Olika ämnen

Ynglingasagan. (Ett avsnitt ur Konungaboken, av Snorre Sturleson)

Ynglingasagan är ett avsnitt ur:

KONUNGA-BOKEN eller SAGOR OM YNGLINGARNE OCH NORGES KONUNGAR INTILL ÅR 1177, av Snorre Sturleson.


3-ynglingasagan-txt

YNGLINGASAGAN.

INLEDNING. KÄLLOR. OLIKA ÅLDRAR

FÖRETAL. 1)

I denna bok har jag låtit skrifva berättelser om höfdingar, som rike haft i nordlanden och talat danskt tungomål 2), eftersom jag hört vise män säga, äfvensom några deras ättledningar, eftersom mig lärdt blifvit. Somt finnes i långfedgatal, i hvilket konungar eller andre storättade män uppräknat sin ättledning, somt är skrifvet efter forna qväden och sagosånger, med hvilka man fordom förlustat sig. Om vi ock om något icke hafva bevis för dess sanning, så hafve vi bevis åtminstone derföre, att gamle vismän hållit det för att vara sant. Tjodulf från Hvin 3) var skald hos Harald hårfager. Han diktade äfven om konung Ragnvald högre än bergen ett qväde, det s.k. Ynglingatal. Ragnvald var son af Olof Gerstadealf, Halfdan svartes broder. I detta qväde nämnas trettio 4) hans förfäder, hvarjemte talas om deras död och hvilostad. Fjölne hette Yngve Frös son, åt hvilken Svearne sedan i lång tid blotat och efter hvilken Ynglingarne fått namn. Övind skaldespillare 5) talde ock Håkan jarl den stores förfäder i det qväde, om kallas Hålögatal och diktades om Håkan. Der nämnes Säming 6), Yngve Frös son, och äfven der talas om hvars och ens död och högstad. Efter Tjodulfs sägner är Ynglingatiden först skrifven; vidare är tillökadt efter vise mäns sägner.

Den första tiden kallas bränneåldern, ty då skulle man bränna alle döde och resa bötastenar till deras minne. Men sedan Frö blifvit höglagd i Uppsala, gjorde månge höfdingar lika väl högar som bötastenar efter sina fränder. Sedan Danakonungen Dan storsinte låtit göra sig hög och befallt, att han Kullo bäras ditin efter döden i konungslig skrud och härbonad och jemte honom hästen med sadeltyg och mycket annat gods, gjorde månge hans ättmän likaså och då började högåldern i Danmark. Men hos Svear och Nordmän varade mycket längre bränneåldern 7).

ISLÄNDINGAR OCH DERAS UPPGIFTER.

Då Harald hårfager var konung i Norge, bebygdes Island 8). Hos honom voro skalder och ännu kan man deras qväden och dem som handla om alle konungar, som sedan varit i Norge. Mest hafva vi rättat oss efter sådana qväden, som blifvit qvädna inför höfdingarne sjelfve eller deras söner, emedan vi taga allt det för sant, som i dessa qväden förekommer om deras färder eller fejder. Det är visserligen skalders sed att lofva allramest den, inför hvilken de för tillfället äro, men de torde icke hafva vågat säga honom sjelf sådana hans verk, som alle åhörarno visste vara osanning och prat, liksom han sjelf; det vore hån och icke lof.

Presten Are frode 9), son af Torgils och sonson af Gelle, var den förste, som här i landet skref å norrönt mål både forna och nya historier. I början af sin bok skref han allramest om Islands bebyggande och dess lagars uppkomst, sedan om lagsagomännen, hur länge de innehaft tjensten; han anförde åratal först till den tid kristendomen kom på Island och sedan allt intill sina dagar. Han tog der ock vid mycket annat, norske, danske och äfven engelske konungars lif samt öfver de vigtigare tilldragelser, som timat här i landet. Alla hans uppgifter synas mig märkligast; han var klok och mycket gammal, ty han föddes vintern näst efter Harald Sigurdssons fall. Norske konungarnes historia säger han sig hafva skrifvit efter berättelser af Udd Kolsson 10), en sonson till Hall på Sida; Udd åter undervistes af Torger afrådskoll, en klok man och så gammal, att han bodde på Nidnäs, då Håkan jarl den store draps. Dersammastädes lät konung Olof Trygvason anlägga den nuvarande köpingen [Nidaros]. Vid sju års ålder kom Are prest till Hall Torarinsson 11) i Hökadal och var hos honom fjorton vintrar. Hall var en storklok man och minnesgod; han kom ihog hur han vid tre års ålder döptes af Tångbrand prest, vintern förr än kristendomen togs i lagen på Island. Då biskop Islef dog, var Are tolf vintrar gammal. Hall for emellan landen och umgicks med konung Olof den helige. Deraf fick han mycket anseende och stor kunskap om hans rike. Biskop Islef dog nästan 80 vintrar efter konung Olof Trygvasons fall. Hall dog nio vintrar efter biskop Islef, vid 94 vintrars ålder; trettio vintrar gammal hade han bosatt sig på Hökadal och bodde sedan der 64 vintrar. Så skref Are.

Tet 12), biskop Islefs son, uppfostrades hos Hall på Hökadal och bodde der sedan; han undervisade Are och sade honom mycket, som Are sedan nedskref. Äfven inhemtade Are mycket hos Turid 13), Snorre godes dotter. Hon var klok och mindes sin fader Snorre, som var nära trettiofem vintrar gammal, då kristendomen kom till Island, och dog en vinter efter konung Olof den heliges fall. Det är icke underligt, att Are egde sann kunskap om forna tilldragelser både här och i utlandet, då han hade undervisats af gamle och kloke, derjemte sjelf var lärgirig och hade godt minne. Men qvädena synes mig allra pålitligast om de äro rätt qvädna och med noggrannhet uppfattade.

Anmärkningar.

1) Detta förord finnes, i det närmaste lika, främst i några handskrifter af en särskild redaktion af Snorres Olof den heliges saga, men innehållet visar tydligen, att det ursprungligen hör till hela samlingen af sagorna.

2) Danskt kallades understundom tungomålet i hela norden, måhända i följd deraf, att Danerne mer än de andra nordiska folken bildade storriken i vestern, hvarvid en jemförelse mellan nordmännens och de tidigare invånarnes språk föranledde benämningen, hvilken, som vi se, upptogs äfven af de från Norge utgångne Isländingarne. Denna benämning förekommer hos anglosaksiske författare i nionde århundradet samt hos en isländsk skald första gången på Olof den heliges tid.

3) Hven i Norge (Agdefylke). Denne Tjodulf var först skald hos k. Ragnvald Olofsson, sedan hos Harald hårfager. Han lefde således mot slutet af det nionde århundradet. Utom Ynglingatal diktade han flera qväden, deribland ett af mythiskt innehåll med namnet Höstlång (haustlöng). Tjodulf omtalas längre fram i Harald hårfagers saga.

4) Om denna siffra är riktig, har Ynglingatalet sannolikt omfattat alla Ragnvalds förfäder från och med Frö, jemte (såsom vi veta) Erik Agneson samt Alf Alreksson och Erik Yngveson. Om Frö finnes ingen visa bevarad, men han nämnes uttryckligen såsom Ynglingarnes ättefader. Såsom trettionde måtte Ragnvald sjelf blifvit inräknad, ty man kan icke gerna antaga, att en visa funnits om sidofränden Huglek, fast hon icke upptagits af Snorre.

5) Övind skaldespillare (den som öfverträffade alla andra skalder, spillde eller förintade deras anseende) härstammade på mödernet från Harald hårfager och med honom var äfven k. Stenkil i Sverige beslägtad. Han var k. Håkan godes trofaste vän och diktade om honom det herrliga Hákonarmál (se i slutet af konungens saga), stod icke i bästa förhållande till Erik blodyxes söner samt diktade till sist om Håkan jarl († 995) och hans förfäder Háleygja-tal. Han synes icke hafva länge öfverlefvat jarlen.

6) Att han här kallas Yngve Frös son beror utan tvifvel på en miss-skrifning, alldenstund qvädet Snorre citerar, nämner Njärd såsom fader. Se Y.-S. kap. 9.

7) Med afseende på dessa uppgifter, som blifvit en trosartikel och ännu äro det, äfven sedan grafhögnrno sjelfva börjat aflägga vitnesbörd, se den utförligare anmärkningen vid delens slut.

8) Islands bebyggande började ar 874. Om det närmare förloppet se öfvers:s Lifvet på Island, kap. 1.

9) Are, f. 1068, uppfostrades efter fadrens och farfadrens död hos Hall Torarinsson på Hökadal 1075-1089, † d 9 Nov. 1148. Det historiska arbete, som Snorre nämner, den s.k. Islendínga-bók, finnes ännu qvar i författarens senare omarbetning. Hela den isländska litteraturen instämmer i Snorres loford.

10) Udd Kolsson var sonson af Hall på Sida, från hvilken Snorre Sturleson sjelf härstammade pä mödernet. Hall var sonson af en bland de förnämste landnamsmännen Bödvar hvite och härstammade på mödernet från Möre-jarlarne. Han synes hafva varit bekant med k. Olof Trygvason. Kols broder Torsten var en af de mest framstående isländske krigare, deltog å Orkenöjarlen Sigurds sida i det ryktbara Brianslaget 1014 och blef sedan konung Magnus den godes synnerligen intime vän. Af fränderne kunde Udd således inhemta många bidrag till sin tids och forntidens historia. Sjelf var han i Norge och sökte der tillfredsställa sin vetgirighet. Hvem den Torger var, som nämnes i texten och som synes hafva varit vuxen redan 995, vet man icke. Han nämnes endast i detta företal och synes således icke hafva varit någon mycket framstående man.

11) Hall Torarinsson på Hökadal var 80 år, då han tog Are till sig (han var född 995). Han mindes sin egen historia tillbaka ända till 998, då han döptes. Han härstammade från Islands upptäckare, vikingen Naddudd.

12) Tet var son af Islands förste biskop, Islef, och sonson af Gissur hvite; denne var en af Islands mest framstående män och härstammade från jarlen Håkan Grytgårdsson. Gissurs måg var den i Olof Trygvasons, Olof den heliges och Olof Svenskes historier bekante Hjalte Skäggeson.

13) Turid Snorredotter, ”mångklok och sannfärdig”, såsom Are kallar henne, var född 1028, tre år före fadrens död, hvarföre det förtjente omnämnas, att hon mindes honom. Denne Snorre gode (f. 964, † 1031) var en af sin tids mest framstående män på Island. Han var i sin ungdom i Norge och blef der väl mottagen af sina fäders fränder. Hans farfarsfar Torulf, landnamsmannen, var en ganska framstående man i Norge under Harald hårfagers regering. Om honom och Snorre se Lifvet på Island ss. 11 f., 75 f. Turid borde således kunna meddela mycket från forna dagar.


INLEDNING.

Ynglinga-Sagan.

Snorre Sturleson är icke allenast den förste, utan äfven den ende, som på det gamla nordiska tungomålet sökt af sägnerna om Ynglingarnes gudaborna ätt göra en historia. Minnena från denna tid hade dock dessförinnan samlats till ett helt af skalderna och ett qväde, Tjodulfs Ynglingatal, har lemnat uppränningen till Snorres saga. Han har visserligen rätt deri, att den i versform utbildade sägnen blir trognare bevarad än den prosaiska, hvars framställningssätt beror af hvarje berättares minne och skaplynne, men detta lemnar oss borgen endast derför, att Tjodulfs qväde icke blifvit förändradt. Men å andra sidan känner skalden – och verklige skalder funnos i nordens äldsta tid – sig icke bunden af ämnet, utan grupperar det alltefter fordringarne af den idé, som beherrskar honom. Om man på grund deraf icke tillerkänner Ynglingatalet och följaktligen ej heller Ynglingasagan egenskapen att vara en historisk urkund, om man kan bestämdt uppvisa, att de förste af Ynglingarne äro ur gudarnes verld nedflyttade i menniskornas, och om man för de allra fleste af de följande regenterne icke känner några fullgoda historiska intyg, måste man naturligtvis medgifva, att skalderne och berättarne i allmänhet kunna till grund för sina skildringar, åtminstone i vissa fall, haft verkliga personer och verkliga tilldragelser; men hvilka voro sådana, hvilka tillhöra dikten? Af interesse är det att finna i det gamla anglosaksiska Bjovulfsqvädet namn på trenne Sveakonungar, af hvilka tvenne, Óhthere och Eádgils tydligen svara mot vår sagas Ottar och Adils, den tredje åter, Ongenþeow, icke återfinnes i henne; han skulle sannolikt der hafva burit namnet Anganty. Uti ett afseende ger oss denna främmande dikt en klarare föreställning om de gamla förhållandena i norden, nämligen genom att framhålla skillnaden mellan Svear och Götar och de envisa striderna dem emellan.

Härom talar Snorre föga. Först vid närmare eftersinnande finner man att det är endast Svea-konungar han omtalar.

För öfrigt var man i gamla tider icke riktigt ense om ordningen inom Ynglingarna. Are har i sin bok bevarat en slägtledning för dem, som icke i allt öfverensstämmer med Snorres. Der sättes i spetsen en Yngve, som var konung i Tyrkland. Hans son Njärd var den förste Sveakonungen. Yngve är således här icke ett binamn till Frö. Der sättes Alrik före Agne, och Egil, icke Ottar, bär namnet Vendelkråka. Are härstammade sjelf från Ynglingarne och borde således vara kompetent att tala om dem. Denna hans stamtafla upptogs af medeltidens latinskrifvande kronister, omkläddes med en del detaljer och blef i denna gestalt känd äfven under svenska medeltiden, innan man förnyat bekantskapen med Snorres verk. På det sätt har man fått in i våra häfder den s.k. historien om Ynglingarnes tidehvarf; man har naturligtvis med nöje underkastat sig det lönlösa arbetet att förse denna historia med årtal.

Icke alla sina uppgifter hemtade Snorre ur Tjodulfs qväde. Han var väl kunnig om den tidens sägner och qväden, kunde således begagna källor, om hvilka vi icke hafva den minsta aning. En källa nämner han dock, nämligen en Sköldungasaga (k. 23), hvilken nu är förkommen. Man tänker naturligtvis på henne hvar gång några närmare uppgifter om Danmarks fornkonungar förekomma. Af hela Ynglingasagan är den delen, som behandlar Ingjald illråda, den i alla afseenden yppersta, vitnande om betydlig historisk konst. Källorna till denna episod känner man icke; Tjodulfs visa lemnar icke mycket ämne. I öfrigt finner läsaren lätt, vid jemförelse mellan visorna och den prosaiska framställningen, hur mycket Snorre hemtat ur de förra.

Att sammanställa Ynglingasagans uppgifter med dem, man finner i andra sagor om nordens fornkonungar, har synts mig obehöfligt, då vi ännu befinna oss inom sagans, icke inom historiens område.

GEOGRAFISK ÖFVERSIGT. STORA SVITIOD.

1. Verldens ring, som menniskor bebygga, är mycket vikskuren, stora haf gå från yttersjön inåt landet. Det är bekant att från Njörvasundet går ett haf allt ut till Jorsalaland 1). Från detta haf går en lång hafsbotten till nordost, som heter Svarta hafvet och skiljer verldstredingarne. Landet i öster heter Asia och landet i vester kalla somlige Europa, andre Enea. Men norr om Svarta hafvet sträcker sig det stora eller kalla Svitiod, hvilket af någre säges vara icke mindre än det stora Särkland, somlige jämföra det med det stora Blåland 2). Svitiods norra del ligger i följd af frost och köld obebygd, likasom Blålands södra del är öde för solens brand. I Svitiod äro många storhärad 3), mångahanda folk och många tungor: der äro resar och der äro dvärgar, der äro ock blåmän och der äro mångahanda underliga folk, der äro ock förfärligt stora djur och drakar. Ur norden från de fjäll, som äro utanför all bygd, flyter en å genom Svitiod, som med rätta heter Tanais och fordom kallats Tanaqvisl eller Vanaqvisl 4). Hon kommer till sjös in i Svarta hafvet.

ÅSALAND. ÅSGÅRD. ODIN.

Landet vid Vanaqvislarne kallades då Vanaland eller Vanahem. Denna å skiljer verldstredingarne; österom heter landet Asia, vestorom Europa.

2. Öster om Tanaqvisl ligger i Asien Åsaland eller Åsahem och hufvudborgen i landet kallades Åsgård. I borgen var en höfdinge, som kallades Odin. Der var en stor blotstad 5). Det var sed der, att tolf hofgodar voro högst; de skulle råda för bloten och domar män emellan. De kallades diar eller drottnar 6) och dem skullo allt folket egna tjenst och hyllning. Odin var en stor härman, färdades vida och tillegnade sig många riken. Han var så segersäll, att han vann i hvarje strid, och så kom det, att hans män trodde att han egde osviklig seger i hvarje strid. Det var hans sed, när han sände sina män till örlig eller i annan sändefärd, att han dessförinnan lade händerna på deras hufvud och gaf dem bjanak 7), och de trodde, att det då månde gå dem väl. Så var det ock med hans män, att när helst de voro stadde i nöd, å sjö eller land, åkallade de hans namn och tyckte de sig jämnan deraf få lisa; de tyckte sig ega all hjelp der han var när. Ofta for han så långt bort, att han dvaldes på färden många halfår.

3. Odin hade två bröder, Vi och Vilje 8). Desse hans bröder styrde riket, när han var borta.

ODINS BRÖDER. STRID MED VANERNE.

En gång då han var faren långt bort och hade dröjt länge, trodde Äserne sig icke längre kunna vänta honom hem och då togo hans bröder att skifta hans arf och båda gingo att ega hans hustru Frigg. Men litet senare kom Odin hem och tog då åter vid sin hustru.

4. Odin for med här emot Vanerne, men de höllo sig väl och värjde sitt land; de hade ömsevis seger, härjade hvarandras område och gjorde skada. Men när beggedera leddes dervid, höllo de en förlikningsstämma, slöto fred och gåfvo gisslan. Vanerne gåfvo sine ypperste män, Njärd den rike och hans son Frö, Äserne deremot Höne, hvilken de sade vara väl fallen till höfdinge. Han var stor och mycket vän. Med honom sände de Mime, som var den klokaste man, och till utbyte gåfvo Vanerne den som visast var i deras flock, vid namn Qvåse 9). När Höne kom till Vanahem, gjordes han genast till höfdinge och Mime ingaf honom alla råd. Men när Höne var på ting eller stämmor utan att Mime var när, och några vanskliga mål kommo före, svarade han alltid ett och samma: ”Råde andre”, sade han. Då misstänkte Vanerne, att Äserne hade svikit dem i manskiftet, togo så Mime, halshöggo honom och sände hufvudet till Äserne. Odin tog hufvudet och smorde det med örter, så att det icke skulle ruttna, och qvad deröfver galdrar 10) och gaf det sådan kraft, att det talade med honom och sade honom många lönliga ting. Njärd och Frö satte Odin till blotgodar och voro de Diar bland Äserne. Njärds dotter Fröja var blotgydja och den första, som utlärde hos Äserne sejd 11), hvilken hos Vanerne var allmän.

ODIN DRAGER SIG NORRUT. GYLFE.

När Njärd var med Vanerne, egde han sin syster till äkta, ty sådant var der lag, och voro deras barn Frö och Fröja 12); men hos Äserne var det förbjudet att bygga hjonalag så nära inom frändskapen.

5. En stor fjällgård går fram landnorr [nordost] till utsöder [sydvest] och skiljer det stora Svitiod från andra riken. Sunnanföre fjället är icke långt till Tyrkland 13), der Odin egde stora egor. I den tiden foro Romvärjehöfdingar vida kring verlden och bruto under sig alla folk, men månge höfdingar flydde för denna ofrid från sina egor. Men eftersom Odin var förevis och trollkunnig, visste han, att hans afkomma skulle bo i verldens nordhalfva. Då satte han sina bröder Vi och Vilje öfver Åsgård; sjelf drog han bort och alle Diar med honom och mycket landsfolk. Först for han vesterut till Gårdarike och sedan i söder till Saksland. Han hade många söner och tillegnado sig rike vida i Saksland, till hvars vårdande han satte sina söner. Derpå for han norrut till hafvet och bodde på en ö, der det nu heter Odinsö på Fyen 14). Sedan sände han Gefjon norrut öfver sundet att söka land och kom hon då till Gylfe, som gaf henne ett plogland. Hon for då till Jättenhem och aflade der fyra söner med en jätten; desse gaf hon oxehamn, satte dem för plogen och körde landet ut i hafvet och vesterut gent emot Odinsö, der det nu kallas Seland; der bodde hon sedan. Henne fick Sköld, Odins son; de bodde i Lider. Der ploglandet låg, är vatten eller sjö efter, som kallas Lagen 15).

GEFJON. ODIN KOMMER TILL SIGTUNA.

Fjärdarne ligga i Lagen, som näsen på Seland. Så qvad Brage den gamle:

Glad drog Gefjon Danmarks
ökning bort från Gylfe,
den på Rhensol rike,
så det rök af ränn-djur;
oxarne buro åtta
ännemånar och fyra
hufvud, der de för vän-öns
vida vallrof gingo 16).

Men när Odin sporde, att det var goda landskoster österut hos Gylfe, for han dit och gjorde med Gylfe öfverenskommelse, ty Gylfe tyckte sig ingen kraft ega till motstånd mot Äserne. Oden och Gylfe hade sinsemellan mycken täflan i list och synvändningar och vordo Äserne ständigt segrare. Odin tog sig bostad vid Lagen, der som det nu kallas Forn-Sigtuna 17), der han gjorde ett stort hof och blot efter Äsernes sedvänja. Han tillegnade sig ett vidsträckt land, som han kallade Sigtuna. Åt blotgodarne gaf han bostäder: Njärd bodde på Noatuna, Frö i Uppsala, Hemdal i Himmelsberga, Thor i Trudvång, Balder å Bredeblick; han gaf dem alle goda bolstäder 18).

ODINS IDROTTER.

6. När Åsa-Odin kom till nordlanden och med honom Diarne, är det sagt med sanning, att de införde och lärde de idrotter, som man sedan länge idkat. Odin var den gäfvaste af alle och af honom inhemtade de alla idrotterna, ty han kunde dom alla först och till på köpet de flesta. Men vill man säga, hvarföre han vard så mycket hedrad, så bidrogo dertill följande omständigheter. Han var så fager och vördnadsbjudande till utseendet, när han satt med sina vänner, att allas sinnen gladdes dervid, men när han var i härnad, syntes han sina ovänner grymmelig. Detta kom deraf, att han kunde de idrotterna, att skifta utseende och skepnad, hur han ville. En annan idrott var den, att han talade så lätt och enkelt, att för alla, som hörde derpå, tycktes endast det vara sant. Han talade allt i verser på det sätt som det nu qvädes, som kallas skaldskap. Han och hans hofgodar kallas sångsmeder, ty de uppfunno denna idrott i nordlanden 19). Odin kunde göra så, att i drabbning vordo hans ovänner blinde eller döfve eller skräckfulle och att deras vapen beto icke mera än vidjor; men hans män foro fram brynjolöse och voro galne som hundar eller vargar, beto i sina sköldar, voro starke som björnar eller tjurar och dråpo menniskorna, under det hvarken eld eller jern verkade på dem. Detta kallades barsärksgång 20).

7. Odin skiftade hamn. Då låg kroppen som somnad eller död, men han var då fogel eller däggdjur, fisk eller orm och for då i ett svepande till fjärrliggande land i sina eller andras ärenden 21). Äfven kunde han med orden allenast släcka eld och lugna sjö och vända vindar hvart han ville. Han hade ett skepp, som het Skidbladne 22), med hvilket han for öfver stora haf, och det kunde man svepa samman som en duk. Odin hade med sig Mimes hufvud, som sade honom många tidender ur andra verldar, och stundom väckte han upp döde män ur jorden eller satte sig under galgar, hvarföre han kallades gengångardrotten eller de hängdes drotten 23). Han hade två korpar 24), hvilka han hade lärt menniskomål; de foro vida om landen och sade honom många tidender. Af dessa orsaker vard han storligen vis. Alla dessa idrotter lärde han ut medelst runor 25) och sånger, som kallas galdrar, af hvilken anledning Äserne kallats galdrasmeder. Odin kunde och öfvade den idrott, med hvilken den mesta makt följde och som heter sejd; deraf kunde han veta menniskors öden och oskedda ting, som ock att vålla menniskor bane, olycka eller ohelsa, taga ifrån dem vett eller kraft och gifva dem åt andra. Men när denna trolldom öfvas, följer dermed så mycken uselhet, att karlar icke tycktes kunna utan skam umgås dermed, hvadan denna idrott lärdes åt gydjorna. Äfven visste Odin, hvar allt jordagods var fördoldt och kunde sånger, genom hvilka jorden och bergen och stenarne öppnades för honom, och band han allenast med orden dem, som deri bodde, och gick in och tog hvad han ville. Af dessa krafter vard han mycket fräjdad. Hans ovänner fruktade sig för honom, men vännerne tröste på honom, trodde på hans makt och på honom sjelf, men de flesta sina idrotter lärde han blotgodarne, som voro honom närmast i all visdom och trollskap. Månge andre lärde dock mycket deraf och derigenom utbreddes trollskapen mycket och hölls länge vid makt.

ODINS LAGAR. OFFREN. SKATTPENNING.

Men Odin och de tolf höfdingarne blotade menniskorna, kallade dem sina gudar och trodde sedan länge på dem. Af namnet Odin är Ödun 26) bildadt och kallade men- niskor så sine söner, men af Tors namn har man bildat Tore och Torarin eller ock dertill lagt andra namn, såsom Stentor eller Haflor, eller brutit det på ännu flera sätt.

8. Odin stiftade lagar i sitt land, som förut hade gällt hos Äserne. Så böd han, att allo döde män skulle man bränna och bära å bål med deras egendom, ty, sade han, med dylika skatter skulle enhvar komma till Valhall, som han hade med på bålet; det skulle han ock njuta, som han sjelf hade i jord grafvit; men askan skulle man kasta i vattnet eller gräfva ned i jorden 27). Efter gäfve män skulle man göra hög till minne, men efter alla de män, hos hvilka något mannavärde var, skulle man resa bötastenar, och hölls denna sed länge. Då skulle man mot vintern blota till godt år, vid midvintern till grodd och tredje gången, om sommarn, segerblot 28). Öfver hela Svitiod gaf man Odin skattpenning för hvar näsa, hvaremot han skulle värja deras land för ofrid och blota för dem till godt år 29).

NJÄRDS GIFTE. ODINS DÖD.                     

9. Njärd fick en hustru, som het Skade 30); hon ville icke lefva tillsammans med honom och gifte sig sedan med Odin. De hade månge söner. Om en af desse, Säming, diktade Övind skaldespillare följande:

Med Jernvidja aflade
Åsafränden
som skölden blodar,
Skattesamlarn,
när i manhem
mest de byggde,
Skade samt
stridsmannavännen.
Med Odin fick
den klippofödde
skidens dis
söner månge 31).

Till Säming räknade Håkan jarl den store sin slägt. Detta Svitiod kallade de Manhem [menniskors verld], men det stora Svitiod kallade de Gudhem [gudars verld]. Från Gudhem förtäljde de många tidender och många under.

10. Odin vard sotdöd i Svitiod. När han var kommen nära sin bane lät han märka sig med spjutudd 32) och tillegnade sig alle vapendöde män; han sade sig skola fara till Gudhem att der besöka sine vänner. Då trodde Svearne, att han var gången till det forna Åsgård och att han der lefde i evighet. Då började man ånyo att tro på Odin och åkalla honom.

ODINS DÖD. NJÄRD. FRÖ.

Ofta tycktes det Svearne, att han uppenbarade sig för dem, innan stora drabbningar höllos 33), och gaf han då somlige seger, men somlige böd han till sig, och tycktes båda lotterna goda. Då Odin var död, brändes han, och denna bålbränning gjordes mycket präktig, ty det var deras tro, att ju högre röken steg upp i luften, desto herrligare var han i himmelen, som egde brännan, och desto rikare ju mer gods brann med honom 34).

11. Njärd från Noatuna vard derpå envåldsherre öfver Svearne och uppehöll bloten. Honom kallade Svearne då sin drotten och gåfvo honom skattgåfvor. I hans dagar var god frid och allsköns årsväxt så ymnig, att Svearne trodde att Njärd rådde för årsväxt och menniskors välstånd. I hans dagar dogo de fleste diar; de blotades alle och brändes sedan. Njärd vard sotdöd och lät lian märka sig åt Odin innan han dog. Svearne brände honom och alle gräto mycket öfver hans graf.

12. Frö 35) tog då riket efter Njärd, kallades drotten öfver Svearne och tog skattegåfvor af dem; han var vänsäll och årsäll som hans fader. Frö byggde i Uppsala 36) ett stort hof och förlade dit sin hufvudstad och lade dit sina skylder, land och lösören. Detta var början till Uppsala öd 37), som sedan dess alltid bibehållits. I hans dagar börjades Frodefriden, under hvilken det var goda år i alla land, och Svearne tillräknade Frö detta; derföre dyrkades han mer än de andre gudarne 38), emedan i hans dagar vard folket rikare än förr på frid och årsväxt.

FRÖ. FRÖJA.

Gerd, Gymes dotter, var hans maka, deras son het Fjölne. Frö hade ock namnet Yngve 38) och Yngve-namnet hölls sedan länge i hans ätt som hedersnamn; hans ättmän kallades sedan Ynglingar. Frö sjuknade och när soten led på honom, letade hans män efter råd och läto endast få komma till honom; under tiden byggde de en stor hög och gjorde derå dörr och trenne gluggar. Då Frö var död, buro de honom lönligen in i högen och sade Svearne, att han ännu lefde, och vaktade honom der i tre vintrar. All skatt kastade de in i högen, i en glugg guldet, i den andra silfret, i den tredje kopparpenningarne 40). Då fortforo äring och frid.

13. Fröja, den enda qvarlefvande af godarne, upprätthöll bloten och vard så ryktbar, att med hennes namn skulle nämnas alla höga hustrur, såsom de nu heta fruar. Så heter ock enhvar fröja öfver sin egendom och den som eger boet, husfröja. Fröja 41) var ganska obeständig; hennes man het Od, hennes döttrar Noss och Gersime. De voro mycket fagra; efter dem hafva de kostbaraste dyrgripar blifvit nämnda 42).
FJOLNE.

När nu alle Svear visste, att Frö var död, men likväl märkte att äring och frid fortforo, trodde de, att så skulle förblifva, så länge Frö voro i Svitiod. De ville derföre icke bränna honom, utan kallade honom verldens gud och blotade mest honom till gröda och frid i all tid sedan.

14. Fjölne, Yngve Frös son, rådde derpå öfver Svearne och Uppsala öd; han var mäktig, årsäll och fridsäll. Då bodde Frid-Frode i Lider och dem emellan var mycken vänskap och bjudningar 43). När Fjölne en gång for till Frode på Seland, tillreddes en stor vejtsla 44) och man böd dit vida öfver landet. Frode hade en stor husaby; der hade man gjort ett stort kar, många alnar högt och sammanokadt med stora timmerstockar. Det stod i underskämman, men deröfver var ett loft mod öppet golf, så att man der kunde hälla ned drycken. Karet var blandadt fullt med mjöd och drycken deri var mäkta stark. Om qvällen följdes Fjölne till härbärges i nästa loft och hans svejt [följe] med honom. Om natten gick han ut efter svalen att leta sig ett ställe; han var sömnyr och döddrucken. Men när han vände åter till härbärget, gick han fram efter svalen till andra loftsdörren och in genom denna. Han miste då fotfäste, föll i mjödkaret och omkom der. Så säger Tjodulf från Hvin:

Feghets-ordet,
som till Fjölne kom,
framgång fick
der Frode bodde.
På sikling öfver
Svigdes land
vindlös våg
vinna skulle 45).

SVEGDE.

15. Svegde tog riket efter sin fader. Han lofvade att uppsöka Gudhem och Odin den gamle. Han for med tolf män vida om verlden och kom då ut i Tyrkland och det stora Svitiod, der han fann månge fränder och vänner. Han var på denna färd fem vintrar. Efter återkomsten till Svitiod dröjde han hemma en tid. Han hade ute i Vanahem fått en hustru, som het Vana, och hade med henne sonen Vanlande. Än en gång for Svegde att leta Gudhem. I Österdelen af Svitiod 46) är en stor by, som heter Sten, der det ligger en sten så väldig som ett stort hus. Om qvällen efter solfallet, då Svegde gick från dryckeslaget till sofburen, såg han bort till stenen och såg att en dvärg satt under honom. Svegde och hans män voro mycket druckne och rände till stenen. Dvärgen stod i dörren, ropade på Svegde och bad honom gå in 47), om han ville finna Odin. Svegde lopp in i stenen, men denne slöts genast igen och Svegde kom aldrig åter. Så säger Tjodulf från Hvin:

Den dagskygge
Durnes barns
Salsvårdare
Svegde svek,
när in i stenen
den storsinte
djerfve mannen
efter dvärgen lopp.
Siklingen slöks
af Sjunk-mimes ätts
jätten- bebygda
bjerta sal 48).

VANLANDE.16. Svegdes son Vanlande tog rike efter fadren och rådde för Uppsala öd. Han var en stor härman och for vida kring landen. Han mottog en gång vintervist 49) i Finland hos Snö den gamle och fick der hans dotter Drifva. Om våren for han bort och lemnade Drifva qvar, men lofvade att komma åter efter tre vintrar, men kom icke på tio. Då sände Drifva efter sejd-qvinnan Huld och sände sin och Vanlandes son Visbur till Svitiod. Drifva tillköpte sig af sejdqvinnan Huld, att hon skulle sida Vanlande till Finland eller ock döda honom. Då sejden främjades, var Vanlande i Uppsala. Han fick stort begär att fara till Finland, men hans vänner och rådgifvare afhöllo honom och sade, att det måtte ligga finsk trollkonst i hans reslust. Han kände sig då sömntung och lade sig att sofva, men han hade icke sofvit länge, förr än han ropade och sade, att maran trampade honom. Hans män skyndade till för att hjelpa honom, men då de fattade i hufvudet, trampade hon benen, så att de nästan bräcktes, och när de togo i fötterna, qväfde hon hufvudet, så att han dog. Svearno togo hans lik och brände det vid Skuta-ån, hvarest hans bötastenar restes. Tjodulf säger:

Vättars vätt
att visa kom
Vanlande
för Viljes bror:
den trollborna
grimhild träda
skulle fridens
buds fiende.
Och han brann
vid Skutas bädd
smycke-slösarn,
som maran strypte 50).

17. Visbur tog arf efter sin fader Vanlande. Han äktade Öde den rikes dotter och gaf henne i morgongåfva tre storbyar och en halsring af guld 51). De hade två söner, Gisel och Andur. Men Visbur öfvergaf henne och tog sig en annan hustru, hvarpå hon for med sönerne till sin fader. Visbur hade en son Domalde, åt hvilken stjufmodern lät sida olycka. Då Visburs söner voro tolf och tretton vintrar, foro de till honom för att hemta moderns morgongåfva, men han ville icke gifva ut henne. Då sade de, att guldringen skulle blifva till bane för den bäste i hans ätt, och foro derpå bort. Då log man åter till sejd, för att de skulle få lifvet af fadren. Då lofvade völvan [trollqvinnan] Huld sig skola sida så, äfvensom så att slägtmord skulle efter detta alltid vara i Ynglingarnes ätt. De jakade härtill, samlade sedan folk, kommo öfver Visbur oförvarandes om natten och innebrände honom. Så qvad Tjodulf:

Och Visburs
viljes börda
sjöns slägtinge,
svälga kunde,
när husets värjare
hetsade skogens
menlige tjuf
mot sin fader,
och glöd-hunden
gnyende bet
envåldskungen
i eldstads-höljet 52).

DOMALDE.

18. Domalde tog arf efter sin fader Visbur och rådde öfver landen. I hans dagar var i Svitiod stor hunger och brist på sund föda. Då gjorde Svearne stora blot vid Uppsala. Den första hösten blotade de med oxar, men årsväxten förbättrades icke. Andra hösten började de menniskoblot, men årsväxten var densamma eller värre. Den tredje hösten kommo Svearne mangrant till Uppsala, då bloten skulle hållas. Höfdingarne rådslogo och kommo öfverens, att missväxten måste bero på Domalde, deras konung, och att de derföre skulle blota med honom sig till äring. De anföllo honom derföre, dråpo honom och rödfärgade stallarne med hans blod 53). Tjodulf säger:

Det skedde fordom,
att de svärdbärande
blodade marken
med sin drotten;
och landets här
mot lifväntande
Domalde bar
blodiga vapen;
när Svears ätt
årsväxtr-girig,
Jutars ovän
Öda skulle 54).

DOMAR. DYGYE.

19. Domar het Domaldes son, som dernäst rådde för riket. Han rådde länge för landen och i hans dagar voro årsväxt och frid goda. Om honom är intet annat sagdt, än att han sotdog i Uppsala och fördes ut på Föresvallarne, der han brändes på åstranden. Der äro hans bötastenar Tjodulf säger:

Med frågor vittre
män jag frestat
ofta har om
Yngves grafrör,
hvar Domar
på dönande
Halfsbane
buren vore.
Nu jag det vet,
att värkbiten
vid Före brann
Fjölnes ättling 55).

20. Dygve, hans son, rådde dernäst öfver landen och är om honom intet annat sagdt, än att han vard sotdöd. Tjodulf säger:

Ej qväds om doldt,
men att Glitnes dis
Dygves grafrör
till gamman hafver;
i ty att ulfvens
och Narfves häst-dis
en konungsson sig kora skulle.
Lokes mö
har lekt med
en envåldskung
af Yngves ätt 56).

DYGVE. KONUNGSNAMNET. DAG.

Dygves moder het Drott, en dotter till konung Danp, son af Rig, den förste som å dansk tunga kallats konung 57). Hans ättmän halva sedan alltid haft konungsnamnet såsom det högsta hedersnamn. Dygvo var den förste af sin ätt, som kallades konung; dessförinnan kallades de drottnar, deras hustrur drottningar och hirdsvejten drott. Enhvar af desse ättmän kallades alltid Yngve eller Ynguni, men allesammans Ynglingar. Drottning Drott var syster till konung Dan den stolte, efter hvilken Danmark fått sitt namn.

21. Dygves son Dag tog konungsdömet efter fadren; han var så vis, att han förstod foglaspråket. Han hade en sparf, som flög ömsom i flera land och sade honom många tidender. En gång flög sparfven till byn Vörva i Redgotaland 58), slog ned på en åker och åt. Åkerns egare kom dit, tog upp en sten och slog sparfven ihjäl. Konung Dag vard illa vid, då sparfven icke kom hem. Han skred då till sonarblot [försoningsblot] för att fråga och fick till svar, att sparfven var dräpt vid Vörva. Då kallade han ut en stor här och for till Gotland och när han kom till Vörva, gick han i land med hären och härjade; folket flydde långt undan.

DAG. AGNE.

Konung Dag vände åter med hären till skeppen, när qvällen kom, sedan han dräpit månge och tagit månge fångar. Då de drogo öfver en å vid Skjutans vad eller Vapnavad, sprang en verkträl ur skogen fram på åstranden, och slungade in i hären en hötjuga, som kom i hufvudet på konungen, så att han genast föll af hästen och dog. Hans män vände då om till Svitiod. Den tiden kallades en härjande höfdinge gram och hans kämpar gramer. Tjodulf säger:

Jag sporde, att Dag
mot dödens ord
den fräjdelystne
fara skulle;
när, sparf att hämna,
den vise kung.
Som val-ten främjar,
till Yörva kom.

Och detta ord
å Östervägar
från striden bar
kungens skara:
att staf, som slänger
Slepnes foder,
drabba skulle
denne gram 59).

22. Agne het Dags son, som blef konung efter honom, en mäktig och berömd man, stor härman med stora färdigheter af alla slag. En sommar drog konung Agne med sin här till Finland, landsteg och härjade. Finnarne samlade mycket folk och redde sig till strid; deras höfdinge het Froste. Striden var stor och Agne fick seger, Froste föll och månge med honom. Konung Agne for med härsköld öfver Finland, lade det under sig och fick mycket stort härfång. Han tog med sig Frostes dotter Skälf och hennes broder Låge.

AGNE. ALREK OCII ERIK.

På vägen österifrån lade han till i Stocksunden och slog upp tälten söderut på näset, som då var skogbevuxet. Konung Agne bar då guldsmycket, som Visbur hade haft. Han gick nu att ega Skälf och hon bad honom göra arföl efter hennes fader. Han böd då till sig månge stormän och gjorde en stor vejtsla; han var mycket fräjdad af denna färd. Dryckeslaget var stort och då konung Agne blifvit drucken, bad Skälf honom väl akta smycket, som han hade å halsen. Han tog då och band det fast å halsen, innan han gick att sofva; hans landtält stod vid skogen under ett högt träd, som skulle skyla för solhettan. Då konungen somnat, tog Skälf ett rep och fäste under smycket, hennes män fällde ned tältstängerne och kastade replyckan upp i trädgrenarne och drogo sedan, så att konungen hängde tätt under grenarne; det vard hans bane. Skälf och hennes män lupo å skeppen och rodde bort. Konung Agne brändes der och stället kallades sedan Agnefit, å östra sidan af Tören, vester om Stocksund 60). Tjodulf säger:

Det kallar jag under,
om efter Agnes härs
skaplynne syntes
Skälfs råd,
när Låges syster
i luften hof
konung god
med guldringen;
honom som vid Tör
tämja skulle
Signys makes
svala häst 61).

23. Alrok och Erik, Agnes söner, voro konungar efter fadren; de voro mäktige män, store härmän och idrottsmän.

YNGVE OCH ALF.

Det var deras sed att rida och tämja hästar både att gå och springa, hvilket de kunde bättre än alle andre. De täflade med mycken ifver om, hvilkendera red bättre eller hade bättre hästar. En gång redo de afsides från de andre med sina bästa hästar ut på en slätt och vände icke åter. Man letade efter dem och fann dem båda döde med brutna hufvud; vapen hade de icke, utom hästarnes betsel, hvarföre man menar, att de dräpit hvarandra dermed. Tjodulf säger:

Alrek föll
der åt Erik
broders vapen
till bane vordo.
Man qvad, med hästens
hufvudfjättrar
Dags fränder
dräpt hvarandra.
Ej förr man sport
Frös afkomma dragar-don
i drabbning nyttja 62).

24. Yngve och Alf, Alreks söner, togo dernäst konungsdömet i Svitiod. Yngve var en stor och mycket segersäll härman, frid [vacker] och synnerligen stor idrottsman, stark och i drabbningar den skarpaste, gifmild och glad. Af detta allt vard han fräjdad och vänsäll. Konung Alf, hans broder, satt hemma och var icke i härnad, han kallades Elfse och var tystlåten, hårdlynt och föga umgängssam. Hans moder het Daged, en dotter till konung Dag den store, Daglingarnes 63) ättfader. Alf hade en hustru Bera [Björnhona], högeligen frid, mycket duglig och glad. En höst var Yngve Alreksson kommen till Uppsala ur viking och var då storfräjdad. Han satt ofta länge om qvällarne vid dryckeslagen, men Alf gick vanligen tidigt att sofva. Drottning Bera deremot satt ofta sent uppe och samtalade med Yngve.

YNGVE OCH ALF. HUGLEK.

Alf talte ofta derom och bad henne lägga sig tidigare, han ville icke vaka efter henne. Hon svarade, att den make vore säll, som egde Yngve i stället för Alf, och då hon ofta sade detta, vredgades han mycket. En qväll gick Alf in i hallen, då Yngve och Bera suto i högsätet 64) samtalande; Yngve hade svärdet liggande öfver knäna, männen voro mycket druckne och aktade icke på att konungen kom in. Alf gick fram till högsätet, drog ett svärd undan kappan och genomborrade sin broder. Yngve sprang upp, drog svärdet och gaf Alf banehugg, så att båda bröderno föllo dödo på golfvet. De höglades å Föresvallarne. Tjodulf säger:

Den helgdoms-vårdare
hvilar dödad,
efter ödets dom,
som Alf nedgjorde,
då Daglingen
dolken vätte,
afundsam,
i Yngves blod.

Ej var det väl,
att Bera ville
de drabbnings-väldige
till dråp egga;
när bröder två
hvarandras banemän
af afund vordo
och utan tarf 65).

25. Huglek, Alfs son, tog konungsdöme öfver Svearne efter desse bröder, ty Yngves söner voro ännu barn. Konung Huglek var icke någon härman och satt stilla hemma i landet; han var mycket rik och snål derjemte.

HAKE. JÄRUND OCH ERIK.

Han hade i sin hird hvarjehanda lekare, harposlagare, gigolekare och fedlare äfvensom sejdmän och allsköns trollkunnigt folk 66). Två bröder, Hake och Hagbard 67), voro mycket berömde sjökonungar och foro med mycket folk, stundom båda, stundom hvar för sig; månge kämpar voro med hvardera. Konung Hake for med sin här till Svitiod mot Huglek. Denne samlade då en här och till honom kommo två bröder Svipdag och Geigad, fräjdade båda och de störste kämpar. Konung Hake hade med sig tolf kämpar, bland dem Starkad den gamle 68), och var dessutom sjelf den störste kämpe. De möttes å Föresvallarne, striden blef hård och konung Hugleks män stupade brådt. Då trängde fram kämparne Svipdag och Geigad, men Hakes kämpar gingo fram, sex emot hvar, och togo dem till fånga. Då gick konung Hake in i sköldborgen mot Huglek och drap honom med hans begge söner. Derefter flydde Svearne och Hake lade landen under sig och vard konung öfver Svearne. Han satt der i landet i tre vintrar och under tiden foro kämparne ifrån honom ut i viking och samlade sig gods.

26. Järund och Erik, Yngve Alrekssons söner, lågo all denna tid ute å härskepp och voro store härmän. En sommar härjadede i Danmark och mötte der Gudlög, Hålögernes 69) konung, och kämpade med honom. Det slutades så, att Gudlögs skepp vard afrödt och han sjelf tagen. De förde honom i land på Strömöanäs och hängde honom. Der kastade hans män sedan upp en hög öfver honom. Derom säger Övind skaldespillarn:

ERIK OCH JÄRUND ANFALLA HAKE.

Af österkungars
öfvermod tvingad,
Gudlög tamde
Sigars grymme
häst, när Yngves
söner hängde
smycke-spridarn å trädets stam.

Å näset nickar,
af liket nedtyngdt,
Vinges träd,
der vikar delas.
Af kungens rör,
med reste märkt,
är storfräjdadt
Strömöanäs 70).

27. Af detta verk vordo Erik och Järund mycket fräjdade och tycktes nu vara mycket större än tillförene. De sporde att konung Hake i Svitiod hade sändt från sig kämparne. Då drogo de till Svitiod och samlade här till sig och då Svearne sporde, att Ynglingarne kommit dit, strömmade ofantligt mycket folk till dem. Sedan styrde de in i Lagen och höllo till Uppsala 71) för att finna konung Hake. Han for emot dem på Föresvallarne med mycket mindre här. Striden var hård. Hake gick så hårdt fram, att han fällde alle, som voro honom närmast, till sist fällde han konung Erik och högg ned brödernes märke 72). Då flydde Järund till skeppen med allt sitt folk. Men Hake hade fått så stora sår, att han såg, att hans lifsdagar icke månde blifva långe.

HAKES DÖD. JÄRUND. ANE.

Då lät han taga en skejd [jakt], som han hade, lastade derpå de döde och vapnen och lät sedan föra den ut till hafs, lägga styret i lag, draga upp seglen, lägga eld i törved och göra ett bål å skeppet. Vinden blåste från land. Hake var nära död eller död, då han lades på bålet. Skeppet seglade lågande ut på hafvet och vard detta sedan vida prisadt.

28. Järund, Yngves son, vard då konung i Uppsala och rådde för landen, men var om somrarne ofta i härnad. En sommar for han med hären till Danmark och härjade på Jutland. Om hösten for han in i Limafjärden och härjade; han låg då med hären i Uddesund. Då kom dit med stor härsmakt Gylög, Hålögernes konung, en son af konung Gudlög, om hvilken förut är taladt. Han lägger till anfall mot Järund. Då landets invånare varseblefvo detta, strömma de till från alla håll, med både stora och små skepp. Järund öfverväldigades och hans skepp afröjdes, sjelf störtade han sig i vattnet, men vard fången och förd i land. Konung Gylög lät då resa en galge, ledde dit konung Järund och lät hänga honom. Så lyktades hans lefnad. Tjodulf säger:

Den Järund, som
i forntid dog,
från lifvet löstes
i Limefjärden,
när hampstrecks-hästen
den högbröstade,
Gudlögs bane
bära skulle,
och Hagbards
halsduk tätt
hersa-herrskarns
hals ointrängde 73).

29. Ön eller Ane het Järunds son, som blef konung öfver Svearne efter sin fader. Han var klok och en stor blotman, men icke var han någon härman, utan satt hemma i landen.

ANE.

Under det desse konungar, om hvilka nu är sagdt, voro i Uppsala, regerade öfver Danmark först Dan den stolte, som blef mycket gammal, sedan hans son Frode den stolte eller fridsamme, sedan hans söner Halfdan och Fridlef, som voro store härmän. Halfdan var äldre och i allt vida öfverlägsen. Ilan for en gäng till Svitiod emot konung Ön, de hade några strider och Halfdan vann jemnt seger. Till sist flydde konung Ön till Vestergötland. Då hade han varit konung öfver Uppsala tjugofem vintrar. I Götaland var han ock halftredje tiotal vintrar, under det Halfdan var konung i Uppsala. Halfdan vard sotdöd der och är der höglagd. Då kom konung Ön åter till Uppsala vid sextio års ålder. Han gjorde då ett stort blot, sig till lång lefnad och gaf sin son åt Odin, blotande med honom. Konungen fick af Odin det svar, att han skulle lefva ännu sextio vintrar. Ön regerade nu i Uppsala tjugofem vintrar. Då kom konung Fridlefs son, Ale frökne (raske), med sin här till Svitiod emot konung Ön, de kämpade och Ale hade ständigt seger. Då flydde konung Ön än en gång från sitt rike och for till Vestergötland 74). Ale var konung i Uppsala tjugofem år, tills Starkad gamle drap honom. Efter Ales fall vände Ön åter till Uppsala och rådde der för riket andra tjugofem år. Då gjorde han åter ett stort blot sig till långt lif och blotade med sin andre son. Odin sade honom då, att så länge han gaf Odin en son hvart tionde år, skulle han lefva, äfvensom att han skulle gifva namn åt några härad i sitt land efter talet på de söner, med hvilke han blotade Odin. Sedan han blotat med sju söner, lefde han tio vintrar och kunde då icke gå, utan bars alltid å stol. Då blotade han med den åttonde sonen och lefde ytterligare tio vintrar, liggande i säng. Då blotade han med den nionde sonen och lefde då åter tio vintrar och drack ur horn som dibarn. Då hade han blott en son qvar och ville blota med honom samt dertill gifva Odin Uppsalarne och de derunder liggande häraden, som skulle kallas Tiundaland 75).

EGIL.

Men Svearne hindrade detta och blotet vard icke af. Derpå dog konung Ön och höglades vid Uppsala. Efter honom kallas det Anesot, när någon dör af ålderdom utan värk. Tjodulf säger:

En gång kunde
i Uppsala
Anesot
Ön fälla;
den seglifvade
skulle taga
ett dibarns
art för andra gången.

Och han vände
villigt åt sig
dragarens spjuts
spetsiga ände,
när ur udd af
ok-rens svärd
ättlinga-dråparn
liggande drack.

Ej kunde gråe
österkungen
hålla upp
hjordens dolk 76).

30. Ön den gamles son Egil 77) var konung efter fadren i Svitiod; han var ingen härman, utan satt stillsamt i landen.

EGIL OCH TUNNE.

Han hade en träl, Tunne, som hade varit Ane gamles skattvaktare. Då Ane var död, tog Tunne rikligt lösegendom och grof ned i jorden. Egil satte, då han blef konung, Tunne bland trälarne; denne harmades deröfver och lopp bort med månge trålar. Tunne tog då upp skatten, han hade gömt, och gaf den åt männen, som togo honom till höfdinge. Sedan strömmade till honom mycket odådsfolk. De lågo ute i skogsmarkerna, men stundom lupo de in i häradena [bygderna], rånade eller dråpo. När konung Egil förnam detta, drog han att uppsöka dem med sin här, men då han en natt rastade, kom helt oförsedt Tunne öfver dem och drap en stor del af konungens här. Då Egil varsnade ofriden, redde han sig till motstånd och satte upp sitt märke, men folket flydde i mängd ifrån honom. Tunne anföll djerft och konungen såg ingen annan kost än att fly. Tunne jagade ända bort till skogen, vände sedan om till bygden, härjande och rånande, utan att finna motstånd. Allt gods han vann i häradena, gaf han sine män, hvarigenom han blef vänsäll och manstark. Konungen samlade åter en här och drog till strids mot Tunne; de drabbade samman; Tunne segrade och konung Egil flydde med stor manspillan. Egil och Tunne hade åtta strider, i hvilka alla Tunne segrade. Då flydde Egil ur landet till Danmark, till Frode fräkne 78) på Seland, och lofvade honom skatter af Svearne för hjelp. Frode gaf honom sin här och sine kämpar och med dem drog Egil till Svitiod. När Tunne sporde detta, drog han honom till mötes, striden blef hård, Tunne föll, Egil öfvertog åter sitt rike och Danerne vände hem. Konung Egil sände hvart halfår till Frode goda och stora gåfvor, men gaf aldrig Danerne någon skatt; vänskapen fortfor dock mellan honom och Frode.

Efter Tunnes fall rådde Egil ensam för riket i tre vintrar. Då hände sig i Svitiod, att en tjur, som var ämnad till blot, var gammal och gödd så starkt, att han var folkilsk, och när man ville taga honom, sprang han till skogs och vard galen och var länge i skogarne, till största skada för folket.

EGILS DÖD.

Konung Egil var en väldig jägare och red om dagarne ofta ut i skogsmarkerna att jaga. En gång hade han ridit på jagt med sine män. Konungen hade länge drifvit ett djur och störtade efter det inåt skogen bort från alle sine män. Då fick han se tjuren och red fram för att dräpa honom. Tjuren vände sig emot honom, konungen gaf honom ett stygn, men spjutet skar ur. Tjuren stötte hornen i sidan på hästen, så att denne föll genast utsträckt till marken och konungen med. Egil springer på fötter och vill draga svärdet, men tjuren stötte hornen i bröstet, så att de trängde djupt in. Då kommo konungens män fram och dråpo tjuren. Konungen lefde en liten stund och höglades vid Uppsala. Tjodulf säger:

Ur landet flydde
den lofsälle
Tys ättling
för Tunnes välde.
Men å Egil
blodar jättens
ök, det vilda,
oxespjutet,
det, som förr i
öster-mark
länge burit
brynens klint.
Och stutens svärd,
det skidlösa,
till hjertat stod
på Skilfvingasonen 79).

OTTAR.

31. Efter Egil tog hans son Ottar 80) rike och konungsdöme. Han gjorde sig icke vän med konung Frode. Då sände Frode till honom att hemta den skatt, som Egil hade lofvat honom. Ottar svarade, att Svearne hade aldrig gifvit Danerne skatt och icke ämnade han göra det. Sändemännen vände om. Frode var stor härman. En sommar for han med sin här till Svitiod, gick i land och härjade, drap månge och fångade andre. Han fick der ofantligt byte, brände bygden vida och gjorde det största härverk. Andra sommaren for konung Frode att härja i österväg 81). Då Ottar hörde, att Frode icke var i sitt land, steg han å härskepp och for till Danmark, der han härjade utan motstånd. Han får veta att en stor här var samlad på Seland, styr då vesterut i Öresund och seglar åt söder till Jutland, der han lägger in i Limafjärden. Han härjar i Vendel, bränner och ödelägger. Vött och Faste hette två jarlar, som Frode hade satt att värna Danmark, medan han var ur landet. Då de sporde, att Sveakonungen härjade i Danmark, samla de en här, skynda till skeppen och segla söderut till Limafjärden. De öfverraska konung Ottar och lägga genast till anfall, Svearne togo manligt emot och folk föll å båda sidor. Men alltsom folk föll å Danernes sida, kom annat mera ur häradena [bygderna] och dertill kommo dit alla de skepp, som voro i närheten. Striden slutade dermed att Ottar föll och större delen af hans här. Danerne togo hans lik, förde det i land och lade upp det på en hög, der vilddjur och foglar fingo slita sönder det. Äfven gjorde de en träkråka, som de sände till Svitiod med helsning, att mer var icke deras konung Ottar värd. Sedan kallade de honom Ottar Vendelkråka. Tjodulf säger:

ADILS.

Under örnaklor
Ottar föll
den dugelige
för Daners vapen;
å Vendel vard
den vise klöst af
här-gamen
med blodig fot.

Jag vet att Vötts
och Fastes verk
som saga gick
om svenska folket
och att ö-lands-
jarlar Frodes
drabbnings-främjarn
dräpit hade 82).

32. Adils, Ottars son, tog rike efter fadren. Han var länge konung och mycket rik; några somrar var han ock i viking. Konung Adils kom med sin här till Saksland, hvaröfver rådde en konung, som het Gertjuf; hans hustru het Oluf 83) den stora, och något deras barn är icke nämndt. Konungen var icke i landet. Adils och hans män skyndade upp till konungens by och rånade, någre drefvo ned hjorden till strandhugg 84). Boskapen vaktades af trälar, både män och qvinnor, hvilka alla medtogos. Bland dem var en mö, vid namn Yrsa, som var underliga fager. Adils for då hem med sitt härfång. Yrsa var icke med trälinnorna och man fann snart att hon var klok, väl i ord förfaren och väl kunnig i alla stycken. Alle män tyckte derföre mycket om henne, dock konungen mest. Kom det då så, att Adils gjorde bröllopp till henne. Yrsa var då drottning i Svitiod och tycktes vara en kärnqvinna 85).

ADILS. ROLF KRAKE.

33. Den tiden råddo konung Helge Halfdansson 86) för Lider. Han kom till Svitiod med så stor här, att Adils såg sig ingen annan kost än att fly undan. Helge gick då i land med sin här och härjade. Han fick mycket härfång och tog till fånge drottning Yrsa, som han förde med sig till Lider och der gick att ega. Hon födde honom en son, Rolf krake. Då Rolf var tro vintrar gammal, kom drottning Oluf till Danmark och sade hon då Yrsa, att konung Helge var hennes fader och Oluf hennes moder. Då for Yrsa åter till Adils i Svitiod och var der drottning, så länge hon lefde. Konung Helge föll i härnad och Rolf krake, då åtta vintrar, togs till konung i Lider.

Konung Adils låg mycket i delo med konung Ale uppländske från Norge 87). De hade en strid på Vänens [Venerns] is; der föll Ale och Adils vann segern. Om denna strid talas vidlyftigt i Sköldungasagan 88) och likaledes om Rolf krakes besök hos Adils i Uppsala, då han sådde guld på Föresvallarne.

Adils var mycket kär åt goda hästar, också hade han de bäste, som den tiden funnos. En af hans hästar het Slungarn, en annan, som han hade tagit af den slagne Ale, Ramn [korpen]; under denne aflades en annan häst med samma namn, som han sände till Gudgäst, konungen i Hålogaland. Gudgäst red denne, men kunde icke stadna honom, innan han föll af hans rygg och fick bane. Det skedde vid Amd i Hålogaland 89).

 

ÖSTEN. SALVE.

Konung Adils var vid ett disarblot 90) och red en häst omkring disarsalen; hästen snafvade under honom och föll, konungen kastades framöfver och hans hufvud kom emot en sten, så att hufvudskålen brast och hjärnen låg på stenen. Det vard hans bane. Adils dog i Uppsala och är der höglagd. Svearne kallade honom en stor konung. Tjodulf säger:

Att vättars vätt
vinna skulle
på Adils’ lif,
än jag sporde;
att Frös ättling
falla skulle
från hästens bogar,
den bragdelystne;

Att blandad vard
bragningssonens
hjärnevätska
med våta sanden;
och att vid Uppsala,
Ales fiende,
den dådsälle,
dö skulle 91).

34. Östen het Adils son, som dernäst rådde öfver Sveaväldet. I hans dagar föll Rolf krake i Lider. Den tiden härjade konungar mycket i Sveaväldet, både Daner och Nordmän. Månge voro sjökonungar, som rådde för en stor här, men icke egde något land. Endast den ansågs med full rätt heta sjökonung, som aldrig sof under sotig ås och aldrig drack i spiselvrå.

35. Salve 92) het en sjökonung, son af Högne på Njärdö, som då härjade i österväg; han hade rike i Jutland. Han styrde med sitt manskap till Svitiod. Konung Östen var då på vejtsla 93) i det härad, som kallas Lofund. Salve kom dit oförmodadt en natt, tog hus på konungen 94) och innebrände honom med hela hirden.

SALVE. INGVAR.

Derpå for Salve till Sigtuna och fordrade konungsnamn och mottagande, men Svearne samlade en här och ville värja landet mot honom. Striden vard så stor, att hon säges icke hafva slutats på elfva dygn. Då fick Salve seger och var sedan länge konung öfver Svitiod, till dess Svearne sveko honom och han vard dräpen. Tjodulf säger:

Östens lifs
lönliga ände
dold jag vet
å Lofund vara;
att Jutske män
innebränt hafva
siklingen med
Svear, det qvads.

Och backetångens
bitande sot
å skilfing sprang
i eldstads-skeppet,
när tomtens båt,
den timmerfaste,
af kämpar full
om kungen brann 95).

36. Ingvar het Östens son, som derpå var konung öfver Sveavälde. Han var en stor härman och var ofta ute å skeppen, ty Svearike hade dessförinnan varit mycket här skadadt både af Daner och Östervägsmän.

ANUND.

Ingvar gjorde frid med Danerne och började härja i östervägar. En sommar hade han här ute och for till Estland, hvarest han härjade om sommaren vid ett ställe, som het Sten. Då kommo Ester ned med en stor här och höllo strid. Landhären var då så stor, att Svearne icke kunde göra motstånd; konung Ingvar föll och hans folk flydde. Han är höglagd vid sjelfva sjön, i Adalsysla. Svearne foro hem efter denna oseger. Tjodulf säger:

Det kom upp,
att Syslas karlar
Ingvar kung
ödelagt hade;
att Estisk här
den ljushydde
hilme drap
vid hafvets hjerta.
Och österhaf
för höfdinge Svenske
Gymes qväde
till gamman qväder 96).

37. Anund het Ingvars son, som näst efter tog konungsdöme i Svitiod. I hans dagar var god frid i Svitiod och och han blef mycket rik på lösören. Konung Anund for med sin här till Estland att hämna sin fader, gick i land, härjade vida i landet och fick stort byte; om hösten for han åter till Svitiod.

I hans dagar var god äring i Svitiod. Konung Anund var den vänsällaste konung. Svitiod är ett stort skogsland och ödemarkerna ligga så, att många dagsleder äro öfver dem. Konung Anund lade stor ifver och kostnad på att rödja marker och bebygga rydena. Han lät ock lägga vägar öfver ödemarkerna, och funnos då vida i markerna skoglösa land och der bygdes då stora härad 97).

ANUND. INGJALDS BARNDOM.

På detta sätt vard landet odladt, ty det fans folk nog till landets bebyggande. Konung Anund lät bryta vägar öfver allt Svitiod, både öfver skogar, myrar och fjäll; derföro kallades han Bröt-Anund 98). I hvart storhärad [större bygd] i Svitiod bygde han kungsgårdar och for kring allt landet på vejtslor 99).

38. Han hade en son, som hot Ingjald. I Fjädrundaland var då en konung Ingvar, som med sin hustru hade två söner, Alf och Agnar, jemnårige med Ingjald. Den tiden fans det vidt och bredt häradskonungar 100) under Bröt-Anund; för Tiundaland rådde Svipdag blinde. Derinom ligga Uppsalarne; der hålles alla Svears ting. Der voro stora blot vid midvintern, till hvilka mångo konungar kommo. En vinter, då rätt mångo voro församlade vid Uppsala, var äfven konung Ingvar der med sine söner. Hans son Alf och Ingjald, Anunds son, voro då sex vintrar gamle. De tillställde en sven-lek och skulle hvardera råda för sin hop. Under leken visade sig, att Ingjald var svagare än Alf, hvilket syntes honom så illa, att han grät mycket. Då kom hans fosterbroder Götved och ledde honom bort till hans fosterfader Svipdag blinde och sade, att det hade gått honom illa samt att han vore svagare och oraskare i lekar än Alf, konung Ingvars son.

ANUNDS DÖD.

Då svarade Svipdag, att det var stor skam. Dagen derefter lät Svipdag taga ett varghjerta och steka å spett, hvilket han sedan gaf Ingjald, konungens son, att äta; deraf blef han grymmare och ondskefullare än alle andre. Då han var fullvuxen, bad Anund till hustru åt honom Göthild, dotter af konung Algöte; han var son af konung Götrek den milde och sonson af Göt, efter hvilken Götaland fått namn 101). Algöte trodde sig veta dottern vara mycket väl gift, om hon var gift med konung Anunds son, i fall denne hade fadrens skaplynne. Mön sändes derföre till Svitiod och Ingjald gjorde bröllopp till henne.

39. En höst for konung Anund med sin hird mellan sina gårdar och kom då till Himmelhed, några trånga fjälldalar, med höga fjäll å båda sidor. Det var då mycket regn och snö hade förut legat å fjällen. Då kom ned ett skred med sten och ler öfver konung Anund och hans hop; konungen omkom och månge af hans följe. Tjodulf säger:

Under Himmelfjällen
Anund vard
häftad af Junåkers
söners harm
och Esters fiende
frillosonens
hat å vägen
till handa kom;
och Högnes rö’s
raske främjare
med jordens ben
öfverhöljdes 102).

INGJALDS ARFÖL.

40. Ingjald, Anunds son, var sedan konung i Uppsala. Uppsalakonungarne voro de högste i Svitiod, då der voro månge häradskonungar, derföre att Odin var höfdinge i Svitiod. Konungarne, som suto i Uppsala, voro envåldshöfdingar öfver hela Sveaväldet, till dess Agne dog. Då kom riket först i brödraskifte, såsom förr är skrifvet, och sedan utbredde sig rike och konungsdöme i ätterna, allt som de utgrenade sig; somlige konungar röjde stora skogsmarker och odlade der, hvarigenom de ökade sitt rike. Då Ingjald tog rike och konungsdöme, voro månge häradskonungar, såsom förr är skrifvet.

Konung Ingjald lät tillreda en stor vejtsla i Uppsala, för att hålla arföl efter fadren. Han tillredde en sal, i ingen mon mindre eller simplare än Uppsalen [tempelsalen], och kallade honom sjukonungasalen. I honom voro sju högsäten. Han sände män kring hela Svitiod och böd till sig konungar och jarlar och andre märklige män. Till detta arföl kommo konung Algöte, Ingjalds svärfader, Ingvar, konung af Fjädrundaland och hans två söner, Alf och Agnar, Spårsnäll, konung af Närike, och Sighvat, konung af Attundaland; Granmar, konung af Södermanland, kom icke. Åt de sex konungarne var skipadt i den nye salen. Ett af de högsäten, som Ingjald hade låtit tillreda, var då tomt. Allt folket, som var ditkommet, skipades i den nye salen. Åt sin hird och allt sitt folk hade Ingjald skipat i Uppsalen. Det var den tiden sedvänja, när arföl hölls efter konungar eller jarlar, skulle den som gjorde arfölet och skulle mottaga arfvet, sitta å pallen framför högsätet, tills det s.k. Bragefull 103) inbars. Då skulle han stå upp emot Bragefullet, aflägga ett löfte och sedan dricka ur hornet. Efter detta skulle man leda honom upp i högsätet, fadren hade haft, och då var han kommen till hela arfvet efter honom.

GRANMAR OCH HJÄRVAD.

Här hände nu, att då Bragefullet kom in, stod konung Ingjald upp och tog ett stort djurshorn, lofvande, att han skulle öka sitt rike med hälften åt hvarje hufvudväderstreck eller ock dö, och drack sedan ur hornet. Om qvällen, då männen voro druckne, sade konung Ingjald till Folkved och Holved, Svipdags söner, att de skulle väpnas med sitt folk, såsom ämnadt var om qvällen. De gingo ut till den nya salen och lade eld deri, så att salen började låga. Der brändes sex konungar inne med sitt folk; de som ville ut, blefvo genast dräpne. Derefter lade Ingjald under sig alla de riken, som desse konungar hade egt, och tog skatter deraf.

41. Då konung Granmar sporde dessa tidender och svek, tyckte han sig veta, att samma kost månde vara honom ämnad, om han ej kunde taga sig till vara. Samma sommar kom konung Hjärvard, med tillnamnet Ylfving 104), till Svitiod med sin här och lade sig i Mörkvafjärden. Då Granmar sporde detta, sände han och böd honom och allt hans folk på vejtsla. Han antog bjudningen, ty han hade icke härjat i Granmars rike. När han kom till vejtslan, var der stor undfägnad. Det var de konungars sedvänja, som suto i landen eller vid vejtslor, som de läto göra, att om qvällen, när fullen druckos, skulle man dricka tvemänning, man och qvinna, så långt antalet medgaf, men de som öfver blefvo, drucko för sig. Men vikingars lag var, äfven om de voro å vejtslor, att dricka svejtdryck 105). Konung Hjärvards högsäte var tillredt midt emot Granmars och suto alle hans män å den dithörande bänken. Då tillsade Granmar sin dotter Hildegun att göra sig redo och bära ölet till vikingarne. Hon var högeligen frid 106). Då fylde hon en silfverkalk, gick fram för konung Hjärvard och sade: ”hell, alle Ylfvingar, till Rolf krakes minne!” 107)

HJÄRVAD ÄKTAR HILDEGUN.

Hon drack derpå hälften och lemnade kalken åt konungen, som tog honom och Hildeguns hand derjemte, sägande, att hon skulle sätta sig hos honom. Hon svarade, att det var icke vikingased att dricka tvemänning med qvinnor. Hjärvard genmälde, att det var sannolikare, att han skulle låta vikingalagen vara och i dess ställe dricka tvemänning med henne. Då satte sig Hildegun hos honom, de drucko samman och talade mycket om qvällen. Dagen derefter, då konungarne Granmar och Hjärvard möttes, kom Hjärvard med sitt bönord [frieri] och bad om Hildegun. Granmar lade detta mål fram för sin hustru Hild och stormännen samt sade, att de kunde få mycken hjelp af konung Hjärvard. Då uppstod ett bifallsbuller, alle funno det godt, och det lyktade så, att Hildegun trolofvades med Hjärvard, som gjorde bröllopp till henne. Hjärvard skulle vistas hos svärfadron, ty denne hade ingen son, som kunde hjelpa honom att vårda riket.

42. Samma höst samlade Ingjald folk för att angripa de två fränderne; han hade här från alla de riken, som han förut lagt under sig. Då Granmar och Hjärvard spörja det, samla de en här i sitt rike samt fingo hjelp af konung Högne och hans son Hilde, som rådde för Östergötland. Högne var fader till Granmars hustru Hild. Ingjald gick i land med all sin här och hade mycket större styrka; flyter då samman drabbningen och blir hård. Efter kort strid fly höfdingarne för Fjädrundaland, Vestgötarne, Närike och Attundaland med all den här, som kommit från dessa land, och drogo sig till skeppen. Då råkade Ingjald i nöd och fick många sår, hvarpå han flydde till sina skepp. Der föllo hans fosterfader Svipdag blinde och dennes söner Götved och Holved. Efter så förrättadt ärende for Ingjald till Uppsala, föga nöjd med sin färd, och tyckte sig finna, att hären från den del af riket, som han vunnit med härnad, var honom föga trogen. Emellan Ingjald och Granmar var mycken ofrid. Efter lång tid åstadkommo bådas vänner förlikning; de hade en stämma, der de gjorde frid sinsemellan, Ingjald samt Granmar och hans måg Hjärvard.

INGJALDS STRIDER MED GRANMAR. ÅSA OCH OLOF.                     

Friden skulle vara, så långe de tre konungarne lefde och detta stadfästades med eder och försäkringar. Följande vår for konung Granmar till Uppsala att blota till frid, såsom sedvänja var mot sommaren 108). Der föll för honom spånen 109) så, som skulle han icke länge lefva. Då for han hem i sitt rike.

43. Hösten derpå foro Granmar och Hjärvard att taga vejtsla på sine gårdar på Sele-ön. Under det de voro vid vejtslan kom en natt Ingjald med sin här, tog hus på dem och brände dem inne med allt deras följe. Derefter lade han under sig allt deras land och satte höfdingar deröfver. Högne och hans son Hilde redo ofta upp i Sveaväldet 110) och dråpo de män, som Ingjald satt öfver deras frändes Granmars förra rike. I lång tid var det stor dela 111) mellan Ingjald och Högne, men den senare fick dock behålla sitt rike för Ingjald till döddagar.

Ingjald hade med sin hustru två barn, det äldre het Åsa, det andra Olof trätälja. Göthild, hans maka, sände Svennen till sin fosterfader Bofve i Vestergötland, hos hvilken han uppfostrades med Bofves son Saxe flättarn [sköflarn]. Man säger att Ingjald dräpt tolf konungar och svikit dem alle i stillestånd, derföre kallades han Ingjald illråda. Han var konung öfver större delen af Svitiod. Sin dotter Åsa gifte han med konung Gudröd i Skåne; hon var sin fader lik och vållade, att Gudröd drap sin broder Halfdan. Denne Halfdan var fader till Ivar vidfamne 112). Åsa lät ock dräpa sin husbonde [man] Gudröd.

IVAR VIDFAMNE, INGJALDS DÖD.

44. Efter hans fall kom Ivar vidfamne till Skåne, samlade der en stor här och for genast till Svitiod. Åsa illråda hade förut farit till fadren. Ingjald var på vejtsla i Räninge, när han sporde, att konung Ivar kommit i närheten. Han trodde sig icke vara stark nog att strida mot honom, och syntes det honom tydligt, att om han flydde, skulle hans fiender från alla håll strömma mot honom. Han uppgjorde då med Åsa det fräjdade rådet, att de gjorde sitt folk död-drucket och lade sedan eld i hallen, som uppbrann med allt det innevarande folket samt med konung Ingjald och Åsa. Tjodulf säger:

Och rökens resare
å Räning trådde
Ingjald, som längre
lifsvån hade,
när stugutjufven
steg igenom
gudakungen med
glödande fotlest.

Sällspordast syntes
bland Svear
för allt folket
detta fallet,
när sjelf han sitt
stolta lif,
först bland Ynglingar,
förfara ville 113).

OLOF TRÄTÄLJA.                    

45. Ivar vidfamne lade under sig hela Sveaväldet; äfven intog han hela Danaväldet, stor del af Saksland, hela Österrike och femtedelen af England. Af hans ätt äro sedan komne envåldskonungarne i Danmark och Svitiod. Efter Ingjald illråda gick Uppsalaväldet ur Ynglingarnes ätt, om man räknar efter ättfäder 114).

46. Så snart Ingjalds son Olof sporde fadrens död, bröt han upp med dem, som ville följa honom, ty Svea-allmogen lopp upp enhälligt, för att vräka Ingjalds ätt och alle hans vänner. Olof for först upp i Närike, men då Svearne sporde till honom 115), kunde han icke vara der längre, utan for vesterut skogsvägar till ån, som nordan faller i Vänen [Venern] och kallas Elfven. Der stannade de, röjde och brände skogen och odlade sedan. Der uppstodo snart stora härad [bygder], som de kallade Vermaland 116), och der voro gode landskoster. Då man i Svitiod hörde, att Olof röjde skogar, kallade de honom trätälja [täljyxa] och tyckte hans tilltag vara föraktligt. Olof fick till hustru Solveg eller Salva, en dotter till konung Halfdan Guldtand i Solöarne vesterut. Halfdans far het Salve, farfadern Salvar, en son af Salve den gamle, som först röjde Solöarne.

OLOF TRÄTÄLJAS DÖD.

Olof trätäljas moder Götkild var dotter af Oluf, dotter af konung Olof den skarpsynte i Närike. Olof och Solveg hade två söner, Ingjald och Halfdan. Den senare uppföddes hos morbrodern Salve i Solöarne och kallades Halfdan hvitben.

47. Månge foro biltogo ur Svitiod för konung Ivar. De sporde, att Olof trätälja hade goda landskoster i Vermaland, hvadan sådan menniskomängd strömmade till honom, att landet icke kunde bära henne. Det blef då oår och svält, hvilket de tillräknade sin konung, såsom Svearne äro vane att tillräkna konungen både ondt år och godt år. Konung Olof var icke ifrig blotman; detta likade Svearne illa och de trodde att missväxten berodde derpå. De samlade då en här, anföllo Olof, togo hus på honom och innebrände honom; de gåfvo honom sålunda åt Odin och blotade med honom sig till äring. Det var vid Vänen [Venern]. Tjodulf säger:

Tempelvargen
vid vågen svalg
skogsärjarn
Olofs kropp;
och Förnjuts son,
som glöd fjättrar,
af Svea kung
klädren löste.
Från Uppsala
ätteläggen
af Lofdes stam
i forntid svann 117).

48. De klokare af Svearne funno sedan, att oåret vållades deraf, att mer folk var i landet, än detta förmådde bära, men att konungen var utan skuld.

HALFDAN HVITBEN. ÖSTEN.                     

De togo nu det rådet, att fara med all hären vesterut öfver Edaskog och kommo helt oförmodadt fram i Solöarne, der de dråpo konung Salve och togo till fånge Halfdan hvitben. Honom togo de till höfdinge öfver sig och gåfvo honom konungsnamn. Han lade då under sig Solöarne, for sedan härjande ut i Römarike och fick genom härnad detta fylke.

49. Han var en mäktig konung. Hans hustru het Åsa och var dotter af Uppländinga-konungen 118) Östen hårdråde, som rådde för Hedmark. De hade två söner, Östen och Gudröd. Halfdan tillegnade sig mycket af Hedmark jemte Toten och Hadaland och mycket af Vestfold. Han vard gammal och sotdöd i Toten, hvarifrån han sedan flyttades ut i Vestfold och höglades vid Skäred i Skiringssal. Tjodulf säger:

Det man sporde
att sak-medlarne
sakna skulle
segrarn Halfdan.
Hon, som skona glömmer
de mot grafven böjda,
tog i Toten
tjodkonungen;
och Skäred
i Skiringssal
öfver brynjo-alfvens
ben nu ståndar 119).

50. Ingjald, Halfdans broder, var konung i Vermaland. Efter hans död lade Halfdan äfven detta land under sig, tog skatter deraf och satte jarlar deröfver, så länge han lefde.

51. Östen var konung efter fadren Halfdan i Römarike och Vestfold. Han var gift med Hild, dotter af konungen i Vestfold Erik Ågnarsson. Agnar, Eriks fader, var son af konung Sigtrygg i Vendel 120).

ÖSTENS DÖD. HALFDAN MILDE.

Konung Erik dog sonlös, medan Halfdan hvitben ännu lefde, då Halfdan och Östen lade under sig hela Vestfold, hvaröfver Östen rådde, så länge han lefde.

På Varna bodde en konung Sköld, som var mycket trollkunnig. Konung Östen for med några härskepp öfver till Varna och härjade, tog slikt, som han kom öfver, kläder och andre gripar och böndernes redskap, och högg strandhugg, hvarefter han for bort. Sköld kom till stranden med sin här. Konung Östen var då borta och kommen öfver fjärden, men Sköld såg hans segel, tog sin mantel och svängde honom blåsande. Då de seglade inom Jarlsö, satt konung Östen vid styret. Ett annat skepp seglade nära intill; ett böljoslag kom och det andra skeppets segelbom stötte konungen öfver bord, hvilket blef hans bane. Hans män nådde att få liket, som flyttades in till Borro, der en hög uppkastades å strandbädden invid Vadla. Tjodulf säger:

Men Östen
för åsen for
till Bylests
broders mö
och nu hvilar
under vattnets ben
gäst-bjudarn
å strandens bädd,
der som, iskall,
hos götske jofvurn
Vadloström
till vågen kommer 121).

52. Efter Östen tog hans son Halfdan konungsdöme; han kallades Halfdan den milde och matnidske. Det säges, att han gaf sine män i lön lika många guldpenningar 122), som andre konungar gåfvo silfverpenningar, men han svälte dem i maten. Han var stor härman, var länge i viking och samlade skatter.

GUDRÖD VEDEKONUNG.

Han var gift med Lif, dotter af Vestmara-konungen Dag. Hultar i Vestfold var hans hufvudby och der vard han sotdöd; han höglades å Borro. Tjodulf säger:

Och till Tredjes
tingsplats böds
ur verlden vida
af Hvedrungs mö,
när Halfdan, som
å Hult bodde,
följa nöddes
Nornors dom
och budlungen
å Borro
de segersäkre
sedan grofvo 123).

53. Gudröd, Halfdans son, tog konungsdom efter fadren; han kallades den stolte eller ock vedekonung 124). Hans hustru het Alfhild, dotter af konung Alfarin i Alfhemmen; med henne fick han halfva Vingelmark. Deras son var Olof, som sedan kallades Gerstada-Alf. Alfhemmen kallades då landet mellan Römelfven och Götaelf. Då Alfhild var död, sände konung Gudröd bud vesterut till konung Harald rödskägg i Agde för att bedja om hans dotter Åsa, men Harald nekade. Sändemännen vände åter och sade konungen sitt ärende. Något senare sköt konung Gudröd skeppen i vattnet, for sedan med stor här ut till Agde, kom helt oförmodadt och gjorde landgång. Nattetid kom han till konung Haralds by. Då denne varseblef, att en här kommit mot honom, gick han ut med det folk, han hade; det vard drabbning, men olikheten i styrka var stor och Harald föll med sin son Gyrd. Gudröd tog mycket härfång och förde hem med sig Haralds dotter Åsa. Han gjorde bröllopp till henne och de fingo en son, som kallades Halfdan.

GUDRÖDS DÖD. OLOF GERSTADE-ALF.

Då denne var vintergammal, for Gudröd om hösten på vejtslor. Han låg då en gång med sitt skepp i Stiflosund; der voro stora dryckeslag och konungen var mycket drucken. Om qvällen, då det var mörkt, gick konungen ned af skeppet och då han kom å broänden, sprang en man emot honom och stack igenom honom med ett spjut; det vard hans bane. Karlen draps genast. Då det var ljust följande morgon, igenkände man, att det var drottning Åsas skosven, och hon dolde då icke, att detta var hennes tillställning. Tjodulf säger:

Vard Gudröd,
gramen stolte,
som fordom fans,
fäld med svek;
hämndgirigt hufvud
i hemlighet drog
odåd öfver
öldrucken konung.
Och lönlig seger
den lömsksinte
Åsas sven
på jofvurn vann;
och stungen ned
vid Stiflosundets
bädd den gamle
budlungen vard.

54. Olof 125) tog konungsdom efter fadren, en mäktig man och stor härman, fridare och starkare än andre och storvuxen; han hade Vestfold, men konung Alfger tog under sig hela Vingelmark och satte deröfver sin son konung Gandalf. Fader och son gingo ofta med örlig in i Römarike och tillegnade sig störste delen af detta rike och fylke. Högne, Uppländingakonungen Östens den stores son, lade då under sig hela Hedmark med Toten och Hadaland. Samtidigt gick äfven Vermaland undan Gudrödssönerne och folket der vände sig med skattgåfvor till Sveakonungen.

RAGNVALD HÖGRE ÄN BERGEN.

Olof hade tjugo vintrar, när Gudröd dog. Då hans broder Halfdan gick att regera med honom, skiftade de riket mellan sig, Olof hade östra delen och Halfdan den södra. Olof bodde på Gerstad. Han fick fotvärk och dog deraf; han höglades å Gerstad. Så säger Tjodulf:

Och starke Odins
ätteläggar
å Norges jord
ökats hade.
I forntiden Olof
med fasthet herrskade
å vid en grund
af Vestmar,
tills att fotvärk
fälla skulle
stridsmedlaren
vid strandens brädd.
Nu ligger huggdjerf
här-konung
å Gerstad
gömd i hög 126).

55. Olofs son Ragnvald vard konung öfver Vestfold efter fadren. Han kallades högre än bergen. Om honom gjorde Tjodulf från Hvin Ynglingatalet. Der säger han:

Ej vet jag bättre
under blåa himlen
känningsnamn
en konung ega,
än när Ragnvald
rå-häst-styrarn
än bergen högre
helsad är 127).


FOTNOTER:

1) Medelhafvet, som går från Gibraltars sund till Palestina (Jerusalems land). Gotländske sjömän kalla sundet ännu i dag Nau’et (Säve).

2) Det stora Svitiod svarar mot Scythia, Särkland var Saracenernes, Blåland de svartes, negrernes land.

3) Härad kallades i gamla tider en af hären, d.v.s. folket, uppodlad trakt, i motsats till markerna, det oodlade landet. Deraf uppkom för vissa delar af norden ordets tekniska betydelse (= hundare). Hos Snorre och öfrige isländske författare har ordet gemenligen den allmännare betydelsen.

4) Tanais är den klassiska forntidens namn på Don; kvisl betyder mynning. Med den i forntiden vanliga godtyckligheten i ordförklaringar förvandlas Tanaqvisl till Vanaqvisl, hvarigenom man får Vanernes bostäder att ligga vid Tanais, som således ”med rätta” bär sitt namn. Man torde göra bäst uti att icke söka å kartan utmärka Vanernes område, genom att t.ex. identificera dem med Slaverne. Så som vi känna dem, höra de uteslutande till mythologien.

5) Blota är det gamla ordet för offra. Dess egentliga betydelse är dyrka (särskildt genom offer) och derföre sades man blota en gud med något. Hof kallades i norden tempelhuset, Godo (fem. gydja) hette hofvets och offrens föreståndare. På Island, der gode-namnet längst bevarades, betecknade det derjemte en borgerlig myndighet, motsvarande ungefärligen härads- eller hundarehöfdingens.

6) Diar synes betyda de gudomlige el. dyl. Man måste säga drotten, (pl. drottnar), icke drott, hvilket betyder lifvakt. Jfr uttrycket S. Drottens (Herrens) kyrka i Söderköping och Visby.

7) Ett ord af främmande, kanske keltiskt ursprung, som synes betyda välsignelse.

8) Liksom Odin från att vara de hedniske nordbornes gud blifvit nedflyttad till menniska, så äfven hans maka Frigg, bröderne Vilje och Vi samt Äserne i allmänhet. De tre bröderne nämnas såsom Börs söner, Ymes dräpare och verldens skapare i den prosaiska eddan (Gylfaginning k. 6-8). Viljes och Vis förhållande till Frigg omtalas i den poetiska eddan (Lokasenna str. 26).

9) Höne deltog med Odin i menniskornas skapelse och han nämnes i berättelsen om gudarnes möte i den nya verlden (Völuspå). Han förekommer äfven annars såsom Odins följeslagare. – Mime nämnes här såsom en af Äserne. Uti eddorna deremot sitter han i Rimtursarnes land vid en rot af Yggdrasil, der han har sin brunn, i hvilken visheten ligger fördold. För att få del af denna vishet måste Odin lemna honom sitt öga som pant. – Äfven med afseende på Qvåse är Snorre af annan mening än den s.k. Snorre-eddan, hvilken säger, att Qvåse skapades vid fredsslutet; hans blod vard sedan skalde-drycken (Suttungs mjöd).

10) Galdrar voro trollsånger; ordet kommer af gala.

11) En trollkonst, hvars natur icke är fullt känd. Prof på dess användande förekomma i det följande många gånger.

12) Om Njärds gifte och son med systern talas i Lokasenna 36; likartadt säges om Fröja i str. 32.

13) Tyrkland var det land, som hade Troja eller Trojaborg till hufvudstad; Tyrk torde vara en förvrängning af Teukrer. Härkomsten från Troja åberopas flerstädes inom den germaniska verlden och man har mången gång varit oförståndig nog att antaga detta vidunderliga påstående för ett historiskt faktum.

14) Fortgången af Odins vandring visar sig vara lika godtyckligt uppdiktad som hans egenskap af historisk personlighet. Deri ligger blott ett uttryck för medvetandet af de germaniska stammarnes ursprungliga enhet. Gårdarike (icke Gardarike), Ryssland, hade namn af sina många inhägnade städer. Tyskland fick af nordborne namn efter den närmaste stammen, de mäktige Saksarne. Östersjökusten räknades icke till Saksland, utan innehades af de Vendiske (Slaviske) stammarne.

15) Gefjon är enligt Lokasenna lika kunnig om menniskors öden som Odin sjelf. Gylfes nationalitet är icke af berättelsen angifven. Gylfaginning omtalar visserligen Gefjons besök hos Gylfe, men låter denne sedan uppsöka Äserne uti Åsgård. Dess författare låter således detta hända förrän Odin utvandrat och således långt innan han kom till Fyen. Att Jättenhem icke hör till geografiens område, torde icke behöfva särskildt uppvisas. Lag (isl. lögr) betyder vatten, sjö i allmänhet, men användes ock såsom nomen proprium, betecknande den nu s.k. Mälaren. ”Lögaren” är en barbarisk förvrängning af isl. ordet lögrinn, bestämda formen af lögr. På samma sätt brukas Elfven såsom nomen proprium t.ex. på Klarelfven, Götaelf.

16) Rhen-sol (här för alliterationens skull i st. f. djupsol) kallades guldet, emedan Niflungarnes skatt till sist kastades i Rhenfloden. Ännemånarne äro ögonen. Vall betydde i gamla språket slätt land, rof detsamma som klyfta. – Brage den gamle dog vid midten af 800-talet; han var hofskald hos k. Björn i Hög (at Haugi) i Sverige.

17) Låg ¼ mil från det nuvarande Sigtuna, på andra sidan vattnet, vid Signildsberg, hvilket ända till slutet af 17:de seklet hette För-Sigtuna och förut Forn-Sigtuna (Styffe).

18) De uppräknade namnen förekomma alla, utom Uppsala, i Grimnismál.

19) Enligt mythen gaf Odin Suttungsmjödet åt gudarne och åt alle skalder.

20) Denne har föranledt många förklaringsförsök. Det naturligaste torde vara att förklara honom såsom stundom återkommande yttringar af en vansinnig vildhet. Sagorna låta honom oftast framkallas af vrede och stridslust samt regelbundet efterföljas af en ytterlig mattighet. Att detta sjukdomstillstånd icke var oberoende af den omgifvande naturens inverkan, är mer än troligt. Man torde få härmed jämföra de yttringar af vild besinningslöshet, som understundom åtföljt starkare religiösa rörelser uti norra Sverige.

21) Sådana förvandlingar omtalas icke sällan i sagorna. Se t.ex. Olof Trygvasons saga, kap. 37.

22) Säges i den poetiska eddan (Grimnismál) vara ypperst bland skepp. Enligt den prosaiska eddan tillhör det icke Odin, utan Frö; dess egenskaper omtalas der (kap. 43) utförligare än här.

23) Draugadrottin eller Hángadrottin. Det senare namnet under något olika form (hánga-goð eller -tyr) brukades ofta af skalderna.

24) Hugin och Munin. De nämnas i den poetiska Eddan (Grimnismál).

25) Runorna ansågos, efter hvad namnet antyder, såsom något hemlighets-fullt. Detta namn gafs såväl åt de af våra förfäder och af andra germanska folk, brukade bokstafstecknen som åt vissa mystiska tecken.

26) Denna härledning är ock godtycklig. Det är ganska anmärkningsvärdt, att Odins namn förekommer i Skandinavien icke sällan i ortsnamn, men så vidt jag känner, aldrig som personnamn, enkelt eller sammansatt. Deremot är Tors namn ytterst allmänt i bruk; äfven Frös användes ofta.

27) Att döma efter graffynden hopsamlades askan i och kring en lerkruka, som täcktes af ett omsorgsfullt lagdt stenrör. Öfver detta uppkastades jorden. De reste stenarne, bötastenarne, torde väl understundom hafva betecknat en grafplats, men detta var svårligen alltid händelsen.

28) Vid vinternatten (den 14 Oktober) för hela det kommande året, vid midvinter (ursprungligen den 12 Januari) för en groende gröda, vid sommardagen (den 14 April) för de tillämnade krigstågen. De gamle nordbor kände blott två årstider, vinter (d. 14 Okt. – d. 14 Apr.) och sommar,

29) Offren underhöllos gemensamt af dem, som plägade församlas till hofvet hvadan det är troligt att Uppsala-hofvet, när det blef Svears och Götars gemensamma helgedom, mottog bidrag från hela Sverige. Försöket att förklara denna skatts tillkomst genom Svearnes seger ofver Götarne, således icke ur religiös grund, är förfeladt, ty då borde Svearne varit fritagne från dess gäldande, men Svitiod betecknar vanligen endast Svearnes land och det är således i främsta rummet dem denna skatt trycker; vi minnas att Ynglinga-dynastien tillhör Svearne allenast. Skatt under annan form finna vi längre fram.

30) Skade var dotter till jättnen Tjasse. Hon ville bo i fadershemmet Trymhem, Njärd ville icke lemna sitt hem Noatuna. Pros. Eddan (jfr Grimnismál, Lokasenna).

31) Åsafränden och stridsmannavännen är Njärd. Jernvidja betyder den i Jernveden eller Jernskogen boende (d.v.s. jätteqvinnan). – Den andra och tredje raden från slutet lyder i ordagrann öfversättning: sjöbenens (d.v.s. klippornas) skid-dis (gudinna).

32) Det svenska spjutudd torde böra föredragas framför det isl. geirs oddr. Med afseende på det i texten nämnda jfr Hávamál str. 138: ”Jag vet att jag hängde på det luftiga trä, nätter alla nio, sårad med spjutet (geiri) och gifven i Oden, sjelf åt mig sjelf.”

33) T.ex. före slaget vid Lena 1208. Se Fornmanna-Sögur IX, 175.

34) Af det föregående torde vara tydligt, huru fåkunnigt det är att söka Odins graf på jorden. Den efter honom nämnda högen vid Gamla Uppsala har icke burit hans namn mer än ungefär hundra år. Dessförinnan utpekades hans grafhög vid Sigtuna.

35) Frö är, liksom Njärd, lånad ur gudarnes verld, jfr Sämunds edda. Om Frös kärlek till jättedottern Gerd se Skirnismål.

36) Uppsala är genitivus pluralis af uppsalar, de höga salarne. En stor mängd svenska ortnamn förekomma nu alltid i den gamla genitivformen, emedan man så ofta hörde dem i sammanhang med prepositionen till, som styrde denna casus, ex. Uppsala, Håtuna, Lunda, Berga.

37) Öd (icke öde) betyder rikedom. Denna tempeljord i landets olika delar blef under den kristna tiden kronans egendom, hvilken aldrig fick henne afhändas.

38) De många svenska ortnamn, som äro sammansatta med Frö (Frösvi, Frösunda, Fröstuna, m.fl.) bevisa, att han var föremål för ifrig dyrkan. Han skall ock hafva intagit mellersta högsätet i Uppsala-templet.

39) Enligt Are var Yngve en helt annan person, se inledningen till Sagan. I pros, eddan (I, 522) förekommer Yngve såsom Ynglingarnes stamfader, men säges der vara en son af en fornkonung Halfdan. Yngve förekommer i poet. eddan.

40) Detta drag är tillkommet under inflytande af en senare tid. I de äldre tiderna måste de penningefattige Svenskarne betala allt in natura. Främmande silfver fans här under andra och tredje århundradet (romerskt) samt under tiden ungef. 880-1060 (först arabiskt, sedan anglosaksiskt och tyskt). De första svenska mynten (af silfver) slogos under tiden 1008-1016. Guldmynt (romerska och byzantiska) kommo hit under det femte seklet, således icke tillsammans med silvermynt. Kopparpenningar funnos väl egentligen ej förr än långt senare, men starkt kopparhaltiga silfvermynt slogos i Danmark från och med Valdemarernes tid, således äfven under Snorre Sturlesons lifstid.

41) Fröja förekommer som gudinna uti den poet. eddan. Der nämnes äfven Od (Völuspá, Hyndluljoð). Hennes obeständighet omtalas i Lokasenna och Hyndluljoð.

42) Hnoss och Gersimi äro i isländskan ofta förekommande uttryck för klenoder.

43) Vid ett sådant besök hos Fjölne berättas Frode hafva fått de beryktade trälinnorna, som malde å Grotte-qvarnen. Enligt den prosaiska inledningen till sången derom vållades Frodefriden deraf, att Kristus vid den tiden föddes. Frode sades vara sonson af Odins son Sköld, den mythiske stamfadern för Danmarks fornkonungar, hvilkas residens förlades till Lider på Seland.

44) Vejtsla, gästabud, bör upptagas i svenskan, emedan det i isländskan fått en teknisk betydelse, för hvilken intet fullt motsvarande ord finnes i vårt språk. Husaby var den vanliga benämningen på kungsgård. Med afseende på husets byggnad jfr den utförliga anmärkningen i slutet af denna del. Skämma förekommer såväl i isl. som i medeltidssvenskan i betydelse af hus.

45) Feg betydde i gamla språket bestämd till döden, nära döden, och hade således en helt annan betydelse än nu. – Sikling är ett af de många namnen på konungen. Svigde är ett af Odins namn.

46) Man ser icke, om med detta Svitiod menas det stora eller det lilla. I sydöstra Uppland finnas gårdar med namnet Sten. Isländskan har, efter vanliga konstruktionen, at Steini, vid Sten(en). Äfven i Estland fans ett ställe med samma namn. Se nedanför om Ingvars österfärd.

47) I svenska konungalängder finnes uppgiften, att Svegde var till den grad stark, att han kunde slå sin hand in i en sten. Uppgiften har uppkommit genom missförstånd eller miss-skrifning i en latinsk redaktion af ofvanstående berättelse (genom förvexling af nanus, dvärg, och manus, hand). Se Munch, A. n. O. 1850.

48) Durne var en dvärg, hvars sal är stenen; emedan dvärgarne bo i jorden eller i klippor kallas de dagskygge. Sikling för bokstafsrimmets skull i st. f. isl. iöfurr. Sjunk-mime var en jätten, hans sal är stenen. Visan nämner intet om färden till del stora Svitiod.

49) En viking eller köpman, som icke hann i tid om hösten vända hem eller begifva sig på nya färder, blef vanligen inbjuden af någon rik man i den nejd, der han var, att bos honom tillbringa vintern. – Den finska konungaättens namn såväl här, som i Agnes saga längre fram, ange tydligen deras egares ohistoriska, blott mythiska karakter.

50) Vätt, troll. Viljes broder, Odin. Grimhild betyder nattens stridsgudinna. Trollqvinnans namn Huld, som icke får förblandas med det moderna qvinnonamnett Hulda, betyder den höljda, hemlighetsfulla. Det är i nordens gamla skaldespråk ytterst vanligt att kalla konungen skattslösare el. dyl., ty man fordrade, att konungen skulle vara gifmild mot sina män.

51) Vanligen kallad ”guldkedja”, men fynden från forntiden visa, att kedjor icke begagnades af våra fäder, men väl både starke och prydlige halsringar. Att denne ring var stark, ses bäst af dess användande vid Agnes död.

52) Viljens börda är kroppen. Hafvets gud Ler var broder till Loge (elden) och Kåre (vinden). Husets värjare äro sönerne, skogens tjuf och glödhunden är elden, eldstads-höljet huset.

53) Stallar kallas de ställningar, hvarpå gudarnes bilder voro uppsatta.

54) Lifväntande, som räknade på att lefva längre. Danerne kallades ofta af skalderne Jutar (Jótar).

55) Yngve står här i st. f. konung. Den beryktade vikingen Half eller Alf, hjelten i den mythiska Halfssagan, sveks af sin fosterfader, som tände eld på salen, i hvilken gästabudet hölls. Half kom visserligen, enligt sagan, ut, men fäldes genast och elden kallades sedan bans baneman; detta gör det troligt, att sagan hennes äldre form lät honom verkligen brännas inne.

56) Glitnes eller hästens gudinna är Hel, jemte Fenrisulfven och Narfve barn af Loke.

57) Denne Rig synes vara son af Rig jarl, hjelten i Rigsþula. Om den inbördes slägtskapen mellan de nämnda personerna se Bugge s. 150, Konungsnamnet afser börden, namnet drotten afser mera verksamheten. Att bygga några statsrättsliga systemer på uppgiften om namnbytet, torde vara lönlös möda.

58) Redgotaland hör till de den nordiska sagans områden, som äro svåra att utpeka på kartan, ehuru detta troligen haft verklig tillvaro. Snorre synes anse att det ligger österut. Emellertid finner man af Bjovulfssången, att man plägade till folkslagets namn ofta lägga ett annat ord såsom ett epitheton ornans, t.ex. Går-dene, Hring-dene = spjut-, ring-Daner, utan att dessa tillägg ega den minsta särskiljande betydelse. Man har derföre knappast rätt att taga red- eller vagns-Gotarne såsom ett eget folk; vi finna ock i texten att jemte den sammansatta formen står den enkla Gotland. Närmast ligger visserligen till hands, när man ser på namnformen, att tänka på det n.v. Gotland, då Götalands invånare hette Götar och icke Gotar (den nu vanliga formen Reidgötaland (-gauta-) är icke handskrifternas). På Danmark kan man icke gerna tänka, ty dess germaniske inbyggare synas från början hafva hetat Daner. Jfr Procopius de hello Gotico II, 15.

59) Mot dödens ord, i döden. Valens, de fallnes ten, är svärdet, dess främjare, stridsmannen. Slepne är den svenska form, som svarar mot isländskans Sleipnir. Det är vä att märka att Redgotaland icke nämnes i visorna.

60) Namnen Agnefit och Stocksund samt den närmare bestämningen af lägret vid Tören, förekomma icke i Tjodulfs vers; hvarifrån Snorre fått dem, vet man icke. Tören finnes ännu bevaradt i namnet Södertörn, hvilken länge delades i Öfre (Svartlösa härad) och Yttre Tören (Sotholms härad). Med afseende på Stocksund jfr Olof den heliges saga, kap. 6.

61) Låges syster, eg. dis, gudinna. Konung, goeðinger, herrlig man. Hagbards, Signys makes, häst är galgen.

62) Hästens, eg. sadelhästens, hufvudfjättrar och dragar- eller öke-don (-redskap) äro beislet.

63) Daglingar är ett i sångerna vanligt konunganamn.

64) Högsätet var midt på ena långbänken, emellan de två högsätes-sulerna eller stolparne, som reste sig högt öfver taket. Uvinnornas plats var annars gemenligen på ”tvärpallen” i den ändan af salen, som låg midt emot hufvudingången.

65) Drabbningsväldige, efter orden valsöfvande, de som åstadkommo dödssömn för kämparne. Afund, egentligen svartsjuka.

66) Med hvilket förakt man fordom betraktade sådant folk, ses af den äldre Vestgötalagens stadgande om dem. Schlyters uppl., s. 67.

67) Hagbard är den bekante vikingen, som förälskade sig i konung Sigars dotter Signy och för den skull blef af hennes fader hängd, en tilldragelse, hvarom de gamle skalderne ofta påminna. Hans saga återfinnes utförligast hos Saxo.

68) Starkad (icke Starkotter eller -odder) förekommer i flera mythiska sagor. Han skall hafva lefvat i 300 år och kan således med fördel användas vid kronologiska funderingar. Utförligast omtalas han hos Saxo Grammaticus.

69) Hålogaland, det yttersta område i norr, der Norrmännen nedsatte sig i forntiden. Det gjordes till skådeplats för många rent fabelaktiga eller föregifna historiska tilldragelser.

70) Sigars häst är galgen, i hvilken konung Sigar hängde Hagbard. Vinge är Odin och hans trä är galgen.

71) Mälaren har fordom gätt ända fram till det nuvarande Uppsala, ty dess gamla namn Aros visar att ”Fyrisån” der mynnade ut.

72) På den bekanta s.k. Bayeux-tapeten, som framställer Wilhelms af Normandie eröfringståg till England, finnes ett sådant märke afbildadt, bestående af ett spjut, nedanför hvara spets sitter ett halfcirkelformigt tygstycke, kantadt med uddar och bärande bilden af en korp.

73) Hampstreckshästen är galgen, Hagbards halsduk eller hans get-lemning betecknar repet. Herse var fordom en i Norge ofta förekommande hederstitel, hvilken man knappast med rätta ansett svara emot härads- och hundarehöfdingetiteln i Sverige.

74) Häraf ses, att Öns rike, Svitiod, icke omfattade Vestergötland.

75) Snorres förklaring af namnet är alldeles ogrundad, ty Tiundaland är säkerligen intet annat än Tiohundareland. Att det icke är ordinaltalen, som ingå i de tre folkländernas namn – man skulle kunna tro det af formerna Tiunda- och Attundaland – ser man bäst af det tredje namnet, som i gamla tider lydde Fjædrundaland; dess första stafvelse är nämligen en gammal form för fyra, got. fidvor. Anmärkningsvärdt är uttrycket ”de härad, som ligga under Uppsalarne”, hvilket enligt det vanliga gamla språkbruket skulle vara detsamma som de härad, hvilkas invånare skulle lemna skatt till Uppsalarne. Man torde häri få se en påminnelse om den i kap. 8 omtalade skatten.

76) Dragarens (oxens) eller hjordens spjut, dolk eller svärd är hornet; ok-ren är ett poetiskt namn för oxen.

77) Egil fick tillnamnet Tunnadolg (isl. Tunnadolgr; den vanliga formen Tunnadolgi är dativformen, hvilken således måste i nomin. undvikas). Dolg betyder fiende. Vi hafva samma ord i sammansättningen dulga-dråp, eg. dråp på en fiende.

78) Han var enligt sägnen son af den ofvannämnde Fridlef.

79) Krigaren säges vara en ättling af den modige krigsguden Ty, Odins son. Oxar och kor omtalas ofta i sägnerna såsom jättnars egendom. Östermark är Svitiod, brynens klint pannan, stutens skidlösa svärd hornet. Skilfving, ett af konungens många namn i det poetiska språket, är i Bjovulfssången ett slägtnamn på Svearnes konungar. Skilfvingar nämnas såsom en förnämlig ätt vid sidan af Sköldungar, Ylfvingar och Ynglingar i Hyndluljóð, ett qväde, som visserligen icke förekommer i någon handskrift af den s.k. Sämunds-Eddan, men likväl kan med skäl fogas till de gamla gudasångerna. I Grimnismál kallas Odin sjelf Skilfving.

80) Bjovulfsqvädet nämner bland Skilfingarne den gamle Ougenþeów och hans söner Onela och Oht-here (Ottar). Oht-heres söner, af hvilka en hette Eadgils, den andre Eánmund, råkade i strid med den regerande konungen, en son af Ongenþeów, och måste fly för honom till Götarne.

81) I österväg, d.v.s. på andra sidan Östersjön.

82) Örn och här-gam äro skaldeord för korpen.

83) Oluf, på en runsten Uluf, i medeltidsdokumenter Olof, skrifves här med u, för att skiljas från det motsvarande mansnamnet Olof.

84) Vikingars anfall på en fredlig strandby med röfvande, särdeles af boskap. (Säve.)

85) Det isländska ordet Skörungr, som brukas om både män och qvinnor, betecknar en särdeles duglig och rask menniska.

86) I Bjovulfsqvädet namnes Hálga, son af Healfdene, samt bröderne Heorogár och Hroðgár (Roar). Den senare är under den tid, qvädet skildrar, Danernes konung. Utförligast omtalas Helge, Yrsa och Rolf i Rolf krakes saga, men denna är tydligen mycket sent hopsatt och förtjenar derföre icke mycket afseende.

87) Om denne konung talas äfven i Skáldsk. kap. 44. Annars vet man intet om honom.

88) Denna saga är visserligen förlorad, men man torde kunna antaga, att det nämnda kapitlet i Skáldskaparmál, som innehåller utförliga berättelser om de två saker Snorre nämner samt öfverensstämmande med hans antydningar, återgifver henne åtminstone i någon mon.

89) Att Ilålögakonungar så ofta nämnas, häntyder på ett flitigt bruk af Övind Skaldespillarens Hålögalal, hvilket Snorre förut citerat.

90) En offerfest, helgad åt de qvinlign andar, som följde och bevarade en person eller hela ätten (hamingjur, fylgjur).

91) Bragning är ett af konungens manga skaldenamn. I visan talas intet om förhållandet till Rolf krake.

92) Det isl. Sölvi heter såväl på runstenarne som i våra medeltidshandlingar Salve.

93) Det hörde till konungens rättigheter, att då han reste omkring i landet till sina byar eller gårdar, skulle han underhållas af det kringboende folket. En måltid, som så bereddes honom, kallades vejtsla, hvilket ord till sist kom att beteckna detsamma som konungens rätt att mottaga detta bidrag af sitt folk. När det lemnades i varor kallades det i Sverige gengärd.

94) Anföll huset, hvari konungen var; uttrycket i texten förekommer ofta i sagorna.

95) Lofund torde vara detsamma som n.v. Lofö. Skilfving för bokstafsrimmets skull i st. f, hilmir, ett annat konungsnamn. Backens tångväxts (skogens) frätande farsot är elden. Eldstads-skeppet och tomtens båt är huset. Kungen (sista raden) i st. f. isländskans fylkir, fylkarn, stridsordnarn, liksom Sikling ett konungsnamn.

96) Det kom upp, ryktet utbreddes. Med hafvets hjerta menas troligen gården eller möjligen fästet Sten; hugsten är ett skaldenamn på hjertat. Höfdinge i st. f. det isländska iöfurr. Gyme var ett namn på den bekante Öge (icke Ägir).

97) Odlade stora bygder. Att härad icke alltid får tagas som en teknisk term, ser man särskildt här, ty det är fråga om Svitiod, der man hade hundaren och icke härad.

98) Bröt kallas en väg, af bryta.

99) Man finner, att konungen hade i hvart hundare sin Husby. Exempel hos Styffe. Det är eget att låta Anund bygga vägar och anlägga åt sig konungsgårdar i allt Svitiod, då han icke var herre mer än öfver en del deraf, såvida icke Uppsala-konungen såsom det gemensamma templets (hofvets) prest hade rätt till underhåll inom alla hofbesökandes område. Början af kap. 43 gör detta dock mindre troligt.

100) Exemplet – jemte de följande i Ingjalds historia – visar, att ordet härad uti benämningen häradskonung icke får tagas såsom teknisk term, utan i bemärkelse af bygd. Det är tydligen ett misstag att låta Svipdag vara konung i Tiundaland med det för hela Svitiod vigtiga Uppsala (och Sigtuna), ty detta ansågs, enligt hela sammanhanget i denna saga, tillhöra Ynglingarne. Jfr nedanför, der det heter, att Ingjald vard konung i Uppsala, hvilket han blef icke efter Svipdag, utan efter Bröt-Anund. Jfr kap. 40. Svipdag har säkerligen såsom konungens fosterfader blifvit af Snorre upphöjd till konung.

101) Att Götaland bör tolkas som Götarnes land är tydligt, hvadan Snorres förklaring faller bort. Göt var ett af Odins namn. Om desse fornkonungar handlar den yngre, ohistoriska sagan om Götrek och Rolf.

102) Det är lönlöst arbete, att söka utvisa Himmelfjällens eller Himmelheds läge. Konung Junåkers två söner blefvo stenade, hvarföre stenen kallas deras harm eller skade. Frillosonen torde afse en Anunds oäkte broder Sigurd, som dödade sin konungslige broder, enligt de medeltidsbearbetningar af Ynglingasagan, som följa Are Frodes ättlängd. Frilloson heter på isl. hrisungr, hvilket här blifvit, sannolikt med rätta, så öfversatt af Munch. Annars har man tagit ordet i betydelsen af busksnår eller skog, hvilket icke gerna kan sammanbindas med ordet hat. Vi se dock, att Snorre sjelf tagit ordet i den senare bemärkelsen, sannolikt genom missförstånd. Högnes, den tappre Gjukungens, rö är svärdet. Jordens ben kallas stenarne.

103) Bägaren, som dracks till Brages, skaldegudens ära. De första skålarne egnades gudarne; i den kristna tiden helgades de åt Kristus och kyrkans helgon. Om löftena vid arfölet såväl af arftagaren som af andre se Olof Trygvasons saga, kap. 39.

104) Ylfvingarne utgjorde en af de urgamla nordiske ätterne och omtalas såväl i Bjovulfsqvädet, som i den poetiska eddan. Enligt det förra tyckas de hafva bott i södra Sverige, kanske i Blekinge.

105) Vikingarne läto hornet gå laget omkring, anseende det vara för vekligt att man och qvinna drucko tillsammans ur en bägare (tvemänning). Ett exempel på det senare dryckessättet hafva vi i Egils-sagan, kap. 48. Jfr Lifvet på Island, s. 49.

106) Frid, ett adjektiv, som kan ersätta det från tyskan lånade ”vacker”.

107) Det var vid de gamles gästabud sed att dricka skålar till de tappres minne och Rolf krakes var, såsom det synes, ett af de mest fräjdade.

108) Jfr kap. 8.

109) Vid det i sammanhang med offret stående utspörjandet om de kommande öden, hvarvid man trodde sig få gudasvar genom de anvisningar, som gåfvos af olika märkta träbitar, spåner, af hvilka en utdrogs eller upptogs.

110) Östergötland räknades således icke då till Sveaväldet. I en senare tid betecknades med detta namn hela Sverige, utom Skåne, Halland och Blekinge, under det Svitiod betecknade landet ofvan skogarne.

111) Nominativformen till den ännu ofta använda dativformen (i) delo (med någon).

112) Ivar är medelpunkten i en ny sagogrupp, som genom Åsa anknytes vid Ynglingasagan. Om någon eller hur pass mycken historisk sanning ligger fördold i berättelsen om honom, kan icke utrönas. Märkvärdigt nog känner Saxo honom icke.

113) Rökens resare eller stugutjufven kallas elden; lifsvån, lifshopp. – Räninge har man velat återfinna i den liknämnda gården (nu Ränninge) på Fogdön i Mälaren, hvilket synes icke otroligt. Mindre troligt är deremot att Ingjald uppehöll sig inom den ringmur, som ännu finnes i behåll. Dessa ringmurar, hvilka i synnerhet uti Mälarlandskapen äro ytterst talrika, omslöto visserligen åtminstone understundom byggnader, men deras lägen utvisa, att de icke få anses som bostäder, utan endast som tillflyktsorter. Ingjald ansåg sig icke stark nog att försvara sig och begaf sig derföre icke till borgen, utan stannade uti sjelfva gården.

114) D.v.s. i rätt nedstigande led. Enligt en annan tradition lefde Olofs ättlingar fortfarande i Uppsala, utan att man kan bevisa deras till- eller dervaro. Å andra sidan synes sammanknytningen mellan de norske konungarne och Ynglingarne genom Olof vara godtycklig. Det är säkert åter tvenne sagokretsar, som blifvit sammanknutne.

115) Framställningen synes antyda ett lösare sammanhang mellan Nerike och de egentliga Svealänderna, hvilket äfven bestyrkes af andra omständigheter, t.ex. deraf att det för Svearne charakteristiska hundare-namnet icke i Nerike förekommer.

116) Vore detta sant, skulle Vermland allraförst fått sin odling från Svearne. Deremot tala dock fornsaksförhållandena. Vermland var bebodt redan under sten- och bronsåldrarne. Man har i dess jord funnit spår efter götiske inbyggare. Att Svear och Nordmän sedermera underlade sig landet, fortsättande, men icke begynnande dess odling, visa ock fornlemningarne. Från tvenne håll hafva folken vandrat in i Vermland, dels genom Bohuslän och Dalsland, dels från n.ö. Vestergötland. Af det följande få vi se, att norske konungarne gjorde anspråk på Vermland vester om (Klar-)elfven, hvilket ännu i dag har en stark norsk charakter. Hur mycket af detta beror på den lifliga samfärdseln kan ännu åtminstone icke afgöras. Skogstrakterna mellan Sverige och Norge måste naturligtvis blifva tvistefrön och frändskapen mellan Svenskar och Norrmän är för nära, att man skulle kunna mellan båda elementens områden draga en bestämd gränslinie.

117) Tempelvargen och För-njuts, förnjutarens, son är elden. För-njut är det svenska skrifsättet för fornjótr, hvilket orätt plägar uttalas som forn-jótr. Af denna mythiska gestalt och hans lika mythiska ättlingar har man fordom gifvit norden en urgammal konungaätt. Visan nämner intet om Venerns strand såsom skådeplats för branden, ej heller innehåller den någon bestämd yttring om Olofs flygt från fäderneriket. De fyra sista raderna kunna mycket väl hänföras till konungens död. Lofde var en mythisk konung. Den tredje raden är i originalet förderfvad, hvadan tolkningen icke är fullt säker. Man kunde hafva väntat att der finna ett omnämnande af Olofs tillnamn.

118) Konungen i de norska Upplanden, se den geografiska inledningen.

119) Brynjo-alfven, höfdingen. Sak-medlarne, de tvist-skiljande, männen.

120) Vendel kan knappast tydas som annat än Vendsyssel på Jutland, ehuru det förefaller underligt att tänka sig en dansk höfdingeson vara konung i Norge.

121) Jättnen Bylests broder är Loke, dennes dotter Hel. Vattnets ben, stenarne. Götisk kallas Östen troligen såsom föregifven ättling af Olof trätälja, hvars moder var från Västergötland. Åsen, segelbommen. Jofvur, konung.

122) Med afseende på guldpenningarna se sid. 17, not. 3.

123) Tredje var ett binamn till Oden. Hvedrungs, jättnens, mö är Hel, som inbjöd de sotdöde. Budlung är ett skaldenamn på konungen.

124) Veda har bevarats ända intill våra dagar i bibelspråket; det betyder jaga.

125) Om denne Olof eller Gerstade-Alf finnes i Flatö-boken en berättelse, som tydligen är af senare ursprung. Han synes hafva njutit anseende efter sin död som en skyddsande för landet, en s.k. landvätt.

126) Odin kallas i isl. texten med sitt binamn Tro (eller Tror). Stridsmedlarn, kämpen.

127) Rå-hästens, skeppets, styrare, för bokstafsrimmets skull i st. f. originalets enkla ”skepps-styrare”. Fast Tjodulf ansåg tillnamnet passande, är det icke lätt att fatta dess betydelse.


NÄSTA KAPITEL: Halvdan Svartes Saga.

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s