Ingen kategori

Bröllop i 1800-talets Rättvik

Bröllop har i alla tider i Dalarna ansetts som en sak av den utomordentligaste vikt, men torde likväl i Rättvik har överträffat samma högtidligheter i de övriga Dalsocknarna. Trolovningen intager naturligtvis främsta rummet. Den sker nattetid hemligt och vid ljus, samt i närvaro av endast gifta karlar, två å vardera kontrahentens sida. De unga tu framträda och taga varandra i hand, varvid brudgummen har i sin en trolovningsskänk, bestående i en ring, ett spänne eller något dylikt. Två av vittnena ställa sig på golfvet emellan kontrahenterna, så att de med dem bilda ett kors, varpå de unga tillfrågas, om de vilja ha varandra till äkta, och då detta bejakas, ”slå vittnena opp” eller skilja parets händer, då ringen naturligtvis stannar i brudens. I detsamma bör ett eller annat skott avlossas utanför fönstret av dem, för vilka man icke kunnat dölja hemligheten. Därpå sätta sig vittnena och de trolovade tillsamman att äta, och sedan detta till allas belåtenhet är undangjort, inbjudas äfven de utanför stående skyttarna till bordet.

Redan aftonen före bröllopsdagen samlas gästerna i bröllopsgården, där de bespisas med ärtgröt av den fasta konsistens, som endast en dalkarls friska matsmältningsorgan skall kunna fördraga. I tidigaste otta följande morgon begiver sig bruden med sin brudsäta dit, där hon skall klädas, vanligen tillprästgården, varunder karlarna hemma se om sina hästar och fläta deras svansar och manar, en sak av synnerlig vikt för brudriddarna, som måste se till, att deras travare och munderingar är i bästa skick.

Då vigseln sker i kyrkan, samlas gästerna med brudgummen i spetsen i prästgården, där han iklädes en broderad yllekrage, som tillknytes med sidenband, hvilka äro röda, om bägge hans föräldrar leva, men svarta, om de äro döda; är endera av dem i livet, är det ena bandet rödt och det andra svart. Brudgumsrocken är brun, och kring hatten bäres ett gult band utom det vanliga.

Brudens dräkt består av svart bombasinsklädning, vitt förkläde, röda strumpor och tjockbottnade skor, som endast skilja sig från de vanliga genom plösarna, vilka äro omsorgsfullare och konstfärdigare utsydda. Den förgyllda kronan sitter fäst på en liten lammskinnsperuk, av vilken några vita lockar sticka fram vid tinningarna; men för övrigt är håret dolt under en massa Falujuveler och stora blanka stålknappar. Över nacken nedhänger en lång remsa av skallermässing, kantad med rödt kläde, och kring halsen bäres en vit getskinnskrage, varöver hänga så många glaspärlband, som rimligen kunna få rum. Händerna gömmas i en muff, prydd med silvergaloner och skallermässing, ur vars öppningar nedhänga en vit och en rödblommig silkeshalsduk. Med själva bruden tävla i grann utstyrsel hennes brudpigor, som ofta äro ganska många.

Vid ankomsten till prästgården undfägnas bröllopsskaran med brännvin, som värdfolket fört med sig, varefter processionen vid tredjegångsringningen sätter sig i gång till kyrkan. Först går brudgummen, som hälsas av den samlade menigheten med blottade huvuden och vänliga nickar. Efter honom komma prästen och ”gästbådskarlarna”, bland vilka ”brudsäterkarlen”, brudsätans man, skall vara till hands och mottaga brudgummens hatt och framlämna hans psalmbok vid ankomsten till altaret. Efter ”manfolket” komma brudpigorna, anförda av spögubben med sin vördnadsbjudande läderkarbas, och omedelbart därefter bruden, åtföljd av brudsätan och de övriga kvinnliga gästerna. Vid ankomsten till kyrkogårdsporten lägger brudgummen några slantar i fattigbössan, och vid ingången i kyrkan släpper han oförmärkt några småmynt som en hemlig handpenning åt lyckan. När han uppkommit i koret, vänder han sig om och gör en bugning för prästen, varefter han framträder till sidan av altaret och uppkastar äfven dit några slantar, vilket kallas att ”offra”. Sammaledes göra ock brudpigorna, som uppgå två och två i sänder. Sist av alla kommer bruden, som gör det rikligaste offret.

stuga-vastra-vingaker

Interiör från stuga i Rättvik 1800-tal

Under tiden stå båda kyrkovaktarna såsom ordningsmän och hedersvakt vid stora gångens utlopp i koret. Under gudstjänsten sitter brudparet i en ”brudstol”, men knäfalla vid altaret under bönerna. En del av vigseln förrättas innan den vanliga altartjänsten börjas, men vigseln avslutas icke förrän efter välsignelsen, då brudmässan läses. Vigselringen är av silfver med en bred plåt på ena sidan, vid vilken några små ringar av silvertråd är fästa i öglor till prydnad.

Från kyrkan bär det nu av i frisk fart med brudriddarna i spetsen hem till bröllopsgården. Sedan brudgummen lyft bruden ur kärran, skyndar hon ögonblickligen in i brygghuset för att titta i ugnen, vilket anses oundgängligt för att fästa lyckan vid det nybyggda boet. Därpå återvänder hon i allt lugn för att av de hemmavarande beses och beundras, varunder gästerna supa varandra till ur ”skänkskålarna”. Emellertid ha brudpigorna försvunnit bakom stugan eller i fähussvalen, där de styrka sig med ”klabb” eller ”brudpigemölja”, ett slags tärningar av blodpalt, som kokas i ister eller flott och ätas med träpinnar. Brudriddarna trakteras äfven med samma läckerhet, den de äta ur små tråg, allt under det de ännu sitta kvar på hästryggen. Efter denna förberedelse samlas man i gästabudsstugan till brudparets ”sängledning”, som består däri, att prästen håller ett brudtal och läser välsignelsen över de nygifta, som därefter lyckönskas av samtliga gästerna.

Nu sätter man sig till bordet, som är överfyllt med tunnbröd, vörtbullar, skarpost, sötost, smörklimpar och stenfat rågade med fläsk, torrt fårkött med mera. Tallrikar kommo förr icke i fråga, utan därtill begagnades tunnbrödsskivor, och maten uppfångades med små fällknivar eller ”jongar”, som gästerna själva medförde. Bristen på gafflar ersattes med fingrarna.

Efter slutad måltid uppstiga brudgum och brud och dricka ”dannemannens och dannekvinnans skål”, genom att två omgångar tömma en mindre ölbägare, varefter de gifva varandra ett handslag, såsom nu vordna danneman och dannekvinna. Sedan insamling blifvit gjord till kyrkan och de fattiga, läses en bön och sjunges en psalmvers, varefter de sålunda bespisade gästerna lämna rum åt andra. Så fortgår det i flera omgångar, så att det sista partiet knappt hunnit sluta sin middagsmåltid, förrän karlarnas kvällsmåltid, bestående av korn- och ärtvälling, framsättes. Kvinnorna taga då icke plats vid bordet, utan äta ur tråg och koppar, där utrymme erbjuder sig. – Nu först utbäras borden för att lämna rum åt den fördröjda och efterlängtade dansen. I ett hörn inskjutes ett bord, och därovanpå sättes en stol för spelmannens räkning. Denne rör fiolen och spelar upp en ”låt”, men ännu får fröjden icke fria tyglar; brudgummen skall nämligen först dansa tre ”lekar” (polskor) med bruden, och därefter skola båda dansa en gång med var och en av alla gästerna ifrån den äldsta till den yngsta. Först därefter blir dansen fri för alla. Vad som saknas i behag och ledighet, ersättes av bastanta tag och styrka, och så utvecklas en ihärdighet och arbetsförmåga i Terpsichores tjänst, som endast finner sin motsvarighet i logtrösket, varmed det dånande golvtrampet i övrigt har mycken likhet. På detta sätt fortgår den jublande fröjden till klockan tre eller fyra på morgonen, då ”halmdansen” börjar. Pojkarna inbära nämligen halm till nära en alns tjocklek över hela golfvet, dit kullorna, som under tiden hållit sig undan, indragas till en rätt besvärlig dans, ofta avbruten av muntrande kullerbyttor. Slutligen rusa pojkarna ut och fälla det högsta lövträd, som finnes i grannskapet, släpa det med tillhjälp av förspända hästar till bröllopsgården och mottagas så av värdfolket med ”mallbrännvin”, emedan ett sådant träd kallas ”mall”. Halmen i stugan hopknippas och därav ”bygges bo i mallan”, där man sätter sig att dricka och stoja.

Emellertid har andra dagen ingått, gästerna samlas småningom, och dansen förnyas såsom en behövlig vederkvickelse, men avbrytes snart av en inbjudning till en annan stuga, där ”ungfar” och ”ungmor” har tagit plats bakom ett långt bord med silverbägare och den inbjudande brännvinsflaskan. Nu sker insamlingen av brudgåvan, som till största delen användes att betäcka brännvinsinköpet för bröllopet. Härefter ätes middag ur egna matsäckar, men värdfolket består brännvin och dricka. På eftermiddagen dansa ”källingarna” bort bruden, som då är iklädd vitt ”huckle”; ungmor lyftes på armarna och hissas mot taket, som genljuder av smällarna, varefter hon och gummorna lämna sitt arvode åt spelmannen. Under allt detta, som drar ut till sena kvällen, förlusta sig karlarna vid ”mallan”.

Efter tredje dagens frukost dansa pigorna med bruden på samma sätt, och sedan taga gubbarna i tu med brudgummen, som slutligen frånryckes dem av pojkarna till en avskedsdans, då det gäller att icke vara ömtålig, ty här vankas kraftiga nappatag för och emot.

Bröllopet pågår vanligen fyra till fem dagar. Följande söndag är ”utdans”, då vem det lyster från fjärran och när får vara med och dela fröjden, men då bjudes ingen traktering. Sådana bröllop, som det nu beskrivna, bli emellertid allt sällsyntare.

(Från boken Genom Sveriges bygder, av Herman Hofberg, 1882)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s