Olika ämnen

Olof Kyrres Saga. (Ett avsnitt ur Konungaboken, av Snorre Sturleson)

Olof Kyrres Saga är ett avsnitt ur:

KONUNGA-BOKEN eller SAGOR OM YNGLINGARNE OCH NORGES KONUNGAR INTILL ÅR 1177, av Snorre Sturleson.


14-olof-kyrres-saga-txt

INLEDNING.

Olof kyrres Saga.

Framställningen här är likartad med den, som man finner i Ágrip, Fagrskinna och Morkinskinna; särskildt med den sistnämnda mycket gemensamt.

Olofs långa regeringstid 1068-1093 företer få tilldragelser. Det ser ut, som vore hans saga här bifogad allenast för att fylla tomrummet mellan Harald hårdråde och Magnus barfot. Deri ligger måhända en antydan, att det följande i de äldsta framställningarne utgjorde en afdelning för sig.

Såsom Olofs skalder nämnas Arnor jarlaskald, Sten Härdisson, Atle litle, Vilborg skaldqvinna och Torkel hammarskald.

KONUNG OLOFS UTSEENDE.

1. Konung Olof var ensam konung öfver Norge efter sin brodor Magni död [1069]. Olof var stor och väl vuxen; det säges allmänt, att ingen sett en fagrare eller ansenligare man. Han hade gult silkeslikt hår, som klädde honom mycket väl, klar hy, de bästa ögon, förträffliga lemmar. Han var vanligen fåordig och hade svårt att tala på ting, men var glad vid gästabud, drack gerna och var då talför och vänlig; fridsam var han så länge hans rike varade. Sten Härdisson säger:

Landen vill Tronders tengil
– det likar väl männen –
alla med ädel klokhet,
eggdjerf, i frid lägga.
Hugnas folket, när försten
till fridmål kufvar männen,
ihärdige Angler-kufvarn.
Olof boren solen 1).

2. Det var gammal sed i Norge, att konungens högsäte var midt på långbänken och man bar ölet kring elden. Konung Olof var den förste som gjorde sitt högsäte på högbänken tvärt öfver stugan. Han var äfven den förste att göra ugnstugor och att beströ golfvet om vintern liksom om sommaren. I hans dagar höjdes mycket köpstäderna i Norge och någre fingo nu sin början. Konung Olof anlade en köpstad i Bergen; der bosatte sig snart månge rike män, och köpmän seglade dit från andra land. Olof uppförde der grunden i sten till den stora kristkyrkan, men man bygde icke mycket derpå. Deremot fullbordade han den gamla kristkyrkan af trä. I Nidaros grundade han ett stort gille och stiftade många andra i köpstäderna. Dessförinnan hade man haft der kretsdrickning. Bybot hette den stora kretsklockan i Nidaros; kretsbröderne läto der bygga Margaretakyrkan i sten.

SEDER UNDER KONUNG OLOFS TID.

Under Olofs dagar började man i städerna dryckes-lag [gillen] och då införde man yppighet, hade prakthosor lerkade på benen; någre spände guldringar om benet, man hade dragkjortlar, snörade i sidan, med fem alnar långe ärmar, så trånge, att man måste draga dem med band och lerka dem upp på axeln, höga skor, helt silkesömmade och ibland guldbelagde. Mången annan yppighet fans då äfven.

3. Konung Olof hade följande hirdseder. Framför bordet stodo hans skutelsvenner och skänkte i med bordkärlen åt honom och alle tigne män, som suto vid hans bord. Han hade äfven kärtesvenner, som höllo kärtor [ljus] vid hans bord, like månge som de närvarande tigne männen. Utanför trapezan var ock en stallarestol, hvarest suto stallarne och andre stormän, vändande sig in mot högsätet. Konung Harald och konungarne före honom hade varit vane att dricka ur djurshorn och att bära ölet ur högsätet omkring elden och att dricka minnen till hvem han ville. Stuf skald säger:

Inga hvässare af hilden
– han var bäst att känna –
jämngod af jätte-vinden
ädle mig fägnad gifva,
som då blodfogelfödarn,
frikostig på ringar, vid Högen
gerna med gylda hornet
gick sjelf med mig att drickat 2).

4. Konung Olof hade ett hundrade hirdmän, sextio gäster och sextio huskarlar, som skulle föra till gårds hvad man behöfde eller arbeta hvad annat konungen ville. När bönderne sporde konungen, hvarföre han, då han for på vetslorna, som bönderne gjorde honom, hade mera folk än lagen sade eller de förre konungar haft, svarade han: “icke styr jag riket bättre och icke är jag mera fruktansvärd än min fader, derföre att jag har dubbelt mera folk än han hade, men icke plågar jag er dermed, ej heller vill jag tynga er”.

5. Konung Sven Ulfsson vard sotdöd tio vintrar efter Haraldarnes fall [1076]. Efter honom regerade hans son Harald hen i fyra vintrar [vintrarne 1077-1080]; sedan Svens son Knut sju vintrar [vintrarne 1081-1087] och han var helig; sedan Olof, Svens son, i åtta vintrar [vintrarne 1088-1095]; sedan Erik den gode, Svens fjerde son, ännu åtta vintrar [vintrarne 1096-1103].

UNDERVERK VID OLOF DEN HELIGES GRAF.

Konung Olof i Norge var gift med Sven Danakonungs dotter Ingrid och Olof Danakonung, Svens son, var gift med Ingegerd, konung Haralds dotter och Olof Norgeskonungs syster. Olof Haraldsson, hvilken någre kallade Olof kyrro, andre Olof bonde, hade en son med Tora Johansdotter, som hette Magnus. Svennen var frid och lofvande; han växte upp i konungens hird.

6. Konung Olof bygde stenmönstret i Nidaros der konung Olofs lik allraförst var jordadt. Altaret sattes just der grafven hade varit. Mönstret vigdes till Kristi kyrka och man satte på hennes altare konung Olofs skrin; der skedde genast många järtecken. Sommaren efter det år, då kyrkan vigdes, var der ett stort tillopp. Olofsvakoafton fick en blind sin syn, men när skrinet och helgedomarne buros ut sjelfve messodagen och skrinet nedsattes på kyrkogården, såsom sed var, då fick en man sitt mål, som länge hade varit mållös, och sjöng Guds och den helige Olofs lof med mjuk och ledig tunga. Den tredje var en qvinna, som kommit dit från Svitjod och hade under färden lidit mycken nöd för sin blindhets skuld; men hon förtröstade likväl på Guds miskund och kom dragande till högtiden. Hon leddes blind in i mönstret till den dagens messa, men förr än tiderna voro sjungna, såg hon med båda ögonen. Hon såg nu väl och hade klara ögon efter att hafva varit blind i fjorton vintrar. Hon for dädan med mycken glädje.

7. Det händo en gång i Nidaros, att när konung Olofs skrin bars på gatan, vard det så tungt, att man icke kunde flytta det. Man satte då ned skrinet och bröt upp gatan för att se, hvad derunder var, och fann man der liket af ett barn, som hade blifvit mördadt och der nedgräfdt. Liket togs bort och gatan återstäldes i sitt gamla skick; skrinet bars sedan som vanligt.

8. I konung Olofs dagar var stor äring i Norge och många goda ting; i ingen mans tid var det så godt i Norge, allt sedan Harald härläger lefde. Konung Olof bilade i godo månget mål, som hans fader hade väckt och uppehållit med hårdhet.

MÖTE MELLAN OLOF KYRRE OCH KNUT DANAKONUNG.

Han var gifmild, men höll fast på riket, ty han var klok och såg väl, hvad konungsdömet hade gagn och nytta af; man har många, goda verk att förtälja om honom. Hur stor hans godhet och kärlek till folket varit, kan man finna af följande ord, som han sade en gång i ett stort gille. Han var glad och vid godt mod och då sade hans män: ”herre, det fröjdar oss, att du är så glad”. Han svarade: ”väl må jag vara glad, när jag ser mine undersåtar glade och frie och sitter i ett samqväm, som är helgadt min farbroder, den helge konung Olof. I min faders dagar voro dessa menniskor under mycken skräck och fruktan, de fleste gömde sitt guld och sina dyrbarheter, men nu ser jag å hvar och en glänsa hvad han har, och är eder frihet min glädje”. I hans dagar var ock fritt för strid och han fridade för sig och sitt folk utomlands, och hade hans närmaste grannar mycken räddsla för honom, fast han var saktmodig, såsom skalden säger:

Värjde med örligsorden
Olof och fredlig talan
jorden, så att ingen tordes
af jofrar tilltal göra.

9 (8). Konung Olof var vän med Knut Danakonung. De möttes en gång i Elfven, hvarest af gammalt hade hållits konungamöten. Knut sade då sig vilja, att de sände en här till England, der de hade så mycket att hämnas, konung Olof först och sedan Danakonungen. “Gör nu ett dera”, sade konung Knut, “antingen lemnar jag dig sextio skepp och du blir höfdinge, eller ock är jag höfdinge och du gifver mig sextio skepp”. Konung Olof svarade: “detta, som du säger, konung Knut, behagar mig, men här är stor skilnad. Dine fränder hafva haft mycken lycka att vinna England, såsom konung Knut den store, och det är sannolikt att det ligger i er ätt. Men då konung Harald Sigurdsson for till England, dog han och Norge miste sådant utvaldt manskap, att man sedan aldrig haft slikt i landet; hans färd var väl tillredd och hvad vinst man fick, veten J. Nu vet jag, hur mycket odugligare jag är att vara höfdinge, och vill derföre välja, att J faren med understöd af mig”. Han gaf honom ock sextio storskepp med god utrustning och pålitligt folk; sine ländemän satte han till höfdingar och det sades vara stort gifvet.

KONUNG OLOF OCH EN BONDE, SOM FÖRSTOD FOGLARNES SPRÅK.

Och i Knuts saga förtäljes, att Nordmännen voro de ende, som icke upplöste ledungen, när den var sammankommen, men Danerne stadnade icke. Det värderade Knut också hos Nordmännen och gaf dem lof att fara i köpfärder hvart de ville, samt sände till Norges konung dyrbara gåfvor för hans bistånd; men Danerne fingo konungens vrede och måste betala stora böter.

10 (9). En sommar, när konung Olofs män hade samlat hans landskyldor, frågade konungen, hvar de hade blifvit bäst mottagne. De sade det hafva varit i ett enda konungens fylko. “Der är”, sade de, “en gammal bonde, som vet på förhand mycket. Vi frågade honom om mångahanda och han svarade derpå; vi tro, att han förstår foglarnes tal”. Konungen sade: “hvad faren J med för tal? det är ju stort prat”. Men en gång, när konungen for ut med landet, sade han, i det do foro igenom några sund: “hvad hafva vi här för bygd?” De svarade: “i detta fylket var det, som vi sade oss hafva blifvit bäst emottagne”. Konungen sade: “hvad är det för ett hus bredvid sundet?” De svarade: “det tillhör den vise mannen, om hvilken vi talade”. De sågo en häst vid huset och konungen sade, att de skulle gå och döda hästen. De invände: ”icke vilja vi göra honom skada, herre”. Konungen sade: ”jag vill råda, huggen hufvudet af hästen, men låten icke blod falla ner, bären sedan ut hästen på mitt skepp och hemten sedan karlen, men sägen honom, vid edra lif, intet”. De gjorde så och framförde till karlen konungens ärende. När han kom, sade konungen: “hvem eger jorden, som du bor på?” Han svarade: “J egen henne, herre, och J tagen afgift derför”. Konungen sade vidare: “säg oss vägen längs landet, du känner honom nog”. Han gjorde så. Under det de rodde, flög en kråka fram om skeppet och lät illa. Bonden gaf akt. Då sade konungen: “finner du något märkligt”. ”Ja, det gör jag visst”, sade han. Då flög en annan kråka öfver skeppet och skriade. Då rodde bonden icke längre, utan släpte åran. Konungen sade: ”mycket, bonde, tänker du på kråkan och på hvad hon säger”. Bonden svarade: “herre, nu anar jag hvad hon säger”. För tredje gången flög en kråka och lät värst af alla; hon lade sig nära skeppet. Då stod bonden upp och aktade icke på rodden. Konungen sade: “mycket vigtigt finner du det nu, bonde; hvad säger hon?” Bonden svarade: ”något som det är föga sannolikt att hon eller jag vet”. Konungen bad honom säga ut och då qvad bonden:

Säger vintergammal,
vet icke hon;
säger tvåvintrig,
tror ej henne mera;
men trevintrig säger,
tyckes mig ej likligt:
säger mig ro här
å märrens hufvud,
och dig, konung,
tjufnad hos mig öfvat.

Konungen sade: “hvad nu bonde, vill du kalla mig för tjuf?” Sedan gaf konungen honom goda gåfvor och efterskänkte alla landskylderna. Sten säger:

Gifver ättstödjare jofrars
ädel målade knarrar
– ej vill han sniken synas –
skeppen högbrynjade äfven.
Skaror njuta Olofs skatter;
ser du af kungar en annan,
som åt män gifver sådant?
Sikling bäste vara 3).

Folk tengiln fröjdar med ringar,
frikostig blodare af uddar;
bänkars skaror bringa
bragnings gåfvor fägnad.
Nordmännen gifver nitisk
Norges konung det stort är,
ädel är Anglers skade.
Olof boren solen 3).

Hilmen ättstor hjelmar
– hirden (som om ej det han aktat!)
konungens kläder pryda –
kämpar skänker och brynjor.

OLOF KYRRE DÖR.

Trofast låter tengiln tunga Halfs kläder
– männens möda så lönar milding – hirdmän gifva 4).

11 (10). Konung Olof var ofta i häradet [landsbygden] på sine storgårdar. En gång, när han var öster i Ranrike på sin gård Hökby, blef han dödssjuk. Han hade då varit konung öfver Norge tjugosex vintrar [vintrarne 1068-1093]; han togs till konung en vinter efter konung Haralds fall. Hans lik fördes till Nidaros och jordades i Kristkyrkan, som han sjelf hade låtit bygga. Han var den vänsällaste konung, och Norge hade under hans styrelse blifvit rikt och smyckadt.


FOTNOTER:

1) Se H. Hd kap. 88.

2) Jättevinden, själen, sinnet.

3) Se H Hd kap. 88.

4) Halfs kläder, vapen.


NÄSTA KAPITEL: Magnus Barfots Saga.

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s