Olika ämnen

Konungabokens Geografi. (Ett avsnitt ur Konungaboken, av Snorre Sturleson)

Konungabokens Geografi är ett avsnitt ur:

KONUNGA-BOKEN eller SAGOR OM YNGLINGARNE OCH NORGES KONUNGAR INTILL ÅR 1177, av Snorre Sturleson.


2-konungabokens-geografi

Konungabokens Geografi.

Snorre meddelar i början af sitt arbete en öfversigt af medeltidens lärda geografi. Denna kunna vi saklöst lemna å sido. Nordborne hade under sina vidsträckta färder vant sig att indela jordytans länder efter väderstrecken. Sjelfve bodde de i Nordlanden, vester och söder om Englandshaf lågo Vesterlanden, på andra sidan om Östersaltet lågo Österlanden. Återstoden af deras verld räknades till Söderlanden.

Full noggrannhet i förhållande till våra dagars anspråk kan icke vinnas genom denna indelning, så mycket mindre som forntidens uppgifter om väderstrecken ingalunda äro fullt riktiga. Man for från Bergen österut till Viken, från Tunsberg österut till Kunghäll, från Viken norrut till Agder, från Tunsberg norrut till Bergen. Riktningen af en del af vägen har gifvit namn åt hela kosan, kvarvid man äfven måste taga med i beräkningen oförmågan att få en öfversigt af det hela. De ofta återkommande väderstrecksuppgifterna kunna äfven vara tvetydiga. Det vigtigaste exemplet på en sådan tvetydighet, synes mig vara det ställe i Håkan godes saga kap. 8, der uttrycket ”alt austr fyrir Gautland” torde lika väl kunna hänföras till Vester- som Östergötland.

Nordlanden omfattade Norge, Svea- och Danaväldena. Norge är naturligtvis det land af dessa tre, om hvilket de flesta upplysningarne lemnas. Alla namn på orter, som flyttats från den nordiska gudalärans område till jorden, lemnas här å sido. Till den förhistoriska sagan hör äfven Redgotaland med Vörva och Vapna– eller Skjutansvad, liksom det i fjerran söder liggande Tyrkland.

1. Norge.

Namnet är en sammandragen dativform af ordet Noregr. Äfven förekommer uttrycket Noregsvälde. Inbyggarne: Nordmän eller Noregsmän; adj. norrän (norræn). Af Isländingarne kallades Norrmännen (liksom äfven Svenskarne) Östmän.

Forntidens norska bygd gick till Malangerfjord. Gräns i vester var den Atlantiska oceanen, i söder Skagerack och nedre loppet af Götaelf eller Elfven. Östgränsen var mera osäker. Norrifrån ända till Edaskog på Vermlandsgränsen bildade Kölen eller Kölarne (Kiölr, Kilir) landskilnaden; dock räknades Jämtaland och Härjedalen under längsta tiden som norska områden. Längst ner var gränsen likaledes under nästan all den tid, Snorre beskrifver, säker: Götaelf mellan Venern och hafvet. Det var egentligen om de obygder, eller Marker, som sträckte sig emellan Edaskog och Venerns sydvestra hörn, om hvilka strid rådde. De stadnade dock såsom svensk egendom.

Norge är splittradt i en mängd dalar. Deras inbyggare slöto sig till större grupper omkring de vigtigaste tingsorterna, Borg (Sarpsborg), Ed (Eidsvold), Gula (nära gränsen mellan Sogn och Nord-Hördaland) och Frosta (i Trondhem). Snorre redogör icke för tingslagens fördelning, hvilken enligt Munchs ”Beskrivelse over Kongeriget Norge i Middelalderen” var följande:

Borgtingslagen: Grönafylke, Vestfold, Vingelmark och Ranrike.

Edsivatingslagen: Röma-, Hena-, och Hadafylkena, Gudbrands- och Österdalarne.

Gulatingslagen: Egda-, Ryga-, Hörda- och Sygnafylkena, Haddingedalen och Valdres, Fjärdafylket och Södermöre.

Frostatingslagen: Römsdalbo- och Nordmörafylkena, de åtta Trondhemska och Nömedalbolylkena.

Hålogaland, Jämtland och Härjedalen stodo utanför denna indelning.

Någon häradsindelning har tydligen icke funnits i Norge, utom möjligen kring Christianiafjärden. Fylkesindelningen synes vara af jämförelsevis senare upprinnelse. Af landets namn Sogn bildades folknamnet Sygner och af detta åter bildades uttrycket Sygnafylke. Fylkesnamnen förekomma ganska sällan hos Snorre, liksom i allmänhet i de gamla sagorna. Fylkesindelningen efterträddes sedan af syselindelningen. Syslomän omtalas i Konungaboken.

Vid öfversigten af Norges olika delar, begynner jag söderifrån, och begagnar den indelning, som antydes i Snorres sagor.

1. Viken

(kustlandet mellan Elfven och Rygsbit).

Namnet på den djupa fjärden flyttades öfver på det omgifvande landet. Inbyggarne hette Vikverar (Vikmän).

Uti aflägsnare tider hette Viken Östanfjärds, från Römselfven (Raumselfr, nu Glommen) till Götaelf, Alfhemmen, men detta område fördelades sedermera på Ranrike och Vingelmark.

Ranrike emellan Svinesund och Götaelf. Inbyggarne hette Räner, (Rænir), kring Götaelfs mynning Elfgrimar, Elfbyggar, elfske män.

Öar: Hising, omtvistadt område, till sist förenadt med Norge, bebodt af Hisingsbor. Utanför Tumla (Þumla, nu Tumelhed) på Hisingen lågo Ekeröarne (Eykreyjar, nu Ökeröarne). Ordost, nu Orust. – Vattendrag: Bäfja-å, Högasund vid Höga, i Torsby socken. – Stad: Konungahälla vid Götaelfs norra mynningsarm, hvilken nedanför staden försvarades af pålar, nedslagna i floden (stek). I staden fans kastalkyrkan. Mellan staden och steken låg Brattsås; af orter i stadens närhet nämnas Solberga och Skurbaga. Andra orter: Lekberg (Leikberg) i södra delen. Krokaskogen, öster om Bäfja-å. Väggen och Sotenäs vid kusten, Förelef (Fyrileif, nu Ferlöf) vid en vik af Gullmaren (Goðnarfjörðr). Fors kyrka, innanför Gullmaren. Sörbyarne, nu Sörby i Krokstads socken. Qvilda, nu Qville. Hökby, kungsgård, nu Håkeby, i Tanum. Vettaland i Strömstadstrakten.

Vingelmark (Vingulmark) gick från Svinesund, i äldre tider endast från Glommen, rundt omkring Oslofjärden framemot Drammens-elf.

Städer: Oslo med Hallvardskyrka och nunnekloster (nunnusetr); i närheten låg Trälaberget, utanför staden låg Hufvudön. Sarpsborg eller Borg med en Mariakyrka, nära Glommens vattenfall vid Sarp. Öfriga orter: Ed vid Glommens utlopp ur Öjen (Öijeren), Ömord (Aumorð) vid flodens utlopp i fjärden. Dalen mikle, nu Store-Dal, söder om Sarpsborg. Stånga (Stangir, nu Stange), s.v. från Ed och Hvala (Hvalir). Varna, vid kusten. Hit räknades ock Holmen grå, i närheten af Strömstad.

Vestfold, vester om Folden, Christianiafjärden, begynde något bortom Dramn (Drafn, Drammens-elf) och slutade vid Langesundsfjärden. Stad: Tunsberg med tingsorten Höga (at Haugum).

Öfriga orter: Sähem (eller Sjöhem, nu Sæm), nära Tunsberg. Re och Ramnäs, derinnanför. Borro, nordligare vid kusten, med Hultar eller Hult (Holtar, Holt) och Vadla. Rossanäs, nordspetsen af Nöterön. Skiringssal, ett kustområde längre åt söder, med orten Skäred (Skæreið), hvars läge icke är fullt säkert. Derinvid Stiflosund och Gerstad (Geirstaðir). Näsar, nu Brynlanes, vid sydgränsen.

Vestmarar, kusten mellan Grenmar (Langesundsfjärden) och Rygsbit. Nära sydgränsen låg Portyrja.

Grenland innanför Vestmarar. Deri låg bygden Hafvund (Höfund) med Brattsberg, nära Skien. I elfven derinvid låg Gimsö med ett kloster.

2. Upplanden.

(innanför Viken).

Återstoden af det sunnanfjällska Norge. Inbyggarne: Uppländingar.

Telemarken innanför Grenland. Inbyggarne hette Teler (Þilir).

Ringarike (Hringaríki), bebodt af Ringar, innanför Vestfold, kring Drammen och Tyrisfjärd. Gård: Sten, norr om Tyrisfjärden.

Hadaland kring Rand (Rönd, nu Randsfjorden), bebodt af Hader, med Rykinsvik vid Randsfjärden.

Land, vid norra delen af Randsfjärden. Vid denna låg Skiftesand.

Toten (Þótn), nordost om Hadaland, vid vestra stranden af sjön Mjörs (Mjösen). Hadaland och Toton omtalas som ett konungsrike OH kap. 34.

Haddingedale och Valdres hette fjällområdena i nordvestra hörnet af Upplanden, norr om Telamarken och dithörande områden. Endast det senare området nämnes i Konungaboken och uppgifves der hafva varit ett Uppländskt konungsdöme OH kap. 34. I judicielt hänseende räknades, enligt Munch, dessa två områden till Gulatingslagen.

Römarike (Raumaríki), norr om Vingelmark, kring Römelfven, upp till sydändan af Mjösen. Inbyggarne hette Römar. Den vigtigaste orten låg i Edbygden (Eið; äfven pl. Eda) vid vestsidan af Vormen-elf; der höllos nämligen Hedsävestingen. Öfriga orter: Mynni, vid Mjösens sydända. Rydjäkel (Ryðjökull), troligen vid Glommen, något norr om elfvens utlopp i Öjeren (Öjen). Nitjaelfven och i dess närhet Hakedalen.

Solöarne, ofvanför Römarike, mot Vermlandsgränsen, som gick öfver Edaskog. Enligt Snorre förmedlades genom detta områdes regent-ätt Ynglingarnes öfverflyttande från Sverige till Norge.

Hedmarken kallades landet å ömse sidor af norra Mjösen – med undantag af nordligaste spetsen – samt i öfrigt längs sjöns östra strand. Inbyggarne hette Hener (Heinir, adj. heinverskr). Enligt OH kap. 34 funnos der tvenne konungar. Orter: Skön (Skaun), bygden sydligast vid Mjösen; derinom Veda (Viðir, nu Vie). Ringenäs (Hringunes), något nordligare. Linestad (Linustaðir), i närheten. Rör (Reyr), nära ändan af Mjösens östliga arm, som går upp förbi Lill-Hammer. Ringesåker, litet nordligare. Skog, nära gränsen till Gudbrandsdalarne.

Dalarne (Dalir) kallades hela den innersta delen af Upplanden, från Svenska gränsen till Sogn och Fjärdarne. Inbyggarne hette Dalbor eller Döler (Doelir). Dit hörde:

A. Gudbrandsdalarne. Den förnämsta bygden låg i söder, ned mot Mjösen. Gudbrandsdalarne omtalas såsom ett konungsrike OH kap. 34, men enligt kap. 118 styrdes det af en Gudbrand herse med så godt som kunglig makt. Ofrustad (?), Steg (Steig) nära elfven. Hundatorp (nu Huntorp) och Lidestad, derinvid; Snorres från en äldre saga hemtade uppgift att denna ort låg vid sjön Lag (Lögr), så att man färdades dit äfven sjöledes, är oriktig. Hof och Breda (Breiða), längre upp. Enbue, vid gränsen mot Römsdalen. Bygden Lesjar (Lesjar; inbyggarne Läser, Læsir), långt upp i nordvest; derinom Byar (Bæar). Längre ned låg bygden Dofra (Dofrar) med gården Tofta (Þoptir). Lorodalen, söderut från Lesja. Loar (nu Loren) kring Otta-ån; derinom Näs och vid norra sidan Stafvabräcka. Längre ut lågo bygderna Våga i öster, och Hedalen i s.o. Sil, österut från Våga, vid Laagen. Vågarast, vägen mellan dessa två ställen. Silvallarne kallades slätten nedemot Breda.

B. Österdalarne, längre åt öster, kring Römelfven. Bygden var mycket styckad; det var odladt vid vattnen eller i ryd i skogarne, fåstädes funnos storbygder (OH kap. 173). Området lydde under en sysloman, som bodde i norra delen af Hedmarken.

3. Mellan Rygsbit och Stad.

Agder från sydsluttningarne af Långfjällen till hafvet, gick i nordvest till udden Rygsbit (Rygjarbit), åt andra hållet något vester om Lidandesnäs (Lindesnäs). Inbyggarne kallades Egder (Egðir). Den vestligaste delen af området kallades Lister (Listi). I öfrigt delades landet i Öst– och Nord-Agder, hvilken senare del snarare förtjent namnet Vest-Agder. Den östligaste kuststräckan kallades Limgårdssidan. Orter: Hornborusund i öster och Sälöarne (Seleyjir) i vester eller enligt sagornas uttryck norr om Lidandesnäs, Hilla vid Hillssund (Hillarsund) invid Mandal, samt inom Lister Hvin (nu Kvinesdal; adj. hvinvärsk). Från Agder brukade man styra kurs öfver till Jutland.

Rogaland följer der näst, bebodt af Roger (eller Ryger, Rygir, Holmrygir). En stor vik tränger långt in i landet. Nära dess mynnings nordsida låg ön Boken (Bókn); sundet derinnanför hette Sockensundet (Sóknarsund). Derutanför låg den ofta omtalade ön Karmt, lång och smal, utmed den allmänna farleden, skild af Karmtsundet från fastlandet. Hafssidan var obygd. Å nordändan af ön låg kungsgården Agvaldsnäs; utanför denna låg Skrattaskäret (nu Fladeskjær). Finnö och Utsten med kungsgård lågo i Bokenfjärden, Hvitingsö utanför dess mynning. Öfriga orter: Hafversfjärden, Sola, i närheten, och Oprustad inom Jädarn (Jaðarr; folket hette Jädarbyggar), södra delen af kuststräckan. Långt i söder på denna finna vi Ekundesund, nu Egersund. Staden Stafvanger anlades på insidan af den udde, som i öster begränsar Hafversfjärden, Tungor eller Tungonäset. På detta låg Randsberg. Höga (Haugar) och Högasund, långt upp i norr.

Hördaland, Hördars eller noggrannare Hardars land, gick nästan upp till Sognesjön i norr. Det delades i Sunn-Hördaland och Nord-Hördaland. Stad: Bergen (Björgvin), anlagd af Olof kyrre, med kungsgård och flera kyrkor och kloster. Bergensvågen (-viken) slutade å södra sidan med Nordnäs, å norra med Holmen. Bergensvågen fortsattes i nordvest af Floruvågarne. I öfrigt lågo i Bergens närhet, å norra sidan, Biskopshamnen, Hägravik och Styrvälta (Stjórnvelta), hvars läge icke är närmare kändt; invid staden Jonsvallarne, der Jonskyrkan var bygd, och Sandbro; i sydvest Grafdal och derinvid Hvarfnäs (nu Kvarven).

Öfriga orter: (längst i söder) ön Moster, gården Gärde (Gerdi), gården Studla i bygden Edne (nu Etne socken); Stord-ön med Fitja å nordändan, utanför inloppet till fjärden Hardanger (Hardånger). Sinholmssundet, ett af inloppen till denna. Ön Njärdlag (Njarðarlög) med gården Unarhem (nu Onereim); – (i Nord-Hördaland:) norrut från ön Skarpa, som ligger der Sunn- och Nord-Hördaland mötas, gick innanför Sotern Gröningasundet. Alreksstad, kungsgården, alldeles invid Bergen. Hällan eller Håkanshälla, något mer åt sydvest. Osterfjärden (Ostrarfiörðr) kring ön Oster, innanför udden, på hvilken Bergen anlades. Hammarsfjärden, den nyssnämndes mynning. Sähem (nu Sæim) i norr derom. Herdla och Lygra, Öar i skärgården. Gula, längst i norr, invid gränsen till Sogn.

Vörs hette området innanför Österfjärden; inbyggarne Vörsar; hufvudort: Vång (Vangr), temligen långt in i landet.

Sogn eller Sygnafylke, med allenast en smal kuststräcka, omslöt den innerst i många vikar splittrade Sognsjön. Inbyggarne kallades Sygner. Den innersta bygden hette Låradal (Læradalr). Öfriga orter: Örland (Aurland), vid en sydlig arm af fjärden. Solund-öarne (nu Sulenöarne) utanför fjärdens mynning. Tinganäs låg invid gränsen till Hördaland.

Fjälar, norr om vestdelen af Sogn, kring Dalsfjärden, hvars mynning kallades Södungssund. Der utanför låg Atleö. Stafvanäs, längre i norr, med Stafvanäsvågen.

Fjärdarne, under hvilka Fjälarne sedan räknades, eller Fjärdafylke, ikring två stora fjärdar, sträckte sig i norr till Stad-udden, Dovrefjällets vestspets, som genom Dragsedet (eller Edet) var förenad med fastlandet. Följande orter nämnas: Batald i skären mellan de två fjärdarne. Brimånger-ön med Berdla, Smalshorn (Smalsarhorn) och Hjärnagle (Hjörnagli) utanför mynningen af den norra fjärden. Stodrem (Stodreimr) och Nöstdal (Naustdalr) på hans norra sida. Götdalen långt in i landet, mot gränsen till Gudbrandsdalarne. Ulfvasund längre åt norr, mellan fastlandet och Vågö. Säla-ön midt emot Dragsed, der en gång ting hölls med folket från Sogn, Fjärdarne, Södermöre och Römsdalen. Årvik (Aervik) på Stadudden.

4. Kusten mellan Stad och Byrda.

Söder-Möre, bebodt af Söder-Mörer. Följande orter nämnas: Häröarna, ungefär midt i skärgarden. Had, ö nära dem. Hallkelsvik, sydost från denna. Hjärungavågen (Hjörungavágr) med dess sydgren Hjärundsfjärden (Hjörundarfjörðr), innanför Had. Giske (Giski) och Björnö (Bjarney), öar längre i nordost. Stenavågen innanför den senare. Tjutande (Þjótandi). Borgund vid Vägsundet. Nörfre (Nyrfi) och Hundsver, öar längre ut. Skot vid viken innanför Vägsundet. Todsfjärd (Toðarfjördr, nu Tafjerd), vikens östra arm, vid hvilken låg Valldal med orterna Sult och Märe (nu Muri). Deremellan och Gröninga-sätern, vid gränsen mot Römsdalen, lågo Korsbräcka och Skärfsurd.

Römsdalen (Raumsdalr, nu Romsdalen), omkring en smal fjärd. lni denna låg Vi-ö (Vé-ey), Säck (Sekkr) derutanför. Ön Vist eller Vistord (nu Orten) i Römsdalsmynningarne, fjärdöppningen. Fräkösund, innanför Fräkön. Hustad på udden Stim (Stimr), på gränsen mot Nord-Möre. Inbyggarne kallades efter området Römsdalbor (Raumsdoelir).

Nord-Möre eller Mörafylke, kusten mellan Stim och Byrda, å ömse sidor af Trondhemsmynne, inloppet till Trondhemsfjärden. Följande orter nämnas: ön Fräde (Fræði) med Frädberget (Fraeðarberg) vid Fäösund samt med kungsgården Björkstrand (Birkiströnd) och udden Rastkalf (Rastarkálfr). Solskel, längre i nordost. Surnadalen, mot gränsen till Orkadalen. Agdanäs vid sydsidan af Trondhemsmynne. Sölve (nu Selven), strax innanför Örjar (Yrjar), den motliggande udden med gården Österått (Austrátt, nu Österåd) och Upphög. Längre in Stad-bygden med Ren (Rein), Ren-slätta och Torsberg, samt nordost derifrån Vagnvikastrand. Seljohvarfve (Seljuhverli) och Teksdal (Þeksdalr), strax i norr om Örjar. Björnöra (Bjarnaurar), långt upp i norr.

5. Trondhem.

Trondernes (Þroendir) hem, Norges vigtigaste bygd. Fjärden, som detta område innesluter, går först i sydostlig riktning och viker sedan af åt nordost. Längst in bodde In-Tronderne, de utanför boende hette Ut-Tronderne. Hvardera gruppen var fördelad på fyra fylken.

Uttrondernes fylken voro:

1. Strindafylke, ett mindre kustland söder om fjärden, innan denne går norrut; namnet var taget af kuststräckan Strind. Stad: Nidaros (eller Köpingen), anlagd på Nidnäset vid Nidelfvens mynning. I närheten lågo udden Häfring, Iluvallarne (nu Ilevolden) vid foten af Stenberg (Steinbjörg), Lid (Lien), Nidholmen, den gamla afrättsplatsen, Sörlid (Saurhlið), sedan införlifvad med staden, och Öra (Eyrar), på hvars ting konungarne valdes. Göl-åsen (Gaularáss) i vester och nordvest. Öfriga orter: Lade (Hladir), jarlarnes hufvudsäte, med Ladhamrarne, invid hvilka Ormen långe bygdes.

2. Orkadalen eller Orkdalbofylket (Orkdoelafylki), längst ned i söder. Udden Näs, nära Nidaros, med gårdarne Näs och Ånger (? förekommer blott i dat. pl. Öngrum). Gelmin (nu Gjelme), Vigg och Saltnäs, vid kusten. Husaby i Skön (Skaun). Råsvall (nu Rosvold). Medeldal och Gryta (Grjótar), kanske detsamma som Gryting, i midten af dalen. Uppdal och Uppdalsskog, högre upp.

3. Göldalen eller Göldalbofylket (Gauldoelafylki), kring Göl-elfven. Gimsa, Rimul, Medelhus och Skärdingstädja, i nedre delen af dalen. Lunda och Bonäs, något längre upp.

4. Styradalen (Stjóradalr) eller Styrdalbofylket, nordost om det föregående. Följande orter nämnas: Agio (Ögló), Varnäs och Lyxa eller Ljoxa, nu Lexdalen, alla i kusttrakten.

Introndernes fylken voro:

1. Skön (Skaun) eller Sköjnernes fylke. Hufvudort var Frosta (med Härnäset), Trondalagens tingsort, som sedermera räknades till Strindafylke. Vidare nämnas: Masvik (Masarvik) och Alveshög (Ölvishaugr, nu Alstahoug).

2. Veradalen eller Verdalbofylket (Verdoelafylki) med Stiklastad och i dess närhet Hög, Staf och Stafvamyra (samt möjligen Råsvall). Längst upp i dalen låg Sula.

3. Öna fylke, längst i nordvest, bestående dels af fastland, dels af Inre ön eller Inön (Eyjin iðri eller Inney), som nu åtminsttone sammanhänger med det östra landet. Skarnsund, vester om Inre ön. Sörshög (nu Saxhoug), Husaby (nu Husstad), på Inre ön. Elda (nu Eilda), innanför den nordostligaste viken af fjärden.

4. Sparbyggefylket, ett stort område i nordost; Sparbyggarne hade fått sitt namn af gården Sparabo. Öfriga orter: Stenker, der den första stadsbildningen försöktes i denna trakt, Mären, der Trondernes heliga hof fans, och gården Egg, vester om Stenker. Bygden Snös, längre in.

6. Nömedalen och Hålogaland.

Nömedalen (Naumudalr) och Hålogaland, Norges nordligaste och säkerligen icke äldsta bygd, synas hafva utgjort ett helt för sig. Då Sigurd Jorsalafars ansvarstalan en gång blifvit underkänd på Gulatinget, derföre att förbrytelsen föröfvats i Hålogaland, lät han kalla Hålöger och Nömedalsbor (Naumdoelir) till ting.

Inom Nömedalen eller Nömdalsbofylket (Naumdoelafylki) nämnas: Ramnesta (Hrafnista), ytterst å den landtunga, som följer nordsidan af Folden-fjord. Njärdö derutanför.

Inom Hålogaland nämnas: gården Vikar (nu Vik), Harm-fjärden (nu Brönöfjord), Hesjutun (nu Östun), Vambholmen (Vambarhólmr, nu Vomma). Vega (Veiga, nu Vegenö), nämnes af Tord Kolbensson som nordgräns för Erik jarls område, ehuru detta af Snorre säges hafva omfattat hela Hålogaland. Tjotta, nu Tjötö. Salptefjärden; i dess vestra del Gylling och Häring, tillsammans kallade Gudöarne. Vestfjärden, innanför Lofotens södra öar. Ön Angul (Öngul) med gärden Steg (Steig) å fjärdens östra sida. Vägar (nu Vaagen), å vestra sidan, dit Vågaflottan samlades till Vågastämma för att fånga fisk. Hin (nu Hindöe), hvars nordöstra del hette Amd (Ömd); der låg Trondsnäs (Þrándarnes), hvilket SÖO kap. 22 af misstag kallas Arnarnes, Örnnäs. Ögesfjärden i södra, Glyfrafjärden i sydöstra delen af Hin. Tjällösund (nu Tjelesund), mellan Hin och Tjällö, hvarest låg gården Sand. Saltvik, innanför Tjällö. Långö, vester och Björkö (Bjarkey) norr om Hin. Lengjuvik (nu Lenvit), nordligast å Hålogalands fastland.

Bortom Hålogaland låg Finnmarken, af hvars inbyggare Norges konungar kräfde skatt. Ännu längre bort låg Bjärmaland vid Vinas (Dvinas) utlopp i Gandvik (Hvita hafvet). På vägen dit funnos hamnorter vid Sandver, något norr om den nuvarande Kvalön i Tromösunds pastorat, och Gersver, utanför Mageröe.

7. Öfriga Norska land.

Jämtaland, till hvilket ock räknades Härjedalen, var under större delen af den tid Snorre skildrar, förenadt med Norge.

Island blef visserligen först efter Snorres tid förenadt med Norge, men kan såsom en norsk koloni nämnas här. Följande orter nämnas: Alftafjärd, i östra delen af ön. Apavatten, gård vid sjö af samma namn i sydlandet. Bredefjärd, å vestkusten. Grimsö, utanför Öafjärden i nordlandet. Hjordhult (Hjarðarholt), i vestlandet. Hökadal, i sydlandet. Kalfskinn, i nordlandet. Lynga (Lyngar) i utlandet. Madrovalla (Möðruvellir), i nordlandet. Rökahola (Reykjaholar), i vestlandet. Rökanäs, i sydlandet. Selådal, i vestlandet. Sida, i östlandet. Skålahult, biskopsstaden i sydlandet. Sörby (Saurboer), Tingvalla, alltingets ort med Lagberget, i sydlandet. Vall, i sydlandet. Vapnefjärden, i östlandet. Vattendalen (Vatsdalr), i nordlandet. Vikarsked (Vikarskeið), på sydlandet. Ödshult (Auðshult), nära Skålahult. Ölfus och Öra (Eyrar), i sydlandet.

Grönland, kringflutet af Grönlandshaf, nämnes allenast gården Brattalid. Det var på vestkusten, som den norska kolonien var anlagd.

II. Sveaväldet.

Så kallades det nuvarande Sverige, hvars olika delar hette Svitjod, Götaland och Helsingaland. Svearike synes betyda detsamma som Sveavälde, likaså Uppsalavälde.

Svitjods delar, liggande kring Lagen (Lögrinn), Mälaren, voro:

1. Upplanden, bestående af Sjöland, invid hafvet, Attundaland, Tiundaland och Fjädrundaland, hvilket af Snorre orätt anses vara identiskt med Vestmannaland. Följande orter nämnas: Uppsalen eller Uppsalarne, det nuvarande gamla Uppsala, nära Föresån, närmare hvilkens utlopp (aros) lågo Föresvallarne. Ulleråker, der Ingegerd bodde, tingsorten i Ulleråkers härad 1). Sigtuna och Forn-Sigtuna, vid det nuvarande Signildsberg. Hånger (å Höngrum), i närheten. Steksundet, af Snorre oriktigt kalladt Stocksund, med Agnefit och Konungssund, icke vid det nuvarande Stockholm, utan vid Skarfvens utlopp i Mälaren. Lofvund, troligen Lofön. Mulating är kanske en förvrängning af Mora ting.

2. Vestmannaland.

3. Södermannaland med Närike. I Södermanland nämnas följande orter: Räninge, sannolikt icke, såsom jag i texten, efter det vanliga antagandet, uppgifvit, på Fogdön, utan snarare på Tosterön, der i medeltidshandlingar ett Ræninge nämnes. Sele, Sela-ön. Tören, sannolikt Södertörn. Mörkfjärden (Myrkvafjörðr), Mörköfjärden.

I Sveaskären (en motsats till Gölaskären) låg Sotaskär.

Götalands delar voro:

1. Vestergötland mod Vermaland och Dal, således landet kring Vänen (Venern). Dalen delades i Sunndal, Nordal, Vear (Vedbo) och Vardynjar (Valbo). Mellan sjelfva Dalen och Norge lågo de omtvistade skogsområdena Markerna, bebodda af Markmännen. På gränsen mellan Vermland och Norge låg Eda och Edaskogen. I Vestergötland nämnas: Skara, hufvudorten. Vadsbo (Vatnsbú), Qvaldins ö i Venern, Foxerne vid Göta elf i Flundre härad. Det Ed, som Sigvat skald passerade, var måhända det s.k. Stora Edet, nedanför det nuvarande Venersborg. Hof i Vestergötland, ovisst hvar.

Östergötaland med Gotland (Gotarnes land, adj. gotnesk) och Öland. Det omfattade troligen det nuvarande Kalmar län med hufvudorten Kalmarna.

Snorre omtalar icke särskildt såsom del af Götaland Småland (folket hette Småländingar).

Om Barviks läge saknas närmare kännedom. Det låg måhända i Blekinge.

Helsingeland skildes bestämdt från Svitjod. En afsides liggande utbygd var Jernbäraland, hvilket man velat återfinna i Dalarne.

III. Danaväldet.

Danmark och Danarike synas haft alldeles samma betydelse. Såsom dess delar omtalar Snorre Skåne (Skåney eller Skáni), Halland, Läsö (Hlésoy) i Kattegat, Seland (Sjáland, Sjóland, Selund, Silund), skildt från Skåne af Öresund (Eyrarsund), hvari låg ön Hven (Hveðn), Fyn (Fjón), Falster (Falstr), Mön, Borgundsholm (Borgundarhólmr, Bornholm) och Jutland (Jótland), hvilket senare sträckte sig ända ned till Danavirke i närheten af Eidern. Inbyggarne i de olika delarne kallades Skånöingar eller Skåningar, Hallands– och Selandsfarar, Selandsbyggar, Fynbor, Fyn– och Falsterbyggar samt Jutar.

Inom Halland omtalas Viskdalen, kring Viskan. Nisa-ån (Nisi), Lofvefjärden (Laholmsbugten). Utanför lågo Väderöarne, norr om Kullen.

I Skåne nämnas: Lund, Hola (Holar) vid södra inloppet till Öresund, Tumatorp vid Svimmerån, vid hvars mynning, Svimmersos (Svimraróss), Cimbrishamn nu ligger. Helga-ån.

Å Seland lågo: Roeskälla (Roeskelda) vid Isafjärden, Ringstad och Lider (Hleiðr).

På Fyen låg Odinsö (Oðensey).

Många orter omtalas på Jutland. Vendel med Vendelskage låg längst i norr. Vid Limafjärdens mynning låg Hals, längre in Ålaborg, Lusbred (nu Lögstörsbredning), en af de bredaste delarne af fjärden, Uddasund mellan Marsö och Tjoda (nu Thy), längst i nordvest. Randsos (Randaróss, Randers) vid Godnarfjärd, Dyrså, på det östligaste utsprånget af halfön, Viborg (Vebjargir), der konungavalen höllos, Áros (Aarhuus), Helganäs i öster, Sudatorp i Rise härad, i närheten af det nuvarande Aabenraa, Hedaby vid Sle eller Slesvik, Skotborgså samt Lyrskogshed norr om Slesvig. Södervik (på frisiska Suderwyck), på vestkusten på ön Pelworm.

Vesterlanden.

England. Norra delen kallades Northumberland (Norðimbraland) och räknades som femtedelen af landet. Äfven omtalas Kumraland (Cumberland), Bretaland (Wales) med Angelsö (Öngulsey) på andra sidan Angelsö– eller Angelssundet, samt Man (Mön), bebodt uf Manverar, och Syllingarne (Scilly-öarne). Englands inbyggare kallades Englar (Angler) eller Englismän.

Följande orter nämnas: Grimsby vid mynningen af Humbra (the Humber), Hellornäs (Holderness) vid Humbern, Helsingaport (Hastings), Hjartapoll (Hartlepool), på kusten af Durham, Hvitaby (Whitby) i Yorkshire, Höksflyt (Hauksfljót), Jorvik (York), Jungufurda, Kanlarabyrge eller –borg (Canterbury), Kastalabryggja, Klifland (Cleveland) och Langatun (Lanton?) i Yorkshire, Lunduna eller Lundunaborg vid ån Temps, Nyamoda, Pilavik, troligen Filey bai i Yorkshire, Ramnsör (Hrafnseyr) vid mynningen af Humbern, Ringmarahed (nära Ipswich), Skardaborg (Scarborough) i Yorkshire, Skarpaskär derinvid, Stanfordabryggor (Stamfordbridge) ö. om York, Södervirke, genom Temps skildt från London, Usa, floden Ouse, Valdi, möjligen Wall nära Newcastle, Vincester (Winchester) i Hampshire.

Skottland, bebodt af Skottar (Skotar). Följande lokalnamn förekomma: Apardjon (Aberdeen), Ekjalsbacke, stranden af Oykill, en flod mellan Sutherland och Ross. Fife, halfön norr om Forthfjärden. Katanäs, nordostspetsen af Skottland, som af Petlandsfjärden (Pentland Firth) skildes från Orkenöarne. Partar, folket, efter hvilket Perth fått sitt namn. Satiri eller Santiri, nu Cantire, en lång och smal, i Nordkanalen utskjutande halfö, som genom Satirised förenades med fastlandet. Söderland (Sutherland), Skottlands nordostligaste del. Tursaskär, vid kusten af Caithness, nu Thurso Bay. Skottlandsfjärdarne kallades vestkustens många vikar.

Orkenöarne, norskt lydland, bebodde af Orkenöingar. Följande nämnas: Ragnvaldsö, nu South Ronaldsey. Rinansö, nu North Ronaldsey. Rossö, nu Mainland, med gården Sandvik (Sandwick) och udden Löpandenäs. Strömsö, nu Stronsey. Dessutom nämnes Asmundsvåg på Walls, livilken vik dock af Snorre angifves ligga på South Ronaldsey.

Hjältland (Hjaltland, nu Shetland), norskt lydland, beboddes af Hjältländingar.

Färöarne, norskt lydland, bebodt af Färöingar. Dimun och Österö med gården Gata å södra sidan. Den norra gruppen kallades Nordöarne. Äfven omtalas Torshamn.

Söderöarne (Hebriderna), de nordligaste af dem kallades Nordöarne. Följande nämnas: Il (Isla), Ivist (Uvist), Ljodhus (Lewis), Sandö, hvilken måste efter sammanhanget i visan hafva legat emellan Tirey och Isley 2). – Skid (Skye), Tyrvist (Tirey) samt Helga ön (Jona).

Irland. Af dess delar nämnas Kunnaktir (Connaught) och Uladstir (Ulster) samt vidare Dyflin (Dublin) och Ulfreksfjärd, på kusten norr derom. Folket hette Irar.

Tyskland. Hultsetaland, Holstein. Saksland, bebodt af Saksar (adj. saksnisk), Tyskland på andra sidan Nordsjön; derinom låg Brunsvik (Braunschweig). Frisland, bebodt af Friser. Kinnlimasida, en kuststräcka i Nord-Holland. Flandern eller Flämingaland. Äfven omtalas floden Rin (Rhen).

Frankland, bebodt af Frankar (Frakkland, Frakkar). Dess nordvestra del kallades Valland (adj. valsk), till hvilket räknades Normandi med Ruda eller Rudaborg (Rouen). Floderna Signa (Seine) och Leira (Loire) omtalas jämte landskapen Tuskaland (Touraine) och Peitu eller Peituland (Poitou), till hvilket räknas Varande (Guarande i Bretagne). Ovisst är läget af följande orter: Fetlafjärden, Grislupolla, Gunvaldsborg, Holar, Karlså, Ringsfjärden och Seljupolla.

Österlanden. 3)

På andra sidan Saltet eller Östersaltet låg i söder Vendland (adj. vindversk), bebodt af Vender (Vindr), med JomsborgJom (Wollin), Jomsvikingarnes säte, med Stören, hvars läge är ovisst, samt med Svolder vid Re (Rügen); på denna ö omtalas ett Vestland.

Längre åt norr lågo Kurland och Estland med gården Sten; fastlandet kallades Adalsysla i motsats till Ösysla (Ösel), bebodt af Ösysler. Vidare Finland (inbyggarne hette Finländingar) med Härdalarne och kusten Balagårdssida (såvida denna icke låg i Sverige) samt inne vid Finska viken Kirjalaland, Karelen.

Innanför dessa områden låg det stora rike, som efter sina mänga städer (gårdar) fick namnet Gårdarike (adj. gärdsk). Hufvudstad var Holmgård (Novgorod); dessutom nämnes Aldegja eller Aldegjuborg vid Ladoga.

Genom Gårdarike drog man till Ellipalta (Asovska sjön) och öfver Svarta hafvet till Sjövidssundet, vid hvilket låg Miklegård, ”den stora staden” (Constantinopel), säte för Grekernes konung.

Söderlanden.

Med dem synes man först hafva blifvit bekant genom utfärder från Miklegård; sedermera for man vesterifrån. Längst i vester låg Span (Spanien) med Galizuland eller Jakobsland (Galicia), Cintre (Cintra) n.v. om Lisibon, och Alkazze, möjligen i Algarve.

Genom Nörvasund kom man i Medelhafvet. I detta lågo öarne Forminterra, Iviza och Manork (Minorca) Sikilön (Sicilien); vid detta Pul, Apulicn i Italien. I Italien namnes ock Rom eller Romaborg, bebodt af Romverar.

Afrika hette Blåland, de svartes land, eller Särkland, Saracenernes land.

Längst i öster låg Kipr (Cypern) och Jorsalaland eller Jorsalahem mod Jorsala (Jerusalem) och Jordan. Vidare omtalas Akersborg (Acre) och Sätt (Sidon) i Syrland (Syrien).

Till Miklegård for man från dessa trakter öfver Greklandshaf eller Greksaltet, i hvilket utsköt Engelsnäs (Cap Malea?).

Till Söderlanden torde man äfven få räkna Vulgaria eller Bolgaraland (Bulgariet), Blakomannaland (Vallachiet) med Pesinuvallarne, kring floden Bezina, Ungara-rike och Pannonia (Ungern) samt i Tyskland norr om Munt (Alperna) Bejaraland (Baiern).


 

FOTNOTER:

1) Ulleråker nämnes så sent som 1378 och låg, enligt Styffe, i närheten af Bondkyrkan eller Slottet. Intet skäl finnes att tänka på Ulleråker i Simtuna härad.

2) Visans Sandö svarar mot den prosaiska textens Heliga ö (Jona).

3) Man for till dessa land i österväg. Östervägsmän betyder detsamma som Österländingar.


NÄSTA KAPITEL: Ynglingasagan.

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s