Framväxten av det moderna Sverige har inte gått på räls. Den som betraktar vår historia och de öden som drabbat vår nation under historiens lopp vet vilka umbäranden som drabbat tidigare generationer i form av krig, farsoter, sjukdomar, fattigdom och elände. Men trots alla svårigheter har svenskarna överlevt som folk fram till våra dagar. Vi har överlevt digerdöden, massdöd i krig och olika mer eller mindre svåra epidemier som många gånger har reducerat befolkningen.
Ingen inflytelserik makthavare har under hela vår långa historia, trots stora folkförluster, framkastat idéer om att vi borde massimportera folk från andra delar av världen för att fylla upp luckorna. Istället fortsatte vi att bilda familjer och föda fram nya generationer svenskar. Vårt folk fortsatte sin vandring från generation till generation och fortsatte att fortleva som svenskar. När man betraktar vår nation och jämför den med andra nationer så finns det på det demografiska området en del att önska. Jämfört med de flesta andra europeiska nationer så har svenskarna släpat efter när det gäller familjeliv, giftermål och barnafödande.
Sverige har i jämförelse med många andra länder haft en lägre grad av giftermål och vid tiden för giftermålet har medelåldern varit högre. Under åren 1866-1870 var medelåldern vid äktenskapets ingående högre i Sverige än i England, Italien, Frankrike och Norge, vid ungefär samma tid var antalet äktenskap färre än i de mest betydande europeiska nationerna. Sverige tycks ha utmärkt sig tidigt när det gäller äktenskap med stora åldersskillnader, något som bäddar för skilsmässor, senare problem och olycka. Ett sådant exempel är när man under ungefär samma period påvisade att svenska män under 25 år gifte sig med kvinnor över 50 år 4-5 gånger så ofta som i de flesta andra länder. Att ligga nära i ålder bäddar för ett mer harmoniskt äktenskap som kan vara livet ut och bli den lyckliga livslånga kärlek som de flesta önskar sig. En yngre man som gifter sig med en äldre kvinna strider mot naturen (J Hessenius kallar det naturvidrigt) eftersom det inte leder till det som äktenskap bör leda till – barn.
Det går inte att styra över fria människors val, men under vår historia så har de flesta ändå valt det liv som socialt och kulturellt passat bäst. Kvinnorna har gift sig och skaffat sitt första barn när de varit mellan 20 och 25 år och männen har varit ungefär 24-30 år gamla. Rent biologiskt är det bra att föda barn relativt tidigt i livet. Det är bättre för barnen att ha relativt unga och pigga föräldrar när de växer upp och det är bra för föräldrarna att vara relativt unga när de får barn så att de orkar med dem, orkar föda 3-4 barn, orkar umgås och fostra dem till goda medborgare och inte överge dem. Då är det bra om föräldrarna hade förstånd nog att lära känna varandra och varandras kvaliteter innan de beslutade sig för att bilda familj. Man var mer noga med det förr och när man växte upp i relativt små samhällen var det lättare att se om en person kom från bra familjer eller inte eftersom den sociala kontrollen i någon mening var större. Ansvarsfulla föräldrar till de giftasvuxna hade också oftare ett ord med i laget och kunde hindra potentiellt dåliga äktenskap att genomföras. I de nordiska länderna har historiskt sett kvinnor och män behandlat varandra respektfullt, trots att kvinnans och mannens roll i och utanför familjen var olika under tidens gång. När giftermål skulle ingås i forna tider hade släkten krav, önskemål eller avgörande för om en tilltänkt make eller maka var lämpligt. Familjen och släktens ära var beroende av hur en familjemedlem förde sitt arv vidare. En kandidat från en god familj var att föredra framför en kandidat med oklar eller mindre bra bakgrund. I sagornas värld skildras ofta hur en kvinnas familj valt en lämplig make med status åt henne, medan hon själv ratade denne och önskade sig en man inte av hänsyn till släkten utan av hänsyn främst till de egna tillfälligt rådande känslorna. Alla vet att när unga kvinnor – och även män – får välja fritt väljer de ibland fel och ångrar sig ett antal år senare. Men ett äktenskap som genererar barn går inte att ångra när barnen väl har tillkommit.
Svenskarna har en monogam kultur bakom sig där trohet och lojalitet till familjen skattades högt och där otrohet och lössläppthet straffades hårt, under vissa perioder med döden. Bakom en periodvis mycket hård lagstiftning fanns en vilja om att strama upp all form av lössläppthet och kultivera nationen. En utbredd otrohet eller lössläppthet kan förorsaka allt från oönskade barn, till veneriska sjukdomar och riva upp känslostormar som skadar inte bara de berörda utan hela deras omgivning, deras släkt och vänner. Sedeslöshet har alltid betraktats med avsky i majoritetssamhället som haft stöd av lagen i sina fördömanden. Familjelojalitet och giftasvuxnas goda val har i alla tider hyllats som ett gott tecken och en förhoppning om att samhället långsiktigt blir bättre om människor som gör goda val i sina familjer genererar många barn.
Med hjälp av lagar, social kontroll och föredömen har folket kunna utvecklas på ett bra sätt utan att förfalla. Förfallet finns ändå i marginalen när vissa omdömeslösa människor gjort dåliga val som i sin tur resulterat i trasiga barn och trasiga familjer. Otrohet var i Sverige förbjuden ända fram till 1937. Föräktenskapliga sexuella relationer var också förbjudna och har i praktiken varit det i alla tider. Om de som utövade föräktenskapligt sex skulle gifta sig var det tillåtet. I äldre tradition blev föräktenskapligt sex i praktiken en förlovningshandling med giftermål som yttersta konsekvens. Ännu mer allvarligt såg man på otrohet när en gift person var otrogen.
Enligt strafflagen från 1864 straffades den otrogne med böter eller fängelse. Om två personer som var gifta begick otrohet blev straffet fängelse mellan sex månader och två år. Idealet är och har alltid varit det trogna äktenskapet som varar livet ut. Synen på alla dessa gamla traditioner förändrades drastiskt under 1960-talets mitt när preventivmedel blev tillgängliga för alla kvinnor. Lössläppthet uppmuntrades nu av propagandister som såg stora möjligheter i att kunna idka sexuellt umgänge med vem som helst utan förpliktelser och utan att riskera graviditet. Detta smittade av sig och blev vanligt förekommande även i de bästa familjer när de giftasvuxna inte längre tog familjebildning på allvar. Möjligheten att leva ett promiskuöst liv ökade starkt och gav unga män och kvinnor ett nytt normsystem som inte gagnade dem, inte heller deras familjer eller samhället. Även om de flesta fortsatte att hålla sig inom det anständigas ramar, så påverkades många av de nya attityder som spreds. Gångna tiders moral upplöstes när ingen längre behövde ta ansvar för sina handlingar. Söndringen av goda traditioner hade påbörjats, något som påverkade familjerna, nativiteten och moralen i samhället. En förutsättning för ett folks överlevnad och utveckling är stabila familjer och därifrån kommande nya goda medborgare som för det folkliga arvet vidare.
Är det med armarna i kors vi tittar på när problem hopar sig?
År 1570 bodde det bara 900 000 människor i Sverige. Sedan dess har Sverige ökat sin befolkning trots en hel rad krig och farsoter som decimerat vår befolkning med stora antal. År 1900 hade befolkningen ökat till 5 miljoner och fortsatte att växa, trots en åderlåtning genom stor utvandring till främst Nordamerika och trots att många avlidit i farsoter som kolera och spanska sjukan. Om det svenska folket hade haft samma reproduktionstakt år 1570 som vi har idag så hade det svenska folket idag bara varit en liten folkspillra på mindre än några tiotusental individer.
År 1900 var fruktsamhetstalet 4,0, vilket var en hög siffra i jämförelse med 1,94 år 2011. 1930 låg fruktsamhetstalet på ca 1,8 vilket föranledde omfattande debatter och även om fruktsamhetstalet gick upp över reproduktionsnivå efter andra världskriget och höll sig uppe till mitten av 1960-talet så var siffrorna inte särskilt goda. År 1999 hade vi det lägsta barnafödandet i Sveriges historia och med 1,5 barn per kvinna, som vi hade det året, kan ingen nation på sikt överleva. Då ska man tänka på att år 1900 hade vi fortfarande en homogen svensk befolkning i Sverige och hela födelseöverskottet bestod av svenskar. När de svenska födelsetalen började sjunka på allvar i början av 1970-talet så finns det inga exakta uppgifter om hur illa ute vi egentligen är idag. Sverige har tagit emot stora mängder invandrare, ungefär 2 miljoner på 40 år och inflödet är idag ca 100 000 invandrare per år. År 2013 kom 115 845 invandrare till Sverige, bl.a. från Somalia, Syrien, Eritrea, Afghanistan, Irak, Indien och en rad andra avlägsna länder samt en del, relativt få, invandrare från närbelägna länder. Många av de invandrare som kommer från avlägsna kulturer har med sig en vilja och en önskan att bilda stora familjer och reproducera sig – vilket är naturligt.
Många kan inte av religiösa skäl använda preventivmedel och familjer med 5-10 barn är inte ovanliga bland dem som kommer från länder i Mellanöstern eller Afrika. Det är många som mäter framgång och lycka i hur stor familjen är och det kommer att märkas när Sverige nu står inför de mest dramatiska förändringarna i landets historia. Om fruktsamhetstalet var under reproduktionsnivå 2011 trots ett mycket stort antal barnrika invandrarfamiljer i Sverige, så måste man uppskatta hur lågt det är bland etniska svenskar (inklusive i Sverige boende nordbor).
Det finns skäl att tro att fruktsamhetstalet för svenskar ligger någonstans runt 1,5 – 1,7, möjligen något lägre men inte högre. Dessutom ska man komma ihåg att många svenskar eller svenskor numera skaffar barn eller gifter sig över kulturgränserna och med människor av annan etnicitet. Sverige har gått från att vara ett mycket etniskt homogent land till ett mycket heterogent land på bara några decennier. Någon exakt statistik över födelsetal för de olika folkgrupperna i Sverige finns inte. Det går alltså inte att se hur låga de svenska födelsetalen är och därför är det svårt att beräkna hur snabbt vi blir färre i förhållande till invandrargrupper som kommer från icke-nordiska eller icke-europeiska länder.
Befolkningsförändringarna är sådana att mellan 2002 och 2010 ökat antalet människor med utländsk bakgrund med 436 675 personer. Under samma period ökade antalet människor med svensk bakgrund med endast 35 107 personer. Den senare siffran kan bero på att fler svenskar lever längre och har inte nödvändigtvis någon koppling till nativitet, men kan ha det. Många hävdar nu att vi i Sverige håller på att byta ut de etniska svenskarna mot andra folk som tillåts komma hit i obegränsade mängder och ta över landet. Även om den retoriken låter skrämmande eller överdriven, så finns det mycket som tyder på att resultatet av den nuvarande politiken blir en nation som har tagits ifrån svenska folket. Andra hävdar att svenska folket frivilligt ger bort sin nation genom att de röstar på partier som vill ha massinvandring och inte bryr sig om den demografiska obalansen. Vad beror då den demografiska obalansen ytterst på? Den beror på att vi svenskar inte föder tillräckligt många barn. Om vi går tillbaka till exemplet om vad som hade hänt ifall vi svenskar år 1570 hade infört dagens fruktsamhetstal på ca 1,65 barn per svensk kvinna så skulle svenskarna idag bara bestå av några tusen individer. Om vi å andra sidan hade börjat bedriva samma massinvandringspolitik år 1570 som vi bedriver idag så skulle Sverige var ett konglomerat av olika folk från Mellanöstern och Afrika och helt fritt från etniska svenskar.
Den viktigaste frågan att ställa är varför vi svenskar inte föder tillräckligt med barn för att kunna överleva på sikt. Frågan kan ge lika många svar som det finns människor, men det finns skäl att börja gräva i ämnet eftersom det finns många som inte tycker det är en kul idé att låta ett helt folk gå under på sikt. Även om det historiskt finns många folkgrupper som har försvunnit av olika orsaker, krig, sjukdomar, migration, ockupation etc, så kanske det vore bra att ha en uppfattning om orsaken till det öde som vi en dag riskerar att stå inför. Att inte ens förstå varför vi går under om vi nu gör det eller inte vilja veta orsaken är mycket illavarslande och kan bekräfta alla farhågor om totalt ointresse inför framtiden för det egna folket. Medan andra folk är medvetna om sin egen identitet så tycks svenskarna ha förlorat de instinkter som behövs för att leva och bo i en egen stat och känna att man tillhör ett folk. Om ointresset är så stort så finns det andra som är mer intresserade av Sverige. Alla de skaror av migranter som kommer hit, mer eller mindre inbjudna av nuvarande och tidigare makthavare, är beredda att ta över landet. Något större intresse för att hindra ett sådant övertagande är svårt att upptäcka. Det mesta talar istället för att stora delar av svenska folket bereder vägen för att övertagande ska gå så smidigt och friktionsfritt som möjligt.
En orsak till att Sverige nu befinner sig i en demografisk utförsbacke är att svenskarna inte i tillräckligt stor omfattning håller samman sina familjer och att de inte föder tillräckligt många barn för att det folkliga arvet ska kunna leva vidare. En prognos som gjordes på Affes statistikblogg (andra har gjort liknande prognoser eller uttalanden) visar att ett stort antal kommuner inom en snar framtid kommer att domineras av människor med annan etnisk bakgrund än den svenska. Sannolikt kommer svenska folket vara i minoritet omkring tiden för år 2050. Då är det kanske för sent att ställa sig frågan ”hur kunde det hända?”. Det finns en rad faktorer som leder svenska folket åt fel håll, men en akut åtgärd borde vara att få fart på den svenska nativiteten med olika åtgärdsprogram som innefattar skattebefrielse, ekonomiska fördelar och andra statushöjande åtgärder för personer som håller ihop sina familjer och föder tre barn eller mer. Förbättrad lagstiftning till gagn för familjernas väl är också nödvändigt. Knappast någon fråga behöver diskuteras och åtgärdas så akut som de familjerelaterade frågorna. En regim som motverkar ett folks överlevnad borde rimligen straffas genom att röstas bort och ersättas med andra som är mer inriktade på att gynna det egna folkets överlevnad. Men det förutsätter att tillräckligt många ser vartåt det barkar med landet. Intresset för hur framtiden kommer att te sig tycka vara ganska svagt och det är inte uteslutet att vi begår kollektivt självmord när vi överger vår egen identitet.
Sverige är vårt, det är sex och en kvarts millioner levande svenskars land. Men det är även de dödas land, deras som byggt upp det åt oss från början och lämnat oss sitt verk att förvalta och förkovra. De döda är åtskilliga millioner flera än vi. De har mycket att säga oss nu, och vi är skyldiga att lyssna till dem. Vi lyssnar till dem genom att minnas vad de uträttat och genom att värdesätta deras strävan. De kan icke mera värja sitt verk. Det åligger oss. Vad Sverige i dag är, det har döda och levande svenskar gjort det till, och ingen annan. Sverige är idag vårt genom svensk strävan. De levande svenskarnas uppgift är att bevara det och förkovra det genom att fortsätta denna strävan – på frihetens grund. Vilhelm Moberg 1941.
Se även följande sidor:
Fler bilder från den döende landsbygden
Avfolkningsbygder i Ångermanland
Den eftersatta och döende landsbygden
Centerpartist vill avveckla landsbygden
Kategorier:Demografi
Kulturbilder 
Det nordiska folket står inför utrotning