Harald Hårdrådes Saga. (Ett avsnitt ur Konungaboken, av Snorre Sturleson)

Harald Hårdrådes Saga är ett avsnitt ur:

KONUNGA-BOKEN eller SAGOR OM YNGLINGARNE OCH NORGES KONUNGAR INTILL ÅR 1177, av Snorre Sturleson.

13-harald-hardrades-saga

FÖRORD. (Förord till del III)

Efter mer än tvenne års förlopp har jag tillfredsställelsen att se tillbaka på min öfversättning af Snorre Sturlesons Konungabok såsom på ett afslutadt arbete. När tryckningen begyntes trodde jag icke, att det skulle dröja så länge innan fullbordandets stund skulle komma. Dels trägna göromål, dels en årslång utländsk resa hafva tagit tid och tankar i anspråk, som annars hade egnats fortgåendet af öfversättningsarbetet.

I tvenne afseenden har jag ansett mig kunna frångå de löften, som jag gifvit i förordet till den första delen. Sedan öfversättningen i helhet var tryckt, har jag gått igenom den för att anteckna de ålderdomliga uttryck, som jag upptagit i våra dagars skrifspråk, men jag fann så få, som kunde behöfva särskild förklaring, att de beqvämligen kunna inrymmas i detta förord. Sådane äro landnorr, nordost, utsöder, sydvest, gripar, dyrgripar, skatter, mungåt, en art öl, skylder, utskylder, läge, ett fartygs plats i hamnen, banvän, som sannolikt snart skall komma att dö, skapstor, fallen för stora ting, tign, heder, hög rang, samt följande ord eller former, hvilkas allmänna begagnande jag vill på det varmaste förorda: jättesa, jättnar (jätte), gäf (duglig, ansenlig), kost (vilkor), frid (vacker), jäkel (glacier, i stället för den icke-svenska formen jökel), sömlig (passande) och hätta (riskera). Det är möjligt, att jag under arbetets fortgång blifvit mindre i stånd att afgöra, huru mycket af det gamla nordiska ordförrådet borde upptagas. Jag vågar tro, att jag icke varit alltför konservativ, äfven om mången läsare, vid första anblicken, känner sig försatt bland “främmande” – d.v.s. äkta nordiska – ord, hvilka dock snart torde hos honom finna genklang och möjligen kunna uttränga ett och annat utländskt lån. I ett fall anser jag återupptagandet af de gamla uttrycken hafva varit en oafvislig pligt: så ofta det varit fråga om något, som på ett eller annat sätt kunnat anses vara en terminus teclmicus. Sådana uttryck äro t.ex. bryte, näsnam, underskämma, vistbörding.

Att i försvenskningen af den isländska textens namn förfara med full konseqvens är icke möjligt, ehuru jag villigt medgifver, att mången annan vid ett dylikt förfarande måhända hade varit vida lyckligare än jag. Ett sträfvande att återföra våra forna namn till språkligt riktiga former uppenbarar sig flerstädes och jag har sökt att gifva ett bidrag i samma syfte. Dermed vill jag visserligen icke säga, att alla de namnformer, som förekomma i Konungaboken, böra upptagas till dagligt bruk. Den moderna geografien kommer helt visst att fortfarande upptaga Bornholm, men i ett arbete, som står Nordens forntid så nära, som Snorres Konungabok, anser jag att Bornholm bör utbytas mot den svenska form, som närmast motsvarar det fornnordiska Borgundarhólmr. I namnregistren har jag försökt rätta hvarjehanda inkonseqvenser, men planen, att der angifva skälen för mitt skrifsätt, har jag måst uppgifva, emedan dess förverkligande hade ännu mer fördröjt arbetets fullbordande.

Det har varit min önskan att i händerna på dem, som ej äro i tillfälle att läsa Konungaboken på isländska, lemna en försvenskning af detta mästerliga arbete så trogen originalet som möjligt varit. Jag har derföre icke tänkt mig min öfversättning som en folkbok i den mening, att man läser den lätt och hälft tanklöst som en novell af efemerisk natur, jag har icke ens velat inskränka mig till att lemna Konungabokens historiska uppgifter i en fullkomligt modern drägt, utan det har varit min önskan att äfven visa, hur de gamle framstälde dessa uppgifter, omfånget af deras tankar, arten af deras. stil. Vare sig denna min uppfattning vinner gillande eller klander, vill jag hoppas att bristerna i mitt arbete icke skola alldeles skymma bort originalets förtjenster.

En följd af min uppfattning af den uppgift, som förelåg mig, är ock mitt sätt att återgifva de i texten inflickade visorna. Dels i tryck, dels mundligen hafva anmärkningar blifvit framstälda deremot. Man har velat att visorna vore mera lättlästa, nu äro de ju obegripliga. Jag bar ansett mig böra i öfversättningen låta framstå samma förhållande mellan prosatext och visor, som man finner i originalet; endast så trodde jag mig kunna ådagalägga arten af den källa, hvilken Snorre sjelf angifver såsom en af sina vigtigaste. Jag hade visserligen kunnat i anmärkningar meddela en lätt begriplig, prosaisk omskrifning, men jag trodde att det kunde vara nog att meddela alla nödiga ordförklaringar, helst “det poetiska värdet är högst litet eller allsintet” och innehållet i vanliga fall framstår som en omskrifning af den närmast föregående framställningen. Men om så är, har jag ansett det vara oriktigt att, följande Munehs exempel, utesluta visorna, hvarigenom den, som ville studera Snorres källor, skulle hafva helt och hållet blifvit beröfvad tillfället dertill. Andre torde utan olägenhet gå visorna förbi.

Tvenne kritiker af min öfversättning hafva kommit till min kännedom, Professor Konrad Maurers i Feiffers Germania och Lektor Linders i Svensk Tidskrift. Jag står i tacksamhetsskuld till båda mina recensenter för den välvilja, med hvilken de uppfattat mina bemödanden, och för de anmärkningar, som de gjort.

Stockholm i September 1871.

Hans Hildebrand.


Harald Hårdrådes Saga.

Med denna begynner en del af Snorres arbete, som betydligt skiljer sig från de föregående tvenne. Dock intager denna saga jämte den följande om Olof Kyrre en mellanplats. Under det i de återstående endast föga kan betraktas såsom af Snorre för-fattadt, eftersom det förefinnes nästan oförändradt i andra af Snorre oberoende sagoredaktioner, finnes dock i dessa tvenne sagor vid sidan af mycket, som återfinnes annorstädes, äfven icke så litet som är för denna redaktion, d.v.s. för Snorre egendomligt.

Det är egentligen trenne andra redaktioner, hvilka man har att taga i betraktande, Ágrip, Fagrskinna och Morkinskinna; om den sednare är redan i inledningen till delen I taladt. De öfriga handskrifter, som legat till grund för de i Fornmannasögur tryckta redaktioner, äro yngre än Snorres text och derföre af mindre intresse.

Ágrip är som vanligt kortfattad (kap. 34-37) och likheterna med Snorres framställning äro derföre icke i ögonen fallande. Fagrskinna och Snorres bearbetning synas, att döma efter hvad i det föregående är visadt, vara af hvarandra oberoende, Denna saga företer deremot hos båda betydande likheter, hvilket torde bero derpå, att de begagnat samma äldre saga. Likheter mellan båda och Ágrip finnas. Dock äro flera vigtiga berättelser alldeles förbigångna i Fagrskinna. Med Morkinskinna äro likheterna synnerligen stora; mycket är för denna handskrift, för Fagrskinna och för Snorre gemensamt. Emellanåt skiljer sig Snorre från den för de båda andra gemensamma framställningen.

Såsom en fortsättning af hvad i det föregående är omtaladt förekommer här berättelsen om St. Olofs skrin samt konung Olofs järtecken. De tillhöra författaren af Konungasagorna och saknas i de andra redaktionerna.

Tideräkningen är icke fullt klar. Harald föddes 1015 och lemnade Norge 1030. Enligt Snorre kom han till Norge år 1046. Han blef ensam konung 1047, vann Nisaå-slaget 1062 och dog 1066. Hans son och efterträdare Magnus dog 1069.

Såsom Haralds skalder nämnas Tjodulf Arnorsson och hans broder Bölverk, Valtjuf skald. Udd kikinaskald, Stuf blinde, Arnor jarlaskald, Illuge Bryndölaskald, Grane skald, Valgård på Vall och Sten Härdisson m.fl.

HARALDS FLYKT FRÅN STIKLASTAD.

1. Harald, son af Sigurd syr och broder till Olof helge af samma moder, var i Stiklastads-striden, då den helge konung Olof föll. Harald sårades och kom bort med de andre flyktingarne. Så säger Tjodulf:

Hvasst hör jag Hög nära
hagel på gramen drifva;
men Bulgara-brännarn
broder sin väl hjelpte.

Försten han nu höljde
hjelmsätet [hufvudet] och skildes, vintrar
tolf och trenne gammal,
trögt från döde Olof.

Ragnvald Bruseson förde Harald ur striden och till en bonde, som bodde i en skog långt från andra menniskor. Der läktes Harald, tills han var frisk. Sedan följde bondens son honom öster om Kölen; de foro skogsvägar, der de så kunde, och icke allmänna vägen. Bondesonen visste icke, hvem han följde. När de en gång redo mellan någre ödeskogar, qvad Harald detta:

Nu får jag ur skog i skogar
ströfva, med liten heder.

Ho vet, om jag ej varder
vida fräjdad omsider? 1)

Han for öster genom Jämtaland och Helsingaland och sedan till Svitjod, der han fann Ragnvald Bruseson och månge andre konung Olofs män, som kommit undan ur Stiklastads-striden.

HARALD I GÅRDARIKE

2. Följande vår [1031] fingo de sig utrustning och foro om sommaren öster i Gårdarike till konung Jarislef, hos hvilken de voro öfver vintern. Så säger Bölverk 2):

Milding, strök du makens [svärdets]
mun, när striden upphört;
fick du korpen fyld med kött af
kroppar; varg tjöt på åsen.

Men gram, – får jag ej främre
fridstörare än du höra –
österut var du året nästa,
ädelsinnad, i Gårdar 3).

Konung Jarislef tog väl mot Harald och hans män. Harald vard då höfdinge öfver konungens landvärnsmän; den andre var Elif, Ragnvald jarls son. Så säger Tjodulf:

Ett togo sig till,
det som Elif vill,
höfdingar två:
här fylkte de då.

Oster-Vender det gick
ej efter bästa skick;
var ej för Läser lätt
lidsmanna rätt 4).

Harald dröjde i Gårdarike någre vintrar och for vida i österväg. Sedan började han sin färd ut i Grekland med ett stort följe och gick till Miklegård. Så säger Bölverk:

Hårdt jagar svale stormen
snäckans bog längs landet,
den svarta; skejderna buro,
sköldklädda, väl sin rustning.

HARALD KOMMER TILL MIKLAGÅRD.

Mäktig hilme såg malmtorn
i Miklegård för stäfven.
Böljan bar till borgen
barmfagra skeppen många 5)

3. Då rådde för Grekland drottning Zoe den stora ocli med henne Mikael Katalaktus 6). När Harald kommit till drottningen i Miklegård, gick han der i tjenst och steg genast om hösten på galederna med härmännen, som foro ut på Greklandshafvet. Harald höll ett följe af sina män. Höfdinge för hären var en man, som het Görge 7), drottningens frände. Harald hade icke varit länge i hären, innan Väringarne hyllade sig mycket till honom och i striderna foro de alle samman. Kom det så, att Harald vard höfdinge öfver alle Väringarne. Han och Görge foro vida kring Greklands öar och gjorde mycket härskap å korsarer.

4. En gång hade de farit öfver land och skulle taga nattbol vid någre skogar. Väringarne kommo först till nattstaden och valde sig tältstader, de hästa de sågo och de högsta; der var nämligen så, att landet var sankt, och genast regn kommer, är det illa att vara der det ligger lågt. När härens höfdinge Görge kom och såg, hvar Väringarne hade tältat, böd han dem fara bort och tälta annorstädes, ty der ville han tälta. Harald svarade: “kommen J först till nattbolet, då tagen J er nattstad, och sedan må vi tälta, hvar oss behagar. Gören J nu ock så: tälten hvar annorstädes J viljen. Jag trodde det vara Väringarnes rätt här i Grekakonungens välde, att de skulle i allt vara sjelfrådige och frie för alle och vara konungen allena och drottningen tjenstskyldige.

HARALDS TVIST MED GORGE.

Härom trätte de med all ifver, tills de togo till vapnen och var det mycket nära, att de skulle strida. Då kommo de som klokast voro och skilde dem, sägande det vara bättre, att de förliktes nu och gjorde en noggrann stadge, så att de icke oftare behöfde tvista. De utsatte ett möte och de bäste och klokaste stälde till rätta. På stämman förde de det derhän, att alle kommo öfverens, att man skulle kasta lotter i skötet och lotta mellan Greker och Väringar, hvilke skulle före de andre rida eller ro eller lägga till hamns och välja tältstad; båda skulle nöja sig med hvad lotten sade. Sedan gjorde man lotter och märkte dem. Då sade Harald till Gorge: “jag vill se, hur du märker din lott, så att vi icke märke begge å samma sätt”. Han gjorde så, märkte sedan sin lott och kastade honom i skötet, Görge likaså. Mannen, som skulle taga upp lotten, tog upp den ene mellan sine fingrar, lyfte upp handen och sade: “desse skole först rida och ro, lägga till hamns och välja sig tältstad”. Harald grep handen, tog lotten och kastade honom i hafvet, sägande: “det var vår lott”. Görge sade: “hvi lät du icke flere se?” “Se nu sjelf”, sade Harald, “den som qvar är; der torde du känna igen ditt märke”. Så såg man på den lotten och alle igenkände Gorges märke. Man dömde då så, att Väringarne skulle hafva att välja, så snart de trätte om något. I flera mål vordo de osams, men alltid fick Harald sitt fram.

5. Om sommaren foro de alle samman och härjade. Då hele hären hölls samman, lät Harald sine män vara utanför striden eller der faran var minst, ty han ville, sade han, akta sig, att han icke förspillde sitt folk. Men då han var ensam mod de sine, lade han sig med sådan ifver fram i striden, att han måste få antingen seger eller död. Ofta gick det så, att då Harald var höfdinge öfver hären vann han seger, när Görge icke vann. Härmännen märkte detta och sade det vara sig bättre, om Harald vore ensam höfdinge öfver all hären, hvarjämte de beskylde hertigen, att han och hans folk intet uträttade. Görge sade, att Väringarne ville icke hjelpa honom och bad dem fara åt annat håll, så skulle han fara med den öfrige hären och vinna hvad de kunde. Harald skilde sig då från hären med Yäringarne och Latinemännen och Görge for med Grekahären 8).

HARALD HÄRJAR I AFRIKA.

Det visade sig då, hvad hvardera förmådde. Harald fick jämnt seger och gods, men Grekerne foro hem till Miklegård, utom någre unge män, som ville förvärfva gods och sällade sig till Harald och hade honom till hertig. Han for då med sin här i vester till Afrika 9), som Väringarne kalla Särkland, och hans folk växte i antal. I Särkland vann han åttatio borgar; några gåfvo sig, andre tog han med våld. Sedan for han till Sikelön. Tjodulf säger:

Tagna täljas åtta
tior af borgar i Särkland
– unge hatarn af ormens
eldröde bädd gick i faran –
förr Särkers ovän på släta
Sikelön gick att höja,
härförarn, den hårde
Hilds lek under skölden 10).

Illuge Bryudölaskald säger:

Bragte du under Mikael mäktig
mågar hemåt, vi spörja,
stämde sonen af Budle –
Söderland, Harald, med skölden 11).

Han säger här, att Mikael var Grekakonung i den tiden 12). Harald dröjde månge vintrar i Afrika, der han vann lösgods, guld och allsköns dyrgripar. Men allt gods, som han fick och icke behöfde för sina omkostnader, sände han med sine tromän norrut till Holmgård att vårdas af konung Jarislef. Han samlade der en omätlig skatt, såsom man kunde vänta, då han härjade i den del af verlden, som var rikast å guld och dyrgripar, och då han, såsom nyss sades med sanning, underlade sig åttatio borgar.

HARALD ERÖFRAR MÅNGA BORGAR PÅ SICILIEN

6. När han kom till Sikelön, härjade han och kom med sin här till en stor borg med mycket folk. Han satte sig kring borgen, som hade så starka murar, att han icke tilltrodde sig att bryta ned dem. Men borgmännen hade tillräcklig föda och annat, som de behöfde till sitt värn. Då fann han på det rådet, att hans foglare togo småfoglar, som hade sina nästen i borgen och om dagarne flögo i skogen att söka sin föda. Å deras ryggar lät Harald binda hyfvelspåner af furuträ, som voro doppade i vax och svafvel, och antände dem. Så snart foglarne löstes, flögo de alle till borgen att besöka sine ungar och bon, som de hade på hustaken, hvilka voro täckta med rör eller halm. Då for elden från foglarne i hustaken och fastän hvar fogel endast bar en liten börda eld, vard elden snart stor, ty den bars af månge foglar vidt och bredt i taken, så att det ena huset brann efter det andra, tills hela borgen lågade. Då gick allt folket ur borgen och nu bådo om miskund desamme, som förut mången dag hade talat öfvermodigt och hånligt om Grekernes här och deras höfdingar. Alle som bådo, gaf Harald grid och fick han så våld öfver den borgen.

7. Han lade sedan sin här för en annan borg, stark och med mycket folk, så att han icke kunde räkna på att bryta nod henne. Omkring henne var en hård och jämn slätt. Då lät Harald gräfva en graf från en häck; det gick der en djup klyfta, så att man icke kunde se det från borgen. De förde jorden ut i vattnet och läto strömmen föra bort henne. Härmed arbetade de dag och natt, skiftande om med hopar. Men hären låg alle dagar utanför borgen, under det borgmännen gingo upp i vigskarden och de sköto å hvarandra; men om nätterna sofvo de å båda sidor. När Harald såg, att han hade ett jordhus så långt, att det gick ända in till borgmuren, lät han sin här väpna sig och mot dagen gingo de in i jordhuset. När do kommit i dess ände, grofvo de upp öfver sina hufvud, till dess de kommo till stenar, som voro hopfogade med kalk; det var golfvet i en stenhäll. Detta bröto de upp och gingo in i hallen. Der inne suto någre af borgmännen, ätande och drickande, och var det för dem den värsta öfverraskning, då Väringarne med dragna svärd gingo in och dråpo genast någre; andre flydde, som kommo åt. Väringarne förföljde dem, någre intogo och öppnade borgporten, så att hele hären gick in. När de kommo in i borgen, flydde besättningen; månge bådo om grid, som gafs alle, hvilko gåfvo sig. På det sättet tog han denna borg och omätlig rikedom.

8. Sedan kommo de till den tredje borgen, den största och starkaste och rikaste både på gods och folk. Kring om borgen voro stora diken, så att de sågo, att de kunde icke vinna henne med sådana knep som de förra borgarna. De lågo der mycket länge, utan att kunna uträtta något. När borgmännen sågo det, vordo de djerfve, satte sina fylkingar uppe å borgmurarna, öppnade sedan portarna och ropade till Väringarne, eggande dem att gå in i borgen, beskyllande dem för feghet och sägande, att de voro icke bättre än höns. Harald bad sine män låtsa, som om de icke hörde hvad de sade: “vi uträtta intet, äfven om vi ränna till borgen, ty de kasta sina vapen nedunder sina fötter och om vi än komma in i borgen med en flock, hafva de makt att stänga inne huru månge de vilja och stänga ute de andre, ty de hafva satt vakt öfver alla borgportarna. Vi skola tillfoga dem icke mindre spott och låta dem se, att vi icke rädas för dem. Våre män skole gå fram på slätten så nära borgen de kunna, utan att komma i deras skotthåll. Våre män skola gå utan vapen och leka; på det sättet skola vi visa borgmännen, att vi icke bry oss om deras fylkingar”. Så gingo någre dagar.

9. Tvenne isländske män sägas hafva varit med Harald, Halldor 13), en son af Snorre gode – han förde sägnerna härom hit till landet – och Ulf, son af Ospak, som var son af Osvif spake. De voro båda de starkaste män och stordjerfvo i vapen samt Harald mycket käre; de voro båda i leken.

När det hade gått på detta sätt någre dagar, ville borgmännen visa än större öfvermod. De gingo utan vapen upp på murarna och läto likväl portarna stå öppna. När Väringarne sågo det, hade de en dag, när de gingo till leken, svärd under sine mantlar och hjelmar under hattarne.

HARALDS KRIGSLIST.

När de hade lekt en stund och sett, att borgfolket icke misstänkte något, togo de hastigt vapnen ocli skyndade till borgledet. Då borgmännen sågo detta, gingo de mot dem manligen med full beväpning och dot vard strid i porten. Väringarne hade intet annat skydd än att de svepte mantlarne om sine venstre armar. De sårades också, någre föllo, alle voro i nöd. Harald skyndade då med det folk, som var i härbodarne, att hjelpa de sine, men borgfolket hade då kommit upp på murarne, sköt och stenade dem. Striden vard hård och de som voro i borgledet tyckte, att man var senare att hjelpa dem än de ville. Då Harald kom till borgledet föll hans märkesman, och han sade: “Halldor, tag upp märket!” Denne svarade, i det han tog upp märkestången, med mycket oförstånd: “hvem vill bära märke för dig, när du följer så lent som du nu gjort en stund?” Det var sagdt mer i vrede än med sanning, ty Harald var den vapendjerfvaste man. De trängde då inåt borgen, striden var hård och slutades så, att Harald hade seger och vann borgen. Halldor fick ett stort sår i ansigtet, hvilket lyte han behöll i all sin tid.

10. Den fjerde borgen, till hvilken Harald kom med sin här, var större än alla de, om hvilka redan blifvit taladt, och så stark, att de icke sågo någon förhoppning att bryta henne 14). De satte sig omkring borgen, så att intet kunde föras dit. När de hade legat der kort tid, vard Harald sjuk, så att han lade sig i säng, och han lät då sätta sitt landtält afsides från de andra, ty han tyckte det vara ro att icke höra härfolkets gny och sorl. Hans män kommo ofta till och från, för att spörja honom om råd. Borgmännen sågo, att något ovanligt var å färde hos Väringarne, och sände nysmän att utröna, huru domed hängde samman. När desse kommo åter till borgen, sade de, att Väringarnes höfdinge var sjuk och att man för don skuld icke gjorde något anfall på borgen. När det hade så lidet fram en tid, minskades Haralds krafter och hans män vordo mycket hugsjuke och sorgsne, hvilket allt borgmännen sporde.

HARALD ÅTERVÄNDER TILL MIKLEGÅRD.

Det kom derhän, att Harald ansattes af sjukdomen så, att hans död berättades i hela hären. Väringarne kommo derefter att tala med borgfolket, omtalade sin höfdinges död och bådo lärarne gifva honom en graf i borgen. Månge, som rådde för kloster och andra stora kyrkor i borgen, ville, när detta spordes, hvar och en mycket gorna hafva liket i sin kyrka, ty de visste att dermed skulle följa mycket gods. Alle lärarne togo på sina skrudar och gingo ut ur borgen i en fager procession med skrin och helgedomar. Väringarne gjorde en stor likfärd, bärande högt den ined pell höljda kistan; månge märken buros deröfver. När detta var buret inom borgledet, satte de kistan ned tvert för borgledet framför porten. Väringarne blåste i alla sina lurar stridsblåsning och drogo svärden, all Väringahären rusade då ur härbodarne med full beväpning och skyndade till borgen med rop och skri. Munkar och andre lärare, som hade gått ut i denna likfärd, hade kappats med hvarandre att vara de förste och främste att komma ut och taga vid offret, men hade nu hälften större ifver att komma längst ifrån Väringarne, ty desse dråpo alle som voro närmast, vare sig klerk eller ovigd. Väringarne gingo så genom hela borgen, dräpande folket och rånande alle heliga ställen. De fingo omätliga skatter.

11. I denna härnad, om hvilken nu talats, var Harald månge vintrar, både i Särkland och på Sikelön. Sedan for han med hären åter till Miklegård och dröjde der någon tid, innan han började sin färd ut till Jorsalahem. Då gaf han upp Grekakonungens lön-guld, liksom alle de Väringar, som följde honom på färden. Det säges, att i alla dessa färder hade Harald aderton folkdrabbningar. Tjodulf säger:

Folk vet, att höjt hafver
Harald vilda strider
aderton – slets sönder
sämjan ofta för jofvurn.
Ulfven fick kost, hvar J kommen;
klorna hvassa på gråe
örnen, ädle kung, du
ännu ej hemkommen blodat.

12. Harald for med sin här ut till Jorsalaland och sedan upp till Jorsalaborg; alla borgar och kastaler i landet gåfvo sig i hans våld.

HARALDS FÄRD TILL PALESTINA.

Så säger Stuf skald 15), som hört konungen sjelf tala om dessa tidender:

Eggdjerf jofvurn for att
Jorsala under sig lägga;
öfre landet lydnad
lemnat åt kämparn och Greker.
Och med yppersta makten
obrändt kom land att ligga
under örligsfrämjarn.
Ege mäktig hos Kristus 16).

Han säger här, att detta land kom obrändt och ohärjadt i Haralds våld. Denne for vidare ut till Jordan och lögade sig der, såsom andre palmares [pilgrimers] 17) sed är. Till drottens graf och helga korset och till andra helgedomar i Jorsalaland gaf han mycket gods. Han fridade vägen ända ut till Jordan, samt drap röfvare och annat härnadsfolk. Stuf säger:

Satte råd och rustning
– ryktet – mot svek af männen
Egders gram å Jordans
ömse stränder – spriddes.
Och för sanna synder
straff nu fick af försten
folk och viss våde.
Vist för alltid i fröjden 18).

Derefter for han åter till Miklegård.

13. Då han var kommen från Jorsalaland till Miklegård, fick han begär att fara till sina odal i Nordlanden – han hade nämligen sport, att hans brorson Magnus Olofsson var vorden konung i Norge och Danmark – och sade upp sin tjänst hos Greka-konungen. Men när drottning Zoe försporde detta, vard hon mycket vred och kom med anklagelser mot Harald, hvilken hon sade hafva missfarit med Grekakonungens gods, som man hade fått i den härnad, då Harald var höfdinge för hären.

HARALD FÄNGSLAS I MIKLEGÅRD.

Drottningen hade en brorsdotter Maria, en ung och frid mö; om henne hade Harald bedt; men drottningen nekade. Väringar, som varit i tjenst i Miklegård, hafva berättat här uppe i Norden, att kunnige män haft en sägen, att drottning Zoe ville sjelf hafva Harald till man, och att detta allra mest vållat Haralds behandling, när han ville fara bort ur Miklegård, ehuru man föregaf annat för allmänheten. Grekakonungen hette då Constantin Monomakus 19); han rådde för riket jämte drottning Zoe. För dessa saker lät nu konungen taga Harald till fånge och föra honom i fängelse 20).

14. När Harald kommit helt nära fängelset, syntes honom den helge konung Olof och sade sig skola hjelpa honom. Vid sidan af gatan bygdes sedan ett kapell, som helgades åt St. Olof, och har det kapellet stått der alltsedan. Fängelset var bygdt så, att der var ett högt och ofvantill öppet torn med ingångsdörr från gatan. Harald sattes derin och med honom Halldor och Ulf. Nästa natt kom en mäktig qvinna ofvanpå fängelset, som hon och tvenne hennes tjenstemän hade bestigit med hjelp af några stegar. De släppte ned i fängelset ett tåg och drogo upp fångarne. Den helge konung Olof hade förut helat denna qvinna och hade nu uppenbarat sig för henne med tillsägelse, att hon skulle lösa hans broder ur fängelset. Harald gick genast till Väringarne, som alle stodo upp och fägnade honom på bästa sätt. Hela hären väpnade sig och gick dit, der konungen sof. Honom togo de till fånge och stungo ur hans båda ögon. Torarin Skäggeson skald säger i sin dråpa 21):

HARALD SEGLAR FRÅN MIKLEGÅRD.

Fick då ädle jofvurn
eldmalm [guld] taga, Greklands
stolkonung – stort men –
stenblind nu är vorden.

Så säger ock Tjodulf skald:

Stillarn af varga-sorgen
stinga ögon begge lät
å stolkonung store;
striden nu var börjad.
Lade Egders jofvur
Öster å höge kungen
gräsligt märke, och gick då
Grekers höfdinge illa.

I dessa tvenne Haraldsdråpor och i många andra qväden om honom säges det, att han blindade sjelfve Grekkonungen. Man hade visserligen i stället för Harald nämnt en hertig eller grefve eller någon annan tignman, om man vetat det vara sannare, ty Harald sjelf förde hit sägnen härom och de män, som voro med honom.

15. Samma natt gick Harald med sine män till härberget, der Maria sof, och tog henne bort med våld. Sedan gingo de bort till Väringarnes galeder och togo tvenne, med hvilka de rodde in i Sjövidssund. När de kommo dit, der jernkedjor lågo 22) tvärt öfver sundet, sade Harald till männen att sätta sig till årorna å båda galejderna, och de som icke rodde skulle gå akterut med sina hudfat 23) i famnen. Galejderna rände så upp å kedjorna, men så snart de fastnade och farten tog af, lät Harald alle männen löpa mot förstäfven. Galojden, som Harald var på, stöpte öfver och gled af jernet, men den andra sprack, när hon red på kedjan; månge drunknade då, men någre simmade och togos upp. Så kom Harald från Miklegård och for så in på Svarta Hafvet. Men förrän han seglade från land, satte han i land jungfrun och gaf henne godt följe till Miklegård, samt bad henne säga sin fränka Zoe, huru mycket hon hade välde öfver Harald, samt huru mycket drottningens makt hade hindrat honom från att få jungfrun.

HARALDS ÅTERKOMST TILL HOLMGÅRD.                     

Harald seglade sedan norrut in i Ellipalta och nedan allt genom Österrike [Österlanden]. I dessa färder diktade han sexton gammanvisor med ett omqväde i alla. Detta är en:

Skred utmed Sikelön vida
skeppet – stolte vi voro -;
lätt gick och väl, som oss lysste,
lyftings hjort med männen.
Frukta må jag, att feg man
far ej gerna dit bort.

Dock ej guldrings Gerd i
Gårdar ville ynnest visa 24).

Här syftar han på Elisif, dotter till konung Jarislef i Holmgård.

16. Då Harald kom till Holmgård, vard han synnerligen väl mottagen af konung Jarislef, och dröjde der öfver vintern [1045]. Han tog då i sin vård allt guld, som han tidigare hade sändt dit från Miklegård, och mångahanda dyrgripar; det var så stora skatter, att ingen i Nordlanden hade sett slikt i en mans ego. Tre gånger hade Harald, då han var i Miklegård, varit med i “polutasvarf” [palatsplundring].

Det finnes nämligen en lag, att hvar gång Grekkonungen dör, skola Väringarne hafva “polutasvarf”. De gå då till alla konungens poluter, i hans skattkamrar, och har då enhvar rätt att behålla hvad han kan taga med händerna.

17. Samme vinter [1045] gifte konung Jarislef med Harald sin dotter Elisabeth, som af Nordmännen kallas Elisif. Detta omtalar Stuf blinde:

Maka fick Egders jofvur,
örlogsglad, den han ville;
guld i mängd fick männens
mästare och kungadottern.

Men om våren började han sin färd ur Holmgård och for till Aldegieborg, der han fick sig skepp och seglade östan om sommaren.

HARALD I SVITJOD.

Han styrde först till Svitjod och lade till vid Sigtuna. Så säger Valgård från Vall:

Sköt du under lasten ljuflig
– lycka gafs dig – skeppet,
förde du guld frän Gårdar
grundlöst [otaligt], Harald, östan.
Styrde du hårdt i starka
stormen, ädle jofvur,
– såg du, när vädret minskats,
Sigtun – och lutade skeppen.

18. Der fann Harald den hösten [1045] Sven Ulfsson, som hade flytt för konung Magnus vid Helganäs, och när de möttes, fägnade de hvarandre väl. Sveakonungen Olof svenske var morfader till Haralds hustru Elisif, och Estrid Svens moder var [half]syster till konung Olof. Harald och Sven ingingo förbund 25) och stadfäste det med särskild öfverenskommelse. Alle Svear voro Svens vänner, ty han hade den största ätt der i landet, och vordo de nu alle Haralds vänner och hjelpare; månge stormän voro beslägtade med honom. Tjodulf säger:

Skar ekekölen östan
upprördt vatten från Gårdar.
Svear hulpo dig sedan,
store landförste, alle.
Gick med guldet myckna
– god förste utstod stormen –
Haralds skejd för breda seglet,
svald och lutande på läbord.

19. Sedan tillredde Harald och Sven skepp åt sig och fingo brådt en stor här, och när folket var färdigt, seglade de östan till Danmark 26). Valgård säger:

HARALD OCH SVEN HÄRJA I DANMARK.

Ek gled under dig, Yngve
örligsglade, i haf sedan
– rätt odal var åt eder
ämnadt – från Sveatjoden.
Refhunden lopp, der J ränden
rätt för stag, utmed släta
– skejder skrämde brudar –
Skånön – Danernes fränkor 27).

De lade först till vid Seland, der de härjade och brände vida. Sedan höllo de till Fyn, gingo der i land och härjade. Valgård säger:

Harald, väldigt lät du härja
– herre, du fiender motstår;
snabb skyndar vargen att söka
slagne – hela Seland.
Gick å Fyn och fick ej
föga arbete för hjelmar,
manstarke konung; sköldar
skakats med kraft och brusto.

Brann i byn i söder
bjärte elden, Roeskällas, hus lät hilmen raske
hastigt elden fälla.
Föllo landets män månge,
miste någre frihet;
drog sig sorgsen skara
stum på flykt åt skogen.

Sent gingo de sorgligt
skilda; undan flydde
Daner de, som lefde;
då togos mör fagra.
Boja bars af qvinnor;
beto fjätrar girigt.
Mången hyfager flicka
fördes af män till skeppet.

MAGNUS BJUDER UT LEDUNG MOT DEM.

20. Efter Helganässtriden for konung Magnus Olofsson om hösten [1045] 28) norrut till Norge och då sporde han de tidender, att hans frände Harald Sigurdsson var kommen till Svitjod samt att han ingått förbund med Sven Ulfsson och att desse två hade en stor här ute för att lägga under sig Danaväldet och sedan Norge. Konung Magnus påböd då ledung från Norgo och en stor här samlade sig i hast till honom. Han sporde då, att Harald och Sven kommit till Danmark, der de brände och bålade allt, och att folket vidt och bredt gick under dem. Äfven berättades, att Harald var mer än andre stor och stark samt så klok, att intet var honom omöjligt, och att han hade seger i alla sina strider; han var ock så rik i guld, att ingen visste maken. Tjodulf säger:

Hafva ej hafvets falkträn
hållfast frid att vänta:
– fruktar folket mycket –
för han skepp längs landet.
Magnus vill styra, mild på
mord, rullhästar nordan;
andra vågdjur utfirar
ädle Harald sunnan 29).

21. De konung Magni män, som plägade rådgöra med honom, sade, att det tycktes dem olyckligt, om han och hans frände Harald skulle gå med banespjut mot hvarandre, och månge erbödo sig, att fara och försöka åstadkomma sämja mellan dem.

OVÄNSKAP MELLAN HARALD OCH SVEN.

De talade så, att konungen gaf sitt bifall. Någre män sändes då i en löpeskuta och de foro som skyndsammast till Danmark, der de fingo danske män, som voro konung Magni fullkomne vänner, att framföra detta ärende för Harald. Detta förehades i stor hemlighet. Och då Harald hörde, att hans frände ville bjuda honom sämja och förbund, så att han skulle få halfva Norge af konung Magnus, och att hvardera skulle hafva hälften af bådas lösören, [jakade Harald till budet]. Med detta aftal vände sändemännen åter till konung Magnus.

22. Litet senare samtalade Harald och Sven en qväll under drickandet, och Sven sporde, hvilke af sine dyrgripar Harald värderade mest. Han svarade, att det var hans märke Land-ödan. Sven sporde då, hvad det var, som gjorde märket till en sådan dyrbarhet. Harald svarade, att det var sagdt, att den, för hvilken det märket bars, alltid hade seger; så hade skett, sedan han fått det. Sven sade då: “att märket har en sådan natur, vill jag tro, om du haft tre strider med din frände konung Magnus och segrat i alla”. Harald genmälte då i vrede: ”jag känner nog min frändskap mod konung Magnus, fastän du icke påminner mig derom, och om vi än fara mot hvarandre med härsköld, är det icke derföre omöjligt, att vi icke kunde mötas på ett annat och mer passande sätt”. Sven skifte då färg och sade: “somlige säga, Harald, att du förr hållit af ett aftal så mycket, som du tyckt främja din sak”. Harald svarade: “färre fall torde du känna, då jag icke hållit aftal, än jag vet konung Magnus kunna nämna fall, då du hållit aftal med honom”. Härefter gick hvardera sin led.

När Harald om qvällen gick att sofva i lyftingen på sitt skepp, sade han till sin skosven: “i natt vill jag icke ligga i sängen, ty jag misstänker, att det icke är alldeles svekfritt. Jag fann i qväll, att min svåger Sven vard mycket vred öfver mina tydliga ord, och skall du gifva akt, om något händer här i natt”. Han gick då annorstädes att sofva, sedan han lagt i sitt rum ett trästycke. Om natten roddes en båt till lyftingen, en karl steg upp, sprätte undan lyftingstältet, gick sedan fram och högg i Haralds rum med en stor yxa, så att denna fastnade i trät.

SVEN SÖKER MÖRDA HARALD.

Karlen hoppade genast ned i båten – det var nedmörkt – och rodde hastigt bort, men yxan, som satt fast i trät, var qvar till järtecken. Derefter väckte Harald sine män och lät dem veta, för hvilket svek de varit utsatte; “nu kunna vi se”, sade han, “att vi icke hafva styrka mot Sven, då han slår sig på svek mot oss. Det torde då vara vårt bästa val att fara bort, medan vi ännu kunna välja. Vi skola nu lösa skeppen och ro lönligen bort”. Så gjorde de och rodde om natten i norr utmed landet. De foro dag och natt, till dess de funno konung Magnus, der han låg med sin här. Harald gick då till sin frände och det vard ett fröjdemöte, såsom Tjodulf säger:

Vattnet lät du, vise
vidt kände, stäfvar klyfva;
floden skar farkost kostbar,
foren J östan till Danmark.
Hälften bjöd med sig sedan
son af Olof dig af landet
– fränderne, tror jag, fröjd
funno deri – och af männen.

Sedan talade fränderne mellan sig och allt gick till på det vänskapligaste sätt.

23. Konung Magnus låg invid land och hade slagit tält å landet. Han böd nu sin frände Harald till bords; det var en mycket fager vetsla och Harald kom med sextio män. När dagen led, gick konung Magnus in i tältet, der Harald satt, och följde honom män med bördor af vapen och kläder. Konungen gick då till den ytterste mannen och gaf honom ett godt svärd, en annan en sköld och vidare kläder, vapen och guld, dem mer som ansenligare voro. Derefter gick han fram till sin frände Harald, hållande i handen tvenne strån, och sade: “hvilket strå vill du hafva?” Harald svarade: “det som är mig närmre”. Då sade konung Magnus: “med detta strå gifver jag or Norges halfva välde med alla skylder och skatter och alla egor, som höra till, med den bestämmelse, att du skall vara konung med samma rätt som jag allestädes i Norge. Men äro vi båda samman, skall jag hafva företräde i helsning, tjenst och säte; äro tre tigne män samman, skall jag sitta i midten; jag skall hafva konungsläge och konungsbrygga.

MAGNUS GIFVER HARALD HALFVA NORGE.

J skolen ock stödja och styrka vår makt till ersättning derför, att vi gjorde er till en sådan man i Norge, att vi icke tänkt att en sådan skulle finnas, så länge vår hjessa var öfver jord”. Då stod Harald upp och tackade honom väl för heder och utmärkelse. Derefter satte båda sig ned och voro glade. Om qvällen gick Harald med sine män till skeppet.

24. Följande morgon lät konung Magnus blåsa allt folket till ting och förkunnade då för alle, hvilken gåfva han givit sin frände Harald. Tore af Steg gaf Harald konungsnamn på tinget.

Den dagen böd konung Harald Magnus till sitt bord och denne gick med sextio män till Haralds landtält, der vetslan var tillagad. Båda konungarne suto der i samsäte, vetslan var fager och kostelig, båda konungarne voro lustige och glade. När dagen led, lät konung Harald bära in i tältet en stor mängd taskor; dessutom kommo män, bärande kläder, vapen och andra dyrgripar. Allt detta delade och utskifte Harald bland konung Magni män, som voro der vid vetslan. Sedan löste han taskorna och sade till konung Magnus: “i går gåfven J oss ett stort rike, som J vunnit af edre ovänner och våre, samt togen oss då i samlag med er, hvilket var väl gjordt, ty J hafven användt härpå mycken möda. Vi däremot hafva varit i utlandet och i några farligheter, innan vi fått i hop detta guld, som jag nu vill visa. Detta vill jag bjuda till gemensam egendom; vi skole ega lösgodset lika, såsom hvar af oss har halfva riket i Norge. Jag vet, att värt skaplynne icke är lika, du är mycket gifmildare än jag; vi skola derföre dela jämnt mellan oss detta gods, så kan hvardera göra med sin lott som han vill”. Derefter lät Harald utbreda en stor oxhud, på hvilken han öste guldet ur taskorna; sedan tog man vågskålar och vigter, skiftade sönder godset och delade det efter vigt. Alle de som sågo, funno det mycket underligt, att så mycket guld skulle finnas samladt på ett ställe i Nordlanden. Detta var dock egentligen Grekakonungens ega och skatt; alle säga, att hos honom äro husen fulla af rödt guld. Konungarne voro då mycket, glade.

HARALD GIFVER MAGNUS HÄLFTEN AF SINA SKATTER.

Bland annat kom det fram ett stop, så stort som ett menniskohufvud. Konung Harald lyfte det och sade: “hvad har du för guld, frände Magnus, att bjuda mot denna hufvud- knopp?” Då svarade konung Magnus: “jag har haft ofrid och stora ledungar, så att nästan allt guld och silfver som är i min vård har gått åt. Jag har icke mer guld i min ega än denne ringen”. Han tog denne och räckte Harald, som såg derpå och sade: “det är litet guld, frände, för en konung öfver tvenne riken, men likväl torde någre tvifla, huruvida du har rättighet till denne ring”. Då svarade konung Magnus eftertänksamt: “om jag icke med rätta eger denne ring, vet jag icke, huru jag kan hafva någon rättfången egendom, ty min fader, konung Olof helge, gaf mig denne ring vid vår sista skilsmessa”. Konung Harald svarade leende: “sant säger du, konung Magnus, din fader gaf dig ringen, men han tog honom af min fader för en obetydlig sak. Det är ock sant, att när din fader var som mäktigast, var det icke godt för småkonungarne i Norge”.

Konung Harald gaf vid vetslan åt Steg-Tore en masurbolle med beslag och hank af förgyldt silfver samt full med skira silfverpenningar, hvarmed äfven följde två guldringar tillsamman vägande en mark. Han gaf honom äfven sin kappa af brunt purpur, fodrad med hvitt skinn, och tillsade honom mycken heder och vänskap. Torgils Snorreson sade sig hafva sett ett altarekläde, som var gjordt af manteln, och Gudrid, dotter af Guttorm Steg-Toreson, sade, att hennes fader egde bollen, hvilken hon hade sett. Bölverk säger:

Skänkt vard, jag sporde,
skattdelare, dig sedan
gröna grunden, – men du böd
guld – när Magnus du funnit.
Fast blef mellan fränder
fredlig sämja bland eder.
Sedan må Sven bida
stormigt anfall af båda.

25. Konungarne Magnus och Harald rådde båda för Norge vintern efter deras förbund [1047] och hvardera hade sin hird. De foro denna vinter på vetslor genom Uplanden, stundom tillsamman, stundom hvar för sig, ända upp till Trondhem och Nidaros.

TVIST MELLAN MAGNUS OCH HARALD.                     

Konung Magnus hade skött konung Olofs heliga qvarlefvor, alltsedan han kommit till landet; han hade klipt hans hår och naglar hvar tolfte månad och hade sjelf nyckeln till skrinet. Skedde då mångahanda järtecken vid konung Olofs kvarlefvor.

Snart uppkom split mellan konungarne, och månge voro så illasinnade, att de gingo emellan dem med ondt.

26. När Harald for bort, låg Sven Ulfsson ännu och sof. Han sökte sedan underrättelser om Haralds färd, och så snart han sport, att Harald ingått förlikning med Magnus och att <ln hade förenat sina härar, styrde han med sitt folk österut framför skånska kusten, der han dröjde, till dess han om vin- forn fick höra, att konungarna farit norrut med sin här till Norge. Derefter styrde han söderut till Danmark och uppbar dnr den vintern [1047] alla konungsintägter.

27. När våren [1047] kom, bödo konungarna ut ledung ur Norge. Det hände då en gång, att de lågo en natt i samma hamn. Följande dag var Harald förr färdig och seglade genast och lade sig i hamn, der Magnus hade ämnat vara öfver natten. Han lade sitt skepp i konungsläget och tältade. Konung Magnus seglade senare om dagen och kom icke till hamnen, förrän Harald hade tältat. Man såg då, att han hade lagt sig i konungsläget och ämnade ligga der. När konung Magnus hade tagit ner seglen, sade han: “sätten er nu längs relingarne och påskynden rodden, någre tagen fram vapnen och väpnen er; vilja de icke lägga undan, skola vi strida”. Men när Harald såg, att Magnus ämnade anfalla, sade han till sine män: “huggen af fästarne [ändarne] och slån skeppen ur lägena; vår frände Magnus är vred”. När deras skepp voro borta, lade Magnus sina skepp i lägena. När båda hade gjort sig i ordning, gick konung Harald med någre män upp på konung Magni skepp, hvilken fägnade honom väl och bad honom vara välkommen. Då svarade Harald: “jag tänkte, att vi hade kommit bland vänner, men nyss var jag oviss, om J villen låta det vara så. Det är sant, som det heter, att barnslighet är häftig, och jag vill ej taga detta annorledos än som en barnslig handling”. Då sade konung Magnus: “det var en ätthandling och icke en barnhandling; jag må väl minnas, hvad jag gaf och hvad jag förbehöll mig. Hade man nu företagit denna lilla saken mot vår vilje, hade man snart företagit något nytt. Vi vilja hålla fördraget i dess helhet, men vilja också, att J fullborden bestämmelserna”.

SVEN FLYR UR DANMARK. MAGNUS DÖR.

Konung Harald svarade: “det är ock gammal sed, att den klokare viker”, hvarefter han återvände till sitt skepp. Af sådana tilldragelser mellan konungarna fann man, att det var svårt att taga sig tillvara; konung Magni män sade, att han hade haft rätt i sin fordran, men de oförståndige sade, att Harald blifvit något skymfad. Haralds män sade, att det var visserligen bestämdt, att konung Magnus skulle hafva rätt till läget, så ofta de kommo på samma gång, men att Harald icke vore skyldig att lemna det, om han låge der i förväg; de sade, att Harald hade förhållit sig klokt och väl. Men de som ville uttyda till det värsta, sade att Magnus ville bryta fördraget och att han betett sig illa och opassande mot Harald. Till sådan split kom snart tal af okloke män, till dess konungarne vordo oense; det var äfven mycket, i hvilket konungarne voro utaf olika åsigt, ehuru här är endast föga skrifvet.

28. Konungarne styrde nu söderut till Danmark, och så snart Sven sporde det, flydde han österut till Skåne. Magnus och Harald voro länge om sommaren i Danmark och lade allt landet under sig; om hösten voro de på Jutland. En natt, då konung Magnus låg i sin säng, drömde han att han var hos sin fader, den helge konung Olof, hvilken tycktes honom säga: “hvilket vill du välja, sonen min, att komma till mig eller att blifva den mäktigaste konung med långt lif, men derjemte göra en sådan synd, att du får henne sent eller aldrig godtgjord”. Han tyckte sig svara: “jag vill, att du väljer för mig”, och då tycktes honom konungen svara: “då skall du komma till mig”. Magnus berättade drömmen för sine män och kort derefter sjuknade han vid Sudatorp. När han var nära sitt slut, sände han sin broder Tore till Sven Ulfsson med begäran, att han skulle gifva Tore den hjelp som han kunde behöfva; äfven sade konung Magnus sig gifva åt Sven Danaväldet efter sin död, eftersom han ansåg det passande, att Harald rådde för Norge och Sven för Danmark.

HARALD MÅSTE ÅTERVÄNDA TILL NORGE.                     

Derefter dog konung Magnus den gode [1047] och sörjdes mycket af allt folket. Udd kikinaskald säger:

I tårar månge män, när
milde kungen i grafven
de buro, – tung var bördan –
brusto; han gaf dem guldet.
Sorg var i högen, och höllo
huskarlar icke gråten
tillbaka; satt ofta sedan
siklings folk bedröfvadt.

29. Efter detta hade konung Harald ting med hären, och sade sig hafva för afsigt att fara till Viborgs ting för att der låta sig väljas till konung öfver Danaväldet och sedan underlägga sig landet, ty detta likaväl som Norgesväldet hade han efter sin frände konung Magnus. Om de nu hulpo honom, skulle Nordmännen i all tid vara Danernes öfvermän. Men Enar tambskälfvarn svarade, att han hade större skyldighet, att föra liket efter sin fosterson konung Magnus till begrafning hos hans fader konung Olof, än att strida utländes eller fika efter en annan konungs välde och egendom.

Han slutade med att säga, att det tycktes honom bättre att följa den döde konung Magnus än hvarje annan konung lefvande, hvarefter han skötte om liket på det präktigaste, så att man kunde se det på konungsskeppet. Alle Tronder och Nordmän redde sig då till att fara hem med konung Magni lik och ledungen upplöstes. Harald fann det då vara bäst att återvända till Norge och underlägga sig detta väldet, för att der skaffa sig större styrka. Han for nu med hele hären åter till Norge, hvarest han höll ting med folket och lät taga sig till konung öfver allt landet. Han for österifrån genom Viken och togs till konung i hvart fylke. Enar tambskälfvarn och all Trondahären for med konung Magni lik till Nidaros och jordade honom i Klemenskyrkan, der den helge konung Olofs skrin den tiden fans. Konung Magnus hade varit af medelmåttig växt, med regelbundet och ljust ansigte samt ljust hår, snälltalig och snarfyndig, storsint, ytterst gifmild, en stor och vapendjerf krigsman. Han var af alle konungar den vänsällaste och prisades af både vänner och ovänner.

SVEN LÄGGER UNDER SIG DANMARK.

30. Sven Ulfsson var om hösten [1047] i Skåne 30) på väg österut i Sveaväldet, han ämnade uppgifva den värdighet, som han hade tagit i Danmark. Men just som han skulle stiga till häst, kommo någre män ridande till honom och sade, att konung Magnus Olofsson dött samt att all Nordmannahären lemnat Danmark. Sven svarade hastigt: “det hänskjuter jag till Gud, att aldrig hädanefter skall jag fly ur Danaväldet så länge jag lefver”; hvarefter han steg till häst och red söderut genom Skåne, der genast mycket folk strömmade till honom. Om vintern [1048] lade han under sig allt Danaväldet och alle Danerne togo honom till konung. Konung Magni broder Tore kom till Sven om hösten med budet från Magnus, såsom förr är berättadt. Han vard väl mottagen och var sedan länge hos Sven i bästa fägnad.

31. Efter Magnus Olofssons död tog Harald Sigurdsson konungsdömet öfver allt Norge. När han hade rådt för landet en vinter och våren kom [1048], böd han ut ledung från allt landet, halfva allmänningen i folk och skepp, och styrde söderut till Jutland. Om sommaren härjade och brände han vida och lade till sist in i Godnarfjärd. Konung Harald qvad då:

Låtom oss, medan linek
leker med sin make,
galders Gerd, fälla
i Godnarfjärden ankar 31).

och bad Tjodulf skald fortsätta. Denne qvad:

En annan sommar mer i söder,
spör jag, skall med udden
– klon i qvaf vi sänka –
kallnäbb hålla furan 32)

Bölverk antyder i sin dråpa, att Harald sommarn efter konung Magni död for till Danmark:

Ledung böd du af landet
– lekte sjö kring skepp fagra,
du sjön ristar med sköna
springare – året nästa.
Dyrbart låg å dunkel bölja
– Daner voro då illa
komne – skeppet; såg man
skejder utanför landet.

HARALD HÄRJAR I DANMARK.

32. De brände då gården för en stor höfdinge, som hette Torkel gösa, och hans döttrar fördes bundna till skeppen. Vintern förut hade de mycket begabbat Haralds afsigt att om sommaren hemsöka Danmark med härskepp. De hade skurit ankaren af ost och sagt, att sådane voro goda nog till att hålla Norgeskonungens skepp. Derom qvads:

Skuro ur jäste osten
ö-rings Daners möar
ankare-ringar; eggat
jofvurns vrede detta.
Nu i morgon ser mången
mö – hos få det löje väcker –
otaliga klor af jernet
jofvurns skejder hålla 33).

Man berättar, att en nysman, som hade sett konung Haralds flotta, hade sagt till Torkel gösas döttrar: “J saden, gösadöttrar, att konung Harald icke skulle komma till Danmark”. Dotta svarade: “ja, så var det i går”. Torkel löste sina döttrar med stora skatter. Grane säger:

Lät aldrig ute
oklok krake-sädens
Lack i högligt täta
Hornskog ögon torka.
Fila-drotten dref på flykten
fiendehop till stranden;
guld fick nu ut gifva
genast Dottas fader 34).

KONUNGARNE STÄMMA MÖTE I ELFVEN.

Harald härjade denna sommar i Danaväldet och fick stor rikedom, men icke vann han den sommaren något land i Danmark. Om hösten vände han åter till Norge och var der om vintern [1049].

33. Vintern efter Magnus godes död fick konung Harald till maka Tora, en dotter af Torberg Arneson [1048]. De fingo tvenne söner, den äldre hette Magnus, den yngre Olof. Med drottning Elisif hade han tvenne döttrar, Maria och Ingegerd.

Våren efter den nyss omtalade härfärden böd konung Harald ut hären och for om sommaren [1049] till Danmark. Han härjade der då och sedan hvart år. Stuf skald säger:

Öde vard Falster, vi funnit,
fick folket mycken bäfvan;
göddes ramnen [korpen] och rädde
hvart år Danerne voro.

34. Efter Magni död rådde konung Sven för allt Danaväldet. Om vintrarne satt han stilla, men om somrarne låg han ute med allmänningen och hotade att fara till Norge med Danahären och der göra icke mindre ondt än konung Harald gjorde i Danaväldet. Om vintern [1049] 35) gjorde Sven Harald det förslaget, att de sommarn derefter skulle mötas i Elfven och der kämpa till det yttersta eller förlikas. De använde då båda all vintern för att tillreda skeppen och hade båda om sommaren ute halfva allmänningen. Den sommarn kom Torlek fagre från Island och diktade en flock om konung Sven Ulfsson. När han kom till Norge, hörde han, att konung Harald farit i söder till Elfven mot Sven, och han qvad då:

Vån är, att sikling stark i
strid å Enknes stigar
raskt i uddars ilning
In-Tronders folk finner.
Der må än, ho den andre
anden beröfvar och landen,
litet tänker Sven på sämja,
sällan fast – Gud bestämma 36).

SVEN KOMMER ICKE. HARALD I JUTLAND.

Samt vidare:

Förer rask, den som rodnad
rätt ofta gifvit skölden,
Harald, breda bord-ök
på Budles stigar nordan.
Men öfver haf sunnan skrida
Svens guldhöfdade mastdjur,
väl med färger fina
– färgar han spjuten – strukna 37).

När konung Harald kom med hären till det utsatta mötet, sporde han, att konung Sven låg vid Seland med sin flotta. Harald delade då sin här; större delen af bönderne lät han vända om, men sjelf for han vidare med sin hird, ländemännen, sine vänner och de bönder, som bodde närmast Danerne. De foro i söder till Jutland, sunnanför Vendelskagen, vidare söder om Tjoda, och foro allestädes med härsköld. Stuf skald säger:

Flydde de i Tjoda
tengilns möte på stunden;
stort gjorde hugfullt hjerta.
Haralds ande ofvan landen 38).

De foro i söder ända till Hedaby, togo och brände köpstaden. Då sjöngo konung Haralds män detta:

Upp var bränd till ända
all – det må man kalla
herrlig handling, jag menar –
Hedaby i vrede.
Vån är, att åt Sven vi vålla
– var jag i natt i otta
vid borgen; hög låge brände
boningar – hårda nöden.

Torlek omtalar i sin flock, hur han hade sport, att det icke hölls någon strid vid Elfven:

SVEN FÖRFÖLJER HARALD.

Hvi hafver till Hedabyen
hämndlysten konung ilat,
folkherre, må det nu fråga
fylkarns svejt, den ej vet det;
då när till by budlungs
bragte vindskider Harald
arla, utan nödtvång,
– ej det bort ske – östan.

35. Konung Harald for då norrut med sextio skepp, de flesta stora och mycket lastade med bytet, som de hade tagit om sommaren. När de kommit i norr utanför Tjoda, kom konung Sven ned af landet med en stor här; han bad då konung Harald gå i land och strida. Harald hade mer än hälften mindre folk och bad Sven strida med sig på skeppen. Torlek fagre säger:

Böd han, som till bästa lycka
boren var under midgård,
Sven, det starka folket
sköldar att färga på landet.
Då vilja hellre, om hölle
hastige kungen landet,
å stormens falk strida
snare Harald sig sade.

Derefter seglade konung Harald norrut förbi Vendelskagen. Vädret dref dem åt sidan och de lade sig för natten under Läsö. Då uppkom ett töcken öfver sjön. När det morgnade och solen rann upp, sågo de på andra sidan ut på hafvet som om der brunne eldar. När man tillsade konung Harald härom, såg han efter och sade genast: “tagen ned tjällen på skeppen och börjen att ro; Danahären är kommen öfver oss. Tjockan torde hafva lättats der de äro, och solen skiner på deras guldbelagda drakhufvud”. Det var som han sade; Sven Danakonung hade kommit med en okuflig här. Båda delarne rodde då det mesta de kunde. Danernes skepp voro mycket snabbare under årorna, men Nordmännens deremot voro uppsvälda och lågo djupt, så att afståndet minskades hastigt.

Då såg Harald, att så kunde det icke få gå; hans drake gick efterst af alla hans skepp. Han tillsade då, att man skulle kasta öfver bord trästycken och på dem lägga kläder och gode gripar.

HARALD UNDKOMMER MED MÖDA.

Det var så lugnt, att detta dref för strömmen. Men när Danerne sågo godset drifva på hafvet, drogo sig de främste efter det; de tyckte det beqvämare att taga det som flöt löst, än att hemsöka Nordmännen om bord; då försinkades efterrodden. Men när konung Sven kom efter dem med sitt skepp, eggade han dem och sade det vara en stor skam, om icke de med så stor här skulle hinna och få våld öfver dem, som hade så litet folk. Då påskyndade Danerne rodden för andra gången. Men när Harald såg, att Danernes skepp gingo snabbare, bad han de sine lätta skeppen och kasta öfver bord malt, hvete och fläsk, samt hugga hål på sina dryckestunnor; detta hjelpte en stund. Sedan lät Harald kasta i sjön viggördlar, kar och tomma tunnor jämte härtagne män. Konung Sven lät då berga folket, och under detta dröjsmål skildes de. Danerne vände om och Nordmännen foro sin led. Torkel fagre säger:

Allt jag sport, hur jagat
Östmän å skeppens vägar
Sven, men den andre sikling
snabbt höll då undan.
Byte Tronda-tengilns
– de miste skepp flera –
allt fick å il-uppsvälda
Jutlands-hafvet flyta.

Sven vände sig nu med sin flotta in under Läsö och fann der sju af Nordmännens skepp med ledungsfolk och allenast bönder. När han kom mot dem, bådo de om frid och bödo gods för sig. Torlek fagre säger:

Kostsam frid åt kämpars förste
frimodige konungs-vänner
bödo; de svagare sökte
striden hårda undgå.
Och snartänkte sedan
striden, när till ord det kommit,
bönderne uppsköto; sälja
själarne folket ej ville 39).

HARALD OCH ISLÄNDARNE.

36. Konung Harald var mäktig och styrsam inomlands och en mycket vis man, så att det var allas sägen, att aldrig hade det funnits i Nordlanden en höfdinge så djupvis eller rådsnäll som Harald. Han var en stor stridsman och mycket vapendjerf, stark och bättre vapenför än andre, såsom redan är skrifvet. Likväl äro många flera af hans fräjdade verk lemnade oskrifna, dels för vår okunnighet, dels derföre att vi icke vilja sätta i böcker vitneslösa sagor, äfven om vi hafva hört tal eller flera berättelser. Det synes oss vida bättre, att man hädanefter lägger till än att man behöfver taga ifrån 40). En stor saga om konung Harald finnes i de qväden, som isländske män framförde inför honom eller hans söner; han var fördenskuld deras store vän. Han var ock den störste vän af allt folket härute [på Island], och när det en gång var stor brist på Island, gaf han lof för fyra skepp att föra mjöl till ön, och sade, att ett skeppund skulle icke vara dyrare än fyra hundraden vadmal. Alle fattige, som kunde skaffa sig uppehälle på hafvet, gaf han lof att fara ut från ön; deraf förbättrades landets tillstånd. Konung Harald sände hit ut en klocka till kyrkan på alltinget, till hvilken den helge konung Olof sände timmer. Sådana minnen fördes hit om konung Harald, och många andra i de storgåfvor, som han gaf alle dem, som uppsökte honom.

37. Halldor Snorreson och Ulf Ospaksson, om hvilke förut blifvit taladt, kommo till Norge med konung Harald. De voro i mycket olika. Halldor var ovanligt stor, stark och frid. Det vitnade konung Harald om honom, att af alle de män, som varit med honom, aktade han minst oväntade tilldragelser, det månde vara farliga eller fägnesamma; hvad än hände, var han hvarken mer eller mindre glad än vanligt. Icke sof han då mer eller mindre, åt och drack mer eller mindre än han var van. Han var i sina ord knapp och styf, fritalig, stylsint och hård, hvilket icke var konungen i lag, när han hade omkring sig i mängd andre män, som voro gäfve och tjenstvillige. Halldor dröjde ock liten tid hos konungen och för sedan till Island; han bygde sig en gård på Hjordhult och bodde der till hög ålder.

NYBYGNADER I NIDAROS.

38. Ulf Ospaksson var hos konung Harald i mycken kärlek; han var den klokaste man, snäll i tal, mycket duglig, pålitlig och utan svek. Harald gjorde honom till sin stallare och gifte honom med Jorun Torbergsdotter, en syster till konungens hustru Tora. Ulfs och Joruns barn voro Johan starke på Råsvall och Brigida, moder till Söda-Ulf, fader till Peter bördsven, fader till Ulf fly [och Sigrid]. Johan starke hade sonen Erland himalde, fader till erkebiskop Östen 41) och hans bröder. Konung Harald gaf Ulf ländmans rätt och tolf markers vetslor och mer än ett halft fylke i Trondhem. Så i i ger Sten Härdisson i Ulfsflocken.

39. Konung Magnus Olofsson hade låtit bygga Olofskyrkan i köpingen på det ställe, der konung Olofs lik hade varit; förvaradt öfver natten; det låg då ofvanför byn. Han hade ock låtit uppföra konungsgården. Men kyrkan var icke färdig, när konungen dog. Harald lät fullborda, hvad som brast. Han började ock der i gården en stenhall åt sig, som dock icke fullbordades under hans lifstid. Han lät från grundvalen uppföra Mariakyrkan uppe på sandbacken, nära stället, der konungens helgedom [reliker] låg i jorden den första vintern efter hans fall. Det var en stor munster 42) och så starkt bygd med kalk, att erkebiskop Östen med svårighet kunde taga ned henne. Under det Mariakyrkan bygdes, förvarades konung Olofs helgedom i Olofskyrkan. Harald lät äfven uppföra konungsgården nedanför Mariakyrkan vid ån, der han nu ligger; och der han uppfört hallen, vigde han hus till Gregorii kyrka.

40. I Upplanden bodde en gäf ländman vid namn Ivar hvite, en dotterson till Håkan jarl den store. Ivar var till utseendet den fridaste man. Hans son Håkan säges hafva varit före alle, som den tiden funnos i Norge, uti raskhet, kraft och färdighet. Redan i unga år var han i härfärder och förvärfvade sig mycken heder. Han vard den mest ansedde man.

ENAR TAMBSKÄLFVARN.

41. Enar tambskälfvarn var den mäktigaste af ländemännen i Trondhem. Det var icke väl mellan honom och konung Harald, men Enar hade dock samma vetslor som under Magni tid. Han var mycket rik och egde Håkan jarls dotter Berglyt, såsom redan är sagdt. Deras son Endride var nu fullvuxen och gift med Sigrid, en dotter af Kettil kalf och Gunhild, konung Haralds systerdotter. Endride hade ärft efter sine moderfränder, Håkan jarl och hans söner, ett fridt och fagert utseende, samt efter sin fader Enar växt, styrka och all den färdighet, som Enar egde framför andra menniskor. Han var ock den vänsällaste man.

42. Jarl i Upplanden var den tiden Orm; hans moder Ragnhild var dotter af Håkan jarl den store. Orm var en mycket ansedd man. På Sola, på Jädar i öster, bodde Åslak Erlingsson, gift med Sigrid, en dotter af jarlen Sven Håkansson. Sven jarls andra dotter Gunhild var gift med Danakonungen Sven Ulfsson. Desse, förutom månge andre gäfve män, voro don tiden Håkan jarls ättlingar i Norge; hans ätt var fridare än andra menniskor, de fleste voro store idrottsmän, alle voro de mycket gäfve.

43. Konung Harald var stormodig och blef det allt mer, när han stadfästes i landet; det dugde just icke för någon att tala emot honom eller att komma med annat än hvad han ville. Tjodulf skald säger:

Den örligvanes ädle kämpar
alltid, hulde sin drotten,
sitta må och stå som
stridshöfdingen dyre önskar.
Lyder stridskorps-styrkarn
– står ej mera åter än jaka
det som då vill männen
drottnen bjuda – folket 43).

44. Enar tambskälfvarn var i allmänhet förstyre för bönderne i Trondhem och svarade för dem på tingen, dit konungens män hade sak. Han kände lagarne väl och saknade icke djerfhot att hålla det fram på tinget, äfven om konungen var närvarande; alle bönder höllo med honom. Konungen vard vred häröfver och till sist kommo de i het tvist.

FIENDSKAP MELLAN HARALD OCH ENAR.

Enar sade, att bönderne icke ville tåla, att han bröt deras rätt. Så var det någre gånger dem emellan. Då började Enar hafva mycket folk omkring sig hemma och ännu flere, när han kom till byn och konungen var der. En gång 44) kom han till byn med åtta eller nio skepp och nära fem hundrade män och gick upp med allt detta folket. Konung Harald befann sig då i sin gård, der han stod i loftsvalarne och såg, hur Enars folk gick af skeppen. Det berättas, att Harald då qvad:

Här ser jag upp den ädle
Enar, som väl kan klyfva
tångmark, tambskälfvarn,
träda med män månge.
Fulldjerf han vill fylla
– finner jag ofta en mindre
huskarlaflock hos jarlar –
hilmens höga säte.

Enar, som sölar sköldars
skade, nu för visso
jaga vill ur landet oss, om
yxmun tunn han ej kysser 45).

Enar dröjde i byn någre dagar.

45. En dag var ett mot [sammankomst], och konungen var der. Man hade tagit i byn en tjuf och denne fördes nu fram på motet. Karlen hade förut varit hos Enar, som hade tyckt väl om honom. Man berättade nu saken för Enar, som

trodde sig kunna förstå, att konungen icke skulle vara mera benägen att låta karlen komma undan, derföre att han visste Enar lägga någon vigt dervid. Enar lät då de sine väpna sig och gick till motet, hvarest han med våld bemäktigade sig mannen. Derefter gingo begges vänner emellan för att stifta frid, och det öfverenskoms, att de skulle sjelfve mötas å en stämma.

ENARS OCH ENDRIDES FALL.

I kungsgården vid Nidån var en målstuga; konungen gick in i denna med någre få män och hade annat folk ute på gården. Han lät draga fjälen öfver ljuren, så att der var allenast en liten öppning. När Enar kom in i gården med sine män, sade han till sin son Endride: “stadna du ute med folket, då har jag ingen fara”. Endride stadnade ute i stugudörren. När Enar kom in i stugan, sade han: “mörkt är det i konungens målstuga”. I samma ögonblick störtade någre män öfver honom, någre stucko och andre höggo. Så snart Endride hörde det, drog han svärdet och lopp in i stugan, men fäldes då genast jämte fadren. Konungsmännen skyndade då genast till stugan och stälde sig framför dörren, under det böndernes händer sjönko, när de icke hade någre ledare. Hvar eggade väl den andre och sade det vara skam, om de icke hämnade sine höfdingar, men likväl blef intet anfall af. Konungen gick nu ut till sitt folk, fylkte dem och satte upp sitt märke, men bönderne anföllo icke. Då gick konungen med sine män ut på ett skepp och rodde ut efter ån och sedan ut på fjärden.

När Enars hustru Berglyt sporde mannens fall – hon var i härberget, som de förut hade haft i byn – gick hon genast till bondaskaran i kungsgården och eggade dem ifrigt till strid, men i samma ögonblick rodde konungen ut efter ån. Då sade Berglyt: “nu sakna vi min frände Håkan Ivarsson. Stode han på åbacken, skulle icke Endrides banemän ro ut efter ån”. Hon lät sedan sköta om Enars och Endrides lik och de jordades i Olofskyrkan invid konung Magnus Olofssons grafställe. Efter Enars fall var konung Harald så illa omtyckt, att bönderne helt visst hade gått att strida med honom, om de allenast hade haft någon, som gått före och rest märko för dem.

46. Finn Arneson bodde på Örja i Österått; han var konung Haralds ländman. Han var gift med Berglyt, en dotter af Sigurd syrs son Halfdan, en broder till konung Olof helge och konung Harald. Dennes hustru Tora var en brorsdotter till Finn Arneson. Finn och alle hans bröder voro konungen mycket käre. Finn Arneson hade varit någre somrar i vesterviking tillsammans med Guthorm Gunhildsson och Håkan Ivarsson.

FINN ARNESON FÖRLIKAR HARALD OCH BÖNDERNE.

Konung Harald for ut efter Trondhem till Österått, der han vard väl mottagen. Sedan talade han med Finn om dessa tidender, som nyss hade timat, Enars och hans sons död, samt böndernes knot och väsen mot konungen. Finn svarade hastigt: “du bär dig illa åt på tveggehanda sätt; först gör du ondt och sedan är du rädd, så att du icke vet, hvar du har dig”. Konungen svarade leende: “måg [frände], jag vill nu sända dig in till byn, der du skall komma å stad sämja mellan bönderne och mig. Kan du icke det, så vill jag, att du far till Upplanden och förmår Håkan Ivarsson, att han icke är mig emot”. Finn svarade: “hvad gifver du mig, om jag far denna olycksfärd; ty både Tronder och Uppländingar äro dig så gramse, att ingen din sändeman kan kmma till dem, om han icke kan räkna på välvilja för egen del”. Konungen svarade: “far du måg, ty jag vet, att du kan, om det är möjligt för någon, förlika oss. Välj sjelf hvad du vill bedja af oss”. Finn sade: “håll du dina ord, jag skall nog utse en bön. Jag ber dig om grid för min broder Kalf och lof att vistas i landet samt att han återfår alla sina egor, sin värdighet och allt sitt välde, sådant han hade det, innan han for ur landet”. Konungen lofvade allt detta, och man tog vitne och handfästning härpå. Sedan sade Finn: “hvad skall jag bjuda Håkan, på det han må ingå frid med dig; han har nu mest att säga bland de fränderne”. Konungen svarade: “du skall först höra, hvad Håkan fordrar för att ingå förlikning; framför derefter min sak så godt du förmår och till sist må du lofva honom allt utom konungadömet”. Sedan drog konung Harald söderut till Möre, der han samlade till sig mycket folk.

47. Finn Arneson for in till byn med nära åttatio huskarlar och hade der ting med bymännen. Han talade på tinget länge och snällt, bedjande bymännen och bönderne taga ett annat råd än att lefva i ofrid med sin konung eller drifva honom bort; han påminte dem om, hur mycket ondt de hade lidit, sedan de gjorde så med konung Olof. Han sade ock, att konungen ville böta för dessa dråp efter de bästes och visates dom. Finn slutade sitt tal så, att man ville låta allt vara stilla, till dess de sändemän, som Berglyt skickat till Håkan Ivarsson i Upplanden, hunnit återvända. Sedan drog Finn med de män, som hade följt honom till byn, nt till Orkadalen och vidare upp till Dofrefjäll och vidare österut.

HARALD OCH HÅKAN IVARSSON.

Han uppsökte nu först sin måg Orm jarl – denne var gift med Finns dotter Sigrid och sade honom sitt ärende.

48. De bestämde sedan ett möte med Håkan Ivarsson. När de möttes, bar Finn fram för Håkan de ärenden, som konung Harald böd honom, men man fann snart af Håkans ord, att han ansåg sig hafva stor skyldighet att hämnas sin frände Endride. Man hade låtit honom veta ur Trondhem, att han der skulle få tillräcklig styrka till resning mot konungen. Finn förehöll sedan Håkan, hur mycket bättre det voro att af konungen taga så mycken heder, som han kunde sjelf utbedja sig, än att våga en strid mot den konung, hvilken han var förbunden att tjena. “Du kan få oseger och har då mist både gods och frid; men skulle du besegra konungen, kommer du att heta drottensvike”. Jarlen understödde dessa Finns ord. Håkan tänkte då och yppade till sist, hvad han hade i sinnet, sägande: “jag vill förlikas med konung Harald, om han vill gifta med mig sin fränka Ragnhild, konung Magnus Olofssons dotter, med sådan hemgift, som anstår och likar henne”. Finn sade sig vilja utlofva detta å konungens vägnar, och de stadfästade saken sig emellan. Sedan for Finn åter till Trondhem, och denna ofrid och oro afstadnade, så att konungen fortfarande hade frid inomlands i sitt rike, ty det samband, som Endrides fränder hade gjort mot konung Harald, vard alldeles nedslaget.

49. När stämman kom, på hvilken Håkan skulle ingå den slutliga öfverenskommelsen, begaf han sig till konung Harald. Då de nu kommo i tal, sade konungen sig vilja hålla allt som hade blifvit lofvadt af Finn. “Du skall, Håkan”, sade han, “framföra detta ärende hos Ragnhild, för att höra om hon vill samtycka; utan hennes samtycke kan du omöjligt få henne”. Sedan gick Håkan till Ragnhild med sitt frieri. Hon svarade: “ofta finner jag, att min fader konung Magnus är död, om jag skall giftas med en bonde, äfven om du är frid och har många idrotter; lefde konung Magnus, skulle han icke gifta mig mod en mindre man än en konung. Men icke kan man vänta, att jag vill giftas med en man utan tign”. Håkan gick då genast till konungen och sade honom Ragnhilds ord.

HÅKAN GÅR I KONUNG SVENS TJENST.

Han påminde om öfverenskommelsen med i Finn. Finn var äfven der och flere andre, som hade öfvervarit samtalet mellan honom och Håkan, och sköt Håkan till allas deras vitnesmål, att man der bestämt, att konungen skulle gifva Ragnhild sådan hemgift att det likade henne. Nu vill hon icke ega en man utan tign; ätt har jag till att heta jarl och äfven annat, efter hvad man säger”. Konungen svarade: “min broder konung Olof och hans son konung Magnus läto, när de rådde för riket, blott en jarl vara på en gång i landet 46), och jag har gjort på samma sätt, sedan jag blef konung. Icke vill jag taga från Orm jarl den tign, som jag förut gifvit honom”. Håkan såg då, att saken icke kunde få framgång, och det likade honom illa. Äfven Finn var mycket vred; de sade, att konungen icke höll sina ord. Nu skildes de.

50. Håkan for då genast ur landet med ett välrustadt långskepp, och begaf sig till sin frände konung Sven i Danmark. Konungen mottog honom på det bästa och gaf honom stora vetslor. Håkan blef konung Svens landvärnsman mot vikingar, som den tiden härjade mycket i Danaväldet, Vender, Kurer och andre Östervägsmän. Han låg ute på härskepp vinter och sommar.

51. Det var en man vid namn Åsmund, som sades vara Konung Svens systerson och fosterson. Åsmund var en mycket duglig man och konungen tyckte mycket om honom. Men när Åsmund växte upp, blef han brådt mycket öfvermodig och en dråpman. Konungen likade det illa och lät honom fara ifrån sig, men gaf honom ett godt län, så att han kunde väl hålla sig och sin svejt. Men så snart Åsmund fått godset af konungen, samlade han kring sig mycket folk, och när det icke räckte till hans omkostnader, tog han ett annat mycket större, som konungen egde. När konungen sporde detta, kallade han Åsmund till sig, och när han kom, sade konungen, att Åsmund skulle vara i hans hird och icke ega någon hird. Det gick som konungen ville. Men när Åsmund hade varit en liten tid hos konungen, trifdes han icke der, utan lopp bort om natten och återvände till sin svejt.

HÅKAN FÄLLER ÅSMUND.

Han gjorde då mera ondt än förr. När konungen sedan red genom landet och kom dit der Åsmund var, sände han folk att taga Åsmund med våld; sedan satte han honom i jern och höll honom så en tid, i tanke att han skulle blifva spak. Men när Åsmund kom ur jernet, lopp han genast bort, skaffade sig folk och härskepp samt härjade både inom- och utomlands och gjorde det största härverk, drap månge och rånade vida. De som råkade ut för denna ofrid, kommo till konungen och klagade för honom sin skada. Han svarade: “hvi sägen J mig detta? Hvi faren J icke till Håkan Ivarsson? Han är min landvärnsman och satt till att hålla frid för er bönder och afvärja vikingar. Man hade sagt mig, att Håkan var en djerf och rask karl, men nu tyckes det mig, som om han icke ville uppträda, der han tror sig finna någon fara”. Dessa konungens ord fördes till Håkan med många tillägg. Håkan for då med de sine att uppsöka Åsmund; de möttes på sjön, och Håkan lade genast till striden, som blef stor och hård. Håkan gick upp på Åsmunds skepp och rödde det. Han och Åsmund bytte sjelfve hugg, Åsmund föll och Håkan högg hufvudet af honom. Sedan for han med stor hast till konung Sven och fann honom sittande vid matbordet. Håkan trädde fram för detta och lade Åsmunds hufvud derpå midt för konungen och sporde, om han kände igen det. Konungen svarade intet, men var blodröd i anletet. Derefter gick Håkan bort. Något senare sände konungen män till honom med begäran att han skulle lemna hans tjenst; “sägen, att jag icke vill göra honom men, men icke kan jag svara för alle våre fränder”.

52. Då for Håkan bort ur Danmark till sina egor. Hans frände Orm jarl var då död. Håkan mottogs med glädje af fränder och vänner, och månge gäfve män sökte åstadkomma förlikning mellan honom och konung Harald. De ingingo sämja så, att Håkan fick Ragnhild konungsdotter, och konungen gaf Håkan jarlsnamn och samma välde, som Orm jarl hade haft. Håkan svor konung Harald trohetsed för den tjenst, som han var skyldig till.

53. Kalf Arneson hade varit i vesterviking sedan han lemnat Norge; om vintrarne var han ofta hos sin frände Torfinn jarl på Orkenöarna.

KALF ARNESONS FALL.

Finn Arneson sände bud till sin broder Kalf om den öfverenskommelse, som var ingången med konung Harald, att Kalf skulle få vistas i Norge och hafva sina egor och samma vetslor, som han haft af konung Magnus. När Kalf fick detta bud, redde han sig genast och for österut till Norge, först till sin broder Finn, som skaffade honom grid. Kalf och konungen möttes sedan och förliktes, efter hvad förut var aftaladt mellan konungen och Finn. Kalf gaf konungen försäkran om samma tjenst, som han hade hemburit Magnus; han skulle göra allt hvad konung Harald ville och ansåg skola gagna riket. Kalf återtog då alla sina egor och sina förra vetslor.

54. Följande sommar [1050] hade konung Harald ledung ute och drog till Danmark, der han härjade om sommarn. När han kom i söder till Fyn, var der mycket folk samladt emot honom. Han lät då sine män gå i land och redde sig till uppgång. När han uppställde hären, lät han Kalf Arneson vara i spetsen af svejten och bad honom gå först upp. Han sade, hvart de skulle gå, och lofvade att komma efter dom med sitt folk. Kalf gick upp med de sine. Folk mötte dom snart, och Kalf började genast striden, som icke blef lång. Kalf öfverväldigades snart af öfvermakten och flydde mod sitt folk; Danerne följde dem och månge af Nordmännen föllo, bland dem Kalf Arneson. Konung Harald gick upp åt land med sin fylking och fann snart i sin väg de fallne och Kalfs lik. Detta bars ned till skeppen, men konungen gick uppåt landet, härjade och drap månge. Arnor säger:

Färgade kung å Fyn-ön
– Fynbornes här minskas,
elden öde lägger
öfolks hus – eggen skarpa.

55. Efter detta var Finn Arneson förbittrad på konung Harald för sin broder Kalfs död, och sade, att konungen vore Kalfs rådbane 47). Han hade endast narrat Finn till att locka Kalf vestan öfver hafvet i konung Haralds våld och tro. När detta tal kom ut, sade månge, att det hade varit dårskap af Finn att tänka, att Kalf skulle få tro af Harald; dem tycktes, att konungen tagit hämnd för mindre saker än dem, som Kalf gjort konung Harald.

FINN ARNESON GÅR I KONUNG SVENS TJENST.

Konungen lät hvar och en tala som han ville, besannade det icke, förnekade det ej heller; men det fann man, att konungen tyckte om det som skett. Han qvad denna visa:

Nu är jag till elfva –
eggas att döda – och tvenne
mäns – jag det minnes –
mord rådbane vorden.
Ännu med ondska handla,
när orden svekfullt talas,
guld-skadare; säges, af litet
snart kan en ört uppväxa 48).

Finn Arneson tog sig detta så när, att han for ur landet till Danmark, der han vard väl mottagen af konung Sven. De talade länge ensamt, och omsider gick Finn konung Sven till handa och vard hans man. Sven gaf honom jarlsdöme och Halland att råda för; han satt der till landvärn för Nordmännen.

56. Guthorm hette en son af Kettil kalf och Gunhild på Ringenäs, en systerson till konungarne Olof och Harald. Guthorm var en begåfvad man och snart mogen. Han var ofta med konung Harald, åtnjöt hans kärlek och deltog i hans råd, ty Guthorm var en klok man och mycket vänsäll. Guthorm var ofta i härnad och härjade mycket i Vesterlanden med mycket folk. Fridland och vintersittning hade han i Dyflin på Irland och var i stor kärlek hos konung Margad.

57. Följande sommar foro konung Margad och Guthorm, härjade i Brittland och fingo der omätligt med gods. Sedan lade de in i Angelsösund, der de skulle skifta sitt byte. Men när det myckna, silfret var framburet, och konungen såg det, ville han ensam hafva allt och aktade föga sin vänskap med Guthorm. Men Guthorm tyckte icke om, att han och hans män skulle rånas på bytet. Konungen sade då, att han hade tvenne ting att välja emellan, att nöja sig med det han ville eller att strida; ”den som segrar, skall få godset, och du skall gå af dina skepp, dem skall jag hafva”.

GUTHORM KETTILSSON OCH KONUNG MARGAD.

Guthorm tyckte begge delarne vara vanskliga. Han tyckte sig icke med heder kunna lemna sina skepp och godset utan något tillgörande. Men det var också mycket farligt att strida med konungen och hans stora följe. Mellan deras styrka var sådan skilnad, att konungen hade sexton långskepp och Guthorm fem. Han bad då konungen gifva sig tre nätters frist för att rådgöra härom med sine män; han tänkte, att konungen kunde mjukna under tiden, och att hans sak skulle komma i bättre stånd hos konungen genom sine mäns förord, men hans begäran beviljades icke af konungen. Det var nu Olofsvaka-afton [den 29 Juli]. Då valde Guthorm att dö med mandom eller kämpa till seger hellre än att tåla skam, vanära och skymf för en så stor förlust. Han åkallade då Gud och den helge konung Olof, sin frände, bad om hjelp och bistånd samt lofvade att gifva till helgonets hus tionde af allt det byte, som de fingo händelse af seger. Sedan skipade han sitt folk och fylkte det mot den store hären för att börja strid. Med Guds och don helge konung Olofs hjelp fick Guthorm seger; konung Margad föll och jämte honom hvar man som följde honom, ung och gammal. Efter denna herrliga seger vände Guthorm hem i glädje med all den skatt, som de hade fått i striden. Af det tagna silfret uttogs hvar tionde penning, såsom man hade lofvat den helge konung Olof, och det var så mycket silfver, att Guthorm gjorde deraf ett krucifix, hvars bild var gjord efter hans eller hans stambos gestalt; bilden var sju alnar hög. Det så tillkomna krucifixet gaf han till den helge konung Olofs stad, der det sedan förvarats till åminstone af Guthorms seger och den helge konung Olofs järtecken.

58. I Danmark fans en ond och hatfull grefve, som hade norrön [norsk] trälqvinna, härstammande från Trondalagen. Hon dyrkade den helge konung Olof och trodde fast på hans ledighet. Men grefven misstrodde allt, som sades honom om den helge mannens järtecken, och sade det icke vara annat än prat och sladder, gjorde sig lustig öfver det lof och pris, som allt landsfolket hembar den gode konungen.

När det nu kom till den högtidsdag, på hvilken den milde Konungen lät sitt lif, och hvilken alle Nordmän firade, då ville den okloke grefven icke hålla heligt, utan tillsade sin trälqvinna att baka och elda ugnen till bröd den dagen.

KONUNG OLOFS JÄRTECKEN.

Hon trodde sig känna grefvens lynne, att han skulle straffa henne svårligen, om hon icke fullgjorde hvad han budit henne. Hon gick nödig att elda ugnen och grät mycket, under det hon arbetade, bedjande till konung Olof och sägande sig aldrig skola tro på honom, om han icke med något tecken straffade detta odåd. Nu kunnen J höra en lämplig näpst och sanna järtecken. I ett ögonblick vard grefven blind på båda ögonen, och brödet, som hon hade skjutit i ugnen, förvandlades till sten. Af desse stenar hafva någre kommit till den helge konung Olofs stad och vida annorstädes. Sedan har man alltid firat Olofsmessan i Danmark.

59. Vesterut i Valland fans en krympling, som gick på knän och armbågar. En dag hade han somnat ute på en väg och drömde, att till honom kom en gäf man, som sporde, hvart han ämnade sig. Han nämnde en by. Men den gäfve mannen sade till honom: “begif dig du till Olofskyrkan i London, der skall du få helsa”. Sedan vaknade han och gaf sig att leta efter Olofskyrkan. När han omsider kom till Londons brygga, sporde han borgfolket, om de kunde säga, hvar Olofskyrkan fans. De svarade, att der voro så många kyrkor, att de icke visste, åt hvilka helgon de voro helgade. Litet derefter kom en man till honom och sporde, hvart han ämnade sig. Han sade det. Då sade mannen: “vi skola gå tillsammans till Olofs kyrka, jag känner vägen dit”. Sedan gingo de öfver bryggan och längs gatan, som leder till Olofskyrkan. När de kommo till kyrkogårdsporten, steg mannen öfver tröskeln och krymplingen vältrade sig öfver den och resto sig genast frisk. Men när han såg sig om, var hans följeslage försvunnen.

60. Konung Harald lät uppföra en köpstad österut i Oslo och satt der ofta, ty der var godt om tillförsel och vidsträckt land däromkring. Der satt han ock väl till att bevaka landet mot Danerne samt att göra infall i Danmark, hvilket han ofta gjorde, fast han icke hade stor här ute. Det hände en sommar, att konung Harald kom med några lättskepp och hade icke mycket folk. Han höll söderut i Viken, och när han fick vind, seglade han öfver till Jutland; der började han att härja, men landsfolket samlades och värjde sitt land.

HARALD HÄRJAR I JUTLAND.

Då styrde han till Limafjärden och lade in i denna. Denne är så beskaffad, att man far in liksom genom en smal åmynning, men när man kommit i fjärden, är denne som ett stort haf. Konung Harald härjade då på båda sidor, och Danerne hade allestädes folk till mötes. Då lade Harald sina skepp vid en liten och obebygd ö, men när de sågo efter funno de intet vatten. De sade detta åt konungen, som bad dem leta, om det fans en orm på ön. De funno en, som de buro till konungen, och denne lät föra ormen till en eld samt der värma och utmatta honom så, att han skulle blifva riktigt törstig. Sedan bands en tråd om stjerten och ormen släptes lös. Han slingrade sig bort; men tråden drogs af nystanet, och man gick efter ormen till dess han kröp ned i jorden. Konungen sade, att man skulle der gräfva efter vatten, och man fann der tillräckligt.

Konung Harald sporde af sine nysmän, att konung Sven kommit med en stor skeppshär för fjärdens mynning, men att det gick långsamt för honom att komma in, ty man kunde fara endast med ett skepp i sänder. Konung Harald styrde då med sina skepp in i fjärden, der han är bredast och kallas Lusbred. I den inre delen af viken går ett smalt ed i vester vid hafvet, och dit rodde Harald om qvällen. Men om mitten, när det var mörkt, aflastade de skeppen och drogo dom öfver edet. Detta hade de fullgjort före dagen och åter lastat dem, hvarefter de styrde norrut till Jutland. Då sade de:

Slapp ur händer
Harald på Daner.

Då sade konungen, att han skulle återkomma till Danmark med mera folk och större skepp. Sedan for han till Trondhem.

61. Om vintern [1062] satt han i Nidaros. Der lät han under vintern sätta upp ett busseskepp ute på Öra. Det bygdes efter Ormen långe och utarbetades på bästa sätt, hade drakhufvud fram och stjert bak samt helt guldbelagde svirar. Del, hade trettiofem rum och var stort i förhållande dertill samt synnerligen fridt. Konungen egnade all omsorg åt redskapen, både segel och tågverk, ankaren och rep. Om vintern sände han bud till konung Sven i Danmark, att han om våren skulle möta honom vid Elfven och strida om landen, så att endera skulle hafva båda konungsrikena.

HARALD DRAGER ÅTER MED.

62. Den vintern böd konung Harald ut allmännings-ledung ur Norge. När det vårade, samlades en stor här. Konung Harald satte då ut det stora skeppet i ån Nid och satte sedan på drakhufvuden. Då qvad Tjodulf skald:

En skejd såg jag fram till flödet,
fagra mö, i ån rullas;
se der, hur ligger vid landet
långt skrof af stolte draken.

Sedan ut han var skjuten,
starkt glöder man på ormen
– buro bonade svirar
brända guldet – från rullen 49).

Sedan redde konung Harald sitt skepp och sin färd och höll, när han var färdig, ut ur ån med skeppet; all dess utrustning var ypperlig. Tjodulf säger:

Lögerdagen fäller lidbalder
långa tjället af sig,
ut der enkor [qvinnor] skönja
Ormen ur byn skrida.

I vester ur Nid närmast
nya skejden styrde
unge jofvurn; männens
åror i sjön falla 50).

Lätt kan åror lyfta
Lofdungs här ur hafvet;
enkan ståndar och undras
åt årors slag så starka.
Skulle fyrklufna svarta
springa i tu åror,
– i full frid hon det unnar
fritt – harmades qvinnan.

Ondt är för årtull, när slitas
åror ur starka hafvet,
– när hären ut till hafvet
håller med sjutio åror –
utför strömmen kalla styra
skepp beslaget Nordmän
är det, som inom man såge
örnens vinge af jern 51).

Harald höll nu söderut med allmänning af folk och skepp. Men när de skulle österut i Viken, fingo de stark motvind och lågo vidt omkring i hamnar, både vid utöar och inne i fjärdar. Tjodulf säger:

Ega skydd under skogen
skafne snäckestammar,
läser ledungens vise
land, med härskepps-stäfvar.
Allmänning ligger inom
– eden låta sig skejder
högbrynjade hölja –
hvarje vik i skären 52).

I storm behöfde det stora skeppet goda ankardon. Tjodulf säger:

Sliter kungen med stäfven
stormigt fält kring Läsö,
tengeln snäckans tågverk
tar då hårdt i anspråk.
Icke är för jernet böjda
allgod lindens skade;
gnager af gadden tjocka
gryt och onda väder 53).

När de fingo vind, höll konung Harald med hären i öster till Elfven och kom dit en qväll. Tjodulf säger:

HARALD HÄRJAR I HALLAND.

Harald fräjdad nu förde
folket sitt till Elfven,
om natten Norges drotten
når till landamäret.
Gram har ting vid Tumla,
der är möte satt för
Sven; korp får skänker,
skulle ej Danerne vika.

63. Men när Danerno sporde, att Nordmannahären var kommen, flydde alle som kunde. Nordmännen åter sporde, att Danakonungen hade också en här ute och låg i söder vid Fyn och Seland. När konung Harald förnam, att Sven icke ville möta honom eller strida, såsom sagdt var, gjorde han som förr; han sände hem bönderne, men gjorde i ordning ett halft hundrade skepp, med hvilka han for i söder utmed Halland och härjade vida. Han lade så med hären i Lofvefjärd och härjade der upp i landet. Litet senare kom konung Sven mot dem med Danahären, tre hundraden skepp. När Nordmännen sågo dem, lät konung Harald blåsa samman hären, men månge sade, att de skulle fly och att det var omöjligt att strida. Konungen svarade då: “förr skall hvar och en af oss falla öfver den andre än vi fly”. Sten Härdisson säger:

Sade stridsman hvad nu
syntes honom komma;
der sade försten om friden
faren hvar förhoppning.
Hellre, sad’ hilme fräjdad,
hvar af oss nu skulle,
– män togo vapen – än vika,
välja att manligt falla.

Sedan lät konung Harald ordna sina skepp till anfall och han lade sin store drake i midten af hären. Tjodulf säger:

Lät vängåfvors väljare,
vargen huld, draken flyta
längst fram för ledungsbröstet
låg han i spetsen af hären.

FLOTTORNA ORDNA SIG TILL STRID.

Hans skepp var väl rustadt och hade mycket folk. Tjodulf säger:

Fast bad fylking goda
fridvan jofvur stånda;
helt då med sköldar hamlor
hilmens vänner täckte.
Starkbygd orm med sköldar
styrarn af mannadåden
ädle, utan för Nise,
omgaf, så hvar tog vid en annan.

Ulf stallare lade sitt skepp vid ena sidan af konungsskeppet och tillsade sine män, att de skulle hålla väl fram med skeppet. Sten Härdisson var på Ulfs skepp; han qvad:

Manade oss då alle
Ulf, stallare gramens.
Rodden var hastig på hafvet;
Högkesjor skälfde väldigt.
Sade oss store kungens
snare vän att lägga
skeppet hans vid sidan
af siklings; männen jaka 54)

Håkan Ivarsson låg ytterst i ena fylkingsarmen och följdes af många skepp med välrustadt manskap. Ytterst i andre armen lågo Trondahöfdingarne; de hade också mycket och fridt folk.

64. Konung Sven ordnade ock sin här och lade sitt skepp mot konung Haralds i midten af hären, och närmast honom lade Finn jarl sitt skepp. Dernäst ordnade Danerne allt det folk, som var dugligast och bäst rustadt. Sedan bundo båda delarne sina skepp i midten af flottan. Men eftersom hären var stor, foro en mängd skepp lösa, och hvar och en lade fram med sitt skepp, som han hade lust till, men det gick mycket ojämnt. Skilnaden i styrka var visserligen stor, men båda konungarne hade dock en okuflig här. Konung Sven hade med sig sju jarlar. Sten Härdisson säger:

SLAGET VID NISA-ÅN.

Hugstor var hersars drotten:
han till Daners möte
höll med hälft, och annat
hundrade af långa skeppen.
Näst är det att snabb skurit
sikling, som bor i Lider,
tångland med tre hundra,
dit bort, vattenhästar 55).

65. Konung Harald lät blåsa härblåsning, så snart han hade tillredt sitt skepp, och betalte då de sine att påskynda rodden. Sten Härdisson säger:

Sikling der skade gjorde
Sven vid flodens mynning;
så man stridde att visen
söka friden måste.
Snabbt, med svärd i bältet,
siklings vänner rodde
– het rann bloden i blåa
böljan – utanför Halland.

Så börjades striden och var mycket hård; båda konungarna eggade sine män. Sten Härdisson säger:

Het bad sköldung hvarje
hugga väl och skjuta.
Sköldar klöfvos i kampen;
kort var mellan härar.
Både flögo der, när bloden
brusade röd från svärden
– der föllo döden vigde
drottar [skaror] – sten och pilar.

Det var sent om aftonen, som striden flöt ihop, och den fortfor hela natten. Konung Harald sköt en lång stund med båge. Tjodulf säger:

Alm böjde uppländsk hilme
all natt den raske;
sikling lät der skott på
sköldar hvite hagla.
Brynjemän sår bragte
blodig udd, när fastnat
Finnars gäld i Fafnes
– flögo spjut – sköldar 56).

Håkan jarl och hans folk bundo icke sina skepp, utan rodde mot de Danaskepp, som foro lösa, och hvart skepp, vid hvilket han fäste sig, afrödde han. Men när Danerne funno det, drog sig hvart skepp undan der han for fram, och genom att förfölja dem, när de hamlade undan, jagade han dem på flykten. Då rodde en skuta till jarlens skepp och man ropade till honom, att konung Haralds andre fylkingsarm gaf efter, och att mycket folk hade fallit der. Då rodde jarlen dit och anföll hårdt, så att Danerne åter drogo sig undan. Så for jarlen hela natten, lade till, der det mest behöfdes, och hvar han kom, uthärdade man icke hans anfall. Han rodde utikring de stridande. Under senare delen af natten började hufvudflykten bland Danerne, ty då hade konung Harald med sin svejt gått upp på konung Svens skepp. Det blef så fullständigt afrödt, att alle föllo utom de som lupo i hafvet. Arnor jarlaskald säger:

Gick ej Sven af snäckan
saklöst, den dåddjerfve,
malm kom hård mot hjelmar;
håller jag så före.
Flöt nu öde farkost
fagertalande Juta-vännens,
innan ädling flyktig
öfvergaf döda hirden.

Då konung Svens märke fallit, och hans skepp blifvit afrödt, flydde alle hans män och någre föllo. Men på skeppen, som voro sammanbundne, lupo männen i sjön; någre kommo på andra skepp, som voro lösa. Men alle Svens män, som det kunde, rodde undan. Det vard ett stort manfall. Der konungarne sjelfve hade slagits, och de flesta skeppen voro bundna, lågo af Svens skepp mer än sjutio afrödda. Tjodulf säger:

KONUNG HARALD SEGRAR.

Sägs, att Sogns gram gode
sjutio – det är det minsta –
skepp af Svens flotta
snarligt mycket rödde.

Konung Harald rodde efter Danerne och jagade dem; men det var icke lätt, ty flottan före honom var så tät, att man knapt kunde komma fram. Finn jarl ville icke fly och togs till fånge; han kunde föga se. Så säger Tjodulf:

Sven, har du ej för seger att löna
sex Daners jarlar,
som uti en drabbning
arvlekens hetta ökte.
Midt i fylking fången
Finn Arneson blifvit.
Stridsfräjdad, han ej starka
sinnet frälsa ville 57).

66. Håkan jarl låg qvar med sitt skepp, när konungen och de andre förföljde, ty jarlens skepp kunde icke komma fram för skeppen, som lågo framför. Då kom en man roende i en båt till jarlens skepp och lade till vid lyftingen; mannen var stor och hade en vid hatt. Han ropade upp till skeppet: “hvar är jarlen?” Han var i förrummet och hämmade bloden på en man. Jarlen såg till hattmannen och frågade efter hans namn. Han svarade: “Vandråd är här, tala du med mig, jarl” 58). Jarlen lutade sig öfver bordet till honom. Då sade båtmannen: “jag vill mottaga lifvet af dig, om du vill gifva mig det”. Jarlen reste sig upp och tillsade tvenne män, som voro honom käre: “stigen i båten och fören Vandråd i land, följen honom till min vän bonden Karl och sägen honom det till järtecken, att han lemnar Vandråd hästen, som jag gaf honom i går och sin sadel jämte sonen till följeslage”. Sedan stego de i båten och togo till årorna; Vandråd styrde. Det var i sjelfva gryningen; skeppen foro då som mest, några roddes till landet, andra till hafs, både små och stora. Vandråd styrde der det tycktes honom vara bäst rum.

KONUNG SVENS FLYKT.

Så snart Nordmännens skepp rodde nära dem, namngåfvo jarlens män sig och då läto alle dem fara, hvart de ville. Vandråd styrde fram längs stranden och lade icke i land förr än de kommit förbi skeppsmängden. Sedan gingo de upp till Karls by; det började då att dagas. När de kommo in i stugan, var Karl der, nyss klädd. Jarlens män sade sitt ärende, men han sade, att de skulle äta först, satte fram bord och gaf dem vatten. Då kom husfröjan in i stugan och sade genast: “det är underligt att vi i natt aldrig få sömn eller ro för skri och buller”. Karl svarade: “vet du icke att konungarne hafva stridt i natt”. Hon sporde: “hvilken vann?” Karl svarade: “Nordmännen hafva segrat”. “Då månde vår kung åter hafva flytt”, sade hon. Karl svarade: “icke vet man, om han har flytt eller fallit”. Hon svarade: “usel konung hafva vi, han, är både halt och rädd”. Vandråd sade: “icke är konungen rädd, utan han är icke segersäll”. Vandråd tvättade sig sist, och när han tog duken, torkade han sig höfviskt på midten. Husfröjan ryckte då duken från honom, sägande: “icke vet du mycket godt; det är bara torpare, som väta hela duken på en gång”. Vandråd svarade: “dit kommer jag väl än, der jag torkar mig mer midt på handduken”. Sedan tog Karl upp bord för dem, och Vandråd satte sig i midten. Sedan äto de en stund och när de sedan gingo ut, var hästen färdig och Karlsson att följa; han hade en annan häst. De redo inåt skogen, men jarlens män gingo till båten och rodde ut till skeppet.

67. Konung Harald och hans folk förföljde helt kort de flyende och rodde sedan tillbaka till de afrödda skeppen. De ransakade de fallne och funno på konungsskeppet månge döde, men icke konung Svens lik; dock trodde de sig veta, att han var fallen. Harald lät sköta om sine mäns lik och förbinda såren på dem, som det behöfde. Sedan flyttade han i land Svens mäns lik och sände bud till bönderne att jorda dem. Sedan lät han fördela bytet och dröjde der någon tid. Derunder fick han höra, att Sven kommit till Seland, och att all den hären, som flytt ur striden, hade kommit till honom jämte mycket annat folk; han skulle nu hafva en ofantlig här.

FINN ARNESON.

68. Jarlen Finn Arneson blef tagen under striden, såsom förr är skrifvet. Han leddes fram till konungen, som då var mycket gladlynt och sade: “här möttes vi nu, Finn. Nästa gång blir det i Norge. Icke har den danska hirden stått mycket fast framför dig, och är det ond gerning för Nordmännen att draga dig, blinde, efter sig att skona ditt lif”. Då svarade jarlen: “mycket ondt torde Nordmännen komma att göra, men värst blir dock det, som du bjuder”. Då sade konung Harald: “vill du nu hafva grid, fast du är oförtjent deraf?” Jarlen svarade: “icke af din hund”. Konungen sade: “vill du då, att din frände Magnus gifver dig grid?” Magnus, konung Haralds son, styrde då skepp. Då sade jarlen: “kan den hvalpen råda öfver grid?” Då log konungen och fann det lustigt att reta honom och sade: “vill du taga grid af din frändqvinna Tora?” Då sade jarlen: “är hon här?” “Är hon så”, svarade konungen. Då sade Finn det glåpord, som man sedan berättat som bevis för hans vrede, att han icke kunde styra sina ord: “icke är det underligt, att du bet så bra, när märren följde dig”. Finn jarl gafs grid och konung Harald hade honom hos sig en tid; men Finn var mycket butter och omjuk i sina ord. Då sade konung Harald: “det ser jag, Finn, att du icke vill hålla dig till mig och dine fränder; derföre vill jag gifva dig orlof att fara till din frände konung Sven”. Jarlen svarade: “det antager jag och ju förr jag kommer bort, med desto större tack”. Sedan satte konungen honom i land, och Hallandsfararne togo väl mot honom. Harald styrde då norrut till Norge, först till Oslo, och gaf då hemlof åt alle i hären som ville.

69. Det säges, att konung Sven satt den vintern [1063] i Danmark och innehade riket som förr. Flan sände till Halland efter Karl bonde och hans hustru. När de kommo, kallade han Karl till sig och sporde, om Karl kände igen honom eller tyckte sig hafva sett honom förr. Karl svarade: “nu känner jag dig, konung, och kände jag dig förut, så snart jag såg dig. Gud må man tacka, att du fick gagn af så ringa hjelp, som jag gaf dig”. Konungen svarade: “alle dagar af mitt lif härefter har jag att löna dig. Till en början gifver jag dig här på Seland den gård du vill välja dig, och jag skall derutöfver göra dig till en stor man, om du kan sköta dig”. Karl tackade konungen väl för hans ord och sade: “ännu har jag en bön att bedja dig om”.

KONUNG HARALD OCH HÅKAN JARL.

Konungen frågade hvad det var. Karl sade: “jag vill bedja dig, att jag får hafva min hustru hos mig”. Derpå svarade konungen: “det kan jag icke bevilja dig, ty jag skall skaffa dig en mycket bättre och klokare hustru. Din hustru må sköta den lilla kojan, som J haden förr; det kan vara godt nog åt henne”. Konungen gaf Karl en stor och herrlig gård samt ett godt gifte, och blef han då en mäktig man. Detta blef vida fräjdadt och kom ända till Norge.

70. Vintern efter Nisa-slaget [1063] satt konung Harald i Oslo. När folket om hösten kommit sunnan, talades och förtäljdes mycket om slaget, som nyss hade stått utanför Nisa-ån; enhvar, som hade varit med, tyckte sig kunna berätta något. En gång suto någre män drickande i en underskämma och voro mycket talföre; de talade om Nisa-striden samt derom, hvilken der hade vunnit störst heder. De kommo alle öfverens derom, att ingen hade förhållit sig så som Håkan jarl; han var vapendjerfvast, han var raskast och lyckosammast och hvad han gjorde, det var till mesta båtnad och han afgjorde segern. Konung Harald var ute på gården och samtalade med någre. Sedan gick han fram för skämmedörren och sade: “här ville nu hvar man heta Håkan”. Sedan gick han sin väg.

71. Håkan jarl for om hösten till Upplanden och var öfver vintern i sitt rike; han var mycket omtyckt af Uppländingarne. En gång fram på våren, när folket satt och drack, talade man åter om Nisa-striden och man lofvade mycket Håkan jarl, men någre framhöllo lika mycket andre. När de hade talat en stund, sade en man: “det kan väl vara, att flere än Håkan jarl hafva stridt med djerfhet utanför Nisaån, men ingen var der, tänker jag, som hade sådan lycka som han”. De sade det hafva varit hans största lycka, att han hade drifvit månge af Danerne på flykten. Den samme svarade: “mer lycka var det, att han gaf konung Sven lifvet”. Någon invände: “du månde icke veta, hvad du säger”; men han svarade: “det vet jag mycket väl, ty så sade mig den, som förde konungen i land”.

Men det gick då såsom ofta säges, att många äro konungens öron 59). Detta berättades för konungen, som genast tog månge hästar och red samma natt med två hundraden män, red hela natten och den följande dagen.

HÅKAN JARL FLYR TILL SVERIGE.

Då redo mot dem någre män, som skulle till byn med mjöl och malt. I konungens följe var en man vid namn Gammal; han red fram till en bonde, som han kände, och sade till honom afsides: “jag vill löna dig, om du med det fortaste rider de kortaste lönstigar du känner till Håkan jarl; säg honom, att konungen vill dräpa honom, ty han vet nu, att han satte konung Sven i land utanför Nisa-ån”. De uppgjorde saken, och bonden red till jarlen, som satt och drack och hade ännu icke gått att sofva. Så snart bonden hade sagt sitt ärende, stod jarlen upp med alle sine män. Han lät föra in i skogen allt sitt lösgods och begaf sig om natten med allt folket från byn. När konungen kom fram, dröjde han der öfver natten. Men Håkan jarl red sin väg och kom fram i Sveaväldet till konung Stenkel, hos hvilken han var under sommaren. Konung Harald återvände sedan till byn och for om sommarn till Trondhem; der höll han sig stilla, men for om hösten i öster till Viken.

72. Håkan jarl for om sommaren [1063] åter till Upplanden, så snart han sport, att konungen farit norrut; och dvaldes der till dess konungen kom nordan. Då for han till Vermaland och dröjde der länge om vintern; konung Stenkel gaf honom der öfvervälde. När det led på vintern, drog han vesterut till Römarike med mycket folk, som Götarne och Vermerne hade lemnat honom, och upptog då de landskylder och skatter, som han hade att få af Uppländingarne. Sedan vände han åter i öster till Götaland och var der om våren 60).

Konung Harald satt den vintern [1064] i Oslo och sände derifrån till Upplanden för att hemta skatter, skylder och konungens saköre. Men Uppländingarne sade, att de ämnade lemna alla utskylder, som de hade att gifva, åt Håkan jarl, så länge han lofdo; han hade ännu icke förverkat sitt lif eller sitt rike. Inga landskylder fick konungen derifrån den vintern.

MÖTE MELLAN HARALD OCH SVEN I ELFVEN.                     

73. Samme vinter gingo bud och sändemän mellan Norge och Danmark, ty både Nordmän och Daner ville hafva frid och sämja mellan sig och bådo konungarne derom. Dessa sändningar tycktes leda till sämja och till sist utsattes ett förlikningsmöte i Elfven mellan Harald och Sven. När det vårade, samlade hvardera en stor här och skepp till färden. Skalden säger i en flock om deras färd:

I norr stänger gram, som gärdar
grunden, från Örasundet
med långskeppens stammar; kungen
skrapade hamn med hälen.
Skuro stäfvar af guldet
smyckade – bjelkar bäfva –
hafvet; snabbt for hären
Halland förbi i vester 61).

Omslöt du ofta landet,
edfaste Harald, med skejder;
Sven skär ock, att annan
jofvur möta, sunden.
Ut har ej liten ledung
lofvad stridsman sunnan,
han som hvar vik stängd nu
håller med Danahären.

Här säges, att konungarne hade ett möte, som var bestämdt mellan dem, och att de kommo båda till landamäret. Såsom här säges:

Skyndar söderut gram du
snare, der Daner komma
– orsak öfvernog dertill
är det – till aftald stämma.
Sven i norr nu nalkas
nära till landamäret
– vard utmed vida landet
vind stark – att Harald finna.

FRED MELLAN HARALD OCH SVEN.

När nu konungarne möttes, började man tala om fred mellan dem, men så snart detta kom på tal, klagade månge öfver den skada, de hade fått i härnad, rån och manspillan. Det var en lång tid, som sämjan syntes föga trolig. Såsom här säges:

Tala högt, när träffas
tvenne kungars kämpar,
ord otaliga bönder;
ondt det vållar männen.

Komma tegnar de, som
träta allt igenom,
– jofrars öfvermod sväller –
icke fort till sämja.

Herrars klagord, – hotar
harm – skall man förlikas,
männen, som medla kunna,
måste noggrant väga.
Duger för sikling att säga
slikt allt, som hären täckes;
egenvilja vållar, om skola
värre skiljas männen 62).

Men då ingrepo de bäste och klokaste männen, och konungarne förliktes nu så, att Harald skulle hafva Norge och Sven Danmark till det landamäre, som af gammalt varit mellan Norge och Danmark. Ingendera skulle gifva den andre ersättning. Härnaden, som varit, skulle nedläggas, och hvardera hafva hvad på hans del kommit. Denna frid skulle stå, så länge de voro konungar, och befästes med eder. Sedan gåfvo konungarne hvarandre gislar, såsom här säges:

Hafver jag hört, att glade
Harald och Sven mot affall
– Gud styr det – gåfvo
gode gislar hvarandre.
De höllo sä det svurna
– sämja ingicks der allviss –
och all frid med fullo;
folken skulle ej skadas.

HARALD INFALLER I GÖTALAND.                     

Derefter for konung Harald med de sine till Norge och Sven for i söder till Danmark.

74. Om sommaren [1064] var konung Harald i Viken och sände derifrån till Upplanden efter de skylder och skatter, som han hade att uppbära. Men bönderne lemnade ingen ting, utan sade sig vilja hålla inne med allt för Håkan jarls räkning, i händelse han komme till dem. Han var då uppe i Götaland och hade mycket folk. När sommaren led, for konung Harald söderut till Konungahälla 63), hvarest han tog alla lättskepp, som han kunde få, och styrde uppför Elfven. Vid forsarne lät han lyfta skeppen ur vattnet och förde dem så upp i vattnet Vänen. Sedan for han österut öfver vattnet åt det håll, der han hörde att jarlen skulle vara. När denne fick nys om konungens färd, drog han ned af landet, ty han ville icke att konungen skulle förhärja det. Han hade fått mycket folk af Götarne.

Konung Harald lade sina skepp i åmynning och gick derefter i land, men lemnade något af manskapet att vakta skeppen. Konungen sjelf red, jämte en del af folket, men de fleste gingo. De måste gå genom en skog, der de hade för sig några kärr och sedan en skogsbacke [hult]. När de kommo upp på denna, sågo de jarlens folk; mellan dem var då en myr. Båda fylkte. Då sade konung Harald, att hans folk skulle sätta sig uppe på backen; “vi vilja se först”, sade han, “om de vilja anfalla; Håkan jarl äro förfärad”. Det var kallt väder och något snöyra. Harald och hans män suto under sine sköldar, men Götarne hade litet kläder och fröso 64). Jarlen bad dem bida, till dess konungen gick mot dem och de stodo lika högt. Håkan hade de märken, som konung Magnus Olofsson förut haft.

Götarnes lagman hette Torvid. Han satt på en häst och tömmen var bunden kring en påle, som var nedslagen i myren.

GÖTARNE SLAGNE.

Han talade och sade: “Gud vet, att vi hafva en stor här och mycket raske män. Må vi nu laga så, att konung Stenkel hör, att vi gifva denne gode jarlen hjelp. Jag vet väl, att om ock Nordmännen anfalla oss, skola vi taga manligt mot dem. Men om de unge fly och vilja icke stadna, må de icke ränna längre än till den här bäcken. Men fly de unge än mer, hvilket jag vet icke händer, då må vi icke rusa längre än hit till högen”. I det samma sprang Nordmanna-hären upp och ropade ett härrop och slog på sine sköldar. Götahären började då älven ropa, men lagmannens häst blef rädd och knyckte så hårdt, att pålen gick upp och for förbi lagmannens hufvud. Torvid utbrast: “skjut du dig olyckligast af alle Nordmän”, och rusade bort. Konung Harald hade förut sagt till sine män: “fast vi göra brak och rop om oss, gån icke fram för backen, förr än de komma hit emot oss”. De gjorde så. Så snart härropet var höjdt, lät jarlen bära fram sitt märke, och när de kommo under backen, störtade konungsmännen ned öfver dem. En del af jarlens här föll då genast och andre flydde. Nordmännen förföljde icke långt, ty det var qväll. De togo Håkan jarls märke och så mycket vapen och kläder, som de kunde.

När konungen gick till stranden, lät han bära begge märkena för sig. De talade sins emellan, undrande om jarlen vore fallen. När de nu redo ned genom skogen, kunde man icke rida annat än en och en. Då red en man fram tvärt öfver gatan och lade kesjan genom den man, som bar jarlens märke, grep märkestången och skyndade åt annat håll i skogen med märket. När detta berättades för konungen, sade han: “jarlen lefver, gifven mig brynjan”. Konungen red om natten till skeppen och månge sade, att jarlen hade hämnat sig. Då qvad Tjodulf:

Stenkels här, som skulle
styrka gifva jarlen,
– allt vållat ädle kungen –
är nu gifven åt döden.
Men de säga, som smickra:
striden lemnade Håkan
hastigt, i saknad af styrka
slik, som han väl behöfde.

HALL KODRANSBANE

75. Den följande natten var Harald på sina skepp, men när det blef ljust om morgonen, lågo skeppen i så tjock is, att man kunde gå på honom kring skeppen. Konungen tillsade då, att man skulle hugga upp isen från skeppet ut till det öppna vattnet. Man började då hugga isen. Konung Haralds son Magnus styrde då skeppet, som låg nederst i åmynningen och närmast vattnet. När mycket var upphugget, sprang en man ut efter isen dit, der man skulle hugga, och var liksom vild och galen att hugga. Då sade en: “nu går det, såsom ofta, att ingen är så dugtig som Hall Kodransbane, när han sätter till; se nu, hur han hugger”. På Magni skepp var en man, som hette Tormod Endrideson. Så snart han hörde nämnas Kodransbane, skyndade han till Hall och gaf honom banehugg. Kodran var en son af Gudmund Öjulfsson och Gudmunds syster Valgerd var moder till Tormods moder Jorun. Tormod var vintergammal, när Kodran slogs, och hade aldrig förr än nu sett Hall Otryggsson. Då var just isen borthuggen ända ut till vattnet, och Magnus förde sitt skepp ut på vattnet, satte genast till segel och for vesterut. Konungsskeppet låg innerst i vaken och kom sist ut. Hall hade varit i konungens svejt och var honom mycket kär. Han var nu mycket vred, men han kom sent till hamnen, och Magnus hade då redan låtit dråparen skynda in i skogen och erböd böter å hans vägnar. Men det var nära att konungen anföll Magnus, till dess deras vänner gingo emellan och förlikte dem.

76. Samme vinter [1065] drog konung Harald upp åt Römarike med ett stort följe och åtalade bönderne för det att de hade innehållit för honom skylder och skatter samt styrkt hans fiender till ofrid mot honom. Han lät taga någre bönder och stympade någre, drap andre och tog ifrån månge all deras egendom. De som kunde, flydde undan. Vida brände han häraden [bygden] och ödeläde. Tjodulf säger:

Hård kufvarn af holmbor
höll räfst med Römar;
der hör jag, att friskt fylking
fräjdad Haralds framgått.
Eld der gjordes till gengäld
– gramen styrde – och fick då
höge rothunden lära
hofsamhet arme bönder 65).

HARALD STRAFFAR HÅKANS ANHÄNGARE I NORGE.

Sedan for konung Harald upp i Hedmarken och brände; han härjade icke mindre der. Derifrån for han ut i Hadaland och i Ringarike, brände och for fram med härsköld. Tjodulf säger:

Gods brändes för grymme tegnar,
glöden tog fast i taket.
Slog hertigars skade
med stenen onda Hener.
Lif utbad man och lemmar,
lägen höll ting med Ringar,
– domen var hård – förrn hålla
Halfs skade man tillät 66).

Derefter sköto bönderne all sin sak under konungen.

Efter konung Magni död förflöto femton vintrar till striden vid Nisa-ån och sedan tvenne intill dess Harald och Sven förliktes. Tjodulf säger:

Hörda-fylkarn förde
– frid vard tredje året;
sköldar bet jernet vid stranden –
slutligt ut sitt arbet.

Efter deras förlikning hade konungen tvist med Uppländingarne i tre halfår. Tjodulf säger:

Nu är vanskligt om visens
verk, så det passar, att säga,
hur han öde plog att ega
Uppländingar lärde.
Sig hafver så lång heder
snare tengilns hufvud
tagit i tre år desse;
torde det aldrig glömmas 67).

HARALD GODWINESON.

77. Jedvard Etelredsson var konung i England efter sin broder Hardaknut; han kallades Jedvard den gode och var så äfven. Hans moder Emma var dotter af Rikard Rudujarl; hennes broder Rodbjärt [Robert] jarl var fader till Vilhelm bastarden, som då var hertig i Ruda i Normandi. Konung rlodvard var gift med drottning Gyda, en dotter af jarlen Godwine Ulfnadersson. Gydas bröder voro: Toste jarl, den äldste, Marukåre jarl, Valtjuf jarl, Sven jarl och Harald, den yngste, som uppföddes i Jedvards hird och var konungens fosterson. Konung Jedvard älskade honom synnerligen mycket och hade honom som en son, ty sjelf hade han inga barn.

78. En sommar for Harald Godwineson till Brittland, men när de kommo ut till sjös, drefvos de af motvind ut på hafvet. De landade i vester i Normandi efter en farlig storm 68). De lade till vid Rudaborgen och funno der Vilhelm jarl, som med fägnad mottog Harald och hans följe. Harald var der länge den hösten i god fägnad, ty stormarne lågo på och man kunde icke komma till hafs. När nu vintern led, talade jarlen med Harald om att han skulle vara der öfver vintern. Harald satt i högsätet på ena sidan om jarlen, på den andra natt jarlens hustru 69); fridare qvinna hade ingen sett. De talade allesamman i mycken gamman vid drycken. Jarlen gick vanligen tidigt att sofva, men Harald satt länge om qvällarne i samtal med jarlens hustru; så gick det långt fram på vintern. En gång, när de talades vid, sade hon: “nu har jarlen sport, hvad vi talade så träget, och nu är han vred”. Harald svarade: “vi skola med det första låta honom få veta alla våra samtal”. Dagen derefter bad Harald att få tala med jarlen, och de gingo in i målstugan, der äfven jarlens maka och deras rådgifvare voro. Då sade Harald: “det vill jag säga er, jarl, att under min hitkomst ligger mera, än hvad jag hittills burit fram för er. Jag vill bedja dig att få din dotter till maka; jag har ofta talat med hennes moder derom, och hon har lofvat mig att understödja saken hos er”.

KONUNG EDVARD I ENGLAND DÖR.

Så snart Harald sagt detta, understöddes han af alle de närvarande och till sist fästes mön åt Harald. Men som hon var ung 70), aftalades någre vintrars uppskof med brölloppet.

79. När våren kom, gjorde Harald i ordning sitt skepp och for bort; han skildes från jarlen i mycken kärlek. Han for då till konung Jedvard i England och begaf sig aldrig till Valland för att fullborda giftermålet. Jedvard var konung öfver England i tjugotre vintrar och sotdog i London none Januarii [den 5 Januari 1066] 71). Han begrofs i Paulskyrkan och kallas han helig af Engelsmännen.

80. Godwine jarls söner voro då de mäktigaste i England. Toste var satt till höfdinge öfver Anglerkonungens här och var landvärnsman, när konungen började åldras; han var satt öfver alle andre jarlar. Hans broder Harald var jämnt i hirden och var konungen närmast i all tjenst och hade att vakta alla konungens skattkamrar. Det säges, att när det led mot konungens död, var Harald och någre få andre hos honom. Harald lutade sig då ned öfver konungen och sade: “nu tager jag er alle till vitnen, att konungen gaf mig nu konungsdöme och all makt i England”. Genast derefter bars konungen död ur bädden. Samma dag hölls en höfdingastämma, och när der talades om konungsvalet, lät Harald komma fram sina vitnen dertill, att konung Jedvard gifvit honom riket. Stämman slutades så, att Harald togs till konung och vigdes den trettonde dagen i Paulskyrkan 72). Alle höfdingarne och allt folket gingo honom till handa. När hans broder Toste jarl 73) fick höra detta, var han icke nöjd och ansåg sig halva lika rätt till att blifva konung. “Jag vill”, sade han, “att landshöfdingarne välja till konung don do finna vara lämpligast”.

TOSTE LEMNAR ENGLAND.

Sådana ord gingo mellan bröderne, men konung Harald sade, att han icke ville uppgifva konungsdömet, då han varit stolsatt i den stad, som konungen egde, och sedan blifvit smord och vigd till konung. Också slöt sig till honom all mängden och han hade alla konungens skattkamrar.

81. Men när konung Harald märkte, att hans broder Toste ville drifva honom från konungsdömet, trodde han honom illa, ty Toste var en förklok och krigisk man, som var mycket omtyckt af landshöfdingarne 74). Han tog då ifrån honom härstyrelsen och allt det välde, som han hade haft före andre jarlar i landet. Toste jarl ville för ingen mon vara sin helbroders tjensteman, utan for med sitt följe i söder till Flander, der han dröjde en liten tid, och sedan till Frisland och Danmark, till sin frände konung Sven. Ulf jarl, konung Svens fader, och Gyda, Toste jarls moder, voro syskon. Jarlen bad konung Sven om hjelp och understöd, och Sven böd honom till sig, sägande, att han skulle få ett sådant jarlsrike i Danmark, att han kunde vara der en ansenlig höfdinge. Men jarlen svarade: “jag åstundar vända åter till min egendom i England. Får jag icke hjelp dertill af er, konung, vill jag hellre gifva eder all den hjelp jag kan i England, om J viljen fara med Danahären för att vinna landet, såsom er morbroder Knut”. Konungen svarade: “jag är så mycket mindre än min frände konung Knut, att jag knapt kan behålla Danaväldet för Nordmännen. Den gamle Knut ärfde Danariket, men tog England med örlig och härnad, och såg det en tid ut, som om han skulle mista sitt lif derför; Norge fick han utan strid. Nu måste jag vara hofsam, efter min obetydlighet, och icke efter min frände konung Knuts framgång”. Då sade Toste jarl: “sämre gick mitt ärende här än jag hade tänkt, då du är en så gäf man och din frände är i nöd. Kan nu hända, att jag söker vänskap, der det är mycket orimligare, men kanske finner jag en höfdinge, som är mindre rädd än du för ett stort företag”. Sedan skildes honungen och jarlen, icke i den bästa vänskap.

TOSTE HOS KONUNG HARALD.

82. Toste jarl fortsatte då färden till Norge, der han fann konung Harald i Viken. När de möttes, framförde jarlen för konungen sitt ärende, berättade allt, som händt honom, sedan han lemnat England, och bad konungen om hjelp till att återvinna sitt rike i England. Konungen svarade, att Nordmännen torde icke vara benägne att fara till England och härja under en engelsk höfdinge; “man säger”, sade han, “att engelsmännen icke äro rätt att lita på”. Jarl en svarade: “är det sant, som jag har hört folk säga i England, att din frände konung Magnus sände till konung Jedvard med de ord, att han hade ärft efter Harda-Knut England lika väl som Danmark, så som de hade tillsvurit hvarandre?” Konungen sade: “hvi hade han det då icke, om han var egare dertill?” Jarlen genmälte: “hvarför har du icke Danmark, såsom konung Magnus före dig?” Konungen svarade: “icke behöfva Danerne berömma sig mot oss, Nordmän, ty mycken skade hafva vi gjort dine fränder”. Då sade jarlen: “vill du icke säga mig det, skall jag väl säga dig det. Derföre underlade Magnus sig Danmark, att landets höfdingar understödde honom, men du fick det icke, ty allt folket var emot dig. Derföre ville Magnus icke tillkämpa sig England, ty allt folket ville hafva Jedvard till konung. Vill du underlägga dig England, skall jag laga så, att större delen af höfdingarne i England äro dine vänner och hjelpare. Jag står icke efter min broder Harald i något utom konungsnamnet. Det veta alle, att aldrig har i Nordlanden blifvit född slik härman som du, och det tyckes mig underligt, att då du stridde femton vintrar om Danmark, du då icke vill hafva England, som ligger ledigt för dig”. Konung Harald öfvervägde noga jarlens ord och fann, att han sagt sant i mycket, och dessutom vard han lysten att få riket. De samtalade sedan länge och ofta, och gjorde upp då de skulle om sommarn fara till England, för att taga landet. Harald sände ut öfver hela Norge och böd ut half allmänningsledung. Detta blef nu beryktadt och det var mycken undran, hur färden skulle aflöpa. Någre räknade upp konung Haralds storverk och sade, att det torde icke vara omöjligt för honom.

HARALD RUSTAR FÖR ATT ERÖFRA ENGLAND.

Andre sade, att England var svårt att vinna; i den så kallade Tingmannaliden var folket nå dugtigt, att en man uträttade mer än två af Haralds bäste. Då svarade Ulf stallare:

Få ej stallare stillarns
stamrum Haralds – för jämnan
onödd jag rikdomen ökte –
in taga; ej det behöfves,
om, linkulle, lära
löpa behöfva tvenne
undan – ung jag lärde
annat – för en tingman 75).

Ulf stallare dog den våren [1066], Konung Harald stod öfver hans grift och sade, när han gick derifrån: “der ligger nu han, som var trognast och sin drotten huldast”. Toste jarl seglade om våren 76) till Flämingaland för att möta det manskap, som hade följt honom från England, och vidare det som samlades till honom både från England och Flämingaland.

83. Konung Haralds här samlades vid Solund-öarna. När Harald var färdig att lemna Nidaros, gick han först till konung Olofs skrin, öppnade det samt klipte hår och naglar. Sedan läste han skrinet och kastade nycklarne i Nid; sedan dess har den helge konung Olofs skrin aldrig varit öppnadt 77). Då voro trettiofem vintrar gångne 78) sedan hans död; trettiofem vintrar lefde han ock här i verlden.

Harald for nu med sitt följe till hären. Så månge hade samlats, att Harald hade, säges det, nära två hundraden skepp [240] förutom vistbördingar och småskutor. Under det de lågo vid Solund-öarna, var det på konungsskeppet en man vid namn Gyrd, som hade en dröm.

ONDA DRÖMMAR FÖRE AFFÄRDEN.

Han tyckte sig vara på konungsskeppet och såg, hur en stor trollqvinna stod på ön, med en skalm 79) i ena handen och ett tråg i den andra. Han tyckte sig ock se öfver alla deras skepp och han såg en fogel sitta på hvar framstam, en örn eller en korp. Trollqvinnan qvad:

Visst är, att jofvurn östan
eggas i vester att fara,
till möte med månge lemmar
– min vinst är det – ädle.
Kan valtjädern välja

– vet han sig steken ymnig
af stillarns stamhökar – föda;
ständigt dem jag följer 80).

84. På ett skepp helt nära konungens var en man vid namn Tord. Han drömde en natt, att konung Haralds flotta närmade sig ett land, hvilket han tyckte sig veta vara England. På landet såg han en stor fylking. Å båda sidor rustade man sig till strid och många märken voro uppsatta. Men framför landsfolket red en stor trollqvinna på en varg; vargen hade i munnen ett menniskolik och blod rann om käf-tarne. När han hade ätit detta, kastade hon ett annat i hans mun och sedan hvart efter annat; han slukade alla. Hon qvad:

Skina låter sköld röde
skadlig jätteqvinna;
tydligt ser hon jofvurns ofärd –
örlig nu skall varda.
Slänger i käftasvängarn
snärtan manna-köttet;
ulfvens mun färgar der inne
ursinnig qvinna med bloden 81).

85. Konung Harald drömde ock om natten, att han var i Nidaros och mötte sin broder konung Olof, som qvad för honom denna visa:

Fräjdad förste digre
fick i strider seger;
heligt fall jag hade,
hemma nu jag vistas.
Ängslar mig er id [förehafvande], konung,
eder död må vara nära;
ges fikna trollets fålar
fyllnad – af Gud är ej sådant.

HARALD HÄRJAR I ENGLAND.

Man omtalade äfven många andra drömmar och förebud, de flesta sorgliga. Innan konung Harald for ur Trondhem, hade han låtit taga sin son Magnus till konung och satt honom till att styra under sin frånvaro. Tora Torbergsdotter var också hemma, men drottning Elisif följde honom samt hennes döttrar Maria och Ingegerd. Konung Haralds son Olof for ock med honom ur landet.

86. När Harald nu var färdig och fick vind, seglade han ut på hafvet och kom till Hjältland; någre af hären kommo till Orkenöarna. Efter någon tid seglade äfven Harald dit, och förde med sig derifrån mycket folk samt jarlarne Paul och Erland, Torfinn jarls söner, men han lemnade der qvar drottning Elisif och sina döttrar. Dädan seglade han åt söder utmed Skottland och vidare utmed England, tills han kom till Klifland. Der gick han i land, härjade genast och lade landet under sig, utan att röna motstånd. Sedan for han till Skardaborg och stridde med borgmännen. Han gick upp på berget, som ligger der, och bygde ett bål, som han antände. När bålet lågade, togo de stora båtshakar och sköto ned det i byn. Då började alla hus att brinna och man gaf upp staden. Nordmännen dråpo der månge och togo allt gods de kommo åt. Engelsmännen hade ingen annan utväg, om de ville behålla lifvet, än att gå konung Harald till handa. Så lade han under sig allt land der han for fram. Sedan seglade han söderut med all hären och lade till vid Hellornäs. Der mötte han en här, men fick seger i striden.

87. Sedan for han till Humbra och in i ån, der han lade i land. I Jorvik voro då jarlarne Marokåre och Valtjuf 82) hans broder, med en ofantlig här. Harald låg i Usa, när jarlarnes här ryckte ned. Han gick då i land och fylkte sitt folk 83). Ene fylkingsarmen stod fram på åbacken, den andre vätte upp mot landet vid ett dike; der var ett djupt och bredt kärr, fullt af vatten. Jarlarne läto sin fylking draga sig ned längs ån med allt folket. Konungsmärket var nära ån; der var tjockt fylkadt, men vid diket var det tunnast och det opålitligaste folket. Jarlarne ryckte då ned längs diket. Då vek Nordmännens fylkingsarm, som stod åt diket, undan, och Engelsmännen följde efter dem, i tanke att de ville fly. Der fördes Marokåres märke.

88. Men när konung Harald såg, att den engelska fylkingen hade kommit ned utmed diket midt emot honom, lät han blåsa till strid och eggade hären väldigt. Märket Landödan frambars och man gick fram med sådan häftighet, att allt vek undan och det blef ett stort manfall i jarlarnes här. Denne vände sig då snart till flykt, någre uppåt eller nedåt längs ån, men de fleste lupo ut i diket. Der lågo de fallne så tätt, att Nordmännen kunde gå torrskodde öfver kärret. Der omkom Marokåre jarl. Sten Härdisson säger:

Folket föll tätt i elfven,
flere drunknade sjunkne,
ej lågo arla få kring
unge Marokåre.
Manna-försten dref på flykten
fram, tog hären väldigt
att skynda för sikling raske.
Storsinnad vet sig under 84).

Denna dråpa diktade Sten Härdisson om konung Haralds son Olof, och han omtalar här, hur Olof var i striden med sin fader. Derom talas äfven i Haralds sticke:

Ned fallne
funnos i kärret
Valtjufs kämpar
vapenhuggne,
så att der kunde
kampstarke Nordmän
bro af lik blott
bära öfver.

HARALD VID YORK.

Valtjuf jarl flydde med alle, som hade kommit undan, till borgen Jork. Manfallet var mycket stort. Striden stod midveckodagen näst före Mathei messa [onsdagen den 20 September 1066].

89. Toste jarl hade, så snart han kommit till England vestan från Flämingaland, uppsökt konung Harald och var med i alla dessa strider. Det gick, som han på förband hade sagt Harald, att månge sällade sig till dem i England; det var Tostes vänner och fränder, och konungen hade mycken hjelp af dem. Efter den här omtalade striden gick nästan allt folk i de kringliggande härader [bygder] under honom, men någre flydde. Då började konungen att angripa borgen och lade hären vid Stanforda bryggor. Men eftersom konungen hade vunnit en så stor seger öfver väldige höfdingar och en ansenlig här, voro alle menniskor rädde och ovillige till motstånd. Då beslöto borgmännen att sända bud till konung Harald och lemna sig med borgen i hans våld. Detta skedde så, att söndagen gick konungen med all sin här till borgen och hade utanför denna ting med sine män och borgfolket. Alle gåfvo sig der under hans lydnad och lemnade honom som gislar ansenlige mäns söner, efter den kännedom som Toste jarl hade om alle i borgen, och om qvällen drog konungen, mycket förnöjd, till skeppen med sjelfgjord seger. Tidigt på måndagen var ting utsatt i borgen, och skulle då konungen insätta styresmän samt gifva rätter och län.

Samma qväll efter solnedgången kom konung Harald Godwineson söderifrån till borgen med en väldig här och han släpptes genast in med alle borgmännens vilje och samtycke. Man besatte alla borgportarne och alle vägar, så att ingen nys skulle komma till Nordmännen. Denne här var öfver natten i staden.

90. Måndagen, när Harald Sigurdsson blifvit mätt vid dagvardsmålet, blåste han till landstigning. Han ordnade hären och bestämde, hvilke skulle gå och hvilke stadna qvar.

HARALD SIGURDSSON OCH HARALD GODWINESSON MÖTAS.

I hvar svejt lät han två gå upp mot en, som var qvar. Toste jarl gjorde sig ock färdig att med sin svejt följa konung Harald. Till att bevaka skeppen voro qvarlemnade konungssonen Olof, Paul och Erland Orkenöjarlarne, samt Östen orre, son af Torborg Arneson; han var då den ypperste af ländemännen och konungen kärast, så att han hade lofvat honom sin dotter Maria.

Vädret var synnerligen godt och solen sken varmt. Männen lemnade efter sig brynjorna och gingo med sköldar och hjelmar, med kesjor och svärd vid bältet, månge hade äfven bågar och skjutvapen; alle voro mycket glade. Men när de närmade sig till borgen, red en stor här emot dem och de sågo under dammet fagre sköldar och hvita brynjor. Då lät konungen sin här stadna, tillkallade Toste jarl och sporde, hvad det kunde vara för här. Jarlen svarade, att det såg ut som vore ofrid för handen, men kanske var det någre hans fränder, som ville söka försköning och vänskap samt få af konungen löfte om hjelp. Då sade konungen, att de skulle nu först hålla sig stilla och söka få veta något om hären. De gjorde så, men ju närmare hären kom, desto större var han, och när vapnen glödde, var det som att se på glänsande isbitar 85).

91. Konung Harald Sigurdsson sade då: “nu må vi taga ett godt och klokt råd, ty det kan icke döljas, att vi här hafva ofrid för oss; det torde vara konungen sjelf”. Då svarade jarlen: “först och främst kunna vi på det skyndsammaste vända åter till skeppen efter vårt folk och vapnen, samt sedan göra motstånd efter förmåga; eller ock kunna vi söka skydd på skeppen och der kunna icke riddarne få makt öfver oss”. Då sade konung Harald: “annorledes vill jag råda. Vi skola sätta tre de raskaste karlar på de snabbaste hä- starne, och do skola rida med största hast och tillsäga vårt folk, att snart komma oss till hjelp; ty Engelsmännen må vänta sig den skarpaste strid, innan vi gifva förloradt”. Jarlen bad konungen råda häri som i annat och sade sig ej heller vara lysten att fly. Då lät konung Harald sätta upp sitt märke Landödan; Fridrek hette den som bar märket.

92. Sedan uppstälde Harald sin här i en lång och tunn lylking och förde samman ändarne bakut, så att det blef en vid ring, tjock och jämn å hela yttersidan, sköld vid sköld, och likaså ofvanför; men konungens svejt stod utanför ringen; det var utvaldt manskap. På ett annat ställe var Toste jarl med sin svejt och ett annat märke. Det var fylkt på detta vis, emedan konungen visste, att riddarne voro vane att rida i småflockar och genast vända om. Harald sade, att hans och jarlens svejtar skulle gå fram der det bäst behöfdes; “våre bågmän skola vara hos oss, och de främst stående skola stöta spjutskaften i jorden och sätta uddarne för riddarnes bröst, om de rida mot oss, och de dem närmaste skola sätta sine spjutuddar för bröstet på deras hästar”.

93. Konung Harald Godwineson hade kommit dit med en väldig här, både af riddare och fotgängare. Harald Sigurdsson red omkring sin fylking, för att se, hur hon var uppstäld. Han satt på en svart bläsig häst och hästen föll, så att konungen kastades af. Han stod genast upp och sade: ”fall är godt förebud”. Då sade Harald Anglerkonung till Nordmännen, som voro hos honom: ”känden J den store mannen, som föll af hästen, honom med den blå kjorteln och den lägre hjelmen?” “Det är konungen sjelf”, sade de. Angler-konungen sade: ”en stor och mäktig man; men troligen är hans lycka faren”.

94. Tjugo riddare af tingmannalidet redo framför Nordmännens fylking; de voro helt klädde i brynjor, och likaså deras hästar. Då sade en riddare: “är Toste jarl i hären?” Han svarade: ”det är icke att dölja, här månden J finna honom”. Då svarade en riddare: ”din broder Harald låter helsa dig, att du skulle få grid och hela Northumberland; ja hellre i in att du icke vill sluta dig till honom, vill han gifva dig en treding af allt sitt rike”. Då svarade jarlen: ”det var annat tillbud än ofriden och skymfen förliden vinter. Hade detsamma budits då, vore mången i lifvet, som nu är död, och bättre stode det då i England. Men om jag antager detta, hvad bjuder han då konung Harald Sigurdsson för hans möda?” Då sade riddaren: ”han har sagt något derom, hvad han vill unna honom af England, nämligen ett sju fots rum eller så mycket längre som han är högre än andre män”. Då sade jarlen: “faren J nu och sägen Harald, att han reder sig till strid, ty icke skola Nordmännen säga med sanning, att Toste jarl for från konung Harald Sigurdsson och till hans ovänner, när han skulle strida i England; hellre hålla vi samman för att dö med heder eller vinna England”. Då redo riddarne tillbaka. Konung Harald Sigurdsson sporde då jarlen: “hvem var den der vältalige mannen?” Jarlen svarade: “det var konung Harald Godwineson”. Då sade Harald Sigurdsson: “för länge hölls det hemligt för oss; de voro så i våra händer, att icko skulle denne Harald kunnat berätta vår död”. Då sade jarlen: “det är sant, herre, att han kom oförsigtigt för att vara slik höfdinge, och det kan väl vara, som J sägen. Men jag såg, att han ville bjuda mig grid och ett stort rike, men jag skulle blifva hans baneman, om jag röjde honom. Hellre vill jag, att han är min baneman än jag hans”. Då sade konung Harald Sigurdsson till sine män: “en liten karl var det, men han stod hurtigt i stigrepet [stigbygeln]”. Det säges, att konung Harald Sigurdsson nu qvad denna visa:

Fram gingo vi
i fylkingen
brynjelöse
under blåe eggar.
Hjelmar skina;
har jag icke min;
nu ligger skrud vår
i skeppen nere.

Emma hette hans brynja och hon var så sid, att hon nådde midten af benet, och så stark, att aldrig hade vapen bitit på henne. Då sade konung Harald Sigurdsson: “detta är illa qvädet, jag får göra en bättre visa”. Då qvad han denna:

Krypa ej vi för vapen-
väsen i sköldar böjde,
så bjöd hållordig hökjords-
hild oss göra i striden.
Hon bad mig, höljd af smycken,
högt i maline-gnyet,
der Hilds is och hjessor möttes,
hjelmens säte bära 86).

Då qvad äfven Tjodulf:

Skall jag ej från, om än fylkarn
faller sjelf till marken,
– går det som Gud vill – unge
gram-arfvingen vika.
Kungsämnen skönare solen
strålar ej på än de tvenne;
Haralds den raskes hämnare
hökar äro fullkomne.

95. Nu börjades striden. Engelsmännen anföllo, men Nordmännen gjorde hårdt motstånd, och det var svårt för de Engelske att komma nära för skotten, och de redo der- före i en ring kring dem. I början var striden löslig, då Nordmännen vidmakthöllo sin fylking och Engelsmännen redo häftigt fram, men vände genast tillbaka, då de intet uträttade. Men när Nordmännen sågo, att anfallet var, såsom dem tycktes, svagt, anföllo de och ville drifva fienden på flykten. Men så snart de hade brutit sköldborgen, redo Engelsmännen mot dem och anföllo med spjut och skott. Då konung Harald Sigurdsson såg detta, gick han fram i striden, der vapnen kommo som tätast; striden var nu hård och månge föllo å båda sidor. Då vard konung Harald Sigurdsson så vred, att han sprang fram ur fylkingen och högg åt båda sidor, så att hvarken hjelm eller brynja höll. Då drogo de närmaste sig undan och det var mycket nära, att Engelsmännen flydde. Så säger Arnor jarlaskald:

Hade bröst – ej bäfvat
bragdrikt konungs hjerta –
i hjelmstormen hilmen
herrlig för sig litet.
Der – såg hären det hos
tengeln – daglinga-krossarns
den ädles blodiga jern
offer bland kämpar kräfde 87).

96. Konung Harald Sigurdsson träffades af en arv i halsen; det blef hans banesår. Han föll genast och all svejten, som hade gått fram med honom, utom de som drogo sig undan med märket. Striden var ännu vild. Toste jarl trädde då under konungsmärket. Å båda sidor började man ånyo fylka, och detta vållade ett långt dröjsmål i striden. Då qvad Tjodulf:

Männen minskning lidit
mycken – nu är farligt –
böd folket hit att fara
fruktlöst Harald östan.
Så lyktats lif för sikling
snare, att vi äro alle
– fick lofvad lofdung skade
till lifvet – i mycken vånde.

Innan striden börjades ånyo, böd Harald Godwineson grid åt sin broder Toste och de ännu lefvande af Nordmannahären; men Nordmännen ropade alle samman, att de förr skulle falla öfver hvarandre än de togo grid af Engelsmännen. De uppgåfvo då härrop och striden börjades. Så säger Arnor jarlaskald:

Icke vard den ädle
jofvurns död oss gagnlig,
skyddat ej röfvar-söfvarn
spjut af guld röda.
Mycket hellre valde milde
mildings kämpar alle
kring kampsnar förste att falla
framför att grid taga 88).

97. Då kom Östen orre från skeppen med sine män, som voro fullt klädde i brynjor, och han tog då vid konung Haralds märko Landödan. Nu börjades striden för tredje gången på det häftigaste; månge Engelsmän föllo och det var nära, att de flydde. Den delen af striden kallades orrestriden.

NORDMÄNNEN FLY.

Östen och hans män hade kommit så häftigt från skeppen, att innan do gingo i striden, voro de så trötte, att de kunde knapt reda sig, och när de kommo i striden, voro de så vilde, att de icke tänkte på att skydda sig, så länge de kunde stå. Till sist kastade de af sig ringbrynjorna. Då hade Engelsmännen lätt att finna sårbara ställen på dem, men någre förgingos af trötthet och dogo utan sår. Nästan alle stormän bland Nordmännen föllo der. Detta var mot slutet af dagen. Men, såsom man kunde vänta, voro icke alle lika lottade; månge flydde och månge voro de, som kommo undan på olika sätt. Det var ock mörkt om qvällen, innan mandråpen slutades.

98. Harald Sigurdssons stallare Styrkår kom undan, en gäf man; han fick sig en häst och red bort om qvällen. Det började blåsa och var något svalt, och han hade inga kläder utom skjortan, hjelm på hufvudet och ett naket svärd i handen. När han vard fri från mattigheten, började han frysa. Han mötte då en vagnkarl i en fodrad kasung. Styrkår sporde: “vill du sälja kasungen, bonde?” “Icke åt dig”, sade han, “du torde vara Nordman, jag känner ditt mål”. “Om jag är en Nordman”, frågade Styrkår, “hvad vill du då?” “Jag ville dräpa dig, men nu är det så illa, att jag icke har några vapen som duga”. Då sade Styrkår: “om du icke kan dräpa mig, skall jag fresta, om jag kan dräpa dig”. Han lyfte så svärdet och högg till hans hals, så att hufvudet gick af. Sedan tog han skinnhjupen, sprang på sin häst och red ned till stranden.

99. När Vilhelm bastarden Rudujarl hörde, att hans frände konung Jedvard var död samt att Harald Godwineson var tagen till konung i England och vigd, ansåg han sig hafva bättre rätt till konungsdömet än Harald, för frändskapen till Jedvard. Dessutom tyckte han sig hafva att gälda Harald, för det han skymfligen brutit trolofningen. Han sammandrog derefter en här i Normandi, fick mycket folk och många skepp. Den dagen, då han stigit på hästen, för att rida ur borgen till sina skepp, kom hans hustru och ville tala med honom. När han såg det, stötte han till henne med hälen, så att sporren gick in i hennes bröst och hon föll genast ned död 89); men jarlen red till skeppen och for med sin här till England.

VILHELM BASTARDEN ERÖFRAR ENGLAND.

Der härjade han och lade under sig landet hvar han for fram. Han var större och starkare än andre och en god riddare, stor härman, mycket hård och mycket klok; man ansåg honom icke vara riktigt pålitlig.

100. Konung Harald Godwineson tillät Olof, Harald Sigurdssons son, att fara bort jämte allt det folk som var med honom och icke hade fallit i striden. Harald drog sig derefter söderut med hären, ty han hade förnummit, att Vilhelm bastarden hade kommit i England och lade under sig landet. Med Harald voro då hans bröder, Sven, Gyrd och Valtjuf. Konung Harald och Vilhelm jarl möttes i södra England vid Helsingaport. Det blef en hård strid, der Harald föll jämte sin broder Gyrd och en stor del af sitt folk. Detta skedde nitton nätter efter Harald Sigurdssons fall 90). Konung Haralds broder Valtjuf kom undan, men mötte sent om qvällen en svejt af Vilhelms män. När de sågo Valtjufs folk, flydde de undan i en ekeskog; det var ett hundrade män. Valtjuf satte då eld på skogen och brände upp alltsamman. Så säger Torkel Skalleson i Valtjufs-flocken:

Lät der het eld hundra
hirdmän jofvurns bränna
kampens gud; för kämpar
en qväll af sveda var det.
Under trollhästs klor kommo
kämpar der att ligga.
Af Frankers lik der föda
fick skogshästen mörke 91).

101. Vilhelm lät sig tagas till konung i England. Han sände till Valtjuf jarl, sägande, att de skulle förlikas, och gaf honom lejd för att besöka sig. Jarlen kom med få män, men på heden norr om Kastalabrygga, mötte honom tvenne årmän med någre män och slogo honom i fjättrar. Sedan dödades han och Engelsmännen kalla honom helig. Torkel säger:

OLOF OCH MAGNUS HARALDSSÖNER.                     

Valtjuf ädle visst har
Vilhelm, som svärd färgat,
han som hafvet sunnan
skar, det kalla, svikit.
Sant är att sent upphöra
– större än var min herre
milding ej skall falla –
mandråp i Angler-landet.

Vilhelm var sedan konung i England i tjugoen vintrar och hans ätt efter honom 92).

102, 103. Harald Sigurdssons son Olof for med hären från Rammsöre och kom om hösten till Orkenöarna. Der hade hans syster Maria blifvit bråddöd samma dag och samma stund, som hennes fader Harald föll. Olof var der öfver vintern [1067]. Följande sommar for han till Norge, der han togs till konung jämte sin broder Magnus. Drottning Elisif for ur vester med sin stjufson Olof och sin dotter Ingegerd. Med Olof följde då äfven Skule, som sedan kallades konungsfostre, och dennes broder Kettil krok. Båda voro gäfve och ättstore män ur England, både förvitre och konungen mycket käre. Kettil krok drog till Hålogaland, der konung Olof skaffade honom ett godt gifte; månge stormän härstamma från honom.

Skule konungsfostre var en klok man, mycket duglig och fridare än andre; han blef förstyre i Olofs hird, talade på tingen och deltog med konungen i landets styrelse. Olof ville gifva honom ett fylke i Norge, hvilket han fann bäst, med alla konungens skylder och skatter. Skule tackade, men sade sig hellre vilja bedja om något annat, ty om det blef ett konungaskifte, kunde gåfvan upphäfvas. “Jag ville”, sade han, “hafva några egor nära de köpstäder, der J, herre, ären van att taga julvetslor”. Konungen biföll och gaf honom jord österut vid Konungahälla, Oslo, Tunsberg, Borg och Bergen, samt norrut vid Nidaros. De voro nästan de bästa egorna å hvar ort och hafva sedan legat under Skules ättlingar. Konung Olof gifte honom med sin frändqvinna Gudrun Näfstensdotter.

OM KONUNG HARALD SIGURDSSON.

Hennes moder Ingrid var dotter af konung Sigurd syr och Asta och således syster till konungarne Olof helge och Harald. Skule och Gudrun hade sonen Åsulf på Ren, gift med Tora, dotter af Skofte Agmundsson. Deras son var Guthorm på Ren, fader till Bård, som var fader till konung Inge och hertig Skule 93).

104. En vinter efter konung Haralds fall [1067] fördes hans lik från England till Nidaros, der det jordades i Mariakyrkan, som han hade låtit bygga. Det sade alle, att Harald hade öfvcrträffat andre i klokhet och rådighet, vare sig han skulle fatta ett hastigt beslut eller göra upp på lång tid för sig eller andre. Han var den vapendjerfvaste man och segersäll, såsom här blifvit skrifvet. Tjodulf säger:

Mandom egde ädle
ödarn af Selandsboar,
hogen råder för halfva segern,
Harald besannar det riktigt.

Han var frid och ansenlig, med ljust hår och skägg samt långt munskägg; ena ögonbrynet satt något högre än det andra, händer och fötter voro stora, men välskapade; fem alnar lång var han. Mot ovänner var han sträng och hämndlysten, när de gjorde honom emot. Tjodulf säger:

Räfst gör med rönt ondska
rådgod konung hos tegnar;
menar, att hilmens män har
mätits lönen skälig.
Svärdbärarne få slika,
– sanning njuter hvar af annan;
Harald skipar så straffen –
som de förtjenat, bördor.

Han var mycket lysten efter makt och allt godt, men mot de vänner, som han tyckte om, var han mycket gifmild. Tjodulf säger:

Mark för skaldverk mig skänkte
snäckebullers-väckarn,
han låter sin hyllest
hafva rätta förtjensten 94).

OM KONUNG HARALD SIGURDSSON.

Han var femtio vintrar, när han föll. Inga märkliga sägner hafva vi om hans uppväxt förr än han var femton vintrar, då han var i Stiklastads-striden med sin broder konung Olof. Sedan lefde han trettiofem vintrar, och under den tiden var han aldrig utan oro och ofrid. Ur strid flydde han aldrig, men ofta sökte han, när det var honom möjligt, undkomma öfvermakten. Alle, som följde honom i strid och härnad, sade, att när han var stadd i mycken fara och det behöfdes ett hastigt beslut, fann han alltid på det, som alle sedan funno hafva varit det ändamålsenligaste.

105. Halldor, son af den gamle Brynulf ulfalde, en klok man och stor höfdinge, sade en gång, när han hörde någre göra stor skilnad mellan Olof helges och Haralds sinnelag: “jag var hos båda bröderne i stor kärlek och lärde känna begges skaplynne. Aldrig fann jag två menniskor med likare lynne; båda voro de klokaste och vapendjerfvaste män, lystne efter gods och välde, stormodige och icke folkkäre, ifrige att styra och straffa. Konung Olof gjorde folket kristet och gaf det rätta seder, men straffade hårdt dem, som voro döfve derför; landets höfdingar tålde icke hans rättvisa, utan reste en här mot honom och fälde honom å hans egen jord; derföre vard han helig. Men konung Harald sökte i härnad rykte och makt, bröt under sig så mycket folk, som han kunde, och föll på andre konungars jord. Båda bröderne voro i det hvardagliga lifvet af gode seder och benägne för allt ansenligt; de voro äfven vidfarne och mycket företagsamme. Genom detta vunno de rykte och heder”.

106. Haralds son konung Magnus rådde för Norge den förste vintern efter fadrens fall [1067] och sedan rådde han för landet två vintrar tillsammans med sin broder konung Olof [1068 och 1069]. De voro begge konungar, Magnus hade den norra delen af landet, Olof den östra. Konung Magnus hade en son Håkan, som fostrades af Steg-Tore, och var den mest lofvande man.

KONUNG MAGNUS HARALDSSON DÖR.

Efter Harald Sigurdssons fall sade Sven Danakonung, att friden var slut mellan Nordmän och Daner, ty denne hade icke blifvit uppgjord för längre tid än både Harald och Sven lefde. Man hade då uppbåd i begge rikena Haralds söner hade allmänningen ute för Norge i folk och skepp, och konung Sven kom sunnan med Danahären. Sändemän gingo då emellan dem med fredsförslag. Nordmännen sade sig vilja antingen halva samma fred som förut, eller också strida. Derföre qvad man:

Värjde med örligsorden
Olof och fredlig talan
jorden, så att ingen tordes
af jofrar tilltal göra.

Så säger Sten Härdisson i Olofsdråpan:

Från sin odal Sven månde
stridsstark konung hålla,
der helig gram hvilar
– han är stark – i köping.
Ätten sin månde älska
Olof konung mycket,
Ulfs arfve får ej
allt Norge kräfva.

Under denna ledung uppgjordes sämja mellan konungarne och frid mellan landen.

Magnus fick en reformssjuka och låg någon tid. Han dog sedan i Nidaros och jordades der. Han var omtyckt af alle.


FOTNOTER:

1) Harald säger sjelf i en visa, att han kände åtta idrotter: smida, rida, simma, gå på skidor, skjuta, kasta med spjut, spela harpa och dikta.

2) Bölverk Arnorsson.

3) Att stryka svärdets mun (eggen) är tvetydigt; dermed kan antingen menas att aftorka det blodade svärdet strävt efter striden eller ock att genast efter denna hvässa det till ny strid.

4) Lidsmän, härmän. Läserne voro synbarligen ett vendiskt folk eller åtminstone Vendernes närmaste grannar. Måhända menas Leskerne. Om Ryssarnes krig med Liver och Polacker se Nestors krönika för år 6539 (Smith Nestors Russiske Krønike, Köpenhamn 1869).

5) Barmfagra, med fagra bogar.

6) Zoe, en dotter af Constantin IX († 1028), var gift med Romanus III Argyros, hvilken hon mördade 1034. Samma dag gifte hon sig med sin älskare Mikael katallaktes, hvilken dog 1041. Derefter regerade med henne Mikael kalafates, på hvilken, efter föga mer än fyra månaders regering, det förtörnade folket utstack ögonen (den 21 April 1042). Zoe gifte sig nu med Constantin monomachos. På Gotland är för icke längesedan funnet ett guldmynt pregladt af Romanus argyros. Guldmynt från den tiden äro sällsynta i Svenska fynd; det ifrågavarande är kanske kommet till norden med någon väring.

7) Denne man, hvars namn var Georgios Maniakes, och hans bedrifter omtalas mycket af de byzantinska historieskrifvarne.

8) Enligt de byzantinske författarne – liksom enligt den sagoredaktion, som förekommer i Fornmannasögur – följdes Georg och Harald till Sicilien. Med Latinemännen torde menas Normanderna.

9) År 1033 utgick från Constantinopel en här mot en saracenisk höfdinge i Babylonien. Vid ungefär samma tid företogos krigsfärder till Syrien och Egypten.

10) Ormens eldröde bädd, guldet.

11) Budles son, Atle, böd till sig sine mågar (svågrar) och bragte dem om lifvet.

12) Mikael katallaktes 1034-1041.

13) Denne Halldor, om hvilken mycket talas i det följande, hade, bland andre, till ättling – Snorre Sturleson,

14) Krigslisten, som härefter omtalas, tillägges flera andra personer.

15) Isländingen Stuf Tordsson blinde, en sonsonson af skalden Glum Gereson, kom till Norge under Harald hårdrådes tid. Stuf kallades äfven Kattsson, emedan hans fader hade tillnamnet katt.

16) Den sista raden bildar jämte den sista raden i nästa visa samt sista raden i tredje visan af kap. 34 ett omqväde: Ege Haralds ande mäktig för alltid vist (lif) hos Kristus i fröjden, ofvan landen.

17) Det var pilgrimernas sed att understundom bära palmqvistar i händerna.

18) ”Ryktet spriddes” föres tillsammans såsom, en mellanmening.

19) Då det sedan heter, att denne konungen miste sin syn, beror det hela på en förvexling mellan Constantin och Mikael Kalafates.

20) Haralds fängslande omtalas äfven af Wilhelm af Malmesbury (början af tolfte århundradet), ehuru på ett temligen olika sätt.

21) Om konung Harald hårdråde.

22) En utländsk författare talar om ”en mycket grof jernkedja, som hvilade öfver trästockar och gick öfver hafvet”.

23) Hudfaten voro lädersäckar, hvari man förvarade sin packning och hvilka man äfven kunde använda som bädd.

24) Lyftingens hjort, skeppet. Guldringens Gerd, qvinnan.

25) Enligt Fagrskinna (kap. 166) svarade Harald på Svens framställningar, att han icke ville neka Sven sin vänskap, men han ville träffa sin frände konung Magnus, innan han inlät sig med hans ovänner. Harald gjorde sedan ett misslyckadt försök att fä en del af Norge, och derefter ingick han förbund med Sven.

26) Detta måste hafva händt våren 1046.

27) Refhunden, skeppet. Utmed släta Skånön.

28) Denna uppgift måste bero på något misstag, ty enligt Magnus godes saga, kap. 34-36, satt Magnus vintern 1046 i Danmark. I sammanhang med uppgifterna i Magni saga torde man kunna ordna Snorres chronologi på följande sätt. Vintern, som inleder år 1045, tillbringar Harald i Holmgård. Hösten 1045 komma till Svitjod Harald från Gårdarike och Sven, som flytt ur Helganäs-striden. Ehuru det icke särskildt omtalas, torde båda hafva öfvervintrat i Svitjod. Magnus satt samma vinter (som inledde år 1046) i Danmark, fick der bud om Haralds ankomst och vänskap med Sven samt om deras planer; han sänder då till Norge och kallar ut allmänning. Under loppet af år 1046 härja Harald och Sven i Danmark, hvarefter Harald öfvergår till Magnus. Harald och Magnus tillbringa vintern, som inleder året 1047, i Norge. Under detta års härtåg till Danmark dör Magnus. Men detta gäller allenast Snorres tideräkning. De andra redaktionerna hafva en annan, hvilken i viss mån bestämt Munchs öfvertygelse.

29) Hafvets falks (skeppets) trän, kämparne. Mild, d.v.s. gifmild på mord. Rullens häst och vågens djur (springare), skeppet.

30) Enligt Fagrskinna vid Helgaån.

31) Linets ek och galdrarnes eller sångernas Gerd, qvinnan

32) Kallnäbb, ankaret. Furan, det furutimrade skeppet.

33) Öringen, det ön omslutande hafvet.

34) Rolfs krakes säds (guldets) Lack eller valkyrja, qvinnan. Filar kallades folket i Fjälarne.

35) Troligen 1049. Jfr Munch c s. 233, anm.

36) Vån är, det är troligt. Raknes stigar, hafvet.

37) Bordens ök, skeppen. Budles stigar, hafvet.

38) Se kap. 12.

39) Sälja själarne, uppoffra lifvet.

40) Denna vackra åsigt uttalas äfven i Fornmannasögur VI, s. 265, hvadan det åtminstone är osäkert, huruvida den ursprungligen tillhör Snorre.

41) Östen var erkebiskop 1157-1188.

42) Jag har så återgifvit det isländska musteri, på grund deraf att ordet ”mönster” (munster) användes i Sverige under medeltiden för att beteckna (vanligen) en större kyrka.

43) Kämpen ger styrkande föda åt roffoglarne.

44) Troligen 1050.

45) Tångens mark, hafvet. Sköldens skade, svärdet. Yxans mun, eggen.

46) Under den äldsta tiden var jarlen en konungens ståthållare inom ett visst område, men blef till sist en konungens medhjelpare. Svenska exempel på de olika slagen äro Ragnvald jarl i Vestergötland samt Birger jarl till Bjälbo.

47) Rådbane kallades den, som väl ej deltagit i sjelfva verkställandet af mordet, men i dess anstiftande och förberedande.

48) Guldskadarne, de guldutdelande männen.

49) Utskjuten från rullen. Först du glödde drakhufvudet, ty det plägade icke sättas på, förr än skeppet var i vattnet.

50) Lidbalder, stridsmannen.

51) De två senare raderna af den sista visans båda halfvor höra tillsammans

52) Läser, innesluter. Allmänning d.v.s. allmänningshären. Eden, näsen. Högbrynjade kallades skeppen, emedan de voro besatta med sköldar.

53) Det böjda jernet och gadden, ankarets klo. Lindens skade, stormen.

54) Högkesjor, långa spjut.

55) Tångens land, hafvet.

56) Alm, almbåge. Finnars gäld, pilarne, fastnade i Fafnes, drakens, sköldar.

57) Arvlek, pil-lek, örlig. Starka sinnet, d.v.s. sig sjelf.

58) Episoden om Vandrad förekommer ej i Morkinskinna och Fagrskinna. I dem är således Håkan jarls historia helt olika.

59) Jfr del 1 s. L anm. 3.

60) Enligt Morkinskinna anföll kon. Harald Sverige, innan Håkan jarl hade funnit skydd hos Stenkel. På konung Svens förslag gaf då Stenkel Vestergötland i län åt jarlen, för att vinna hans hjelp. “Stenkel var en fet man och tung, han drack mycket och befattade sig icke med dessa stridigheter; han tyckte mycket om att sitta i stillhet; dock voro någre hans män med jarlen”.

61) Som (kring)gärdar, inhägnar grunden eller landet. Hälen, skeppets häl, d.v.s. kölen.

62) Värre, d.v.s. under större ovänskap.

63) Enligt Morkinskinna for konung Harald upp till Mjösen och flyttade derifrån sina skepp (genom sjöar och elfvar) ned till Vänen.

64) ”Månge i Håkan jarls här hade föga kläder, såsom vanligt är hos Götarne”. Morkinskinna.

65) Rothunden, elden.

66) Förr än man tillät Halfs skade, elden, att afstadna.

67) Plogen var öde, när man icke hade åker eller dragare för att använda den. Tengilns hufvud, tengiln (konungen).

68) Uppgifterna om Haralds besök i Normandie äro olika. Enligt utländska källor led han skeppsbrott vid Normandies kust och blef då en fånge hos grefve Guido af Ponthieu, hvilken af hertig Vilhelm förmåddes till utlemnande af fångarne. Enligt Freeman (History of the Norman Conquest) egde detta rum troligen år 1064.

69) Vilhelm var gift med Mathilda, en dotter af grefve Balduin af Flandern.

70) Hon måste hafva varit ännu ett barn, ty Vilhelm, hennes far, var yngre än Harald.

71) Enligt Morkinskinna dog Edvard under Harald hårdrådes tjugonde år. Dermed menas således den tid han var ensam konung (sedan 1047).

72) D.v.s. Trettonde dag jul, Harald kröntes den 6 Januari, dagen efter Edvards död.

73) Toste hade i November 1065 blifvit afsatt från sitt jarlsdöme öfver Northumberland och landsförvist. Han flydde då till sin hustrus hemland Flandern, men begaf sig derifrån till Rouen och deltog i Vilhelms planer mot England. Snorres uppgift, i början af nästa kap., är således icke heller fullt riktig.

74) Toste var tvärtom illa liden i England.

75) Haralds rum i skeppets stäf. Linkulle, qvinna.

76) Tidsuppgiften är tydligen oriktig. I Maj 1066 företog Toste på egen hand ett anfall på England. Först efter detta kunde han begifva sig till Norden och kunde således omöjligt lemna Harald på våren.

77) Skrinet öppnades under perioden 1268-1280. Således måste texten vara äldre.

78) Trettiosex vintrar voro gångne efter konung Olofs fall (1010-1066).

79) ”Skalm” omtalas ofta som ett vapen i trollhänder. Enligt Fritzner betyder ordet dels fröskida, dels svärd.

80) Med månge lemmar, d.v.s, med månge män. Valens tjäder, roffogeln. Stamhökar, skeppen.

81) Käftasvängarn, vargen. Snärtan, jätteqvinnan.

82) Befälet i Northumberland fördes den tiden af; Morkere och Eadvine. Valtjufs närvara vid dessa tilldragelser nämnes icke hos engelske författare.

83) Striden stod vid Fulford, sydsydost från York.

84) Sista raden hör till omqvädet, som fullständigt lyder: Olof boren solen – storsinnad vet sig under – sikling bästa vara, d.v.s. den storsinte Olof vet sig vara den bäste konung, som är född under solen. Jfr visor i OK. kap. 1 och 10.

85) Uppgiften om Harald Godwinesons kavalleri är knappast trolig. I striden mot Vilhelm eröfraren hade Harald intet kavalleri att använda.

86) Hökjordens (handens) hild, qvinnan. Hjelmens säte, hufvudet.

87) Bröst, bröstvärn.

88) Röfvarnes söfvare eller dödare, Harald.

89) Detta är osant. Hertiginnan Mathilda förestod under mannens färd regeringen i Normandie, och öfverlefde eröfringen.

90) Slaget vid Hastings stod den 14 Oktober 1066. Gyrd spelade en betydande rol i striden och föll för Vilhelms hand. Om Valtjufs närvaro i striden tyckas de engelskt-normandiska källorna tiga.

91) Trollhäst och skogshäst, vargen.

92) Vilhelm bastarden dog 1087 och den manliga linien af hans ättlingar utdog år 1135.

93) Konung Inge Bardsson †1217. Hertig Skule † 1240. Om den senare se teckningen af Snorres lefnad.

94) Snäckornas (skeppens) buller, striden.


NÄSTA KAPITEL: Olof kyrres saga



Kategorier:Fornnordiskt, Sagor, Snorre Sturleson

Taggar:, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: