bli politiker, men ville hjälpa till att lägga grunden till något som verkligen behövdes för att sätta stopp för politisk maktfullkomlighet och en statligt styrd agenda som inkluderade de stora medierna och hade för avsikt att ta död på det svenska Sverige. Det var en form av krig mellan människor som vill rädda landet från globalism och de som ville ge bort landet till en global finanselit och låta andra än svenska folket styra landet. Så såg många av oss på det.
Ganska omedelbart kom den 23-årige Anders Klarström med i partiet och blev först talesman sedan partiledare. Han var en politisk talang och gjorde skillnad direkt. Det var Anders som gjorde att SD fick sin snabba framgång även om det fortfarande fanns brister i organisationen och mycket annat.
Samma år som Sverigedemokraterna bildades (1988) hölls en lokal folkomröstning i Sjöbo i Skåne. Den handlade om huruvida kommuninvånarna ville rösta ja eller nej till att ta emot flyktingar. Omröstningen ägde rum samtidigt med riksdagsvalet den 18 september och föregicks av hätska kampanjer mot centerpolitikern Sven-Olle Olsson och två andra centerpartister som utpekades som allt från rasister till annat otrevligt. Resultatet av omröstningen visade att en överväldigande majoritet av invånarna, oavsett partitillhörighet, röstade nej till mottagande av flyktingar. Nej-sidan vann med 64,5 procent mot ja-sidans 31 procent av rösterna. Media försökte sedan fantisera ihop en rad skäl till att resultatet blev som det blev, men efter den segern har ingen mer folkomröstning hållits om flyktingmottagning eller annat relaterat. Det var väl då makthavarna bestämde sig för att mer aktivt motarbeta varje form av invandringskritik. Varför de till varje pris vill genomföra demografiska förändringar med hjälp av lögner, manipulation och lagar går det inte att få svar på. Det är en toppstyrd politik som genomförs i symbios med media trots att en majoritet av svenskarna aldrig bett om den eller önskat den.
Jag var konstant förvånad över att så få människor från den etablerade medelklassen ville vara med och försvara landet från en destruktiv och maktfullkomligt politik. Det kändes många gånger som om det här folket inte förtjänade det land de ärvt från sina förfäder. De tycktes inte ha vett nog att motsätta sig ens uppenbara galenskaper som de påtvingades av i första hand de socialdemokratiska regeringarna men även av andra regeringar.
En viktig orsak till att SD kunde växa och etablera sig var att det bildades kommunföreningar över hela landet där partiet arbetade lokalt med lokala frågor vilket är betydelsefullt för att flytta in demokratin på lokal nivå. Dessutom hölls möten och det delades ut flygblad konstant oavsett om det var valrörelse eller inte. Aktivitetsnivån var hög och utan den skulle det inte ha gått lika bra för partiet. Det var en pigg och alert organisation.
1992-1993 orkade jag inte längre. Efter 13-14 års arbete nästan dygnet runt med konstant demonisering som gav andra svåra följdproblem gav jag upp. Min hälsa orkade inte med mer och jag gick ur partiet vid årsskiftet 1992-1993 även av en rad andra skäl. Jag fick förfrågningar från andra håll om jag ville hjälpa till att skriva flygblad och texter för andra invandringskritiska partier som bildats och jag hjälpte till lite marginellt vilket jag i vissa fall ångrar idag eftersom det inte var så seriösa projekt. En skröna som lever kvar än idag är att jag bildade Hembygdspartiet. Det är inte sant. Jag blev tillfrågad om att att hjälpa dem efter att partiets bildats med en del praktiska saker, vilket jag gjorde. Jag har aldrig brytt mig om att bemöta olika skrönor eftersom de tycks leva sitt eget liv och bli till sanningar. På Wikipedia skrivs också lögner om att jag haft något med en nämnd nazistorganisation att göra vilket inte är sant. Sådana lögner sprids enbart för att smutskasta och framställa invandringskritiker som nazister.
Egentligen ville jag lämna allt som hade med politik att göra och bara ägna mig åt helt andra intressen. Riktigt så enkelt blev det inte. Hotbilden (6 mot mig bestod, och jag hade kontakt med vissa rättsvårdande myndigheter för att reda ut både vad som hände i vårt samhälle och vilka som stod för hoten. En ny bild av vårt samhälle framträdde och den bilden skrämde mig. Det var också då jag förstod att Sverige behöver sjösätta ett gemensamt normsystem där regelverk hjälper till att fostra svenskarna så att de lär sig hur man uppför sig i sociala och offentliga sammanhang. Svenskarna är ett trasigt folk. Svenska folket behöver uppfostras och bli bättre människor. På ytan ser landet och folket ut att må bra eftersom många verkligen gör det, men bakom fasaden lurar faror som bidrar till att Sverige söndras och det går fort. Jag lärde mig att förstå att ganska många var utsatta för mer eller mindre allvarliga hot och att man gjorde bäst i att inte offentligt berätta om hoten av flera olika skäl. Dels kunde det generera nya hot från uppenbara psykopater och dels kunde det skapa rädsla hos andra för vad som skulle kunna hända när man blev uthängd i media. Att låtsas som ingenting blev det bästa utom för de närmaste som jag informerade ifall ”något skulle hända”.
Jag har aldrig haft något egenintresse av politik. Mitt engagemang bottnade enbart i att jag ville se ett Sverige som var lugnt och tryggt för alla och där olika åsikter kunde brytas mot varandra för att folket skulle kunna hitta vägen till en bättre framtid än den man riskerar i en totalitär stat. Sedan jag lämnade Sverigedemokraterna har jag inte haft någon kontakt med dem alls, men jag har följt dem på avstånd och sett hur partiet har förändrats. De är idag ett hot mot socialdemokratin och det är därför inte så konstigt att det främst är Socialdemokraterna som ägnar sig åt systematisk smutskastning av partiet och kommer med lögnaktiga påståenden om att det var ”nazister” som startade partiet. Partigrundarna var kanske inga föredömen alla gånger, men det var inte nazister utan helt vanliga svenskar, varav några med invandrarbakgrund och bakgrund i det socialdemokratiska partiet som huvudsakligen startade partiet. Det var vanliga svenskar med många fel och brister som startade partiet. Och det viktigaste, partiet startades för att bekämpa ett åsiktsförtryck som genomsyrade samhället och huvudsakligen kom från socialdemokratin. Partiet bildades för att bekämpa socialdemokratisk maktpolitik som syftade till att helt utan folklig förankring ändra på demografin i Sverige. Det största hotet mot Sverige har länge varit socialdemokratiska politiker och än idag 2019 är Socialdemokraterna det största hotet mot Sverige. Även om det funnits en handfull nazister i SD så har det ingenting med SD:s politik att göra varken i början eller senare. Ingen nazist har påverkat partiets politik eller haft minsta inflytande över partiets utveckling. SD var från början ett demokratiskt parti som vill göra Sverige till ett bättre land för svenska folket, inte till ett sämre land. Så när Anders Ygeman (S) debatterade med Mattias Karlsson (SD) den 5 juni i Aktuellt och påstod att det var nazister som bildade SD och hyllade den tyska ockupationen av Danmark är det inte bara en lögn, det är ett sätt att fortsätta framställa SD som ett nazistparti utan att den lögnen kan ifrågasättas eftersom nästan alla som var med och bildade partiet har skingrats. Jag har aldrig hyllat nazismen, tvärtom, och jag har aldrig hört någon i SD hylla den tyska ockupationen av Danmark. Även om någon individ kan ha gjort det så har det inget med SD:s politik eller verksamhet att göra varken i begynnelsen eller senare. Det är lättare att jämföra Socialdemokraternas maktfullkomlighet med nazismen som också var totalitär. SD ville förbättra demokratin, inte radera ut den vilket Socialdemokraterna har gjort inte minst genom alla beslut som tagits i det dolda för att öka migrationen till Sverige. Ygemans utspel ska bara ses som ett försök att sänka debattnivån till den absoluta botten och samtidigt försöka friskriva sig från skulden till så många problem som socialdemokratin har orsakat och fortsätter att orsaka.
Det som är viktigt att komma ihåg är att SD inte bär skulden till de demografiska förändringarna i landet, inte heller till alla farliga ”utanförskapsområden” eller till den importerade brottsligheten. Det är huvudsakligen Socialdemokraterna och de borgerliga partierna som tillsammans orsakat allt det. Men bakom de skyldiga politikerna finns också naiva eller ibland medvetna svenskar som hjälper politikerna att bana väg för en politik som är en ren katastrof för landet.
Man ska framför allt komma ihåg att de som grundade SD huvudsakligen var amatörer och inte experter på något. Det tog tid att skapa mekanismer för att sålla fram lämpliga partiföreträdare, vilket inte var så lätt i början. Men de som var med i början ska alltid tackas för att de trots ibland vissa tillkortakommanden ville vara med och göra skillnad för Sverige. Ett folk som är så hjärntvättat som det svenska folket och så mycket i händerna på media som varje dag manipulerar sanningar, vinklar och ljuger för att det ska passa en viss agenda befinner sig i en uppförsbacke full av hinder efter varje steg som tas. Makthavarna försöker bevara konsensus i samhället med hjälp av lagstiftning, tvång och propaganda. De har inte förstått att det enda resultatet blir ökad polarisering och fler konflikter när man behandlar det egna folket så illa för att genomföra ett politiskt projekt av ideologiska skäl och utan hänsyn till konsekvenserna eller till folkliga opinioner.
Har du några synpunkter på samhället idag?
Jag har alltid åsikter om allting och ser inte särskilt ljust på framtiden. När jag omkring 1980 kritiserade invandringspolitiken kunde jag inte föreställa mig hur illa det verkligen skulle gå för Sverige. Man inbillade sig ibland att politikerna skulle ta sitt förnuft tillfånga, men samtidigt såg man hur beslutsfattarna fortsatte på den inslagna vägen att omvandla Sverige till ett helt annat land och att svenskarna skulle kunna bli en minoritet i det egna landet var nog bara en tidsfråga. Skulle det ta 50 år, 100 år eller 200 år? En annan fråga som knappt var aktuell under 1980-talet är den snabba islamiseringen som inte heller får kritiseras. Vad är orsaken till den? Vilka driver på? Hur kommer det att sluta? Idag är arabiska det näst största språket i Sverige. Hur blev det så och varför blev det så? Det finns många frågor som makteliten aldrig kommer att svara på eftersom de bär skulden men inte vill låtsas om det.
Under 1970-talet skrev jag många betraktelser om nöjeslivet i Stockholm och 1980 hade jag ett färdigt manuskript på omkring 400 sidor. Det var en berättelse om trasiga människor, trasiga miljöer om ensamhet och dekadens, om nattklubbar och festande som jag själv var delaktig i. När jag läste igenom manuskriptet såg jag att hela 1970-talet var sviterna efter en tid av normupplösning på alla områden. Jag hade många bekanta som gick ner sig av både alkohol och droger, en del gamla tjejkompisar som hade börjat röka hasch och gått över till tyngre droger. Hasch såldes öppet på många offentliga platser och andra droger var lätta att få tag på. 1970-talets ungdomar festade, rökte på, söp och var promiskuösa i högre grad och på ett mer negativt sätt än under föregående decennium. Jag träffade många vars familjer av arbetsmarknadsskäl flyttat från vischan till Stockholms blivande getton. Jag bodde själv en tid i Alby i början av 1970-talet och kunde se den snabba förändringen i många förorter när stackars ovetande svenskar hamnade i områden de inte stod ut i redan efter något år. När jag läste mina egna texter insåg jag hur skadat Sverige var och att det inte fanns någon verklig motkraft för att rätta till vad som gått fel. Det värsta var att jag och många med mig hade blivit en del av ett samhälle som lät sina medborgare förfalla utan att ingripa. Mina egna berättelser gjorde att jag mycket självkritiskt fick lite perspektiv på den tid som hade varit, den tid som var och den som skulle komma. Efter att ha läst igenom manuskriptet ansåg jag att det var tydligare än någonsin hur skadliga just Socialdemokraterna och även SVT och övrig media har varit för Sverige. De har dragit landet åt fel håll på nästan alla områden och offrat svenska folkets framtid för att uppnå vissa politiska resultat.
Varför skulle Sverige påtvingas en demografisk förändring? När jag betraktade svenskarna från min åskådarplats såg jag dem som duktiga, hederliga, plikttrogna och värda att få leva vidare som folk. Men med en stor invandring skulle det vara omöjligt. Samtidigt så skulle inte det svenska samhället kunna bestå om svenskarna gav politikerna klartecken att genomföra förändringarna genom att rösta på dem. 2018 röstade omkring 80 procent av befolkningen på partier som i större eller mindre omfattning vill att Sverige ska fortsätta att ta emot migranter från kulturellt avlägsna länder. Hur är det möjligt? Fortfarande kallas invandringskritiker för ”högerextremister”, ”rasister”, ”högerpopulister”, ”nazister” och annat utan att dessa utpekade personer tillåts definiera sig själva. Jag tillhör ingen av dessa kategorier utan ser mig främst som försvarare av yttrandefrihet och förespråkar balanserade debatter om politik och samhälle. Jag har aldrig sympatiserat med ”högern”, snarare med den gamla centern och gamla socialdemokratin. Bara sedan 1990 har Sverige givit uppehållstillstånd åt över 2,5 miljoner migranter vilket de flesta svenskar inte känner till såvida de inte forskat i ämnet eller läst alternativmedia. Ännu mindre känner de till varför svenska politiker tillåter och accepterar en sådan politik.
Samtidigt finns idag en brokig skara invandringskritiker som är mycket kompetenta. Vi ser debattörer, författare, bloggare, politiker och andra som på föredömliga sätt opinionsbildar i ämnet. Jag följer inte debatterna så mycket, men kan konstatera att kvalitetsskillnaden är mycket hög idag jämfört med 1980- eller 1990-talet. Det är naturligt eftersom den demografiska förändringen är stor och dessutom fortsätter i full skala och framtvingar en ny skara kritiker. Men duktiga invandringskritiska debattörer får inte vara med i offentliga debatter eftersom Sverige är totalitärt.
Det är ganska lätt att ställa upp teoretiska modeller för hur man löser problem. Att lösa dem rent praktiskt är svårare eftersom det krävs någon form av handling. Svenskarna är lika mycket offer för maktpolitiska ambitioner som folk i vilken diktatur som helst är. Vi översköljs av ensidiga politiska utspel och tvingas lyssna på allehanda kändisar som uttalar sig om politik, och dessa kändisar har alltid åsikter som sammanfaller med maktelitens åsikter, vilken inte är en slump.
Går det att ändra på inriktningen i Sverige?
Det krävs så mycket uppoffring för att ändra på inriktningen att jag inte tror att de ganska bekväma svenskarna orkar med det varken idag eller i framtiden. En första förutsättning för ett folk att överleva, oavsett vilket folk det än gäller, är en gemensam identitet med gemensamma kulturella och andra normer. Det största hotet mot Sverige är det sekulariserade samhället där vi fjärmar oss varandra istället för att hitta något som kan förena oss. Man kan tycka vad man vill om kristendomen, men den genomsyrade varje del av samhället och vi behöver en filosofi som ger folket hopp och styrka inför framtiden. En välanpassad kombination av nya och gamla filosofier, nya och gamla myter och närhet till livgivande krafter i naturen och hos folket är vad vi behöver. Vi behöver kombinera gamla ritualer med nya för att ge de yngre rättesnören och folket kraft att ta sig an livet på ett bra sätt. Vad Sverige mest av allt behöver är människor som förgyller samhället för sina medmänniskor, och en prioritet borde vara många lyckliga och stabila familjer som i sin tur tjänar som föredömen för andra. Den kristna kyrkan har en organisation som når ut överallt och skulle kunna tjäna som organisatoriskt föredöme för en rörelse baserad på folkkultur och traditioner och som arbetar både lokalt och nationellt. En sådan rörelse måste för att vinna trovärdighet och framgång vara fri från partipolitik och kunna ge alla svenskar en plats för social och annan samvaro. Utan att ändra på vår livsstil går det inte att uppnå verkningsfulla förändringar som påverkar inriktningen.
Vi behöver också medier som är folkligt förankrade vilket innebär att de stora mediemonopolens tid måste vara förbi snart. Public service bör läggas ned och ersättas av ett antal aktörer där företrädare för olika åsiktsinriktningar ges plats. De stora tidningsägarnas monopolföretag bör brytas med hjälp av nya lagar och säljas ut billigt i små enheter till partier, företag eller organisationer som representerar folkliga opinioner. Först när de stora tidningsdrakarna ersätts av mer folkliga medier kan debatterna i samhället förbättras, men om Sverige kan räddas är omöjligt att svara på. På de stora mediaföretagen arbetar människor som ofta har till huvuduppgift att jävlas med människor vars åsikter går på tvärs med makthavarnas och ett sådant samhälle ska vi inte ha. Ju fortare vi kan bli av med mediamonopolen desto bättre är det för demokratin och yttrandefriheten. När det gäller Sverige ser det mörkt ut, men det kan gå att ändra på inriktningen om man lägger upp en plan för det. En plan som kanske tar hundra år att genomföra och innebär ett annat sätt att leva jämfört med idag. Man måste vara väldigt fokuserad på långsiktighet om man ska lösa några problem och då duger det inte med att bara vänta på att få röster till något parti även om det också är betydelsefullt på många sätt. Det är viktigt att arbeta mer genomgripande på lokal nivå och skapa strukturer för överlevnad både i det lilla och i det stora.
När jag ser och hör hur en del invandringskritiker försvarar frihandel och drogliberalism inser jag hur mycket som är fel även i sådana sammanhang. Sverige ska inte vara en lekstuga utan ett land där man skapar kulturella värden och ekonomiska framsteg genom företagande och sedan skyddar folket och de egna näringarna så långt det går. Drogliberalism hör inte hemma hos ett folk som vill ge det uppväxande släktet sunda värderingar. Det finns även andra företeelser jag är skeptisk till och blir mest förundrad över bristen på klarsynthet. Vad som behövs är upplysning om vart Sverige är på väg och vart Sverige istället borde vara på väg. Den vilsenhet som finns bland stora delar av befolkningen är orsakad av bristen på förståelse för vilken livsstil som leder åt fel håll respektive vilken som leder åt rätt håll. TV i allmänhet och Public service i synnerhet är en starkt bidragande orsak till att det går så fel i landet. Public service är makthavarnas främsta redskap för att säkra den egna makten på lång sikt och hindra riktig politisk opposition från att få framgångar.
Det enda som är säkert är att det inte går att ändra på någonting i samhället genom att gnälla på politiker eller migranter som inte sköter sig. Det krävs positiva krafter som arbetar i en positiv riktning och gör det tillsammans för att göra Sverige till ett bra land. Det behövs fler folkrörelser som arbetar aktivt för att ge vanligt folk en plats i samhället och hjälpa till att bygga fundament för ett gott och stabilt samhälle.
Invandringskritikerna har i stort sett haft rätt om utvecklingen både när det gäller det stora antalet migranter som politikerna delvis i lönndom påtvingat folket, och dessutom när det gäller den statligt styrda propagandan för att med hjälp av systematiserad propaganda få den stora massan att tro att omfattande migration till Sverige är en politik som inte går att ändra på i en globaliserad värld. Sanningens och upplysningens största fiende är Sveriges Television och Sveriges Radio som bevisligen är i händerna på krafter som driver på för att Sverige ska förändras demografiskt och för att alla som motsätter sig den toppstyrda politiken ska framställas som dåliga människor. Public service har så stort inflytande att de påverkar politiken och kan störta Sverige i fördärvet om inte deras makt bryts. Det är också Public service som ger de stora tidningshusen oförtjänt stor reklam och håller dem under armarna så att de kan fortsätta ge stöd till makteliten och den politik som tvingas på folket.
Vi är utsatta för en maktelit som försöker kontrollera medborgarnas åsikter och stävja vissa åsikter så att de inte blir ett hot mot den rådande maktordningen. Media och vissa politiker försöker skapa ett samhällsklimat där folk ska bli rädda för att samtala med varandra eller med människor vars åsikter har stigmatiserats. Ett sådant samhälle ska vi inte ha. Istället bör alla som kan visa sig vuxna nog att både våga och faktiskt kunna föra sansade samtal med precis vem som helst oavsett åsikter, bakgrund eller annat som kan anses olämpligt göra det, oavsett vilka reaktionerna blir när politiker försöker behålla kontrollen över vad medborgarna ska tycka eller vilka de ska få umgås med.
Hur lever du idag?
Mitt hälsotillstånd är just nu i maj 2019 inget vidare. Hur det ska gå vet jag inte. Jag fokuserar på dagar eller veckor i taget och försöker leva så väl jag kan varje dag. De senaste 20 åren har jag rest runt i landet och försökt få grepp om uttryck, stämningar och rörelser i folkdjupet under den städade och kuvade ytan. Innan jag dör vill jag veta mer om det land jag växt upp i och har ett ambivalent förhållande till. Vad säger folk egentligen mellan skål och vägg? I samtal med många människor med olika bakgrunder och helt olika erfarenheter och åsikter får man en bra bild av den svenska folkkaraktären. Det är fascinerande och man får ständigt nya insikter och lärdomar. Många jag träffat i vardagen som inte har en susning om vad jag tycker har helt spontant uttryckt åsikter som tyder på en stor irritation över den stora invandringen och de vill förmedla sina åsikter vidare till någon som i alla fall lyssnar. Det finns en sund kärna i befolkningen i Sverige, och landet är inte helt förlorat ännu.
Det finns mycket att lära för den som vill lyssna. En av många viktiga lärdomar är att det inte har varit till gagn för Sverige att flytta landsbygdens befolkning till städerna. Jag kan inte se något positivt med en avfolkad landsbygd eller med växande storstäder som har över 100 000 invånare. Om jag hade varit samhällsplanerare hade jag skapat fler småstäder istället för stora städer.
Jag har för egen del alltid varit intresserad av miljö- och kostfrågor och kan även här konstatera att alla viktiga debatter även i dessa frågor saknas trots att ord som ”klimathot” är några av de vanligaste orden vi får höra i media. Jag lyssnar, noterar och tänker. Innan jag dör vill jag vara säker på att ha hela bilden av vårt förflutna, vår nutid och vår möjliga framtid klar för mig. Ingen ska kunna säga till mig att jag inom ramen för mina ytterst begränsade intellektuella resurser inte har förstått orsakerna till samhällsförändringarna och vad förändringarna kan resultera i.
Finns det något du ångrar eller skulle ha gjort annorlunda med facit i handen?
Om jag 1980 hade vetat hur illa det skulle gå för Sverige hade jag antingen gjort saker helt annorlunda eller inte gjort något alls. Jag har tänkt tanken några gånger och kommit fram till lite olika svar beroende på dagsformen. Men troligen hade det blivit något helt annat. Jag hade en del tankar på att starta något företag inom tillverkningsindustrin, och om jag hade gjort det hade jag kanske idag hade haft pengar som jag kunnat skänka till vettiga projekt som gynnar landet på kort och lång sikt. Jag har fått lära mig mycket den hårda vägen, men det är ganska få som lyssnar på hårda fakta. Det verkar som om vi måste kraschlanda ekonomin eller något annat segment för att folk ska väckas, om ens det går. Att Sverige är bland de länder som drabbats värst av storskalig migration säger också något om den svenska mentaliteten. Tystnad och anpassning till döds tycks vara maximet för en del.
Är det något mer du vill säga?
Jag vill framför allt tacka alla som hjälpte till att bedriva invandringskritisk opinion i en svårt tid. Jag vill särskilt tacka alla som gjorde extraordinära uppoffringar med ekonomiska bidrag, egen aktivism eller på annat sätt hjälpte till och som sedan har förtalats av eftervärlden. De offrade sina själar, sin sociala status och annat för att de älskade Sverige. De förtjänar medalj.
Den som är intresserad av Sverigedemokraternas historia kan med fördel läsa Anders Klarströms bok där det framgår hur vänsterextremister och makthavare på ett nästan utstuderat systematiskt sätt med hjälp av smutskastning försökt hindra partiet från att växa. Anders var den enskilda person som betydde mest för partiets utveckling och han har fått stå ut med mycket oförtjänt hat från främst Socialdemokraterna under senare år. Socialdemokraterna är irriterade över att SD lagt beslag på stora delar av den socialdemokratiska väljarkåren. De kommer att fortsätta bekämpa SD och andra invandringskritiker och kommer alltid att ha media och myndigheterna på sin sida, vilket innebär att det bokstavligt talat är en kamp mellan en gigantisk förtryckarkoloss som delvis är ond och ett folk som förtjänar ett bättre öde än att förlora sitt land. Myndigheterna i Sverige inklusive polismyndigheten används för att aktivt bekämpa invandringskritisk opposition. Tanken är att invandringskritiska rörelser och partier aldrig ska kunna få inflytande över den nationella politiken och likaså ska invandringskritiker i allmänhet förstå att de kommer att drabbas personligen om de sticker ut hakan för mycket. Det är ondska bakom en sådan ordning.
I övrigt har jag nog mycket att säga, men finner ingen anledning att säga det offentligt, det är sådant man bara delar med sina närmaste. Något måste man ha med sig i graven den dagen man har gjort sitt.
Däremot vill jag säga att ingen ska behöva finna sig i att tystas oavsett vilka åsikter vederbörande har och oavsett vilka politiska frågor det gäller. Vi ska inte ha ett samhälle där en maktelit bestämmer vad folket ska tycka och försöker tysta alla som tycker något annat än vad makteliten tycker. Eller för att tala klarspråk: Tyck vad fan du vill och var inte rädd för att framföra din åsikt! Yttrandefrihet och sansade debatter är eller borde vara fundamentet i ett civiliserat samhälle.
Du ska inte behöva be om ursäkt för att du har åsikter om hur man kan göra Sverige bättre. När någon försöker hindra dig från att försöka göra Sverige bättre då vet du att den personen inte representerar något annat än ren ondska. På 40 år har ingenting blivit bättre i Sverige. Det pågår fortfarande en omfattande migration hit som ser ut att kunna pågå i all evighet och yttrandefriheten är fortfarande kraftigt begränsad. Det finns fortfarande inga offentliga debatter om de demografiska förändringarna och dess konsekvenser på lång sikt. Sverige befinner sig i utförsbacke.
Den tid vi lever i är en tid där ondska styr samhället och där lögnaktiga politiker och journalister gör allt de kan för att slå sönder ett tidigare välfungerande samhälle och hetsa mot människor som vill motverka fortsatt förstörelse av landet. Onda politiker varav många vet vartåt det barkar men som ändå arbetar för partier som bedriver en politik som skadar landet på många olika sätt. Det handlar inte enbart om migrationspolitiken utan om nästan alla frågor som berör medborgarna. Onda journalister som vinklar och ljuger för tysta vissa åsiktsyttringar och för att medborgarna ska hållas ovetande om vad som händer med det egna samhället.
SVT och övriga media sätter agendan för vilka frågor som är viktiga att pracka på folket utan att det resulterar i några verkliga debatter där olika åsiktsinriktningar kan brytas mot varandra. Det är ett nästan pinsamt spektakel där medborgarna tvingas foga sig i fråga efter fråga fastän vissa ämnen kräver djupa analyser, men några sådana får vi aldrig höra. Ordet ”klimathotet” haglar över oss varje dag men för att höra alternativa åsikter än de som lanseras av SVT måste man söka sig till alternativmedia och söka förklaringar till varför agendan om klimathotet är så omfattande.
Makthavarna vill inte veta av någon opposition mot den egna agendan. Det gäller inte bara migrationspolitiken utan en rad andra frågor som olika intressegrupper på den globala arenan vill kunna kontrollera och styra över.
Jag blir lika förvånad varje gång jag hör politiker försvara massmigration från hela världen och undrar om de själva skulle vilja bli offer för avarterna av den politik de försvarar. De har inga problem med att andra drabbas av allt från social stigmatisering till att bli offer från grov importerad brottslighet. De saknar empati och begriper inte konsekvenserna av sina egna handlingar. De har gjort politisk karriär på att ha vissa politiska åsikter, men begriper inte hur samhället förstörs av den egna politiken.
Fotnot 1: Att förstå människor som har tvingats fly från hem och härd har aldrig varit något problem för mig, men att man kommer exempelvis från Afghanistan eller Somalia till avlägsna Sverige och får stanna här har helt andra orsaker än att ”hjälpa människor på flykt”. Det handlar mer om att göra Sverige till ett mångetniskt land och hylla påbjuden mångkultur och ”allas lika värde” som om det vore en religiös dogm som måste omfatta alla och den som inte ställer upp på dessa dogmer ska ställas inför inkvisitionsliknande uthängningar, förföljelser, sparkas från sina jobb eller fackföreningar och sedan diskrimineras i alla sammanhang resten av livet. Jag har alltid burit med mig en stor respekt för människor som drabbats av politisk eller annan förföljelse och ofta sympatiserat med deras öden och uppskattat att de blivit hjälpta främst i närområdet, men när vi nu ser sådana inkvisitionsliknande beteenden även i Sverige är det på sin plats att göra något åt det.
Fotnot 2: Huntford illustrerar också hur totalitärt det svenska samhället är när makthavarna kan knäppa med fingrarna och skapa en politik som genomsyrar varje del av samhället. Alla politiska partier har genomgått ett paradigmskifte under sin historia och det gäller särskilt Socialdemokraterna och Centerpartiet som stod för någon slags folkhemsnationalism fram till omkring 1968. Idag finns inte ett spår av det kvar. Media hjälpte till att driva partierna i en viss riktning för att tona ned betydelsen av lojaliteter till familjen, släkten och nationen. Följderna av det ser vi än idag. Sveriges Television och Sveriges Radio har en särskilt stor skuld som megafon åt dem som vill avveckla nationalstaten.
2015 välkomnade Sverige migranter från tredje världen och placerade ut dem och gav dem en fast förankring i alla delar av landet utan att det ifrågasattes av en enda myndighetschef eller inflytelserik makthavare. Inte en enda offentlig debatt av betydelse förekom om vilka konsekvenserna skulle bli eller hur det var möjligt att genomföra en sådan politik. Det är bara ett av många exempel på hur en totalitär maktelit kan genomdriva en viss politik helt utan några större reaktioner från ett folk som huvudsakligen är hjärntvättat eller tystat. Det finns svenskar som skrivit böcker om det men de får aldrig sitta i TV-soffor eller medverka i offentliga debatter. De får inte heller annonsera ut sina böcker i media. Istället blir de jagade och förtalade. Sverige är bara en skendemokrati. De som skrivit böcker och larmat om situationen i Sverige är många. Här är några exempel.
Nötskalet, Arnstberg & Sandelin 2016
Goodbye Sweden, Julia Caesar 2016
Fler ministrar borde gråta, Julia Caesar 2018
Det finns många fler viktiga böcker i ämnet. Deras viktiga debattinlägg riskerar att drunkna i den massiva statliga propagandan för fortsatt eller ökad invandring eller blir bara parenteser i vår historia med varningar som alldeles för få lyssnade till och reagerade på.
Fotnot 3: Det tog över 40 år innan någon svensk kunde artikulera kritik mot den tidigare ensidiga bilden av Rhodesia som ett problem. SVT har aldrig låtit någon föreslå andra lösningar på södra Afrikas komplicerade politiska situation än de åsikter som monopoliserades av socialdemokratin, vänstern och även liberaler. Det hade varit på sin plats att redan under 1970-talet diskutera de demografiska frågorna. När man såg den oerhört snabba befolkningsutvecklingen bland afrikaner i Sydafrika och Rhodesia så hade man kunnat förutsäga hur framtiden skulle kunna te sig helt utan påverkan utifrån. När Jonas Nilsson (Palaestra media) 2019 kommenterade utvecklingen där var det åsikter som gick på tvärs mot hela etablissemangets syn på situationen. Likväl har han mer rätt än de som kontrollerade opinionsbildningen då vare sig de var politiker eller journalister i stora medier.
Fotnot 4: Mannen som avskedade mig från arbetet på BPA 1980 var den socialdemokratiske toppolitikern Bertil Whinberg. Han rånmördades brutalt 1991 tillsammans med kollegan Ove Fredriksson i Tallin i samband med att de hamnade i en fälla när de sökte upp prostituerade.
Senare blev jag också avskedad från Systembolaget när en fackordförande med bakgrund i Sydamerika tvingade bort mig från min arbetsplats. Jag sorterade flaskor och för att få göra det måste man tydligen tycka att massinvandring är bra.
Efter en kort provanställning på Riksidrottsförbundet fick jag inte behålla jobbet när min bakgrund blev känd. Det fick däremot den andre provanställde som inte var svensk. Det trots att jag skötte mig exemplariskt. Jag skulle kunna berätta om många fler exempel på svårigheter när det gäller arbetsmarknaden. Även när jag på skoj sökte ett specialiserat datajobb (som jag hade kompetens för) på en viktig myndighet och fick hembesök av myndighetspersoner som ville berätta för mig att jag borde förstå att jag inte skulle få jobbet. Jag försökte ofta se det komiska i alla galenskaper i Sverige och fick allt svårare att ta politiker, myndighetspersoner, journalister och andra makthavare på allvar. De framstår mera som ett dåligt skämt, särskilt när de aldrig kan försvara eller förklara varför de agerar som de gör fast det står alldeles klar att de bara är underställda en maktordning som baserar sina beslut på dumhet och ondska.
Många andra personer kan vittna om liknande erfarenheter.
Fotnot 5: Makthavarna ägnar sig åt att hota människor som har fel åsikter med repressalier som böter eller fängelse för att de uttrycker ogillande mot den påtvingade migrationspolitiken. Under sommaren 2019 föreslog justitieminister Morgan Johansson (S) ett förbud mot användning av vissa fornnordiska symboler, ett förslag som inte gick igenom. I början av juli 2019 tillsatte regeringen en kommitté på uppdrag av Morgan Johansson för att utreda förbud av rasistiska organisationer och förbud mot att delta i sådana organisationer. Eftersom ”rasism” är ett flytande begrepp som kan användas hur som helst av vem som helst för att framkalla hat mot vissa åsiktsinriktningar blir en sådan lag farlig av flera skäl. En lag som ytterst syftar till att tysta människor som har vissa politiska åsikter är farlig i sig. Det blir en lag som gör det möjligt för makthavarna att bedriva en storskalig migrationspolitik som slår sönder landet samtidigt som de bötfäller eller fängslar kritiker. Att åtala samhällskritiker blir viktigare än att lösa de brott som mångkulturen drar med sig och som politikerna bär skulden till. Tanken på nya lagar som inskränker yttrandefriheten visar mest på den totala fördumningen inom etablissemanget men även på rädslan för att den invandringskritiska opinionen växer, inte minst bland många invandrare som ofta är mer frispråkiga än svenskar och som undrar vad i helvete som pågår i landet.
Fotnot 6: Jag (och även min familj) var nästan konstant utsatt för olika typer av hot från människor som var mer eller mindre mentalt störda. En person förföljde och hotade mig på olika sätt under fem år och först när han dog upphörde hoten. Flera andra personer uttalade också hot mot mig och i samtliga fall fick jag reda på vilka de var. Även mina föräldrar drabbades och fick hembesök av personer som smög omkring på deras tomt men upptäcktes och lämnade platsen först när mina föräldrar hotade med polisen.
Vissa vänsterextremister hade också för vana att under 1990-talet skugga mig för att se vilka personer jag träffade. Sedan drog de massa felaktiga slutsatser av dessa träffar eftersom deras inbillningsförmåga var betydande. Det är omöjligt att bli förvånad över att vänstern använder Stasimetoder mot oliktänkande.
Så sent som i maj 2019 när jag varit borta från SD över 26 år fick jag ”hembesök”. När jag och min fru var på väg att hämta barnbarn dök en ”journalist” som hette David Baas plötsligt upp på en gata och började ställa massa dumma frågor. Frågorna baserade sig på att jag 2014 hade varit hemma hos en medlem i SD som jag känt sedan 1970-talet. Han hade haft födelsedagsmiddag och jag gick på den. Där var det någon som tog foton och när David Baas från Expressen kom fram till mig visade han ett mejl där jag efter middagen tackande personen för senast. Att han ”spontant” stötte på mig beror på att han först skickat ut några spioner som befunnit sig utanför mig bostad och tagit foton på mig. När han sedan skulle ”konfrontera” mig hade han följt efter mig i bil tills jag klev ur bilen. Då gick han fram och hade en kameraman med sig som började filma utan att fråga om han fick ställa frågor eller vad han skulle ha frågorna och svaren till.
När jag kom hem senare på dagen låg ett brev från Expressen i brevlådan med många frågor som i min värld bevisade att frågeställaren måste vara en idiot eller bara ond. Jag slängde brevet direkt. Han frågade där bland annat vad jag gjort sedan jag lämnade offentligheten, precis som om jag var skyldig att berätta för honom var jag gör i min vardag eller har gjort de senaste decennierna. I kraft av sin titel som journalist kanske han trodde att en enkel medborgare skulle känna sig skyldig att svara på hans frågor. Jag skiter totalt i honom och andra onda journalister, jag gör vad jag vill helt utan hänsyn till deras försök att stigmatisera mig eller andra. Han hade ingen aning om vilka åsikter jag har idag eller om jag ens är i tillräckligt bra skick för att svara på frågor. Det handlar från maktens medier enbart om att jävlas med människor som har eller har haft vissa åsikter.
Det är lätt att tycka att journalister som överfaller någon på stan för att denne hade ätit middag med någon fem år tidigare istället för att skicka frågor i brev eller mejl inte är något annat än rätt tragiska människor. Deras enda kompetensnivå är att jaga människor med fel åsikter och göra olika kopplingar och sedan dra felaktiga slutsatser som de presenterar som sanningar. Att jaga människor med fel åsikter är medias viktigaste uppgift idag. Att jaga människor vars åsikter går på tvärs mot mediamonopolens åsikter är livsviktigt för media. Ingen ska våga sticka upp mot media- eller maktelitens åsikter. Den som ändå gör det ska hängas ut, stigmatiseras och helst av allt drivas in i döden.
För övrigt bryr jag mig inte om ifall media försöker styra över människors åsikter, val av vänner eller vilka middagsgäster de väljer att dinera med. Media styr inte över mitt liv och kommer aldrig att få göra det. Jag skiter fullständigt i medias försök att hindra människor med olika åsikter från att ändå kunna vara vänner och kunna samtala med varandra. Att svara artigt och ärligt på frågor hjälper inte. Media vinklar ändå för att skapa sina halmdockor och skäms inte för att använda sig av ”guilt by association”. Det värsta är nog att de tar sig själva på så stort allvar. Samtidigt är jag troligen för dum för att begripa hur det kan vara kontroversiellt att ha åsikter om storleken på migrationen till Sverige. Sverige har inte problem med människor som anser att massinvandring är negativ för landet. Sverige har problem med journalister och politiker som gör Sverige totalitärt för att kunna genomföra en politik som är mycket skadlig för landet.
Intervjun gjordes under sommaren 2019
Samma ämne:
BSS-ett försök att väcka debatt (juni 1990)-a
Samnytt
Exakt24
Affes statistik
Swebbtv
Nya Tider
Boktips! Prima Victoria, Sverigedemokraterna 1988-1995, av Anders Klarström
Swebbtv intervjuar Anders Klarström och Mikael Jansson
Historien om Rhodesia
Alternativmedias snabba framväxt
Kommer Sverige att gå under?
Alternativ för Sverige
Sverigedemokraternas vitbok är helt värdelös
Utvecklingen i landet är en katastrof. De etablerade politiska partierna har förstört Sverige sedan 1975. Då godkände alla riksdagspartier en proposition från Olof Palme och Anna-Greta Leijon som innebar en total kursändring i vårt land. Sverige skulle gå från att vara ett homogent land med mycket begränsad invandring av individer från närområdet till att bli mångkulturellt och påtvingas storskalig invandring av stora grupper människor från främmande kulturer. Invandrare skulle få särskilda rättigheter och svenskarna skulle påverkas i informationskampanjer om att invandringen var fördelaktig för Sverige. Det skulle inte gå att ifrågasätta.
Eftersom alla riksdagspartier vara eniga om beslutet innebar det att det inte fanns någon opposition mot den förda politiken i Riksdagen. Det fanns inte heller någon utanför Riksdagen i organiserad form. Det var mest enskilda personer som luftade sina åsikter till vänner och andra närstående.
Det fanns inga invandringskritiska partier i Sverige, men det fanns några små sällskap där det var högt till tak i samhällsdebatten. I det offentliga Sverige hade locket lagts på. Invandringspolitikens nackdelar och konsekvenser fick inte diskuteras i public service, och även i dagspressen valde man att ensidigt presentera invandringen till Sverige på ett fördelaktigt sätt. I det officiella Sverige fanns bara utrymme för en åsikt och alternativa åsikter skulle sopas under mattan.
Det fanns många enskilda människor som hade åsikter i ämnet och skrev insändare till olika tidningar. De publicerades nästan aldrig, även om vissa tidningar på den tiden släppte igenom en eller annan invandringskritisk insändare. Det politiska etablissemanget kände sig inte hotat på något sätt av att enstaka personer skrev insändare. Sådant påverkade dem inte, och på det hela taget var det en meningslös verksamhet som bara gav skribenten tillfredsställelse över att ha få fått ut sin åsikt och medhåll av många läsare.
För att påverka politiken behövs organisationer och partier. Det fanns vid den tiden inget invandringskritiskt parti som folk kunde ansluta sig till. Jag tillhör dem som funderade på orsaken till det. Det fanns ju så många kloka människor i Sverige, och jag ställde mig undrande till varför ingen gjorde något. I väntan på att ”någon annan” skulle göra något spred jag och några vänner invandringskritiska flygblad och undertecknade dem med ”Bevara Sverige Svenskt”. Det blev snart en tvärpolitisk kampanj som lockade till sig olika slags människor. Alla var välkomna oavsett bakgrund, oavsett social status eller politisk bakgrund. Alla som ville hjälpa till att försöka väcka debatt om invandringspolitiken fick hjälpa till. Redan tidigt märktes det att makteliten oroades över den lilla kampanjen. Jag kallades nazist, rasist och allt nedsättande man kunde komma på. Det var framför allt från socialdemokratiskt håll som smutskastningen kom. Orsaken var förmodligen att det var just deras politik som kritiserades. Smutskastningen var omfattande och handlade inte om att sakligt debattera något utan om att framställa invandringskritiker som nazister. Att det fanns någon enstaka nazist och några som i sin ungdom varit med i någon naziströrelse gav ammunition åt den som ville framställa oss som nazister. Men att de relativt få som hade haft en sådan bakgrund i själva verket hade ändrat åsikt ville de inte lyssna på. Att 99 procent av de som anslöt sig var vanliga människor utan sådan bakgrund ville man inte låtsas om.
Jag försvar inte nazism, men om vi ska leva i en demokrati har även människor med åsikter som jag ogillar rätt att hävda dem. Dessutom finns det inget som motsäger att en nazist också kanske kan besjälas av kärlek till egna landet. De kanske kan få andra perspektiv på tillvaron om de får höra andra argument än vad de är vana vid. Jag har till skillnad från många andra pratat med några sådana och hade inga problem med det. Att prata med människor som har andra åsikter än vad man själv har kan vara både nyttigt och läraktigt. Men inom det numera totalitära etablissemanget vill man inte ta i meningsmotståndare med tång. De ska fördömas, förtalas och smutskastas genom vinklingar, tillmälen och kopplingar till andra personer med vissa åsikter. Metoden kallas ”guilt by association” och används flitigt i Sverige. Men inga ”kopplingar” sker när någon för ett samtal med politiker från partier som faktiskt förstör landet. Ingen anklagar mig för att sympatisera med landsförrädare om jag pratar med en socialdemokrat eller moderat som är ansvarig för att Sverige har förstörts av dessa partier. Men om jag pratar med någon från en organisation som varken har förstört landet eller ens försökt göra det så blir jag anklagad för att ha haft ”kontakt” med denne trots att jag inte delar den personens åsikter. Meningen med alla dessa anklagelser är att inskränka demokratin för vissa och skapa rädsla så att människor inte vågar föra ett samtal med en person som fördömts av media och makthavare.
Sverigedemokraterna borde ge ut en vitbok om vilka politiker och partier som förstör landet. Att i stället klaga på människor som aldrig har haft något politiskt inflytande, men haft åsikter om tillståndet i Sverige och försökt väcka debatter om det är rätt allvarligt. Då framställs tidiga invandringskritiker som suspekta medan de ansvariga slipper kritik.
Det allvarliga är att SD angriper människor som är döda eller inte kan, vill eller orkar bemöta allt som sägs. Människor som redan har fördömts i decennier och aldrig fått framföra sina åsikter på ett sakligt sätt. Inte heller i vitboken har någon fått komma till tals. Låt vitboken stå som ett dokument över hur en eftervärld dömer människor som i tid såg vad som skulle komma.
Leif Ericsson, 26 augusti 2022
Gustav Kasselstrand hedrar tidiga invandringskritiker:
Kategorier:Olika ämnen
Kulturbilder 
Tack för en bra redogörelse!
Mvh
Robert A,
tidigare aktiv i BSS och SD.