Olika ämnen

Håkan Godes Saga. (Ett avsnitt ur Konungaboken, av Snorre Sturleson)

Håkan Godes Saga är ett avsnitt ur:

KONUNGA-BOKEN eller SAGOR OM YNGLINGARNE OCH NORGES KONUNGAR INTILL ÅR 1177, av Snorre Sturleson.


6-hakan-godes-saga-txt
INLEDNING.

Håkan Godes Saga.

Ännu äro uppgifterna knappa, hvadan Snorre icke kan lemna en jämnt fortlöpande framställning af Norges historia. Islands landnamstid var slutad och Isländingarne synas icke flitigt hafva besökt Norge under Håkans tid. De isländska sagorna innehålla derföre om honom icke mycket. Ett lysande undantag utgör dock Egilssagan, hvars hjelte mer än en gång stod i nära beröring med såväl Erik blodyx som med Håkan.

Om den förres femåriga regering har Snorre ingen egen saga. Folket synes icke hafva älskat honom, ehuru han icke saknade trogne anhängare. Gunhild, hans gemål, som tager vår uppmärksamhet mera i anspråk, då vi återfinna henne i nästa saga, utöfvade på honom ett olyckligt inflytande, hvaraf tydliga spår skönjas t.ex. i Egilssagan (jfr dess kap. 57 och 62-64). Erik blef konung tre år före fadrens död, lemnade Norge år 935 – i den händelse 933 är Haralds dödsår – och dog 941. Om dödsåret finnas närmare uppgifter längre fram. I slutet af denna inledning meddelar jag ur Fagrskinna så mycket som bevarats af det qväde, hvilket Gunhild lät sjunga öfver sin fallne make. Det är ett af den gamla nordiska litteraturens allrabästa – om det qvads af en Isländing eller Norrman, vet man icke – och förtjenar särskildt en plats här, för att jemföras med det qväde om Håkan, som afslutar sagan, hvilket enligt Fagrskinna (kap. 33) hade just Eriksmål till sin förebild.

Sagan skildrar endast episoder ur Håkans lif: början af hans konungsdöme, striderna med Erik (och dennes följande öden), fejden med Danmark, lagstiftningen, Jämtlands och närliggande landskaps bebyggande. Först från kap. 15 finner man en fortlöpande framställning. Konungens bemödande att införa kristendomen och striderna med Erikssönerne fylla kap. 15-32.

INLEDNING.

Andra bearbetningar af konung Håkans saga hafva vi i Fagrskinna (kap. 25-34) och Ágrip, båda oberoende af Snorre, båda felaktiga, i Historia Norvegiæ, och hos Tjodrek (kap. IV). Derjemte kan man nämna Saxos skildring af Håkans sista strid uti den tionde boken af hans Danmarks-historia. Den utförligare bearbetningen af Olof Trygvasons saga har upptagit nästan hela Håkan godes saga, slutet dock endast i sammandrag. Den utförligare bearbetningen af Snorres saga om Olof den helige har upptagit mindre, men allt nästan ordagrant. Sagorna om Egil, Laxdalborne, Kormak, Gisle Sursson, Hallfred, Floamännen och Viga-Glum omtala, mer eller mindre, konung Håkan, likaså Landnáma.

Sagans tideräkning beror af det årtal, som utsattes för konung Harald hårfagers död. Om han dog 933, kom Håkan till Norge 934 och regerade sedan i 26 år, men dessa kunna antingen räknas från 934, då Tronderne togo honom till konung, eller från 935, då han hyllades i sydöstra Norge. I förra fallet blir dödsåret 960 (Vigfússon), i det senare 961 (Munch). Hvilketdera är det rätta är icke godt att afgöra; mest synes dock tala för det tidigare året. De få tidsbestämmelser, man i öfrigt kan göra, återfinnas i noterna, hvar på sitt ställe.

De skalder, som af Snorre citeras – och andre hemulsmän nämner han icke – äro konung Håkans vänner Gutorm sindre och Övind Finnsson, skaldespillaren, Harald gråfälls skald Glum Gerason, Sigurd jarls skald Kormak Agmundsson samt Tord Sjöreksson. Den förut åberopade skaldeförteckningen nämner såsom Erik blodyxes skalder Egil skallegrimsson och Glum, såsom Håkans Gutorm och Övind. Af Egil finnas många och goda qväden i hans saga.

ERIKSMÅL.

Qvädet om konung Erik blodyx lyder i öfversättning så:

ODIN.

Hvad är det för dröm?
jag tyckte mig litet för dagen
Valhall rödja
för vägen skara,
jag väckte enhärjar,
bad dem upp att stiga,
bänkar att strö,
bord-kar att rena,
valkyrjor att vin bära,
som om en vise [konung] komme.
Hit ur verlden väntar jag höldar [män],
någre gäfve,
så är mig gladt hjertat.

Hvad brakar der, Brage,
som tusenden bäfvade
eller mäktiga massor?

BRAGE.

– Braka alla bänktiljor
som om Balder komme
åter i Odins sal.

ODIN.

Ovist tala
skall du, ädle Brage,
fast du annars väl vet.
För Erik det dånar,
som här mån in komma,
hjelten i Odins hall.

Sigmund och Sinfjätle,
resen er snarligen
och gången mot gramen;
in du bjud,
om Erik det är,
honom nu jag väntar med visshet.

SIGMUND.

Hvi väntar du Erik
mer än andre konungar?

ODIN.

Ty i månget rike
han har klingan rödgjort
och blodigt svärd burit.

SIGMUND.

Hvi tog du honom då segern,
när han dig syntes god vara?

ODIN.

Ty ovisst är att veta,
ulfven den gråe ser
å gudars krets.

SIGMUND.

Hell dig nu, Erik,
välkommen här är du
och gå i salen, store.
Det vill jag dig fråga,
hvad följa dig för
kungar ur kamphvimlet?

ERIK.

Konungarne äro fem,
känna du skall deras namn,
jag är den sjette sjelf.

HÅKAN ETELSTANSFOSTRE KONUNG.

1. Håkan Etelstansfostre sporde i England sin fader konung Haralds död [934]. Han redde sig då genast till färd; konung Etelstan gaf honom folk och goda skepp och redde hans färd på det präktigaste. Då Håkan om hösten kom till Norge, sporde han sine bröders fall samt att konung Erik var i Viken. Han seglade då till Sigurd Ladejarl i Trondhem, Norges visaste man, och vard väl mottagen af honom. De slöto förbund, Håkan lofvade honom stort välde, om han blefve konung. De stämde nu ett stort ting 1) och der talade Sigurd jarl å Håkans vägnar och böd honom åt bönderne till konung. Derefter stod Håkan sjelf upp och talade. Sade då två och två sinsemellan, att Harald hårfager var vorden ung igen och hade kommit till dem. Håkan började med att bedja bönderne taga mot honom, gifva honom konungsnamn och följe samt hjelp att behålla konungsdömet. Deremot erböd han sig att göra alle bönder odalborne och gifva åborne igen deras odal. Härvid vard ett stort buller, hela bondehopen skriade och ropade, att de ville taga honom till konung, och så skedde, att Tronderne togo Håkan till konung öfver hela landet 2). Han var då femton vintrar. Håkan tog sig genast hird och for omkring i landet.
FÄRD TILL UPPLANDEN OCH VIKEN.

I Upplanden spordes de tidender, att Tronderne hade tagit sig en konung, som var i allt lik Harald hårfager, blott med den skilnad, att Harald hade gjort allt folket i landet till trälar, men denne Håkan ville hvar man väl och böd att återgifva bönderne deras odal, som konung Harald hade tagit ifrån dem. Vid dessa tidender voro alle glade och berättade det för hvarandra, så att underrättelsen flög som eld i vissnadt gräs ända till landsändan i öster. Månge bönder begåfvo sig från Upplanden till konung Håkan, somlige sände män, andre skickade bud och järtecken, alle ville de blifva hans män. Konungen mottog detta med tacksamhet.

2. I början af vintern [935] drog konung Håkan till Upplanden och stämde ting, till hvilka kommo alle, som det kunde, och vard han då tagen till konung å alla tingen. Sedan for han i öster till Viken. Der kommo till honom hans brorsöner Trygve och Gudröd och månge andre, som uppräknade allt ondt, de lidit af hans broder Erik. Erik blef allt mindre omtyckt, ju mer alle fingo kärlek till Håkan och kände större frimodighet att tala efter behag. Konung Håkan gaf konungsnamn åt Trygve och Gudröd och det rike, som konung Harald hade gifvit deras fäder; Trygve fick Ranrike och Vingelmark, Gudröd Vestfold. Men eftersom de voro unge och barnslige, satte han gäfve och kloke män att med dem styra landet. Han gaf dem land med samma vilkor, som förr var vanligt, att de skulle hafva hälften af skatter och skylder och han den andra hälften. När våren kom, for konung Håkan den öfre vägen genom Upplanden upp till Trondhem.

3. Konung Håkan drog, när det vårade, samman en stor här i Trondhem och redde sig skepp. Vikborne hade ock en stor här ute och ärnade möta honom 3). Konung Erik böd ock ut här från midtlandet, men fick icke mycket folk, ty månge stormän drogo sig undan honom och foro till Håkan.
ERIK BLODYX I NORTHUMBERLAND.

Då han derföre icke såg någon möjlighet att stå emot Håkans här, seglade han [935] i vester öfver hafvet med så månge som ville följa, först till Orkenöarne, från hvilka han fick mycket folk med sig. Sedan seglade han söderut till England, och härjade i Skottland öfverallt der han kom till land, äfvensom i norra delen af England. Konung Etelstan sände till honom och böd honom ett rike under sig i England. Han sade, att Eriks fader konung Harald hade varit honom en så kär vän, att han ville tänka på det, när det gällde sonen. Män foro då emellan konungarne och man ingick den öfverenskommelsen, att konung Erik mottog Northumberland som län af konung Etelstan, till att värja det för Daner och andre vikingar. Erik skulle ock låta sig döpas med hustru och barn och alle dem, som hade följt honom dit. Erik mottog denna kost, döptes och antog den rätta tron. Northumberland säges vara femtedelen af England. Han bodde i Jorvik [York] 4), der Lodbroks söner sägas fordom hafva bott. Northumberland var mest bebygdt af Nordmän, sedan Lodbrokssönerne hade vunnit landet. Sedan de förlorat väldet öfver landet, härjades det ofta af Daner och Nordmän. Många namn der i landet äro ock gifna på norrönt mål, Grimsby, Höksflyt 5) och många andra.

4. Konung Erik hade en stor skara omkring sig. De Nordmän, som hade farit med honom, behöll han hos sig och sedan kommo månge hans vänner från Norge 6). Men eftersom hans land var litet, for han jämnt i härnad om somrarne, härjade i Skottland och på Söderöarne, i Irland och Brittland, och samlade så rikedom. Konung Etelstan dog sotdöden, sedan han regerat fjorton vintrar, 8 veckor och tre dagar 7).

ERIKS DÖD.

Efter honom blef hans broder Edmund konung i England och han frågade icke mycket efter Nordmännen. Konung Erik var icke hans vän och det berättades, att konung Edmund månde sätta en annan konung öfver Northumberland. Då konung Erik sporde (det, for han i vesterviking 8) och förde med sig från Orkenöarne Arnkel och Erland, Torf-enars söner. Sedan for han till Söderöarne, der månge vikingar och härkonungar förenade sig med honom. Derpå styrde han med hela hären först till Irland, hvarifrån han medtog allt folk, han fick, och sedan till Brittland, der han härjade. Efter detta seglade han i söder nedanför England och härjade der som annorstädes; öfverallt hvarest han kom, flydde folket. Erik var en djerf stridsman och hade stor här, derföre litade han så väl på sin styrka, att han gick långt inåt landet, härjade och sökte efter invånarne. Konung Edmund hade satt en konung vid namn Olof att värja landet derstädes; han samlade en okuflig här och drog emot Erik. Striden blef hård, månge Engelsmän föllo, men så snart en föll, kommo tre andre i hans stad från landsbygden och mot slutet af dagen vände sig manfallet till Nordmännens sida och blef ganska stort. Till sist den dagen föll konung Erik 9) och fem konungar med honom, Gutorm och hans två söner, Ivar och Hårek, samt Sigurd och Ragnvald, äfvensom Torfenars söner Arnkel och Erland. Nordmännen förlorade månge. De som kommo undan, foro till Northumberland och sade Gunhild och hennes söner dessa tidender [941].

ERIKSSÖNERNE. HÅKAN FÅR HELA NORGE.

5. När de nu visste, att konung Erik var fallen efter att hafva härjat England, förmodade de, att de icke skulle kunna vänta frid der, utan begåfvo sig brådt från Northumberland med alla de skepp, som konung Erik haft. De togo med sig så månge, som ville följa, och mycket egodelar, som de dragit ihop genom skatter i England och delvis fått i härnad. De foro nu till Orkenöarne och stadnade der en tid. Då var Torf-enars son Torfinn hjesseklyfvare jarl derstädes. Eriks söner lade då under sig Orkenöarne och Hjältland, togo skatter derifrån och suto der om vintrarne, men om somrarne foro de i vesterviking, härjande Skottland och Irland. Derom säger Glum Gerason 10):

Färdvane barn-försten
farit hade lyckligt,
strandgångarens styrman,
till skånska landet dädan.
Stridsgnist-slungarn vunnit
rådvan, i Skottland,
sände kämpa-slägter,
svärdfallen här, åt Göt.

Kampgnistan karlavännen
– stor kom Irlandsfolkets
skara å flykten – spridde,
skänkte Hild-falken gamman.
Svärdens eggar i söder
segerlysten i mannablod
Foldens Frö röda
gjorde och fällde kämpar 11).

6. Efter Eriks flykt lade konung Håkan Etelstansfostre under sig hela Norge. Den första vintern [936] drog han vesterut i landet, sedan drog han norrut till Trondhem och satt der. Men derföre att det tycktes föga fredligt, om konung Erik kom vestan öfver hafvet med sin här, satt han med sin här i midtlandet, i Fjärdafylke eller Sogn, i Hördaland eller Rogaland. Öfver all Trondelagen satte han Sigurd Ladejarl med det välde, han hade förut haft och hans fader Håkan under Harald hårfagers tid.

HÅKAN GODE STRIDER I DANMARK.

Men då Håkan hade sport sin broder Eriks fall och att hans söner icke hade hjelp i England, trodde han sig icke behöfva frukta dem mycket, utan for en sommar med sitt följe till Viken 12), som den tiden ofta led mycken skada genom Danernes härjningar. Då desse sporde, att konung Håkan kommit dit med stor här, flydde de alle undan, somlige till Halland, andre, som voro konung Håkan närmare, styrde till hafs och sedan i söder till Jutland. Då konung Håkan märkte det, seglade han efter dem med hela sin här och när han kom till Jutland härjade han. Då landets män varseblefvo det, samlade de en här, för att värja sitt land, och gingo att strida med konung Håkan. Kampen blef hård; Håkan stridde så djerft, att han gick framför märket utan hjelm eller brynja. Han fick seger och dref de flyende långt inåt landet. Gutorm sindre qvad derom i Håkansdråpan:

Med skumstänkta årblad trädde
kungen skeppets blå-stig,
fällde höge herrskarn Jutar
i Mist-knifs-hagelstormen.

Svanglädjarn Odins sedan
skyndsamt jagade flykten,
efter åstundan, höljet
korpvins-älskarns genljöd 13).

7. Sedan styrde konung Håkan sunnan till Seland och sökte efter vikingar. Då han rodde med två snäckor fram i Öresund, fann han der elfva vikingasnäckor och anföll dem genast. Det lyktade så, att han fick seger och afrödde alle vikingaskeppen. Så säger Gutorm sindre:

HÅKAN GODE I DANMARK OCH SVERIGE.

Almregnets elds stormträd
sunnan for med endast
tvenne tingelshästar
till säl-skadans gröna udde,
då alla elfva afrödde
Dana-skeppen allvred
valens stafs sändare,
sedan deraf vidfräjdad 14).

8. Derefter härjade konung Håkan vida på Seland, rånade mycket folk, drap somt, härtog annat, tog stora gälder af andre och ingenstädes fick han motstånd. Så säger Gutorm sindre:

Seland kunde då sedan
stridshäggen under sig lägga
och vendiske valens frälse
vid Skån-öns sida 15).

Sedan for han österut för skånska kusten och härjade allt, tog gälder och skatter af landet och drap alle vikingar, hvar han fann dem, både Daner och Vender. Vidare for han öster för Götaland 16), härjade och fick stora gälder af landet. Så säger Gutorm sindre:

Odins-seglets sköldman
skattlade Götar;
gifmilde guldslösarn
ger-väder hade på färden 17).

TRYGGE OLOFSSON.

Om hösten vände han åter med hären och omätligt byte. Han satt den vintern i Viken 18), för att vara tillhands, om Daner eller Götar gjorde något infall [946].

9. Samma höst kom konung Trygve Olofsson ur vesterviking, efter att hafva härjat i Irland och Skottland. Om våren [946] drog Håkan norrut och satte brorsonen Trygve att värja Viken och taga för sig hvad han kunde i de länder i Danmark, som Håkan sommaren förut hade gjort skattskyldiga. Gutorm sindre säger:

Och örlig-hatts-isens
rödfärgare österut satte
vid Onars ekegröna
dotter uppmuntrarn djerfve,
hvilken förr från Irer
dit med folk kom, idoge
– å svanefältets skider –
Svegdes borgbrytare 19).

10. Konung Harald Gormsson 20) rådde då för Danmark. Honom likade mycket illa, att konung Håkan härjat i hans land, och det berättades, att han ville hämnas. Deraf vard dock icke något så brådt. Men när Gunhild och hennes söner sporde, att det var ofred mellan Danmark och Norge, börja de sin färd från vestern 21).

GUNHILDS SÖNERS I DANMARK.

De gifte konung Eriks dotter Ragnhild med Arnfin 22), Torfinn hjesseklyfvares son, och Torfinn satte sig vid deras bortfärd åter till jarl öfver Orkenöarne. Gamle Eriksson var något äldre än bröderne, men likväl ännu icke fullvuxen. Då Gunhild kom med sine söner till Danmark, drog hon till konung Harald och vard väl mottagen af honom. Harald gaf dem så stora vejtslor i sitt rike, att de kunde väl hålla sig och sine män, och Harald Eriksson tog han till fosterson och knäsatte honom; han uppföddes sedan i Danakonungens hird. Somlige af Eriks söner foro i härnad, så snart de voro gamle nog, och samlade rikedom; de härjade i Österväg. Tidigt voro de fride män och förr mogne i styrka och färdighet än i vinterta. Derom säger Glum Gerason i Gråfällsdråpan:

Under österland fick man
många Gunn-hofs-slag; envålds-
herrskarn, som gaf åt skalder,
gagn vann i striden.

Skidtungor, guldprydda,
gramen lät sjunga,
sände svärdlekens
hjelteskaror till grunden 23).

Eriks söner vände sig då äfven med sin här norrut till Viken och härjade der, men konung Trygve hade här ute emot dem och de hade många strider med skiftande seger. Stundom härjade Eriks söner i Viken, stundom Trygve på Seland och i Halland.

11. Under Håkans regering var god frid bland bönder och köpmän, så att ingen skadade andre eller andres egendom. Äfven var det god äring både af haf och land.

HÅKAN JARL FÖDES. HUNDEN SÖR.

Konung Håkan var mycket glad, målsnäll och hofsam; storklok var han och lade mycken vinn på lagstiftningen. Han stiftade Gulatingslagen med råd af Torlef spake 24), Frostatingslagen med råd af Sigurd jarl och andre kloke Tronder. Hedsäveslagen hade redan Halfdan svarte gifvit, såsom förr är skrifvet 25).

12. Konung Håkan hade julvejtslan i Trondhem, hvilken Sigurd jarl hade tillredt för honom på Lade. Första julnatten födde Berglyt, Sigurd jarls husfröja, ett svenbarn, hvilket konung Håkan dagen derpå vattenöste 26) och gaf det sitt namn. Svennen växte upp, vard sedan en mäktig och gäf man och jarl efter sin fader. Sigurd jarl var konung Håkans käraste vän.

13. Östen Uppländingakonung 27), som någre kalla den store, andre den onde, härjade i Trondhem och lade under sig Önafylke och Sparbyggefylke, öfver hvilka han satte sin son Anund, men Tronderne dråpo honom. Då drog konung Östen andre gången med en här till Trondhem, härjade der vida och lade landet under sig. Han tillfrågade Tronderne, hvilkendera de hellre ville hafva till konung, hans träl Tore faxe eller hunden Sör. De valde hunden, emedan de då hoppades få större sjelfrådighet. De läto sejda i hunden tre mäns vett; han skällde två ord och talade det tredje. Halsband och kedja gjordes honom af guld och silfver och så ofta det var smutsigt, buro hirdmännen honom på sine axlar. Man hade gjort honom ett högsäte och han satt på en hög, som konungar pläga; han bodde på Inre ön, på det ställe, som heter Sörshög 28).
JÄMTLANDS ODLING.

Man berättar, det han omkom derigenom att vargar anföllo hans hjord; hirdmännen eggade honom att värja sin egendom, han gick ned af högen och dit, der vargarne voro, men de refvo honom genast i stycken. Många andra under gjorde konung Östen med Tronderne. I följd af denna härnad och ofred flydde månge höfdingar och mycket folk öfvergaf sin odaljord.

14. Ketil jämte, en son till Anund jarl på Sparabo, drog öster om Kölen och en stor folkmängd med honom; de hade med sig sitt bohag. De rödde markerna och bygde der stora härad, som sedan fingo namnet Jämtaland. Ketils sonson Tore helsing for, i följd af ett dråp, från Jämtaland genom de östra markerna och odlade derbortom; med honom följde ock en stor folkmängd. Deras land kallas Helsingaland och går i öster ända till hafvet. Östra delen utmed hafvet odlade Svearne. Då sedermera konung Harald hårfager rödde riket åt sig, flydde under honom en stor mängd ur landet, Tronder och Nömdalsbor, hvilka odlade landet öster om Jämteland, och någre drogo ända till Helsingeland. Helsingarnes köpfärder gingo till Svitiod och de lydde sjelfve i allt under detta, men Jämtarne voro mycket midt emellan, men ingen gaf akt derpå, förrän konung Håkan gjorde frid och inledde köpfärder till Jämtaland och ingick vänskap med dess stormän. De kommo sedan till honom, lofvade honom lydnad och skatter och blefvo hans män, ty de hörde godt om honom och de ville hellre vara under hans konungsdöme än under Sveakonungens, eftersom de voro komne af nordmannaätt. Håkan gaf dem lag och landsrätt. Sammalunda gjorde alle Helsingar, som voro ättade från norra sidan af kölen 29).

HÅKAN GODE BYGGER KYRKOR.

Konung Håkan och hedendomen.

15. Konung Håkan var vid sin ankomst till Norge god kristen. Men då allt landet der var hedniskt, blotskapen mycken och månge stormän och han tyckte sig behöfva mycken hjelp och allmogens vänskap, beslöt han att hålla sin kristendom hemlig, men höll dock söndagar och fredagsfasta och firandet af de största högtiderna. Han införde i lagen, att man skulle börja julfirandet samma tid som de kristne samt att hvar man då skulle hafva en mäle 30) öl eller annars böta, och hålla heligt så länge julen varade 31). Dessförinnan hölls gillen vid haknatten eller midvintersnatten 32) och firades i tre nätter. Det var Håkans afsigt, att om han stadfästades i landet och när han hade lagt det fullkomligt under sig, skulle han förkunna kristendomen. Till en början lockade han dem, som voro honom kärast, till kristendomen och sådan var hans vänsällhet, att månge läto sig döpas, andre upphörde med bloten. Långa tider satt Håkan i Trondhem, emedan der fanns största landsstyrkan. Men då han tyckte sig hafva fått någre stormäns stöd att upprätthålla kristendomen, sände han till England efter en biskop och andre lärare och då de kommit till Norge, uppenbarade han, att han ville påbjuda kristendomen öfver hela landet, men Mörebor och Römdalsbor hänsköto saken till Tronderne. Konung Håkan lät då viga några kyrkor och tillsatte prester vid dem, men när han kom till Trondhem, kallade han bönderna till tings och böd dem att kristnas. De svarade, att detta mål skulle hänskjutas till Frostatinget och att de ville, att dit skulle man komma från alla de fylken, som äro i Trondalagen; då skulle de svara på detta vanskeliga mål.

16. Sigurd Ladejarl var den störste blotman, liksom hans fader Håkan varit. Sigurd höll å konungens vägnar alla blotvejtslor i Trondalagen. Enligt forntids sed skulle alle bönder, när blot tillstundade, komma till hofvet med de förråd, som de skulle hafva under det vejtslan stod.

BLOTSVEJTSLAN

Der skulle alle hafva öl, äfven slagtades allahanda småboskap och hästar, allt blodet, som man derigenom fick, kallades löt och förvarades i de s.k. lötbollarne; med löttenarne, hvilke voro gjorde som stänkqvastar 33), skulle man rödfärga alle stallarne äfvensom hofvets både yttre och inre väggar, samt stänka på folket; köttet kokades till de församlades undfägnad. Midt på hofvets golf voro eldar, öfver hvilke hängde ketlar, och dryckeshornen skulle bäras omkring elden. Den som gjorde vejtslan och var höfdinge, skulle signa bägaren och all blotmaten. Först drack man Odins full [skål] till seger och sin konung till välde, sedan Njärds och Frös till årsväxt och frid. Dernäst drucko månge Brages skål. Äfven plägade man dricka sino fränders skålar, deras som utmärkt sig, de s.k. minnena. Sigurd jarl var mycket frikostig. Han gjorde något, som beprisades högeligen, nämligen att han gjorde en stor blotvejtsla på Lade helt på egen bekostnad. Derom säger Kormak Ågmimdsson i Sigurdsdråpan 34):

Ingen må askar föra
med sig för Tjasses ättling,
gods-gifvarn ädle,
hit; gudars vejtsla redes.
Hvem af menskor vill med vielt
väggars mäktige tvista
för det vatten-eldens förste
fägnar? Vann gramen smycken 35).

HÅKAN GODE Å FROSTATINGET.

17. Konung Håkan kom till Frostatinget, vid hvilket bönderne i mängd hade infunnit sig. När tinget var satt, talade konungen och sade till en början det vara sin bön och sitt bud till alle bönder och bomän 36), små och store, samt till allt folket, unge som gamle, välmående som fattige, qvinnor som karlar, att alle skulle låta sig kristnas och tro på en gud, Kristus, Marias son, upphöra med alla blot och lemna alla hedniska gudar, hålla hvar sjunde dag helig från allt arbete och fasta hvar sjunde dag. Efter denna konungens framställning började bönderne högeligen knota deröfver att konungen ville taga arbetet ifrån dem, de kunde under sådana förhållanden icke odla landet, och arbetsfolket och trälarne sade, att de kunde icke arbeta, om de icke fingo mat; de sade det var konung Håkans arflyte, liksom hans faders och andra hans fränders, att vara snål på mat, fastän gifmild på guld.

Åsbjörn från Medelhus i Göldal stod upp och svarade konungen så: ”det trodde vi bönder, konung Håkan, då du höll ditt första ting här i Trondhem, då vi hade tagit dig till konung och fått af dig vår odaljord, att vi hade fått himlen i våra händer, men nu veta vi icke, om vi fått frihet eller om du vill ånyo göra oss till trälar på underligt vis, så att vi skola upphöra med den tro, som våre fäder hade före oss och alle våre förfäder, först under brännåldern och nuu under högåldern, hvilke varit mycket gäfvare än vi, och likväl har denna tro varit oss nyttig. Dig hafva vi gifvit så stor kärlek, att vi låtit dig råda med oss för alla lagar och landets rätt. Nu är det vår vilje och böndernes samtycke att hålla de lagar, som du satte oss här på Frostatinget och som vi bejakade; vi vilja alle följa dig och hafva dig till konung, så länge någon af de bönder som här äro, finnes i lifvet, om blott du, konung, vill vara något hofsam och begära af oss endast det vi kunne villfara och som icke är omöjligt. Men om J viljen taga detta mål med sådan hårdhet och handla med oss med makt och öfvervåld, då hafva vi bönder gjort det råd att alle skiljas från dig och taga oss en annan höfdinge, som vill låta oss hafva i frihet den tro, vi vilja.

BLOTSVEJTSLA Å LADE.

Välj nu konung, mellan desse koster [vilkor], innan tinget upplöses.” Härvid ropade bönderne och sade, att de ville så hafva det. Då man åter fått ljud, svarade Sigurd jarl: ”det är konung Håkans vilja att samtycka med eder bönder och att aldrig skilja från sig er vänskap.” Bönderne säga sig vilja, att Håkan, såsom hans fader, blotade dem till äring och frid, hvarpå knotet upphör och tinget upplöses. Sedan föreställde Sigurd jarl konungen, att han aldrig skulle underlåta att göra böndernes vilje, ”annat duger icke, såsom J sjelf kunnen höra, detta vara höfdingarnes bestämde vilje och dermed hela folkets. Vi skola, konung, finna något godt råd härför.” Härom kommo konungen och jarlen öfverens 37).

18. Om hösten vid vinternätterna var det blotvejtsla på Lade, dit konungen kom. Förut hade det alltid varit hans vane, om han befann sig der blot höllos, att äta med någre få i ett litet hus, men bönderne anmärkte derpå att han icke satt i sitt högsäte, då folkets glädje var störst. Jarlen sade då, att han icke skulle göra så, och konungen satt nu i sitt högsäte. Då den förste skålen var iskänkt, talade Sigurd jarl deröfver, signade den åt Odin och drack konungen till ur hornet. Konungen mottog det och gjorde deröfver korstecknet. Då sade Kår från Gryting: ”hvi gör konungen nu så? vill han ännu icke blota?” Sigurd jarl svarade: ”konungen gör som alle de, hvilke tro på egen makt och styrka, han signar hornet åt Tor; det var hammarsmärket 38) han gjorde, innan han drack”. Sedan var lugnt den qvällen. Dagen derefter, då man gick till bords, yrkade bönderne, att konungen skulle äta af hästköttet, hvilket konungen för ingen mon ville. Då bådo de honom dricka spaden, men ej heller det ville han.

HÅKAN GODE Å JULVEJTSLA.

Då bådo de honom äta flottet, men han ville icke. Då redde man sig till att anfalla honom. Sigurd jarl ville förlika och bad dem upphöra med stormen, konungen bad han gapa öfver kettilhanken, som var betäckt af imman från hästköttet. Konungen gick då fram, lindade en linneduk om hanken och gapade deröfver. Sedan gick han åter till högsätet och ingen var nöjd.

19. Senare under vintern hade man gjort julvejtsian åt konungen inne på Möre. När julen led, sammankommo de åtta höfdingar, som mest rådde för bloten i hela Trondelagen, af Ut-Tronderne Kår från Grytinge, Åsbjörn från Medelhus, Torberg från Varnäs och Orm från Lyxa, samt af In-Tronderne: Botolf från Alveshög, Narfve från Staf i Veradal, Trond haka från Egg, Tore skägg från Husaby på Inre ön. Desse åtta förbundo sig dertill, att de fyra Ut-Tronderne skulle öda kristendomen, under det de fyra In-Tronderne skulle nödga konungen att blota. Ut-Tronderna foro med fyra skepp ned till Möre, dråpo tre prester och brände tre kyrkor; sedan vände de om.

Då konung Håkan och Sigurd jarl kommit in på Möre med sin här, voro bönderne komne i stor myckenhet. Första vejtsledagen trängde sig bönderne in på konungen med begäran, att han skulle blota, i annat fall hotade de med våld. Sigurd jarl åvägabragte förlikning; konungen åt några bitar af hästlefvern och drack alla minnena som bönderna skänkte i åt honom, utan korstecken. Då vejtslan var slutad, for konungen och jarlen genast ut till Lade; konungen var missnöjd och drog genast med allt sitt följe ur Trondhem, under löfte att en annan gång komma manstarkare, för att betala bönderna för den fiendskap de hade bevisat honom. Sigurd jarl bad konungen icke tillräkna Tronderne detta och sade det icke duga att hota eller härja innanlandsfolk, der landets största styrka är, som i Trondhem. Men konungen var då så vred, att man icke kunde tala vid honom. Han for bort från Trondhem och var vintern och våren [950] nere på Möre, men om sommaren samlade han en här och det sades, att han ämnade med den fara emot Tronderne.

SLAGET VID AGVALDSNÄS.

Striderna med Eriks-sönerne.

20. Då konung Håkan hade stigit ombord med sin stora här, kommo sunnan ur landet de tidender, att Eriks-sönerne kommit från Danmark till Viken och österut vid Sotanäs jagat konung Trygve Olofsson från skeppen, hvarefter de härjat vida i Viken, och hade månge gifvit sig under dem. Nar konungen hörde sådant, tyckte han sig behöfva hjelp och sände bud till Sigurd jarl och andre höfdingar, af hvilka, han kunde vänta understöd, att de skulle komma till honom. Jarlen kom till Håkan med mycket folk och deribland alla de Tronder, som om vintern varit ifrigast att pina konungen till blotande; genom Sigurd jarls bemedling upptogos de alla i förlikning. Sedan for konung Håkan åt söder utmed landet och sporde, när han kommit söder om Stad, att Erikssönerne redan voro i Nord-Agde. De drogo då mot hvarandra och möttes vid Karmt; man lemnade skeppen och slaget stod vid Agvaldsnäs; å ömse sidor var antalet ansenligt och striden blef stor. Konung Håkan trängde fram med styrka; mot honom stod konung Gutorm Eriksson med sin flock. De hade huggstrid, Gutorm föll och hans märke höggs ned; mycket folk föll vid hans sida. Derefter kom flykten i Erikssönernes här, de flydde till skeppen och rodde bort efter stor manspillan. Derom säger Gutorm sindre:

Val-hvimlets ökare lät
vigmånar samman braka
öfver hufvud på handens
väfbullers hjeltar.
Der gick sundens stora
lands Njärd ifrån slagne
nagelns höge månes
sal-eldars milding 39).

SKEPPSREDOR OCH VÅRDKASAR.

Konung Håkan gick ombord och seglade österut efter Gunhildssönerne; både han och de skyndade så mycket de kunde tills de kommo till Öster-Agde, hvarifrån Erikssönerne seglade till hafs och söderut till Jutland [950]. Derom säger Gutorm sindre:

Almsträngens Öges bröder
ofta – väl jag det minnes –
måste röna mäktige
sår-elds Balders makt.
Vatten-brädens strids-sökare
for med snäckor på hafvet
ut, han undan vräkte
Eriks, broderns söner 40).

Sedan for Håkan åter norrut och Erikssönerne vistades lång tid i Danmark.

21. Efter denna strid satte konung Håkan in i lagarne, att allt landet utmed hafvet och så långt in som laxen går indelades i skeppsredor, några i hvart fylke. Det bestämdes då, hur många och hur stora skepp hvart fylke skulle lemna, när allmänningen skulle ut, sedan utländsk här kommit i landet. Med detta utbod följde ock, att man skulle göra vitar [vårdkasar] på höga fjäll, så att man kunde se från en till en annan. Det säges, att på sju nätter for härbudet från den sydligaste vårdkasen till den nordligaste tingshå [tingslag] i Hålogaland 41).

22. Erikssönerne voro mycket i härnad i Östervåg, och stundom härjade de i Norge, såsom förr är skrifvet. Under konung Håkans regeringtid var äringen god i landet, han var mycket vänsäll och friden var god.
ERIKS SÖNER ANFALLA HÅKAN GODE.

Men då han hade varit konung i tjugo vintrar, kommo Erikssönerna från Danmark med stor styrka [954|. De hade mycket folk, som hade följt dem i härnad, men ännu större var Danahären, som konung Harald Gormsson hade gifvit dem. De seglade ut från Vendel, fingo strykande medvind och kommo in till Agde, styrde sedan norrut med landet och seglade dag och natt. Men man satte icke eld på vitarne, ty det var sed att man började dermed längst i öster, men österut hade man icke varsnat deras färd. Dertill kom, att konungen hade lagt hårdt straff på dem, som öfverbevisades om att hafva i otid tändt vitarne. Vikingar med härskepp foro kring utöarne och härjade, och trodde då folket, att det var Erikssönerne; då tände man vitarne och det vard härlopp kring allt landet. Ibland var det Erikssönerne, men de hade ingen Danahär, utan allenast sitt eget följe, och foro de då åter till Danmark, ibland var det andre vikingar. Häröfver vard konung Håkan mycket vred, ty det vållade arbete och kostnader, men intet gagn. Bönderne klagade ock deröfver. Af denna anledning kom det ingen nys om Eriksönernes färd, förrän de hunnit i norr till Ulfvasund. Der lågo de sju nätter och spred sig då underrättelsen öfre vägen om Ed och norrut kring om Möre. Konung Håkan var då på ön Fräde i Nordmöre, på sin gård Björkstrand, och hade intet folk hos sig utom hirden och de bönder, som hade varit hans gäster.

23. Spejare kommo till konung Håkan med bud, att Eriks söner kommo med en stor här sunnan om Stad. Då kallade konungen till sig de klokaste män der voro och rådslog med dem, om han skulle strida med Erikssönerne, ehuru skilnaden i styrka var betydlig, eller om han skulle fara undan åt norden, för att få mera folk. Der var en bonde vid namn Egil ullsärk, då åldrig, som hade varit större och starkare än andre och en stor kämpe; han hade länge burit Harald hårfagers märke. Egil svarade på konungens tal: ”jag har varit i några strider med konung Harald, eder fader; stundom kämpade han mot en större, stundom mot on mindre styrka och jämnt hade han seger; aldrig hörde jag honom söka det råd, att hans vänner skulle lära honom fly. Ej heller skola vi gifva dig det rådet, konung, ty vi tycka oss ega en rask höfdinge; J skolen ock ega säkre följeslagare i oss.”

SLAGET VID RASTARKALF.

Månge andre understödde detta. Konungen sade sig också vara mera benägen att strida med det folk, han der kunde få, och man stannade vid detta beslut. Då lät konungen skära upp härpil och sända åt alla håll och samlade det folk som han kunde få. Då sade Egil ullsärk: ”jag fruktade en tid, då denna stora frid rådde, att jag skulle dö af ålderdom på min sänghalm; hellre ville jag falla i strid med min höfdinge. Kanske går det nu så.”

24. Eriks söner foro norr om Stad, så fort de fingo vind. Då de kommit norr derom, sporde de hvar konung Håkan var och styrde honom till mötes. Håkan hade nio skepp och lade sig med dem under Frädarberg i Fäösundet; Eriks söner lade sig söder om berget med mer än tjugo skepp. Konung Håkan sände dem bud och bad dem gå i land, ty han hade haslat dem vall 42) på Rastarkalf. Der är en stor, jemn slätt och ofvanför går en lång och mycket låg höjdsträckning. Erikssönerne lemnade då skeppen och gingo norrut öfver halsen innanför Frädarberg och vidare fram till Rastarkalf. Egil bad då konung Håkan att få tio man och tio märken, hvilket konungen gaf honom. Med dessa gick Egil upp under [bakom] höjden, under det Håkan gick upp på slätten med sin här, satte upp märket och fylkte, sägande: ”vi skola hafva en lång fylking, så att de icke kringränna oss, fastän de hafva större här”, och skedde så. Striden vard stor och man gick fram på det skarpaste. Då lät Egil sätta upp de tio märkena, som han hade, och skipade så männen, som buro dem, att de skulle gå så nära under höjden som möjligt, och hafva ett styckes mellanrum, hvar och en från den andre. De gjorde så och gingo fram så nära som möjligt utmed höjden, alldeles som ville de komma i ryggen på Erikssönerne. Detta sågo de efterste i deras fylking, att många märken foro i stor hast och höjde sig ofvanför backen, och som de trodde, att de åtföljdes af mycket folk och att de skulle komma bakom dem, mellan dem och skeppen, vard ett stort rop och hvar sade den andre hvad på färde var. Derpå kom flykten i deras här och när konungarne sågo det, flydde äfven de. Konung Håkan trängde då hårdt fram mod sino män, jagade de flyende och fällde mycket folk 43).

25. Då Gamle Eriksson kom upp på halsen ofvanföre berget, vände han om och såg, att de icke förföljdes af flere än de, mot hvilka de hade kämpat, och att det endast hade varit ett knep. Han lät då blåsa härblåsning, satte upp sitt märke och bildade fylking, hvarpå alle Nordmännen vände om, men Danerne flydde till skeppen. Så snart konung Håkan med sin här kom dit, upplågade striden ånyo på det häftigaste, men Håkan hade då mera folk och det slutade med Erikssönernes flykt; de skyndade åt söder ned från halsen, men en del af deras här drog sig bakåt söderut på berget och den förföljde konung Håkan. Östan om halsen är en jemn slätt och vester mot berget, men vester derom äro klippor. Då drogo Gamles män sig bakåt upp på berget, men Håkan förföljde dem med sådan djerfhet, att han drap somlige, andre åter lupo ned af berget vesterut; båda delarne dråpos. Konung Håkan gick derifrån, så fort hvar enda man var dräp en.

26. Gamle Eriksson flydde ock ned från halsen på slätten sunnan om berget. Då vände han sig än en gång till motstånd och upprätthöll striden; han fick mera folk och alle hans bröder kommo till honom med stora flockar. Egil ullsärk var då i spetsen för Håkans män, han anföll hårdt och skifte hugg med konung Gamle. Konungen fick stora sår, men Egil föll och månge med honom. Då kom konung Håkan med de flockar, som följt honom, och förnyade striden; han trängde hårdt fram, högg ned å båda sidor och fällde hvar öfver annan. Derom säger Gutorm sindre:

Rädd for svärd-slamrets
här för malm-slösarn,
rådstark gick stridens
gnist-skingare framom märken.

Gramen, som fått bland förstar
Fröjas ymniga tårar,
han sig skonte ej i gerens
vifs månes hårda strid 44).

KONUNG GAMLE OCH EGIL FALLA.

När Erikssönerne då sågo sine män falla å alla sidor, vände de sig till flykt nedåt skeppen. Men de, som först hade flytt ombord på dem, hade stött ut dem, men somliga lågo på det torra 45); Erikssönerne störtade sig då i vattnet med sitt folk. Der föll Gamle Eriksson 46), men hans bröder nådde skeppen och foro bort med det folk, som var öfrigt. De styrde till Danmark och dvaldes der en tid. De voro icke nöjde med sin färd.

27. Konung Håkan tog då de af Erikssönernes skepp, som lågo på det torra, och lät draga dem upp på land. Han lät lägga Egil ullsärk jemte alle dem, som fallit å hans sida, i ett skepp, som öfverhöljdes med jord och sten. Han lät äfven uppsätta flera skepp och i dem bära de fallne, man ser ännu högarne söder om Frädarberg 47). Övind skaide-spillarn gjorde följande visa, när Glum Gerason skröt i sin visa öfver konung Håkans fall:

Förr Fenres läppars
sparre försten doppat
– malmstridens män svällde
af mod – i Gamles blod,
när den otröttlige alle
Eriks söner – gerens
gömme-götar trycker
gramens fall – dref ut på hafvet 48).

ERIKSSÖNERNES SISTA ANFALL.

Höga bötastenar stå, vid Egil ullsärks graf.

28. Håkan Etelstansfostre hade nu varit konung i Norge, sedan hans broder Erik for ur landet, i tjugosex vintrar. Då hände det [960], att han uppehöll sig i Hördaland och tog vejtsla i Fitja på Stord; han hade hirden hos sig och månge bönder voro på gästabudet. Då konungen satt vid dagvardsbordet, sågo vårdmännen, som voro utanföre, många skepp 49) segla sunnan icke långt från ön. Då talade hvar vid annan, att man skulle säga konungen, att de trodde fienden vara i närheten, men ingen tyckte det vara behagligt att bringa konungen härsaga, ty han hade hotat dem strängeligen som det gjorde 50), men de tyckte å andra sidan, att det icke gick an, att konungen icke visste om detta. Då gick en af dem in i stugan och bad Övind Finsson skyndsamligen följa sig ut, det vore den mest trängande nödvändighet. Ovind gick och genast han kom ut, der han kunde se skeppen, märkte han, att en stor härsmakt kom, gick strax in i stugan för konungen och sade: ”liten är lidande stund, men lång är matmåls stund.” Konungen såg på honom och sade: ”hvad är å färde?” Övind qvad:

Rem-sylens brynje-ting
Blodyxes hämnare
nu fordra; att sitta stunden
skall blifva oss knapp.
Väl är svårt säga drottnen
här-saga, men endast jag ville
din heder; fort fattom,
konung, de forna vapen 51).

HÅKAN GODE RÅDSLÅR.

Konungen sade: ”du är en så bra karl, Övind, att du månde icke säga annan härsaga än den som är sann.” Månge sade då, att denna var det. Då lät konungen taga ned bordet, gick ut, såg på skeppen och märkte, att det var härskepp. Han talade då till sine män och sporde, hvad råd man borde taga, om de skulle strida med den styrka de hade eller stiga ombord och segla undan norrut. ”Det är tydligt”, sade han, ”att vi få nu strida mot vida större öfvermakt än förut, ehuru skilnaden alltid tyckts oss stor, då vi varit i strid med Gunhilds söner.” Det dröjde innan männen gåfvo afgörande svar. Då qvad Övind:

Ej höfves tappre tegnar,
pilregns-Ty, att norrut
– vi få sölet förakta –
skeppsjordens häst föra.
nu är det, Harald sunnan
här-konungs larmled drifver
– gripom vi med grepen
gun-bord – breda skeppet 52).

Konungen svarade: ”modigt är detta taladt, Övind, och i öfverensstämmelse med mitt lynne, men jag vill dock höra fleres svar om detta mål.” Då männen trodde sig förstå, hur konungen ville hafva det, svarade månge, att de hellre ville falla manligen än fly för Danerne utan att försöka sig; de sade sig ofta hafva fått seger med mindre styrka. Konungen lackade dem väl för deras svar och bad dem väpnas, hvilket ock skedde. Sjelf tog han på sig sin brynja, omgjordade sig med svärdet Qvarnbitarn, satte på hufvudet en guldbeslagen hjelm, tog kesja [spjut] i handen och sköld på sidan. Sedan skipade han hirden i en fylking och bönderne derjemte och satte upp sina märken.

FÖRBEREDELSER TILL STRIDEN.

29. Harald Eriksson var höfdinge bland bröderne efter Gamles fall. De hade nu en stor här från Danmark och med dem voro deras morbröder Övind skröja och Alf askman, starke män och modige och de störste mandråpare. De styrde till ön, gingo i land och fylkte; det säges, att icke var skilnaden mellan härarne mindre än att sex man voro om en; så mycket starkare voro Erikssönerne 53).

30. Konung Håkan hade då fylkt sin här. Det berättas, att konungen drog af sig brynjan, innan striden började. Så säger Övind skaldespillaren i Håkansmål:

Björns broder funno de
i brynja kläda sig,
den kostelige konung,
kommen i striden.
Skräck slog skaran,
och skälfde lansen,
då vard slagtningen slagen.

Hetsar Hålöger,
liksom Holmryger
jaria-ödarn,
striden öppnade.
Fridt hade försten
följe af Nordmän,
ö-Daners ängslare
arlahjelm bar.

Strids-skrud afdrog,
slängde å mark brynjan
hirdmännens herre,
förrn han i strid gick,
lekte med lydmän,
skulle land värja,
gramen gladlynte
guldhjelm bar.

TORULF STARKE.

Konung Håkan var, såsom hans fader konung Harald, mycket noggrann att välja till sin hird starke och modige män. Torulf Skolmsson starke 54) var der och gick å konungens sida; han hade hjelm och sköld, kesja och svärdet Fjätbred. Det sades, att han och konung Håkan voro jemnstarke. Derom säger Tord Sjöreksson 55) i dråpan han gjorde om Torulf:

Der som kamphårde kämpade
landens band-häst-träden,
lysten gick skaran till svärdens
dust, på Stord vid Fitja,
och skjul-häet-lämånens
troll-drifvas eldslungare
tordes sig helt nära
hålla till Nordmanna-konung 56).

Då fylkingarne gingo samman, vard striden rasande och mordisk; då spjuten voro bortkastade, grep man till svärden. Då gick konung Håkan och med honom Torulf framom märket och höggo åt båda sidor. Så säger Övind skaldaspillarn:

Så bet då svärdet
i siklings händer
å Valfaders våder
som i vatten det sänktes.

Broddar [pilar] brakade
– bmsto sköldar,
klingade klangringar –
i kämpa-hjessor.

HÅKAN GODE OCH ÖVIND.

Trampade sköldar
och Nordmannaskallar
ring-Tys-hjaltenas
hårda fötter;
strid stod på ön.
Konungar stänkte
bjerta sköldborgar
med kämpars blod.

31. Konung Håkan var lätt igenkänd framför alle andre; det glänste af hans hjelm, när solen lyste derpå. Också riktades vapen i mängd mot honom. Övind Finnsson [skaldespillarn] tog en hatt och satte öfver konungens hjelm. Då ropade Övind skröja högt: ”gömmer sig Nordmannakonungen nu eller har han flytt eller hvar är nu guldhjelmen?” Övind och hans broder Alf gingo då fram och höggo åt båda sidor, de hade läten, som om de voro rasande eller galne. Konung Håkan ropade högt till Övind: ”håll du fram, om du vill finna Nordmannakungen!” Övind skaldespillarn sjunger:

Bad val grinds-Fröjas
väderhöjande, kämpar
huld, ej guldet, Skröja
icke loppet vända.
Om stridskännarn vise,
segerlysten, du vill finna,
fram håll du, man, till modige
Nordmannagramen hitåt 57).

Ej heller dröjde det länge, innan Övind kom fram, svängde sitt svärd och högg åt konungen. Men Torulf stötte till honom med skölden, så att han vacklade, och konungen fattade svärdet Qvarnbitarn med båda händer och högg Övind ned i hjelmen, klöf hjelmen och hufvudet ända ned till axlarne. Torulf fällde Alf askman. Övind skaldespillarn säger:

HÅKAN GODE SÅRAS.

Vet jag att sår-stafven
skarpe bet ur kungens
båda händer varu-
skidens onde boman.
Orädde Ale-galtens
stormträd, Dana-ödarn,
klöf härens högar
med guldhjaltade svärdet 58).

Efter desse brödernes fall gick konung Håkan så hårdt fram, att allt folket ryggade undan för honom; förskräckelse uppstod i Erikssönernes här och man började fly. Konung Håkan, i spetsen af sin fylking, följde tätt efter de flyende under täta och hårda hugg. Då kom en pil, en s.k. flen, flygande och träffade konungens arm i muskeln nedanför axeln; det säges allmänt, att Gunhilds skosven, som hette Kisping, lupit fram i hvimlet och ropat: ”gifven rum för konungsdödarn!” och skjutit med flenen mot konungen. Någre säga dock, att man icke vet, hvem som sköt, hvilket väl är möjligt, då pilar och spjut och allahanda skjutvapen flögo så tjockt som ett yrväder. För Erikssönerne föll mycket folk, både på valplatsen och på vägen till skeppen och på strandbrädden; månge kastade sig i vattnet, månge kommo på skeppen, deribland alle Erikssönerne, och de rodde genast undan, men Håkans män efter dem 59). Så säger Tord Sjöreksson:

Värjde varga-mördarn
vidt främsta karan – folket
unnade jofurn i landet
åldras – så skall frid slitas.
började mödan, när Gunhilds
vid guldräddsla vane arfve [arfinge]
sunnan, kom på flykten,
men gramen var fallen.

HÅKAN GODE DÖR.

Tydlig minskning, då sig satte
på roddar-säten hårda
månge bönder såre,
miste lifvet en och annan.
Kraft viste, att allstore
Ganduls Njärd, som korpen
dryck skänkte, i sådan
strid gick kungen närmast 60).

32. Konung Håkan gick ut på sin skejd och lät binda sitt sår, men bloden rann så ymnig, att man icke kunde hämma honom. Då dagen led, mattades konungen och sade då, att han ville fara till sin gård på Alreksstad. Då de på väg norrut kommo till Håkanshälla, lade de i land och konungen var nära döden. Han tillkallar då sina vänner och säger, hur han vill halva stäldt med rikets styrelse. Han hade ett enda barn, en dotter Tora, ingen son. Han böd då, att man skulle sända bud till Erikssönerne, att de skulle vara konungar öfver landet, men han bad dem om vänlighet mot hans vänner och fränder. ”Skulle jag ock”, sade han, ”få lefva, vill jag fara ur landet till kristne män och hota det, jag brutit Gud emot; men om jag dör här i hedendom, gifven mig en graf hvar eder synes godt.” Strax derefter dog konung Håkan der på klippan, hvarest han hade blifvit född.

Konung Håkan var så mycket sörjd, att både vänner och ovänner begräto hans död och sade, att aldrig skulle man få en så god konung i Norge. Vännerne flyttade hans lik i norr till Sjöhem i Nordhördaland; der kastade de upp en stor hög, i hvilken de lade konungen i full beväpning och med sin yppersta skrud, men utan annat gods 61). De talade öfver hans grift, som hedningar hafva för sed, och visade honom till Valhall.

HÅKANSMÅL.

Övind skaldespillaren diktade ett qväde om konung Håkans fall och hur han mottogs i Valhall. Denna dikt kallades Håkansmål och begynner så:

Gandul och Skagul
sände Göta-Ty
att kora bland konungar,
hvem af Yngve-ätten 62)
skulle med Oden fara
och i Valhall vara.

Björns broder funno de
i brynja kläda sig,
den kostelige konung, 63)
kommen i striden.
Skräck slog skaran,
och skälfde lansen,
då vard slagtningen slagen.

Hetsar Hålöger,
liksom Holmryger
jarla-ödarn,
striden öppnade.
Fridt hade försten
följe af Nordmän,
ö-Daners ängslare
arlahjelm bar. 64)

Strids-skrud afdrog,
slängde å mark brynjan
hirdmännens herre,
förrn han i strid gick,
lekte med lydmän, 65)
skulle land värja,
gramen gladlynte
guldhjelm bar.

Så bet då svärdet
i siklings händer
å Valfaders våder 66)
som i vatten det sänktes.
Broddar brakade, 67)
– brusto sköldar,
klingade klangringar 68)
– i kämpa-hjessor.

Trampade sköldar
och Nordmanna-skallar
ring-Tys-hjaltenas 69)
hårda fötter; strid stod på ön.
Konungar stänkte
bjerta sköldborgar
med kämpars blod.

Brunno såreldar
i blodiga skråmor,
sänktes långsvärd
att lif stjäla,
sorlade sår-Gyme 70)
å svärdens näs,
föll ett flöde af pilar
i Stords fjärd.

Basade kampen
under rödskölds himmel,
i Skagulskyns väder
lektes om ringar, 71)
udd-strömmar brusade 72)
i Odins väder,
fälldes folkhopar
af svärdets flöde.

Suto der daglingar 73)
med svärden dragna
med skurna sköldar
och skjutna brynjor,
var ej den här
glad, som hade
till Valhall att vandra.

Gandul nu sade,
stödde sig vid ger-skaft: 74)
”ökas nu Asers följe,
då Håkan bjudit
med här mycken
gudar till gästning.” 75)

Visen det hörde, 76)
hvad Valkyrjor sade,
höga, från hästens rygg,
kloka de voro
och hjelmklädda suto
och med sköldar skylda.

HÅKAN:

Hvi skiftar du så
striden, Ger-skagul?
Voro vi dock gagn värde af gudar.

SKAGUL:

Vi det vållade,
att du vallen behöll. 77)
men dine fiender flydde.

”Rida vi nu skola”,
qvad den rika Skagul, 78)
”till gudars gröna hem,
Odin att säga,
att nu månd’ enherrskarn komma
å honom sjelf att se.”

”Härmod och Brage”,
qvad Ropta-Ty, 79)
”gången emot gramen,
ty att konung kommer,
som en kämpe tyckes,
till hallen hitåt.”

Kungen då sade,
var från kampen kommen,
stod helt af valdagg våt: 80)
”oblid mycket
tyckes oss Odin vara,
skådom hans stolte hug.”

”Enhärjars grid 81)
du skall all hafva
tag du hos Äser öl.
Jarlars segrare,
du eger inne här
åtta bröder”, qvad Brage.

”Krigsrustning vår”,
qvad den gode konung,
”vilja vi sjelfve hafva,
hjelm och brynja
bevarom väl,
godt är till ger att taga.”

Då kändt det blef,
hur konungen hade
väl hägnat vina [templen], 82)
när Håkan bådo
helsad komma
alla goda gudar.

I en god stund
är den gramen boren,
som får sådant sinne,
alltid hans
lif i godo
man minnas skall.

Mån’ obunden
till jordens folk
Fenrisulf fara,
innan jemngod
å öde rum 83)
konungsman kommer.

Dör fä,
dö fränder,
öde lägges land och jord;
sedan Håkan for
till hedna gudar,
mången träldom trycker.


FOTNOTER:

1) I Gisle Surssons saga (s. 83) omtalas konungsvalet i Trondhem utförligare än hos Snorre. Tinget kallas der tre fylkens ting.

2) Med hela landet kan här svårligen förstås annat än Trondhem, ty vi se strax nedanför att särskildt val behöfdes i Upplanden. Den som redigerade den utförligare sagan om Olof Trygvason, har också utbytt de två orden mot Trondhem. Då Håkan vid tvenne olika ting och på två olika år (åtminstone efter den gamla räkningen) korades till konung, är det icke underligt, om det råder någon osäkerhet uti sagornas tidsuppgifter. Redigast är framställningen i Egilssagan (kap. 62): Harald dör, följande vinter är Erik ensam konung, men om sommaren kommer Håkan till Trondhem och tages der till konung. Följande vinter voro båda konungarne i Norge. Våren derefter flyr Erik. Alldeles samma tideräkning har Snorre. – Fagrskinna (kap. 29) låter honom antaga konungsnamn först tvenne vintrar efter fadrens död; hon tänker då endast på valet i Upplanden.

3) För att förena sig med honom.

4) Der träffade Erik Skallegrimsson honom år 936, sedan hans skepp förlist utanför kusten. Eigla, k. 62, 63.

5) De två namnen förekomma äfven i Fagrskinna, kap. 26.

6) Bland hans trognaste anhängare var hans fosterbroder den ädle Arinbjörn herse, Toreson, Egil Skallegrims vän och ofta omtalad i hans saga. Han nämnes i Olof Trygvasons saga, kap. 12.

7) Etelstan afled 940 den 27 Oktober. Hans broder Edmund regerade 940-946. Hans ovilja mot Nordmännen torde hafva framkallats af deras bemödanden att göra sig oberoende af den nye konungen.

1) Hur osäkra berättelserna från denna tid äro, ses lätteligen deraf att Ágrip (kap. 7) och Histor. Norv. (s. 11) låta Erik omkomma i Spanien.

2) Såväl Snorres framställning som Egilssagan (kap. 70) gifva vid handen, att någon längre tid icke kan hafva förflutit mellan Etelstans och Eriks död. Man måste derföre antaga, att Erik aflidit 941. Oantagligt är derföre påståendet i Chronicon Saxonicum (Mon. Hist. Britt., I, 389), att Erik kom till Northumberland först efter Etelstans död och att han fördrefs 954. Att dessa annaler verkligen afse konung Erik blodyx, synes dels deraf att han kallas Haraldsson, dels deraf att jemte honom sägas (hos Math, af Westminster) hafva fallit Henrik och Ragnvald, säkerligen de ofvanför nämnde Hårek och Ragnvald. Om det underliga uti att finna en underkonung uti det sydliga England m.m. se Munch 1, 730 f.

10) Glum Gerason, en Isländare, Harald gråfälls skald och trogne följeslagare, diktade efter hans död om honom i drottqväde en Gråfällsdråpa. Glum hade redan något före Haralds död återvändt till Island, der han var gift.

11) Strandens gångare, skeppet. Hilds falk, den likätande korpen. Foldens (jordens) Frö, konungen.

12) Af Egilssagan finner man att detta konung Håkans härtåg företogs år 945 (Fagrskinna låter det ske senare). Håkan for om sommaren till Viken, drog derifrån till Vermland, hvilket han underlade sig, for vida kring i Vestergötland, ”såsom säges i hans saga och i de qväden, som diktats om honom”; han for äfven till Danmark, härjade, afrödde tolf danska skepp med tvenne, gaf Trygve Olofsson konungsnamn och välde öfver Viken (Eigla, kap. 79).

13) Valkyrian Mists knif, svärdet. Blodálskarns, kämpens hölje, brynjan.

14) Almbågens regns (pilarnes) storms (stridens) eld eller gnista (svärdets) träd är kämpen. Hästen med tingel, förstäfssmycket, är skeppet. Med sälhunds-skadans udde menas sannolikt Helsingör (förr Halör). Allvred, mycket vred. Valens stafs (svärdets) sändare, kämpen.

15) Stridshäggen, kämpen. Vendiske valens (stridsmännens) frälse eller skydd, skeppen. Skån-ön, Skåne.

16) Egilssagan (kap. 79) visar att det var Vestergötland, som härjades. Snorres uttryck kan synas något tvetydigt, men behöfver alldeles icke tolkas i strid med denna uppgift. Om väderstrecks-anvisningarne och deras ofta återkommande oegentlighet se den geografiska inledningen.

17) Odins segels (sköldens) sköldman (pleonastiskt), kämpen. Ger-väder spjutstorm.

18) År 947 var kon. Håkan åter i Viken och träffades der af Isländaren Höskuld Dala-kullsson († 985). Derom heter bland annat i Laxdæla (kap. 12): ”I början af sommaren for konungen i ledung österut till Brännöarne och gjorde frid för landet, hvilket han då gjorde efter lagen hvar tredje sommar. Der skulle höfdingarne komma och afgjordes de mål, som konungar hade att döma om. Det ansågs vara en lustelig färd att der möta honom, ty dit kommo män nästan från alla land, hvilka vi känna till.”

19) Krigaren rödfärgar örlig-hattens (hjelmens) is (svärdet) och genombryter Svegdes (Odins) sal eller borg (sköldborgen). Svanfältets (hafvets) skider, skeppen. Dvärgen Onars eller Anars dotter, jorden. Uppmuntrarn är af skalden satt i stället för det liktydiga Trygve.

20) Harald Gormsson Blåtand 935-985, om hvilken mera förekommer i nästa saga.

21) Sannolikt är Snorres framställning här felaktig. Enligt Egilssagan for Arinbjörn herse, som en tid uppehållit sig i hemmet, till Erikssönerne i Danmark redan 944. I harm häröfver befallde Håkan en af Arinbjörns fränder att hemta skatten från Vermland. Egil for dit i hans ställe och hvad Egil der erfor, föranledde Håkans härtåg dit från Viken 945, samma sommar som han härjade Danmark.

22) Enligt Egilssagan (kap. (62) och Fagrskinna (kap. 27} var det Erik sjelf som gaf Ragnhild åt Arnfinn.

23) Under österlandet, i Östersjön. Gunns, stridsgudinnans, hof, skölden Skidans tunga, svärdet.

24) Denne Torlef skall hafva varit son af Hörda-Kåre och morbroder till Ulflyt, hvilken han bistod vid utarbetandet af den äldsta isländska lagen. Se Lifvet på Island, s. 79 f.

25) I den utförligare redaktionen af Snorres saga om Olof den helige heter det (kap. 10), oriktigt: ”han satte först i början Gulatingslag och Frostatingslag och Hedsäveslag; förr hade hvart fylke lag”. Äfven andra uppgifter finnes i sagorna.

26) Redan under hednatiden var sed att barnet, när det icke skulle utsättas, vattenöstes vid namngifvandet. Jfr hvad ofvan säges i Harald hårfagers saga, kap. 40.

27) En förhistorisk eller åtminstone i gryningen af den historiska tiden lefvande konung. Munch (I, 335) tror honom tillhöra början af åttonde århundradet.

28) Skådeplatsen för denna vidunderliga tilldragelse har sannolikt blifvit förlagd till Trondhem, för att förklara gårdsnamnet i texten. En dansk krönika låter Adils sätta sin hund Racke till konung öfver Danmark (Script, rer. Dan. X, sid. 151), Saxo låter en svensk Gunnar sätta sin hund till konung öfver Norrmännen (VII, 351 f.), den mindre svenska rimkrönikan låter svenska konungen Östen sätta sin hund Sverre till konung i Norge (Klemmings upplaga, sid. 218).

29) Till dessa landvinningar lade Konung Håkan, enligt Egils-sagan, äfven Vermland. Jfr ofvanföre noten, sid. 113.

30) Så mycket öl, som kunde fås af en mäle (1/12 skeppund) malt.

31) Jfr äldre Gula-tingslagen, 6, 7.

32) Den 14 December. Anledningen till namnet hak-natt är icke med säkerhet känd.

33) Stänkqvastar, med hvilka vigvattnet stänktes på dem som inträdde i en kristen kyrka. Om hofven och deras inredning finnas uppgifter i bihanget om husens beskaffenhet.

34) Skalden Kormak Agmundsson, hjelten i den något sentimentala Kormaks-sagan, född omkr. 937, kom år 959 till Norge och var den följande vintern hos Sigurd jarl, till hvars ära han sjöng Sigurdsdråpan. Vintern 961 var Kormak hos Harald gråfäll och deltog om sommaren i hans härtåg till Irland. – Sommaren 905 följde han konung Harald på hans Bjärmalandsfärd. Han dog omkr. 907 under en härfärd till Skottland. Till Sigurdsdråpan hör sannolikt åtminstone en, kanske två, af de i tillägget till den tryckta Kormaks-sagan ur Skálda intagna half-visorna.

35) Sigurd jarl härstammade genom Säming från jättnen Tjasses dotter Skade (jfr ofvanf., s. 15). Vattnets eld, guldet. Vi, tempel.

36) Bomän (äfven bosyslemän) svarar ungefär mot vårt uttryck jordbrukare.

37) Detta var vid början af året (vintern) 950, konung Håkans sextonde regeringsår (Fagrskinna, kap. 29).

38) Man tillade detta en mystisk betydelse, hvadan man flerstädes funnit det äfven in i senare tider användt som skyddsmedel. Det bildas (med åtskilliga variationer) af tre korta linier, som förenas i en punkt, hvarigenom det får någon likhet med en hammare. Jfr L Müllers Religiöse Symboler s. 42 och Mannhardts Germaniache Mythen. – Sagorna omtala flere män, som icke ville blota sitt folks gudar, utan i stället trodde på den egna, inneboende kraften. En sådan var t.ex. Lef, den ene af Islands förste bebyggare, och sådan synes man hafva ansett Olof trätälja vara. Se ofvan s. 50.

39) Vig- (eller strids-) månen, skölden. Handens skyddande väfs (sköldens) buller, striden. Sundens land är det vågskurna Norge, och dess Njärd är konungen. (Sköld-) nagelns månes (sköldens) sals- (stridens) elds (svärdets) milding, konungen, här Gutorm Eriksson. Milding, ett vanligt konunganamn i stället för isländska textens Njärd.

40) Bågsträngens Öge, kämpen. Bröder står här i stället för brorssöner, sär-eldens (svärdets) Balder, kampen. Vattenbräder, skeppet

41) ”Konung Håkan lät vid hafvet och i Trondalagen taga näfgälds-skatter, som hans fader konung Harald hade lagt å allt landet, och använda den till skeppsbygnad. Han bestämde ock, hur många skepp och huru långa till rum-talet skulle lemnas från hvart fylke mot utländsk här med män och vapen och vist; hvarje karl, som var fri och vapenduglig, skulle hafva sköld, spjut och huggvapen. Ty som konungen ofta var föga manstark, trodde han sig nu kunna få folk, hvar han var stadd, så snart nödvändighet inträffade och behof af här. Då voro skepp redo och män med vapen, hvar konungen ville kräfva dem.” Fagrskinna, kap. 32. Allmänning betyder här alle männen. Den på detta sätt åvägabragta utrustningen kallades ledung.

42) Med hasselkäppar inhägnat en plats, der striden skulle stå, hvilket var vanligt när ett en vige skulle hållas. Äfven tingsplatsen inhägnades understundom med hasselkäppar, hvilka förenades af rep, de s.k. vibanden. Se Egils-sagan, kap. 57. När vall var haslad till strid, ansågs fienden icke kunna härja landet innan striden hållits. (Samma saga kap. 52.)

43) Med afseende på platsernas Inge jfr Klüwers Norske Mindesmærker, sid. 115 f., pl. 30.

44) Med malm-(guld-)slösarn och gramen, som fått Fröjas, Ods makas, tårar (guldet), i ymnighet, menas konung Håkan. Märkena, fanorna. Gerens eller spjutens vifs (stridsgudinnans) måne (skölden).

45) Vattnet hade fallit ut och lemnat qvar de till en del uppdragna skeppen.

46) Enligt Ágrip (kap. 5) stupade icke Gamle här, utan flydde landvägen ända in i Trondhem, der han dödades.

47) Vester och nordvest om Freiderbjerg – med afseende på den olika väderstrecksuppgiften jfr den geografiska inledningen – ”finnas ännu fem runda och tre ovala eller runda skeppshögar, hvaraf den förste är 50 och de två andra 70 alnar långa”, Klüwer (se noten, sid. 128). I en af desse skeppshögarne är utan tvifvel Egil begrafven (Klüwers misstro beror på ett misstag af Schöning). På det ställe, der första träffningen stod, finnes en rad af mindre högar. Tre större Kummel ligga vid Freiernæs, s.o. om Freierbjerg. ”Bötastenarne, som i Snorre Sturlesons tid stodo vid desse högar, äro nu alle borttagne. Någre äro nedförde till stranden, der de begagnas till landstigning och båtfästen”. Klüwer.

48) Sparren, som vid Ragnarrök öppnar Fenresulfvens käftar, är svärdet. Här betyder malm jern. Gerens gömme-götar, de spjutegande (eg. -förvarande) männen. Göt var ett Odins binamn; det brukas såväl i sing, som plur. i omskrifningar för män, kämpar ell. dyl. Götar betecknar här icke det Götiska folket (hvilket Munch antagit).

49) Enligt Saxo (X, s. 478) voro skeppen sextio.

50) Man måste för meningens skull tillägga: utan skäl.

51) (Häng)remmens (gehängets) syls (svärdets) brynje ting, striden.

52) Tegn, man. Ty (stridsguden) i stället för den isl. textens Njärd; båda gudsnamnen användas i omskrifningar för män. Skeppsjordens (hafvets) häst, skeppet. Gunbord, stridens skyddande bord (bräde), skölden.

53) Övind skröja hade för Gunhilds, sin systers räkning, brutit friden vid bloten på Göla år 926. Han måste då lemna Norge, men mottogs, på systerns och svågerns bemedling, af konung Harald Gormsson i Danmark, som satte honom till landvärnsman.

54) Isländaren Torulf Skolmsson, omtalad flerestädes för sin stora styrka t.ex. i Gretles Saga, k. 58, var född 942, och således ej mer än 18 år, då han deltog i slaget vid Fitja. I Håkans hird voro äfven Isländingarne Torger Ormsson och Tore Torstensson.

55) Tord Sjöreksson svarteskald lefde i början af elfte århundradet. Han diktade utom den i texten nämnda dråpan en annan, Roðudrápa, om Olof den helige, samt en flock om Kläng Bruseson. Han säges hafva i Jorsalaland träffat Olof Trygvason. Fm S. III, s. 37.

56) Bandens bands (hafvets) hästs (skeppets) träd, kämpen. Båtskjulets hästs (skeppets) läsidas månes (den vid skeppssidan fastade sköldens) trolls (den förstörande yxans) drifvas eller storms (stridens) elds (svärdets) slungare eller svnägare, kämpen, här Torulf Skolmsson.

57) Valgrindens (sköldens) Fröjas eller gudinnas (i isl. texten står ett Fröjas binamn Gefn) väders (stridens) höjare, kämpen (konung Håkan), som var god mot sine män, men icke tålte guldet, utan gaf bort det. – Denna och nästföljande visa af Övind höra icke till hans Håkansmål.

58) Sår-staven, svärdet. Varuskidens (skeppets) boman, den som vistas på skeppet. Sjökonungen Ales galts (skeppets) storms (stridens) träd, kämpen. Hårens högar, hufvuden.

59) Hos Saxo, s. 477-479, finnes en något skiljaktig berättelse om slaget vid Fitja, men der talas om konung Håkans strid med Övind (Hevindus) samt om Torulf, som fällde den andre af fiendernas ledare (af Saxo kallad Karlhofthus).

60) Vargen, den landsförviste (jfr uttrycket vargr i véum). Den gifmilde är rädd för guldet. Valkyrjan Ganduls Njärd, kämpe, är Torulf. Korpens dryck, blodet.

61) Vid Sæim (i Sæims s:n) visar man ännu ”Kungshögen”, hvarifrån man har en vid utsigt öfver hela fjärden och trakten deromkring. Han har blifvit skadad och såldes slutligen 1858 för att användas till väg-grus, då han räddades af det norska Sällskapet för forntidsminnesmärkens bevarande. Nicolaysen, s. 399.

62) Göta-ty (Odin) sände de två valkyriorna att samla kämpar.

63) Björn farman, Håkans broder, omtalas i Harald hårfagers saga.

64) Arlahjem, morgonklar, klart skinande hjelm.

65) Lydmän, efter orden folket, landsinvånare.

66) Valfaders (ordagrant: Våfads) våder, vapenrustningen.

67) Broddar, pilar.

68) Klangringar, de rasslande ringarne i stålbrynjan.

69) Ringarnes Ty (guds) kämpens hjaltenas hårda fötter, svärden.

70) Gyme var ett binamn på Öge och koin sedan att betyda haf; sårhnfvet, bloden.

71) De dyrbare ringarne voro segrarens lön.

72) Udd-strömmar och svärd-flöden, bloden.

73) Daglingar, konungar.

74) Gerskaft, spjutskaft.

75) Gudar, efter orden: banden.

76) Vise, konung.

77) Vallen, valplatsen.

78) Rik star här i ordets gamla betydelse af stor, mäktig. Konungen i Danmark och England Knut den store hette på det gamla språket Knut den rike.

79) Ropt är ett af Odins binamn, men har troligen äfven haft betydelsen god i allmänhet, ty Ropts Ty måste vara Odin,

80) Valdagg, blod.

81) Enhärjars grid, frid hos Enhärjar.

82) Vina (plur. af vi), hofven, helgedomarne.

83) I öde rummet, i tornrummet efter Håkan, kommer aldrig någon.


NÄSTA KAPITEL: Harald Gråfälls och Håkan jarls Saga

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s