Tusentals och åter tusentals hus och gårdar överges och står tomma. Den landsbygd som förr var ryggraden i det svenska samhället förfaller.
Urbaniseringen i Sverige går fortare än i något annat land. Ingenting görs för att stoppa avfolkningen på landsbygden. Sedan minst 40 år tillbaka har trenden varit tydlig. Ungdomar på landsorten flyttar till större städer där jobben finns och de som bor kvar föder inte tillräckligt många barn för att hålla landsbygden levande. Jordbruk läggs ned, hus och gårdar överges.
Medlemskapet i EU förvärrade situationen när svenska bönder tvingades konkurrera med lågprisimport av livsmedel vars kvalitet man ofta kan ifrågasätta.
Den inhemska produktionen av kött (nöt, gris och lamm) minskar. Under första halvåret 2013 var konsumtionen av inhemskt kött för första gången under 50 procent. Vi äter alltså mer importerat kött, som inte sällan hanterats med sämre djurskydd än det svenska och innehåller mer antibiotika. Trots att djurskyddet är bättre och antibiotikaanvändningen mindre i Sverige så vill politikerna inte skydda svensk köttproduktion bättre.
Efter EU-inträdet blev svenska företag tvingade att på den egna marknaden konkurrera med företag i hela Europa. Svenska konsumenter kunde köpa nu importerat (billigare, men ofta sämre) kött och gynna jordbruk i andra länder men samtidigt välja bort svenskt kött och bidra till att lägga ned svenska gårdar.
Den svenska självförsörjningsgraden av griskött har minskat från 98 procent år 1995 till 49,6 procent i juni 2013. Under samma period minskade självförsörjningsgraden av nötkött från 89,2 procent till 46,6 procent, av får- och lammkött från 59,7 procent till 25,4 procent.
Vi importerar mer kött och andra livsmedel vilket slår direkt mot våra egna lantbruk och gårdar som i många fall tvingas till nedläggning. Det är en delförklaring till att landsbygden dör.
Boverket skriver att urbaniseringen kommer att fortsätta och prognoser från SCB pekar på att befolkningen i glesbygdskommunerna även i fortsättningen kommer att minska. Ökningen av befolkningen i storstäderna kommer av att ungdomar flyttar från landsbygden och att Sverige tar emot stora skaror invandrare. Storstädernas tillväxt är inte organisk, Stockholms befolkningsökning beror inte på att stockholmarna förökar sig, utan på att man med en medveten styrning lockar folk till staden. Där blir de viktiga kunder åt bankerna och bärare av en globaliserad konsumtionskultur.
När befolkningen ökar i städerna bygger man också stora bostadskomplex som skiljer sig från miljonprogrammet bara genom att vara mera moderna. Men liksom under miljonprogrammets tid är det förtätning som gäller. Allt fler människor ska trängas ihop och konkurrera om de alldeles för få och för dyra bostäder som storstaden erbjuder. De som har möjlighet att få lån skuldsätter sig och lever ofta med så små marginaler att familj och barn blir lidande. Två medelinkomsttagare har 2014 svårare att försörja sig och sin familj än vad två medelinkomsttagare hade 1970. Trots en medelinkomst är det många som inte har råd att ha fler än två barn vilket är en förutsättning för en nations överlevnad.
Fotbollslegenden Lars Lagerbäck undrade för något år sedan hur det kunde komma sig att en isländsk bonde långt ut på landbygden kunde överleva och ha god inkomst medan vi i Sverige lägger ned jordbruk och gårdar. Det är inte bara arbetstillfällen på landsbygden vi går miste om, vi mister också ett kulturarv som politiker och myndigheter inte är intresserade av att förvalta eller utveckla.
Överallt på den svenska landsbygden ser vi spår av en politik som är ett hot inte bara mot landsbygd och glesbygd, mot byar och mindre samhällen utan på sikt ett hot mot hela Sverige. Den globalisering som politiker så friskt uppmuntrar innebär stora förluster för inhemsk tillverkning och industri och försvårar möjligheterna att hålla landsbygden levande på riktigt.
I början av 1950-talet hade kommunerna kring Ångermanälven fortfarande en befolkningstillväxt. Det föddes tillräckligt med barn för att upprätthålla ett ungefärligt befolkningsantal. 1950 hade Dorotea 5919 invånare, 2012 hade de minskat till 2794. 1950 hade Åsele 7664 invånare, 2012 hade de minskat till 2958. 1950 hade Wilhelmina 10894 invånare, 2012 hade de minskat till 6941 invånare.
Under tiden som landsbygdens avfolkning pågick fanns inga offentliga diskussioner i Sverige om avfolkningen eller om demografiska frågor i allmänhet, vilka ligger till grund för de förändringar vi ser idag. Många trodde att orsaken enbart handlade om avflyttning till större städer, men orsaken står också att finna i ett demografiskt underskott som drabbar hela landet men syns tydligast i glesbygden. Svenskarna föder för få barn för att nationens befolkningsnivå ska kunna upprätthållas. Befolkningstillväxten sker med hjälp av massinvandring, att ens komma på tanken att öka de svenska födelsetalen verkar inte vara aktuellt att ens föreslå. Det bådar inte gott inför framtiden.
Det finns inga tecken på att någonting kommer att ändras till det bättre varken på kort eller på lång sikt. En mätning från Eurostat visade att Sverige urbaniseras snabbast i EU. På berörda myndigheter i Sverige är man inte särskilt oroad. Där sitter man med armarna i kors och låter förfallet av landsbygden fortgå.
Det finns också aktörer som driver på urbaniseringen och de finns ofta i organisationer med kopplingar till näringslivets storföretag. Den kulturansvarige vid näringslivets tankesmedja Timbro, Lars Anders Johansson, skrev en debattartikel 2013 där han ansåg att ”Dagens urbaniseringsvåg är till fördel för individ, samhälle och miljö”. Han menade att urbaniseringen ”är en konsekvens av att vi har fått det bättre”. Johansson tänker liksom många aktörer inom näringslivet enbart på materiella vinster, i första hand lönsamheten för de storföretag som näringslivsorganisationer främst företräder.
Det finns ingenting som tyder på att vi fått det bättre mänskligt sett sedan 1960-talet. De förbättringar vi har fått handlar mest om att vi fått modernare teknik och bättre sjukvård. Mänskligt sett så har vi fått det sämre vilket den demografiska situationen idag ger uttryck för. Vi blir visserligen äldre, men vi föder alldeles för få barn för att nationen ska kunna överleva på sikt.
Människan är inte biologiskt anpassad för att bo i stora storstäder. Många flyttar dit för att de måste. Dessutom tenderar storstäderna att blir alltför stora genom ett oavbrutet växande (genom inflyttning, för Sveriges vidkommande dessutom genom stor invandring, inte genom organisk tillväxt och reproduktion) som aldrig ser ett slut.
Sverige skulle behöva en omvänd process.
”De allra flesta större städer behöver minska sin befolkning medan andra områden behöver befolkas. Denna process kallas för ruralisering och är urbaniseringens motsats. Om vi ser utvecklingen från 1950-talet och fram tills idag som en film är det som att filmen spelas baklänges, fast med ett stundtals annat innehåll. Helt enkelt enligt devisen: ”Tillbaka in i framtiden”. (Bloggen Eldöga)
Det finns mäktiga ekonomiska och politiska intressen som driver på urbaniseringsprocessen. Det är alldeles självklart att det är möjligt att vända den utvecklingen. Kanhända med en något sänkt materiell standard för delar av befolkningen, men med höjd livskvalitet och ökade möjligheter att få hela Sverige att inte bara leva utan också att överleva på längre sikt.
Förutom att jordbruken blir färre till antalet, så tenderar också de som är kvar att bli mer storskaliga.
I början av 1970-talet fanns det 2000 gårdar på Gotland som hade mjölkkor. Idag finns det ca 200. På ungefär samma tid har antalet jordbruk minskat på Gotland från 4000 till ca 1500.
Trenden fortsätter och det ser mörkt ut för landsbygden. Det ser inte heller särskilt ljust ut för storstäderna när befolkningsökningen kommer att bli så dramatisk som för Stockholm. Ytterligare 700 000 invånare väntas den kommande trettioårsperioden. Trängseln kommer att bli större men i framtiden blir det knappt möjligt att fly eller flytta till landsbygden eftersom möjligheterna att få jobb där minskar för varje år som går.
Svenska folket kommer troligen trivas mindre i det framtida Sverige än vad de gjorde i 1950-talets, 1960-talets eller 1970-talets Sverige.
Se även följande sidor:
Fler bilder från den döende landsbygden i Sverige
Centerpartist vill avveckla landsbygden
Avfolkningsbygder i Ångermanland
Svenska folket i demografisk utförsbacke
Strövtåg i hembygden (Gustaf Fröding)
I
Det är skimmer i molnen och glitter i sjön,
det är ljus över stränder och näs
och omkring står den härliga skogen grön
bakom ängarnas gungande gräs.
Och med sommar och skönhet och skogsvindsackord
står min hembygd och hälsar mig glad,
var mig hälsad! – Men var är min faders gård,
det är tomt bakom lönnarnas rad.
Det är tomt, det är bränt, det är härjat och kalt,
där den låg, ligger berghällen bar,
men däröver går minnet med vinden svalt,
och det minnet är allt som är kvar.
Och det är som jag såg en gavel stå vit
och ett fönster stå öppet däri,
som piano det ljöd och en munter bit
av en visa med käck melodi.
Och det är som det vore min faders röst,
när han ännu var lycklig och ung,
innan sången blev tyst i hans dödssjuka bröst
och hans levnad blev sorgsen och tung.
Det är tomt, det är bränt, jag vill lägga mig ned
invid sjön för att höra hans tal
om det gamla, som gått, medan tiden led,
om det gamla i Alsterns dal.
Och sitt sorgsna och sorlande svar han slår,
men så svagt som det blott vore drömt:
”Det är kastat för vind sedan tjugo år,
det är dött och begravet och glömt.
Där du kära gestalter och syner minns,
där står tomheten öde och kal,
och min eviga vaggsång är allt som finns
av det gamla i Alsterns dal.”
II
Och här är dungen, där göken gol,
små tösor sprungo här
med bara fötter och trasig kjol
att plocka dungens bär,
och här var det skugga och här var sol
och här var det gott om nattviol,
den dungen är mig kär,
min barndom susar där.
III
Här är stigen trängre, här är vildskog,
här går sagans vallgång vild och lös,
här är stenen kastad av ett bergtroll
mot en kristmunk långt i hedenhös.
Här är Vargens gård av ris och stenrös,
här ljöd Vargens tjutröst gäll och dolsk,
här satt Ulva lilla, Vargens dotter,
ludenbarmad, vanvettsögd och trolsk.
Här går vägen fram till Lyckolandet,
den är lång och trång och stängd av snår,
ingen knipslug mästerkatt i stövlor
finns att visa oss, hur vägen går.
IV
Kung Liljekonvalje av dungen,
kung Liljekonvalje är vit som snö,
nu sörjer unga kungen
prinsessan Liljekonvaljemö.
Kung Liljekonvalje han sänker
sitt sorgsna huvud så tungt och vekt,
och silverhjälmen blänker
i sommarskymningen blekt.
Kring bårens spindelvävar
från rökelsekaren med blomsterstoft
en virak sakta svävar,
all skogen är full av doft.
Från björkens gungande krona,
från vindens vaggande gröna hus
små sorgevisor tona,
all skogen är uppfylld av sus.
Det susar ett bud genom dälden
om kungssorg bland viskande blad,
i skogens vida välden
från liljekonvaljernas huvudstad.
Kategorier:Bilder i olika ämnen, Demografi, Landsbygden, Minialbum
Kulturbilder 
Samtidigt som man blir extremt illa till mods över bilderna och nedstämdheten i texten, så blir jag bestämd att vi måste vända den här oceanångaren. Det är inte hållbart att det finns massor av sådana här platser samtidigt som folk uppmanas att flytta in till t ex Stockholm där trängseln redan nu på bussar och i pendeltågen/tunnelbanan är absurd (lika absurd som prisnivån på de få bostäder som finns).
Och jag blir extremt nyfiken på skribenten till en sådan här blogg
En viktig sak är ju att städer är ohälsosama i många aspekter. Plus folk i städer blir ensama i fler fall än på landsbygden där man är beroende av varandra.
Sedan man ser saker mer klart om man får frisk luft och lite ro av tystnad mm.
Tror dessutom stadsbon en dag kommer välja naturnära boende i större utsträckning.
Beror väl på hur sossarna förstör möjligheten att ta sig fram med bil Menar elbil ska laddas och kan kanske köras kortare sträckor Om man väljer fritidshus längre bort kan det bli problem.
Viktigt ämne dock enl mig