Ryska rikets grundläggning genom Skandinaverna

Av Kulturbilder på 5 januari, 2014 • ( Lämna en kommentar )

ryskariket-titel

RYSKA RIKETS GRUNDLÄGGNING GENOM SKANDINAVERNA
AF VILHELM THOMSEN

DOCENT VID KÖBENHAVNS UNIVERSITET

MED FÖRFATTARENS TILLSTÅND ÖFVERSATT
AF
Doc. Dr SVEN SÖDERBERG.

JÄMTE TILLÄGG AF RIKSANTIKVARIEN DR HANS HILDEBRAND

FÖRORD.

Det arbete, som härmed öfverlämnas i den svenska allmänhetens händer, utkom först 1877 på engelska språket, utgörande en något utvidgad bearbetning af föreläsningar, som författaren på kallelse af ett engelskt sällskap år 1876 höll i Oxford (The Relations between Ancient Russia and Scandinavia and the Origin of the Russian State, Three Lectures by Dr Vilhelm Thomsen, Oxford and London 1877). Arbetet vann ett väl berättigadt erkännande och utgafs inom kort äfven på tyska med åtskilliga tillägg och förbättringar af författaren (Der Ursprung des Russischen Staates. Gotha 1879). Då frågan om de gamle ryssarnas härstamning från Skandinavien i främsta rummet synes ega intresse för svenskarna, blef en svensk upplaga af Dr Thomsens arbete påtänkt redan 1879; men denna plan har först nu kunnat realiseras. – Hvad den svenska upplagan beträffar, så sluter den sig närmast till den tyska; de förändringar, som af författaren blifvit vidtagna, bestå hufvudsakligen däri, att föreläsningsformen blifvit öfvergifven samt i sammanhang därmed några omflyttningar blifvit företagna i den första tredjedelen af arbetet; för denna del är öfversättningen verkstäld från en af författaren gjord bearbetning på danska språket. Därjämte har författaren begagnat de nya källor och bidrag till frågans lösning, som framkommit efter 1879. Det vigtigaste af dessa är det som läses sid. 48 f. En del af frågan är jämförelsevis kort behandlad i Dr Thomsens arbete; det är de arkeologiska förhållandena. Då emellertid den arkeologiska forskningen lämnat ganska vigtiga och intressanta bidrag till lösningen af spörsmålet,  har Riksantikvarien H. Hildebrand, enligt en öfverenskommelse,  som träffades redan då arbetets utgifvande på svenska först blef  påtänkt, redogjort för dessa förhållanden i en särskild uppsats,  som är här nedan upptagen såsom Tillägg II.

ryskariket-buckla

Så långt som historiens vittnesbörd gå tillbaka, har det  nuvarande europeiska Ryssland, eller åtminstone större delen  däraf, hufvudsakligen varit bebodt af samma folkstammar,  som ännu utgöra hufvudmassan af befolkningen, nämligen  dels slaviska, dels finska och tatariska stammar. Men  förhållandet mellan dessa olika nationaliteter inbördes var  fordom ett helt annat än i våra dagar. Ty den ofantliga  öfvervigt i numeriskt och politiskt hänseende, som det slaviska  elementet vunnit öfver de andra, är resultatet af en  jämförelsevis sen tids utveckling, och äran af att hafva grundlagt  den ryska staten tillkommer icke en gång någon af de nämnda  stammarna.

Vi vilja i korthet kasta en blick tillbaka på slavernas  älsta historia i Ryssland och på detta lands etnografi under  den period, då vi första gången träffa namnet Ryssland.

Slaverna äro en gren af den stora folkfamilj, som vi  benämna den ariska eller indo-germanska och som sedan  urminnes tid har bebott största delen af Europa. Det kan  icke vara tvifvel underkastadt, att slaverna hafva lefvat i  vår verldsdel lika länge som de andra till denna familj  hörande folken. Men om man bortser från deras närmaste  stamfränder och grannar, litauerna och letterna, faller  historiens ljus icke så sent öfver någon af de ariska  stammarna som öfver slaverna. Deras boningsplatser voro så  långt aflägsna från den gamla kulturens brännpunkter, att  grekerna och romarna svårligen kunde komma i omedelbar  beröring med dem, och äfven i sina grannfolks angelägenheter  lära de föga hafva inblandat sig. Detta är grunden därtill,  att slaverna så sent framträda på historiens skådeplats.

Först då romarna hade utsträkt sitt herravälde till  Germanien, blefvo de genom germanerna bekanta med slavernas  tillvaro, och det är då som vi börja finna slaverna omtalade  af klassiska författare. Den förste latinske författare, som  tydligt hänsyftar på slaverna, är den äldre Plinius († 79 e.  Kr.), hvilken uttrycker sig mycket försigtigt sålunda: “Några  berätta att landen på andra sidan Weichsel äro bebodda  af sarmaterna, venederna” o.s.v. (Hist. nat. IV, 14, 97).  Något senare finna vi åter veneterna (Veneti) omtalade af den  romerske historieskrifvaren Tacitus i hans beskrifning öfver  Germanien (kap. 46). Han anser det tvifvelaktigt, om detta  folk bör räknas till germanerna eller icke, men är emellertid  böjd för att antaga det förra, emedan de i lefnadssätt  så mycket likna germanerna. Efter den tiden förekommer  slavernas namn något oftare i historiska och geografiska  arbeten.

Det namn, under hvilket slaverna uppträda i gamla  tidens literatur, är i allmänhet Venedi eller Veneti (Venadi,  Vinidæ, Oυενεδαι). Detta namn var icke, åtminstone icke i  någon omedelbart motsvarande form, kändt af slaverna  själfva, om man också icke kan förneka möjligheten däraf,  att det kan hafva sin rot i namnet på någon enskild slavisk  stam. Däremot är det det namn, hvarmed germanska stammar  från början hafva betecknat dessa sina östliga grannar,  och den omständigheten, att de äldre romerska (och grekiska)  författarna använda just denna benämning, visar tydligt, att  det endast var i andra hand, genom germanerna, som  sydländingarna fingo den första kännedomen om slaverna. Det  är bekant, att man i Norden med namnet Vender (på  fornnordiska Vindr) betecknade slaverna längs Östersjöns södra  kust, och i samma betydelse träffa vi den angelsaxiska formen  af detta namn, Winedas och Weonodas, i konung  Alfreds Orosius ¹. Den forntyska formen af detta samma namn var Winedâ, och ännu i dag brukas det i tyskan dels  i formen Vender (Wenden) som beteckning för slaverna i  Lausitz, den enda kvarlefvan af en slavisk befolkning, som  tidigare var utbredd öfver en stor del af norra och mellersta  Tyskland, dels i formen Vinder (Winden), som användes om  slovenerna i Kärnthen, Krain och Steiermark. Också de  längs Östersjöns och Bottniska vikens kuster boende finska  folken hafva i en aflägsen forntid lånat detta namn af  nordborna eller goterna och bruka det ännu om Ryssland, som  på finska kallas Venäjä, Venää eller Venät (egentl. Venädä),  på estiska Wene. Om slaverna själfva på den tiden egde  något gemensamt namn för hela sin stam och hvilket detta  var, veta vi icke med säkerhet. I själfva verket träffa vi  endast särskilda namn för de talrika småstammar, i hvilka  slaverna sedan urminnes tid voro delade, och själfva namnet  slaver, eller, såsom den inhemska slaviska formen ljuder,  slovêne, förekommer i de historiska källorna endast såsom  ett namn, hvarmed särskilda, långt från hvarandra boende  stammar benämnde sig själfva. Om än denna omständighet  synes häntyda därpå, att detta namn tidigare haft en  allmännare betydelse, så har likväl dess användning såsom  gemensam benämning för hela den slaviska folkgruppen  ingalunda omedelbart fortplantat sig från en aflägsen forntid,  utan har närmast sin orsak i den betydelsefulla roll, som  en af de sålunda benämnda stammarna kom att spela i  slavernas kulturlif.²

De älsta källor, som omtala slaverna eller venderna,  förlägga enstämmigt deras boningsplatser till trakten af  Weichsel. Från denna flod, som helt visst i väster begränsade  det af dem bebodda området, utbredde de sig mot öster  till Dnjepr, måhända något på andra sidan om denna flod.  Karpaterna och deras förgreningar utgjorde gränsen i  söder. I norr nådde de ingenstädes till hafvet och hade  sannolikt ännu icke öfvergått floden Düna.

I dessa aflägsna, af vidsträkta skogar och träsk  uppfylda trakter synas slaverna ännu under de första århundradena  af vår tidräkning hafva lefvat i fred och ro, delade i en  mängd små stammar, hvilka skötte hvar och en sina angelägenheter,  utan att oroa sina grannar, så snart de icke själfva  blefvo förorättade, och nästan utan att röna något  inflytande af de händelser, som på den tiden skakade större  delen af det öfriga Europa. Historien lämnar oss åtminstone  icke några underrättelser, som berättiga oss att antaga, att  slaverna hafva tagit del i dessa händelser.

I det tredje århundradet bröto goterna upp från sina  boningsplatser vid Östersjöns södra kust, och en del af dem  nedsatte sig för en tid i västra delen af det nuvarande  Ryssland. Då en af deras anförare, eröfraren Ermanrik, här i  det fjärde århundradet stiftade ett stort och vidsträkt rike,  måste äfven slaverna böja sig under oket. Men  folkvandringarnas mäktiga ström förde snart goterna ut på nya  vandringar, och deras förbindelse med slaverna var därmed  till ända, likväl icke utan att hafva lämnat efter sig djupa  spår, till hvilka vi senare skola återkomma.

Det dröjde emellertid ej länge förr än äfven slaverna  blefvo dragna in i rörelsen. Deras boningsplatser hade  slutligen blifvit för trånga för dem, och då de icke mera kunde  finna utrymme inom sina ursprungliga gränser -måhända  också i följd af något yttre tryck —, började de utbreda sig,  isynnerhet åt väster, där det fjärde och femte århundradets  stora folkvandringar hade lämnat rikligt utrymme för nya  invandrare, måhända också något mot norr, alldenstund det  synes som om trakten omkring det senare Novgorod först  på denna tid blef tagen i besittning af slaverna.

Det är företrädesvis på två vägar som de börja tränga  fram i större massor. På den ena sidan öfverskrida de  Weichsel och utbreda sig småningom öfver landsträckan  mellan Karpaterna och Östersjön ända bort till Elbe,  sedan den äldre germanska befolkningen i dessa trakter dels  hade utvandrat, dels hade blifvit upprifven genom inre strider eller genom sina ödeläggande krig med romarna. På  denna väg hafva polackarna och sannolikt äfven čecherna ³ i  Böhmen och Mähren kommit till de trakter, som de alt  sedan hafva bebott. I det stora området längre åt nordväst,  där slaverna hade nedsatt sig antingen uteslutande eller  vid sidan om en germansk befolkning, hafva de däremot i  tidens lopp, på få kvarlefvor när, åter blifvit utrotade genom  blodiga krig med tyskarna och till en del äfven med  danskarna.

Den andra väg, på hvilken slaverna trängde fram, gick  mot sydväst, längs Donaus lopp. De nu existerande  representanterna för denna sydslaviska grupp äro längst mot sydost  bulgarerna, hvilka hafva uppgifvit sitt ursprungliga namn  slovener och tagit namn efter de turkiska bulgarerna, som  i det 7:de århundradet gjorde sig till herrar i dessa trakter,  men hvilkas nationalitet i tidens lopp gick upp i den slaviska,  därefter serberna och kroaterna och slutligen längst  mot väster slovenerna. För tusen år sedan voro emellertid  sydslaverna utbredda öfver ett ännu större område än i våra  dagar. Det icke blott fans sydslaviska kolonier långt ned  på den turkisk-grekiska halfön, utan mot norr sträkte sig  deras område öfver en stor del af det forna Dacien och  Pannonien, i hvilka trakter ungrarna något senare  nedsatte sig.

I kulturhistoriskt hänseende hafva dessa sydslaver  spelat en hufvudroll, så till vida som de hafva varit  mellanlänken mellan den kristna civilisationen och sina hedniska  stamfränder. Det var för Donau-slaverna (i synnerhet i  Pannonien) som de två tessaloniska bröderna Cyrillus och  Methodius, slavernas nationalhelgon, i slutet af det nionde  århundradet predikade evangelium i sitt (bulgarisk-slaviska)  modersmål och därigenom tillika lade grunden till en blomstrande  literatur. Med kristendomens utbredning till de andra  syd- och ost-slaverna fann denna literatur ett nytt hem hos  dem, och i århundraden fortfor detta “fornslaviska” språk i en något modifierad form att vara dessa folks enda  skriftspråk och brukas ännu af de grekisk-katolska slaverna vid  deras gudstjänst.

Om de slaver, som stannade kvar i sina gamla hem i  västra delen af det nuvarande Ryssland, höra vi föga eller  intet under flera århundraden. Det första literaturminnesmärke,  som gifver oss en utförlig berättelse om dem, är den  gamla ryska krönika, som en tradition tillskrifver munken  Nestor i Kijev († omkr. 1115?), men som delvis helt visst  grundar sig på ännu tidigare upptecknade historiska  berättelser. I detta arbete har “den ryska historieskrifningens fader”,  hvem han nu är, efterlämnat en utomordentligt värdefull  skildring af sitt lands älsta historia till omkring år 1110.  Författaren börjar med en beskrifning af de slaviska  stammar, som vid den ryska historiens början, d.v.s. i det  nionde århundradet, bodde i det nuvarande Ryssland, och vi  finna däraf, att slaverna då voro lika fjärran från att  utgöra en enhet som då vi först funno dem omtalade i  historien. De voro splittrade i en mängd af hvarandra  oafhängiga stammar, hvilkas samfundsförhållanden ännu voro föga  ordnade.

Dessa stammar voro enligt Nestor: slovenerna (eller  slaverna χατ εξοχην), omkring sjön Ilmen med hufvudstaden  Novgorod; söder om dem krivičerna omkring Volgas,  Dünas och Dnjeprs källor, med hufvudstaden Smolensk;  väster om dessa poločanerna, vid den lilla floden Polota och  Düna; deras hufvudstad var Polotsk. Väster om Dnjepr  finna vi därnäst, när vi vända oss mot söder, först  dregovičerna, därpå drevljanerna och slutligen poljanerna, som  voro en af de vigtigaste af alla stammarna och hvilkas  hufvudstad Kijev senare blef så berömd; dessutom några  stammar af mindre betydenhet. Öster om Dnjepr träffa vi blott  få slaviska stammar, nämligen radimičerna, söder om  Smolensk, vjatičerna i närheten af Oka, den östligaste af alla  stammarna (men likväl den, i hvars namn, ursprungligen Ventiči, man har trott sig finna roten till benämningen  Vender), och slutligen severerna midt emot poljanerna.

Vi finna att ännu på denna tid blott en enda stam,  vjatičerna, hade framträngt till midten af det nuvarande  Ryssland. Slaverna kunna altså icke hafva utbredt sig  synnerligen längre mot öster än de redan hade gjort fyra  århundraden tidigare, då hela deras stam måste anses hafva  haft sitt hem i dessa trakter. Vidare böra vi fästa  uppmärksamheten därpå, att namnet ryssar ännu var  fullkomligt okändt, och att det icke finnes användt om någon af de  slaviska stammar, som Nestor omnämner.

När vi kasta blicken utöfver den slaviska verldens  dåvarande gränser, finna vi större delen af det nuvarande  europeiska Ryssland befolkad af finska och tatariska stammar.  De vidsträkta stepper, som upptaga södra delen af detta  land, och som i gamla tiden hufvudsakligen voro bebodda  af skyterna, genomströfvades på denna tid af horder af  tatariskt eller turkiskt ursprung, hvilka förde ett mer eller  mindre nomadiskt lefnadssätt. Vid den ryska historiens  början voro kazarerna den vigtigaste af dessa stammar. I  andra hälften af det sjunde århundradet hade de stiftat ett  rike, hvars hufvudstad var Itil vid Volga, i närheten af det  nuvarande Astrachan. Äfven omtalades en af deras  fästningar Sarkel, “det hvita huset”, som omkring år 835 blef  uppförd med bistånd af grekiska ingeniörer, sannolikt vid  floden Dons nedre lopp. Småningom kom större delen af  det nuvarande Sydryssland med dess dåvarande brokiga  befolkning under deras välde och äfven de närmast boende  slaviska stammarna blefvo i det nionde århundradet tvungna  att betala dem skatt. En utomordentligt liflig och vidt  utbredd handel blomstrade under det kazariska väldets  beskydd; det ingaf till och med grekerna aktning, och en  ständig förbindelse egde rum mellan de bägge staterna. En  dotter af en kazarisk “chagan”, såsom deras furste kallades,  var förmäld med den grekiske kejsaren Konstantin V Kopronymos (741—775) och moder till kejsar Leo IV  (775—780), som på grund däraf fick tillnamnet “Kazaren”, och i  det nionde århundradet togo kazarer ofta tjänst vid det  kejserliga lifgardet. Det var de ryska furstarna förbehållet  att småningom tränga kazarerna tillbaka, till dess dessas  makt slutligen blef krossad år 969 genom eröfringen och  förstöringen af deras hufvudstad Itil, sedan fästningen  Sarkel fyra år tidigare blifvit intagen af ryske storfursten  Svjatoslav.

Norr om kazarerna bodde längs med Volga och i  synnerhet på dess vänstra strand åtskilliga andra tatariska  stammar. Den vigtigaste af dessa var bulgarerna vid Volga  och Kama. Detta folk omtalas mycket ofta af  historieskrifvarna och vi erfara, att de icke voro nomader, såsom  så många af deras stamfränder, utan hade fasta  boningsplatser. De idkade åkerbruk, men drefvo i synnerhet handel,  och deras hufvudstad Bulgar i närheten af den nuvarande  staden Kazan besöktes af talrika köpmän, som kommo dit  seglande uppför och nedför Volga.

Emellan det af slaverna upptagna området och floden  Volga så väl som i hela norra delen af det vidsträkta ryska  riket bodde en mängd finska stammar, af hvilka många  ännu finnas, ehuru de nu äro mer eller mindre blandade  med ryssarna och för visso icke äro på långt när så talrika  som fordom. Sålunda nämner Nestor bland andra  mordvinerna (mordva), hvilka ännu finnas emellan floderna Volga  och Oka, varande den längst i söder boende af alla dessa  finska folkstammar; vidare čeremiserna (čeremisa), som bo  något längre i norr i de nuvarande guvernementen Vjatka och  Kazan; ännu längre i norr permierna (perm’), hvilkas namn  vi återfinna i fornnordiska under formen bjarmar, på  angelsaxiska beormas, ett folk, som i synnerhet på grund af sina  handelsförbindelser med östern måste antagas hafva innehaft  en jämförelsevis hög grad af välstånd och civilisation.

När vi vända oss mot nordväst, träffa vi norr om Novgorod-slaverna flera med Finlands befolkning närslägtade  stammar, hvilka de ryska krönikorna sammanfatta under ett  gemensamt namn, čud’. Tillsammans med de lettiska och  litauiska stammar, som bodde söder om dem och väster om  krivičerna och poločanerna, utestängde de slaverna  fullständigt från Östersjön och dess vikar. Däremot hafva de  finska folkstammar, som Nestor omtalar såsom boende  närmast öster om slaverna, i midten af det nuvarande  Ryssland, alldeles försvunnit, i det att de helt och hållet  öfverväldigats af slaverna och gått upp i deras nationalitet.  Han nämner sålunda en stam muroma, som bodde i  närheten af Oka, nordväst om mordvinerna, och som sannolikt  var nära slägt med dessa. Denna stam är för länge sedan  utdöd, men dess namn fortlefver ännu i namnet på en  gammal stad, Murom, vid Oka. Norr om dem bodde merierna  (merja), och längre i norr vesserna (ves’), två stammar, som  på sin tid helt visst voro stora och betydande. I sin  historia om goterna nämner Jordanes bland de folk, som den  gotiske eröfraren Ermanrik hade underkufvat, också  vasinbroncas (?vasino?), merens och mordens, med hvilka namn  möjligen vesserna, merierna och mordvinerna betecknades.  Namnet vesser förekommer också hos arabiska författare  under formen visu. Enligt Nestor lågo sjöarna Rostov och  Kleščino midt i meriernas område, under det att vesserna  sägas hafva bott i närheten af sjön Bêlo-ozero.

Vi behöfva icke uppehålla oss med uppräkningen af  namnen på ännu flera folkstammar; den meddelade korta  öfversigten torde vara tillräcklig för att gifva en  föreställning om, huru de etnografiska förhållandena i det nuvarande  Ryssland voro gestaltade i det nionde århundradet. Vi finna  detta vidsträkta land befolkadt af en mängd stammar af  olika härkomst — slaver, finnar och turkar —, hvilka icke  voro förenade genom något gemensamt band och hvilka på  det hela taget befunno sig på en låg kulturgrad. Först  omkring midten af det nionde århundradet lades grunden till den ryska stat, som blef det första ursprunget till det mäktiga rike, hvilket sedermera förenat hela denna brokiga samling af folkslag till en politisk enhet.

“År 6367 (= 859)”, säger Nestor, ⁴ “kommo varägerna öfver hafvet och kräfde skatt af čud och slaverna, af meria och af ves och af krivičerna; men kazarerna togo skatt af poljanerna och af severerna och af vjatičerna.”

Därpå fortsätter han: “År 6370 (= 862) jagade de varägerna öfver hafvet, gåfvo dem ingen skatt och begynte att regera sig själfva. Och det gick illa med rättens skipande, slägt reste sig mot slägt och det rådde split och oenighet mellan dem, och de begynte att föra krig med hvarandra. Och de sade då till hvarandra: Låtom oss söka oss en furste, som kan regera öfver oss och döma hvad rätt är. Och de gingo öfver hafvet till varägerna, till rus’, ty så kallades dessa varäger, rus’, likasom andra kallades sviar (ə: svear, svenskar), andra nurmaner (norrmän), andra anglianer (innebyggare i England eller angler i Slesvig?), andra goter (sannolikt innebyggarna på ön Gotland). Och čuderna, slaverna, krivičerna och vesserna sade till rus: Vårt land är stort och fruktbart, men där är ingen ordning, kommer då att regera och herska öfver oss! Och tre bröder blefvo utvalda med sitt följe och de togo med sig hela rus och de kommo. Och den älste, Rurik, nedsatte sig i Novgorod och den andre, Sineus, i Bêlo-ozero och den tredje, Truvor, i Izborsk (söder om Pejpus).⁵ Och det ryska landet, nämligen Novgorod, fick namn efter dessa varäger; dessa äro Novgorods män af varägisk stam, förut voro Novgorods män slaver. Men efter två års förlopp dog Sineus och hans broder Truvor och Rurik öfvertog regeringen samt utdelade städer åt sina män, åt en af dem Polotsk, åt en annan Rostov, åt en tredje Bêlo-ozero. Och i dessa städer hafva varägerna invandrat; de tidigare innebyggarna voro i  Novgorod slaver, i Polotsk krivičer, i Rostov merier, i  Bêlo-ozero vesser, i Murom muromer. Och öfver alla dessa  gjorde Rurik sig till herre.”

Detta är Nestors naiva berättelse om det ryska rikets  grundläggning. Om man läser densamma utan fördom eller  spetsfundiga förklaringar, kan intet tvifvel råda därom, att  ordet varäger här är brukadt såsom en gemensam  benämning för Skandinaviens innebyggare, och att rus’ uppfattas  såsom namn på en särskild skandinavisk folkstam; denna  stam säges hafva under anförande af Rurik och hans bröder  kommit öfver hafvet och grundat en stat, hvars hufvudstad  en tid var Novgorod, och denna stat var ursprunget till det  senare ryska riket.

Därpå berättar Nestor, att två af Ruriks män, “hvilka  icke voro af hans ätt”, Askold och Dir, samma år skilde  sig från honom i afsigt att begifva sig till Konstantinopel.  De drogo nedför Dnjepr, men då de kommo till Kijev,  hufvudstad i poljanernas land, som då var skattskyldigt under  kazarerna, föredrogo de att stanna där och stiftade i denna  stad ett oafhängigt varägiskt furstendöme (“de nedsatte sig  i denna stad, och många varäger slöto sig till dem, och de  begynte att regera öfver poljanernas land, under det att  Rurik regerade i Novgorod”). Tjugo år senare, år 882,  blef Kijev intaget af Ruriks efterträdare, Oleg. Genom en  krigslist gjorde han sig till herre öfver staden och lät döda  Askold och Dir, och Kijev, “alla ryska städers moder”,  såsom det kallades, blef efter den tiden det ryska rikets  hufvudstad och medelpunkten för det ryska namnet.

Några mindre vigtiga punkter i Nestors berättelse kunna  vara tvifvel underkastade och behöfva kritiskt pröfvas; vi  återkomma senare till denna fråga. Men denna  omständighet har intet inflytande på hufvudsaken, nämligen att det  uttryckligen säges, att det folk, som grundlade den ryska  staten och gaf den namn, var af skandinaviskt ursprung.

Det är visserligen sant, att det i många fall är en  vansklig uppgift för kritiken att återställa den ursprungliga  ordalydelsen i den s. k. nestorianska texten, och grunden  härtill är det egendomliga sätt, på hvilket de ryska  krönikorna hafva kommit till oss, i det att hvarje afskrifvare  godtyckligt gjort ändringar eller tillägg i texten, och de  älsta handskrifter, som vi ega, äro ej äldre än det fjortonde  århundradet. Men krönikornas berättelse om den ryska  statens grundläggning är en af de fasta punkterna i dem.  Den är icke blott gemensam för alla afskrifterna, utan den  slingrar sig som en röd tråd genom hela den äldre ryska  historien; den måste därför härstamma från själfva  originalkrönikan, sådan den blef upptecknad senast i början af det  tolfte århundradet. Att antaga att traditionen, efter högst  två århundradens förlopp, skulle hafva kommit till den grad  på afvägar, att redan den älste krönikeförfattaren i detta  hänseende fullständigt skulle vara på orätt spår, strider mot  alt sundt förnuft.

Förtjänsten af att först hafva gjort västra Europa  bekant med den i de gamla ryska krönikorna bevarade  traditionen tillkommer obestridligt några svenska författare,  hvilka de politiska förhållandena hade bragt i närmare  förbindelse med Ryssland. Bland dessa bör först och främst  nämnas Petrus Petrejus, som flera år hade uppehållit sig  i Ryssland och uppenbarligen förvärfvat noggrann kännedom  om landet och dess förhållanden. I sitt märkliga arbete:  ”Regni Muschovitici Sciographia. Thet är: Een wiss och  egenthelig Beskriffning om Rydzland” o.s.v. (Stockholm  1615, kort därefter äfven öfversatt på tyska) gifver han en  utförlig framställning af den äldre ryska historien i nära  anslutning till vissa af de yngre och kortare krönikorna.  Han anför sålunda också berättelsen om de tre varägiska  brödernas inkallande samt yttrar med anledning däraf bland  annat (2:a boken sid. 2 f.): “Men hwilke the Waregi hafwa  warit, kan iagh intet annars weta eller rättare förstå, än som the skulle hafwa warit kompne aff Swerige”, och tror  sig också kunna meddela ett och annat till stöd därför.  Ett intressant vittnesbörd om, att man från rysk sida delade  denna uppfattning, finnes bevaradt hos en annan svensk  författare, Joh. Widekindi, i hans bok “Thet svenska i  Ryssland Tijo åhrs krijgz Historie” (Stockh. 1671). Vid  redogörelsen för de underhandlingar, som 1613 fördes mellan  svenska sändebud och sändebud från Novgorod om hertig  Carl Philips utväljande till rysk tsar, berättar han, att  arkimandriten Cyprianus uppfordrade Carl Philip att komma  till Novgorod och därvid åberopade ett föregående likartadt  fall, sägande, att “the Nougårdske kunna bewijsa aff sine  Historier at the hafwa hafft ifrån Swerige en Storförste  benämd Rurick, några hundrade åhr förr än Nougården  bleff twungen under Muskow” (bok 8, kap. 7)⁶.

Det är emellertid först från början af det adertonde  århundradet, som frågan börjar göras till föremål för en  mera grundlig kritik, och här hafva vi åter att i främsta  rummet nämna några svenska författare såsom Arvid Moller  (De Varegia, Lund 1731) och Algot Scarin (De originibus  priscæ gentis Varegorum, Åbo 1734) utom några andra  mindre betydande. Samtidigt upptogs frågan af den  tyskfödde akademikern i S:t Petersburg G. S. Bayer, hvars  hithörande afhandlingar hafva bildat ett väsentligt grundlag  för senare undersökningar. Sanningen af den traditionela  uppfattningen om de gamla ryssarnas och varägernas  nordiska ursprung har efter den tiden blifvit erkänd af det  vida öfvervägande antalet forskare, i synnerhet som man  framdragit en mängd nya källor, hvilka på det mäst slående  sätt bekräfta de ryska krönikornas framställning.  Diskussionen har hufvudsakligen blifvit förd af ryssar och tyskar,  hvaremot nordborna jämförelsevis mindre och i synnerhet  svenskarna allra minst hafva deltagit däri, ehuru alla  nordiska författare, både historici och filologer, slutit sig till  nyss nämnda uppfattning. Bland de många, som gjort sig förtjänta om frågans utredning, vill jag här blott nämna  de ryska historieforskarna M. Pogodin och framför alla E.  Kunik, hvilken i sitt epokgörande arbete: “Die Berufung  der Schwedischen Rodsen durch die Finnen und Slawen”  (I—II, S:t Petersburg 1844—45) liksom i en mängd smärre  afhandlingar lämnat ytterst vigtiga, om också på samma  gång högst olikartade och föga sammanarbetade bidrag till  en allsidig belysning af frågan. Att det inom den  ”normanniska skolan”, såsom den kallas i Ryssland, åter  framträdt vissa olikheter i uppfattningen, följer af sig själf.  Egendomligast är måhända den af norrmännen Keyser och  Munch uppstälda teorin, enligt hvilken ryssarna icke skulle  hafva utvandrat från Norden, utan vara en af gammalt i  Ryssland bosatt nordisk stam, en teori, som visat sig sakna  alt stöd i historiska och arkeologiska förhållanden och nu  mera torde vara alldeles öfvergifven ⁷.

Det bör emellertid icke förundra oss, att traditionen  om det ryska rikets grundläggning af nordiska invandrare  förekommit dem, som hufvudsakligen blott haft den senare  utvecklingen för ögonen, osannolik och otrolig, och att  därför tvifvel om densammas riktighet under olika former  framträdt både i äldre och nyare tid. Äfven här synes det hafva  varit en icke-ryss, som varit föregångare i literaturen,  nämligen den bekante österrikiske diplomaten Herberstein (†  1566), hvilken hade vistats i Ryssland och grundligt  studerat de ryska förhållandena. I sitt arbete “Rerum  moscoviticarum commentarii” (utkom första gången 1549 och blef  flera gånger omtrykt) uttalar han den förmodan, att  varägerna icke voro svenskar eller danskar, utan att deras  hem snarare är att söka i det af en slavisk stam bebodda  landskapet Vagrien i Holstein. En liknande uppfattning  finnes antydd hos en rysk författare i förra århundradet,  Lomonosov, under det att i begynnelsen af detta århundrade  en tysk lärd, Ewers, sökte visa, att det ryska rikets  grundläggare voro kazarer. Dessa åsigter voro emellertid blott lösa infall, hvilka icke hade några verkliga bevis att stödja  sig på; de rönte också ringa bifall. Men annorlunda har  saken stält sig under de sista årtiondena. I själfva  Ryssland har under denna tid rest sig ett starkt motstånd mot  den s. k. normanniska skolan, och en hel syndaflod af skrifter  har sett dagen med föremål att försvaga denna skolas  stödjepunkter och gendrifva dess bevis. Dock äro de  ”antinormannistiska” författarna eniga nästan endast i afseende på  denna negativa sida af frågan, hvaremot de aflägsna sig  mycket från hvarandra med afseende på de positiva åsigter,  som de vilja sätta i stället. Några göra sålunda  grundläggarna af det ryska riket till litauer, andra till goter o.s.v.,  men de mest betydande författarna äro dock – i det de  mellan namnen ryssar och varäger göra en skilnad, som  väl synes hafva stöd i vissa ställen i krönikorna, men  hvilken, såsom jag hoppas senare kunna ådagalägga, icke låter  genomföra sig – eniga därom, att de gamla ryssarna lika  som de nu varande voro slaver, som sedan urminnes tid  bott i Ryssland, särskildt i Sydryssland. Angående  varägerna har den må hända mest framstående af dessa  författare, S. Gedeonov, ⁸ med lärdom och skarpsinne, men  tillika på ett högst ensidigt och metodlöst sätt sökt göra en  liknande uppfattning gällande som den vi funno hos  Herberstein och Lomonosov, nämligen att de voro slaver från  trakten af Östersjön. En annan riktning däremot, hvars  förnämsta representant är D. Ilovajskij, medgifver att  namnet varäger betecknar nordborna, men söker bortförklara  hela den i krönikorna bevarade traditionen om en  främmande invandring och ådagalägga den ryska monarkiens  nationala ursprung ⁹.

Med få undantag — till hvilka i synnerhet Gedeonovs  arbeten, trots deras ensidighet, böra hänföras — har denna  literatur föga eller intet vetenskapligt värde, och  understundom synas författarna mera hafva låtit leda sig af  nationela fördomar än af allvarlig sträfvan efter sanningen. Om man också måste medgifva att antinormannisternas  kritik medelbart eller omedelbart bidragit till att sprida nytt  ljus öfver vissa enskilda punkter, står det dock å andra  sidan fast, att själfva hufvudfrågan förblifvit oberörd däraf.  I ingen enda väsentlig punkt har teorin om de gamla  ryssarnas skandinaviska ursprung blifvit rubbad en hårsmån.

I själfva Ryssland hafva dessa åsigter icke desto  mindre vunnit alt större utbredning, till trots för de upprepade  protester, som framkommit från skilda håll. Men å andra  sidan har det stora antalet af sins emellan stridiga teorier i  mångas ögon gjort frågan så dunkel och invecklad, att de  börjat misströsta om möjligheten att lösa densamma.  Under dessa omständigheter torde i synnerhet Nordens filologer  och historici känna sig uppfordrade att göra frågan om de  gamla ryssarnas ursprung till föremål för opartisk och strängt  vetenskaplig undersökning beträffande alla de  hufvudpunkter, som kunna tjäna till att belysa densamma. När jag  i det följande skall försöka att i korthet genomgå dessa  hufvudpunkter, torde jag kunna göra räkning på att en  dylik undersökning skall vara af ett visst allmänt intresse  äfven för nordiska och i all synnerhet svenska läsare; ty alla  de bidrag till frågans utredning, som kunna hämtas från  olika vetenskaper, språkvetenskapen, historien och  arkeologien, bekräfta på det tydligaste sätt den tradition, som med  rena ord träder oss till mötes i själfva de ryska krönikorna,  nämligen att den stam, som i det nionde århundradet  grundlade den ryska staten och om hvilken namnet ryssar  ursprungligen användes, i verkligheten var “normanner” af  svensk härkomst.

:::

De vigtigaste upplysningarna om de gamla ryssarna böra vi otvifvelaktigt vänta att finna hos de kulturfolk med hvilka de företrädesvis kommo i beröring. Dessa folk voro grekerna och de orientaliska folken, särskildt araberna.

Alt ifrån sitt första uppträdande i Ryssland stodo  ryssarna i liflig förbindelse med det grekiska riket. Det namn,  med hvilket grekerna vanligen beteckna dem, är Rhôs (’Ρως).  Frågar man, när beröringen mellan de tvänne folken tog sin  början, blir svaret, att det älsta vittnesbörd, man har om en  sådan – vi skola strax återkomma till detsamma –  förskrifver sig från 839, och det finnes ingen anledning antaga,  det grekerna före den tiden hafva haft någon kännedom om  det folk, som de kallade Rhôs, en omständighet, som i hög  grad talar för att de ryska krönikornas tidsbestämning  åtminstone i det närmaste är riktig.

Antinormannisterna hafva emellertid velat bevisa, att  det redan långt tidigare i den grekiska literaturen finnes  hänsyftningar på ryssarna; och af Nestors, såsom de föreställa  sig, härigenom ådagalagda opålitlighet i afseende på  tideräkningen sluta de, att hela hans berättelse om rikets  grundläggning är en hopspunnen saga. Men äfven om man  bortser från det oberättigade i en dylik slutsats, äro de  framlagda bevisen fullkomligt odugliga. Det är i synnerhet ett  ställe hos den grekiska författaren Theophanes Isaakios (†  817), af hvilket man har gjort mycket väsen. Han berättar  att den grekiska kejsaren Konstantin Kopronymos år 773  förde krig med bulgarerna vid Donau. Han afsände först  en stor här ombord på 2000 långskepp, och därpå afseglade  han själf ombord på några långskepp, som kallas τα ρουσια  χελανδια. Detta uttryck “ta rhusia chelandia” har man  tolkat “de ryska långskeppen”. Men vi böra fästa  uppmärksamheten därpå, att ordet rhusios (ρουσιος) i betydelsen rysk  icke förekommer i grekiska literaturen före midten af  det tionde århundradet och äfven efter den tiden är det  mycket sällsynt; annars kallades dessa folk alltid Rhôs (’Ρως),  och det däraf bildade adjektivet var rhôsikos (ρωσιχος).  Vidare har man uttrycklig uppgift om, att ryssarna icke  brukade chelandia, ett slags mycket stora skepp, utan små skepp  eller båtar ¹⁰. Förhållandet är helt enkelt det, att rhusios är ett allmänt grekiskt ord, som betyder röd. Nu veta vi af  en annan källa, att de skepp, på hvilka den grekiska  kejsaren seglade, just på den tiden voro målade röda, och  uttrycket “ta rhusia chelandia” har altså alls ingenting att göra  med ryssarna, utan betyder helt enkelt “de röda (eller  kejserliga) långskeppen” i motsats till de krigs- (eller transport-)  skepp, på hvilka hären seglade ¹¹. Detta argument bevisar  följaktligen ingenting. Det är obestridligt, att första gången  grekerna kommo i beröring med ryssarna var år 838 eller  839, och detta är tillika den enda gång som namnet ryssar  omtalas i någon urkund före Ruriks tid.

Det dröjde emellertid ännu nära trettio år, innan  grekerna, till sin egen olycka, gjorde närmare bekantskap med  denna tappra och blodtörstiga krigarestam. Ryssarna hade  knapt erhållit fast fot vid sjön Ilmens stränder och vid Dnjepr  förr än alla de närboende infödda stammarna fingo lära känna  dessa invandrade eröfrares makt, och till och med Orientens  lysande hufvudstad, det aflägsna Konstantinopel, drog snart  deras lystna blickar till sig, och i en lång följd af år blef  kejsarstaden det efterlängtade målet för deras krigståg.

Det synes oss otvifvelaktigt, att detta mål redan  föresvävade Askold och Dir, då de (862?) skilde sig från Rurik  och drogo söder ut. Men först ett par år därefter, sedan de  hade bemäktigat sig Kijev och där funnit en passande  operationsbas, blef denna plan verkligen utförd. År 865 bröto  de upp från Kijev, seglade nedför Dnjepr och öfver Svarta  hafvet, och sedan de med eld och svärd på det grymmaste  sätt hemsökt Svarta hafvets och Marmorasjöns öar och  kuster, visade de sig plötsligt med en flotta af 200 skepp  framför den i djup fred försänkta och intet anande  hufvudstaden, som hittills på sin höjd stått i vänskaplig förbindelse  med dem och endast genom ryktet kände deras röfvartåg  mot grannstammarna. Förskräckelsen i staden var allmän.  In gen synes hafva tänkt på försvar, utan med kejsaren och  patriarken Photios i spetsen togo invånarna sin tillflykt till kyrkliga ceremonier och böner till den heliga jungfrun.  Enligt en sägen, som dock helt visst gör utgången bättre för  grekerna än den i verkligheten var, skall staden hafva  blifvit räddad liksom genom ett underverk. En storm uppstod  plötsligt, hvilken tillintetgjorde de hedniska ryssarnas flotta,  så att endast få skepp undkommo den allmänna förstörelsen.  Utom berättelserna i själfva krönikorna – de grekiska så  väl som Nestors, hvilken sistnämnda här uteslutande följer  en grekisk källa – finnas flera samtidiga urkunder, hvilka  hänsyfta på detta ryssarnas anfall. Sålunda hafva vi ännu i  behåll bl. a. två predikningar af nyssnämnde Photios “med  anledning af ryssarnas anfall” (εις τον εφοδον των ’Ρως)  äfvensom en af samme patriark i slutet af år 866 eller i början  af år 867 till de orientaliska biskoparna utfärdad  rundskrifvelse, hvilken särskildt har afseende på denna händelse. I  denna rundskrifvelse omtalar han det folk, som kallas Rhôs,  hvilket, som han säger, “ofta har blifvit omtaladt af många,  ett folk, som öfvergår alla andra i grymhet och blodtörst.  Efter att hafva underkufvat de dem omgifvande folkslagen,  hafva dessa rhôs nu drifvit sitt öfvermod så långt, att de  till och med hafva lyft sina händer emot det romerska  riket”.¹² Han tillägger därefter: “äfven detta folk har nu  uppgifvit sin hedniska och gudlösa religion och blifvit  omvändt till kristendomen”; dock är det all anledning att  betvifla, att denna omvändelse hade någon synnerlig  utsträckning och varaktighet.

Ryssarnas nästa tåg företogs år 907 af Oleg i spetsen  för en flotta af 2000 skepp, och detta kröntes med bättre  lycka. Äfven denna gång härjades kuststräckningarna och  Konstantinopels förstäder på det mest skoningslösa sätt, men  då grekerna från sjösidan hade spärrat tillträdet till staden,  kunde ryssarna icke intränga i densamma förr än Oleg,  enligt Nestors berättelse, som för detta tåg är vår enda källa,  lät draga sina skepp på land och sätta dem på hjul.  Vinden fylde seglen, och på detta sätt seglade de på torra landet emot staden. Skrämda af detta sällsamma skådespel,  sände grekerna bud till Oleg och erbjödo så stor tribut som  han ville begära. Grekerna måste nu erlägga en ofantlig  lösesumma och ingå på ett för ryssarna mycket fördelaktigt  fördrag, hvars ordalydelse de ryska krönikorna bevarat.

Olegs efterträdare var Igor, som under sin regering  företog två krigståg mot det grekiska riket, hvilka omtalas  i flera olika källor. Det första egde rum år 941 och var i  synnerhet riktadt mot Svarta hafvets asiatiska kuster; det  slutade mycket olyckligt. Den kejserliga hären öfverföll Igor,  och den berömda “grekiska elden” anstälde fruktansvärd  förödelse bland hans skepp och utbredde panisk  förskräckelse bland hans folk, af hvilket endast ett fåtal återvände  hem för att för sina landsmän förkunna tågets utgång.

Törstande efter hämd, samlade Igor en väldig här,  som bestod både af hans egna undersåtar och legda  trupper, och år 944 visade han sig åter vid de grekiska  kusterna med en talrik flotta. Denna gång vann han en lätt  seger. Så snart grekerna fingo underrättelse om att den  ryska hären nalkades, ödmjukade de sig åter och köpte med  oerhörda summor en fred, som kort därefter blef stadfäst  genom ett nytt fördrag.

Under de följande hundra åren företogo ryssarna ännu  några tåg emot det grekiska riket, men med blott ringa  lycka. Efter 1043 upphöra ryssarnas anfall alldeles.

Det var emellertid icke blott som sjöröfvare eller  krigare som ryssarna kommo i beröring med grekerna. Hvad  som ännu mer än det ovissa hoppet om byte och tribut drog  dem till Konstantinopel var handeln. Vid början af hvarje  sommar ankommo regelmässigt stora flottor af ryska  handelsfartyg till den grekiska hufvudstaden. De varor, som  de förde med sig, voro i synnerhet alla slags pelsverk, som  de erhöllo af de dem underlydande folken, vidare slafvar,  honung o.s.v. Däremot försågo grekerna dem med  lyxartiklar, smycken af guld och silfver, siden och andra dyrbara tyger, i synnerhet ett slags tyg, som på slaviska kallades  pavolok, på fornnordiska pell, sannolikt ett slags brokad.  Från Grekland hämtade de vidare vin, sydfrukter och dylikt.  Hur betydande och vigtig denna handel var, därom aflägga  källorna talrika vittnesbörd, och jag skall i det följande  återkomma till ett intressant ställe hos en högtstående grekisk  författare, som uttalat sig i detta ämne, nämligen själfva  den grekiske kejsaren Konstantin Porphyrogennetos. De  tvänne fördrag mellan ryssarna och grekerna, hvilka jag  nyss omtalat, vittna likaledes om den ryska handelns  betydenhet, i det de uppenbarligen till en hufvudsaklig del gingo  ut på att stadfästa ryssarnas handelsprivilegier. Det är till  och med möjligt, att ryssarna företogo sina senare krigståg  mot Grekland närmast för att försäkra sig om dessa  privilegiers fortvaro.

Om man härtill lägger, att ryssarna från början af det  tionde århundradet ofta togo tjänst i den grekiska hären  och flottan, skall man inse, att grekerna hade rik läglighet att  lära känna detta folk och att de helt visst ganska väl förstodo  att skilja ryssarna från andra grannfolk, särskildt äfven från  slaverna. Det är därför intet under, att vi alt ifrån slutet af  det nionde århundradet så ofta finna ryssarna omtalade af  byzantinska författare, och att vi hafva ryssarnas förbindelser  med grekerna att tacka för några af de mest afgörande  bevisen för deras skandinaviska nationalitet.

Det namn, under hvilket grekerna i allmänhet omtala  ryssarna, är, såsom vi förut nämnt, Rhôs (’Ρως). Enstaka  gånger, likväl icke i de älsta källorna, träffas också formen  Rhusoi, Rhusioi (’Ρουσοι, ’Ρουσιοι, lat. Rusii). Därjämte  förekommer icke sällan benämningen Skyther (Σχυθαι) eller  Tauroskyther (Ταυροσχυθαι). Detta namn har likväl icke varit  allmänt gängse bland folket, utan är ett lärdt namn, som  icke har afseende på deras nationalitet, utan blott därpå,  att de bodde i samma trakter, som de gamla skytherna,  norr om Svarta hafvet. Blott ett par byzantinska författare gifva en något mera bestämd antydan om deras  nationalitet i det de vid omtalandet af det tåg, som företogs 941,  beteckna Rhôs som “en frankisk stam”. Ordet frankisk bör  här anses likbetydande med germansk, ty det brukas  stundom i denna allmänna betydelse af byzantinska författare.¹³

Detta är emellertid helt visst den enda direkta  hänsyftning på ryssarnas nationalitet, som förekommer i den  byzantinska literaturen. Men lyckligtvis hafva vi andra  utvägar att afhjälpa denna brist. Till en början vilja vi  betrakta några ställen hos västerländska författare, hvilka, just  med anledning af ryssarnas förbindelse med Grekland, gifva  oss noggrant besked om den etnografiska betydelsen af det  grekiska ordet Rhôs. Dessa källor intyga enstämmigt, att  grekerna med detta namn betecknade samma folk, som i  det öfriga Europa var så väl bekant under namnet  normanner.

Vi finna ryssarna för första gången omtalade i  medeltidens literatur i de s. k. Annales Bertiniani under år 839.  Den del af dessa annaler, der det i fråga varande stället  förekommer och hvilken omfattar åren 835—861, har till  författare Prudentius, biskop i Troyes, en lärd och  samvetsgrann man, hvars arbete kan räknas till de bästa och  trovärdigaste från den tiden. Han berättar, att år 839  grekiska sändebud kommo från den byzantinske kejsaren  Theophilus till kejsar Ludvig den fromme, medhafvande ett bref och  rika skänker. Kejsaren mottog dem med stora  hedersbetygelser i Ingelheim den 18 maj. Med sändebuden skickade  Theophilus några personer, “som sade att de, det vill säga  deras nation, kallades Rhos och hvilka deras konung, vid  namn Chacanus, hade sändt till honom för vänskaps skull,  såsom de försäkrade” (qui se, id est gentem suam, Rhos  vocari dicebant, quos rex illorum, Chacanus vocabulo, ad se  amicitiæ, sicut asserebant, causa direxerat). I det omtalade  brefvet bad han nu kejsaren, att de måtte under hans  beskydd få resa genom hela hans rike, enär han icke ville, att de skulle återvända samma väg, som de hade kommit,  emedan denna gick genom länder, som voro bebodda af vilda  och barbariska folkstammar. Men då Ludvig närmare  efterforskade orsaken till deras ankomst, “fann han, att de voro  af svensk nationalitet” (comperit eos esse gentis Sueonum);  och då han antog, att de snarare hade kommit som spioner  än för att söka vänskap, beslöt han att tills vidare behålla  dem hos sig, till dess han försäkrat sig om, huruvida deras  afsigter voro redliga eller ej. Härom underrättade han den  grekiske kejsaren genom dennes sändebud.¹⁴

Meningen i denna berättelse synes oss vara fullkomligt  klar. Det folk, hvars konung skickade sändebud till den  grekiske kejsaren och om hvars tillvaro grekerna nu  måhända för första gången erhöllo kännedom, kallades i  Konstantinopel Rhos. Om de i sitt eget språk brukade detta  namn eller blott kallades så af andra, är en fråga, till  hvilken vi senare skola återkomma; för närvarande är detta  likgiltigt. Under detta samma namn, Rhos, omtalar kejsar  Theophilus dem också i det naturligtvis på grekiska skrifna  bref. som sändebuden medhade till Ludvig den fromme.  Att Prudentius hade detta bref framför sig, när han skref,  är klart af skrifsättet Rhos (med Rh), som uppenbart  återgifver den grekiska formen ’Ρως.¹⁵ Då detta namn  emellertid var fullkomligt okändt i Västerlandet, var det naturligt,  att Ludvig den fromme skulle söka närmare utforska  sändebuden, och resultatet blef, att dessa främlingar, som i  den grekiska kejsarens bref betecknas som Rhos, befunnos  vara svenskar och följaktligen hörde till en gren af dessa  samma normanner, som frankerna under den tiden kände  endast alt för väl och mot hvilka de hade all anledning att  vara misstänksamma. Häri ligger den naturliga  förklaringsgrunden till kejsarens försigtighetsmått emot dem. Den  slutsats, som man kan draga af detta ställe, är altså att Rhôs,  ’Ρως, var det grekiska namnet på svenskarna.

Det säges ingenting om, hvar dessa “Rhos” egentligen hade sitt hem. Måhända låg det någonstädes i själfva Sverge,  men det är också möjligt, att vi här hafva att göra med  en utvandrad stam, som redan hade bosatt sig på andra  sidan Östersjön eller Bottniska viken. I alla händelser hade  sändebuden uppenbarligen kommit till Grekland genom det  nuvarande Ryssland, sannolikt nedför Dnjepr, och det var  på denna väg, hvilken verkligen var farlig att färdas på  grund af de där boende många barbariska stammarna, som  kejsaren icke ville att de skulle återvända.

En sak är anmärkningsvärd i denna berättelse, och det  är att konungen öfver Rhos säges heta Chacanus. Det har  tvistats mycket om, huruvida detta är att förstå som hans  namn eller som hans titel. För min del tviflar jag icke på  att åtminstone i det grekiska originalbrefvet därmed menats  titeln chagan, chakan (på grekiska χαγανος eller χαχανος), som  redan blifvit nämnd i det föregående. Men om man  frågar, huru det grekiska kansliet kom att gifva honom denna  främmande titel, då är där i sanning ett vidsträkt fält för  gissningar. Den sannolikaste förklaringen synes mig vara  den, att grekerna blandade “Rhôs” samman med kazarerna,  avarerna och andra norr om dem själfva boende barbariska  stammar och därför tillade konungen öfver Rhôs samma titel,  som de voro vana att gifva den kazariska herskaren.  Häröfver kan man så mycket mindre förundra sig, som de  svenska sändebuden icke kunna hafva kommit till Svarta hafvet  utan genom kazarernas land och möjligen också blifvit af  kazarer befordrade till Konstantinopel och af dem införda  vid det byzantinska hofvet; det ligger ju nära till hands  att antaga, att de först haft hos kazarerna ett liknande  värf – afslutandet af handels- och vänskapsförbindelser –  att utföra som i Konstantinopel. Att grekerna åtminstone  en mansålder senare ännu användt titeln chagan på ett  sådant sätt, framgår också af ett bref, som Ludvig II år 871  tillsände den grekiske kejsaren Basilios. I detta bref  tillbakavisar han en från den grekiske kejsaren ankommen protest mot de frankiska konungarnas bruk att låta kalla sig  kejsare och förebrår grekerna, att de icke ville gifva  främmande folks furstar titeln konung (basileus), utan t. ex.  titulerade herskarna öfver “avarer, kazarer och normanner”  (det sistnämnda uppenbarligen svarande till grekernas Rhôs)  chagan ¹⁶. Först långt senare, efter det kazariska rikets  fullständiga undergång, finna vi enstaka exempel på, att titeln  kagan i ryska källor tillägges de ryska storfurstarna  Vladimir († 1015) och Jaroslav († 1054). I alla händelser kan  man icke af denna benämning draga någon slutsats med  afseende på det folks nationalitet, som grekerna kallade  Rhôs.

Jag kan icke underlåta att i korthet omnämna  antinormannisternas försök att försvaga det nu anförda beviset för  betydelsen af ordet Rhos. De kunna naturligtvis icke neka, att  de personer, som Prudentius omtalar, voro svenskar, och  deras vederläggningsförsök gå därför ut på att visa, att det  omtalade stället icke bevisar identiteten mellan namnen “Rhos”  och “svenskar”, utan tvärtom antyder en åtskilnad emellan  dem. De förklaringar, som man i detta syfte försökt, äro  emellertid i hög grad hårdragna och godtyckliga. På den  ena sidan har man påstått, att de omtalade personerna  möjligen kunna hafva varit svenskar, som af en händelse kommo  till Konstantinopel och där föllo på den tanken att utgifva  sig för sändebud från konungen öfver Rhôs, och att först  den tyske kejsaren uppdagade rätta sammanhanget. I  Prudentius’ ord finnes emellertid ingenting, som kan stödja ett  sådant antagande, det är tvärtom i högsta grad osannolikt.  Hvarför skulle de för det första utgifva sig för sändebud?  Härtill har man svarat, att det naturligtvis var deras afsigt  att tillnarra sig sådana skänker, som man brukade förära  sändebud. Men äfven om detta vore verkliga förhållandet,  hvarför uppträdde de icke som sändebud från sitt eget folk  i stället för från ett annat? De fördelar, som de hoppades  vinna genom sitt bedrägeri, kunde de lika så väl eller bättre hafva ernått utan en sådan dubbel förklädnad, hvarigenom  de i själfva verket ingenting vunno, men endast gjorde den  roll, de försökte spela, dubbelt svår och faran för upptäkt  dubbelt så stor. Detta antagande är därför i högsta grad  sökt och osannolikt. Enligt en annan uppfattning, som först  finnes antydd i förra århundradet hos svenska lärda  (Broocman, Lagerbring) och som nyligen blifvit återupptagen af  Gedeonov, antagas främlingarna hafva varit svenskar, som  tjänte vid den “ryske chagans” hof och af honom skickades  som sändebud till Konstantinopel. De voro därför  fullkomligt berättigade att uppträda i Konstantinopel som ryssar,  ehuru de i själfva verket personligen tillhörde en annan  nationalitet. Men denna förklaring är lika så omöjlig att  försvara som den är hårdragen. För det första står densamma  i bestämd strid med Prudentius’ klara ord, då uttrycken  ”hvilka sade att de, det vill säga deras nation,  kallades Rhos” (qvi se, id est gentem suam, Rhos  vocari dicebant) och “de voro af svensk  nationalitet” (eos gentis esse Sueonum) äro fullkomligt  parallela; det säges också att det var deras egen konung  (rex illorum), som sände dem. Vidare strider denna  tolkning mot den tidens plägseder och begrepp och lämnar  ingen förklaring på den fråga, som i främsta rummet borde  besvaras, nämligen huru man skall tänka sig, att i det nionde  århundradet, på en tid, då det ännu var ohördt, att  nordbor togo tjänst hos en främmande, icke nordisk furste, en  ”rysk” (d.v.s. “slavisk”) chagan i Kijev kunde komma till  att bruka svenskar som sändebud. Ett dylikt förhållande  måste nödvändigt förutsätta ett mycket nära samband mellan  ryssarna och svenskarna, och om denna gissning icke i sig  själf vore fullkomligt orimlig, skulle den slutsats, som däraf  måste dragas, blifva en helt annan än den, som dess  upphofsmän önska eller hafva tänkt sig.

Jag är öfvertygad om, att hvarje opartisk läsare genast  skall inse, hur tvungna och sökta alla dessa förklaringar äro, samt erkänna, att den enda naturliga tolkningen af Prudentius’  ord är, att Rhôs är den grekiska benämningen på  ”normannerna” eller nordborna, i det förevarande fallet  särskildt på svenskarna.

Det nu anförda stället är det älsta, där namnet ryssar  förekommer; det är tillika den enda gång vi träffa det  före Ruriks tid. Den slutsats, till hvilken vi kommo,  bekräftas på det mest tydliga sätt af något yngre källor.  Ett par latinskrifvande författare, som omtala ryssarnas  anfall på Konstantinopel, beteckna dem nämligen uttryckligen  såsom samma folk, som i den romersk-germanska verlden  kallades normanner.

Venetianska krönikor innehålla korta meddelanden om  det tåg, som egde rum 865 (17). Visserligen är den älsta af  dessa krönikor mer än hundra år yngre än själfva tilldragelsen;  hon är författad af Johannes Diaconus, som lefde i  slutet af det tionde och början af det elfte århundradet.  Men likasom den notis, han meddelar, åter har blifvit  afskrifven af senare krönikeskrifvare, så kan det icke  betviflas, att den härstammar från en tillförlitlig samtidig  berättelse. Man bör nämligen, såsom Kunik anmärker, erinra  sig, att venetianerna af gammalt drefvo en mycket vidsträkt  handel på Medelhafvet och att de framför alt stodo i en  liflig kommersiel och diplomatisk förbindelse med det  byzantinska rikets hufvudstad, som till och med på den tiden till  namnet åtminstone utöfvade ett slags öfverhöghet öfver den stolta  republiken. Under dessa omständigheter måste den snart  sagdt otroliga händelse, som inträffade nyssnämnda år, de  ryska sjöröfvarnas anfall på själfva Konstantinopel, mycket  tidigt hafva blifvit känd i Venezia genom medborgare, som  själfva varit ögonvittnen till densamma, och från en sådan  berättelse leder utan tvifvel uppgiften hos Johannes Diaconus  sitt ursprung. Han säger, utan att nämna året, men i  sammanhang med händelser, som inträffade omkring 865,  att “på den tiden vågade normannerna angripa staden Konstantinopel med 360 skepp, men då de icke kunde tillfoga  den oöfvervinneliga staden själf någon skada, kämpade de  tappert i förstäderna och dödade så många de kunde,  hvarefter de återvände hem i triumf”. I vissa enskildheter  afviker visserligen denna korta och nyktra berättelse något  från de byzantinska författarnas och Nestors mera  äfventyrliga framställning af samma tilldragelse (se ofvan sid. 21),  men den kommer måhända just därför sanningen närmare.  Så mycket ligger i alla fall i öppen dag, att Johannes  Diaconus’ normanner och grekernas Rhôs äro desamma. Det  fans intet annat folk vid den tiden, på hvilket denna  skildring kunde passa in.

Om någon icke desto mindre skulle draga riktigheten  af denna slutsats i tvifvelsmål, måste hvarje sådant tvifvel  försvinna, när vi jämföra ett par ställen hos en annan  italiensk författare, lombarden Liudprand, som från år 963  var biskop i Cremona. Han hade två gånger varit i  Konstantinopel, först mellan åren 948 och 950 som sändebud  från konung Berengar II, och åter år 968, då han  uppehöll sig där fyra månader såsom sändebud från kejsar  Otto I. Han hade altså godt tillfälle att göra sig förtrogen  med förhållandena i det byzantinska riket, och de berättelser  om sina resor, som han efterlämnat, innehålla många  vigtiga upplysningar om åtskilliga till vårt ämne hörande frågor.   På ett ställe uppräknar han de folkslag, som bodde norr  om det grekiska riket, och bland dem omtalar han äfven  ”ryssarna (Rusii), som vi med ett annat namn kalla normanner”.  (18) På ett annat ställe gifver han en beskrifning af  Igors olyckliga tåg år 941, hvarvid han såsom sin sagesman  åberopar sig på sin egen styvfader, hvilken just vid det  tillfället hade varit närvarande i Konstantinopel såsom den  italienske konungen Hugos sändebud och med egna ögon  hade sett ryska fångar halshuggas på den grekiske kejsaren  Romanus’ befallning. Här brukar han ungefär samma  uttryck om ryssarna, i det han säger: “Norr ut bor ett folk, som grekerna på grund af en egendomlighet i deras utseende  kalla Rusii (19), men vi efter belägenheten af deras  boningsplatser normanner. Konung öfver detta folk var Inger, som  kom till Konstantinopel med öfver tusen skepp o.s.v. (20)

Dessa ord äro fullkomligt klara och kvarlämna icke  mera något tvifvel om den betydelse, som namnet ryssar  hade hos grekerna ännu på Liudprands tid. De försök, man  gjort att vederlägga detta bevis, äro af en sådan beskaffenhet,  att det är onödigt att i detalj bemöta dem. Å ena sidan  har man påstått, att namnet normanner mycket väl kunde  hafva blifvit användt om slaverna, då de ju också bodde  norr ut. Men detta är fullkomligt falskt, ty normanner,  nordmanni var under medeltiden den egentliga benämningen på  nordborna, skandinaverna, i synnerhet om de uppträdde som  vikingar, likasom i våra dagar t. ex. “Nordsjön” betecknar  ett bestämdt haf och icke ett haf hvilket som hälst i norr.  Å andra sidan har man framstält den förmodan, att de ryssar,  som blefvo afrättade i närvaro af Liudprands styffader,  måhända endast varit nordiska legotrupper, som tjänte i den  ryska hären, och att han däraf låtit förleda sig till den  slutsatsen, att alla ryssar voro normanner. Men hvad  Liudprand berättar efter sin styffader rör ju endast grekernas  seger öfver ryssarna och den hämd, de togo på dessa; om  deras nationalitet hade han däremot rikligt tillfälle att själf  bilda sig en mening, då han, såsom han själf på flera ställen  omtalar, under sina besök i Konstantinopel ständigt såg dem  färdas där. Hela detta argument är grundadt på en så  lättsinnig skepticism, att det knapt finnes någonting i verlden,  som icke med en slik ovetenskaplig bevisföring skulle kunna  dragas i tvifvelsmål.

Af de här anförda ställena finna vi altså, att namnet  Rhôs (’Ρως) [eller Rusii (’Ρουσιοι)] i det nionde och tionde  århundradet brukades af grekerna till att beteckna samma  folkslag, som i västra Europa i allmänhet kallades normanner,  det vill säga nordborna; det senare namnet var lika litet kändt af grekerna som det förra var det i västra  Europa. Men namnet Rhôs (Rusii), det slaviska Rus’,  tillkommer i geografisk betydelse företrädesvis den herskande  stammen i Kijev; följaktligen kan denna stam endast hafva  varit en östlig förgrening af normannerna – de enda  representanter för detta folk, med hvilka grekerna på den  tiden hade tillfälle att göra bekantskap.

:::

Utom grekerna är det en annan grupp af författare, som gifva oss många upplysningar om de gamla ryssarna. Det är de arabiska eller öfver hufvud muhammedanska författarna. Det namn, under hvilket de omtala ryssarna, är Rûs. Om än de underrättelser om detta folk, som vi erhålla genom orientalerna, icke i värde kunna fullt mäta sig med dem, för hvilka vi medelbart eller omedelbart hafva grekerna att tacka, så är dock mycket af det, som de meddela, af framstående intresse och öfverensstämmer på ett förundransvärdt sätt med hvad vi lära af andra källor.

Af dessa underrättelser framgår, att folket Rûs genom Rysslands flodvägar stod i en liflig förbindelse, än krigisk än fredlig, med östern, och det framhålles ständigt att de i olikhet med andra stammar, som på den tiden hemsökte Österlanden, aldrig kommo till lands, utan alltid till vattens. Från trakterna omkring Volgas källor gingo de nedför denna flod och drefvo handel med bulgarerna; på Dnjepr kommo de till Svarta hafvet, på hvars nordkust de för öfrigt i det tionde århundradet, om icke redan i slutet af det nionde, synas hafva nedsatt sig i en liten själfständig koloni; från omkring 900 till 1223 bar detta haf till och med namnet “det ryska hafvet”, emedan, såsom araben Masûdi (omkr. 940) säger, “inga andra än ryssarna segla på detsamma”. På Volga, till hvilken flod de stundom kommo genom att från Svarta hafvet och Asovska sjön segla uppför floden Don och därifrån draga öfver land, trängde de ned i  Kaspiska hafvet. De hemsökte dessa trakter första gången  omkring 880. Under de följande hundra åren gjorde ryssarna  flera tåg dit, ofta i stora skaror. Sålunda läsa vi hos  Masûdi, att de år 913 visade sig i Kaspiska hafvet med en  flotta af 500 skepp, af hvilka hvarje hade 100 man om bord.

Det förtjänar vår uppmärksamhet, att ryssarnas färder  till dessa land begynte så tidigt, samt att östern så hastigt  lärde att frukta detta folk, som man utan tvifvel redan  förut har känt till namnet, lika så väl som grekerna enligt  Photios’ ord kände det 865. Men någonting orimligt är  icke på minsta sätt häri, såsom antinormannisterna hafva  velat påstå. Ty kunde ryssarna redan 865 våga sig så långt  som att angripa Konstantinopel, så kunde de också omkring  år 880 eller nästan tjugo år efter den tid, då enligt  krönikorna ryska staten grundlades, våga sig till Kaspiska hafvet.

Å andra sidan bör man icke förbise, att vi före den tiden  icke finna ryssarna omtalade hos orientens författare, ty en  anmärkning om dem under år 634, som man funnit i en  persisk öfversättning af den arabiske författaren Tabari och  som antinormannisterna hafva velat tillägga stor betydelse,  har senare visat sig vara insmugglad af öfversättaren, som  skref omkring 963; den förekommer icke i det arabiska  originalet. Visserligen hafva araberna mycket få historiska  och geografiska författare före omkring 900; icke desto  mindre tala minst fem eller sex om slaverna, och om också  härmed närmast menas sydslaverna, är det i alla fall lika  anmärkningsvärdt, att vi ingenstädes med ett enda ord finna  ryssarna omnämnda, hvilka dock, om antinormannisterna  hade rätt, måste redan på den tiden icke blott länge hafva  lefvat i Ryssland, utan äfven hafva varit kända långt  utöfver detta lands gränser. Hvad som är säkert är att de älsta  muhammedanska författare, som omtala ryssarna, skrefvo  först i början af 900-talet.

Några af dessa författare hafva efterlämnat skildringar  af seder och bruk i det gamla Ryssland, hvilka i hög grad  äro egnade att väcka vårt intresse, men hvilka tillika mer  eller mindre bära prägeln af den egendomliga brist på  kritik som i allmänhet är så starkt framträdande hos de  arabiska författarna. För att gifva en allmän föreställning om  dessa skildringars karaktär, skall jag här blott anföra ett  par af de älsta och tillika märkligaste och utförligaste  uttalandena af detta slag; jag kan så mycket mer inskränka  mig härtill, som de senare författarna icke tillägga något  synnerligen nytt stoff af betydenhet, utan i regeln endast  skrifva af den ene efter den andre. Främsta rummet  tillkommer otvifvelaktigt Ibn Dustah (omkr. 912 e. Kr.)²¹. Han  berättar bland annat följande:

”Hvad ryssarna (Rûs) angår, så bo de på en ö, som är  omgifven af en sjö. Denna ö, på hvilken de lefva, har en  utsträckning af tre dagsresor (omkr. 120 kilom.) och är  betäkt med skogar och träsk, den är osund och till den  grad sumpig, att marken gungar, när man sätter foten på  den. De hafva en furste som kallas Chakan-Rûs. De  angripa slaverna, komma till dem på skepp, gå i land,  taga dem till fånga och bortföra dem till kazarernas och  bulgarernas land och sälja dem där. De hafva inga åkrar,  utan lefva af det som de på sina plundringståg taga från  slaverna. När en son födes åt någon af dem, tager han ett  blottadt svärd, lägger det framför den nyfödde och säger:  ’jag lämnar dig ingenting i arf, ditt är blott hvad du  förskaffar dig med detta svärd’. De hafva hvarken fast  egendom eller städer eller åkrar; deras enda sysselsättning är  handel med sobel-, ekorre- och andra skinn, hvilka de sälja  till hvem som vill köpa dem. Penningarna, som de erhålla  i betalning, gömma de i sina gördlar. De äro osnygga i  sin klädsel, männen bära guldarmband. Trälarna behandla  de väl. De hafva ett stort antal städer(!). Sina gäster  bemöta de med aktning, och utländingar, som söka skydd  hos dem, behandla de väl, likasom alla, som ofta komma till dem, och tillåta icke någon af sina landsmän förolämpa  sådana personer eller utöfva något slags förtryck mot dem.  Om någon af dem förolämpar en främling, hjälpa de den  senare och beskydda honom. Om någon af deras stammar  begär hjälp, rycka de alla i fält; de splittra icke sina  krafter, utan kämpa enigt mot fienden, tills de öfvervinna  honom. När någon af dem har en rättstvist med en annan,  stämmer han honom inför fursten, i hvars närvaro de då  träta med hvarandra. När fursten fält dom, verkställes det  han befaller. Men om bägge parterna äro missnöjda med  furstens dom, låter han dem med vapen afgöra saken. Den  hvars svärd är skarpast, får rätt. Vid denna strid infinna  sig bägges slägtingar beväpnade för att öfvervara den.  Därpå gå de tvistande löst på hvarandra, och den som besegrar  sin motståndare, vinner rättegången. De hafva präster  (siare, spåmän), af hvilka många befalla öfver fursten, som  om de voro de öfverste bland ryssarna. Stundom befalla,  prästerna dem att frambära offer till sin skapare af hvad  som hälst, män, kvinnor, hästar, och när prästen befaller  något, måste hans befallning åtlydas. Prästen tager då  mannen, kvinnan eller djuret, lägger en snara om dess hals,  upphänger offret i ett träd, väntar tills det uppgifvit andan och  säger, att det är ett offer till gud. – De äro modiga och  tappra. När de anfalla ett annat folk, sluta de icke förr  än de hafva tillintetgjort det; de utplundra de besegrade  och göra dem till trälar. De äro högväxta, af skönt  utseende och visa stor djärfhet i sina angrepp; men denna  djärfhet visa de icke till häst, utan företaga alla sina  krigståg på skepp. De bära vida benkläder; till hvarje par gå  hundra alnar tyg. Sedan de iklädt sig sådana benkläder,  uppsamla de dem i veck vid knät och fastbinda dem där.  - De bära ständigt vapen, emedan de föga lita på  hvarandra, och emedan svek är något mycket vanligt bland dem.  Om det lyckas någon bland dem att förvärfva någon  egendom, hur obetydlig som hälst, blir till och med hans köttslige broder och närmaste kamrat genast missunsam mot honom  och lurar på tillfälle att dräpa och plundra honom. – När  någon af de förnäma dör, uppkasta de en graf i form af  ett stort hus, lägga honom däri och tillsammans med honom  lägga de i samma graf hans kläder och de guldarmband,  han har burit, vidare ett förråd af lifsmedel, kärl med  dryckesvaror och mynt. Till sist lägga de också den  aflidnes älsklingshustru lefvande i grafven. Därpå tillslutes  öppningen, och kvinnan dör, innesluten som hon är i grafven.”

Hvad är det nu för ett folk, som Ibn Dustah  karakteriserar på detta sätt? Ett är genast klart, nämligen att det  omöjligen kan vara något slaviskt folk, då motsatsen mellan  ryssar och slaver uttryckligen framhålles, i det ryssarna  sägas öfverfalla och plundra slaverna och till en  hufvudsaklig del förskaffa sig sitt uppehälle genom dylika  plundringståg. I Ibn Dustahs skildring förekommer icke häller  något drag, som är karakteristiskt för slaverna, hvaremot  säkert ingen kan genomläsa densamma utan att blifva slagen  af den märkvärdiga öfverensstämmelsen med det som vi  genom nordiska och västerländska källor känna om nordbornas  lefnadssätt på denna tid. Jag vill blott fästa  uppmärksamheten på följande punkter, nämligen huru enligt Ibn Dustah  deras enda sysselsättning är handel och röfvaretåg, huru de  företaga alla sina tåg på skepp, aldrig till lands, komma  som vikingar och öfverfalla andra folk (slaverna), härja  landet och bortföra innebyggarna som fångar, huru de  ständigt ligga i kif och strid inbördes, men gent emot  gemensamma fiender visa ovilkorlig lydnad och enighet, vidare  deras envig, deras resliga gestalter, deras skönhet o.s.v. –  idel drag, som vi också hos västerländska författare finna  framhållna såsom utmärkande för normannerna ²². På  nordborna passar också förträffligt in hvad han förtäljer om deras  präster och offer, hvilket t. ex. erinrar om det som Adam  af Bremen (kap. 27) berättar om det stora Upsalablotet hvart  nionde år, då man offrade både människor och djur, såsom hästar, hundar o. d., hvilka upphängdes i en helig lund;  däremot äro så väl en prästinstitution som dylika offerbruk  främmande för slaverna. Slutligen erinrar också berättelsen  om ryssarnas begrafningssätt (må hända på ett enda drag  när, till hvilket vi senare skola återkomma) på ett i ögonen  fallande sätt om de plägseder och bruk, hvilka äro oss så  väl bekanta från vår egen hednatids sista århundraden, den  af fornforskarna s. k. yngre järnåldern.

Det synes därför icke kunna vara något tvifvel om att  Ibn Dustahs Rûs äro nordbor. Svårare är det att afgöra  hvar vi skola tänka oss den stam bosatt, som denna  berättelse närmast gäller, och hvarifrån författaren fått sina  underrättelser om densamma. Det är i alla händelser tydligt,  att beskrifningen icke passar in på förhållandena sådana de  på författarens egen tid voro hos den stam, till hvilken namnet  ryssar särskildt knöt sig. Ty denna stam hade på den tiden  sitt hufvudsäte i Kijev och icke på en aflägsen osund ö,  och att den på den tiden blott skulle lefvat af att företaga  plundringståg mot slaverna, därom kan det icke vara tal.  Det ser snarast ut, som om vi hos Ibn Dustah hade en  berättelse på andra eller tredje hand, och af vissa  motsägelser (såsom när det t. ex. först heter, att ryssarna hvarken  hafva städer eller åkrar, och längre fram att de hafva ett stort  antal städer) framgår, att den måste på ett tämligen okritiskt  sätt vara öst ur minst två olika källor. När Ibn Dustah  vidare säger, att ryssarnas furste kallas Chakan-Rûs, visar  användningen af denna turkisk-tatariska titel, att åtminstone  denna del af hans berättelse icke kan vara grundad på  omedelbara meddelanden af ryssar, utan måste härstamma antingen  från kazarerna, hos hvilka, såsom här ofvan är omtaladt,  den nämnda titeln särskildt var bruklig, eller från grekerna,  hvilka, såsom vi likaledes förut hafva sett (s. 26 f.), i det  nionde århundradet just gåfvo ryssarnas furste titeln chakan.  Så mycket sannolikare blir det därför, att de skildrade  förhållandena åtminstone delvis tillhöra en något äldre tid, förmodligen redan tiden före den egentliga grundläggningen  af det ryska furstendömet i Kijev (jfr Nestors berättelse  under år 859, ofvan s. 12). Om emellertid de nordbor, som  hafva tjänt till förebild för berättelsen, därför böra anses  hafva varit bosatta i själfva de skandinaviska landen, eller  om vi icke snarare böra uppfatta dem såsom utvandrare,  hvilka redan hade nedsatt sig någonstädes öster om Östersjön,  det måste vi tills vidare lämna oafgjordt (jfr sid. 26).

En annan arabisk författare, efter hvilken vi hafva en  högst märkvärdig, om också i åtskilliga punkter helt visst  i hög grad färglagd och okritisk berättelse om ryssarna, är  Ibn Fadhlan. Åren 921 och 922 besökte han  Volga-bulgarerna såsom sändebud från kalifen Muktadir och under sitt  uppehåll därstädes hade han ofta tillfälle att se “ryssarna”,  när de kommo seglande nedför Volga för att drifva handel  med bulgarerna. Af sina resor efterlämnade han en  beskrifning, af hvilken utdrag äro bevarade i Jakuts geografiska  lexikon under artikeln Rûs ²³. Jag skall meddela det  vigtigaste häraf.

”Jag såg ryssarna”, säger Ibn Fadhlan, “då de voro  anlända med sina varor och hade slagit läger vid floden  Itil (Volga). Aldrig har jag sett resligare människor; de  äro höga som palmträd, rödkindade och rödhåriga. De  bära icke kjortel eller kaftan, utan männen bära en grof  kappa, som de kasta öfver ena sidan, så att ena handen är  fri. Hvarje man bär med sig en yxa, en knif och ett svärd.  Utan dessa vapen ser man dem aldrig. Deras svärd äro  breda, prydda med böljformiga sirater samt äro af frankiskt  arbete. På ena sidan af svärdet från spetsen till fästet  äro framstälda träd, figurer och annat sådant. Kvinnorna  bära fastknuten på bröstet en kapsel af järn, koppar, silfver  eller guld, alt efter mannens förmögenhetsförhållanden. I  kapseln är en ring och i den är, likaledes på bröstet, fäst  en knif. Om halsen bära de guld- och silfverkedjor. När  en man nämligen äger tio tusen dirhemer (silfvermynt), låter han göra en halskedja åt sin hustru; har han tjugo tusen,  får hon två, och sålunda får hustrun, så ofta han blir tio  tusen dirhemer rikare, en ny kedja till de förra. Därför  bär en rysk kvinna ofta en stor mängd kedjor om halsen.  Folkets förnämsta prydnader äro glaspärlor af det slag, som  man ser på skeppen. De sätta stort värde på dem, betala en  dirhem för en sådan glaspärla och träda dem på snören till  halsband åt sina hustrur. – De äro de osnyggaste  människor, som gud har skapat”…..

”De komma från sitt land, förankra sina skepp i Itil, som  är en stor flod, och bygga sig på stranden stora hus af trä.  I ett sådant hus lefva de tio till tjugo, flera eller färre,  tillsammans. Hvar och en af dem har en bänk och på  den sitter han och jämte honom hans kvinnor och de  slafvinnor, som äro bestämda till att säljas. …. Så snart deras  skepp ankommit till ankarplatsen, går hvar och en af dem  i land, medtagande bröd, kött, lök, mjölk och rusgifvande  drycker, och begifver sig till en upprest hög trästolpe, som  har liksom ett människoansikte och är omgifven af mindre  bildstoder, bakom hvilka åter andra trästolpar äro uppresta.  Han går därpå fram till den stora träbilden, kastar sig ned  på jorden framför den och säger: ’O min herre, jag är  kommen fjärran ifrån och för med mig så och så många  kvinnor och så och så många sobelskinn’. Och när han  sålunda uppräknat alla sina handelsvaror, fortsätter han: ’För  dig har jag medfört denna gåfva’, hvarpå han nedlägger  gåfvan framför träbelätet och säger: ’Jag önskar att du vill  beskära mig en köpare, som har fullt upp af guld- och  silfvermynt och köper alt af mig enligt min önskan och går  in på mina fordringar’. Efter att hafva sagt detta, går han  bort. Om nu hans handel går illa och tiden blir honom  för lång, kommer han tillbaka och medför en andra och  tredje gåfva. Kan han likväl icke få sin önskan uppfyld,  bringar han en af de små bildstoderna en gåfva och beder  om dennes förbön, sägande: ’Detta är ju vår herres hustrur döttrar och söner’. Och sålunda vänder han sig till den  ena efter den andra, anropar dem om deras förbön och  kastar sig ned för dem. Om då hans handel går bra och  han får alla sina varor sålda, säger han: ’Min herre har  uppfylt min önskan, nu är det min plikt att löna honom  därför’. Därpå tager han ett antal oxar och får, slaktar  dem, gifver en del af köttet åt de fattiga, bär bort och  nedlägger det öfriga framför den stora bildstoden och  framför de kringstående små och hänger oxarnas och fårens  hufvud på den uppresta trästolpen. Men om natten  komma hundar och förtära altsammans. Då säger den, som  lade det där: ’Min herre har funnit välbehag i mig, han  har förtärt min gåfva’. – Blir någon af dem sjuk, uppslå  de afsides ett tält åt honom, lägga honom i tältet och  kvarlämna vid hans sida något bröd och vatten. De komma  sedan aldrig när honom och tala icke häller till honom,  ja, de icke en gång besöka honom, i synnerhet när det är  en fattig eller en slaf. Kommer han sig, återvänder han  till de sina, men om han dör, bränna de honom, så framt  det icke är en slaf, ty då låta de honom ligga och hundar  och roffoglar förtära honom. – När de gripa en tjuf eller  röfvare, leda de honom till ett högt och tjokt träd, binda  ett starkt rep om hans hals, hissa honom därmed upp i  trädet och låta honom hänga, tills han upplöses af vind och  regn”.

”Man berättade för mig, att de med sina aflidna  höfdingar företaga mångahanda ting, af hvilka  förbränningen är det minsta. Jag önskade gärna lära känna detta  närmare och fick då just veta, att en af deras stormän var  död. De lade honom i en graf, som de tillslöto med ett tak  för en tid af tio dagar, till dess de hade tillskurit och sytt  hans kläder. När en fattig man dött, bygga de ett litet  skepp åt honom, lägga honom i detsamma och bränna det.  Men vid en rik mans död, skifta de hans gods i tre delar.  Den ena tredjedelen öfverlämnas åt hans familj, för den andra tillskära de likkläder åt honom, för den tredje köpa  de rusgifvande drycker, som de njuta den dag, då kvinnan  låter döda sig och brännes till sammans med sin herre. De  äro i högsta grad begifna på njutandet af vin och starka  drycker, de dricka dag och natt igenom, så att det ofta  händer, att en af dem nedfaller död med bägaren i handen.  När en höfding ibland dem dör, frågar hans familj hans  kvinnor och tjänare: ’Hvem af eder vill dö med honom?’  När en af dem då svarar: ’Jag’, är han bunden vid sitt  ord och det tillåtes honom icke att draga sig till baka,  äfven om han vill. Men oftast är det kvinnorna som göra  det. Då därför den man, som jag nyss nämnde, var död,  sporde de hans kvinnor: ’Hvem af eder vill dö med honom?’  En af dem svarade: ’jag’. Därpå öfverlämnade de henne  åt två kvinnor, som måste bevaka henne och ledsaga henne  öfver alt, hvar hon gick, ja, under stundom till och med  tvådde hennes fötter. Männen begynte då att ordna alt för  den aflidne, att tillskära kläder åt honom och träffa andra  nödiga förberedelser. Kvinnan drack emellertid hvar dag,  sjöng och var munter och förnöjd”.

”Då nu den dag kom, på hvilken den aflidne och  kvinnan skulle brännas, gick jag ned till floden, där skeppet låg.  Men detta hade redan blifvit draget på land, fyra stolpar  eller stöttor af chalendj (björk?) och annat trä hade blifvit  uppresta och rundt omkring voro stälda stora människolika  bilder af trä. Därpå drog man skeppet dit och stälde det  mellan stöttorna. Männen gingo emellertid fram och tillbaka och  talade ord, som jag icke förstod. Men den döde låg ännu  afsides i sin graf, af hvilken de ännu icke hade uttagit honom.  Därpå buro de fram en hvilbänk, stälde den på skeppet och  lade på densamma stickade täcken, grekisk gyllenduk och  hyenden af samma tyg. Därefter kom en gammal kvinna, som  de kalla ’dödens engel’, och utbredde de nämnda sakerna  på bänken. Det var hon, som lät sy kläderna och  ombesörjde hela utstyrseln och som också dödade kvinnan. Jag såg henne, det var en djäfvul med mörk, hemsk blick. Då  de kommo till hans graf, skoflade de jorden bort från  timret, aflägsnade detta och drogo den döde ut i den klädnad,  i hvilken han dött. Jag såg att han på grund af landets  köld hade blifvit alldeles svart. Äfven de rusgifvande  drycker, frukter och en harpa, som han hade fått med sig i  grafven, togo de nu ut ur densamma. Med undantag af  färgen hade den döde ej förändrat sig. De iklädde honom  nu underbenkläder, benkläder, stöflar, kjortel af gyllenduk  och kaftan med guldknappar samt en gyllenduksmössa, besatt  med sobelskinn. Därpå buro de honom in i det på skeppet  uppresta tältet, satte honom på de stickade täckena, stödde  honom med kuddar, framburo rusgifvande drycker, frukter  och välluktande örter och satte det alt sammans vid sidan  om honom; äfven bröd, kött och lök satte de framför  honom. Härpå kommo de med en hund, skuro den i två delar  och kastade honom upp i skeppet; sedan lade de alla den  aflidnes vapen vid sidan om honom. Vidare framledde de  två hästar, hvilka de jagade så länge att de dröpo af svett,  hvarefter de höggo dem i stycken med sina svärd och kastade  köttet upp i skeppet. Två oxar slaktades på samma sätt och  kastades upp i skeppet. Slutligen kommo de med en tupp  och en höna, slaktade äfven dem och kastade dem upp i  skeppet”.

”Då det nu var fredags eftermiddag, förde de  kvinnan, som hade invigt sig åt döden, till en inrättning som  de hade uppstält och som liknade en dörrkarm. Hon satte  fötterna på männens flata hand, steg upp på karmen och  sade något på sitt språk, hvarefter de satte henne ned  igen. Därpå läto de henne åter stiga upp, och hon gjorde  som första gången. Åter läto de henne stiga ned och för  tredje gången upp igen på karmen, där hon betedde sig  som de två första gångerna. Därpå räkte de henne en höna;  af den skar hon hufvudet och kastade det bort, men hönan  kastade hon upp i skeppet. Jag sporde tolken hvad hon hade företagit sig. Han svarade, att hon första gången hade  sagt: ’Se, här ser jag min fader och min moder’, andra  gången: ’Se, där ser jag alla mina aflidna slägtingar sitta’,  och tredje gången: ’Se, där är min herre, han sitter i  paradiset; paradiset är så skönt, så grönt; hos honom äro män  och gossar; han kallar på mig; så fören mig då till honom’.  Då förde de henne till skeppet. Men hon drog bägge sina  armband af sig och gaf dem åt den kvinnan, som man  kallar dödsengeln och som skulle mörda henne. Äfven  bägge sina fotringar aftog hon och räkte dem till de två  kvinnor, som uppvaktade henne och som kallas dödsengelns  döttrar. Därpå lyfte de henne upp i skeppet, men läto  henne ännu icke komma in i tältet. Nu kommo män med  sköldar och stafvar och räkte henne en bägare med  rusgifvande dryck. Hon tog bägaren, sjöng och tömde den.  Härmed, sade tolken till mig, tager hon afsked af dem, som  äro henne kära. Därpå räkte man henne en andra bägare.  Hon tog äfven den och stämde upp en lång sång. Då  befalte den gamla kvinnan henne att skynda sig, tömma  bägaren och träda in i tältet, hvarest hennes herre låg. Men  kvinnan hade blifvit förskräkt och tveksam; hon ville träda  in i tältet, men stack endast hufvudet in mellan tältet och  skeppet. Ögonblickligen tog den gamla henne vid hufvudet,  drog henne in i tältet och gick själf in med henne. Strax  därpå begynte männen slå med stafvarna på sina sköldar,  på det man icke skulle höra kvinnans skrik, som kunde  afskräcka andra kvinnor från att en gång begära dö till  sammans med sina herrar. Därpå trädde sex män in i tältet ….  och lade kvinnan vid hennes herres sida. Och två grepo  henne vid fötterna, två vid händerna. Och den gamla, som  kallas dödens engel, lade ett snöre om hennes hals, lämnade  det till två af männen, att de skulle draga till, trädde själf  fram till kvinnan med en bredbladig knif och stötte den in  mellan hennes refben, hvarpå hon åter drog den ut. Men  de två männen kväfde henne med snöret, till dess hon var död. Nu framträdde den aflidnes närmaste slägting, tog ett  stycke trä, antände det, gick baklänges till skeppet och stack  eld på den ved, som var lagd under skeppet. Därpå kommo  äfven de öfriga med ved; hvar och en bar ett stycke, som  redan var antändt i ena ändan och kastade det på bålet.  Snart fattade elden i all veden, därpå i skeppet, så i tältet  och mannen och kvinnan och alt som fans i skeppet. Då  uppstod en fruktansvärd storm, hvarigenom elden  förstärktes och lågan uppblossade ännu kraftigare. Vid min sida  stod en af ryssarna; honom hörde jag tala med tolken, som  stod bredvid honom. Jag frågade tolken hvad ryssen hade  sagt och fick till svar: ’I araber, sade han, ären likväl dumma  människor; den som I älsken och ären högst, tagen I och  kasten i jorden, där maskar förtära honom. Vi däremot  bränna honom i ett nu, så att han oförtöfvadt ingår i  paradiset.’ Därpå utbrast han i högljudt skratt och tillade:  ’Hans herres (guds) kärlek till honom gör, att vinden redan  blåser upp och ögonblickligen skall föra honom bort’. Och  i verkligheten varade det icke en timme, förrän skepp och  timmer tillika med kvinnan och den aflidne voro förvandlade  till aska. På det ställe, där det på land dragna skeppet  hade stått, uppförde de något, som liknade en rund hög,  och uppreste i dess midt en stor trästolpe, på hvilken de  skrefvo namnet på den döde och på ryssarnas konung.  Därefter begåfvo de sig bort”. – Återstoden af Ibn  Fadhlans berättelse är icke grundad på egna iakttagelser och kan  därför icke hafva synnerlig betydelse.

När man genomläser denna berättelse, kan man snarare  än i fråga om Ibn Dustahs råka i tvifvel om hvad för ett  folk dessa ryssar tillhörde, som Ibn Fadhlan hade sett vid  Volga, ty de drag, han anför, göra icke ett så slående  intryck som de af Ibn Dustah anförda. Tvärtom ser  åtskilligt i hög grad underligt och främmande ut, äfven om man  fråndrager hvad som kan hafva sin grund i en orientalisk  fantasis utsmyckningar. Man kan därför icke häller förundra sig öfver, att tviflet här kommit starkt till orda och  gifvit sig uttryck i flerfaldiga teorier om de omtalade  ryssarnas nationalitet. Säkert är emellertid, att vissa drag  alldeles bestämdt hänvisa på en nordisk stam, såsom när Ibn  Fadhlan säger, att ryssarna äro höga som palmträd,  rödkindade och rödhåriga (hvilket fullkomligt öfverensstämmer med  det sätt, på hvilket alla västerländska källor beskrifva  normannerna), att de äro beväpnade med yxor, knifvar och  svärd af frankisk tillverkning, att tjufveri straffas med  hängning, hvilket är en egendomlig nordisk rättsbestämmelse. I  den utförliga beskrifningen af den aflidne höfdingens likfärd  hänvisar i synnerhet förbränningen i ett skepp icke blott  bestämdt på ett hufvudsakligen sjöfarande folk – hvilket  slaverna i Ryssland alldeles icke voro – utan äfven  särskildt på Norden, där bruket att begrafva i ett skepp är  väl kändt från samma tidsålder och kan påvisas genom  en mängd graffynd dels i förbindelse med likbränning, dels  utan sådan, hvilka tvänne begrafningssätt här under  denna period förekomma vid sidan af hvarandra; äfven  lämningar af djur, såsom hästar, oxar, hundar, höns o. a.  förekomma mycket ofta i nordiska grafvar, men helt visst  äfven utanför Norden ²⁴. Å andra sidan träffa vi drag,  som afgjordt måste betecknas såsom icke-nordiska. Det  mest framträdande af dessa är offringen af kvinnan, som  erbjuder sig att följa sin herre i döden, ett drag, som  återfinnes i Ibn Dustahs berättelse om den aflidnes  älsklingshustru, hvilken begrofs till sammans med sin man,  likasom vi också på ett ställe hos en grekisk författare (Leo  Diaconus IX: 7, s. 150—151) finna en antydan om ett liknande  bruk hos ryssarna i Kijev. På ett sådant bruk finna vi i  själfva Norden intet exempel under den historiska tiden,  hvaremot vi veta, att det ännu långt ned i tiden förekom  hos åtskilliga slaviska, litauisk-lettiska och sannolikt också  finska stammar.

Det är således otvifvelaktigt, att här förefinnes en blandning af nordiska och östliga element. Förklaringen till denna  blandning ligger sannolikt däri, att vi hos Ibn Fadhlan  omöjligt kunna hafva att göra med nordbor, som omedelbart  kommit till Volga från Skandinavien, utan helt visst med  sådana, som redan en tid hade varit bosatta någonstädes  öster om hafvet och som gjort sig till herrar där. Dessa  ryssars hem hafva vi då närmast att söka någonstädes söder  eller sydost om Ladoga, från hvilka trakter man just på  flodvägar kan komma ända ned till Volga, och möjligen  snarare bland en finsk befolkning än bland en slavisk. I  sådant fall kan det må hända icke häller vara något  förvånansvärdt däri, att bruk sådana som t. ex. den omtalade  offringen kunna hafva blifvit upptagna af de utvandrade  nordborna under deras samlif med de ursprungliga  innebyggarna. Det enda medel, genom hvilket man skulle kunna  hoppas vinna klarhet i hela denna fråga, vore utan tvifvel  metodiskt utförda arkeologiska undersökningar i nyss  nämnda trakter; men dessa undersökningar befinna sig ännu i  sin början, och om också några af de hittills gjorda fynden  redan kunde synas på ett märkligt sätt öfverensstämma med  de här omtalade författarnas skildringar, är dock ännu  mycket i dessa fynd så tvifvelaktigt, att man icke rätt  säkert kan bygga på dem ²⁵.

I alla händelser måste det medgifvas, att intet hinder  finnes för att antaga, att namnet Rûs äfven hos Ibn Fadhlan  betecknar nordborna eller normannerna, dock så att det  snarare bör uppfattas som en politisk benämning än som  ett verkligt folkslagsnamn, ty af de individer, han har  träffat på och hänfört under benämningen Rûs, har säkerligen  endast en del, väl närmast den egentliga höfdingeklassen,  verkligen varit af nordisk nationalitet.

En dylik utvidgad och obestämd användning af namnet  Rûs börjar för öfrigt tämligen tidigt blifva genomgående  hos arabiska författare. Det är uppenbart, att de flesta af  dessa bruka detta namn icke allenast om nordborna eller

om de egentliga ryssarna, utan äfven om alla de folk, som  i politiskt hänseende hörde till det ryska maktområdet,  antingen de voro nordbor, slaver eller finnar. Ett tydligt  vittnesbörd härom hafva vi i en uppgift, som förekommer hos  flera olika arabiska författare från det tionde århundradet  (den älste synes vara antingen Abu-Said al-Balchi eller  Abu-Ischak al-Istachri, som bägge lefde omkring 950 e. Kr.).  De berätta följande: “Rûs delas i tre stammar. Den ena  bor i närheten af bulgarerna, och dess konung bor i en  stad, som heter Kujabah (Kijev), som är större än Bulgar.  Den andra, längst bort boende stammen heter Selâvijah, den  tredje heter Artaniah (? eller Barmaniah ?), hvilkens  konung bor i Arta (? eller Abarmah ?)”. Den första af dessa  stammar är uppenbarligen de egentliga ryssarna i Kijev, den  andra är slaverna, måhända företrädesvis de i Novgorod;  med den tredje menas sannolikt någon af de finska  stammarna, men på grund af läsartens osäkerhet är det  tvifvelaktigt hvilken enskild stam som afses (ersa-mordvinerna?  bjarmarna?). Detta obestämda bruk af namnet Rûs hos de  orientaliska författarna i förening med den vanliga bristen  på kritik gör det därför ofta svårt eller omöjligt att afgöra  hvart de särskilda skildringar, som de meddela, egentligen  äro att hänföra, och hvilken teori som hälst, som blifvit  framstäld om de gamla ryssarnas nationalitet, har därför  också till utseendet kunnat stödja sig på den ena eller den  andra af de orientaliska författarna. Det är emellertid icke  blott oomtvisteligt, att namnet Rûs hos de i det föregående  omtalade författarna uteslutande eller företrädesvis synes  beteckna nordborna, utan det gifves dessutom ytterligare ett  par författare, hos hvilka denna betydelse framträder  fullkomligt klart och tydligt.

Den ena af dessa är Ahmed al-Jakubi al-Katib, hvilken  skref kort efter 890. Han berättar, att år 844 “hedningar  (madjûs), som kallas Rûs, angrepo Sevilla och plundrade och  härjade, brände och mördade”. Nu känna vi genom andra källor, att Spaniens kuster verkligen detta år blefvo  hemsökta af en skara normanner, som förut härjat på åtskilliga  ställen i Frankrike, och det kan endast vara dessa, på hvilka  författaren hänsyftar med namnet Rûs. Då de naturligtvis  icke själfva hafva kallat sig så, under det att detta namn  däremot från omkring 880 var väl bekant i östern, få vi  väl antaga, att författaren på ett eller annat sätt har  öfvertygat sig om identiteten af de egentliga ryssarna och de  normanner, som i Spanien uppträdde alldeles på samma sätt  som de först nämnda uppträdde på kusterna af Kaspiska och  Svarta hafvet. Hur påtaglig likheten måste hafva varit  mellan detta folks uppträdande i östern och i västern,  framgår också af ett yttrande af en annan arabisk författare,  Masûdi (omkr. 920—950), hvilken, efter att hafva omtalat  ”hedningarnas” anfall på Spanien, tillägger som sin  personliga åsigt: “Jag tror att dessa främlingar voro Rûs, ty  ingen annan än de segla på detta haf, hvilket står i  förbindelse med oceanen (Ukianus)”.

Den andra af de ofvan nämnda författarna är Abu Obeid  al-Bekri ²⁶. Han tillhör andra hälften af det elfte  århundradet, men han anför som sin sagesman en israelit Ibrahim  Ibn Jakûb (Abraham Jakobsson), som omkring 965 hade  uppehållit sig vid Otto I:s hof i Merseburg och därifrån  hade företagit resor till de kringliggande landen. Denne  Abraham synes hafva varit en köpman från Spanien, som  af handelsaffärer blifvit förd till Tyskland; men därjämte  har han helt visst haft ett diplomatiskt värf, och detta har  haft till följd att han till regeringen ingifvit en officiel  berättelse, hvilken al-Bekri har kunnat begagna i Cordova.  Vi läsa här bland annat: “Ibrahim Ibn Jakûb israeliten  säger: slavernas land sträcker sig från syriska hafvet (d.v.s.  Medelhafvet) till den norra oceanen. Dock hafva stammar  från norden gjort sig till herrar öfver en del af dessa land  och bo ännu i dag ibland dem. Slaverna bestå af många  olika stammar …. För ögonblicket finnas där fyra konungar: Bulgarernas konung; Boreslav, konung af Prag (Frâga),  Böhmen (Bovîma) och Krakau (ə: Boleslav I, 935—967, på  tyska Burislaw); Miškah, konung i norden (ə: den polske  konungen Mieszko I, 960—992), och Nakon (Nâkûr eller  Nâkûn) i den västligaste delen af de slaviska landen (ə:  Meklenburg) … Staden Prag är bygd af sten och kalk och är den  största handelsplatsen i de slaviska landen. Rûs och slaver  komma dit med sina varor från staden Krakau och  muselmaner, judar och turkar (ə: magyarer) komma från det  turkiska området med handelsvaror och byzantinska mithkâl  (silfverstycken?) och taga i utbyte slafvar och bäfverskinn  samt annat pälsverk …. Till Miškahs land gränsa i öster  rûs, i norr preussarna (brûs). De sistnämnda bo vid  oceanen och tala ett eget språk. De äro bekanta för sin  tapperhet. När en fiendtlig här kommer till deras land,  vänta de icke på hvarandra, tills de äro förenade; hvar  och en stormar mot fienden, utan att bekymra sig om någon,  och slår med sitt svärd tills han faller. Ofta komma i  synnerhet rûs västerifrån på skepp för att plundra i deras  land …. De af slaverna bebodda landen äro de  fruktbaraste och rikaste af alla, och de vinnlägga sig med ifver  om åkerbruk och allahanda slöjd, hvari de öfverträffa alla  nordliga folk. Deras varor gå öfver land och sjö till rûs  och till Konstantinopel. De flesta stammarna från norden  (hvilka trängt sig in bland slaverna) tala slavernas språk  såsom en följd af deras sammanblandning med dem. De  förnämsta af dessa äro: trškîn (?), onklîn (?), pečenegerna,  rûs och kazarerna ….”

Jag tror icke att detta ställe behöfver någon ytterligare  kommentarie; hvar och en skall ögonblickligen inse att  ordet rûs, ryssar, här icke kan beteckna annat än nordborna,  och det både dem, som bodde i själfva de nordiska landen,  och dem, som hade nedsatt sig i östern. Sammanhålla vi  detta ställe med de tidigare anförda vittnesbörden, lär det  knappast längre kunna finnas något tvifvel om att detta var den ursprungliga och egentliga betydelsen af ordet rûs hos  araberna, i full öfverensstämmelse med den användning som  det motsvarande namnet hos grekerna och slaverna hade.

:::

Vi vilja nu återvända till grekerna för att något närmare sysselsätta oss med ett af de märkligaste och mest upplysande ställen om ryssarna, som öfver hufvud finnas hos samtida författare. Det är det 9:de kapitlet i kejsar Konstantin Porphyrogennetos’ afhandling “om rikets styrelse” (de administrando imperio), hvilken är författad omkring 950. Det nämnda kapitlet har till öfverskrift “om rhôs, som komma från Ryssland till Konstantinopel med sina båtar”, och den del däraf, som företrädesvis intresserar oss, är beskrifningen af den ryska flotiljens årliga segling nedför Dnjepr. Hvad som i synnerhet gör detta dokument så dyrbart för oss är att det är det enda, som innehåller några direkta prof på de gamla ryssarnas språk.

Något söder om det nuvarande Jekaterinoslav måste Dnjepr på en sträcka af omkring 75 kilometer bryta sig väg genom ett bredt granitbälte, som är ett slags förgrening från Karpaterna. Den väldiga floden vältrar sig här fram mellan mer eller mindre höga klippstränder och i en bädd, som är uppfyld af otaliga klippor och stenblock. På alla de ställen, där dessa förefinnas samlade i större massor och där tillika flodens fall blir starkare, uppstå forsar af växlande storlek. Sådana forsar, hvilka icke få uppfattas som lodräta vattenfall, utan som mer eller mindre våldsamma strömhvirflar, kallas på ryska porogi (egentligen “trösklar”), om de förekommande hindren sträckasig öfver hela flodens bredd, men zabory (ordagrant “gärden”), om hindren upptaga blott en del däraf. Man räknar i alt 11 poroger och 6 zaborer på den nämnda sträckan ²⁷. Af dessa forsars natur följer, att de icke äro lika våldsamma hela året om. På våren, när snön högre upp smälter, tilltager nämligen  vattenmassan så mycket, att äfven de klippformationer, som  förorsaka forsarna, blifva mer eller mindre fullständigt  betäkta af vattnet. Våren är också den enda årstid, på  hvilken det är möjligt att fara igenom åtminstone de flesta af  dessa forsar. Det är från mars till slutet af juni som  floden har det högre vattenståndet, sålunda att det i  allmänhet omkring den 21 maj når sin största höjd. Det oaktadt  är farten mycket besvärlig och farlig; i synnerhet gälde detta  på en tid, då konsten ännu icke gjort något för att minska  svårigheterna. Därtill kom i forna dagar ännu en källa till  faror, nämligen de vilda och rofgiriga folkstammar, som då  bodde i dessa trakter (i 10:de århundradet pečenegerna), och  som alltid voro redo att öfverfalla dem, som kommo i deras  närhet. I synnerhet plägade de lägga sig i försåt vid  forsarna, hvilka nödvändigt måste passeras af alla, som drogo  söderut eller återvände söderifrån, och vid hvilka det tillika  var svårt för de angripna att göra kraftigt motstånd; så blef  t. ex. enligt Nestor våren 973 den ryske storfursten  Svjatoslav på sin återresa från Grekland vid forsarna öfverfallen  och dödad af pečenegerna. I följd af dessa orsaker måste  färden nedåt forsarna naturligtvis företagas med den största  försigtighet, och det var icke rådligt att inlåta sig därpå  utan i större, slutna skaror. Vi kunna således inse hvilken  vigtig och ingripande roll dessa forsar spelade i ryssarnas  förbindelser med Konstantinopel, och det kan därför icke  förundra oss, att Konstantin i det omtalade kapitlet med  synnerlig utförlighet uppehållit sig vid ryssarnas färd  nedför dem.

Det ifrågavarande stället hos Konstantin har följande  lydelse ²⁸: “De båtar, som gå från det yttre Ryssland (ə: från  landet på andra sidan Kijev) till Konstantinopel, komma  dels från Novgorod, där Svjatoslav, son af Rysslands furste  Igor (Ingor), residerar, dels också från borgen Smolensk  och från Ljubeč och Cernigov och från Vyšegrad. Dessa gå alla nedför floden Dnjepr och förena sig vid borgen  Kijev, som också kallas Sambatas. Men slaverna, som äro  skattskyldiga under dem (ə: ryssarna), de så kallade  krivičerna, lučanerna och de öfriga slaviska folken, fälla om  vintern trästammarna på sina bärg och, efter att hafva  tillhuggit dem, föra de dem vid vårens ankomst, så snart isen  bryter upp, ut i de närliggande sumpsjöarna. När de sedan  hafva blifvit flottade ut i floden Dnjepr, begifva de sig  likaledes själfva ut på denna flod och gå till Kijev. Där  släpa de dem till varfven och sälja dem till ryssarna. Men  ryssarna köpa skrofven och blott dem; sina gamla båtar  hugga de sönder och taga från dem åror, tofter och annat  tillbehör och utrusta dem därmed. I juni månad sätta de sig i  rörelse nedför floden Dnjepr och gå till Vytičev, hvilket är en  borg, som lyder under ryssarna. Där samla de sig nu under  loppet af två till tre dagar, och när alla båtarna äro  församlade, bryta de upp och gå nedför den nämnda floden Dnjepr”.

”Och först komma de till den första forsen, som  benämnes Essupi (’Εσσουπη), hvilket på ryska och slaviska betyder  ”sof icke”. Forsen här är så smal, att dess bredd är som  Tzykanisterions ²⁹. Men midt i den samma äro branta och höga  klippor, hvilka se ut som öar; när vattnet kommer till dessa,  sköljer det öfver dem och störtar ned igen med stort och  fruktansvärdt larm. Därför våga ryssarna icke segla midt  in bland dem, utan de lägga till i närheten och landsätta  manskapet, under det att de däremot låta alla varorna  förblifva i båtarna. De gå nu nakna ut i vattnet, kännande  sig för med fötterna för att icke snafva mot någon sten,  och med detsamma skjuta de båtarna framåt med stänger,  några vid framstammen, andra vid midten och åter  andra vid bakstammen. Med sådan försigtighet gå de igenom  denna första fors vid dess innersta bukt och längs stranden  af floden. Men när de passerat denna fors, upptaga de åter  de öfriga från land och segla vidare. De komma därefter  till den andra forsen, som på ryska heter Ulvorsi (Ουλβορσι) och på slaviska Ostrovuniprach (Οστροβουνιπραχ), hvilket  betyder “forsens ö”. Äfven denna är, liksom den första, strid  och svår att komma igenom. Och åter landsätta de  manskapet och föra båtarna igenom såsom vid den förra. På  liknande sätt gå de också genom den tredje forsen, som kallas  Gelandri (Γελανδρι), hvilket på slaviska betyder “forsens larm”.

”Därpå komma de till den fjärde forsen, den stora, som  på ryska heter Aifor (’Αειφορ), på slaviska Neasit (Νεασητ),  emedan pelikaner hafva sina bon bland stenarna i forsen. Vid  denna fors lägga alla båtarna med framstammarna till land,  och de af manskapet, som äro utsedda att hålla vakt, gå i  land och aflägsna sig till sina poster, och de hålla vakt  mycket omsorgsfullt för pečenegernas skull. Men de andra  taga varorna, som de hafva i båtarna, upp ur dessa och  likaledes slafvarna, belagda med bojor, och föra dem öfver  land 6000 steg, tills de hafva gått förbi forsen. Därpå  föra de sina båtar öfver till den andra sidan af forsen,  i det att de dels släpa dem fram, dels bära dem på sina  skuldror. Där skjuta de dem ut i vattnet, och efter att  hafva fört sina skinnvaror om bord, inskeppa de sig själfva  och segla vidare. När de komma till den femte forsen, som  på ryska benämnes Baruforos (Βαρουφορος) och på slaviska  Vulniprach (Βουλνηπραχ), emedan den bildar en stor sjö (eller  hvirfvel?), föra de åter sina båtar igenom längs kusten af  floden liksom vid den första och andra forsen. Därefter  komma de till den sjätte forsen, som på ryska heter Leanti  (Λεαντι), på slaviska Verutzi (Βερουτζη), det vill säga “vattnets  sjudande”, och passera öfver den på liknande sätt. Därifrån  segla de vidare till den sjunde forsen, som på ryska heter  Strukun (Στρουχουν, eller efter yngre handskrifter Στρουβουν  Strubun eller Struvun?) och på slaviska Naprezi (Ναπρεζη),  hvilket betyder “den lilla forsen”. Och de anlända till det  så kallade Krariska öfverfartsstället, där chersoniterna sätta  öfver från Ryssland och pečenegerna till Cherson; detta  samma öfverfartsställe är i bredd ungefär som Hippodromen (= 45 orgyier eller famnar) och i höjd, upp till den öfversta  punkt, som man kan se nerifrån, så högt att en bågskytts pil  kan nå dit upp. Därför komma också pečenegerna hit och  öfverfalla ryssarna ³⁰. Efter att hafva passerat detta ställe  komma de till en ö, som blifvit uppkallad efter den helige  Gregorius ³¹; på denna ö fullborda de sina offringar, emedan  där står en mycket stor ek. Och de offra lefvande tuppar.  Men de fästa också pilar rundt omkring; andra åter bröd  och kött och hvad som hälst som man har enligt deras bruk.  De kasta också lott om tupparna, om de skola slakta och  förtära dem eller låta dem lefva. Men komna förbi denna  ö, frukta ryssarna icke mera pečenegerna, till dess de komma  till floden Selina (ə: den nu varande Donaumynningen  Sulina).” – Beskrifningen af de besvärligheter, som ryssarna  ytterligare hade att öfvervinna, innan de kommo fram till  grekiska hamnar, kan här förbigås.

Det som företrädesvis intresserar oss på detta ställe är  namnen på de sju forsar, som Konstantin omtalar. Såsom  vi hafva sett, anför han vanligtvis dessa namn på två språk,  ryska och slaviska, sålunda, att det först nämnda såsom  hufvudspråket alltid ställes främst; till hvarje namn fogar  han antingen en öfversättning af detsamma eller  åtminstone en antydan om dess ursprung. Då den gifna  förklaringen hvad några af namnen beträffar, såsom vi strax  skola finna, synes närmast sluta sig till den slaviska formen  utan att likväl alltid vara strängt ordagrann, kan man må  hända däraf sluta, att, om också den anförda skildringen ytterst  grundar sig på meddelanden af en ryss, d.v.s. en normann,  förklaringarna dock blifvit tillagda af någon, som icke  förstått “ryska”, men har haft någon kännedom om slaviska,  antingen detta nu har varit Konstantin själf eller det har  varit någon annan, som utgjort hans källa. Tydningen af  dessa namn har i mer än ett århundrade sysselsatt filologer  och historiker ³². De slaviska namnen äro verkligen rent  slaviska och några af dem öfverensstämma äfven mer eller mindre fullständigt med de nuvarande ryska namnen; att  den form, i hvilken Konstantin anför dem, stundom synes  vara något påverkad af den “fornslaviska” (eller  fornbulgariska) dialekten, kan icke förundra oss, då denna  naturligtvis af alla slaviska dialekter har varit bäst känd i  Konstantinopel. De andra namnen, de hvilka Konstantin anför  såsom “ryska”, äro däremot fullkomligt olika de slaviska.  Det är till dessa “ryska” namn, som vårt intresse  hufvudsakligen knyter sig. Ty, såsom en hvar, som har minsta  begrepp om språk, måste medgifva, äro de alla rent  nordiska och låta icke förklara sig af något  annat språk. Att ett par af dessa namn kommit till oss i  en något förändrad eller fördärfvad form kan icke  förundra oss, då de i en greks öra naturligtvis måste hafva  ljudit helt barbariska och äfven måste hafva varit svåra  att återgifva i skrift; men till och med dessa förändringar  äro icke större än att den ursprungliga formen i det hela  tämligen lätt låter återställa sig. Då det i förklaringen af  dessa namn, både de ryska och de slaviska, torde vara möjligt  att komma ett steg längre, än man hittills kommit, skall jag  försöka att här genomgå dem alla i sammanhang.

Först, säger författaren, komma de resande till forsen  Essupi, hvilket på ryska och slaviska betyder “sof icke” –  ett mycket passande namn för den första forsen, med  hvilken den långa raden af faror begynner. En sak väcker  förvåning, när vi jämföra detta namn med de följande,  nämligen att författaren anför det både som ryskt och  slaviskt, medan vi vid de andra (på ett undantag när) träffa  två namn af helt olika utseende. I betraktande häraf kan  det icke vara något tvifvel om att på detta ställe något  fel blifvit begånget, hvarigenom det kommit att se ut som  om denna fors hade alldeles samma namn på bägge språken.  Det är otvifvelaktigt, såsom också för länge sedan blifvit  anmärkt, att den af Konstantin anförda formen bör  uppfattas såsom det slaviska namnet. Den slaviska öfversättningen af uttrycket “sof icke” är nämligen ne s’pi och det  antagandet ligger därför nära till hands, att formen Essupi  är felskrifning för Nessupi, i det att u är ett allmänt sätt att  återgifva den dunkla vokal, som af oss här är betecknad med  en apostrof. Möjligen beror utelämnandet af det begynnande  n blott på ett skriffel, hvilket är så mycket lättare att förklara,  som det föregående ordet i den grekiska texten slutar på n.  Hvilket det ryska namnet var veta vi icke, men alla de  följande namnen berättiga till antagandet att det var af  nordiskt ursprung. Om det haft alldeles samma betydelse  som det slaviska, har det må hända hetat sof eigi; snarare har  det kanske också i den yttre formen funnits en sådan likhet  mellan det och det slaviska namnet, att sammanblandningen  af de två namnen kunde däraf förklaras, och vi kunna då  antingen gissa på formen ne sofi, med den gamla, tidigt  föråldrade negationen ne, eller på något uttryck, som i  jakande form återgifvit samma tanke, som i det slaviska  namnet är uttrykt i nekande form. En af bibliotekarien  Eiríkur Magnússon i Cambridge mig meddelad gissning  ves uppi (= “var uppe”) vore i senare fallet mycket tilltalande,  emedan det i så hög grad liknar Essupi.

Den andra forsen heter på ryska Ulvorsi, på slaviska  Ostrovuniprach, hvilket förklaras med “forsens ö”. Detta  namn är fullkomligt klart. Endast Konstantins  öfversättning är icke fullt tillfredsställande. Ty orden borde  naturligtvis vändas om: “öns fors”. Den slaviska formen är det  fornslaviska ostrov’nyj prag, hvars första led ostrov’nyj är  ett af ostrov, “ö”, bildadt adjektif; det andra ledet prag,  det nu varande ryska porog, betyder “fors” (jfr ofvan sid.  50). Det ryska namnet öfverensstämmer noga härmed. Ty  det är uppenbarligen den svenska sammansättningen  Holmfors ³³, som hade alldeles samma form i fornspråket.

Emellan den första forsen och den, som af Konstantin  uppgifves som den tredje, finnas i själfva verket två. Den ena  af dessa, hvilken nu heter Surskij, är icke synnerligen betydlig, den andra däremot, hvilken nu kallas Lochanskij är en af  de allra farligaste. Då dessa tvänne forsar följa på ringa  afstånd efter hvarandra, hafva bägge förmodligen blifvit  sammanfattade under det gamla namnet Holm-fors. Hvad  ursprunget till detta namn beträffar, så kan det vara föranledt  antingen af tre klippöar, som äro belägna strax ofvanför  Lochanskij-fallet, eller också må hända af en omkring  halfannan kilometer lång, med ekar och andra träd bevuxen ö,  som är utmärkande för Surskij-fallet.

Den tredje forsen uppgifves af Konstantin heta  ”Gelandri, som på slaviska betyder forsens larm”. På detta ställe  är texten uppenbarligen fördärfvad. Ty vi icke blott  erhålla allenast ett namn, utan detta namn är också hänfördt  till orätt språk. Gelandri kan nämligen icke vara annat än  det fornnordiska participiet gellandi (eller gjallandi),  ”ljudande, skallande”.³⁴ Författaren begår altså här liksom vid  det närmast föregående namnet ett obetydligt fel i sin  öfversättning, då han öfversätter Gelandri med “forsens larm” i  stället för med “den larmande forsen”. Under det att vi i  uppgiften om den första forsen sakna det ryska namnet, är  det här det slaviska namnet, som blifvit uteglömdt af  afskrifvaren. Hvilket detta varit kunna vi naturligtvis icke med  visshet afgöra, men efter all sannolikhet har det liknat det  nu varande ryska namnet på samma fors Zvonets (Zvonskij,  Zvonetskij), hvilket har alldeles samma betydelse som det af  Konstantin anförda “fornryska” namnet: “larmande,  brusande”. Här skall också verkligen floden vältra sig fram  bland klipporna med ett sådant dån, att det höres på långt  afstånd ³⁵.

Vi komma därefter till den fjärde forsen, “den store”,  som på ryska kallas Aifor, på slaviska Neasit, emedan,  såsom Konstantin säger, pelikaner bygga sina bon bland  stenarna i forsen. Då man enligt min mening hittills fullkomligt  missförstått namnen på denna fors, måste jag något  utförligare sysselsätta mig med dem. Forsen själf är uppenbarligen den, som nu kallas Nenasytetskij, enligt  beskrifningarna den farligaste af alla ³⁶.

Det slaviska namnet Neasit är klart nog, alldenstund detta  ord tydligen motsvarar det fornslaviska nejesyt’, det ny-ryska  nejásyt’, hvilket verkligen kan betyda “pelikan”; och härmed  hafva alla, som tidigare sysselsatt sig med tolkningen af  dessa namn, gifvit sig till freds och altså med Konstantin  uttydt namnet med “Pelikanfallet”. Men, besynnerligt nog,  har, så vidt jag vet, ingen gifvit akt på en svårighet, som  gör att denna tydning förekommer mig i högsta grad  tvifvelaktig. Vore anledningen till namnet verkligen den, som  Konstantin uppgifver, måste vi på slaviska vänta ett namn,  som vore en härledning af neasit, liksom namnet på den  andra forsen i ordningen är en härledning af ostrov och  på samma sätt som vi i svenskan måste bilda  sammansättningen “pelikanfors”. Däremot skall hvar och en erkänna  att det är orimligt antaga att forsen själf af den angifna  orsaken skulle hafva blifvit kallad “Pelikanen”, eller med andra  ord att den skulle hafva blifvit betecknad såsom ett  individ af det för forsen karakteristiska fågelslägtet. Det  enda som skulle kunna gifva anledning till en sådan  benämning, vore om det hos forsen själf eller i dess omgifning  funnes något, som påminde om något för den nämnda fågeln  karakteristiskt, t. ex. hans näbb eller hans glupskhet. Altså  förefinnes otvifvelaktigt något fel i Konstantins uppgift om  namnet på denna fors. Vi måste antaga en af två möjligheter,  nämligen antingen att namnet kommit till oss i en fördärfvad  form eller också att den af Konstantin gifna förklaringen  är oriktig. Om vi betänka huru obestämda och föga  noggranna flera af Konstantins namnförklaringar äro, hvaremot  själfva namnen äro tämligen korrekta, så har den senare  möjligheten utan tvifvel största sannolikheten för sig, i  synnerhet som pelikaner nu icke finnas i dessa trakter (förutsatt att  Konstantin menar samma fågel, som man i allmänhet förstår  under detta namn) och icke häller, enligt hvad en naturforskare försäkrat mig, häcka så som Konstantins ord låta  förmoda. Därtill kommer ytterligare att vi vid detta namn  icke såsom vid de andra (med undantag af det femte) erhålla  en enkel öfversättning, utan blott en allmän etymologisk  förklaring, som ansluter sig till det slaviska nejesyt’, pelikan.  Till sin form gör denna förklaring snarast intrycket af att  vara ett blott subjektift infall, vare sig att det härrör från  Konstantin eller från någon annan. Är detta händelsen, så  förlorar förklaringen alt värde, ty där det, såsom här, icke  är fråga om en enkel öfversättning, utan om en etymologi,  kan en författare från tionde århundradet icke gälla som  bättre auktoritet än en från det nittonde och icke häller  hans ord såsom tillförlitligt uttryck för den tanke, som  föresväfvat den, hvilken ursprungligen gifvit saken dess namn.

Men det slaviska nejesyt’, betyder ej blott pelikan. Det  är bildadt af ordet syt’, mätthet (syt, mätt) och dess  ursprungliga betydelse är “omättlig”, “frossare”; allmännast  brukas det dock för att beteckna vissa djur, isynnerhet fåglar,  som utmärka sig genom sin glupskhet, t. ex. gamen och  pelikanen (på tyska Nimmersatt). Enligt ordets  ursprungliga betydelse kan altså forsen mycket väl hafva blifvit  kallad “den omättlige”, och att detta verkligen varit fallet  bekräftas af det nu varande namnet Nenasytets eller  Nenasytetskij, som uppenbarligen är nästan samma ord som det  fornslaviska, men hvilket, lika som det kortare Nenasyt’,  hvaraf de nämnda formerna äro afledda, icke kan betyda  annat än “den omättlige”. Ja, den förmodan ligger icke  långt borta, att forsen redan på Konstantins tid verkligen  blifvit kallad Nenasyt’, men att detta namn af honom eller  hans sagesman blifvit uppfattadt som Nejesyt’, “Neasit” och  att detta missförstånd åter blifvit anledningen till  förklaringen med pelikanerna. “Den omättlige” är i och för sig ett  mycket passande namn för en så våldsam fors och mycket  mer betecknande än det svaga uttrycket “Pelikanforsen”.  Jag tror emellertid, att denna fors kallades så icke så mycket på grund af sin våldsamhet som snarare på grund  af en egendomlighet, hvilken utmärker den framför de öfriga  forsarna och särskildt gör att den förtjänar namnet “den  omättlige”. Det är nämligen den ende, som om våren icke  blir fullständigt betäkt af vattnet; huru stora än de  vattenmassor äro, som strömma nedför floden, så förblir  likväl denna fors, och endast den, alltid ett hinder för  seglatsen ³⁷. Efter Konstantins beskrifning var det också den  ende, genom hvilken ryssarna icke kunde draga sina tomma  båtar, utan hvilken de måste kringgå på land. Forsen  liknar altså ett bottenlöst svalg, som aldrig blir fullt, och från  denna synpunkt kunde intet namn vara mera träffande än  ”Neasit” eller Nenasytets, “den omättlige”.

Först sedan vi sålunda, såsom mig synes, faststält det  slaviska namnets sanna betydelse, skola vi också kunna  utfinna ursprunget och betydelsen af det ryska namnet, Aifor,  af hvilket hittills ingen tillfredsställande förklaring blifvit  gifven. Med anslutning till pelikanteorin har man  vanligtvis sammanstält Aifor (eller, såsom man hittills läst, Aifar)  med det holländska ooievaar, fornnedertyska ôdebaro, frisiska  adebar, stork, och antagit att nordborna, för hvilka  pelikaner voro okända i deras hemland, förväxlat dem med storkar.  Men en holländsk lärd, professor de Vries ³⁸, har visat att  denna tydning af naturhistoriska skäl är omöjlig, emedan  storken är lika så okänd som pelikanen i de trakter af  Skandinavien, från hvilka invandringen till Ryssland måste  hafva egt rum; den är likaledes omöjlig af språkliga skäl,  ty det i fråga varande ordet är blott nedertyskt och finnes  icke i de nordiska språken samt förlorar dessutom all likhet  med Aifor, om vi återföra det till det tionde århundradets  språkform; slutligen är den logiskt omöjlig, ty det är och  förblir en orimlighet, att antaga att ett vattenfall blifvit  kalladt “storken” eller något liknande, därför att pelikaner  lefva i dess närhet. Är den af mig gifna tydningen af det  slaviska namnet Neasit riktig, måste man också i öfverensstämmelse därmed kunna tyda det ryska Aifor, och detta  går också för sig på det enklaste och naturligaste sätt.  Enligt min mening motsvarar Aifor ett fornnordiskt Eiforr,  (Eyforr, Æfor), den alltid häftige, den alltid forsande  (semper præeceps), af ei (eller ey, æ), alltid, och forr, häftig,  våldsam. Jag tror, att denna tydning är i alla afseenden  tillfredsställande. Det “ryska” Aifor uttrycker i jakande form  (alltid forsande) det samma som det slaviska Neasit (den  omättlige) uttrycker i nekande form, och de framstälda  tydningarna stödja hvarandra ömsesidigt; namnet passar vidare  mycket väl till forsens beskaffenhet och låter naturligt och  otvunget hänföra sig till det språk, till hvilket alla de andra  ryska namnen obestridligen höra.

Namnet på den femte forsen är på ryska Baruforos,  på slaviska Vulniprach. Forsen uppgifves heta så, “emedan  han bildar en stor sjö” (eller, såsom några hafva föreslagit  att läsa, “en stor hvirfvel”). Detta namn är ett af de allra  klaraste; det betyder i bägge språken “böljforsen”. Den  slaviska formen Vulniprach motsvarar ett slaviskt Vln’nyj  prag; ordet prag, fors, känna vi redan och vln’nyi är ett  adjektif, som är bildadt af vlna, ryska volná, bölja, på  samma sätt som i namnet på den andra forsen i ordningen  ostrov’nyj var härledt af ostrov, ö. Forsen kallas ännu  Volnyj eller Volninskij. Det ryska Baruforos motsvarar ett  fornnordiskt Báru-fors, en sammansättning af bára (genit.  báru), bölja, och fors, som af den grekiska skriftställaren  blifvit ombildadt till det vanliga grekiska ordet -foros (-φορος).

Den därnäst följande, sjätte forsen säges heta på ryska  Leanti, på slaviska Verutzi, som af Konstantin öfversattes  med “vattnets sjudande”. Den ordagranna öfversättningen  hade varit “den sjudande (forsen)”. Verutzi motsvarar  fornslaviska v’raštij, participium af vréti, sjuda, spruta, äfven  kvälla fram; på nyryska skulle detta participium heta vručij.  Det ryska namnet är uppenbarligen ett fornnordiskt  participium liksom Gelandri, Gellandi, och tanken hänföres otvunget till det fornnordiska hlæjandi (fornsvenska leiandi eller  leandi), leende. Att beteckna en fors såsom “leende” är icke  i och för sig opassande; den som läst Longfellows Hiawatha  skall otvifvelaktigt genast komma att tänka på det där  omtalade vattenfallet Minnehaha, “det leende vattnet”. Namnet  ”den leende” kan hafva blifvit tillagdt forsen dels på grund  af vattnets porlande och skvalpande, dels på grund af  skummets glittrande. I bägge fallen svarar detta namn ganska  väl till det slaviska ³⁹. Jag tillägger, att denna fors enligt  min mening är identisk med den, som nu kallas Tavolžanskij.  Dnjepr är här öfver en kilometer bred samt uppfyld af  stenar, en omständighet, som gör, att denna fors på ett  egendomligt sätt sjuder och skummar, ehuru han icke är  synnerligen farlig.

Den sjunde och sista forsen uppgifves af Konstantin  heta på ryska Strukun, på slaviska Naprezi, hvilket skall  betyda “den lilla forsen”. Båda namnens förklaring  erbjuder stora svårigheter. Utan att kunna sluta mig till  någon af de hittills framstälda tydningarna medgifver jag,  att jag icke själf är i stånd att på ett tillfredsställande sätt  förklara något af dessa namn, och skall därför endast  antyda, i hvilken riktning jag tror att förklaringen måste  sökas. Hvad det slaviska Naprezi angår, så antager jag att  det står i stället för Nabrezi och att Konstantin här  såsom ofta annars i främmande ord med p har velat återgifva  b-ljudet, emedan det gamla b i senare grekiska uttalades som  v; vidare förmodar jag att Nabrezi sammanhänger med det  fornslaviska adjektivet brz, brzyj, snabb, af hvilket man i  åtskilliga slaviska munarter har afledningar med betydelsen  ”liten fors”, såsom fornslaviska brzina eller bržaj, en flod,  ström, brzêja, sandrefvel, bulgariska brzij, strömhvirfvel,  serbiska brzica eller brzak, ställe i en bäck, där vattnet snabt  rinner öfver kisel. Det är mycket frestande att i -prezi se ett  dylikt substantif. Men svårigheten är då att förklara den  framför stälda prepositionen na (på). Då emellertid na i fornslaviska kan sättas framför adjektiver med förminskande  betydelse, kunde Naprezi möjligen uppfattas som ett  sammansatt adjektif nabrzyj “den något snabbe”, ehuru  användningen af ett dylikt adjektif såsom nomen proprium må  hända förefaller något egendomlig. Huru härmed än  förhåller sig, torde man dock medgifva, att vi på detta sätt  komma ganska nära Konstantins öfversättning “den lille  forsen”. Vi måste likaledes antaga, att det ryska namnet, som  efter de bästa handskrifterna är Strukun, har en liknande  betydelse; och nyckeln härtill finna vi utan svårighet inom  Skandinavien. I Rietz’ ordbok öfver svenska allmogespråket  (s. 685) anföres ett neutrum stråk eller struk, som  förekommer i flera svenska munarter med betydelsen “strömdrag”;  äfven ett fem. strukk förekommer i västerbottniskan med  betydelsen “liten fors, uppför hvilken man kan ro”; i norska  folkspråket finnas med ungefär samma betydelse de härtill  svarande formerna strok (neutr.) och stryk (mask.) “en ström  i ett vattendrag, en förträngning med starkare ström” (Ivar  Aasen, Norsk Ordbog s. 761). Jag tviflar icke på, att vi  i Strukun återfinna det svenska stråk, ehuru äfven här en  svårighet förefinnes i ändelsen -un, hvilken jag icke är i  stånd att på ett tillfredsställande sätt förklara ⁴⁰. I fall den  i de yngre handskrifterna förekommande läsarten Struvun  (eller Strubun?) skulle visa sig vara den riktiga, hvilket ej  är sannolikt, måste man väl däri igenkänna det fornnordiska  straumr, ström (med -uvu- svarande till den gamla diftongen  au). Antingen man väljer den ena eller den andra af dessa  läsarter, kommer äfven detta namn enligt den gifna  förklaringen att ganska noggrant öfverensstämma med  Konstantins öfversättning “den lille forsen” så väl som med själfva  forsens beskaffenhet. Det är uppenbarligen den, som i våra  dagar kallas Lišnij. Floden är på detta ställe tämligen smal,  enär en stor ö upptager större delen af dess bredd, men  den är också därför desto mera strid; och då denna fors icke erbjuder någon större fara eller något svårare hinder  för seglatsen, kan han mycket väl kallas “den lille forsen”.

Dessa äro de så berömda namnen på forsarna i floden  Dnjepr, sådana de blifvit åt oss bevarade hos Konstantin  Porphyrogennetos. Till dessa sluter sig sannolikt det andra  namnet på staden Kijev (se sid. 52), Sambatas (Σαμβατας).  Ehuru Konstantin icke uttryckligen säger det, kan det icke  vara tvifvel om, att detta uppenbarligen icke-slaviska ord  är det ryska namnet på staden. Man har visserligen ännu  icke framstält någon tillfredsställande tydning af det samma,  och jag kan icke häller med säkerhet förklara det. Jag  vågar likväl framställa den gissning, att det motsvarar ett  fornnordiskt Sandbakki eller Sandbakka-áss (“Sandbacka-ås”),  en tydning, som jag tror mycket väl passar till ställets natur,  enär det gamla Kijev ligger på en höjdsträckning i en  tämligen sandig trakt ⁴¹.

Såsom man finner, äro de så kallade ryska namnen i  verkligheten rent fornnordiska eller fornsvenska, och  säkerligen utgöra de ett af de mest slående bevisen för de gamla  ryssarnas skandinaviska härkomst. Till och med anhängarna  af de olika anti-normannistiska teorierna hafva knapt vågat  bekämpa detta bevis, utan hafva antingen alldeles förbigått  dessa namn eller nöjt sig med obestämda antydningar och  lösa påståenden af den mest ovetenskapliga art.

Men det gifves ytterligare rörande de gamla ryssarna  en annan grupp af språkliga minnesmärken, i hvilken vi må  hända ännu tydligare än i namnen på forsarna förnimma  ett skandinaviskt tungomål. Det är de personnamn, som  träffas på de första bladen af Rysslands historia ⁴². Ej nog  med att dessa namn utgöra ett slående bevis för ryssarnas  nordiska ursprung, en noggrann pröfning af dem lämnar  också de mest värderika bidrag till utredningen af de med  denna fråga förenade närmare omständigheterna.

Sammanlagdt träffa vi omkring hundra namn, som mer eller mindre tydligt bära prägeln af nordiskt ursprung.  Hit höra först och främst namnen på medlemmar af den  ryska regerande familjen i de första två eller tre slägtleden:  Rurik, Rjurik = fornnordiska Hroerekr, fornsvenska Röriker;  Sineus, helt visst = fsv. Signiutr; Truvor, = fornnordiska  Þorvarðr; Oleg (Ol’g) = Helgi; Ol’ga (grek. Elga) = Helga;  Igor’ (Ingor, Inger) = Ingvarr; Malfrid’ = Málfríðr,  Malmfríðr; [Askold, Oskold = Höskuldr; Dir = Dýri]. Alla  dessa namn hafva naturligtvis ursprungligen fortplantats  endast på muntlig väg, och de förändringar, som de antingen  strax eller i tidens lopp hafva undergått, bero  hufvudsakligen endast därpå, att de erhållit ett mera slaviskt utseende  (Sineus) eller att slaviska ljudlagar blifvit på dem tillämpade,  såsom då t. ex. h bortkastats, det korta a och (genom en  yngre utveckling) ett i ordets början stående e (je) öfvergått  till o, samt n framför annan konsonant bortfallit. Mot  midten af tionde århundradet blifva dessa namn  undanträngda af slaviska, och endast några få af dem fortfara  äfven efter den tiden att vara i bruk inom den regerande  familjen, i allmänhet genom arf från förfäderna (Rurik,  Igor, Oleg, Olga), men i enskilda fall förmodligen också  genom nytt uppkallande på grund af äktenskapsförbindelser  med de nordiska konungahusen (Ingvar’).

Men förutom dessa furstliga personer hafva nästan alla  de ryssar, som i loppet af det första århundradet efter den  ryska monarkiens grundläggning omtalas i krönikorna, rent  nordiska namn. Mycket få af dessa namn förekomma efter  år 1000. Med afseende på det sätt, hvarpå i fråga varande  namn kommit till efterverldens kännedom, kunna de indelas  i två grupper. Den ena omfattar namnen på de personer,  som i ett eller annat afseende spelat en roll i sin tids  historia och som krönikorna på grund däraf få anledning att  omtala. Exempel på sådana namn äro: Akun eller Jakun (fornnordiska Hákun, Hákon), Asmud (Asmundr, Asmóðr),  Budy (Bóndi), Olstên (Holmsteinn), Rognêd’ (Ragnheiðr), Rogvolod  (Ragnvaldr), Svênald (Sveinaldr), Tuky (Tóki, Túki), Tury  (Þórir) samt några, som förekomma hos grekiska författare,  såsom Ikmor (Ingimarr). Det är klart, att dessa personers  namn liksom de förut omtalade ursprungligen hafva blifvit  kända och bevarade hos slaverna endast genom muntlig  fortplantning; i den form, som dessa namn antagit i slavernas  mun och i hvilken de äro upptecknade i krönikorna samt i  enskilda fall också kommit till grekernas kännedom, äro  de altså naturligtvis underkastade samma förändringar som  furstenamnen. Förutom de öfvergångar, på hvilka vi redan  hafva sett exempel, finna vi här ytterligare, att den  ursprungliga diftongen ei återgifves med ê, det långa o, ett ljud, som  är främmande för slaverna, med u och det långa a med a,  under det att det korta a oftast förändras till o (undantag  förekomma mest framför l och r).

Många gånger talrikare äro de till den andra gruppen  hörande namnen, nämligen de, hvilka innehållas i de två  traktater, som afslötos mellan ryssarna och grekerna åren  911 och 944 (se ofvan sid. 22). Bägge dessa traktater börja  med orden: “vi af rysk stam”, och därpå följa namnen på  de ryska fullmäktige. I den första traktaten uppräknas  femton sändebud, i den andra, såsom det synes, först  tjugofem sändebud, af hvilka hvar och en uppträder som  representant för en eller annan namngifven medlem af furstehuset  eller för någon annan högt stående person, samt därefter  tjugofem köpmän. I Olegs traktat af 911 förekomma inga  slaviska namn, i Igors af 944 endast tre, hvilka tillhöra  gruppen af de genom sändebud representerade furstliga och  förnäma personer, nämligen Svjatoslav, Igors son, Vladislav  samt en kvinna Predslava. Däremot äro omkring sextio  namn i dessa traktater obestridligen rent nordiska; därtill  komma några, som med stor sannolikhet likaledes måste  antagas vara nordiska, om också detta ej låter fullständigt bevisa sig (t. ex. Aktevu, Istr, Klek, Kuci, Mutur, Sfanda (?),  Vuzléb); andra åter hafva kommit till oss i en så fördärfvad  form, att de svårligen kunnna återföras till eller förklaras  ur något språk (t. ex. Apubksar’, Jatvjag, Kanicar’, Sinko  Borič’, Tilen, Voist Voikov) ⁴³. Det är med afseende på de  namnformer, som vi här träffa, icke öfverflödigt att  erinra om, att det både af inre och yttre grunder knappast  kan betviflas, att bägge traktaterna från första början hafva  varit affattade endast på grekiska och att de från detta  språk blifvit öfversatta på slaviska. Om vi betänka, huru  många mellanled dessa texter således måste hafva  genomgått, innan de blifvit upptecknade i de handskrifter, från  hvilka vi känna dem, kan det för visso icke förundra oss,  att en del af namnen, dels redan vid den första  nedskrifningen dels senare genom öfversättare och afskrifvare,  kunna hafva blifvit mer eller mindre vanstälda; det bör  snarare förvåna oss, att den vida öfvervägande delen af  dem likväl blifvit bibehållen i en så klar och ren form som  händelsen verkligen är. Hvilken tid de bevarade  öfversättningarna ursprungligen tillhöra, därom kan intet med  visshet afgöras. Dock är det sanonlikt, att öfversättningen  af Olegs traktat är äldre än den af Igors, samt därnäst att  bägge öfversättningarna, om de också näppeligen äro  samtidiga med originalen, likväl måste hafva kommit till på en  tid, då nordiska namn ännu icke hade blifvit fullkomligt  främmande för slaverna i Ryssland. Detta framgår däraf,  att vi finna ljud åtskilda, som det grekiska alfabetet på den  tiden icke erbjöd några medel att särskildt beteckna, och  hvilka genom ett blott bokstafligt återgifvande af de döda  skrifttecknen omöjligen kunde i öfversättningarna hafva  blifvit åtskilda på sätt som skett; sålunda användes t. ex. b  alldeles riktigt i Bruny (Brúni), Bern (Björn), Turbern (Þorbjörn)  o. a. vid sidan af v i Vermud (Vermundr), Alvard (Hallvarðr),  Ivor (Ivarr) o. a., och det fastän grekiskan på denna tid  icke hade något eget tecken för b-ljudet, sedan det gamla b hade öfvergått till v. Det synes därför som om  översättarna, så snart ett namn var lätt att igenkänna i sin  grekiska drägt, hafva återgifvit det i den form, i hvilken det  var dem bekant. När vi i en del af namnen, dock utan  följdriktighet, finna exempel på ljudförändringar, svarande  till dem, för hvilka vi förut redogjort (såsom o för a i Fost  = Fasti, Gomol = Gamall, Ivor = Ivarr, Mony = Manni;  u för ō i Frudi = Fróði, Ruald = Hróaldr, Ruar = Hróarr,  Turd = Þórðr o.s.v.), är det sannolikt, att dessa på  liknande sätt hafva inkommit genom öfversättarna, om man  också icke helt och hållet kan förneka möjligheten däraf,  att ett och annat namn redan från första början kan hafva  blifvit meddeladt grekerna i slavisk uttalsform.

Alla dessa namn äro af den största betydelse för den  föreliggande frågan. Det vore i sanning svårt att begripa,  huru män och kvinnor af icke-nordisk nationalitet på dessa  tider skulle kunna komma att bära rent nordiska namn;  och då nu tillika innehafvarna af dessa namn i fördragen  uttryckligen förklara sig vara “af rysk stam”, så är härmed  obestridligen gifvet ett slående bevis för att de gamla  ryssarna verkligen voro skandinaver. Detta bevis hafva  motståndarna till denna åsigt icke förmått rubba och de skola  också framgent blifva nödsakade att uppgifva hvarje hopp  därom.

Men vi kunna gå ett steg längre. Man måste komma  ihåg, att vid sidan af en stor mängd namn, som i forntiden  voro nästan likformigt utbredda öfver alla trakter i  Skandinavien, andra finnas, som voro brukliga blott inom vissa  trängre gränser, och utaf sådana namn kunna vi ofta, med  större eller mindre visshet, sluta till det land, stundom till  och med till den del af ett land, från hvilken en viss person  härstammade. De, som tidigare sysselsatt sig med  förklaringen af de skandinaviskt-ryska namnen, hafva nästan  uteslutande jämfört dem med de namn, som förekomma i den  fornnordiska sagoliteraturen, hvilken hufvudsakligen berör Island och Norge. Bland de ryska namnen gifves det likväl  flera, som icke på detta sätt kunna fullständigt förklaras  eller identifieras och hvilka dock till sin bildning tydligen  äro nordiska. Men af alla nordiska land är Sverge det  enda, på hvilket alla omständigheter hänvisa såsom  hufvudcentrum för förbindelserna mellan Skandinavien och  Ryssland, och jag tror att nytt ljus skall falla på de ryska  namnen, om man, i stället för att inskränka sig till  sagoliteraturen, jämför dem med de namn, som förekomma i de  talrika svenska runinskrifterna och diplomen från medeltiden.

Om vi följa denna plan, finna vi bland de ryska namnen  en stor mängd, som är gemensam för Sverge och de andra  nordiska landen. Sådana namn äro: Adulb (Auðulfr), Adun  (Auðunn), Akun (Hákun, Hákon), Aldan (Halfdanr), Alvard  (Hallvarðr), Amund (Amundi eller Hámundr), Asmud  (Asmóðr eller Asmundr), Frelaf (Friðleifr, Frilleifr), Frudi (Fróði),  Furstên (Þorsteinn), Grim (Grímr), Gunar’ (Gunnarr), Ingeld  (Ingjaldr), Ivor (Ivarr), Karl (Karl), Karly (Karli), Kary  (Kári), Kol (Kollr), Olêb, Ulêb (Oleifr, Oláfr), Ol’g, Oleg  (Helgi), Ol’ga (Helga), Olstên (Holmsteinn), Rogvolod  (Ragnvaldr, Rögnvaldr), Ruald (Hróaldr), Ruar (Hróarr), Rulav  (Hróðleifr, Hrolleifr), Rjurik, Rurik (Hrœrekr), Sfirk  (Sverkir), Schimon (Sigmundr), Stir (Stýrr), Svên (Sveinn), Truan  (Þróndr, Þrándr), Turbern (Þorbjörn), Turd (Þórðr), Tury  (Þórir), Ul’b (Ulfr?), Ustin (Eysteinn?). Men vid sidan af  dessa finnas några namn, som uppenbarligen uteslutande  tillhöra Sverge (ett par äfven Danmark) eller åtminstone  äro särdeles allmänna i Sverge. Till denna grupp höra:  Arfast (Arnfastr), Bruny (Brúni), Farlof (Farulfr), Fost (Fasti),  Frastên (Freysteinn), Gomol (Gamall), Gudy (Góði eller Guði),  Gunastr (Gunnfastr), Igor’, Ingvar (Ingvarr), Ingivlad  (Ingivaldr), Karn (Karni), Mony (Manni), Ol’ma (Holmi?),  Schichbern (Sigbjörn), Sineus (Signiutr), Sludy (Slóði), Stud’k, Studek  (Stœðingr), Svênald (Sveinaldr), Tuky (Tóki, Túki), Tulb  (Þolfr), Vujefast [eller Bujefast] (Véfastr? [eller Bófastr?]); jämför också Schibrid, fornsvenska Sigfriðr, Turbrid, fsv.  Þorfriðr, (Sfirk, fsv. Sverkir), hvilkas motsvarande  norsk-isländska former äro Sigröðr, Þorröðr, (Sörkvir). Däremot  äro bland de ryska namnen de ytterst få, som icke kunnat  återfinnas i svenska urkunder, men äro bekanta från andra  delar af Norden, såsom Oskold (Höskuldr), Ver’mud  (Vermundr) samt kvinnonamnen Rognêd’ (Ragnheiðr) och  Malfrid’ (Malmfríðr). Men om vi betänka huru fattigt Sverge  är på historiska urkunder från medeltiden i jämförelse med  Norge och Island, så torde det antagandet vara fullt  berättigadt, att det är en ren tillfällighet, att dessa namn  icke äro kända från Sverge.

Vi kunna emellertid gå ännu ett steg längre; ty de i  fråga varande namnen icke blott bevisa en nära förbindelse  med Sverge i allmänhet, utan hänvisa särskildt till vissa  bestämda delar af detta land, nämligen till landskapen  Upland, Södermanland och Östergötland. Man kan icke blott  uppvisa alla namnen i dessa tre landskap, utan några af  dem äro uppenbarligen karakteristiska för denna del af  Sverge, såsom namnen Karni (Östergötland), Signiutr  (Upland), Slóði (Upland och Södermanland), Stœðingr (Upland  och Östergötland), kan hända också Farulfr och Sveinaldr  (alla tre landskapen). Man får visserligen icke glömma, att  den vida största delen (inemot tre fjärdedelar) af Sverges  runinskrifter tillhöra dessa tre landskap, men denna  omständighet förklarar icke tillräckligt detta märkvärdiga  sammanträffande. I alla händelser är det egendomligt, att bland  de ryska namnen icke ett enda finnes, om hvilket man kan  bevisa att det är karakteristiskt för andra landskap än de  tre nämnda; bland dem förekommer t. ex. intet af de  talrika namn, som uteslutande voro brukliga på ön Gotland,  ehuru man kunde vänta, att denna ö sedan fornåldriga tider  varit en brygga mellan Sverge och Ryssland. Vi tillägga,  att de tre i fråga varande landskapen ligga midt emot  Finska viken och att de talrika runinskrifter, hvilka uttryckligen hänsyfta på förbindelserna mellan Sverge och Östern,  nästan uteslutande tillhöra dessa tre landskap. På grund  af alt detta torde vi vara fullkomligt berättigade till det  påståendet, att de ryska personnamn, som förekomma under  loppet af det första århundradet af den ryska statens  tillvaro, icke blott med ytterst få undantag äro af rent  skandinaviskt ursprung, utan att de afgjordt hänvisa till Sverge  och särskildt till landskapen Upland, Södermanland och  Östergötland såsom den så kallade ryska stammens  ursprungliga hem.

:::

Men det är tid att vi vända oss till Skandinavien själft för att se efter, om vi icke äfven där finna stöd för vår åsigt. Och verkligen, ehuru vi icke möta någon direkt uppgift om den ryska statens grundläggning, erhålla vi likväl en sådan mängd vittnesbörd om den nära förbindelse, som sedan urminnes tider egt rum mellan Skandinavien och landen på andra sidan Östersjön och Bottniska viken, att redan på grund däraf Nestors berättelse synes fullkomligt trovärdig.

För de älsta intygen om en dylik förbindelse hafva vi den arkeologiska forskningen att tacka. Stenåldern och bronsåldern ligga visserligen så långt till baka i tiden, att de icke äro af någon väsentlig betydelse för frågan; vi kunna likväl i förbigående anmärka, att de enstaka föremål från bronsåldern, som blifvit funna på Östersjöns ostkust, afgjordt och uteslutande härröra från tillfällig beröring med Skandinavien. Vårt egentliga intresse begynner först med järnets införande i Norden; det är först under denna period, som vi finna prof på språket i Norden, i de älsta runinskrifterna, hvilka visa, att den då varande befolkningen tillhörde samma stam som den nu varande. Den äldre järnålderns kultur, som af de nordiska arkeologerna anses hafva varat från omkring Kristi födelse till midten af femte  århundradet, har i stor skala funnit sin väg till landen öster  om Östersjön. Många föremål hafva där blifvit funna,  hvilka så mycket likna fynden från de skandinaviska landen,  att vi måste tillskrifva dem samma eller åtminstone en nära  beslägtad befolkning. Den omständigheten däremot, att dessa  fynd påträffas endast i kusttrakterna och ingen likhet ega  med de fornsaker, som äro kända från det inre af dessa  land, bevisar att den äldre järnålderns kultur blifvit ditbragt  genom utvandrare från Skandinavien.

Spår af den skandinaviska äldre järnålderns kultur träffas  i synnerhet omkring Finska viken samt på en betydande del  af den västra kusten af Finland, som då för tiden  förmodligen var bebodd af lappar (eller någon annan arktisk stam).  De där funna fornsakerna äro så talrika, att man måste  antaga, att redan i denna tidiga period många skandinaviska  kolonier funnits vid kusten, ända in vid den innersta bukten  af Finska viken ⁴⁴.

De resultat, till hvilka den arkeologiska forskningen  kommit, öfverensstämma på ett märkligt sätt med en språklig  företeelse, för hvilken jag på annat ställe redogjort ⁴⁵. Jag  har visat, att de finska munarterna omkring Östersjön och  dess vikar just på den tiden, d.v.s. under loppet af de  första århundradena af vår tidräkning, rönt starkt inflytande  af germanska språk, dels af en skandinavisk munart, som  mycket liknat språket i den äldre järnålderns runinskrifter,  dels af en gotisk munart, som måste hafva varit något äldre  än språket i den bibelöfversättning, som biskop Ulfilas  verkstälde i fjärde århundradet, då goterna redan bodde vid  Donau. Af mängden och beskaffenheten af de upptagna  orden har jag slutit, att detta inflytande måste hafva egt  rum på en tid, då de finska stammarna ännu icke voro så  vidt kringspridda som i våra dagar, utan lefde nära förenade  öster eller sydost om sina nu varande områden, samt att de  germanska stammar, från hvilka de bevarade språkelementen blifvit upptagna, måste hafva varit bosatta i samma trakter.  Under det att det skandinaviska inflytandet kom till finnarna  från nordväst, från trakterna omkring Finska viken, kom det  gotiska från sydväst, från området emellan Weichsel och  Düna, där vi veta att goterna en gång voro bosatta och där  fornsaker blifvit funna, som endast kunna härröra från dem  och som alla äro äldre än omkr. 400 e. Kr., hvilket bevisar,  att de sista goterna då måste hafva försvunnit från dessa  trakter ⁴⁶.

Äfven det skandinaviska inflytandet, i kulturutveckling  så väl som i språk, upphör mot slutet af det femte  århundradet, för att några århundraden senare åter visa sig i nya  former. Denna omständighet hänger helt visst tillsamman  med de stora vandringar, som just vid denna tid försiggingo  i östern och icke blott drefvo slaverna åt väster, utan  äfven förmådde de finska stammar, som nu bebo Finland  och Östersjökusten, att bryta upp från sina förra  boningsplatser i öster eller sydost.

Omkring 700 eller något senare begynner en ny epok  i den skandinaviska civilisationens historia, en epok, som från  arkeologisk synpunkt blifvit kallad den yngre järnåldern.  Men beträffande denna period är arkeologien icke längre  den väsentliga källan för vår kunskap; och, ehuru jag gärna  medgifver, att denna vetenskap fortfarande äfven under i fråga  varande period sprider ett rikt ljus öfver lifvet och kulturen  i norden, så blir dock dess betydelse inskränkt genom  rikedomen på andra källor, som nu låta oss blicka in i  Skandinaviens historia. Det är under denna period, som  nordborna för första gången uppträda på den allmänna historiens  skådeplats och där spela en roll, sådan som de hvarken förut  eller senare spelat; det är tiden för de stora vikingatågen,  genom hvilka normannernas namn blef kändt och fruktadt  på vår verldsdels mest aflägsna kuster.

Under den föregående perioden, den af de nordiska  arkeologerna så kallade mellanjärnåldern (450—700), hade de skandinaviska landens innebyggare föga deltagit i de  händelser, som upprörde större delen af det europeiska  fastlandet. De hade därför haft tid att bilda och utveckla en  egen civilisation, som dock upptagit många fruktbringande  frön från södern. Denna civilisation, som ännu var förenad  med mycken råhet i seder och bruk, måste i synnerhet hafva  bidragit till att utveckla denna oböjliga kraft, detta okufliga  mod och denna aldrig mättade äfventyrslust, som utmärkte  vikingatiden; samtidigt uppnådde den materiela kulturen  en hög grad af fulländning, såsom de präktigt  ornamenterade vapnen och smyckena från denna tid visa.

Under det att nordborna sålunda under århundraden  voro inneslutna inom sina egna gränser, måste småningom  en så stor tillväxt af befolkningen hafva egt rum, att det  slutligen icke återstod för dem någon annan utväg än att  med svärdet i hand draga ut för att söka ett nytt  verksamhetsfält och nya hem. Ledare för dylika företag var det  lätt att finna bland de många småkonungarna, hvilkas  ställning blifvit olidlig genom den politiska maktens tilltagande  centralisation i de skandinaviska landen.

Det var dessa förhållanden, som sedan början af det  nionde århundradet gåfvo upphof till vikingatågen.

Huru nordborna utvandrade, stundom såsom köpmän,  men oftast såsom sjöröfvare och plundrare, samt huru de i  västerlanden grundade kolonier och konungariken, därvid  behöfva vi icke uppehålla oss ⁴⁷. Vigtigt för vårt ändamål  är det faktum, att en rörelse likartad med den, hvilken  först bragte nordborna till västra Europa, äfven förde dem  till de på andra sidan Östersjön och Bottniska viken belägna  landen, hvilka de gamla nordborna brukade sammanfatta  under benämningen Austrvegr. Under det att rörelsen  västerut hufvudsakligen utgick från Danmark och Norge, hade  den åt öster sin utgångspunkt väsentligen i Sverge.

Vikingafärderna till landen på andra sidan Östersjön  begynte uppenbarligen något tidigare än de andra, och detta

kan icke förvåna oss, om vi erinra oss, att nordborna från  ännu längre tillbaka belägna tider voro vanda att besöka  dessa trakter och så att säga voro där hemmastadda. Deras  utflyttningar under denna period äro ett återupptagande af  de gamla traditionerna, och själfva namnet Austrvegr är ett  uttryck för att nordborna här kände sig hemma,  alldenstund det är fullkomligt analogt med namnet Noregr,  egentligen Norvegr (nord-väg, Norðweg i konung Alfreds Orosius);  något motsvarande namn för rörelsen i den motsatta  riktningen (vestrvíking) förekommer däremot icke. Till några  af de områden i Finland och Estland, där ännu i dag en  äkta svensk befolkning finnes, kan må hända denna redan  hafva kommit under den nu i fråga varande perioden (t. ex.  till Nyland); men på de flesta ställen är den svenska  invandringen helt visst betydligt yngre.

I de fornnordiska sagorna och andra urkunder finna vi  talrika intyg om förbindelsen mellan Skandinavien och  landen på andra sidan Östersjön. Visserligen finna vi där ingen  uttrycklig uppgift om det ryska rikets grundläggning, ty detta  var en händelse, som försiggick utan att blifva synnerligen  bemärkt i själfva Norden; dessutom låg hufvudsätet för  sagoliteraturen, Island, långt borta från skådeplatsen för  denna händelse, och äfven af de på närmre håll belägna  normanniska kolonierna är det blott en försvinnande  bråkdel, som omtalas af de nordiska källorna ⁴⁸. Däremot finnas  otaliga uppgifter om handelsresor och sjöfärder, vikingatåg  och stora utflyttningar, som utgingo hufvudsakligen från  Sverge, till landen på andra sidan Östersjön; och otaliga  ställen hänsyfta på besök af normanner i Ryssland och  omvändt, äfvensom på den nära förbindelse, som egde rum  mellan det nordiska och det ryska regenthuset, hvilken  låter förklara sig endast genom ett gemensamt nationelt  föreningsband. Många af dessa berättelser hafva en  sagolik karaktär och tillhöra nästan mytiska tider, men många  af dem handla om kända historiska personligheter.

Nordborna betecknade det ryska området, i synnerhet  dess norra del, med namnet Garðar, plur. af garðr, gård,  fästning (däraf adjektivet gerzkr, “rysk”), eller Garðaríki.  De orter i Ryssland eller Gårdariki, hvilka omtalas i sagorna,  äro i synnerhet de, som äro belägna nära Finska viken,  hvilka ständigt besöktes af nordbor. Så omtalas ofta den  gamla staden Aldegjuborg, det nu varande gamla Ladoga  vid Volchovfloden, något ofvanför dennas utlopp i sjön Ladoga  (af nordborna kallad Aldegja ⁴⁹). Nämnda stad var blomstrande  redan före ryska rikets grundläggning. Vidare nämnes  också ytterst ofta Novgorod, som på fornnordiska hette  Holmgarðr, sannolikt emedan det låg på en ö, nära det ställe,  där Volchov flyter ut ur Ilmen. Det fornnordiska namnet  på Kijev var Kœnugarðr, Polotsk kallades Palteskja o.s.v.

Men sagorna äro icke de enda skriftliga minnesmärken,  som vittna om nordbornas upprepade besök i Ryssland. På  sådana hänsyfta många svenska runinskrifter, som blifvit  ristade till minne af män, hvilka stupat österut. Nästan  alla dessa inskrifter finnas i landskapen Upland,  Södermanland och Östergötland och tillhöra tionde och elfte  århundradet. Många af dem säga om den döde blott, att han  ”föll i ett slag österut” eller “i Gårdarike” eller “i  Holmgård” o.s.v., men andra innehålla utförligare uppgifter.  Sålunda finnas i olika delar af de tre nämnda landskapen  omkring femton runstenar, hvilkas inskrifter hänsyfta på  samma händelse, nämligen på ett tåg under en anförare vid  namn Ingvar. På några af dessa stenar säges om den döde:  ”Han gick österut med Ingvar” eller “han föll i östern  med Ingvar” eller “han var höfvidsman på ett skepp i  Ingvars flotta”; en inskrift lyder: “han hade länge varit i  östern och föll där under Ingvar”. Uppenbarligen hafva  alla dessa inskrifter afseende på samma tåg, som en gång  måste hafva varit vida berömdt och i hvilket många  svenskar måste hafva deltagit. Man har förmodat, att den här  omtalade Ingvar varit ingen annan än den af Nestor under namnet Igor, af Liudprand med namnet Inger omtalade  ryske storfursten. Flera omständigheter göra det likväl  troligt, att dessa inskrifter äro ett århundrade yngre än Igors  tid, och det är därför mycket sannolikare, att runstenarnes  Ingvar var en svensk furste af detta namn, som är känd under  tillnamnet hinn víðförli (“den vidtfarne”) och som enligt en  isländsk källa dog 1041 ⁵⁰. I själfva Ryssland har man icke  funnit några runinskrifter; detta kan likväl icke förvåna  oss, eftersom användningen af runskriften (i dess yngre  form), i synnerhet på grafstenar, först i tionde århundradet  blef allmän i Sverge, således på en tid, då nordbornas  bosättning i Ryssland för länge sedan var fullbordad. För  de nordbor, som senare funno döden i ryssarnas tjänst, se  vi däremot att man i deras hem ofta reste minnesstenar  med runinskrifter.

Det vittnesbörd, som de historiska urkunderna aflägga  om samfärdseln mellan Norden och landen öster om  Östersjön, bekräftas på det bestämdaste af den arkeologiska  forskningen. Om den ytterst lifliga handelsförbindelse, i hvilken  Norden just vid tiden för de stora vikingatågen stod med  Östern, vittna talrika i Norden och Ryssland gjorda  myntfynd. Sålunda har man i Norden funnit stora massor af  arabiska eller s. k. kufiska mynt, hvilka hitkommit öfver  Ryssland; genom liknande fynd i sistnämnda land kan man  noggrant utstaka de vägar, som dessa mynt följt på sin  vandring från präglingsorterna i Asien till Norden. Antalet  af i Sverge under de sista hundra åren tillvaratagna kufiska  mynt uppgår till öfver 23,000; de älsta äro visserligen  präglade under de sista åren af 600-talet och det yngsta bär  präglingsåret 1010; men hufvudmassan af dem tillhör tiden  från 880 till 955 eller just den tid, då enligt alla  vittnesbörd det skandinaviska elementet spelade en så vigtig roll  i Rysslands historia. De flesta äro framkomna i Sverges  östra provinser, omkring 16,000 eller nära tre fjärdedelar  af alla från hela Norden kända kufiska mynt äro funna på ön Gotland, som sedan det tionde århundradet synes hafva  utgjort medelpunkten för handeln mellan Norden och Östern ⁵¹.  Tillsammans med de kufiska mynten hittas någon gång  byzantinska silfvermynt, hvilka hafva hitkommit på samma  väg som de förra ⁵².

Liksom man i Norden anträffar orientaliska mynt, hvilka  hafva hitkommit öfver Ryssland, så finner man i sistnämnda  land västerländska, i synnerhet angelsaxiska, mynt, hvilka  uppenbarligen genom handeln blifvit ditförda från Norden,  där dylika mynt äro ytterst vanliga i fynd från tionde och  elfte århundradet. Därjämte har man på sista tiden i  Ryssland upptäkt icke få fornsaker, både vapen och smycken,  hvilka obestridligen äro af nordiskt ursprung. De mest  framträdande bland dessa äro svärden samt de för vår  hednatids sista århundraden så karakteristiska, ovalt skålformiga  spännena, hvilka utom i Norden hittas öfveralt där  vikingar uppehållit sig, t. ex. i Storbritannien, i Normandie, på  Irland o.s.v. Vid dessa intressanta upptäkter behöfva vi  emellertid icke här uppehålla oss, då vi beträffande dem  kunna hänvisa till den af en fackman författade uppsats,  som är intagen i slutet af detta arbete (se Tillägg II).

Om man sammanställer och öfverskådar de intyg, som  erhållas från sagorna, runinskrifterna och fornfynden, så  tror jag, att man måste medgifva, att de på ett högst  märkvärdigt sätt stödja och belysa den traditionela åsigten om  de gamla ryssarnas skandinaviska ursprung. Vi finna  visserligen inga direkta uppgifter härom; större delen af de  nämnda urkunderna och fornfynden tillhör tiden efter den  ryska statens grundläggning och visar blott att en mycket  liflig samfärdsel egde rum mellan Norden och Ryssland samt  att en stor mängd nordmän kommo öfver till detta land  dels för att drifva handel dels för att tjäna såsom soldater  under de ryska furstarna. Men denna lifliga samfärdsel,  denna inströmning af nordbor till Ryssland vore otänkbar  utan antagandet af ett nationelt föreningsband. Jag tror, att om vi icke egde några andra underrättelser, vi likväl,  på grund häraf skulle tvingas att antaga tillvaron af ett  starkt skandinaviskt element i Ryssland.

Men det finnes en annan omständighet, som i ännu högre  grad, om också äfven den blott indirekt, bekräftar vår åsigt.  Det är den slående likheten i kultur och lefnadssätt emellan  vikingatidens nordbor och de gamla ryssarna, sådana dessa  beskrifvas i de slaviska krönikorna samt af grekiska och  arabiska författare. Enligt dessa olika källors enstämmiga  vittnesbörd voro ryssarna ett sjöfarande folk, ett folk, som  färdades vidt och bredt, till Grekland och Österlanden, och  hvars skepp seglade icke blott på Rysslands floder, utan  äfven på Svarta hafvet, ja, till och med på Kaspiska  hafvet. De visa sig, hvar de komma, än som vikingar, än som  köpmän, alt efter som de finna det fördelaktigast, men alltid  med vapen i hand och hvarje ögonblick beredda att utbyta  köpmannens fredliga sysselsättning mot sjöröfvarens blodiga  handtverk. Denna bild af de gamla ryssarna  öfverensstämmer fullständigt med den föreställning om normannernas  vanor och äfventyrliga lif, som vi erhålla genom de nordiska  skriftställarnas och medeltidens latinska författares  skildringar. Å andra sidan är det omöjligt att tänka sig östslavernas  lefnadssätt hafva varit sådant på denna tid. Vi måste  betänka, att dessa då ännu bodde i det inre af landet,  fullkomligt afstängda så väl från Östersjön som från Svarta  hafvet genom andra folk. Det är därför otänkbart, att de  skulle hafva kunnat blifva så förtrogna med sjöfarten som  fallet uppenbarligen var med de gamla ryssarna. Alt ifrån  det första ögonblicket, då detta sistnämnda folk uppträder på  historiens skådeplats, visar det sig som ett sjöfarande folk,  ett sådant folk måste förut i längre tid hafva bott vid  hafskusten och på öppet haf vant sig att styra sina skepp.

Om vi sammanställa detta bevis med dem, jag förut  framdragit, tror jag förvisso, att hvarje opartisk domare skall  komma till den slutsatsen, att Nestor har fullkomligt rätt, när han säger att de gamla ryssarna voro nordbor. Det  är klart, att nordbornas bosättning i Ryssland och  grundläggningen af en skandinavisk stat ibland detta stora lands  finska och slaviska stammar var blott ett enstaka moment  i den mäktiga och vidtomfattande rörelse, som under  medeltiden förde normannerna jämväl till västra Europa.

:::

I det föregående har jag framstält de bevis, som från andra källor kunna hämtas till bestyrkande af Nestors berättelse om den ryska statens ursprung; och jag tror, att vi måste finna hans uppgift om de gamla ryssarnas skandinaviska härkomst fullkomligt bekräftad. Jag har också skärskådat några af antinormannisternas försök att tillintetgöra kraften af sina motståndares bevis, men jag hoppas hafva tillräckligt ådagalagt, att dessa försök ingalunda kunna anses vara lyckliga. Efter den föregående framställningen torde det icke kunna vara något tvifvel om, att de gamla ryssarna voro nordbor och att särskildt den ryska statens grundläggning var ett verk af normanner, som utgått från Mälartrakten. Det återstår emellertid ett par punkter, som behöfva närmare belysas. Till dem hör först och främst namnet ryssar, ty i användningen af detta namn hafva antinormannisterna funnit ett af de vigtigaste stöden för sina åsigter, och det kan icke förnekas, att det hittills icke rätt lyckats förfäktarna af den normannistiska teorin att aflägsna alla de svårigheter, som äro förbundna med detta namn. Äro ryssarna nordbor – så säga motståndarna till denna teori – då måste det vara möjligt att uppvisa någon skandinavisk stam, som själf betecknat sig med detta namn, men någon sådan stam kan icke uppvisas. På samma gång

jag villigt erkänner detta senare, måste jag likväl genast anmärka, att det lika litet är möjligt att uppvisa någon

slavisk stam, som ursprungligen burit detta namn. Ty de försök, som blifvit gjorda att ådagalägga detta, äro blott  lösa gissningar, hvilka icke kunna uthärda en strängt  vetenskaplig granskning.

Men veta vi då, att de gamla ryssarna verkligen på  sitt eget språk kallade sig ryssar eller något dylikt? Om  detta kunde bevisas, då vore i sanning  antinormannisternas invändning af vigt; men det kan tvärt om visas, att de  gamla ryssarna högst sannolikt icke själfva tillade sig detta  namn. Jag betraktar det därför såsom ett stort missgrepp  af den normannistiska teorins anhängare, när de så att säga  spilla kulor och krut på bemödandet att finna spår af en  skandinavisk eller germansk stam med ett nationelt namn,  från hvilket namnet ryssar kunde direkt härledas.

Det enda bevis, som kan anföras för den åsigten, att  detta namn varit inhemskt, är det ställe hos Prudentius, som  i det föregående blifvit omtaladt, ett ställe, som tillika är det,  på hvilket detta namn för första gången möter oss. Vi erinra  oss, att Prudentius berättar, huru den grekiske kejsaren till  Ludvig den fromme skickade några främmande sändebud,  hvilka varit i Konstantinopel och hvilka, såsom författaren  med anslutning till den grekiska rekommendationsskrifvelsens  ord tillägger, “sade att de, d.v.s. deras folk, hette Rhos”;  i Tyskland upptäkte man däremot, att de voro svenskar.  Om vi närmare undersöka saken, skola vi finna, att detta  ställe ingenting bevisar beträffande det namn, som ryssarna  själfva tillade sig. Säkerligen kunde sändebuden icke  underhandla med hofvet i Konstantinopel på sitt eget språk, som  ingen där förstod; och sannolikt kunde icke häller någon  af dem tala grekiska. Underhandlingarna måste altså hafva  förts på ett tredje språk, som bägge parterna förstodo, eller  för hvilket åtminstone tolkar voro att tillgå. I alla händelser  måste det namn, hvarmed man vid det grekiska hofvet  betecknade sändebuden, hafva varit det samma som det, under  hvilket deras folk var kändt i detta tredje språk, som brukades vid underhandlingarna. Vi vilja, för att förtydliga  detta, antaga att t. ex. tyska sändebud blefvo skickade till  en indisk furste, som aldrig hade hört Tyskland omtalas.  Underhandlingarna måste naturligtvis föras på engelska,  antingen direkt eller med tillhjälp af tolk; det folk,  sändebuden tillhörde, skulle altså i Indien blifva kändt under det  engelska namnet på tyskarna “germans”, och ingen skulle där  ana att de på sitt eget språk kallade sig “deutsche”. Ville  nu den indiske fursten låta ledsaga sändebuden till en annan  furste, skulle hans rekommendationsskrifvelse naturligen  erhålla följande lydelse: “öfverbringarena af denna skrifvelse  äro personer, som säga, att deras folk heter germans” –  men detta skulle icke bevisa, att de benämnde sig så på  sitt språk. Om nu denna andra furste aldrig hade hört  namnet “germans”, men kände tyskarna under namnet  ”deutsche” eller “allemands” eller “nêmci” (det slaviska  namnet på tyskarna), skulle han sannolikt förvånas, när han  fann, att de tillhörde det folk, som var honom så väl bekant  under annat namn, och hade han anledning att misstänka  deras afsigter, skulle han må hända handla just så som  Ludvig den fromme. Korteligen, jag kan icke finna, att vi  af det i fråga varande stället hos Prudentius kunna draga  den slutsatsen, att det folk, som af grekerna kallades rhôs,  så benämnde sig på sitt eget språk.

Att de tvärt om icke gjorde det, kan man sluta af det  redan (s. 31) anförda stället hos Liudprand, där han säger,  att det folk, som i västra Europa kallades normanner, af  grekerna kallades “rusii”.

Jag vågar därför trygt påstå, att de gamla ryssarna  såsom folk icke benämnde sig så på sitt eget språk. Ryssar  kallades de blott i Östern. Men är detta verkliga  förhållandet, så förlorar den invändning, som man med anledning af  namnet ryssar gjort mot deras skandinaviska ursprung, all  vigt. Ty ingenting är vanligare än att ett folk af andra  folk betecknas med namn, som det icke själf vill vidkännas och som kunna hafva uppkommit på många olika sätt. Vi  behöfva blott erinra om sådana namn som greker, finnar,  lappar, ungrare, vender, kineser och många andra, hvilka  alla äro okända för folken själfva, ehuru namnen icke sällan  hafva sin rot i vederbörande folks eget språk. Ja, äfven  namnet normanner var sannolikt icke något namn, som de  nordiska vikingarna, hvilka hemsökte västra Europas kuster,  förde med sig från sitt hemland.

Men under det att hvarken de gamla ryssarna eller  någon annan skandinavisk stam kallade sig ryssar, har man  redan i förra århundradet fäst uppmärksamheten på ett  namn, som uppenbarligen är samma ord och som utgör  föreningslänken mellan namnet ryssar och skandinavien.  Det är det namn, med hvilket alla finska stammar vid  Bottniska viken och Östersjön beteckna Sverge. På finska heter  Sverge Ruotsi (och en svensk ruotsalainen), på estniska  Rôts (och rôtslane), på votiska (voterna äro en stam i  guvernementet S:t Petersburg, ej långt från Narva) Rôtsi (och  rôtsalainé), på liviska Rúotsi (och rúotsli). Detta måste  icke blott vara samma namn som det slaviska rus’, utan det  slaviska namnet härstammar otvifvelaktigt från det finska.  Man måste betänka, att finska stammar, såsom ofvan blifvit  omtaladt, stängde slaverna från hafvet. Då nu nordborna  gingo öfver Östersjön, måste de först hafva kommit i  beröring med finnarna; under det slaverna kunde blifva  bekanta med dem först efter det de (d.v.s. nordborna)  öfverskridit finnarnas område. Altså måste finnarna, förr än  slaverna, hafva egt ett namn på skandinaverna, och det var  helt naturligt, att slaverna gåfvo dem det namn, som de  lärde känna hos finnarna.

Flera andra hypoteser hafva blifvit framstälda  beträffande namnet ryssar, i synnerhet af antinormannisterna,  hvilka naturligtvis icke vilja erkänna något sammanhang  mellan detta namn och det finska Ruotsi. Men ingen af  dem håller stånd inför en vetenskaplig pröfning. Sålunda har man gjorts uppmärksam på det bibliska namnet Ros  (eller Rosch), som förekommer hos Hezekiel 38, v. 2 f. och  39, v. 1. Titeln “förste af Ros, Mezech och Thubal”  tillägges där Gog, som kommer från norden mot Israels folk ⁵³.  För länge sedan har man invändt, att denna  sammanställning saknar alt värde, då namnet Ros hos Hezekiel står alt  för osäkert och enstaka, och emellan den tiden och det  nionde århundradets ryssar ligger en tidrymd af mer än  1400 år. Icke desto mindre gifves det ännu fantaster, som  på fullt allvar anföra detta ställe för att bevisa det ryska  namnets höga ålder.

Vidare har man sammanstält namnet ryssar med namnet  roxolaner, en “sarmatisk” stam, som i gamla tiden bodde  någonstädes i det nu varande Sydryssland. Några hafva  antagit, att dessa voro slaver eller half-slaver; andra åter  hafva trott, att de voro goter; enligt Keysers och Munchs  ofvan omtalade teori skulle de hafva varit skandinaver, som  kvarstannat i Ryssland, då deras bröder från Östern  invandrade i Norden ⁵⁴. Det torde emellertid vara stäldt utom  alt tvifvel, att dessa roxolaner voro af orientalisk härkomst,  sannolikt en iransk stam; liksom så många andra  folkstammar blefvo de uppslukade af den stora folkvandringens vågor  och hafva ingenting att skaffa med ryssarna, hvilket  ursprung man än vill tilldela dessa.

Mig synes det obestridligt, att det finska namnet på  Sverge, Ruotsi, är det enda namn, med hvilket namnet  ryssar kan sättas i direkt förbindelse, och detta faktum är  i och för sig i hög grad upplysande för frågan om  ryssarnas nationalitet. Hvarifrån namnet Ruotsi i sin ordning  kommer är återigen föremål för tvist emellan filologerna.  Den normannistiska skolan har hittills nästan allmänt velat  härleda detta namn (och medelbart äfven namnet ryssar)  från Roslagen. Man har likväl gjort många invändningar  mot identifieringen af dessa tvänne ord. Å ena sidan är  första stafvelsen i Roslagen, hvilken ensam skulle hafva öfvergått i finskan, icke nominativus, utan genitivus af ett  fornsvenskt subst. roþer, eg. “rodd, utfart till sjös i leding”  (fno. róðr). Å andra sidan är namnet Roslagen för ungt,  för att kunna komma i betraktande. I äldre tider  betecknades med orden Roþer, Roþin de delar af Upland och  Östergötland, som stötte till hafvet och som i krigstid voro  förpliktade att utrusta de i leding utgående roddare.  Innebyggarna i dessa trakter kallades rods-karlar, rodsmæn (nu  rospiggar)⁵⁵. Med anledning af dessa svårigheter har man  låtit denna härledning falla; äfven Kukik, som i sitt stora  arbete “Berufung der schwedischen Rodsen” hade försvarat  den med all kraft, öfvergaf den sedermera.

Jag tillstår, att namnen Ruotsi och ryssar icke kunna  direkt härledas från Roslagen, fattadt såsom en geografisk  benämning. Icke desto mindre synes det mig, som om  denna tråd blifvit för raskt afklipt. Namnet Ruotsi kan  lika litet förklaras af det finska språket som namnet rus’  af det slaviska. Det måste altså vara af utländskt,  sannolikt skandinaviskt ursprung ⁵⁶. Men om detta är händelsen,  så anser jag det icke alls för orimligt att fasthålla vid  härledningen ur det fornsvenska ordet roþer, i synnerhet som  det är ett märkligt sammanträffande, att i äldre tider Roþer,  Roþin var namnet just på de trakter af Sverge, till hvilka  de ofvan omtalade forntyska personnamnen hänvisa såsom  de gamla ryssarnas hembygd. Man kan föreställa sig, att  de svenskar, som bodde vid sjön och seglade öfver till  andra stranden af Östersjön, tidigt kallat sig själfva – icke  såsom folk, utan efter sin sysselsättning och sitt lefnadssätt  - roþs-mæn, rops-karlar eller något dylikt, d.v.s. roddare,  skeppare ⁵⁷. I själfva Sverge blef detta ord liksom det  abstrakta roþer småningom ett nomen proprium. Så mycket  mindre kan det förundra oss, att finnarna uppfattade detta  namn såsom namn på folket och upptogo det i denna  betydelse under formen Ruotsi, ruotsalainen, i det de  bortkastade senare delen af sammansättningen. Man kan häremot invända, likasom man gjort mot härledningen från  Roslagen, att första stafvelsen roþs- i svenskan är genitiv,  och att det vore besynnerligt, om en genitiv användes som  nomen proprium. Men om vi antaga, att det icke var  nordborna, som själfva kallade sig roþs eller ruotsi eller  ryssar, utan att detta förkortade namn först blef dem  tilllagdt af finnarna, så försvinner denna svårighet. Ty i  finskan är det en mycket vanlig företeelse, att vid  upptagandet af ett sammansatt ord ur ett främmande språk  blott den första delen af ordet bibehålles ⁵⁸, och om första  delen ursprungligen är en genitiv, så kan ett ord omedvetet  upptagas i sin genitiva form. Detta är t. ex. fallet med  det finska ordet riksi, som är förkortadt af svenska ordet  riksdaler. Denna förklaring af det finska Ruotsi synes mig  icke vara orimlig. Det är blott en hypotes, men en  hypotes, som löser frågan på ett med öfriga förhållanden  harmonierande sätt.

Såsom förut är omtaladt, kom detta samma namn från  finnarna till slaverna i formen rus’; ljudet uo eller ô, som  icke fins i slaviska, är här återgifvet med u, på samma sätt  som det finska Suomi – ursprungligen namn på en finsk  stam och nu det inhemska namnet på Finland – i de ryska  krönikorna återgifves med formen sum’. Ljudet ts i Ruotsi  är i den slaviska formen återgifvet med s. Detta beror  förmodligen på en folketymologi, i det ordet blifvit satt i  förbindelse med det slaviska adjektivet rus, rusyj, blond,  liksom om namnet rus’ hade sin grund i ett karakteristiskt  drag i normannernas utseende (jfr Liudprands anmärkning  sid. 31 med not).

Hvad den grammatiska formen af det slaviska rus’  beträffar, så är det betecknande, att det alltid brukas som  nomen collectivum i singularis. Annars är detta en  egendomlighet, som vanligen endast förekommer vid utländska  namn, i synnerhet vid sådana, som beteckna finska  stammar, eller vid namn, som härstamma från finska dialekter, där detta bruk har sin förebild. Sålunda träffa vi i  de ryska krönikorna, utom det redan nämnda sum’, jam’  = finska häme (tavasterna), mordva, merja, muroma, ves’,  čud’, perm’ och flera andra. Denna omständighet bekräftar  vårt antagande, att namnet rus’ från finnarna kommit till  slaverna.

Från det slaviska rus’ härstammar den grekiska formen  för samma namn, rhôs (ρως), hvilken möter oss i nionde  och tionde århundradena. Det är ovisst, om grekerna fått  denna form omedelbart från slaverna (eller, hvilket kommer  på ett ut, från ryssarna, om de i Konstantinopel begagnade  det slaviska språket) eller om de erhållit ordet från något  annat språk, som hade det från först nämnda källa. Två  saker äro anmärkningsvärda vid denna grekiska form rhôs;  för det första vokalen ō (ω), i stället för hvilken vi skulle  vänta u (ου), i fall ordet hade kommit omedelbart från  slaverna; vidare den egendomligheten, att det alltid är oböjdt  och pluralis (οι ρως, των ρως o.s.v., först i senare källor  stundom ρωσοι). Den omständigheten, att ordet i grekiskan  är oböjligt, förklaras svårligen till fullo däraf, att namnet  rus’ i slaviskan ständigt brukas singulart. Jag är snarare  böjd för att betrakta detta som ett tecken till att namnet  kom till grekerna genom förmedling af någon af de  turkisk-tatariska stammarna, sannolikt kazarerna (jfr ofvan sid. 26),  och att grekerna själfva sammanblandade ryssarna med dessa  stammar. I den byzantiska literaturen finna vi  turkisk-tatariska namn, och blott dessa, vanligen på samma sätt brukade  oböjliga, t. ex. uar, chunni, ogōr, uz, tarniach m. fl. Af  denna ordets vandring kan må hända också vokalen ō (ω) i den grekiska formen rhôs förklaras ⁵⁹. Efter midten af  tionde århundradet förekommer stundom, ehuru sällan, i  stället för rhôs den yngre formen rhusioi (ρουσιοι), lat. rusii,  som närmare ansluter sig till det slaviska rus’; dock kan  det hända, att denna form uppstått under inflytande af det  grekiska rhusios (ρουσιος), röd, rödhårig.

Araberna erhöllo sitt rûs antingen på samma väg som  grekerna eller kanhända snarare från själfva det grekiska  rhôs. (Jfr det arabiska Rûm = Rom).

Till västra Europas folk, särskildt till folken af  germansk härkomst, nådde namnet först senare i den  politisk-geografiska betydelse, i hvilken vi ännu bruka ordet  Ryssland. I elfte århundradet möter oss den fornhögtyska  formen rûzâ; och i på latin författade skrifter från medeltiden  träffa vi såsom namn på folket först russi, ruzzi, ruci  och andra (såsom namn på landet de motsvarande formerna  Russia, Ruzzia, Rucia o.s.v.), något senare ruteni, rutheni.  Den medelhögtyska formen är riuze. Från Tyskland kom  namnet tillbaka till Skandinavien; i senare isländska källor  finna vi rússar samt Rúzaland eller Rúciland i stället för  det äldre Garðaríki; och i fornsvenskan ryza(r), Ryzaland,  där vokalen y (af medelhögtyska in) så väl som tecknet z  tydligen förråder det tyska ursprunget ⁶⁰.

Detta är i allmänna drag den utveckling, som  försiggått med namnet ryssar i språkligt afseende. Hvad dess  etnografiska betydelse beträffar, så hafva vi redan sett, att  slaverna i synnerhet använde det till att beteckna den  skandinaviska stam, som bland dem grundade en stat, under det  att greker och araber i nionde och tionde århundradena  brukade det äfven i en mera vidsträkt betydelse, motsvarande  den, som namnet normanner hade i västra Europa, en  betydelse, som aldrig rotfäste sig hos slaverna, ehuru en ansats  därtill otvifvelaktigt egde rum. Nu uppstår den frågan:  Hvilken skandinavisk stam betecknade slaverna med namnet  rus’? Och huru kunde detta namn i tidens lopp så helt  och hållet förändra betydelse, att det, i stället för att  beteckna en skandinavisk nationalitet, kom att beteckna en  slavisk?

Jag har redan förut ådagalagt, att antikvariska fynd,  språkliga minnesmärken och direkta historiska intyg  sammanstämmande bevisa, att en ytterst liflig rörelse sedan urminnes tid försiggick från Sverge till landen på andra sidan  Östersjön. Några århundraden afbruten eller i blott ringa  omfång fortsatt, återupptogs denna rörelse i nionde  århundradet med fördubblad kraft och inskränkte sig då icke till  blott tillfälliga besök af nordbor: hela skandinaviska kolonier  måste då hafva nedsatt sig på olika ställen af kusterna. Det  måste hafva varit just dessa inkräktare, som finnarna,  innebyggarna i dessa trakter, gåfvo namnet Ruotsi, ruotsalaiset  och som slaverna efter finnarnas föredöme kallade rus’,  hvilken detta namns upprinnelse och ursprungliga betydelse  än må vara. Då för tiden voro finnarna lika litet som  slaverna något sjöfarande folk, och altså kunde de blifva  bekanta med skandinaverna endast därigenom, att dessa senare  kommo öfver till deras land. Dock är det helt naturligt,  att finnarna senare öfverflyttade det namn de hade på de  svenskar, med hvilka de på finsk botten kommo i beröring,  på själfva Sverge, och detta så mycket snarare, som de  egentliga “ryssarna” snart rykte så långt bort från dem, att  de för en tid helt och hållet förlorade dem ur sigte.  Annorlunda stälde sig saken för slaverna. Så vida äfven de  varit på väg att utvidga betydelsen af namnet rus’ i samma  riktning som finnarna, måste detta snart för dem blifva en  omöjlighet; och vi skola också strax se, huru de bildade sig  ett nytt namn för Sverges och öfver hufvud Skandinaviens  innebyggare.

Om detta så förhåller sig – och det stämmer mycket  väl öfverens med de historiska förutsättningarna – så skola  vi, tror jag, lättare förstå den händelse, den ryska statens  grundläggning, som Nestor förtäljer under år 862.

I Nestors berättelse, hvars källa ytterst måste  hafva varit den muntliga traditionen i Kijev, är en punkt,  som omöjligt kan vara riktig: nämligen kronologien. Men  muntlig tradition bekymrar sig föga om kronologien, och  det af krönikorna angifna året 862 kan vara funnet endast  genom något slags beräkning. Nestor förlägger till detta år en rad af händelser, som omöjligen kunna rymmas inom  så kort tid. På ett och samma år drifvas de varägiska  vikingarna tillbaka öfver hafvet, tvista de infödda stammarna  under någon tid med hvarandra, kallas ryssarna öfver hafvet,  dö Ruriks båda bröder “efter förloppet af två år” (!) och  lyckas två af hans följeslagar, Askold och Dir, att  bemäktiga sig Kijev. Det är klart, att här inom en kort tidrymd  olika händelser äro sammanträngda, hvilka i verkligheten  voro skilda genom ett betydande mellanrum; 862 är  sannolikt tidpunkten för den sista af dessa händelser, eröfringen  af Kijev. Och huru är det tänkbart, att de finska och  slaviska stammarna, samma år, som de befriat sig från  varägernas ok, af fri vilja skulle hafva förenat sig om ett  gemensamt beslut att åter kalla en varägisk stam öfver hafvet?

Det är i och för sig mycket osannolikt, att de tvistande  stammarna af sig själfva skulle hafva inkallat en främmande  fursteslägt. I detta hänseende förefinnes en märkvärdig  likhet emellan Nestors framställning och berättelsen om  saxarnas ankomst till Britannien. Widukind omtalar i sin  saxiska krönika, huru britternas sändebud inbjödo  fastlandets saxare att komma och hjälpa dem och herska  öfver dem, nästan med samma ord, som Nestor lägger  slaverna och finnarna i munnen: “Vi ställa detta land, som är  stort och vidsträkt och rikt på alla ting, under edert  herravälde” ⁶¹. Emellertid är denna berättelse må hända blott en  naiv, så att säga dramatiserad framställning af det faktum,  att slaverna frivilligt gåfvo sig under ryssarnas herravälde.  Men äfven om så är förhållandet, gör dock traditionen  afgjordt skillnad mellan de kort förut fördrifna vikingarna  och “ryssarna”; de senare måste hafva varit en stam, som  slaverna förut kände och till hvilken de stodo i vänskapligt  förhållande.

Sålunda komma vi åter till samma resultat som förut.  Den skandinaviska stam, som slaverna betecknade med det  från finnarna lånade namnet rus’ (“liksom andra kallas sviar, andra nurmaner o.s.v.” tillägger Nestor), och som  i midten af nionde århundradet vann herraväldet öfver  slaverna, kan därför under inga omständigheter hafva blifvit  omedelbart inkallad från Sverge. Det måste hafva varit  svenska kolonister, hvilkas ursprungliga hembygd var kusten  midt emot Finska viken, men som en tid lefvat någonstädes  i slavernas och finnarnas grannskap, sannolikt vid Ladoga ⁶².  Också åtskilliga af de muhammedanska författarnes  uppgifter om rûs hafva må hända ursprungligen afseende på  en dylik koloni (jfr sid. 37). När några ryska krönikor  berätta, att Rurik och hans bröder grundlagt staden Ladoga  och först slagit sig ned där, så är detta må hända ett  dunkelt minne af “ryssarnas” uppehåll i en sådan koloni före  deras ankomst till slaverna; ty Ladoga ligger verkligen  utanför slavernas ursprungliga område.

Ryssarnas herravälde öfver slaverna begynner med deras  bosättning i Novgorod. Deras välde kom dock här icke till  utveckling, och Novgorod upphörde snart att vara deras  hufvudstad. Ryska statens grundläggning är egentligen att  datera från eröfringen af Kijev. Vi sågo, att kort efter det  Rurik tagit Novgorod i besittning, två af hans män, Askold  och Dir, öfvergåfvo honom och grundade ett eget fursten  döme i Kijev (862?), samt att Ruriks efterträdare Oleg år  882 intog Kijev och gjorde det till sin hufvudstad. Härefter  försvann för en tid det ryska namnet från Novgorod och knöt  sig företrädesvis till Kijev. Från denna medelpunkt utbredde  det sig i vidare och vidare kretsar öfver alla de områden,  som småningom blifvit förvärfvade af den ryska kronan.

Men på samma gång som namnet ryssar sålunda  utbredde sig, förändrade sig dess betydelse helt och hållet.  Det var en gång den gamla slaviska benämningen på  normannerna, och kom slutligen att beteckna en rent slavisk  nationalitet.

Denna förändring liknar fullkomligt den, som försiggått  med namnet franker och Frankrike. Vi veta att frankerna ursprungligen voro en germansk stam, som underlade sig  Gallien. Af namnet franker bildades namnet Frankrike  (Francia), den politiska benämningen på det land och det  folk, som utgjorde det af frankerna fordom grundade riket,  eller fast mer detta rikes kärna, “Isle de France”. Då  slutligen den frankiska nationaliteten var utdöd eller gått upp  i det vida öfvervägande romanska elementet, och de olika  raserna politiskt och nationelt blandat sig med hvarandra,  då blef benämningen Frankrike, fransmän naturligen använd  om det nu till en enhet sammansmälta folket, som likväl  var ett helt annat folk än det, som namnet ursprungligen  tillkom. På liknande sätt har betydelsen af namnen  normander, longobarder, bulgarer och flera andra förändrat sig.

På samma sätt var namnet rus’ eller ryssar först  benämning på en främmande, skandinavisk stam, som tillvällade  sig öfverväldet öfver de infödda slaviska stammarna, ehuru  inkräktarna naturligtvis voro dem vida underlägsna i antal.  Namnet rus’ blef då helt naturligt, såsom  geografiskt-politisk benämning, öfverflyttadt på alt land, som lydde under  ryssarna i Kijev (= rus’skaja zemlja, det ryska landet; jfr  namnen Belgien, Österrike m. fl.), därefter äfven på  innebyggarna i detta land, slaver så väl som skandinaver, och  i denna senare betydelse undanträngde det småningom alla  de gamla namnen på de skilda slaviska stammarna. När  slutligen den politiska enheten blef en nationel enhet, kom  namnet ryssar helt naturligt att brukas om hela nationen.

Denna namnets utvecklingshistoria kunna vi tydligt  urskilja hos Nestor. Under det att han uttryckligen säger,  att namnet ryssar ursprungligen betecknade en skandinavisk  stam samt ofta använder det i denna betydelse, är det  tillika uppenbart, att det på Nestors egen tid hade förlorat  sin ursprungliga betydelse. Han brukar det hufvudsakligen  till att beteckna Kijev och dess maktområde, landet så väl  som innebyggarna. I denna mening talar han om  ”poljanerna, som nu kallas ryssar” och räknar sig själf till ryssarna (“vi ryssar”), men vanligen använder han adjektivet  ”slavisk”, icke “rysk”, till att beteckna sin egen nationalitet  och sitt eget språk (liksom t. ex. en nordamerikan kallar  sitt språk för engelska, en belgier sitt för franska eller  flamländska, en österrikare sitt för tyska eller slovenska  eller hvilket det kan vara). Däremot se vi en begynnelse  till den nu varande betydelsen i sådana satser som följande:  ”den slaviska och den ryska nationen (ordagrant “språket”)  äro ett; ty de hafva fått namnet ryssar efter varägerna,  men fordom voro de slaver”.

:::

Sedan vi nu undersökt ursprunget till namnet ryssar och genomgått dess historia, måste vi vända oss till ett

annat namn, som i krönikorna är mycket nära förbundet med det förra; det är namnet varäger (varjager) eller

väringar.

Vi hafva sett, att på flera ställen, t. ex. på det nyss nämnda eller där Nestor talar om ryska statens

grundläggning, ryssarna framställas såsom varande samma folk som varägerna eller snarare såsom utgörande en

underafdelning af dem. Man kan i denna förbindelse icke tilldela ordet någon annan betydelse än den af skandinaver. Emellertid göres, såsom antinormannisterna på goda grunder hafva anmärkt, på andra ställen i de ryska krönikorna uppenbart en skillnad mellan dessa två namn. Då Igors tåg mot Konstantinopel omtalas, anföras både ryssarna och varägerna så väl som poljanerna, slaverna (d. ä. Novgorod-slaverna, slovenerna, jfr sid. 8) o.s.v. bland de folk, som deltogo i företaget; följaktligen måste dessa två namn här beteckna två olika stammar. Detta bruk af ordet har blifvit anfördt såsom ett bevis emot ryssarnas skandinaviska ursprung, och här föreligger verkligen en skenbar svårighet, som enligt min mening hittills icke blifvit på ett tillfredsställande sätt

förklarad. Vi måste därför närmare undersöka betydelsen  af namnet väringar och dess historia samt försöka att  bestämma det ömsesidiga förhållandet emellan detta namn och  namnet ryssar.

Att namnet varäger icke är inskränkt till Ryssland  allena, är en gammal iakttagelse; samma namn, väringar  eller varanger (βαραγγοι), förekommer i Konstantinopel  såsom benämning på en lifvakt, som i synnerhet bestod af  nordbor och som ofta omnämnes i de fornnordiska sagorna  under namnet væringjar, væringjalið (lið = följe,  krigarskara) ⁶³. Hos byzantinska författare omtalas dessa trupper  för första gången under år 1034 ⁶⁴. De måste likväl då redan  hafva funnits någon tid, enligt hvad vi kunna sluta af andra,  latinska och nordiska, källor, som hänsyfta på dem. Nestor  berättar under år 980, att Vladimir, sedan han besegrat  sin broder Jaropolk och tillvällat sig regeringen i Kijev, lät  flertalet af de varägiska legotrupperna, hvilka småningom  blefvo besvärliga för honom, gå till Konstantinopel. Huru  stor eller ringa vigt man än vill lägga på enskildheterna i  denna berättelse, så är det dock i hög grad sannolikt, att  nordborna just vid den tiden först började träda i den  grekiske kejsarens tjänst, hvilket deras stamförvandter i Ryssland  redan före den tiden ofta brukat, äfvensom att tilloppet af  ”varanger” från början är att anse som ett slags öfverskott  af den allmänna folkströmmen från Skandinavien till  Ryssland. Ja, så länge “ryssarna” bevarade sin nordiska  nationalitet, gjordes knappast någon skillnad mellan dem och  deras direkt från Norden invandrade stamförvandter, och  må hända utgjordes ända in i elfte århundradet  hufvudbeståndsdelen af varangerna utaf “ryssar” ⁶⁵. Redan före nyss  nämnda tidpunkt finna vi i de isländska sagorna  ”Greklandsfarare” omtalade; sålunda före 950 Thorkel Thjóstarsson och  Eyvind Bjarnason (bägge i Hrafnkels saga Freysgoða), af  hvilka den först nämnde var i den grekiske kejsarens tjänst  (handgenginn garðskonunginum), under det att den senare uppehöll sig i Konstantinopel såsom köpman; vidare Grís  Sæmingsson (omkr. 970—980), hvilken “stor heder bevisades  af den grekiske kejsaren”. Den förste, som omtalas i  förbindelse med namnet väringar, är Kolskegg Hámundsson  (omkr. 992, i Níals-saga), “höfvidsman för väringarna”  (höfðingi fyrir væringjaliði), under det att Laxdœla-saga mindre  riktigt nämner Bolli Bollason såsom den förste, som tog  tjänst hos den grekiske kejsaren. Dessa äro de enda  exempel man har på Greklandsfarare från en så tidig period,  åtminstone hvad Norge och Island angår. Svenskarna  däremot torde just på den tiden hafva lämnat den  hufvudsakliga beståndsdelen af väringarna (i hvarje fall af dem, som  kommo direkt från Norden), ehuru sagorna naturligtvis  ingenting nämna därom. Under elfte århundradet, efter  omkring 1030 och i synnerhet sedan den norske konungasonen  Harald Sigurdsson (Harald Hårdråde, † 1066) hade kämpat  under de byzantinska fanorna, blef det ett bruk bland  högättade nordmän att träda i den grekiske kejsarens tjänst;  men äfven efter den tiden bestod hufvudmassan af  väringarna utan tvifvel af svenskar, något som bestyrkes af den  stora mängd runstenar, som i Sverge blifvit resta till minne  af Greklandsfarare. Från den tiden bildade varangerna en  corps d’elite, åt hvilken i synnerhet vakten omkring kejsarens  person var anförtrodd. I denna egenskap omtalas de ytterst  ofta både af grekiska och nordiska skriftställare, af hvilka  de förra ofta äfven vid deras omnämnande hänsyfta på ett  för dem karakteristiskt vapen, en tveäggad yxa ⁶⁶. Vi finna  dem likväl stationerade ej blott i kejsarens omedelbara  närhet, utan äfven på andra ställen ⁶⁷. Det finnes ännu i dag  ett märkvärdigt monument, som på ett handgripligt sätt  erinrar oss om dessa varanger. Det är det jättestora  marmorlejon i sittande ställning, som nu pryder ingången till  arsenalen i Venezia. Detta monument hade sedan urminnes tid  stått vid hamnen i Piræus, som däraf erhållit sitt italienska  namn “Porto Leone”, och fördes till Venezia af den venetianske generalen Francesco Morosini, när venetianerna år  1687 intogo Athen. Lejonet är visserligen ett verk från  den forngrekiska konstens bästa tid, men erhåller för oss  ett synnerligt intresse genom den runinskrift, som i form af  ormslingor är inhuggen på dess bägge sidor. Själfva skriften  är, tyvärr, nu så utplånad, att den icke längre är tydbar.  Men tvänne nordiska vetenskapsmän, professor S. Bugge i  Kristiania och doktor O. Montelius i Stockholm, hafva  samtidigt (1875) dels af ormslingornas form, dels af enskilda  läsbara runtecken bevisat, att inskriften blifvit i elfte  århundradet inhuggen af en svensk man, som härstammade  från något af Svea rikes landskap, sannolikt från Upland ⁶⁸.  Utan tvifvel tjänte denna man ibland väringarna och var  stationerad i Piræus.

Mot slutet af elfte århundradet synas varangtrupperna  hafva undergått en förändring i sin sammansättning. Efter  den tiden rekryterades de icke blott af nordbor, utan äfven  af engelsmän, hvilka efter den normanniska eröfringen  blifvit fördrifna från sitt fädernesland eller voro missnöjda med  de nya förhållandena och begåfvo sig till Konstantinopel  för att vinna lagrar i den grekiske kejsarens tjänst, i  synnerhet i striden mot Syditaliens normanner, som voro  stamförvandter till deras fäderneslands förtryckare ⁶⁹. Utan tvifvel  funnos bland dessa engelsmän många danskar. Mot slutet  af tolfte århundradet finna vi hos flera olika författare  uppgifvet, att varangerna voro britter eller engelsmän och  talade engelska. Från början af trettonde århundradet  blefvo skandinavernas besök i Konstantinopel mer och mer  sällsynta ⁷⁰; slutligen bestodo varangerna uteslutande af  engelsmän. Sålunda sammansatt, synes denna kår hafva egt  bestånd ända till byzantinska rikets undergång.

Så väl på grund af varangernas ställning i  Konstantinopel som på grund däraf, att de så ofta förekomma i den  ryska historien såsom soldnärer i storfurstens följe, har detta  namn hittills enstämmigt blifvit ansedt ursprungligen beteckna en militärisk kår, och man har allmänt velat söka  dess ursprung i Konstantinopel; först senare skulle det hafva  kommit att beteckna det folk, af hvilken denna kår var  sammansatt.

Genom sin form bevisar sig ordet väringar, varanger  vara af skandinaviskt ursprung; ändelsen -ing, -ang är  hvarken slavisk eller grekisk, utan skandinavisk, och alla  tydningar, som icke utgå från detta antagande, äro misslyckade.  Bland de många etymologier, som blifvit föreslagna för detta  ord, är endast en, som tillfredsställer språkvetenskapens  fordringar, nämligen härledningen från det fornnordiska vár,  vanligen brukadt pluralt várar, trohet, trohetslöfte; i  angelsaxiskan finnes samma ord i formen wær med nästan  samma betydelse, borgen, trohetslöfte, förbund. Däraf har  man tolkat ordet väringar, varanger med “bundsförvandter”  eller “edsvurna män”. Då denna tolkning först framstäldes,  trodde man sig finna ett stöd för densamma i ett ännu  äldre namn, fœderati, som betecknade en legotrupp i den  byzantinska hären (i tredje och fjärde århundradet bestående  af goter), af hvilken väringarna skulle hafva utgjort en  fortsättning, sålunda att varanger, väringar skulle vara det  nationela germanska namnet på denna trupp ⁷¹. Det kan  emellertid anses för afgjordt, att intet dylikt sammanhang  eller förhållande förefans emellan dessa tvänne kårer,  alldenstund fœderati redan i femte århundradet bestodo af de mest  olikartade, hufvudsakligen orientaliska, element, och synas i  denna form hafva fortlefvat samtidigt med varangerna  såsom en från dem skild kår. Men om detta är fallet, så  hafva vi all anledning att undersöka, om icke utvecklingen  af ordet väringar varit en helt annan än den, man hittills  antagit, i synnerhet som hvarken det fornnordiska várar,  till hvilket det blifvit hänfördt, eller de motsvarande orden  i de beslägtade språken någonsin blifvit använda till att  beteckna en krigares trohetsed.

Är det då verkligen säkert, att det i fråga varande namnet ursprungligen betecknade en mititärisk kår eller någon  militärisk inrättning? Jag tror det icke, utan måste betrakta  en sådan åsigt som en ren hypotes. Tvärt om står jag fast  vid den åsigten, att ordet väringar i hela östern från  första början hade en afgjordt etnografisk betydelse och  betecknade skandinaverna eller mera särskildt svenskarna.

I de ryska krönikorna finna vi ordet varäger (sing. varjag,  plur. varjazi) städse brukadt i denna betydelse; detta är t. ex.  fallet på det ställe, där ryska statens grundläggning  ointalas, hvarest det uttryckligen säges, att “några af varägerna  kallas ryssar, liksom andra sviar, andra nurmaner” o.s.v.;  och mångfaldiga andra ställen äro lika tydliga. Korteligen,  det kan icke betviflas, att hos de ryska skriftställarna ordet  varäger aldrig betyder något annat än skandinaver, särskildt  svenskar, vare sig de omtalas såsom legosoldater i den ryska  hären, hvilket vanligen är fallet i äldre tider, eller såsom  fredliga köpmän, hvilket är regel i tolfte och trettonde  århundradena. Denna geografiska tolkning är den enda, som  på alla ställen gifver en tillfredsställande mening. Att  man måste tillskrifva denna betydelse af ordet en ganska  hög ålder, bevisas däraf, att i krönikorna Östersjön kallas  det “Varägiska hafvet” (varjaz’skoje more). Att detta bruk  af ordet till och med efter århundraden icke var glömdt,  bevisas t. ex. tydligen af det bref, som tsar Ivan den  förskräcklige 1573 skref till Johan den tredje, då han  framstälde anspråk på svenska kronan. “Edert folk”, heter det  i detta bref, “har sedan mycket lång tid tillbaka tjänt  mina förfäder; i de gamla krönikorna omtalas varäger, som  befunno sig i själfherskar en Jaroslav-Georgis här, men  varägerna voro svenskar, altså hans undersåtar.” Äfven i en  berättelse om svenskarnas belägring af Tichvinklostret (1613)  förekommer om dem benämningen varjag ⁷².

Vända vi oss till de arabiska skriftställarna, så finna  vi där likaledes ordet varank, men blott i geografisk  betydelse. Den förste muhammedanske skriftställare, som omtalar varank, är al-Bîrûnî (född i Chorasmien 973, död omkr.  1038), en ytterst lärd och värdefull författare, af hvars verk,  för så vidt som de ännu äro i behåll, blott en ringa del är  offentliggjord. Men af några yngre skriftställare, som  åberopa sig på honom såsom sin källa, erfara vi, att han hade  omtalat “en vik af oceanen, som sträcker sig norr ut från  slavernas land och kallas det Varangiska hafvet (Bahr Varank);  men varank är namnet på det folk, som bor vid dess kuster”.  Här betecknar namnet varank uppenbart skandinaverna,  särskildt svenskarna, och “det Varangiska hafvet” är tydligen  Östersjön, hvilken, såsom vi erinra oss, i de ryska krönikorna  bär samma namn. En persisk handskrift af Bîrûnîs  ”Lärobok i Astronomi” är nyligen upptäkt; på tre ställen i detta  arbete talar han om varank, och på den bifogade kartan  äro deras boningsplatser tydligen förlagda till Sverges  ostkust. Detta namn har äfven varit föremål för omtalande  hos en skriftställare, på hvilken andra ofta åberopa sig,  Schîrâsî, som lefde i slutet af trettonde och början af  fjortonde århundradet. I en turkisk geografi från sjuttonde  århundradet, Hadschi Chalfah’s Dschihânnuma, heter det:  ”Det Tyska hafvet (Bahr Alaman) kallas i våra geografiska  och astronomiska arbeten det Varangiska hafvet (Bahr  Varank). Den lärde Schîrâsî säger i sin bok Tohfeh: ’På  dess kuster bor ett folk af högväxta, kämpalika män’, och  med dessa varank menar han det svenska folket … Nu  heter detta haf i de kringboende folkens språk det Baltiska  hafvet”. De anförda ställena torde vara tillräckliga för att  visa, att äfven i den orientaliska terminologien ordet varank  sedan början af det elfte århundradet städse hade betydelsen  af “skandinaver”, särskildt “svenskar”, och ingen annan.

I den byzantinska terminologien betecknar namnet  varangoi (βαραγγοι) visserligen en bestämd militärisk kår, men  jag anser detta icke vara ordets ursprungliga betydelse.  Äfven hos grekerna var ordet i början den populära  beteckningen för skandinaverna ⁷³ (särskildt svenskarna) såsom ett folk och icke blott och bart namn på en särskild afdelning  af hären. Detta bevisas tydligen af det faktum, att vi i  den byzantinska literaturen öfveralt finna namnet varangoi  sammanstäldt med namnen på andra nationer. Sålunda  finna vi ofta “franker och varanger” nämnda tillsammans,  och en byzantinsk författare, Georgius Cedrenus, talar på  ett ställe om varangerna i motsats till romaioi d. ä. de  infödda grekerna, i det han uttrycker sig: “de soldater, som  höllo vakt i palatset, både romaier och varanger”; han  tillägger att de senare äro “en keltisk nation” (!). Den för  sin lärdom berömda prinsessan Anna Komnena, som lefde i  början af tolfte århundradet, talar om “varangerna från Thule”,  hvilka hon vidare betecknar såsom de “yx-bärande  barbarerna”; hon nämner dem först i motsats till en afdelning  af den inhemska hären och därpå till nemitzoi, “hvilka äfven”,  säger hon, “äro en barbarisk nation” ⁷⁴.

Det tydligaste beviset för att grekerna uppfattade ordet  varangoi såsom namn på innebyggarna i ett land finna vi  dock i ett grekiskt strategiskt arbete af okänd författare  från elfte århundradet. I detta arbete, som nyligen blifvit  upptäkt af den ryske professorn V. Vasiljevskij ⁷⁵, finna  vi för första gången i en grekisk källa Harald Hårdråde  (’Αραλτης) och hans bedrifter på Sicilien omtalade, och det  tillägges, att “han var son till konungen i Varangia (Βαραγγια)”;  detta ord Varangia som hittills icke blifvit anträffadt  någonstädes, betecknar här altså rätt fram Norge, eller väl  egentligen mera obestämdt den skandinaviska halfön. I samma  arbete omtalas också, att staden Otranto i södra Italien  under grekisk öfverhöghet hade en besättning af “ryssar och  varanger, lansbärare (landttrupper) och sjöfolk” (ρωσων [sic]  χαι βαραγγους, χονταρατους τε χαι πλωιμους). Härmed  öfverensstämmer det, att vi i den af Leo af Ostia författade  krönikan om klostret Monte Cassino i södra Italien finna “dani,  russi et guálani” (med anledning af händelser, som egde  rum 1009) omtalade såsom grekiska hjälptrupper, hvilka hade blifvit skickade till Apulien och Kalabrien ⁷⁶; ty  gualani eller, såsom de på ett annat ställe i Leos arbete kallas,  guarani är ingenting annat än en romansk form af ordet  varanger, och sammanställningen af detta ord med “danskar  och ryssar”, likasom förbindelsen “ryssar och varanger” i det  ofvannämnda grekiska arbetet, visar tydligt, att det är ett  folkslagsnamn, som endast kan beteckna innebyggarna på den  skandinaviska halfön. Detsamma uttalas slutligen med  klara och tydliga ord af en isländsk saga; det heter  nämligen i Harald Hårdrådes saga (kap. 3), att det i  Konstantinopel på den tid, då Harald kom dit, fans “en stor mängd  nordbor, hvilka man där kallar väringar” ⁷⁷.

Det synes mig genom alla dessa vittnesbörd vara  tillräckligt klart bevisadt, icke blott att grekerna i allmänhet  och särskildt i elfte århundradet brukade ordet varanger  såsom namn på ett folk (skandinaver, svenskar), utan äfven  att detta hos dem var ordets ursprungliga och älsta,  betydelse. I denna betydelse aflöser ordet varanger småningom  det äldre grekiska namnet på nordborna, rhôs, hvilket,  såsom vi förut sett, i det nionde och tionde århundradet är  förherskande, men under loppet af det elfte går ur bruk i  samma mån, som det nordiska elementet i Ryssland får vika  för det slaviska. Ganska upplysande med afseende på  förhållandet emellan dessa tvänne namn äro vissa egenheter i  deras bruk, som förekomma i byzantinska urkunder från  elfte århundradet, och på hvilka professor V. Vasiljevskij  nyligen fäst uppmärksamheten. Sålunda finna vi på några  ställen (t. ex. Attaliota s. 253 ff.) en och samma trupp kallad  än rhôs, än varangoi och träffa stundom hos något yngre  författare (såsom Scylitzes, Cedrenus) det senare namnet,  där deras källor (såsom Psellus, Attaliota) hafva det  förstnämnda, hvaremot man aldrig finner, att skillnad på denna  tid gjordes mellan de bägge namnen. Vidare finna vi i  grekiska urkunder från senare hälften af elfte århundradet fyra  exempel, där bägge de i fråga varande namnen blifvit förenade till ett sammansatt ord, dels varangoi-rhôs (1060), dels  rhôs-varangoi (1075 och 1079) och rhôsoi-varangoi (1088).  Likasom alt detta är begripligt endast under förutsättning,  att ordet varangoi uppfattades som namn på ett folk, så  spåra vi häri kampen emellan det äldre namnet på nordborna,  rhôs, och det yngre varangoi. Bägge ordens förbindande  till ett utgör tydligen ett försök att närmare bestämma  betydelsen af namnet rhôs = skandinaver i motsats till  Rysslands innebyggare. På visst sätt kan denna sammansättning  jämföras med det af ryska historiker i nyare tid skapade,  för öfrigt icke synnerligen lyckliga, namnet “varägo-ryssar”.

Men under det jag sålunda påstår, att namnet varanger  för grekerna ursprungligen var ett folkslagsnamn, medgifver  jag dock tillika gärna, att det som sådant med bestämd  historisk bakgrund icke hade långt lif. Vi måste betänka, att  grekerna (sedan ryssarna blifvit slaviserade) kommo i  beröring nästan endast med sådana nordmän, som vandrade till  Konstantinopel för att taga soldattjänst, samt att, kort efter  det ordet varanger såsom beteckning för nordborna utträngt  det äldre rhôs, den härafdelning, som de bildat, mer och  mer rekryterades från England. Det kan därför icke  förundra oss, att detta namn småningom bleknade till en  allmän betekning för de nordeuropéer, som tjänte i den  grekiska hären, där bildade en egen främlingslegion och voro  beväpnade på samma sätt och intogo samma ställning som  skandinaverna på sin tid. Till en dylik förändring af ett  ords betydelse kan man lätt finna motstycken, hvaremot det  säkerligen är utan exempel, att ett ord, som ursprungligen  varit namn för ett lifgarde, sedermera kommit att beteckna  den nation, af hvilken gardet förnämligast rekryterades. Vi  behöfva blott erinra om de franska konungarnas  schweizergarde samt det ännu existerande påfliga schweizergardet,  hvilket altjämt bär samma namn, oaktadt det för länge  sedan upphört att uteslutande bestå af schweizare. Ordet  zouaver var likaledes ursprungligen namn på en enskild arabisk stam, som uppstälde de första trupperna af detta  slag; nu betecknar namnet alla slags trupper, som bära  samma uniform som de ursprungliga zouaverna.

Vända vi oss till de skandinaviska källorna, så finna vi  där det egendomliga förhållandet med ordet væringjar (sing.  äldre væringr, yngre, men allmännare væringi), att detta  ord, som genom sin form bevisar sig vara rent nordiskt,  till sin betydelse är halft utländskt, i det att det blott  brukas till att beteckna de nordbor, som tjänte i den grekiska  hären, och lika litet användes om nordborna i allmänhet  som om några andra trupper i Konstantinopel. I Håkon  Härdabreds saga t. ex. omtalas (kap. 21) väringarna tydligen  såsom skilda från frankerna och flamländarna, hvilka intogo  ungefär samma ställning i den grekiska hären. Ordet kan  icke hafva erhållit denna betydelse i Norden; det måste  hafva kommit hit tillbaka med nordbor, som vistats i  Konstantinopel. Endast på helt få ställen finna vi ordet  väringar brukadt i betydelsen af nordbor i allmänhet. Detta är  i synnerhet fallet i den jämförelsevis unga Thidreks saga  (från omkr. 1250), och efter dess föredöme i Völsunga saga;  men då vissa omständigheter i den förra sagan bevisa, att dess  författare hade förbindelser i Ryssland, i synnerhet som  åtskilliga ortförhållanden i detta land uppenbarligen äro honom  mycket väl bekanta, så är det sannolikt, att det egendomliga  bruk af ordet væringjar, som förekommer i denna saga,  utgör en efterlikning af betydelsen af det ryska varjag, vare  sig författaren velat visa sin lärdom eller han verkligen  fann detta bruk praktiskt. Denna betydelse är annars i  Norden okänd.

Om vi lägga samman alt hvad här blifvit yttradt om  bruket af ordet väringar, synes det oss vara stäldt utom alt  tvifvel, att detta ord bland Österns folk städse hade en  geografisk eller etnografisk betydelse, och att Skandinaviens  innebyggare, särskildt svenskarna, därmed betecknades. Men  om så är, då hafva grekerna utan tvifvel erhållit detta namn från Ryssland. Nordborna voro, långt innan grekerna gjorde  deras bekantskap, kända i Ryssland, ja, det var just ryssarna,  som först ledsagade dem till Konstantinopel, och de nordbor,  som senare färdades till Grekland, togo mestadels vägen  genom Ryssland. Af denna grund synes det mig orimligt  att antaga, att ordet blifvit myntadt i Konstantinopel och  sedermera därifrån kommit till Ryssland. Om araberna åter  fingo detta ord från grekerna eller omedelbart från Ryssland,  måste lämnas oafgjordt. Dess arabiska form (varank med  n) gör dock att det förra synes sannolikast.

Men om vi å andra sidan betänka, att detta namn  obestridligen till sin rot är skandinaviskt, men dock i den  fornnordiska literaturen uppträder som ett halft utländskt ord,  så synes oss endast en förklaring möjlig, en förklaring, som  på samma gång löser alla filologiska och historiska  svårigheter, och denna är, att ordet uppstått ibland de  nordbor, som i äldre tider bosatt sig i Ryssland  d.v.s. bland den stam, hvilken slaverna tillade  namnet ryssar, samt att “ryssarna” därmed  betecknade sina stamförvandter väster om Östersjön eller  åtminstone dem bland dessa, hvilka af den lifliga  förbindelsen mellan Norden och Ryssland fördes  öfver till dem. Är detta antagande riktigt, så vinna vi  i detta rent skandinaviska ord ett nytt bevis för ryssarnas  skandinaviska nationalitet.

Den form, som ligger till grund så väl för det ryska  varjag som medelbarligen äfven för det grekiska varangoi  och det arabiska varank, synes vara vāring utan den  förändring (omljud) af ā till æ, som visar sig i det fornnordiska  væringr ⁷⁸. Hvad detta ords ursprung beträffar, så måste det  härledas från en stam vār-. Fornnordiskan eger verkligen flera  ord af denna form, men bland dessa är det endast ett, som  här kan komma i betraktande, nämligen pluralen várar, till  hvilket man, såsom förut är omtaladt, äfven tidigare velat  hänföra ordet væringr (se s. 97). Jag tror blott, att det sätt, på hvilket man hittills tolkat ordet væringr, när man härledt  det ur várar, icke är riktigt, ehuru jag naturligtvis icke vågar  påstå, att den tolkning, som jag vill sätta i stället, är  fullkomligt säker och ofelbar.

I olika germanska språk finna vi ett ord, hvars älsta  form är vārā (fornnordiska vár-ar, angelsaxiska wær,  fornhögtyska wâra o.s.v.). Detta ords betydelse är: 1) löfte,  försäkran, trohet; 2) (= medeltidslatinets treuga) fördrag,  fred; 3) (med afseende på den, som mottager vārā af en  annan) fred, säkerhet, skydd.

I fornnordiska är singularis vár namn på trohetens  gudinna; pluralis várar betyder trohetslöfte, i synnerhet  emellan man och hustru, stundom också mellan personliga fiender,  som förplikta sig att icke skada hvarandra. Den för ordet  egendomliga betydelsen är altså här den samma som i de  beslägtade språken, trohetslöfte i form af försäkran;  begreppet trohetslöfte i fråga om en krigare i förhållande till  sin höfding är fullkomligt främmande för denna ordstam.  Beslägtade ord i fornnordiskan äro adjektivet værr,  ”tillförlitlig, trygg, säker, behaglig, lugn”; och substantivet væri  ”fristad, skydd”. En afledning af samma rot kan också  det fornnordiska væringr, væringi, vara, bildadt på samma  sätt som t. ex. leysingr, leysingi en frigifven (af lauss lös,  leysa, lösa, befria); frelsingr, frelsingi fri man (frelsi  frihet, frelsa befria), bandingi fånge (af band) m. fl. I  analogi med dessa och andra liknande afledningar måste  grundbetydelsen af ordet väring vara icke “den, som gifver  trohetslöfte eller säkerhet”, utan “den, som mottager  säkerhet, hvars ställning är beskyddad” (föreställningen om en  flykting, som söker skydd, behöfver naturligtvis icke på  aflägsnaste sätt vara förbunden härmed). I statsrättslig  mening betydde altså varäger “skyddsborgare” och var utan  tvifvel det betecknande uttrycket för den gynnade ställning,  som nordmännen, när de såsom köpmän eller krigare  kommo öfver till Ryssland, sedan en beslägtad stam här fått öfverväldet, på grund af sin nationalitet måste hafva  intagit framför andra främmande nationer och må hända  äfven framför de infödda underkufvade stammarna ⁷⁹. Från  denna synpunkt kan namnet väring jämföras med det  angelsaxiska wærgenga, som i ett gammalt glossar tolkas  ”advena”, främling, men hvars egentliga betydelse utan tvifvel  likaledes är “skyddsförvandt”, “skyddsling”. I longobardiska  lagar finna vi motsvarande ord i formen waregang med  alldeles samma betydelse ⁸⁰.

Om den nu framstälda förklaringen är riktig, skulle  ordet væringr altså ursprungligen varit en benämning, som  ”ryssarna” använde på de nordbor, som kommo öfver till  Ryssland, till att beteckna deras politiskt-sociala ställning  därstädes; och hvad ordets ålder beträffar, skulle det kunna  hafva uppstått ungefär samtidigt med “ryssarnas” herravälde  i dessa trakter. Men småningom upptogs ordet af slaverna  såsom en nationalitetsbeteckning och utvidgades till att  beteckna innebyggarna i de skandinaviska moderlanden  väster om Östersjön, särskildt Sverges folk. I denna  betydelse vandrade ordet till de andra österländska folken,  hos hvilka vi finna det i bruk, och utträngde småningom  det äldre i Östern brukliga namnet på skandinaverna, ryssar,  på samma tid som detta förlorade sin ursprungliga betydelse.  Långt ifrån att hafva varit synonyma, måste dessa två namn,  ryssar och varäger, tvärt om en gång hafva utgjort  hvarandras motsats. Förhållandet dememellan måste hafva varit  ungefär detsamma som emellan en “Yankee” och en  engelsman, eller som ibland de i Amerika födda spaniorerna  emellan en kreol och en “chapeton” eller en “gachupin”, såsom  man där kallar en spanior från Europa. Dock glömdes  efter hand skillnaden, i synnerhet som ryssarna småningom  förlorade sin nationalitet och blefvo slaviserade. Därför  kunna de ryska krönikorna mycket väl, enligt ordets då  varande betydelse, på ett ställe beteckna ryssarna såsom en stam  bland varägerna och på ett annat fasthålla en skillnad mellan de bägge namnen. I själfva Skandinavien var ordet varäger  naturligtvis okändt i den betydelse, som det hade i Östern;  längre fram blef det åter upptaget af skandinaver i  Konstantinopel, där “ryssar” och varäger möttes och förbundo  sig med hvarandra, och så erhöll det i själfva Norden den  mindre omfattande betydelse, i hvilken vi finna det brukadt  i sagorna.

:::

Det återstår ännu några frågor att besvara med hänsyn till det skandinaviska elementets fortvaro i Ryssland. Först och främst: huru länge bibehöllo de ursprungliga ryssarna, den herskande rasen i Kijev, sin skandinaviska nationalitet?

När denna stam tillvann sig herraväldet öfver slaverna, kan den jämförelsevis icke hafva varit synnerligen talrik;

utom de furstliga anförarna bestod den hufvudsakligen af krigare. Oaktadt vi i källorna icke finna någon uppgift

därom, kan det dock icke betviflas, att ryssarna, i likhet med de nordmannaskaror, som hemsökte västra Europa, förde sina kvinnor med sig. Vi veta till exempel, att Ruriks son Igor hade till gemål en kvinna, som var född af nordiska föräldrar i Pleskov. Emellertid dröjde det säkerligen icke länge, förr än många af invandrarna begynte äkta infödda slaviska kvinnor. Under sådana omständigheter synes det så mycket begripligare, att de ursprungliga invandrarnas afkomlingar snart i språk och seder slöto sig till den vida talrikare slaviska befolkningen, midt ibland hvilken de lefde ⁸¹; och det är knapt möjligt, att de kunna hafva bevarat sin skandinaviska nationalitet längre än genom tre eller fyra slägtled. Hvad den regerande familjen beträffar, så bar Igors år 942 födde son det rent slaviska namnet Svjatoslav; och efter den tiden hade medlemmarna af regenthuset med blott få undantag slaviska namn. Då Svjatoslavs son Vladimir († 1015) införde kristendomen såsom statsreligion i Ryssland, gjorde han slaviskan till kyrkospråk och betraktade  sig utan tvifvel såsom i alla afseenden tillhörande den  slaviska nationaliteten, oaktadt han sannolikt var bekant med  sina förfäders språk. Under hans son Jaroslav († 1054) kom  det ryska elementet å nyo till inflytande och anseende;  dock hade detta mindre sin grund i ett blott återupplifvande  af det nordiska furstehusets traditioner än fastmer i en  förnyelse af det varägiska blodet. Jaroslavs moder var  nämligen en varägisk kvinna, Rognêd’ (= Ragnheiðr), dotter af  Rogvolod (= Ragnvaldr), furste af Polotsk, “som var  kommen öfver hafvet”. Vladimir hade, medan han ännu var  hedning, med våld gjort henne till sin gemål, sedan han  låtit döda hela hennes slägt, och af henne torde Jaroslav  hafva insupit den förkärlek för den nordiska nationaliteten,  som i synnerhet i hans yngre dagar framträdde hos honom,  stundom såsom en opposition mot det slaviska elementet.  Under hans regering var förbindelsen med Norden lifligare  än någonsin tillförene; han var själf förmäld med Olof  Skötkonungs dotter Ingegerd; bland många andra bekanta  nordmän, som uppehöllo sig hos honom, var äfven hans  svåger Olof den helige samt Harald Hårdråde, hvilken  sedermera förmälde sig med hans dotter Elisabeth. Men äfven  han måste mer och mer hafva slutit sig till det slaviska  elementet, och ehuru hans söner vid faderns hof hade lärt  sina förfäders språk, är det otvifvelaktigt, att det sista  band, som förenade det ryska furstehuset med den nordiska  nationaliteten, kan betraktas som sönderslitet med  Jaroslavs död.

Om altså visserligen det regerande huset i Kijev kan  betraktas såsom i det väsentliga slaviseradt omkring år 1000, så  följer icke däraf nödvändigt, att det skandinaviska  elementet på den tiden helt och hållet försvunnit från Ryssland.  Det är tvärt om mycket som antyder, att den ryska rasen  fortfarande rekryterades genom invandrare från Norden,  hvilka icke blott kommo för att kortare eller längre tid tjäna vid det ryska hofvet eller i den ryska hären, utan äfven i  afsigt att för alltid bosätta sig i Ryssland. Enligt den  tyske historieskrifvaren Thietmar af Merseburg bestod Kijevs  befolkning ännu år 1018 “hufvudsakligen af danskar”, där  uttrycket “danskar” undantagsvis måste tagas i betydelsen  nordmän i allmänhet, såvida icke Thietmar möjligen varit  oriktigt underrättad beträffande den i Kijev bosatta  nordiska befolkningens egentliga nationalitet. På grund af detta  och äfven andra intyg synas vi vara berättigade till den  slutsatsen, att det skandinaviska elementet var starkt  representeradt i Kijev i början af elfte århundradet. Vid denna tid  upphörde däremot tillströmningen af förstärkningar från  Norden; ty de abnorma förhållanden, som gifvit anledning till  vikingatågen, hade för länge sedan upphört att finnas.  Kristendomens fullständiga befästande hade gifvit ett helt nytt  utseende åt det sociala lifvet i Norden, och det inre tillståndet  i de skandinaviska landen lade beslag på all innebyggarnas  handlingskraft. Omkring år 1030 anses vikingatiden vara  slut, och härmed öfverensstämmer, att varägerna år 1043  för sista gången omtalas såsom hjälptrupper i den ryska  hären. De få nordbor, som vid denna tid funnos i det  egentliga Ryssland d.v.s. i Kijev, blefvo lämnade åt sitt  öde, och det är ej svårt att föreställa sig, hvilket detta blef.   Annorlunda stälde sig förhållandena i Novgorod och  dess område. Öfvergifvet af den ryska herskarestammen,  hade det i lång tid intagit en tämligen oafhängig ställning  såsom Kijevs medtäflarinna och vann stor betydenhet genom  sin blomstrande handel, som befordrades af det gynsamma  läget och den lätta förbindelsen med hafvet genom Ladoga.  Här var det skandinaviska elementet ännu starkare  representeradt än i Kijev, enär många varäger, skandinaver från  Sverge, i synnerhet från Gotland, begåfvo sig dit i  handelsangelägenheter. Huru betydande detta skandinaviska  element var, kan man sluta af Nestors uppgift att Novgorod  var “en varägisk stad”. Af andra källor erfara vi, att gotländingarna i tolfte århundradet där hade en stor  gillessal, att där fans en varägisk kyrka o.s.v. Men i trettonde  och fjortonde århundradet måste nordborna lämna rum för  tyskarna, och den indrägtiga handeln på Novgorod  öfvergick i de tyska Hansestädernas händer.

Till sist återstår den frågan: Hvilket inflytande har det  skandinaviska elementet utöfvat på det inhemska elementet  i Ryssland, och hvilka spår af sin tillvaro i äldre tider har  det lämnat efter sig? Ett är säkert: om vi kunde analysera  det blod, som flyter i den nu i Ryssland herskande rasens  ådror, skulle vi däri upptäcka blott få droppar af  skandinaviskt ursprung. Under det att de finska stammarna, som  en gång bebodde en så stor del af det ryska riket, i detta  afseende utan tvifvel utöfvat ett ganska starkt inflytande,  var skandinavernas antal jämförelsevis så ringa, att de i  fysiskt hänseende svårligen hafva kunnat lämna några  varaktiga spår efter sig.

Att däremot det skandinaviska inflytandet långt ned i  tiden varit mer eller mindre märkbart i seder och bruk, i  samfundsförhållanden, lagar och statsinrättningar, är  otvifvelaktigt; i synnerhet kunna vi vänta att finna spår af detta  inflytande t. ex. i den från Jaroslav härrörande gamla ryska  lagen Pravda russkaja eller i de egendomliga  samfundsförhållandena hos de saporogiska kosackerna. På utredandet  af dessa spörsmål kunna vi emellertid här icke inlåta oss;  därtill erfordras en rad af jämförande undersökningar, som  först måste göras, men hvilka alls icke äro gjorda,  åtminstone icke enligt vetenskapens nu varande fordringar.

Något gynnsammare ställer sig saken, om vi försöka  besvara frågan, huruvida det i det ryska språket finnes några  spår af ett inflytande från de nordiska språken. Och likväl  är äfven här en djupgående undersökning förbunden med  stora svårigheter. Å ena sidan kan man lätt blifva missledd  af öfverensstämmelser, som bero på de slaviska och  germanska språkens ursprungliga slägtskap; så t. ex. är det slaviska grad, ryska gorod, stad, ett äkta slaviskt ord och  dess likhet med det fornnordiska garðr, gård, beror därpå,  att bägge orden, grad eller gorod och garðr, härstamma från  samma form i det gemensamma grundspråket. Å andra  sidan finner man, att icke blott ryskan, utan äfven de andra  slaviska språken innehålla en stor mängd ord, som  otvifvelaktigt äro af germanskt ursprung; men man finner också,  att dessa ord ingalunda äro likartade, samt att de tillhöra  olika stadier af språkets utvecklingshistoria. Sålunda gifves  det många för alla slaviska språk mer eller mindre  gemensamma ord, som måste hafva upptagits från gotiskan, då  slaverna ännu bodde till sammans öster om Weichsel; t. ex.  slaviska st’klo, glas, gotiska stikls, bägare, slaviska usereg,  userez’, ör-ring, gotiska ausa-hrings m. fl. En stor mängd  andra ord äro i nyare och äldre tider lånade från tyskan.

Om vi sorgfälligt frånskilja dessa olika slag af  germanska ord, så återstår ännu ett antal, som blott  förekommer i ryskan och icke i de andra slaviska språken. I dessa  ord äro vi berättigade att se minnen af det skandinaviska  element, som en gång spelade en så vigtig roll i Rysslands  historia. Flertalet af dessa ord förekommer blott i den  fornryska literaturen, all den stund de beteckna saker och  begrepp, som icke längre äro i bruk. Andra ord äro blott  bibehållna i vissa munarter; men olyckligtvis äro de ryska  munarterna ännu icke grundligt undersökta, och jag kan  därför icke meddela någon uttömmande förteckning ⁸². Jag  anför några ord, som med större eller mindre sannolikhet  kunna räknas hit:

Fornryska ask, jask, ask, låda, nyryska jaščik =  fornnorska ask-r, fornsvenska ask-er.

Fornryska grid’, hirdman, medlem af de fornryska  furstarnas lifvakt (hird) eller följe = fornnorska grið, uppehåll,  vistande i en annans hus, med bibegrepp af  tjänsteförhållande; griðmaðr, -kona, tjänstekarl, tjänstekvinna; fornsvenska  griþkuna, kvinna, som för något arbete vistas i en annans hus.

Fornryska jabednik, benämning på en ämbetsman i  Novgorod; jfr fornnorska embætti, fornsvenska æmbiti,  nysvenska ämbete (?).

Ryska jakor’ = svenska ankare, fornsvenska akkiæri,  ankari, akkiær, ankor, fornnorska akkeri.

Ryska dial. kerb’, knippe af lin = svenska kärfve,  fornnorska kerf, kjarf.

Ryska knut, piska, gissel = svenska knut, fornnorska  knútr, fornsvenska knuter.

Ryska kolbjag, benämning på en viss del af den nordiska  befolkningen i Ryssland (ofta i Pravda russkaja sidoordnadt  med varjag; likaledes stundom på grekiska kulpingoi,  kulpinnoi vid sidan af varangoi och rhôs) = fornnorska  kylfingr (Egils saga 10); sannolikt egentligen benämning på  den lägre allmogen eller landtbefolkningen, som i forntiden  blott var beväpnad med klubba (kylfa).

Ryska kostër, bål, vedhög (till kolning) = fornnorska  köstr, fornsvenska kaster, svenska, (ved-)kast. Undantagsvis  synes nominatifmärket vara bibehållet, som om det hörde  med till stammen.

Fornryska luda, ett slags klädespersedel, kappa =  fornnorska loði, pälskappa; loð, ludd (?).

Fornryska skot, afgift, skatt (den allmänt slaviska  betydelsen är “boskap”) = fornnorska skattr, fornsvenska skatter.

Fornryska stjag, fana, nu dial. (Novgorod, Pskov) stång  = fornsvenska stang, fornnorska stöng, stång, fälttecken,  fana (ryska ja motsvarar ursprungligt en, [an]).

[Ryska stul, stol, är må hända snarare lånadt från ett  nordiskt språk (fornnorska stóll, fornsvenska stol) än från  tyskan; ty tyska Stuhl skulle snarast på ryska kommit att  heta štul?].

Fornryska sud, namn på Bosporen eller Gyllene hornet  = fornnorska och fornsvenska sund (C. W. Smith, Nestors  russ. Krön., s. 246).   Fornryska šneka, ett slags skepp = fornnorska snekkja, fornsvenska snækkia; fornfranska esneque, medeltidslatin  isnechia måste likaledes vara lånadt från normannerna.

Fornryska tiun, tivun, hofmästare, förvaltare (städse en  lifegen) = fornnorska þjónn, tjänare, träl; på fornsvenska  skulle detta ord hetat þiun. Till betydelsen motsvarar ryska  tiun det fornnorska (och fornsvenska) bryti; dock synes  þjónn stundom vara brukadt i en liknande, mera speciell  betydelse; i Gulatingslagen nämnas þjónn och bryti bredvid  hvarandra såsom de förnämsta trälarna.

Ehuru denna förteckning icke gör anspråk på att vara  uttömmande, kunna vi dock med säkerhet påstå, att antalet  af dylika ord icke är synnerligen stort; i alla händelser  tjäna de till att fullständiggöra den bild, som jag i det  föregående sökt teckna.

Vi hafva sett, att enligt den gamla ryska traditionen,  hvilken sammanstämmande bekräftas af en mängd andra  intyg af olika slag, äran af den ryska statens första  ordnande tillkommer nordbor, samt att Österns folk under  namnet ryssar i äldre tider förstodo nordborna; ingen allvarlig  kritik skall någonsin vara i stånd att vederlägga detta  faktum. Nordborna lade den grund, på hvilken slaverna hafva  uppfört en jättelik byggnad, och den till utseendet  obetydliga telning, som de planterade, har utvecklat sig till ett af  de största riken, som verlden någonsin skådat.

:::

Tilägg I.

Fornryska Personnamn.

Förkortningar.

Aas. = J. Aasen, Norsk Navnebog. Kristiania 1878.
D. Dal. = Diplomatarium Dalekarlicum 1842—44.
DS = Diplomatarium Suecanum. Holmiæ 1829 ff.
Dyb. = Sverikes Runurkunder utg. af Rich. Dybeck, Stockholm  1860—1876. fol. I: Upland (U). II: Stockholms län (St.)
Dyb. 8:o = Svenska Runurkunder, utg. af R. Dybeck. Stockholm  1855—57. 8:o.
Freud. = A. O. Freudenthal. Om nyländska mans- och kvinnonamn  under medeltiden (Aftryck ur Finska Fornminnesföreningens Tidskr.  II). Helsingfors 1877.
Förstemann = E. Förstemann, Altdeutsches Namenbuch. I:  Personennamen. Nordhausen 1855 ff.
L. = Runurkunder utg. af G. J. Liljegren. Stockholm 1833.
Lundgr. Int. = M. Fr. Lundgren, Språkliga intyg om hednisk gudatro  i Sverige. Göteborg 1878.
Lundgr. Pers. = M. Fr. Lundgren, Spår af hednisk tro och kult i  fornsvenska personnamn (Ups. Universitets Årsskrift 1880).
Reich. = fornnordiska namn i Reichenauer Necrologium (eller Liber  fratrum conscriptorum), Mone, Anzeiger für Kunde der deutschen  Vorzeit, IV, Karlsruhe 1835, s. 97 ff; Antiqvarisk Tidsskrift 1843—45,  Kjöbenhavn 1845, s. 73 ff.
Rygh = K. Rygh, Norske og islandske Tilnavne. Throndhjem 1871.
Silfverst. D. = Svenskt Diplomatarium från och med år 1401, utg. af  C. Silfverstolpe I—II, 1—2. Stockholm 1875 ff.
SRP = Svenska Riksarkivets Pergamentsbref från och med år 1351.  Stockholm 1866—72.
Steph. = The Old Northern Runic Monuments of Scandinavia and  England, collected and deciphered by George Stephens. I—II. London  & Köbenhavn. 1866—68. fol.
Säve = C. Säve, Gutniska Urkunder. Stockholm. 1859. (Talet angifver  runinskrifternas nummer.)   Var. angifver att i fråga varande person uttryckligen betecknas som  ”Varäg” (jfr sid. 98).

:::

Adulb, Adolb (år 944)= fornnordiska Auðulfr: AUÞULFR L. 70 (= Dyb. U. 129); Säve 169. Ödolphus DS III, 99 (Upl.), Ödulpus smst. 271 (d:o), Ödhulfus smst. 352.

Adun (944) = fno. Auðunn: AVÞ.N L. 588 (= Dyb. St. 171); .UÞUN L. 879 (Söderml.); AUÞIN L. 1355 (Vgötl.);

Ödinnus DS. III,91.

Afrikan, Afrik (Var. broder till Akun 1024; i en ung källa, den kijevska Paterikon; se Kunik, Beruf. der Schwed.

Rodsen II, 172 ff.) måhända = fno. Alfrekr: ALFRIKR Dybeck, Runa fol. I, s. 48.

Aktevu (911)? = fno. Angantýr?

Akun, Jakun (944; 1024 Var., 1159) = fno. Hákun: HAKUN mycket vanligt i svenska runinskrifter, t. ex. L. 312

(= Dyb. U. 1), 83 (= smst. 134), 601 (= smst. St. 247) o.s.v. AKUN L. 752 (Upl.). Freud. 29.

Aldan (944 två ggr) = fno. Halfdan(r), mycket allmänt; HALFTAN t. ex. L. 20 (= Dyb. St. 227), 347 (= smst. 64), 453 (= smst. 102), 669 (= smst. U. 58), 745 (= smst. 110), 761 (= smst. 121,, Steph. 707), Dyb. U. 155. Dyb. 8:o 46 o.s.v. HALTAN L. 824 (Söderml). 1160 (Ögötl.), 1337 (Vgötl.), 1566 (Smal.). Haldanus DS. III, 90. 261. Haldan, Halden, Haltan, Halbtene Reich. Freud. 25.

Alvard (944) = fno. Hallvarðr: ALVARÞ L. 1480 (= Steph. 812); HALVAR Säve 39; Halvard(h)er, Halvard(h),

Halvardus och flera former mycket ofta i diplom. Freud. 26.

(För öfrigt hafva handskrifterna Alvad, i hvilket måhända äfven  andra namn kunna gömma sig, t. ex. Alvaldr Säve 96, Aas. 5.  Det är likväl sannolikast, att man bör läsa Alvard).

Amund (944: rättelse för handskrifternas Amind) = fno.  Amundi: AMUTI L. 820. 825. 835. 840 (Söderml.); i diplom  Amunde, Amund(er), Amundus. Eller = fno. Hámundr:  HAMUNTI L. 750 (= Dyb. U. 115), Hamundus DS. III, 98  (Upl.). Eller = fno. Eymundr: AIMUNT L. 959. 1053;  EUMUNT L. 1220; ÜMUT L. 1186.

Apub’ksar’, Apubkar, Pubksar’, Pupsar’ (944)?

Arfast (944) = fno. Arnfastr’, Arfastr, isynnerhet  brukligt i Sverge och Danmark: ARNFASTR L. 33.1050. Dybeck  Runa 2, 1869, s. 28, n. 6. ARFASTR L. 86 (Upl.), Aruastir  DS III, 89 (Upl.). Arnfastus Saxo p. 378.

Askold eller Oskold (862) = fno. Höskuldr. (Jmf Gislason  i Aarböger f. nord. Oldkynd. og Hist. 1866 s. 269 f.).

Asmud (uppfostrare för Igors son Svjatoslav, omkr. 945) =  fno. Asmundr, mycket allmänt på svenska runstenar och i alla  trakter af Norden; Freud. 6, Lundgr. Int. 16. Eller = fno.  Asmóðr: Asmuot, Asmot, Osmuot Reich; Lundgr. Int. 16,  Pers. 4.

Bern (944) = fno. Björn; ett af de allmännaste namnen  i hela Norden: i runor BIARN, BIORN, BIURN, BIRN  o. a. Freud 9.

Bruny (944) = fno. Brúni; allm. i svenska källor, i  det öfriga Norden knappast utan som tillnamn (Rygh 8): BRUNI  från Upl. L. 685. 709; Dyb. U. 85. 86 (= Steph. p. 733);  från Söderml. L. 934 (= Steph. p. 716); Dyb. 8:o 41; från  Nerike L. 1029; Dybeck Runa 6, 1876, s. 92 n. 3 (= L. 1038);  från Ögötl. L. 1187. Bruno DS. I, 188.

Budy (Jaroslavs fosterfader och härförare, 1018) = fno.  Bóndi: BUANTI Dybeck Runa 3, 1870, s. 48 n. 11; BUTNA  (för BUNTA) L. 348 (= Dyb. St. 65; Steph. p. 792); Bonde,  Bondo (Bonno) DS III, 95. 101. 584. 656 (Upl.), Silfverst. 124. 544. SKP reg. o. oft. Bondi, Bonde, Bondo, Bonta Reich.;  Aas. 11.

Bujefast se Vujefast.

Dir (862) = fno. Dýri (i Sverge helt visst både Dýri  och Diuri, af fno. dýr, fsv. diur): TIURI L. 265 (= Dyb. U.  265); TIURI Steph. p. 633 (Upl.); TIURA (acc.) L. 1154  (Ögötl.); TURI L. 65 (Upl.), 1179 (Ögötl.); TIORI L. 1003  (Västml.); Dyre DS III, 100 (Upl.); Dyure tillnamn Silfverst. D.  357, 425 m. fl. st.; Tiure Reich.

Egri [Jegri] (944) = fno. Hegri (jfr Rygh 25): Hegherus  DS III, 336. Från runinskrifter känner jag intet ex.; men väl  förekomma andra fågelnamn brukade som personnamn, t. ex. HANI  Dyb. 8:o 9 (Söderml); HRAFN L. 260 (= Dyb. U. 266);  SKARFR L.973 (Söderml.); TRANI L. 595 (Upl). Jfr Gislason  i Aarb. f. nord. Oldkynd. 1870, 133 f.

Emig [Jemig] (944) = fno. Hemingr; mycket allm. i alla  nord. land, i runinskrifter HIMINKR, HIMIKR, HENMINKR,  HEMIK o. fl. former.

Erlisk, Evlisk, Ermisk [Je-] (944); af handskrifternas olika  läsarter synes formen Erlisk (i codex Hypatianus) vara den bästa;  blott som en gissning antydes, att detta möjligen åter är en  förderfvad form för Erlik = fno. Erlingr (jfr Studek = Stœðingr)?  eller = fno. Herleikr (Aas. 23)? eller är Erlisk = Eringisl(e)?

Eton (Jeton) (944)?

Farlof (egtl. Farl’f’); 907 och 912) = fno. Farulfr;  allmänt i vissa delar af Sverge, knappast kändt i det öfriga Norden.  FARULFR från Upl. Dyb. St. 20, L. 434. 439 (= Dyb. U. 129,  Steph. p. 618). 602 (= Dyb. St. 248); från Söderml. L. 827,  Dyb. 8:o 39; från Ögötl. L. 1176. Farulphus DS III, 90  (Upl.). 771. Farvlf D. Dal. n:o 9. Jfr fht, Faraulf, Farulf  Förstemann 400.

Fost (911) = fno. Fasti, Fastr; förekommer nästan endast i  Sverge, men är där ytterst allmänt. Från Upl. L. 151 (= Dyb.  U. 202). 158. 224. 261. 277 (= Dyb. U. 261). 452. 462  (= Dyb. St. 104). 463. 464 (= smst. 97). 573 (= smst. 187). 589 (= smst. 172). 641; från Söderml. L. 818. 837. 949; från  Ögötl. L. 1133. 1657. Fasto DS I, 706 (Smål.), III, 99. 258  (Upl.) o. oft. Fastæ smst. II, 394 (Söderml.). SRP reg. Jfr  Freud. 18.

Frastên (944), Prastên (944 tre ggr) = fno Freysteinn;  ett af de allmännaste namnen i svenska minnesmärken; skrifves på  runstenar exempelvis FRAUSTAIN L. 835. 842; FRAISTAIN  L. 467 (= Dyb. St. 107). 492; FRUSTAIN L. 444 (= Dyb.  St. 83). 1111; FRUSTIN L. 479. 589 (= Dyb. U. 172);  FRYSTEN L. 728 (= Dyb. U. 97) o.s.v. Lundgren Int. 64 f.  Pers. 11.

Frelav (egentl. Fr’lav; 911) = fno. Friðleifr, Frilleifr  (jfr Rulav). Detta namn är allmännast i Danmark såväl i den  älsta tiden som under medeltiden; däremot synes, hvilket helt vist  är en tillfällighet, intet exempel förekomma i svenska källor; dock  nämner den isländska Landnámabók 3, 11 en “Friðleifr, gauzkr  at föðurætt”.

Friand (Var., Afrikans son, s. detta) = fno. Frændi,  *Friandi (jfr. FREANTR plur. L. 507 = Dyb. St. 150): Frendo DS  IV,706, Frende smst. VI, 254; Frænde som tillnamn D. Dal. 44.

Frudi (944) = fno. Fróði: FRUÞA (acc.) L. 1096 (Ögötl.);  Frodho DS IV. 16. Freud. 19.

Frutan (944)?   Furstên (944) otvifvelaktigt = fno. Þorsteinn, ett i hela  Norden ytterst allmänt namn; i runor ÞURSTAIN, ÞORSTAIN,  ÞURSTIN, ÞORSTIN o.s.v. Lundgren Int. 54. Under det  vi i andra namn finna t svara till fno. þ, är i detta ord þ eller  egtl. grekiskt θ, th, återgifvet med f, som så ofta i grekiska ord  (t. ex. ryska Feodor = gr Θεοδωρος); jfr Miklosich, Die Sprache  der ältesten russischen Chronisten (Sitzgsber. d. Ak. d. Wiss. zu  Wien, XIV) § 73; densamme, Vergl. Gramm. d. slav. Spr. I²,  215.

Gomol (944) = fno. Gamall; allmänt i Sverge, is. i Upl.  (t. ex. KAMAL L. 166 [= Dyb. U. 206]. 210. 371. [= Dyb. St. 27]. 475 [= smst. 114, 115]. 558 [= smst. 204]. 651.  781; Dyb. St. 20), sällsynt i Norge, obekant i denna form på  Island (där däremot Gamli förekommer).

Grim (944) = fno. Grímr. Allmänt i hela Norden; såsom  exempel från Sverge kan anföras KRIM L. 608. 1337; KRIMBR  L. 658; KIRIMR L. 215 (= Dyb. U. 190).

Gudy (911 och 944) = runstenarnas KUÞI L. 362 (Upl.).  1235, hvilket utan tvifvel uttalats Guði ( – isl. goði präst); Gude,  Guda, Cuda Reich., fornsv. Gudhi, Gudho, Guzæ (jfr Lundgren  Int. 10. 12, Pers. 1 f. 46; Wimmer, Runeskriftens oprindelse =  Aarb. f. nord. Oldkynd. og Hist. 1874, 231 ff. 240. 248); det  kan dock äfven tänkas vara = Góði, af adj. góðr god, jfr Gothe  DS III, 88; Guoda, Guota Reich., angelsax. Goda Saxon chron.  år 988, forntyska Godo Förstemann 529. På Island förekommer  intet af dessa namn som personnamn; det förstnämnda icke heller  i Norge (Goe Aas. 16).

Gunar’ (944) = fno. Gunnarr. Ett af de allmännaste  namnen i Sverge såväl som i hela Norden; på runstenar i Upl.  förekommer KUNAR t. ex. L. 19. 63. 70. 130. 283. 304. 305. 402.  434. 439. 529. 536. 540. 590. 761 o.s.v.

Gunastr (944) väl = fno. Gunnfastr; dock synes denna  form icke kunna påvisas i svenska källor, hvaremot vi här mycket  ofta träffa det för Sverge, såsom det synes, egendomliga namnet  Guðfastr: KUÞFASTR t. ex. L. 170 (= Dyb. U. 205). 171  (= smst. 204). 221. 263.685 (= smst. 74). 748 (= smst. 114) o.s.v.;  Gudvast(us) i dokument. Gunnfastr förekommer i Sögubrot som  namn på en svensk krigare = Guthfast hos Saxo. Det är dock  helt visst snarare två olika namn, det ena sammansatt med guð  gud, det andra med gunnr kamp. jfr Lundgren Int. 11. –  Ändelsen r i Gunastr är förmodligen det nordiska nominativmärket,  som undantagsvis här bibehållits (jfr ryska kostër sid. 112).

Igeld se Ingeld.

Igor’ (Ruriks son, † 945), grekiska ”Ιγγωρ, ”Ιγγορ, hos  Liudprand (se s. 31) Inger = fno. Ingvarr; mycket vanligt i  Sverge. Förutom i de s. 76 f. omtalade inskrifterna förekommer t. ex. INKUAR L. 436 (= Dyb. St. 128). 484 (= smst. 135),  601 (= smst. 247). 605. 650 (= smst. 23). 927 (= Dyb. 8:o  20, Söderml.); IKUAR L. 437 (= Dyb. St. 127). 562 (= smst.  236). 1106 (Ögötl.). INGUAR Dyb. St. 81 (= L. 423). Inguar,  Inguarus allm. i DS o. annanst. – Från slutet af 12:te årh.,  och början af det 13:de förekommer i Ryssland också stundom –  förmodligen genom nytt uppkallande på grund af  giftermålsförbindelser med Norden – den oförändrade formen Ingvar, som då  uppfattas som ett från Igor, hvars upprinnelse man på den  tiden glömt, skiljaktigt namn.

Ikmor (”Ιχμορ, rysk höfding, 971, Leo Diac, ed. Bonn 149  och Cedrenus ed. Bonn II 405) synes återgifva en slaviserad form  *Igmor = fno. Ingimarr (Ingmarr), ett för Sverge  egendomligt namn: INKIMAR L. 923 (Söderml.); IKIMAR L. 484  (Upl.). 853 (Söderml.); Dyb. St. 131. INKMAR L. 435 (Upl.).  1117 (Ögötl.); IKMAR L. 266 (Upl.); INGEMAR Säve 108.  Ingemar, Ingemarus DS III, 87, SRP reg., och annanst.

Ingeld, Inegeld, Igeld (911 och 944) = fno. Ingjaldr;  allm. i hela Norden; i svenska källor t. ex. INKIALTR L. 136  (= Dyb. U. 199). 154 (= smst. 191). 202 (= smst. 176). 408.  478 (= Dyb. St. 120). 1311. 1312 (Öland); IKIALT L. 707  (= Dyb. U. 72). Dyb. St. 240. IGIALTR L. 848 (Söderml.).  Ingeld(er), Ingeldus o. fl. former mycket ofta i diplom.  Lundgren Pers. 39.

Ingivlad, i några handskrifter skrifvet Iggivlad (944) = fno..  Ingivaldr, särskildt brukligt i Sverge: t. ex. INKIUALTR  L. 83 (= Dyb. U. 134). 481 (= Dyb. St. 134, Steph. 788);  INKIHUALTR L. 435 (= Dyb. St. 126). 477. Ingeuald(er),  Ingiualdus, Ingeualdus o. likn. former ofta i diplom.

Ingvar se Igor’.

Iskusev, Iskusevi (944)?

Istr (944) = ISTRUR L. 753 (= Dyb. U. 120)? eller  = fno. Eistr: AISTR L. 14 (= Dyb. St. 225). 15. 17. (=  smst. 230). 56. 86 (= Dyb. U. 137) o.s.v.? I senare fallet kan det vara tvifvel om r är det nordiska nominatifmärket (jfr Gunastr)  eller hör med till stammen (jfr Bugge i Aarb. f. nord. Oldkynd.  och Hist. 1873, s. 47).

Ivor (944; ofta senare) = fno. Ivarr; utbredt öfver hela  Norden. IVAR L. 562 (= Dyb. St. 236, Steph. 795). 1135.  1237. o.s.v.

Jakun se Akun.

Javtjag, Jatvjag (944) = HATIKR L. 1325? eller =  fno. Höfðingi? Formen Jatvjag beror i alla händelser på  tillslutning till det lika lydande folkslagsnamnet (en med Litauerna  beslägtad stam).

Kanitsar (Kanimar? 944)? Beträffande första ledet jfr  KANA acc. L. 908; Canbiörn Dipl. Dalekarl. n:o 511?

Karl (907) = fno. Karl, ett af de vanligaste svenska namn.

Karly (911) = fno. Karli: L. 1557 (Ögötl.). Liksom i  fornnordiska formerna Karl och Karli stundom finnas brukade  ömsevis om samma person, så synes det också vara samma man,  som 907 benämnes Karl och 911 Karly.

Karn (944) = Karni, acc. KARNA L. 1188 (Ögötl.).  Annars okändt. Jfr fågelnamnet Karn som tillnamn, Rygh 34.

Karšev (944); så vida ändelsen -ev, såsom man efter  kontexten synes böra antaga, hör med till namnet och icke är den  vanliga afledningsändelsen för possessiva adjektif, helt visst = fno.  Karlsefni (jfr namnet AURSIFNI L. 315 Upl.) eller  Karlshöfuð (jfr Rygh 34).

Kary (944) = fno Kári, utbredt i Sverge liksom i det  öfriga Norden, t. ex. L. 63. 74 (= Dyb. U. 132). 211 (= smst.  186). 262. 404. 626 (Upl.). 836 (= Dyb. 8:o 21). 892 (Söderml.).  1053 (Gestrikl.). Lundgren Pers. 40 f.

Klek (944) = Klakki, KLAKI L. 936. 1278. 1400;  KLAKR L. 1207, (jfr klakki Rygh 36; Andrea dicto klak DS  II, 215; Ragwald klak Silfverst. D. 355)? eller = Kialki (se  Rydqvist, Sv. spr. lagar II, 261)? eller = Kleggi, Kleggr Rygh  36?

Kol (944) = fno. Kolr eller Kollr: KUL L. 251 (Upl.); Kolo, Kool Scriptores rerum suec. III, 2, 104; Colo smst. 129;  Collo DS III, 101 (Upl.)., SRP reg.

Kutsi (944) måhända = fno. Kussi (kalf); detta ord, som  ofta brukas som tillnamn (Rygh 40: Kutzi, Kudzi, Kuszi Kuzssi,  äfvenså Kwse, Kuse D. Dalekarl. 236. Silfverst. D. 189. 252,  SRP reg. o.s.v.), har otvifvelaktigt kunnat användas som  personnamn likaså väl som det ungefär liktydiga kalfr, hvilket ofta  finnes brukadt på detta sätt, äfven i Sverge. Måhända förekommer  Kussi verkligen på en svensk runsten (Dyb. St. 196 = Dyb. 8:o  n:o 69, från Sigtuna), som börjar KILAUH . AUK . USI; då  man icke känner något namn USI, läser utgifvaren auk.[k]usi.  Jfr KUS L. 32 = Dyb. U. 51?

Libi (944) otvifvelaktigt fördärfvadt; = fno. Leifr?  Måhända hör slutet af det i texten föregående ordet (i- eller vi- i  Turduvi, i st. f. hvilket man skulle vänta Turdov) till detta ord,  och man kunde då tänka t. ex. på Eilífr (L. 704; 226. 457),  Eileifr, Véleifr (L. 1046) eller något dylikt.

Lidul (911) kan vara = LITULF L. 4 (Upl.) d.v.s.  *Lindulfr eller = fno. Liðulfr; man kunde också tänka på fno.  Ljóðulfr, Leiðulfr. Måhända har ett f utfallit i slutet af Lidul;  på den grund att det följande namnet Fost börjar med f (några  handskrifter hafva Lidulfost i ett ord).

Ljut (975; Svênalds son, måhända samme man, som också  kallas Mstislav, se Smith Nestor 50. 268) kan vara = fno.  Ljótr: LIUTR L. 274; Dyb. U. 214 (? jfr Säve i Nord.  Univers.-Tidskr. III, 4, 1858, s. 101; Steph. 674); men det kan  lika väl vara slaviskt (ljut grym).

Malfrid’ († 1000, måh. en af Vladimirs hustrur; flera ggr i  de följande generationerna) = fno. Malmfríðr, Málfríðr.

Mony (944) = Manni (af maðr, mannr man), ett namn,  som icke synes förekomma i den norsk.-isl. sagoliteraturen, men  som är allmänt i Sverge och Danmark: Manne DS III, 92 (Upl.),  I, 53 (Skåne); Manno smst. I, 708 (Smål.). Manna (gen.) Scr.  rer. dan. III, 435. Manne Kok, det danske Folkesprog i  Sönderjylland II, 37. Jfr Freud. 38, samt angelsax. Manna (Sax. Chron. år 921), fornty. Mannus, Manni Förstemann 903. Från  detta bör noga skiljas fno. Máni (“måne”), som på slaviska  nödvändigt skulle kommit att heta Many, icke Mony (jfr ofvan  sid. 66). I runinskrifter förekommer ofta MANI (t. ex. från  Upl. L. 491. 616 [= Dyb. St. 262]. 617; från Söderml. 860.  901), hvilket sannolikt oftast betyder Manni, icke Máni.

Mutur eller Mutor (944)? Senare delen synes vara þórr  (jfr Lundgren Int. 56, Pers. 9 f.); första ledet måhända Mun-,  Mon- (Lundgren Pers. 44) eller Móð-; jfr, med þór- som första  led, þormundr, þormóðr.

Olêb se Ulêb.

Oleg, Ol’g (Ruriks slägting och efterföljare, † 913; ofta  senare) = fno. Helgi; utomordentligt vanligt i hela Norden; jfr  Lundgren Pers. 52 f. Freud. 26. Den slaviska formen var väl  ursprungligen El’g’, Jel’g’ (jfr Olga); men det begynnande e, je  förvandlades till o enligt en egendomlig rysk ljudlag, som  knappast ännu var gällande i 10:de årh.; jfr t. ex. olén’ = fornslav.  jelen’, hjort; ryska odín = fornsl. jedin, en; fornryska oljad’,  långskepp, af grek. χελανδιον fornryska Olena vid sidan om  Elena, Jelena, m. fl. Se Miklosich, Die Sprache der ält. russ.  Chronisten (Sitzgber. d. Ak. zu Wien, XIV) § 56, och dens.,  Vergl. Gramm. der slav. Spr. I² (1879), 74. 431. 465.

Olga (Igors gemål [jfr s. 107], † 969), grek. ”Ελγα  (Konstantin Porphyrog., de ceremoniis aulæ Byz. II, 15 p. 343 d ff.;  Cedrenus p. 636 d. o. a.) = fno. Helga. Den slav. formen  måste ursprungligen, i öfverensstämmelse med den grek., hafva varit  Elga, Jelga; jfr föreg.

Olma (nämnes under år 882) helt visst = Holmi, som  förekommer ofta i Sverge, men knappast annanstädes i Norden: HULMI  L. 388. 554. 628. 1236; i oblik form L. 513. 657; Dyb. St.  155; Dyb. 8:o 27. (HULMA fem. L. 522. 1038). Hulmo DS  II, 258; Holmo smst. III, 662; IV, 644; Holme Silfverst. D.  245.

Olstên, Olstin (1177 cod. Laurent., 1184—85 cod. Hypat.)  helt visst = fno. Holmsteinn: HULMSTAIN L. 381. 850. 860. 862. 887. 938; i diplom Holmsten, Holsten (t. ex. Silfverst. D.  1508), Holmstanus, Holstanus (DS IV, 113).

Oskold se Askold.

Prastên se Frastên.

Rjurik, Rurik (862; ofta senare; grek. ’Ρουριχας Nicetas  Choniatus p. 337, omkr. 1200) = fno. Hrœrikr: HRURIKR  L. 1096 (Ögötl.). Rörik DS III, 97 (Upl.); Röricus smst. II,  8 (Smål.). 37. 102. 105; III, 89. 94. 256 (Upl.) o.s.v., Roricus  smst. II, 88, o. oft.

Roald se Ruald.

Rognêd’ (dotter till Rogvolod; gift med Vladimir 980, †  1000; en deras ättling med samma namn omtalas 1168) = fno.  Ragnheiðr, Ragneiðr.

Rogvolod (980, “var kommen öfver hafvet”, furste i Polotsk;  förekommer också senare bland afkomlingar af Vladimirs och  Rognêd’s son Izjaslav) – fno. Ragnvaldr, Rögnvaldr:  RAHNUALTR L. 397 (= Dyb. St. 46); RAKNVALT L. 436. 437  (= smst. 128. 127). Allmänt i diplom, oftast i formen Ragwalder,  Ragualdus eller dyl., också Rangualder, Rangualdus. Jfr  Freud. 44; Lundgren Int. 22. Rogvolod sluter sig närmast till  uttalet Ragvalder.

Ruald (911 och 944),

Roald (944)= fno. Hróaldr:  HRUALTR Dyb. 8:o 2; RUHALTS för HRUALTS, Snoldelev, Fyen  (från 9:de årh.). Hroald dansk jarl, Saxon Chron. år 918.

Ruar (911) = fno. Hróarr: HRUAR L. 1329 (Vgötl.);  RUAR L. 1104 (Ögötl.); RUARI dat. Dyb. 8:o 46 (Söderml.;  om en man som “fór austr héðan með Róari”; Sv. Grundtvig  Histor. Tidskr., 3 Række, V, 601, rättar det utan nödvändighet  till Ingvari). Roarus DS III, 163. Roar SRP 1756.

Rulav (907 och 911) = fno. Hróðleifr, Hrolleifr: RULAIFR  L. 1550 (= Dyb. U. 34); RULEFR L. 174 (Upl.); RULIFR  L. 973 (Söderml.), acc. L. 143. 165 (= Dyb. U. 208). Rodlevus  DS III, 101 (Upl.); Rwllöff, Rwllofuer Silfverst. D. 308.

Rurik se Rjurik.

Sfandr, Sfaindr, Sfanêdri (944, Ulêbs hustru), skall vara en genitifform, men ändelsen är i hvarje fall oriktig och  grammatiskt omöjlig. Första ledet måste vara Svan-, som ofta  förekommer i nord. kvinnonamn (jfr Munch, Saml. Afh. IV, 176);  närmast låge *Svanheiðr eller *Svanríðr, hvilka förbindelser dock  icke synas förekomma annars; Svanfríðr brukas ännu på Island.

Sfengos (Σφεγγος, Skylitzes, Cedrenus p. 710, under år 1016)  måhända = fno. Sveinki (SAINHI L. 947)? eller Sveinungr  (SUAINUNKR L. 917, Söderml.); i diplom ofta Svenunger o.  dyl., se t. ex. SRP reg.; Sweungh Silfverst. D. 636?

Sfenkelos (Σφεγχελος Leo Diac. p. 144), Sfangelos,  Sfagelos (Σφαγγελος, Σφαγελος Skylitzes, Cedrenus p. 672) rysk  härförare, helt visst densamme, som i de ryska källorna kallas  Svêngeld eller Svênald (se d.).

Sfirka (944), Sfirk eller Sfirky? (d:o, i possessif form  Sfirkov)= fno. Sverkir, ofta i Sverge (SIRKIR L. 1188), äfven  i Norge (jfr Aasen 38), där man dock liksom på Island föredrog  formen Sörkvir (jfr Munch, Saml. Afh. IV, 177).

Sineus (862) synes på slaviska betyda “Blåskägg” (sine- +  ry. us, fornsl. as); då ett dylikt namn emellertid är fullkomligt  oslaviskt, har formen helt visst uppstått genom en folketymologisk  ombildning af fno. Signiutr, Signjótr, ett namn, som ofta  förekommer i Upland, men knappast någon annanstädes: SIKNIUTR  L. 204, 360 (= Dyb. St. 70). 669 (= Dyb. U. 58), SIKNIOT  L. 500 (= Dyb. St. 144); SIHNIUTR Steph 620 (= L. 269,  Dyb. St. 271 SAÌH); SIUNIUTA L. 214 (= Dyb. U. 189).  Signiatus DS I, 530.

Sinko Borič, Isino Kobirič, Isin’ko Birič (944),  fördärfvadt namn.

Sludy (944) = Slóði; allmänt i Södermanl. och Upl., annars  okändt som personnamn. Från Söderml. SLOÞI L. 916. 953  (= Steph. 741); Dyb. 8:o 41; SLOÞA oblik form, smst. 83;  L. 966 (= Säve, Sigurdsristningarna å Ramsundsberget och  Gökstenen, Vitterhets – – Akademiens handl. XXVI, 1869, s. 356).  Från Upl.: SLUÞI L. 280; SLUÞA acc. Dyb. U. 142 (= L.  93). Eljes endast en gång som tillnamn, Rygh. 59.

Steggi (d.v.s. Stengi? 944)? Månne = fno. Steingeirr  (STAINKIR Dyb. 8:0 40)?

Stemid (907 och 911)? Måhända = *Steinviðr, ehuru  ett dylikt namn icke annars är kändt; namn på -viðr äro,  isynnerhet i Sverge, mycket allmänna.

Stir (944) = fno. Styrr: STUR L. 162 (Upl.); Styr  DS III 98 (Upl.).

Studek (944) = Stœðingr, ett namn, som är kändt endast  från Upland och Ögötland: STÜÞIK L. 128 (= Dyb. U. 154);  STÖÞINKR L. 206 (= smst. 182); STUÞIKR L. 1113 (=  Steph. 614; Ögötl). Jämför med detta namn STOÞI L. 169  och åtskilliga namn med stoþ- som första led. För öfrigt hafva  de flesta handskrifterna Tudkov i st. f. det otvifvelaktigt riktigare  Studekov.

Svên (944) = fno. Sveinn ett af de vanligaste namn i hela  Norden.

Svênald (rysk härförare, 945—975), om läsarten är riktig,  = Sveinaldr, som flera ggr förekommer i Sverge, men knappast  någon annanstädes: SUINALDR L. 469 (= Dyb. St. 113).  SUAINALTI L. 917 (Söderml.); SUAINALTR L. 1123 (Ögötl.).  Suanaldus DS III, 95 (Upl.); Swenaldus smst. IV, 646, V,  354. Formen växlar emellertid något, till och med på olika  ställen i samma hndskr.; de flesta sidoformerna, t. ex. Svêneld,  Svêndel(d), Sventeld o. a., äro dock uppenbarligen vanstälda;  uppmärksamhet förtjänar blott den ofta förekommande läsarten  Svêngeld, som tydligen återgifver en verklig uttalsform (jfr  Sfenkelos), vare sig det är en förvridning af Svênald eller själfva  den ursprungliga formen (= ett annars obekant Sveingjaldr?).

Schibrid [sch = slav. š-] (944) = fno. Sigfriðr (norsk. isl.  Sigfreðr, Sigfröðr, Sigröðr, jfr Gislason i Aarb. f. nord. Oldkynd.  og Hist. 1870 s. 126 ff.; Aasen 34): SIKFIRUÞR L. 126  (= Dyb. U. 156); SIKRITR L. 80 (= smst. 148, Steph. 723);  SIHFRIÞR L 1731 (= Säve 58); SIGFRIÞ L 1810 (= Säve  187). Sigfridus DS III, 99. 389. Sigfrid D. Dal. 62. 126.  Sigfridh Silfverst. D. 426. Jfr Freud. 46.

Schichbern eller Schigobern [sch = š] (944) = Sigbjörn,  som icke synes förekomma i den fno. bokliteraturen, men hvilket  är allmänt i hela Sverge: SIKBIARN L. 294 (= Dyb. U. 256)  545 (= Dyb. St. 214); SIHBIARN L. 523. 780 (Upl.);  Dyb. St. 282; SIKBIURN L. 1061. 1133; SIBIUN L. 316  (= Dyb. U. 4). 1309. SIKBIERN Säve 84 (= L. 1571).  Sigbernus DS III, 98. 112. 541. Sigbiörn SRP reg. Jfr  Styffe Skand. u. Unionst. 83; Freud. 45.

Schimon [sch = š] (Afrikans son, se detta namn) = fno.  Sigmundr, brukligt i hela Norden. Schimon bör noga skiljas från  Simon, som på slaviska har s, icke š).

Tilen, Telina, Tilej, Tilij, Tirej (944)?

Truan (944) = fno. *Þróandr, Þróndr, Þrándr: ÞORONTR  L. 1701 (= Dyb. U. 205); ÞRUNT L. 1176 (Ögötl.).  Thronder DS III, 65. Trond D. Dal. 718; Thronde SRP 2312.  Jfr ftyska Throand Förstemann 1198.

Truvor (862) helt visst = fno. Þorvarðr. Formen Tru-  för Þor- står måhända i förbindelse med den stundom i Sverge,  oftare i Danmark förekommande omsättningen af Þor- till Þru-,  Tru- (jfr Munch, Saml. Afh. IV, 188; Lundgren, Pers. 9), t. ex.  ÞRUNIUTR för ÞURNIUTR L. 806; Throgillus DS I, 276  Thrugillus smst. II, 257, yngre Truls = fno. Þorgils. Truve (Rääf,  Ydre-målet, 124) sannolikt = fno. Þorviðr (jfr Lundgren Int. 55).  Snarare har dock denna förändring inträdt först på slavisk grund,  enär r här allmänt omsättes, när detta ljud ursprungligen har stått  framför en annan konsonant, t. ex. Polikrap af Polycarpus o. dyl.  Jfr Miklosich, Vergl. Gramm. d. slav. spr. I², 211); vid vokalen  u kan detta visserligen mera sällan komma att ega rum; dock har  man t. ex. serbiska rusag, ängd, af ung. ország. (Bayer och  Kunik [i Berufung d. schwed. Rodsen II, 131 och i noterna till  Dorns Caspia, Mém. de l’Acad. imp. de St. Pétb. VII serie, XXIII,  402] sammanställa Truvor med tillnamnet Thruwar hos Saxo  s. 383; men detta är otvifvelaktigt endast en förvriden form af  det motsvarande Þrjúgr i Sögubrot, sålunda att -ar återgifver den fno. nominativändelsen -r liksom t. ex. Throndar s. 381 är fno.  Þróndr.).

Tuky (1067) = fno. Tóki, allmänt i synnerhet i Sverge  och Danmark; TUKI förekommer t. ex. L. 285. 469 (= Dyb.  St. 113). 667 (= Dyb. U. 61). 882. 891 o.s.v. I diplom  Toko, Thuko, Tyke m. m.

Tulb (944) = fno. Þolfr, allmännast i Sverge och Danmark,  t. ex. ÞULFR L. 1120 (Ögötl.). Thoolf DS III, 459, Tholf  SRP 1295; Tolfo smst. 96; Tolffuer smst. 671; Tolff Silfverst.  D. 416. (I st. f. det ensamt riktiga Tulbov hafva några  handskrifter Tuldov eller Tuadov; genom godtycklig ändring af  den sistnämnda läsarten i cod. Laurent, upptager Miklosich i sin  upplaga af Nestor Truadov, hvilket omöjligt kan vara riktigt.)

Turbern (944) = fno. Þorbjörn; mycket vanligt i hela  Norden. Jfr Lundgren Int. 50.

Turbrid (944; cod. Laurent oriktigt Turbid) = fno. Þorfriðr:  ÞORFRIþ L. 367 (= Dyb. St. 2); jfr Lundgren. Int. 51; Zorbrid  Reich. (Isl. Þórröðr: Grislason i Aarb. f. nord. Oldk. og Hist.  1870, 129; jfr Schibrid).

Turd (944, två ggr; den ena gången med oriktig ändelse  Turduvi för Turdov, jfr under Libi; den andra i formen  Turdov, i st. f. hvilket några handskrifter hafva det oriktiga  Tudorov, genom sammanblandning med namnet Tudor = Theodor) =  fno. Þórðr, mycket vanligt i hela Norden; i runor ÞURÞR,  ÞORÞR; jfr Lundgren Int. 55.

Tury (980) = fno. Þórir, utomordentligt utbredt och  allmänt; i runor ÞURIR, ÞORIR, i diplom Thorer, Thore, Thure,  Thurirus, Thuro o.s.v. Jfr Lundgren Int. 52 f.

Ulêb (944 tre ggr, helt visst om två olika personer;  1146—47 nämnes en höfvidsman i Kijev med samma namn) = fno.  Oleifr, Oláfr, Olafr; det sistnämnda är i sagoliteraturen den  allmännaste formen af detta i hela Norden mycket utbredda namn,  liksom den också i Sverge efterhand blir öfvervägande; på svenska  runstenar träffas däremot så godt som alltid den äldre formen med  diftongen ei, till hvilken det slaviska ê svarar. Skrifsättet ULAIFR förekommer t. ex. L. 658. 662. 694. 700. 703. 849. 898. 902  o.s.v.; OLAIFR t. ex. L. 69. 427 (= Dyb. St. 80). 438.  442. 955.; ULIFR L. 130. 456. o.s.v.; i diplom också, men  mera sällan, Oleff, Olof. Jfr Gislason i Ann. for nord. Oldkynd.  1860, 331 ff.; Freud. 41. (På de två första ställena i 944 års  traktat har Miklosich utan grund och tvärt emot alla  handskrifterna rättat Ulêb till Ul’b, hvilket skulle svara till fon. Ulfr; på  det tredje stället hafva några handskrifter läsarten Olêb; jfr  Ruald och Roald, Mutur och Mutor.)

Utin (944) måste på grund af sammanhanget vara en  possessif afledning, som synes vara bildad af en nominatifform Uta;  men ett dylikt namn är svårt att förklara och formen är  öfverhufvud tvifvelaktig. Man har velat rätta det till Ustin’,  possessifform till Ustin, och har sammanstält detta namn med fno. Eysteinn,  på svenska runstenar skrifvet AUSTAIN, AÜSTAIN, AUSTIN,  USTIN (t. ex. L. 103. 509. 1169. 1410) o.s.v.; men detta  är föga sannolikt, alldenstund ey annars återgifves med a och ei  med ê (jfr Frastên, m. fl.). Skulle Utin kunna sammanställas med  fno. Oþvagin, Oþveginn, UÞUAKIN L. 176. 299; OÞUAKAN  L. 143. 1531?

Ver[e]mud (907 och 911) = fno. Vermundr. Några  handskrifter, hafva isynnerhet under år 907, läsarten Vel’mud, vid  hvilket man skulle kunna tänka på fno. Vilmundr, men sannolikare  är att denna form beror på en folketymologi, bestående däri, att  man hänfört namnet till det i sammansättningar, äfven i namn,  allmänt förekommande slaviska vel’-, stor.

Voist Voikov (944), två ytterst tvifvelaktiga namn, som stå  emellan Erli[s]kov och Istr och måhända hafva inkommit endast  genom en dittografi. Handskrifterna hafva Voikov’, Voistov’ Ikov’,  Vi’skov’ Ikov’, Voistvoikov’ o.s.v.

Vujefast (944)? Sista delen är fno. -fastr (jfr Arfast, Gunastr),  men första delen är tvifvelaktig; måhända = fno. Véfastr, fsv.  Vifastr (Lundgren Pers. 56)? Miklosich läser Bujefast, som  kunde vara = Bófastr, jfr Bofester DS I, 188; Bovastus smst.  III, 657; men denna läsart är sannolikt oriktig och felet ligger helt visst djupare. (Möjligen Jevufast d.v.s. fno. Jöfurfastr,  L. 306. 418? eller Vulfast d.v.s. Holmfastr? jfr not 33.)

Vuzlêv, Vuzlêb (944), ett på -leifr slutande namn, hvars  första del är osäker. (Hus-? jfr HUSKARL L. 432,  HUSBIORN L. 325).

Zd’bern, Zid’bern [d. ä. ž-] (Kunik, Berufung II, 188)?  Senare delen är nord. -björn (jfr Bern, Schichbern, Turbern);  förra delen är vanstäld till oigenkänlighet genom etymologisering  efter slav. žid-, ž’d-, som ofta förekommer i slav. personnamn  (jfr Miklosich, Slav. Personennamen, Denkschr. d. Wien. Akad.  X, 1860, nr. 133).

Tillägg II.

Om fynd af nordiska fornsaker i Ryssland

af Hans Hildebrand

I det föregående har Doktor Thomsen yttrat, att den  åsigt om den ryska statens uppkomst, som han med så  många historiska och lingvistiska grunder gjort gällande,  äfven på det bestämdaste bekräftas af den arkeologiska  forskningen. Och i själfva verket synes intet bättre bevis kunna  erhållas för riktigheten af åsigten, att de gamla ryssarna  varit nordbor, än det förhållandet, att man i ryska grafvar  från 9:de och 10:de århundradena finner vapen och smycken,  som burits af svenska män och kvinnor. På grund häraf  torde efterföljande korta anmärkningar vara välkomna för  läsaren.

Såsom redan förut (sid. 76) är anmärkt inströmmade  till Norden under tiden från slutet af 800-talet till midten  af 900-talet en mängd kufiska mynt. Denna period aflöses  i Sverge, i främsta rummet på Gotland, af en annan, då de  flesta mynt, som voro i omlopp, tillhörde mellersta och västra  Europas stater. Ur dessa senare skatter har myntkabinettet  i Stockholm erhållit en samling af angelsaxiska mynt från  perioden 959—1066, som är rikare än någon annan  angelsaxisk myntsamling. Den innehåller för närvarande 10,458 typer och varieteter af typer, under det att antalet af funna  mynt öfverstiger 22,000. Samman med de angelsaxiska  mynten förekomma i fynden mynt präglade i Nederland och  Belgien, i Tyskland från Bremen i norr ned till Schweitz i  söder, i Böhmen och Ungern. Deras antal torde snarare  öfverstiga än understiga de angelsaxiska myntens.

Hopandet af dessa skatter i svensk jord beror  visserligen i någon mån på de stora kvantiteter mynt, som i  egenskap af “danegeld” utfördes från England, men den närmaste  orsaken till de engelska och tyska myntens talrika förekomst  i Sverge beror tydligen i främsta rummet på en högt  drifven samfärdsel, som måste haft sitt centrum på det i  Östersjöns midt liggande Gotland. Det är nämligen där, öster  om det svenska fastlandet, samt i dettas östra delar och i  Skåne, som de flesta västerländska myntskatterna hittas,  under det de saknas i Sverges västra provinser, i hvilka vi  förnämligast hafva att söka spåren af den direkta  förbindelsen med England.

Utan tvifvel var det den tidiga förbindelsen med östern  och införseln af det orientaliska silfret, som hade gifvit  Gotland en så stor kommersiel betydelse. Det var därför  naturligt, att den en gång inledda handeln fortsattes äfven  sedan tillförseln af arabiskt silfver började antaga mindre  mått. Det är mycket troligt, att åtminstone en dryg del af  de västerländska mynt, som hittas i det inre af Ryssland,  blifvit dit införda från Gotland. Som en egenhet må  nämnas att i midt-Rysslands grafvar träffas mynt vida oftare än  i svenska grafvar; de flesta mynt, som hittas i Sverge,  tillhöra skatter, som af en eller annan anledning blifvit  anförtrodda åt jorden.

Om vi granska fornsaksförrådet i de livländska  samlingarna, finna vi ytterligare vittnesbörd för samfärdseln  mellan Gotland och Östersjöns östra strand. Typer, som äro  karakteristiska för Gotland och hvilka där kunna följas i  sin utveckling genom århundraden, hittas i sina yngsta former i Rysslands östersjöprovinser och lämna således  vittnesbörd icke allenast om samfärdselns tillvaro, utan ock om  dess riktning; de visa att Sverge, särskildt Gotland, denna  tid icke varit uteslutande mottagande, utan äfven  meddelande.

Liksom Gotland har sina typer, hvilka äro på det  svenska fastlandet osedda eller åtminstone sällsynta, så har  ock fastlandet att uppvisa flera typer, som äro för Gotland  främmande och som därför, när de hittas i Ryssland, visa,  att detta land hade förbindelse icke blott med Gotland,  utan äfven med det landfasta Sverge.

Det kan icke komma i fråga, att här lämna en  detaljerad framställning af de ryska fynd, som vittna om  lifligheten af förbindelserna af det senare slaget genom  myckenheten af föremål, åt hvilka man måste tillerkänna ett svenskt  ursprung. En sådan framställning skulle blifva altför lång  och för flertalet af läsare tröttande, förutom det att den  skulle kräfva meddelandet af en mängd afbildningar. Här  må därför några antydningar göra till fylles.

Sydväst om Ladoga, icke långt från denna sjö,  undersökte D. E. D. Europæus från Helsingfors åren 1874 och  1877 några grafhögar i närheten af floderna Pascha och  Ojat, hvilkas vatten, den senares blandadt med Svir,  rinna ut nära hvarandra. För undersökningen af två af  dessa högar har Europæus offentliggjort en kort  redogörelse i Finlands Allmänna Tidning 1874 n:r 212—215;  flertalet af de i denna och de öfriga högarna funna  fornsakerna äro afbildade i tredje häftet af Aspelins atlas  (Antiquités du nord finno-ougrien). I den ena af de af Europæus  beskrifna grafhögarna anträffades nära högens topp, och helt  nära hvarandra, fyra grafvar med brända ben; på två andra  ställen i samma hög hittades lämningarna af två brända  hästar. Två af de graflagda personernas kön kunde  bestämmas genom det åtföljande grafgodset; på ett ställe funnos  nämligen vid de brända benen en rik samling vapen, som visa att en man där var begrafven; på ett annat flera  prydnader, som tillhört en kvinna. Hvad ursprunget af de ur  denna hög upptagna fornsakerna beträffar, så äro två med  kedjor prydda bronssmycken afgjordt finska, men alla de  öfriga äro lika säkert svenska, nämligen två ovala  spännbucklor, ett rundt spänne, hvars fyra från randen  uppstigande djurhufvud och hvars de inre delarna fyllande slingor  fullständigt ega den senare skandinaviska järnålderns  karaktär, vidare ett svärd, fullkomligt öfverensstämmande med  det, som Montelius afbildat i sina “Svenska Fornsaker”  såsom n:r 507, ett spjut, likt M. n:r 504, en knif och ett  bryne af former, som i Sverge äro ytterst vanliga, en  pilspets, som också måste anses vara svensk. I den andra af  Europæus beskrifna grafhögen, hvilken låg helt nära den  förra, funnos tre obrända skelett, ett manligt och två  kvinliga. Af de senare låg det ena upptill det manliga  omslutande dess nedre del och med högra armen öfver dess  bröst. Europæus har i detta fynd velat se en kvinna, som  frivilligt följt sin man i döden, ett antagande, som  möjligen är riktigt, men som torde behöfva närmare  bekräftelse. Ur denna grafhög upptogos en järnyxa af en  afgjordt svensk form och tvänne spjutspetsar, af hvilka den  ena har en form, som är i svenska fynd ganska vanlig, den  andra tillhör en typ, som åtminstone icke är i Sverge okänd;  några andra i denna hög hittade föremål kunna också mycket  väl vara svenska. Beträffande ett halssmycke och ett par  spännen, som lågo vid de kvinliga skeletten, kan jag icke yttra  mig, då Aspelin ej afbildat dem. Både i denna och den  förstnämnda grafhögen anträffades kufiska och västerländska  mynt, af hvilka ett kufiskt kunnat bestämmas; det är  prägladt år 944. – Af de i en tredje grafhög, som låg på ett  annat ställe, hittade föremålen (Aspelin a. arb. fig.  1107—1119) visar större delen ett främmande tycke, men där  förekommer äfven ett ringformigt spänne samt, hvad som är  ännu mera betecknande, ett treflikigt spänne, hvars öfre sida visar en ornamentik, som flera gånger upptäkts på liknande  spännen i Björkögrafvarna och annanstädes.

Inför dessa graffynd tvingas vi att till besvarande  framställa följande fråga: att vi här hafva för ögonen svenska  arbeten och icke imitationer af sådana, är fullkomligt visst,  men hafva dessa svenska föremål som en handelsvara bragts  till Ryssland för att där begagnas af den där inhemska  befolkningen eller hafva de äfven i det främmande landet  tillhört svenska egare?

För att på denna fråga gifva ett noggrant svar är det  nödigt att uppmärksamma flera omständigheter. Ryska och  finska forskare visa i allmänhet stor benägenhet att låta  grafskicket vittna om såväl den dödes nationalitet som deras,  hvilka åt honom eller henne bevisat den sista hedern. Det  kan dock vara vanskligt att härvid fästa altför stor vigt,  ty å ena sidan varsna vi i de flesta grafvar från järnåldern,  vare sig de innehålla brända eller obrända lik, så enkla  förhållanden, att vi icke med någon säkerhet kunna finna  några etnografiska kännemärken, å den andra står alltid den  möjligheten öppen, att en främling i någon viss mån  antagit deras seder och bruk, i hvilkas land han slagit sig ned.  Mera vägande vitsord gifver arten af de i grafven  förekommande föremålen. Vi måste alltid, så snart folk, som hvar  för sig ega utpräglade vanor och stil, komma i beröring  med hvarandra, vänta att finna en blandning af föremål och  här få vi icke förgäta, att det icke är en svala, som gör  sommar. Om i en graf, hvars flesta föremål ega finsk  karaktär, ett enstaka förekommer med bestämdt skandinaviskt  tycke, måste vi naturligtvis tillerkänna grafvens egare finsk  nationalitet och antaga, att han lefvat under sådana  förhållanden, att han kunnat komma i besittning af ett utländskt  smycke. Däremot så snart vi i Ryssland finna en graf, som  innehåller flera föremål, hvilkas svenska upprinnelse är  oomtvisteligt och jämte dem något enstaka eller till och med  ett och annat föremål, som torde hafva finskt ursprung, så synes mig den större sannolikheten tillkomma den åsigt,  hvilken åt en svensk man tilldelar det grafgods, som är  öfvervägande svenskt, och den graf, i hvilken det förekommer.

Hvad de två första af de ofvan omtalade grafhögarna  angår, så förekom i deras byggnadssätt, så vidt man af  Europæus’ redogörelse kan sluta, intet, som med  nödvändighet gör dem till vare sig svenska eller finska; beträffande  anordningarna i den tredje har jag mig intet bekant.  Fynden göra det i mina ögon troligt, att den första grafhögen  inneslutit kvarlefvorna af fyra svenska personer; och  möjligen hafva äfven de, hvilka voro jordade i den andra högen,  som låg bredvid den första, varit af svensk nationalitet.  Däremot synes det mig sannolikast, att den tredje grafven  är finsk. Som denna graf icke är mycket aflägsen från en  ort, där svenskar synas hafva bott, kan det icke väcka vår  undran, att vi i denna graf finna ett par enstaka svenska  föremål.

Vända vi nu våra steg till det inre af Ryssland, manas  vi snart att stanna inom det område, som grefve Ouvaroff  i Moskva tilldelar den stam, som bar namnet Merier, ett  område, hvars konturer kunna angifvas genom uppräknande  af fem strax utanför eller strax innanför gränsen liggande  städer: Vologda, Nischni-Novgorod, Riäzan, Moskva och Tver  - det är omfattar, med andra ord, de två guvernement,  hvilkas hufvudstäder äro Vladimir och Jaroslav (jfr ofvan s.  11). Grafhögar, annars sällsynta i de finska områdena, äro  här allmänna. Under åren 1851—1854 undersöktes här 7,720  grafvar, fördelade på 163 flockar. Af de vid dessa  omfattande undersökningar anträffade fornsakerna äro flera utan  fråga af finskt ursprung, men andra visa lika bestämdt på  Sverge såsom sitt ursprungsland. Vi finna här t. ex. i stort  antal yxor och spjut af växlande former, som i det  närmaste alla återfinnas i Sverge, samt prydnader, t. ex. ovala  och runda spännbucklor, hängsmycken af hvarjehanda  former, som dels hafva många motsvarigheter i Sverge, dels visa ornamentsmotiv, som med tusen rötter äro fästa i den  svenska civilisationens mark, ett ringspänne, som lifligt  påminner om det, som Montelius afbildar i fig. 529.

ryskariket-1

Af dessa föremål är det en grupp, som särskildt  påkallar vår uppmärksamhet, nämligen de ovala  spännbucklorna, hvilkas utseende torde vara  så välbekant för våra läsare, att  det icke är nödigt att här ingå i  en detaljerad beskrifning af dem.  För öfrigt kan jag hänvisa till  vidstående bilder, som visa en  varietet inom denna grupp;  originalet till fig. 1 är funnet vid den ena  af de två Brembolabyarna inom  guvernementet Vladimir. Dessa  spännbucklor, som på Sjöborgs  tid kallades rökelsekärl, men  hvilkas bestämmelse är fullkomligt  klar genom den nål, som i dem  finnes anbragt, samt genom deras  platser i grafvarna, så snart  dessa innehålla obrändt lik, äro, i  många varierande former, ytterst  allmänna i Sverge och likaså i  Norge. Så till vida hafva de  dessutom visat sig vara ett godt  kännemärke för skandinaver, som  de återfunnits på Island, i  Skottland och annanstädes inom det brittiska riket samt i  Normandie.

Dess värre hafva de ouvaroffska fynden blifvit  sammanblandade, så att det ej längre är möjligt att utreda, hvilka  föremål hittats i hvar särskild graf; i den beskrifning, som  den nitiske grefven utgifvit, hvilken äfven föreligger i en fransk öfversättning, äro visserligen en mängd uppgifter  införda, som hämtats direkt ur gräfningsprotokollen, men ej  häller här finna vi så noggranna uppgifter, som de kritiska fornforskarna i Skandinavien fordra.

ryskariket-2

Jag har redan antydt, huru vigtigt för förklaringen af de svenska fornsakernas  förekomst i Ryssland det är, att i detalj känna under hvilka  förhållanden de blifvit funna. Då vi sålunda icke äro i  tillfälle att från detta rika material draga några egna  slutsatser, måste vi nöja oss med dem, som Ouvaroff uttalat  i sitt arbete. Om han i detta uttalar sig till försvar för  den mening, som i Ryssland tror sig finna bevis för en  svensk befolkning, kan man åtminstone icke däri misstänka  ett af svensk fåfänga framkalladt förhastande i  slutdragning. “Det är mycket lätt, säger han (s. 11), att igenkänna  alstren af Skandinaviens husslöjd, som i allmänhet i hög  grad besitta, i sina former och ornamentsmotif, en typisk  och väl känd karaktär, och ligger häri ett obestridligt  vittnesbörd, att antingen hafva nordmännen lefvat på de  orter, där dessa fornsaker hittats, eller ock hafva dessa  inkommit i följd af handelsförbindelser med dem.” De typer,  som han i främsta rummet framhåller såsom  omisskänligen skandinaviska, äro de ovala spännbucklorna,  hängsmycken af silfver och brons med egendomligt stiliserade  människo- och djurbilder samt de långäggade järnyxorna.  På ett annat ställe (s. 84) säger han: “Vi kunna ej hysa  tvifvel därom, att flera af de grafvar vi undersökt tillhöra  Varägerna, på grund af såväl fynden som den egendomliga  grafkonstruktionen.” Särskildt må framhållas, att  Ouvaroff kommit till slutsatsen, att de ovala spännbucklorna  tillhört kvinnor, en slutsats, som på det bestämdaste  blifvit stadfäst genom Stolpes noggranna iakttagelser af de  många och märkliga grafvarna på Björkön. Under sådana  förhållanden framgår det med säkerhet, att i det meriska  landet jordats icke allenast skandinaviska krigare, utan ock  deras kvinnor, och däri hafva vi ett afgjordt bevis för, att  vi uti dessa graffynd hafva vittnesbörd icke om en härjande  skara, utan om en bosättning.

I sydväst från det nu omtalade området ligger  guvernementet Smolensk. Där gjordes år 1868, vid Gniezdovo icke långt från Dnjepr, ett fynd, som bestod af 108  österländska mynt, af hvilka intet var senare än år 1100, samt flera  föremål af järn, silfver och brons, bland de senare ovala  spännbucklor.

Särskildt vill jag fästa uppmärksamheten vid de tre  planscher, som beledsaga Prosorovskis redogörelse för detta  smolenska fynd. Vi finna där, utom två ovala  spännbucklor, en myckenhet föremål af silfver och brons, som visa  den närmaste öfverensstämmelse med svenska fynd. Om  man lägger denna plansch vid sidan af de afbildningar af  Vårbyfyndet i Stockholms museum, som jag meddelat i  Teckningar från Statens Historiska Museum, skall en hvar  häpna öfver likheterna. Dessutom förekomma i det ryska  fyndet två silfverspännen med fristående djurbilder, hvilka  äro mycket lika det i Sverge funna silfverspänne, som är  afbildadt i Antiqvarisk Tidskrift för Sverge 4 s. 256. Två  sådana funnos i Stockholms museum, när hösten 1881 ett  silfverfynd från Helsingland bragte två nya exemplar. Att  dessa smycken äro svenska framgår otvetydigt däraf, att de  å dem befintliga djurtyperna förekomma i otaliga exemplar  på bronssmycken, hvilkas svenska upprinnelse aldrig ett  ögonblick varit omtvistad.

Fordom ansåg man, att de silfverarbeten från vår hedna  tids slutperiod, som i så stort antal hittats i Sverge,  innehöllo så godt som uteslutande österländska arbeten.  Hvarjehanda omständigheter göra det nödigt att förkasta detta  antagande. Det smolenska fyndet visar, att åtminstone  omkring år 1100 svenska silfverarbeten funnit vägen till  östligare trakter.

Det är icke lämpligt att här söka uppräkna de enstaka  fynd af skandinaviska föremål, som hittats här och där i  Ryssland. Det kan vara nog att påminna om det i  guvernementet Orel funna praktsvärd, hvars fäste finnes afbildadt i  Worsaaes bok om Ruslands og det skandinaviske Nordens Bebyggelse og ældste Kulturforhold s. 112 (Aarböger for  nordisk Oldkyndighed 1872 s. 420).   Af det anförda framgår, hur värderika bidrag till  Sverges kulturhistoria vi hafva att vänta från Ryssland, om man  där vill på ett vetenskapligt sätt göra fortsatta iakttagelser  af de arkeologiska förhållandena.

NOTER.

¹. Det arbete af Alfred den store i England, som citeras här och oftare i denna afhandling, är en angelsaxisk

öfversättning af Orosius’ i början af 5:te århundradet författade öfversigt af verldshistorien från älsta tider intill 415 e. Kr. Denna öfversättning har ett själfständigt värde genom de vigtiga upplysningar om Norden, som den innehåller. Den redogörelse för verldens geografi, som utgör inledningen till Orosius’ arbete, har nämligen blifvit af Alfred delvis omarbetad och tillökad i öfverensstämmelse med de förändrade förhållandena på hans tid. Sålunda uppräknar Alfred en mängd slaviska stammar, som bodde emellan Elbe och Weichsel, hvilket område enligt Orosius på hans tid ännu innehades af germanerna. Vigtigare än denna redogörelse för de slaviska stammarna är dock det tillägg, som innehåller de berättelser, hvilka Ottar (agsax. Ohthere) och Ulfsten (agsax. Wulfstan) meddelat konungen om sina resor i Norden. Ottar, som var norrman, hade från sitt hem i Hålogaland i nordliga Norge färdats först norrut till kusterna af Hvita hafvet, där han träffade Bjarmarna (se sid. 10), sedan söderut till Hedeby (Slesvig) i Sönderjylland. Ulfsten hade gjort en sjöresa längs Östersjöns södra kust. Därigenom att de land och folk uppräknas, som under dessa resor förbiforos, erhålla vi genom dessa berättelser den älsta någorlunda fullständiga redogörelse för Nordens geografiska förhållanden. Om venderna heter det t. ex. i Ulfstens reseberättelse, att han under hela vägen från Hedeby till Weichsels mynning hade deras land (Veonodland) på sin högra sida. – Om de folk, som bebodde de inre delarna af det nuv. Ryssland, hade konung Alfred ingen kännedom. Se Rask, saml. afhandl. I. 289, och Bosworth: The voyages of Ohtere and Wulfstan. London  1855. (Öfvers. not.)

². Denna stam, hvars namn blef öfverfördt till hela  den slaviska folkfamiljen, var slovenerna vid Donau (se sid. 7).  Att ett namn, som ursprungligen betecknat en enskild folkstam,  erhållit en utvidgad betydelse, så att det kommit att omfatta en  hel grupp beslägtade stammar, är ett förhållande, hvarpå historien  erbjuder många andra exempel. Detta är t. ex. fallet med  namnen svenskar (urspr. = innebyggarna i Svealand), den franska  benämningen på tyskarna allemands (urspr. = alemannerna i  Elsass). Äfven namnet kelter, som nu användes i så vidsträkt  betydelse, var egentligen blott namn på en enskild folkafdelning i  det gamla Gallien. (Öfvers. not.)

³. I slaviska ord betecknar č ett ljud, som ungefär  motsvarar svenskt tj; š är = svenskt sj, tyskt sch, ž = franskt  j, c = ts, z = franskt z eller s i maison, ê = svenskt e med  ett kort i (halfvokalen j) framför; med tecknet ’ betecknas att en  föregående konsonant är muljerad (ursprungligen en i-aktig vokal).  Med tecknet ’ utmärkes ett dunkelt, vokalljud i fornslaviskan;  detta ljud, som de nyare slaviska språken förlorat, är dock  endast undantagsvis betecknadt i denna afhandling.

⁴. Chronica Nestoris edidit Pr. Miklosisch  (Vindobonæ 1860) s. 9—10. Lêtopis’ po Lavrentijevskomu spisku,  izdanije archeografičeskoj kommissii (krönika efter den  laurentianska handskriften, utgifven af den arkäografiska kommissionen),  Sanktpeterburg 1872, s. 18. Nestors russiske Krönike, oversat og  forklaret af C. W. Smith, Khavn 1869, sid. 29.

⁵. Enligt några handskrifter (t.ex. codd.  Hypatianus och Radzivillianus) nedsatte Rurik sig först i Ladoga (en ort  vid Volchov, ej långt från denna flods utlopp i sjön Ladoga) och  drog först efter sina bröders död till Novgorod. Se Lêtopis po  Ipatijevskomu spisku, izdanije archeografičeskoj kommissii (krönika efter  den hypatianska handskriften, utgifven af den arkäografiska  kommissionen), Sanktpeterburg 1871, s. 11. Bielovski, Monumenta Poloniæ historica (Lemberg 1864), I, 564. A. L. Schlözer,  Nestor, Russsische Annalen (Göttingen 1802) I, 188 ff.

⁶. Om bruket och betydelsen af ordet varäger  hos ryssarna se sid. 98.

⁷. Keysers och Munchs teori om ryssarnas ursprung  sammanhänger med deras teori om det sätt, på hvilket germanerna  invandrat i Norden. Denna teori är i korthet följande:  Germanerna bodde ursprungligen i mellersta Ryssland. Trykta af andra  folk, öfvergåfvo de dessa sina boningsplatser i fjärde eller femte  århundradet f. Kr. De voro redan nu söndrade i två grenar,  sydgermaner och nordgermaner. På skilda vägar nalkades dessa  stammar den skandinaviska norden. Sydgermanerna, stamfäderna  till de senare sydgermanska folken, goter, saxare o.s.v.,  framkommo först på en sydlig väg till kusterna af Östersjön, gingo  öfver detta haf och nedsatte sig i södra delen af den skandinaviska  halfön, hvarifrån de ytterligare utbredde sig åt sydväst och söder.  Först en rymlig tid efter det sydgermanerna nedsatt sig i södra  Skandinavien, blef den norra delen af denna halfö tagen i  besittning af nordgermanerna. Efter uppbrottet från sina ursprungliga  hem hade dessa dragit sig altmer mot nordväst samt inrykte  slutligen i Skandinavien på två nordliga vägar: en afdelning, svearna,  gick sjövägen öfver till det land, som sedan efter dem kallades  Svithiod; en annan afdelning intågade i Norge antingen landvägen  norr om Bottniska viken öfver Lappland och Kölen eller sjövägen  från Hvita hafvet. Genom sammanstötningen mellan nordgermaner  och sydgermaner (goter, götar) i mellersta Sverge föranleddes  folkrörelser, som i århundradena närmast efter Kr. fortplantade sig  ända till romerska rikets gränser. En flock af nordgermanerna  stannade emellertid kvar i östra Europa; från denna härstammade  ryssarna. Hvad namnet ryssar beträffar, så skulle det hafva varit  det gemensamma namnet för hela den nordgermanska stammen,  hvilket bibehölls af de nordgermaner, som stannade kvar i östern  (jfr sid. 84). Den i krönikorna bevarade berättelsen om en  utvandring från Norden till Ryssland skulle hafva uppstått för  att förklara det genom traditionen kända förhållandet att de gamla ryssarna voro af samma stam och talade samma språk som  nordborna (R. Keyser: Om Nordmændenes Herkomst og  Folkeslægtskab, i samlinger til det norske Folks Sprog og Historie VI,  Christiania 1839, samt i hans Samlede Afhandlinger (Christiania  1868). P. A. Munch: Om Nordboernes Forbindelser med  Rusland og tilgrændsende Lande (1849), i hans Samlede Afhandlinger  II, 1874; dens. Det norske Folks Historie I, 1852). – Denna  teori, som spelat en betydande roll i den historiska literaturen,  isynnerhet i Norge, har icke blifvit bekräftad genom den senare  forskningen. Något spår af att germanerna, som vid vår  tidräknings början innehade norra Tyskland och de skandinaviska landen,  tidigare skulle hafva bott längre i öster, har icke kunnat upptäckas.  Någon invandring till Skandinavien den norra vägen har aldrig egt  rum annan än den, som hitfört lapparna. Man har tvärtom iakttagit,  att en motsatt rörelse, d.v.s. från Norden till landen öster om  Östersjön, egt rum redan under vår tidräknings första århundraden  (jfr denna afhandl. sid. 71 f, samt Worsaae: Ruslands og det  skandinaviske Nordens Bebyggelse og ældste Kulturforhold, i  Aarböger för Nord. Oldk. og Hist. 1872 s. 382 ff.) (Öfvers. not.)

⁸. Jfr Smith, Nestors russ. Krön., sid. 344 ff. H.  Hjärne i Historiskt Bibliotek, utgifvet af Silfverstolpe 1879 sid.  XXVII ff.

⁹. En utsigt öfver “varangomachi”-literaturen från  1859 till 1875 har Kunik gifvit i sina noter till Dorns Caspia,  Mémoire de l’Acad. imp. des sciences, VII:e série, XIII, St. Pétb.  1877, s. 279 ff, 409 ff.

¹⁰. Liudrpand, Antapodosis V, 15 (Mon. Germ.  hist. Script. III, 331): Rusorum etenim naves ob parvitatem sui,  ubi aquae minimum est, transeunt, quod Grecorum chelándia ob  profunditatem sui facere nequeunt.

¹¹. Romaren Anastasius, som i andra hälften af  nionde årh. öfversatte Theophanes’ arbete på latin (Historia  ecclesiastica ex Theophane) och som uppehöll sig i Konstantinopel,  återgifver uttrycket ρτα ουσια χελανδια på samma sätt: rubea chelandia. Theophanis Chronographia II, 243, Bonn 1841. Jfr  Kunik i Dorns Caspia s. 222 ff.   

¹². Photii Epistolæ ed. Richard Montacutius  (Londini 1651), p. 58.

¹³. Jfr Kunik, Beruf. d. schwed. Rodsen II, 388  och i Dorns Caspia s. 29. Om namnet Dromitai, som också  finnes användt om ryssarna (efter det gamla Dromos Achilleus vid  mynningen af Dnjepr) jfr Kunik Beruf. II, 405 och Dorns  Caspia 400.

¹⁴. Monum. germ. Hist. Ser. I, 434. Bayer är  den, som först fäst uppmärksamheten på detta ställe i Origines  Russicæ (Commentationes Academiæ Scient. Petropolitanæ, VIII,  p. 388, 1736); sedan har det blifvit otaliga gånger åberopadt.  Se is. Kunik, Die Berufung d. schwed. Rodsen II, 195 ff.

¹⁵. Jfr äfven uttrycket “quos rex ad se direxerat”,  där ordet se visar, att denna uppgift icke härstammar från  Prudentius, utan är ett anförande af den grekiske kejsarens ord. (Så  redan Gedeonov Varjagi i Rus’ II, 495 ff.)

¹⁶. Monumenta Germ. Hist. III, 523. Jfr  namnet Chakan-Rûs hos Ibn Dustah (sid. 37).

¹⁷. Kunik i Dorns Caspia s. 230—32.

¹⁸. Monum. Germ. Hist. Scr. III, 277.

¹⁹. Denna anmärkning beror på en falsk  etymologi, bestående deri, att man sammanstält namnet Ryssar med det  grekiska adjektivet rhusios (ρουσιος), röd, rödhårig; jfr sid. 87.

²⁰. Mon. germ. Hist. Scr. III, 331.

²¹. Utgifven af Chwolson under titel: Izvêstija o  Chozarach, Burtasach, Bolgarach, Mad’jarach, Slavjanach i Rusach  Ibn Dasta. Sanktpeterburg 1869. Jfr Harkavy: Skazanija  musul’manskich pisatelej o Slavjanach i Russkich. St. Petb. 1870,  s. 260 ff., samt Catalogus codicum manuscr. orientalium qui in  museo Britannico asservantur (London 1871, fol.), II, p. 604—607.

²². Jfr särskildt Johannes Steenstrup: Normannerne, I, Inledning i Normannertiden (Kjöbenhavn 1876) s. 263  ff. 351 ff. 363 ff. 289. 325 ff. 143. 361 o.s.v.

²³. Frähn, Ibn Foszlan’s und anderer Araber  Berichte über die Russen älterer Zeit, St. Petb. 1823. J. L.  Rasmussen, Om Arabernes og Persernes Bekjendtskab og Handel i  Middelalderen med Rusland og Skandinavien, i tidskriften Athene,  Kbhvn 1814, II, s. 302 ff. Densamme: De Orientis commercio  cum Russia et Scandinavia medio ævo, Hauniæ 1825, s. 32 ff.  Holmboe, Ibn-Fozlân, om nordiske Begravelsesskikke, i Forhandl.  i Videnskabs-Selskabet i Christiania Aar 1869, s. 270 ff. Jfr  H. Hildebrand, Folkens tro om sina döda (N:o 8 af “Ur vår  tids forskning”) sid. 107 f.

²⁴. Att det i Norden under hedna tidens sista  århundraden varit ganska vanligt att höfdingar och förnäma män graflades  i skepp, bevisas dels genom sagornas uppgifter om tillfällen då detta  begrafningsbruk användes, dels genom under senare tider gjorda  graffynd. I Ynglinga saga kap. 27 förtäljes om sjökonungen Hake,  som blifvit dödligt sårad i ett slag på Fyrisvallarna, att han, när  han kände sitt slut nalkas, lät bringa sig själf och alla de  fallna ombord på ett skepp. Seglet hissades, styret sattes till  rätta, skeppet antändes och gick lågande ut mot hafvet. – I  Håkon den godes saga kap. 27 berättar Snorre, att konung  Håkon efter en strid lät lägga alla de fallna i på land uppdragna  skepp, öfver hvilka högar af sten och jord uppkastades. –  Graffynd, som visa att den döde blifvit jordad i ett skepp, äro  anträffade vid Ultuna i Upland (se O. Montelius, Sverges Historia  I, s. 236) samt på flera ställen i Norge. Isynnerhet tvänne i  sistnämnda land gjorda fynd erinra lifligt om Ibn Fadhlans beskrifning  af Ryssarnas begrafningsbruk. År 1834 undersöktes vid Möklebust  i Eids socken Bergenhus’ amt en grafhög, som otvifvelaktigt var  uppkastad på platsen, där ett skepp blifvit förbrändt. På bottnen  af högen fans nämligen ett dubbelt lager af kol och inblandade  benbitar; i detta lager, inom en oval krets af 28 fots längd och  14 fots bredd, träffades de klinknaglar, bultar och spikar, med hvilka skeppsplankorna varit fästa vid hvarandra och vid  spanterna; marken var liksom späckad med dylika. Inom samma  område funnos också en mängd sköldbucklor, som förmodligen  tillhört de sköldar, hvarmed skeppets reling enligt vikingatidens bruk  varit prydd. Åtskilliga lämningar af vapen anträffades rundt  omkring i högen och midt i densamma på själfva bottnen en  klump af sammanrullade svärd och andra vapen: därunder,  således i en nedsänkning under den ursprungliga jordytan, fans först  ett betsel och därpå några sköldbucklor, som täckte en vacker  bronsskål, hvilken innehöll brända ben och hvarjehanda lämningar af  smycken. I sanden helt nära grafkärlet funnos några i getskinn  inhöljda ben, hvilka “sannolikt voro rester af lifsmedel, som varit  bestämda till proviant åt den aflidne på hans seglats till själarnas  land”. Hela fyndet visar att en man här blifvit bränd i sitt  skepp jämte sin häst, sina vapen och öfriga dyrbarheter. Efter  förbränningen hafva lämningarna af den aflidne omsorgsfullt  uppsamlats och nedlagts i grafkärlet, hvaremot resterna af djuret (eller  djuren?) blifvit kringspridda på grafplatsen (A. Lorange:  Samlingen af norske Oldsager i Bergens museum [Bergen 1876] s. 153  ff.). – Ännu märkligare var det fynd, som den norske  riksantikvarien N. Nicolaysen år 1880 gjorde i en grafhög vid Gokstad nära  staden Sandefjord i södra delen af Norge, emedan skeppet här var  obrändt och ytterst väl bevaradt, så att alla omständigheter vid  grafläggningen träda öppet i dagen; nästan hvar och en af dessa  omständigheter har sin motsvarighet i Ibn Fadhlans skildring.  Skeppet, som var nära 24 meter långt mellan stammarna, stod  upprätt i högen, stöttadt med grofva stockar och med  framstammen riktad mot det närbelägna vattnet. I skeppet hittades alt det  tillbehör, som erfordras, när ett skepp skall gå till sjös, ända från  årorna och räddningsbåtarna till kitteln hvari skeppsfolket kokat  sin mat. Strax framför masten var bygd en särskild  grafkammare, i hvilken skelettet af en minst 50 år gammal man fans.  Tyvärr hade redan i forntiden grafplundrare brutit sig in i högen  och grafkammaren, hvilken senare delvis var förstörd och troligen  beröfvad det mesta af grafgodset. Det fans nämligen hos den döde inga vapen eller större dyrbarheter. Några rembeslag, som  hittades i kammaren, äro dock för oss af värde, emedan de hafva  ornament, som visa, att grafvens ålder bör sättas till omkr. 900.  Af saker, som hittades i skeppet, men utanför kammaren, böra  särskildt nämnas skelettet och fjädrarna af en påfågel samt en  släde. Utanför skeppet nära dess sidor hittades skeletten af tolf  hästar och sex hundar. Sin beskrifning af Gokstadsskeppet  slutar riksantikvarien Nicolaysen med följande skildring af det sätt,  hvarpå grafläggningen sannolikt försiggått; “När mannen var död,  utvaldes platsen för den blifvande högen, hvarvid man isynnerhet  hade för ögonen, att högen kom att ligga i närheten af sjön,  erbjöd fri utsigt öfver denna och visade sig tydligt för alla, som  färdades förbi. Därefter drogs skeppet af den aflidnes hästar upp  ur den närbelägna fjorden, stäldes på sin plats och stöttades med  stockar på bägge sidor. Därefter uppfördes grafkammaren af det  framskaffade timret, som tillhöggs på platsen, såsom man kan sluta  af den mängd spåner och små trästycken, som fans i högens  jordmassa. Så snart kammaren var färdig, blef mannen, klädd i sin  bästa drägt och omgjordad med sina vapen, körd på den funna  släden till grafplatsen och genom en kvarlämnad öppning i  kammaren inlagd på en säng i denna, som derefter tillslöts. Därnäst  blefvo föremål, som tillhört mannen, nedlagda i skeppet, men först  sedan många af dem, däribland släden, blifvit slagna i stycken: af  djur fick dock endast påfåglen, måhända såsom ett tecken på hans  resor till främmande land, en plats i skeppet. Hans öfriga djur,  hästar och hundar, blefvo däremot, sedan de blifvit dödade, lagda  tätt invid skeppets bägge sidor. Till slut kastades högen upp öfver  allt sammans.) N. Nicolaysen : The viking-ship discovered at  Gokstad in Norway. Christiania 1882.   Om grafskicket i Norden under vikingatiden se för öfrigt: O.  Montelius; Sveriges Historia I s. 350 ff., Hj. Stolpe:  Grafundersökningar på Björkö (i Tidskrift för Antropol. och  Kulturhistoria, 1876) sid. 3 f, 8 ff., O. Rygh, i Aarböger för Nord.  Oldkynd. og Hist. 1877, s. 138 ff. (Öfvers. not.)

²⁵. Jag tänker härvid närmast på några fynd, som herr D. E. D. Europæus gjorde sommaren 1873 vid byn Saljuschik  i Tichvinkretsen sydost om Ladoga. Dessa fynd äro här nedan  omtalade af doktor Hildebrand (se sid. 133 ff.).

²⁶. Kunik och Rosen, Izvêstija al-Bekri i drugich  avtorov o Rusi i Slavjanach I (i Zapiski imp. Akad. nauk,  XXXII, priloženije, N:o 2) 1878. De Goeje i Verslagen en  mededelingen der koninklijke Akademie van wetenschappen. Afd.  Letterkunde, 2:de reeks, IX. Amsterdam 1880, s. 187 ff.

²⁷. Jfr Description d’Ukranie qui sont plusieurs  Prouinces du Royaume de Pologne etc., par le Sieur de Beauplan,  Rouen 1660, p. 19—21. (Wilh. le Vasseur, Sieur de Beauplan  Beschreibung der Ukraine, der Krim und deren Einwohner. Aus  dem Französischen von J. W. Möller, Breslau 1780), p.  25—29). Lehrberg, Untersuchungen zur Erläuterung der älteren  Geschichte Russlands, St. Petersburg 1816, s. 319 ff. J. Ch.  Stuckenberg, Hydrographie des Russischen Reiches, St.  Petersburg 1847, III, 252 ff.

²⁸. I den holländska tidskriften Mnemosyne,  Bibliotheca philologica batava, Nova series IV, 4, p. 378—382 har prof.  C. G. Cobet meddelat en ny, i flera punkter högst vigtig  kollationering af detta ställe med den förnämsta handskriften, en  pergamentscodex från 12 århundradet i nationalbiblioteket i Paris (N:r  2009, 4:o). En i samma bibliotek befintlig pappershandskrift från  15 århundradet (N:r 2967, fol.) är enligt Cobet blott en afskrift  af den förra; några läsarter ur densamma hafva blifvit mig enskildt  meddelade. Dessutom har min landsman d:r J. L. Heiberg haft  vänligheten att på min anmodan efterse detta ställe i  vatikanerhandskriften (codex palatinus 126 fol., på papper, skrifven år 1509),  hvilken närmast är lagd till grund för de trykta upplagorna, men  för öfrigt synes vara af underordnadt värde i jämförelse med den  gamla pariserhandskriften.

²⁹. En byggnad i Konstantinopel, i hvilken  medlemmar af den kejserliga familjen spelte boll till häst (τζυχανιζειν af det persiska čavgān,); byggnadens dimensioner äro obekanta.  Jfr Lehrberg a. st., sid. 345 f.   

³⁰. Beskrifningen passar in på det nuvarande  Kičkas, om hvilket Beauplan a. st., sid. 21 yttrar: “Ces lieux  sont fort esleuez, la riuiere y est entiere & n’est point embarassée,  & est fort estroite particulierement au Midy … c’est là le plus  grand & commode passage qu’ayent les Tartares, tant qu’en ce lieu  le canal ne peut pas auoir plus de 150 pas, que les riues y sont  fort accessibles, et les pais découuert, où ils ne redoutent point  les embuscades”. Jfr Lehrberg a. st., s. 333 f., 378 f.

³¹. Nu Chortitsa; Beauplan a. st., s. 22: “Cette  Isle est fort considerable … elle a force chesnes & seroit vn fort  beau lieu pour y faire habitation … Au dessous de cette Isle la  riuiere s’en va fort en eslargissant.” Jfr Lehrberg s. 334 f., 379  f. Chortičij ostrov hos Nestor ed. Miklosich cap. 86 under år  6611 = 1103.

³². Bayer i Commentarii Aeademiæ Scient. Imp.  Petropolitanæ, T. IX ad annum 1737 (1744), p. 392 sq.  Lehrberg a. st., s. 350 ff. Kunik, Berufung der schwedischen  Rodsen II, 425 ff. P. A. Munch, Samlede Afhandlinger udgivne af  G. Storm, Christiania 1874 [1849]) II, 189 f.

³³. Att nasalen m i den grekiska formen Ulvorsi  bortfallit, beror helt visst därpå, att den hörts mycket otydligt  mellan l och f; sålunda finna vi i svenska runminnesmärken för  namnet Holmfastr icke sällan skrifsättet hulfastr, t.ex. i  Dybeck Sverikes Runurkunder, Upland N:r 18. 114. 140 o. a.;  äfvenså träffas Hulvastus i Diplomatarium Suecanum III, 251,  Holuaster i Diplom. Dalekarlicum N:r 285 o.s.v.

³⁴. Detta namn erinrar om liknande inom nordiskt  område: Rjúkandi, “den rykande”, nu Rjukandfoss i Telemarken  i Norge; Drífandi, “den stänkande”, ett vattenfall på Island;  Skjálfanda-fljót, “den skälfande floden”, på Island; Rennandi,  ”den rinnande”, en mytisk flod i den äldre Eddan (Grímnismál 27)  m. fl. Jfr Fritzner i Beretn. om forhandl. på det förste nord. filologmöde i Kbhvn 1876, s. 135. – Gjallandi (och Gellir)  förekommer i den fornnordiska literaturen såsom tillnamn på flera  personer, som blifvit så benämnda på grund af sin starka,  genomträngande röst; jfr K. Rygh, Norske og islandske Tilnavne fra  Oldtiden og Middelalderen, Throndhjem 1871, s. 19.

³⁵. “Hundert Faden unterhalb dieses Falles engt  sich das Strombett bis auf 300 Faden ein, und die rauschenden,  an die Felsen anprallenden Wogen verursachen ein solches Grebrause,  dass es weit in die Forne hallt. Vermuthlich rührt daher der  Name des Swonetz d. h. des klingenden.” Stuckenberg a. st.,  s. 254. Jfr Lehrberg a. st., s. 327 och W. Szujev,  Beschreibung seiner Reise von St. Petersburg nach Cherson (Dresden och  Leipzig 1789) I, 181 f., där det heter: “Wir trafen den  Szwonezkischen Wasserfall, der sich uns schon von weitem durch sein  Rauschen ankundigte … Um uns die langweilige Zeit zu  verkürzen, verschaffte der Szwonezkische Wasserfall mit dem  unaufhörlichen, weit umher erschallenden Brausen seiner durch die Klippen  sich durcharbeitenden Wogen unserem Gehör Unterhaltung und liess  uns eine grosse Mannichfaltigkeit von Tönen vernehmen, die durch  die bald mehr bald weniger gepresste Wasserströmung  hervorgebracht wurden.”

³⁶. Stuckenberg s. 254 beskrifver denna fors i  korthet sålunda: “Durch eine eigene Verknüpfung von  Widerständen und von Hindernissen, welche sich hier, durch [zwei] Inseln,  durch die Richtungen und Biegungen des Fahrwassers und durch  andere Oertlichkeiten bedingt, dem Strome entgegenstellen, entsteht  der Nenassitez, den die Schiffer mit Recht einen Backofen oder  die Hölle nennen”. Mera detaljeradt är den beskrifven hos Szujew  a. st. I, 183 f., samt hos Lehrberg a. st., s. 327 ff.

³⁷. “Au printemps lors que les neiges fondent,  tous les Porouys sont couverts d’eau excepté le septiéme qui s’apelle  Nienastites, et qui seul empesche la nauigation en cette saison”.  Beauplan a. st. s. 20 (jfr Lehrberg a. st., s. 321 A.).

³⁸. Verslagen en mededelingen der koninklijke Akademie von wetenschappen, Afdeeling Letterkunde, 2:de reeks,  Deel V, Amsterdam 1875. – Professor de Vries’ försök att  förklara detta namn är ingalunda lyckligare. Han anser ΑΕΙΦΑΡ  vara felskrifvet för ΔΕΙΦΑΡ, Difar (d. ä. *Dýfari) och jämför  detta med det engelska diver, (fogelarten) dykare. Men dýfari  är ett antaget ord, som är lika litet skandinaviskt som ooievaar;  i allmänhet måste, enligt hvad vi ofvan visat, hvarje försök att  på denna väg finna ordets ursprung anses för fåfängt.

³⁹. Eller är Leanti skriffel för Velanti =  fornnord. vellandi, kokande, sjudande?

⁴⁰. Eller är måhända Strukun = Strjúkandi, den  snabt framilande. Verbet strjúka, som är stamordet till de ofvan  omtalade dialektorden stråk o.s.v., har i fno. ofta betydelsen  ”skynda åstad”; i norska dialekter förekommer strjuka om vatten  i betydelsen “strömme, löbe förbi).) (Ivar Aasen a. st. sid. 761;  jfr sv. “stryka fram”). Med den betydelse, som det slaviska  namnet Naprezi otvifvelaktigt har, skulle Strjúkandi öfverensstämma  särdeles väl, och den enda invändning, som skulle kunna göras mot  antagandet att Strukun står för detta, är att de tvänne andra  namnen, som egentligen äro participier, Gelandri och Leanti,  bättre bevarat ändelsen. (Öfvers. not).

⁴¹. Jfr Nestor under år 945 (C. W. Smiths öfvers.  s. 50 kap. 29): “På den tiden flöt strömmen rätt under de  kijevska höjderna, och på den låga landsträckan (podolije, namnet  på Kijevs hamnstad) bodde ingen, men folk bodde på  höjdsträckningen”. Med afseende på förändringen af nd framför b till m  jfr Thorsten af sandbro med varianterna sambro, sambrom,  Upl. 1., confirm. – Ett fullkomligt godtyckligt och fantastiskt  försök af Gedeonov att förklara sambatas af ungerska med betydelsen  fästning är redan riktigt tillbakavisadt af C. W. Smith anf. st. s.  352.

⁴². Äldre literatur: Bayer, Commentarii Acad.  Scient. Imp. Petrop. IV (ad a. 1729), St. Petersburg 1735, p.  281—291 (jfr Schlözer, Nestor IV, Göttingen 1805, p. 51—55). Kunik, Berufung der Schwed. Rodsen II, St. Petersburg 1845,  s. 107—194. P. A. Munch, Samlede Afhandlinger udgifne af G.  Storm II, Christiania 1874 [1849] s. 191. 254—256, och i  Chronica Nestoris ed. Fr. Micklosich, Vindobonæ 1860, p.  188—198. K. Gislason i “Nestors russiske Krönike oversat af C. W.  Smith”, Kjöbenhavn 1869, s. 321—326. – (Tämligen  misslyckade och värdelösa dels på grund af bristande filologisk method  dels på grund af fullständig okunnighet i de nordiska språken  och isynnerhet i runskriftens principer äro tre afhandlingar af W.  v. Gutzeit, Die skandinavischen Namen im anfänglichen Russland,  Riga 1880).

⁴³. Af de utanför traktaterna förekommande namn,  som man hållit för nordiska, är Blud rent slaviskt, Glêb ursprungl.  bulgariskt (Kunik i Dorns Caspia, sid. 402); Ljut kan vara  nordiskt eller slaviskt.

⁴⁴. Jfr Worsaae, Ruslands og det skandinaviske  Nordens Bebyggelse og ældste Kulturforhold, i Aarböger for nord.  Oldkyndighed og Historie 1872, s. 338 ff. Aspelin,  Suomalaisugrilaisen Muinaistutkinnon Alkeita, Helsingfors 1875, s. 136 ff.  Montelius, Sur le premier âge du fer dans les provinces baltiques  de la Russie et la Pologne, i Congrès international d’anthropologie  et d’archéologie préhistoriques. Compte-rendu de la 8:me session à  Budapest 1876, I, s. 481 ff. G. Retzius, Finska kranier,  Stockholm 1878, s. 14 ff. I. Undset, Jernalderens begyndelse i  Nord-Europa, Kristiania 1881, s. 146 ff.

⁴⁵. Vilhelm Thomsen, Den gotiske sprogklasses  inflydelse på den finske, Köbenhavn 1869. (Öfversatt på tyska af  E. Sievers under titel: “Ueber den Einfluss der germanischen  Sprachen auf die finnisch-lappischen.” Halle 1870).

⁴⁶. Jfr ofvan sid. 6; Hildebrand, Bidrag till  spännets historia, i Antiqvarisk Tidskrift för Sverge, IV, s. 135  (123) f.; Montelius a. st. p. 483. 490.

⁴⁷. Jfr härom J. Steenstrup, Normannerne I—IV,  Köbenhavn 1876—82.

⁴⁸. En antydan om att isländingarna känt att ryska  staten blifvit grundlagdt af svenskar, har man dock måhända i  benämningen Svíþjóð hin mikla (det stora Svithiod), som stundom  användes i den isländska literaturen såsom beteckning för det  nuvarande Ryssland. Det förekommer t.ex. hos Snorre i  Ynglingasaga kap. 1 och 5 samt före Snorres tid i en liten geografisk  uppsats, kallad “Leiðarvísir ok Borgaskipan”, som är författad af  den isländske abboten Nicolaus († 1161, se Vigfussons ordbok s.  XI). I sistnämnda källa tillägges efter namnet Svíþjóð hin mikla  såsom förklaring “hvilket vi kalla Gårdarike” (“sú er vér köllum  Garðaríki”). Detta tillägg bevisar att isländingarna uppfattat  Svíþjóð hin mikla såsom ett främmande namn, och det är mycket  troligt, såsom Keyser anmärkt (Samlede Afhandlinger s. 30, 110),  att detta namn är en förvridning eller ett slags folketymologisk  öfversättning af det medeltidslatinska Scythia magna. Men denna  etymologisering kan vara föranledd af kännedomen om att nordbor,  som utgått från det egentliga Svithiod, en gång voro den herskande  stammen i Ryssland. Fattad på detta sätt, erinrar benämningen  Svíþjóð hin mikla om benämningen Græcia magna för de  grekiska kolonierna i södra Italien. (Öfvers. not.)

⁴⁹. Ladoga står sannolikt för *Aldaga, med den  för slaviskan egna omflyttningen af l. Namnet härstammar  kanhända från finska aallokas, vågrik (eg. *āldogas), af aalto, våg,  ett ord, som återigen är ett lån från det likbetydande fno. alda.  Äfven om namnets ursprung möjligen är en annan, så hafva  nordborna i alla händelser satt det i förbindelse med ordet alda, våg.

⁵⁰. Se Langebeck, Scriptores rerum Danicarum  III, 42. Sturlunga Saga edited by G. Vigfusson, Oxford 1876,  II, 353. Montelius, Sveriges Historia I, s. 303, Rosenberg,  Nordbornas åndslif fra oldtiden til vore dage, Köbenhavn 1878, I, s.  111 (jfr s. 81). Denne Ingvar är huvudpersonen i en mycket  fabelaktig saga: Sagan om Ingwar Widtfarne och hans son Swen,  utgifven af N. R. Brocman, Stockholm 1762; äfven i Antiquités  Russes II, s. 141- 169.

⁵¹. Se d:r Montelius’ redogörelse för de kufiska  myntens förekomst i Sverge i Sverges Historia I, s. 299, ff.  Montelius uppgifver antalet af i Sverge funna kufiska mynt till  20,000, men efter 1877, då nämnda del af Sverges Historia  utkom, äro minst tre tusen sådana mynt funna på Gotland.

⁵². Jfr Nestors uppgift att redan före Ruriks tid  varägerna (= nordborna) haft en handelsväg nedför de stora ryska  floderna till Grekland.

⁵³. Den i texten anförda öfversättningen  förekommer i Melins bibel. Den gällande svenska bibelöfversättningen, som  följer den lutherska, har “Förste af de herrar i Mesech och  Thubal”, der det hebreiska ordet rosch är taget i sin vanliga betydelse  ”höfvidsman” (egentl. hufvud). Det är emellertid icke osannolikt  att rosch här betecknar ett folk eller en stam, (= assyriska Rasi  vid Tigris) men säkerligen icke ryssarna.

⁵⁴. Keyser, Samlede Afhandlinger s. 185 ff.;  Munch, Om Nordbornes Forbindelser med Rusland og tilgrændsende  Lande (skrifven 1849), i Samlede Afhandlinger, udgivne af G.  Storm, Christiania 1874 II, 196. Munch ändrade dock senare  mening beträffande roxolanerna. Se Det Norske Folks Historie,  Christiania 1852, I, s. 41.

⁵⁵. Jfr Rydqvist, Svenska språkets lagar II, 273.  628.

⁵⁶. På samma sätt äro de lapska orden Ladde:  1) (svensk) by, 2) Sverge, och Laddelač: 1) (svensk) bonde, 2)  en svensk, härledda af svenska ordet land.

⁵⁷. I det nordanfjälska Norge betecknar Róssfolk  (Rórs- eller Róds-folk) ännu “fiskare som samlas vid kusten i  fisketiden”. Singularis till róss-folk är róss-kar eller róss-man.  Se Ivar Aasen, Norsk Ordbog, Christiania 1873, s. 612.

⁵⁸. T.ex. finska Pietari St. Petersburg (ryska S.  Peterburg, bland gemene man Piter); huovi = sv. hofman; portto scortum, estn. port = fno. portkona m. fl. På samma sätt  går det stundom med inhemska ord; se A. Ahlqvist, Auszüge aus  einer neuen Grammatik der finnischen Sprache. Zweites Stück:  Zusammensetzung des Nomens, § 14 (Acta Societatis Scientiarum  Fennicæ tom X, Helsingfors 1872).

⁵⁹. Jfr den ungerska formen orosz, ryss, hvilken  obestridligen, såsom man kan se af det framför satta o, kommit  till ungerskan genom någon turkisk dialekt: tatariska urus,  kirgisiska orus, tschuvaschiska vyrys, mongoliska oros.

⁶⁰. Jfr Rydqvist, Svenska språkets lagar IV 306.

⁶¹. “Terram latam et spatiosam et omnium rerum  copia refertam vestræ mandant ditioni parere”. Widukind, Res  gestæ Saxonicæ I, 8 (Mon. G. H. Ser. III, 419). Jfr Kunik i  Doms Caspia, s. 242 ff.

⁶². En liknande åsigt framstäldes af F. M.  Franzén, Om ryska namnets och rikets ursprung af ett svenskt, i  Ryssland bosatt folk vid namn Rhos, – i Kongl. Vitterhets – –  Akademiens Handl. XIII, 1833, s. 33 ff.

⁶³. Detta ord lið (liþ) är också allmänt i  fornsvenskan. Anföraren för ett lið kallas på svenska runstenar  liðsforungi, Liljegren, Runurkunder, n:r 397 (= Dybeck, Sverikes  Runurkunder. Stockholms län, 46): Rahnualtr huar a Kriklanti  uas lisforunki, och Liljegren 803: han fial i urustu austr i  Karþum lisfuruki lanmana bestr.

⁶⁴. Georg Cedrenus, p. 735.

⁶⁵. Jfr Cronholm, Wäringarna, Lund 1832, sid.  20 ff, 252 ff, samt en följd artiklar af V. Vasiljevskij i ryska  folkupplysningsministeriets tidskrift 1874-75 (jfr Hjärne i  Historiskt Bibliothek, utg. af Silfverstolpe, 1879, s. XLII).

⁶⁶. Efter detta vapen finna vi dem ofta,  isynnerhet hos sirliga författare, som vilja undvika att begagna det vulgära och barbariska namnet Varanger, uttryckligen betecknade som  οι πελεχυφοροι βαρβαροι, οι πελεχυφοροι βασιλεων φυλαχες, οι  πελεχυν τινα επ ωμων φεροντες, οι πελεχεις εχοντες Βαραγγοι o.s.v.

⁶⁷. Joh. Scylitzes (p. 864) t.ex. nämner οι εχτος  Βαραγγοι (ordagrant: de ute varande Varangerna) i motsats till  οι εν τω παλατιω Βαραγγοι (de i palatset varande Varangerna) men  bägge såsom ομοεθνεις (af samma nation).

⁶⁸. Kongl. Vitterhets – – Akademiens  Månadsblad, 1875, s. 97 ff., Sveriges Historia I, sid. 281 f.

⁶⁹. Gaufredus Malaterra nämner i sin Hist. Sicula  III, 27, (Muratori, Rer. Ital. Scr. [1724] V, 584) “Angli quos  Varingos appellant” i den grekiska hären år 1081.

⁷⁰. Saxo Grammaticus (omkr. 1200) säger ännu:  Inter cæteros qui Constantinopolitanæ urbis stipendia merentur,  Danicæ vocis homines primum militiæ gradum obtinent, eorumque  custodia rex salutem suam vallare consuevit” (Saxonis Grammatici  Hist. Dan. recc. P. E. Müller et J. M. Velschow, Havniæ 1839,  I, 2. p. 610). Äfven vid Konstantinopels försvar mot latinarna  1203-4 omtalas både engelsmän och danskar.

⁷¹. J. Ihre, Glossarium Suiogothicum II, 1069.  1070.

⁷². Jfr H. Hjärne i Hist. Bibl. 1880, s. 216.

⁷³. Jfr Joh. Scylitzes, p. 808 (644 i  Bonner-upplagan) Βαραγγους αυτους η χοινη ονομαζξει διαλεχτος.

⁷⁴. Anna Comnena p. 62 (under år 1081): τους  εχ της Θουλης Βαραγγους (τουτους δη λεγω τους πελεχυφορους  βαρβαρους) och τους Νεμιτζους (εθνος δε χαι τουτο βαρβαριχον χαι  τη βασιλεαι ’Ρωμαιων δουλεθον ανεχαδεν). – Med Nemitzoi  betecknas uppenbarligen tyskarna, hvilka af slaverna kallas nêmci,  och ännu på nygrekiska Νεμτζοι.

⁷⁵. Jag känner detsamma ännu endast genom en  notis af L. Leger i Revue Critique 1882, n:o 11 p. 214-16.

⁷⁶. Cum superbiam insolentiamque Grecorum, qui  non multo ante, a tempore scilicet primi Ottónis, Apuliam sibi  Calabriamque, sociatis in auxilium suum Danis, Russis et  Guálanis, vindicaverant, Apuli ferre non possent, … cum Melo et  Datto rebellant”, Mon. Germ. Hist. Scr. VII, 656; Guarani ib.  676. Jfr Kunik i Dorns Caspia, s. 376 ff. Äfven i andra  syditalienska krönikor nämnas vid midten af elfte århundradet  varangerna under formen Guaragni, Guarangi, Guaranci m. fl.

⁷⁷. “þar var mikill fjöldi Norðmanna, er þeir  kalla Væringja”. Fornmanna Sögur, VI, Köbenhavn 1831, 135.

⁷⁸. Fullt säker är denna slutsats icke, då å ena  sidan detta är det enda säkra exempel på ett från de nordiska  språken i slaviskan upptaget ord, som innehåller vokalen æ (ä),  och å den andra vi icke veta på hvilken grad af utveckling  omljudet befann sig i den i fråga varande nordiska dialekten, vid den  tid, då ordet upptogs af slaverna. Det är mycket möjligt, att  omljudet af á då endast bestod i en så obetydlig ljudförändring, att  det föll sig naturligare för slaverna att återgifva denna vokal med  a än med ett e-ljud (e eller ê).

⁷⁹. Den isländska lagboken Grágás ställer  norrmän, svenskar och danskar på grund af deras nationalitet i flera  afseenden, t.ex. i fråga om mord och arf (Vígslóði 97, Arfaþáttr  120, 125), högre och landets egna barn närmare än andra  främlingar. Äfven i Västgötalagen stadgas högre böter för mord på  en norrman eller dansk än på en tysk eller engelsman (af  mandrapi fl. 5 § 3 och 6).

⁸⁰. “Omnes waregang qui de exteras fines in regni  nostri finibus advenerint seque sub scuto potestatis nostræ  subdederint, legibus nostris Langobardorum vivere debeant etc”.  Edictus Rothari c. 367.

⁸¹. Angående krönikornas berättelse, att de  hedniska ryssarna vid afslutandet af traktaterna med grekerna svärja  vid de slaviska gudarna Perun (åskans gud), Volos (boskapens gud) och måhända äfven särskildt vid “gud” (bog), hvilka just  motsvara de nordiska hufvudgudarna Thor, Frö och Oden, jfr Smith,  Nestors russ. Krönike s. 245.

⁸². Ord af nordiskt ursprung i ryska munarter  äro samlade af Grot i hans “Filologičeskija razyskanija” (St. Petb.  1876) I, 456-469. – En grundlig undersökning har spörsmålet  nyligen blifvit underkastadt af Fr. Tamm i hans afhandling:  Slaviska lånord från Nordiska språk, Upsala Universitets Årsskrift  1882.