Olika ämnen

Magnus blindes och Harald gilles Saga. (Ett avsnitt ur Konungaboken, av Snorre Sturleson)

Magnus blindes och Harald gilles Saga är ett avsnitt ur:

KONUNGA-BOKEN eller SAGOR OM YNGLINGARNE OCH NORGES KONUNGAR INTILL ÅR 1177, av Snorre Sturleson.


16-magnus-blindes-saga-txt

Magnus blindes och Harald gilles Saga.

INLEDNING.

Det är en orolig tid, som nu började för Norge. Sigurd lemnade vid sin död 1130 efter sig sonen Magnus och brodern Harald, hvilka snart delade regeringen och sedan tvistade i fem vintrar, till dess Magnus 1135 med utstungna ögon gick i kloster. Men redan följande år (1136) kom en ny kronpretendent, Sigurd slemme, hvilken vintern 1137 aflifvade konung Harald. Magnus dog först två år senare.

Den motsvarande delen i Ágrip är förkommen. Skildringen i Fagrskinna är mycket kort. Morkinskinna är ock något fragmentarisk, men det som återstår har stor likhet med texten i konungaboken. Att berättelsen om Kunghälls förstöring saknas der, är redan omtaladt i inledningen till del I, hvarest äfven betydelsen af detta förhållande framställes. Den gemensamma källan för de olika redaktionerna torde vara Erik Uddssons Ryggstycke; jfr Inges och hans bröders saga kap. 11.

Såsom skalder under denna tid nämnas Enar Skuleson, Haldor sqvallre, Hall munk och Ivar Ingemundsson.

MAGNUS OCH HARALD DELA NORGE.

1. Honung Sigurds son Magnus togs i Oslo till konung öfver allt landet, såsom allmogen hade svurit Sigurd. Månge, deribland ländemän, gingo honom genast till handa. Magnus var fridare än alle den tiden i Norge. Han var stor modig och vredsint, med stor förmåga, men sin faders vänsällhet hade han mest att tacka för allmogens tillgifvenhet. Han drack mycket, var sniken efter gods, ovänlig och svår i umgänget. Harald gille deremot var tillgänglig, glad och lekande, hofsam, gifmild, så att han icke var karg mot sine vänner, och rättade sig efter andre, så att han lät dem råda sig i allt hvad de ville. Allt sådant förvärfvade honom vänner och loford, och månge stormän hyllade sig då till honom lika mycket som till konung Magnus.

Harald var i Tunsberg, när han hörde sin broder Sigurds död, och höll genast stämmor med sine vänner. De beslöto att hålla Högating i byn, och der togs Harald till konung öfver halfva landet; man ansåg det nu som en tvångsed, att han hade svurit fadersarfvet ifrån sig. Han tog sig då hird och ländemän; folk strömmade snart till honom icke mindre än till konung Magnus. Män gingo dem emellan, och så stod det i sju nätter. När då Magnus fick mycket mindre folk, såg han ingen annan utväg än att dela riket med Harald, och skiftades det så, att hvardera skulle hafva hälften af riket, som konung Sigurd hade haft [den 3 October 1130]. Men skepp och bordbonad, smycken och allt lösgods, som Sigurd hade egt, skulle Magnus få, men likväl var han mindre nöjd med sin lott. De rådde nu för landet någon tid i frid, fastän deras sinnelag var mycket olika. Konung Harald fick med Tora, dotter af Guthorm gråbarde, en son Sigurd. Harald gifte sig med Ingrid, dotter af konung Inge Stenkelssons son Ragnvald. Magnus var gift med Kristina, dotter af Knut lavard och syster till Valdemar Danakonung 1).

STRID MELLAN MAGNUS OCH HARALD.

Men Magnus älskade henne icke, utan sände henne åter till Danmark. Sedan dess gick allt sämre för honom, och han rönte mycken ovilje af hennes fränder.

2. När Magnus och Harald hade varit konungar i tro vintrar [1131-1133|, suto de den fjerde [1134] båda i köpingen och bjödo hvarandre till sig; men allt deras folk var då stridsrustadt. Om våren drog Magnus söderut och drog till sig allt folk som han kunde få till att störta Harald från konungsdömet och gifva honom så mycket af riket, som han ville; särskildt höll han fram för dem, hur Harald hade svurit riket från sig. Månge stormän förenade sig häri med Magnus.

Harald for till Upplanden och sedan landvägen till Viken. När han fick underrättelse om konung Magnus, samlade han också folk till sig och hvar de foro fram, dräpte de boskap for hvarandre och fälde äfven menniskor. Magnus var folkrikare, ty han hade landets hufvuddel att samla här ifrån. Harald höll sig i Viken östanfjärds, der han samlade folk, och hvardera tog menniskor och gods från den andre. Hos Harald var hans broder med samma moder, Kriströd, och månge ländemän, men mycket flere voro med konung Magnus.

Konung Harald var med sin här vid Fors i Ranrike och drog derifrån ut till sjön. Larsvako-afton [den 10 Augusti] åto de nattvard vid Förelef. Vårdmännen, som suto till häst och höllo hästvakt åt alla håll från byn, varseblefvo, hur Magnus kom mot byn med nära sextio hundraden män [7200], Harald hade endast femton hundraden [1800]. Då kommo vårdmannen och sade Harald, att Magni här var kommen till byn. Harald svarade: ”hvad kan vår frände Magnus vilja? Icke vill han väl strida med oss?” Då svarade Tjostulf Aleson: ”herre, så fån J sörja för er och ert folk, som om Magnus hele sommarn dragit samman denne här, för att strida, så snart han finner er”. Då stod konungen upp och tillsade sine män att taga sina vapen, i den händelse att Magnus ville strida. Derefter blåstes, Haralds män gingo ut från byn och satte upp sine märken på ett åkergärde.

HARALD SLAGEN, FLYR TILL DANMARK.                     

Harald hade tvenne ringbrynjor, men Kriströd, som ansågs vara den modigaste man, hade ingen. När Magnus fick se Haralds folk, uppstälde han sin här i en så lång fylking, att de skulle kunna kringgå Haralds män. Så säger Haldor sqvallre:

Magnus fick der mycket
– mäktigt följe han hade – längre
– valen började vallen hölja
varm – fylkingsarmar 2).

3. Konung Magnus lät bära det helga korset för sig i striden, som blef hård och stor. Kriströd konungsbroder gick med sin svejt midt in i Magni fylking och högg åt båda sidor, så att folket sprang undan för honom åt två håll. En mäktig bonde, som hade varit i Haralds här och stod bakom Kriströd, lyfte upp kesjan med båda händerna och stack henne midt mellan skuldrorna och ut genom bröstet, så att Kriströd föll. Månge, som stodo der nära, sporde, hvarföre han gjorde något så ondt. Han svarade: ”nu vet han det, att han högg ned min boskap i sommar och tog allt som hemma var, samt hade mig mot min vilje med sig i hären. Sådant hade jag ämnat honom förr, om jag hade kommit åt”. Derefter flydde konung Harald och hären med honom. Månge hade då fallit af Haralds här, ländmannen Ingemar Svensson af Ask och nära sextio hirdmän. Harald flydde då österut i Viken till sina skepp och for till konung Erik emune i Danmark 3); han fann honom på Seland och sökte hjelp hos honom. Konung Erik tog väl emot honom, mest för det att de hade svurit brödralag med hvarandre. Han gaf Harald Halland till vetsla och öfverfärd samt åtta långskepp utan utrustning. Konung Harald drog då till Halland, och folk samlades till honom.

Konung Magnus lade efter striden allt landet under sig, gaf grid åt alle sårade och lät sköta dem såsom sine egne män. Han kallade nu allt landet sitt och hade då det utvaldaste manskap, som man kunde få i landet.

HARALD ÅTERKOMMER TILL NORGE.

När de nu rådgjorde, ville Sigurd Sigurdsson och Tore Ingridsson jämte alle de klokaste, att man skulle hålla sig samlade i Viken, för att se, om Harald kom sunnan. Men Magnus beslöt en sam att fara till Bergen, der han satte sig förvintern [1135], och lät folket fara ifrån sig, ländemännen till deras gårdar.

4. Konung Harald kom då till Konungahälla med del folk, som hade följt honom ur Danmark. Ländemännen och bymännen [borgarne] voro samlade och hade en fylking ofvan för byn. Harald lemnade då sina skepp och sände till bondahären, bedjande, att de icke ville med vapen afhålla honom från sitt land; han ville ej begära mer än han hade rätt till. Till sist upplöste bönderne samlingen och gingo konung Harald till handa, hvilken, för att skaffa sig understöd, gaf län och vetslor åt ländemännen, samt förmåner åt de bönder, som ville följa honom. Derefter samlades mycket folk till Harald, som österifrån drog genom Viken och gaf god frid åt allo utom åt Magni män; dem lät han råna och dräpa, hvar han fann dem. I Sarpsborg tog han tvenne konung Magni ländemän, Åsbjörn och hans broder Nered, hvilke han tillsade, att den ene skulle hänga och den andre störta sig i Sarpsforsen; de skulle sjelfva få välja. Åsbjörn valde att kasta sig i Sarp, ty han var äldre och fann den döden värre. Så skedde ock. Haldor sqvallre säger:

Åsbjörn, som styrde orden
illa mot stillarn, – vida
försten likfalken föder – fick nu i Sarp stiga.
Nered lät sikling å skadträd
Sigars oväns hänga,
guldets gifvare der fick
gälda hustings-talen 4).

Sedan for konung Harald norrut till Tunsberg, hvarest han vard väl mottagen och en stor här samlades till honom.

5. Konung Magnus satt i Bergen och fick höra detta. Han kallade då till sig höfdingarne, som voro i byn, och sporde om råd, hur man skulle göra. Då svarade Sigurd Sigurdsson: ”här kan jag gifva ett godt råd.

KONUNG MAGNI OBESLUTSAMHET.

Bemanna en skuta med starka karlar, sätt mig eller en annan ländman vid styret, så skola vi uppsöka din frände konung Harald och bjuda honom förlikning efter som rättvise män i landet bestämma, dock så, att han alltid skall hafva halfva riket. Det tyckes mig troligt, om jag får hjelp af rättänkandes ord, att Harald antager detta, och det blir då sämja mellan eder”. Men då svarade Magnus: ”detta vill icke jag, ty hvad gagnar det väl, att vi i höst vunno allt riket under oss, om vi nu skola stycka det. Gifven oss ett annat råd”. Då svarade Sigurd Sigurdsson: ”det synes mig, herre, som om ländemännen dine, som i höst bådo dig om hemlof, nu sitta hemma och icke vilja komma till dig. Du gjorde mycket mot mitt råd, när du skingrade mängden, som vi hade, ty jag anade, att Harald skulle återkomma till Viken, så snart han sporde landet vara höfdingelöst. Det finnes ett annat råd, som icke är godt, men som kanske lyckas. Sänd dine gäster och andre med dem, att dräpa de ländemän, som nu icke vilja låta sig röras af din nöd, och gif deras egor åt andre, som äro pålitlige, äfven om de äro obetydlige. Kör så upp folket, tag onde män lika väl som gode. Far sedan mot Harald med den här, som du fått, och strid”. Konungen svarade: ”illa omtyckt torde det blifva, om jag dräper stormän och upphöjer obetydlige; sådane blifva sedan ofta lika opålitlige och ordningen i landet försämras. Jag vill höra ännu flera råd af dig”. Sigurd genmälte: ”det är svårt för mig att råda, när du icke vill förlikas och icke strida. Far då till Trondhem, der vi hafva den största landsstyrkan, tag under vägen allt folk du får; kanske tröttna då Elfgrimarne att förfölja oss”. Konungen svarade: ”icke vill jag fly för dem, som vi fördrefvo i sommar. Gif bättre råd”. Då stod Sigurd upp, redde sig att gå bort och sade: ”jag vill då gifva dig det råd, som jag ser att du vill hafva och fullborda. Sitt här i Bergen, till dess Harald kommer hit med en väldig här; då lorden J få smaka antingen död eller skam”. Sigurd deltog icke längre i samtalet.

6. Konung Harald kom östan med en stor här. Denne vintern [1135] kallades mogevintern 5). Julafton kom han till Bergen och lade hären i Florevåga, ty han ville icke strida om julen för helgens skuld.
KONUNG MAGNUS FÅNGEN I BERGEN. OCH BLÄNDAD. BISKOP REINALD HÄNGD.

Konung Magnus rustade sig i byn. Ute på Holm uppförde han en valslunga [kastmaschin| och lade jernkedjor tvärt öfver viken, från konungsgården till Munkabryggan på Nordnäs. Han lät äfven smida härsporrar [fotanglar] och strö öfver Jonsvallarne; endast tre dagar under julen höllos helige, så att man icke smidde. Julens utgångsdag lät Harald blåsa till affärd; nio hundraden män hade samlats till honom under julen.

7. Konung Harald lofvade, för att få seger, den helge konung Olof, att bygga der i byn en Olofskyrka på egen bekostnad. Magnus stälde upp sin fylking ute på kristkyrkogården, men Harald rodde först till Nordnäs. När Magnus såg det, vände han inåt byn, in i Vågbottnen. När de då drogo in genom gatan, lupo månge bymän in i gårdarne till sina hemvist, och de som gingo öfver slätten, sprungo på fotanglarne. Magnus fick sedan se, att Harald hade med all sin här rott öfver till Hägravik och der gått upp på en backe ofvanför byn; han gick då åter ut efter gatan, men dervid flydde folket ifrån honom, någre upp i fjället, andre till Nunnesäter, andre in i kyrkor eller till andra gömställen. Han gick då upp på sitt skepp, men dermed kunde han icke fara bort, ty jernkedjorna hindrade utanför. Få voro de, som följde konungen, och de kunde derföre ingenting uträtta. Så säger Enar Skuleson i Haraldsdråpan:

Stängdes viken – en vecka
var ej möjligt undan
för hafvets hå-tjurar
hålla – der vid Bergent 6).

Litet senare kommo Haralds män ut på skeppen, och konung Magnus vard fången. Han satt bak i förrummet på högsäteskistan jämte sin morbroder Håkan fök, en vän man, som dock icke ansågs klok. Ivar Assursson och månge andre hans vänner togos då till fångar, men någre dråpos genast.

8. Konung Harald hade då öfverläggningar med sine rådgifvare, och de kommo till det slut, att de skulle taga Magnus så från riket, att han icke derefter kunde anses som konung.

Han lemnades då i händerna på konungens trälar att stympas; de stucko ut hans ögon, höggo af honom den ene foten och till sist kastrerade de honom. Ivar Assursson gjordes blind, och Håkan fök dödades. Efter detta lades allt land under Haralds välde. Man letade då ifrigt efter dem, som hade varit konung Magni vänner, och dem som bäst Idinde, hvar hans skattgömma och dyrgripar funnos. Det helga korset hade Magnus haft med sig allt sedan striden vid Förelef och han ville nu icke säga, hvar det fans. Biskop i Stavanger var Reinald, en engelsk man, som sades vara mycket sniken; han var god vän till konung Magnus, och det tycktes derföre troligt, att han fått i sin vård många dyrbarheter. Man sände då efter honom till Bergen och beskylde honom härför, men han nekade och erböd sig till renhetsbevis. Men konung Harald ville icke detta, utan ålade biskopen att betala sig femton marker guld. Biskopen sade sig icke vilja göra sin stol så fattig, hellre ville han mista sitt lif. Derefter hängdes biskop Reinald ute på Holmen bredvid valslungan. När han gick till galgen, skakade han af foten sin stöfvel och sade med en ed: ”icke vet jag af mera konung Magni gods än det som är der i stöfveln”. Och deri var en guldring. Biskop Reinald jordades i Mikaelskyrkan på Nordnäs, och denna gerning tadlades mycket. Sedan var Harald ensam konung öfver Norge så länge han lefde.

9. Fem vintrar efter konung Sigurds död [1135] skedde stora tidender i Konungahälla. Der voro då syslomän Guttorm, en son af Harald flätte, och Sämund husfröja, som var gift med Ingeborg, en dotter af presten Anders Brunsson. Deras söner voro Paul flip och Gunne fis, och dessutom hade Sämund en oäkta son Åsmund. Anders Brunsson var en mycket märkelig man och sjöng i korskyrkan; hans hustru hette Solveg. Hos dem uppfostrades Jon Loftsson 7), som då var elfva vintrar gammal, och hans fader presten Loft Sämundsson var äfven der. Presten Anders och Solvegs dotter Helga var gift med Enar.

Det hände i Konungahälla, söndagsnatten näst efter Påskveckan, att det blef ett sådant gny på gatorna i hele byn som när konungen far med all sin hird, och hundarne tjöto så, att man icke kunde hålla dem inne, utan de rusade ut.

KONGHÄLL ANFALLES AF VENDERNE.

Men så snart de kommit ut, vordo de alle galne och beto allt som kom i deras väg, både menniskor och boskap, och allt som blef bitet, så att bloden kom fram, fingo yrsel, och alla hafvande qvinnor födde sina barn och kommo i yrsel. Detta hände nästan hvarje natt ifrån Påsk till Himmelfärdsdag. Man räddes mycket för dessa under, månge foro bort och sålde sine gårdar, foro i häradet [landsbygden] eller till andra köpstäder. Alle de klokaste funno detta synnerligen märkligt och fruktade, med rätta, att det skulle bebåda stora händelser för framtiden. Hvita söndag [Pingstdagen] talade presten Anders långt och väl och till sist vände han sig till bymännens vånda, bad folket stärka sitt mod och icke öfvergifva denna sköna staden, heldre taga vara på sig, vara försigtiga och akta sig för allt det som kunde komma vid dem, för eld och ofrid, samt bedja Gud om miskund.

10. Från byn foro då tretton bördingar på väg till Bergen, och sjönko elfva med män, gods och allt, den tolfte strandade, folket räddades, men godset förgicks. Då for Loft prest till Bergen med allt sitt och kom lyckligt fram. Larsvakodag [den 10 Augusti] var det, som bördingarne sjönko. Både Erik Danakonung och erkebiskop Assur sände till Konungahälla och bådo, att man skulle taga sig till vara, ty Venderne hade en stor här ute, härjade vida hos de kristne och hade alltid seger. Men bymännen fäste sig icke mycket härvid, försummade och glömde det allt mer, ju längre det led från den skräck, som de hade haft.

Larsvakodag, då det talades vid högmessan, kom Vendakonungen Rettibur till Konungahälla med halfsjette hundrade Vendasnäckor, med 44 män och två hästar på hvar snäcka. Konungen hade en systerson Dunimiz; en höfdinge, som rådde för mycket folk, hette Unibur. Desse två höfdingar rodde med en del af hären uppför den östra elfgrenen förbi Hisingen och kommo sålunda ned mot byn, under det en del af hären gick uppför den venstre grenen mot byn. De lade i land vid pålverket och släppte der upp de beridne, som redo öfver Brattsås och så upp förbi byn. Enar, Anders måg, bragte dessa tidender till kastalakyrkan, der allt byfolket bivistade högmessan; presten Anders talade, när han kom.

Enar sade då folket, att en här kom mot byn med en mängd härskepp och att någre redo ned öfver Brattsås. Då sade månge, att det månde vara Erik Danakonung; af honom kunde de vänta frid. Men allt folket lopp dock ned i byn till sin egendom, man väpnade sig och gick ned till bryggorna; då Håg man genast, att det var ofrid och en oöfvervinnelig här. Nio österfärds-skepp lågo vid bryggorna, tillhöriga köpmän. Venderne styrde först mot dem och stridde med köpmännen, som väpnade sig och försvarade sig länge och väl. Det blef en hård strid, innan de öfvervunnos; Venderne förlorade derunder halftannat hundrade skepp med all besättning. När striden var som hetast, stodo bymännen på bryggorna och sköto på hedningarne. Men när striden aftog, flydde folket upp i byn och sedan till kastalen med sine dyrgripar och allt gods, som de kunde taga med sig. Solveg och hennes döttrar samt tvenne andra qvinnor gingo upp åt land. När Venderne hade vunnit köpskeppen, gingo de i land och ransakade sin här, då de funno, hvilken skada de hade lidit. Någre sprungo då upp i byn, andre till köpskeppen, och de togo allt hvad de ville hafva med sig. Dernäst lade de eld i byn och brände honom i grund jämte skeppen, hvarefter de vände sig med all sin makt mot kastalen och redde sig till anfall.

11. Konung Rettibur tillböd dem, som voro i kastalen, att gå ut med lif, vapen, kläder och guld, men de ropade allesamman emot, gingo ut på borgen, någre sköto, andre kastade stenar eller störar. Striden vard het med manspillan å ömse sidor, mest dock på Vendernes. Emellertid kom Solveg upp till byn Solberga och sade hvad som händt. Man skar då upp härarv och sände till Skurbaga, der månge menniskor voro församlade till ett sammanskottsöl. En bonde, Alve stormun, sprang då genast upp, tog sin hjelm och sköld samt en stor yxa i handen, sägande: ”upp, gode män, tagen era vapen och hjelpen bymännen. Skamligt skulle hvar och en finna det, om vi sute här och drucke öl, under det modige män våga sitt lif nere i byn för vår skuld”. Månge gjorde invändningar, sägande, att de skulle förderfva sig, utan att gifvit byfolket någon hjelp. Då sprang Alve upp och sade: ”om än alle andre dröja qvar, skall jag gå ensam, och mista skola hedningarne för mig en eller två, innan jag faller”.

KONGHÄLL FÖRSTÖRES AF VENDERNE.

Han skyndade ned mot byn, och folket följde efter för att se, hur han gick, samt om de kunde gifva någon hjelp. När han kom så nära kastalen, att hedningarne sågo honom, lupo åtta fullväpnade män emot honom och omringade honom, när de möttes. Alve lyfte yxan och stötte främre hörnet mot halsen på den, som stod bakom, så att han skar sönder käken och strupen, och mannen föll baklänges. Då högg han framåt med yxan i hufvudet på en annan och klöf honom ned till axlarne. Sedan angreps han, men drap ännu två, och vard sjelf mycket sårad. De fyra, som voro qvar, flydde då. Alve sprang efter dem, de kommo till ett dike, två hedningar hoppade i, dem drap Alve, men fastnade då sjelf i diket. Af de åtta kommo allenast två undan. De män, som hade följt efter Alve, förde honom tillbaka till Skurbaga, der han läktes. Man säger, att manligare har ingen förhållit sig. Två ländemän, Sigurd Gyrdsson, Filips broder, och Sigard kommo med sex hundraden män till Skurbaga. Sigurd vände om med fyra hundraden, han aktades sedan föga och dog kort derefter. Men Sigard drog med de tvenne hundraden till byn, der han stridde mot hedningarne och föll der med allt sitt folk.

Venderne anföllo nu kastalen; konungen och styrmännen stodo utanför striden. På ett ställe, der Venderne stodo, var en man, som sköt med båge och fälde en man med hvar pil; två män stodo framför honom och skyddade honom med sköldarne. Då sade Sämund till sin son Åsmund, att de skulle båda på en gång skjuta på skytten: ”jag skjuter på honom, som bär skölden”. Han gjorde så, men mannen sköt skölden för sig. Då sköt Åsmund mellan sköldarne, pilen gick in i skyttens panna och ut i nacken; han föll då död ned. När Venderne sågo det, tjöto de som hundar eller vargar.

Konung Rettibur lät då ropa till dem och bjuda dem grid, men de afslogo, hvarpå hedningarne gjorde ett hårdt anfall. En heden man gick så nära till kastaleporten, att han gaf ett svärdstygn åt mannen, som stod innanför, men man kastade då öfver honom spjutvapen och stenar. Han var väl utan skydd, men så trollkunnig, att inga vapen beto på honom. Då tog Anders prest vigd eld, signade honom, skar tunder, lade i elden och satte på en piludd, som han lemnade till Åsmund. Denne sköt nu på den trollkunnige mannen, och skottet bet så väl, att han föll död till jorden. Då uppgåfvo hedningarne onda läten som förr, tjöto och skälde.

Då gick allt folket till konungen, som de kristne trodde, för att rådslå, om de skulle draga sig undan. Men då förstod en tolk, som kunde vendiska, hvad höfdingen Unibur sade: ”detta folket är det förtretligt och svårt att strida med. Om vi än skulle taga allt det gods, som här är, ville vi väl gifva till lika mycket, om vi icke hade kommit hit; så mycket folk och så mån ge höfdingar hafva vi mist. Men först i dag, när vi stridde mot kastalen, försvarade de sig med skott och spjut, dernäst kastade de sten mot oss, men nu slå de oss med käppar som hundar. Deraf kan jag se, att deras hjelpmedel börja tryta; vi skola derföre åter försöka dem med ett häftigt anfall”. Det var verkligen som han sade, att då sköto de med störar, ty i början hade de ovarsamt kastat bort sina skjutvapen och stenar. När så de kristne sågo, att störmängden minskades, höggo de hvar stör i tu. De hedne anföllo då åter häftigt och hvilade sig emellan. Man var nu på båda sidor trött och sårad. Under en hvila lät konungen äter bjuda dem grid; de skulle få taga med sig vapen, kläder och hvad de sjelfve kunde bära ut ur kastalen. Sämund husfröja var fallen, och de efterlefvande beslöto då, att gifva kastalen och sig sjelfva i hedningarnes våld. Men det var det oklokaste råd, ty hedningarne höllo icke sina löften, utan togo alla menniskor, karlar, qvinnor och barn, dråpo månge, sårade, unge och sådane, som de hade svårt att föra med sig. De togo allt gods, som fans i kastalen, gingo in i korskyrkan och togo all hennes skrud. Anders prest gaf konung Rettibur en silfverbelagd och förgyld stafyxa och hans systerson Dunimiz ett fingerguld. Deraf trodde de sig förstå, att han hade något att säga på stället, och aktade honom mer än de andre. De togo det helga korset och taflan, som var framför altaret, hvilken konung Sigurd hade låtit göra i Grekland och haft till Norge; henne lade de ned på trappan framför altaret. Sedan gingo de ut ur kyrkan. Då sade konungen: ”detta hus har blifvit smyckadt med mycken kärlek till den Gud, som eger det.

KONGHÄLLS FÖRSTÖRING.

Men det synes mig, som om man föga aktat stället och huset, ty jag finner, att Gud är vred på dem, som vårda det”. Konung Rettibur gaf Anders prest kyrkan, skrinet, det helga korset, boken, plenariet och fyra klerker, men hedningarne brände kyrkan och alla husen i kastalen. Elden, som de hade tändt i kyrkan, slocknade tvenne gånger; då höggo de ned kyrkan, och då började hon låga innantill och brann som andra hus.

Hedningarne gingo nu till skeppen med bytet och ransakade hären, och när de sågo sin skade, togo de med sig allt folket och fördelade det på skeppen. Anders prest var på konungsskeppet med det helga korset. Då kom en bäfvan öfver hedningarne, ty öfver konungsskeppet kom en så stor hetta, att alle tyckte sig vara nära att brinna. Konungen bad tolken spörja presten, hur det kom sig, och han svarade, att allsmäktig Gud, på hvilken kristne män tro, sände detta, tecken på sin vrede der öfver att de, som icke ville tro på sin skapare, djerfdes hafva i sina händer hans pinas tecken. ”Så stor kraft följer korset, att slika järtecken hafva ofta förr skett öfver hedne män, som haft det i sina händer, ja ibland hafva de varit ännu tydligare”. Konungen satte då lärarne i skeppsbåten och Anders prest bar det helga korset i famnen. De förde båten fram längs skeppet och framför stäfven och sedan bakut längs det andra bordet till lyftingen, sköto sedan bort honom med båtshakar och stötte honom intill bryggan. Följande natt gick Anders prest med korset i bästa omvårdnad, under storm och regn, till Solberga. Konung Rettibur och de qvarlefvande af hans här foro åter till Vendland. Mycket af det folk, som hade tagits i Konungahälla, var sedan länge i träldom i Vendland, men alle de, som lösköptes och återvände till sitt odal i Norge, hade mindre trefnad. Köpstaden i Konungahälla fick sedan aldrig sådan blomstring som förr.

12. Magnus, som var blindad, for sedan till Nidaros, gaf sig i kloster och tog munkkläder; då gafs med honom stora Härnäs på Frosta till klostret.

KONUNG HARALD GILLES GIFMILDHET.                     

Men Harald rådde den följande vintern ensam för landet, ingick förlikning med alle, som det ville, och tog månge, som förut hade varit med Magnus, i sin hird. Enar Skuleson säger, att konung Harald hade tvenne strider i Danmark, den ena vid Hven den andra vid Läsö:

Tunna eggar på osäkre
– arbetsglad korp-munnars
färgare – höldar vid höga
Hven du bloda låtit.

Samt vidare:

Hade du strid vid släta
stranden af Läsö, der vinden,
du Hårs särks färgare hårde,
häftigt märkena skakat 8).

13. Konung Harald gille var den gifmildaste menniska. Det berättas, att i hans dagar kom från Island Magnus Enarsson 9) för att vigas till biskop; konungen var mycket vänlig mot honom och bevisade honom all heder. När nu biskopen skulle fara, och skeppet var färdigt, gick han in i hallen, der konungen satt och drack, helsade honom väl och tog afsked. Konungen tog väl och blidt emot honom. Drottningen satt vid konungens sida. Då sade konungen: ”herr biskop, skall ni fara bort?” Han sade det vara så. Konungen sade: ”icke kommer du i tid, då du infinner dig, medan borden icke äro framme. Nu har jag intet så värderikt att gifva er som jag ville. Hvad kan man gifva biskopen?” Skattvårdarn [fäherden] svarade: ”bortskänkta äro nu, tänker jag, dyrbarheterna”. Konungen sade: ”här fins ju bordkärlet, tag det, biskop; det är värde deruti”. Biskopen tackade honom för hedern. Då sade drottningen: ”far väl och sällt, herr biskop”. Konungen sade då till henne: ”far väl och sällt, herr biskop! när hörde du en gäf qvinna säga så till sin biskop, utan att gifva honom något?” Hon svarade: ”hvad fins väl att gifva, herre?” Konungen svarade: ”jo, hyendet under dig”. Man tog då detta och skar lös pellen, som var mycket dyrbar. När sedan biskopen vände sig för att gå, gaf konungen honom äfven hyendet undan sig, sägande: ”länge hafva de varit tillsammans”. Sedan for biskopen till sin stol på Island.

SIGURD SLEMMES UNGDOM.

Man talade då om, hvad man skulle göra af bordkaret, så att det gagnade konungen bäst. Biskopen sporde om råd, och någre sade, att man skulle sälja det och gifva de fattige värdet. Då sade biskopen: ”jag vill taga ett annat råd. Vi skola göra häraf en kalk för vår kyrka, som jag ville kalla ”Njute han”, och ville jag, att alla helgon, af hvilka helgedomar finnas i denna kyrka, låta honom njuta sin hjelp, när messan sjunges öfver honom”. Kalken förvaras sedan dess vid biskopsstolen i Skålahult, men af pellstyckena, med hvilka hyendena, som konungen skänkte honom, voro öfverdragna, äro nu gjorda föresångskåpor [chorkåpor] i Skålahult. Af detta och af mycket annat, som icke är skrifvet här, kan man märka konung Haralds storsinthet.

14 (13). I Norge uppföddes en man vid namn Sigurd, som sades vara son af presten Adalbrekt. Hans moder Tora var dotter af Saxe i Vik och syster till Sigrid, moder till konung Olof Magnusson och till Kåre konungsbroder, som var gift med Borghild, Dag Elifssons dotter. Deras söner voro Sigurd på Österått och Dag. Sigurds söner voro Jon på Österått, Torsten och Anders döfve. Jon var gift med Sigrid, en syster till konung Inge och hertig Skule. Sigurd sattes i sin barndom till boken, blef klerk och vigdes till djäkne. Men när han var fullkommen i ålder och kraft, var han raskare och starkare än andre, en stor man, i alla idrotter före sine jämnårige och nästan alle andre i Norge. Snart var han mycket öfvermodig och stridslysten, hvarföre han kallades slemmedjäkne. Han var mycket frid och hade fagert, men tunt hår.

Då sade hans moder honom, att Magnus barfot var hans fader, och så snart han rådde sig sjelf, bortlade han prestsederna och for ur landet. Han var länge på färder, och for derunder ut till Jorsala, kom till Jordan och besökte helgedomarne, såsom palmare [pilgrimer] pläga. När han kommit åter, sysselsatte han sig med köpfärder. En vinter vistades han någon tid på Orkenöarna och var hos Harald jarl, när Torkel fostre, Sommarlideson, föll 10).

SIGURD SLEMMES RESOR.

Sigurd vistades äfven hos Skottakonungen David 11), som bevisade honom mycken heder. Sedan for han till Danmark och der bevisade han, såsom han och hans män sedan sade, med [jern]börd, att han var son af konung Magnus; fem biskopar voro närvarande. Ivar Ingemundsson säger i Sigurdsbalken:

Gjorde sanningsrön
om Sköldungs ätt
fem biskopar,
de som främst syntes.
Så vard rönt,
att Magnus var
fader till milde,
mäktige kungen.

Men konung Harald sade, att det hade varit svek och lögn af Danerne.

15 (13). Det berättas om Sigurd slemme, att han var någre vintrar i köpfärder. En vinter var han på Island, hos Torgils Uddeson på Sörby, men icke månge visste, hvem han var. Om hösten, när fåren drefvos i fållor för att slagtas, och de hade dem i händerna, sprang en bagge till Sigurd, liksom sökande hjelp. Sigurd sträckte handen mot djuret, ryckte upp det ur fållan och lät det löpa åt fjällen, sägande: ”icke söka flere hjelp af oss, men du skall ock blifva hulpen”. Om vintern hände, att en qvinna hade stulit, Torgils vard vred och ville straffa henne, men hon sökte skydd hos Sigurd, som satte henne bredvid sig på bänken. Torgils bad honom lemna fram henne och sade, hvad hon gjort, men Sigurd bad om frid för henne: ”hon har sökt skydd hos mig, förlåt henne saken”. Torgils sade, att hon skulle näpsas. När då Sigurd såg, att han icke ville höra hans bön, sprang han upp, drog svärdet och bad honom komma. När Torgils såg, att han ville försvara henne med våld, tyckte han karlen vara väl öfvermodig och undrade, hvem han kunde vara; men han lät qvinnan vara och gaf henne frid. Der voro flere utländingar och Sigurd behandlades med minsta uppmärksamheten. En dag, när han kom i stugan, lekte en östman [norrman] tafvel med en Torgils hemmaman. Östmannen var benägen för prakt och skrytsam.

SIGURD SLEMME ÅTERVÄNDER TILL NORGE, MEN ERKÄNNES ICKE AF HARALD GILLE.

Han bad nu Sigurd råda sig i spelet; han såg och fann honom skola tappa. Hemmamannen hade ondt i foten, en tå var svullen och varade sig. Sigurd satte sig på bänken, tog ett strå och drog det på golfvet framför två kattungar, som sprungo der, till dess de kommo på mannens fot. Han spratt till och ropade, men taflet föll omkull. Och derpå tvistade de om hvilken hade vunnit. Detta anföres som ett bevis på Sigurds list. Ingen visste, att han var lärd, förrän tvättdagen [lördagen] före påsk, då han sjöng öfver vattnet. Ju längre han var der, desto mera aktades han. Innan de skildes näste sommar, sade Sigurd, att Torgils skulle i förtrolighet sända till Sigurd slemme. Torgils sade: ”är du hans nära frände?” Han svarade: ”jag är Sigurd slemmedjäkne, son af konung Magnus barfot”. Sedan for han bort.

16 (14). När Harald hade varit konung i Norge sex vintrar [1136], kom Sigurd dit och uppsökte sin broder konung Harald i Bergen, yppade för honom sitt fäderne och bad honom erkänna frändskapen. Konungen gaf icke på länge något bestämdt svar, utan bar fram det för sine vänner och öfverlade med dem. På deras inrådan väckte han då åtal mot Sigurd för det han hade varit med vid Torkel fostres aflifvande i vestern. Torkel hade följt Harald, när han första gången kom till Norge, och hade alltid varit hans godo vän 12). Man tog upp detta mål med sådan ifver, att det gjordes till dödssak för Sigurd, och med ländemännens råd gingo sent en qväll någre gäster dit der Sigurd var, kallade honom med sig och rodde bort ur byn med honom på en skuta i söder till Nordnäs. Sigurd satt på kistan och öfvertänkte sin ställning, ty han misstänkte svek. Han hade blå byxor, skjorta och en mantel med remmar till öfverplagg. Han såg ned framför sig och höll på mantelsbanden, än lyftande dem öfver hufvudet, än dragande ned dem. När de kommit midt för näset, voro de glade och druckne, rodde häftigt och tänkte sig föga före. Då stod Sigurd upp och gick fram till bordet [relingen]; två män, som voro satte att vakta honom, stodo ock upp och följde honom, fattade båda i manteln och höllo upp denne såsom man gör med stormän. Men som han misstänkte, att de höllo i flera af hans kläder, fattade han i dem begge och störtade sig i sjön med dem; skutan sköt långt fram, det gick sent för folket att vända, och det dröjde länge innan de fingo upp sine män. Men Sigurd simmade så hastigt undan, att han var förr uppe i land, än de hunnit vända skeppet efter honom. Han var mycket fotsnabb och skyndade upp åt land; konungsmännen letade efter honom hela natten utan att firma honom. Han lade sig i en bergsskrefva. Der frös han, drog af sig byxorna, skar ett hål i bakdelen och drog dem på sig, så att händerna kommo ut 13). På det sättet räddade han sitt lif. Konungsmännen vände om och kunde icke dölja sin ofärd.

17 (15). Sigurd trodde sig förstå, att det icke skulle hjelpa honom att uppsöka konung Harald, utan höll sig i gömslen under hösten och början af vintern. I Bergens by var han gömd hos en prest och lade försåt till att skada konung Harald. Månge voro med honom häruti, äfven någre konungens hirdmän och härbergesmän, som förut varit konung Magni hirdmän. De voro ännu i stor kärlek hos konung Harald, så att alltid var någon af dem vid konungens bord. Luciedagen [den 13 December] på qvällen samtalade tvenne män, som suto der, och den ene sade: ”herre, nu hembära vi vår träta till eder att afgöras; vi hafva slagit vad om en ask honung hvar. Jag säger, att du kommer i natt att vara hos drottning Ingrid, din hustru, men han säger, att du skall vara hos Tora Guthormsdotter”. Konungen svarade leende och utan aning om det svek, som låg under frågan: ”icke vinner du vadet”. Deraf trodde de sig förstå, hvar konungen var att söka den natten; men hufvudvakt hölls framför drottningens härberge, der de fleste trodde konungen vara.

18 (16). Sigurd slemmedjäkne och någre andre kommo till härberget, der konungen sof, bröto upp dörren och gingo in med dragna svärd. Ivar Kolbensson anföll konungen först.

HARALD GILLE MÖRDAS.

Denne hade lagt sig drucken och sof så hårdt, att han icke vaknade, förr än de slogo till honom, och han sade då i sitt oförstånd: ”illa gör du åt mig, Tora”. Hon sprang då upp sägande: ”de gå illa åt dig, som vilja dig värre än jag”, Konung Harald miste der sitt lif 14). Sigurd gick bort med de sine och kallade till sig alle dem, som lofvat följa honom, om han kunde få konung Harald af lifvet. De gingo nu till en skuta, satte sig till årorna och rodde ut på viken under konungsgården; dagen började då gry. Sigurd stod nu upp och talade till dem, som stodo på konungsbryggorna, till kännagifvande Haralds död och bedjande, att de ville taga, honom till konung, såsom hans börd var. Då strömmade många menniskor ned ur kungsgården och svarade alle som med en mun, att aldrig skulle de hembära lydnad och tjenst åt den man, som dräpt sin egen broder; ”och är han icke din broder, då har du ingen rätt att vara konung”. De slogo samman sina vapen och dömde dem alle utlagar och fredlöse. Man blåste i konungsluren och kallade samman ländemän och hirdmän. Sigurd och hans män funno det då vara rådligast att draga sig undan. Han for till Nord-Hördaland och höll ting med bönderne, som gingo under honom och gåfvo honom konungsnamn. Sedan for han in i Sogn, höll ting med bönderne och togs äfven der till konung, sedan ut till Fjärdarne, der man likaledes tog väl emot honom. Ivar Ingemundsson säger:

Togo vid milde
Magnus-sonen
Hördar och Sygner,
när Harald var fallen.
Svuro sig månge
män å tinget
till budlungs-sonen
i broders stad.

Konung Harald jordades i den gamla kristkyrkan.


FOTNOTER:

1) Knut lavard mördades i Haraldsteds skog nära Ringsted den 7 Januari 1131.

2) Valen, de fallne. Vallen, slätten.

3) Erik emune, Knut lavards broder, regerade 1131-1137.

4) Sigars oväns, Hagbards, skade-träd, galgen.

5) I anledning af de mogar (hopar) som voro samlade.

6) Hafvets hå-tjurar, årtulls-tjurar, skeppen.

7) Jfr Snorres lefnadsteckning i delen I.

8) Hårs (Odins) särk, brynjan.

9) Biskop 1133-1148.

10) Orkenöjarlarne Paul och Harald Håkanssöner lågo i strid med hvarandra. Sigurd slöt sig till den senare och var med i hans härfärd, när Pauls vän Torkel Sommarlideson dödades. Torkel var svåger till Håkan jarls farbroder.

11) David var konung 1124-1153.

12) Om de chronologiska invändningar, som måste göras mot detta påstående, se Munch 2:dra delen s. 775.

13) Armarne stack han i byxbenen, hufvudet genom det för tillfallet skurna hålet.

14) Natten efter den 13 December 1136, d.v.s. efter den gamla tideräkningen vintern 1137.


NÄSTA KAPITEL: Inge Haraldssons och hans bröders Saga.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s