Olika ämnen

Olof Trygvasons Saga. (Ett avsnitt ur Konungaboken, av Snorre Sturleson)

Olof Trygvasons Saga är ett avsnitt ur:

KONUNGA-BOKEN eller SAGOR OM YNGLINGARNE OCH NORGES KONUNGAR INTILL ÅR 1177, av Snorre Sturleson.


8-olof-trygvasons-saga-txt

INLEDNING.

Olof Trygvasons Saga.

Med denna saga begynner den utförliga, rikhaltiga framställningen i stället för de mer eller mindre isolerade småberättelser, af hvilka de föregående sagorna bestå.

Det är egentligen tvenne sagor, som här af Snorre förenas till en, sagorna om Håkan jarl och om Olof Trygvason. Källorna voro icke så få, ty Isländingar sökte under denna tid (969-1000) ofta Norge, i synnerhet under Olofs korta regering, och bland desso besökande voro äfven skalder, hvilkas qväden kunde blifva material för kommande häfdatecknare. Såsom den förnämste af desse skalder och såsom den trovärdigaste nämner Snorre sjelf Hallfred Ottarsson vandrådeskald (kap. 90). Dessutom hade Olofs saga redan före Snorres tid blifvit nedskrifven, dels fullständigt, dels till vissa delar, och af dessa uppteckningar har Snorre, så väl som andre sago skrifvare begagnat sig.

Om Olof Trygvason handla Udd Munks legendariska saga, en afdelning af Fagrskinna, den utförligare bearbetningen af hans saga, samt afdelningar i Ágrip, Historia Norvegiæ och hos Tjodrek. Om förhållandet mellan dessa olika redaktioner är redan taladt uti den inledande undersökningen om Snorres författarskap och det är derföre tillräckligt att hänvisa dit och till de detalj-jämförelser, som i det följande göras i noterna. Vid hvarje afdelning i sagan antydes ock, så vidt möjligt är, hvilka källor Snorre begagnat.

Många isländska sagor behandla den ifrågavarande perioden. Såsom sådana må nämnas: Eigla (Håkan, Olof), Eyrbyggia S. (H., O.), Finnboga S. (H., O.), Flóamanna S. (H.), Færeyjinga S. (H., O.). Hallfreðar S. (H., O.), Hávarðar S. (H., O.), Ares íslendinga-bók (O.), Kristni S. (O.), Laxdæla S. (H., O.), Ljósvetninga S. (H.), Njála (H., O.), Orkneyjinga S. (H., O.), Viga-Glúms S. (H.) och Viga-Styrs S. (H.) samt berättelsen om Erik röde, hvilken i öfversättning fogas som ett bihang till konung Olofs saga. När någon af dessa sagor bidrager till att upplysa de af Snorre skildrade tilldragelserna, anmärkes det i noterna.

Med afseende på tidräkningen må redan här nämnas följande: Håkan blef jarl efter fadrens död 962, herrskar i Norge under danskt öfvervälde 969-975, är oberoende herre öfver Norge 975-995, dödades år 995.

Olof Trygvason föddes 963, kom 972 till Gårdarike, vistades der i nio vintrar 973-981, tre vintrar i Vendland, 982-984, elfva vintrar i vesterviking 985-995, återkom under loppet af det sistnämnda året till Norge och regerade der intill sin död år 1000. För dessa tidsbestämmelser redogöres närmare i det följande samt uti andra bihanget till sagan.

Skaldeförteckningen i Uppsala-eddan uppräknar såsom Håkan juris skalder Övind Finnsson, Enar skålaglam, Tind Hallkelsson, Skafte Toruddsson, Torfinn munn, Elif Gudrunsson, Vigfus Viga-Glumsson, Torlef Håkansskald och Hvann-Kalf, såsom Olof Trygvasons Hallfred vandrådeskald, Bjärne guldbråskald, Gissur guldbråskald och Sigvat skald.

ESTRIDS FLYKT.

Olofs födelse och barndom 1).

1. Konung Trygve Olofsson var gift med Estrid, en dotter af den mäktige Erik bjudeskalle 2), som bodde på Ofrustad.

Efter Trygves fall [963] flydde Estrid bort och for lönligen med den lösegendom, hon kunde hafva med sig. Hon följdes af sin fosterfader Torulf lusskägg, som aldrig skildes ifrån henne, men andre hennes trogne män foro på nys att spana efter hennes ovänner och deras färder. Estrid var hafvande af konung Trygve. Hon lät sig föras ut på en sjö 3), och gömde sig med få män på en holme, der hon födde en sven, som vattenöstes och kallades efter farfadren Olof. Der var hon gömd öfver sommaren. Men när nätterna mörknade, dagen vard kortare och vädret kallt, då började hon sin färd och med henne Torulf och någre få andra. De kommo till bygderna endast när de gömde sig om nätterna och sågo aldrig menniskor.

ESTRID HOS SIN FADER.

En dag kommo de om qvällen till Ofrustad, der Erik, Estrids fader, bodde. De foro lönligen. Estrid sände någre män till byn att underrätta Erik, som lät följa dem till en skämma och der sätta fram bord för dem med bästa fägnad. Då Estrid hade dröjt der en tid, for hennes följe bort, men hon var qvar med tvenne tjensteqvinnor, sonen Olof, Torulf lusskägg och hans sex vintrar gamle son Torgils. Der voro de om vintern [964].

2. Efter Trygve Olofssons dråp foro bröderne Harald gråfäll ock Gudröd till de byar, som Trygve hade egt, men Estrid var då borta och de sporde icke till henne. Det kom då ett rykte för dem, att hon skulle vara hafvande af konung Trygve. Om hösten foro de norrut, som förr är skrifvet 4), och när de funno sin moder Gunhild, sade de allt det, som hade tilldragit sig under deras färd. Hon sporde noga efter Estrids vistelseort och de sade ryktet, som de hade hört. Men som Gunhilds söner den hösten och den följande vintern hade delo med Håkan jarl, såsom förr är skrifvet, letades det icke efter Estrid och hennes son den vintern.

3. Följande vår [964] sände Gunhild nysnarmän [spejare] till Upplanden och allt till Viken att utforska, hur det månde vara med Estrid. När sändemännen kommo åter, kunde de säga Gunhild det, att Estrid månde vara hos sin fader Erik och de sade det vara mycket likligt, att hon der uppfödde sin och konung Trygves son. Då sänder Gunhild genast sändemän, trettio stycken, rustar dem väl och sätter till förråde för dem sin vän, den mäktige Håkan 5). Hon bad dem fara till Erik på Ofrustad och föra derifrån till Gunhild konung Trygves son. Då fara sändemännen sin led.

När de icke voro långt ifrån Ofrustad, märkte Eriks vänner deras färd och buro honom nys derom om qvällen. Natten derpå tillreder Erik Estrids bortfärd, ger henne goda ledsagare och sände henne österut till sin vän Håkan gamle, en mäktig man i Svitiod.

ESTRID FLYR TILL SVERIGE.

De foro bort i början af natten och kommo följande dagens afton till ett härad [en bygd], som het Skön. De sågo der en stor by och foro dit för att bedja om nattvist. De voro förklädde i usla kläder. Der bodde en rik man, men dålig karl, vid namn Björn etterqvesa, som dref dem bort. De foro då om qvällen till ett annat torp icke långt derifrån, som hette Veda. Der bodde en bonde Torsten, som härbergade dem och gaf dem god omvårdnad om natten. Der sofvo de då i god ombonad.

Håkan och Gunhilds män kommo tidigt på morgonen till Ofrustad och sporde efter Estrid och hennes son. Erik svarade, att de äro icke der. Håkan ransakade byen och dröjde der länge om dagen, tills han fick någon nys om Estrids färd. De redo då samma led och kommo sent om qvällen till Björn etterqvesa i Skön, hos hvilken de togo gästning. Håkan frågade honom, om han kunde säga honom något om Estrid. Han svarar, att några hade kommit dit om dagen och bedt om gästning, men att han hade vräkt bort dem; de voro troligen härbergade i något af torpen. Om qvällen for en Torstens arbetskarl ur skogen och när han kom till Björns by, som låg i hans väg, varsnade han att der voro gäster och hvad deras ärende var. Han berättade det för Torsten bonde, hvilken, när två tredjedelar af natten voro gångne, väckte sine gäster och tillsade dem, med vreda ord, fara bort. Men när de kommit på väg ut ur gården, sade han dem, att Gunhilds sändemän voro hos Björn, för att leta efter dem. De bådo honom om någon hjelp och han gaf dem något mat och vägvisare, som följde dem framåt skogen till en sjö, i hvilken var en rörbevuxen holme. De fingo vada ut till holmen och gömde sig der i rören. Tidigt på dagen red Håkan från Björn ut i bygden och hvar han kom, sporde han efter Estrid. När han kom till Torsten, frågar han, om hon kommit dit. Torsten svarade, att några menniskor hade varit der och farit mot dagen österut åt skogen, hvarpå Håkan bad honom fara med sig, eftersom led och gömslen voro honom bekanta. Torsten for med dem, men när de kommit i skogen, visade han dem tvärt ifrån det håll, der Estrid var. De foro hela dagen att leta, men funno henne icke och vände derpå åter och sade Gunhild sitt ärendes utgång.

OLOF TRYGVASON I SVERIGE.

Estrid for med de sina leden fram och kom till Håkan gamle i Svitiod, hos hvilken hon och hennes son Olof vistades lång tid i god fägnad.

4. Då Gunhild konungamodern sporde, att Estrid och Olof voro i Sveaväldet, sände hon åter Håkan med godt följe österut till Sveakonungen Erik med goda gåfvor och vänlig helsning. Sändemännen blefvo väl mottagne och voro der i bästa trefnad. Sedan bar Håkan fram för konungen sitt ärende och sade, att Gunhild hade bedt, att konungen skulle gifva honom hjelp att få Olof Trygvason med sig till Norge, emedan Gunhild ville uppfostra honom. Konungen gaf honom någre män och de redo till Håkan gamle. Norrmannen Håkan bjuder Olof med många vänliga ord att fara med sig, hvarpå Håkan gamle svarar vänligt; men säger att modren skulle råda för hans färd. Estrid ville för ingen mon att svennen skulle fara.

Sändemännen vände åter och sade konung Erik utgången. Sedan rusta de sig att fara hem och bedja konungen om ytterligare hjelp, för att få svennen med sig, vare sig Håkan gamle ville eller icke. Konungen gaf dem åter en flock män och när de kommo till Håkan gamle, kräfde de ånyo att svennen skulle följa dem. Men när detta icke rönte välvilja, blefvo de storordige och vrede samt hotade med våld. Då kom en träl vid namn Buste framspringande och ville slå Håkan. De kommo med nöd undan trälens hugg och foro sedan hem till Norge, der de förtalde Gunhild om färden och att de sett Olof Trygvason.

5. Estrid hade en broder Sigurd, Erik bjudeskalles son, hvilken länge hade varit borta ur landet hos konung Valdemar 6) i Gårdarike. Der var Sigurd mycket ärad. Estrid fick lust att fara till brodern och Håkan gamle gaf henne godt följe med allahanda goda fång. Hon for med någre köpmän.

OLOF TRYGVASON I ESTLAND OCH GÅRDARIKE.

Då hade hon varit två vintrar [965 och 966] hos Håkan gamle och Olof var tre vintrar gammal. När de höllo österut på hafvet, kommo estniske vikingar mot dem och härtogo både menniskor och gods; somlige dråpo de, andre skiftade de mellan sig till träldom. Olof skildes då från sin moder och kom med Torulf och Torgils till en Estländing Klerkon. Denne tycktes Torulf vara utan arbetsförmåga och oduglig till träl, hvarföre han drap honom, men svennerne hade han med sig och sålde dem för en god bock åt en man, som het Klerk. Sedan köptes Olof för en dyrbar kappa af en tredje man Reas, hvars hustru het Rekon och son Rekoni. Hos dom var Olof länge och hölls väl, ty bonden tyckte mycket om honom. Sex vintrar var Olof uti Estland under denna landsflygt [967-972].

6. Då kom en gång Sigurd Eriksson till Estland för konung Valdemars i Holmgård räkning, för att der i landet hemta konungens skatter. Sigurd for ståtligt med månge män och mycket gods. Han såg då på torget en mycket fager sven och då han märkte, att han måste vara en utländing, sporde han efter hans namn och ätt. Svennen nämnde sig Olof och sade sin fader heta Trygve Olofsson och sin moder Estrid, Erik bjudeskalles dotter. Sigurd insåg då, att svennen var hans systerson och sporde honom, hur han hade kommit dit. Olof sade allt som hade händt honom. Sigurd bad honom då följa sig till bonden Reas och när han kom till denne, köpte han både Olof och Torgils och hade dem med sig till Holmgård. Han yppade icke Olofs ätt, men höll honom väl.

7. En dag var Olof Trygvason på torget, hvarest det var mycket folk. Der kände han igen Klerkon, som hade dräpt hans fosterfader Torulf lusskägg. Olof hade en liten yxa i handen, som han satte i hufvudet på Klerkon, så att hon stod i hjernen, lopp så genast hem till härberget och sade det åt sin frände Sigurd, som genast förde honom till drottningens härberge och sade henne, hur saken förhöll sig. Hon het Allogia 7). Då Sigurd bad henne hjelpa svennen, såg hon på denne och sade, att man icke fick dräpa en så fager sven, samt bad, att hennes män skulle ditkallas fullt väpnade. I Holmgård var det så stor fridhelgd, att lagen böd, att enhvar, som drap någon odömd, skulle sjelf dräpas. Derföre rusade allt folket efter dess sed och lag och letade efter svennen, hvart han var kommen. Då sades det, att han var i drottningens gård och att der var en allväpnad här. Det tillsades då konungen, som gick dit med sitt följe, och då han icke ville, att de skulle strida, kom han först stillestånd och sedan förlikning åstad. Han ådömde böter, hvilka drottningen betalte. Sedan var Olof hos drottningen och var henne synnerligen kär. Men det var lag i Gårdarike, att inge konungsborne män skulle få vara der utan konungens lof. Derföre sade Sigurd drottningen af hvilken ätt Olof var och att han var dit kommen, emedan han icke för ofrid kunde vara i sitt eget land, och han bad henne säga konungen detta. Hon gjorde så och bad honom hjelpa denne konungsson, så hårdt faren som han var, och kom med sina förord derhän, att konungen lofvade henne detta. Han tog då Olof i sitt våld och höll honom herrligt, som en konungsson hör hållas. Olof var nio vintrar, när han kom till Gårdarike, och dröjde der andra nio vintrar [973-981]. Olof var fagrare, större och starkare än andre och uti idrotter före alle andre Nordmän, om hvilka man vet berätta.

Håkan jarl, Guldharald och Harald gråfäll 8).

8. Jarl Håkan Sigurdsson var hos Danakonungen Harald Gormsson om vintern, sedan han flytt ifrån Norge för Gunhilds söner [969].

GULDHARALDS PLANER.

Han hade om vintern så stor oro, att han lade sig till sängs, vakade mycket samt åt och drack ej mer än att han kunde uppehålla krafterna. Han sände derunder lönligen bud norrut till sine vänner i Trondhem och lade råd för dem, att de skulle dräpa konung Erling, om de kunde komma åt; när det somrade, torde han vända åter till sitt rike. Den vintern dråpo ock Tronderne Erling, såsom förr är skrifvet 9).

Mellan Håkan och Guldharald var kär vänskap, så att Harald bar fram för Håkan sina rådslag. Han sade, att han nu ville sätta sig ned i landet och icke längre vara på härskepp; han sporde, om Håkan trodde, att konung Harald ville skifta rike med honom, ifall han kräfde det. ”Det menar jag”, sade Håkan, ”att Danakonungen månde icke vägra dig din rätt. Tala med honom, så får du besked om detta mål; jag menar, att icke får du riket, om du icke kräfver det.” Brådt efter detta samtal ordade Guldharald med konungen i närvaro af månge stormän, begges vänner, och kräfde, att han skulle skifta Danmark midt i tu med honom, såsom hans börd och ätt var uti Danmark. Vid denna åkallan vard konung Harald mycket vred och sade, att icke hade någon kräft hans fader Gorm, att han skulle blifva halfkonung i Danmark, ej heller dennes fader Hörda-Knut eller Sigurd orm i öga eller Ragnar lodbrok. Han gjorde sig så rasande att ingen kunde tala med honom.

9. Guldharald tyckte om detta värre än förr; han hade icke mer än förut, men konungens vrede hade han fått. Han kom då till sin vän Håkan, kärade sin svåra ställning för honom och bad om goda råd, i fall sådana funnos, på det han skulle nå riket; han sade, att helst hade han velat söka rike med vapen och styrka. Håkan bad honom icke säga det för någon man, ”dervid ligger edert lif”, sade han, ”besinna, detta med dig sjelf, hvartill du är stark nog; till slika storråd behöfves, att man är djerf och oförvägen och att man sparar hvarken godt eller ondt, att det må framgå, som upp är taget; men det duger icke att häfva upp stora råd och sedan lägga ned dem med skam.” Guldharald svarar: ”Så skall jag uppta ga denna till kallan, att jag icke skall spara mina händer från att dräpa konungen sjelf, om jag kommer i före, så framt han vill neka mig det rike, jag har rätt till.”

HARALD GORMSSON OCH HÅKAN JARL.           

De skilja nu sitt samtal. Konung Harald gick sedan till Håkan att samtala, konungen säger jarlen den tillkallan Guldharald gjort hos honom till riket och de svar, han gifvit, samt säger, att han vill för ingen mon minska sitt rike. ”Men om Guldharald vill hålla något på denna tillkallan, då är det för mig litet att låta dräpa honom, ty jag tror honom illa, om han icke vill låta af detta.” Jarlen svarar: ”det tänker jag, att Harald har så långt sagt detta, att han icke månde låta det nederfalla; jag tror, att om han reser ofrid här i landet, varder det honom godt om folk, mest för hans faders vänsällhets skull 10), men för eder är det den största olämplighet att dräpa eder från de, ty alle månde kalla honom saklös under sådana omständigheter. Men icke vill jag heller säga det vara mitt råd, att du gör dig till mindre konung än din fader Gorm var; han ökade mycket sitt rike, men minskade det i ingen mon.” Då säger konungen: ”hvad är då ditt råd, Håkan, om jag icke skall dela riket och icke råda mig af händerna denna ångest?” ”Vi skola finna hvarandra efter någre dagar”, säger Håkan jarl, ”dessförinnan vill jag öfverlägga detta vandamål och gifva någon hjelp härifrån.” Då gick konungen bort med alle sine män.

10. Håkan jarl hade nu ånyo den största oro och öfverläggningar och lät få män vara i huset hos sig. Någre dagar senare kom Harald till jarlen, de samtalade och konungen sporde, om jarlen hade öfvervägt det tal de kommo på förra dagen. ”Derför har jag”, säger jarlen, ”sedan dess vakat dag och natt och synes det mig vara bästa rådet, att du hafver och styr hela det rike, du tog efter din fader, och att du får i händerna på din frände Harald ett annat konungarike, af hvilket han kan blifva en ärad man.” ”Hvad är det för rike”, säger konungen, ”som jag kan få hemult åt Harald, om jag behåller Danaväldet ostyckadt?” Jarlen säger: ”det är Norge. Konungarne, som der äro, äro onde mot allt landsfolket och hvar man vill dem illa, som värdt är.”

STÄMPLINGAR MOT HARALD GRÅFÄLL OCH MOT GULDHARALD.

Konungen säger: ”Norge är ett stort land, der är ett hårdt folk och dit är ondt att söka för en utländsk här. Skedde oss så, när [konung] Håkan värjde landet, vi läto mycket folk, men vunno ingen seger. Harald Eriksson är min fosterson och knäsättning.” Då säger jarlen: Hänge har jag vetat, att 3 hafven ofta hulpit Gunhilds söner, men de hafva dock icke lönat eder annat än med ondt 11). Vi skola komma mycket lättare åt Norge än genom att strida med hela Danahären. Sänd du bud efter din fosterson Harald, bjud honom att taga af dig det land och län, som de hade förut här i Danmark, stäm honom till dig. Då må Guldharald på en liten stund skaffa sig rike i Norge af Harald gråfäll.” Konungen säger, att det månde kallas illgerning att svika sin fosterson. ”Det månde Danskarne säga”, svarar jarlen, ”att bättre är det skiftet att dräpa en norsk viking i stället för en dansk brorson.” De tala nu härom lång tid, till dess de sämjas härom.

11. Guldharald kom ännu en gång till tals med Håkan jarl och sade jarlen honom, att han hade nu hulpit hans mål, så att det var mera sannolikhet, att ett konungsrike månde ligga löst för honom i Norge. ”Skola vi då”, säger han, ”hålla tillsammans och månde jag då kunna gifva dig mycken hjelp i Norge. Haf du först det riket. Konung Harald är nu mycket gammal och har endast en son, som han älskar litet och som är frilloson 12).” Jarlen talar detta för Guldharald, till dess han låter det lika sig väl. Sedan tala de ofta tillsammans, konungen, jarlen och Guldharald.

Derefter sände Danakonungen någre män norrut till Harald gråfäll i Norge. Deras färd tillreddes på det bästa och de vordo väl mottagne, när de funno konung Harald. De sade honom de tidender, att Håkan jarl var i Danmarks nära döden och nästan från sina sinnen, och derutöfver att Danakonungen Harald böd sin fosterson Harald gråfäll till sig att taga af sig vejtslor, så som han och bröderne förut haft i Danmark, och bad han Harald komma till sig på Jutland. Harald gråfäll bar detta mål fram för sin moder Gunhild och andre sine vänner. Man var af mycket olika meningar: somlige tycktes denna färd icke trygg, som om der vore folk i försåt; flere voro dock de, som önskade, att man skulle fara, ty det var så stor svält i Norge, att konungarne knappast kunde föda sitt följe. Då fick fjärden, vid hvilken konungarne oftast suto, namnet Hardanger [Hårdånger] 13). I Danmark var det hjelplig årfärd och männen trodde, att de der skulle få hvad man behöfde, om konung Harald finge der län och öfversocken [makt]. Förr än sändemännen foro bort, var det derföre beslutet, att konung Harald skulle om sommaren komma till Danakonungen och taga af honom den kost, han böd.

12. Harald gråfäll for om sommaren [969] till Danmark med tre långskepp, af hvilka ett styrdes af Arenbjörn herse från Fjärdarne 14). Konung Harald seglade ut ur Viken till Limafjärden och lade sig der vid Hals, dit, sades det honom, Danakonungen skulle komma snart. Men då Guldharald sporde detta, styrde han dit med nio skepp, som han förut rustat till vikingafärd. Håkan jarl hade äfven rustat sitt folk och ämnade sig i viking med 12 stora skepp. Då Guldharald var bortfaren, sade Håkan jarl till konungen: ”jag vet icke, om vi icke ro ledungen och likväl få betala ledvitet 15). Nu månde Guldharald dräpa Harald gråfäll och sedan taga konungsdöme i Norge. Menar du då, att han skall blifva pålitlig, om du gifver honom så mycken styrka? Han sade mig i vinter, att han skulle dräpa dig, om han kom i före.

HARALD GRÅFÄLL STUPAR.

Jag vill vinna Norge under dig och dräpa Guldharald, om du lofvar mig, att jag lätt varder förlikt med dig derför. Jag skall då blifva er jarl och binda det med ed och vinna Norge under eder med er hjelp och sedan hålla landet under ert rike och gälda eder skatt. Råder du öfver tvenne tjodland, är du större konung än din fader.” Derom sämjas nu konungen och jarlen och Håkan far med de sine att uppsöka Guldharald.

13. Så snart Guldharald kom till Hals vid Limafjärden, böd han Harald gråfäll till strid och ehuru denne hade mindre styrka, gick han genast i land, redde sig till strid och fyllde sitt folk. Innan fylkingarne gingo samman, eggar Harald gråfäll hårdt de sina och bad dem draga svärden, lopp genast fram främst i fylkingen och högg åt begge sidor. Glum Gerason säger i Gråfällsdråpan:

Skön-hjalt-malmens Odin
mälte raska ordet,
fruktar ej åt folken
färga slätter röda.
Hirden då bad herrskarn
Harald svärdet draga
– högt syntes då hjeltar
herrskarns ord – i striden 16).

Der föll Harald gråfäll. Glum Gerason säger:

Sjökungs-häst-värns-skötarn,
skeppens vän, fick ligga
stum på stranden vida
sträckt, Ölimafjärdens.
Skingrarn der af sjöelds
skatter föll vid Halsen.
Vållat verket hafver
vältalige furstevännen 17).

GULDHARALD HÄNGES.

Med konung Harald föll större delen af hans folk, deribland Arenbjörn herse. Då voro femton vintrar förflutne sedan Håkan Etelstansfostres död, men från Sigurd Ladejarls tretton. Presten Are Torgilsson säger, att Håkan jarl satt tretton vintrar öfver sitt fädernearf i Trondhem förrän Harald gråfäll föll, men de sex sista vintrarne, som Harald lefde, säger Are, voro Gunliilds söner och Håkan i fejd och stucko skiftevis ur landet 18).

14. Litet efter Harald gråfälls död mötte Håkan jarl och Guldharald hvarandra. Jarlen lade då till strid med Guldharald. Håkan fick seger, tog Harald till fånge och lät hänga honom i en galge. Sedan for han till Danakonungen och blef lätteligen förlikt med honom för hans frändes Guldharalds dråp.

Håkan jarls herravälde i Norge 19).

15. Sedan böd konung Harald ut hären från hela sitt rike och for med sex hundrade skepp; med honom voro jarlen Håkan Sigurdsson och Harald gränske, son till konung Gudröd, och månge andre stormän, som flytt för Gunhilds söner från sin odaljord i Norge. Danakonungen for sunnan med sin här till Viken, der allt landsfolket gick under honom; när han kom till Tunsberg, strömmade till honom en stor myckenhet. Konung Harald lemnade Håkan jarl allt det folk, som kommit till honom i Norge, och satte honom att råda för Rogaland, Hördaland, Sogn, Fjärdafylke, Södermöre, Römsdal och Nordmöre. Dessa sju fylken lemnade han jarlen med samma vilkor som Harald bårfager gaf sine söner, blott med den skilnad att Håkan skulle der liksom i Trondhem få alle konungsgårdar och landskylder samt af konungens gods så mycket han behöfde när en här var i landet 20).

HÅKAN JARL I NORGE.

Åt Harald gränske lemnade konung Harald Vingelmark, Vestfold och Agder till Lidandesnäs jemte konungsnamn och lät honom hafva detta rike i allt på samma sätt, som hans fränder hade haft af gammalt och som Harald hårfager gaf sino söner. Harald gränske var då aderton vintrar och vard sedan en vida fräjdad man 21). Derpå for Harald Danakonung hem med all Danahären.

16. Håkan jarl for med sitt folk norrut längs landet. Då Gunhild och hennes söner sporde dessa tidender, samlade de en här, men det var ondt om folk för dem. De togo då samma råd som förr och seglade vester om hafvet [969] med så mycket folk, som ville följa dem, först till Orkenöarne, der de dröjde en tid. Der voro då Torfinn hjessklyfvares söner jarlar, Ludvig [Lödve], Arnfinn, Lyt och Skule 22).

Håkan jarl lade allt landet under sig och satt den vintern [970] i Trondhem. Derom säger Enar skåleglam i Vell-ekla:

Sju fylken under sig lade
– sällhet var det för landet –
gömmarn af bryn-grundens
silkes-bindel, den ädle 23).

Då Håkan om sommaren for sunnan utmed landet och landsfolket gick under honom, böd han öfver allt sitt rike, att man skulle upprätthålla hofven och bloten, hvilket ock skedde. I Vell-ekla heter det:

HEDENDOMEN UPPLIFVAS. GOD TID,           

Genast lät den kloke
kämpavärmen vara
sanna Bandens öde
vin och Endrides hofsland.
Med ära allt kring hafvet
jättnars valfalls vargar
– gudar styra – spjutens
storms Loride förde.

Och Lack-stafvens söner
stridsduglige vandra
– rödskifvans vårdare store
främjas af sådant – till bloten.
Nu gror jord som fordom
sedan guld-ödarn låter
spjutbroars män bygga,
osorgsne, vin åt Banden.

Nu ligger allt under jarlen
nordan om Viken; öfver
vidt ett rike råder
Håkan, sköldväders-resarn 24).

Den förste vintern, som Håkan rådde för landet, gick sillen upp kring allt landet och hösten förut hade säd vuxit öfverallt, der man hade sått, och om våren skaffade man sig utsädeskorn, så att de fleste bönderne sådde sin jord och tidigt lofvade det god äring.

17. Af Eriks och Gunhilds söner voro då endast två i lifvet, konungarne Ragnfred och Gudröd. Glum Gerason säger i Gråfällsdråpan:
HÅKAN JARL OCH KONUNG RAGNFRED.

Halfva hoppet om rikdom
jag miste, när svärdshaglet
hilmen fällde; skatter
Haralds död ej bragte.
Men jag vet att hafva lofvat
hans bröder mig goda
ting, de båda: kämpars
mängd fröjd af dem bidar.

Sedan Ragnfred öfvervintrat på Orkenöarne, började han sin färd om våren och styrde vestan till Norge med stora skepp och fridt folk. Vid framkomsten sporde han, att jarlen var i Trondhem, och höll då norr om Stad och härjade i Södermöro. Somt folk gick under honom, som ofta sker, då härflockar gå öfver landet, att de, som äro utsatte för dem, söka sig hjelp, der denna synes dem lättast att få. Då Håkan jarl sporde, att det var ofrid i Möre, redde han skeppen och lät skära upp härpil och efter en skyndsam rustning höll han ut efter fjärden; han hade fått mycket folk. Ragnfred och han möttes norrut i Södermöre och jarlen lade genast till strid; han hade mera folk, men smärre skepp. Striden var hård och vard tyngre för Håkan; de kämpade i förstammarne, såsom då var vanligt. Det var ström i sundet, som dref alla skeppen samman in mot land. Jarlen lät ock stryka mot stranden, der det syntes honom bäst att lägga till, och så fort skeppen kände botten, gick han med alle de sine i land och drog upp skeppen, så att ovännerne icke skulle kunna draga ut dem. Sedan fylkte han å slätten och eggade Ragnfred till landstigning. Men han lade endast in och de sköto på hvarandra en stund, men han ville icke gå i land, och skildes de så. Ragnfred for söder om Stad, ty han räddes, att landhären skulle draga sig till jarlen och denne lade icke mer till strid, emedan honom tycktes skilnaden i skeppens storlek för betydlig. Om hösten for han norrut till Trondhem och var der öfver vintern [971], men konung Ragnfred hade allt landet sunnan Stad, Fjärdafylke, Sogn, Hördaland och Rogaland, och hade stort följe öfver vintern. När våren kom, böd han ut ledung och fick mycket folk. Han for kring alla dessa fylken, för att skaffa sig folk, skepp och andra fång, som han behöfde.

HÅKAN RUSTAR.

18. Håkan jarl böd ock ut här om våren, ur nord-delen af landet. Han hade mycket folk från Hålogaland och Nömedalen, så att från Byrda till Stad hade han manskap från alla sjölanden. Från hela Trondalagen och från Römsdal kom här till honom. Enligt qvädet hade han här af fyra folkland och följdes af sju jarlar, hvilke alle hade ofantligt stor här. I Vell-ekla säges:

Det var mer, när Möres
mordlystne folk-värjare
manna-färd lät nordan
ned till Sogn göra.
Ut drog Frö från fyra
folkland – såg svärdens
Ull stöd i det – folket
allt, Hedins stormens.

Och till möte på Metes
mjukskifvor fram trängde
sju landsförstar med sköldars
skadefogels fröjdare.

Allt Norge återljöd, då
Hedins-väggens Ullar
till egg-ting foro samman –
likmassor flöto vid näset 25).

Med all denne hären höll Håkan söder om Stad och sporde då, att konung Ragnfred med sin här var faren in i Sogn; han vände sig då dit och fann konungen. Jarlen lade sina skepp vid land, haslade vall åt Ragnfred och tog plats till striden. I Vell-ekla heter det:

STRIDEN VID TINGNÄS.

Föll för Venders mördare
gram i andra striden;
vida fröjdadt sedan
vard manfallet i slaget.
Sköldtrollets dån-Narfve
böd till strand att lägga,
skid-Jalks nytta
lade vid ändan af fylket 26).

Striden vard mycket hard, men Håkan jarl, som hade mycket mera folk, fick seger. Detta skedde å Tingnäs, der Sogn och Hördaland mötas. Konung Ragnfred flydde till sina skepp och af hans folk föllo tre hundra man. Så säges i Vell-ekla:

Härd var kampen, tills kämpars
kraftige herre skänkte
hökens krokiga huggklor
hundraden tre af männer.
Seger-rik strids-höjande
höfdinge dädan öfver
– mäktig var honom medgång –
menskohufvud fällda vandrar 27).

Efter denna strid flydde konung Ragnfred ur Norge 28), men Håkan jarl fridade landet och lät den myckne hären, som hade följt honom om sommaren, vända åter norrut. Sjelf dröjde han der om hösten och sedan om vintern [972).

19. Håkan jarl gick att ega en qvinna 29) vid namn Tora, dotter till den mäktige Skage Skofteson. Tora var fridare än andra qvinnor.

TIDENDE-SKOFTE.

Med henne hade han sönerne Sven och Heming samt dottern Berglyt, som sedan var gift med Enar tambarskälfvarn 30). Håkan jarl var en stor qvinnoman och hade många barn. En dotter, som hette Ragnhild, gifte han med Skofte Skageson, Toras broder. Jarlen älskade Tora så mycket, att han hade hennes fränder mycket kärare än andre män, men mest af alle var hans svåger Skofte hedrad. Jarlen gaf honom stora vejtslor i Möre och hvar gång de voro i ledung skulle Skofte lägga sitt skepp närmast jarlens; för ingen skulle det duga att lägga sitt skepp mellan deras.

20. En sommar, då Håkan jarl hade ledung ute, styrde Torlef spake 31) ett skepp med honom. Erik var ock med på färden, tio eller elfva vintrar gammal. När de om qvällarne lade sig i hamnen, lät Erik icke annat lika sig än att de lade sitt skepp närmast jarlens. Men då de kommo i söder till Möre, kom till jarlen hans svåger Skofte med ett väl rustadt långskepp. Då han nu ror till flottan, ropar han, att Torlef skulle gifva rum för honom och lägga ur läget, men Erik svarar hastigt och beder Skofte lägga sig i ett annat läge. Så snart Håkan jarl hörde, att hans son Erik tyckte sig nu vara så stor, att han icke ville vika för Skofte, ropar han genast och tillsäger honom att lägga sig ur läget, i annat fall, säger han, månde det blifva dem värre, ty de torde blifva slagne. Torlef befallte, då han hörde detta, sine män att lägga skeppet ur banden och skedde så, hvarefter Skofte intog det läge, han var van att hafva närmast jarlens skepp. Skofte skulle säga jarlen alla tidender, då de voro tillsammans, men om jarlen sporde något förr, sade han det för Skofte, som af detta fick namnet Tidende-Skofte.

Vintern efter denna tilldragelse [973] var Erik hos sin fosterfader Torlef, men tidigt om våren fick han sig ett följe och Torlef gaf honom en skuta med femton roddaresäten och med fullständig utredning, tält och mat. Med denna höll Erik då ut efter fjärden och for sedan söderut till Möre.

ERIK JARL FÅR LÄN AF DANAKONUNGEN.

Tidendeskofte for då med rustad femtonsätes-skuta mellan sine gårdar och Erik lade sig emot honom till strids. Skofte föll, men åt alle de män, som uppstodo, gaf Erik grid. Öjulf dadaskald 32) säger i Bandadråpan:

Sent om dagen styrer
skepp, med jemngödt manskap,
yngling allt mot Skofte,
utskärs store herre,
då när sköldeldens skakare
skeppshöfdingen lät falla.
Ulffröjdarn gaf ofta
äta åt blod hökar i striden.

Sand-höfdingen lät stupa
store guldspridarn i kampen.
Lyckligt betog du lifvet
landgördelns elds gifvare.
Stål-Öge fick stiga
från stäfbäddens korpars
brakönskare döde.
Drager landet som Band viljd 33).

Sedan seglade Erik söderut med landet och kom fram i Danmark, der han uppsökte konung Harald Gormsson och var hos honom öfver vintern [974]. Våren derefter sände Danakonungen Erik norrut till Norge, der han gaf honom jarldöme, att styra öfver Vingelmark och Römarike med samma kost, som skattekonungarna förut hade haft. Öjulf säger:

OLOF TRYGVASON I GÅRDARIKE.

Folkstyrarn var söder
vid få vintrars ålder,
i ölskepps-hafs-ormen
hos orms-hvitbergs-dvärgen,
förr’n öfver Yggs maka
skatt-mildingar ville
Hilds hjelm-klädde
stormeggande sätta 34).

Erik jarl var sedan en stor höfdinge.

Olof Trygvason i Gårdarike ock Vendland 35).

21. All denna tid var Olof Trygvason i Gårdarike och rönte der den största välvilja af konung Valdemar och kärlek af drottningen. Konung Valdemar satte honom till höfdinge öfver det härfolk, han sände att värja sitt land. Hallar-Sten 36) säger:

Tolf vintrar var åldern
för hatarn af bågsätes-elden,
då härskeppen prydda
förde Hördars vän från Gårdar.
Lastade med Hamdes kläder
och svärdens bullers skyar
hilmens män, med hjelmar
stäf-häst – styret rördes 37).

OLOF TRYGVASON LEMNAR GÅRDARIKE.

Olof hade då några strider och var härstyrelsen i goda händer; han höll då sjelf en stor skara krigsmän med sin egen kostnad, med det konungen gaf honom. Han var gifmild mot sine män och vann derigenom deras vänskap. Men då vard, som ofta varda kan, när utländingar stiga till makt eller så stor fräjd, att de komma före inländske män, att månge afundades det, att konungen och icke mindre att drottningen hade honom så kär; de talte för konungen, att han skulle akta sig för att göra Olof för stor. ”En slik man är dig allra farligast, om han vill taga sig före att göra eder eller ert rike men, så duglig och vänsäll som han är; ej heller veta vi, hvad han och drottningen jämnt tala om”. Det var en vanlig sed hos desse store konungar, att drottningen skulle hafva och med egen kostnad underhålla halfva hirden, hvartill hon skulle hafva nödiga skatter och skylder. Var det ock så hos konung Valdemar, att drottningen icke hade mindre hird än han och täflade de om alle ansenlige män, ty dem ville båda hafva. Nu skedde så, att konungen satte tro till sådant tal, som bars fram för honom, och blef något fåordig och vredgad mot Olof, men då denne märkte det, sade han det åt drottningen, äfvensom att han ville fara till Nordlanden, der hans fränder tillförene haft rike och der hans framgång torde blifva störst. Drottningen beder honom fara väl och säger, att hvar han är, månde han tyckas stor. Sedan rustar han sin färd, steg till skepps och höll så ut till hafs på Östersaltet. Under sin segling vesterut kom han till Borgundarholm [Bornholm], steg i land och härjade, men folket strömmade ned och höll strid med honom. Olof fick seger och mycket härfång 38).

OLOF KOMMER TILL BORNHOLM OCH VENDLAND.

22. Medan Olof låg vid Borgundarholm, fingo de hvasst väder och stormig sjö, så att de icke kunde stanna der, utan seglade dädan söderut till Vendland, der de kommo i en god hamn. De foro der allt med frid och dvaldes der en tid. Konungen i Vendland hette då Burislef 39) och han hade tre döttrar, Gera, Gunhild och Estrid. Konungsdottern Gera hade våld och rike i det område, der Olof kommit i land; med henne hade en man, som het Dixin, mesta makten. När de sporde, att okände män kommit till landet, som förhöllo sig väl och föro fram med frid, for Dixin till dem med ordsändning från drottning Gera, att hon ville bjuda de män, som dit voro komne, till vintervist, ty det var då mycket lidet på sommaren, vädret härdt och stormarne store. När Dixin kom till dem, vard han brådt varse, att öfver dem rådde en ansenlig man, både till ätt och åsyn. Dixin säger dem, att drottningen böd dem till sig med vänskapsbud. Olof antog detta och for om vintern [982] till drottning Gera och syntes de hvarandra mycket väl, så att Olof hafver uppe sina ord och beder om Gera. Det vard då så, att Olof fick drottning Gera den vintern och vard han jemte henne för-rådsman för hennes rike. Hallfred vandrådaskald 40) säger härom i dråpan, han gjorde om konung Olof:

Herrskarn lät vid Holmen
hårda likens skadare
glänsa rödt och i Gårdar.
Gömmer det någon af männen? 41)

HARALD GORMSSONS RUSTAR MOT OTTO II.

Håkan jarls förhållande till Danmark och kristendomen 42).

23. Håkan jarl rådde för Norge och gaf ingen skatt, derföre att Danakonungen lemnade honom alle skatter, som konungen egde i Norge, till underhåll och kostnad, då jarlen hade att värja landet för Gunhilds söner.

24. Kejsar Otto 43) som då var i Saksland, sände bud till Harald Danakonung, att han skulle taga dopet och den rätta tron jemte det folk, han styrde; i annat fall sade kejsaren sig skola fara med här emot honom. Då lät Danakonungen ordna sina värn, väl upprätthålla Danavirke och tillrusta härskeppen. Äfven sände han bud till Håkan jarl i Norge, att han skulle komma till honom tidigt på våren med så stor här som han kunde få. Om våren [975] böd då Håkan jarl ut här af hela sitt rike; han fick mycket folk och for dermed till Danmark, hvarest han uppsökte Danakonungen, hvilken tog emot honom med mycken heder. Månge andre höfdingar voro då med Danakonungen, för att hjelpa honom, så att han hade en mycket stor här.

25. Olof Trygvason hade varit om vintern [982!] 44), såsom förr är skrifvet, i Vendland; der for han till de härad, som förr hade legat under drottning Gera, men sedan dragit sig undan all lydnad och alla skattegåfvor. Der härjade Olof och drap månge män, brände för någre, tog mycket gods och lade under sig dessa riken; sedan for han åter till sin borg.

OLOF SEGRAR I SKÅNE OCH VID GOTLAND.           

Tidigt om våren lagade han sina skepp i ordning och seglade ut på hafvet. Han seglade under Skåne och steg der i land, landsmännen samlades och höllo strid, i hvilken Olof fick seger och mycket härfång. Sedan seglade han österut till Gotland, der han tog köpskepp, som egdes af Jämtar 45). De försvarade sig väl, men det ändades så, att Olof rödde skeppet, drap månge och tog allt godset. Den tredje striden hade han på Gotland och fick der seger jemte mycket härfång. Så säger Hallfred vandrådeskald:

En gång lät Jämta-slägter
enherrskarn i strid falla,
vandes han – och Venders –
vi-brytarn – vid det snarligt.
Skadlig var hersars drotten,
svärds-djerf, för Guta-folket.
Guldminskarn hör jag gjorde
ger-tö å Skån-ö-kusten 46).

26. Kejsar Otto drog tillsammans en stor här från Saksland, Frankland, Frisland och Vendland. Honom följde konung Burislef med stor här och i hans följe var hans måg Olof Trygvason. Kejsaren hade en stor riddarehär och mycket större fotgängarehär: äfven af Holtsetaland hade han mycket folk. Konung Harald sände Håkan jarl med Nordmannahären, som följde honom, i söder till Danavirke att der värja landet. Det säges i Vell-ekla:

KEJSAR OTTO VID DANAVIRKE.

Det var ock, att örbords
öken nordan flögo
under stridsträdet kloke
söderut att Danmark hinna
och holm fjätters-hjelmen
iklädd, Hördars förste,
Dofra-drottnen, for att
danske jofrar finna.

Och då ville försten
gifmilde fresta mörka
skogens jord-alf, som nordan
kommit, i manfalls-stormen,
då när valsärkens väders
hård-vårdare gramen bad att
värja för Hagbards-dörrens
brak-Njärd goda virket 47).

Kejsar Otto kom med sin här söderifrån till Danavirke, men Håkan jarl värjde med sitt folk borgväggen. Danavirke är sådant, att två fjärdar gå in i landet, en från hvardera sidan; mellan fjärdarnes inändar hade Danerne gjort en stor borgvägg af sten, torf och trä samt gräft derutanför ett djupt och bredt dike; kastaler [torn] voro för borgportarne. Der blef det stor strid. I Vell-ekla säges:

Var ej gångbart att gånga
– ger-flyktens mur-Odin
likväl skärpte striden –
deras skaror till mötes,
då när stridsträdet sunnan
– striden våghästens ryttare
manade – förde Frisers
här och Frankers och Venders 48).

HARALD GORMSSON DÖPES.           

Håkan jarl satte fylkingar öfver alle borgportarne, men ännu mera folk lät han fara allt med borgväggen, för att värja hvarhelst ett anfall gjordes. Månge föllo i kejsarens här och de kunde icke taga borgen. Då vände kejsaren bort och gjorde icke flera anfall. Det säges i Vell-ekla:

Oro vard af Tredjes eid, då
uddars lekväckare samman
– örnstärkarn vard svår att
motstå – sköldar lade.
Saksar dref sundhästens
sök-Trott å flykten;
der är så, att gramen med kämpar
gård åt manfolket värjde 49).

Efter denna strid gick Håkan jarl åter till sina skepp och ämnade segla norrut hem igen till Norge, men fick ingen vind. Han låg då uti Limafjärden.

27. Kejsar Otto vände sig då med sin här till Sle, drog der skeppshären till sig och flyttade så sitt folk öfver till Jutland. Då Danakonungen Harald Gormsson spörjer det, går han honom till mötes med sin här, slaget vard stort och till sist segrade kejsaren; Danakonungen flydde till Limafjärden och for ut till Marsö. Sändemän foro då mellan honom och kejsaren, hvilke åstadkommo stillestånd och en sammankomst mellan kejsar Otto och Danakonungen på Marsö. Der förkunnade biskop Poppo den heliga tron för konung Harald och bar i sin hand glödande jern och visade sedan för konungen att handen var obränd. Efter detta lät konung Harald döpa sig 50) och hela Danahären. Under det konung Harald satt på Marsö, hade han sändt Håkan jarl ord att komma sig till hjelp.

HÅKAN JARL DÖPES.

Jarlen kom till ön då konungen var döpt, och Harald sände honom bud att han skulle komma till sig. Då Håkan kom, nödgade han honom att låta döpa sig. Håkan jarl döptes äfven då och alle de män, som följde honom, hvarefter konungen gaf honom prester och undre lärde män, jemte tillsägelse att han skulle låta döpa allt folk i Norge. Derpå skildes de; jarlen for ut till hafs och väntade på vind.

28. Då väder kom och tycktes honom kunna föra ut till hafs, satte han alle lärde männen i land och seglade ut på hafvet. Vädret gick till utsöder och vester, hvarföre jarlen seglade österut genom Örarsund [Öresund], härjande å båda sidor. Sedan seglar han åt öster utmed Skåne och härjar, hvarest han kom i land. När han hade kommit i öster utanför Götaskären, lade han i land och gjorde ett stort blot. Derunder kommo två korpar flygande under högljudt skri och då trodde jarlen sig veta, att Odin hade mottagit blotet och att han kunde hafva tillfälle till att strida. Han brände då alla sina skepp, gick med sitt folk i land och for fram med härsköld. Emot honom kom då Ottar jarl, som rådde för Götaland, och de hade en strid, i hvilken Håkan jarl segrade och Ottar jarl föll med en stor del af sitt folk. Håkan jarl for genom båda Götalanden 51), öfver allt med härsköld, till dess han kom till Norge och sedan for han landvägen ända till Trondhem i norr. Derom säges i Vell-ekla:

HÅKAN JARL HÄRJAR I GÖTALAND.

Till frågning gick flyktens
fälle-Njärd å slätten;
god fick stund för strid mot
ovän Hedins våd-stam
och stridens håll-bjudare
likgamar såg starka,
tenmarkens Ty ända
lifvet tänkte för Götar.

Höjde jarlen der som annars
ingen man under Sörle-
salen kom att härja,
svärdmarks-flamme-tinget.
Bar ej någon skölden prydd med
ljung-fisks-bädden
– allt fick gramen kringgå
Götaland – längre från hafvet.
Valfall staplar på slätten
– fick Odin val – Frode-
stormens Ås – och son af
gudar kom att seger vinna.
Hvem tviflar än att jofrars
ättminskare styrs af gudar?
Storkraftige gudar jag säger
styrka Håkans rike 52).

29. Kejsar Otto vänder åter till sitt rike Saksland, sedan han skilts från Danakonungen i vänskap. Så säga män, att kejsar Otto var gudfader åt konung Haralds son Sven och gaf honom sitt namn, så att han döptes till Otto Sven 53). Konung Harald höll kristendomen väl allt till döddags. Konung Burislef for till Vendland och med honom hans måg Olof. Om denna fejd 54) säger Hallfred vandrådeskald i Olofsdråpan:

OLOF TRYGVASON I VESTERVIKING.

Högg kampskjortans björkar
barklöse i Danmark
hvilstockens hästs löpe-
träd för Hedaby sannan 55).

Olof Trygvason i vestern 984-995 56).

30. Då Olof Trygvason varit tre vintrar i Vendland [982-984], vard hans hustru Gera sjuk och dog. Olof tycktes det så stor skade, att han derefter icke hade något behag till Vendland. Gick han då till härskeppen, för att fara i härnad och härjade först i Frisland, dernäst i Saksland och allt i Flämingaland. Så säger Hallfred vandrådeskald:

Tidt hugga lät kungen,
Trygves son, för vilde
Lekens hästar på slutet
lik af fulvuxne Saksar.
Vänrik gaf visen
vida månge Frisers
bruna blod att dricka
åt blacke qvällride-hästar.

Stor tvist-kämpars kufvare
blef Valkorarns like,
härförarn lät hökar
Flämingars hull gifva 57).

OLOF TRYGVASON I VESTERVIKING.

31. Sedan höll Olof Trygvason till England och härjade vida i landet; han seglade norrut allt till Northumberland och härjade der, höll dädan i norr till Skottland och härjade der vida, dädan seglade han till Söderöarne och hade der några strider, sedan höll han i söder till Man och stridde der; äfven härjade han vida i Irland. Derefter höll han till Brittland och härjade vida der samt i Kumraland. Derifrån seglade han vesterut till Valland och härjade der, seglade sedan österut och ärnade sig till England. Då kom han till Sylling-öarne, i hafvet vester om England. Hallfred vandrådeskald säger:

Kommer ung med Angler
okuflig förste att kämpa.
Pilskurens närare råder
för Northurnbra-folks-mordet.
Öder ulfva-Iockarn
oskrämd Skottar vida,
gör på Man med svärdet
svärdlek guldskingrarn.

Bågsträngens Öge låter
öbor döden finna
– sköna svärdens Ty var
seger-girig – och Irer.
Jofvurn brittiska jordens
åbor slår och hugger
– hungern hos ger-storms-höken
hämmas – kumriska stammar 58).

Fyra vintrar [985-988] var Olof Trygvason i denna härnad från det han lemnade Vendland och till dess han kom till Syllingarne.

32. Under det han låg der, sporde han att der på ön var en spåman, som förutsade oskedda ting och tycktes det månge, att hans ord gingo i fullbordan. Olof vard förveten på att röna mannens spådom och sände derföre den fridaste och störste af de sine, på bästa sätt smyckad, och bad honom gifva sig ut för att vara konung.

OLOF TRYGVASON DÖPES.

Olof var nämligen beryktad i alla dessa land såsom fridare och ansenligare och större än alle andre. Men sedan han for ur Gårdarike nyttjade han icke mer af sitt namn, än att han kallade sig Ole och sade sig vara gärdsk.

Då nu sändemannen kom till spåmannen och sade sig vara konungen, fick han detta svar: ”Icke är du konung, men det är mitt råd, att du är din konung trogen”. Mer sade han icke till denne mannen. Sändemannen kom åter och sade detta åt Olof, som fick större lust att besöka mannen, sedan han hört hans svar; allt tvifvel, att han icke var någon spåman, var nu borttaget. Så for då Olof dit och talade med honom och sporde, hvad han kunde säga, huruvida Olof skulle komma till rike eller någon annan lycka. Ensittemannen [eremiten] svarade med helig spådom: ”du skall varda en stor konung och utföra storverk, du skall föra månge till tro och dop, du skall hjelpa dermed både dig och månge andre. På det du icke må tvifla på detta mitt svar, så skall du hafva detta till märke: vid dina skepp skall du möta svek och skaror, strid skall uppstå, du mister något folk och får sjelf sår, så att du varder banvän och bäres å en sköld till skeppet, men inom sju nätter varder du helbregda och mottager då inom kort dopet.” Derpå for Olof ned till sina skepp och mötte der ofridsmän, som ville dräpa honom och hans folk. Det gick med deras vapenskifte, som ensittemannen hade sagt honom: han bars sårad ut på skeppet och var efter sju nätter hel igen. Då tyckte Olof sig veta, att denne mannen månde hafva sagt honom sant och att han var en sann spåman, hvadan han nu hade sin spådom. Han for då andre gången till mannen och sporde honom, hvadan denna hans visdom kom, att han kunde förutsäga oskedda ting. Ensittemannen svarade, att de kristnes Gud sjelf lät honom veta allt det han åstundade och sade då Olof många Guds storverk, så att Olof sade sig vilja döpas. Så blef han då döpt och allt hans följe. Han dröjde der mycket länge och lärde den rätta tron och hade dädan med sig prester och andre lärde män.

33. Om hösten [988] seglade han från Syllingarne till England och låg der i en hamn. Han for då med frid, ty England var kristet liksom han sjelf 59).

OLOF TRYGVASON OCH GYDA.

Då for kring landet tingbud och alle män skulle komma till tinget. Då detta var satt, kom dit en drottning vid namn Gyda, en syster till Olof qvaran 60), som var konung i Dyflin [Dublin] på Irland. Hon hade varit gift med en stor jarl i England; han var nu död, men hon höll riket efter honom. I hennes rike var en man, som het Elfwine, en stor kämpe och holmgångsman; han hade friat till henne, men hon hade svarat, att hon önskade välja, hvilken hon ville ega af de män, som voro i hennes rike. Detta ting var nu sammankalladt, för att Gyda skulle välja sig en man. Der var Elfwine kommen, klädd i de bästa kläder och månge andre voro der väl tillredde. Olof var ock kommen dit, i sina släpkläder och ytterst en luden kåpa; han stod med sitt följe bort från de andre. Gyda gick och såg på hvar man, som henne tycktes hafva ett manligt utseende. När hon kom dit, der Olof stod, såg hon upp i hans anlete och sporde, hvem han var. Han sade sig heta Ole; ”jag är en utländing”, sade han. Gyda sade då: ”Vill du hafva mig, så väljer jag dig”. ”Icke vill jag säga nej dertill”, sade han och sporde efter hennes namn, ätt och ställning. ”Jag är”, svarade hon, ”en Irländsk konungsdotter och giftes med en jarl här i landet, som rådde för detta rike; nu har jag efter hans död styrt riket, flere hafva friat till mig, men ingen, med hvilken jag ville gifta mig, och jag heter Gyda”. Hon var ung och frid. De tala sedan om detta sinsemellan och komma öfverens; Olof fäste sig Gyda.

HUNDEN VIGE.

34. Men Elfwine var högst illa nöjd härmed. Det var i England sed, att om tvenne kappades om en sak, skulle holmgång företagas och Elfwine tillbjuder Olof Trygvason holm gång för detta mål. De satte ut möte till strid och skulle vara tolf på hvar sida. Då de möttes, sade Olof till sine män, att de skulle göra så som han gjorde. Han hade en stor yxa och då Elfwine skulle hugga till honom med svärdet, slog han svärdet ur handen på honom och gaf sedan honom sjelf ett hugg, så att han föll, hvarefter han band honom. Sammaledes vordo alle Elfwines män slagne och bundne och ledde hem till Olofs härberge. Sedan bad han Elfwine fara bort ur landet och icke komma åter. Olof tog alla hans egor och gifte sig med Gyda 61), hvarefter han dvaldes i England och tidtals i Irland.

35. En gång, då han var på Irland, var han stadd på härfärd med skepp. När han då behöfde strandhugg, gick han i land och drefs då ned en stor mängd boskap. Då kom en bonde och bad Olof, att han skulle få igen sina kor. Olof bad honom taga dem, om han kände igen dem, men han fick icke försena deras färd. Bonden hade en stor vallhund, som han visade in i nötflocken, i hvilken drefvos många hundra nöt. Hunden lopp omkring till dem alla och dref bort så många nöt, som bonden hade sagt sig ega, och voro de alla lika märkta, hvaraf man tyckte sig kunna se, att hunden hade känt igen de rätta. Tycktes dem då, att hunden var mäkta klok, och Olof frågade, om bonden ville gifva honom hunden. ”Gerna”, sade bonden. Olof gaf honom då genast en guldring och lofvade honom sin vänskap. Hunden var den bäste af alle hundar och hette Vige. Olof hade honom sedan länge 62).

HARALD GORMSSONS HÄRFÄRD TILL NORGE.

Harald Gormsson, Sven tjufveskägg och Jomsvikingarne 63).

36. Danakonungen Harald Gormsson sporde, att Håkan jarl hade kastat kristendomen och vida härjat Danakonungens land. Då kallade han ut en här och for sedan till Norge och när han kom till det rike, för hvilket jarlen rådde, härjade han och ödde allt landet. Han kom med sin här till Solumder-öarne. I Låradal i Sogn voro endast fem byar obrände 64) och allt folk flydde till fjäll och skogsmarker med det gods de kunde taga med sig. Vidare ärnade Danakonungen segla med sin här till Island att hämna det nid, alle Isländingar hade gjort honom. Det var nämligen lagstadgadt på Island, att man skulle göra en nidvisa om Danakonungen för hvart näs som fans på landet. Anledning dertill var att ett skepp, som egdes af Isländingar, hade strandat i Danmark, då Danerne hade tagit allt godset såsom vrakgods, och rådde för denne åtgärd en konungens bryte [fogde], som het Birge. Om honom och konungen gjordes derföre nidvisan, i hvilken förekom bland annat:

Då när for å vikings-måsen
mordkände Harald sunnan,
vard då Venders mördare
vax, uti hästens skepnad,
men Birge, som bergsalens
lands-Band förjaga skulle
– det sågo alle – o-stor
var att åse som märren 65).

TROLLKARLENS FÄRD TILL ISLAND.

37. Konung Harald bad då en trollkunnig man fara till Island i lånad skepnad [hamfärd], för att fresta, hvad han kunde få att säga honom. Han for i en hvals liknelse. Då han kom fram, for han vester ut och norr om landet och såg då alla fjäll och höjder fulla af landvättar, stora och små. Då han kom utanför Vapenfjärden, for han inåt och ärnade sig upp i land, men då kom ned ur dalen en stor drake och med honom följde månge ormar, paddor och ödlor, som blåste etter emot honom. Han gaf sig då bort, for i vester efter landet till Öfjärden och in i fjärden, men der mötte honom en fogel så stor, att vingarne stötte mot fjällen på båda sidor, och derjemte en stor mängd andre foglar, både store och små. Bort for han dädan och vester om landet och sedan söderut till Bredefjärden och styrde ditin; der for emot honom en stor tjur, som rusade ut i hafvet och började böla förfärligt, och med tjuren följde månge landvättar. Bort for han dädan och söder om Rökanäs och ville gå upp på Vikars-skejd. Der kom emot honom en bergsrese med jernstaf i handen och hufvudet högre än fjällen, och månge andre jättnar med honom. Dädan for han österut långs med landet och var då, sade han, intet annat än sand och farliga ställen och mycket bränningar utanför, och mellan landen var så stort haf, att långskepp icke kunde gå der. Den tiden bodde Brodd-helge 66) vid Vapenfjärden, Öjulf Valgerdsson vid Öfjärden, Tord gelle i Bredefjärden och Torudd gode på Ölfus. Sedan vände Danakonungen med sin här åt söder utmed landet och for sedan till Danmark, men Håkan jarl lät bygga allt landet och gaf efter detta ingen skatt.

HARALD GORMSSON DÖD. SVEN TJUFVESKÄGG.

38. Konung Haralds son Sven, som sedermera kallades tjufveskägg 67), bad sin fader om ett rike, men det var då som förr, att konung Harald icke ville tveskifta Danaväldet och gifva honom något rike. Då aflar [skaffar] Sven sig härskepp och säger sig vilja fara i viking, men då hans här var samlad och Palnetoke 68) kommit honom till hjelp från Joms- vikingarne, höll Sven till Seland och in i Isafjärden. Der låg då hans fader konung Harald med sina skepp och rustade sig att fara i ledung. Sven anföll honom och striden blef stor; hjelp dref då till konung Harald, så att Sven öfverväldigades och flydde, men konung Harald hade fått sådana sår att de ledde honom till döden. Derpå vard Sven tagen till konung i Danmark.

Den tiden var Sigvalde jarl öfver Jomsborg i Vendland, en son till konung Strutharald 69), som hade rådt för Skåne. Sigvalde hade två bröder, som hette Heming och Torkel höge. En annan höfdinge öfver Jomsvikingarne var Bue digre från Borgundarholm, äfvensom hans broder Sigurd. Der var äfven Vagn, en son till Åke och Torgunna, en syster till Bue och Sigurd. Sigvalde jarl hade en gång tagit konung Sven och fört honom till Jomsborg i Vendland, der han nödgat honom till förlikning med Vendakonungen Burislef och till att låta Sigvalde sjelf uppgöra förlikningen dem emellan – Sigvalde hade då Estrid, konung Burislefs dotter, till hustru – i annat fall skulle jarlen lemna Sven i händerna på Venderne. Som konungen visste, att de skulle qvälja honom till döds, gaf han sitt bifall till jarlens förlikningsförsök. Sigvalde jarl dömde då, att konung Sven skulle få Gunhild, konung Burislefs dotter, men konung Burislef skulle få konung Svens syster Tyre Haraldsdotter, båda skulle behålla sina riken 70) och frid skulle vara mellan landen.

KONUNG SVENS ARFÖL.

Konung Sven for då hem till Danmark med sin hustru Gunhild, med hvilken han hade sönerne Harald och Knut den store 71). Den tiden hotade Danerne mycket att fara med här till Norge emot Håkan jarl.

39. Konung Sven gjorde en gång ett stort gästabud 72), till hvilket han kallade alle höfdingar, som voro i hans rike; han skulle då ärfva sin fader Harald. Kort dessförinnan hade äfven Strutharald i Skåne och Vesete på Borgundarholm, Dues fader, aflidit. Konungen sände då ord till Jomsvikingarne, att Sigvalde jarl och Bue samt deras bröder skulle komma dit och ärfva sine fäder vid samma vejtsla, som konungen gjorde. Jomsvikingarne foro till vejtslan med allt det följe, som ypperst var; de hade fyratio skepp från Vendland och tjugo från Skåne. Mycket folk samlades der.

JOMSVIKINGARNES LÖFTEN.           

Första dagen vid vejtslan, innan konung Sven steg in i sin faders högsäte, drack han hans minne och lofvade, att innan trenne vintrar voro lidne, skulle han fara till England och dräpa konung Etelred eller drifva honom ur landet 73). Det minnet skulle alle, som voro vid vejtslan, dricka. Då skänktes i för Jomsvikingarne och alltid till dem fullast och den starkaste drycken. Sedan detta minne var drucket, skulle alle dricka Kristi minne. Då buros till Jomsvikingarne de största hornen med den starkaste dryck, som der var. Det tredje var S:t Michaels minne, hvilket alle drucko. Derefter drack Sigvalde jarl sin faders minne och lofvade sedan, att innan tre vintrar voro lidne, skulle han komma till Norge och dräpa Håkan jarl eller vräka honom ur landet. Sedan lofvade hans broder Torkel höge att följa honom till Norge och att icke fly ur striden, så länge Sigvalde var qvar och kämpade. Då lofvade Bue digre att fara med dem till Norge och att icke fly ur striden för Håkan jarl. Då lofvade hans broder Sigurd att fara till Norge och att icke fly, medan större delen af Jomsvikingarne stridde. Då lofvade Vagn Åkeson att fara med dem och att icke komma åter förr än han hade dräpt Torkel lera och legat hos hans dotter Ingeborg utan hennes fränders vilje. Månge andre höfdingar lofvade hvarjehanda saker. Den dagen dracks arfölet.

Morgonen derefter, då Jomsvikingarne voro odruckne, tyckte de sig hafva sagt väl mycket, höllo sina målstämmor och rådslogo, hur de skulle ställa med färden. De beslöto då att rusta sig på det skyndsammaste, och göra genast skeppen och folket i ordning. Detta vard då vida berömdt i landen.

40. När jarlen Erik Håkansson, som då var på Römarike, spörjer dessa tidender, drog han genast här till sig och for till Upplanden och sedan norr om fjället till Trondhem, för att finna sin fader Håkan jarl. Derom säger Tord Kolbensson 74) i Eriksdråpan:

HÅKAN OCH ERIK JARL RUSTA.

Och sannligen sunnan
– strids-faran bönderne rädas –
vida om stål-träden
stora härsagor foro.
Skroflånga hörde Svedes
slätts hästträd i vattnet
Dana-skejder i södern
dragna från slitna lunnen 75).

Jarlarne Håkan och Erik låta då skära upp här-pil öfver hela Trondalagen och sända bud till båda Mörena och i Römsdalen och vidare norrut i Nömedal och på Hålogaland; stämma sedan ut hela allmänningen af folk och skepp. Så säges i Eriksdråpan:

Mycket lät sköldlönnen
många snäckor, knarrar,
skejder dånande å hafvet
ila – skaldens lof växer –
då när oliten utkring
uddslungarn fick gärda
– mången lind var för landet –
sin faders land med sköldar 76).

Håkan jarl höll genast söderut till Möre på nys och för att samla hären, Erik jarl drog samman hären och förde honom nordan.

JOMSVIKINGARNE HÄRJA I NORGE.

41. Jomsvikingarne hollo med sin här – de hade 60 skepp – till Limafjärden och seglade sedan ut på hafvet och kommo till Andre och styrde genast i norr till Rogaland. Så snart de kommo i Håkan Jarls rike, började de härja och foro så norrut längs landet under härsköld. En man vid namn Germund for med en löpeskuta och någre män med honom och då han kom fram i norr till Möre och der fann Håkan jarl, gick han inför bordet och sade honom de tidender, att söderut i landet var en här kommen från Danmark. Jarlen sporde, om han kände bevis derför. Germund lyfte då upp ene armen, hvars hand var afhuggen, och sade: ”här äro järtecknen att en här är i landet”. Sedan sporde jarlen noga om denne hären. Germund svarar, att det är Jomsvikingarne och att de hade dräpit månge män och rånat vida; ”de fara likväl”, sade han, ”med stor skyndsamhet och ifver, så att jag väntar, att det icke dröjer länge, innan de komma hit neder”. Jarlen rodde då utmed alle fjärdarne, in utmed ena landet och ut invid det andra, for dag och natt och hade nys öfre leden om eden, såväl i Fjärdarne söderut som ock norrut, der Erik for med hären. Derom säges i Eriksdråpan:

Satte jarlen, som eggat,
stridsklok, ut å vida
hafvet refnes hästar,
mot Sigvalde höga stammar.
Mången lum skalf, men aldrig
sårgams-mättarne räddes,
de som fingo sjön slita
med årors blad, döden 77).

Erik jarl for med största skyndsamhet söderut med hären.

42. Sigvalde jarl höll med sitt följe norr om Stad och lade först till vid Häröarne. Vikingarne funno väl menniskor, men de sade aldrig med sanning, hvad jarlen hade för sig. Dock härjade vikingarne hvar de foro; när de kommo till Had, lade de in der, lupo upp, härjade och förde till skeppen både trälar och boskap, men dråpo alle stridbare män.

JARLARNE OCH JOMSVIKINGARNE MÖTAS.

När de nu foro ned till skeppen, kom en bonde gående till dem, nära Bues skara. ”J faren icke som härmän”, sade bonden, ”då J drifven till stranden kor och kalfvar; större fångst vore det för eder att taga björnen, som nu är kommen nära till björngropen.” ”Hvad säger karlen?” sporde de, ”kan du säga oss något om Håkan jarl?” Bonden svarade: ”han for i går in i Hjärundarfjärden med ett skepp eller två, mer än tre var det icke, och icke hade han sport till eder.” Buo och hans män börja strax löpa till skeppen och släppa allt bytet. Bue sade: ”låtom oss nu njuta, att vi fått nys om jarlen, och vara de förste att vinna segern.” När de kommo till skeppen, rodde de genast ut och Sigvalde ropade till dem och sporde efter tidender. De sade, att Håkan jarl var der inne i fjärden. Derpå löste jarlen flottan och do rodde norr om ön Had och sedan innanför henne.

43. Håkan jarl och hans son Erik jarl lågo i Hallkelsvik, der hele deras här var samlad, halftannat hundrade af skepp. När de sporde, att Jomsvikingarne hade lagt in mot Had, rodde båda jarlarne sunnan att leta efter dem. När de kommo till den så kallade Hjärun gavågen, möttes de och man redde sig å ömse sidor till åtläggning. Sigvalde jarls märke var i midten och emot honom redde Håkan jarl sig till anfall; Sigvalde jarl hade 20 skepp, men Håkan jarl sextio. I Håkans följe voro höfdingarne Tore hjort 78) från Hålogaland och Styrkår från Gimse. I ena fylkingsarmen voro Bue digre och hans broder Sigurd med 20 skepp. Mot dem lade sig jarlen Erik Håkansson med sextio skepp och med honom voro höfdingarne Gudbrand hvite från Upplanden och Torkel lera, en vikbo. I andre fylkingsarmen lade Vagn Åkeson fram med 20 skepp och der emot Sven Håkansson och med honom Skägge från Upphög på Örjar och Ragnvald från Årvik på Stad; de hade sextio skepp. Så säges i Eriksdråpan:

SLAGET I HJÄRUNGAVÅG.

Men i striden skredo
glanshems måsar att träffa
– rände längs med landet
ledung – Daners skejder;
af dem i Möre för myckna
guldets män jarlen
– relingshästen dref under varma
valkasten – rödde de flesta 79).

Äfven säger Övind skaldespillaren i Hålögatalet:

Det var minst
för men-redame
Yngve-Frös
vid dagens ankomst
fröjde-möte,
när med flottan ilade
de jordrådande
mot de ödande,
då när svärdalfven
sunnan dref
hafvets hästar
till deras hjelp 80).

Sedan lade de tillsammans och der begyntes den grymmaste strid. Månge föllo å ömse sidor, men mest å Håkans, ty Jomsvikingarne slogos både dugtigt ocb djerft och raskt och sköto tvärt igenom sköldarne. Mot Håkan jarl riktades så många vapen, att hans brynja slets till obrukbarhet, hvarföre han kastade henne af sig. Derom säger Tind Halkelsson 81):

SLAGET I HJÄRUNGAVÅG.

Var ej sömnad, som eldens
Gerd med skuldrors böjelemmar
– gnyt af Fjölnes eldar växte –
jarlen gjorde, fager,
då när ring-arm Hanges
rassel-särk brynjans Vidur
– Rode-vägens raskh
ästar röddes – måste kasta.

Der som sönder i sundet
blåste för jarlen Sörles
– deraf hafver manna-vännen
märke ringväfda skjorta 82).

44. Jomsvikingarne hade större skepp med högre bord, men å båda sidor lades till på det djerfvaste. Vagn Åkeson lade så hårdt fram emot Sven Håkanssons skepp, att Sven strök undan och flydde. Då lade Erik jarl dit och fram i fylkingen emot Vagn, som nu lät stryka undan, så att skeppen lågo, som de först legat. Erik vände nu åter till de sine, men de hade då dragit sig tillbaka och Bue hade huggit af banden, för att drifva dem på flykten. Då lade Erik jarl sidbords vid Bues skepp och då vard den vildaste huggstrid, två eller tre af Eriks skepp lade sig vid Bues ena. Då var det ondväder och sådant hagel, att ett korn vägde ett öre. Då högg Sigvalde af banden och vände undan med skeppet för att fly. Vagn Åkeson ropade till honom att han icke skulle fly, men Sigvalde gaf icke akt på hvad han sade. Vagn sköt då på honom med spjutet och träffade honom som satt vid styret, men Sigvalde jarl for bort med trettiofem skepp; tjugofem lågo qvar.

45. Då lade Håkan jarl med sitt skepp vid Bues andra bord och hade Bues män då kort emellan huggen. Vigfus Vigaglumsson tog upp ett näs-städ, som låg der på tiljorna, vid hvilket en man förut hade fästat sin huggro till svärdet 83).

JOMSVIKINGARNE BESEGRAS.

Vigfus var en storstark man och kastade städet med båda händer i hufvudet på Åslak holmskalle, så att spetsen stod ned i hjernan. På Åslak hade förut intet vapen bitit, men sjelf hade han huggit åt båda sidor; han var Bues fostre 84) och stambo. En annan af hans stambor het Håvard huggande, en ännu starkare man och oförskräckt. Vid detta anfall gingo Eriks män upp på Bues skepp och bakut mot Bue vid lyftingen. Då högg Torsten midlång till Bue tvärt öfver näsan och krossade näs-skyddet 85), så att såret vard mycket stort. Bue högg till Torsten i sidan, så att han tog honom midt i tu. Då tog Bue upp två kistor fulla med guld och med ropet: ”öfver bord alle Bues kämpar” störtade han utombords med kistorna. Månge hans män lupo då öfver bord, andre föllo på skeppet, ty det var icke godt att bedja grid. Bues skepp afröddes mellan stammarne och sedan ett efter annat.

46. Sedan lade Erik jarl till vid Vagns skepp och fick der mycket hårdt motstånd. Till sist röddes deras skepp, Vagn togs till fånge och jemte honom tillsammans trettio män, som fördes bundne i land. Torkel lera gick då fram och sade: ”Du lofvade att dräpa mig, men det synes mig nu likare, att jag dräper dig”. De suto allesamman på ett kullslaget träd. Torkel hade en stor yxa i handen och högg till den, som satt ytterst på stocken. De voro så bundne, att ett rep var snodt om allas deras fötter, men deras händer voro lösa. Då sade en af dem: ”om jag vet något, sedan hufvudet är hugget af mig, skall jag sticka nålen, jag har i handen, ned i jorden”. Hufvudet höggs af och spännet föll honom ur handen. En man satt der, frid och skönhårig; han svepte fram håret öfver hufvudet, räckte fram halsen och sade: ”Bloda icke ner håret”. En annan tog hans hår i handen och höll fast, Torkel lyfte yxan, vikingen ryckte hårdt på hufvudet och han som höll i håret drogs efter.

JOMSVIKINGAR FÅNGNE.

Yxan for ned på hans båda händer, skar af dem och stannade i jorden. Då kom Erik jarl dit och sporde: ”hvem är denne fride mannen?” ”Man kallar mig Sigurd”, sade han, ”och säger mig vara Bues son; icke äro ännu alle Jomsvikingarne döde.” Erik säger: ”för visso månde du vara Bues sanne son. Vill du hafva grid?” ”Det beror på hvem som bjuder”, säger Sigurd. ”Han bjuder”, svarar jarlen, ”som har våld dertill, Erik jarl.” ”Då tager jag mot”, svarade han, och togs då ur repet. Då sade Torkel lera: ”vill du, jarl, låta alle desse män få grid, icke skall Vagn Åkeson komma härifrån med lifvet”. Han löper fram med svängd yxa, men vikingen Skarde redde sig till fall i repet och föll framför Torkels fötter, så att Torkel föll raklång öfver honom. Då grep Vagn yxan, lyfte honom och högg Torkel banehugg. Då sade jarlen: ”Vagn, vill du hafva grid?” ”Jag vill”, sade han, ”om vi få alle.” ”Lös dem då ur repet”, sade jarlen och det gjordes. Aderton voro dräpne, men tolf togo grid.

47. Håkan jarl satt med månge män på en trästam. Då brast en sträng på Bues skepp och en pil träffade Gissur på Valdres, en ländeman, som satt närmast jarlen i präktig drägt. Någre män gingo då ut på skeppet och funno der Håvard huggande, som stod på knäna vid bordet, ty fötterna voro huggna af honom; han hade en båge i handen. Så snart de kommo ut på skeppet, sporde Håvard: ”hvem föll af stocken?” De sade att han hette Gissur. ”Då var dådet mindre än jag ville”, sade han. ”Stort nog var odådet, men icke skall du göra flera”, svarade de och dråpo honom. Sedan granskades valen [de fallne] och godset bars till fördelning; det sades, att tjugofem af Jomsvikingarnes skepp voro afrödda. Så säger Tind:

Vann å Venders skara
vard-bjudarn korpflockens
– bet selsols bunden –
spår af svärdseggar lägga,
förr’n, svärdsman, mäkta
– svårighet var det – ledungs
lidar rödja långa
skejder, fem och tjugo 86).

HÅKAN JARLS OFFER. SIGRID STORRÅDA.

Sedan upplöstes hären, Håkan jarl for till Trondhem och likade stor-illa, att Erik hade gifvit grid åt Vagn Åkeson, Det är en sägen, att Håkan jarl hade i denna strid blotat till seger med sin son Erling 87), och att derefter kom haglet och manfallet för Jomsvikingarne. Erik jarl for då till Upplanden och sedan österut i sitt rike och for Vagn Åkeson med honom. Då gifte Erik Vagn med Torkel leras dotter Ingeborg och gaf honom ett godt långskepp med allt tillbehör och gaf honom full utrustning dertill. De skildes som de bäste vänner, då Vagn for hem i söder till Danmark. Han vard sedan en berömd man och stamfader för månge stormän.

Harald gränskes död 88).

48. Harald gränske var konung på Vestfold, såsom förr är skrifvet. Han var gift med Gudbrand kulas dotter Åsta 89). En sommar [994], då Harald gränske for i österväg i härnad för att få rikedom, kom han till Svitiod, hvarest då var konung Olof svenske, son af konung Erik segersäll och Sigrid, Skaglartostes dotter. Sigrid var då enka och hade månge store byar i Svitiod. Då hon sporde att hennes fosterbroder Harald gränske var kommen i land icke långt derifrån, sände hon och böd honom till vejtsla.

HARALD GRÄNSKE FRIAR TILL SIGRID.

Harald lade icke den färden under hufvudet, utan for med en stor flock af sina män. Det var der allgod fägnad; konungen och drottningen suto i högsätet och drucko båda tillsammans om qvällen och undfägnades alle hans män på det yppersta. Om qvällen, då konungen gick till hvila, var hans säng belagd med skinn och redd med dyrbara kläden. I det härberget voro endast få män. När konungen var afklädd och kommen i sängen, kom drottningen och skänkte sjelf i åt honom, lockade honom mycket att dricka och var mycket blid. Konungen vard mycket drucken och äfven hon. Till sist somnade han och drottningen gick då äfven att sofva.

Sigrid var den klokaste qvinna och förutvetande i mycket. Morgonen derefter var det den yppersta vejtsla, men det gick, som det jämnt varder, när menniskor varda mycket druckne, att näste dagen taga de fleste sig till vara vid drickandet. Men drottningen var glad, hon och konungen talade sinsimellan. Sade hon då, att hon skattade de egor och rike, som hon hade i Svitiod, icke mindre än hans konungsdöme och egor i Norge. Vid dessa ord blef konungen oglad och tyckte icke mycket om något och redde sig till afresa, mycket hugsjuk. Men drottningen var som allra gladast och ledde honom ut med storgåfvor.

Om hösten for Harald åter till Norge och var hemma om vintern, ganska oglad, men sommaren derefter for han med sitt följe i österväg och höll då till Svitiod. Han sände ord till drottning Sigrid, att han ville träffa henne, hvarpå hon red ned att finna honom; de talas vid, då han brådt kommer med den fråga, om Sigrid ville gifta sig med honom. Hon sade att detta var i hans mun prät, då han förut var så väl gift, att det var honom godt nog. Harald säger, att Åsta var god och förträfflig, men icke så storboren som han. ”Det kan väl vara”, svarar Sigrid, ”att du är ättstörre än hon, men jag tror, att med henne är nu begges eder lycka.” De vexlade icke många flera ord, innan drottningen red bort. Konung Harald var då ganska tungsint. Han redde sig att än en gång fara upp åt landet till Sigrid. Månge hans män sökte afvända detta, men icke dess mindre for han med stort följe och kom till byn, för hvilken drottningen rådde.

HAN INNEBRÄNNES.

Samma qväll kom en annan konung, som het Vissavald 90), östan från Gårdarike, för att fria till henne. Det skipades för konungarne och deras män i en stor stuga. All stugans bonad var derefter och dryck felades så litet om qvällen, att alle voro fulldruckne och såväl hufvudväktare och utväktare 91) somnade. Då lät drottning Sigrid om natten göra ett angrepp mot dem med eld och vapen; stugan brändes med de män, som voro derinne, och de, som kommo ut, dråpos. Sigrid sade, att så skulle hon betaga småkonungar lusten att fara från andra riken att fria till henne. Efter detta kallades hon Sigrid storråda.

49. Detta skedde efter den vinter, då Jomsvikingaslaget stod i Hjärungavågen 92). Rane hade stannat vid skeppen att råda för det qvarvarande folket, när konung Harald gick uppåt landet. När det nu spordes, att Harald var tagen af lifvet, for Rane med folket bort med det första och återvände till Norge, der han omtalade desse tidender. Rane for till Åsta och sade henne, hur det gått med deras färd och hvarföre Harald farit till drottning Sigrid. Åsta for genast, då hon sport detta, till sin fader i Upplanden, som tog väl emot henne. Båda voro de mycket vreda öfver det tillämnade giftermålet i Svitiod och öfver Haralds afsigt att öfvergifva henne. Den sommaren [995] födde Åsta Gudbrandsdotter ett svenbarn, som vattenöstes och fick namnet Olof. Rane vattenöste honom. Svennen uppföddes till en början hos Gudbrand och sin moder.

HÅKAN JARL I NORGE.

Håkan jarl och Olof Trygvason. Olof konung i Norge 93).

50. Håkan jarl rådde för hela det yttre Norge utmed hafvet; han hade att råda för sexton fylken. Sedan Harald hårfager hade så skipat, att det skulle vara en jarl i hvart fylke, hölls det länge så. Håkan jarl hade sexton jarlar under sig, såsom det heter i Vell-ekla:

Hvar vet någon under en blott
jord-herrskare så ligga
– det skall hären besinna –
sexton jarlars riken.
Ty lofvas Hedins hufvuds
elds folklek, hafvets
lindjagares, under
fyra ändar himlens 94).

Medan Håkan jarl rådde för Norge var det god årsväxt i landet och god frid inomlands mellan bönderne. Jarlen var längste delen af sitt lif vänsäll vid bönderne, men när det led fram, vard han mycket osedig i sitt förhållande till qvinnor. Det gick så långt, att han lät taga hem till sig ansedde mäns döttrar och låg hos dem en vecka eller två, hvarefter han sände dem åter hem. Deraf fick han mycken ovilja af qvinnornas fränder och bönderne togo att knorra illa, såsom Tronderne äro vane om allt, som är dem emot.

51. Håkan jarl sporde något rykte derom 95), att det var en man vestan om hafvet, som nämnde sig Ole och som der hölls för att vara en konung.

HÅKAN JARL VILL SVIKA OLOF TRYGVASON.

Jarlen misstänkte af någres berättelser, att det månde vara någon af norsk konungaätt. Det sades honom, att Ole kallades gärdsk till sin ätt [sades vara född i Gårdarike], men jarlen hade sport, att Trygve Olofsson hade haft en son vid namn Olof, som hade farit i öster till Gårdarike och der blifvit uppfödd hos konungen Valdemar. Om honom hade jarlen gjort många efterspörningar och misstänkte att denne samme månde nu vara kommen till Vesterlanden. Håkan jarl hade en god vän vid namn Tore klacka, som länge varit i viking och stundom i köpfärder och kände landen väl. Honom sände nu Håkan vester om hafvet i köpfärd till Dyflin, såsom då var månges sed, för att utforska, hvem denne Ole var. Funne han, att han vore Olof Trygvason eller någon annan af norsk konungsätt, skulle Tore, om han kunde, komma vid honom med några svekråd.

52. Tore for då vesterut till Dyflin på Irland och sporde der till Ole, som då var hos sin svåger Olof qvaran. Tore kom i tal med Ole; Tore var en ordspak man. När de hade länge talat, tog Ole att spörja om Norge, först om Upplandens konungar, hvilke nu voro i lifvet och hvad rike de hade, äfven sporde han om Håkan jarl, hurudan hans vänsällhet var i landet. Tore svarade: ”Jarlen är så mäktig man, att ingen vågar säga annat än han vill, ty man har ingen annan att hålla sig till, men för att säga dig sanningen, vet jag att månge ansedde män och äfven allmogen önska mycket att någon konung af Harald hårfagers ätt komme till regeringen; vi känna dock nu ingen sådan, mest derföre att det är nu rönt, att det duger illa att strida mot Håkan jarl.”

OLOF TRYGVASON FAR TILL NORGE.

Sedan de ofta talats vid om detta, yppar Olof för Tore sitt namn och sin ätt och spörjer hans råd, om han trodde, att bönderne skulle vilja taga Olof till konung, om han fore till Norge. Tore eggade till denna färd och prisade honom högeligen och hans färdighet. Olof fick af detta stort begär att fara till sitt arfland.

Olof seglar då ur vestern med fem skepp, först till Söderöarne. Tore var på färden med honom. Sedan seglade han till Orkenöarne. Jarlen Sigurd Ludvigsson 96) låg då i Åsmundsvåg vid Ragnvaldsö med ett långskepp, för att fara öfver till Katanäs. Olof seglar då med sitt följe vestan till ön och lade der till hamns, ty Petlandsfjärden var icke farbar. Då konungen fick veta, att jarlen låg der förut, kallade han honom till sig och då jarlen kommit, talade de icke mycket, innan konungen säger, att jarlen skulle låta sig döpas och allt hans landsfolk, i annat fall skulle han döder på stället och konungen skulle fara med eld och glöd öfver öarne och öda landet, ifall icke folket kristnades. Så som jarlen då var vidkommen, valde han att taga dopet och döptes då med allt folket, som var med honom. Sedan svor han konungen ed och gjordes hans man och gaf honom till gisslan sin son, som het Hvalp eller Hunde 97); honom tog Olof med sig till Norge. Derefter seglade Olof österut till hafs och kom från hafvet in till Moster 98); der landsteg han först i Norge och lät der messan sjungas för sig i ett landtält.

HAN LANDSTIGER I NORGE.

Sedan bygdes på samma ställe en kyrka. Tore klacka sade honom, att hans enda råd var, att icke uppenbara någon var, och att icke låta någon nys fara för sig, utan skynda så mycket möjligt var emot jarlen, för att finna honom oberedd. Konung Olof gjorde så, for dag och natt, så som vind gafs, och lät icke landsfolket varda varse, hvart han for. När han kom till Agdanäs, sporde han, att Håkan jarl var inne i fjärden och det med, att han var oense med bönderne. Då Tore hörde detta, var det helt annat än han hade tänkt, ty efter Jomsvikingaslaget voro alle i Norge fullkomne vänner till Håkan jarl för den seger, han hade vunnit, och derföre att han hade frälsat allt landet af härnad. Nu var det så illa stäldt, att bönderne voro oense med jarlen och att just då en stor höfdinge var kommen i landet.

53. Håkan jarl var på vejtsla vid Medelhus i Göldal 99), hans skepp lågo ute vid Vigg. På Bunäs bodde en mäktig bonde, vid namn Orm lyrgja. Hans hustru Gudrun, en dotter till Bergtor på Lunda, kallades Lundasol, hon var fridare än andra qvinnor. Jarlen sände sine trälar till Orm med ärende att föra hans hustru Gudrun till jarlen. Trälarne buro fram sitt ärende, hvarpå Orm bad dem först sätta sig till nattvard [aftonmåltid], men innan de hade ätit, voro till Orm komne månge män i bygden, till hvilke han hade sändt bud. Orm sade då att Gudrun alls icke skulle fara med trälarne, och Gudrun bad dem säga jarlen, att hon icke skulle komma till honom, om han icke sände till henne Tora på Rimul – en mäktig husfröja och en af jarlens älskarinnor.

HÅKAN JARL FLYR FÖR BÖNDERNE.

Trälarne svarade, att de skulle så komma igen andre gången, att bonden och husfröjan skulle hastigt ångra detta, och foro bort under många hotelser. Orm lät då härpå fara åt de fyra väderstrecken i bygden och lät dermed följa budet, att alle skulle gå väpnade mot Håkan jarl och döda honom 100). Han sände till Halldor på Skärdingsstäd och han lät genast härpilen gå ut. Litet dessförinnan hade jarlen tagit hustrun från en man, som het Brynjulf 101), och var det mycket illa upptaget, så att det var helt nära att hären rest sig. Efter detta pilbud lopp allmogen upp och samlade sig nära Medelhus, men jarlen fick nys derom och for ur byn med sitt folk ned i en djup dal, som sedan fått namnet Jarlsdalen, och dolde sig der. Dagen derefter hade jarlen nys af bondahären. Bönderne togo alle vägar och ansågo det vara sannolikast, att jarlen hade farit till sina skepp, men för skeppen rådde hans son Erland, den manvänaste man. När det vard natt, skingrade jarlen sitt följe och bad det fara skogsvägar till Orkadalen. ”Ingen skall göra eder något men, om jag icke är i närheten; och sägen Erland, att han far ut efter fjärden, så skola vi mötas i Möre, ty jag skall väl kunna hålla mig gömd för bönderne.” Jarlen for då med en träl, som het Kark. Det var is på Gölelfven och jarlen stötte der ned sin häst och lemnade manteln qvar, men gick sjelf med trälen in i en håla, som efter detta kallas Jarlshålan. Der somnade de.

HAN GÖMMES PÅ RIMUL. ERLAND DÖR.

Då Kark vaknade, sade han sig hafva drömt, att en svart och vred man for invid hålan, och att han varit rädd att han skulle gå in, och hade denne mannen sagt honom, att Ulle var död. Jarlen sade, att Erland var sannolikt dräpen. Tormod Kark 102) somnar ånyo och låter illa i sömnen; när han vaknar, omtalar han sin dröm, att han hade sett samme man komma ned igen och att han bedt honom säga jarlen, att nu voro alla sunden stängda. Då Kark sade jarlen drömmen, ansåg han denne beteckna, att han icke skulle lefva länge. Han stod då upp och gick med Kark till byn Rimul. Han sände Kark till Tora och bad henne komma lönligen till honom. Hon gjorde så och fägnade jarlen väl. Han bad henne gömma honom några nätter, till dess bönderne hade skilts åt. ”Här letas nog efter dig”, svarade hon, ”både ute och inne i min by, ty månge veta, att jag gerna hjelper dig i allt, som jag kan. Men ett ställe fins här, der jag icke skulle kunna leta efter en så stor man, nämligen en svinstiga.” De gingo dit och jarlen sade: ”Här skola vi nu reda till åt oss, vi hafva främst att akta lifvet.” Då grof trälen en djup graf, bar bort jorden och lade sedan trän deröfver. Tora sade jarlen de tidender, att Olof Trygvason var kommen in i fjärden och att han hade dräpit hans son Erland. Derpå gick jarlen ned i gropen med Kark, men Tora täckte med trän, sopade mull och dynga deröfver och dref dit svinen. Svinstigan var tätt invid en stor sten.

54. Olof Trygvason höll in i fjärden med fem långskepp och der rodde honom till mötes Håkan jarls son Erland med tre skepp. När skeppen nalkades, misstänkte Erland, att det var ofrid och vände åt land, men då Olof såg långskeppen fara efter fjärden och ro emot sig, tänkte han, att det var Håkan jarl, och bad att inan skulle ro efter dem på det skyndsammaste. När Erland kommit till land, lät han ro på grund, hvarpå de lupo genast öfver bord och letade till lands. Då rände Olofs skepp fram. Olof såg en utomordentligt frid man simma der, tog då styrpinnen och kastar efter honom. Hugget kom i hufvudet på jarlssonen Erland, så att hufvudskålen bräcktes intill hjernen. Der lät Erland sitt lif. Olof och hans män dråpo månge, andre flydde, somlige togos och fingo grid samt fingo tala om nytt.

OLOF OCH BÖNDERNE LETA JARLEN.

Olof fick då höra att bönderne hade fördrifvit Håkan jarl, att han hade flytt för dem och att hela hans följe var skingradt.

55. Sedan kommo bönderne till Olof. Det blef å ömse sidor glädje och de ingingo förbund 103). Bönderne togo honom till konung öfver sig och alle togo ett råd, att leta efter Håkan jarl. De foro upp i Göldalen, emedan det tycktes dem likast, att jarlen var på Rimul, om han var i någon af byarne, ty Tora var hans käraste vän der i dalen. De foro dit och letade honom både ute och inne, men funno honom icke. Då hade Olof husting 104) ute i gården och stod då på den store stenen invid svinstigan. Olof talade till männen och sade ibland annat, att han skulle gifva honom både gods och heder, som vorde Håkan jarl till skade. Detta talet hörde jarlen och Kark; de hade ljus hos sig. Jarlen sade: ”hvi är du så blek och stundom svart som jord? Du vill väl icke svika mig?” ”Nej”, säger Kark. ”Vi äro födde samma natt”, säger jarlen, ”och det skall vara kort stund emellan min död och din.” Mot qvällen for konung Olof bort. Då det vard natt, vakade jarlen, men Kark somnade och lät illa. Jarlen väckte honom då och sporde hvad han drömde. Han svarade: ”Jag var nu på Lade och konung Olof lade en guldring om halsen på mig.” Jarlen svarade: ”Finner du Olof, lär han lägga en blodröd ring om halsen på dig, akta dig derför, men af mig skall du njuta godt, så som förr varit, men svik mig icke.” Sedan vakade de båda, som om hvardera vakade öfver den andre.

HÅKAN JARL MÖRDAS. HANS CHARAKTER.           

Men mot dagen somnade jarlen och brådt lät han illa och det gick derhän, att jarlen sköt hälarne och nacken under sig, som om han ville stiga upp, och lät dervid högt och hemskt. Kark vard då rädd och bäfvande och grep en stor knif, som han hade i bältet, stötte honom igenom strupen på jarlen och skar ut. Det vard Håkan jarls bane. Sedan skar Kark hufvudet af jarlen och lopp bort dermed. Dagen derefter kom han till Lade och förde jarlens hufvud till konung Olof och sade hur det tillgått med hans och Håkan jarls färder, såsom nu är skrifvet. Derpå lät konung Olof leda bort honom och hugga af hans hufvud.

56. Då gick konung Olof och bondemängden med honom ut till Nidholmen och hade med sig Håkan jarls och Karks hufvud. Denne holme hades till att der dräpa tjufvar och illgerningsmän och der stod en galge, till hvilken han lät bära hufvudena. Derpå gick all hären fram och ropade och kastade sten på dem och sade, att der skulle den ene nidingen fara med den andre. Sedan sände de upp i Göldalen efter kroppen och drogo honom bort. Så stor vard fiendskapen, som Tronderne beviste Håkan jarl, att ingen ville nämna honom annorlunda än den onde jarlen, hvilken benämning sedan bibehölls länge. Men det är det sanna om Håkan jarl, att han hade mycket, som höfves en höfdinge, först stor slägt, dertill vishet och klokhet att fara med sin makt, raskhet i strider och dertill lycka att vinna segern och dräpa ovännerne. Så säger Torlef Rödfällsson 105):
OLOF TRYGVASON KONUNG. ERIK JARL FLYR.

Håkan, vetom vi ej
väldig mer en jarl – af striden –
under månens bana
– ärats Rankamps-trädet.
Dig unnats höfdingar Odin
– äter korp af lik-hopen,
vara må du af det vise
väldig – nio sända 106).

Gifmildare än Håkan jarl var ingen, men den största olycka hade en slik höfdinge till sin dödsdag. Att så vard, dertill bidrog det mest, att nu var tiden kommen, att blotskapen och blotmännen skulle fördömas och i stället den helga tron och de rätta sederna komma.

57. Olof Trygvason togs till konung 107) på allhärstinget i Trondhem öfver allt landet, såsom Harald hårfager hade varit. Hela hopen lopp då upp och ville intet annat höra än att Olof Trygvason skulle vara konung. Han for då omkring hela landet och lade det under sig. Alle män i Norge vände sig till lydnad för honom. Likaledes blefvo de höfdingar i Upplanden och i Viken, som förut haft land af Danakonungen, nu konung Olofs män och togo land af honom. Så for han öfver landet förste vintern [996] och sommaren derefter. Jarlen Erik Håkansson och hans broder Sven och andre deras vänner och fränder flydde landet och foro österut i Sveavälde till konung Olof svenske, af hvilken de mottogos väl. Så säger Tord Kolbensson:

Menvargars hops jagare!
– mana öden till mycket –
fällde litet sedan
folkets svek Håkan.
Men till land det, som lindens
landsstaf hade vunnit,
modig då när här for vestan,
menar jag kommit son af Trygve.

LUDEN LÖSKÖPER DROTTNING ESTRID.           

samt vidare:

Hade i bugen mera
– af honom slikt må väntas –
Erik än han sade
mot ädle skatte-delarn.
Sökte vredgad bistånd
– sprang derför af män ingen,
trotsige voro Tronder –
Tronda-jarl hos kungen svenske 108).

Olofs regering och hans arbete för kristendomens utbredande 109).

58. Luden het en man i Viken, rik och högättad. Han var ofta i köpfärder och stundom i härnad. En sommar for han i köpfärd med ett skepp, hvartill han ensam var egare, och hade många varor. Han höll till Estland och var der i köpstämma om sommaren. Under det marknaden stod, fördes dit mångahanda köpskap, ibland annat voro månge trälar fale. Der såg Luden en qvinna, som hade varit såld i träldom, och när han såg på henne, kände han att det var Estrid Eriksdotter, konung Trygves enka, dock nu olik hvad han förut sett henne vara, blek och infallen i ansigtet och illa klädd. Han gick till henne och frågade, hur hon hade det. Hon svarade: ”tungt är att säga det, jag är såld till trälqvinna och hitförd till försäljning”. Sedan gjorde han sig känd och Estrid hade någon reda på honom och bad honom, om han ville köpa och föra henne till hennes fränder. ”Jag vill göra dig en kost [vilkor] derför”, svarade han, ”jag vill föra dig till Norge, om du vill gifta dig med mig.” Som Estrid var i stor nöd och derutöfver visste, att Luden var en storättad och rask man, lofvar hon honom detta för sin förlösning. Då köpte Luden henne och hade henne hem med sig till Norge, der han fick henne med frändernes vilja.

OLOF TRYGVASONS FRÄNDER I VIKEN.

Deras barn hette Torkel näfja, Ingrid och Ingegerd. Med konung Trygve hade Estrid döttrarne Ingeborg och Estrid. Erik bjudeskalles söner voro Sigurd, Karlshufvud, Justen och Torkel dydril, alle voro de gäfve och rike och hade bo öster i landet. Österut i Viken bodde två bröder Torger och Hörning, rike och ättstore; de fingo Ludens och Estrids döttrar Ingrid och Ingegerd 110).

59. Då Danakonungen Harald Gormsson hade tagit vid kristendomen, sände han bud om hela sitt rike, att alle skulle låta sig döpas och vända sig till den rätta tron. Han vakade öfver detta bud och straffade med kraft dem som icke annars lydde. Till Norge sände han två jarlar, som hette Urgutryt och Brimilskär 111), med stort följe, att de skulle förkunna kristendomen i Norge. Detta lyckades i Viken, som låg under Haralds rike, och döptes der mycket af landsfolket. Men efter Haralds död for hans son Sven tjufveskägg brådt i härnad både i Saksland och Frisland och till sist till England. Då vände de män i Norge, som hade tagit vid kristendomen, åter till bloten, så som förr och som man gjorde norr i landet.

Men när Olof Trygvason var vorden konung i Norge, dvaldes han länge om sommaren [996] i Viken 112). Månge fränder kommo der till honom och somlige mågar och månge, som hade varit hans faders store vänner, och fägnade honom med mycken kärlek. Då kallar Olof till tal vid sig sine morbröder, sin stjuffader Luden, sine svågrar Torger och Hörning och bär fram för dem med största allvar detta mål, att de ville hjelpa honom att begynna och med honom fullfölja med all kraft kristna lärans förkunnande i hela riket; han sade sig skola kristna hela Norge eller i annat fall dö. Eder alle skall jag göra till store och mäktige män, ty jag tror er både för vår frändskaps och andra bands skull.

VIKEN OCH AGDER KRISTNAS.

Alle desse jakade, att de skulle göra hvad han böd och att följa honom till allt det som han ville, och likaledes alle de män, som ville följa deras råd. Konung Olof uppenbarade genast för allt folket att han ville bjuda kristendomen åt alla menniskor i sitt rike. De voro då de förste att jaka till detta bud, som förr varit kristne, voro de ock de mäktigaste af de män, som då voro närvarande, och gjorde alle andre efter deras [efter]döme. Då döptes alle öster i Viken. Sedan for konungen norrut i Viken och böd alle att taga vid kristendomen, men dem som sade emot, näpste han strängeligen, somlige drap han, andre lät han stympa, somlige dref han bort ur landet. Så kom det då, att i hela det rike, som hans fader Trygve förut hade styrt, och äfven i det som hans frände Harald gränske hade egt, gick allt folket under kristendomsbudet, som Olof bodade, och vard den sommarn [996] och under påföljande vintern [997] hela Viken kristnad.

60. Tidigt om våren [997] for konung Olof ut i Viken med stor här och for då i norr till Agder och öfverallt, hvarest han hade ting med bönderne, bodade han alle att döpas. Männen togo kristendomen, ty inge bönder vågade resa sig mot konungen, och folket döptes der han for fram.

I Hördaland voro månge och ansenlige män af Hördakåres ätt 113). Han hade haft fyra söner Torlef spake, Agmund, fader till Torulf och farfader till Erling på Sola, Tord, fader till Klypp herse, som drap Sigurd Gunhildsson, och Ölmod, fader till Eskil och farfader till Åslak fitjaskalle. Denna ätt var då störst och gäfvast i Hördaland. När nu desse fränder sporde det vandskeliga budskapet, att konungen for östan med landet, med en stor här och bröt de gamla lagarna och att alla de som talade emot fingo lida näpst och öfvervåld, kommo de tillsammans, för att rådslå, emedan de visste, att konungen brådt skulle uppsöka dem, och sämjas de derom, att de skulle komma alle manstarke till Gulatinget och der stämma möte med konung Olof Trygvason.

OLOF TRYGVASON KRISTNAR I ROGALAND.

61. Så snart konung Olof kom till Rogaland, stämde han ting. När bönderne hörde tingbudet, samlas de talrikt fullt beväpnade och när de kommit tillsammans rådslå de och utvälja tre män, de målsnällaste ibland sig, till att svara konung Olof på tinget och tala emot honom, och säga att de icke ville gå under olag, äfven om konungen böd dem.

När bönderne kommo till tinget och detta var satt, stod konung Olof upp och talade först vänligen till bönderne och sade sig vilja, att de skulle taga vid kristendomen, och bad dem med fagra ord, men till sist hotade han dem, som talade emot och icke ville lyda hans bud med sin vrede, näpst och hårdt öfvervåld, hvarhelst han kunde komma åt. När han slutat sitt tal, stod den målsnällaste af bönderne upp, som i främsta rummet var utsedd att svara konung Olof, men när han skulle taga till ordet, fick han sådan hosta och andtäppa, att han icke kunde få fram ett ord, utan satte sig ned. Då stiger den andre bonden upp och vill icke låta svaren fela, äfven om det icke hade gått väl för den förre, men när denne skulle börja, stammade han så, att han icke fick fram ett ord. Då togo alle, som hörde på, att le och bonden satte sig ned. Då stod den tredje upp för att tala med konung Olof, men när han tog att tala, var han så hes och tjock i halsen, att ingen hörde hvad han sade. Då satte han sig ned och bönderne hade ingen som kunde tala emot konungen. Men när de ingen fingo att föra sin talan, gjorde de ingen uppresning emot konungen, utan sade ja till allt, som han böd. Då döptes allt tingfolket, innan konungen skildes ifrån dem 114).

62. Konung Olof drog nu med sitt följe till Gulatinget, ty bönderne hade sändt honom ord, att de ville der svara honom.

OLOF TRYGVASON Å GULATINGET.

När de kommo dit å ömse sidor till tinget, ville konungen först tala med landshöfdingarne [de förnämste i landet], och när de allesamman kommo på stämman, bar konungen fram sitt ärende och böd dem taga dopet efter hans bud. Då sade Ölmod gamle: ”Vi fränder hafva talat oss emellan om detta mål och skola vi alle taga samma råd. Om du, konung, ärnar pina oss fränder till slika saker, kränka våra lagar och bryta oss under dig med något nödtvång, skola vi stå dig emot med all makt och må de segra, som det beskäres. Men vill du, konung, gifva några förmoner åt oss fränder, kan du göra det så väl, att vi alle vända oss till dig med fullkommen tjenst.” Konungen säger: ”Hvarom viljen J bedja mig, på det vi må förlikas på bästa sätt?” Då svarar Ölmod: ”Först att du gifter din syster Estrid med vår frände Erling Skälgsson, hvilken vi anse vara den manvänaste af alle unge män i Norge.” Konung Olof säger, att honom synes likligt, att frieriet månde vara godt, ty Erling var väl ättad och den likligaste man att åse; dock säger han, att Estrid har att svara sjelf. Sedan talade konungen med sin syster. ”Litet njuter jag det”, säger hon, ”att jag är en konungs dotter och en konungs syster, om jag skall giftas med en man utan tignarnamn, hellre vill jag vänta någre vintrar på ett annat frieri.” Så slöto de sitt samtal.

63. Konung Olof lät då taga en hök, som Estrid egde, och plocka af honom alle fjädrar och sedan sände han henne fogeln. Då sade Estrid: ”Nu är min broder vred”, stod sedan upp och gick till konungen, som fägnade henne väl. Då talade Estrid och sade sig vilja, att konungen sörjde för hennes giftermål efter som han ville. ”Jag tänker”, sade konungen, ”att jag månde hafva våld att göra hvilken i landet jag vill till tignarman.” Konungen lät då kalla till sig Ölmod och Erling och alle deras fränder, då aftalades detta frieri och det slutades så, att Estrid förlofvades med Erling, hvarefter konungen lät sätta tinget och böd bönderne kristendomen. Då voro Erling och Ölmod förmän att främja detta konungens mål och med dem alla deras fränder. Ingen dristade tala emot och vard så allt det folket döpt och kristnadt.

OLOF TRYGVASON Å TING VID DAGSED.

64. Erling Skälgsson gjorde om sommaren sitt bröllopp 115) och var der mycket folk; äfven konung Olof var der. Han böd Erling jarldöme, men Erling svarade: ”Hersar hafva mina fränder varit och jag vill icke hafva högre namn än de, men det vill jag taga emot, konung, att du låter mig vara den högste med det namnet här i landet.” Konungen jakade och vid skilsmessan gaf konung Olof åt sin måg [svåger] Erling landet i söder om Sognsjön och i öster till Lidandesnäs på samma sätt, som Harald hårfager hade gifvit sine söner, hvarom förr är skrifvet.

65. Samma höst stämde konung Olof hop de fyra fylkenas ting på Dragsed vid Stad; dit skulle Sogner och Fjärdbor, Södermörar och Römdalsbor komma. Konung Olof for dit med stort följe, som han hade haft med sig östan ur landet, och äfven det folk, som hade kommit till honom i Hördaland och Rogaland, och när han kom till tinget, bodade han der kristendomen som annorstädes. Derföre att konungen hade stor styrka i sitt myckna följe, fruktade bönderne, och när han till sist böd dem två koster, att taga kristendomen och låta sig döpas eller ock strida med honom, sågo de sig ingen möjlighet till det senare, utan man valdo det rådet, att allt folket kristnades 116), hvarefter konung Olof for med sitt följe till Nordmöre och kristnade detta fylke. Sedan seglade han in till Lade och lät der nedbryta hofvet och taga ur templet och från gudarne allt godset och prydnaden. Deribland tog han från hofsdörren en stor guldring, som Håkan jarl hade låtit göra och brände derefter hofvet. Då bönderne vordo detta varse, sände de härpil ut kring alla fylkena och kalla ut hären emot konungen. Olof höll då med sitt folk utefter fjärden och stämmer sedan norrut längs landet för att kristna Hålogaland 117).

HAN FRIAR TILL SIGRID. OLOF HARALDSSON DÖPES.

Då han kommit till Björnöre, sporde han att Hålögerne hade här ute, för att värja landet emot konungen. Höfdingar för deras här voro Hårek från Tjotta, Tore hjort från Våga och Övind kindrifva. Då konung Olof spörjer detta, vänder han om och seglar söderut med landet. Så snart han kommit söder om Stad, for han långsammare och kom likväl i början af vintern ända till Viken i öster [998].

66. Drottning Sigrid i Svitiod, som kallades Storråda, satt då i sine byar. Den vintern foro sändemän 118) mellan konung Olof och drottning Sigrid, konungen friade till henne och hon tog det väl och detta mål stadfästades med särskildt aftal. Konungen sände henne då den store guldring, som han hade tagit från hofsdörren vid Lade, och ansågs detta vara en stor dyrbarhet. Våren derefter skulle de sammanträffa om detta vid Elfven vid Landamäret. Då nu denne ringen, som konung Olof hade sändt drottning Sigrid, lofva- des så mycket af alle, togo två bröder, som voro drottningens smeder, ringen och vägde honom i handen och talade sinsemellan tyst. Drottningen kallar dem då till sig och spörjer, hvarföre de spottade åt ringen, men de höllo det hemligt. Hon sade då, att de för all del skulle låta henne veta, hvad de hade funnit. De säga, att det är svek i ringen, och då drottningen lät bryta sönder honom, fann man inuti koppar 119). Då vard hon vred och sade, att Olof torde svika henne i mer än detta ensamt. Samma vinter drog konung Olof upp till Ringarike och kristnade der [998].

67. Brådt efter Harald gränskes fall gifte Åsta Gudbrandsdotter sig med Sigurd syr, en konung i Ringarike. Sigurds fader Halfdan var son af Sigurd risa och sonson af Harald hårfager. Hos Åsta var då hennes son med Harald gränske Olof; han uppföddes i sin barndom hos sin stjuffader Sigurd. Då nu konung Olof Trygvason kom till Ringarike för att förkunna kristendomen, läto Sigurd syr med sin hustru Åsta och hennes son Olof döpa sig och gjorde Olof Trygvason gudsifjar [stod fadder] åt Olof Haraldsson, som då var tre vintrar gammal.

OLOF OCH SIGRID MÖTAS. SEJDMÄNNEN HÄMNAS.

Konung Olof for då åter ut i Viken och var der om vintern, den tredje af hans konungsdöme [998].

68. Tidigt om våren [998] drog konung Olof österut till Konungahälla för att möta drottning Sigrid. Då de funno hvarandra, talade de om det mål, hvarom det hade handlats under vintern, att de skulle giftas, och gick allt på bästa sätt. Men då sade konung Olof, att Sigrid skulle låta sig döpas och taga den rätta tron. Hon sade då: ”Icke vill jag gå ifrån den tro, som jag förut och mine fränder före mig haft, men jag vill intet säga, om du tror på den Gud, dig likar.” Då vard konung Olof mycket vred och sade tvärt: ”Hvi skulle jag vilja hafva dig till maka, hundhedna?” och slog henne i ansigtet med handsken, han höll i. Derefter stod han upp och äfven hon, och Sigrid sade: ”detta kan väl varda din bane”. Sedan skildes de; konungen for norrut i Viken, drottningen österut i Sveaväldet.

69. Konung Olof drog då till Tunsberg 120), der han ånyo hade ting och sade, att alle de, som öfverbevisades om att fara med galder och förgörningar [hexeri] och alle sejdmän skulle fara bort ur landet. Sedan lät han ransaka i alla de närliggande bygderna efter sådane män och kallade dem alle till sig. De kommo dit och bland dem var en man, som het Övind källa, en sonson till Ragnvald rettilbene, Harald hårfagers son. Övind var en mycket trollkunnig sejdman. Konungen lät ställa i ordning för alle desse i en stuga, på bästa sätt, han gjorde dem en vejtsla och gaf dem stark dryck. När de voro druckne, lät han lägga eld i stugan och brann hon ned med allt det folk, som var derinne, utom Övind källa, som kom ut genom ljuren [rökhålet] och undflydde. Då han var kommen långt bort, fann han på sin väg någre män, som ärnade fara till konungen. Dem bad han säga konungen, att Övind källa var kommen undan elden och att han aldrig mer skulle komma i konung Olofs våld, men väl skulle han fara samma led, som förr, med alla sina konster.

ÖVIND KÄLLAS DÖD.

När männen kommo till konungen, sade de honom allt som Övind hade bedt dem. Konungen var illa tillfreds, att Övind icke var död.

70. När det vårade [998] for konung Olof ut efter Viken och tog vejtslor på sina storbyar och sände bud kring hela Viken, att han ville om sommaren hafva hären ute för att fara norrut. Sedan for han norrut till Agde och när det led på långfastan [fastlagen] for han vidare i norr till Rogaland och kom påskafton till Agvaldsnäs på Karmt, hvarest påskvejtsla var iordningsställd åt honom. Han hade nära 300 [360] man. Samma natt 121) kom Övind källa till ön med ett fullrustadt långskepp; han hade idel sejdmän och annat trolldomsfolk. Övind gick med sitt följe i land och föröfvade sin trolldom. Övind gjorde sig och dem en höljehjelm och sådan tjocka, att konungen och hans folk icke skulle kunna se dem. Men när de kommo helt nära byn på Agvaldsnäs, vard det ljus dag och då vard helt annat än Övind hade tänkt, ty då kom mörkret, han hade gjort med sin trolldom, öfver honom och hans följeslagare, så att de icke sågo mer med ögonen än med nacken och foro i en ring omkring. Då konungens vårdmän sågo, hur de foro, och icke visste hvad det var för folk, tillsade de konungen, som stod upp med all hären och klädde sig. När han då såg, hvar Övind och hans män gingo, bad han de sine taga vapnen och gå till för att röna, hvad det var för män, och så snart konungsmännen igenkände Övind, togo de honom till fånge med alle hans män och förde dem till konungen, då Övind sade allt, som tilldragit sig med deras färd. Konungen förde dem sedan allesamman ut på ett flodskär 122) och lät binda dem der. Så slutade Övind och hans följe sitt lif. Skäret kallades sedan Skrattaskär [trollkarlaskäret].

ODIN BESÖKER OLOF TRYGVASON.

71. Det säges, att under det konung Olof var på vejtslan vid Agvaldsnäs, kom en qväll 123) en gammal och kloktalig man, enögd och med sid hatt; han kunde tala om alla land. Han kom sig i tal med konungen och hade konungen mycken gamman af hans berättelser och sporde honom om mycket, men gästen kunde svara på alla spörsmålen och konungen satt länge uppe om qvällen. Han sporde ibland annat, om han visste, hvem den Agvald hade varit, efter hvilken byn och näset voro nämnda. Gästen svarade, att Agvald varit konung och stor härman, och att han mest blotade en ko, som han hade med sig, hvart han drog, och tycktes det honom gagneligt att alltid dricka hennes mjölk. En gång kämpade konung Agvald med en annan konung, som het Varin. I den kampen föll Agvald och höglades han här helt nära byn och hans bötastenar restes der de ännu stå. Kon höglades på ett annat ställe kort härifrån 124). Sådant sade han och mycket annat om konungar och forntida tilldragelser. När de hade sutit länge om natten, påminte biskopen konungen, att det var tid att gå att sofva, och konungen gjorde så. Men när han var afklädd och hade lagt sig i sängen, satte gästen sig på fotbrädet och talade åter länge med konungen. Konungen tyckte att hvart ord föranledde ett annat. Då talade biskopen till konungen och sade det vara tid att gå att sofva; konungen gjorde det och gästen gick ut. Litet derefter vaknade konungen, sporde efter gästen och bad, att han skulle tillkallas, men han fans ingenstädes. Morgonen derpå lät konungen kalla till sig stekarne och den som vårdade drycken, och frågade om någon okänd man hade kommit till dem. De sade, att då de skulle laga maten, hade en man kommit till dem och sagt, att mäkta ondt kött södo de till konungens bord, och att han sedan gifvit dem två stora och feta nötsidor, som de kokat med det andra köttet.

OLOF TRYGVASON Å FROSTATINGET.

Då sade konungen, att all den maten skulle man förstöra, ty det hade icke varit någon menniska, utan månde hafva varit Odin, på hvilken de hedna menniskorna länge hade trott. Det skulle icke lyckas Odin att svika dem.

72. Om sommaren drog konung Olof ihop en stor här östan ur landet och for dermed till Trondhem och lade först in till Nidaros. Sedan lät han tingbud gå ut kring hela fjärden och stämde åtta fylkenas ting till Frosta, men bönderne vände tingbudet till härpil och kallade samman tegn och träl ur hela Trondhem. Då konungen kom till tinget, var allmogen ditkommen allväpnad. Så snart tinget var satt, talade konungen för folket och böd det att taga kristendomen, men när han hade talat en stund, ropade bönderne och bådo honom tiga, emedan de annars skulle gå emot honom och vräka bort honom. ”Så gjorde vi”, sade de, ”med Håkan Etelstansfostre, då han böd oss sådant bud, och icke värdera vi dig mer än honom.” Då konung Olof såg böndernes raseri och dertill att de voro så månge, att man icke kunde stå dem emot, ändrade han sitt tal och vände sig till att samtycka med dem, sägande: ”Jag vill att vi förlikas så som vi voro förut ense. Jag vill fara dit, der J hafven ert största blot och der se edra seder. Derefter skola vi besluta oss för, hvilket vi vilja hafva och skola vi då alle komma öfverens.” Då han talade så vänligen med bönderne, mjuknade deras hog och gick sedan all rådplägningen väl och fredligt och beslöt man till sist att man skulle hafva midsommarsblot 125) inne på Mären, till hvilket alle höfdingar och store bönder skulle komma, såsom sed var, och äfvenså konung Olof.

73. Det var då en mäktig bonde, som het Skägge; han kallades Jernskägge och bodde på Upphög i Örja. Han talade främst mot konung Olof på tinget och var böndernes förman att tala emot kristendomen. Tinget upplöstes nu, bönderne foro hem och konungen till Lade.

74. Konung Olof låg med sina skepp i Nidelfven, han hade trettio skepp samt mycket och fridt folk; sjelf var han ofta med hirden på Lade.

OLOF OCH TRONDAHÖFDINGARNE.

När det led emot den tiden att blotet skulle hållas inne på Mären, gjorde konung Olof en stor vejtsla inne på Lade; han sände bud in till Strind och upp i Göldal och ut i Orkadal och böd till sig höfdingarne och andre storbönder. När vejtslan 126) var i ordning och de budne komne, var det första qvällen ett fagert gästabud och mycket ansenligt och männen vordo mycket druckne. Natten derefter sofvo allo der i ro. Morgonen derpå, då konungen var klädd, lät han sjunga för sig tiderna 127), och när messan var slut, lät han blåsa till husting; alle hans män gingo då från skeppen till tinget. Då tinget var satt, stod konungen upp och sade: ”Då vi hade ting inne på Frosta, böd jag bönderne att de skulle låta sig döpas, men de bödo mig deremot, att jag skulle blota med dem, såsom konung Håkan Etelstansfostre hade gjort. Vi kommo öfverens, att vi skulle mötas inne på Mären och der göra ett stort blot. Men om jag skall vända mig till blotande med eder, vill jag göra det största blot som förekommer, d.v.s. blota med menniskor, och vill jag icke dertill välja trälar eller ogerningsmän, utan skall jag utvälja åt gudarne de anseddaste märmen. Jag nämner härtill Orm lygra från Medelhus, Styrkår från Gimsa, Kår från Grytinge, Åsbjörn Torbergsson från Varnäs, Orm från Lyxa och Halldor från Skärdingsstäd. Dessutom nämnde han fem andre ansenlige män och sade sig vilja blota med dem till årsväxt och frid och lät genast gripa dem. När då bönderne sågo sig icke vara konungen vuxne, bådo de om grid och att konungen skulle råda för dem. Man sämdes då så, att alle bönder, som voro dit komne, läto sig döpas och svoro konungen ed att hålla den rätta tron och lägga ned allt blotskap. Konungen höll alle desse män så länge vid sitt gästabud tills de lemnat honom sine söner eller bröder eller andre nära fränder som gislar [gislan].

MÖTET PÅ MÄREN. TRONDERNE KRISTNAS.

75. Konung Olof for då med all sin här in i Trondheim När han kom in till Mären, voro dit komne alle Trondernes höfdingar, som mest stodo kristendomen emot, och hade de med sig der alle storbönder, som förut hade uppehållit bloten derstädes. Der var då mycket folk, som vanligt varit af gammalt på Frostatinget. Konungen kräfde då ting och å båda sidor kom man fullväpnad. När tinget var satt, talade konungen och böd folket att kristnas. Jernskägge svarade å böndernes vägnar på konungens tal och sade, att bönderne ville nu som förr, att konungen icke bröte deras lag. ”Vi vilja”, sade han, ”att du konung blotar såsom andre konungar hafva gjort här före dig.” Vid detta tal ropade bönderne mycket och sade att de ville allt skulle vara så som Skägge sagt. Då svarar konungen, att han vill gå med dem till hofvet, för att se deras seder, när de blotade. Detta likar bönderne väl och de gingo allesamman till hofvet.

76. Konung Olof gick nu in och med honom få af hans män och få af bönderne. Men när konungen kom der som gudarne voro, då satt der Tor och var mest hedrad af alle

gudarne, prydd med guld och silfver. Konung Olof lyfte upp en guldbeslagen käpp, som han hade i handen, och slog till Tor, så att han föll ned af stallen. Derpå lupo konungsmännen fram och sköto alle gudarne ned af stallarne och medan konungen var inne i hofvet, vard Jernskägge dräpen utanför hofsdörren; det gjorde konungsmännen. När då konungen kom till sitt folk, böd han bönderne två koster, att de antingen skulle alle antaga kristendomen eller ock kämpa med honom. Men efter Skägges fall var det bland bönderne ingen föregångsman till att resa märke emot konung Olof och man tog derföre den kosten att gå till konungen och lyda hans bud. Då lät konung Olof döpa allt folket, som der var, och tog gisslan af bönderne derpå, att de skulle hålla kristendomen. Då konungen sedan lät sine män fara kring alla fylken i Trondhem, talade ingen emot kristendomen och vard så allt folket i Trondalagen döpt.

77. Konung Olof for med sitt folk ut till Nidaros. Der lät han uppföra hus på Nidbackarne 128) och skipade så att der skulle vara en köpstad.

OLOF ANLÄGGER NIDAROS, ÄKTAR GUDRUN.

Han utskiftade der tomter, der man skulle bygga sig hus, och lät anlägga en kungsgård ett stycke upp ifrån Skeppskroken. Dit lät han om hösten föra alla fång [förråd], som behöfdes för vintern och hade då mycket folk hos sig.

78. Han hade en stämma med Jernskägges fränder och böd dem böter; dit kommo månge ansenlige män. Jernskägge hade en dotter vid namn Gudrun. Till sist förliktes de så, att konung Olof skulle få Gudrun till äkta 129). Men första natten, som de lågo tillsammans, så fort konungen hade somnat, tog hon en knif och ville stöta uti honom. Då konungen varseblef detta, tog han knifven ifrån henne och steg upp ur sängen, gick till sine man och sade hvad som händt. Då tog Gudrun alla sina kläder och alle de män, som följt henne dit, och foro de sin väg bort. Gudrun kom sedan aldrig i samma säng med konung Olof.

79. Samma höst [998] lät konung Olof resa ett stort långskepp ute på sanden vid Nid; det var en snäcka. Han hade dertill månge smeder och i början af vintern var det färdigt och hade trettio roddarerum, höge stammar, men var icke stort i sig 130). Konungen kallade skeppet Tranan.

Jernskägges lik fördes efter hans dråp ut till Örja, der han ligger i Skäggehögen på Österått 131).

80. Då Olof Trygvason varit konung i Norge två vintrar [997], var hos honom en saksisk prest, vid namn Tångbrand. Han var mycket våldsam och dråpfärdig, men god prest och en rask man. Konungen ville icke hafva honom hos sig för hans orolighets skull och gaf honom derföre det uppdrag att fara till Island och kristna landet 132).

TANGBRAND PÅ ISLAND. HÖK OCH SIGURD.           

Han fick ett köpskepp och om hans färd är att säga, att han kom i land på Island vid södra Alftafjärden, en af Östfjärdarne, och var den följande vintern [998] hos Hall på Sida 133). Han förkunnade kristendomen på Island och i följd af hans ord lät Hall sig döpas jemte alla sina hjon och månge andre höfdingar 134), men mycket flere voro de som talte emot. Torvald falske och skalden Vinterlide diktade en nidvisa om Tångbrand, hvarföre han drap dem båda. Två vintrar 135) dvaldes han på Island och vard tre mäns bane innan han for bort.

81. Sigurd och Hök hette två män i Hålogaland, som voro mycket i köpfärder 136). En sommar [998] hade de varit i vester till England, och när de kommo åter till Norge, seglade de norrut med landet. I Nordmöre kommo de ut för Olofs folk och då konungen hörde, att dit voro komne någre hedne män från Hålogaland, kallade han styrmännen till sig och sporde dem, om de ville låta sig döpas, men de sade nej. Sedan talade konungen med dem på mångahanda sätt, men det hjelpte icke. Då hotade han dem med död eller stympning, men de frågade icke derefter. Då lät han sätta dem i jern och hade dem i fjättrar hos sig någon tid. Konungen talade ofta med dem, men det hjelpte ingenting, och en natt försvunno de, så att ingen sporde till dem eller visste, hur de hade kommit undan. Om hösten kommo de fram i norr till Hårek å Tjotta, som tog väl emot dem, och voro de hos honom öfver vintern [999] i god fägnad.

HÅREK PÅ TJOTTA FÖRES TILL KONUNG OLOF.

82. Följande vår [999] hände det en vacker dag, att Hårek var hemma och få män i byn och han tyckte att det var ledsamt. Sigurd frågade honom 137), om han ville, att de skulle ro ut något och roa sig, hvilket likade Hårek väl. Sedan gingo de till stranden och drogo fram en sexåring och Sigurd tog fram ur sjöboden seglen och redskapen, som hörde till skeppet, ty de voro ofta vane att hafva segel, när de foro ut att roa sig. Hårek steg om bord och lade styret i lag Sigurd och hans broder gingo fullt väpnade såsom de jämnt voro vane att gå hos bonden; de voro båda mycket starke. Innan de stego om bord, kastade de i skeppet några smörbyttor och en brödkorg samt buro emellan sig om bord en mungåtsbytta. Sedan rodde de från landet. När de då voro komna liten väg från ön, satte bröderne till segel och Hårek styrde. Det gick med stor fart. Då gå bröderna akterut dit, der Hårek satt, och Sigurd säger: ”Nu har du någre koster att välja emellan, den förste är att du låter oss bröder råda för vår färd och riktning, den andre att du låter oss binda dig och den tredje att vi skola dräpa dig.” Hårek såg, hur det nu stod till; han var icke vuxen att kämpa mot mer än den ene af bröderne, om de voro lika rustade. Han valde derföre det som syntes honom drägligast, att låta dem råda för färden; han stadfästade detta med ed och satte sin heder i pant derpå. Då gick Sigurd till styret och riktade kosan söderut med landet; bröderne aktade sig för att någorstädes möta menniskor, de hade den bäste vind, och upphöra ej med färden, förr än de kommit ned till Trondhem och in till Nidaros, der de uppsökte konung Olof. Konungen lät då kalla Hårek till sig och böd honom låta sig döpas, men Hårek sade emot. Konungen och Hårek tala om detta månge dagar, stundom inför månge menniskor, stundom i ensamhet, och kommo icke sams. Till sist säger konungen till Hårek: ”Nu skall du fara hem, jag vill icke göra dig någon skade nu, dels derföre att det är frändskap 138) oss emellan, dels på det du icke må säga, att jag fångat dig med svek.

HÅREK ÅTERVÄNDER. ÖVIND KINDRIFVA GRIPES.           

Men vet det förvisso, att i sommar ämnar jag mig dit, norrut, för att besöka er Hålöger, då skolen J märka om jag kan näpsa dem, som afslå kristendomen. Hårek uttalade sin förnöjelse att komma derifrån med det första och konungen gaf honom en god skuta, som roddes af tio eller tolf man, och lät utrusta detta skepp på det bästa. Äfven gaf han Hårek trettio man, raske och välrustade drängar.

83. Hårek från Tjotta for, så fort han kunde, ur byn, men Hök och Sigurd voro hos konungen och läto sig begge döpas. Hårek for sin led tills han kom hem i Tjotta. Då sände han ord till sin vän Övind kindrifva och helsade honom, att Hårek från Tjotta hade varit hos konung Olof, men icke låtit sig kufvas till att antaga kristendomen, äfven bad han säga honom, att konung Olof ämnade näste sommar komma med en här emot dem och måste de tänka på att taga sig i akt. Han bad derföre Övind komma till sig med def första. När dessa ärenden framfördes till Övind, insåg han att det var stor nödvändighet att de öfverlade, huruledes de skulle undgå att besegras af konungen, och for på det skyndsammaste med någre få män på en lättskuta. När han kom till Tjotta, fägnar Hårek honom väl och de gå genast att samtala på andra sidan byn. Men när de hade talat en liten stund, kommo dit konung Olofs män 139), som hade följt Hårek norrut, togo Övind till fånge, ledde honom till skeppet med sig och foro sedan bort med honom. De saktade ej förr färden än de kommo till Trondhem och funno konung Olof i Nidaros. Då Övind hade kommit inför konungen, böd denne honom, liksom alle andre, att taga dopet, men Övind sade nej. Konungen bad honom med vänliga ord antaga kristendomen och sade honom många skäl, biskopen likaså, men Övind brydde sig ej derom.
HÅLOGALAND KRISTNAS.

Då böd konungen honom gåfvor och stora vejtslor, men Övind afslog alltsammans. Då hotade konungen honom med stympning eller död. Det uträttade lika litet. Då lät konungen bära in ett tvättfat fullt af glöder och sätta det på Övinds mage, så att magen inom kort brast. Då sade Övind: ”tag af mig fatet, jag vill säga några ord innan jag dör.” Man gjorde så och konungen sporde: ”vill du nu tro på Kristus, Övind?” ”Nej”, svarade han, ”jag skall intet dop hafva, jag är en ande, som genom Finnarnes trollkonster fått en menniskas kropp, emedan min fader och moder förut icke hade några barn.” Sedan dog han; han hade varit den trollkunnigaste man.

84. Derefter om våren [999] lät konung Olof rusta skeppen och hären, sjelf hade han Tranan; han hade mycket och fridt folk. Då han var färdig for han ut efter fjärden och sedan norrut förbi Byrda och vidare i norr till Hålogaland. Öfverallt hvarest han kom i land höll han ting och böd då allt folket att taga dopet och den rätta tron. Ingen vågade säga emot och allt folket kristnades, hvar han for fram. Konung Olof gästade på Tjotta hos Hårek, som då döptes med allt sitt folk. Vid skilsmässan gaf konungen goda gåfvor åt Hårek, som vard hans man och tog af konungen vejtslor och ländmansrätt.

85. På Gudö i Salftfjärden bodde en bonde, som hette Röd starke, en storrik man, med månge huskarlar och mäktig; honom följde, så snart han behöfde det, en stor mängd Finnar. Röd var en blotman och mycket trollkunnig samt nära vän till den förut omtalte Tore hjort; båda voro store höfdingar. När de nu sporde, att konung Olof for med en här sunnan om Hålogaland, då samlade de en här till sig, kallade ut skeppen och fingo mycket folk. Röd hade en stor drake med guldprydt hufvud och trettio roddare-rum och stor i förhållande dertill. Äfven Tore hjort hade ett stort skepp. De foro nu söderut emot konung Olof och när de möttes, började de en kamp, som blef stor. Manfallet blef brådt, i synnerhet bland Hålögerne, hvilkes skepp afröddes, så att de förskräcktes och flydde. Röd rodde med sin drake ut till hafs och hissade sedan sitt segel. Genom sin trolldom hade han alltid vind hvart han ville segla.

OLOF TRYGVASON FÄLLER TORE HJORT.           

Det kortaste att säga om hans färd är, att han seglade hem till Gudö. Tore hjort flydde till landet och öfvergaf skeppen med sitt folk. Konung Olof följde efter, skyndade likaledes från skeppen, förjagade och drap dem. Konungen var då den främste, såsom alltid när man skulle anstränga sig med sådant. Han såg hvar Tore hjort, som var fotsnabbare än andra menniskor, lopp och skyndade efter honom, åtföljd af hunden Vige. Då ropade konungen: ”Vige, tag hjorten!” Vige rusade fram efter Tore och sprang upp på honom. Tore stadnade och sköt konungen på honom 140), Tore högg till hunden med svärdet, så att han fick ett stort sår, men i samma ögonblick for konungens spjut under Tores arm, så att det trängde ut på andra sidan. Så slutade Tore sitt lif och Vige bars sårad till skeppen. Konung Olof gaf grid åt alle som bådo derom och antogo kristendomen.

86. Sedan for Olof med sitt följe norrut med landet och kristnade allt folket, der han for fram. När han kom till Salft, ämnade han fara in i fjärden, för att finna Röd, men oväder och stark storm stod ut efter fjärden 141). Konungen låg der en vecka, under hvilken samma oväder höll sig, ut ur fjärden, men utanför var det blåsande medvind för dem som ville segla norrut med landet. Konung Olof seglade då norrut till Amd, der allt folket mottog kristendomen, och vände sedan om åt söder, men när han då kom till Salft, låg ovädret ut efter fjärden och sjön vräkte. Konungen låg der några nätter och vädret var detsamma. Då talade han med biskop Sigurd 142) och sporde om han visste något råd. Biskopen svarade, att om Gud ville dertill gifva sin kraft, skulle han försöka besegra denna fiendens styrka.

OLOF TRYGVASON DÖDAR RÖD STARKE.

87. Biskop Sigurd tog hela sin mäss-skrud och gick fram i förstammen på konungsskeppet, lät tända facklor och bar rökelse, satte upp ett krucifix i stammen, läste der evangelium och många andra böner och stänkte vigvatten kring hela skeppet. Sedan bad han dem taga ned tälten och ro inåt fjärden. Konungen lät då ropa till de andra skeppen, att alla skulle ro in i fjärden efter honom. Men när man började ro på Tranan, gick hon inåt fjärden och kände de ingen vind, som rodde det skeppet, och bakom, öfver kölvattnet, var det lugn, men tjockan vek bort å båda sidor, att man ingenstädes såg fjällen. Hvart skepp rodde der efter det andra i lugnet och foro de så hela dagen samt den följande natten och kommo kort före dagningen till Gudö. När de kommo framför Röds by, flöt der vid landet hans store drake. Konung Olof gick strax upp till byn med sitt folk och angrep löftet, i hvilket Röd sof, och bröt upp det. De sprungo in, Röd togs och bands, af de andre, som voro derinne, dödades somlige, andre togos till fångar. Derpå gick man till skålen, i hvilken Röds huskarlar sofvo, somlige dråpos, andre bundos, somlige slogos. Konungen lät sedan leda Röd inför sig och böd honom låta sig döpas. ”Då skall jag”, sade han, ”icke taga dina egor ifrån dig, utan tvärtom vara din vän, om du kan akta derpå.” Röd ropade deremot och sade, att han aldrig skulle tro på Kristus och smädade Gud mycket. Konungen vredgades och sade att Röd skulle få den värsta död. Han lät taga och binda honom utbredd på en slå och lät sätta en kafle mellan tänderna på honom, för att hålla munnen öppen. Sedan lät han taga en ljungorm 143) och sticka i munnen på honom, men ormen ville icke in i munnen och ringlade sig bort, ty Röd blåste emot honom. Då lät konungen taga en hvanne-stjelk och sätta i munnen på Röd – andre säga, att konungen satt sin lur i munnen på honom – satte ormen in i denna och körde på honom utifrån med ett glödande jern. Då ringlade sig ormen in i Röds mun och sedan ned i halsen och bet sig ut genom sidan; så miste Röd sitt lif. Konung Olof tog hos honom en stor myckenhet gods i guld och silfver och andra lösören, i vapen och mångahanda dyrgripar.

OLOF FÅR ORMEN KORTE.

Men alle de män, som hade följt Röd, lät konungen döpa, men dem, som ieke ville det, lät han dräpa eller pina. Sedan tog konung Olof draken 144), som Röd hade haft, och styrde honom sjelf, ty det var ett mycket större och fridare skepp än Tranan. I förstäfven var ett drakhufvud och baktill en krok samt framtill på denna liksom en stjert; hvardera sviren och hela förstammen voro guldbeslagne. Han kallade detta skepp Ormen, ty då seglet var hissadt skulle det föreställa vingen på draken; det var det fridaste skepp i hela Norge. Öarne, på hvilka Röd bodde, heta Gylling och Häring, men tillsammans kallas de Gudöarne och strömmen nordanför, mellan dem och fastlandet, kallas Gudöaströmmen.

Sedan konung Olof hade kristnat hela den fjärden, for han sin led söderut längs landet och skedde under denna färd mycket, hvarom berättelser 145) finnas, nämligen att troll och onde vättar drefvo gäck med hans män och stundom med honom sjelf, men vi vilja heldre skrifva om tilldragelserna, då konung Olof kristnade Norge och de andra länder, till hvilka han förde kristendom. Samma höst kom konung Olof till Trondhem med sitt följe och for till Nidaros, der han rustade sig till vinter sittande. Nu vill jag närmast låta skrifva en berättelse om Isländingarne.

88. Samma höst kommo till Nidaros ifrån Island [Kjärtan 146), en son till Olof Höskuldsson och dotterson till Egil Skallagrimsson, som säges hafva varit den manvänaste man af alle, som äro födde på Island.

ISLÄNDINGAR KOMMA TILL NIDAROS.

Med honom var äfven] Halldor, en son till Gudmund på Madrovalla och Kolben, en son af Tord Frösgode, Brännefloses broder och den fjerde var Svärting, Runolf godes son 147). Alle desse voro hedningar, och månge andre, somlige mäktige, andre obetydlige. Då kommo äfven ifrån Island någre ansenlige män, som hade kristnats af Tångbrand, nämligen Gissur hvite 148), en son af Tet Kettilbjörnsson; hans moder var Oluf, en dotter af Bödvar herse, Vikingakåres son, men Bödvar hade en broder, som hette Sigurd, hvilken var fader till Erik bjudeskalle, fadren till Estrid, konung Olofs moder. Hjälte het en annan isländsk man, Skägges son och gift med Gissur hvites dotter Vilborg; äfven Hjälte var kristen och konung Olof tog med fägnad emot honom och hans svärfader; båda voro de hos konungen. Så snart konungen kom till byn, sökte de hedniske Isländingarne, som rådde för skeppen, att segla bort, ty de hade hört, att konungen nödgade alla menniskor till kristendomen, men vädret låg dem emot och dref dem åter in under Nidholmen. [För dessa skeppen rådde Torarin Näfjulfsson, skalden Hallfred Ottarsson 149), Brand frikostig och Torlek Brandsson 150).]

KJÄRTAN OLOFSSON KRISTNAS.           

Det berättades för konung Olof, att det var Isländingar på några skepp, allesammans hedningar, som ville undvika honom. Då sände han till dem och förböd dem fara bort och bad dem i stället lägga in till byn. De gjorde så, men lastade icke af sina skepp.

89. Då kom Michaelsmessan 151). Konungen firade henne mycket och lät högtidligen sjunga messan. Isländingarne gingo dit och lyssnade till den fagre sången och klockljudet och när de kommo till sina skepp, sade hvar och en af dem, hvad han hade tyckt om de kristnes åthäfvor. Kjärtan talade väl derom, men de fleste andre tadlade. Det hände, som ordspråket säger, att konungen hade många öron: konungen fick höra detta och skickade samme dag efter Kjärtan och bad honom komma till sig. Kjärtan gick till konungen med någre män och konungen fägnade honom väl – han var större och fridare än andre och kunde lägga orden väl men när de en stund hade talats vid, böd konungen honom att antaga kristendomen. Han svarade sig icke neka dertill, om han då finge konungens vänskap. Konungen lofvade honom sin fullkomliga vänskap och de komma öfverens härom; följande dagen döptes Kjärtan, hans frände Bolie Torleksson 152) och hela deras följe.

HALLFRED SKALD DÖPES.

Kjärtan och Bolie voro konungens gäster, medan de voro i hvita-våderna [dopkläderna], konungen var mycket vänlig emot dem och hvar de kommo, tycktes de vara ansenlige män.

90. En dag gick konung Olof ute på gatan, då någre män kommo emot honom och den förste af dem helsade honom. Konungen sporde efter hans namn och han sade sig heta Hallfred. ”Är du skalden?” frågade konungen. Han svarade: ”Jag kan dikta.” Då sade konungen: ”Vill du kanske antaga kristendomen och sedan blifva min man?” Han sade: ”Jag vill döpas på det vilkor att du, konung, sjelf gör mig gudsifjar; af ingen annan man vill jag mottaga det.” Konungen svarar: ”Jag vill göra det.” Hallfred döptes och konungen höll honom under dopet. Sedan sporde konungen Hallfred: ”Vill du nu varda min man?” Hallfred svarade: ”Förr var jag Håkan jarls hirdman. Nu vill jag icke blifva dig underdånig eller någon annan höfdinge, om du icke lofvar mig, att det aldrig skall hända mig något, för hvilket du drifver mig ifrån dig.” ”Så mycket är mig sagdt”, genmälde konungen, ”om dig, Hallfred, att du icke är så klok eller vis, att det icke skulle kunna hända, att du gjorde sådant, som jag för ingen del vill finna mig uti.” ”Dräp mig då”, svarade Hallfred. ”Du är en vandrådeskald”, sade konungen, ”men min man skall du vara.” Hallfred sade då: ”Hvad gifver du mig, konung, till namnfäste, om jag skall heta vandrådeskald.” Konungen gaf honom ett svärd, men någon omgärd [skida] följde icke med. Då sade konungen: ”Dikta nu en visa om svärdet, och låt det vara svärd i hvart visord [rad].” Hallfred qvad:

Ett är det svärd som af svärden
svärdrikan mig gjorde,
för svep-Njärden svärdens
svärdkamp månd nu varda.
Månde ej vansvärdadt varda,
värd är jag svärden trenne,
om med jordens ben gjordes
omgärd åt det svärdet 153).

HALLFREDS ÖVADEN. TÅNGBRAND ÅTERKOMMER.

Då gaf konungen honom en skida och sade: ”Det var icke svärd i hvar rad.” Hallfred svarade: ”Det var i stället tre uti en.” ”Det är sant”, sade konungen. Hvad i Hallfreds qväden säges om konung Olof, taga vi som sannfärdiga underrättelser.

91. Samma höst [999] kom presten. Tångbrand från Island till konung Olof och sade, att hans färd icke hade lyckats väl, Isländingarne hade gjort nid om honom och somlige ville dräpa honom; det var ingen sannolikhet, att det landet skulle varda kristet 154). Konung Olof vard då så rasande vred, att han lät blåsa tillsamman alle Isländingar, som voro der i byn, och sade, att de skulle alle dräpas. Men Kjärtan och Gissur och Hjälte och andre som voro kristne gingo till konungen och sade: ”Icke torde du konung vilja bryta dina ord, ty du har sagt, att ingen skall hafva gjort så mycket, för att väcka din vrede, att du icke vill gifva honom till, om han vill låta sig döpas och aflåta ifrån sin hedendom. Nu vilja alle desse Isländingar, som här äro, låta sig döpas och vi torde finna någon utväg att få kristendomen antagen på Island. Här äro månge isländske stormäns söner och deras fäder torde mycket understödja denna sak, men Tångbrand for fram der, såsom här hos eder, med våldsamhet och mandråp, och det tålde man icke.” Konungen lyssnade då till dessa ord och alle der varande isländske män döptes.

92. Konung Olof var den störste idrottsman i Norge, om hvilken berättelser gå, uti alla afseenden; han var starkare och vigare än hvarje annan och äro många berättelser skrifna derom.

OLOFS IDROTTER. GUDRÖD HÄRJAR I VIKEN.

En säger 155), att han gick upp på Smalsarhorn och fäste skölden på toppen af berget, och vidare att han halp sin hirdman, som hade klifvit upp på berget, så att han hvarken kunde komma upp eller ned, men konungen gick till honom och bar honom under sin arm ned på släta marken. Konung Olof gick efter årorna utombords, under det hans män rodde på Ormen, och han lekte med tre handsaxar [smärre svärd] så att ständigt en var i luften och fattade han dem alltid i mellankaflen; han kämpade lika väl med båda händerna och sköt med två spjut på en gång. Konung Olof var den allra gladaste man och skämtsam, blid och nedlåtande, mycket häftig i alla afseenden, mycket gifmild och begifven på nyheter i drägten, han öfverträffade alle i raskhet i strid, var grymmare än alle andre, då han var vred, och pinade sine ovänner mycket. Somlige brände han i eld, somlige lät han galne hundar rifva sönder, andre lät han lemlästa eller kasta utför höga berg. För dessa sakers skull voro hans vänner honom mycket tillgifne, men hans ovänner fruktade honom. Hans ärender befrämjades således mycket, ty somlige gjorde hans vilja med blidhet och vänskap, andre af rädsla.

93. Lef 156), son till Erik röde, den förste, som bebygde Grönland, var denne sommar [999] kommen från Grönland till Norge. Han for till konung Olof, antog kristendomen och var om vintern hos konungen [1000].

94. Gudröd 157), Erik Blodyxas och Gunhilds son, hade härjat i Vesterländerna, sedan han hade flytt landet för Håkan jarl. Men samme sommar [999], om hvilken nu är taladt, då konung Olof Trygvason hade i fyra vintrar rådt för Norge, kom Gudröd dit med många härskepp. Han hade då seglat ut från England och när han fick landkänning af Norge styrde han söderut med landet, dit, der han minst väntade att finna konung Olof, till Viken. Så snart han kom i land, tog han att härja och lägga under sig landsfolket och bad om hyllning. Då folket såg, att en stor här var kommen på dem, letade de efter stillestånd och förlikning samt erbödo konungen att låta tingbud gå öfver landet, de ville hellre taga emot honom än lida hans härjningar.

ORMEN LÅNGE.

Stillestånd utsattes under det tingbudet gick och konungen kräfde vistgäld [proviant] under väntetiden. Bönderne valde heldre att göra för konungen vejtslor, så länge han behöfde, och konungen antog denne kost, att han for kring landet på vejtslor med en del af sin här; den andre vaktade hans skepp. Då Hörning och Torger, konung Olofs svågrar, hörde detta, samlade de folk och stego ombord, foro sedan norrut i Viken och kommo en natt med sin här till det ställe, der konung Gudröd var på vejtsla och gjorde ett angrepp med eld och vapen. Konung Gudröd föll med större delen af sitt folk och af dem som hade varit på skeppen dråpos någre, andre kommo undan och flydde hit och dit. Då voro alle Eriks och Gunhilds söner döde.

95. Vintern efter konung Olofs återkomst från Hålogaland [1000] lät han resa ett stort skepp 158) under Ladhamrarne [-klipporna], mycket större än alla andra skepp, som den tiden funnos i landet; man kan ännu se det på backastockarne, som äro qvar. Det som var gräslagdt, var sjuttiofyra alnar långt. Stamsmed 159) för skeppet var Torberg skafhugg, men månge andre användes der, somlige att fälla, somlige att tälja, somlige att slå söm, andre för att föra fram virke. Allting gjordes på det mest omsorgsfulla sätt och var skeppet både långt och bredt och stort öfver bordena och bygdt af stortimmer.

När de skulle bordbeslå skeppet, hade Torberg ett nödtvångsärende att fara hem till sin by och dröjde der mycket länge, så att när han återkom var skeppet fullbordadt. Konungen gick genast om qvällen och Torberg med honom att se, hurudant skeppet var, och sade hvar man, att man aldrig hade sett ett skepp så stort och så fridt, hvarefter konungen for hem i byn. Tidigt följande morgon gick konungen åter till skeppet med Torberg, smederne voro redan komne, men stodo der och gjorde ingenting.

På konungens fråga, hvarföre de gjorde så, svara de, att skeppet var förstördt, någon hade gått från framstammen till lyftingen [upphöjningen i aktern] och satt ned i borden det ena snedhugget efter det andra. Konungen gick dit, såg att det var sant och sade med en ed, att han, som gjort det, skulle dö, om konungen finge veta, hvilken det var, som af afund hade förstört skeppet, men att den, som kunde säga honom det, skulle af honom få mycket godt. Då sade Torberg: ”Jag kan säga eder, konung, hvem som gjort detta verk.” ”Jag kan icke med mera sannolikhet”, sade konungen, ”vänta att af någon annan än af dig förvissas härom.” ”Jag kan, konung”, svarade han, ”säga hvem som gjort det – jag har gjort det.” Då svarade konungen: ”Så skall du ock bota det, så att det är lika bra som förut; ditt lif hänger dervid.” Då gick Torberg fram och täljde bordet, så att alla huggen gingo ur. Konungen sade då och alle andre, att skeppet var mycket fridare på det bordet, som Torberg hade skurit, och bad konungen honom derföre göra så på begge borden och bad honom hafva mycken tack derför. Torberg var då hufvudsmed för skeppet, tills det var färdigt. Det var en drake, gjord i likhet med Ormen, som konungen hade haft med sig från Hålogaland, men detta skeppet var mycket större och i alla afseenden omsorgsfullare gjordt. Konungen kallade det Ormen långe och den andre draken Ormen korte. På Ormen voro trettiofyra [roddar]rum, hufvud och stjert voro guldbeslagna och borden lika höga som på hafsskepp. I Norge har man aldrig gjort ett skepp bättre eller med större kostnad.

Erik Jarl 160).

96. Jarlen Erik Håkansson, hans bröder och månge andre deras ansenlige fränder foro bort ur landet efter Håkan jarls fall.

ERIK JARL I ÖSTERN.

De foro österut i Svitiod till Olof Sveakonung, af hvilken de emottogos väl. Konung Olof gaf Erik jarl fridland hos sig och stora vejtslor, så att han kunde väl hålla sig och sitt följe. Derom säger Tord Kolbensson:

Men vargars hops jagare!
– mana öden till mycket –
fällde litet sedan
folkets svek Håkan.
Men till land det, som lindens
landsstaf hade vunnit,
modig då när här for vestan,
menar jag kommit son af Trygve.

Hade i hugen mera
– af honom slikt må väntas –
Erik än han sade
mot ädle skatte-delarn.
Sökte vredgad bistånd,
– sprang derför af män ingen,
trotsige voro Tronder –
Tronda-jarl hos kungen svenske 161).

Mycket folk for till Erik jarl från Norge, som flydde för Olof Trygvason. Erik jarl företog sig då att skaffa sig skepp och fara i härnad, för att förvärfva sig och sitt följe gods. Han höll först till Gotland och låg der länge i försåt om sommaren för köpskepp, som seglade till landet, eller för vikingar; stundom gick han i land och härjade vida utmed kusten. I Bandadråpan säges:

Mäktig vann mycket större
malmstrid jofvurn sedan
– förr vi sport det – en annan;
Erik under sig gerens
när han Vale-storm väckte,
Virfvel-strandens falkars,
kring Gotland vida härjadt.
Vädermild och strid reder 162).

Sedan seglade Erik jarl i söder till Vendland och fann der framför Stören några vikingaskepp, som han anföll; jarlen fick seger; och drap vikingarne. I Bandadråpa säges:

Styrarn lät vid Stören,
stam-hästs, hufvud ligga,
gramen gjorde så, kämpars.

Gunblid och styrde sedan
Slet vid svärdens möte
svål på vikingar hårda
sårens mås vid Ören.
Jarlen gudar värjde, landet 163).

97. Erik jarl seglade om hösten åter till Svitiod och var der den följande vintern [997]; om våren rustade han sina härskepp och seglade sedan i östervåg. Då han kom i konung Valdemars rike, började han härja och dräpa männen, brände, hvar han for fram, och ödde landet. Han kom till Aldegjoborg, som han belägrade, tills han vann staden. Der drap han mycket folk, men borgen bröt han ned och brände i grund, och for sedan vidt omkring med härsköld i Gårdarike. I Bandadråpa säges:

Uddstormens for att öda
– öktes strid af det – sedan
lågskimrarn lagens
land Valdemars med svärdet.
Aldegja bröt du, Öge,
oss felas ej insigt, kämpars,
hon var hård, med höldar,
hilden, kom du öster i Gårdar 164).

I denna härnad var Erik jarl tillsammans fem somrar. När han kom från Gårdarike, for han med härsköld kring hela Adalsysslan och Ösysslan och tog der fyra vikingaskejder af Danerne och drap allt folket. Det heter i Bandadråpan:

Hör jag, hvar pile-fiödets
eldfrämjare strid gjorde
en gång i ö-sunden,
Erik under sig, gerens.
Vågors eld-gifvare fyra
– vi veta det – rödgjort,
vigträdet, Daners skejder.
Väder mild och strid reder.

Strid hade du, der skaran,
stockhästens, i by rusade,
gömme-Njärd, med Götar.
Gun-blid och styrde sedan.
Härskölden förde hildens
– han männens frid störde –
Ås kring alla syslor,

Jarlen gudar värjde, landet 165).

Då Erik jarl hade varit en vinter [996] i Sveavälde, for han till Danmark, till Danakonungen Sven tjufveskägg och friade till hans dotter Gyda samt fick hennes hand.

BURISLEF OCH SVEN.

Efter en vinter [997] hade de en son, som fick namnet Håkan. Erik jarl var om vintrarne i Danmark och stundom i Sveaväldet, men somrarne i härnad.

Olofs sista tid 166).

98. Danakonungen Sven tjufveskägg var gift med Gunhild, en dotter till Vendakonungen Burislef. Vid den tid, om hvilken förr berättats, hände det att drottning Gunhild sjuknade och dog. Litet derefter gifte konung Sven sig med Sigrid storråda, dotter af Skaglartoste och moder till Sveakonungen Olof svenske. Med slägtskapen uppstod mellan konungarne vänskap, i hvilken äfven jarlen Erik Håkansson upptogs.

99 167). Vendakonungen Burislef klagade för sin måg Sigvalde jarl, att den förlikning, som Sigvalde hade gjort mellan honom och konung Sven, att konung Burislef skulle få till hustru Tyre Haraldsdotter, konung Svens syster, icke hållits. Detta giftermål hade icke fullbordats, derföre att Tyre hade sagt tvärt nej, hon ville icke giftas med en gammal hednisk konung. Nu sade konung Burislef sig vilja att öfverenskommelsen fullbordades, och bad jarlen fara till Danmark, för att hemta drottning Tyre. Sigvalde jarl lade icke den färden under hufvudet, utan for till Sven Danakonung och bar fram för honom detta mål, och åstadkom genom sitt tal, att konung Sven öfverlemnade åt honom sin syster Tyre, åtföljd af några qvinnor, sin fosterfader den mäktige Assur Ageson och någre andre män. Konungen och jarlen kommo öfverens, att de egendomar i Vendland, som drottning Gunhild hade egt, skulle Tyre få för sin del jemte andra stora egor som hemgift. Tyre gret svårligen och for mycket ovillig, men när de kommo till Vendland gjorde konung Burislef sitt bröllop och gick att ega henne. Men då hon var med hedningarne ville hon hvarken äta eller dricka och gingo så sju nätter.

OLOF TRYGVASON ÄKTAR TYRE.

100. Då hände det en natt, att drottning Tyre och Assur lupo till skogs i nattmörkret. Det är i korthet att säga om deras färd, att de kommo fram i Danmark och att Tyre icke vågade för någon del vara der, eftersom hon visste, att om hennes broder konung Sven sporde till henne der, skulle han genast sända henne åter till Vendland. De foro derföre med höljda hufvud [hemligen], tills de kommo till Norge, och Tyre stadnade icke förr än de kommit till konung Olof Trygvason, som mottog dem väl och hos hvilken de voro i god fägnad. Tyre sade konungen all sin nöd och bad honom om hjelpråd och om frid i hans rike. Tyre var en ordsnäll qvinna och hennes tal behagade konungen väl, han såg att hon var fager 168) och tänkte uppå att detta skulle vara ett godt giftermål, vänder derföre talet ditåt och spörjer, om hon ville gifta sig med honom. I sin dåvarande belägenhet fann hon mycket svårt att undkomma detta, men å andra sidan såg hon, hvilket herrligt giftermål det vore, att äkta en så ansedd konung, och bad hon derföre honom råda för henne och hennes öde. Såsom nu var taladt härom, fick konung Olof drottning Tyre till äkta. Deras bröllop gjordes om hösten, då han hade kommit nordan från Hålogaland [999], och om vintern [1000] voro de i Nidaros.

Våren derefter klagade drottning Tyre ofta för konung Olof och gret svårligen, deröfver att hon hade så stora egor uti Vendland, men i Norge ingen egendom, som anstod en drottning, stundom bad hon honom med fagra ord, att han skulle skaffa henne hennes egendom och sade, att konung Burislef var så stor vän till konung Olof, att så snart de träffades skulle han gifva konung Olof allt hvad denne bad om. Men då konungens vänner vordo varse detta tal, afstyrkte de alle denna färden.

OLOF TRYGVASON RUSTAR.

Det berättas att en dag tidigt på våren 169) gick konungen längs gatan och mötte vid torget en man, som hade många hvanner [angelikor], förunderligen stora för att vara så tidiga. Konungen tog en stor angelika i handen och gick hem till drottning Tyres härberge. Då han kom in, satt Tyre i stugan och gret. Konungen sade: ”Se här en stor hvanne, som jag ger dig.” Hon slog undan med handen och sade: ”Större gåfvor gaf Harald Gormsson, men också drog han sig mindre för att fara hemifrån och återförvärfva sin egendom än du gör nu; det röntes nogsamt, då han for hit till Norge och förödde större delen af landet och lade det allt under skatter och skylder. Du töres icke fara genom Danaväldet för min broder konung Sven.” Konung Olof sprang upp vid dessa ord, talade högt och svor: ”Aldrig skall jag fara rädd för konung Sven, din broder, och om vi mötas, skall han vika.”

101. Liten tid derefter stämde konung Olof ting i byn och uppenbarade der för allt folket, att han till sommaren ville hafva ledung ute för landet och att han ville hafva ur hvart fylke utrustning både i folk och skepp; han sade, huru många skepp han ville hafva der ur fjärden. Sedan sände han bud både söderut och norrut vid hafvet och in i landet och kallar ut hären. Han lät sedan framsätta Ormen långe och alla andra sina skepp både stora och små, sjelf skulle han styra Ormen långe. När nu männen kommo, som voro bestämde till besättning, gjordes ett noggrannt urval, så att ingen skulle vara på Ormen långe äldre än sextio och yngre än tjugo år, och alle skulle vara kände för styrka och mannamod. Åldraförst tillskorades 170) dit konungens hirdmän, ty i hirden var invaldt det starkaste och raskaste af både inrikes och utrikes män.

102. Konung Olofs märke bar Ulf röde; han var i förstammen på Ormen 171) och jemte honom Kolbjörn stallare, Torsten oxfot och Vikar från Tiundaland, broder till Arnlyt gellina 172).

ORMEN LÅNGES BESÄTTNING.

Följande voro å rösnen i saxarne: Vak Römasson från Elfven, Berse starke, An skytte från Jämtaland, Trond starke från Telemarken och hans broder Otyrme, samt Hålögerne Trond skälge [skefve], Agmund sanne, Ludvig långe från Saltvik och Hårek hvasse, Intronderne Kettil höge, Torfinn esle samt Håvard och hans bröder från Orkadal. Desse voro i förrummet: Björn från Studla, Bark från Fjärdarne, Torgrim Tjodulfsson från Hvin, Åsbjörn och Orm, Tord från Njärdlag, Torsten hvite från Oprustad, Arnor från Möre, Halsten och Hök från Fjärdarne, Övind snak, Bergtor bestil, Hallkel från Fjälarne, Olof dräng, Arnfinn från Sogn, Sigurd bild [bredpil], Enar från Hördaland och Finn, Kettil från Rogaland och Grytgård raske. Desse voro i krapparummet: Enar tambaskälfvare 173) – han tycktes dem icke lottgill, ty han var blott aderton vintrar – Torsten Lifvarson, Torulf, Ivar smetta, Orm skogsnäs. Månge andre mycket ansenlige män voro på Ormen, ehuru vi icke kunna nämna dem. Åtta män voro i halfrummet, valde en och en. Trettio voro i förrummet. Det sades allmänt, att det utvalda manskapet på Ormen öfverträffade andre män lika mycket i skönhet och styrka och raskhet som Ormen var bättre än andra skepp. Torkel näfja, konungens broder, styrde Ormen korte, Torkel dydril och konungens morbroder Justen hade Tranan, båda skeppen voro mycket väl utrustade. Elfva storskepp hade konung Olof ur Trondhem och ännu flera tjugusessor och smärre skepp och vistbördingar [proviantskepp].

103.När konung Olof hade nästan rustat sitt folk ur Nidaros, skipade han i hela Trondalagen män öfver sysslor och årmänningar 174).

KRISTENDOMSBUD TILL ISLAND OCH GRÖNLAND.

Då sände han ock till Island Gissur hvite och Hjälte Skäggesson, att förkunna kristendomen på Island, och gaf dem till följeslagare en prest vid namn Tormod och flere vigde män, men behöll hos sig som gisslar fyra Isländingar, som tycktes honom ansenligast, Kjärtan Olofsson, Haldor Gudmundsson, Kolben Tordsson och Svärting Runulfsson. Om Gissurs och Hjältes färd är att säga, att de kommo till Island före Alltinget, till hvilket de foro, och att på det tinget vard kristendomen lagligen antagen på Island, och att samma sommar döptes allt folket 175).

104. Samma vår [1000] sände äfven konung Olof Lef Eriksson till Grönland att der förkunna kristendomen, han for ditut samma sommar. I hafvet tog han upp en skeppsbesättning, som låg oför på ett vrak och fann då Vinlandet det goda och kom om hösten till Grönland med prest och lärde män och for till gästning hos sin fader Erik på Brattalid. Man kallade honom sedan Lef den lycklige. Men hans fader Erik sade att det uppvägde hvartannat, att Lef hade bergat skeppsbesättningen och att han hade fört öfver till Grönland hycklaren, hvarmed han mente presten 176).

105 (114) 177). Konung Olof for med sin här söderut med landet. Då stötte till honom månge stormän, hans vänner, som voro redo att fara med honom. Främst af dem var Erling Skälgsson, konungens svåger, med sin stora skejd; han hade trettio rum och var väl rustad. Äfven kommo hans svågrar Hörning och Torger och styrde hvar sitt stora skepp. Månge andre stormän följde honom.

SIGRIDS STORRÅDAS STÄMPLINGAR.

Han hade sextio långskepp 178), när han for ur landet och seglade åt södern, förbi Danmark genom Öresund och så till Vendland. Han utsatte en sammankomst med konung Burislef; de möttes och talade då om de egendomar, som konung Olof gjorde anspråk på, de talade i all vänskap och hvad konung Olof ansåg sig ega, lemnades honom utan svårighet. Konung Olof dröjde der länge om sommaren; han fann der månge af sine vänner.

106 (116). Konung Sven tjufveskägg var gift med Sigrid storråda, såsom förr är skrifvet. Sigrid var konung Olof Trygvasons största ovän, derföre att konung Olof hade brutit öfverenskommelsen med henne och slagit henne i ansigtet, såsom förr är skrifvet. Hon eggade ifrigf 179) konung Sven att anfalla konung Olof Trygvason och sade, att han hade öfvernog sak med honom, då Olof hade, utan hans tillstånd, legat hos hans syster Tyre; ”edre äldre fränder skulle icke hafva tålt sådant”. Ofta hade drottning Sigrid sådant tal i mun och åstadkom derigenom, att konung Sven var fullkomligt villig till detta företag. Tidigt om våren sände han derföre österut i Svitiod till sin stjufson Olof Sveakonung och Erik jarl och lät säga dem att Olof Norgeskonung hade ledung ute, och ämnade om sommaren fara till Vendland. Danakonungen bad fördenskull, att Sveakonungen och Erik jarl skulle hafva här ute och möta konung Sven, då de alle skulle anfalla konung Olof Trygvason. Olof Sveakonung och Erik jarl 180) voro mycket benägne för denna färd, drogo sedan samman en stor skeppshär från Sveaväldet, foro med denna söderut till Danmark och kommo dit, sedan konung Olof Trygvason hade seglat österut.

SIGVALDE JARL SVIKER OLOF TRYGVASON.

Derom säger Halldor okristne i sin dikt om Erik jarl:

Ut böd jofrars krossare,
örligsglans-stormgirig
– söderut höll gramen till striden –
från Svitiod myckna hären;
lystne voro då alle,
likgetingars gödare,
– dryck å sjön sårmåsen
skänktes – Erik att följa 181).           

Sveakonungen och Erik jarl sammanträffade med Danakonungen och hade de då tillsammans en ofantlig här.

107 (117). Då konung Sven hade sändt efter hären, sände han Sigvalde jarl 182) till Vendland att speja om konung Olof Trygvasons färd och gillra så till, att han och konung Sven skulle mötas. Sigvalde jarl for då sin led fram till Vendland, for först till Jomsborg och sedan uppsökte han konung Olof Trygvason 183). De talade med mycken vänskap med hvarandra och jarlen kom sig i största kärlek hos konung Olof. Jarlens hustru Estrid, konung Burislefs dotter, var konung Olofs stora vän, mycket i följd af den förra frändskapen, då konung Olof hade varit gift med hennes syster Gera. Sigvalde jarl var en klok och rådig man och när han rådgjorde med konung Olof, fördröjde han mycket hans färd der österifrån och fann dertill många förevändningar. Men konung Olofs folk lät mycket illa, männen voro mycket hemfuse, då de lågo der färdigrustade och vinden var god. Då fick Sigvalde jarl lönligen nys från Danmark, att Sveakonungens här var kommen österifrån, att Erik jarl äfven hade sin här i ordning och att desse höfdingar ämnade då komma i öster under Vendland, samt att de hade öfverenskommit att bida konung Olof vid ön Svolder, jarlen skulle ställa så till, att de der kunde finna konung Olof.

OLOF LEMNAR VENDLAND.

Slaget vid Svolder [1000] 184).

108 (118). Ett rykte kom till Vendland, att Sven Danakonung hade en här ute och genast sades, att han månde vilja råka konung Olof. Men Sigvalde jarl säger konungen: ”Icke är det konung Svens råd att anfalla dig med Danahären ensam, då J hafven så stor styrka. Men om J hafven någon misstanke om ofrid, skall jag följa er med mitt folk: förr ansågs det för hjelp, när Jomsvikingarne följde höfdingar; jag kan lemna elfva väl rustade skepp.” Konungen jakade härtill. Vädret var icke starkt men gynnande, konungen lät då lösa flottan och blåsa till affärd. De drogo [hissade] sina segel, alla småskeppen gingo fortare 185) och seglade undan ut på hafvet. Jarlen seglade nära konungsskeppet, ropade till detta och bad konungen segla efter sig: ”jag känner bäst”, sade han, ”hvar det är djupast i ösunden och J torden behöfva djup med de stora skeppen”. Jarlen seglade då förut med sina elfva skepp och konungen seglade efter honom med sina storskepp, som likaledes voro elfva, men all den öfriga flottan seglade ut på hafvet. Men då Sigvalde jarl seglade inåt Svolder, rodde en skuta emot dem och folket på denna sade jarlen, att Danakonungen låg der i hamnen och väntade. Då lät jarlen taga ned seglen och ro in under ön. Halldor okristne säger:

En skejd och sju tior
Ona-kung sunnan förde
– svärden röda färgar
våghäst träd i striden,
när till sjö-möte jarlen
hunens renar skånske
utkraft hade – för kämpe-
ätten gick friden sönder 186).

KONUNGARNE OLOF SVENSKE OCH SVEN SAMT ERIK JARL SAMTALA.

Han säger här, att konung Olof och Sigvalde jarl hade sjuttio skepp och ett mer då de seglade sunnan.

109 (119). Sven Danakonung och Olof Sveakonung och Erik jarl voro då der med hela sin här. Det var fagert väder ock klart solsken. Alle höfdingarne gingo nu upp på holmen 187) med stora följen, och sågo, huru skeppen seglade ut på hafvet i stora flockar. De fingo se ett stort och glänsande skepp segla och båda konungarne sade: ”Detta är ett stort och högeligen fagert skepp, det månd’ vara Ormen långe”. Men Erik jarl svarade och sade: ”Icke är detta Ormen långe”. Det var som han sade, skeppet tillhörde Endride 188) från Gimsa. Litet derefter sågo de, hvar ett annat skepp seglade, mycket större än det förra. Då sade konung Sven: ”Rädd är nu Olof Trygvason, eftersom han icke vågar segla med hufvud på sitt skepp 189)”. Erik jarl sade: ”icke är detta konungens skepp; jag känner detta skeppet och det randade seglet; det tillhör Erling Skälgsson. Låtom dem segla, bättre är för oss minskning i konung Olofs flotta än att detta skepp är der så rustadt.” En stund senare sågo de och igenkände Sigvalde jarls skepp, som veko af åt holmen. Då sågo de tre skepp komma seglande och var ett af dem stort. Då talade konung Sven och bad dem gå till sina skepp, ty der for Ormen långe. Erik jarl sade: ”Många andra stora och glänsande skepp hafva de än Ormen långe, än må vi bida. Då sade månge: ”Icke vill Erik jarl nu strida och hämnas sin fader. Det är stor skam, som kommer att spörjas kring många land, om vi ligga här jämnstarke och låta konung Olof segla ut på hafvet förbi oss.” När de hade talat härom en stund, sågo de fyra skepp segla fram och af dem var ett en stor och rikt guldsmyckad drake. Då stod konung Sven upp och sade högt: ”Ormen månd bära mig i qväll, honom skall jag styra”, och månge sade, att Ormen var ett mäkta stort och fagert skepp och att det var stor heder att låta göra ett sådant skepp. Då sade Erik jarl, så att någre män hörde det: ”Äfven om konung Olof icke hade större skepp än detta, torde konung Sven aldrig få det af honom med Danahären ensam!” Nu strömmade folket till skeppen, man tog ned tälten och ämnade rusta sig på det skyndsammaste. När konungarne talat detta sinsemellan, som nu är sagdt, sågo de tre mycket stora skepp segla och sist ett fjerde och det var Ormen långe. Men de stora skeppen, som förut hade seglat och som de trodde vara Ormen, voro det förra Tranan och det senare Ormen korte. Nu då de sågo Ormen långe, insågo alle och ingen talade emot att der månde Olof Trygvason segla, gingo så till skeppen och rustade sig till anfall. Det var öfverenskommet emellan konungarne Sven och Olof samt Erik jarl 190), att hvar och en af dem skulle tillegna sig en tredjedel af Norge, om de fälde konung Olof Trygvason, men den af dem, som först besteg Ormen, skulle tillegna sig allt byte man der fick, och i allmänhet hvar och en hafva de skepp, som han sjelf afrödde. Erik jarl hade en mycket stor Barde [skepp], som han var van att hafva i viking; ofvanpå hvartdera bardet var skägg och nedifrån gick en tjock jernplåt, så bred som bardet, ända ned till vattenytan 191).

OLOF TRYGVASON BLÅSER TILL STRID.

110 (120). När Sigvalde jarl rodde in under holmen, märkte Torkel dydril på Tranan och andre skeppsstyrmän, som foro med honom, att jarlen vände med sina skepp in under holmen. Då togo äfven de ned seglen, rodde efter honom, ropade och frågade, hvarföre de styrde så. Jarlen svarade, att han ville afbida konung Olof och att det såge mycket likt ut att det var ofrid före dem. De läto då sina skepp flyta, tills Torkel näfja kom med Ormen korte och de tre skeppen, som följde honom, och när dem sades samma tidender, togo äfven de ned seglen och läto skeppen flyta i förbidan på konung Olof. Men så snart konungen seglade ut till holmen, rodde alla fiendens skepp ut på sundet framför dem. Då de sågo detta, bådo de 192) konungen segla sin väg och icke inlåta sig i strid med så stor styrka. Konungen stod upp i lyftingen och svarade högt: ”Tag ned seglet, icke skola mine män tänka på flykt, jag har aldrig flytt i strid, Gud råde för mitt lif, men aldrig vill jag gifva mig på flykten”. Så gjordes, som konungen sade. Hallfred säger:

Märka man skall det ord, som säga
männen att i vapen-tvisten
till dulgastridens drängar
dådstore gramen talte.
Bad ej kamptrohets-pröfvarn
kämpar sine tänka
– folkvännens dennes lefva
mandomsorden – på flykten 193).

111 (121). Konung Olof lät blåsa till ombordläggning för alla sina skepp. Konungens skepp var i midten af slagordningen och hade å ena sidan Ormen korte, å den andra Tranan. Då man började binda ihop framstammarne på Ormen långe och Ormen korte och konungen såg det, ropade han högt och bad dem lägga det stora skeppet fram bättre och icke låta det vara efterst af alla skeppen.

FÖRBEREDELSER.

Då svarade Ulf röde: ”Om Ormen skall ligga fram så mycket längre, som han är längre än andra skepp, blir det besvärligt i saxarne i dag.” Konungen sade: ”Icke visste jag, att jag hade en stambo både röd och rädd”. Ulf genmälte: ”Värj du icke mer lyftingen med ryggen än jag kommer att värja framstammen 194)”. Konungen tog bågen, lade pil på strängen och vände mot Ulf. Ulf sade: ”Skjut åt annat håll, konung, der det mer behöfs; för dig arbetar jag det jag arbetar 195)”.

112 (122). Konung Olof stod i lyftingen på Ormen, som bar honom mycket högt. Han hade både sköld och hjelm förgylda och var ödkänd från andre män, han hade en kort röd kjortel utanpå brynjan. Men då konung Olof såg att flottorna delade sig i småhopar och att märkena sattes upp för höfdingarne, sporde han: ”Hvem är höfdinge för det folket, som är midt emot oss?” Honom sades, att det var konung Sven tjufveskägg med Danahären. Konungen svarade: ”Icke rädas vi för de blödorna [krukorna], det finns icke mod i Danerne. Men hvilken höfdinge följer de märkena, som äro derutanför till höger?” Man sade honom, att det var konung Olof med Sveahären. Konung Olof sade: ”Bättre vore för Svearne, att sitta hemma och sleka sina blotbollar [offerskålar] än att gå upp på Ormen under edra vapen. Men hvilke ega de stora skeppen, som ligga på bakbord om Danerne?” ”Der är”, sade man, ”jarlen Erik Håkansson.” Då svarade konung Olof: ”Han kan tycka sig ega skäl att möta oss och hafva vi att vänta skarpare strid af den hären, de äro Nordmän som vi 196)”.

113 (123). Sedan påskynda konungarne rodden. Konung Sven lade sitt skepp mot Ormen långe, Olof svenske lade till från yttersidan och gick med sine stäfvar emot konung Olof Trygvasons yttersta skepp; på andra sidan lade sig Erik jarl.

KONUNG SVEN ANFALLER.

En hård kamp började då. Sigvalde jarl lät sina skepp draga sig undan och deltog icke i striden. Skule Torstensson 197)som då var med Erik jarl, säger 198):

Följe jag Frisers ovän –
fick jag ung, der spjut söngo
(nu ser folk att jag åldras)
ålderbot – och Sigvalde,
der som vi till möte med mötarn
malmtingets i dön af hjelmar
i söder vid Svolders mynning
sårlökar rode buro 199).

Vidare säger Hallfred om dessa tilldragelser:

Der tror jag visst att mycket miste
– månge kom skara å flykten –
gramen, han som striden gjorde,
gäfve Trondske drängar.
Ensam rask med tvenne snare
jofrar herrskarn stridde
– seden är skön att förtälja
slikt – med jarlen den tredje 200).

114 (124). Denna strid var ytterst het och gjorde stor manspillan. Frambyggarne på Ormen långe och Ormen korte och Tranan förde ankaren och stamliar på konung Svens skepp och som de hade att föra sina vapen nedåt 201), afrödde de alla skepp, som de kunde fasthålla. Men konung Sven och det folk, som kom undan, flydde ombord på andra skepp och lade sedan ur skotthåll. Det gick således med denne här, som konung Olof Trygvason hade tänkt 202).

OLOF SVENSKE OCH ERIK JARL ANFALLA.           

I Svens ställe anföll nu Olof Sveakonung, men genast som han kom nära storskeppen, gick det honom på samma sätt, han miste mycket folk och några af sina skepp och drog sig derefter undan. Men Erik jarl lade Barden vid sidan af konung Olofs yttersta skepp, afrödde det och högg det genast ur banden, anföll sedan det nästa och kämpade, tills det var afrödt. Då började folket löpa från de smärre skeppen upp på storskeppen, men Erik jarl högg hvart skepp ur banden, så snart det var afrödt. Daner och Svear lågo då i skotthåll rundtomkring konung Olofs skepp, men Erik jarl låg alltid sidbords vid skeppen och hade huggstrid. Allt efter som männen föllo å hans skepp gingo andre upp i deras stad, Svear och Daner. Halldor säger:

Fingo skarpa svärden
– sleto drängar friden länge,
der förgylda spjuten klungo –
gånga kring Ormen långe.
Sades honom fram följa
fräne benbitare-träden,
svenske män och danske
i södern i oväns-striden 203).

Då vard det den skarpaste strid, folket föll i mängd och till sist voro alla konung Olof Trygvasons skepp afrödda, utom Ormen långe; der var då allt hans manskap, som kunde slåss. Då lade Erik jarl Barden vid sidan af Ormen långe och huggstriden rasade. Halldor säger:

Kom i fjärden trånga
– foro samman blod-stafvar,
skuros månar å tingel-
tången – Ormen långe;
då när bordstore Barden
brynjetrolls Regin lade

ERIK JARLS FÖRSTA ANFALL.

– jarl vann vid holmen hjelmars
strid – vid Fåfnes sida 204).

115 (125). Erik jarl var i förrummet på sitt skepp och hade der fylkt med sköldborgen. Huggstriden fortgick, men man anföll äfven med spjut och kastade allehanda vapen, somlige sköto med bågar eller kastade med händerna. Så ifrigt bar man vapen mot Ormen och så tätt flögo spjut och pilar, att man knappt kunde skydda sig, ty nu lågo härskepp på alla sidor. Men konung Olofs män voro då så rasande, att de lupo upp på borden, för att komma åt att dräpa fienderne med svärdshugg. Men månge lade icke så till under Ormen, att de ville vara i huggstrid. Af Olofs män gingo de fleste ut öfver borden utan att komma ihog annat än att de kämpade på släta marken, och drunknade med sina vapen. Hallfred säger:

Veko ej för spjut-skadans
styrka brynjeringens
ödare; såre i striden
sönko de neder af Ormen.
Sakna månd’ Ormen, fast Ormen
alldyr konung styrer,
hvart han skrider med kamp-skara,
slike drängar länge 205).

116 (126). Enar tambarskälfvare 206) var på Ormen bak i krapparummet och sköt med båge; han sköt hårdare än andra. En gång sköt han på Erik jarl och träffade styrnacken ofvanför jarlens hufvud och skottet trängde in ända till rörbanden 207).

ENAR TAMBARSKÄLFVAREN.           

Jarlen såg dit och sporde, om de visste, hvem som skjutit, men likafort kom en annan pil så nära jarlen, att han for emellan armen och sidan och sedan derbakom in i hufvudbrädan, så att udden stod långt ut. Då sade jarlen till en man, som somlige säga hette Finn, men andre säga hafva varit en finne, och som var en stor bågskytt: ”Skjut du den store karlen i krapprummet”. Finn sköt och pilen träffade Enars båge i midten, just då han spände den för tredje gången. Bågen brast i tu. Då sade konung Olof: ”Hvad var det, som brast med sådant dån?” Enar svarade: ”Norge ur dina händer, konung”. ”Icke var skadan så stor”, sade konungen, ”tag min båge och skjut”, kastande denne till Enar, som tog bågen, spände honom genast, så att trädet kom utanför pilspetsen, och sade: ”För svag, för svag är herrskarns båge”. Han kastade bågen, tog sköld och svärd och kämpade.

117 (127). Konung Olof Trygvason stod i lyftingen på Ormen och sköt oftast dagen om, stundom med båge och stundom med gaflaker 208), alltid två skott på en gång. Han såg fram åt skeppet och såg männen lyfta svärden och hugga ofta och märkte, att de beto illa; han ropade då: ”Hvi svängen J svärden så makligt? Jag ser att de bita ej för eder”. En man svarade: ”Svärden äro slöa och mycket sönderbrutna” 209). Då steg konungen ned i förrummet, öppnade högsäteskistan och tog derur många hvassa svärd, som han gaf åt männen. Då han dervid sträckte ned högra handen, sågo männen, att blodet rann ner undan brynjeärmen, men ingen visste hvar han var sårad.

118 (128). Häftigast och dödligast var försvaret på Ormen bland förrumsmännen och stamborna; de voro det utvaldaste manskapet och borden voro der högst. Midskepps föll folket allraförst och då få män stodo uppe omkring masten, redde Erik jarl sig till äntring och besteg Ormen, sjelf femtonde.

ERIK JARL ÄNTRAR.

Mot honom kom konung Olofs svåger Hörning med en flock. Striden blef hård och lyktade så, att jarlen ryggade ned 210) på Barden och af dem, som följt honom, föllo somlige och andre sårades. Derom säger Tord Kolbensson:

Der var härstrid vid Ropts den
hjelmades blodiga tofter;
ord fick godt, den gjorde
gramens värn med blåa svärdet.
Höga fjälle-hallen störtar,
Hörning, förrn det glömmes 211).

Ännu rasado striden vildt och manfallet var stort på Ormen. Men då manskapet der förtunnades till försvaret, gjorde Erik jarl för andra gången äntring, men mottogs hårdeligen. När stamborne på Ormen sågo detta, drogo de sig akterut för att stå emot jarlen och mottogo honom hårdt. Men eftersom i följd af det stora manfallet borden voro vida öde, började jarlens män stiga upp på flera ställen och allt folket, som ännu stod uppe för att försvara Ormen, drog sig bakut, der konungen var. Halldor okristne säger på följande sätt, att Erik jarl eggade sine män:

Manar hämnd-lystne
männen – med Olof
bakut drog folk öfver tofter –
sine glade försten,
då när hafselds-snare
Hadalands-gramen skejder
– vard för Venda-mördarn
vapenskydd – instängt hade 212).

OLOF TRYGVASON SPRINGER ÖFVER BORD,           

119 (129). Kolbjörn stallare gick upp i lyftingen till konungen; de hade mycket lika både klädebonad och vapen, äfven var Kolbjörn större och fridare än andre. Det var nu åter den vildaste strid i förrummet och alldenstund af jarlens folk så månge voro uppkomne på skeppet, som kunde rymmas der, och hans skepp lade på alla sidor till vid Ormen, under det ett litet antal skulle försvara sig mot så stor här, derför föllo inom en liten stund nästan alle de få, ehuru de voro både starke och raske. Då sprungo både konung Olof 213) och Kolbjörn öfver bord, hvar på sin sida. Jarlens män hade lagt sig derintill med småskutor och dråpo dem, som kastade sig i vattnet. När konungen sjelf hade kastat sig i, ville de taga honom till fånge och föra honom till jarlen, men Olof drog öfver sig skölden och dök ned. Kolbjörn stallare deremot sköt skölden under sig för att försvara sig mot de vapen, som riktades mot honom från de under honom liggande skeppen, och föll så i vattnet, men eftersom skölden var under honom, kom han icke nog hastigt ned i vattnet, utan greps och man drog upp honom på skutan, i den tanke, att det var konungen. Han leddes då fram för jarlen, men då denne såg, att det var Kolbjörn och icke konung Olof, gafs honom grid. I den stunden sprungo alle konung Olofs män, som ännu voro vid lif, öfver bord. Hallfred säger, att sist af alle var Torkel näfja, konungens broder:

Såg armgryts-slösarn
öde Tranan flyta
– han glad i striden färgar
geren – och begge Ormar;
förrn här-djerf undan,
hugstor, ur striden vilda
af sundets snörevargar
styrde Torkettil vise 214).

RYKTEN ATT OLOF UNDKOMMIT.

120 (130). Det är redan skrifvet, att Sigvalde jarl stötte till konung Olof i Vendland med tio skepp; på det elfte voro konungsdottern Estrids, jarlens hustrus, män. Då konung Olof hade sprungit öfver bord, uppgaf hela hären ett segerrop och då fällde Sigvaldes män årorna i sjön och rodde fram till striden. Derom säger Halldor okristne:

Draga sig vida å vägen
Vendaskejder och gapa
mot folket Tredje-fältets
fina odjur med jernmurar.
Gny vard på sjö af svärden
slet örnen vargafödan,
dyr slog dränga-styrarn,
drott kom mängen å flykten 215).

Men Vendasnäckan med Estrids män 216) rodde åter under Vendland och genast var det månges tal, att konung Olof hade dragit af sig brynjan under vattnet och sedan simmat ut undan långskeppen, hvarefter han kommit till Vendasnäckan och på henne förts i land. Många berättelser äro ock om konung Olofs färder, sedermera hopsatte af någre män 217). Men Hallfred säger så:

HALLFREDS YTTRANDEN DEROM.

Ser jag ej, om stridens
skönglans-buller-måsars
hungendöfvare dödan
höja jag skall eller qvickan,
ty sannligen säga
– sår fick gramen med visshet,
lätt ej om honom man forskar –
lif och död mig kämpar 218).

Huru härmed än må vara, aldrig kom konung Olof Trygvason sedan till regeringen i Norge. Dock säger Hallfred vandrådeskald på följande sätt:

Långa tiden i uddstrid
tjenat han som det sade,
att kämpa-försten lefde,
svekfrie Trygvasonen.
Folket säger Olof vara
frälst ur ståla stormen;
männens ord är långt från
– mycket värre än så – det sanna.

Och vidare:

Torde ej det, när tegnar
trotthårdan gram sökte,
hör jag med folkhären,
landshär der unnadt varit,

att hand-is-styrarn,
storkär, komma månde
– lofdar tycka sig säga
likligt – ur här sådan.

Än säger för rikdomskännarn
kämpen om höfdinge sårad
öster i malme-slaget
samt om undankommen.

Nu är sannkunnig sunnan
siklings död i kampen
hård – mycket kan jag icke
med männens ovissa sägen 219).

ERIK JARL FÅR ORMEN LÅNGE.

121 (131). Jarlen Erik Håkansson tillegnade sig med segern Ormen långe och mycket byte. Halldor säger:

Hjelmklädde hitmen bar till
hårda svärde-tinget
dit bort – smyckade männen
skejder – Ormen långe.

I söder i stridsgnyet
glad tog jarlen mot Ormen,
först fick dock eggen färga
Hemings ättgode broder 220).

Sven, Håkan jarls son, var då fäst med Olof Sveakonungs dotter Holmfrid. När nu Dana- och Sveakonungarne samt Erik jarl skiftade Norges välde 221) emellan sig, fick Olof Sveakonung fyra fylken i Trondhem, båda Mörena och Römsdalen samt österut Ranrike från Götaelf till Svinesund.

NORGE DELAS

Detta rike gaf konung Olof åt Sven jarl på samma vilkor, som skattkonungar eller jarlar förut haft af öfverkonungar. Men Erik jarl hade fyra fylken i Trondhem, Hålogaland och Nömedalen, Fjärdarne och Fjälar, Sogn och Hördaland och Rogaland och Nordagdor ända till Lidandesnäs. Tord Kolbensson säger:

Vet jag, att, förutom Erling,
tidigt voro de fleste
– lofvar jag skepplands eldens
Ty – hersar jarlars vänner.
Men efter fallet i striden
– ord jag väljer – nordan från Vega
till Agder landet eller längre
något i söder lades.

Enherrskarn njöto männen,
slikt likar väl att älska.
Skyldig sade han sig att hålla
händer öfver Norges söner.
Men Sven konung sunnan
säges nu död och öde
– föga sakna de fleste menskor
ondt – hans byar voro 222).

Sven Danakonung innehade fortfarande Viken, som han hade haft förr, men Römarike och Hedmarkerna gaf han åt Erik jarl. Sven Håkansson var Olof svenskes jarl; han var den fridaste man, som man någonsin sett. Jarlarne Erik och Sven läto båda sig döpas och togo den rätta tron, men medan de rådde för Norge, läto de hvar och en göra med afseende på kristendomen som han ville. Sjelfve höllo de väl de gamla lagar och alla landets seder, de voro vänsälle och styrsamme. Erik jarl var brodern öfverlägsen i alla regeringsärenden.


KONUNG OLOFS OCH KJÄRTANS SIMPROF.

Bihang till Olof Trygvasons Saga.

1.

Stycken, upptagna uti tidigare upplagor af Snorres konungasagor, ehuru icke hörande till den ursprungliga texten.

A. 223)

De hade köpstämma och höllo torg vid konungens bryggor. Om våren sökte de tre gånger segla bort, men fingo ingen vind och lågo så vid bryggorna. Då hände det en god väderdag, att månge män foro att roa sig med badning och var der då en, som var långt före de andre i alla idrotter. Kjärtan talte vid Hallfred vandrådeskald, att han skulle pröfva sig i simning med denne man, men han talte sig undan, hvarpå Kjärtan sade: ”jag skall då fresta”, kastar af sig kläderna och hoppar i sjön. Han lade sig till denne mannen, grep honom i foten och drog honom ned. De komma upp, tala icke ett ord, fara ned för andra gången och äro då mycket längre nere än förra gången. Derpå komma de åter upp och tiga, fara så genast ned för tredje gången, tills det för Kjärtan tyckes tid att stiga upp, men han kan då icke och känner så skilnaden i styrka. De dröja nere, tills Kjärtan är mycket maktlös, komma derpå upp och simma i land. Då sporde Norrmannen, hvad Isländingen hette. Kjärtan nämnde sitt namn och den andre sade: ”du simmar bra. Är du en idrottsman i mera?” Kjärtan svarade: ”det är en liten idrott”. Norrmannen sporde: “hvi frågar du icke om något?” Kjärtan svarar: “jag menar det vara mig enahanda ho du är eller hvad du heter”. Den andre svarar: “jag skall säga dig det, jag är Olof Trygvason”.

HÄRJULF BÅRDSSON FAR TILL GRÖNLAND.

Han frågade Kjärtan om mycket från Island och han svarade till allt väl lätt. Sedan ämnade Kjärtan bortgå skyndsamligon, då konungen sade: “här är en kappa, som jag vill gifva dig, Kjärtan”. Denne tog emot henne och tackade honom högeligen.

B. 224)

(105.) En man het Härjulf, en son son af Bård Härjulfsson och frände till landnamsmannen Ingulf 225), af hvilken han fick land emellan ”Våg och Rökenäs. Härjulf bodde först vid Dräpstock; hans hustru het Torgerd och de hade en son Bjärne, en mycket lofvande man. Han ville redan i sin ungdom gerna komma ut; det gick honom väl, han fick både gods och anseende, och var hvarannan vinter utomlands, hvarannan hos fadren. Snart hade han ett eget skepp på resor. Sista vintern han var i Norge, redde Härjulf sig till Grönlandsfärd med Erik och lemnade sin gård. Hos Härjulf var då en man från Söderöarne, en kristen, som gjorde Hafgärdingsdråpan, som har detta stäf:

Munkars rönare men-löse
mina färder ber jag hägna;
jordhattens halls drotten
hålle öfver mig hökens stallar 226).

Härjulf bodde på Ilärjulfsnäs och var mycket gäf. Erik röde bodde på Brattalid; han hade der den största heder och alle hyllade sig till honom. Hans barn voro Lef, Torvald och Torsten samt dottern Frödis, som var gift med en man, som het Torvard; de bodde i Gårda, der nu är biskopssäte. Torvald var en obetydlig man, men hon var mycket stormodig och gift mest för penningarnes skull. Den tiden var folket i Grönland hedet.

BJÄRNE HÄRJULFSSON FINNER AMERIKA.

Samma sommar som fadren hade om våren seglat bort, kom Bjarne med sitt skepp till Öra. Dessa tidender tycktes Bjarne stora och han ville icke lasta af skeppet. Då sporde hans håsetar [sjömän], hvad han ämnade, ock han svarade sig vilja hålla sin sed, att taga vintervist af fadren, “och vill jag derföre fara till Grönland, om J följen mig”. Alle sade sig villige att följa hans råd. Bjärne sade: “oklok månde vår färd synas, då ingen af oss förr befarit Grönlandshafvet”, men de styrde likväl till hafs, så snart de voro redo. Efter tre dagars segling kunde de ej mer se land, men då upphörde vinden och i stället kom nordanväder med tjocka, så att de icke visste hvart de foro. Så var det i månge dagar.

Derefter sågo de solen och kunde då urskilja väderstrecken, vindade då seglet och seglade sedan ett dygn, tills de sågo land. De talade sinsemellan, hvad land det månde vara, och Bjärne sade sig tro, att det icke var Grönland. De sporde, om han ville segla till landet eller ej, och han sade det vara sitt råd, att de seglade nära intill landet, och så gjorde de. De sågo då snart, att landet var utan fjäll och skogbevuxet samt att det hade små höjder. De hade landet å bakbord och läto segelskötet vara vända åt land. Sedan segla de i två dygn, tills de sågo ett annat land. De sporde, om Bjärne mente detta vara Grönland, men han sade sig tro detta vara det lika litet som det förra, “ty på Grönland finnas, har man sagt mig, stora jäklar”. De närmade sig hastigt detta land och sågo, att det var slätt och skogbevuxet. Vinden tog af och håsetarne sade sig finna det rådligt att gå i land, men Bjärne ville det icke, fast de tyckte sig behöfva både ved och vatten. “Icke ären J så alldeles utan någotdera”, sade Bjärne, men håsetarne knotade dock häröfver. Han bad dem vinda seglet, de gjorde så, satte framstammen från land och seglade till hafs med sydvestvind i tre dygn. På det tredje sågo de ett land, som var högt och bergigt med jäklar på. De sporde då, om Bjärne ville lägga i land der, men han sade sig icke vilja det, emedan landet syntes föga brukbart. De togo då icke ned sitt segel, utan höllo ut efter landet, då de fingo se, att det var en ö. De satte nu bakstammen äfven mot det landet och styrde till hafs med samma vind, mon vädret växte, så att Bjärne bad dem svifta [refva] och icke segla mer än skepp och utrustning tålde.

LEF ERIKSSON FAR TILL AMERIKA.

Så segla de i tre dygn, tills de sågo det fjerde landet, och sporde de då Bjärne, om han trodde detta vara Grönland eller icke. Björne svarade: “detta är likast det, som mig är sagdt om Grönland, här skola vi hålla till lands”. De gjorde så och togo land om aftonen, under ett näs, der det låg en båt. Och der å detta näset bodde Bjärnes fader Härjulf och deraf har det fått namnet Härjulfsnäs. Bjärne for nu till sin fader, lemnar seglingen, och är hos honom medan han lefde. Sedan bodde han der efter sin fader.

(106.) Nu följer, huru Bjärne Härjulfsson kom från Grönland till Erik jarl, af hvilken han vard väl mottagen. Bjärne förtäljer honom om sina färder och om landen han sett och tycktes han varit föga förveten, då han icke hade något att säga om dessa land, och man förebrådde honom detta. Bjärne vard jarlens hirdman och for ut till Grönland följande sommar och talades nu mycket om landletan. Lef, son af Erik röde på Brattalid, for till Bjärne Härjulfsson och köpte ett skepp af honom. Han fick der håsetar, tillsammans trettiofem. Lef bad sin fader Erik, att han skulle stå för färden, men Erik gjorde invändningar, sade sig vara väl gammal och mindre vuxen att utstå släparbete än förr. Lef sade, att han månde mer än alle fränderne hafva lycka med sig, Erik gaf efter och red hemifrån, då de voro färdige. Men då de voro helt nära skeppet, snafvade Eriks häst, så att han föll af honom och skadade foten. Då sade Erik: “icke månde det vara mig ämnadt att finna flera land än detta, som vi nu bebo, vi skola nu ej längre fara allesamman”. Erik for hem till Brattalid, men Lef gick ombord med sina fälagar [kamrater], trettiofem man, och deribland en söderman, som het Tyrk.

De redde sitt skepp och seglade till hafs, då de voro färdige, och funno då först det landet, som Bjärne fann sist. Der seglade de till stranden och kasta ankaren, sköto ut båten och foro i land. Gräs sågo de icke, store jäklar voro i hela det inre landet och från sjön till jäklarne gick liksom en klipphäll; landet syntes dem sakna allt godt.

HÄLLELAND OCH MARKLAND.

Då sade Lef: “icke har det nu gått oss med detta land, som det gick Bjarne, att vi icke kommo i land och vill jag nu gifva landet namn och kalla det Hälleland.

Sedan foro de till skeppet och seglade till hafs; de funno ett nytt land, seglade dit och kastade ankaren, sköto sedan ut båten och stego i land. Landet var slätt och skogvuxet och hvit sand vidt och bredt, der de foro, och långgrundt. Då sade Lef: “af egenskaperna skall landet få namn och skall det heta Markland”. Sedan drogo de åter skyndsamligen ned till skeppet.

De segla nu åter i hafvet med nordost-vind. Efter två dygn sågo de land. De seglade dit och kommo till en ö norr om landet. De gingo upp der och sågo sig om i godt väder och funno dagg i gräset. De togo med händerna i daggen och smakade derpå och tyckte sig aldrig hafva smakat något så sött. Sedan foro de till skeppet och seglade in i sundet mellan ön och näset, som i norr gick ut från landet, och styrde sedan vesterut för näset. Der var vid ebbtid mycket grundt och deras skepp stannade, så att det var långt att se från skeppet till sjön. Men de voro så förvetne att komma i land, att de icke kunde afbida, att sjön föll under deras skepp, utan lupo till land, hvarest en å rann ur en sjö. Så snart vattnen föll under deras skepp, togo de båten, rodde till skeppet och förde det upp i ån och sedan till sjön. Der kastade de ankar och buro af skeppet sine hudfat 227) samt gjorde sig derstädes bodar. De togo sedan det råd, att hålla sig der öfver vintern och gjorde sig ett stort hus. Lax fattades ej, hvarken i ån eller sjön, och större var han än någon de tillförene sett. Der var så god landskost, efter hvad dem syntes, att fänaden icke torde der behöfva vinterfoder, der var nämligen ingen frost om vintrarne och gräsen vissnade der föga. Dag och natt voro mera liklånga än i Grönland eller på Island, solen gick upp klockan nio och ned klockan tre, när dagen var kortast. Då de slutat sitt bygge, sade Lef till sina följemän: “nu vill jag dela er i två hopar, ty jag vill undersöka landet.

LEF ÖFVERVINTRAR I VINLAND.           

Hälften af manskapet skall vara hemma vid skålen, den andra hälften skall undersöka landet, men de skola icke fara längre än att de komma hem om qvällen, och de få aldrig skiljas.” Så gjorde de nu en tid. Lef for skiftesvis med dem, skiftesvis var han hemma vid skålen.

Lef var stor och stark, ståtlig att se, klok och uti allt mycket hofsam.

(107.) En qväll hände, att de saknade en man, nämligen södermännen Tyrk. Lef var häröfver bedröfvad, ty Tyrk hade länge varit i hans slägt och hade bevisat Lef mycken kärlek under hans barndom. Lef förebrådde sine följemän och bröt upp med tolf man att leta honom. Men de hade icke kommit långt från skålen, förrän Tyrk gick emot dem och fägnades honom väl [han välkomnades]. Lef fann snart, att hans fostre var vid godt lynne; han hade ett platt, fräknigt ansigte, rörliga ögon och var derjemte liten och usel, men en idrottsman i allsköns färdighet. Lef sporde honom: “hvi är du så sen, fostre min, och hvarför skilde du dig från följet?” Han talade då till en början länge på tyska, lät ögonen fara hit och dit och förvred ansigtet; ingen förstod hvad han sade. Efter en stund talade han på norränt mål: “jag hade icke gått mycket längre än J, men kan dock säga er något nytt, ty jag har funnit vinträd och vindrufvor”. “Är det sant, fostre min?”, sporde Lef och han svarade: “för visso är det sant, ty jag är född der det fattas hvarken vinträd eller drufvor”. De sofvo der om natten; men om morgonen sade Lef till sine håsetar: “vi skola nu utföra tvenne syslor, å hvar sin dag, nämligen plocka vindrufvor samt hugga vinträd och fälla skogen, så att jag får last till mitt skepp”. De gingo in derpå och det säges, att deras efterbåt fylldes med drufvor. Sedan höggo de last till skeppet. [Der funnos ock sjelfsådde hveteåkrar och masurträd; af allt detta hade de ined sig några märken, såsom träd så stora, att de användes vid husbygge.]

När det vårade, redde de sig och seglade bort; Lef gaf landet, efter dess kost, namnet Vinland. Sedan segla de till hafs och de fingo god vind, tills de sågo Grönland och fjällen under jäklarne.

LEF RÄDDAR DE SKEPPSBRUTNE.

Då tog en man till orda och sade till Lef: “hvi styr du skeppet så mycket under vinden?” Lef svarade: “jag tänker på min styrning, men äfven å annat; sen J något märkligt?” De sade sig intet märkligt se. ”Jag vet icke”, sade Lef, “om det är ett skepp eller ett skär.” Nu sågo de och sade, att det var ett skär, men han såg skarpare än de och varsnade menniskor å skäret. ”Nu vill jag, att vi kryssa upp under vinden”, sade Lef, “så att vi nå dem, om de behöfva träffa oss; det är nödtvång, att vi hjelpa dem. Äro de icke fridmän, så kunna vi bestämma allt, men de intet.” De höllo nu upp under skäret, togo ned seglet, kastade ankare och utsköto den andre lille båten, som de hade med sig. Då sporde Tyrk, hvilken der rådde för folket, och då svarade en som sade sig vara en norrän man och heta Tore; “hvad är ditt namn?” sporde han. Lef sade sitt. “Är du son till Erik röde från Brattalid?” sade han. Lef sade sig vara det. “Nu vill jag”, tillade Lef, “bjuda eder alla till mitt skepp och af godset så mycket skeppet kan taga.” De togo denna kost och seglade med denna last till Eriksfjärden, tills de komma till Brattalid, hvarest de buro lasten från skeppet. Sedan böd Lef Tore, hans hustru Gudrid och tre andre män till vist hos sig och åt de andre håsetarne, både Tores och sine fälagar, fick han vist. Det var femton män, som Lef tog af skäret och kallades han efter detta den happne [lycklige]. Han fick nu rikligen både gods och anseende. Om vintern kom mycken sjukdom i Tores följe; han sjelf och en stor del af hans folk dogo. Samma vinter dog Erik röde.

Nu talades mycket om Lefs Vinlandsfärd och tycktes det hans broder Torvald, att landet blifvit alltför litet undersökt. Då sade Lef till Torvald: “Du skall fara till Vinland med mitt skepp, broder, om du vill; dock vill jag, att skeppet dessförinnan far efter det timmer, som Tore hade på skäret”. Och skedde så.

(108.) Nu redde Torvald sig till färden med trettio man och med sin broder Lefs råd. Sedan redde de sitt skepp och höllo ut på hafvet. Om deras färd berättas intet, förrän de kommo till Lefs bodar i Vinland. Der bonade de om sitt skepp och suto der stilla öfver vintern. De fångade fisk till mat.

TORVALD ERIKSSONS VINLANDSFÄRD.

Om våren sade Torvald, att de skulle rusta sitt skepp, och skulle några man i efterbåten fara vester om landet och undersöka det under sommaren. Landet syntes dem fagert och skogigt; mellan skogen och sjön var det icke långt. Der fans det hvita sandfält, månge öar och mycket grundvatten. De funno der bostäder hvarken för menniskor eller djur, men på en ö vesterut funno de en kornhjelm [skyl] af trä, men flera menniskoverk funno de icke, och foro så åter till Lefs bodar om hösten.

Sommaren derefter for Torvald österut med köpskeppet och sedan norrut med landet. De fingo då ett hvasst väder utanför ett näs, så att de drefvo upp der och bröto kölen undan skeppet; de måste töfva der länge och bota skeppet. Då sade Torvald till sine följeslagare: “nu vill jag, att vi resa upp kölen här på näset och kalla det Kölnäs. De gjorde så och seglade sedan bort och österut för landet och in i de närmaste fjärdmynningarne och till en helt skogbevuxen udde, som gick fram der. Sedan lade de sitt skepp i läge och sköto bryggor i land, Torvald gick i land med alle sine följeslagare. Han sade då: “Här är fagert och här vill jag resa min by”. Sedan gingo de till skeppet och sågo på sanden innanför udden tre upphöjningar och när de kommo dit, sågo de tre skinnbåtar och tre män under hvarje. Då delade de sig och togo dem alle, utom en som kom bort med sin båt. De dråpo de åtta och gingo sedan åter ut på udden och sågo sig der omkring; de varsnade då in i fjärden några upphöjningar och trodde att det var en bygd. Derefter kom öfver dem alle en sådan tyngd, att de icke kunde vaka, utan somnade allesamman. Då kom öfver dem ett rop, så att de vaknade alle och så sade ropet: “vakna, du Torvald och allt ditt följe, om du vill behålla ditt lif; far till ditt skepp och alle dine män med dig och faren så fort J kunnen från land”. Då for ut efter fjärden en otalig mängd skinnbåtar och anföll dem. Torvald sade då: “vi skola förse våra bord med vigflakar 228) och värja oss på bästa sätt, men icke strida emot dem mycket”. Så gjorde de.

TORVALD ERIKSSONS DÖD.

Skrälingarne sköto på dem en stund, men skyndade sedan bort som fortast, hvar de kunde. Torvald sporde då sine män, om de voro såre, men de sade sig icke vara det. “Jag har fått ett sår under armen”, sade han, “pilen flög mellan skeppsbord oeh skölden, under armen på mig. Här är pilen och torde det leda mig till bane. Nu råder jag, att J reden er återfärd som snarast, men mig skolen J föra ut på näset, der det tycktes mig vara byggligast; kan väl vara, att ett sant ord kom mig i munnen, att jag skulle bo der en stund. Der skolen J gräfva ned mig och sätta kors vid hufvud och fötter och sedan skolen J alltjämnt kalla stället för Korsnäs.” Grönland var då kristnadt, ehuru Erik röde dog förrän kristendomen kom dit. Nu afled Torvald och de gjorde allt efter som han hade talat, foro sedan och funno sine följeslagare och sade de hvarandra hvad nytt de visste. Der bodde de den vintern och samlade vindrufvor och vinträd till skeppet. Om våren redde de sig till bortfärd till Grönland och kommo till Eriksfjärd. Då hade de stora tiden der att säga Lef.

(109.) Under tiden hade inträffat på Grönland, att Torsten i Eriksfjärd hade gift sig med Gudrid Torbjörnsdotter, hvilken förut hade egts af Tore östman, såsom förr är sagdt. Torsten Eriksson hade nu mycken benägenhet att fara till Vinland, efter sin broder Torvalds lik, och redde samma skepp. Han valde folk efter kraft och växt och hade med sig halftredje tiotal män samt sin hustru Gudrid. Så snart de voro i ordning segla de till hafs och ut ur landsyn. De drefvo kring hela sommaren och visste icke hvart de foro; efter första vinterveckan 229) togo de land i Lysefjärd i Grönlands vestra bygd. Torsten letade efter vist åt dem och fick vist åt alle sine håsetar, men sjelf var han jemte sin hustru utan vist. De två voro nu qvar å skeppet några nätter. Kristendomen var då ännu ung i Grönland.

Då hände en dag, att menniskor kommo tidigt till deras tält och frågade den som var för dem, hvad det var för menniskor i tältet. Torsten svarade: “två menniskor. Hvem spörjer?” “Torsten heter jag och kallas Torsten svarte; mitt ärende hit är att jag vill bjuda er båda hjon till vist hos mig.”

TORSTEN ERIKSSONS VINLANDSFÄRD.           

Torsten sade sig vilja höra sin hustrus mening, men hon bad honom råda och då jakade han. “Då vill jag komma efter er i morgon med ök, ty mig tryter ej vist för att härberga er, men det är mycket ensligt att vara hos mig, ty det är blott jag och min hustru. Jag är mycket egensinnig och har en annan sed [tro] än J, men jag tror dock er vara bättre.” Om morgonen kom han efter dem med öken och de foro med Torsten svarte till gästning och han höll dem väl. Gudrid var dugtig att se och en klok qvinna, som visste att skicka sig väl bland obekante.

I början af vintern kom sjukdom bland Torsten Erikssons folk och mången af hans följeslagare dog der. Han bad, att man skulle göra kistor till de dödes lik och föra dem till skeppet, att der förvaras, ty han ville nästa sommar föra dem till Eriksfjärden. Det dröjde icke länge förrän sjukdomen kom i Torstens hus; först sjuknade hans hustru Grimhild, en väldeligen stor qvinna och stark som karlar, men soten fick dock öfvertaget. Snart derefter sjuknade Torsten Eriksson, de lågo båda på en gång, tills Grimhild, Torsten svartes hustru, dog. Då hon var död, gick Torsten fram ur stugan efter en bräde att lägga liket på. Gudrid sade då: “var icke länge borta, Torsten min”. Han svarade att han ej skulle vara det. Då sade Torsten Eriksson: ”underligt är det nu med vår husfröja, ty nu reser hon sig upp på armbågen och flyttar fotterna från [säng-]stocken och trefvar efter sina skor”. I det samma kom Torsten bonde in och då lade Grimhild sig ned; då brakade hvart trä i stugan. Torsten gjorde nu en kista åt Grimhilds lik, hvilket han förde bort och skötte om; han var både stor och stark, men han behöfde det allt, förr än han fick henne bort från byn. Nu tilltog sjukdomen för Torsten Eriksson och han dog. Gudrid, hans hustru, gick detta nära. De voro då alle i stugan. Gudrid hade sutit å en stol framför bänken, der hennes bonde [Torsten] hade legat. Nu tog Torsten bonde Gudrid från stolen i sitt sköte och satte sig å andra bänken midt emot Torstens lik, talade med henne hvarjehanda och tröstade henne. Han lofvade att följa henne till Eriksfjärd med hennes bondes och hans följeslagares lik, “och så skall jag taga hit flera hjon, dig till tröst och förnöjelse”.

TORSTEN ERIKSSON DÖR.

Hon tackade honom. Då satte Torsten Eriksson sig upp och sade: “hvar är Gudrid?” Tre gånger sade han detta, men hon teg. Då sporde hon Torsten bonde: “skall jag svara på detta tilltal eller icke?” och han bad henne tiga. Sedan gick Torsten bonde öfver golfvet och satte sig i stolen, med Gudrid i sitt knä, och sade: “hvad vill du, namne?” Han svarade efter en stund: “mig ligger om hjertat att säga Gudrid hennes kommande öde, att hon lättare må kunna fördraga min död, ty jag är kommen till goda hvilostäder. Men det har jag att säga, Gudrid, att du skall giftas med en Isländing, och skolen J länge lefva tillsammans och från eder skall stamma en talrik, ansenlig, glänsande och herrlig afkomma, söt och välluktande. Från Grönland skolen J fara till Norge och dädan till Island och der skolen J göra bo och du skall länge lefva honom. Du skall fara derifrån och gå åt södern och åter komma ut till ditt bo på Island. Der skall då resas en kyrka, der skall du vara och taga nunnevigning och der skall du dö.” Derpå föll Torsten ned baklänges; man skötte hans lik och förde det till skeppet. Torsten bonde fullbordade väl allt det han lofvat Gudrid. Om våren sålde han sin jord och sin boskap och gick med Gudrid och allt sitt till skepps, redde skeppet, fick sig män och for sedan till Eriksfjärd, der liken jordades vid en kyrka. Gudrid for till Lef på Brattalid.

Torsten svarte gjorde sig bo i Eriksfjärd och ansågs vara den raskaste man.

(110.) Samme sommar kom från Norge till Grönland ett skepp, som styrdes af Torfinn Karlsämne, en son af Tord hästhöfde, hvars fader Snorre var son af Tord från Höfde. Torfinn Karlsämne var storrik; han var öfver vintern på Brattalid hos Lef Eriksson. Snart vände han hog till Gudrid och friade till henne, men hon sköt till Lef att svara för henne. Sedan fästes hon honom och brudköpet [brölloppet] gjordes å vintern. Det var samma tal som förr om Vinlandsfärd och man eggade Karlsämne mycket till denna färd, både Gudrid och andre.

Hans färd beslöts och han fick till skeppsvärar 60 karlar och fem qvinnor. Han och hans håsetar hade gjort det aftal, att de skulle hafva med jämna händer allt godt de fingo.

KARLSÄMNE FAR TILL VINLAND.           

De hade med sig allsköns fänad, ty de ämnade bygga landet om de kunde. Karlsämne bad Lef om hans hus i Vinland och han sade sig vilja låna, men icke gifva honom det. Sedan höllo de ut på hafvet med skeppet och kommo hele och hållne till Lefs bodar, der de buro i land sina hudsäckar. Brådt kommo goda fång i deras händer, ty en både stor och god röjd 230) var der landdrifven. De foro sedan dit och skuro hvalen och hade då icke brist på mat. Deras boskap gick i land, men snart vordo de oskurna djuren vilda och oroliga. En tjur hade de med sig. Karlsämne lät fälla trän och tälja till sitt skepp och lade dem sedan å ett berg att torka. De hade allt godt af landets alster, som der voro, såväl af vindrufvor som af allsköns jagt och goda saker.

Efter den förste vintern kom sommar och då varseblefvo de Skrälingarne. En stor flock kom fram ur skogen, men deras boskap var der i närheten och tjuren började vråla och böla väldeligen högt. Skrälingarne vordo rädde derför och lade undan med sina bördor af gråvaror och sobel och allahanda skinnvaror; de vände sig till Karlsämnes by och ville in der i husen. Men han lät värja dörrarne. Ingen förstod den andres mål. Då togo Skrälingarne ned sina baggar [packor], löste dem och budo ut; helst ville de hafva vapen för dem. Karlsämne förböd de sine att sälja vapnen, men fann i stället på det rådet, att låta qvinnorna bära ut mjölk och då ville de köpa denna och intet annat. Sådan var Skrälingarnes köpfärd, att de buro bort sin laddning i magen, under det Karlsämne och hans män hade qvar deras baggar och skinnvaror. Derefter foro de bort.

Nu är att berätta, huru Karlsämne lät göra en stark skidgård kring sin by och tillredde de sig der. Vid den tiden födde Gudrid, Karlsämnes hustru, ett svenbarn, som fick namnet Snorre.

Vid början af den följande vintern kommo Skrälingarne emot dem, de voro mycket flera än förr och hade samma förning. Då sade Karlsämne till qvinnorne: “nu skolen J bära ut sådan mat, som förra gången likast, men intet annat”.

KARLSÄMNE OCH SKRÄLINGARNE.

När Skrälingarne sågo det, kastade de sina baggar in öfver skidgården. Gudrid satt i dörren med Snorres vagga. Då kom en skugga i dörren och in gick en qvinna, väl låg, i svart namkjortel 231), hon hade ett band om hufvudet, ljusbrunt hår, blekt ansigte och ögon så stora, att man icke hade sett lika stora i ett menniskohufvud. Hon gick dit der Gudrid satt och sade: “hvad heter du?” ”Jag heter Gudrid. Hvad är ditt namn?” “Jag heter ock Gudrid”, sade hon. Då räckte Gudrid husfröja henne sin hand för att sätta henne hos sig, men i samma ögonblick hörde Gudrid ett stort brak och qvinnan var då försvunnen. Samtidigt slogs ock en Skräling af en Karlsämnes huskarl, emedan han hade velat taga deras vapen. De foro nu på det skyndsammaste bort, men deras kläder och varor lågo qvar. Ingen hade sett qvinnan utom Gudrid. “Nu månde vi behöfva rådslå”, sade Karlsämne, “ty jag tänker, att de skola besöka oss för tredje gången med ofrid och myckenhet. Nu skola vi taga det råd, att tio män gå fram å detta näset och visa sig der, men vårt öfriga folk skall gå i skogen och der hugga ryd för boskapen, då [fiendernas] här kommer fram ur skogen. Vi skola ock taga vår tjur och låta honom gå före oss.” Stället, der deras sammanträffande var tillämnadt, var sådant, att vatten var å ena sidan och skog å den andra. Man följde dessa råd, som Karlsämne gifvit.

Skrälingarne kommo till det ställe, som han hade utsett till strid. Nu blef det strid och en stor del af Skrälingarnes här föll. Bland dem var en stor och vän man, som tycktes Karlsämne vara deras höfdinge. En af Skrälingarne hade tagit upp en yxa, han såg på henne en stund, lyfte den sedan mot en stallbroder och högg till honom; han föll genast död. Då tog den store mannen yxan, såg på henne en stund och kastade henne sedan så långt ut i sjön kan kunde nå. Sedan flydde de in i skogen, hvar och en så godt han kunde. Så slutades stridigheterna med dem.

Karlsämne var der med de sine hele vintern. Men på våren tillkännagifver han, att han icke vill vara der längre, utan vill fara till Grönland.

FRÖDIS OCH ISLANDINGARNE FARA TILL VINLAND.

De reda nu sin färd och hade dädan mycket gods, i vinved, vindrufvor och skinnvaror. Nu segla de till hafs och kommo till Eriksfjärd med helt skepp och voro der öfver vintern.

(111.) Nu är att ånyo omtala en Vinlandsfärd, ty dessa färder tycktes goda i afseende på både gods och heder. Samme sommar som Karlsämne kom från Vinland, kom ett skepp från Norge till Grönland, hvilket styrdes af två bröder Helge och Finnboge, Isländingar till härkomst, ifrån Östfjärdarne. De voro den följande vintern på Grönland.

Der är nu att begynna säga, att Frödis Eriksdotter for från hemmet i Gårda att träffa bröderne Helge och Finnboge; hon bad dem fara till Vinland med deras farkost. Af allt hvad de der fingo skulle de taga hälften med henne. De jakade härtill. Derifrån for hon till sin broder Lef och bad honom gifva sig de hus, som han hade låtit göra i Vinland, men han svarade som förr, att han ville låna ut husen, men icke gifva dem. Mellan [bröderne] och Frödis var aftaladt, att hvar dera delen skulle hafva trettio stridbare män å skeppet och qvinnor derutöfver. Men Frödis bröt detta genast, ty hon hade fem män mera, hvilke hon gömde, så att bröderne varsnade det icke förr än de kommo till Vinland.

Nu foro de till hafs och hade förut kommit öfver ens att segla tillsammans, om så kunde ske. Skilnaden mellan dem var liten, men bröderne kommo dock något före och hade uppburit sitt gods till Lefs hus. Då Frödis kom i land, rödde de sitt skepp och buro upp godset till huset. Då sade Frödis: “hvi buren J här in ert gods?” “Emedan vi tänkte”, sade de, “att all öfverenskommelse skulle hållas.” “Mig”, sade hon, “lånte Lef husen och icke er.” Då sade Helge: “tryta månde det för oss bröder i ilska mot dig”. De buro sedan ut sina fång och gjorde sig en skåle, som de satte längre från hafvet å insjöstranden och ombonade mycket väl. Frödis fällde under tiden timmer till sitt skepp. Nu började det vintra och bröderne talade om, att man skulle leka och hafva skämtan. Så skedde ock en tid, tills man var mindre sams; då uppstod oenighet mellan dem, lekarne upphörde och ingen kom från den ene skålen till den andre. Så gick en stor del af vintern.

FRÖDIS DÖDAR ISLÄNDINGARNE.

Tidigt en morgon stod Frödis upp ur sitt [säng]rum och klädde sig, men for icke i skokläderna. Vädret var sådant, att mycken dagg hade fallit. Hon tog på sig sin bondes kåpa och gick sedan till brödernes skåle. En man hade kort dessförinnan gått ut och stängt dörren midt på klofven. Hon öppnade dörren och stod en stund i öppningen, tigande. Finnboge, som låg innerst i skålen, var vaken. Han sade: “hvad vill du här, Frödis?” Hon svarade: “jag vill, att du står upp och går ut med mig, ty jag vill tala med dig”. Han gjorde så och de gingo till ett träd, som låg invid skåle-väggen, och der satte de sig ned. “Hur likar det dig?” sporde hon. Han svarade: “God synes mig landskosten, men ond synes mig ovänskapen, som är emellan oss, ty jag anser att dertill finnes ingen orsak”. “Då säger du sant”, sade hon, “så tyckes äfven mig. Nu är det mitt ärende med att söka dig, att jag ville köpa skeppet af er bröder, ty J hafven större skepp än jag och jag vill bort hädan.” “Det må jag låta ske, om det likar dig väl.” De skiljas nu vid detta, hon gick hem och Finnboge till sin hvila [säng]. Hon steg upp i [säng-]rummet med kalla fötter, så att Torvard vaknade och sporde, hvi hon vore så kall och våt. Hon svarade med mycken häftighet: “jag var gången till bröderne att bjuda på deras skepp, ty jag ville köpa ett större skepp, men de vordo deröfver så vrede, att de slogo mig och handterade mig illa, men du usle man månde hvarken vilja hämna eller rätta min skam eller din. Nu får jag märka, att jag är borta från Grönland och skall jag skilja mig från dig, om du icke hämnar detta.” Han stod nu icke ut med hennes åtal, utan bad sine män stå upp skyndsamligen och taga sina vapen. De gjorde så och begåfvo sig genast till brödernes skåle. De gingo in, togo och bundo dem sofvande och ledde så ut enhvar som bunden var, och Frödis lät derpå dräpa enhvar, som kom ut. Nu voro alle karlarne dräpne, men qvinnorna qvar och dem ville ingen dräpa. Då sade Frödis: “gif mig en yxa i hand” och när hon fått en, högg hon de fem qvinnorna, som der voro, och gick ifrån dem döda. Efter denna illgerning vände de åter till sin skåle och fann man, att Frödis tyckte sig hafva allt väl ombestyrt; hon sade till de sine: “om oss varder beskärdt att komma till Grönland, skall jag taga den af lifvet, som säger något om dessa tilldragelser. Vi skola säga, att de bodde qvar här, då vi foro bort.”

FRÖDIS ÅTERVÄNDER. KARLSÄMNE I NORGE.           

Tidigt om våren redde de skeppet, som bröderne hade haft, med allt det goda de kunde nå och skeppet bar, seglade sedan till hafs och hade en god resa; de kommo med sitt skepp till Eriksfjärd i början af sommaren. Der låg då Karlsämne med skeppet fullt färdigt att gå till hafs och väntade på vind; det säges att rikare skepp än det han styrde torde aldrig hafva gått från Grönland. Frödis for nu till sitt bo, som under tiden hade stått oskadt; åt allt sitt följe gaf hon mycket gods, ty hon ville låta fördölja sina odåd. Sitter hon nu i sitt bo.

Men icke voro alle så ordhållige, att de tego om sådant odåd och ilska; det kom omsider för hennes broder Lef, hvilken denna saga tycktes mycket ond. Han tog då tre män af Frödis’ folk och pinte dem till bekännelse om hela denna tilldragelse, och voro deras utsagor fullt ense. “Icke nännes jag”, sade Lef, “göra med Frödis hvad hon är värd, men det kan jag spå dem, att deras afkomma månde trifvas föga.” Nu led det så fram, att ingen tyckte om dem annat än ondt.

(112.) Nu är att säga, hur Karlsämne redde sitt skepp och seglade bort från land. Färden gick väl och han kom till Norge hel och hållen, satt der öfver vintern och sålde sin laddning. Han var der med sin hustru i bästa fägnad hos de gäfvaste män i Norge. Följande vår redde han sitt skepp till Island. När han var färdig och skeppet låg vid bryggan under väntan på vind, kom till dem en söderman, från Bremen i Saksland, som ville köpa af Karlsämne hans hus-snotra 232). Han sade sig icke vilja sälja henne, men Södermannen sade sig vilja gifva en half mark guld derför. Detta tyckte Karlsämne vara väl budet och gjorde köpet. Södermannen for bort med hus-snotran och Karlsämne visste icke af hvad trä det var, nämligen af masur från Vinland. Karlsämne seglade sedan till hafs och kom norr om landet till Skagafjärden, hvarest han satte upp sitt skepp för vintern.

KARLSÄMNES SLÄGT. HARALD OLOFSSON.

Om våren köpte han Glömbysland och gjorde der bo. Der bodde han så länge han lefde och var den gäfvaste man och hafva månge kommit från honom och hans hustru Gudrid och det är en god ätt. Då Karlsämne var död tog Gudrid vid boets skötsel och med henne sonen Snorre, som var född i Vinland. Då Snorre gifte sig, for hon bort i södern, men kom sedan åter till sin son Snorres bo. Då hade han låtit göra en kyrka vid Glömby och Gudrid var sedan nunna och ensitteqvinna så länge hon lefde. Snorre hade en son Torger, fader till biskop Brands [† 1201] moder Ingveld. Snorre Karlsämnesons dotter het Hallfrid; hon var moder till Runulf, biskop Torlaks [† 1133] fader. Björn het ock en son af Karlsämne och Gudrid; han var fader till Torun, biskop Björns [† 1163] moder. En stor myckenhet menniskor är kommen från Karlsämne och är han vorden slägtsäll. Han har utförligare än andre berättat om tilldragelserne med denna färd, hvarom nu är med några ord taladt.

(113.) Konung Olof och drottning Tyre suto i Nidaros om vintern sedan konungen kristnat Hålogaland. Sommaren dessförinnan hade drottning Tyre födt ett svenbarn åt konung Olof. Svennen var både stor och lofvande och kallades efter morfadren Harald. Konungen och drottningen älskade honom mycket och gladdes åt att han skulle växa upp och taga arf efter sin fader, men han lefde icke fullt ett år efter det han föddes. Det tycktes dem båda stor skade. Den vintern voro månge isländske män hos konung Olof, såsom förr är skrifvet, och månge andre gäfve män.

Då var ock med hirden Ingeborg Trygvadotter, konung Olofs syster, frid i synen, vänlig och blid vid alla menniskor, trofast och manlig till sinnes och mycket vänsäll. Hon var väl till Isländingarne, som der voro, men Kjärtan Olofsson var henne kärast 233), ty han hade längst af dem varit hos konungen. Honom tycktes det ock ofta skämtsamt att tala med henne, ty hon var både klok och snäll i tal. Konung Olof var alltid glad och lustig med sine män och sporde ofta om stormännens sätt och höfdingeskap i de närmsta landen, om män kommo till honom från Danmark eller Svitiod.

INGEBORG TRYGVADOTTER OCH RAGNVALD JARL.

Hallfred vandrådeskald hade om sommaren kommit östan ur Götaland 235), efter att hafva varit hos Ragnvald Ulfsson jarl, som då var kommen till rike i Vestergötland. Ragnvalds fader Ulf var broder till Sigrid storråda; konung Olof svenske och Ragnvald jarl voro således syskonsöner. Hallfred sade konungen mycket om jarlen, att han var en modig man och nitisk i styrelsen, gifmild på pengar, manlig och vänhuld. Hallfred sade äfven, att jarlen ville hålla sig till vänskap med konung Olof och att han hade yttrat sig vilja fria till Ingeborg Trygvadotter. Samma vinter kommo östan från Götaland Ragnvald jarls sändemän. De funno konung Olof norrut i Nidaros och buro fram för honom jarlens ärende alldeles som Hallfred förut sagt, att jarlen ville vara konung Olofs fullkomne vän och derutöfver begärde han svågerskap med konungen, ty han ville hafva hans syster Ingeborg. Sändemännen gåfvo konungen klara järtecken från jarlen, att de foro med hans sanna ärender. Konungen tog väl mot deras tal, men sade att Ingeborg månde mycket råda sjelf för sitt gifte. Han talade sedan härom med sin syster och sporde, hvad henne syntes härom. Hon svarade: “jag hafver nu varit med eder en tid och J hafven gifvit mig broderlig hägnad och älsklig heder uti allt, sedan J kommen i detta land. Derföre vill jag öfverlåta åt eder omsorg att bestämma om mitt gifte; jag väntar, att J icke giften mig med en heden man.” Konungen sade, att det skulle så vara. Han talade sedan med sändemännen och afgjordes innan de foro bort, att Ragnvald jarl skulle om sommaren möta konung Olof österut i landet, om han ville göra fullkommen vänskap med honom. Om de möttes, skulle de sjelfve talas vid om detta. Jarlens sändemän foro då österut med dessa ärenden och konung Olof satt om vintern i Nidaros med mycken herrlighet och många menniskor.

(114.) Om sommaren for konung Olof med sitt följe söder om Stad utmed landet. Med honom på färden voro

RAGNVALD OCH INGEBORG GIFTAS.

drottning Tyre och hans syster Ingeborg Trygvadotter. Han for med all hären söderut med landet. Då han kom till Rogaland, dvaldes han der, ty Erling Skälgsson hade tillredt för honom en ansenlig vejtsla på Sola. Då kom östan ur Götaland Ragnvald Ulfsson jarl, för att finna konung Olof och för att få fullbordan på det aftal, hvarom ord och sändebud farit dem emellan under vintern, nämligen att han skulle få Ingeborg, konungens syster. Konung Olof tog väl emot honom. Det talades om detta mål och Olof sade sig vilja hålla alla sina ord derom och gifta honom med sin syster, om han ville taga den rätta tron och kristna allt sitt underfolk, öfver hvilket han var satt. Jarlen lofvade det och döptes med allt sitt följe. Då öktes vejtslan, som Erling hade låtit göra, ty jarlen gick vid denna att ega Ingeborg Trygvadotter. Konung Olof hade då bortgift alla sina systrar.

Jarlen redde sig till hemfärd och Ingeborg. Konungen gaf honom lärare att kristna folket i Götaland och lära det rätta seder. Konungen och jarlen skildes i största kärlek.

2.

Olof Trygvasons regeringsår enligt Snorre Sturleson och den större Olofssagan.

Den större Olofssagan, som i öfrigt icke förråder stor sjelfständighet hos nedskrifvaren, följer märkvärdigt nog för konung Olofs regering en helt annan tideräkning än Snorre. Man måste härvid fästa icke så liten uppmärksamhet, då Snorre, ehuru han, såsom vida tidigare än Olofssagans redaktör, har vida större hemul, lätt kan i följd af fattigdom på materialier hafva tagit miste, och då den senare skrifvaren kunnat i de många källor, som stodo honom till buds, finna bättre upplysningar. Den större Olofssagans uppgifter öfverensstämma också med andra isländska sagor.

Såväl Laxdoela-saga som sagan om Hallfred vandrådeskald göra det nödvändigt att antaga, att konung Olof hösten 996 befann sig i Trondhem, der han då redan börjat anlägga staden vid Nidaros.

OLOF TRYGVASONS REGERINGSÅR.

Snorre säger, att denne kom till konung Olof först hösten år 999 och han behöfver således icke låta konungen vara hösten 996 i Nidaros. Han låter ej heller staden anläggas förrän efter Olofs konungsdöraes tredje vinter (jfr kap. 66-78).

Det enda, som icke är fullt klart i Snorres framställning, är hur och hvar Olof tillbragte sin andre vinter. Såsom anm. 3 sid. 214 påpekar äro uppgifterna om årstiden, då Olof kom till Norge 995, något osäkra. Munch fasthåller b. s. 252, 267, uppgiften, att han kom till Norge vårtiden, och finner stöd för detta deri att Gölelfven var bitvis tillfrusen samt Petlandsfjärden ofarbar. Men det kan likaväl hafva varit den börjande vinterkylan, som delvis belagt Gölelfven med is, och det omtalas ingalunda, att det var is, som stängde sundet mellan Skottland och Ragnvaldsö. Det kunde helt enkelt vara stark storm, som afskräckte Olof från färden och tvang honom att söka en fristad i den hamn, der Orkenöjarlen redan låg, för att afbida ett mer gynnande väder för öfverfarten till Skottland. Det finnes intet, som hindrar antagandet, att Håkan, glad öfver Jomsvikingarnes nederlag, omedelbart derefter önskade befria sig från den siste, som hotade hans välde i Norge, och att han derföre tidigt på våren 995 sände Tore till Dublin. I sådant fall kunde Olof icke komma till Norge förr än inemot vinterns början. Hade han kommit vårtiden, hade man rätt att vänta någon redogörelse för hans första sommar. I stället omtalas kap. 57 hans första vinter. Under denne och under den följande sommaren for han kring landet och antogs till konung. Herefter tillägges i kap. 59 att han, efter det han var antagen till konung, d.v.s. efter de nyssnämnda färderna, dröjde länge om sommaren i Viken, hvars invånare kristnades den sommaren och den påföljande vintern. Sedan heter det (kap. 60): “tidigt om våren” for konung Olof ut i Viken och till Agder. Detta kan omöjligen gälla samma år, om hvilket det först blifvit sagdt, att under dess sommar dröjde Olof länge i Viken. Det återstår derföre, synes det mig, intet annat antagande, än att Snorre låter Olof tillbringa sin andre vinter uti Viken, för att personligen befrämja kristendomsverket derstädes. – Uti detta afseende skiljer den större Olofssagan sig från Snorre och låter Olof tillbringa denne vinter i det hösten förut anlagda Nidaros.

Att jag tolkat Snorres mening rätt, synes mig vinna en afgörande bekräftelse deraf, att Olofssagan, som hemtat stommen

till sin berättelse från Snorres bok, genom att flytta Snorres berättelse ett år tillbaka, får en besynnerlig tomhet för sommaren 998, under det Snorre till denne hänför flere vigtiga tilldragelser (se nedanför).

Munch har b. s. 285 intagit en jämförelse mellan de två sagornas tideräkning, men då han tyckes mig dervid icke hafva träffat det rätta, har det synts mig i dubbelt mått nödigt att här meddela följande öfversigt. Snorres framställning betecknas med A, Olofssagans med B.

  1. A.

(Senhösten.) Olof Trygvason kommer till Norge. Håkan jarl dräpes. Hans söner fly österut. Olof tages till konung af Tronderne (kap. 52-57, 96).

  1. B.

Öfverensstämmer med Snorre (kap. 99-105, 109, 243).

  1. A.

Vintern och sommaren. Olof far omkring i landet. Dröjer länge om sommaren i Viken, der han sannolikt äfven tillbringar vintern (kap. 57, 59).

Erik jarls första sommar i östervägsfärd (kap. 96, 97).

  1. B.

Vintern. Olof far till landsänden i öster (kap. 140). Våren. Olof är länge i Viken (kap. 140). Drager till Agder, håller ting på Moster i Sunnhördaland, der de tre olycklige talarne uppträda (kap. 141). Sommaren. Stefne Torgilsson sändes af Olof att kristna Island (kap. 142). “Samma sommar” far Olof norrut, sedan han kristnat Viken (kap. 143), uppträder på Gulatinget och ger sin syster Estrid åt Erling Skälgsson (kap. 147), stämmer fyra fylkens ting till Dragsed (kap. 149), nedbryter hofvet på Lade och drager norrut till Hålogaland, men återvänder vid ryktet om rustningar derstädes (kap. 150). Hösten. Olof kommer till Trondhem och anlägger köpstaden vid Nidaros (kap. 154, 160, 163). Kjärtan och Hallfred komma dit (kap. 154, 159).

Erik jarls förste sommar i österväg (kap. 243).

  1. A.

Vintern. Hela Viken kristnas. Våren. Tidigt for Olof till Agder, till Rogaland (de tre talarne). Sommaren. Gulatinget, Erling gifter sig med Estrid. Hösten. Ting å Dragsed. Olof nedbryter hofvet vid Lade, drager mot Hålogaland, men vänder åter och drager söderut (kap. 59-65).

(Sommaren.) Olof sänder Tångbrand till Island; har då varit två vintrar i Norge.

Erik jarls andre sommar i östervåg (kap. 97).

  1. B.

Vintern. Olof i Nidaros. Frostatinget (tidigt, kap. 162). Kjärtan döpes annandag jul och sedan Hallfred (kap. 164, 165). Olof drager till Mären med Kjärtan och Hallfred, dräper Skägge, äktar och öfvergifver Gudrun, kristnar Trondhem (kap. 166, 167) och bygger Tranan (kap. 169). Våren. Hallfred lemnar Olof (kap. 175). Sommaren. Stefne återvänder från Island, Tångbrand ditsändes (kap. 187, 188, 216). Hösten. Olof lemnar Trondhem och far långsamt söderut, mottagande vejtslor (kap. 189, 192).

Erik jarls andre vinter i östervåg (kap. 243).

  1. A.

Vintern. Olof kommer tidigt till Viken, underhandlar med Sigrid storråda, kristnar Ringarike, då Olof Haraldsson döpes, tillbringar återstoden af den tredje vintern i Viken (kap. 66, 67). Våren. Mötet med Sigrid. Sejdmännen brännas vid Tunsberg. Olof drager till Agder och Rogaland, firar påsk på Agvaldsnäs (kap. 68-71). Sommaren. Olof far till Trondhem. Frostatinget. Han vistas på Lade, möter folket vid midsommarsblot på Mären, kristnar Trondhem, anlägger Nidaros, äktar och öfvergifver Gudrun (kap. 72-78). Hösten. Tranan bygges (kap. 79). Hålögerne Sigurd och Hök blifva Olofs fångar, men fly (kap. 81).

Tångbrands förste vinter på Island (kap. 80).

Erik jarls tredje sommar i östern (kap. 97).

  1. B.

Vintern. Olof kommer tidigt till Viken, underhandlar med Sigrid, kristnar Ringarike, der Olof Haraldsson döpes. Mötet med Sigrid. Olof gifter sig i Tunsberg med Tyre (tredje vintern). Sejdmännen brännas (kap. 192-195). Våren. Olof far till Agder och Rogaland, firar påsk på Agvaldsnäs (kap. 196-198). Hösten. Sigurd och Hök fängslas och fly (kap. 199).

Tångbrands förste vinter på Island (kap. 216).

Hallfreds förste vinter i Götaland (kap. 219).

Erik jarls tredje sommar i östern (kap. 243).

  1. A.

Vintern. (Olof i Nidaros.) Sigurd och Hök på Tjotta hos Hårek (kap. 81). Våren och sommaren. Hårek föres till Olof, men får återvända. Övind kindrifva dödas. Olof drager till Hålogaland. Tore hjort och Röd starke dräpas. Lef kommer från Grönland. Gudröd Gunhildsson härjar i Viken och dräpes (kap. 82-87, 93, 94). Hösten. Olof återvänder till Nidaros, dit Isländingarne, äfven Hallfred och Kjärtan, komma. Tångbrand återvänder efter att hafva tillbragt sin andre vinter på Island (kap. 87-92). Olof gifter sig med Tyre, efter återkomsten från Hålogaland (kap. 100).

Erik jarls fjerde sommar i östern (kap. 97).

  1. B.

Vintern. Tångbrands andre vinter på Island (kap. 216). Hallfreds andre vinter i Götaland (kap. 219). Sigurd och Hök på Tjotta (kap. 204). (Olof i Nidaros.) Våren och sommaren. Hårek i Nidaros, Övind kindrifva dräpes, Olof far till Hålogaland, Hårek döpes, Tore hjort och Röd dräpas (kap. 204, 209-211). Gudröd i Viken (kap. 222). Tyre föder sonen Harald (kap. 224). Hösten. Isländingarne, Olof, Tångbrand, Lef och Hallfred komma till Nidaros (kap. 212, 217-219, 221, 224).

Erik jarls fjerde sommar i östern (kap. 243).

1000. A.

Vintern. Olof, Tyre, Lef och Isländingarne i Nidaros. Ormen långe bygges (kap. 87, 93, 95, 100). Våren. Tyre klagar, Olof rustar, sänder Lef till Grönland, Hjälte och Gissur till Island (kap. 100-104). Sommaren (Erik jarls femte i östern, kap. 97). Olof far till Vendland (kap. 105-107). Hösten (den 9 Sept.). Slaget vid Svolder (kap. 108-120).

1000. B.

Vintern. Olof, Tyre, Lef och Isländingarne i Nidaros. Ormen långe bygges. Ragnvald jarl friar till Ingeborg (kap. 223, 224, 228). Våren. Harald Olofsson 236) dör (“lefde icke fullt ett år”, kap. 224). Gissur och Hjälte sändas till Island, Lef till Grönland (kap. 228, 231). Tyre klagar, Olof rustar (kap. 230, 233). Sommaren. Island kristnas och bud derom kommer till Norge (kap. 228, 233). Olof far långsamt längs landet söderut. Ragnvald jarl äktar Ingeborg. Olof kommer till Vendland (kap. 237, 241). Hösten. Slaget vid Svolder (kap. 243 f.).


TORP. HÄRBERGE.

BIHANG.

I.

Husen i Norge under sagotiden 237).

Ett ställe, der menniskor bodde, kallades fordom bo (bú) eller by (boer), hvilket senare icke alltid hade samma kollektiva betydelse af grannelag, som i nyare svenskan: ville man bestämdt uttala, att byn icke var ett grannelag, kallades han einboeli (OH kap. 40). Med torp (Þorp) synes man hafva förstått mindre lägenheter (OT kap. 3). En bondqvinna begagnar ordet torparaktig i klandrande bemärkelse (HHd kap. 66). Torp kallas äfven landställena vid inloppet till Miklegård, Constantinopel (SÖO kap. 12).

I hvar by (gård) funnos flera hus. Framför dem låg en fri plats, tunet (tún), som omslöts af en inhägnad, gård (garðr), försedd med grind eller led (garðshlíð). Gård kom sedan att betyda icke blott den inhägnande gärdesgården, utan äfven det inhägnade rummet.

Härberge (herbergi) kallades vanligen ett rum i allmänhet (OT kap. 7, 101; OH kap. 85) och det var under sagornas tid vanligt att låta hvart rum vara en byggnad för sig. I det skogrika Norge uppfördes husen af trä. Stenhus (steinhöll) omtalas i HHd kap. 39.

SKÅLE. ÅS. LJURE. BÄNKAR.

Ett af de ansenligaste husen var skålen 238) (skáli), ett aflångt fyrkantigt hus med dörr i ena ändan, ibland i båda (OH kap. 104). Från väggarne (veggir) reste sig taket (ræfr, MG kap. 11), hvars sidor upptill möttes vid den öfverst i husets längdriktning liggande bjelken, åsen (áss). I äldsta tider hade man icke ini huset något platt tak under yttertaket, hvadan röken från eldarne å golfvet sotade takets insida. Att dricka under sotad ås (YS kap. 34) var detsamma som att dricka i hus. Uti taket fans åtminstone en öppning, ljure (ljóri), hvarigenom dagsljuset trängde in och röken utgick (OT kap. 69). Ljuren tillslöts med en fjöl, bräde. Harald hårdråde lät en gång draga denna öfver ljuren, så att det var endast en liten öppning, hvarigenom det blef nästan alldeles mörkt i huset (HHd kap. 45). Ljuren var så stor, att Övind källa kunde krypa ut genom honom (OT kap. 69).

Inredningen torde icke hafva varit mycket omvexlande. Längs hvardera långväggen gingo bänkar (bekkr, pall) och å hvarderas midt (á miðian langpalli, OK kap. 2) fans ett högsäte (hásæti, öndvegi). Det ena högsätet tillkom husbonden, det motliggande intogs af någon hans förtroendetjenare eller frände eller lemnades åt någon ärad gäst. I högsätet midt emot Olof helge satt hans stallare (OH kap. 55) och Ragnvald jarl böds af lagman Torgny att intaga sitt vanliga säte midt emot Torgnys (OH kap. 79). Endast i utomordentliga fall hade man mer än två högsäten i ett rum, såsom när Ingjald illråda, för att kunna mottaga gästerne vid arfölet efter fadren, lät uppbygga en ny sal med sju högsäten (YS kap. 40) 239). Det fans andre bänkar än långbänkarne. I ME kap. 42 omtalas en krokpall, som måste hafva funnits i en vrå 240). Bänken bestod ursprungligen af en stock (OH kap. 82). Högsätet 241) var, ofta åtminstone, så bredt att två personer rymdes deri.

HÖGSÄTE. BORD. ELDAR. TRAPESA.           

Alf och Bera suto t.ex. i samma högsäte, Harald gränske och Sigrid storråda, Sigurd Jorsalafar och hans maka (YS kap. 24, OT kap. 48, SÖO kap. 30); detta kallades att sitta i samsäte (HHd kap. 24). Framtill å högsätet plägade finnas ett fotbräde (fotskör). Sven Ulfsson (Estridsson) satt å fotbrädet af Magnus godes högsäte, för att dermed uttrycka sin underdånighet (MG kap. 24). I HHf kap. 35 omtalas högsäte med tvenne afsatser nedtill, den ene för konungens söner, den andre för jarlarne. Högsäten funnos äfven i det fria, på någon höjd, der konungen satt vid folkförsamlingar (HHf kap. 8, HG kap. 13).

Framför bänkraderna hade man plats för borden och i tomrummet mellan bordraderna, längs midten af golfvet, hade man härdarne, der eldarne brunno (HG kap. 16, OH kap. 104). Det fans dock plats att gå på golfvet. Det berättas, hur Harald hårfager en gång gick på golfvet och såg på bänkarne, tyckande att det var för mycket folk derinne (HHf kap. 26).

En genomgripande förändring i detta infördes under Olof kyrres tid (1067-1093). Högsätet förlades till inre ändan af huset, till högpallen (hápall). Han gjorde likaledes särskilda ugnstugor (ofnstofa, OK kap. 2). Att förändringen likväl icke genomfördes fullständigt, icke ens på konungsgårdarne, synes deraf, att Sigurd Jorsalafar kunde sitta i högsätet och kasta sin bok i elden (SÖO kap. 30).

När gäster väntades tillreddes huset festligt. Då Asta Gudbrandsdotter fick bud, att hennes son Olof Haraldsson kom åter till hemmet ur sin ungdoms vikingafärder, satte hon fyra qvinnor att taga fram stugans bonad (bunaðr); två karlar buro in halmen, som breddes på golfvet, två framsatte trapesan (trapeza) och skaftkaret (skaptker), hvarur hornen skulle fyllas, två framsatte borden, två framsatte maten, två buro in ölet o.s.v. (OH kap. 30). Bonaden bestod af tyger, som hängdes öfver väggarne; sådane breddes ock på bänkarne. I högsätet lågo dynor (HHf kap. 8). Olof kyrre synes haft halm inne året om (OK kap. 2). På hans tid stod framför högsätet ett bord och framför detta stodo skutilsvennerne, som skänkte i åt honom med bordkärl (bordkar), som synas bilda en motsats till skaftkärlet å trapesan.

BORD. SÄNGAR.

Denna stod då midt emot högsätet och dess bord; bakom henne stodo stallarne och andre stormän med ansigtena åt konungen (OK kap. 3).

Borden buros vanligen, tyckes det, ut efter hvar måltid. De sattes eller framsattes (OT kap. 1, SÖO kap. 33). Men det heter äfven taga ned bordet (HG kap. 28) och taga upp bordet (HHd kap. 66), hvilket synes antyda tillvaron af fällbord. I HHd kap. 66 berättas, huru bord först sattes och sedan togs upp, när gästerne skulle äta. På bordet hade man duk (OH kap. 124). En person sades sitta vid (at), om eller öfver bordet (MG kap. 15, HHd kap. 51, OH kap. 175).

Man spelade schack 242) vid tafvelbordet (taflborð). Då Ulf jarl blef vred öfver Olof helges motspel, sköt han ned tafvelbordet och gick bort (OH kap. 163). Bord i denna sammansättning kan betyda såväl bord som skifva.

Skålen var utan tvifvel från början afsedd såväl för det dagliga lifvet som för samqvämen. Huskarlarne sofvo i skålen (HS kap. 5). Olof helge bygde en skåle, i hvilken hirdmännen skulle sofva (OH kap. 55). Äfven i vejtsleskålen, hvilken, att döma efter namnet, borde varit afsedd uteslutande för samqvämen, funnos sofplatser (ME kap. 32).

Sängarne (hvilor, rekkjor, set) funnos längs väggarne, i – såsom det heter – eller förmodligen snarare innanför pallarne (OH kap. 145, 153). Ofta åtminstone lågo tvenne i samma säng (den ene var den andres rekkjofélagi). Man hvilade på halm. Egil ullsärk fruktade, att han skulle få dö af ålderdom på sin pallhalm (HG kap. 23). Öfver sig hade man kläderna (klæði, OH kap. 86), öfver hufvudet en fäll (OH kap. 153).

Olof Trygvason hvilade på Agvaldsnäs i en säng, som hade ett fotbräde (fotskör), å hvilket Odin satt (OT kap. 71). Sigrid storråda böd Harald gräaske en säng, “belagd (tjällad) med skinn och redd med dyrbara kläden”. Hon satt hos honom och böd honom dricka (OT kap. 48). Vid båda tillfällena lågo konungarne måhända i s.k. lokrekkjor, afstängda sofrum med en bädd eller flera och så stora, att man kunde röra sig derinne.

DÖRR. LOFT. SKÄMMA.

Genom den vanliga ingången kom man först till ett förrum (forstofa) och sedan in i sjelfva huset. Till båda funnos dörrar, som kunde läsas. Ibland stängdes dörren invändigt med en fällbom (slagbrandr) 243).

Emellertid tog man sig före att å de tvärträn (Þvertré), som upptill förenade långväggarne, lägga golftiljor (golfþili), hvar-igenom en slags öfvervåning bildades. I det Jämtländska sälohuset, hvilket uttryckligen kallas en skåle, fans i ena ändan ett loft (lopt) å tvärträna. Arnlyt gellina och Olof helges sändemän lågo deruppe och lyfte dit upp en af de sedermera i huset inkomne köpmännen (OH kap. 151). Snorre nämner intet fall, då ett loft gick öfver hela skålen.

Detta hände deremot ofta i skämman 244), “det korta huset” (skemma, af skammr, kort). Det undre rummet kallades då underskämma (HHd kap. 70). I en sådan kunde naturligtvis inge eldar förekomma midt på golfvet och der behöfdes fönstergluggar. Utanför löftet gick åtminstone å en sida en svalgång (svalir, MG kap. 13), till hvilken man kom på en yttertrappa. Loftet stod vanligen icke i förbindelse med underskämman, utan loftrummen (hvart för sig kalladt loft, YS kap. 14) hade dörrar åt svalerne. Då Fjölne gästade Frode i Danmark, hade han fått ett loftrum. I ett annat loftrum hade man tagit bort golftiljorna, för att kunna ofvan nedhälla drycken i det stora mjödkaret, som stod i underskämman. Om natten går Fjölne längs svalgången till sitt rum, men tager miste om dörr och stupar ned i karet (YS kap. 14). Här synes det förnämsta rummet hafva varit underskämman. Annorlunda synes det varit på Olof helges tid; då tyckes det förnämsta rummet, stofvan, hafva varit i loftet, ty konung Röreks tjenare stod i försåt för Olof i svalgången (OH kap. 82). Det var förmodligen i en stad detta hände 245). Loftet fick ljus genom loftsgluggar (IB kap. 28).

KÄLLARE. HALL. SAL. STUGA.

Understundom synes loft betyda en mindre fristående byggnad. Sådant torde det loft varit, i hvilket Röd starke på Gudö innebrändes af Olof Trygvason (OT kap. 87), loftet på Näs, i hvilket Olof helge sof, och hvilket qvarstod oförändradt, då Snorre skref (OH kap. 107), samt det loft, som omtalas OH kap. 125.

I OH kap. 151 omtalas en källare (gröf) under skämman, i hvars golf fans en glugg med dörr (ljurð). Fångarne, som voro nedkastade i källaren, sönderskuro sina skinnkläder, bundo ribborna samman och slungade det så bildade repet upp genom hålet, så att det fastnade om en kistfot (örkfót). En af dem gick då upp och fann der rep, med hvilka han hjelpte upp kamraterne. Men för att få upp den siste, måste de slå repet om bjelken (biti), som var i huset – förmodligen ett tvärträ – och sedan göra i repets andra ända en lycka, hvari fästades så mycket stockar och stenar, att karlen uppvägdes.

Ibland bygdes skämman afsides och kallades då utskämma (útiskemma). I en sådan sof Erik blodyx, då Halfdan svarte kom för att innebränna honom (HHf kap. 39) och det var förmodligen i en sådan, som Erik bjudeskalle lät sin dotter och Olof Trygvason tillbringa vintern (OT kap. 1).

Större hus kallades äfven hall (höll), sal (salr) och stuga (stofa), utan att man mellan dem och skålen eller dem inbördes kan uppvisa någon bestämd åtskilnad. Sal synes dock för Snorre hafva fått en bestämd betydelse, han använder nämligen detta ord om disarsalen (YS kap. 33), om uppsalen, tempelsalen, som gaf Uppsala namn, och om den af Ingjald derinvid bygda salen (YS kap. 40). Stugan är ibland stor (OH kap. 55), ibland liten (OH kap. 126). Understundom var hon afsedd särskildt till sofstuga (HHf kap. 2). Det är möjligt att med stugan, i hvilken Olof Trygvason fann sin drottning sitta gråtande, menas en sådan stuga, som på Snorres tid fans mångenstädes på Island: ett mindre rum innanför skålen, som ersatte den forna tvärpallen (jfr t.ex. Sturlungasagan I. 2. s. 73).

Mellan husen på gården voro afstånden så stora, att Sigurd syr der kunde ställa sine tjenare (OH kap. 31). Husens antal var naturligtvis mycket olika. I konungsgården i Nidaros bygde Olof helge en stor hirdstuga med dörr i båda ändar, för samqvämen, en skåle, i hvilken hirdmännen sofvo, och dessutom en stuga, i hvilken han höll sina hirdstämmor (OH kap. 55).

UTHUS. HOF. SJÖBODAR.

Ett hus af det sistnämnda slaget kallas äfven målstuga (målstofa, HHd kap. 45); en sådan fans äfven hos Torgny (OH kap. 79). Man sof i flera hus. Konung Hakes huskarlar sofvo i skålen, men han sjelf i en sofbur (svefnbur, HS kap. 5). En sådan omtalas äfven YS kap. 15. Högne Kåreson och Gudbrand sofvo i hvar sin stuga (HHf kap. 2). Bur omtalas IB kap. G, dess dörr var låg, men om dess bestämmelse säges der intet 246).

Af uthus nämnas hos Snorre salerni (afträde), stående på stolpar, med trappuppgång (rið, OH kap. 84), gethus (geitahús, OH kap. 2), svinstiga (svinaboeli, HS kap. 7, OT kap. 53), lador (hlaða, kornhlaða, OH kap. 31, 75) och hjelmar 247), träskjul för hö och säd (hjálmr, heybjálmr, kornhjálmr, OH kap. 31, ME kap. 12, OTB) samt hus för kreaturen (HGr kap. 17). I OT kap. 71 antydes en särskild köksbygnad. Det var annars i den äldre tiden vanligt, att maten lagades öfver eldarne i skålen (HG kap. 16). Lador och hjelmar funnos äfven afsides från byarne.

I HS kap. 6 omtalas en örtagård (grasgarðr).

Bad omtalas i sagorna, men utan närmare uppgifter (HHf kap. 23, HHd kap. 66). Sigurd Jorsalafar badade i ett kar, öfver hvilket var tältadt (SOO kap. 26). Qvarnen, som omtalas IB kap. 18, var tydligen en handqvarn.

Vid stränderna lågo sjöbodarne (naust), i hvilka skeppen och deras tillbehör förvarades vintertiden och annars då de icke begagnades.

En liten koja kallades húsakot (OH kap, 151).

Hofvet eller templet var en stor skåle, i hvilken folket församlades till blotvejtslorna. Högsäten funnos för blotföreståndarne. Längst in suto gudarnes bilder å sine stallar (ställningar). Huru bloten gjordes, ses af HG kap. 16. Å dörren till hofvet satt en guldring (OT kap. 65).

I städerna var jorden fördelad i tomter (toptir, OT kap. 79), bebygda som på landet, ehuru man här måste något inskränka sig, då utrymmet var knappt.

FÄSTEN. TÄLT.

Genom staden gingo gator (stræti, OH kap. 70), i henne fans torg (OT kap. 100), der handel drefs.

Kyrkobyggnaderna omtalas ej här, då de icke äro för Norden karakteristiska.

Till sist må nämnas fästena och tälten. De senare (tjald) kunde vara så stora, att i dem rymdes mer än sextio man; man hade i dem pallar att ligga i. Det ryktbaraste fäste (virki) i Norden var Danavirke, en borgmur af sten, torf och trä, med kastaler öfver portarne samt skyddad af ett djupt och bredt dike (OT kap. 26). Borgen, som Magnus barfot uppförde på Kållandsö, bestod af torf och trä samt omgafs af ett dike (MB kap. 13). Konung Östen anlade vid Agdanäs kyrka, hamn och virke 248) (SÖO kap. 15).

SKEPP. LÅNGSKEPP. DRAKE.

II.

Skeppen.

Med afseende på de gamles skepp återstår ännu mången fråga att besvara. Ämnet har icke heller blifvit så ofta behandladt som andra områden för våra fäders lif. Här meddelas de vigtigaste antydningar om de gamla skeppen, som förekomma i Snorres konungasagor. Till hjelp vid förklaringen har jag begagnat följande teckningar af gamla skepp: 1. på en liten silfverbrakteat, funnen i Blekinge (Stat. Hist. Mus. Inv. No 455); 2. figurer å de gotländske bildstenarne (originalteckningar af P. A. Säve i K. Vitterhets- Historie- och Antiqvitets-Akademiens arkiv, jfr AnO 1852 pl. VI); 3. Bautil fig. 380, 382, 526, 1138; 4. figurer å Bayeuxtapeten (Collection de costumes etc. de France II) samt – då skeppen icke synas hafva undergått många förändringar af vigt under medeltiden – figurer i Enhörna och Å kyrkors altarskåp (i Stat. Hist. Mus.) samt i takmålningarne i Floda (teckning af C. F. Lindberg i nyssnämnda akademis arkiv), Täby och Häfverö (egna teckningar) samt Tegelsmora (i Mandelgrens Monuments Scandinaves du moyen age pl. XXXIV – i förhoppning att denna figur är rätt tecknad).

Det gemensamma namnet på våra förfäders farkoster är skepp (skip). Liksom svenska, allmogen ännu i vissa orter kallar insjöarnes båtar skepp, så kallades i forntiden t.o.m. skeppsbåtarne för skepp (SÖO kap. 6). De större skeppen kallades långskepp (langskip) och bland dessa intog draken (dreki) ett framstående rum. De allmänna förhållandena skildras här i sammanhang med draken såsom den yppersta typen på de nordiska skeppen.

Draken hade sitt namn deraf, att förstäfven var smyckad med ett drakhufvud och bakstäfven med en draksvans. Det kallades på grund deraf äfven hufvudskepp (höfðaskip). Sådan var Ormen korte, som Olof Trygvason tog på Gudöarne; det hissade seglet skulle föreställa drakens vinge (OT kap. 87).

DRAKE. SVIRE. STAMMAR.

Ibland fans det drakhufvud i båda stäfvarne (OT kap. 85, OH kap. 157). Sådant är ett af Bayeux-tapetens skepp; ett annat har i framstammen ett drakhufvud, men i bakstäfven en man, som blåser i horn och håller ett märke (fana). Äfven fig. i Bautil 380 [382] och 1138 visa två hufvud på skeppet. Förstäfven hade äfven andra prydnader. Så omtalas ett manshufvud, skuret af Olof helge sjelf å Karlshöfde (OH kap. 45), ett bisonoxhufvud å Visunden, hvars bakstam dock pryddes af en draksvans (OH kap. 154, MG kap. 20). På Flodaskeppet prydes framstammen af ett oxhufvud.

I sammanhang med dessa prydnader omtalas ofta sviren (sviri), vanligen båda svirarne (OT kap. 87, MG kap. 20), vid ett tillfälle alle svirarne (HHd kap. 61), hvilket dock torde betyda endast båda. Ordet svire förekommer allmänt i de germaniska språken med betydelsen “nacke”, någon gång – t.ex. i frisiskan – med betydelsen “stång”. Man torde derföre kunna antaga, att svire utmärker hals- eller skaftstycket, som uppbar såväl framstammens hufvud som bakstammens stjert. På Bayeux-tapetens skepp finnes en dylik mellanled mellan den egentliga stammen och hufvudet. Fritzner visar i sin ordbok, att svire ibland ersättes af brandr (stång). Utbytet låg nära till hands, då svires egen betydelse (se ofvan) lutar ditåt. Det kan ock hända, att sviren understundom var så mycket förlängd, att han med allt skäl kunde kallas stång. En sådan ses t.ex. å Flodaskeppet 1). – Hur de OH kap. 48 omtalade skejdarkylfor, mot hvilka stamliarne användes, voro beskaffade, känner jag icke. Kylfa betyder vanligen klubba. I visor omtalas en slags prydnader i stäfven, kallade tingel (tingl). Hurudana de voro känner jag ej.

Svirarne med deras prydnader suto öfverst på stäfvarne eller stammarne (stafn), desse åter voro en fortsättning af kölen (kiölr, OH kap. 28). Denne kan icke gerna hafva varit betydlig; då man ofta drog skeppen upp på stranden.

BORDBEKLÄDNAD. HAFSKEPP.           

Allraminst var han hög å galeiderna, med hvilka Harald hårdråde gjorde det vågade försöket att fara öfver de i farvattnet spända jernkättingarne. Han förlade all rörlig tyngd i aktern, dref sedan fartyget fram med sådan fart, att det red upp på kedjan. I ett ögonblick flyttades nu tyngden öfver i förn, och det lyckades honom verkligen på detta sätt att få öfver det ena skeppet; det andra sprack (HHd kap. 15).

Man bygde skeppen gerna vintertiden (HHf kap. 9, OT kap. 95). Man bygde dem å strandbrädden (bakki), hvadan stapeln kallades backastockar (OT kap. 95). Stommen bestod af kölen och inträden, invedarne (invigr, SÖO kap. 6). Utvändigt var det bordbeslaget (borit borði, OH kap. 95). Hur detta gjordes kan man se af Engelhardts Nydams Mosefund pl. 1 och 2 samt dithörande text. Såsom skeppstimmer nämnas i visorna ek och fur (HHd kap. 18, 31). Namnet Boekisuð angifver äfven boken såsom material.

Bordbeklädnaden var högst längst fram, kring stam och förrum (OT kap. 118) samt, såsom namnet antyder, äfven kring lyftingen i aktern. Lägre var den vid mastdelen och krapparummet. Å skutor voro borden icke högre än att en vid relingen stående man kunde kasta sig “öfver bord” och draga två andra med sig (MB kap. 16). Öfversta kanten var så bred, att man kunde stiga upp på den, för att bättre komma åt fienden (OT kap. 115). Vanligen hade köpskepp, som voro bestämda för resor öfver oceanen, de s.k. hafskeppen (hafskip, HGr kap. 7), högre bord än sjelfva långskeppen. Dessas sidor sökte man der-före förstärka med viggördlar (viggyrdill, HHd kap. 35; vigflaki OTB). Att döma efter visorna var det vanligt att kring borden sätta sköldar. Så afbildas ock skeppen å Bayeux-tapeten samt å brakteaten. Att borden voro lägre midt på skeppet än mot ändarne ses af Å-, Häfverö- och Floda-skeppen samt af B. 380, 382, 1138.

Nordens praktfullaste drake var Ormen långe (OT kap. 95), som ännu under Harald hårdrådes och Sigurd Jorsalafars tid fick tjena som mönster (HHd kap. 61, SÖO kap. 27). OT kap. 102, som omtalar kämparne på Ormen långe, antyder skeppets indelning. Der omtalas: stammen, rösnen, förrummet och krapparummet, hvartill kommer lyftingen.

STAM. RÖSEN. FÖRRUM.

1. Stammen (stafn), den yttersta fören. Der stodo de tappraste männen, stamboarne (stafnbúar), ibland dem den man, som bar konungens märke (HHf kap. 9, OT kap. 102).

2. Rösnen (rausn); ordet betyder annars prakt, storsinthet, frikostighet. Det låg enligt HHf kap. 9 mellan stammen och ösrummet (austrrúm) 249), enligt OT kap. 102 mellan stammen och förrummet samt i saxarne (söx, sing. sax). Det sistnämnda ordet synes beteckna fören i allmänhet (jfr OH kap. 28) i följd af de der mot hvarandra sammangående sidoborden. Jfr vårt svenska saxa. Männen i rösnen torde hafva räknats bland stamborne.

3. Förrummet (fyrirrúm) måtte hafva fått sitt namn af läget framför masten. Å Ormen långe fans det icke mer än 30 man i förrummet (OT kap. 102), men det måste annars hafva varit ganska stort. Der fylktes nämligen under striden sköldborgen kring höfdingen (OT kap. 115). Uti förrummet församlades man till måltiderna (SÖO kap. 22); der stod ock högsätet (hásæti), i hvilket fans högsäteskistan (hásætiskista), ur hvilken Olof Trygvason under Svolderslaget framtog nya svärd i utbyte mot dem, som blifvit slöa (OT kap. 117). Uti förrummet funnos ock sofplatser (SÖO kap. 36). Folket i förrummet kallades förrumsmän (fyrirrúmsmenn); de och stamborne, männen framför masten, kallades frambyggjar (HHf kap. 11).

Att förrummet på Ormen långe icke gick längre än till masten, förmodligen icke ens så långt, ses deraf att borden voro högre vid förrummet än vid sigluskejð (mast-trakten). Masten stod, att döma efter alla figurer, ungefär midt i fartyget. I akterhälften måste man således förlägga lyftingen och krapparummet. Det synes emellertid, som om man på mindre skepp icke haft samma indelning. Förrummet synes ibland beteckna midten af skeppet i allmänhet och sträcka sig ända till lyftingen. Man torde kanske så böra förklara uttrycken bakut (akterut, aptr) i förrummet (SÖO kap. 37, HB kap. 7). Kistan å skutan HB kap. 16 stod måhända alldeles invid lyftingen.

4. Krapparummet (krapparúm) var det åt roddarne anvisade. I dess främre ända torde masten hafva stått. Det indelades i smärre rum 250) genom roddarbänkarne, tofterna (toptir, OT kap. 118); hvart sådant rum delades dessutom i två halfrum (halfrum).

KRAPPARUM. LYFTING.

Efter rummens antal angifves skeppens storlek; dock kunde tvenne skepp med samma rumtal vara olika stora. Ormen korte hade 30 rum och var jemförelsevis stor (OT kap. 85), Ormen långe hade 34 rum (OT kap. 95), Visunden hade mer än 30 (MG kap. 20), Knut den stores drake hade 60, hans bundsförvandts, Håkans, hade 40 (OH kap. 157). När man ser dessa höga siffror och besinnar att redan ett skepp på 20 rum var ganska stort, är man frestad att tro rum understundom betyder halfrum, ehuru jag icke kan påminna mig något faktum, som berättigar ett sådant antagande. Ett skepp på 60 rum måste varit otroligt stort, ty i hvart rum måste finnas utrymme for roddarnes fria rörelser samt dessutom för krigsmän. Å Ormen långe rymde hvart halfrum 8 man (OT kap. 102), hvilket för de 68 halfrum men gör den vackra summan 544 man, hvilket väl att märka, icke var hela, utan allenast halfva skeppets besättning, om ock denna hälft hade mer folk än den andra. Man är frestad att antaga siffran vara för hög. HHe kap. 6 visar, att tre man i hvart halfrum var det minsta antalet: en skulle ro, en skydda den roende, den tredje strida. Erling ville icke inlåta sig i en strid, uti hvilken endast en tredjedel af manskapet kunde taga verksam del.

5. Lyftingen (lypting, OT kap. 45) var högre än den närmast framför liggande delen af skeppet; man gick upp på lyftingen (OT kap. 119). I OH kap. 186 heter det: i lyftingen var stort rum och upphöjdt öfver de andra skeppen, så att man nådde dit upp endast med skott samt enstaka spjut. I lyftingen var höfdingens plats; der satt han och styrde, derifrån kunde han få en öfverblick af striden, innan sjelfva huggstriden och äntringen börjades (OT kap. 110, 117). Men då styret var fästadt vid sidan af lyftingen, får man icke för denne antaga en alltför stor höjd. I lyftingen hade höfdingen sin sängplats (HHd kap. 22).

Då skeppen ofta voro höga, måste de hafva ett däck. Tiljor (fdli) omtalas ock (SÖO kap. 22). Rummet under däcket var dock säkert icke så betydande förr som nu.

ÅROR. SEGEL.

Deri torde förråderna hafva förvarats. Under tiljorna vid masten lågo två stora tunnor (OH kap. 149). Äfven på en roddfärja funnos sådana däckstiljor; Olof helges lik gömdes under dem (OH kap. 251).

Skeppet framdrefs med åror (ár, pl. árar), hvilkas handtag i en visa kallas lum, (OT kap, 41). De voro fastade i hamlor (hamla), band, hvilka i sin ordning voro fastade i uppstående, framåt böjda årtullar, hår (s. hå, hár, háir; medeltidssvenskan har har). Att stryka eller ro bakut kallades derföre skjuta på eller mot hamlorna (síga á hömlu, OH kap. 157) eller endast hamla (OT kap. 17), ty åran hvilade då naturligtsvis icke mot hån, utan mot bandet. Huru hårna voro inrättade kan man se af det ofvan citerade arbetet om Nydams Mosefund pl. 1, 3. För att framdrifva så stora skepp, som många af de gamles voro, behöfde man starka åror; det heter IB kap. 32 om en drake, att han var tung under årorna. Också kunde Olof Trygvason gå på årorna utom bordet (relingen, OT kap. 92).

Man hade äfven segel (segl). Masten (sigla) stod, såsom redan är nämndt, ungefär i skeppets midt, kanske något närmare fören, förmodligen nära gränsen mellan krapparum och förrum, när båda rummen funnos. OT kap, 118 omtalas sigluskeið, hvarmed säkerligen menas trakten omkring masten, en del af krapparuramet. Masten slutades öfverst i en knapp eller kula, som kallades hun (húnn, OH kap. 6). Vid hunen förekom understundom ett hunkastal (hunkastal, HHe k. 5), hvarmed utan tvifvel bör förstås en större mastkorg, som rymde en eller flere krigare. Sådana ses å Tegelsmoraskeppets båda master; i den främre hunkastalen står en man stridande, i midtmastens stå några spjut. Stammen måste naturligtvis hållas fast medelst vanter, som ses å flera afbildningar, men var lätt att nedtaga.

Man kände inga andra segel än råsegel (fastade vid rá) 251). Att hissa segel kallades att draga upp det (YS kap. 27, OT kap. 85) fullständigt, att draga det till hunen (OH kap. 6); äfven förekommer uttrycket vinda segel (OTB). Motsatsen var att låta ned, lägga eller låta löpa ned seglet (OT kap. 110, OH kap. 110, 143, 168, 186).

SEGEL. TÅGVERK

Seglet vecklades sedan omkring råstången, hvadan äfven förekommer uttrycket hlaða segl (OT kap. 108); hlaða betyder dels fälla, dels lägga i en viss ordning. Råstången med det om denna lindade seglet hängde vid masten så långt ner, att det icke var i vägen för de roende. På brakteaten hänger det vinkelrätt mot masten, på Å-taflan i sned riktning.

I de flesta fall torde seglet hafva varit gjordt af vadmal. Ofta var seglet randadt (stafat, OT kap. 109). Håkan jarls segel var randadt i blått, rödt och grönt (OH kap. 157). Håreks på Tjotta segel var hvitt som nyfallen snö samt hade röda och blå ränder (OH kap. 168). Den största lyxen 252) fans dock på Sigurd Jorsalafars skepp. Hans segel voro klädda med skinn på såväl fram- som baksida. När han då skulle segla upp genom Egeiska hafvet, måste han vänta på sidvind, som bragte seglen längs med skeppet, ty både frambyggarne och de andre ville hafva lika godt att se på (SÖO kap. 11). I de flesta fall hade hvart skepp endast ett segel; å Ormen långe fans icke mera (OT kap. 110). Men fall förekomma äfven, då seglen voro flere, t.ex. just på Sigurd Jorsalafars skepp, samt äfven OH kap. 157. Det ena kunde då sitta öfver det andra, såsom någon gång på romerska skepp, eller ock kunde det vara anordnadt som å ett skepp, afbildadt i Odinsala kyrka, att det fans flera master, hvar och en med sitt segel. Det senare torde vara det sannolikare fallet.

På Bayeux-tapeten håller styrmannen i handen ett skot, som går från seglets nedända. På Tegelsmora-skeppet riktas seglet medelst tvenne i råstångens ändar anbragta rep. Det ser ut, som skulle stag åtminstone understundom icke beteckna det tåg, som förbinder mastens öfverända med framstäfven, utan vara detsamma som fall. Det heter nämligen OH kap. 143, att då seglet skulle hissas, brast staget och seglet föll ned tvärskepps. I hårdare väder plägade man refva (hefla) seglet. Refven kallades häflar (hefill); att låta seglet löpa ur häflarne (OH kap. 185) är detsamma som att sticka ut ref. I samma kapitel omtalas en refning med något olika ordalag. Olof helge böd sine män att sänka seglet långsamt och svipta af handrifi. På de gotländska bildstenarne betäckes seglet af ett stormaskigt nätverk af tåg, hvilka nederst förenas i nedhängande ändar.

STYRE.

Män stå uppräta å skeppet och hålla, i dessa ändar. Det är kanske sådana, som åsyftas med uttrycket handref. Vid kryssning användes en särskild stång kallad beiti-áss (YS kap. 51) 253).

Med afseende på styret 254) (styri, YS kap. 27) gjordes under medeltiden en vigtig förändring, i det detta sattes längst akterut, såsom nu. Å-, Enhörna- och Floda-skeppen hafva sådana styren. Deremot visa figurerna å Bayeux-tapeten äfvensom B. 380, 382, 526 och 1138, att under en föregående tid var styret, liksom å de romerska skeppen, fästadt mot aktern vid skeppets högra sida, som just deraf fick namnet styrbord (stjórnborði, på isländska äfven stjórn, den motsatta sidan hette bakborði, OT kap. 112, MB kap. 5, 6). Styret lades derföre alltid, när skeppet skulle sättas ut, i lag (i lagi, YS kap. 27). Då Olof helge skulle rädda sig ut genom den nygräfda kanalen vid Stäket, lade han styret ur lag, hissade segel till hun och styrde sedan med årorna (OH kap. 6). Styret fästades, liksom årorna, i en (styre)hamla (stýrihamla, OH kap. 4). Att sitta der (OT kap. 44) tillkom styrmannen (styrimaðr), HHf kap. 42). Också sade någre, enligt Snorre, att Olof helge, då han vid tolf års ålder började sina vikingafärder, var allenast en håsete (háseti, satt vid hån eller årtullen, medan hans fosterfader Rane satt vid styrehamlan (OH kap. 4) 255). Styrmannen höll i rorpinnen (hjalmunvölr), hvilken måste hafva varit ganska lätt att taga af, eftersom Olof Trygvason i hast icke kunde få bättre vapen att slunga i hufvudet på jarlssonen Erland (OT kap. 54). Magnus barfot satt i lyftingen och höll i rorpinnen (MB kap. 11). Understundom måste styrmannen hafva stått nedanför styret, ty en af Enar tambarskälfvarens pilar träffade styrnacken (styrihnakki), utan tvifvel, öfveränden af sjelfva styret, ofvanför Erik jarls hufvud.

ANKARE. PRYDNADER.

Den andra pilen gick emellan armen och sidan samt ut i hufvudfjölen, hufvudbrädan (höfðafjöl, OT kap. 116, jfr OH kap. 132). Som Övind befann sig akterut på Ormen och Erik jarl likaledes akterut på Barden samt pilen gick förbi jarlen, fast helt nära honom, in i hufvudbrädan, måste denna hafva sutit bakom den styrande. Fritzner antager, att denna bräda var ämnad till stöd för styrmannens hufvud; den gick då temligen långt ned. Erik Jonsson har här, såsom ofta, ingen upplysning att lemna.

Framtill var ankaret (akkeri) fästadt. Ibland tyckas skeppen haft flere ankaren, så mycket hellre, som man använde dem för att hålla skeppen tillsammans under striden.

Skeppen voro kära för Nordens krigiska befolkning. Man finner det af samtalet, som fördes emellan Olof Trygvasons fiender före slaget vid Svolder (OT kap. 109). Man finner det af seden att gifva skeppen namn. I konungasagorna förekomma t.ex. Tranan, Ormen korte, Ormen långe, Karlshöfde, Visunden, Renen, Bökesuden, Draglön (OT kap. 79, 87, 95, OH kap. 45, 154, IB kap. 7, ME kap. 7). Man finner det äfven af skeppens rika prydnader. Hufvud och stjert, båda svirarne, ja hela stammen voro förgylda eller guldbelagda 256) (OT kap. 85, 87, OH kap. 154, 157, MG kap. 20, HHd kap. 61, SÖO kap. 27). Äfven skrofvet var måladt. Visor omtala mörkblå skepp (OH kap. 38), men färgerna voro ofta brokigare. Alla skeppen i Knuts flotta voro målade (steind) ofvan vattnet (OH kap. 157). OH kap. 132 omtalas ett skepp, bjert i bogen (hlyrbirt), måladt i hvitt och rödt. Kring kanten suto sköldar, förmodligen röda och hvita, ty dessa färger omtalas oftast. Seglet svälde för vinden, randigt i hvitt, blått, grönt och rödt, och derofvanför sken den förgylda väderviten eller flöjeln (veðrviti, OH kap. 168) 257).

Skilnaden mellan krigsfartygen och de andra synes bäst af skildringen, hur den gamle Hårek smyger sig igenom Öresund (OH kap. 168). Olof helge var instängd i Östersjön, ty Knut den store bevakade Öresund.

SJÖBODAR. LÄGEN. BRYGGOR.

Norske konungen beslöt derföre att vända hem landvägen, men Hårek sade sig vara för gammal att gå. Han for ensam sjövägen. Då han närmade sig sundet, tog han ned seglet, masten – det heter “träden”, hvarmed torde menas masten och råstången – och väderviten, svepte skeppet ofvan sjön med grå tältduk och rodde endast i några rum fram och bak, under det större delen af manskapet satt lågt ned. Då Knuts vårdmän varseblefvo skeppet, togo de för gifvet, att det var ett handelsfartyg, lastadt med sill eller salt.

Skeppen med deras tillbehör (reiði) förvarades i nöst, sjöbodar (naust). Då de stodo derinne, var allt löstaget t.o.m. däckets tiljor (OH kap. 115, 179) och drakhufvudena. Konung Östen gjorde i Nidaros tvenne nöst, mycket stora, med de bästa fång och väl smidda (SÖO kap. 27). Om våren framsattes skeppet och tillreddes (OH kap. 115), rullades ned på lunnar (hlunnr, HHd kap. 62) och sattes ut eller sköts ut i sjön (HHd kap. 62, YS kap. 53). Detta kallas äfven att stöta ut (hrinda út, HG kap. 26). Landade man, drog man upp skeppet (OT kap. 17), satte upp det (OH kap. 30). Ibland flöt skeppet vid land (OH kap. 39), då bands det med fästen (IB kap. 2, 7) och förenades med land medelst bryggor (bryggjur, YS kap. 53, OH kap. 143, 179). I hamnarne funnos lägen (laegi) för skeppen; det bästa läget tillkom konungen (OT kap. 20, HHd kap. 23, 27). Då skeppet låg stilla, särskildt för natten, spändes tält öfver det. Höfdingen låg under tältet i lyftingen. Ibland uppslogos landtält (landtjald) på stranden (OH kap. 188). När man skulle bryta upp eller strida togos tälten ned (HHf kap. 31, OT kap. 87, 109, OH kap. 143). En gång lade ett skepp ut, ännu tältadt och med ljus under tälten (MB kap. 2).

Före ett sjöslag plägade man binda (tengja, tengsl) framstammarne ihop, så att hvar linie bildade ett sammanhängande helt. Den vigtigaste striden fördes derföre i framstammen. Man sökte draga fiendens skepp närmare med stamliar (stafnlé) och ankaren (OT kap. 114, HHe kap. 10). Erik jarl afgjorde Svolderslaget genom att anfalla konung Olofs yttersta skepp. Så fort ett var airödt, löste han det ur tengslen.

En annan art af långskepp var skejden (skejð, OH kap. 154). Denna var stor 258), hade 30 eller 32 rum (OT kap. 105, OH kap. 21).

SKEJD. BUSSA. SNÄCKA. KNARR.           

Erling Skälgsson använde sin 32-rumiga skejd i viking eller när han kallades till ledung; hon förde 200 man eller flere.

Under Olof helges tid börjar man tala om bussor (buza); namnet förekommer i medeltidens latin. Man torde kunna anse draken och bussan vara ungefär enahanda, alldenstund det talas om ett bussaskepp, gjordt efter Ormen långe såsom modell (HHd kap. 61). “Draglön” var en långskeppsbussa (ME kap. 7). En bussa omtalas, som förde 80 man (OH kap. 143), hvilket torde varit mindre än det vanliga antalet.

Ett något mindre, ofta förekommande långskepp var snäckan (sneckja), hvilken några gånger angifves hafva 20 rum, så att man kan antaga, att snäckan är detsamma som en tjugosessa (OT kap. 102, OH kap. 21, 38, 60, 124, 148, 150, 154, MB kap. 5). Dock kallas “Tranan”, som hade 30 rum, snäcka (OT kap. 79). En tjugosessa (med 20 roddaresäten, tvitugsessa) för 90 man (OH kap. 148). “Renen”, som hade 22 rum och berömmes såsom det snabbaste skepp, var måhända en snäcka (IB kap. 7).

Erik jarl hade i Svolderslaget ett skepp, som icke måtte hafva varit vanligt. Det kallas Barde i följd af de mycket utarbetade stafvarne (barden; bard omtalas äfven MB kap. 11). Bardet var här ända ned till vattnet beslaget med en jernplåt af dess egen bredd och var allraöfverst försedd med ett skägg, hvilket af jemförelse med Fagrskinnas beskrifning se anm. 2 s. 261 synes hafva bestått af jerntaggar (OT kap. 109).

För öfrigt talas om långskepp utan att något olika slag nämnes (t.ex. YS kap. 12). IB kap. 7 nämnes ett långskepp på 25 rum, IB kap. 20 ett på 30 rum, men med endast 80 mans besättning. Härskepp (herskip, YS kap. 31) är liktydigt med långskepp.

Motsats till båda bildas af köpskeppen (kaupskip, YS kap. 38). Äfven de voro af flera slag. Några gånger omtalas knarrar (knörr, pl. knerrir). Olof helge lemnade sina långskepp i England, satte 220 man ombord på tvenne knarrar och for öfver till Norge, der man till en början tog för gifvet att de två skeppen voro köpskepp (OH kap. 27, 28). Man kan af manskapets storlek förstå att knarrarne icke voro små fartyg. I Sturlungasagan omtalas också en knarr, som for till Grönland.

BÖRDING. SKUTA. KARFVE.

Det var på två österfärdsknarrar (austfararknerrir), som de ofvan nämnda hunkastalerna funnos; kastaler funnos äfven i stammen, d.v.s. kanske på en förmast (HHe kap. 5).

Oftare omtalas byrdingar eller bördingar (byrðingr), de egentliga lastfartygen. Åsbjörn Sigurdsson hade en börding, som kunde befara oceanen (haffoerandi skip), ett godt och välförsedt skepp, med randadt segel och 21 mans besättning. Äfven på köpskeppen tältade man öfver natten. En börding lastad med korn och malt omtalas (OH kap. 123). En annan börding med 20 mans besättning säges vara stor OH kap. 132. Tvenne andra hade icke mer än 10 eller 12 mans besättning (OH kap. 145). Vistabördingar kallades proviantskeppen (OT kap. 112).

Tillsammans med bördingar nämnas “andra färjor och skutor” (ME kap. 25). Skutorna (skúta) voro mycket allmänna (HHf kap. 37, HGr kap. 7, OT kap. 82, OH kap. 38, MB kap. 16). De voro troligen ofta femtonsessor (OT kap. 20). En skuta med lyfting omtalas OH kap. 84. Besättningen varierar mellan 10-12 (OT kap. 82) och 30 man (OH kap. 84, 132). Snabba skutor kallades lätt– eller löpeskutor (léttiskúta OT kap. 83, hleypiskúta kap. 41; léttiskip HHd kap. 60 och hleypiskip IB kap. 1 torde beteckna skutor eller något af de följande slagen). Roddskuta (róðrarskúta, OH kap. 125) är väl knappast annat än en vanlig skuta. Äfven roddskepp (róðrarskip) omtalas (OH kap. 74). Nydamsbåten synes hafva varit en femtonsätig skuta eller karfve.

Karfven (karfi) torde hafva varit skutorna mycket lika, men begagnades, att döma af Snorres ordalag, å sjöar och floder, icke å hafvet. En femtonsessa nämnes OH kap. 50, en eikjukarfi OH kap. 92.

Färjorna (ferja; róðrarferja HGr kap. 18) förde 10 eller 12 man (OH kap. 150). Enligt andra sagor kunde besättningen vara mycket större. Några närmare uppgifter lemnar icke Snorre. Bönder plägade hafva skutor, lagn-skepp (fiskarefartyg) och stora roddfärjor (OH kap. 184).

Hvart större skepp hade båt (skipbátr). SÖO kap. 6 omtalar sådana båtar under namnet barkar. Ibland hade ett skepp tvenne båtar, en efterbåt (eptirbátr) i sjön, den andra ombord (OTB). Tre personer foro i en sexåring (sexæring) med segel från Hålogaland till Nidaros. Äfven båtar, som roddes af 2 personer, hade styre (HHd kap. 66).

FÄRJA. GALEID. DROMUND.

Af andra folks fartyg nämnas galeid (galeiðr, HHd kap. 3) och dromund (dromunðr, IB kap. 17), båda förekommande i Medelhafvet.

Hit kan man ock föra de båtar, som gjordes af Finnarne åt Sigurd slemmedjekn. De voro sammanbundna med senor och hade ingen söm, hade vidjor till knä och roddes af 24 man (IB kap. 6). Skrälingarne i norra Amerika hade skinnbåtar (huðkeipr, OTB). Då skinnbåtar kunde förekomma uti norra Amerika, oberoende af allt feniciskt inflytande, förfaller Nilssons antagande, att tillvaron af läderbåtar i norra Europa skulle antyda feniciskt inflytande. Jfr Skand. Nordens urinvånare II s. 113 f.

MISSBRUK AF SNORRES UPPGIFT.

III.

Om bränne- och hög-åldrarne.

Man hör ofta, när det är fråga om någon tilldragelse under hedna tiden, dess datum angifvas efter dess förhållande i tiden till Odins invandring. Men Odin var en gud, icke en invandrande folkhöfdinge, och om således hans invandring måste tagas ut ur vår i så många afseenden förfalskade forntidshistoria, förfaller naturligtvis all indelning i tid efter och tid före denna tilldragelse.

En annan datering har man ock användt, stödjande sig på eller rättare missbrukande Snorres uppgifter om bränne- och hög- åldrarne. Han talar om en bränneålder, då de döde brändes och grafven utmärktes med bötastenar. Sedan uppkom seden att lägga liket obrändt i jorden och att deröfver uppkasta en hög. Denna sed antogs tidigt i Danmark, först senare i Sverige och Norge. Detta är hufvudinnehållet af Snorres lära (jfr s. 1). Dermed öfverensstämma på bästa sätt uppgifterna om de äldre af Ynglingakonungarne att de brändes, då deremot t.ex. Harald hårfager, Egil ullsärk och Håkan gode icke brändes. Af YS kap. 8 finner man dessutom, att            under bränneåldern skulle askan kastas i vattnet eller nedgräfvas i jorden.

Efter dessa uppgifter bestämmer allmänna meningen hvarje graffynds ålder. Åtminstone de flesta af grafhögarne t.ex. i Mälarprovinserna hysa i sin midt brända ben, kol och aska, de höra således till den äldre tiden, men stenålderns gånggrifter med deras obrända lik tillhöra högåldern, d.v.s. slutet af hedna tiden. Resultatet är märkligt, då man besinnar, att de förut omtalade grafhögarne på det trognaste följa den nuvarande bygden, i 99 fall af 100 ligga tätt invid den nuvarande gårdstomten och således tillhöra ett folk, som bebott alldeles samma ställen som vi, men att deremot gånggrifternas läge såväl som deras innehåll, både skeletter och det menskliga arbetets alster, tydligen hafva intet att göra med oss eller vår odling eller våra fäders.

DE NORDISKE STAMMARNE.

Å andra sidan kan anföras, att Snorre, som icke lefde mer än ett par århundraden efter Islands kristnande, bort kunna ega någon tillförlitlig kännedom om det gamla begrafningsskicket. Alltsammans beror dock på ett missförstånd. Snorre talar allenast om seden hos Svear, Norrmän och historiens Daner, under det fornsakerna utvisa, att allraförst funnos här i norden tvenne stammar, af hvilka den förra icke kände någon metall, den andra icke kände jernet, samt att dessa stammar, stenålderns och bronsålderns, icke haft minsta sammanhang med Svear, Norrmän och historiens Daner. Om dessa stammar och deras begrafningssätt talar Snorre således icke, af det enkla skälet att han utan tvifvel icke hade en aning om deras tillvaro.

Fornsakerna utvisa vidare, att i Danmark, södra Sverige och delar af Norge funnits, senare än de nyssnämnda, andra stammar, visserligen beslägtade med Svear, Norrmän och historiens Daner, men icke identiska med dem, tvärtom företeende en ganska karakteristisk åtskilnad. I Danmark synes denna befolkning hafva burit namnet Daner – man kunde till åtskilnad från historiens Daner kalla dem forn-Daner – i syd-Sverige kallades de Götar; hvad de hette i Norge vet man icke. I museerna finner man deras qvarlefvor ordnade såsom tillhörande en äldre jernålder. Vid sidan af dem bodde, åtminstone i sydöstra Uppland, redan tidigt 259) Sveastammen, som sedan underlade sig hela det öfriga Sverige, äfven Götarnes områden, liksom Svearnes bröder, Norrmännen, gjorde sig till herrar öfver hela Norge upp till Finnarnes trakter, och liksom en likartad revolution försiggick, såsom tydligast visas af runstenarne och fornspråket, äfven i Danmark ned till Eidern. Om den äldre jernålderns folk talar icke Snorre; yttrandet om begrafningsskicken kunde i hans mun icke gälla andra än den yngre jernålderns folk, Svearne och deras närstående förvandter.

GRAFSKICK PÅ GOTLAND SAMT UNDER ÄLDRE OCH YNGRE JERNÅLDRARNE.

Fornsakerna visa, att i norden fans ännu en stam af ger-maniskt ursprung, de på Gotland boende Gutarne. Deras fornsaker bilda en särskild grupp och vitna derigenorn, att ock folket intog en särskild plats. Snorre inlät sig helt visst icke i en så noggrann utredning af ämnet, att hans yttrande kan anses gälla äfven Gutarnes begrafningsskick. Man har skäl att antaga detta, då Gutarne tydligen aldrig uppblandades med Sveaelementet 260).

Efter Gutarne stå för sig, kunna vi med dem börja vår redogörelse. Fyndberättelser såväl som afsigtliga grafundersökningar visa, att Gutarne användt såväl bränning som jordande. Så vidt man kan lita på de mången gång sväfvande uttrycken i allmogens fyndberättelser, synes jordandet oftare hafva användts än brännandet. Det närmare förhållandet emellan de båda sederna kan jag för närvarande icke utreda. Det synes knappast troligt, att de olika begrafningssätten tillhöra olika perioder.

För den äldre jernålderns stammar synes jordande varit ett mycket allmänt begrafningssätt, dock icke det ensamt rådande. ”Brännande synes hafva varit allmän sed på den jutska halfön, jordande deremot synes hafva herrskat uteslutande på Seland, på Fyen synes man hafva användt bägge grafskicken om hvartannat” 261). Uti Sverige synes jordande vara karakteristiskt för den äldre jernålderns stammar, utom i Bohuslän och i de nordligare trakterna, t.ex. Uppland. För det sistnämnda området är dock frågan vanskligare, emedan man måste skilja mellan det som bör tilldelas Svearne och de i dessa nejder, såsom runstenarne med de äldre runorna utvisa, äfven bosatte Götarne. Huru länge och med huru stor utbredning de senare bodde ofvanskogs, särskildt ofvan Mälaren, kan icke afgöras förrän omfattande grafundersökningar blifvit företagna. Uti Norge synes under äldre jernåldern såväl brännande som jordande förekommit, men äfven här befinna vi oss på ett osäkert område, då, att döma efter fyndbeskrifningarne i Nicolaysens Norske Fornlevninger, gränsen ofta ännu icke kan med säkerhet uppdragas mellan den yngre jernåldern och den äldre, hvars tillvaro och särskildhet likväl framhålles af Norges upplyste fornforskare. En kritik af fynd uppgifterna, när en sådan är möjlig, torde kunna på ett tillfredsställande sätt förklara månget af de fynd, i hvilka fornsaker från båda åldrarne synas vara sammanblandade.

Danmark är jämförelsevis fattigt på fynd från den yngre jernåldern. Enligt Worsaae 262) användes båda grafskicken. I Sverige och Norge har man deremot haft rikligt tillfälle att lära känna sederna under denna tid och i båda dessa riken var likbränningen utan gensägelse det rådande begrafningssättet. Jag har för Sverige exempel samlade för Blekinge, Småland, Kalmar län, Östergötland, Bohuslän, Södermanland, Vestmanland, Uppland, Helsingland och Ångermanland. Ett märkligt undantag bildar Öland, der jordandet äfven under den yngre jernåldern, d.v.s. efter Svea-eröfringen, var vanligt. Dessutom finner man å andra orter, såväl i Sverige som Norge, fall, då grafvar från den yngre jernåldern innehålla obrända lik.

Det var om den yngre jernåldern Snorre kunde yttra sig och fynden yisa så till vida riktigheten af hans uppgift, att under denna användes såväl likbränning som jordande. Huruvida han äfven har rätt deri, att jordandet förekom först mot hednatidens slut, kan icke afgöras förr än man underkastat samtliga hithörande fynd en noggrann profiling. Ej heller kan man kontrollera hans uppgift om tidsförhållandena i Danmark. Emellertid styrkes hans uppgift, för så vidt den gäller Norge, deraf att sagorna om lifvet på Island nästan uteslutande tala om jordande, hvilket att döma deraf kanske varit rent af allmänt bland Norrmännen, åtminstone från och med slutet af nionde århundradet.

Emellertid kan Snorres yttrande lätt missförstås, man bör kanske kalla det rent af felaktigt. När man talar om en bränneålder och en högålder såsom hvarandra motsatta, antydes dermed onekligen, att man icke under bränneåldern uppkastade högar.

BÖTASTENAR.

Detta är dock bestämdt oriktigt, alldenstund man allmänt finner bränneålderns krukor med aska och brända ben just uti högar. Det är ytterst sällsynt att finna brända ben från denna ålder utan skydd af en deröfver uppkastad hög 263).

Likaledes må det lemnas derhän huruvida bötastenarne äro karakteristiska för grafvarne med de brända liken. Att resa sådana stenar beror, såsom erfarenheten visat, på en för hela mensklighefen gemensam känsla.


FOTNOTER:

1) För denna afdelning af konung Olofs saga anföras ingenstädes några källor; samtida källor kunde ej heller finnas, då så vidt man vet ingen Norrman eller Isländing sammanträffade med Olof i östern. Emellertid har säkerligen tidigt en berättelse om dessa konungens första öden utbildat sig; ty många drag öfverensstämma i de olika framställningarne. Fagrskinna behandlar det hela ytterst kort, kap. 69. Udd munk berättar deremot utförligt med legendariska tillsatser (kap. 1-6) och uppenbara oriktigheter. Den utförligare Olofssagan har Snorres text till grund, men framställningen är bredare och lån äro gjorda från Udd och såsom det synes från någon annan legendarisk saga, möjligen Gunlögs (Fm. S. 43-47, 57, 58, Fl. B. kap. 46-53, 64, 65). Historia Norvegiæ (s. 13, 14) låter Olof födas på Orkenöarne, men sedan föras undan Håkan jarls förföljelser till Sverige, Estland och Holmgård. Ágrip (kap. 14, 15) låter honom följa modern vid 3 vintrars ålder till Orkenöarne, hvarifrån han hemligen sändes med Torulf till Sverige och vidare österut. Tjodrek kap. IV.

2) Erik var son af den sid. 99 not. 1 omnämnde Vikinga-Kåre.

3) Enligt Udd munk var det sjön Rand.

4) Harald gråfälls saga, kap. 12.

5) Enligt munken Udd och Tjodrek var denne ingen annan än jarlen med detta namn. Han lag, såsom man finner af det föregående, i fejd med Gunhilds söner och kunde således omöjligen fara hennes ärender; det stod sannerligen icke i hennes makt att tvinga honom dertill. Detta kriticeras i den utförligare Olofssagan, kap. 63 (Flat. B. I, s. 88).

6) Valdemar eller Vladimir fick år 970 Holmgård (Novgorod) att styra af sin fader Svjetoslav och innehade detta område till 977, var sedan i landsflykt till 980, då han efter sin broders fall blef öfverkonung i Kiew – detta allt efter ryska källor. Valdemar var således icke konung, då Olof kom dit och att Sigurd varit ”länge” hos honom, är en öfverdrift eller ock var han hos honom, innan han ännu fått något område.

7) Allogia är måhända en förvrängning af Olga, hvilket åter är det nordiska namnet Helga.

8) Äfven denna afdelning synes sakna de gamla qvädenas vitsord, om man undantager Glams 2 visor i kap. 13, med hvilkas innehåll Snorres framställning öfverensstämmer. Fagrskinna behandlar Håkans historia för sig i kap. 37-67, af hvilka 37-45 (börj.) svara mot denna afdelning; framställningen vitnar om en för Snorre gemensam källa, ehuru utförandet i en del detaljer är något olika. Den utförligare Olofs saga (Fm. S.k. 48-54, Fl. B.k. 54-59) har, om man ser bort från några smärre inskjutna meningar, alldeles detsamma som Snorre; ett litet stycke i Fl. B. k. 59 återfinnes nästan ordagrant i Ágrip. Jomsvikingasagan (k. 6, 7) har betydliga förändringar i framställningen, som dock står i sammanhang med den vanliga. Ágrip berättar helt kort (k.9). Historia Norvegiæ talar kort och oredigt om dessa tilldragelser s. 13. – Tjodrek kap. IV.

9) Harald gråfälls saga, kap. 16.

10) Hans fader Knut hade tillnamnet Dana-ást, Danernes kärlek. Han misstänktes vara dödad af sin broder Harald Gormsson.

11) Enligt Saxo, 8. 477, 478, voro Erikssönerne skyldige att gifva konung Harald Gormsson skatt, hvilket äfven kon. Olof svenske måhända antyder uti sitt tal, Olof helges sagn, kap. 71.

12) Härmed menas Haralds efterträdare, konung Sven tjugeskägg. Saxo (X, s. 480) låter honom vara äkta född. Han säges hafva varit fadren mindre kär i Script rer. Dan. II, 474.

13) Ånger (anger) betyder vik och återfinnes i svenska ortnamn, t.ex. Ångermannaland. Sagans sätt att förklara Hard (af isl. adj. harðr, hård) är oriktigt. Hardanger måste betyda Hardarnes (Hördarnes) vik.

14) Om honom se ofvan not. 3, sid. 110.

15) Ledvitet svarar mot den svenska medeltidens ledungslama, skatten som gafs i stället för ledungen, när denna ej behöfdes, från början böterna för försummelse att deltaga i ledung. Men ledvite gafs ock af den som deltog i härfärden, men på ett orätt skepp (äldre Gulatingslag, kap. 301) Det synes vara det senare fallet, som jarlen åsyftar – en härfärd med förlust, i följd af brist på förtänksamhet.

16) De sköna hjaltens (svärdfästets) malms (klingans) Odin, kämpen.

17) Sjökungen Glammes hästs (skeppets) värns eller inhägnads (sköldens) skötare, Harald gråfäll. Vikingaskeppet var kantadt af sköldar. Skeppens vän, den som gerna ligger ute med skeppen. Sjö-eldens (guldets) sändare, den frikostige konungen. Den vältalige förste-vännen, Håkan jarl.

18) Med afseende på dessa tidsuppgifter jfr inledningen till Harald gråfälls saga. Efter Harald gråfälls fall säges Håkan hafva haft rike i 20 år, således tillsammans 33. Det är endast uti dessa årens fördelning i 13+20, som Are och Snorre tagit miste.

19) Fagrskinna, kap. 45, följer troget Enar skåleglams Vell-ekla, af hvilken några visor anföras, som icke återfinnas hos Snorre. Här sägas Gudröd och Gunhild vara Ragnfred följaktiga, hvilket väl ock är troligt. Den utförligare Olofssagan följer Snorre nästan utan afvikelse (Fm. S. k. 54-56, Fl. B. k. 60-63). Jomsvikingasagan har några ord i slutet af k. 7, som höra hit. Ágrip, k. 10.

20) Håkan skulle dessutom för hvart år lemna ett visst antal hökar eller falkar. Udd munks saga, kap. 61.

21) Fagrskinna säger intet om Harald gränske vid detta tillfälle och Munch (b. 53, n. 3) anser honom hafva år 969 varit för ung för att mottaga denna förläning. Men af ordalagen i Harald gråfälls saga, k. 11, synes Harald gränske vid fadrens död 963 hafva handlat på egen hand, hvilket bestyrkes deraf att han snart sökte sin lycka i krigsföretag utom landet. Han kan under sådana förhållanden icke gerna hafva då (963) varit yngre än tolf år. Han behöfde ej heller vara äldre för att år 969 räkna aderton vintrar. Men att Harald gränskes förläning icke var så betydande som i texten uppgifves, är väl troligt. Man kan icke gerna förena uppgiften här och uppgiften i kap. 20 om Erik jarls förläning.

22) Med afseende på dem se Olof heliges saga, kap. 99.

23) Brynens grunds (pannans) silkes-bindel, som plägade bäras af förnämligare män.

24) Håkan lät Endrides (Tors) ödelagde hofsland (tempeljord) och Bandens (gudarnes) vin (tempel) vara sanna, giltiga, d.v.s. han återupprättade dem. Jättnars valfalls (hafvets, som bildades af jättnen Ymes blod) vargar, skeppen. Loride, ett af Tors binamn, användes i omskrifningen för Torsdyrkaren Håkan. – Lacks, stridsgudinnans, stafs (svärdets) söner, kämparne eller männen. Rödskifvan, skölden. Spjutens bro, skölden. – Viken tages här i dess vidsträcktaste bemärkelse, såsom gående ända till Lidandesnäs.

25) ”Hedins (den i qvädena prisade hjeltens) stormens” hör till Frö, (kämpen, här Håkan jarl); senare vishalfvan är ordagrant återgifven. Folkland är icke detsamma som tjodland, snarare liktydigt med fylke. Guden Ulls namn användes ofta för att beteckna en stridsman. – Mete var en viking, hans mjuk-skifvor (eg. -dörrar) äro de sakta framglidande skeppen. Sköldens skades (stridens) fogel, korpen. Hedins vägg, skölden. Eggting, vapeneggarnes möte, striden.

26) Venders mördare, Håkan jarl. Sköldens trolls (den sköldförderfvande yxans) dåns (stridens) Narfve (en jätten, Lokes son), jarlen. Jalk är, ett af Odins binamn, skidornas falk är Ull, Ulls nytta, skeppet.

27) Kämpars kraftige herre, eg. strids-trädens träng-träd. Höken, eg. likgamen. Tre hundra; säkerligen menas storhundraden och summan blir således 360.

28) Om hans broder Gudröds fåfänga försök att vinna Norge se längre fram, kap. 94. Gunhild tillbragte förmodligen sina sista dagar i vestern. Det finnes en sägen, ehuru föga trolig, att hon skulle hafva funnit sin död i Danmark, sviken af Harald Gormsson och Håkan jarl. (Tjodrek, kap. VI. Ágrip, kap. 10. Jomsvikingasagan, kap. 7.)

29) Detta kap. och det följande återfinnas i Fagrskinna, kap. 65, i något sammandragen form och med någon olikhet i detalj-uppgifter. Eriks flykt till danske konungen och hans förläning omtalas icke.

30) Om Enar se mera längre fram. Om Håkans barn finnas olika uppgifter. Snorre nämner längre fram ytterligare tvenne, Erling och Erland.

31) Denne Torlef spake säges hafva varit dotterson af den i Håkan godes saga, kap. 11, omtalade Torlef. Erik var Håkans frilloson.

32) Öjulf kallas i skaldeförteckningen Sven jarls skald, men ban diktade äfven om Erik jarl, såsom den i texten citerade Bandadråpan visar.

33) Skepp, eg. Metes skid. Sköldelden, svärdet. Sandens eller strandens höfdinge. Landgördelns (det landet omgifvande hafvets) eld, guldet. Stålets Öge, kämpen. Stäfvens bädds (hafvets) korpars brak, sjöstriden. Sista raden är omqvädet (Jfr kap. 96, 97). Att gudarne der så ofta nämnas Band, torde hafva gifvit anledning till namnet Bandadråpa.

34) Ölskeppets (ölkärlets) hafsorm, skepp, d.v.s. huset. Ormens hvilbergs (d.v.s. bädds, d.v.s. guldets) dvärg, konungen. Yggs eller Odins maka, jorden. Skattmildingar, männer. Hilds storm, striden.

35) Endast hos Snorre finner man en utförlig och sansad framställning af Olofs vistande i. de två angifna landen. Fagrskinna har nästan intet, men nämner dock Olofs vendiska maka Geila (!). Ágrip har mycket få uppgifter (kap. 16), men påstår, att Olof hade vintervist i Jomsborg, och följes deri af Historia Norvegiæ, s. 14. Udd munk är mycket utförlig (kap. 5-8), men hans uppgifter hafva icke trovärdighetens prägel. Olof vänder åter från Vendland till Gårdarike, efter att i Danmark hafva rönt korsets stora kraft, företager sedan härtåg till Grekland, der han blifver primsignad, begifver sig slutligen till Irland. Den utförligare Olofssagan skildrar vistandet i Gårdarike (Fm. S. kap. 58, Fl. B. kap. 65) bitvis efter Snorre, bitvis efter Udd, och visar i beskrifningen af Olofs vistande i Vendland m.m. (Fm. 8. kap. 59, 74 f., Fl. B. kap. 66, 67, 88 f.) större öfverensstämmelse med Udd än med Snorre.

36) Sten, ofta kallad Hallar-Sten (hallens, kungssalens Sten), en son af Härdis, Enar skåleglams dotterdotter, var skald hos Harald hårdråde och Olof kyrre. Man känner tvenne qväden af honom, Rekstefja (om Olof Trygvason), ur hvilken ofvanstående visa är tagen, och Nizárvisur, visorna om Harald hårdrådes slag vid Nissa-ån år 1062 (Har. hårdr. s., kap. 63 f.). Hans Rekstefja är tryckt i Scr. hist. Isl. III., 224 f.

37) Bågsätets (armens) elds (guldringens) hatare, den gifmilde försten. Hamdes kläder, brynjor; svärdsbullrets (stridens) skyar, sköldar. Stäf-hästen skeppet.

38) Hit hör uppenbarligen visan, som star i slutet af nästa kapitel.

39) Någon konung i Vendland fans icke, men af dess förstar fans en Burislef eller Boleslav, ehuru det synes mindre troligt att han redan 981 skulle hafva tillträdt regeringen och hafva en dotter, som var enka. Döttrarnes nordiska namn äro naturligtvis utbytta mot vendiska, som kanske voro något likljudande.

40) Om denne Hallfred Ottarsson se vidare i sammanhang med kap. 88.

41) Ur Olofsdråpan. – Meningen i sista raden är: hvi skulle någon menniska fördölja det?

42) De olika skildringarne af kejsar Ottos härtåg och dermed samman hängande omständigheter öfverensstämma i hufvuddragen; dock finnes särskildt i chronologiskt hänseende olikheter. Fagrskinna (kap. 46-48), Udd munk (kap. 11), Knytlinga-sagan (kap. 1) och Tjodrek (kap. V) äro mycket kortfattade. Utförligast jemte Snorre är Jomsvikingasagan (kap. 8 f.). Den utförligare Olofssagan söker förena den sistnämndas uppgifter med Snorres.

43) Otto II, 973-983.

44) Det är Snorres åsigt, att Olofs första vinter i Vendland föregick kejsarens tåg och striderna vid Danavirke. Emellertid visa obestridliga tyska källskrifter att Ottos tåg företogs år 975, hvilket år Olof ännu var i Gårdarike (jfr inledningen och kap. 7). Ingen af de samtida skaldernas visor, som blifvit oss bevarade, talar om Olofs samverkan med den tyske kejsaren, men väl ser man af Hallfreds visa, kap. 29, att han härjade i Danmark (söder-Jutland).

45) Jämtar måste för att kunna företaga vikingafärder hafva sina skepp stående, när de icke behöfdes, inom något annat område, såsom det ofvan berättats (Harald gråfälls saga, kap. 13) att Håkan jarl hade sina skepp stående i Helsingland. I Droplaugarsons-saga talas om Vedorm jarls i Jämtland bröder, som företogo stora vikingafärder i vestern (s. 3).

46) Ur Olofsdråpan. – Vi-brytarn, tempel-nedrifvarn. Gutar (isl. Gotar). Gotlands invånare. Ger-tö, spjutregn. Skåo-ö-kusten: Hallfred säger blott på Skån-ön.

47) Ör-(sand-)bord kallades på skeppet andra bordlaget från kölen, dess ök, skeppen. Stridsträdet, Håkan jarl. Holmfjätters-(hafs-)hjelmen är detsamma som den skräck-injagande Öges-hjelmen. – Försten, konung Harald. Mörkskogens jords (Norges) alf, Håkan. Valsärkens (brynjans) väders (stridens) vårdare, kämpen (Håkan); gramen (subj.) betecknar Harald. Hagbards dörrs (sköldens) braks (stridens) Njärd, kejsar Otto.

48) De flygande gerens eller spjutens mur, skölden. Skärpte, eg. gjorde hård. Deras, Nordmännens. Sköldens Odin, stridsträdet och våghästens (skeppets) ryttare, kejsar Otto.

49) Tredjes (Odins) elds (svärdets) oro (eg. buller) och uddarnes lek, striden. Örnens starkare, eg. hungerväckare Sundets (vattnets) hästs (skeppets) sök-Trott (Odin), Håkan jarl, som söker eller intager skeppet. Gård, här i dess gamla betydelse af inhägnad.

50) Tyske författare (t.ex. Widukind oeh Thietmar) låta Haralds dop och Poppos underverk inträffa tidigare. Se Munch b. 70, not. 1. Haralds beteende vid Håkans dop kan möjligen tydas som ett vitnesbörd om att Harald redan tidigare var kristen.

51) ”Ottar flydde, men mesta delen af hans folk draps. Håkan tog mycket gods, for genom Smålanden och allt till Vestergötland och skattade allt folk. Han kom ned i Viken österut, dit bud kommit från Danakonungen om den rätta tron, att man skulle upphöra med bloten och låta sig döpas. Håkan jarl vände alle åter till bloten, hvar kan kom.” Fagrskinna, kap. 48.

52) Flyktens fälle-Njärd, Håkan, som fäller de flyende. Hedins våders (brynjans) trädstam, krigarn (jarlen). Stridens hållbjudare, han som bjuder att hålla strid. Tenens (svärdets) marks (sköldens) Ty. Vikingen Sörles sal eller hus den skyddande skölden. Svärdmarkens (sköldens) flammors eller elds (svärdets) ting, striden. Ljungfiskens (ormens) bädd, guldet. Valfall, slagne. Vikingen Frodes storms Ås (gud), kämpen. Son af gudar var Håkan genom ättledningen från Säming.

53) Samma uppgift finnes i Knytlinga saga, kap. 1.

54) Icke om denna fejd, utan om en annan. Olof kunde icke vara med i kejsar Ottos här år 975, ty då var han ännu i Gårdarike. Jfr inledningen till sagan samt kap. 7.

55) Ur Olofsdråpan. – Kampskjortans (brynjans) björkar, männen. Hvilstockens (lunnens) hästs (skeppets) löpeträd, den skeppet påskyndande mannen.

56) Fagrskinna är fåordig, men nämner dock härtågen och dopet. Udd munk (kap. 9, 10) låter visserligen Olof döpas på Syllingarne, men talar dervid om en abbot, icke om eremiten (ensitftemannen). Denne omtalas åter i Ágrip (kap. 16) och orden som vexlas mellan honom och Olofs sändeman och Olof sjelf ega i det närmaste samma lydelse som hos Snorre; detsamma gäller Historia Norvegiæ, s. 14. Den utförligare Olof-sagan kombinerar på vanligt sätt och har således plats såväl för abboten som för eremiten; Snorres kap. 31 intages, men deri inflickas on del verser af Marcus Skeggason. Gyda och Vige omtalas såväl här som af Udd munk, Gyda jemväl i Fagrskinna.

57) Ur Olofsdråpan. – Jätten-qvinnan Lekens vilde hästar och qvällridans (jätteqvinnans) blacka (gråa) hästar, vargarne. Visen, konungen. Valkorarn, Odin.

58) Ur Olofsdråpan. – De många omskrifningarne för stridsmannen äro lätt begripliga. Ger-storms-höken, korpen.

59) I saksiska krönikan berättas för år 993 att Olof (Anlaf, Unlef) kom med 93 skepp och härjade vid Stane, Sandwich, Ipswich och Maldon, vid hvilket sistnämnda ställe han besegrade en större engelsk styrka. ”Efter det gjordes frid med dem och konungen mottog sedan honom (Olof) genom biskopens händer, genom undervisning af biskoparne Siric i Kent och Elfeah i Winchester.” Vidare för år 994, att Olof och Sven (tjufveskägg) kommo den 8 September mot London med 94 skepp, i hvars omgifningar de härjade svårligen. De blidkades genom mottagande af lifsmedel och 16000 mark penningar. ”Derpå sände konungen biskop Elfeah och ealdormannen Etelward efter konung Olof – -, hvilken de under mycken vördnad förde till konungen i Andover. Konung Etelred mottog honom genom biskopens händer och gaf honom kongliga skänker och då gjorde Olof det fördrag med honom, hvilket han ock fullbordade, att han aldrig mer skulle komma fiendtligt mot det engelska folket.” (Mon. hist. Britt. I, N. 401-403.)

60) Olof qvaran var en af de månge Nordmän, som hade rike i Irland.

61) Gyda födde Olof Trygvason sonen Trygve, som omtalas i Olof helgea saga, kap. 262, 263.

62) Om hunden se vidare kap. 85. Det berättas i den utförligare Olofssagan (Fm. S., kap. 259), att då Ormen långe kommit från slaget vid Svold hem till Viken, hade Enar tambarskalfvarn innan han gick i land gått till Vige, som hela tiden varit ombord, och ropat: ”nu hafva vi ingen herre, Vige”, hvarpå hunden tjutit, rusat i land och lagt sig på en kalle, sörjande så att tårar strömmade ur hans ögon. Han ville icke smaka någon mat och dog snart.

63) Konung Harald Gormssons härfärd till Norge omtalas i Fagrskinna (kap. 49), hvarest äfven lemnas (kap. 50-53) en redig öfversigt af Jomsborgs uppkomst och Sigvaldes förhållande till kon. Sven. Knytlinga saga talar om tåget till Norge och anfallsplanen mot Island; Jornsvikingasagan berättar äfven om nidet (kap. 13). Jfr            vidare andra anmärkningen sid. 200.

64) Härjningen var så grundlig, vill Snorre säga, att till och med vid innersta ändan af den långa Sognfjärden, i Låredalen, stodo ej mer än fem byar qvar.

65) Vikingens mås, skeppet. Bergsalens land-Band (gudar), de i bergen boende landvältarne. Uti beskyllningen, att konungen och hans fogde uppträdt som häst och sto, ligger det nesliga i denna visan.

66) Helge Torgelsson (Brodd-Helge), om hvilken finnes en särskild saga (Brodd-Helges eller Vapeutjärdingarnes), f. omk. 942, dräpt 986. Tord Gelle omtalas i flera sagor; en om honom sjelf, som citeras i Landnáma, är förkommen. Hans dödsår är icke fullt säkert, men man synes böra antaga att han öfverlefde år 965, hvilket de isl. annalerne nämna såsom hana dödsår, och då förfaller Muncha anmärkning, b., s. 95, not, 1 (jfr Vigfússon, s. 349). Öjulf Valgerdsson primsignades af biskop Fredrik och dog kort derefter, omkr, 984; han nämnes som en af sin ös förnämste i Kritni-saga, kap. 1. Goden Torudd Övindsson spake föddes omkr. 920 och dog omkr. 1002.

67) D.v.s. med skägg klufvet som en hötjufva. Han regerade i Danmark 985-1014.

68) Palne-toke, Jomsborgs grundläggare och höfdinge, tillhör, såsom han af de gamle skildras, sagans område, svårligen historiens.

69) Kallas i andra bearbetningar af sagan jarl i Skåne.

70) Den del af Vendland, som Danerne intagit och som först blifvit bestämd till Gunhilds hemgift, skulle af Sven iemnas åt Tyre och således åter hemfalla till Vendland, hvaremot Tyres egendomar på Fyen, Falster och Bornholm skulle lemnas i utbyte åt Gunhild och således fortfarande tillhöra Danmark. (Fagrskinna.)

71) Harald, broderns samregent i Danmark, dog 1018. Om konung Knut förekommer mera längre fram.

72) Att slaget i Hjärungavåg verkligen stått torde icke böra betviflas, äfven om ingen samtidig källa nämner vikens namn. Det synes som om redan tidigt en berättelse bildat sig om det i folkets ögon så märkliga slaget, ty uppgifterna aro flerstädes öfverensstämmande. Jomsvikingasagan, som i allmänhet är mycket oefterrättlig, har en framställning, som i mycket afviker från Snorres. Udd munk är (kap. 15) mycket kortfattad, men hans uppgifter påminna om Jomsvikinga-sagans. Fagrskinna åter, som tillkommit alldeles oberoende af Snorres arbete och ej heller af honom begagnats, har äfven i enskildheter stor likhet med Snorres framställning, ehuru skiljaktigheter visserligen finnas (kap. 55-64). Den utförligare Olofssagan i Flatö-boken upptager Jomsvikingasagan (som citeras i kap. 86), med en del redaktionsförändringar; den i Fornmanna-sögur intagna redaktionen håller sig närmare efter Snorre, men inflickar många utdrag ur Jomsvikingasagan och citerar dessutom flitigt biskop Bjarnes Jomsvikingadråpa, äfvensom två gånger Torkel Gislasons Buadråpa. Bjarnes dikt tillkom sannolikt mot slutet af 1100-talet, således två århundraden efter slaget och är således ingen samtida källa. Der omtalas de fem höfdingarne i Jomsborg särskildt Sigvalde och Bue, Vagn och Sigurd, arfölet i Danmark (konungen nämnes ej), löftena under dryckeslaget, Sigvaldes, Bues och Vagns, den senares planer på Torkels dotter, ankomsten till Jädar julnatten, Germunds misshandling, jarlarnes motstånd, de tre höfdingarne å deras sida (Håkan, Erik och Armod), Hjärungavåg, Norrmännens öfvermakt (fem mot en), Sigvaldes, Bues, Håvards, Åslaks och Vagns tapperhet, hur Håkan blotar Hölgabruden, stormen, Vigfus’ seger öfver Åslak, Håvards stympning, Bues utrop och hans springande öfver bord med två kistor.

73) Sven förjagade verkligen Etelred II från hans fädernerike mot slutet af året 1013, således icke inom tredje året efter Harald jarls arföl. Det är möjligt att konung Sven utan skäl blifvit inblandad i berättelsen. Det var lätt att sammanblanda arfölen efter konung Harald i Danmark och jarl Harald i Skåne.

74) Tord Kolbensson, en af Islands förnämste skalder, var vintern 1008 hos Erik jarl och diktade då om honom Belgskakadråpa. Vintern 1016 var han hos kon. Olof helge och diktade om honom en dråpa. Ungefär samtidigt torde han hafva qvädit Eriksdråpan. Äfven har han besjungit Isländaren Gunnlög ormstunga, som sjelf var skald. Om Tords tvister med Björn Hitdalboakämpen och om de visor, som deraf föranleddes, se Björns saga. En af Tords söner var den för sin skaldekonst ansedde Arnor jarlaskald.

75) Stålens eller svärdens trän, männen (Jomsvikingarne). Skroflånga, biord till skejder. Svedes (vikingens) slätts (hafvets) hästs (skeppets) träd, Erik jarl. Lunnen, stocken på hvilken det å land uppdragna skeppet hvilar.

76) Sköldens lönn, Erik jarl. Snäckor, knarrar, skejder, olika slag af skepp. Lind, den af lindträ gjorda skölden.

77) Refne kallades femte bordlaget från kölen; dess hästar, skeppen. Lum, årans handtag.

78) Om Tore hjort se vidare kap. 65 och 85.

79) Glanshemmets (hafvets) måsar och relingshästar, skeppen. Valkast, hög af uppstaplade lik.

80) Fienderne reda men, obehag, för Yngve-Frö eller rättare Frö, fridens såväl som årsväxtens gud. De jordrådande, jarlarne. Svärdets alf, kämpen, Hafvets hästar, skeppen,

81) Tind Hallkelson synes hafva varit vuxen år 965 och dog troligen 1014. Af hans dråpa om Håkan jarl äro 11 visor bevarade i en handskrift af Jomsvikingasagan (B), af hvilka en del handla om Jomsvikingaslaget (i sista visan talas om ett slag vid Godmar i Bohuslän). I Håkans här voro äfven Isländingarne Vigfus Viga-Giumsson, Torlef Torkelsson skuma, hans brouer eller kusin Tord arvand och Enar skåleglam. Desse voro af vigt såsom de der utspridda kunskapen om slaget bland de sedermera sagoskrifvande Isländingarne. I Fagrskinna (kap. 62) citeras en visa af Vigfus om en episod af slaget.

82) Sömnaden, som eldens Gerd, härdens gudinna, husmodern, gjort, är brynjan. Skuldrornas böjliga lemmar, händerna. Fjölnes (Odins) eldar, svärden. Hänges (Odins) rasslande särk (brynjan) var ringarm (-fattig), emedan stycken voro afslitna. Brynjans Vidur (Odin), jarlen., Vikingen Rodes vägs (hafveta) hästar, skeppen. Sörles, Jonåkers sons, ringväfda skjorta, brynjan.

83) Ett städ med en utskjutande spets. Huggro är det gamla uttrycket för parerstång.

84) Troligen fosterbroder; ordet betyder äfven fosterfader och fosterson. Åslak och Håvard kallas i en annan säga för Bues skosvenner.

85) Den smala jernribba, som gick ned från hjelmen och täckte näsan.

86) Korpflockens vards (mats) bjudare, jarlen. Selens (sköldremmens) sols (sköldens) hund, svärdet. Vann att lägga, lade. Lidar, kämpar.

87) Han skulle hafva offrat honom åt Torgerd Hölgabrud eller Hörgabrud, en gudomlighet, som, jemte en annan vid namn Irpa, synes varit föremål för dyrkan i Hålogaland.

88) Haralds besök hos Sigrid omtalas något olika i Olof helges legendariska saga, kap. 1, 5. Hon uppgifves der, liksom i Udds saga, hafva rådt för Götaland, hvilket icke dessa tvenne i mycket oefterrättliga sagors hemul kan göra säkert. Snorre låter henne bo i Svitiod, d.v.s. icke i Götaland.

89) Gudbrand kula var en systerson till den i anm. 2, sid. 82, omnämnde vidtfräjdade vikingen Anund träfot och hans hustru Ulfhild var dotterdotter till en annan af de förnämligare landnamsmännen Ödun skakul. Isl. sögur (1843) I s. 157, 171.

90) Förmodligen var denne en obetydligare förste, ty hans namn förekommer annars icke i historien.

91) Utväktare bildar motsats till hufvudväktare, de väktare, som stodo i höfdingens eller förstens omedelbara närhet (Fritzner).

92) Således stod, enligt Snorre, Jomsvikingaslaget vintertiden 995. Munch har (b, 103, 104) flyttat det tillbaka till kon. Harald Gormssons tid, men på grund af skäl, som icke hålla profvet. ”Olof kom våren 995”, bör vara hösten (jfr anm. till kap. 52); ”Erik segersäll dog först 995 eller 996”; han var, enligt Snorre, död redan 994, då kon. Harald besöker hans enka. Han anmärker vidare, att det blir för kort tid mellan slaget och jarlens död, för att fröjden öfver segern skulle kunnat fördrifvas af harmen öfver jarlens osedlighet. Emellertid är tidsskilnaden mellan Hjärungavågsslaget och jarlens död nära ett helt år och intet hindrar antagandet, att jarlens osedlighet och den deraf väckta harmen äro tidigare än segern och att derföre endast behöfdes några färska illgerningar för att låta förbittringen upplåga. Munchs öfriga skäl äro lika litet betydande.

93) Fagrskinna (kap. 66, 67) är mycket fattig på uppgifter om Håkans sista tid och hans slutliga öde. Jämförelserna med andra sag-redaktioner äro införda i anm. till kap. 51, 52, 53 och 57. När den större Olofssagan öfverensstämmer med Snorres berättelse, anmärkes detta vanligen icke, emedan det är det normala.

94) Hafvets linds (skeppets) jagare (pådrifvare), jarlen. Dennes Hedins hufvudelds (glänsande hjelms) folklek, strid (mot Jomsvikingarne).

95) Enligt Udd (kap. 12) drog Olof ur vestern tillbaka till Gårdarike och träffas der af Tore och två sine morbröder, hvilke jarlen tvungit att medfölja, för att ingifva Olof så mycket större tro till Tore, som bland annat skulle föregifva att jarlen var död. Berättelsen är i hög grad sagolik. Emellertid hyllar Kristnisagan, som citerar Udds arbete under titel af Olofs saga, åsigten om denna Olofs sista färd till östern. Ágrip vet intet derom, att Håkan jarl sände efter Olof. Den utförligare Olofssagan låter Olofs begär att återvända till hemlandet uppväckas genom de underrättelser han får genom Björn brittske, en af deltagarne i Jomsvikingaslaget (Fm. S., 91, Fl. B., kap. 166), men omtalar senare Tores färd, efter Snorre, ehuru mycket vidlyftigare, hvarjemte hon från annat håll, troligen från Udd, lånar Olofs morbröder till följeslagare. Mycket af det Udd har, måste naturligtvis lemnas såsom alldeles oförenligt med Snorres framställning. Äfven utelemnas i Fm. S. episoden om Finnen (hos Udd). (Fm. S. kap. 93, 94, 98-100, Fl. B. kap. 175, 187, 188.)

96) Jfr anm. 1, sid. 93. Hur mäktig än Sigurd var, stod han i ett visst lydförhållande till Håkan jarl och betalade honom skatt. Den vise Njål Torgerssons söner sammanträffade år 992 i Norge med den man, som skulle till den norske jarlen framföra Sigurds skatt. Njåls s., kap. 90. – Udd låter Olof, sedan han varit en vinter i Norge, företaga ett särskildt tåg till Orkenöarne. Vid återkomsten derifrån landstiger han vid Moster (kap. 16, 17).

97) Namnet eller rättare ett deremot svarande skotskt synes hafva varit i Skottland ganska allmänt. En Hunde nämnes t.ex. i Laxdæla, kap. 6.

98) Om tiden för Olofs ankomst äro uppgifterna olika. I Kristnisagan säges t.ex. bestämdt, att det var i Goe (Februari), men i sådant fall är det obegripligt, att Isländingar, som sommaren 996 kommo seglande till Norge, öfverraskades af underrättelsen om jarlens död (Hallfreds saga, kap. 5, Laxdæla, k. 40). Snorres framställning synes ock tala för antagandet, att Olof kom till sitt fädernesland å hösten, då han kap. 57 säger, att konungen for genom landet den förste vintern och den följande sommaren. Sammanhanget gör det ganska säkert, att det är denna sommar, som åsyftas i kap. 59. Olof hade rest omkring under vintern för att försäkra sig om trohet; sommaren 996 var derföre hans regerings första.

99) Udd munk berättar Håkans sista stunder och Erlands död på ungefärligen samma sätt som Snorre; detaljolikheterna äro dock ganska många. Snorres uppgift uti inledningen om Torger afrådskoll, att han bodde vid Nidnäs, då Håkan jarl draps, gör det sannolikt, att berättelsen om jarlens slut och om Karks bekännelse härstammar från honom och genom Udd Kolsson kommit till Are. Att den gripande framställningen är Snorres förtjenst, finner man lätt, om man jemför de följande kapitlen med Udds berättelse (kap. 14). Ágrip, kap. 11, Öfverensstämmer ganska nära med Snorre, men låter jarlen af räddsla för att blifva innebränd befalla trälen att skära af honom halsen. Den större Olofssagan följer Snorre, men inflickar större och mindre bitar ur Udds saga. (Fm. S. kap. 101-104, Fl. B. kap. 189-192.)

100) Enligt äldre Frostatingslagen (IV, 50, 51) voro bönderne, så snart en konung eller jarl förgripit sig på deras gods eller kränkt deras husfred, skyldige att skära upp härpil, om det var en konung, i alla fylken, om det var en jarl i fyra, och skulle man efter sådant uppbud samlas, angripa och dräpa eller förjaga honom. Stadgandet är säkerligen mycket gammalt.

101) Om Brynjulf berättas utförligt hos Udd (kap. 13). Jarlens förhållande till Orm antydes af honom i kap. 41. Den större Olofssagan omtalar först jarlens beteende mot Brynjulf, ehuru icke i alla detaljer lika med Udd, och fortsätter sedan med Snorres berättelse om Orm, Gudrun och folkresningen. (Fm. S. kap. 101, 102, Fl. B. kap. 189.)

102) Skopte Kark, enligt Fagrskinna, kap. 67.

103) Udd inflickar här (k. 15) en öfverblick af de föregående tilldragelsernas tidsföljd. Der säges Are hafva uppgifvit att Olof var 32 år gammal vid sin ankomst till Norge, samt att Håkan styrt riket 33 år efter Harald gråfälls död. Det kursiverade är säkerligen ett misstag af Udd, ty Håkans 33 år måste räknas från hans faders fall; då blir öfverensstämmelsen fullständig, ty Sigurd jarl föll 962 och kon. Trygve måste hafva fallit våren 963. Trettiotre år till det förra och trettiotvå till det andra årtalet föra till 995, då det är visst, att Olof kom till Norge. Udd redogör för användandet af de 32 åren: 1 vinter hos morfadern, 2 hos Håkan gamle, 6 i träldom, 9 i Gårdarike, 3 i Vendland och 9 i Vesterlanden. Summan af dessa siffror är dock 30, hvadan det är troligt, att den senare nian bör vara elfva (XI i stället för IX).

104) Sammankomst, till hvilken en höfdinge kallar sitt folk (huskarlar) för att afhandla någon sak med dem. Säkerligen voro dock flere närvarande vid denna sammankomst.

105) Om denne finnes i den större Olofssagan en särskild berättelse (Fl. B. I, s. 207 f.), stödjande sig på Svarfdæla-sagan, hvilken citeras. Sagan och berättelsen äro rika på tydligen ohistoriska drag och derföre mindre tillförlitliga. Andra omständigheter finnas ock, som gjort Vigfússon benägen för den åsigt, att den Torlef Rödfällsson, som sjöng ett nid om en Håkan jarl, varit vida äldre än den Torlef Rödfällsson Håkansskald eller jarlaskald, af hvilken visor om Håkan Sigurdsson citeras, som innehålla idel lof och förråda en deltagare i jarlens bedrifter, och hvilken äfven uppehöll sig hos konung Sven i Danmark, sedan denne flere gånger härjat England, och sjöng om honom en Fertugadråpa (dråpa af 40 visor). Vigfússon 391, 392. – Udd munk omnämner Torlefs nid såsom gällande Håkan Sigurdsson

106) ”Af striden” hör till fjerde vis-raden; en sådan omkastning är i de isländska visorna mycket vanlig. Rans strids träd, sjökämpen. Vise, konung.

107) Den större Olofssagan har upptagit Snorres berättelse, hvars början dock är, såsom det synes, på egen hand utvidgad. Legenden om den heliga Sunniva och Albanus är ock inskjuten, hvartill i Flatöboken kommer ett citat ur Fagrskinnas kap. 71. (Fm. S. kap. 105-109, Fl. B. kap. 193-197.)

108) Menvargarne, Jomsvikingarne. Lindens (svärdets) lands (sköldens) staf, kämpen. – Skatte-delarn, Olof.

109) Jemförelser med andra sagoredaktioner återfinnas flerstädes i det följande, der hvarje särskild mindre afdelning fordrat det.

110) Udds saga, kap, 22.

111) Enligt Jomsvikingasagan var det kejsar Otto, som sände jarlarne. Namnen äro i deras till oss bevarade form hvarken nordiska eller tyska. Man har ej heller hos tyske författare funnit några personer nämnde med det omtalade uppdraget, hvilkas namn kunnat förklara textens tvenne.

112) Det följande finnes något bredare i den större Olofssagan. Fm. S., kap. 140, Fl. B., kap. 227.

113) Om Hörda-kåres ätt och Erlings giftermål se Udds saga, kap. 21. Större Olofssagan följer Snorre (Fm. S. kap. 143, Fl. B. kap. 241).

114) De tre böndernes otur omtalas af Udd (kap. 17), men han låter tinget hållas vid Moster, dagen efter det Olof der landstigit vid sin hemkomst från Orkenö-tåget. Äfven Ágrip låter Olof (kap. 16) strax efter ankomsten till Moster hålla ting derstädes; der säges dock Olof komma vesterifrån. Större Olofssagan förlägger också skådeplatsen till Moster samt skildrar tinget och de tre bönderne dels efter Snorre, dels efter Udd; ett långt tal lägges dessutom i Olofs mun. (Fm. S., kap. 141, Fl. B. kap. 257.)

115) Erlings giftermål omtalas äfven i Fagrskinna, kap. 72, men endast i korthet.

116) Udd (kap. 20) vet icke om några hotelser å Olofs sida, utan säger att konungen, genom den helige Martins hjelp, bevekt tingsmenigheten att öfvergå till kristendomen. Den större Olofssagan följer Snorre.

117) Udd omtalar (kap. 29) konungens färd och säger, att han vände åter till Viken. Såsom höfdingar för Hålögerne nämnas Hårek, Övind kindrifva och Tore hjort.

118) Udd talar om budsändningen och ringen kap. 24, om mötet och handsken kap. 29.

119) I Statens historiska museum (Stockholm) finnas tvenne spiralringar, hvilkas yta består af silfver, under det att det inre icke är annat än koppar.

120) Udd (kap. 27) förlägger, under angifvande af Sämund såsom hemulsman, skådeplatsen för gillet till Nidnäs.

121) Udd (kap. 32) låter Övind komma å ljus dag, dagen efter det i kap. 71 omtalade besöket af Odin. Mellan Snorres och Udds skildring af detta besök äro likheterna så stora som de kunna vara mellan ett isländskt original och en isländsk öfversättning af ett latinskt. Dock säger Udd, att vejtslan stod vid jul, icke vid påsk.

122) D.v.s. ett skär som vid flodtid betäckes af vatten.

123) Enligt större Olofssagan (Fm. S. kap. 198, Fl. B. kap. 305) var det samma natt, som Övind gjorde sitt misslyckade försök att öfverraska konungen.

124) En bötasten, den högsta i Norge, står ännu helt nära Agvaldsnäs kyrka. Den andre blef, enligt Torfæus, söndersprängd år 1698. Nicolaysen, s. 342. Enligt de andra sagoredaktionerna lät konung Olof uppgräfva de två högarne och säges i den ene hafva funnits mennisko-, i den andre koben.

125) Enligt större Olofssagan (Fm. S. kap. 162, Fl. B. kap. 262) var det midvinters blot. Om de olika tidsuppgifterna jfr tillägget 2 vid sagans slut.

126) Udd talar, kap. 23, om vejtslan och konungens hot med menniskooffer, hvarefter menigheten låter sig döpas. Först vid ett senare tillfälle låter han tinget hållas, der Jernskägge motsäger honom, och hvarefter Olof besöker hofvet och låter dräpa Skägge (kap. 41). Olof säges der haft en yxa, då han gick in i hofvet.

127) På latin kallade horæ: böner vid de särskilda andaktsstunderna på dagen och under de särskilda festligheterna under året.

128) Anläggningen af Nidaros omtalas äfven i Fagrskinna, kap, 72.

129) Enligt Udd (kap. 41) var Olof redan före tinget gift med Gudrun, från hvilken han skiljer sig efter hennes faders död, utan att Udd angifver orsaken.

130) D.v.s. för att hafva trettio roddare-rum var det icke synnerligen stort. Jfr längre fram beskrifningen af Ormen korte, kap. 85.

131) På Östraat i Örlandets socken finnas tvenne stenrör, det ena mycket stort, hvilka båda år 1775 kallades Skäggeshög. Nicolaysen, s. 566.

132) På Island hade förut (981-986) biskop Fredrik och Torvald Kodransson verkat för kristendomen, Kristni-saga, kap. 1-4, jfr Lifvet på Island, s. 109. Äfven hade kon. Olof redan år 996 sökt vinna Isländingarne för kristendomen genom att till dem sända deras landsman Stefne Torgilsson, som säges hafva varit med Olof under hans vesterviking, men han förklarades fredlös å följande årets Allting.

133) Jfr anm. 10, sid. 4.

134) Af desse, som Tångbrand döpte, må nämnas Gissur hvite och Hjälte Skäggeson, som omtalas i det följande, kap. 88 m.fl., samt Hall Torarinsson (se s. 2, 4). – Slutet af kapitlet har synnerligen stor likhet med Isländingabokens kap. 7. Tjodrek munk talar om Tångbrands sändning i kap. XII; han säges der vara från Flandern.

135) Kristni-sagan låter honom, tydligen oriktigt, vistas på Island i tre vintrar. Den tredje utom Torvald och Vinterlide, som föll för Tångbrand, var Skäggbjörn på Hitarnäs. Kristnisaga kap. 8. Om Tångbrands vistande på Island talas utförligt i Njåls-sagan, k. 101-104.

136) Udd omtalar (kap. 31) Sigurds och Höks ankomst, deras vägran att kristnas och deras flykt ur fjättrarne till Hårek.

137) Udd omtalar (kap. 33) brödernes list, men han låter Hårek, mot löfte om stora förläningar, mottaga dopet redan vid detta nödtvungna besöket hos konungen.

138) Båda härstammade nämligen från Harald hårfager (Harald hårfager – Olof – Trygve – konung Olof Trygvason; Harald hårfager – Ingeborg (g.m. Halfdan jarl) – Gunhild – Övind Finsson skaldespillarn – Hårek). Hårek var således son af konung Olofs syssling, skalden Övind. Jfr Harald gråfälls saga, kap. 1.

139) Enligt Udd (kap. 33) är det Hårek som skaffar Övind i konungens händer. Om Övinds slut äro berättelserna hos Snorre och Udd mycket lika.

140) Enligt Udd (kap. 33) såras Tore utaf en af konungens män, hvarpå ur kroppen framspringer en hjort, med hvilken Vige kämpar.

141) Udd, som (kap. 28) gifver Röd namnet Roald, omtalar motvinden och dess häfvande medelst det vigda vattnet. Han låter Röd dräpas, utan angifvande af sättet.

142) Om denne, som äfven säges hafva burit namnet Jon eller Johannes, finnes en utförlig berättelse inflickad i den större Olofssagan. Fm S. III, s. 163 f. Fl. B I, s. 511 f.

143) Udd berättar detta kap. 43, men låter det icke ske med Roald, som hos honom intager Röds rum, utan med en onämnd.

144) Enligt Udd (kap. 33) lät konung Olof sjelf bygga Ormen korte under tredje året af sin regering.

145) Då Snorre synes hafva känt Udds saga, kan man taga för gifvet att det är dennes kap. 46, 47, som åsyftas. Den större Olofssagan godkänner icke Snorres åsigt att dessa trollsagor kunde utlemnas, utan upptager tvenne berättelser efter Udd och derutöfver en tredje (Fm. S. 212, 213, Fl. B. 319-321).

146) Snorre låter oriktigt Kjärtan samt Hallfred och de jemte honom nämnde komma hösten 999 till Norge, samma höst som Halldor och hans två följeslagare samt Gissur och Hjälte. De förre kommo redan år 996 till Norge, hvilket man finner af Laxdæla-sagan. Samma misstag göres i Kristni-sagan, kap. 10. Udd (kap. 30) synes också föra alle Isländingarnes ankomst till samma tid, som Tångbrand kommer åter. Den större Olofssagan rättar Snorres misstag. Detta 88 kapitlet återfinnes i henne nästan ordagrant lika, men utan de två i texten särskildt utmärkta meningarne, som innehålla den felaktiga sammanställningen (Fm. S. 217, Fl. B. 338). Derefter följer omedelbart Snorres kap. 91 (Fm. S. 218, Fl. B. kap. 339). – Jfr Fm. S. 154, 159, Fl. B. 256, 259. Om uppgifterna i Laxdæla se vidare tillägget 2 till sagan.

147) Kjärtan, son af Olof på, en af Laxdælas hufvudpersoner, var sannolikt född inemot 980, var i utfärd åren 996-1000 och föll den 9 April 1002. Halldor föll i Brianslaget påsken 1014. Flose, son af Tord Asursson Frösgode, fick sitt tillnamn derföre att han år 1011 innebrände den vise Njål Torgersson (se Lifvet på Island, kap. 8); han dog sannolikt kort efter 1015. Runolf gode var en af hedendomens ifrigaste försvarare. Det var han, som vållade Hjälte Skäggesons landsförvisning (se nästa anm.).

148) Gissur föddes omkr. 955, förekommer i sagorna från år 962, nämnes senast omkr. 1011 och var säkerligen död år 1024. Hjälte var föga yngre, troligen född omkr. 965, förekommer i sagorna från år 985, nämnes aldrig efter sitt besök hos kon. Olof svenske (se Olof helges saga) år 1017. Hjälte hade å alltinget qvädit en nidvisa om gudarne, särskildt Odin och Fröja, och var derföre drifven i landsflykt. – Desse två kommo först 999 till Norge, ungefär samtidigt med Tångbrand. Jfr t.ex. Ares Isländingabok, kap. 7.

149) Hallfred Ottarsson, om hvilken finnes en särskild saga, föddes inemot 970, kom omkr. 988 till Håkan jarl, och diktade om honom en dråpa; sedan var han flera år i färder. Sommaren 996 kom han till Norge och fick då först höra Håkans fall, döptes och sjöng om hösten sin Olofsdråpa, ur hvilken flera visor äro anförda i det föregående. Sedan han tillbragt vintern 997 hos kon. Olof, for han söderut till Öresund, sjöng ett qväde för Sigvalde jarl, besökte kon. Olof i Sverige och bosatte sig i Götaland, der han gifte sig. Först år 999 inemot vintern kom han åter till Norge och måste då, till bot för sin liknöjdhet för kristendomen dikta en Uppreistardråpa (Uppståndelse-dråpa). Våren 1000 for han till Island och fick följande år underrättelse om sin älskade konungs fall. Han skyndar då genast till Norge, dit han anlände inemot vinternatten, således invid början af år 1002, och diktade då sin Erfidrápa Olofs. Han träffade samma gång Erik jarl och nödgades qväda om honom. Sina sista år tillbragte han dels på Island, dels i Götaland, dels annorstädes, och dog, såsom det synes, inemot kon. Olof helges regeringsanträde. Hans qväden om Håkan och Olof äro i deras helhet aftryckta i Vigfússons Fornsögur. Smärre visor finnas i hans saga (författad omkr. 1220), i hvilken hans sammanträffande med konung Olof icke beskrifves på samma sätt som af Snorre. En yngre vidlyftigare saga om Hallfred finnes intagen i den utförligare Olofssagan (Fm. S. och Fl. B.).

150) Laxdæla (kap. 40) talar om tre skepp; ett egdes af Brand Vermundsson, ett annat af Hallfred, det tredje af bröderne Bjärne och Torhall, Bredå-Skägges söner. Torarin Näfjulfsson omtalas vidare i Olof helges saga, kap. 86.

151) Julen, enl. större Olofssagan (Fm. S. 164, Fl. B. 265) och Laxdæla (kap. 40). Michaelsdagen är den 29 September.

152) Bolle Torleksson var Kjärtans kusin och fosterbroder. Under det Kjärtan dröjer i Norge, gifter han sig 999 med dennes brud Gudrun och dödar, på hennes anstiftan, Kjärtan år 1002. Sjelf dödades han af Kjärtans bröder år 1005. Hans historia finnes i Laxdæla-sagan.

153) Jordens ben (stenen) torde här, såsom understundom händer, betyda färg. Hallfred ville således hafva en brokig skida.

154) Jfr Isländingaboken kap. 7.

155) Snorre synes hemtat denna sägen ur Udds saga, der hon återfinnes kap. 36; der säges konungen dock hafva hulpit tvenne hirdmän. Smalsarhorn uppgifves der ligga å ön Brimånger.

156) Om honom se mera i tillägget 1 till Sagan.

157) Udd omtalar kap. 45 Gudröds ankomst, ehuru ganska olika med Snorre.

158) Udd omtalar ungefär detsamma, men känner icke Torbergs namn. Den större Olofssagan känner namn på tvenne hufvudsmeder och har dessutom en mystisk episod, som saknas såväl hos Udd som Snorre.

159) Smed kallades i forntiden hvarje handverkare. Stamsmed svarar mot skeppsbyggmästare.

160) Tideräkningen uti denna berättelse synes till en början något invecklad, hvilket i väsendtlig mon beror på de gamles sed att uttrycka sig som om det gällde en hel mängd somrar eller vintrar i rad, ehuru det i verkligheten icke är fråga om mer än högst få. Erik jarl flyr hösten 995, tillbringar vintern 996 hos konung Olof i Sverige; om sommaren härjar han på Gotland och i Vendland (kap. 96) samt gifter sig med Gyda (kap. 97). Vintern 997 är han åter i Svitiod. De följande vintrarne, 998 och 999, var han antingen i Svitiod eller Danmark. Uti de fem somrarne inräknas äfven den siste, år 1000, vid hvars slut Erik jarl tager så verksam del i Olofs död. Fm. S. återgifver Snorres berättelse i kap. 243. Fl. B. omnämner allenast hans gifte och säger intet om hans vistelse i Sverige.

161) Jfr kap 57.

162) Malmen, jernsvärdet. Virfvels (sjökonungs) strands eller lands (hafvets) falkars (skeppens) Vale-storm, striden; Vale var äfven ett vikingsnamn. – De kursiverade raderna i denna visa och i den följande samt i nästa kapitels 2 senare visor och i andra visan i kap. 20 utgöra det s.k. stäfvet (omqvädet), som skiljer en dråpas afdelningar (stäfmål). Det här femdelta stäfvet lyder sammantaget: Drager (vinner) landet, såsom Banden (gudarne) vilja, Erik under sig, den gervädermilde (på gerväder d.v.s. strid frikostige), och reder strid gunblid (stridsglad) och styrde sedan – gudar värjde jarlen – landet.

163) Ordföljden är bevarad oförändrad. Stamhästens (skeppets) hör till styrare; kämpars till hufvud. Sårens mås, korpen. Hårda hör till möte. Vid ören, vid den sandiga stranden.

164) Ordföljden är bevarad oförändrad. Sedan for lagens (sjöns) låges (guldets) skimmerväckare (den gifmilde försten) att öda Valdemars land med uddstormens (stridens) svärd; striden öktes deraf. Kämpars Öge (o jarl)! du nedbröt Aldegja; hilden (striden) var svår; med höldar (kämpar) kom du österut i Gårdarike; oss felas ej insigt.

165) Pilflödets (blodens) eld, svärdet. Vågornas eld, guldet. Vigträdet, kämpen. – Stockhästens gömme-Njärd, mannen (guden), som skyddar skeppet. Hildens Ås, stridsguden, kämpen. ”Götar” synes har böra tagas som appellativum med betydelse af män; visan handlar tydligen om härjningarne i österväg.

166) Den tiden, om hvilken senast berättats, äro Erik jarls fem landsflyktsår. Sannolikt vill Snorre med orden i texten anknyta vid kap. 95 eller rättare vid året 999, under hvars lopp Tyre, enligt det föregående, kom till Norge. Det är möjligt, att han antager, att kon. Svens nya gifte föranledde Burislefs fordran på uppfyllelse af hans för flera år tillbaka uppgjorda förlofning med Svens syster.

167) Fagrskinna har kap. 78 hufvuddragen af Snorres kap. 99-101, men mycket kort.

168) Tyre kan icke nu hafva varit mycket ung, då hon var enka efter den vid pass år 988 fallne Styrbjörn.

169) Enligt Udd kap. 50 skall detta hafva händt Palmsöndagen, som det året inföll den 24 Mars. Udd förtäljer tilldragelsen något olika.

170) Tillskorades är desamma som valdes, emedan det var sed att göra utval genom att kasta lott med träbitar, å hvilka märken voro skurna. Jfr t.ex. Harald hårdrådes saga kap. 4.

171) I det närmaste samma namn förekomma hos Udd (kap. 58), men de äro noggrannare ordnade hos Snorre, Det är derföre icke otroligt att Snorre jemte Udd haft en annan källa. Namnen äro icke, synes det, ordnade efter rimstafvar och man kan derför icke gerna tro, att de varit uppräknade i något qväde.

172) Om Arnlyt se vidare Olof helges saga kap. 151 o.s.v.

173) Enar hade fått sitt namn efter bågen Tamb, som han plägade begagna (skälfva eller skaka).

174) Syssloman och årmän voro tvenne grupper af konungens ombudsmän. De förre upptogo konungens inkomster (sakören, ledungsgälder, landskylder o.d.) samt skulle ”göra rätt man och man emellan”. De senare voro tillsatte å konungens gårdar och skulle sköta dem, hvarjemte de upptogo sakfall. Äfven biskopen hade årmän. Till begreppet svarar den norske sysslomannen mot svenska medeltidens länsman (soknare, exactor) och årmannen till bryten; jfr Östgötalagens konungs bryte i Uppsala bo, jarls bryte i rods bo, biskops bryte i stafs och stols bo. I Sverige kan man dock icke uppvisa någon bestämd skiinad mellan länsmannen och bryten.

175) Om detta Allting jfr Lifvet på Island s. 115 f.

176) Om Lefs färd se vidare i bihanget 1 till Sagan.

177) Efter kap. 104 äro i de äldre upplagorna inflickad en utförlig berättelse om Amerikas upptäckt, tagen ur Flatöboken. Såsom icke hörande till Snorres text är den af Unger med rätta utesluten (den meddelas efter sagan i öfversättning). För redighets skull äro de gamla kapitelnumren intagna vid sidan af de nya.

178) Fagrskinna nämner ock 60 (dess korta uppgifter stämma i allmänhet med Snorres), Udd 120. Udd låter honom vid landgränsen bida i tvenne veckor på Sveakonungen, hvarefter han far till Vendland, der allt går honom väl (kap. 52). Det föregående kapitlet innehåller dessutom en mystisk berättelse, som Snorre icke upptagit. Enligt Ágrip väntade Olof med elfva skepp på den uppbodade skeppshären, men då denne icke kom afseglade han.

179) Udd har egnat ett helt kapitel (49) åt Sigrids eggelser. Hon håller der ett vidlyftigt tal.

180) Udd citerar kap. 53 Skule Torstensson för att visa, att äfven Sven jarl varit med.

181) Girig efter krigets glans (svärdets) storm. Likgetingarne och sårmåsarne, korparne.

182) Fagrskinna (kap. 74) kallar Sigvalde konung Svens jarl.

183) Udd talar (kap. 53) om Sigvaldes beskickning till Vendland, men han låter ej Sigvalde, utan hans hustru Estrid följa Olof derifrån. Fagrskinna låter Sigvalde vara hos sin länsherre konung Sven; Estrid ger Olof de elfva skeppen (kap. 74, 75).

184) Slaget säges i den utförligare Olofssagnn (Fm. S. kap. 256, Fl B. kap. 386) samt i ett necrologium (Script, rer. Dan. II. 514) hafva stått den 9 September. Andra källskrifter nämna den 10 eller 11. Enligt Ágrip; Hist. Norv. och Adam från Bremen stod slaget i Danmark.

185) Udd (kap. 54) säger att Olof afsände småskeppen långt innan han sjelf for.

186) Ona-kungen tolkar Egilsson som Öna-konungen, d.v.s. konungen öfver Önerne (Eynir) på Inre och Yttre ön i Trondhem eller i Ösysla i Römarike. Våghästens träd, sjökämpen. Sjömöte, sjöstrid. Hunens (masttoppens) renar, skeppen, hvilka kallas skånska, emedan Sigvalde jarls fader varit jarl i Skåne.

187) Höfdingarnes samtal skildras mycket lika i Fagrskinna (kap. 76) och hos Udd (kap. 55). Snorre har vissa uttryck ordagrant lika Udds, men i öfrigt är likheten större mellan Udd och Fagrskinna än mellan Snorre och någon af dessa två. Snorres framställning är den mest fulländade. Den större Olofssagan (Fm. S. kap. 248, Fl. B. kap. 375).

188) Enligt Udd, Fagrskinna och den större Olofssagan tillhörde detta skepp Styrkår, Endrides fader.

189) Med drakens hufvud å framstammen.

190) Jfr Fagrskinna kap. 77. Udd säger (kap. 59) att Erik jarl skulle hafva två tredjedelar af Norge.

191) Om de närmare detaljerna se anmärkningen om skeppen vid delens slut. Hos Udd beskrifves (kap. 59) Eriks fartyg så: ”Jernbarden var starkbygd och var hvardera stammen framtill beslagen med jern [och] med hvasseggade jerntaggar”.

192) Enligt Fagrskinna (kap. 78) och Udd (kap. 56) var det Torkel dydril, som bad.

193) Ur kon, Olofs arfdåpa. – Dulgastridens (fiendestridens) drängar, kämparne. Dåd står här i dess rätta betydelse (= handling). Det moderna språkbruket har gifvit det betydelsen af det gamla ”odåd”, hvilket bör undvikas.

194) Det är lika otroligt att jag flyr från framstammen som att du flyr från lyftingen.

195) Berättelsen om Ulf finnes hos Udd, kap. 56, men der äro hans sista ord något olika. Snorres framställning är vida bättre.

196) Olofs ord förekomma nästan lika i Fagrskinna kap. 79. Udd fördelar Olofs yttranden på de olika afdelningarne af striden.

197) Udd nämner (kap. 59) såsom Eriks följeslagare äfven Isländingarne Vigfus Vigaglumsson och Torfve Valbrandsson.

198) En annan visa om Sigvalde, diktad af Isländingen Stefne, förekommer hos Udd kap. 53.

199) Sigvalde förenas med Frisers ovän. Ålderbot, det som förbättrar eller pryder lifvet, ära och rikedom. Malmtingets mötare eller besökare, Olof Trygvason. Med Svolders mynning torde menas mynningen af den bakom ön inåtgående fjärden.

200) Ur konung Olofs arfdråpa.

201) Emedan deras skepp voro så mycket högre.

202) Detta kapitels tilldragelser omtalas mycket lika i Fagrskinna kap. 80.

203) Slita friden, kämpa. Fräne benbitare, skarpa svärd.

204) Kommo i trånga fjärden, ordspråkligt talesätt med betydelse af komma trångmål. Blodstafvarne, svärden. Tingel-tången, förstäfs-smyckenas tång, bärare, d.vs. stäfven; dess månar äro de i dess kant fastade sköldarne. Brynjetrollets (svärdets) Regin, Erik; Fåfne, Ormen långe.

205) Ur konung Olofs arfdråpa. – Spjutskadans, stridens. Alldyr, mycket dyr eller kär.

206) Berättelsen om Enar och hans skott förekommer endast i största korthet i Udds saga kap. 60. Dock namnes der Enars svar ”Norge ur dina händer, konung”.

207) Banden, som vecklas om pilspetsen och skaftet för att hålla dem tillsammans. (Fritzner.)

208) Ett lättare kastspjut.

209) Udd kap. 60. Det är, enligt honom, Kolbjörn stallare, som svarar konungen.

210) Udd (kap. 59) låter Erik för en stund draga sig alldeles ur striden. Han följes häri liksom i andra detaljer af stridsskildringen af den större Olofssagan. Fm. S. kap. 252. Fl. B. kap. 380.

211) Den hjelmade Ropts (Odins) tofter, sköldarne. Fjällens hall är himlen eller kanske Norge. Vid öfversättningen hafva afvikelser blifvit gjorda från Ungers läsart och konstruktion.

212) Hafselds-snar, snar att bortgifva guldet. Den isländska textens Halland måste stå för Haðland (Haðaland).

213) Det följande i kapitlet samt berättelsen om Vendasnäckan och Hallfreds yttranden i nästa kapitel förekommer i det närmaste ordagrant lika i de redaktioner af Udds saga, som ära utgifna af Munch (kap. 61) och i Fm. S. (kap. 70). Man skulle kunna sätta i fråga om icke denna likhet tillkommit derigenom att Udds öfversättare här begagnat Snorres text. Det af Munch meddelade fragmentet af Uppsala-handskriften af Udd har stor olikhet med de två nyssnämnda redaktionerna. Fagrskinna berättar detsamma om konungens och hans stallares nedspringande i sjön (kap. 80), ehuru icke med alldeles samma ord.

214) Ur Olofs arfdråpa. – Armens gryt (sten), guldet. Sundets (hafvets) snöres (tågets) varg, skeppet.

215) Tredjes (Odins) fälts (sköldens) fina (skarpa, eg. tunna) odjur, svärden. Drängarnes (männens) styrare, höfdingen. Drott, skara.

216) Udd omtalar i kap. 56 och 59 tvenne samtal, som Olof under striden höll med folket å denna Vendasnäckan.

217) Fagrskinna anser lika som Hallfred och Snorre att Olof dött (kap. 81). Udd munk uttalar såsom sin enskilda öfvertygelse, att konungen omkommit (kap. 64). Enligt den större Olofssagan voro vitnesbörden för Olofs längre lif följande: 1. Någre af fienderne hade sett en            man i röd kappa upptagas på Estrids snäcka, som omedelbart derefter rodde till land. 2. Under det hans sår läktes af Estrid, igenkändes han af flere. 3. Estrid sade sig hafva följt honom till Rhen, då han ville vallfärda till Rom. 4. Efter fem vintrars förlopp förde engelske pilgrimer från Heliga landet till konung Etelred II en bok, som Olof gifvit dem, hvilken bland annat innehöll hans saga; berättelsen om hans flykt öfverensstämde med Estrids. 5. Samtidigt bragte en norsk pilgrim till Olofs syster och hans svåger Erling konungens knif och bälte, hvilka systern igenkände: Olof sades då vara munk 6. En Norrman Göt, som år 1047 anträdde en pilgrimsfärd, fann Olof i ett kloster i Heliga landet och fick af honom knif och bälte att föra till Enar tambarskälfvarn; detta skulle Enar hafva berättat för Torarin Torvaldsson och denne för Tet Åsgersson. 7. Edvard Confessor fick underrättelse om Olofs död i östern. 8. Tord Sjöreksson fann under Olof beiges tid Olof Trygvason i Syrien och fick af honom helsningar till Hjälte Skäggeson.

218) Ur Olofs arfdråpa. – Stridens (i st. f. Hetes, vikingens) sköna glans’ (svärdets) bullers (stridens) måsar, korparne. Höja, upphöja. Qvick tages här i dess äldre betydelse, lefvande; – det heter t.ex. å en runsten i Uppland: Jarlabanke lät resa desse stenar åt sig qvickan och gjorde denna bro för sin ande och egde ensam hela Täby, L. 660.

219) De tre sista visorna ur Olofs arf-dråpa. – Trotthård, stark. Handisens (det på armen hvitt skimrande silfrets) styrare eller egare, konung Olof. Lofdar, kämpar. – Rikdomskännarn, Hallfred.

220) Hilmen, konung Olof.

221) Fagrskinna (kap 82) omtalar delningen på följande sätt: ”Erik jarl hade ominskad den tredjedel af landet, som kommit honom i händer, och konung Sven gaf honom något af sin lott i Norge, men behöll dock hela Viken i öster, till Lidandesnäs. Konung Olof Svenske fick stort rike vid denna delning i alla Upplanden och något norrut i Trondhem.”

222) Skeppets lands (vattnets) elds (guldets) Ty, herre. Fallet, konung Olofs. Konung Sven dog år 1014. Om Erling och hans förhållande till Erik jarl se Olof helges saga kap. 21. Lades, nämligen under jarlen.

223) Till kap. 88. – Detta stycke skall finnas uti Codex Frisianus. Det förekommer något utförligare i Fl. B kap. 260. Det förekommer ganska olika uti Laxdæla saga kap. 40; der är det dock Bolle, med hvilken Kjärtan talar före simprofvet. Hallfred vandrådeskalds saga (kap, 5) talar om ett annat prof på konung Olofs simkonst, aflagdt då Hallfreds skepp skulle löpa in i hamnen.

224) De följande åtta kapitlen intogos af Peringsköld ur Flatöboken (kap. 342, 427-433) och hafva sedan dess, jemte det följande, fått qvarstå i den Köpen-hamnska upplagan.

225) Om Ingulf se Lifvet på Island s. 3 f.

226) Jordhattens (himmelens) hall, sal. Hökens stallar (hvilostad), händerna. – Författarens namn är okändt.

227) En luden skinnsäck, hvilken (såsom ännu i Finnmarken den s.k. sækkefeld) begagnades på resor, dels för att deri förvara hvarjehanda saker, dels för att sofva uti. (Fritzner.)

228) En skansbeklädnad, hvarmed man omgaf skeppet till skydd mot de anfallande.

229) Vintern ansågs börja med den 14 Oktober.

230) En stor hvalsort, som ännu kallas af Färöingarne Röjar.

231) Dess art är icke med säkerhet känd.

232) En prydnad på husets gafvelspets.

234) Laxdoela saga talar kap. 42 och 43 om vänskapen mellan Ingeborg och Kjärtan, som för denne vard till mycken olycka.

235) Hallfred hade under en färd i Vestergötland gift sig och dröjde der sedan tvenne vintrar. Under tiden besökte han äfven konung Olof svenske i Svitiod. Hallfreds saga kap. 7-9.

236) Snorre vet intet om denne Harald och för honom fans således icke i hans födelse och död någon anledning att flytta tillbaka Olofs giftermål.

237) I det följande meddelas de uppgifter om husen, som förekomma i Snorres konungasagor, och man finner der således icke en uttömmande afhandling i ämnet. Då man i de allmänna redogörelserna alltför ofta hopblandar uppgifter från skilda tiders litterära arbeten, har det synts mig kunna vara af intresse att få på ett ställe samlade alla de antydningar, som man finner hos en författare. Den redigaste allmänna öfversigten finnes hos Keyser, Nordmændens private Lif i Oldtiden s. 38 f.

238) Ordet skåle förekommer äfven i svenska dialekter (ex. Uppland, Dalarne, Jämtland).

239) Att för ett större gästabud uppföra ett nytt hus var icke ovanligt. Så gjorde, såsom det synes, helt hastigt Vermlandsbonden Åke, då han skulle samtidigt mottaga Sveakonungen Erik och Harald hårfager (HHf kap. 15). Sjelfva byggandet måste således hafva varit ganska enkelt.

240) I skålens inre ända fans ofta en tvärpall, der qvinnorna suto.

241) Högsätet stod emellan de två s.k. högsätessulerna, som lyfte sina utskurna hufvud ofvanom taket.

242) Man känner icke med full säkerhet några schackpjeser från hednatiden. Vanligast tyckes hafva varit ett solitärspel, hvars brickor voro halfklotformiga af ben; en var särskildt utsmyckad. Midt på undersidan går ett cylindriskt hål inåt brickan; å brädet fans förmodligen en motsvarande pigg. Dragen synas hafva bestämts medelst tärningskast.

243) I Tillägget 1 till OT förekommer uttrycket sluta dörren på midten af klofven (å miðian klofa), hvilket tydligen betyder: lemna dörren halföppen. Hur denna betydelse skall förklaras är deremot ovisst. De olika talesätten, som höra hit, finnas samlade i Egilssons lexicon s.v. skið.

244) Ordet skæmma förekommer i medeltidssvenskan.

245) Det säges MG kap. 11 att nedtill å S. Olofs skrin voro svaler. Dermed menas troligen helt enkelt en rad rundbågar. Jmfr anmärkningen till kapitlet.

246) Bur förekommer ännu i flera svenska landskapsmål. Sammansättningarna fatabur och jungfrubur äro allmänt kända.

247) Ordet lär förekomma i svenska dialekter.

248) Med virken menas förmodligen sådane ringmurar, som flerstädes i Sverige och Norge befästa höga och svårtillgängliga klippor. Murarne bestå af väldiga kullerstenar. Spår af trä uti förskansningarna synes väl icke nu, det kan hafva förstörts af tiden.

248-2) Med afseende på brand (och svire) förtjenar anföras följande rader ur le Roman de Rou (ed. Plucquet II. 146):

“Sor li chief de la nef devant
(Le marinier apelent brant)
Ont de cuivre fet un enfant
Saete et are tender portant.”

249) Man öste med byttor MB kap. 16 (visa).

250) Att med dessa rum verkligen förstås endast roddarnes rum, ses t.ex. af FmS. II s. 180, der det heter: taga ut så många åror, som rum funnos på Ormen. Exempel, som i det följande anföras, visa att man ofta nöjde sig med mindre besättning än skeppet rymde.

251) Nedre delen af seglet hette sköt (skaut): vända sköt åt land (OTB) är derföre detsamma som fara från land.

252) Broderade segel omtalas MG kap. 1 (visa).

253) Härmed rättas det i det anförda kapitlet (efter Munch) begagnade uttrycket segelbom, såsom varande icke fullt riktigt.

254) Hur ett gammalt styre såg ut, finner man af Nydams-mossens beskrifning pl. II. Å pl. 1 synes å båten ingen styrehamla eller plats för en sådan. Beror detta möjligen på förbiseende vid rekonstruktionen?

255) I FIB II s. 14 heter det i sammanhang dermed, att Olof satt vid stjórn, som på det stället måste betyda styrbord.

256) Fornsakerna visa, att de gamle voro mästare i att förgylla. Också såg Harald hårdråde fiendens drakhufvud skina i solglansen, under det hans egna skepp ännu lågo svepta i dimma. (HHd kap. 35.)

257) Satt väderviten möjligen ej på masten? Satt den der, synes det hafva varit onödigt att nedtaga viten, sedan masten var fäld. Se ofvan citerade kap.

258) Härmed rättas uppgiften YS kap. 20 att skejd kan återgifvas med jakt.

259) Det är bevisligt, att Svearne bodde i sydöstra Uppland redan under den handelsperiod, som karakteriseras af de romerska denarerna. Namnen äldre och yngre jernålder äro således, då den s.k. yngre är i sydöstra Uppland lika gammal som den s.k. äldre i andra delar af Sverige, icke fullt passande för de svenska förhållandena. Man måste väl märka, att den gotländska jernåldern icke kan föras hvarken till den äldre eller yngre.

260) Om förhållandet mellan Svear, Götar och Gutar jfr Svenska folket under hednatiden. I den nya upplagan af detta arbete, som för närvarande förberedes, kommer jag i tillfälle att lemna nya bidrag till utredande af detta förhållande.

261) Engelhardt i Aarbøger for Nordisk Oldkyndighed och Historie 1868 s. 130. Han skiljer, såsom ofvan antyddes, mellan en äldre och en mellan-jernålder. För den senare, hvilken jag anser böra sammanslås med den förra, kan han icke angifva något bestämdt grafskick (ib. s. 135).

262) Om Slesvigs Oldtidsminder. Köpenhamn 1865.

263) När det vackra graffältet vid Ås-Husby invid Rosersbergs station i Uppland genom Kongl. Jernvägsbyggnadsstyrelsens försorg och under inseende af dess ombud på det skamligaste förstördes, uppmärksammade en arbetare, att på vissa ställen funnos under matjorden små hålor med aska och brända ben samt kol, utan att minsta spår af hög syntes deröfver. Men då detta egde rum invid ett stort graffält, hvars högar innehöllo lemningar af brända lik, torde man kunna antaga, att de brända qvarlefvorna, som icke lågo i högar, tillhörde några lägre stående menniskor, måhända trälarne.


 

NÄSTA KAPITEL: Olof den heliges saga.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s