Textarkivet

Gustaf II Adolf (1594-1632)

Gustaf II Adolf är trettioåriga krigets odödlige hjälte och protestantismens räddare, föddes på Stockholms slott 9 dec. 1594. Föräldrarna var hertig Karl av Södermanland (sedermera konung Karl IX) och gemålen i hans andra äktenskap, Kristina av Holstein. Namnet Gustaf bar han efter farfadern, konung Gustaf I, namnet Adolf efter morfadern, den förste hertigen av Holstein-Gottorp. Det har blivit anmärkt, att Gustaf Adolf, ättling av den nationella svenska dynastien, genom sin mödernehärstamning från holsteinska huset också tillhörde kretsen av de tyska furstesläkter, ur vilka förkämparna för protestantismen framgått (Filip den ädelmodige av Hessen, Morits av Sachsen, Vilhelm och Morits av Oranien var alla mödernefränder till honom). Tidigt röjde Gustaf Adolf stora egenskaper: den skarpsynte fadern kunde också om honom yttra de ofta anförda orden ”Ille faciet” (han skall sätta kronan på verket). Hans uppfostran var den omsorgsfullaste. Det klemades ej. Vid sex års ålder hade han redan gjort sin första färd över Östersjön; mitt i vintern återvände han genom Finland och runt om Bottniska viken. Han fördes tidigt ut i det offentliga livet; från nionde året sågs han bevista rådets överläggningar, från det trettonde uträttade han redan sådana offentliga uppdrag som underhandlingar med främmande sändebud, och vid femton års ålder höll han å faderns vägnar det första av sina trontal. Grunden var då också lagd till hans militära utbildning under umgänge och samtal med de krigsmän, som uppfyllde Karl IX:s hof, framför allt de främmande officerare, som kommit till Sverige att söka tjänst efter det spansknederländska krigets slut, 1609. Sin bokliga bildning erhöll han under ledning av Johan Skytte. Den vilade på klassisk grund och var ovanligt omfattande: ännu i senare år hördes han med lätthet anföra ställen ur latinska och grekiska auktorer. Språkkunskapen var i synnerhet utvecklad. Tyska var jämte svenska hans modersmål; han synes ständigt ha begagnat det med modern.

Gustav II Adolf

Vid 17 års ålder besteg Gustaf Adolf, i december 1611, Sveriges tron, efter en kort förmyndarregering och sedan hans kusin hertig Johan av Östergötland, Johan III:s son, avsagt sig sina tronanspråk (Gustaf Adolf kröntes i Uppsala 12 okt. 1617). Han fann riket sänkt i förvirring och brist, naturliga följder av det senast förflutna halvseklets oupphörliga inre välvningar och yttre krig. Tre utländska krig var hans arf: det erövringskrig, som Karl IX genom Jakob de la Gardie begynt i Ryssland, och de båda försvarskrigen mot Danmark och Polen. Polens konung, den från svenska tronen avsatte katolske Sigismund Vasa, Gustaf Adolf:s syskonbarn, betraktade sig nämligen ännu alltjämt som Sveriges legitime konung och såg i Gustaf Adolf blott en usurpator. Kristian IV av Danmark hade 1611, uppfylld av erövringslystnad, begynt ett anfallskrig mot Sverige. av dessa krig innebar det med den närmaste grannen, Danmark, den största faran. Detta krig var den hårda skola, i vilken Gustaf Adolf praktiskt lärde kriget. Han var trots sin ungdom hänvisad till sig själv; de prövade fältherrar Sverige egde, Jakob de la Gardie och Evert Horn, befann sig med en del av dess krigsmakt i det inre av Ryssland. Fäderneslandets glänsande försvar i detta krig är därför att räkna som Gustaf Adolf:s ungdomsbedrift. Fienden var honom vida överlägsen; ur de tyska värvningskvarteren, som stodo öppna för Danmark, fylldes lätt luckorna i dess härar, medan Sverige genom Kristian IV:s nyskapade, övermäktiga flotta var avskuret från varje förbindelse med utlandet. Men Gustaf Adolf kallade det svenska folket till vapen; han begagnade landets för ett gerillakrig utmärkta naturförhållanden samt tröttade och uppref den överlägsne angriparen. Vid utgången av 1612 års fälttåg befann sig sålunda Kristian IV visserligen herre över de båda fästningsnycklarna till Sverige, Kalmar i öster och Älfsborg i väster, men hans försök att överväldiga Jönköping, där Gustaf Adolf i hast skapat en centralställning för Sveriges försvar, hade misslyckats. Konungens egen från Älfsborg dit framryckta här måste i hast göra ett tvunget återtåg. Den från Kalmar under Gert Rantzau anryckande hären flyktade tillbaka för folkresningen, halvt tillintetgjord. Under dessa förhållanden slöts freden i Knäred (28 jan. 1613). Svåraste villkoret för Sverige i denna fred, om vilken Gustaf Adolf yttrade till ständerna 1613, att den blev sluten ”såsom drägligast var och mera olycka att undfly”, var den dryga Älfsborgslösen (se d. o.) om ej mindre än 1 mill. rdr specie att erläggas inom 6 år, en för tidens förhållanden oerhörd summa; innan den blivit till fullo erlagd, hade konungens eget silver måst vandra till myntet. – Omedelbart efter det danska fördes även det ryska kriget till slut. Tsarrikets fullständiga utestängande från Östersjön och förvärvet av Ladogagränsen för Finland var dess resultat. Väl hade han ett flyktigt ögonblick hoppats att kunna söndra Novgorod från Ryssland och förena det med Sverige som lydstat; men en rad av fälttåg, av vilka han personligen utförde två (1614 och 1615), visade honom nödvändigheten för Sverige att nöja sig med förvärvet av Ingermanland och Keksholms län, vilka Ryssland afträdde genom freden i Stolbova (1617). För den naturliga och nationella gräns Finland än i dag besitter mot Ryssland har det sålunda att tacka Gustaf Adolf Hans blick var öppen för den fara, som från Ryssland hotade den svenska monarkien; därför sökte han utestänga det från Östersjön. Han trodde sig i Stolbova-freden ha förvärvat en gräns, om vilken han kunde yttra, att han hoppades till Gud, att det skulle bliva ryssen svårt ”över den bäcken att hoppa”.

Det mål Gustaf Adolf åsyftade med det polska kriget, som, med afbrott av några vapenvilor, uppfyllde 12 år av hans regering, torde ha varit att på samma sätt utestänga Polen från Östersjön och sålunda förvandla det nordeuropeiska innanhafvet till en svensk insjö. Innehavare av alla de floders mynningar, som utfalla i detta haf, skulle Sverige kunna beskatta innanländernas handel och därmed ersätta de materiella maktvilikor, som brusto det inom dess egna gränser. Denna s. k. östersjöpolitik var den ena av den store konungens ledande politiska tankar. Den andra, som även fick ett uttryck i det polska kriget, var sträfvandet att bidraga till lösningen av århundradets stora religiösa frågor; ty detta krig återupptogs av Gustaf Adolf i samma anda, som Karl IX begynt det, såsom en strid för protestantismen emot den allmänna katolska reaktionen, ej blott som en strid med Sigismund om Sveriges tron eller med Polen om Östersjölandskapen. Det innesluter därför tillika ett religiöst och ett världshistoriskt moment.

I Livland och om Livland rörde sig det polska krigets första skede. Efter att 1617 ha vunnit fast fot genom erövringen av Pernau, gick Gustaf Adolf 1621 med kärnan av den svenska hären över Östersjön. Då stod striden om Livlands hufvudstad, det tyska Riga, som, ehuru protestantiskt, höll fast vid det katolska Polen, därför att det slappa polska adelsväldet syntes mindre farligt för dess republikanska självständighet och dess handelsfriheter än den uppväxande svenska militärmonarkien. Efter en månads belägring inryckte Gustaf Adolf som segrare i staden; han visade där för första gången hela överlägsenheten av sin krigskonst. Så glänsande emellertid 1621 års fälttåg varit, så ringa blev resultatet av det följande årets, och en rad av vapenvilor följde, till dess konungen 1625 åter gick över Östersjön och med erövringen av Dorpat fullbordade Livlands lösryckande från Polen. Segern vid Wallhof i Kurland (jan. 1626) var inseglet på Sveriges överlägsenhet i dessa trakter. Dünaflodens mynning var nu i dess hand liksom Nevas. Nästa mål, som vinkade, var erövringen av Weichsels mynningsland, det viktiga Preussen med Danzig, vid den tiden Östersjöns förnämsta handelsstad. Lyckades denna, kunde Sveriges Östersjövälde betraktas som fast grundat. Polen var då liksom Ryssland utestängt från detta haf, och från Danzig kunde dess handel tullbeläggas liksom Litauens och Rysslands från Riga och Narva. Under fyra fälttåg, 1626-29, kämpade Gustaf Adolf för att vinna detta mål, på samma gång som han från den preussiska krigsskådeplatsen uppmärksamt följde det trettioåriga krigets utveckling, beredd till ett uppträdande, när hans hjälp kräfdes, och i själva verket redan indirekt deltagande i detsamma därigenom, att han afledde Polens stridskrafter från Tyskland.

Det första fälttåget, 1626, var utmärkt av stora framgångar. Pillau (i det kurfurstliga Ostpreussen) Elbing och Marienburg (i det polska Västpreussen) m. fl. städer (inalles 17) erövrades; befolkningen, uppfylld av protestantiska sympatier, kom med glädje det svenska väldet till möte. Men synnerligen vidsträckt därutöver gingo aldrig de svenska erövringarna. Alla försök att med underhandling eller våld vinna Danzig misslyckades, och därpå, mer än på de polska härarnas uppträdande, strandade Gustaf Adolf:s försök att erövra det viktiga Weichsellandet. Kejserliga hjälptrupper kommo också, 1627 och 1629, till Polens bistånd (året 1629 en hel afdelning av Wallensteins här under befäl av den från Stralsunds belägring bortdragande fältmarskalken von Arnim). Å sin sida hade Gustaf Adolf sänt hjälptrupper till Stralsunds undsättning under dess kamp mot Wallenstein. Från bägge sidor var således steg tagna, genom vilka det preussiska kriget skulle komma att övergå i det trettioåriga. När stilleståndet i Altmark (1629) äntligen gav Gustaf Adolf fria händer, följde liksom av sig själv hans uppträdande i Tyskland. Allt det föregående i hans historia synes därefter blott som en förberedelse till detta.

Sålunda visar Gustaf Adolf:s regering en kedja av krig, alltifrån hans uppstigande på tronen ända till dess han 1630 försvinner från fäderneslandet till den krigsskådeplats, från vilken han aldrig mer skulle återvända dit. Har han sökt dessa krig? Har han, driven av ärelystnad och stridslust, fört dem för krigets egen skull? Det finnes historieskrifvare, som tendensmässigt velat giva denna färg åt sakerna och som därefter bedömt Gustaf Adolf själv har han emellertid upprepade gånger uttalat sig härom, och det på det otvetydigaste sätt. För honom stod, som han en gång sade, som högsta mål ”den lyckan och äran att fäderneslandet genom honom måtte bliva bragt ur det brusande och stormande krigets haf i den önskliga fridens hamn”. Kriget kallade han ”en rot till allt samhällsont, ett syndastraff”. Det var de förhållandens makt, i vilka han var ställd och över vilka han ej var herre, som gjorde kriget för honom till en nödvändighet; den tid, i vilken han lefde, dref honom till erövringspolitik. Att denna emellertid ej för Gustaf Adolf var det väsentliga, visar klarast Sveriges inre utveckling under hans regering. Denna utveckling ger mitt under krigen tavlan av ett storartat odlingsarbete på alla kulturlivets områden. Vad under den föregående tiden genom Gustaf I och Karl IX hade blivit grundlagt kom genom Gustaf Adolf till avslutning. Lika mycket ingrep han själv som skapande nytt: han var – säger Geijer – ”en såningsman på den framåtilande stridsvagnen”.

Framstegen på statsrättens område betecknas därav, att den svenska ståndsriksdagen erhöll sina lagstadgade former genom riksdagsordningen 1617 och riddarhusordningen 1626. Alltigenom var Gustaf Adolf:s styrelse en samstyrelse med folket. Varje år, ofta mer än en gång om året, höllos riksdagar eller möten av annan art. Det svenska statsskickets anda var hos honom lefvande lag, och detta giver honom rätt att bliva betraktad såsom typen för den svenske konungen, konungen med folket. Förvaltningen, såväl den centrala som den lokala, erhöll genom honom den beundransvärda organisation, som gjorde den till ett mönster för sin tid, vilket sedan till vissa delar efterbildades i andra länder, t. ex. i Danmark av Fredrik III, i Ryssland av Peter den store. Riksrådet samlades till en ständig rådskammare och blev, fördelat på kollegier, medelpunkten för hela riksförvaltningen; den organisation, som återfinnes i 1634 års regeringsform fullkomligt utförd, erhöll nu sin grundläggning. Inom den lägre förvaltningen följde på det gamla ståthållar- och fogderegementet ett konsekvent genomfört system genom fördelning i län och fögderier; civil och militär myndighet skildes åt. Skatteväsendet förenklades; i en rikshufvudbok sammanfördes utgifter och inkomster, varigenom en verklig statshushållning grundlades i Sverige. Lagskipningen reformerades genom den nya rättegångsordningen (1614) och upprättandet av hofrätterna (Svea hofrätt i Stockholm 1614, Åbo hofrätt 1623 och Dorpats 1629). Försvarsväsendet fick en ny organisation genom upprättandet av en stående här; det äldre indelningsverket ombildades; för fotfolket gjordes början till en ständig rotering. Karl XI byggde sedan vidare på denna grundval. För andlig odling sörjdes genom ett högre undervisningsväsen, som med rätta kunde betraktas som ett av de för sin tid bäst ordnade i Europa; Uppsala universitet fick gåfvan av Vasahusets arfgods; i Dorpat grundades ett nytt för Östersjöländerna; gymnasierna upprättades. På den materiella odlingens område var Gustaf Adolf:s tid ej mindre epokgörande: landets naturliga näringskällor öppnades på ett sätt som aldrig tillförene; en mångartad industri uppblomstrade, framför allt bergverksindustri, till vars utveckling yrkesskickliga utlänningar, i synnerhet valloner, på ett utmärkt sätt bidrogo. De 15 nyanlagda städerna, bl. a. Göteborg (1619), blev hävstänger för handelns uppblomstring. Gustaf Adolf:s blick gick på det handelspolitiska området, som på så många andra, över det närvarandes trånga gränser; en plats för Sverige i den stora världshandeln och deltagandet i kolonisationen av de främmande världsdelarna hägrade för honom. Första tanken på ett nytt Sverige i Nord-Amerika härrör från hans tid.

Men utan skuggor är ej den lysande tavla, som Gustaf Adolf:s inre styrelse företer. De mest framträdande är adelns växande övermakt i samhället och det hårda tryck, som skattebördor och utskrifningar övade på folkets massa. Detta senare var sådant, att Gustaf Adolf:s styrelse måste betraktas som en av de mest tryckande Sverige haft, och verkningarna därav ha gått vida utöver hans egen tid. Vad därvid kan sägas är blott det, att adelns övermakt ej var skapad av honom, utan att den uppvuxit i bredd med hela den svenska utvecklingen, att offren, som kräfdes, följde av svårigheter, i sig själva för stora för att på annat sätt besegras, samt att de kräfdes för de högsta mål, fosterlandet och mänskligheten. Själv gick han i spetsen, den främste även i fråga om offren och offervilligheten.

12 januari 1628 gav den svenska riksdagens hemliga utskott åt Gustaf Adolf fullmakt att med Sveriges hela makt uppträda i det tyska kriget till värn för fosterland och trosförvanter. I juni 1629 bekräftade riksdagen i sin helhet det fattade beslutet; ännu en gång blev det svenska folkets bifall till det stora företaget uttalat av den riksdag (1630), vid vilken Gustaf Adolf bjöd sitt sista farväl åt fosterlandet. När de första besluten fattades, hade detta krig redan rasat i tio år; det hade då nått upp till stränderna av Östersjön och hotade därifrån Sverige med omedelbar fara. Ty det var tydligt för envar, som kastade en blick tillbaka på dess hela förlopp, att protestantismens tillvaro stod i fara. Och med den religiösa friheten stod också den politiska och nationella i fara, ty i bredd med katolicismens våldsamma återställande hade också det habsburgska kejsarhuset utvecklat en övermakt, som hotade all självständighet i världsdelen. Tidigt uppstod också tankar på en intervention; Gustaf Adolf utkastade redan 1624 planen till en allmän europeisk. Den blev i sitt utförande av vida mindre omfång och kom att utföras ej av Gustaf Adolf själv, utan av Kristian IV av Danmark-Norge, vilken emellertid, lämnad utan hjälp av sina bundsförvanter, England och Frankrike, besegrades och av Wallenstein jagades över till de danska öarna. Mecklenburgs gamla furstehus förjagades. Den allsmäktige kejserlige generalen begynte i Mecklenburg grunda ett välde för sig; han utnämndes till ”Baltiska hafvets amiral”, och en kejserlig-spansk flotta hotade uppstå vid Östersjön. Samtidigt rörde sig planer till en inre omstörtning i det tyska riket, varur ett kejserligt envälde syntes skola framgå. Restitutionsediktet (1629), en krigsförklaring på lif och död mot protestantismen, varuti kejsaren genom ett enkelt dekret återställde till den katolska kyrkan allt vad denna förlorat sedan Passaufördraget 1552 – ej mindre än 14 ärkebiskops- och biskopsstift i Nord-Tyskland – och ställde de reformerte utom lagen, visade, till vilken höjd den kejserliga maktfullkomligheten nått. Under sådana omständigheter var det, som Gustaf Adolf företog Sveriges intervention i Tyskland, öppna bundsförvanter hade han ej, men han var förvissad om sin goda sak, och han hade gjort allt vad i mänsklig makt stod för att försäkra det stora företaget om lycklig utgång genom underhandling med andra europeiska makter och genom egna rustningar. I Tyskland var runtom förbindelser knutna, men han visste väl, att öppna förklaringar under den panik, som de kejserliga vapnen framkallat, först med hans egen framgång kunde väntas. Till alla det habsburgska husets fiender utom Tyskland hade hans sändebud gått, och han visste, att där fanns en gemensamhet i intressen, som betydde lika mycket som traktater. Därför brådskade han ej ens att avsluta det subsidieförbund med Frankrike, vars villkor han ej i alla punkter godkände och för vars åstadkommande kardinal Richelieu 1629 affärdat ett sändebud till Sverige. Den bästa liten satte han dock till egna rustningar, och när han 1630 på våren stod färdig att med omkr. 13,000 man göra landstigningen i Tyskland, hade härstyrkan i sin helhet bringats upp från 50,000 till omkr. 76,000 man; av dessa beräknade han 40,000 till fältarmé.

Så gick Gustaf Adolf att utföra det företag, till vilket han, såsom hans ord föllo i avskedstalet till ständerna på riksdagen 1630, i många år känt en inre kallelse. I denna högtidliga avskedsstund, då, såsom han sade, ”han tyckte sig stå inför Gud den allra högstes åsyn”, uttalade han också en minnesvärd protest mot, att han skulle ha börjat detta krig av själviska grunder, ”af eget bevåg eller lust till krig, som väl många dock sig imaginera eller inbilla”. 25 juni samma år satte han vid udden Perd på Rügen foten på Tysklands jord. Två dagar senare landade hela flottan vid Peenemünde på ön Usedom.

Gustaf Adolf:s berömda fälttåg i Tyskland kunna ur militärisk synpunkt betraktas som en strid om flodlinjerna, till dess han på våren 1632 står som herre även över Donaulinjen och hans härar utbreda sig från Östersjön till Alpernas fot; sådan var på den tiden flodlinjernas vikt, i mycket jämförlig med järnvägarnas i vår. Det första fälttåget gällde Oderlinjen. Stettin vid flodens mynning, den pommerska hufvudstaden, föll utan svärdslag i hans hand (10 juli). Den kejserliga härens fördrivande ur det fasta lägret vid Garz (juldagarna 1630) och den blodiga stormningen av Frankfurt (april 1631) gav honom därefter fullständig besittning av Oderlinjen. Förgäfves hade den gamle Tilly, som efterträtt Wallenstein, sökt tränga sin motståndare tillbaka till Östersjökusten. Efter ett misslyckat fälttåg i Mecklenburg (febr. 1631) hade ”den gamle korporalen”, med vilken Gustaf Adolf där för första gången mätte sig, måst draga sig nedåt Elbe för att genom erövringen av Magdeburg, Nord-Tysklands starkaste fästning, hindra Gustaf Adolf att vinna fast fot även vid denna flod. Under tiden befäste Gustaf Adolf sin ställning genom förbundet med Frankrike i Bärwalde; en fransk subsidie av 400,000 riksdaler gav honom därefter medel till krigets vidare förande. Magdeburg, som av gammalt spelat främsta rollen bland Nord-Tysklands protestantiska fria städer, hade redan hösten 1630 givit första exemplet på fri anslutning till hans sak; men förgäfves sökte han vinna de protestantiske furstarna, vilka, under ledning av kurfurstarna av Sachsen och Brandenburg, på konventet i Leipzig i stället umgingos med planen att bilda en ny evangelisk union, ett tredje parti, som under väpnad neutralitet skulle kunna intaga en självständig ställning mellan kejsaren och Gustaf Adolf, i vilken de ännu äflades att se endast en i riket inträngande främling. Blott några av de mest behjärtade, lantgrefven Vilhelm av Hessen och hertigarna av Sachsen-Weimar, öppnade förbindelser med honom.

Till Magdeburg sammandrog sig nu kriget under vårmånaderna 1631. Denna viktiga strategiska punkt, av vars intagande Elbelinjens besittning berodde, sökte Tilly till varje pris bemäktiga sig för att stänga motståndaren vägen till vidare framträngande. För Gustaf Adolf stod med Magdeburg även andra intressen än de rent militära på spel; trosförvanten, bundsförvanten av fri anslutning, kunde han ej låta falla. Men ledarna av Leipzig-förbundet, Sachsen och Brandenburg, vägrade sitt bistånd. Brandenburg tvang han till förbund genom att rycka fram för Berlin; Sachsen däremot kunde varken övertalas eller tvingas. Så föll Magdeburg 10 maj (g. st.) 1631 i den katolske generalens händer och undergick en förfärlig förstöring. Det är ett bevis på, huru vitt förtalet även i historien kan gå, att inom en hel riktning av Tysklands historiska litteratur Gustaf Adolf och den tappre Falkenberg, den svenske kommendanten, som föll vid Magdeburgs försvar, gjorts ansvariga för stadens både fall och förstöring; dessa beskyllningar ha dock vederlagts, bl. a. genom offentliggörandet av handlingar ur svenska Riksarkivet. Efter Magdeburgs fall intog Gustaf Adolf snart i det fasta lägret vid Werben, där Elbe och Havel sammanflyta, en hotande ställning, från vilken Tilly ej förmådde rubba honom. Själva kurfursten av Sachsen fann sin enda räddning i ett förbund med Gustaf Adolf, när den kejserlige fältherren besatte hans land. Gustaf Adolf stod nu i spetsen för hela det protestantiska partiet. Han var ej längre den nordiske främlingskonungen; han för den ena hälften av Tyskland till strid mot den andra. Det minnesvärda fältslag, genom vilket han bröt de andliga och politiska fjättrar, i vilka katolsk kyrka och habsburgsk despotism sökt fängsla Tysklands fria utveckling och hotat Europa, stod vid Breitenfeld, på slätterna kring Leipzig (7 sept. 1631). Efter detta slag låg Syd-Tyskland öppet för Gustaf Adolf Han kunde ha följt Elbelinjen ned i Böhmen, bragt de österrikiska arfländernas protestanter till resning och i Wien dikterat freden; men Elbevägen lämnade han åt kurfursten av Sachsen, utmed Donau ville han själv västerifrån tränga fram till Wien. Han tog därför sin väg först över Thüringerwald till Main och Rhen. Ett oavbrutet triumftåg förde honom genom Maindalen; i dec. 1631 hade han nått Mainz, och de svenska härarna utbredde sig därifrån uppåt och nedåt Rhen. Hoflägret i Mainz vintern 1632 visar Gustaf Adolf emottagande Tysklands och Europas segerhyllning; med rätta har blivit anmärkt, att aldrig den store konungen visat sig större än där. Framgångarna förblända honom ej; han tänker på fred mitt i segern; han är Tysklands erövrare, men tillika dess beskyddare, när Frankrike hotar eller frestar; han är ännu på höjden av krigisk makt den lagälskande svenske konungen, som ej glömmer att jämlikt sin konungaförsäkran om den blivande freden höra sitt råd där hemma. Från Rhen går så hans väg till Donau. Tilly krossas vid Lech, och Gustaf Adolf rycker in i München: hans trupper besätta Alpernas pass. Då är det som Wallenstein åter framträder på skådeplatsen; han har i Böhmen skapat åt kejsaren en ny här; han har jagat den sachsiske kurfursten från Prag; den flyende kurfursten av Bajern har förenat sig med honom. Förrän Gustaf Adolf:s kamp med honom är utkämpad, kan ej kriget sluta. Första skiftet i denna Wallensteins och Gustaf Adolf:s strid, som nu begynner, bildas av striderna vid Nürnberg, sommaren 1632. Från två befästa läger trotsa de bägge motståndarna där varandra. Gustaf Adolf vågar en stormning på Wallensteins befästningar, men förlorar och är den, som först nödgas aftåga. Han söker locka Wallenstein efter sig mot s.; men denne drager i stället mot n. och bereder sig att uppslå sitt vinterläger i Sachsen för att tvinga kurfursten att uppgiva sitt förbund och avskära Gustaf Adolf:s återtågslinje. Då inträder det andra skiftet i Wallensteins och Gustaf Adolf:s kamp. Ånyo sammandrager sig striden till de sachsiska slätterna, sedan Gustaf Adolf måst göra en återmarsch över Thüringerwald. Så kom det till det blodiga slaget vid Lützen (6 nov. 1632), ej långt från segerplatsen vid Breitenfeld. Där stupade Gustaf Adolf (jfr Lützen). Till det sista hade segern följt honom: ännu i döden segrade han. 

Har hans syfte varit, såsom den äldre historieskrifningen så ofta antagit, att vinna Tysklands kejsarkrona? Nej, därom är de nyare forskarna tämligen ense. Vad han åsyftat i Tyskland, när hans planer hunnit växa med framgångarna, var väl upprättandet inom riket av en fast och väpnad protestantisk sammanslutning, ”corpus evangelicorum”, inom vilken den svenske konungens ställning på visst sätt erinrar om huset Oraniens till de nederländska generalstaterna. Sverige, inträdande i tyska riket som innehavare av det pommerska Östersjölandet, skulle vara den nya sammanslutningens hufvud- eller skyddsmakt och det svenska Östersjöväldet alltså bliva en borgen för protestantismens bestånd. 
Såsom härförare var Gustaf II Adolf av världshistorisk betydelse. Han lade grunden till en ny krigskonst och skall i alla tider framstå som en av de störste härförare, som funnits. Hans första omsorg var att ingjuta i sin här en god anda och att sålunda höja dess inre värde. Inflytandet av hans personlighet, den stränga ordning och krigstukt, som han städse visste upprätthålla, samt hans omsorger för soldatens bästa uträttade därvidlag undransvärda saker. De under hans tid ännu gällande grundsatserna för truppernas utrustning och uppställning till strid samt själva stridssättet fann han alltför tunga och oviga, varför han upptog de av prins Morits av Oranien under nederländska frihetskriget införda förbättringarna och fullkomnade dem så, att en helt ny krigskonst därigenom kan anses ha tillkommit. Utrustningen och vapnen gjordes lättare och ändamålsenligare (särskilt genom införandet av färdiga patroner) vid såväl rytteri som fotfolk, och vid det senare vapenslaget ökades musketerarnas antal på bekostnad av pikenerarnas. Artilleriet gjordes vida rörligare än förr därigenom, att små s. k. regementskanoner infördes, vilka följde fotfolket under striden. I stället för de djupa massor, som ännu på Gustaf Adolf:s tid uppträdde på slagfälten, ställde han sina trupper på tunnare linjer, nämligen fotfolket på 6 (i själva striden t. o. m. på blott 3) led, rytteriet på 3 led, varigenom trupperna med större fördel kunde bruka sina vapen. Fotfolket indelades i brigader på 1,000-2,000 man (den s. k. svenska brigaden, i vilken musketerarna och pikenerarna verksamt understödde varandra) på två eller tre linjer, med artilleriet framför fronten och rytteriet, fördelat i skvadroner på 200-400 man, ävenledes vanligen på två linjer, på flyglarna. Rytteriet hade lärt sig att anfalla i fyrsprång i stället för i traf under ett gagnlöst skjutande, såsom fienden gjorde; fotfolket i förening med artilleriet utvecklade en för den tiden ovanligt liflig eld, och trupperna var genomträngda av den bästa anda. Så hade stridssättet utbildat sig under Gustaf Adolf:s krig i Polen och Preussen, och sådant var det, då det vid Breitenfeld övervann det gamla stridssättet, uppburet av Tillys ännu aldrig besegrade trupper. Oaktat de goda egenskaperna hos Gustaf Adolf:s trupper och deras skicklighet att använda det förbättrade stridssättet skulle de dock icke kunnat göra några storverk utan den ovanliga härförarskicklighet, med vilken konungen visste att leda dem. Fälttågen 1630-32 skola också i alla tider framstå som mönster. Efter landstigningen i Pommern förstod Gustaf Adolf att undvika varje avgörande strid, att småningom skrida framåt, alltefter som han satte sig i besittning av landet med dess fasta platser och kunde begagna dess hjälpkällor för att öka sina truppers styrka och sina medel; och först då han efter 14 månaders rastlöst arbete i det tysta blivit herre i Pommern, Brandenburg och Mecklenburg, ansåg han sig stark nog att träda ut på valplatsen. Han uppsökte då fienden vid Breitenfeld samt krossade honom. Därefter var det slut med de långsamma rörelserna, ty ställningen var säker, och inom åtta månader stod han redan i Bajern. De båda därefter följande rörelserna, till Nürnberg och till Sachsen, mot Wallenstein, vittna liksom de föregående om hans klara blick och beslutsamhet samt om den försiktighet, varmed han undvek hugget, då han icke ansåg sig nog stark att mottaga det och den kraft, varmed han riktade stöten, då han visste sig ha fördelarna på sin sida. Gustaf Adolf var icke endast själv en stor härförare, han hade även den ovanliga förmågan att skapa stora generaler. En sådan lysande rad av fältherrar som den, vilken utbildades i hans skola, torde vara utan motstycke.

Gustaf Adolf är en av den svenska historiens – och världshistoriens – största gestalter. Sällsynta naturgåvor, annars skilda, var i hans personlighet förenade till en lika sällsynt harmonisk enhet. Men det största hos honom ligger i karaktären, som sammanhåller och rätt brukar de glänsande gåvorna, i det måttfulla, som alltid har lag och gräns inom sig själv. Fel och brister vidlådde honom, men de är mera skuggor, som fara över den blanka vapenskölden, än rostfläckar. Det inneboende rena harmoniska sinnet gav sig uttryck i ett enkelt och naturligt väsen, lika fritt från den råhet och plumphet, vilken vanställde så många av hans samtida, som från den tomma formförfining, varunder lidelsen och lasten, lika råa, ofta dolde sig. Han hade en glödande fantasi, vars skapande kraft var riktad företrädesvis på praktiska mål. Han var en stor talare (mycket berömda är hans tal vid kröningen och avskedstalet till ständerna 1630) och diktade dels på svenska (i en ton mellan folkvisans och psalmens), dels på tyska (i det samtida konstkvädets art). Endast få av hans skaldestycken finnas i behåll. I sin påbörjade Historia om Karl den IX:s regementstid (tr. 1759), i bref och andra uppsatser, alla utmärkta för rent språk och mästerlig stil, visade han sig vara en av sin samtids yppersta svenska skriftställare. – 

I Gustaf Adolfs yttre stod med sällsynt renhet den nordiska typen speglad: den skära hyn, de blåa ögonen, den höga och ljusa pannan och det guldgula håret. Italienarna kallade honom också ”il re d’oro”, guldkonungen. Anletsdragen var regelbundna, gestalten reslig och kraftfull. Åren satte en förändrad prägel på utseendet; i synnerhet vanställdes mer och mer den resliga växten av en oformlig fetma.

Gustaf Adolfs ungdomskärlek tillhörde Ebba Brahe (se Brahe 8; det där införda porträttet återger emellertid icke hennes drag), men statsskäl förmådde honom att uppoffra denna böjelse. Statsskäl föranledde honom längre fram (1620) att förmäla sig med en prinsessa av hohenzollernska huset, Maria Eleonora, syster till kurfursten Georg Vilhelm av Brandenburg-Preussen. I detta äktenskap föddes hans dotter Kristina. – Utom äktenskapet hade han, med Margareta Slots, en son, Gustaf Gustafsson, som av Kristina blev upphöjd till grefve av Vasaborg (se Vasaborg). – Gustaf Adolf begrofs 22 juni 1634 i Riddarholmskyrkan i Stockholm, där han året innan han gick ut i tyska kriget själv utsett sin graf. Hans staty är rest i Stockholm (1791, aftäckt 1796; mod. av Larchevesque, fullständigad, på bekostnad av E. Cederlund, med Sergels grupp ”Axel Oxenstierna och historien” m. m. 1906), Göteborg (1854; av Fogelberg), Bremen (se d. o., sp. 90) och i Zwinglikyrkan i Berlin (1908). Inom målarkonsten ha Gustaf Adolf:s lif och död givit ämnen till större taflor av J. G. Sandberg, K. Wahlbom, K. G. Hellqvist, L. Braun och N. Forsberg. 

En obelisk är till hans minne uppförd (1832) i Uppsala. På Lützens slagfält utmärker en minnessten (”Schwedenstein”), i senare tid inhägnad och överbyggd med ett monument i gotisk stil, stället, där hjältekonungen föll. Tätt därinvid invigdes 6 nov. 1907 en av konsul Oscar Ekman bekostad minneskyrka. En ”lefvande minnesvård” över Gustaf Adolf utgör f. ö. den 1832 i sammanhang med högtidlighållandet av 200-årsdagen av Lützenslaget bildade ”Gustaf Adolfsföreningen” (se d. o.). Gustaf Adolf:s namnteckning finnes återgiven å pl. III till art. Autograf. 


Konung Gustaf II Adolfs skrifter är samlade och (1861) utgifna av K. G. Styffe (Ett kortare urval är S. Clasons ”Ur konung Gustaf II Adolfs skrifter”, 1898, och 1901 utgavs särskilt av P. Sondén ”Gustaf II Adolfs bref till Ebba Brahe”), varjämte G. Droysen utgivit ”Schriftstücke von Gustav Adolf, zumeist an evangelische fürsten Deutschlands” (1877) och P. Sondén, ”Konung Gustaf II Adolfs bref och instruktioner till A. Oxenstierna” (”Rikskansleren Axel Oxenstiernas skrifter och brefväxling”, I, 1). – Bland äldre sammanfattande arbeten om Gustaf Adolf märkas – utom Widekindis 1691 delvis tryckta, ofulländade krönika – Hallenberg, ”Svea rikes historia under konung Gustaf Adolph den stores regering” (5 bd, 1790–96; går till 1626), Gfrörer, ”Gustaf Adolf, könig von Schweden, und seine zeit” (1835, 4:e uppl. 1863, starkt katolskt ultramontan), Flathe, ”Gustaf Adolf und der dreissigjährige krieg” (4 bd, 1840–41), Geijers och Fryxells skildringar i deras större arbeten om Sveriges historia samt Cronholm, ”Sveriges historia under G. II A:s regering” (6 delar, 1857–72). 

Den moderna litteraturen, såväl den rent vetenskapliga som den populärt skildrande, om Gustaf Adolf är synnerligen rikhaltig. Den fullständigaste bibliografien däröver finnes hos K. Setterwall, ”Svensk historisk bibliografi 1875–1900”, varjämte i årsbibliografierna i ”Hist. tidskr.” för 1894 och 1895 redogöres för den mängd populärt hållna minnesskrifter, som utkom i samband med 300-årsdagen av Gustaf Adolf:s födelse. Bland moderna skrifter om Gustaf Adolf må nämnas Hammarstrand, ”Bidrag till historien om konung G. II A:s deltagande i trettioåriga kriget” (1859), Droysen, ”Gustav Adolf” (2 bd, 1869–70; ensidigt tysknationell i sina synpunkter), M. Weibull, ”G. II A.” (1881, aftryck ur del IV av ”Sveriges historia från äldsta tid till våra dagar”, sedermera omtryckt 1894 och i av L. Weibull översedd form intagen i ”Sveriges historia intill tjugonde seklet”, del 5, 1906), Björlin, ”G. II Adolf, läsning för ung och gammal” (1890), Stevens, ”Life and times of Gustavus Adolphus” (1885), Fletcher, ”Gustavus Adolphus and the struggle of protestantism for existence” (samma år), biografiska minnesskrifter över Gustaf Adolf vid jubelfesten 1894 av bl. a. H. Forssell, L. Stavenow och O. W. Ålund, H. v. Treitschke, ”Gustav Adolf und Deutschlands freiheit” (minnestal 1894), O. Varenius, ”Gustaf Adolf:s Sverige” (1900, tysk uppl. 1901), H. Hjärne, ”Gustaf Adolf, protestantismens förkämpe” (1901, tysk uppl. samma år). – 

Om orsakerna till Gustaf Adolf:s deltagande i trettioåriga kriget och de mål han därunder åsyftade pågår sedan flera årtionden tillbaka en tidvis mycket liflig vetenskaplig polemik. Bland de många inläggen i dessa strider förtjäna omnämnas Mankell, ”Om orsakerna till G. II A:s deltagande i trettioåriga kriget” (i ”Hist. bibliotek”, V) och ”Om G. II A:s politik” (1881) samt C. T. Odhners mot Mankells ohistoriska metod och uppfattning riktade stridsskrift 

”Om orsakerna till G. II A:s deltagande i trettioåriga kriget. Kritisk belysning” (i ”Hist. bibliotek”, VI, 2:a omarb. uppl. 1882; jfr recension av båda i ”Hist. tidskr. 1882”, av E. Hildebrand), Gutjahr, ”König G. II A:s von Schweden beweggründe zur teilnahme am deutschen kriege” (1894), W. Struck, ”Das bündniss Wilhelms von Weimar mit Gustaf Adolf” (1895) och ”Gustav Adolf und die schwedische satisfaktion” (i ”Hist. vierteljahrsschrift”, 1899), Egelhaaf, ”Gustaf Adolf und die deutschen reichsstädte” (1902) och ”Gustaf Adolf in Deutschland 1630–1632” (1902), Kretschmar, ”Gustav Adolfs pläne und ziele und die herzöge zu Braunschweig-Lüneburg” (1904) och ”Die allianzverhandlungen Gustav Adolfs mit Kurbrandenburg mai und juni 1631” (i ”Forschungen zur brandenb. und preuss. geschichte”, 1904; jfr recension av Hallendorff i ”Hist. tidskr.” samma år), C. M. Schybergson, ”G. II A:s sista planer” (i ”Finsk tidskr.”, 1907) samt B. Boëthius, ”Nyare undersökningar rörande G. II A:s planer i Tyskland” (i ”Hist. tidskr.”, 1908). En översigt av den till jubelfesten 1894 utkomna tyska litteraturen om Gustaf Adolf ges av A. Rydfors, ”Tysk Gustaf Adolfsliteratur” (i ”Hist. tidskr.” 1895).

(Från Nordisk familjebok, Uggleupplagan, 1909)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s