Olika ämnen

Harald Gråfälls och Håkan jarls Saga. (Ett avsnitt ur Konungaboken, av Snorre Sturleson)

Harald Gråfälls och Håkan jarls Saga är ett avsnitt ur:

KONUNGA-BOKEN eller SAGOR OM YNGLINGARNE OCH NORGES KONUNGAR INTILL ÅR 1177, av Snorre Sturleson.


7-harald-grafalls-saga-txt

INLEDNING.

Harald Gråfälls och Håkan jarls Saga.

Öfverskriften är så till vida icke fullt noggrann, som konung Haralds slut och jarlens egentliga regering skildras först uti den följande sagan. En hufvudperson jemte desse två och på sitt sätt den förnämste af de tre är ”konungamodern” Gunhild, som utöfvade ett mäktigt och olycksdigert inflytande på sönernes och Norges öden. Till teckningen af hennes maktlystnad och förakt för alla betänkligheter lemnar denna saga flera bidrag och dessa vitsordas enstämmigt af hela sagolitteraturen. Om hennes lagtrotsande och vildsinta förfarande kan man t.ex. läsa uti Egilssagan (kap. 49, 65) och Floamännens saga (kap. 15). Njåls saga lemnar ett nytt, vid skildringen af hennes förhållande till isländingen Rut Härjulfsson (kap. 3-6), nämligen hennes långt gående sinlighet. – Om Håkan jarl får jag nämna vidare uti inledningen till nästa saga.

Någon egen saga om denna tid finnes icke, så vida man ej som sådan vill räkna den i Flatöboken intagna berättelsen om Sigurd slefva, Harald gråfälls broder. Fagrskinna innehåller ungefärligen samma fakta som Snorre skildrar och hon berättar understundom utförligare; förnämsta olikheten gäller Håkan jarls förhållande under sin landsflykt. Munken Udds saga om Olof Trygvason innehåller (kap. 1) en episod af denna saga (om konungarne Trygves och Gudröds fall), men afviker betydligt från Snorre. Den utförliga sagan om Olof Trygvason har det mesta rörande denna tid ordagrant efter Snorre; småbitar synas vara lånade från Udd, ett mindre stycke ur Fagrskinna. Den utförligare redaktionen af Snorres Olof helges saga har samma uppgifter som man finner i det följande, ehuru i allmänhet icke ordagrant lika, samt med ett och annat tillägg. För öfrigt omtalas denna tid uti Ágrip (kap. 8), Historia Norvegiæ (s. 15), hos Tjodrek (kap. V) och Saxo (s. 479-482. Spridda uppgifter finner man i sagorna om Egil Skallagrimsson (kap. 81, 82), Floamännen (kap. 12), Färöingarne (kap. 2, 4, (9), 10), Gisle Sursson (s. 13, 95), Hallfred (kap. 2), Hard Grimkelsson (kap. 13, 18), Kormak (kap. 19-27), Laxdalborne (kap. 19-21), Njål (kap. 3-6) och Tord reda.

Om sagans chronologi råda olika meningar, hvardera stödjande sig på betydande hemulsmän i forntiden. Enligt Are, de isländske annalerne och Snorre varade konung Harald gråfälls regering i 5 år, hvilken uppgift Munch har följt, hvaremot Sämund frode icke låter honom sitta på tronen mer än i 9 vintrar. Att Håkan jarl regerade i 33 år torde kunna antagas vara säkert. Hans fader omkom tvenne vintrar efter konung Håkan godes död, d.v.s. 962 och 33 år dertill gifva oss året 995, då det är fullt visst att Olof Trygvason efterträdde Håkan jarl. Om andra skäl, hemtade ur isländska sagornas uppgifter och talande för den kortare regeringstiden, se Vigfússon, s. 425.

Håkan Etelstansfostre synes hafva dött 960. Sedan tvenne vintrar förlupit blef Sigurd jarl innebränd, 962 (kap. 6). I tre vintrar försvarade sonen Håkan Trondhem mot Gunhild och hennes söner, 963, 964, 965 (kap. 6). Då ingicks förlikning, som hölls i de tre följande vintrarne, 966, 967, 968 (kap. 6). Det sistnämnda året måste Håkan fly undan konungarne, dräper sin förrädiske farbroder Grytgård och tillbringar vintern 969 hos kon. Harald Gormsson i Danmark.

Snorres framställning synes antyda, att detta Håkans fördrifvande jemte deraf vållade strider omedelbart föregicks af konungarne Trygves och Gudröds fall, en uppfattning som ock bestämdt uttalas i Snorres utförligare Olof helges saga. Detta kan dock icke godkännas. De två nämnde konungarne måste redan våren (kap. 9) 963 hafva fallit för fränderne, ty sommaren det året är Rut Härjulfsson i Viken hos drottning Gunhild (jfr Vigfússon 345, 426). Mötet mellan Håkan och småkonungarne måste således hafva inträffat hösten 962, samma år som Sigurd var död; Håkans färder i österväg samt mellan Helsinglands kuster och Trondhem tillhöra de tre ofredsvintrarne 963, 964, 965. Till dem får man ock föra Are frodes uttryck att jarlen och Gunhildssönerne stucko ömsevis ur landet. Jag förmodar att ”österlanden”, hvilka Enar omnämner i sitt qväde (kap. 6) såsom eröfrade af Håkan och hvilka man, med någon tvekan, tolkat såsom Trondhem, afse östervägsländerna, som han härjade, och detta blir således ett stöd for åsigten att kap. 12 och 13 skildrar tilldragelserne under de af Snorre omnämnda tre stridsåren. Slutet af Harald gråfälls saga bildar tydligen intet organiskt helt, utan innehåller några episoder utan inbördes sammanhang.

Under vintern 969 rufvar den landsflyktige Håkan jarl på hämndplaner. Olof Trygvasons saga visar huru de utfördes följande sommar.

Snorre omnämner Harald gråfälls vikingafärder helt flyktigt. Af Kormakssagan finner man att han sommaren 961 (innan ofriden utbröt med Ladejarlarne) företog en färd till Irland och man kan sluta sig till att hans Bjärmalandsfärd utfördes år 965, samma år som fiendtligheterna med Håkan bilades.

Såsom kon. Haralds skalder nämnas i skaldatalet Glum Gerason och Kormak Agmundsson. Snorre citerar Övind och en af Håkan jarls månge skalder Enar Helgeson skålaglam.

ERIKSSÖNERNE KONUNGAR.

1. Eriks söner togo då konungsdöme öfver Norge, sedan Håkan fallit. Främst bland dem i anseende var Harald, som äfven var äldst af dem, som då lefde 1). Deras moder Gunhild deltog mycket med dem i regeringen och kallades konungamoder. Höfdingar i landet voro den tiden österut Trygve Olofsson och Gudröd Björnsson på Vestfold, Sigurd Ladejarl i Trondhem; midtlandet hade Gunhilds söner den första vintern. Då foro ord och sändemän mellan Gunhilds söner samt Trygve och Gudröd och förlikning ingicks på det vilkor, att de senare skulle af Gunhilds söner mottaga samma del af riket, som de förut fått af konung Håkan. Glum Gerason var konung Haralds skald och en mycket modig man. Han gjorde följande visa efter konung Håkans fall:

Harald väl har Gamle
hämnat, lifvet mistat
svärdens bärträn; starke
fylkarn storverk främjat,
när stridsgudens falkar
svarte drucko Håkans
blod; rodnat hör jag att röda
sårens rö bortom hafvet 2).

ERIKSSÖNERNE OCH SIGURD JARL.

Visan vard mycket omtyckt och då Övind Finnsson sporde detta, qvad han den visan, som i det föregående är nedskrifven:

Förr Fenres läppars
sparre försten doppat
– malmstridens män svällde
af mod – i Gamles blod,
när den otröttlige alle
Eriks söner – gerens
gömme-götar trycker
gramens fall – dref ut på hafvet 3).

Äfven den visan sjöngs mycket. Då konung Harald hörde detta, gaf han Övind derföre dödssak, tills deras vänner förlikte dem så, att Övind skulle vara hans skald, såsom han förut hade varit konung Håkans. De voro nära slägt, ty Övinds mor Gunhild, en dotter till Halfdan jarl, hade till moder Ingeborg, Harald hårfagers dotter. Då sjöng Övind en visa om konung Harald:

Litet sades du låta,
Hördalandets vårdare,
när sår-haglet föll på brynjan,
almar böjdes, modet vackla,
då när nakna till ulfvens
nytta ur dina händer
hängremmens isar skarpa,
Harald, fordom klungo 4).

Gunhilds söner suto mest i midtlandet, emedan det tycktes dem föga rådligt att sitta under händerna på Tronder och Vikbor, som hade varit konung Håkans bäste vänner; månge stormän funnos ock å båda ställen. Då foro män med förlikningsbud mellan Gunhilds söner och Sigurd jarl, ty dessförinnan fingo de inga utskylder från Trondhem. Det lyktades så, att konungarne och jarlen ingingo edlig förlikning. Sigurd jarl skulle hafva af dem samma välde i Trondhem, som han förut haft af konung Håkan, och sades de nu vara förlikte. Alle Gunhilds söner sades vara girige och man sade, att de gömde skatter i jorden. Derom qvad Övind skaldespillaron:

ÖIVIND SKALDESPILLARN.

Stridslöks Ull, Föres-
vallars frö vi fordom
å höka-fjällen buro
i alle Håkans dagar.
Nu hafver folkhatarn Frodes
föga glädtiga trälars
mäld i trollens oväns
moders sköt förborgat 5).

Och vidare:

Sken under Håkans
dagar alle å skalder
Fulls brynfälts duksol
å Ull-köls-fjällen.
Nu är elfva-alfsolen
i jättna-dolgens moders
kropp fördold; kraftiga
folkets kungar äro starke 6).

Då konung Harald sporde om dessa visor, sände han efter Övind och då denne kom, anklagade han honom och kallade honom för sin ovän. ”Det passar sig illa”, sade han, ”att bevisa mig otrohet, då du en gång blifvit min man.” Då qvad Övind:

En drotten jag åtte,
innan, kung, jag dig kände,
åldern mig trycker, icke
önskar jag mig den tredje.
Trogen var jag käre drottnen,
två sköldar bar jag aldrig.
Fylla din flock jag kan blott,
fälla mig snart skall åldern.

ERIKSSÖNERNE VÄCKA OVILJE.

Konung Harald lät Övind för detta mål underkasta sig hans dom. Övind hade en stor och god guldring, som kallades Molde; han hade långt dessförinnan tagits ur jorden. Den ringen sade konungen sig vilja hafva och det var då intet annat råd. Då qvad Övind:

Skulle jag, skär-jordens
skidlöpare, sedan
känna din goda jätten-
qvinno-vind af detta,
när som valplatsens
väljare, dig jag sälja
skall det ljung-rings-läger,
som länge min fader egde 7).

Sedan for han hem och det berättas icke att han sedan sammanträffat med konung Harald 8).

2. Gunhilds söner antogo kristendomen i England, såsom förr är skrifvet. Men när de kommo till styrelsen i Norge, kunde de icke kristna alle män i landet, men hvar de kommo åt, bruto de ned hof och förstörde bloten och blefvo derföre illa lidne. Tidigt i deras dagar spildes årsväxten i landet, ty konungarne i landet voro månge och hade hvar sin hird; de behöfde stora omkostnader och voro derjemte synnerligen snikne. Men icke höllo de mycket konung Håkans lagar, så vida det icke tycktes dem lägligt. Alle voro de mycket fride, starke, storvuxne och store idrottsmän. Så säger Glum Gerason i dråpan, som han diktade om Harald Gunhildsson:

Hallinskides tänders
skräckstaf, han som ofta
fram trängde, kunga-
idrotter tolf kunde 9).

GUNHILDS STÄMPLINGAR.                     

Ofta foro bröderne tillsammans, stundom hvar för sig; de voro grymme och raske, store stridsmän och mycket segersälle.

3. Gunhild konungamoder och hennes söner hade ofta samtal och målstämmor i regeringsärenden. En gång sporde Gunhild sine söner: ”hur ämnen J göra med ert välde i Trondhem? J bären konungsnamn, såsom edra förfäder före eder, men J hafven litet land och folk och ären månge att dela. Viken derborta i öster hafva Trygve och Gudröd och de hafva ock något anspråk för slägtskapens skull, men Sigurd jarl råder ensam för hela Trondalagen och icke vet jag, hvad skyldighet J hafven att låta en jarl råda så stort rike undan er. Det synes mig underligt, att J faren hvar sommar till andra land i viking, men låten en jarl inom landet beröfva er fädernearfvet. Nog hade det tyckts Harald, som du heter efter, din farfar, vara litet att bringa en jarl om rike och lif, då han vann Norge under sig och styrde det till sin ålderdom.” Harald svarade: ”det är icke så lätt att taga Sigurd jarl af lifvet som att slagta ett kid eller en kalf; han är ättstor och fränderik, vänsäll och klok. Jag tänker, att om han spörjer med visshet, att ofrid förestår, hålla alle Tronder med honom och vi hafva då intet ärende annat än det, som ondt är. Jag tror, att det synes ingen af oss bröder tryggt att sitta under Trondernes händer.” Då sade Gunhild: ”vi skola då gå en helt annan väg med vårt råd och utsätta oss mindre för dem. Harald och Erling skola i höst sitta i Nordmöre och jag vill fara med eder; då skola vi allesammans fresta, hvad dermed må uträttas.” De gjorde så.

4. Sigurd jarl hade en broder, som het Grytgård, mycket yngre och mindre ansedd; också hade han icke något tignarnamn 10), men höll sig dock följe och var om somrarne i viking, hvarigenom han samlade rikedom. Konung Harald sände någre män in i Trondhem till Sigurd jarl med vängåfvor och vänord; han ville skänka honom samma vänskap, som fordom konung Håkan hade hyst för honom. Det följde

GRYTGÅRD. SIGURD JARL DÖDAS.

äfven med ordsändningen, att jarlen skulle komma till konungen, då de skulle fästas vid hvarandra med full vänskap. Sigurd jarl tog väl emot sändemännen och konungens vänskap, men sade, att han icke kunde fara till konungen för sina många göromål, men till gengäld för konungens vänskap sände han honom vängåfvor samt goda och blida ord. Sändemännen foro då bort och uppsökte Grytgård, till hvilken de framförde samma ärende, Haralds vänskap och bjudning, jemte goda gåfvor. Då de foro hem, lofvade Grytgård att komma. På utsatt dag infann han sig hos konung Harald och Gunhild, som mottogo honom med den största glädje. Han bemöttes der med stor kärlek och fick del i särskilda aftal och många hemliga saker. Till sist bragtes talet på Sigurd jarl, enligt föregående öfverenskommelse mellan konungen och drottningen; man talade om, huruledes jarlen hade länge låtit honom vara en föga betydande man, men om han nu ville deltaga i deras råd, sade konungen, skulle han varda jarl och få allt det rike, som Sigurd jarl ditintills haft. Det kom derhän, att de ingingo en hemlig öfverenskommelse, att Grytgård skulle hålla nys till, när det vore likast att anfalla jarlen och då underrätta konung Harald. När detta var uträttadt, for Grytgård hem, rikt begåfvad af konungen.

5. Om hösten for Sigurd jarl in i Styradal och var der på vejtslor; derifrån for han ut till Aglo och skulle der taga vejtslor. Han hade alltid månge män med sig, emedan han trodde konungarne illa, men eftersom det nu hade varit vänskapstal mellan honom och konungen, hade han nu icke någon stor svejt med sig. Grytgård underrättade då konung Harald, att de aldrig kunde få bättre tillfälle att anfalla jarlen. Genast samma natt foro konungarne Harald och Erling in efter Trondhem med fyra skepp och mycket folk; de seglade om natten vid stjernornas ljus. Då kom Grytgård dem till mötes och mot morgonen kommo de till Aglo, der Sigurd jarl var på vejtsla, lade eld i huset och brände byn 11) med jarlen och allt hans folk. Tidigt om morgonen foro de derifrån ut efter fjärden och sedan i söder till Möre, der de dröjde lång tid.

HÅKAN JARL SIGURDSSON.

6. Sigurd jarls son Håkan var i det inre i Trondhem, då han sporde dessa tidender. Genast vard ett stort härsammanlopp öfver hela Trondhem, hvarje skepp, som härfört var, drogs ut i vattnet och när hären kom tillsammans, valde man till jarl och härhöfdinge Håkan, Sigurd jarls son, hvarefter de drogo ut efter Trondhem[sfjärden]. Så snart Gunhilds söner spörja detta, fara de söderut till Römsdal och Södermöre och bådadera höllo nys efter hvarandra. Sigurd jarl draps två vintrar efter konung Håkans fall [962]. Övind skaldespillaren säger i Hålögatalet:

Af Sigurd, som
de Hadding-slagnes
fogla-dryck
Farmatys
svaner räckte,
röfvade lifvet
de jordrådande
på Aglo.

Och slösarn
af armsmycken
i jordens orm
orädd vard
lif förlustig,
der landsherrar
Tys ättling
trolöst sveko 12).

I tre vintrar [963-965] innehade Håkan jarl Trondhem med sina fränders hjelp, så att Gunhilds söner icke fingo några skatter derifrån. Han hade många strider med Gunhilds söner och månge funno i dem sin död. Derom säger Enar skåleglam i Vellekla, som han diktade om Håkan jarl 13):

HÅKAN JARL SIGURDSSON.

Ute uddnyttjarn hade,
edtrogen, flotta stor,
glad i Ganduls väder
– gramen söl ej tålte –
och Hedins armars röda
månes rönare höjde
stridens segel, lysten
jofrars mod att stäcka.

Icke ösregn af pilar
eller udd-guds-stormen
skydde glädjarn af svärdens
il-flödes svaner.
Brakguden skakat modigt
båg-hagel ur Lacks segel,
han, som svärd ej sparar,
lif åt vargar skänkte.

Ofta Ale-storm var tills
österland med gudars vilje
under sig sköld-lökens
skattare kraftigt lade 14).

Vidare berättar Enar hur Håkan jarl hämnades sin fader:

Storlig heder jag bringar
åt hämnden för fadern, som vågors
korpvårdare vann; kräfdes
klingan för henne att draga.
Regnat svärdstormen eggares
jern-regn å hersa-lifven;
vida bark-trädet tegnars
skara åt Tund ökat
och styrträdet sjöfaxens
lät lifskadligt svärdsväder
växa på Hårs-stormens
höldars goda vapen 15).

HARALD FÅR NAMNET GRÅFÄLL.

Derefter foro begges vänner mellan dem med förlikningsförslag, ty bönderne leddes vid härnaden och ofriden inomlands, och med stormännens råd gjordes förlikning emellan dem så, att Håkan jarl skulle hafva samma välde i Trondhem, som hans fader Sigurd jarl hade haft, men konungarne skulle der hafva sådant välde, som konung Håkan haft före dem, och detta stadfästades med fullkommen troförsäkran. Då uppkom stor kärlek mellan Håkan jarl och Gunhild, men stundom brukte de svek mot hvarandra. Så framledo andra tre vintrar, [966-968], under hvilke Håkan jarl satt i stillhet i sitt rike.

7. Konung Harald satt oftast i Hördaland och Rogaland och likaledes flere af bröderne, de suto ofta i Hardanger. En sommar kom ett hafsskepp från Island, hvilket egdes af Isländingar, lastadt med skinnvaror, och de styrde till Hardanger, emedan de sporde, att der fans mycket folk. Men när folket kom för att handla, ville ingen köpa skinnen. Då gick styrmannen till konung Harald, emedan han förut varit tillsammans med honom, och förtäljer honom denna svårighet Konungen lofvade komma till dem och gjorde det äfven. Han var nedlåtande och mycket glädtig. Han kom med en fullrustad skuta och då han sett lasten, sade han till styrmannen: ”vill du gifva mig en gråfäll 16)?” ”Gerna”, svarade styrmannen, ”äfven om det vore mer än en.” Konungen tog fällen, svepte den om sig och gick sedan ned i skutan. Innan han rodde derifrån, hade hvar och en af hans män köpt sig en fäll och få dagar derefter kommo så månge, som ville

ERIK JARL FÖDES.

köpa fällar, att icke halfva antalet kunde få. Efter detta fick Harald tillnamnet gråfäll.

8. En vinter for Håkan jarl på gästning till Upplanden och lade sig der när en qvinna af låg börd. Efter en tid var hon hafvande och födde en son, som vid vattenösningen fick namnet Erik. Hon förde svennen till Håkan jarl och sade honom vara fadren. Jarlen lät uppföda svennen hos Torlef spake på Modaldal, en klok och rik man, och jarlens gode vän. Erik var snart manvän, mycket frid i anletet och tidigt stark, men jarlen frågade icke mycket efter honom. Håkan jarl var sjelf synnerligen frid, icke hög, men mycket stark och stor idrottsman, klok till förståndet och mycket stor härmän.

9. En höst [902] for Håkan jarl till Upplanden 17-1) och när han kom till Hedmark, mötte honom konungarne Trygve Olofsson och Gudröd Björnsson; äfven kom Dala-Gudbrand. De hade nu en stämma och suto länge i enskild öfverläggning och sedan de förbundit sig att vara vänner, skildes de åt och hvar for hem till sitt rike. Då Gunhild och hennes söner spörja detta, misstänka de något förrädiskt anslag mot sig och de tala ofta härom mellan sig. Men om våren [963] förkunnar konung Harald och hans broder Gudröd, att de om sommaren skulle fara i viking efter sin vane, antingen till vesterhafvet eller i österväg. De samla derpå folk, rulla skeppen ned i vattnet och rusta. Men när de drucko bort- färdsölet, var dryckeslaget stort och det talades mycket dervid. Man började jemföra män och det talades om konungarne sjelfve, hvarvid någon sade, att konung Harald stodo i alla afseenden före sina bröder. Deröfver vredgades konung Gudröd högeligen och sade, att han skulle i intet stå efter Harald, och sade sig vara redo att genast pröfva det. Båda vordo snart så vrede, att de utmanade hvarandra till vig [strid] och lupo till vapnen. Men de som voro klokare och mindre druckne, lupo emellan och hejdade dem, hvarefter de gingo till skeppen hvar för sig och iöko var det då någon sannolikhet att de skulle fara tillsammans. Gudröd seglade

TRYGYE OCH GUDRÖD DÖDAS.                     

österut med landet, Harald styrde till hafs och sade sig vilja fara till vesterhafvet, men så snart han hade kommit utom öarne, styrde han hafsvägen österut med landet. Gudröd seglade tjodvägen [allmänna vägen inomskärs] till Viken och sedan österut öfver Folden. Der sände han bud till konung Trygve, att han skulle komma ned, så skulle de båda härja den sommaren i östervåg. Konung Trygve upptog detta väl och beredvilligt; han hörde, att Gudröd icke hade mycket folk, och for derföre till honom med allenast en skuta. De möttes vid Väggen öster om Sotanäs. Men när de gingo till samtal, lupo konung Gudröds män fram och dråpo konung Trygve och jemte honom tolf man. Hans begrafningsplats kallas ännu Trygverör [963] 17-2).

10. Konung Harald styrde långt utomskärs, for sedan in i Viken och kom en natt till Tunsberg; Gudröd var, hörde han, helt nära derintill på vejtsla. Han drog då dit med sitt folk, kom fram om natten och tog hus på honom. Gudröd gick ut med de sine, men striden var kort, innan konung Gudröd föll med månge af de sine. Konung Harald uppsökte derefter sin broder Gudröd och de lade under sig hela Viken.

11. Konung Gudröd Björnsson hade fått en god och passande maka. De hade en son Harald, som var sänd till ländemannen Roe hvite i Grenland att uppfostras. Roe hade en son vid namn Rane vidfarne; han och Harald voro nära jemnårige och fosterbröder. Efter fadrens fall flydde Harald, som hade tillnamnet grenske, först till Upplanden, jemte fosterbrodern Rane och någre få män, och vistades der en tid hos sine fränder. Erikssönerne letade ifrigt efter de män, som voro med dem förbundne, isynnerhet efter dem, af hvilke de befarade en resning. Derföre rådde vänner och fränder Harald grenske att fara ur landet; han for österut till Svitiod och sökte få komma i följe med dem, som foro i härnad, och samla sig rikedom. Han var en mycket duglig man.

HÅKAN JARL OCH ERIKSSÖNERNE.

I Svitiod var en man, som het Toste, den mäktigaste och gäfvaste der i landet af alle, som icke buro tignarnamn; han var en stor härman, låg länge i härnad, och kallades Skaglar-Toste 18). Harald grenske kom in i hans följe och var om sommarn med honom i viking och vann derunder alles aktning. Vintern, derefter var han hos Toste. Denne hade en dotter, Sigrid, ung, frid och mycket öfvermodig, som sedan vard gift med Sveakonungen Erik segersäll och födde honom sonen Olof svenske, som sedan var konung i Svitiod. Erik vard sotdöd i Uppsala tio vintrar efter Styrbjörns fall 19).

12. Gunhilds söner kallade ut en stor här ur Viken [963], foro sedan norrut längs landet med folk och skepp från hvart fylke och yppade, att de månde styra kosan mot Håkan jarl i Trondhem. Detta spörjer jarlen, samlar en här och stiger ombord. Så snart han hört, hur stor här Gunhilds söner hafva, styr han med de sina i söder till Möre, härjar hvar han far fram och dräper många menniskor. Sedan sände han åter Trondahären och hela bondehären, men for sedan sjelf med härsköld öfver båda Mörena och Römsdalen och hade nys söder om Stad efter Gunhildssönernes här. När han då hörde att de kommit till Fjärdarne och väntade vind, för att segla norr om Stad, seglade han söderut förbi udden och yttrevägen, så att man icke kunde se hans segel från land, och lät det sedan gå hafsvägen österut längs landet och kom fram till Danmark, seglade sedan i österväg och härjade der om sommaren. Gunhilds söner styrde då med sin här norrut till Trondhem, der de uppehöllo sig mycket länge samt togo alla skatter och skylder. Men när sommaren led fram, lemnade de qvar Sigurd slefva och Gudröd, men Harald och de öfrige bröderne jemte ledingshären, som följt dem om sommaren, foro österut.

13. Om hösten [963] kom Håkan jarl till Helsingaland, der han satte upp sina skepp, och drog sedan landvägen genom Helsingaland och Jämtaland och vidare i vester öfver Kölen, tills han kom ner i Trondhem.

HARALD HOS BJÄRMARNE. SIGURD SLEFVA.                     

Genast samlades folk till honom och han steg ombord. Så snart Gunhildssönerne sporde det, stego de på skeppen och höllo ut efter fjärden. Håkan jarl for då ut till Lade och satt der öfver vintern; Gunhilds söner höllo sig i Möre och anföllo de hvarandra under ömsesidig manspillan. Håkan jarl vidmakthöll sitt välde i Trondhem och satt der oftast om vintrarne, men om somrarne drog han stundom österut till Helsingland, der han tog sina skepp och for i österväg att härja, stundom satt han äfven då i Trondhem och hade hären ute; då höllo Gunhilds söner sig icke norr om Stad.

14. Harald gråfäll for en sommar med sin här i norr till Bjärmaland och härjade der. Han hade en stor strid med Bjärmarne på Vinabacken, i hvilken han fick seger och drap månge; sedan härjade han vida i landet och fick synnerligen mycket gods. Derom säger Glum Gerason:

Österut rödt färgade jofrars
ordstore segrare, norr om
byn det flammande svärdet;
Bjärmarne såg jag löpa.
Godt fick kämpars förlikare
– ger-väder på den färden
ädlingen unge rönte –
ord på Vinas strand 20).

En gång kom Sigurd slefva hem till Klypp herse, son till Tord Hördakåreson, en mäktig och slägtstor man. Klypp var icke hemma, men hans hustru Oluf tog väl emot konungen; vejtslan var god och man drack mycket. Oluf var dotter till Åsbjörn och syster till Jernskägge på Yrja, norrut. Åsbjörns broder Redar var fader till Styrkår, Endrides fader och Enar tambarskälfvares farfader. Om natten gick konungen till Olufs bädd och låg hos henne emot hennes vilje. Sedan for konungen bort.

Hösten derefter for konung Harald och hans broder Sigurd upp till Vörs och stämde bönderne till ting, men på tinget anföllos de af bönderne, som ville dräpa dem.

SIGURD SLEFVA DÖDAS.

De kommo dock undan och foro bort, konung Harald till Hardanger och konung Sigurd till Alreksstad. Då Klypp herse sporde detta, samlade han sine fränder och de anföllo konungen under anförande af Vemund valubrytare. När de kommit till byn, gingo de emot konungen, Klypp genomborrade honom med svärdet och det vard hans bane, men i samma ögonblick dräps Klypp af Erling gamle [965] 21).

15. Harald gråfäll och konung Gudröd, hans broder, drogo [908] samman en här östan ur landet och foro dermed till Trondhem. Då Håkan jarl hörde det, samlar han en här, begifver sig söderut till Möre och härjar der. Då var hans farbroder Grytgård der och skulle värja landet åt Gunhilds söner. Hian kallade ut en här, efter konungarnes bud, men Håkan jarl gick emot honom och stridde; Grytgård föll och två jarlar med honom och mycket annat folk. Derom säger Enar skålaglam:

Vann i hjelmstrid hilmen
hårde, ovän sin att kufva;
Loftvännens vinhems
flöde deraf växte.
Att stor-starke föllo
i Trotts-eldens skurar
tre jarlssöner, ära
det ger åt folk-förädlarn 22).

Sedan seglade Håkan jarl till hafs och sedan yttre vägen åt söder längs landet, tills han kom till Danmark, der han vard väl emottagen af Danakonungen Harald Gormsson. Hos honom var han öfver vintern [969]. Då var hos Danakonungen en annan man, som ock het Harald, en son till Knut Gormsson, konung Haralds broder. Han var kommen ur viking och hade under långvarig härnad fått så mycket gods, att han kallades Guldharald.

HÅKAN JARL FÖRDRIFVES. NÖD.                     

Han tyckte sig hafva goda anspråk på konungsdömet i Danmark.

16. Då konung Harald gråfäll och hans bröder kommit till Trondhem, funno de intet motstånd. De uttogo der skatt och skyld och alle konungsinkomster och läto bönderne betala stora gälder, emedan konungarne förut fått så litet från Trondhem under all den tid, som Håkan jarl sutit der med mycket folk och varit i ofrid med dem. Om hösten [968] for konung Harald söderut med det mesta folket, som der hade sina hemvist; men konung Erling stannade qvar med sitt folk, ty han hade ännu stora kraf till bönderne, och var han hård mot dem i sina fordringar, så att de knorrade illa och buro icke väl sin skade. Om vintren samlades de i stor mängd, gingo sedan emot konung Erling, som då var på vejtsla, och stridde med honom. Erling föll och med honom mycket folk [969].

17. Då Gunhilds söner rådde för Norge, voro der mycket dåliga år och dessa blefvo värre, ju längre de voro i landet. Bönderne skyllde detta på konungarne, isynnerhet derföre att de voro snikne och hårde i sina fordringar. Omsider kom det derhän, att folket vidt och bredt saknade både korn och fisk. I Hålogaland var sådan svält och nöd, att der växte knappast säd och snön låg öfver hela landet vid midsommartid, så att ännu då all boskap var bunden inne. En gång, då Övind skaldespillaren kom ut och såg ett starkt snöväder, qvad han:

Snöar å Svalnes maka,
så hafvom vi som Finnar
björk-löfs-hinden
inne bunden vid mid-sommarn 23).

18. Övind diktade en dråpa om alle Isländingar och de lönade honom så, att hvar bonde gaf honom en skattpenning, värd 3 penningar silfver vägna och hvit i skärningen. Då silfret bars fram på alltinget, tog man af, för att få smeder att skira det och gjordes sedan deraf en fäll-dalk [kappspänne]; var då äfven smedslönen betald.

ÖVIND SKALDESPILLARN.

Då var dalken värd 50 marker och sändes till Övind 24). Men han lät hugga den i sönder, för att köpa sig boskap. Om våren kom till utskären ett sillstim. Övind bemannade en roddfärja med sine huskarlar och landboar och rodde till stället, der sillen var drifven. Då qvad han:

Låtom hafvets nordan,
till de långa notens
stjertfenade spåtärnor,
sjöhästen, vägar trampa,
att se om isig åkers blomster
jag kan af vänner mine köpa,
dem som hafs-svin, goda
eld-Gerd, pläga rota 25).

Så fullkomligt voro alla hans lösören åtgångne, att han köpte sillen till sitt bord med sina pilar 26). Då qvad han:

Fingo vi för fällen ett spänne,
köpte fjärdens hjordar,
detsamma, som djup-himmels
ländingar oss sände.
Mest jag sålde mina,
mö, för hafvets pilar
– hungern detta vållar –
Egils händers löpe-sillar 27).


FOTNOTER:

1) Den tiden lefde enligt Snorre Harald, Gudröd, Sigurd slefva, Ragnfred oeh Erling.

2) De svärd bärande träden, männen. Sårens rö, svärdet. Bortom hafvet, vid Fitja.

3) Se Håkan godes saga, kap. 27.

4) Sår-haglet, bloddropparne. Almar, de af alm förfärdigade bågarne. Ulfvens nytta, eg. mättnad. Hängremmens (gehängets) isar, svärden.

5) Stridens löks (svärdets) Ull, kämpen. Föresvallarnes frö, guldet som Rolf krake utströdde under sin flykt undan Adils. Hökarnes fjäll, händerna. Frodes trälinnors mäld, guldet. Trollens oväns (Tors) moder, jorden.

6) Fulls eller Fullas (Friggs tjenarinna) ögonbryns-fälts, hennes hufvuds duks sol, guldet; likaså elfvens alf-sol. Guden Ulls köls (sköldens) fjäll, handen. Jättnarnes dolgs eller fiendes (Tors) moder, jorden.

7) Skärens jords (hafvets) skids (skeppets) löpare, sjökonungen. Jättenqvinnans vind, sinnelaget. Falkjordens (handens) smycke, armringen. Ljungens rings eller smyckes (ormens) läger, guldet.

8) Tvisten mellan Övind och konungen berättas något olika i Fagrskinna, som låter dem tvista vid tvenne olika tillfällen.

9) Hallinskides (Hemdals) tänders (guldets) skräckstaf, den slösande konungen. Framträngde, nämligen i striden.

10) Namn och värdighet, som upphöjer någon öfver en vanlig bondes stånd. Jarlar, hertigar, konungar hade tignarnamn.

11) Man antager, att jarlen befann sig å gården Auran, som ligger vid sjön och ännu har minnen från hednatiden. Munthe (Aall I, 108).

12) Hadding (eller Haddinge) var en af sagans fräjdade vikingar. De dödes foglars (korparnes) dryck, blodet. Odin kallas Farmaty (bördornas gud), emedan han en gång sjelf förde Suttungsmjödet till Äserne; hans svaner, korparne. Armsmycken, eg. armens ormar. I jordens orm, elden.

13) Isländaren Enar Helgesson, kallad skaldmö-Enar eller Enar skålglam, kom något efter 970 till Håkan jarl och sjöng till hans ära Vell-ekla (guldbristen), om hvars tillkomst talas i Egilssagan, kap. 82. Enar skall äfven hafva diktat ett annat qväde till jarlens ära. Hans tillnamn förklaras i Jomsvikingasagan deraf, att han skulle af jarlen fått en trolldomsvågskål, så beskaffad att det klang (glammade) uti skålarne, när loden kastades deri. Om hans senare lif vet man endast, att han drunknade på Island.

14) Den i de gamla qvädena prisade hjelten Hedins tarmars rödmånes (sköldens) rönare, kämpen (Håkan jarl). Stridens segel, skölden. Udd-gud, eg. uddens gudinna. Svärdens il-flödes eller snabbe, brusande fjärds (blodens) svan, korpen. Båg-hagel, pilar. Lacks (stridsgudinnans) segel, skölden. Han skänkte vargarne lif genom att fälla månge kämpar, dem till föda. Vikingen Ales storm, striden. Sköldens löks (svärdets) skattare eller vårdare, Håkan jarl. Om ”österland”, se Inledningen till sagan.

15) Hersars eller kämpars lif. Stridsbuilrets träd (man) ökat för Tund (Odin) tegnars (enhärjarnes) skara. Sjöfaxens (-hästens) styr-träd, skepps-styraren, Hårs (Odins) storms höldar, kämparne.

16) Grå kappa, fodrad med ludet skinn.

17-1) Den utförligare Olof heliges saga säger, att Håkan kom till Upplanden från Danmark, hvilket icke gerna är möjligt.

17-2) Om dessa tilldragelser förekommer en ganska skiljaktig berättelse i Udd Munks saga om Olof Trygvason. Hvar Trygvarör legat är icke fullt säkert. Man visar på Trygg-ön (Askums s:n i Sotenäs härad) ännu Trygvarör, men den grift som så kallas tillhör bronsåldern. Jfr Holmbergs Bohusläns Hist. 2:a uppl. III, 135, 136, särskildt utgifvarens anm. å den senare sidan. Det är för öfrigt endast den i och för sig mindre tillförlitliga Historia Norvegiæ som säger, att Trygve begrofs på en ö.

18) efter valkyrjan Skagul.

19) Med afseende på denna uppgift jfr not. 1. Sid. 90.

20) I senare hälften hafva orden samma anordning, som uti isländska texten; de två mellersta raderne bilda en mellanmening. Glum deltog sjelf i denna färd.

21) Om förloppet af denna tilldragelse finnas temligen olika berättelser i Historia Norvegiæ, i berättelsen om Sigurd slefva (Flatöboken) samt i Tord redas saga. Om namnet på Klypps baneman råder mycken osäkerhet.

22) Hilmen och folk-förädlarn betecknar här ej konungen, utan jarlen. Lofts (mask., Lokes) väns (Odins) vinhems (vinkärls) flöde, sången. Trötts (Odins) eld, striden.

23) Svalnes (Odins) maka, jorden. Björklöfvets hind är den björklöf ätande geten.

24) Enligt en gammal anteckning, som qvarstått uti Islands lagbok Grågåsen (Finsens uppl. I, s. 204, jfr II, s. 192), uppgifves, att tio penningar gingo på ett öre. Det aflemnade silfret, som skulle befinnas hvitt, om man skar uti det – detsamma var föreskrifvet om det silfver, med hvilket böterna skulle betalas och å de silfverfornsaker man årligen finner i vår jord varsnar man ofta de åsyftade inskärningarne – renades ytterligare, efter hvilken rening återstodo 50 marker, sedan äfven arbetslönen blifvit afdragen. Femtio marker (400 öre eller 4000 penningar) förutsätta således 1333 betalande bönder på Island, men denna siffra måste naturligtvis höjas, då de femtio markerna voro återstoden efter två afdrag. Om man antager, att hvar bondes familj och husfolk, frie och ofrie, utgjorde nio eller tio personer, hvilket är snarare för litet än för mycket, skulle Islands folknummer år 940 uppgått till ungefär 15000 personer eller mer, då de fattigare säkert ej bidrogo till skänken. Jfr Munch a. 556, samt öfvers:s Svenska folket under hednatiden, s. 96, och Lifvet på Island, s. 18. – Hvad utseende dalken haft är omöjligt att afgöra. Troligast är väl, att det var ett stort ringspänne af guld; redan en åttondedel af femtio marker är en väl ansenlig tyngd hos ett smycke.

25) Hafvets hör till vägar. Notens spåtärnor, sillarne. Sjöhästen och hafssvin, skeppet. Isiga åkerns (hafvets) blomster, sillarne. Eldens Gerd, husmodern.

26) Uti Olof den heliges saga, k. 110, omtalas åter Övind och säges han der hafva varit ”icke stor-rik”.

27) Fällen, kappan. Fjärdens hjord, sillen. Djupets himmels (isens) ländingar, Isländingarne. Mest, d.v.s. mest var det när jag o.s.v. Den sagofräjdade bågskytten Egils händers ilande sillar, pilarne; hafvets pilar, sillarne.


NÄSTA KAPITEL: Olof Trygvasons Saga.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s