Olika ämnen

Ryska rikets grundläggning genom Skandinaverna

ryskariket-titel

RYSKA RIKETS GRUNDLÄGGNING GENOM SKANDINAVERNA
AF VILHELM THOMSEN

DOCENT VID KÖBENHAVNS UNIVERSITET

MED FÖRFATTARENS TILLSTÅND ÖFVERSATT
AF
Doc. Dr SVEN SÖDERBERG.

JÄMTE TILLÄGG AF RIKSANTIKVARIEN DR HANS HILDEBRAND

FÖRORD.

Det arbete, som härmed öfverlämnas i den svenska allmänhetens händer, utkom först 1877 på engelska språket, utgörande en något utvidgad bearbetning af föreläsningar, som författaren på kallelse af ett engelskt sällskap år 1876 höll i Oxford (The Relations between Ancient Russia and Scandinavia and the Origin of the Russian State, Three Lectures by Dr Vilhelm Thomsen, Oxford and London 1877). Arbetet vann ett väl berättigadt erkännande och utgafs inom kort äfven på tyska med åtskilliga tillägg och förbättringar af författaren (Der Ursprung des Russischen Staates. Gotha 1879). Då frågan om de gamle ryssarnas härstamning från Skandinavien i främsta rummet synes ega intresse för svenskarna, blef en svensk upplaga af Dr Thomsens arbete påtänkt redan 1879; men denna plan har först nu kunnat realiseras. – Hvad den svenska upplagan beträffar, så sluter den sig närmast till den tyska; de förändringar, som af författaren blifvit vidtagna, bestå hufvudsakligen däri, att föreläsningsformen blifvit öfvergifven samt i sammanhang därmed några omflyttningar blifvit företagna i den första tredjedelen af arbetet; för denna del är öfversättningen verkstäld från en af författaren gjord bearbetning på danska språket. Därjämte har författaren begagnat de nya källor och bidrag till frågans lösning, som framkommit efter 1879. Det vigtigaste af dessa är det som läses sid. 48 f. En del af frågan är jämförelsevis kort behandlad i Dr Thomsens arbete; det är de arkeologiska förhållandena. Då emellertid den arkeologiska forskningen lämnat ganska vigtiga och intressanta bidrag till lösningen af spörsmålet, 
har Riksantikvarien H. Hildebrand, enligt en öfverenskommelse, 
som träffades redan då arbetets utgifvande på svenska först blef 
påtänkt, redogjort för dessa förhållanden i en särskild uppsats, 
som är här nedan upptagen såsom Tillägg II.

ryskariket-buckla

Så långt som historiens vittnesbörd gå tillbaka, har det 
nuvarande europeiska Ryssland, eller åtminstone större delen 
däraf, hufvudsakligen varit bebodt af samma folkstammar, 
som ännu utgöra hufvudmassan af befolkningen, nämligen 
dels slaviska, dels finska och tatariska stammar. Men 
förhållandet mellan dessa olika nationaliteter inbördes var 
fordom ett helt annat än i våra dagar. Ty den ofantliga 
öfvervigt i numeriskt och politiskt hänseende, som det slaviska 
elementet vunnit öfver de andra, är resultatet af en 
jämförelsevis sen tids utveckling, och äran af att hafva grundlagt 
den ryska staten tillkommer icke en gång någon af de nämnda 
stammarna.

Vi vilja i korthet kasta en blick tillbaka på slavernas 
älsta historia i Ryssland och på detta lands etnografi under 
den period, då vi första gången träffa namnet Ryssland.

Slaverna äro en gren af den stora folkfamilj, som vi 
benämna den ariska eller indo-germanska och som sedan 
urminnes tid har bebott största delen af Europa. Det kan 
icke vara tvifvel underkastadt, att slaverna hafva lefvat i 
vår verldsdel lika länge som de andra till denna familj 
hörande folken. Men om man bortser från deras närmaste 
stamfränder och grannar, litauerna och letterna, faller 
historiens ljus icke så sent öfver någon af de ariska 
stammarna som öfver slaverna. Deras boningsplatser voro så 
långt aflägsna från den gamla kulturens brännpunkter, att 
grekerna och romarna svårligen kunde komma i omedelbar 
beröring med dem, och äfven i sina grannfolks angelägenheter 
lära de föga hafva inblandat sig. Detta är grunden därtill, 
att slaverna så sent framträda på historiens skådeplats.

Först då romarna hade utsträkt sitt herravälde till 
Germanien, blefvo de genom germanerna bekanta med slavernas 
tillvaro, och det är då som vi börja finna slaverna omtalade 
af klassiska författare. Den förste latinske författare, som 
tydligt hänsyftar på slaverna, är den äldre Plinius († 79 e. 
Kr.), hvilken uttrycker sig mycket försigtigt sålunda: “Några 
berätta att landen på andra sidan Weichsel äro bebodda 
af sarmaterna, venederna” o.s.v. (Hist. nat. IV, 14, 97). 
Något senare finna vi åter veneterna (Veneti) omtalade af den 
romerske historieskrifvaren Tacitus i hans beskrifning öfver 
Germanien (kap. 46). Han anser det tvifvelaktigt, om detta 
folk bör räknas till germanerna eller icke, men är emellertid 
böjd för att antaga det förra, emedan de i lefnadssätt 
så mycket likna germanerna. Efter den tiden förekommer 
slavernas namn något oftare i historiska och geografiska 
arbeten.

Det namn, under hvilket slaverna uppträda i gamla 
tidens literatur, är i allmänhet Venedi eller Veneti (Venadi, 
Vinidæ, Oυενεδαι). Detta namn var icke, åtminstone icke i 
någon omedelbart motsvarande form, kändt af slaverna 
själfva, om man också icke kan förneka möjligheten däraf, 
att det kan hafva sin rot i namnet på någon enskild slavisk 
stam. Däremot är det det namn, hvarmed germanska stammar 
från början hafva betecknat dessa sina östliga grannar, 
och den omständigheten, att de äldre romerska (och grekiska) 
författarna använda just denna benämning, visar tydligt, att 
det endast var i andra hand, genom germanerna, som 
sydländingarna fingo den första kännedomen om slaverna. Det 
är bekant, att man i Norden med namnet Vender (på 
fornnordiska Vindr) betecknade slaverna längs Östersjöns södra 
kust, och i samma betydelse träffa vi den angelsaxiska formen 
af detta namn, Winedas och Weonodas, i konung 
Alfreds Orosius 1. Den forntyska formen af detta samma namn var Winedâ, och ännu i dag brukas det i tyskan dels 
i formen Vender (Wenden) som beteckning för slaverna i 
Lausitz, den enda kvarlefvan af en slavisk befolkning, som 
tidigare var utbredd öfver en stor del af norra och mellersta 
Tyskland, dels i formen Vinder (Winden), som användes om 
slovenerna i Kärnthen, Krain och Steiermark. Också de 
längs Östersjöns och Bottniska vikens kuster boende finska 
folken hafva i en aflägsen forntid lånat detta namn af 
nordborna eller goterna och bruka det ännu om Ryssland, som 
på finska kallas Venäjä, Venää eller Venät (egentl. Venädä), 
på estiska Wene. Om slaverna själfva på den tiden egde 
något gemensamt namn för hela sin stam och hvilket detta 
var, veta vi icke med säkerhet. I själfva verket träffa vi 
endast särskilda namn för de talrika småstammar, i hvilka 
slaverna sedan urminnes tid voro delade, och själfva namnet 
slaver, eller, såsom den inhemska slaviska formen ljuder, 
slovêne, förekommer i de historiska källorna endast såsom 
ett namn, hvarmed särskilda, långt från hvarandra boende 
stammar benämnde sig själfva. Om än denna omständighet 
synes häntyda därpå, att detta namn tidigare haft en 
allmännare betydelse, så har likväl dess användning såsom 
gemensam benämning för hela den slaviska folkgruppen 
ingalunda omedelbart fortplantat sig från en aflägsen forntid, 
utan har närmast sin orsak i den betydelsefulla roll, som 
en af de sålunda benämnda stammarna kom att spela i 
slavernas kulturlif.2

De älsta källor, som omtala slaverna eller venderna, 
förlägga enstämmigt deras boningsplatser till trakten af 
Weichsel. Från denna flod, som helt visst i väster begränsade 
det af dem bebodda området, utbredde de sig mot öster 
till Dnjepr, måhända något på andra sidan om denna flod. 
Karpaterna och deras förgreningar utgjorde gränsen i 
söder. I norr nådde de ingenstädes till hafvet och hade 
sannolikt ännu icke öfvergått floden Düna.

I dessa aflägsna, af vidsträkta skogar och träsk 
uppfylda trakter synas slaverna ännu under de första århundradena 
af vår tidräkning hafva lefvat i fred och ro, delade i en 
mängd små stammar, hvilka skötte hvar och en sina angelägenheter, 
utan att oroa sina grannar, så snart de icke själfva 
blefvo förorättade, och nästan utan att röna något 
inflytande af de händelser, som på den tiden skakade större 
delen af det öfriga Europa. Historien lämnar oss åtminstone 
icke några underrättelser, som berättiga oss att antaga, att 
slaverna hafva tagit del i dessa händelser.

I det tredje århundradet bröto goterna upp från sina 
boningsplatser vid Östersjöns södra kust, och en del af dem 
nedsatte sig för en tid i västra delen af det nuvarande 
Ryssland. Då en af deras anförare, eröfraren Ermanrik, här i 
det fjärde århundradet stiftade ett stort och vidsträkt rike, 
måste äfven slaverna böja sig under oket. Men 
folkvandringarnas mäktiga ström förde snart goterna ut på nya 
vandringar, och deras förbindelse med slaverna var därmed 
till ända, likväl icke utan att hafva lämnat efter sig djupa 
spår, till hvilka vi senare skola återkomma.

Det dröjde emellertid ej länge förr än äfven slaverna 
blefvo dragna in i rörelsen. Deras boningsplatser hade 
slutligen blifvit för trånga för dem, och då de icke mera kunde 
finna utrymme inom sina ursprungliga gränser -måhända 
också i följd af något yttre tryck —, började de utbreda sig, 
isynnerhet åt väster, där det fjärde och femte århundradets 
stora folkvandringar hade lämnat rikligt utrymme för nya 
invandrare, måhända också något mot norr, alldenstund det 
synes som om trakten omkring det senare Novgorod först 
på denna tid blef tagen i besittning af slaverna.

Det är företrädesvis på två vägar som de börja tränga 
fram i större massor. På den ena sidan öfverskrida de 
Weichsel och utbreda sig småningom öfver landsträckan 
mellan Karpaterna och Östersjön ända bort till Elbe, 
sedan den äldre germanska befolkningen i dessa trakter dels 
hade utvandrat, dels hade blifvit upprifven genom inre strider eller genom sina ödeläggande krig med romarna. På 
denna väg hafva polackarna och sannolikt äfven čecherna 3 i 
Böhmen och Mähren kommit till de trakter, som de alt 
sedan hafva bebott. I det stora området längre åt nordväst, 
där slaverna hade nedsatt sig antingen uteslutande eller 
vid sidan om en germansk befolkning, hafva de däremot i 
tidens lopp, på få kvarlefvor när, åter blifvit utrotade genom 
blodiga krig med tyskarna och till en del äfven med 
danskarna.

Den andra väg, på hvilken slaverna trängde fram, gick 
mot sydväst, längs Donaus lopp. De nu existerande 
representanterna för denna sydslaviska grupp äro längst mot sydost 
bulgarerna, hvilka hafva uppgifvit sitt ursprungliga namn 
slovener och tagit namn efter de turkiska bulgarerna, som 
i det 7:de århundradet gjorde sig till herrar i dessa trakter, 
men hvilkas nationalitet i tidens lopp gick upp i den slaviska, 
därefter serberna och kroaterna och slutligen längst 
mot väster slovenerna. För tusen år sedan voro emellertid 
sydslaverna utbredda öfver ett ännu större område än i våra 
dagar. Det icke blott fans sydslaviska kolonier långt ned 
på den turkisk-grekiska halfön, utan mot norr sträkte sig 
deras område öfver en stor del af det forna Dacien och 
Pannonien, i hvilka trakter ungrarna något senare 
nedsatte sig.

I kulturhistoriskt hänseende hafva dessa sydslaver 
spelat en hufvudroll, så till vida som de hafva varit 
mellanlänken mellan den kristna civilisationen och sina hedniska 
stamfränder. Det var för Donau-slaverna (i synnerhet i 
Pannonien) som de två tessaloniska bröderna Cyrillus och 
Methodius, slavernas nationalhelgon, i slutet af det nionde 
århundradet predikade evangelium i sitt (bulgarisk-slaviska) 
modersmål och därigenom tillika lade grunden till en blomstrande 
literatur. Med kristendomens utbredning till de andra 
syd- och ost-slaverna fann denna literatur ett nytt hem hos 
dem, och i århundraden fortfor detta “fornslaviska” språk i en något modifierad form att vara dessa folks enda 
skriftspråk och brukas ännu af de grekisk-katolska slaverna vid 
deras gudstjänst.

Om de slaver, som stannade kvar i sina gamla hem i 
västra delen af det nuvarande Ryssland, höra vi föga eller 
intet under flera århundraden. Det första literaturminnesmärke, 
som gifver oss en utförlig berättelse om dem, är den 
gamla ryska krönika, som en tradition tillskrifver munken 
Nestor i Kijev († omkr. 1115?), men som delvis helt visst 
grundar sig på ännu tidigare upptecknade historiska 
berättelser. I detta arbete har “den ryska historieskrifningens fader”, 
hvem han nu är, efterlämnat en utomordentligt värdefull 
skildring af sitt lands älsta historia till omkring år 1110. 
Författaren börjar med en beskrifning af de slaviska 
stammar, som vid den ryska historiens början, d.v.s. i det 
nionde århundradet, bodde i det nuvarande Ryssland, och vi 
finna däraf, att slaverna då voro lika fjärran från att 
utgöra en enhet som då vi först funno dem omtalade i 
historien. De voro splittrade i en mängd af hvarandra 
oafhängiga stammar, hvilkas samfundsförhållanden ännu voro föga 
ordnade.

Dessa stammar voro enligt Nestor: slovenerna (eller 
slaverna χατ εξοχην), omkring sjön Ilmen med hufvudstaden 
Novgorod; söder om dem krivičerna omkring Volgas, 
Dünas och Dnjeprs källor, med hufvudstaden Smolensk; 
väster om dessa poločanerna, vid den lilla floden Polota och 
Düna; deras hufvudstad var Polotsk. Väster om Dnjepr 
finna vi därnäst, när vi vända oss mot söder, först 
dregovičerna, därpå drevljanerna och slutligen poljanerna, som 
voro en af de vigtigaste af alla stammarna och hvilkas 
hufvudstad Kijev senare blef så berömd; dessutom några 
stammar af mindre betydenhet. Öster om Dnjepr träffa vi blott 
få slaviska stammar, nämligen radimičerna, söder om 
Smolensk, vjatičerna i närheten af Oka, den östligaste af alla 
stammarna (men likväl den, i hvars namn, ursprungligen Ventiči, man har trott sig finna roten till benämningen 
Vender), och slutligen severerna midt emot poljanerna.

Vi finna att ännu på denna tid blott en enda stam, 
vjatičerna, hade framträngt till midten af det nuvarande 
Ryssland. Slaverna kunna altså icke hafva utbredt sig 
synnerligen längre mot öster än de redan hade gjort fyra 
århundraden tidigare, då hela deras stam måste anses hafva 
haft sitt hem i dessa trakter. Vidare böra vi fästa 
uppmärksamheten därpå, att namnet ryssar ännu var 
fullkomligt okändt, och att det icke finnes användt om någon af de 
slaviska stammar, som Nestor omnämner.

När vi kasta blicken utöfver den slaviska verldens 
dåvarande gränser, finna vi större delen af det nuvarande 
europeiska Ryssland befolkad af finska och tatariska stammar. 
De vidsträkta stepper, som upptaga södra delen af detta 
land, och som i gamla tiden hufvudsakligen voro bebodda 
af skyterna, genomströfvades på denna tid af horder af 
tatariskt eller turkiskt ursprung, hvilka förde ett mer eller 
mindre nomadiskt lefnadssätt. Vid den ryska historiens 
början voro kazarerna den vigtigaste af dessa stammar. I 
andra hälften af det sjunde århundradet hade de stiftat ett 
rike, hvars hufvudstad var Itil vid Volga, i närheten af det 
nuvarande Astrachan. Äfven omtalades en af deras 
fästningar Sarkel, “det hvita huset”, som omkring år 835 blef 
uppförd med bistånd af grekiska ingeniörer, sannolikt vid 
floden Dons nedre lopp. Småningom kom större delen af 
det nuvarande Sydryssland med dess dåvarande brokiga 
befolkning under deras välde och äfven de närmast boende 
slaviska stammarna blefvo i det nionde århundradet tvungna 
att betala dem skatt. En utomordentligt liflig och vidt 
utbredd handel blomstrade under det kazariska väldets 
beskydd; det ingaf till och med grekerna aktning, och en 
ständig förbindelse egde rum mellan de bägge staterna. En 
dotter af en kazarisk “chagan”, såsom deras furste kallades, 
var förmäld med den grekiske kejsaren Konstantin V Kopronymos (741—775) och moder till kejsar Leo IV 
(775—780), som på grund däraf fick tillnamnet “Kazaren”, och i 
det nionde århundradet togo kazarer ofta tjänst vid det 
kejserliga lifgardet. Det var de ryska furstarna förbehållet 
att småningom tränga kazarerna tillbaka, till dess dessas 
makt slutligen blef krossad år 969 genom eröfringen och 
förstöringen af deras hufvudstad Itil, sedan fästningen 
Sarkel fyra år tidigare blifvit intagen af ryske storfursten 
Svjatoslav.

Norr om kazarerna bodde längs med Volga och i 
synnerhet på dess vänstra strand åtskilliga andra tatariska 
stammar. Den vigtigaste af dessa var bulgarerna vid Volga 
och Kama. Detta folk omtalas mycket ofta af 
historieskrifvarna och vi erfara, att de icke voro nomader, såsom 
så många af deras stamfränder, utan hade fasta 
boningsplatser. De idkade åkerbruk, men drefvo i synnerhet handel, 
och deras hufvudstad Bulgar i närheten af den nuvarande 
staden Kazan besöktes af talrika köpmän, som kommo dit 
seglande uppför och nedför Volga.

Emellan det af slaverna upptagna området och floden 
Volga så väl som i hela norra delen af det vidsträkta ryska 
riket bodde en mängd finska stammar, af hvilka många 
ännu finnas, ehuru de nu äro mer eller mindre blandade 
med ryssarna och för visso icke äro på långt när så talrika 
som fordom. Sålunda nämner Nestor bland andra 
mordvinerna (mordva), hvilka ännu finnas emellan floderna Volga 
och Oka, varande den längst i söder boende af alla dessa 
finska folkstammar; vidare čeremiserna (čeremisa), som bo 
något längre i norr i de nuvarande guvernementen Vjatka och 
Kazan; ännu längre i norr permierna (perm’), hvilkas namn 
vi återfinna i fornnordiska under formen bjarmar, på 
angelsaxiska beormas, ett folk, som i synnerhet på grund af sina 
handelsförbindelser med östern måste antagas hafva innehaft 
en jämförelsevis hög grad af välstånd och civilisation.

När vi vända oss mot nordväst, träffa vi norr om Novgorod-slaverna flera med Finlands befolkning närslägtade 
stammar, hvilka de ryska krönikorna sammanfatta under ett 
gemensamt namn, čud’. Tillsammans med de lettiska och 
litauiska stammar, som bodde söder om dem och väster om 
krivičerna och poločanerna, utestängde de slaverna 
fullständigt från Östersjön och dess vikar. Däremot hafva de 
finska folkstammar, som Nestor omtalar såsom boende 
närmast öster om slaverna, i midten af det nuvarande 
Ryssland, alldeles försvunnit, i det att de helt och hållet 
öfverväldigats af slaverna och gått upp i deras nationalitet. 
Han nämner sålunda en stam muroma, som bodde i 
närheten af Oka, nordväst om mordvinerna, och som sannolikt 
var nära slägt med dessa. Denna stam är för länge sedan 
utdöd, men dess namn fortlefver ännu i namnet på en 
gammal stad, Murom, vid Oka. Norr om dem bodde merierna 
(merja), och längre i norr vesserna (ves’), två stammar, som 
på sin tid helt visst voro stora och betydande. I sin 
historia om goterna nämner Jordanes bland de folk, som den 
gotiske eröfraren Ermanrik hade underkufvat, också 
vasinbroncas (?vasino?), merens och mordens, med hvilka namn 
möjligen vesserna, merierna och mordvinerna betecknades. 
Namnet vesser förekommer också hos arabiska författare 
under formen visu. Enligt Nestor lågo sjöarna Rostov och 
Kleščino midt i meriernas område, under det att vesserna 
sägas hafva bott i närheten af sjön Bêlo-ozero.

Vi behöfva icke uppehålla oss med uppräkningen af 
namnen på ännu flera folkstammar; den meddelade korta 
öfversigten torde vara tillräcklig för att gifva en 
föreställning om, huru de etnografiska förhållandena i det nuvarande 
Ryssland voro gestaltade i det nionde århundradet. Vi finna 
detta vidsträkta land befolkadt af en mängd stammar af 
olika härkomst — slaver, finnar och turkar —, hvilka icke 
voro förenade genom något gemensamt band och hvilka på 
det hela taget befunno sig på en låg kulturgrad. Först 
omkring midten af det nionde århundradet lades grunden till den ryska stat, som blef det första ursprunget till det mäktiga rike, hvilket sedermera förenat hela denna brokiga samling af folkslag till en politisk enhet.

“År 6367 (= 859)”, säger Nestor, 4 “kommo varägerna öfver hafvet och kräfde skatt af čud och slaverna, af meria och af ves och af krivičerna; men kazarerna togo skatt af poljanerna och af severerna och af vjatičerna.”

Därpå fortsätter han: “År 6370 (= 862) jagade de varägerna öfver hafvet, gåfvo dem ingen skatt och begynte att regera sig själfva. Och det gick illa med rättens skipande, slägt reste sig mot slägt och det rådde split och oenighet mellan dem, och de begynte att föra krig med hvarandra. Och de sade då till hvarandra: Låtom oss söka oss en furste, som kan regera öfver oss och döma hvad rätt är. Och de gingo öfver hafvet till varägerna, till rus’, ty så kallades dessa varäger, rus’, likasom andra kallades sviar (ə: svear, svenskar), andra nurmaner (norrmän), andra anglianer (innebyggare i England eller angler i Slesvig?), andra goter (sannolikt innebyggarna på ön Gotland). Och čuderna, slaverna, krivičerna och vesserna sade till rus: Vårt land är stort och fruktbart, men där är ingen ordning, kommer då att regera och herska öfver oss! Och tre bröder blefvo utvalda med sitt följe och de togo med sig hela rus och de kommo. Och den älste, Rurik, nedsatte sig i Novgorod och den andre, Sineus, i Bêlo-ozero och den tredje, Truvor, i Izborsk (söder om Pejpus).5 Och det ryska landet, nämligen Novgorod, fick namn efter dessa varäger; dessa äro Novgorods män af varägisk stam, förut voro Novgorods män slaver. Men efter två års förlopp dog Sineus och hans broder Truvor och Rurik öfvertog regeringen samt utdelade städer åt sina män, åt en af dem Polotsk, åt en annan Rostov, åt en tredje Bêlo-ozero. Och i dessa städer hafva varägerna invandrat; de tidigare innebyggarna voro i 
Novgorod slaver, i Polotsk krivičer, i Rostov merier, i 
Bêlo-ozero vesser, i Murom muromer. Och öfver alla dessa 
gjorde Rurik sig till herre.”

Detta är Nestors naiva berättelse om det ryska rikets 
grundläggning. Om man läser densamma utan fördom eller 
spetsfundiga förklaringar, kan intet tvifvel råda därom, att 
ordet varäger här är brukadt såsom en gemensam 
benämning för Skandinaviens innebyggare, och att rus’ uppfattas 
såsom namn på en särskild skandinavisk folkstam; denna 
stam säges hafva under anförande af Rurik och hans bröder 
kommit öfver hafvet och grundat en stat, hvars hufvudstad 
en tid var Novgorod, och denna stat var ursprunget till det 
senare ryska riket.

Därpå berättar Nestor, att två af Ruriks män, “hvilka 
icke voro af hans ätt”, Askold och Dir, samma år skilde 
sig från honom i afsigt att begifva sig till Konstantinopel. 
De drogo nedför Dnjepr, men då de kommo till Kijev, 
hufvudstad i poljanernas land, som då var skattskyldigt under 
kazarerna, föredrogo de att stanna där och stiftade i denna 
stad ett oafhängigt varägiskt furstendöme (“de nedsatte sig 
i denna stad, och många varäger slöto sig till dem, och de 
begynte att regera öfver poljanernas land, under det att 
Rurik regerade i Novgorod”). Tjugo år senare, år 882, 
blef Kijev intaget af Ruriks efterträdare, Oleg. Genom en 
krigslist gjorde han sig till herre öfver staden och lät döda 
Askold och Dir, och Kijev, “alla ryska städers moder”, 
såsom det kallades, blef efter den tiden det ryska rikets 
hufvudstad och medelpunkten för det ryska namnet.

Några mindre vigtiga punkter i Nestors berättelse kunna 
vara tvifvel underkastade och behöfva kritiskt pröfvas; vi 
återkomma senare till denna fråga. Men denna 
omständighet har intet inflytande på hufvudsaken, nämligen att det 
uttryckligen säges, att det folk, som grundlade den ryska 
staten och gaf den namn, var af skandinaviskt ursprung.

Det är visserligen sant, att det i många fall är en 
vansklig uppgift för kritiken att återställa den ursprungliga 
ordalydelsen i den s. k. nestorianska texten, och grunden 
härtill är det egendomliga sätt, på hvilket de ryska 
krönikorna hafva kommit till oss, i det att hvarje afskrifvare 
godtyckligt gjort ändringar eller tillägg i texten, och de 
älsta handskrifter, som vi ega, äro ej äldre än det fjortonde 
århundradet. Men krönikornas berättelse om den ryska 
statens grundläggning är en af de fasta punkterna i dem. 
Den är icke blott gemensam för alla afskrifterna, utan den 
slingrar sig som en röd tråd genom hela den äldre ryska 
historien; den måste därför härstamma från själfva 
originalkrönikan, sådan den blef upptecknad senast i början af det 
tolfte århundradet. Att antaga att traditionen, efter högst 
två århundradens förlopp, skulle hafva kommit till den grad 
på afvägar, att redan den älste krönikeförfattaren i detta 
hänseende fullständigt skulle vara på orätt spår, strider mot 
alt sundt förnuft.

Förtjänsten af att först hafva gjort västra Europa 
bekant med den i de gamla ryska krönikorna bevarade 
traditionen tillkommer obestridligt några svenska författare, 
hvilka de politiska förhållandena hade bragt i närmare 
förbindelse med Ryssland. Bland dessa bör först och främst 
nämnas Petrus Petrejus, som flera år hade uppehållit sig 
i Ryssland och uppenbarligen förvärfvat noggrann kännedom 
om landet och dess förhållanden. I sitt märkliga arbete: 
”Regni Muschovitici Sciographia. Thet är: Een wiss och 
egenthelig Beskriffning om Rydzland” o.s.v. (Stockholm 
1615, kort därefter äfven öfversatt på tyska) gifver han en 
utförlig framställning af den äldre ryska historien i nära 
anslutning till vissa af de yngre och kortare krönikorna. 
Han anför sålunda också berättelsen om de tre varägiska 
brödernas inkallande samt yttrar med anledning däraf bland 
annat (2:a boken sid. 2 f.): “Men hwilke the Waregi hafwa 
warit, kan iagh intet annars weta eller rättare förstå, än som the skulle hafwa warit kompne aff Swerige”, och tror 
sig också kunna meddela ett och annat till stöd därför. 
Ett intressant vittnesbörd om, att man från rysk sida delade 
denna uppfattning, finnes bevaradt hos en annan svensk 
författare, Joh. Widekindi, i hans bok “Thet svenska i 
Ryssland Tijo åhrs krijgz Historie” (Stockh. 1671). Vid 
redogörelsen för de underhandlingar, som 1613 fördes mellan 
svenska sändebud och sändebud från Novgorod om hertig 
Carl Philips utväljande till rysk tsar, berättar han, att 
arkimandriten Cyprianus uppfordrade Carl Philip att komma 
till Novgorod och därvid åberopade ett föregående likartadt 
fall, sägande, att “the Nougårdske kunna bewijsa aff sine 
Historier at the hafwa hafft ifrån Swerige en Storförste 
benämd Rurick, några hundrade åhr förr än Nougården 
bleff twungen under Muskow” (bok 8, kap. 7)6.

Det är emellertid först från början af det adertonde 
århundradet, som frågan börjar göras till föremål för en 
mera grundlig kritik, och här hafva vi åter att i främsta 
rummet nämna några svenska författare såsom Arvid Moller 
(De Varegia, Lund 1731) och Algot Scarin (De originibus 
priscæ gentis Varegorum, Åbo 1734) utom några andra 
mindre betydande. Samtidigt upptogs frågan af den 
tyskfödde akademikern i S:t Petersburg G. S. Bayer, hvars 
hithörande afhandlingar hafva bildat ett väsentligt grundlag 
för senare undersökningar. Sanningen af den traditionela 
uppfattningen om de gamla ryssarnas och varägernas 
nordiska ursprung har efter den tiden blifvit erkänd af det 
vida öfvervägande antalet forskare, i synnerhet som man 
framdragit en mängd nya källor, hvilka på det mäst slående 
sätt bekräfta de ryska krönikornas framställning. 
Diskussionen har hufvudsakligen blifvit förd af ryssar och tyskar, 
hvaremot nordborna jämförelsevis mindre och i synnerhet 
svenskarna allra minst hafva deltagit däri, ehuru alla 
nordiska författare, både historici och filologer, slutit sig till 
nyss nämnda uppfattning. Bland de många, som gjort sig förtjänta om frågans utredning, vill jag här blott nämna 
de ryska historieforskarna M. Pogodin och framför alla E. 
Kunik, hvilken i sitt epokgörande arbete: “Die Berufung 
der Schwedischen Rodsen durch die Finnen und Slawen” 
(I—II, S:t Petersburg 1844—45) liksom i en mängd smärre 
afhandlingar lämnat ytterst vigtiga, om också på samma 
gång högst olikartade och föga sammanarbetade bidrag till 
en allsidig belysning af frågan. Att det inom den 
”normanniska skolan”, såsom den kallas i Ryssland, åter 
framträdt vissa olikheter i uppfattningen, följer af sig själf. 
Egendomligast är måhända den af norrmännen Keyser och 
Munch uppstälda teorin, enligt hvilken ryssarna icke skulle 
hafva utvandrat från Norden, utan vara en af gammalt i 
Ryssland bosatt nordisk stam, en teori, som visat sig sakna 
alt stöd i historiska och arkeologiska förhållanden och nu 
mera torde vara alldeles öfvergifven 7.

Det bör emellertid icke förundra oss, att traditionen 
om det ryska rikets grundläggning af nordiska invandrare 
förekommit dem, som hufvudsakligen blott haft den senare 
utvecklingen för ögonen, osannolik och otrolig, och att 
därför tvifvel om densammas riktighet under olika former 
framträdt både i äldre och nyare tid. Äfven här synes det hafva 
varit en icke-ryss, som varit föregångare i literaturen, 
nämligen den bekante österrikiske diplomaten Herberstein († 
1566), hvilken hade vistats i Ryssland och grundligt 
studerat de ryska förhållandena. I sitt arbete “Rerum 
moscoviticarum commentarii” (utkom första gången 1549 och blef 
flera gånger omtrykt) uttalar han den förmodan, att 
varägerna icke voro svenskar eller danskar, utan att deras 
hem snarare är att söka i det af en slavisk stam bebodda 
landskapet Vagrien i Holstein. En liknande uppfattning 
finnes antydd hos en rysk författare i förra århundradet, 
Lomonosov, under det att i begynnelsen af detta århundrade 
en tysk lärd, Ewers, sökte visa, att det ryska rikets 
grundläggare voro kazarer. Dessa åsigter voro emellertid blott lösa infall, hvilka icke hade några verkliga bevis att stödja 
sig på; de rönte också ringa bifall. Men annorlunda har 
saken stält sig under de sista årtiondena. I själfva 
Ryssland har under denna tid rest sig ett starkt motstånd mot 
den s. k. normanniska skolan, och en hel syndaflod af skrifter 
har sett dagen med föremål att försvaga denna skolas 
stödjepunkter och gendrifva dess bevis. Dock äro de 
”antinormannistiska” författarna eniga nästan endast i afseende på 
denna negativa sida af frågan, hvaremot de aflägsna sig 
mycket från hvarandra med afseende på de positiva åsigter, 
som de vilja sätta i stället. Några göra sålunda 
grundläggarna af det ryska riket till litauer, andra till goter o.s.v., 
men de mest betydande författarna äro dock – i det de 
mellan namnen ryssar och varäger göra en skilnad, som 
väl synes hafva stöd i vissa ställen i krönikorna, men 
hvilken, såsom jag hoppas senare kunna ådagalägga, icke låter 
genomföra sig – eniga därom, att de gamla ryssarna lika 
som de nu varande voro slaver, som sedan urminnes tid 
bott i Ryssland, särskildt i Sydryssland. Angående 
varägerna har den må hända mest framstående af dessa 
författare, S. Gedeonov, 8 med lärdom och skarpsinne, men 
tillika på ett högst ensidigt och metodlöst sätt sökt göra en 
liknande uppfattning gällande som den vi funno hos 
Herberstein och Lomonosov, nämligen att de voro slaver från 
trakten af Östersjön. En annan riktning däremot, hvars 
förnämsta representant är D. Ilovajskij, medgifver att 
namnet varäger betecknar nordborna, men söker bortförklara 
hela den i krönikorna bevarade traditionen om en 
främmande invandring och ådagalägga den ryska monarkiens 
nationala ursprung 9.

Med få undantag — till hvilka i synnerhet Gedeonovs 
arbeten, trots deras ensidighet, böra hänföras — har denna 
literatur föga eller intet vetenskapligt värde, och 
understundom synas författarna mera hafva låtit leda sig af 
nationela fördomar än af allvarlig sträfvan efter sanningen. Om man också måste medgifva att antinormannisternas 
kritik medelbart eller omedelbart bidragit till att sprida nytt 
ljus öfver vissa enskilda punkter, står det dock å andra 
sidan fast, att själfva hufvudfrågan förblifvit oberörd däraf. 
I ingen enda väsentlig punkt har teorin om de gamla 
ryssarnas skandinaviska ursprung blifvit rubbad en hårsmån.

I själfva Ryssland hafva dessa åsigter icke desto 
mindre vunnit alt större utbredning, till trots för de upprepade 
protester, som framkommit från skilda håll. Men å andra 
sidan har det stora antalet af sins emellan stridiga teorier i 
mångas ögon gjort frågan så dunkel och invecklad, att de 
börjat misströsta om möjligheten att lösa densamma. 
Under dessa omständigheter torde i synnerhet Nordens filologer 
och historici känna sig uppfordrade att göra frågan om de 
gamla ryssarnas ursprung till föremål för opartisk och strängt 
vetenskaplig undersökning beträffande alla de 
hufvudpunkter, som kunna tjäna till att belysa densamma. När jag 
i det följande skall försöka att i korthet genomgå dessa 
hufvudpunkter, torde jag kunna göra räkning på att en 
dylik undersökning skall vara af ett visst allmänt intresse 
äfven för nordiska och i all synnerhet svenska läsare; ty alla 
de bidrag till frågans utredning, som kunna hämtas från 
olika vetenskaper, språkvetenskapen, historien och 
arkeologien, bekräfta på det tydligaste sätt den tradition, som med 
rena ord träder oss till mötes i själfva de ryska krönikorna, 
nämligen att den stam, som i det nionde århundradet 
grundlade den ryska staten och om hvilken namnet ryssar 
ursprungligen användes, i verkligheten var “normanner” af 
svensk härkomst.

:::

De vigtigaste upplysningarna om de gamla ryssarna böra vi otvifvelaktigt vänta att finna hos de kulturfolk med hvilka de företrädesvis kommo i beröring. Dessa folk voro grekerna och de orientaliska folken, särskildt araberna.

Alt ifrån sitt första uppträdande i Ryssland stodo 
ryssarna i liflig förbindelse med det grekiska riket. Det namn, 
med hvilket grekerna vanligen beteckna dem, är Rhôs (’Ρως). 
Frågar man, när beröringen mellan de tvänne folken tog sin 
början, blir svaret, att det älsta vittnesbörd, man har om en 
sådan – vi skola strax återkomma till detsamma – 
förskrifver sig från 839, och det finnes ingen anledning antaga, 
det grekerna före den tiden hafva haft någon kännedom om 
det folk, som de kallade Rhôs, en omständighet, som i hög 
grad talar för att de ryska krönikornas tidsbestämning 
åtminstone i det närmaste är riktig.

Antinormannisterna hafva emellertid velat bevisa, att 
det redan långt tidigare i den grekiska literaturen finnes 
hänsyftningar på ryssarna; och af Nestors, såsom de föreställa 
sig, härigenom ådagalagda opålitlighet i afseende på 
tideräkningen sluta de, att hela hans berättelse om rikets 
grundläggning är en hopspunnen saga. Men äfven om man 
bortser från det oberättigade i en dylik slutsats, äro de 
framlagda bevisen fullkomligt odugliga. Det är i synnerhet ett 
ställe hos den grekiska författaren Theophanes Isaakios († 
817), af hvilket man har gjort mycket väsen. Han berättar 
att den grekiska kejsaren Konstantin Kopronymos år 773 
förde krig med bulgarerna vid Donau. Han afsände först 
en stor här ombord på 2000 långskepp, och därpå afseglade 
han själf ombord på några långskepp, som kallas τα ρουσια 
χελανδια. Detta uttryck “ta rhusia chelandia” har man 
tolkat “de ryska långskeppen”. Men vi böra fästa 
uppmärksamheten därpå, att ordet rhusios (ρουσιος) i betydelsen rysk 
icke förekommer i grekiska literaturen före midten af 
det tionde århundradet och äfven efter den tiden är det 
mycket sällsynt; annars kallades dessa folk alltid Rhôs (’Ρως), 
och det däraf bildade adjektivet var rhôsikos (ρωσιχος). 
Vidare har man uttrycklig uppgift om, att ryssarna icke 
brukade chelandia, ett slags mycket stora skepp, utan små skepp 
eller båtar 10. Förhållandet är helt enkelt det, att rhusios är ett allmänt grekiskt ord, som betyder röd. Nu veta vi af 
en annan källa, att de skepp, på hvilka den grekiska 
kejsaren seglade, just på den tiden voro målade röda, och 
uttrycket “ta rhusia chelandia” har altså alls ingenting att göra 
med ryssarna, utan betyder helt enkelt “de röda (eller 
kejserliga) långskeppen” i motsats till de krigs- (eller transport-) 
skepp, på hvilka hären seglade 11. Detta argument bevisar 
följaktligen ingenting. Det är obestridligt, att första gången 
grekerna kommo i beröring med ryssarna var år 838 eller 
839, och detta är tillika den enda gång som namnet ryssar 
omtalas i någon urkund före Ruriks tid.

Det dröjde emellertid ännu nära trettio år, innan 
grekerna, till sin egen olycka, gjorde närmare bekantskap med 
denna tappra och blodtörstiga krigarestam. Ryssarna hade 
knapt erhållit fast fot vid sjön Ilmens stränder och vid Dnjepr 
förr än alla de närboende infödda stammarna fingo lära känna 
dessa invandrade eröfrares makt, och till och med Orientens 
lysande hufvudstad, det aflägsna Konstantinopel, drog snart 
deras lystna blickar till sig, och i en lång följd af år blef 
kejsarstaden det efterlängtade målet för deras krigståg.

Det synes oss otvifvelaktigt, att detta mål redan 
föresvävade Askold och Dir, då de (862?) skilde sig från Rurik 
och drogo söder ut. Men först ett par år därefter, sedan de 
hade bemäktigat sig Kijev och där funnit en passande 
operationsbas, blef denna plan verkligen utförd. År 865 bröto 
de upp från Kijev, seglade nedför Dnjepr och öfver Svarta 
hafvet, och sedan de med eld och svärd på det grymmaste 
sätt hemsökt Svarta hafvets och Marmorasjöns öar och 
kuster, visade de sig plötsligt med en flotta af 200 skepp 
framför den i djup fred försänkta och intet anande 
hufvudstaden, som hittills på sin höjd stått i vänskaplig förbindelse 
med dem och endast genom ryktet kände deras röfvartåg 
mot grannstammarna. Förskräckelsen i staden var allmän. 
In gen synes hafva tänkt på försvar, utan med kejsaren och 
patriarken Photios i spetsen togo invånarna sin tillflykt till kyrkliga ceremonier och böner till den heliga jungfrun. 
Enligt en sägen, som dock helt visst gör utgången bättre för 
grekerna än den i verkligheten var, skall staden hafva 
blifvit räddad liksom genom ett underverk. En storm uppstod 
plötsligt, hvilken tillintetgjorde de hedniska ryssarnas flotta, 
så att endast få skepp undkommo den allmänna förstörelsen. 
Utom berättelserna i själfva krönikorna – de grekiska så 
väl som Nestors, hvilken sistnämnda här uteslutande följer 
en grekisk källa – finnas flera samtidiga urkunder, hvilka 
hänsyfta på detta ryssarnas anfall. Sålunda hafva vi ännu i 
behåll bl. a. två predikningar af nyssnämnde Photios “med 
anledning af ryssarnas anfall” (εις τον εφοδον των ’Ρως) 
äfvensom en af samme patriark i slutet af år 866 eller i början 
af år 867 till de orientaliska biskoparna utfärdad 
rundskrifvelse, hvilken särskildt har afseende på denna händelse. I 
denna rundskrifvelse omtalar han det folk, som kallas Rhôs, 
hvilket, som han säger, “ofta har blifvit omtaladt af många, 
ett folk, som öfvergår alla andra i grymhet och blodtörst. 
Efter att hafva underkufvat de dem omgifvande folkslagen, 
hafva dessa rhôs nu drifvit sitt öfvermod så långt, att de 
till och med hafva lyft sina händer emot det romerska 
riket”.12 Han tillägger därefter: “äfven detta folk har nu 
uppgifvit sin hedniska och gudlösa religion och blifvit 
omvändt till kristendomen”; dock är det all anledning att 
betvifla, att denna omvändelse hade någon synnerlig 
utsträckning och varaktighet.

Ryssarnas nästa tåg företogs år 907 af Oleg i spetsen 
för en flotta af 2000 skepp, och detta kröntes med bättre 
lycka. Äfven denna gång härjades kuststräckningarna och 
Konstantinopels förstäder på det mest skoningslösa sätt, men 
då grekerna från sjösidan hade spärrat tillträdet till staden, 
kunde ryssarna icke intränga i densamma förr än Oleg, 
enligt Nestors berättelse, som för detta tåg är vår enda källa, 
lät draga sina skepp på land och sätta dem på hjul. 
Vinden fylde seglen, och på detta sätt seglade de på torra landet emot staden. Skrämda af detta sällsamma skådespel, 
sände grekerna bud till Oleg och erbjödo så stor tribut som 
han ville begära. Grekerna måste nu erlägga en ofantlig 
lösesumma och ingå på ett för ryssarna mycket fördelaktigt 
fördrag, hvars ordalydelse de ryska krönikorna bevarat.

Olegs efterträdare var Igor, som under sin regering 
företog två krigståg mot det grekiska riket, hvilka omtalas 
i flera olika källor. Det första egde rum år 941 och var i 
synnerhet riktadt mot Svarta hafvets asiatiska kuster; det 
slutade mycket olyckligt. Den kejserliga hären öfverföll Igor, 
och den berömda “grekiska elden” anstälde fruktansvärd 
förödelse bland hans skepp och utbredde panisk 
förskräckelse bland hans folk, af hvilket endast ett fåtal återvände 
hem för att för sina landsmän förkunna tågets utgång.

Törstande efter hämd, samlade Igor en väldig här, 
som bestod både af hans egna undersåtar och legda 
trupper, och år 944 visade han sig åter vid de grekiska 
kusterna med en talrik flotta. Denna gång vann han en lätt 
seger. Så snart grekerna fingo underrättelse om att den 
ryska hären nalkades, ödmjukade de sig åter och köpte med 
oerhörda summor en fred, som kort därefter blef stadfäst 
genom ett nytt fördrag.

Under de följande hundra åren företogo ryssarna ännu 
några tåg emot det grekiska riket, men med blott ringa 
lycka. Efter 1043 upphöra ryssarnas anfall alldeles.

Det var emellertid icke blott som sjöröfvare eller 
krigare som ryssarna kommo i beröring med grekerna. Hvad 
som ännu mer än det ovissa hoppet om byte och tribut drog 
dem till Konstantinopel var handeln. Vid början af hvarje 
sommar ankommo regelmässigt stora flottor af ryska 
handelsfartyg till den grekiska hufvudstaden. De varor, som 
de förde med sig, voro i synnerhet alla slags pelsverk, som 
de erhöllo af de dem underlydande folken, vidare slafvar, 
honung o.s.v. Däremot försågo grekerna dem med 
lyxartiklar, smycken af guld och silfver, siden och andra dyrbara tyger, i synnerhet ett slags tyg, som på slaviska kallades 
pavolok, på fornnordiska pell, sannolikt ett slags brokad. 
Från Grekland hämtade de vidare vin, sydfrukter och dylikt. 
Hur betydande och vigtig denna handel var, därom aflägga 
källorna talrika vittnesbörd, och jag skall i det följande 
återkomma till ett intressant ställe hos en högtstående grekisk 
författare, som uttalat sig i detta ämne, nämligen själfva 
den grekiske kejsaren Konstantin Porphyrogennetos. De 
tvänne fördrag mellan ryssarna och grekerna, hvilka jag 
nyss omtalat, vittna likaledes om den ryska handelns 
betydenhet, i det de uppenbarligen till en hufvudsaklig del gingo 
ut på att stadfästa ryssarnas handelsprivilegier. Det är till 
och med möjligt, att ryssarna företogo sina senare krigståg 
mot Grekland närmast för att försäkra sig om dessa 
privilegiers fortvaro.

Om man härtill lägger, att ryssarna från början af det 
tionde århundradet ofta togo tjänst i den grekiska hären 
och flottan, skall man inse, att grekerna hade rik läglighet att 
lära känna detta folk och att de helt visst ganska väl förstodo 
att skilja ryssarna från andra grannfolk, särskildt äfven från 
slaverna. Det är därför intet under, att vi alt ifrån slutet af 
det nionde århundradet så ofta finna ryssarna omtalade af 
byzantinska författare, och att vi hafva ryssarnas förbindelser 
med grekerna att tacka för några af de mest afgörande 
bevisen för deras skandinaviska nationalitet.

Det namn, under hvilket grekerna i allmänhet omtala 
ryssarna, är, såsom vi förut nämnt, Rhôs (’Ρως). Enstaka 
gånger, likväl icke i de älsta källorna, träffas också formen 
Rhusoi, Rhusioi (’Ρουσοι, ’Ρουσιοι, lat. Rusii). Därjämte 
förekommer icke sällan benämningen Skyther (Σχυθαι) eller 
Tauroskyther (Ταυροσχυθαι). Detta namn har likväl icke varit 
allmänt gängse bland folket, utan är ett lärdt namn, som 
icke har afseende på deras nationalitet, utan blott därpå, 
att de bodde i samma trakter, som de gamla skytherna, 
norr om Svarta hafvet. Blott ett par byzantinska författare gifva en något mera bestämd antydan om deras 
nationalitet i det de vid omtalandet af det tåg, som företogs 941, 
beteckna Rhôs som “en frankisk stam”. Ordet frankisk bör 
här anses likbetydande med germansk, ty det brukas 
stundom i denna allmänna betydelse af byzantinska författare.13

Detta är emellertid helt visst den enda direkta 
hänsyftning på ryssarnas nationalitet, som förekommer i den 
byzantinska literaturen. Men lyckligtvis hafva vi andra 
utvägar att afhjälpa denna brist. Till en början vilja vi 
betrakta några ställen hos västerländska författare, hvilka, just 
med anledning af ryssarnas förbindelse med Grekland, gifva 
oss noggrant besked om den etnografiska betydelsen af det 
grekiska ordet Rhôs. Dessa källor intyga enstämmigt, att 
grekerna med detta namn betecknade samma folk, som i 
det öfriga Europa var så väl bekant under namnet 
normanner.

Vi finna ryssarna för första gången omtalade i 
medeltidens literatur i de s. k. Annales Bertiniani under år 839. 
Den del af dessa annaler, der det i fråga varande stället 
förekommer och hvilken omfattar åren 835—861, har till 
författare Prudentius, biskop i Troyes, en lärd och 
samvetsgrann man, hvars arbete kan räknas till de bästa och 
trovärdigaste från den tiden. Han berättar, att år 839 
grekiska sändebud kommo från den byzantinske kejsaren 
Theophilus till kejsar Ludvig den fromme, medhafvande ett bref och 
rika skänker. Kejsaren mottog dem med stora 
hedersbetygelser i Ingelheim den 18 maj. Med sändebuden skickade 
Theophilus några personer, “som sade att de, det vill säga 
deras nation, kallades Rhos och hvilka deras konung, vid 
namn Chacanus, hade sändt till honom för vänskaps skull, 
såsom de försäkrade” (qui se, id est gentem suam, Rhos 
vocari dicebant, quos rex illorum, Chacanus vocabulo, ad se 
amicitiæ, sicut asserebant, causa direxerat). I det omtalade 
brefvet bad han nu kejsaren, att de måtte under hans 
beskydd få resa genom hela hans rike, enär han icke ville, att de skulle återvända samma väg, som de hade kommit, 
emedan denna gick genom länder, som voro bebodda af vilda 
och barbariska folkstammar. Men då Ludvig närmare 
efterforskade orsaken till deras ankomst, “fann han, att de voro 
af svensk nationalitet” (comperit eos esse gentis Sueonum); 
och då han antog, att de snarare hade kommit som spioner 
än för att söka vänskap, beslöt han att tills vidare behålla 
dem hos sig, till dess han försäkrat sig om, huruvida deras 
afsigter voro redliga eller ej. Härom underrättade han den 
grekiske kejsaren genom dennes sändebud.14

Meningen i denna berättelse synes oss vara fullkomligt 
klar. Det folk, hvars konung skickade sändebud till den 
grekiske kejsaren och om hvars tillvaro grekerna nu 
måhända för första gången erhöllo kännedom, kallades i 
Konstantinopel Rhos. Om de i sitt eget språk brukade detta 
namn eller blott kallades så af andra, är en fråga, till 
hvilken vi senare skola återkomma; för närvarande är detta 
likgiltigt. Under detta samma namn, Rhos, omtalar kejsar 
Theophilus dem också i det naturligtvis på grekiska skrifna 
bref. som sändebuden medhade till Ludvig den fromme. 
Att Prudentius hade detta bref framför sig, när han skref, 
är klart af skrifsättet Rhos (med Rh), som uppenbart 
återgifver den grekiska formen ’Ρως.15 Då detta namn 
emellertid var fullkomligt okändt i Västerlandet, var det naturligt, 
att Ludvig den fromme skulle söka närmare utforska 
sändebuden, och resultatet blef, att dessa främlingar, som i 
den grekiska kejsarens bref betecknas som Rhos, befunnos 
vara svenskar och följaktligen hörde till en gren af dessa 
samma normanner, som frankerna under den tiden kände 
endast alt för väl och mot hvilka de hade all anledning att 
vara misstänksamma. Häri ligger den naturliga 
förklaringsgrunden till kejsarens försigtighetsmått emot dem. Den 
slutsats, som man kan draga af detta ställe, är altså att Rhôs, 
’Ρως, var det grekiska namnet på svenskarna.

Det säges ingenting om, hvar dessa “Rhos” egentligen hade sitt hem. Måhända låg det någonstädes i själfva Sverge, 
men det är också möjligt, att vi här hafva att göra med 
en utvandrad stam, som redan hade bosatt sig på andra 
sidan Östersjön eller Bottniska viken. I alla händelser hade 
sändebuden uppenbarligen kommit till Grekland genom det 
nuvarande Ryssland, sannolikt nedför Dnjepr, och det var 
på denna väg, hvilken verkligen var farlig att färdas på 
grund af de där boende många barbariska stammarna, som 
kejsaren icke ville att de skulle återvända.

En sak är anmärkningsvärd i denna berättelse, och det 
är att konungen öfver Rhos säges heta Chacanus. Det har 
tvistats mycket om, huruvida detta är att förstå som hans 
namn eller som hans titel. För min del tviflar jag icke på 
att åtminstone i det grekiska originalbrefvet därmed menats 
titeln chagan, chakan (på grekiska χαγανος eller χαχανος), som 
redan blifvit nämnd i det föregående. Men om man 
frågar, huru det grekiska kansliet kom att gifva honom denna 
främmande titel, då är där i sanning ett vidsträkt fält för 
gissningar. Den sannolikaste förklaringen synes mig vara 
den, att grekerna blandade “Rhôs” samman med kazarerna, 
avarerna och andra norr om dem själfva boende barbariska 
stammar och därför tillade konungen öfver Rhôs samma titel, 
som de voro vana att gifva den kazariska herskaren. 
Häröfver kan man så mycket mindre förundra sig, som de 
svenska sändebuden icke kunna hafva kommit till Svarta hafvet 
utan genom kazarernas land och möjligen också blifvit af 
kazarer befordrade till Konstantinopel och af dem införda 
vid det byzantinska hofvet; det ligger ju nära till hands 
att antaga, att de först haft hos kazarerna ett liknande 
värf – afslutandet af handels- och vänskapsförbindelser – 
att utföra som i Konstantinopel. Att grekerna åtminstone 
en mansålder senare ännu användt titeln chagan på ett 
sådant sätt, framgår också af ett bref, som Ludvig II år 871 
tillsände den grekiske kejsaren Basilios. I detta bref 
tillbakavisar han en från den grekiske kejsaren ankommen protest mot de frankiska konungarnas bruk att låta kalla sig 
kejsare och förebrår grekerna, att de icke ville gifva 
främmande folks furstar titeln konung (basileus), utan t. ex. 
titulerade herskarna öfver “avarer, kazarer och normanner” 
(det sistnämnda uppenbarligen svarande till grekernas Rhôs) 
chagan 16. Först långt senare, efter det kazariska rikets 
fullständiga undergång, finna vi enstaka exempel på, att titeln 
kagan i ryska källor tillägges de ryska storfurstarna 
Vladimir († 1015) och Jaroslav († 1054). I alla händelser kan 
man icke af denna benämning draga någon slutsats med 
afseende på det folks nationalitet, som grekerna kallade 
Rhôs.

Jag kan icke underlåta att i korthet omnämna 
antinormannisternas försök att försvaga det nu anförda beviset för 
betydelsen af ordet Rhos. De kunna naturligtvis icke neka, att 
de personer, som Prudentius omtalar, voro svenskar, och 
deras vederläggningsförsök gå därför ut på att visa, att det 
omtalade stället icke bevisar identiteten mellan namnen “Rhos” 
och “svenskar”, utan tvärtom antyder en åtskilnad emellan 
dem. De förklaringar, som man i detta syfte försökt, äro 
emellertid i hög grad hårdragna och godtyckliga. På den 
ena sidan har man påstått, att de omtalade personerna 
möjligen kunna hafva varit svenskar, som af en händelse kommo 
till Konstantinopel och där föllo på den tanken att utgifva 
sig för sändebud från konungen öfver Rhôs, och att först 
den tyske kejsaren uppdagade rätta sammanhanget. I 
Prudentius’ ord finnes emellertid ingenting, som kan stödja ett 
sådant antagande, det är tvärtom i högsta grad osannolikt. 
Hvarför skulle de för det första utgifva sig för sändebud? 
Härtill har man svarat, att det naturligtvis var deras afsigt 
att tillnarra sig sådana skänker, som man brukade förära 
sändebud. Men äfven om detta vore verkliga förhållandet, 
hvarför uppträdde de icke som sändebud från sitt eget folk 
i stället för från ett annat? De fördelar, som de hoppades 
vinna genom sitt bedrägeri, kunde de lika så väl eller bättre hafva ernått utan en sådan dubbel förklädnad, hvarigenom 
de i själfva verket ingenting vunno, men endast gjorde den 
roll, de försökte spela, dubbelt svår och faran för upptäkt 
dubbelt så stor. Detta antagande är därför i högsta grad 
sökt och osannolikt. Enligt en annan uppfattning, som först 
finnes antydd i förra århundradet hos svenska lärda 
(Broocman, Lagerbring) och som nyligen blifvit återupptagen af 
Gedeonov, antagas främlingarna hafva varit svenskar, som 
tjänte vid den “ryske chagans” hof och af honom skickades 
som sändebud till Konstantinopel. De voro därför 
fullkomligt berättigade att uppträda i Konstantinopel som ryssar, 
ehuru de i själfva verket personligen tillhörde en annan 
nationalitet. Men denna förklaring är lika så omöjlig att 
försvara som den är hårdragen. För det första står densamma 
i bestämd strid med Prudentius’ klara ord, då uttrycken 
”hvilka sade att de, det vill säga deras nation, 
kallades Rhos” (qvi se, id est gentem suam, Rhos 
vocari dicebant) och “de voro af svensk 
nationalitet” (eos gentis esse Sueonum) äro fullkomligt 
parallela; det säges också att det var deras egen konung 
(rex illorum), som sände dem. Vidare strider denna 
tolkning mot den tidens plägseder och begrepp och lämnar 
ingen förklaring på den fråga, som i främsta rummet borde 
besvaras, nämligen huru man skall tänka sig, att i det nionde 
århundradet, på en tid, då det ännu var ohördt, att 
nordbor togo tjänst hos en främmande, icke nordisk furste, en 
”rysk” (d.v.s. “slavisk”) chagan i Kijev kunde komma till 
att bruka svenskar som sändebud. Ett dylikt förhållande 
måste nödvändigt förutsätta ett mycket nära samband mellan 
ryssarna och svenskarna, och om denna gissning icke i sig 
själf vore fullkomligt orimlig, skulle den slutsats, som däraf 
måste dragas, blifva en helt annan än den, som dess 
upphofsmän önska eller hafva tänkt sig.

Jag är öfvertygad om, att hvarje opartisk läsare genast 
skall inse, hur tvungna och sökta alla dessa förklaringar äro, samt erkänna, att den enda naturliga tolkningen af Prudentius’ 
ord är, att Rhôs är den grekiska benämningen på 
”normannerna” eller nordborna, i det förevarande fallet 
särskildt på svenskarna.

Det nu anförda stället är det älsta, där namnet ryssar 
förekommer; det är tillika den enda gång vi träffa det 
före Ruriks tid. Den slutsats, till hvilken vi kommo, 
bekräftas på det mest tydliga sätt af något yngre källor. 
Ett par latinskrifvande författare, som omtala ryssarnas 
anfall på Konstantinopel, beteckna dem nämligen uttryckligen 
såsom samma folk, som i den romersk-germanska verlden 
kallades normanner.

Venetianska krönikor innehålla korta meddelanden om 
det tåg, som egde rum 865 (17). Visserligen är den älsta af 
dessa krönikor mer än hundra år yngre än själfva tilldragelsen; 
hon är författad af Johannes Diaconus, som lefde i 
slutet af det tionde och början af det elfte århundradet. 
Men likasom den notis, han meddelar, åter har blifvit 
afskrifven af senare krönikeskrifvare, så kan det icke 
betviflas, att den härstammar från en tillförlitlig samtidig 
berättelse. Man bör nämligen, såsom Kunik anmärker, erinra 
sig, att venetianerna af gammalt drefvo en mycket vidsträkt 
handel på Medelhafvet och att de framför alt stodo i en 
liflig kommersiel och diplomatisk förbindelse med det 
byzantinska rikets hufvudstad, som till och med på den tiden till 
namnet åtminstone utöfvade ett slags öfverhöghet öfver den stolta 
republiken. Under dessa omständigheter måste den snart 
sagdt otroliga händelse, som inträffade nyssnämnda år, de 
ryska sjöröfvarnas anfall på själfva Konstantinopel, mycket 
tidigt hafva blifvit känd i Venezia genom medborgare, som 
själfva varit ögonvittnen till densamma, och från en sådan 
berättelse leder utan tvifvel uppgiften hos Johannes Diaconus 
sitt ursprung. Han säger, utan att nämna året, men i 
sammanhang med händelser, som inträffade omkring 865, 
att “på den tiden vågade normannerna angripa staden Konstantinopel med 360 skepp, men då de icke kunde tillfoga 
den oöfvervinneliga staden själf någon skada, kämpade de 
tappert i förstäderna och dödade så många de kunde, 
hvarefter de återvände hem i triumf”. I vissa enskildheter 
afviker visserligen denna korta och nyktra berättelse något 
från de byzantinska författarnas och Nestors mera 
äfventyrliga framställning af samma tilldragelse (se ofvan sid. 21), 
men den kommer måhända just därför sanningen närmare. 
Så mycket ligger i alla fall i öppen dag, att Johannes 
Diaconus’ normanner och grekernas Rhôs äro desamma. Det 
fans intet annat folk vid den tiden, på hvilket denna 
skildring kunde passa in.

Om någon icke desto mindre skulle draga riktigheten 
af denna slutsats i tvifvelsmål, måste hvarje sådant tvifvel 
försvinna, när vi jämföra ett par ställen hos en annan 
italiensk författare, lombarden Liudprand, som från år 963 
var biskop i Cremona. Han hade två gånger varit i 
Konstantinopel, först mellan åren 948 och 950 som sändebud 
från konung Berengar II, och åter år 968, då han 
uppehöll sig där fyra månader såsom sändebud från kejsar 
Otto I. Han hade altså godt tillfälle att göra sig förtrogen 
med förhållandena i det byzantinska riket, och de berättelser 
om sina resor, som han efterlämnat, innehålla många 
vigtiga upplysningar om åtskilliga till vårt ämne hörande frågor. 

På ett ställe uppräknar han de folkslag, som bodde norr 
om det grekiska riket, och bland dem omtalar han äfven 
”ryssarna (Rusii), som vi med ett annat namn kalla normanner”. 
(18) På ett annat ställe gifver han en beskrifning af 
Igors olyckliga tåg år 941, hvarvid han såsom sin sagesman 
åberopar sig på sin egen styvfader, hvilken just vid det 
tillfället hade varit närvarande i Konstantinopel såsom den 
italienske konungen Hugos sändebud och med egna ögon 
hade sett ryska fångar halshuggas på den grekiske kejsaren 
Romanus’ befallning. Här brukar han ungefär samma 
uttryck om ryssarna, i det han säger: “Norr ut bor ett folk, som grekerna på grund af en egendomlighet i deras utseende 
kalla Rusii (19), men vi efter belägenheten af deras 
boningsplatser normanner. Konung öfver detta folk var Inger, som 
kom till Konstantinopel med öfver tusen skepp o.s.v. (20)

Dessa ord äro fullkomligt klara och kvarlämna icke 
mera något tvifvel om den betydelse, som namnet ryssar 
hade hos grekerna ännu på Liudprands tid. De försök, man 
gjort att vederlägga detta bevis, äro af en sådan beskaffenhet, 
att det är onödigt att i detalj bemöta dem. Å ena sidan 
har man påstått, att namnet normanner mycket väl kunde 
hafva blifvit användt om slaverna, då de ju också bodde 
norr ut. Men detta är fullkomligt falskt, ty normanner, 
nordmanni var under medeltiden den egentliga benämningen på 
nordborna, skandinaverna, i synnerhet om de uppträdde som 
vikingar, likasom i våra dagar t. ex. “Nordsjön” betecknar 
ett bestämdt haf och icke ett haf hvilket som hälst i norr. 
Å andra sidan har man framstält den förmodan, att de ryssar, 
som blefvo afrättade i närvaro af Liudprands styffader, 
måhända endast varit nordiska legotrupper, som tjänte i den 
ryska hären, och att han däraf låtit förleda sig till den 
slutsatsen, att alla ryssar voro normanner. Men hvad 
Liudprand berättar efter sin styffader rör ju endast grekernas 
seger öfver ryssarna och den hämd, de togo på dessa; om 
deras nationalitet hade han däremot rikligt tillfälle att själf 
bilda sig en mening, då han, såsom han själf på flera ställen 
omtalar, under sina besök i Konstantinopel ständigt såg dem 
färdas där. Hela detta argument är grundadt på en så 
lättsinnig skepticism, att det knapt finnes någonting i verlden, 
som icke med en slik ovetenskaplig bevisföring skulle kunna 
dragas i tvifvelsmål.

Af de här anförda ställena finna vi altså, att namnet 
Rhôs (’Ρως) [eller Rusii (’Ρουσιοι)] i det nionde och tionde 
århundradet brukades af grekerna till att beteckna samma 
folkslag, som i västra Europa i allmänhet kallades normanner, 
det vill säga nordborna; det senare namnet var lika litet kändt af grekerna som det förra var det i västra 
Europa. Men namnet Rhôs (Rusii), det slaviska Rus’, 
tillkommer i geografisk betydelse företrädesvis den herskande 
stammen i Kijev; följaktligen kan denna stam endast hafva 
varit en östlig förgrening af normannerna – de enda 
representanter för detta folk, med hvilka grekerna på den 
tiden hade tillfälle att göra bekantskap.

:::

Utom grekerna är det en annan grupp af författare, som gifva oss många upplysningar om de gamla ryssarna. Det är de arabiska eller öfver hufvud muhammedanska författarna. Det namn, under hvilket de omtala ryssarna, är Rûs. Om än de underrättelser om detta folk, som vi erhålla genom orientalerna, icke i värde kunna fullt mäta sig med dem, för hvilka vi medelbart eller omedelbart hafva grekerna att tacka, så är dock mycket af det, som de meddela, af framstående intresse och öfverensstämmer på ett förundransvärdt sätt med hvad vi lära af andra källor.

Af dessa underrättelser framgår, att folket Rûs genom Rysslands flodvägar stod i en liflig förbindelse, än krigisk än fredlig, med östern, och det framhålles ständigt att de i olikhet med andra stammar, som på den tiden hemsökte Österlanden, aldrig kommo till lands, utan alltid till vattens. Från trakterna omkring Volgas källor gingo de nedför denna flod och drefvo handel med bulgarerna; på Dnjepr kommo de till Svarta hafvet, på hvars nordkust de för öfrigt i det tionde århundradet, om icke redan i slutet af det nionde, synas hafva nedsatt sig i en liten själfständig koloni; från omkring 900 till 1223 bar detta haf till och med namnet “det ryska hafvet”, emedan, såsom araben Masûdi (omkr. 940) säger, “inga andra än ryssarna segla på detsamma”. På Volga, till hvilken flod de stundom kommo genom att från Svarta hafvet och Asovska sjön segla uppför floden Don och därifrån draga öfver land, trängde de ned i 
Kaspiska hafvet. De hemsökte dessa trakter första gången 
omkring 880. Under de följande hundra åren gjorde ryssarna 
flera tåg dit, ofta i stora skaror. Sålunda läsa vi hos 
Masûdi, att de år 913 visade sig i Kaspiska hafvet med en 
flotta af 500 skepp, af hvilka hvarje hade 100 man om bord.

Det förtjänar vår uppmärksamhet, att ryssarnas färder 
till dessa land begynte så tidigt, samt att östern så hastigt 
lärde att frukta detta folk, som man utan tvifvel redan 
förut har känt till namnet, lika så väl som grekerna enligt 
Photios’ ord kände det 865. Men någonting orimligt är 
icke på minsta sätt häri, såsom antinormannisterna hafva 
velat påstå. Ty kunde ryssarna redan 865 våga sig så långt 
som att angripa Konstantinopel, så kunde de också omkring 
år 880 eller nästan tjugo år efter den tid, då enligt 
krönikorna ryska staten grundlades, våga sig till Kaspiska hafvet.

Å andra sidan bör man icke förbise, att vi före den tiden 
icke finna ryssarna omtalade hos orientens författare, ty en 
anmärkning om dem under år 634, som man funnit i en 
persisk öfversättning af den arabiske författaren Tabari och 
som antinormannisterna hafva velat tillägga stor betydelse, 
har senare visat sig vara insmugglad af öfversättaren, som 
skref omkring 963; den förekommer icke i det arabiska 
originalet. Visserligen hafva araberna mycket få historiska 
och geografiska författare före omkring 900; icke desto 
mindre tala minst fem eller sex om slaverna, och om också 
härmed närmast menas sydslaverna, är det i alla fall lika 
anmärkningsvärdt, att vi ingenstädes med ett enda ord finna 
ryssarna omnämnda, hvilka dock, om antinormannisterna 
hade rätt, måste redan på den tiden icke blott länge hafva 
lefvat i Ryssland, utan äfven hafva varit kända långt 
utöfver detta lands gränser. Hvad som är säkert är att de älsta 
muhammedanska författare, som omtala ryssarna, skrefvo 
först i början af 900-talet.

Några af dessa författare hafva efterlämnat skildringar 
af seder och bruk i det gamla Ryssland, hvilka i hög grad 
äro egnade att väcka vårt intresse, men hvilka tillika mer 
eller mindre bära prägeln af den egendomliga brist på 
kritik som i allmänhet är så starkt framträdande hos de 
arabiska författarna. För att gifva en allmän föreställning om 
dessa skildringars karaktär, skall jag här blott anföra ett 
par af de älsta och tillika märkligaste och utförligaste 
uttalandena af detta slag; jag kan så mycket mer inskränka 
mig härtill, som de senare författarna icke tillägga något 
synnerligen nytt stoff af betydenhet, utan i regeln endast 
skrifva af den ene efter den andre. Främsta rummet 
tillkommer otvifvelaktigt Ibn Dustah (omkr. 912 e. Kr.)21. Han 
berättar bland annat följande:

”Hvad ryssarna (Rûs) angår, så bo de på en ö, som är 
omgifven af en sjö. Denna ö, på hvilken de lefva, har en 
utsträckning af tre dagsresor (omkr. 120 kilom.) och är 
betäkt med skogar och träsk, den är osund och till den 
grad sumpig, att marken gungar, när man sätter foten på 
den. De hafva en furste som kallas Chakan-Rûs. De 
angripa slaverna, komma till dem på skepp, gå i land, 
taga dem till fånga och bortföra dem till kazarernas och 
bulgarernas land och sälja dem där. De hafva inga åkrar, 
utan lefva af det som de på sina plundringståg taga från 
slaverna. När en son födes åt någon af dem, tager han ett 
blottadt svärd, lägger det framför den nyfödde och säger: 
’jag lämnar dig ingenting i arf, ditt är blott hvad du 
förskaffar dig med detta svärd’. De hafva hvarken fast 
egendom eller städer eller åkrar; deras enda sysselsättning är 
handel med sobel-, ekorre- och andra skinn, hvilka de sälja 
till hvem som vill köpa dem. Penningarna, som de erhålla 
i betalning, gömma de i sina gördlar. De äro osnygga i 
sin klädsel, männen bära guldarmband. Trälarna behandla 
de väl. De hafva ett stort antal städer(!). Sina gäster 
bemöta de med aktning, och utländingar, som söka skydd 
hos dem, behandla de väl, likasom alla, som ofta komma till dem, och tillåta icke någon af sina landsmän förolämpa 
sådana personer eller utöfva något slags förtryck mot dem. 
Om någon af dem förolämpar en främling, hjälpa de den 
senare och beskydda honom. Om någon af deras stammar 
begär hjälp, rycka de alla i fält; de splittra icke sina 
krafter, utan kämpa enigt mot fienden, tills de öfvervinna 
honom. När någon af dem har en rättstvist med en annan, 
stämmer han honom inför fursten, i hvars närvaro de då 
träta med hvarandra. När fursten fält dom, verkställes det 
han befaller. Men om bägge parterna äro missnöjda med 
furstens dom, låter han dem med vapen afgöra saken. Den 
hvars svärd är skarpast, får rätt. Vid denna strid infinna 
sig bägges slägtingar beväpnade för att öfvervara den. 
Därpå gå de tvistande löst på hvarandra, och den som besegrar 
sin motståndare, vinner rättegången. De hafva präster 
(siare, spåmän), af hvilka många befalla öfver fursten, som 
om de voro de öfverste bland ryssarna. Stundom befalla, 
prästerna dem att frambära offer till sin skapare af hvad 
som hälst, män, kvinnor, hästar, och när prästen befaller 
något, måste hans befallning åtlydas. Prästen tager då 
mannen, kvinnan eller djuret, lägger en snara om dess hals, 
upphänger offret i ett träd, väntar tills det uppgifvit andan och 
säger, att det är ett offer till gud. – De äro modiga och 
tappra. När de anfalla ett annat folk, sluta de icke förr 
än de hafva tillintetgjort det; de utplundra de besegrade 
och göra dem till trälar. De äro högväxta, af skönt 
utseende och visa stor djärfhet i sina angrepp; men denna 
djärfhet visa de icke till häst, utan företaga alla sina 
krigståg på skepp. De bära vida benkläder; till hvarje par gå 
hundra alnar tyg. Sedan de iklädt sig sådana benkläder, 
uppsamla de dem i veck vid knät och fastbinda dem där. 
- De bära ständigt vapen, emedan de föga lita på 
hvarandra, och emedan svek är något mycket vanligt bland dem. 
Om det lyckas någon bland dem att förvärfva någon 
egendom, hur obetydlig som hälst, blir till och med hans köttslige broder och närmaste kamrat genast missunsam mot honom 
och lurar på tillfälle att dräpa och plundra honom. – När 
någon af de förnäma dör, uppkasta de en graf i form af 
ett stort hus, lägga honom däri och tillsammans med honom 
lägga de i samma graf hans kläder och de guldarmband, 
han har burit, vidare ett förråd af lifsmedel, kärl med 
dryckesvaror och mynt. Till sist lägga de också den 
aflidnes älsklingshustru lefvande i grafven. Därpå tillslutes 
öppningen, och kvinnan dör, innesluten som hon är i grafven.”

Hvad är det nu för ett folk, som Ibn Dustah 
karakteriserar på detta sätt? Ett är genast klart, nämligen att det 
omöjligen kan vara något slaviskt folk, då motsatsen mellan 
ryssar och slaver uttryckligen framhålles, i det ryssarna 
sägas öfverfalla och plundra slaverna och till en 
hufvudsaklig del förskaffa sig sitt uppehälle genom dylika 
plundringståg. I Ibn Dustahs skildring förekommer icke häller 
något drag, som är karakteristiskt för slaverna, hvaremot 
säkert ingen kan genomläsa densamma utan att blifva slagen 
af den märkvärdiga öfverensstämmelsen med det som vi 
genom nordiska och västerländska källor känna om nordbornas 
lefnadssätt på denna tid. Jag vill blott fästa 
uppmärksamheten på följande punkter, nämligen huru enligt Ibn Dustah 
deras enda sysselsättning är handel och röfvaretåg, huru de 
företaga alla sina tåg på skepp, aldrig till lands, komma 
som vikingar och öfverfalla andra folk (slaverna), härja 
landet och bortföra innebyggarna som fångar, huru de 
ständigt ligga i kif och strid inbördes, men gent emot 
gemensamma fiender visa ovilkorlig lydnad och enighet, vidare 
deras envig, deras resliga gestalter, deras skönhet o.s.v. – 
idel drag, som vi också hos västerländska författare finna 
framhållna såsom utmärkande för normannerna 22. På 
nordborna passar också förträffligt in hvad han förtäljer om deras 
präster och offer, hvilket t. ex. erinrar om det som Adam 
af Bremen (kap. 27) berättar om det stora Upsalablotet hvart 
nionde år, då man offrade både människor och djur, såsom hästar, hundar o. d., hvilka upphängdes i en helig lund; 
däremot äro så väl en prästinstitution som dylika offerbruk 
främmande för slaverna. Slutligen erinrar också berättelsen 
om ryssarnas begrafningssätt (må hända på ett enda drag 
när, till hvilket vi senare skola återkomma) på ett i ögonen 
fallande sätt om de plägseder och bruk, hvilka äro oss så 
väl bekanta från vår egen hednatids sista århundraden, den 
af fornforskarna s. k. yngre järnåldern.

Det synes därför icke kunna vara något tvifvel om att 
Ibn Dustahs Rûs äro nordbor. Svårare är det att afgöra 
hvar vi skola tänka oss den stam bosatt, som denna 
berättelse närmast gäller, och hvarifrån författaren fått sina 
underrättelser om densamma. Det är i alla händelser tydligt, 
att beskrifningen icke passar in på förhållandena sådana de 
på författarens egen tid voro hos den stam, till hvilken namnet 
ryssar särskildt knöt sig. Ty denna stam hade på den tiden 
sitt hufvudsäte i Kijev och icke på en aflägsen osund ö, 
och att den på den tiden blott skulle lefvat af att företaga 
plundringståg mot slaverna, därom kan det icke vara tal. 
Det ser snarast ut, som om vi hos Ibn Dustah hade en 
berättelse på andra eller tredje hand, och af vissa 
motsägelser (såsom när det t. ex. först heter, att ryssarna hvarken 
hafva städer eller åkrar, och längre fram att de hafva ett stort 
antal städer) framgår, att den måste på ett tämligen okritiskt 
sätt vara öst ur minst två olika källor. När Ibn Dustah 
vidare säger, att ryssarnas furste kallas Chakan-Rûs, visar 
användningen af denna turkisk-tatariska titel, att åtminstone 
denna del af hans berättelse icke kan vara grundad på 
omedelbara meddelanden af ryssar, utan måste härstamma antingen 
från kazarerna, hos hvilka, såsom här ofvan är omtaladt, 
den nämnda titeln särskildt var bruklig, eller från grekerna, 
hvilka, såsom vi likaledes förut hafva sett (s. 26 f.), i det 
nionde århundradet just gåfvo ryssarnas furste titeln chakan. 
Så mycket sannolikare blir det därför, att de skildrade 
förhållandena åtminstone delvis tillhöra en något äldre tid, förmodligen redan tiden före den egentliga grundläggningen 
af det ryska furstendömet i Kijev (jfr Nestors berättelse 
under år 859, ofvan s. 12). Om emellertid de nordbor, som 
hafva tjänt till förebild för berättelsen, därför böra anses 
hafva varit bosatta i själfva de skandinaviska landen, eller 
om vi icke snarare böra uppfatta dem såsom utvandrare, 
hvilka redan hade nedsatt sig någonstädes öster om Östersjön, 
det måste vi tills vidare lämna oafgjordt (jfr sid. 26).

En annan arabisk författare, efter hvilken vi hafva en 
högst märkvärdig, om också i åtskilliga punkter helt visst 
i hög grad färglagd och okritisk berättelse om ryssarna, är 
Ibn Fadhlan. Åren 921 och 922 besökte han 
Volga-bulgarerna såsom sändebud från kalifen Muktadir och under sitt 
uppehåll därstädes hade han ofta tillfälle att se “ryssarna”, 
när de kommo seglande nedför Volga för att drifva handel 
med bulgarerna. Af sina resor efterlämnade han en 
beskrifning, af hvilken utdrag äro bevarade i Jakuts geografiska 
lexikon under artikeln Rûs 23. Jag skall meddela det 
vigtigaste häraf.

”Jag såg ryssarna”, säger Ibn Fadhlan, “då de voro 
anlända med sina varor och hade slagit läger vid floden 
Itil (Volga). Aldrig har jag sett resligare människor; de 
äro höga som palmträd, rödkindade och rödhåriga. De 
bära icke kjortel eller kaftan, utan männen bära en grof 
kappa, som de kasta öfver ena sidan, så att ena handen är 
fri. Hvarje man bär med sig en yxa, en knif och ett svärd. 
Utan dessa vapen ser man dem aldrig. Deras svärd äro 
breda, prydda med böljformiga sirater samt äro af frankiskt 
arbete. På ena sidan af svärdet från spetsen till fästet 
äro framstälda träd, figurer och annat sådant. Kvinnorna 
bära fastknuten på bröstet en kapsel af järn, koppar, silfver 
eller guld, alt efter mannens förmögenhetsförhållanden. I 
kapseln är en ring och i den är, likaledes på bröstet, fäst 
en knif. Om halsen bära de guld- och silfverkedjor. När 
en man nämligen äger tio tusen dirhemer (silfvermynt), låter han göra en halskedja åt sin hustru; har han tjugo tusen, 
får hon två, och sålunda får hustrun, så ofta han blir tio 
tusen dirhemer rikare, en ny kedja till de förra. Därför 
bär en rysk kvinna ofta en stor mängd kedjor om halsen. 
Folkets förnämsta prydnader äro glaspärlor af det slag, som 
man ser på skeppen. De sätta stort värde på dem, betala en 
dirhem för en sådan glaspärla och träda dem på snören till 
halsband åt sina hustrur. – De äro de osnyggaste 
människor, som gud har skapat”…..

”De komma från sitt land, förankra sina skepp i Itil, som 
är en stor flod, och bygga sig på stranden stora hus af trä. 
I ett sådant hus lefva de tio till tjugo, flera eller färre, 
tillsammans. Hvar och en af dem har en bänk och på 
den sitter han och jämte honom hans kvinnor och de 
slafvinnor, som äro bestämda till att säljas. …. Så snart deras 
skepp ankommit till ankarplatsen, går hvar och en af dem 
i land, medtagande bröd, kött, lök, mjölk och rusgifvande 
drycker, och begifver sig till en upprest hög trästolpe, som 
har liksom ett människoansikte och är omgifven af mindre 
bildstoder, bakom hvilka åter andra trästolpar äro uppresta. 
Han går därpå fram till den stora träbilden, kastar sig ned 
på jorden framför den och säger: ’O min herre, jag är 
kommen fjärran ifrån och för med mig så och så många 
kvinnor och så och så många sobelskinn’. Och när han 
sålunda uppräknat alla sina handelsvaror, fortsätter han: ’För 
dig har jag medfört denna gåfva’, hvarpå han nedlägger 
gåfvan framför träbelätet och säger: ’Jag önskar att du vill 
beskära mig en köpare, som har fullt upp af guld- och 
silfvermynt och köper alt af mig enligt min önskan och går 
in på mina fordringar’. Efter att hafva sagt detta, går han 
bort. Om nu hans handel går illa och tiden blir honom 
för lång, kommer han tillbaka och medför en andra och 
tredje gåfva. Kan han likväl icke få sin önskan uppfyld, 
bringar han en af de små bildstoderna en gåfva och beder 
om dennes förbön, sägande: ’Detta är ju vår herres hustrur döttrar och söner’. Och sålunda vänder han sig till den 
ena efter den andra, anropar dem om deras förbön och 
kastar sig ned för dem. Om då hans handel går bra och 
han får alla sina varor sålda, säger han: ’Min herre har 
uppfylt min önskan, nu är det min plikt att löna honom 
därför’. Därpå tager han ett antal oxar och får, slaktar 
dem, gifver en del af köttet åt de fattiga, bär bort och 
nedlägger det öfriga framför den stora bildstoden och 
framför de kringstående små och hänger oxarnas och fårens 
hufvud på den uppresta trästolpen. Men om natten 
komma hundar och förtära altsammans. Då säger den, som 
lade det där: ’Min herre har funnit välbehag i mig, han 
har förtärt min gåfva’. – Blir någon af dem sjuk, uppslå 
de afsides ett tält åt honom, lägga honom i tältet och 
kvarlämna vid hans sida något bröd och vatten. De komma 
sedan aldrig när honom och tala icke häller till honom, 
ja, de icke en gång besöka honom, i synnerhet när det är 
en fattig eller en slaf. Kommer han sig, återvänder han 
till de sina, men om han dör, bränna de honom, så framt 
det icke är en slaf, ty då låta de honom ligga och hundar 
och roffoglar förtära honom. – När de gripa en tjuf eller 
röfvare, leda de honom till ett högt och tjokt träd, binda 
ett starkt rep om hans hals, hissa honom därmed upp i 
trädet och låta honom hänga, tills han upplöses af vind och 
regn”.

”Man berättade för mig, att de med sina aflidna 
höfdingar företaga mångahanda ting, af hvilka 
förbränningen är det minsta. Jag önskade gärna lära känna detta 
närmare och fick då just veta, att en af deras stormän var 
död. De lade honom i en graf, som de tillslöto med ett tak 
för en tid af tio dagar, till dess de hade tillskurit och sytt 
hans kläder. När en fattig man dött, bygga de ett litet 
skepp åt honom, lägga honom i detsamma och bränna det. 
Men vid en rik mans död, skifta de hans gods i tre delar. 
Den ena tredjedelen öfverlämnas åt hans familj, för den andra tillskära de likkläder åt honom, för den tredje köpa 
de rusgifvande drycker, som de njuta den dag, då kvinnan 
låter döda sig och brännes till sammans med sin herre. De 
äro i högsta grad begifna på njutandet af vin och starka 
drycker, de dricka dag och natt igenom, så att det ofta 
händer, att en af dem nedfaller död med bägaren i handen. 
När en höfding ibland dem dör, frågar hans familj hans 
kvinnor och tjänare: ’Hvem af eder vill dö med honom?’ 
När en af dem då svarar: ’Jag’, är han bunden vid sitt 
ord och det tillåtes honom icke att draga sig till baka, 
äfven om han vill. Men oftast är det kvinnorna som göra 
det. Då därför den man, som jag nyss nämnde, var död, 
sporde de hans kvinnor: ’Hvem af eder vill dö med honom?’ 
En af dem svarade: ’jag’. Därpå öfverlämnade de henne 
åt två kvinnor, som måste bevaka henne och ledsaga henne 
öfver alt, hvar hon gick, ja, under stundom till och med 
tvådde hennes fötter. Männen begynte då att ordna alt för 
den aflidne, att tillskära kläder åt honom och träffa andra 
nödiga förberedelser. Kvinnan drack emellertid hvar dag, 
sjöng och var munter och förnöjd”.

”Då nu den dag kom, på hvilken den aflidne och 
kvinnan skulle brännas, gick jag ned till floden, där skeppet låg. 
Men detta hade redan blifvit draget på land, fyra stolpar 
eller stöttor af chalendj (björk?) och annat trä hade blifvit 
uppresta och rundt omkring voro stälda stora människolika 
bilder af trä. Därpå drog man skeppet dit och stälde det 
mellan stöttorna. Männen gingo emellertid fram och tillbaka och 
talade ord, som jag icke förstod. Men den döde låg ännu 
afsides i sin graf, af hvilken de ännu icke hade uttagit honom. 
Därpå buro de fram en hvilbänk, stälde den på skeppet och 
lade på densamma stickade täcken, grekisk gyllenduk och 
hyenden af samma tyg. Därefter kom en gammal kvinna, som 
de kalla ’dödens engel’, och utbredde de nämnda sakerna 
på bänken. Det var hon, som lät sy kläderna och 
ombesörjde hela utstyrseln och som också dödade kvinnan. Jag såg henne, det var en djäfvul med mörk, hemsk blick. Då 
de kommo till hans graf, skoflade de jorden bort från 
timret, aflägsnade detta och drogo den döde ut i den klädnad, 
i hvilken han dött. Jag såg att han på grund af landets 
köld hade blifvit alldeles svart. Äfven de rusgifvande 
drycker, frukter och en harpa, som han hade fått med sig i 
grafven, togo de nu ut ur densamma. Med undantag af 
färgen hade den döde ej förändrat sig. De iklädde honom 
nu underbenkläder, benkläder, stöflar, kjortel af gyllenduk 
och kaftan med guldknappar samt en gyllenduksmössa, besatt 
med sobelskinn. Därpå buro de honom in i det på skeppet 
uppresta tältet, satte honom på de stickade täckena, stödde 
honom med kuddar, framburo rusgifvande drycker, frukter 
och välluktande örter och satte det alt sammans vid sidan 
om honom; äfven bröd, kött och lök satte de framför 
honom. Härpå kommo de med en hund, skuro den i två delar 
och kastade honom upp i skeppet; sedan lade de alla den 
aflidnes vapen vid sidan om honom. Vidare framledde de 
två hästar, hvilka de jagade så länge att de dröpo af svett, 
hvarefter de höggo dem i stycken med sina svärd och kastade 
köttet upp i skeppet. Två oxar slaktades på samma sätt och 
kastades upp i skeppet. Slutligen kommo de med en tupp 
och en höna, slaktade äfven dem och kastade dem upp i 
skeppet”.

”Då det nu var fredags eftermiddag, förde de 
kvinnan, som hade invigt sig åt döden, till en inrättning som 
de hade uppstält och som liknade en dörrkarm. Hon satte 
fötterna på männens flata hand, steg upp på karmen och 
sade något på sitt språk, hvarefter de satte henne ned 
igen. Därpå läto de henne åter stiga upp, och hon gjorde 
som första gången. Åter läto de henne stiga ned och för 
tredje gången upp igen på karmen, där hon betedde sig 
som de två första gångerna. Därpå räkte de henne en höna; 
af den skar hon hufvudet och kastade det bort, men hönan 
kastade hon upp i skeppet. Jag sporde tolken hvad hon hade företagit sig. Han svarade, att hon första gången hade 
sagt: ’Se, här ser jag min fader och min moder’, andra 
gången: ’Se, där ser jag alla mina aflidna slägtingar sitta’, 
och tredje gången: ’Se, där är min herre, han sitter i 
paradiset; paradiset är så skönt, så grönt; hos honom äro män 
och gossar; han kallar på mig; så fören mig då till honom’. 
Då förde de henne till skeppet. Men hon drog bägge sina 
armband af sig och gaf dem åt den kvinnan, som man 
kallar dödsengeln och som skulle mörda henne. Äfven 
bägge sina fotringar aftog hon och räkte dem till de två 
kvinnor, som uppvaktade henne och som kallas dödsengelns 
döttrar. Därpå lyfte de henne upp i skeppet, men läto 
henne ännu icke komma in i tältet. Nu kommo män med 
sköldar och stafvar och räkte henne en bägare med 
rusgifvande dryck. Hon tog bägaren, sjöng och tömde den. 
Härmed, sade tolken till mig, tager hon afsked af dem, som 
äro henne kära. Därpå räkte man henne en andra bägare. 
Hon tog äfven den och stämde upp en lång sång. Då 
befalte den gamla kvinnan henne att skynda sig, tömma 
bägaren och träda in i tältet, hvarest hennes herre låg. Men 
kvinnan hade blifvit förskräkt och tveksam; hon ville träda 
in i tältet, men stack endast hufvudet in mellan tältet och 
skeppet. Ögonblickligen tog den gamla henne vid hufvudet, 
drog henne in i tältet och gick själf in med henne. Strax 
därpå begynte männen slå med stafvarna på sina sköldar, 
på det man icke skulle höra kvinnans skrik, som kunde 
afskräcka andra kvinnor från att en gång begära dö till 
sammans med sina herrar. Därpå trädde sex män in i tältet …. 
och lade kvinnan vid hennes herres sida. Och två grepo 
henne vid fötterna, två vid händerna. Och den gamla, som 
kallas dödens engel, lade ett snöre om hennes hals, lämnade 
det till två af männen, att de skulle draga till, trädde själf 
fram till kvinnan med en bredbladig knif och stötte den in 
mellan hennes refben, hvarpå hon åter drog den ut. Men 
de två männen kväfde henne med snöret, till dess hon var död. Nu framträdde den aflidnes närmaste slägting, tog ett 
stycke trä, antände det, gick baklänges till skeppet och stack 
eld på den ved, som var lagd under skeppet. Därpå kommo 
äfven de öfriga med ved; hvar och en bar ett stycke, som 
redan var antändt i ena ändan och kastade det på bålet. 
Snart fattade elden i all veden, därpå i skeppet, så i tältet 
och mannen och kvinnan och alt som fans i skeppet. Då 
uppstod en fruktansvärd storm, hvarigenom elden 
förstärktes och lågan uppblossade ännu kraftigare. Vid min sida 
stod en af ryssarna; honom hörde jag tala med tolken, som 
stod bredvid honom. Jag frågade tolken hvad ryssen hade 
sagt och fick till svar: ’I araber, sade han, ären likväl dumma 
människor; den som I älsken och ären högst, tagen I och 
kasten i jorden, där maskar förtära honom. Vi däremot 
bränna honom i ett nu, så att han oförtöfvadt ingår i 
paradiset.’ Därpå utbrast han i högljudt skratt och tillade: 
’Hans herres (guds) kärlek till honom gör, att vinden redan 
blåser upp och ögonblickligen skall föra honom bort’. Och 
i verkligheten varade det icke en timme, förrän skepp och 
timmer tillika med kvinnan och den aflidne voro förvandlade 
till aska. På det ställe, där det på land dragna skeppet 
hade stått, uppförde de något, som liknade en rund hög, 
och uppreste i dess midt en stor trästolpe, på hvilken de 
skrefvo namnet på den döde och på ryssarnas konung. 
Därefter begåfvo de sig bort”. – Återstoden af Ibn 
Fadhlans berättelse är icke grundad på egna iakttagelser och kan 
därför icke hafva synnerlig betydelse.

När man genomläser denna berättelse, kan man snarare 
än i fråga om Ibn Dustahs råka i tvifvel om hvad för ett 
folk dessa ryssar tillhörde, som Ibn Fadhlan hade sett vid 
Volga, ty de drag, han anför, göra icke ett så slående 
intryck som de af Ibn Dustah anförda. Tvärtom ser 
åtskilligt i hög grad underligt och främmande ut, äfven om man 
fråndrager hvad som kan hafva sin grund i en orientalisk 
fantasis utsmyckningar. Man kan därför icke häller förundra sig öfver, att tviflet här kommit starkt till orda och 
gifvit sig uttryck i flerfaldiga teorier om de omtalade 
ryssarnas nationalitet. Säkert är emellertid, att vissa drag 
alldeles bestämdt hänvisa på en nordisk stam, såsom när Ibn 
Fadhlan säger, att ryssarna äro höga som palmträd, 
rödkindade och rödhåriga (hvilket fullkomligt öfverensstämmer med 
det sätt, på hvilket alla västerländska källor beskrifva 
normannerna), att de äro beväpnade med yxor, knifvar och 
svärd af frankisk tillverkning, att tjufveri straffas med 
hängning, hvilket är en egendomlig nordisk rättsbestämmelse. I 
den utförliga beskrifningen af den aflidne höfdingens likfärd 
hänvisar i synnerhet förbränningen i ett skepp icke blott 
bestämdt på ett hufvudsakligen sjöfarande folk – hvilket 
slaverna i Ryssland alldeles icke voro – utan äfven 
särskildt på Norden, där bruket att begrafva i ett skepp är 
väl kändt från samma tidsålder och kan påvisas genom 
en mängd graffynd dels i förbindelse med likbränning, dels 
utan sådan, hvilka tvänne begrafningssätt här under 
denna period förekomma vid sidan af hvarandra; äfven 
lämningar af djur, såsom hästar, oxar, hundar, höns o. a. 
förekomma mycket ofta i nordiska grafvar, men helt visst 
äfven utanför Norden 24. Å andra sidan träffa vi drag, 
som afgjordt måste betecknas såsom icke-nordiska. Det 
mest framträdande af dessa är offringen af kvinnan, som 
erbjuder sig att följa sin herre i döden, ett drag, som 
återfinnes i Ibn Dustahs berättelse om den aflidnes 
älsklingshustru, hvilken begrofs till sammans med sin man, 
likasom vi också på ett ställe hos en grekisk författare (Leo 
Diaconus IX: 7, s. 150—151) finna en antydan om ett liknande 
bruk hos ryssarna i Kijev. På ett sådant bruk finna vi i 
själfva Norden intet exempel under den historiska tiden, 
hvaremot vi veta, att det ännu långt ned i tiden förekom 
hos åtskilliga slaviska, litauisk-lettiska och sannolikt också 
finska stammar.

Det är således otvifvelaktigt, att här förefinnes en blandning af nordiska och östliga element. Förklaringen till denna 
blandning ligger sannolikt däri, att vi hos Ibn Fadhlan 
omöjligt kunna hafva att göra med nordbor, som omedelbart 
kommit till Volga från Skandinavien, utan helt visst med 
sådana, som redan en tid hade varit bosatta någonstädes 
öster om hafvet och som gjort sig till herrar där. Dessa 
ryssars hem hafva vi då närmast att söka någonstädes söder 
eller sydost om Ladoga, från hvilka trakter man just på 
flodvägar kan komma ända ned till Volga, och möjligen 
snarare bland en finsk befolkning än bland en slavisk. I 
sådant fall kan det må hända icke häller vara något 
förvånansvärdt däri, att bruk sådana som t. ex. den omtalade 
offringen kunna hafva blifvit upptagna af de utvandrade 
nordborna under deras samlif med de ursprungliga 
innebyggarna. Det enda medel, genom hvilket man skulle kunna 
hoppas vinna klarhet i hela denna fråga, vore utan tvifvel 
metodiskt utförda arkeologiska undersökningar i nyss 
nämnda trakter; men dessa undersökningar befinna sig ännu i 
sin början, och om också några af de hittills gjorda fynden 
redan kunde synas på ett märkligt sätt öfverensstämma med 
de här omtalade författarnas skildringar, är dock ännu 
mycket i dessa fynd så tvifvelaktigt, att man icke rätt 
säkert kan bygga på dem 25.

I alla händelser måste det medgifvas, att intet hinder 
finnes för att antaga, att namnet Rûs äfven hos Ibn Fadhlan 
betecknar nordborna eller normannerna, dock så att det 
snarare bör uppfattas som en politisk benämning än som 
ett verkligt folkslagsnamn, ty af de individer, han har 
träffat på och hänfört under benämningen Rûs, har säkerligen 
endast en del, väl närmast den egentliga höfdingeklassen, 
verkligen varit af nordisk nationalitet.

En dylik utvidgad och obestämd användning af namnet 
Rûs börjar för öfrigt tämligen tidigt blifva genomgående 
hos arabiska författare. Det är uppenbart, att de flesta af 
dessa bruka detta namn icke allenast om nordborna eller

om de egentliga ryssarna, utan äfven om alla de folk, som 
i politiskt hänseende hörde till det ryska maktområdet, 
antingen de voro nordbor, slaver eller finnar. Ett tydligt 
vittnesbörd härom hafva vi i en uppgift, som förekommer hos 
flera olika arabiska författare från det tionde århundradet 
(den älste synes vara antingen Abu-Said al-Balchi eller 
Abu-Ischak al-Istachri, som bägge lefde omkring 950 e. Kr.). 
De berätta följande: “Rûs delas i tre stammar. Den ena 
bor i närheten af bulgarerna, och dess konung bor i en 
stad, som heter Kujabah (Kijev), som är större än Bulgar. 
Den andra, längst bort boende stammen heter Selâvijah, den 
tredje heter Artaniah (? eller Barmaniah ?), hvilkens 
konung bor i Arta (? eller Abarmah ?)”. Den första af dessa 
stammar är uppenbarligen de egentliga ryssarna i Kijev, den 
andra är slaverna, måhända företrädesvis de i Novgorod; 
med den tredje menas sannolikt någon af de finska 
stammarna, men på grund af läsartens osäkerhet är det 
tvifvelaktigt hvilken enskild stam som afses (ersa-mordvinerna? 
bjarmarna?). Detta obestämda bruk af namnet Rûs hos de 
orientaliska författarna i förening med den vanliga bristen 
på kritik gör det därför ofta svårt eller omöjligt att afgöra 
hvart de särskilda skildringar, som de meddela, egentligen 
äro att hänföra, och hvilken teori som hälst, som blifvit 
framstäld om de gamla ryssarnas nationalitet, har därför 
också till utseendet kunnat stödja sig på den ena eller den 
andra af de orientaliska författarna. Det är emellertid icke 
blott oomtvisteligt, att namnet Rûs hos de i det föregående 
omtalade författarna uteslutande eller företrädesvis synes 
beteckna nordborna, utan det gifves dessutom ytterligare ett 
par författare, hos hvilka denna betydelse framträder 
fullkomligt klart och tydligt.

Den ena af dessa är Ahmed al-Jakubi al-Katib, hvilken 
skref kort efter 890. Han berättar, att år 844 “hedningar 
(madjûs), som kallas Rûs, angrepo Sevilla och plundrade och 
härjade, brände och mördade”. Nu känna vi genom andra källor, att Spaniens kuster verkligen detta år blefvo 
hemsökta af en skara normanner, som förut härjat på åtskilliga 
ställen i Frankrike, och det kan endast vara dessa, på hvilka 
författaren hänsyftar med namnet Rûs. Då de naturligtvis 
icke själfva hafva kallat sig så, under det att detta namn 
däremot från omkring 880 var väl bekant i östern, få vi 
väl antaga, att författaren på ett eller annat sätt har 
öfvertygat sig om identiteten af de egentliga ryssarna och de 
normanner, som i Spanien uppträdde alldeles på samma sätt 
som de först nämnda uppträdde på kusterna af Kaspiska och 
Svarta hafvet. Hur påtaglig likheten måste hafva varit 
mellan detta folks uppträdande i östern och i västern, 
framgår också af ett yttrande af en annan arabisk författare, 
Masûdi (omkr. 920—950), hvilken, efter att hafva omtalat 
”hedningarnas” anfall på Spanien, tillägger som sin 
personliga åsigt: “Jag tror att dessa främlingar voro Rûs, ty 
ingen annan än de segla på detta haf, hvilket står i 
förbindelse med oceanen (Ukianus)”.

Den andra af de ofvan nämnda författarna är Abu Obeid 
al-Bekri 26. Han tillhör andra hälften af det elfte 
århundradet, men han anför som sin sagesman en israelit Ibrahim 
Ibn Jakûb (Abraham Jakobsson), som omkring 965 hade 
uppehållit sig vid Otto I:s hof i Merseburg och därifrån 
hade företagit resor till de kringliggande landen. Denne 
Abraham synes hafva varit en köpman från Spanien, som 
af handelsaffärer blifvit förd till Tyskland; men därjämte 
har han helt visst haft ett diplomatiskt värf, och detta har 
haft till följd att han till regeringen ingifvit en officiel 
berättelse, hvilken al-Bekri har kunnat begagna i Cordova. 
Vi läsa här bland annat: “Ibrahim Ibn Jakûb israeliten 
säger: slavernas land sträcker sig från syriska hafvet (d.v.s. 
Medelhafvet) till den norra oceanen. Dock hafva stammar 
från norden gjort sig till herrar öfver en del af dessa land 
och bo ännu i dag ibland dem. Slaverna bestå af många 
olika stammar …. För ögonblicket finnas där fyra konungar: Bulgarernas konung; Boreslav, konung af Prag (Frâga), 
Böhmen (Bovîma) och Krakau (ə: Boleslav I, 935—967, på 
tyska Burislaw); Miškah, konung i norden (ə: den polske 
konungen Mieszko I, 960—992), och Nakon (Nâkûr eller 
Nâkûn) i den västligaste delen af de slaviska landen (ə: 
Meklenburg) … Staden Prag är bygd af sten och kalk och är den 
största handelsplatsen i de slaviska landen. Rûs och slaver 
komma dit med sina varor från staden Krakau och 
muselmaner, judar och turkar (ə: magyarer) komma från det 
turkiska området med handelsvaror och byzantinska mithkâl 
(silfverstycken?) och taga i utbyte slafvar och bäfverskinn 
samt annat pälsverk …. Till Miškahs land gränsa i öster 
rûs, i norr preussarna (brûs). De sistnämnda bo vid 
oceanen och tala ett eget språk. De äro bekanta för sin 
tapperhet. När en fiendtlig här kommer till deras land, 
vänta de icke på hvarandra, tills de äro förenade; hvar 
och en stormar mot fienden, utan att bekymra sig om någon, 
och slår med sitt svärd tills han faller. Ofta komma i 
synnerhet rûs västerifrån på skepp för att plundra i deras 
land …. De af slaverna bebodda landen äro de 
fruktbaraste och rikaste af alla, och de vinnlägga sig med ifver 
om åkerbruk och allahanda slöjd, hvari de öfverträffa alla 
nordliga folk. Deras varor gå öfver land och sjö till rûs 
och till Konstantinopel. De flesta stammarna från norden 
(hvilka trängt sig in bland slaverna) tala slavernas språk 
såsom en följd af deras sammanblandning med dem. De 
förnämsta af dessa äro: trškîn (?), onklîn (?), pečenegerna, 
rûs och kazarerna ….”

Jag tror icke att detta ställe behöfver någon ytterligare 
kommentarie; hvar och en skall ögonblickligen inse att 
ordet rûs, ryssar, här icke kan beteckna annat än nordborna, 
och det både dem, som bodde i själfva de nordiska landen, 
och dem, som hade nedsatt sig i östern. Sammanhålla vi 
detta ställe med de tidigare anförda vittnesbörden, lär det 
knappast längre kunna finnas något tvifvel om att detta var den ursprungliga och egentliga betydelsen af ordet rûs hos 
araberna, i full öfverensstämmelse med den användning som 
det motsvarande namnet hos grekerna och slaverna hade.

:::

Vi vilja nu återvända till grekerna för att något närmare sysselsätta oss med ett af de märkligaste och mest upplysande ställen om ryssarna, som öfver hufvud finnas hos samtida författare. Det är det 9:de kapitlet i kejsar Konstantin Porphyrogennetos’ afhandling “om rikets styrelse” (de administrando imperio), hvilken är författad omkring 950. Det nämnda kapitlet har till öfverskrift “om rhôs, som komma från Ryssland till Konstantinopel med sina båtar”, och den del däraf, som företrädesvis intresserar oss, är beskrifningen af den ryska flotiljens årliga segling nedför Dnjepr. Hvad som i synnerhet gör detta dokument så dyrbart för oss är att det är det enda, som innehåller några direkta prof på de gamla ryssarnas språk.

Något söder om det nuvarande Jekaterinoslav måste Dnjepr på en sträcka af omkring 75 kilometer bryta sig väg genom ett bredt granitbälte, som är ett slags förgrening från Karpaterna. Den väldiga floden vältrar sig här fram mellan mer eller mindre höga klippstränder och i en bädd, som är uppfyld af otaliga klippor och stenblock. På alla de ställen, där dessa förefinnas samlade i större massor och där tillika flodens fall blir starkare, uppstå forsar af växlande storlek. Sådana forsar, hvilka icke få uppfattas som lodräta vattenfall, utan som mer eller mindre våldsamma strömhvirflar, kallas på ryska porogi (egentligen “trösklar”), om de förekommande hindren sträckasig öfver hela flodens bredd, men zabory (ordagrant “gärden”), om hindren upptaga blott en del däraf. Man räknar i alt 11 poroger och 6 zaborer på den nämnda sträckan 27. Af dessa forsars natur följer, att de icke äro lika våldsamma hela året om. På våren, när snön högre upp smälter, tilltager nämligen 
vattenmassan så mycket, att äfven de klippformationer, som 
förorsaka forsarna, blifva mer eller mindre fullständigt 
betäkta af vattnet. Våren är också den enda årstid, på 
hvilken det är möjligt att fara igenom åtminstone de flesta af 
dessa forsar. Det är från mars till slutet af juni som 
floden har det högre vattenståndet, sålunda att det i 
allmänhet omkring den 21 maj når sin största höjd. Det oaktadt 
är farten mycket besvärlig och farlig; i synnerhet gälde detta 
på en tid, då konsten ännu icke gjort något för att minska 
svårigheterna. Därtill kom i forna dagar ännu en källa till 
faror, nämligen de vilda och rofgiriga folkstammar, som då 
bodde i dessa trakter (i 10:de århundradet pečenegerna), och 
som alltid voro redo att öfverfalla dem, som kommo i deras 
närhet. I synnerhet plägade de lägga sig i försåt vid 
forsarna, hvilka nödvändigt måste passeras af alla, som drogo 
söderut eller återvände söderifrån, och vid hvilka det tillika 
var svårt för de angripna att göra kraftigt motstånd; så blef 
t. ex. enligt Nestor våren 973 den ryske storfursten 
Svjatoslav på sin återresa från Grekland vid forsarna öfverfallen 
och dödad af pečenegerna. I följd af dessa orsaker måste 
färden nedåt forsarna naturligtvis företagas med den största 
försigtighet, och det var icke rådligt att inlåta sig därpå 
utan i större, slutna skaror. Vi kunna således inse hvilken 
vigtig och ingripande roll dessa forsar spelade i ryssarnas 
förbindelser med Konstantinopel, och det kan därför icke 
förundra oss, att Konstantin i det omtalade kapitlet med 
synnerlig utförlighet uppehållit sig vid ryssarnas färd 
nedför dem.

Det ifrågavarande stället hos Konstantin har följande 
lydelse 28: “De båtar, som gå från det yttre Ryssland (ə: från 
landet på andra sidan Kijev) till Konstantinopel, komma 
dels från Novgorod, där Svjatoslav, son af Rysslands furste 
Igor (Ingor), residerar, dels också från borgen Smolensk 
och från Ljubeč och Cernigov och från Vyšegrad. Dessa gå alla nedför floden Dnjepr och förena sig vid borgen 
Kijev, som också kallas Sambatas. Men slaverna, som äro 
skattskyldiga under dem (ə: ryssarna), de så kallade 
krivičerna, lučanerna och de öfriga slaviska folken, fälla om 
vintern trästammarna på sina bärg och, efter att hafva 
tillhuggit dem, föra de dem vid vårens ankomst, så snart isen 
bryter upp, ut i de närliggande sumpsjöarna. När de sedan 
hafva blifvit flottade ut i floden Dnjepr, begifva de sig 
likaledes själfva ut på denna flod och gå till Kijev. Där 
släpa de dem till varfven och sälja dem till ryssarna. Men 
ryssarna köpa skrofven och blott dem; sina gamla båtar 
hugga de sönder och taga från dem åror, tofter och annat 
tillbehör och utrusta dem därmed. I juni månad sätta de sig i 
rörelse nedför floden Dnjepr och gå till Vytičev, hvilket är en 
borg, som lyder under ryssarna. Där samla de sig nu under 
loppet af två till tre dagar, och när alla båtarna äro 
församlade, bryta de upp och gå nedför den nämnda floden Dnjepr”.

”Och först komma de till den första forsen, som 
benämnes Essupi (’Εσσουπη), hvilket på ryska och slaviska betyder 
”sof icke”. Forsen här är så smal, att dess bredd är som 
Tzykanisterions 29. Men midt i den samma äro branta och höga 
klippor, hvilka se ut som öar; när vattnet kommer till dessa, 
sköljer det öfver dem och störtar ned igen med stort och 
fruktansvärdt larm. Därför våga ryssarna icke segla midt 
in bland dem, utan de lägga till i närheten och landsätta 
manskapet, under det att de däremot låta alla varorna 
förblifva i båtarna. De gå nu nakna ut i vattnet, kännande 
sig för med fötterna för att icke snafva mot någon sten, 
och med detsamma skjuta de båtarna framåt med stänger, 
några vid framstammen, andra vid midten och åter 
andra vid bakstammen. Med sådan försigtighet gå de igenom 
denna första fors vid dess innersta bukt och längs stranden 
af floden. Men när de passerat denna fors, upptaga de åter 
de öfriga från land och segla vidare. De komma därefter 
till den andra forsen, som på ryska heter Ulvorsi (Ουλβορσι) och på slaviska Ostrovuniprach (Οστροβουνιπραχ), hvilket 
betyder “forsens ö”. Äfven denna är, liksom den första, strid 
och svår att komma igenom. Och åter landsätta de 
manskapet och föra båtarna igenom såsom vid den förra. På 
liknande sätt gå de också genom den tredje forsen, som kallas 
Gelandri (Γελανδρι), hvilket på slaviska betyder “forsens larm”.

”Därpå komma de till den fjärde forsen, den stora, som 
på ryska heter Aifor (’Αειφορ), på slaviska Neasit (Νεασητ), 
emedan pelikaner hafva sina bon bland stenarna i forsen. Vid 
denna fors lägga alla båtarna med framstammarna till land, 
och de af manskapet, som äro utsedda att hålla vakt, gå i 
land och aflägsna sig till sina poster, och de hålla vakt 
mycket omsorgsfullt för pečenegernas skull. Men de andra 
taga varorna, som de hafva i båtarna, upp ur dessa och 
likaledes slafvarna, belagda med bojor, och föra dem öfver 
land 6000 steg, tills de hafva gått förbi forsen. Därpå 
föra de sina båtar öfver till den andra sidan af forsen, 
i det att de dels släpa dem fram, dels bära dem på sina 
skuldror. Där skjuta de dem ut i vattnet, och efter att 
hafva fört sina skinnvaror om bord, inskeppa de sig själfva 
och segla vidare. När de komma till den femte forsen, som 
på ryska benämnes Baruforos (Βαρουφορος) och på slaviska 
Vulniprach (Βουλνηπραχ), emedan den bildar en stor sjö (eller 
hvirfvel?), föra de åter sina båtar igenom längs kusten af 
floden liksom vid den första och andra forsen. Därefter 
komma de till den sjätte forsen, som på ryska heter Leanti 
(Λεαντι), på slaviska Verutzi (Βερουτζη), det vill säga “vattnets 
sjudande”, och passera öfver den på liknande sätt. Därifrån 
segla de vidare till den sjunde forsen, som på ryska heter 
Strukun (Στρουχουν, eller efter yngre handskrifter ΣτρουβουνStrubun eller Struvun?) och på slaviska Naprezi (Ναπρεζη), 
hvilket betyder “den lilla forsen”. Och de anlända till det 
så kallade Krariska öfverfartsstället, där chersoniterna sätta 
öfver från Ryssland och pečenegerna till Cherson; detta 
samma öfverfartsställe är i bredd ungefär som Hippodromen (= 45 orgyier eller famnar) och i höjd, upp till den öfversta 
punkt, som man kan se nerifrån, så högt att en bågskytts pil 
kan nå dit upp. Därför komma också pečenegerna hit och 
öfverfalla ryssarna 30. Efter att hafva passerat detta ställe 
komma de till en ö, som blifvit uppkallad efter den helige 
Gregorius 31; på denna ö fullborda de sina offringar, emedan 
där står en mycket stor ek. Och de offra lefvande tuppar. 
Men de fästa också pilar rundt omkring; andra åter bröd 
och kött och hvad som hälst som man har enligt deras bruk. 
De kasta också lott om tupparna, om de skola slakta och 
förtära dem eller låta dem lefva. Men komna förbi denna 
ö, frukta ryssarna icke mera pečenegerna, till dess de komma 
till floden Selina (ə: den nu varande Donaumynningen 
Sulina).” – Beskrifningen af de besvärligheter, som ryssarna 
ytterligare hade att öfvervinna, innan de kommo fram till 
grekiska hamnar, kan här förbigås.

Det som företrädesvis intresserar oss på detta ställe är 
namnen på de sju forsar, som Konstantin omtalar. Såsom 
vi hafva sett, anför han vanligtvis dessa namn på två språk, 
ryska och slaviska, sålunda, att det först nämnda såsom 
hufvudspråket alltid ställes främst; till hvarje namn fogar 
han antingen en öfversättning af detsamma eller 
åtminstone en antydan om dess ursprung. Då den gifna 
förklaringen hvad några af namnen beträffar, såsom vi strax 
skola finna, synes närmast sluta sig till den slaviska formen 
utan att likväl alltid vara strängt ordagrann, kan man må 
hända däraf sluta, att, om också den anförda skildringen ytterst 
grundar sig på meddelanden af en ryss, d.v.s. en normann, 
förklaringarna dock blifvit tillagda af någon, som icke 
förstått “ryska”, men har haft någon kännedom om slaviska, 
antingen detta nu har varit Konstantin själf eller det har 
varit någon annan, som utgjort hans källa. Tydningen af 
dessa namn har i mer än ett århundrade sysselsatt filologer 
och historiker 32. De slaviska namnen äro verkligen rent 
slaviska och några af dem öfverensstämma äfven mer eller mindre fullständigt med de nuvarande ryska namnen; att 
den form, i hvilken Konstantin anför dem, stundom synes 
vara något påverkad af den “fornslaviska” (eller 
fornbulgariska) dialekten, kan icke förundra oss, då denna 
naturligtvis af alla slaviska dialekter har varit bäst känd i 
Konstantinopel. De andra namnen, de hvilka Konstantin anför 
såsom “ryska”, äro däremot fullkomligt olika de slaviska. 
Det är till dessa “ryska” namn, som vårt intresse 
hufvudsakligen knyter sig. Ty, såsom en hvar, som har minsta 
begrepp om språk, måste medgifva, äro de alla rent 
nordiska och låta icke förklara sig af något 
annat språk. Att ett par af dessa namn kommit till oss i 
en något förändrad eller fördärfvad form kan icke 
förundra oss, då de i en greks öra naturligtvis måste hafva 
ljudit helt barbariska och äfven måste hafva varit svåra 
att återgifva i skrift; men till och med dessa förändringar 
äro icke större än att den ursprungliga formen i det hela 
tämligen lätt låter återställa sig. Då det i förklaringen af 
dessa namn, både de ryska och de slaviska, torde vara möjligt 
att komma ett steg längre, än man hittills kommit, skall jag 
försöka att här genomgå dem alla i sammanhang.

Först, säger författaren, komma de resande till forsen 
Essupi, hvilket på ryska och slaviska betyder “sof icke” – 
ett mycket passande namn för den första forsen, med 
hvilken den långa raden af faror begynner. En sak väcker 
förvåning, när vi jämföra detta namn med de följande, 
nämligen att författaren anför det både som ryskt och 
slaviskt, medan vi vid de andra (på ett undantag när) träffa 
två namn af helt olika utseende. I betraktande häraf kan 
det icke vara något tvifvel om att på detta ställe något 
fel blifvit begånget, hvarigenom det kommit att se ut som 
om denna fors hade alldeles samma namn på bägge språken. 
Det är otvifvelaktigt, såsom också för länge sedan blifvit 
anmärkt, att den af Konstantin anförda formen bör 
uppfattas såsom det slaviska namnet. Den slaviska öfversättningen af uttrycket “sof icke” är nämligen ne s’pi och det 
antagandet ligger därför nära till hands, att formen Essupi 
är felskrifning för Nessupi, i det att u är ett allmänt sätt att 
återgifva den dunkla vokal, som af oss här är betecknad med 
en apostrof. Möjligen beror utelämnandet af det begynnande 
n blott på ett skriffel, hvilket är så mycket lättare att förklara, 
som det föregående ordet i den grekiska texten slutar på n. 
Hvilket det ryska namnet var veta vi icke, men alla de 
följande namnen berättiga till antagandet att det var af 
nordiskt ursprung. Om det haft alldeles samma betydelse 
som det slaviska, har det må hända hetat sof eigi; snarare har 
det kanske också i den yttre formen funnits en sådan likhet 
mellan det och det slaviska namnet, att sammanblandningen 
af de två namnen kunde däraf förklaras, och vi kunna då 
antingen gissa på formen ne sofi, med den gamla, tidigt 
föråldrade negationen ne, eller på något uttryck, som i 
jakande form återgifvit samma tanke, som i det slaviska 
namnet är uttrykt i nekande form. En af bibliotekarien 
Eiríkur Magnússon i Cambridge mig meddelad gissning 
ves uppi (= “var uppe”) vore i senare fallet mycket tilltalande, 
emedan det i så hög grad liknar Essupi.

Den andra forsen heter på ryska Ulvorsi, på slaviska 
Ostrovuniprach, hvilket förklaras med “forsens ö”. Detta 
namn är fullkomligt klart. Endast Konstantins 
öfversättning är icke fullt tillfredsställande. Ty orden borde 
naturligtvis vändas om: “öns fors”. Den slaviska formen är det 
fornslaviska ostrov’nyj prag, hvars första led ostrov’nyj är 
ett af ostrov, “ö”, bildadt adjektif; det andra ledet prag, 
det nu varande ryska porog, betyder “fors” (jfr ofvan sid. 
50). Det ryska namnet öfverensstämmer noga härmed. Ty 
det är uppenbarligen den svenska sammansättningen 
Holmfors 33, som hade alldeles samma form i fornspråket.

Emellan den första forsen och den, som af Konstantin 
uppgifves som den tredje, finnas i själfva verket två. Den ena 
af dessa, hvilken nu heter Surskij, är icke synnerligen betydlig, den andra däremot, hvilken nu kallas Lochanskij är en af 
de allra farligaste. Då dessa tvänne forsar följa på ringa 
afstånd efter hvarandra, hafva bägge förmodligen blifvit 
sammanfattade under det gamla namnet Holm-fors. Hvad 
ursprunget till detta namn beträffar, så kan det vara föranledt 
antingen af tre klippöar, som äro belägna strax ofvanför 
Lochanskij-fallet, eller också må hända af en omkring 
halfannan kilometer lång, med ekar och andra träd bevuxen ö, 
som är utmärkande för Surskij-fallet.

Den tredje forsen uppgifves af Konstantin heta 
”Gelandri, som på slaviska betyder forsens larm”. På detta ställe 
är texten uppenbarligen fördärfvad. Ty vi icke blott 
erhålla allenast ett namn, utan detta namn är också hänfördt 
till orätt språk. Gelandri kan nämligen icke vara annat än 
det fornnordiska participiet gellandi (eller gjallandi), 
”ljudande, skallande”.34 Författaren begår altså här liksom vid 
det närmast föregående namnet ett obetydligt fel i sin 
öfversättning, då han öfversätter Gelandri med “forsens larm” i 
stället för med “den larmande forsen”. Under det att vi i 
uppgiften om den första forsen sakna det ryska namnet, är 
det här det slaviska namnet, som blifvit uteglömdt af 
afskrifvaren. Hvilket detta varit kunna vi naturligtvis icke med 
visshet afgöra, men efter all sannolikhet har det liknat det 
nu varande ryska namnet på samma fors Zvonets (Zvonskij, 
Zvonetskij), hvilket har alldeles samma betydelse som det af 
Konstantin anförda “fornryska” namnet: “larmande, 
brusande”. Här skall också verkligen floden vältra sig fram 
bland klipporna med ett sådant dån, att det höres på långt 
afstånd 35.

Vi komma därefter till den fjärde forsen, “den store”, 
som på ryska kallas Aifor, på slaviska Neasit, emedan, 
såsom Konstantin säger, pelikaner bygga sina bon bland 
stenarna i forsen. Då man enligt min mening hittills fullkomligt 
missförstått namnen på denna fors, måste jag något 
utförligare sysselsätta mig med dem. Forsen själf är uppenbarligen den, som nu kallas Nenasytetskij, enligt 
beskrifningarna den farligaste af alla 36.

Det slaviska namnet Neasit är klart nog, alldenstund detta 
ord tydligen motsvarar det fornslaviska nejesyt’, det ny-ryska 
nejásyt’, hvilket verkligen kan betyda “pelikan”; och härmed 
hafva alla, som tidigare sysselsatt sig med tolkningen af 
dessa namn, gifvit sig till freds och altså med Konstantin 
uttydt namnet med “Pelikanfallet”. Men, besynnerligt nog, 
har, så vidt jag vet, ingen gifvit akt på en svårighet, som 
gör att denna tydning förekommer mig i högsta grad 
tvifvelaktig. Vore anledningen till namnet verkligen den, som 
Konstantin uppgifver, måste vi på slaviska vänta ett namn, 
som vore en härledning af neasit, liksom namnet på den 
andra forsen i ordningen är en härledning af ostrov och 
på samma sätt som vi i svenskan måste bilda 
sammansättningen “pelikanfors”. Däremot skall hvar och en erkänna 
att det är orimligt antaga att forsen själf af den angifna 
orsaken skulle hafva blifvit kallad “Pelikanen”, eller med andra 
ord att den skulle hafva blifvit betecknad såsom ett 
individ af det för forsen karakteristiska fågelslägtet. Det 
enda som skulle kunna gifva anledning till en sådan 
benämning, vore om det hos forsen själf eller i dess omgifning 
funnes något, som påminde om något för den nämnda fågeln 
karakteristiskt, t. ex. hans näbb eller hans glupskhet. Altså 
förefinnes otvifvelaktigt något fel i Konstantins uppgift om 
namnet på denna fors. Vi måste antaga en af två möjligheter, 
nämligen antingen att namnet kommit till oss i en fördärfvad 
form eller också att den af Konstantin gifna förklaringen 
är oriktig. Om vi betänka huru obestämda och föga 
noggranna flera af Konstantins namnförklaringar äro, hvaremot 
själfva namnen äro tämligen korrekta, så har den senare 
möjligheten utan tvifvel största sannolikheten för sig, i 
synnerhet som pelikaner nu icke finnas i dessa trakter (förutsatt att 
Konstantin menar samma fågel, som man i allmänhet förstår 
under detta namn) och icke häller, enligt hvad en naturforskare försäkrat mig, häcka så som Konstantins ord låta 
förmoda. Därtill kommer ytterligare att vi vid detta namn 
icke såsom vid de andra (med undantag af det femte) erhålla 
en enkel öfversättning, utan blott en allmän etymologisk 
förklaring, som ansluter sig till det slaviska nejesyt’, pelikan. 
Till sin form gör denna förklaring snarast intrycket af att 
vara ett blott subjektift infall, vare sig att det härrör från 
Konstantin eller från någon annan. Är detta händelsen, så 
förlorar förklaringen alt värde, ty där det, såsom här, icke 
är fråga om en enkel öfversättning, utan om en etymologi, 
kan en författare från tionde århundradet icke gälla som 
bättre auktoritet än en från det nittonde och icke häller 
hans ord såsom tillförlitligt uttryck för den tanke, som 
föresväfvat den, hvilken ursprungligen gifvit saken dess namn.

Men det slaviska nejesyt’, betyder ej blott pelikan. Det 
är bildadt af ordet syt’, mätthet (syt, mätt) och dess 
ursprungliga betydelse är “omättlig”, “frossare”; allmännast 
brukas det dock för att beteckna vissa djur, isynnerhet fåglar, 
som utmärka sig genom sin glupskhet, t. ex. gamen och 
pelikanen (på tyska Nimmersatt). Enligt ordets 
ursprungliga betydelse kan altså forsen mycket väl hafva blifvit 
kallad “den omättlige”, och att detta verkligen varit fallet 
bekräftas af det nu varande namnet Nenasytets eller 
Nenasytetskij, som uppenbarligen är nästan samma ord som det 
fornslaviska, men hvilket, lika som det kortare Nenasyt’, 
hvaraf de nämnda formerna äro afledda, icke kan betyda 
annat än “den omättlige”. Ja, den förmodan ligger icke 
långt borta, att forsen redan på Konstantins tid verkligen 
blifvit kallad Nenasyt’, men att detta namn af honom eller 
hans sagesman blifvit uppfattadt som Nejesyt’, “Neasit” och 
att detta missförstånd åter blifvit anledningen till 
förklaringen med pelikanerna. “Den omättlige” är i och för sig ett 
mycket passande namn för en så våldsam fors och mycket 
mer betecknande än det svaga uttrycket “Pelikanforsen”. 
Jag tror emellertid, att denna fors kallades så icke så mycket på grund af sin våldsamhet som snarare på grund 
af en egendomlighet, hvilken utmärker den framför de öfriga 
forsarna och särskildt gör att den förtjänar namnet “den 
omättlige”. Det är nämligen den ende, som om våren icke 
blir fullständigt betäkt af vattnet; huru stora än de 
vattenmassor äro, som strömma nedför floden, så förblir 
likväl denna fors, och endast den, alltid ett hinder för 
seglatsen 37. Efter Konstantins beskrifning var det också den 
ende, genom hvilken ryssarna icke kunde draga sina tomma 
båtar, utan hvilken de måste kringgå på land. Forsen 
liknar altså ett bottenlöst svalg, som aldrig blir fullt, och från 
denna synpunkt kunde intet namn vara mera träffande än 
”Neasit” eller Nenasytets, “den omättlige”.

Först sedan vi sålunda, såsom mig synes, faststält det 
slaviska namnets sanna betydelse, skola vi också kunna 
utfinna ursprunget och betydelsen af det ryska namnet, Aifor, 
af hvilket hittills ingen tillfredsställande förklaring blifvit 
gifven. Med anslutning till pelikanteorin har man 
vanligtvis sammanstält Aifor (eller, såsom man hittills läst, Aifar) 
med det holländska ooievaar, fornnedertyska ôdebaro, frisiska 
adebar, stork, och antagit att nordborna, för hvilka 
pelikaner voro okända i deras hemland, förväxlat dem med storkar. 
Men en holländsk lärd, professor de Vries 38, har visat att 
denna tydning af naturhistoriska skäl är omöjlig, emedan 
storken är lika så okänd som pelikanen i de trakter af 
Skandinavien, från hvilka invandringen till Ryssland måste 
hafva egt rum; den är likaledes omöjlig af språkliga skäl, 
ty det i fråga varande ordet är blott nedertyskt och finnes 
icke i de nordiska språken samt förlorar dessutom all likhet 
med Aifor, om vi återföra det till det tionde århundradets 
språkform; slutligen är den logiskt omöjlig, ty det är och 
förblir en orimlighet, att antaga att ett vattenfall blifvit 
kalladt “storken” eller något liknande, därför att pelikaner 
lefva i dess närhet. Är den af mig gifna tydningen af det 
slaviska namnet Neasit riktig, måste man också i öfverensstämmelse därmed kunna tyda det ryska Aifor, och detta 
går också för sig på det enklaste och naturligaste sätt. 
Enligt min mening motsvarar Aifor ett fornnordiskt Eiforr, 
(Eyforr, Æfor), den alltid häftige, den alltid forsande 
(semper præeceps), af ei (eller ey, æ), alltid, och forr, häftig, 
våldsam. Jag tror, att denna tydning är i alla afseenden 
tillfredsställande. Det “ryska” Aifor uttrycker i jakande form 
(alltid forsande) det samma som det slaviska Neasit (den 
omättlige) uttrycker i nekande form, och de framstälda 
tydningarna stödja hvarandra ömsesidigt; namnet passar vidare 
mycket väl till forsens beskaffenhet och låter naturligt och 
otvunget hänföra sig till det språk, till hvilket alla de andra 
ryska namnen obestridligen höra.

Namnet på den femte forsen är på ryska Baruforos, 
på slaviska Vulniprach. Forsen uppgifves heta så, “emedan 
han bildar en stor sjö” (eller, såsom några hafva föreslagit 
att läsa, “en stor hvirfvel”). Detta namn är ett af de allra 
klaraste; det betyder i bägge språken “böljforsen”. Den 
slaviska formen Vulniprach motsvarar ett slaviskt Vln’nyj 
prag; ordet prag, fors, känna vi redan och vln’nyi är ett 
adjektif, som är bildadt af vlna, ryska volná, bölja, på 
samma sätt som i namnet på den andra forsen i ordningen 
ostrov’nyj var härledt af ostrov, ö. Forsen kallas ännu 
Volnyj eller Volninskij. Det ryska Baruforos motsvarar ett 
fornnordiskt Báru-fors, en sammansättning af bára (genit. 
báru), bölja, och fors, som af den grekiska skriftställaren 
blifvit ombildadt till det vanliga grekiska ordet -foros (-φορος).

Den därnäst följande, sjätte forsen säges heta på ryska 
Leanti, på slaviska Verutzi, som af Konstantin öfversattes 
med “vattnets sjudande”. Den ordagranna öfversättningen 
hade varit “den sjudande (forsen)”. Verutzi motsvarar 
fornslaviska v’raštij, participium af vréti, sjuda, spruta, äfven 
kvälla fram; på nyryska skulle detta participium heta vručij. 
Det ryska namnet är uppenbarligen ett fornnordiskt 
participium liksom Gelandri, Gellandi, och tanken hänföres otvunget till det fornnordiska hlæjandi (fornsvenska leiandi eller 
leandi), leende. Att beteckna en fors såsom “leende” är icke 
i och för sig opassande; den som läst Longfellows Hiawatha 
skall otvifvelaktigt genast komma att tänka på det där 
omtalade vattenfallet Minnehaha, “det leende vattnet”. Namnet 
”den leende” kan hafva blifvit tillagdt forsen dels på grund 
af vattnets porlande och skvalpande, dels på grund af 
skummets glittrande. I bägge fallen svarar detta namn ganska 
väl till det slaviska 39. Jag tillägger, att denna fors enligt 
min mening är identisk med den, som nu kallas Tavolžanskij. 
Dnjepr är här öfver en kilometer bred samt uppfyld af 
stenar, en omständighet, som gör, att denna fors på ett 
egendomligt sätt sjuder och skummar, ehuru han icke är 
synnerligen farlig.

Den sjunde och sista forsen uppgifves af Konstantin 
heta på ryska Strukun, på slaviska Naprezi, hvilket skall 
betyda “den lilla forsen”. Båda namnens förklaring 
erbjuder stora svårigheter. Utan att kunna sluta mig till 
någon af de hittills framstälda tydningarna medgifver jag, 
att jag icke själf är i stånd att på ett tillfredsställande sätt 
förklara något af dessa namn, och skall därför endast 
antyda, i hvilken riktning jag tror att förklaringen måste 
sökas. Hvad det slaviska Naprezi angår, så antager jag att 
det står i stället för Nabrezi och att Konstantin här 
såsom ofta annars i främmande ord med p har velat återgifva 
b-ljudet, emedan det gamla b i senare grekiska uttalades som 
v; vidare förmodar jag att Nabrezi sammanhänger med det 
fornslaviska adjektivet brz, brzyj, snabb, af hvilket man i 
åtskilliga slaviska munarter har afledningar med betydelsen 
”liten fors”, såsom fornslaviska brzina eller bržaj, en flod, 
ström, brzêja, sandrefvel, bulgariska brzij, strömhvirfvel, 
serbiska brzica eller brzak, ställe i en bäck, där vattnet snabt 
rinner öfver kisel. Det är mycket frestande att i -prezi se ett 
dylikt substantif. Men svårigheten är då att förklara den 
framför stälda prepositionen na (på). Då emellertid na i  fornslaviska kan sättas framför adjektiver med förminskande 
betydelse, kunde Naprezi möjligen uppfattas som ett 
sammansatt adjektif nabrzyj “den något snabbe”, ehuru 
användningen af ett dylikt adjektif såsom nomen proprium må 
hända förefaller något egendomlig. Huru härmed än 
förhåller sig, torde man dock medgifva, att vi på detta sätt 
komma ganska nära Konstantins öfversättning “den lille 
forsen”. Vi måste likaledes antaga, att det ryska namnet, som 
efter de bästa handskrifterna är Strukun, har en liknande 
betydelse; och nyckeln härtill finna vi utan svårighet inom 
Skandinavien. I Rietz’ ordbok öfver svenska allmogespråket 
(s. 685) anföres ett neutrum stråk eller struk, som 
förekommer i flera svenska munarter med betydelsen “strömdrag”; 
äfven ett fem. strukk förekommer i västerbottniskan med 
betydelsen “liten fors, uppför hvilken man kan ro”; i norska 
folkspråket finnas med ungefär samma betydelse de härtill 
svarande formerna strok (neutr.) och stryk (mask.) “en ström 
i ett vattendrag, en förträngning med starkare ström” (Ivar 
Aasen, Norsk Ordbog s. 761). Jag tviflar icke på, att vi 
i Strukun återfinna det svenska stråk, ehuru äfven här en 
svårighet förefinnes i ändelsen -un, hvilken jag icke är i 
stånd att på ett tillfredsställande sätt förklara 40. I fall den 
i de yngre handskrifterna förekommande läsarten Struvun 
(eller Strubun?) skulle visa sig vara den riktiga, hvilket ej 
är sannolikt, måste man väl däri igenkänna det fornnordiska 
straumr, ström (med -uvu- svarande till den gamla diftongen 
au). Antingen man väljer den ena eller den andra af dessa 
läsarter, kommer äfven detta namn enligt den gifna 
förklaringen att ganska noggrant öfverensstämma med 
Konstantins öfversättning “den lille forsen” så väl som med själfva 
forsens beskaffenhet. Det är uppenbarligen den, som i våra 
dagar kallas Lišnij. Floden är på detta ställe tämligen smal, 
enär en stor ö upptager större delen af dess bredd, men 
den är också därför desto mera strid; och då denna fors icke erbjuder någon större fara eller något svårare hinder 
för seglatsen, kan han mycket väl kallas “den lille forsen”.

Dessa äro de så berömda namnen på forsarna i floden 
Dnjepr, sådana de blifvit åt oss bevarade hos Konstantin 
Porphyrogennetos. Till dessa sluter sig sannolikt det andra 
namnet på staden Kijev (se sid. 52), Sambatas (Σαμβατας). 
Ehuru Konstantin icke uttryckligen säger det, kan det icke 
vara tvifvel om, att detta uppenbarligen icke-slaviska ord 
är det ryska namnet på staden. Man har visserligen ännu 
icke framstält någon tillfredsställande tydning af det samma, 
och jag kan icke häller med säkerhet förklara det. Jag 
vågar likväl framställa den gissning, att det motsvarar ett 
fornnordiskt Sandbakki eller Sandbakka-áss (“Sandbacka-ås”), 
en tydning, som jag tror mycket väl passar till ställets natur, 
enär det gamla Kijev ligger på en höjdsträckning i en 
tämligen sandig trakt 41.

Såsom man finner, äro de så kallade ryska namnen i 
verkligheten rent fornnordiska eller fornsvenska, och 
säkerligen utgöra de ett af de mest slående bevisen för de gamla 
ryssarnas skandinaviska härkomst. Till och med anhängarna 
af de olika anti-normannistiska teorierna hafva knapt vågat 
bekämpa detta bevis, utan hafva antingen alldeles förbigått 
dessa namn eller nöjt sig med obestämda antydningar och 
lösa påståenden af den mest ovetenskapliga art.

Men det gifves ytterligare rörande de gamla ryssarna 
en annan grupp af språkliga minnesmärken, i hvilken vi må 
hända ännu tydligare än i namnen på forsarna förnimma 
ett skandinaviskt tungomål. Det är de personnamn, som 
träffas på de första bladen af Rysslands historia 42. Ej nog 
med att dessa namn utgöra ett slående bevis för ryssarnas 
nordiska ursprung, en noggrann pröfning af dem lämnar 
också de mest värderika bidrag till utredningen af de med 
denna fråga förenade närmare omständigheterna.

Sammanlagdt träffa vi omkring hundra namn, som mer eller mindre tydligt bära prägeln af nordiskt ursprung. 
Hit höra först och främst namnen på medlemmar af den 
ryska regerande familjen i de första två eller tre slägtleden: 
Rurik, Rjurik = fornnordiska Hroerekr, fornsvenska Röriker; 
Sineus, helt visst = fsv. Signiutr; Truvor, = fornnordiska 
Þorvarðr; Oleg (Ol’g) = Helgi; Ol’ga (grek. Elga) = Helga; 
Igor’ (Ingor, Inger) = Ingvarr; Malfrid’ = Málfríðr, 
Malmfríðr; [Askold, Oskold = Höskuldr; Dir = Dýri]. Alla 
dessa namn hafva naturligtvis ursprungligen fortplantats 
endast på muntlig väg, och de förändringar, som de antingen 
strax eller i tidens lopp hafva undergått, bero 
hufvudsakligen endast därpå, att de erhållit ett mera slaviskt utseende 
(Sineus) eller att slaviska ljudlagar blifvit på dem tillämpade, 
såsom då t. ex. h bortkastats, det korta a och (genom en 
yngre utveckling) ett i ordets början stående e (je) öfvergått 
till o, samt n framför annan konsonant bortfallit. Mot 
midten af tionde århundradet blifva dessa namn 
undanträngda af slaviska, och endast några få af dem fortfara 
äfven efter den tiden att vara i bruk inom den regerande 
familjen, i allmänhet genom arf från förfäderna (Rurik, 
Igor, Oleg, Olga), men i enskilda fall förmodligen också 
genom nytt uppkallande på grund af äktenskapsförbindelser 
med de nordiska konungahusen (Ingvar’).

Men förutom dessa furstliga personer hafva nästan alla 
de ryssar, som i loppet af det första århundradet efter den 
ryska monarkiens grundläggning omtalas i krönikorna, rent 
nordiska namn. Mycket få af dessa namn förekomma efter 
år 1000. Med afseende på det sätt, hvarpå i fråga varande 
namn kommit till efterverldens kännedom, kunna de indelas 
i två grupper. Den ena omfattar namnen på de personer, 
som i ett eller annat afseende spelat en roll i sin tids 
historia och som krönikorna på grund däraf få anledning att 
omtala. Exempel på sådana namn äro: Akun eller Jakun (fornnordiska Hákun, Hákon), Asmud (Asmundr, Asmóðr), 
Budy (Bóndi), Olstên (Holmsteinn), Rognêd’ (Ragnheiðr), Rogvolod 
(Ragnvaldr), Svênald (Sveinaldr), Tuky (Tóki, Túki), Tury 
(Þórir) samt några, som förekomma hos grekiska författare, 
såsom Ikmor (Ingimarr). Det är klart, att dessa personers 
namn liksom de förut omtalade ursprungligen hafva blifvit 
kända och bevarade hos slaverna endast genom muntlig 
fortplantning; i den form, som dessa namn antagit i slavernas 
mun och i hvilken de äro upptecknade i krönikorna samt i 
enskilda fall också kommit till grekernas kännedom, äro 
de altså naturligtvis underkastade samma förändringar som 
furstenamnen. Förutom de öfvergångar, på hvilka vi redan 
hafva sett exempel, finna vi här ytterligare, att den 
ursprungliga diftongen ei återgifves med ê, det långa o, ett ljud, som 
är främmande för slaverna, med u och det långa a med a, 
under det att det korta a oftast förändras till o (undantag 
förekomma mest framför l och r).

Många gånger talrikare äro de till den andra gruppen 
hörande namnen, nämligen de, hvilka innehållas i de två 
traktater, som afslötos mellan ryssarna och grekerna åren 
911 och 944 (se ofvan sid. 22). Bägge dessa traktater börja 
med orden: “vi af rysk stam”, och därpå följa namnen på 
de ryska fullmäktige. I den första traktaten uppräknas 
femton sändebud, i den andra, såsom det synes, först 
tjugofem sändebud, af hvilka hvar och en uppträder som 
representant för en eller annan namngifven medlem af furstehuset 
eller för någon annan högt stående person, samt därefter 
tjugofem köpmän. I Olegs traktat af 911 förekomma inga 
slaviska namn, i Igors af 944 endast tre, hvilka tillhöra 
gruppen af de genom sändebud representerade furstliga och 
förnäma personer, nämligen Svjatoslav, Igors son, Vladislav 
samt en kvinna Predslava. Däremot äro omkring sextio 
namn i dessa traktater obestridligen rent nordiska; därtill 
komma några, som med stor sannolikhet likaledes måste 
antagas vara nordiska, om också detta ej låter fullständigt bevisa sig (t. ex. Aktevu, Istr, Klek, Kuci, Mutur, Sfanda (?), 
Vuzléb); andra åter hafva kommit till oss i en så fördärfvad 
form, att de svårligen kunnna återföras till eller förklaras 
ur något språk (t. ex. Apubksar’, Jatvjag, Kanicar’, Sinko 
Borič’, Tilen, Voist Voikov) 43. Det är med afseende på de 
namnformer, som vi här träffa, icke öfverflödigt att 
erinra om, att det både af inre och yttre grunder knappast 
kan betviflas, att bägge traktaterna från första början hafva 
varit affattade endast på grekiska och att de från detta 
språk blifvit öfversatta på slaviska. Om vi betänka, huru 
många mellanled dessa texter således måste hafva 
genomgått, innan de blifvit upptecknade i de handskrifter, från 
hvilka vi känna dem, kan det för visso icke förundra oss, 
att en del af namnen, dels redan vid den första 
nedskrifningen dels senare genom öfversättare och afskrifvare, 
kunna hafva blifvit mer eller mindre vanstälda; det bör 
snarare förvåna oss, att den vida öfvervägande delen af 
dem likväl blifvit bibehållen i en så klar och ren form som 
händelsen verkligen är. Hvilken tid de bevarade 
öfversättningarna ursprungligen tillhöra, därom kan intet med 
visshet afgöras. Dock är det sanonlikt, att öfversättningen 
af Olegs traktat är äldre än den af Igors, samt därnäst att 
bägge öfversättningarna, om de också näppeligen äro 
samtidiga med originalen, likväl måste hafva kommit till på en 
tid, då nordiska namn ännu icke hade blifvit fullkomligt 
främmande för slaverna i Ryssland. Detta framgår däraf, 
att vi finna ljud åtskilda, som det grekiska alfabetet på den 
tiden icke erbjöd några medel att särskildt beteckna, och 
hvilka genom ett blott bokstafligt återgifvande af de döda 
skrifttecknen omöjligen kunde i öfversättningarna hafva 
blifvit åtskilda på sätt som skett; sålunda användes t. ex. b 
alldeles riktigt i Bruny (Brúni), Bern (Björn), Turbern (Þorbjörn) 
o. a. vid sidan af v i Vermud (Vermundr), Alvard (Hallvarðr), 
Ivor (Ivarr) o. a., och det fastän grekiskan på denna tid 
icke hade något eget tecken för b-ljudet, sedan det gamla b hade öfvergått till v. Det synes därför som om 
översättarna, så snart ett namn var lätt att igenkänna i sin 
grekiska drägt, hafva återgifvit det i den form, i hvilken det 
var dem bekant. När vi i en del af namnen, dock utan 
följdriktighet, finna exempel på ljudförändringar, svarande 
till dem, för hvilka vi förut redogjort (såsom o för a i Fost 
= Fasti, Gomol = Gamall, Ivor = Ivarr, Mony = Manni; 
u för ō i Frudi = Fróði, Ruald = Hróaldr, Ruar = Hróarr, 
Turd = Þórðr o.s.v.), är det sannolikt, att dessa på 
liknande sätt hafva inkommit genom öfversättarna, om man 
också icke helt och hållet kan förneka möjligheten däraf, 
att ett och annat namn redan från första början kan hafva 
blifvit meddeladt grekerna i slavisk uttalsform.

Alla dessa namn äro af den största betydelse för den 
föreliggande frågan. Det vore i sanning svårt att begripa, 
huru män och kvinnor af icke-nordisk nationalitet på dessa 
tider skulle kunna komma att bära rent nordiska namn; 
och då nu tillika innehafvarna af dessa namn i fördragen 
uttryckligen förklara sig vara “af rysk stam”, så är härmed 
obestridligen gifvet ett slående bevis för att de gamla 
ryssarna verkligen voro skandinaver. Detta bevis hafva 
motståndarna till denna åsigt icke förmått rubba och de skola 
också framgent blifva nödsakade att uppgifva hvarje hopp 
därom.

Men vi kunna gå ett steg längre. Man måste komma 
ihåg, att vid sidan af en stor mängd namn, som i forntiden 
voro nästan likformigt utbredda öfver alla trakter i 
Skandinavien, andra finnas, som voro brukliga blott inom vissa 
trängre gränser, och utaf sådana namn kunna vi ofta, med 
större eller mindre visshet, sluta till det land, stundom till 
och med till den del af ett land, från hvilken en viss person 
härstammade. De, som tidigare sysselsatt sig med 
förklaringen af de skandinaviskt-ryska namnen, hafva nästan 
uteslutande jämfört dem med de namn, som förekomma i den 
fornnordiska sagoliteraturen, hvilken hufvudsakligen berör Island och Norge. Bland de ryska namnen gifves det likväl 
flera, som icke på detta sätt kunna fullständigt förklaras 
eller identifieras och hvilka dock till sin bildning tydligen 
äro nordiska. Men af alla nordiska land är Sverge det 
enda, på hvilket alla omständigheter hänvisa såsom 
hufvudcentrum för förbindelserna mellan Skandinavien och 
Ryssland, och jag tror att nytt ljus skall falla på de ryska 
namnen, om man, i stället för att inskränka sig till 
sagoliteraturen, jämför dem med de namn, som förekomma i de 
talrika svenska runinskrifterna och diplomen från medeltiden.

Om vi följa denna plan, finna vi bland de ryska namnen 
en stor mängd, som är gemensam för Sverge och de andra 
nordiska landen. Sådana namn äro: Adulb (Auðulfr), Adun 
(Auðunn), Akun (Hákun, Hákon), Aldan (Halfdanr), Alvard 
(Hallvarðr), Amund (Amundi eller Hámundr), Asmud 
(Asmóðr eller Asmundr), Frelaf (Friðleifr, Frilleifr), Frudi (Fróði), 
Furstên (Þorsteinn), Grim (Grímr), Gunar’ (Gunnarr), Ingeld 
(Ingjaldr), Ivor (Ivarr), Karl (Karl), Karly (Karli), Kary 
(Kári), Kol (Kollr), Olêb, Ulêb (Oleifr, Oláfr), Ol’g, Oleg 
(Helgi), Ol’ga (Helga), Olstên (Holmsteinn), Rogvolod 
(Ragnvaldr, Rögnvaldr), Ruald (Hróaldr), Ruar (Hróarr), Rulav 
(Hróðleifr, Hrolleifr), Rjurik, Rurik (Hrœrekr), Sfirk 
(Sverkir), Schimon (Sigmundr), Stir (Stýrr), Svên (Sveinn), Truan 
(Þróndr, Þrándr), Turbern (Þorbjörn), Turd (Þórðr), Tury 
(Þórir), Ul’b (Ulfr?), Ustin (Eysteinn?). Men vid sidan af 
dessa finnas några namn, som uppenbarligen uteslutande 
tillhöra Sverge (ett par äfven Danmark) eller åtminstone 
äro särdeles allmänna i Sverge. Till denna grupp höra: 
Arfast (Arnfastr), Bruny (Brúni), Farlof (Farulfr), Fost (Fasti), 
Frastên (Freysteinn), Gomol (Gamall), Gudy (Góði eller Guði), 
Gunastr (Gunnfastr), Igor’, Ingvar (Ingvarr), Ingivlad 
(Ingivaldr), Karn (Karni), Mony (Manni), Ol’ma (Holmi?), 
Schichbern (Sigbjörn), Sineus (Signiutr), Sludy (Slóði), Stud’k, Studek 
(Stœðingr), Svênald (Sveinaldr), Tuky (Tóki, Túki), Tulb 
(Þolfr), Vujefast [eller Bujefast] (Véfastr? [eller Bófastr?]); jämför också Schibrid, fornsvenska Sigfriðr, Turbrid, fsv. 
Þorfriðr, (Sfirk, fsv. Sverkir), hvilkas motsvarande 
norsk-isländska former äro Sigröðr, Þorröðr, (Sörkvir). Däremot 
äro bland de ryska namnen de ytterst få, som icke kunnat 
återfinnas i svenska urkunder, men äro bekanta från andra 
delar af Norden, såsom Oskold (Höskuldr), Ver’mud 
(Vermundr) samt kvinnonamnen Rognêd’ (Ragnheiðr) och 
Malfrid’ (Malmfríðr). Men om vi betänka huru fattigt Sverge 
är på historiska urkunder från medeltiden i jämförelse med 
Norge och Island, så torde det antagandet vara fullt 
berättigadt, att det är en ren tillfällighet, att dessa namn 
icke äro kända från Sverge.

Vi kunna emellertid gå ännu ett steg längre; ty de i 
fråga varande namnen icke blott bevisa en nära förbindelse 
med Sverge i allmänhet, utan hänvisa särskildt till vissa 
bestämda delar af detta land, nämligen till landskapen 
Upland, Södermanland och Östergötland. Man kan icke blott 
uppvisa alla namnen i dessa tre landskap, utan några af 
dem äro uppenbarligen karakteristiska för denna del af 
Sverge, såsom namnen Karni (Östergötland), Signiutr 
(Upland), Slóði (Upland och Södermanland), Stœðingr (Upland 
och Östergötland), kan hända också Farulfr och Sveinaldr 
(alla tre landskapen). Man får visserligen icke glömma, att 
den vida största delen (inemot tre fjärdedelar) af Sverges 
runinskrifter tillhöra dessa tre landskap, men denna 
omständighet förklarar icke tillräckligt detta märkvärdiga 
sammanträffande. I alla händelser är det egendomligt, att bland 
de ryska namnen icke ett enda finnes, om hvilket man kan 
bevisa att det är karakteristiskt för andra landskap än de 
tre nämnda; bland dem förekommer t. ex. intet af de 
talrika namn, som uteslutande voro brukliga på ön Gotland, 
ehuru man kunde vänta, att denna ö sedan fornåldriga tider 
varit en brygga mellan Sverge och Ryssland. Vi tillägga, 
att de tre i fråga varande landskapen ligga midt emot 
Finska viken och att de talrika runinskrifter, hvilka  uttryckligen hänsyfta på förbindelserna mellan Sverge och Östern, 
nästan uteslutande tillhöra dessa tre landskap. På grund 
af alt detta torde vi vara fullkomligt berättigade till det 
påståendet, att de ryska personnamn, som förekomma under 
loppet af det första århundradet af den ryska statens 
tillvaro, icke blott med ytterst få undantag äro af rent 
skandinaviskt ursprung, utan att de afgjordt hänvisa till Sverge 
och särskildt till landskapen Upland, Södermanland och 
Östergötland såsom den så kallade ryska stammens 
ursprungliga hem.

:::

Men det är tid att vi vända oss till Skandinavien själft för att se efter, om vi icke äfven där finna stöd för vår åsigt. Och verkligen, ehuru vi icke möta någon direkt uppgift om den ryska statens grundläggning, erhålla vi likväl en sådan mängd vittnesbörd om den nära förbindelse, som sedan urminnes tider egt rum mellan Skandinavien och landen på andra sidan Östersjön och Bottniska viken, att redan på grund däraf Nestors berättelse synes fullkomligt trovärdig.

För de älsta intygen om en dylik förbindelse hafva vi den arkeologiska forskningen att tacka. Stenåldern och  bronsåldern ligga visserligen så långt till baka i tiden, att de icke äro af någon väsentlig betydelse för frågan; vi kunna likväl i förbigående anmärka, att de enstaka föremål från bronsåldern, som blifvit funna på Östersjöns ostkust, afgjordt och uteslutande härröra från tillfällig beröring med Skandinavien. Vårt egentliga intresse begynner först med järnets införande i Norden; det är först under denna period, som vi finna prof på språket i Norden, i de älsta runinskrifterna, hvilka visa, att den då varande befolkningen tillhörde samma stam som den nu varande. Den äldre järnålderns kultur, som af de nordiska arkeologerna anses hafva varat från omkring Kristi födelse till midten af femte 
århundradet, har i stor skala funnit sin väg till landen öster 
om Östersjön. Många föremål hafva där blifvit funna, 
hvilka så mycket likna fynden från de skandinaviska landen, 
att vi måste tillskrifva dem samma eller åtminstone en nära 
beslägtad befolkning. Den omständigheten däremot, att dessa 
fynd påträffas endast i kusttrakterna och ingen likhet ega 
med de fornsaker, som äro kända från det inre af dessa 
land, bevisar att den äldre järnålderns kultur blifvit ditbragt 
genom utvandrare från Skandinavien.

Spår af den skandinaviska äldre järnålderns kultur träffas 
i synnerhet omkring Finska viken samt på en betydande del 
af den västra kusten af Finland, som då för tiden 
förmodligen var bebodd af lappar (eller någon annan arktisk stam). 
De där funna fornsakerna äro så talrika, att man måste 
antaga, att redan i denna tidiga period många skandinaviska 
kolonier funnits vid kusten, ända in vid den innersta bukten 
af Finska viken 44.

De resultat, till hvilka den arkeologiska forskningen 
kommit, öfverensstämma på ett märkligt sätt med en språklig 
företeelse, för hvilken jag på annat ställe redogjort 45. Jag 
har visat, att de finska munarterna omkring Östersjön och 
dess vikar just på den tiden, d.v.s. under loppet af de 
första århundradena af vår tidräkning, rönt starkt inflytande 
af germanska språk, dels af en skandinavisk munart, som 
mycket liknat språket i den äldre järnålderns runinskrifter, 
dels af en gotisk munart, som måste hafva varit något äldre 
än språket i den bibelöfversättning, som biskop Ulfilas 
verkstälde i fjärde århundradet, då goterna redan bodde vid 
Donau. Af mängden och beskaffenheten af de upptagna 
orden har jag slutit, att detta inflytande måste hafva egt 
rum på en tid, då de finska stammarna ännu icke voro så 
vidt kringspridda som i våra dagar, utan lefde nära förenade 
öster eller sydost om sina nu varande områden, samt att de 
germanska stammar, från hvilka de bevarade språkelementen blifvit upptagna, måste hafva varit bosatta i samma trakter. 
Under det att det skandinaviska inflytandet kom till finnarna 
från nordväst, från trakterna omkring Finska viken, kom det 
gotiska från sydväst, från området emellan Weichsel och 
Düna, där vi veta att goterna en gång voro bosatta och där 
fornsaker blifvit funna, som endast kunna härröra från dem 
och som alla äro äldre än omkr. 400 e. Kr., hvilket bevisar, 
att de sista goterna då måste hafva försvunnit från dessa 
trakter 46.

Äfven det skandinaviska inflytandet, i kulturutveckling 
så väl som i språk, upphör mot slutet af det femte 
århundradet, för att några århundraden senare åter visa sig i nya 
former. Denna omständighet hänger helt visst tillsamman 
med de stora vandringar, som just vid denna tid försiggingo 
i östern och icke blott drefvo slaverna åt väster, utan 
äfven förmådde de finska stammar, som nu bebo Finland 
och Östersjökusten, att bryta upp från sina förra 
boningsplatser i öster eller sydost.

Omkring 700 eller något senare begynner en ny epok 
i den skandinaviska civilisationens historia, en epok, som från 
arkeologisk synpunkt blifvit kallad den yngre järnåldern. 
Men beträffande denna period är arkeologien icke längre 
den väsentliga källan för vår kunskap; och, ehuru jag gärna 
medgifver, att denna vetenskap fortfarande äfven under i fråga 
varande period sprider ett rikt ljus öfver lifvet och kulturen 
i norden, så blir dock dess betydelse inskränkt genom 
rikedomen på andra källor, som nu låta oss blicka in i 
Skandinaviens historia. Det är under denna period, som 
nordborna för första gången uppträda på den allmänna historiens 
skådeplats och där spela en roll, sådan som de hvarken förut 
eller senare spelat; det är tiden för de stora vikingatågen, 
genom hvilka normannernas namn blef kändt och fruktadt 
på vår verldsdels mest aflägsna kuster.

Under den föregående perioden, den af de nordiska 
arkeologerna så kallade mellanjärnåldern (450—700), hade de skandinaviska landens innebyggare föga deltagit i de 
händelser, som upprörde större delen af det europeiska 
fastlandet. De hade därför haft tid att bilda och utveckla en 
egen civilisation, som dock upptagit många fruktbringande 
frön från södern. Denna civilisation, som ännu var förenad 
med mycken råhet i seder och bruk, måste i synnerhet hafva 
bidragit till att utveckla denna oböjliga kraft, detta okufliga 
mod och denna aldrig mättade äfventyrslust, som utmärkte 
vikingatiden; samtidigt uppnådde den materiela kulturen 
en hög grad af fulländning, såsom de präktigt 
ornamenterade vapnen och smyckena från denna tid visa.

Under det att nordborna sålunda under århundraden 
voro inneslutna inom sina egna gränser, måste småningom 
en så stor tillväxt af befolkningen hafva egt rum, att det 
slutligen icke återstod för dem någon annan utväg än att 
med svärdet i hand draga ut för att söka ett nytt 
verksamhetsfält och nya hem. Ledare för dylika företag var det 
lätt att finna bland de många småkonungarna, hvilkas 
ställning blifvit olidlig genom den politiska maktens tilltagande 
centralisation i de skandinaviska landen.

Det var dessa förhållanden, som sedan början af det 
nionde århundradet gåfvo upphof till vikingatågen.

Huru nordborna utvandrade, stundom såsom köpmän, 
men oftast såsom sjöröfvare och plundrare, samt huru de i 
västerlanden grundade kolonier och konungariken, därvid 
behöfva vi icke uppehålla oss 47. Vigtigt för vårt ändamål 
är det faktum, att en rörelse likartad med den, hvilken 
först bragte nordborna till västra Europa, äfven förde dem 
till de på andra sidan Östersjön och Bottniska viken belägna 
landen, hvilka de gamla nordborna brukade sammanfatta 
under benämningen Austrvegr. Under det att rörelsen 
västerut hufvudsakligen utgick från Danmark och Norge, hade 
den åt öster sin utgångspunkt väsentligen i Sverge.

Vikingafärderna till landen på andra sidan Östersjön 
begynte uppenbarligen något tidigare än de andra, och detta

kan icke förvåna oss, om vi erinra oss, att nordborna från 
ännu längre tillbaka belägna tider voro vanda att besöka 
dessa trakter och så att säga voro där hemmastadda. Deras 
utflyttningar under denna period äro ett återupptagande af 
de gamla traditionerna, och själfva namnet Austrvegr är ett 
uttryck för att nordborna här kände sig hemma, 
alldenstund det är fullkomligt analogt med namnet Noregr, 
egentligen Norvegr (nord-väg, Norðweg i konung Alfreds Orosius); 
något motsvarande namn för rörelsen i den motsatta 
riktningen (vestrvíking) förekommer däremot icke. Till några 
af de områden i Finland och Estland, där ännu i dag en 
äkta svensk befolkning finnes, kan må hända denna redan 
hafva kommit under den nu i fråga varande perioden (t. ex. 
till Nyland); men på de flesta ställen är den svenska 
invandringen helt visst betydligt yngre.

I de fornnordiska sagorna och andra urkunder finna vi 
talrika intyg om förbindelsen mellan Skandinavien och 
landen på andra sidan Östersjön. Visserligen finna vi där ingen 
uttrycklig uppgift om det ryska rikets grundläggning, ty detta 
var en händelse, som försiggick utan att blifva synnerligen 
bemärkt i själfva Norden; dessutom låg hufvudsätet för 
sagoliteraturen, Island, långt borta från skådeplatsen för 
denna händelse, och äfven af de på närmre håll belägna 
normanniska kolonierna är det blott en försvinnande 
bråkdel, som omtalas af de nordiska källorna 48. Däremot finnas 
otaliga uppgifter om handelsresor och sjöfärder, vikingatåg 
och stora utflyttningar, som utgingo hufvudsakligen från 
Sverge, till landen på andra sidan Östersjön; och otaliga 
ställen hänsyfta på besök af normanner i Ryssland och 
omvändt, äfvensom på den nära förbindelse, som egde rum 
mellan det nordiska och det ryska regenthuset, hvilken 
låter förklara sig endast genom ett gemensamt nationelt 
föreningsband. Många af dessa berättelser hafva en 
sagolik karaktär och tillhöra nästan mytiska tider, men många 
af dem handla om kända historiska personligheter.

Nordborna betecknade det ryska området, i synnerhet 
dess norra del, med namnet Garðar, plur. af garðr, gård, 
fästning (däraf adjektivet gerzkr, “rysk”), eller Garðaríki. 
De orter i Ryssland eller Gårdariki, hvilka omtalas i sagorna, 
äro i synnerhet de, som äro belägna nära Finska viken, 
hvilka ständigt besöktes af nordbor. Så omtalas ofta den 
gamla staden Aldegjuborg, det nu varande gamla Ladoga 
vid Volchovfloden, något ofvanför dennas utlopp i sjön Ladoga 
(af nordborna kallad Aldegja 49). Nämnda stad var blomstrande 
redan före ryska rikets grundläggning. Vidare nämnes 
också ytterst ofta Novgorod, som på fornnordiska hette 
Holmgarðr, sannolikt emedan det låg på en ö, nära det ställe, 
där Volchov flyter ut ur Ilmen. Det fornnordiska namnet 
på Kijev var Kœnugarðr, Polotsk kallades Palteskja o.s.v.

Men sagorna äro icke de enda skriftliga minnesmärken, 
som vittna om nordbornas upprepade besök i Ryssland. På 
sådana hänsyfta många svenska runinskrifter, som blifvit 
ristade till minne af män, hvilka stupat österut. Nästan 
alla dessa inskrifter finnas i landskapen Upland, 
Södermanland och Östergötland och tillhöra tionde och elfte 
århundradet. Många af dem säga om den döde blott, att han 
”föll i ett slag österut” eller “i Gårdarike” eller “i 
Holmgård” o.s.v., men andra innehålla utförligare uppgifter. 
Sålunda finnas i olika delar af de tre nämnda landskapen 
omkring femton runstenar, hvilkas inskrifter hänsyfta på 
samma händelse, nämligen på ett tåg under en anförare vid 
namn Ingvar. På några af dessa stenar säges om den döde: 
”Han gick österut med Ingvar” eller “han föll i östern 
med Ingvar” eller “han var höfvidsman på ett skepp i 
Ingvars flotta”; en inskrift lyder: “han hade länge varit i 
östern och föll där under Ingvar”. Uppenbarligen hafva 
alla dessa inskrifter afseende på samma tåg, som en gång 
måste hafva varit vida berömdt och i hvilket många 
svenskar måste hafva deltagit. Man har förmodat, att den här 
omtalade Ingvar varit ingen annan än den af Nestor under namnet Igor, af Liudprand med namnet Inger omtalade 
ryske storfursten. Flera omständigheter göra det likväl 
troligt, att dessa inskrifter äro ett århundrade yngre än Igors 
tid, och det är därför mycket sannolikare, att runstenarnes 
Ingvar var en svensk furste af detta namn, som är känd under 
tillnamnet hinn víðförli (“den vidtfarne”) och som enligt en 
isländsk källa dog 1041 50. I själfva Ryssland har man icke 
funnit några runinskrifter; detta kan likväl icke förvåna 
oss, eftersom användningen af runskriften (i dess yngre 
form), i synnerhet på grafstenar, först i tionde århundradet 
blef allmän i Sverge, således på en tid, då nordbornas 
bosättning i Ryssland för länge sedan var fullbordad. För 
de nordbor, som senare funno döden i ryssarnas tjänst, se 
vi däremot att man i deras hem ofta reste minnesstenar 
med runinskrifter.

Det vittnesbörd, som de historiska urkunderna aflägga 
om samfärdseln mellan Norden och landen öster om 
Östersjön, bekräftas på det bestämdaste af den arkeologiska 
forskningen. Om den ytterst lifliga handelsförbindelse, i hvilken 
Norden just vid tiden för de stora vikingatågen stod med 
Östern, vittna talrika i Norden och Ryssland gjorda 
myntfynd. Sålunda har man i Norden funnit stora massor af 
arabiska eller s. k. kufiska mynt, hvilka hitkommit öfver 
Ryssland; genom liknande fynd i sistnämnda land kan man 
noggrant utstaka de vägar, som dessa mynt följt på sin 
vandring från präglingsorterna i Asien till Norden. Antalet 
af i Sverge under de sista hundra åren tillvaratagna kufiska 
mynt uppgår till öfver 23,000; de älsta äro visserligen 
präglade under de sista åren af 600-talet och det yngsta bär 
präglingsåret 1010; men hufvudmassan af dem tillhör tiden 
från 880 till 955 eller just den tid, då enligt alla 
vittnesbörd det skandinaviska elementet spelade en så vigtig roll 
i Rysslands historia. De flesta äro framkomna i Sverges 
östra provinser, omkring 16,000 eller nära tre fjärdedelar 
af alla från hela Norden kända kufiska mynt äro funna på ön Gotland, som sedan det tionde århundradet synes hafva 
utgjort medelpunkten för handeln mellan Norden och Östern 51. 
Tillsammans med de kufiska mynten hittas någon gång 
byzantinska silfvermynt, hvilka hafva hitkommit på samma 
väg som de förra 52.

Liksom man i Norden anträffar orientaliska mynt, hvilka 
hafva hitkommit öfver Ryssland, så finner man i sistnämnda 
land västerländska, i synnerhet angelsaxiska, mynt, hvilka 
uppenbarligen genom handeln blifvit ditförda från Norden, 
där dylika mynt äro ytterst vanliga i fynd från tionde och 
elfte århundradet. Därjämte har man på sista tiden i 
Ryssland upptäkt icke få fornsaker, både vapen och smycken, 
hvilka obestridligen äro af nordiskt ursprung. De mest 
framträdande bland dessa äro svärden samt de för vår 
hednatids sista århundraden så karakteristiska, ovalt skålformiga 
spännena, hvilka utom i Norden hittas öfveralt där 
vikingar uppehållit sig, t. ex. i Storbritannien, i Normandie, på 
Irland o.s.v. Vid dessa intressanta upptäkter behöfva vi 
emellertid icke här uppehålla oss, då vi beträffande dem 
kunna hänvisa till den af en fackman författade uppsats, 
som är intagen i slutet af detta arbete (se Tillägg II).

Om man sammanställer och öfverskådar de intyg, som 
erhållas från sagorna, runinskrifterna och fornfynden, så 
tror jag, att man måste medgifva, att de på ett högst 
märkvärdigt sätt stödja och belysa den traditionela åsigten om 
de gamla ryssarnas skandinaviska ursprung. Vi finna 
visserligen inga direkta uppgifter härom; större delen af de 
nämnda urkunderna och fornfynden tillhör tiden efter den 
ryska statens grundläggning och visar blott att en mycket 
liflig samfärdsel egde rum mellan Norden och Ryssland samt 
att en stor mängd nordmän kommo öfver till detta land 
dels för att drifva handel dels för att tjäna såsom soldater 
under de ryska furstarna. Men denna lifliga samfärdsel, 
denna inströmning af nordbor till Ryssland vore otänkbar 
utan antagandet af ett nationelt föreningsband. Jag tror, att om vi icke egde några andra underrättelser, vi likväl, 
på grund häraf skulle tvingas att antaga tillvaron af ett 
starkt skandinaviskt element i Ryssland.

Men det finnes en annan omständighet, som i ännu högre 
grad, om också äfven den blott indirekt, bekräftar vår åsigt. 
Det är den slående likheten i kultur och lefnadssätt emellan 
vikingatidens nordbor och de gamla ryssarna, sådana dessa 
beskrifvas i de slaviska krönikorna samt af grekiska och 
arabiska författare. Enligt dessa olika källors enstämmiga 
vittnesbörd voro ryssarna ett sjöfarande folk, ett folk, som 
färdades vidt och bredt, till Grekland och Österlanden, och 
hvars skepp seglade icke blott på Rysslands floder, utan 
äfven på Svarta hafvet, ja, till och med på Kaspiska 
hafvet. De visa sig, hvar de komma, än som vikingar, än som 
köpmän, alt efter som de finna det fördelaktigast, men alltid 
med vapen i hand och hvarje ögonblick beredda att utbyta 
köpmannens fredliga sysselsättning mot sjöröfvarens blodiga 
handtverk. Denna bild af de gamla ryssarna 
öfverensstämmer fullständigt med den föreställning om normannernas 
vanor och äfventyrliga lif, som vi erhålla genom de nordiska 
skriftställarnas och medeltidens latinska författares 
skildringar. Å andra sidan är det omöjligt att tänka sig östslavernas 
lefnadssätt hafva varit sådant på denna tid. Vi måste 
betänka, att dessa då ännu bodde i det inre af landet, 
fullkomligt afstängda så väl från Östersjön som från Svarta 
hafvet genom andra folk. Det är därför otänkbart, att de 
skulle hafva kunnat blifva så förtrogna med sjöfarten som 
fallet uppenbarligen var med de gamla ryssarna. Alt ifrån 
det första ögonblicket, då detta sistnämnda folk uppträder på 
historiens skådeplats, visar det sig som ett sjöfarande folk, 
ett sådant folk måste förut i längre tid hafva bott vid 
hafskusten och på öppet haf vant sig att styra sina skepp.

Om vi sammanställa detta bevis med dem, jag förut 
framdragit, tror jag förvisso, att hvarje opartisk domare skall 
komma till den slutsatsen, att Nestor har fullkomligt rätt, när han säger att de gamla ryssarna voro nordbor. Det 
är klart, att nordbornas bosättning i Ryssland och 
grundläggningen af en skandinavisk stat ibland detta stora lands 
finska och slaviska stammar var blott ett enstaka moment 
i den mäktiga och vidtomfattande rörelse, som under 
medeltiden förde normannerna jämväl till västra Europa.

:::

I det föregående har jag framstält de bevis, som från andra källor kunna hämtas till bestyrkande af Nestors  berättelse om den ryska statens ursprung; och jag tror, att vi måste finna hans uppgift om de gamla ryssarnas skandinaviska härkomst fullkomligt bekräftad. Jag har också skärskådat några af antinormannisternas försök att tillintetgöra kraften af sina motståndares bevis, men jag hoppas hafva tillräckligt ådagalagt, att dessa försök ingalunda kunna anses vara lyckliga. Efter den föregående framställningen torde det icke kunna vara något tvifvel om, att de gamla ryssarna voro nordbor och att särskildt den ryska statens grundläggning var ett verk af normanner, som utgått från Mälartrakten. Det återstår emellertid ett par punkter, som behöfva närmare belysas. Till dem hör först och främst namnet ryssar, ty i användningen af detta namn hafva antinormannisterna funnit ett af de vigtigaste stöden för sina åsigter, och det kan icke förnekas, att det hittills icke rätt lyckats förfäktarna af den normannistiska teorin att aflägsna alla de svårigheter, som äro förbundna med detta namn. Äro ryssarna nordbor – så säga motståndarna till denna teori – då måste det vara möjligt att uppvisa någon skandinavisk stam, som själf betecknat sig med detta namn, men någon sådan stam kan icke uppvisas. På samma gång

jag villigt erkänner detta senare, måste jag likväl genast anmärka, att det lika litet är möjligt att uppvisa någon

slavisk stam, som ursprungligen burit detta namn. Ty de försök, som blifvit gjorda att ådagalägga detta, äro blott 
lösa gissningar, hvilka icke kunna uthärda en strängt 
vetenskaplig granskning.

Men veta vi då, att de gamla ryssarna verkligen på 
sitt eget språk kallade sig ryssar eller något dylikt? Om 
detta kunde bevisas, då vore i sanning 
antinormannisternas invändning af vigt; men det kan tvärt om visas, att de 
gamla ryssarna högst sannolikt icke själfva tillade sig detta 
namn. Jag betraktar det därför såsom ett stort missgrepp 
af den normannistiska teorins anhängare, när de så att säga 
spilla kulor och krut på bemödandet att finna spår af en 
skandinavisk eller germansk stam med ett nationelt namn, 
från hvilket namnet ryssar kunde direkt härledas.

Det enda bevis, som kan anföras för den åsigten, att 
detta namn varit inhemskt, är det ställe hos Prudentius, som 
i det föregående blifvit omtaladt, ett ställe, som tillika är det, 
på hvilket detta namn för första gången möter oss. Vi erinra 
oss, att Prudentius berättar, huru den grekiske kejsaren till 
Ludvig den fromme skickade några främmande sändebud, 
hvilka varit i Konstantinopel och hvilka, såsom författaren 
med anslutning till den grekiska rekommendationsskrifvelsens 
ord tillägger, “sade att de, d.v.s. deras folk, hette Rhos”; 
i Tyskland upptäkte man däremot, att de voro svenskar. 
Om vi närmare undersöka saken, skola vi finna, att detta 
ställe ingenting bevisar beträffande det namn, som ryssarna 
själfva tillade sig. Säkerligen kunde sändebuden icke 
underhandla med hofvet i Konstantinopel på sitt eget språk, som 
ingen där förstod; och sannolikt kunde icke häller någon 
af dem tala grekiska. Underhandlingarna måste altså hafva 
förts på ett tredje språk, som bägge parterna förstodo, eller 
för hvilket åtminstone tolkar voro att tillgå. I alla händelser 
måste det namn, hvarmed man vid det grekiska hofvet 
betecknade sändebuden, hafva varit det samma som det, under 
hvilket deras folk var kändt i detta tredje språk, som brukades vid underhandlingarna. Vi vilja, för att förtydliga 
detta, antaga att t. ex. tyska sändebud blefvo skickade till 
en indisk furste, som aldrig hade hört Tyskland omtalas. 
Underhandlingarna måste naturligtvis föras på engelska, 
antingen direkt eller med tillhjälp af tolk; det folk, 
sändebuden tillhörde, skulle altså i Indien blifva kändt under det 
engelska namnet på tyskarna “germans”, och ingen skulle där 
ana att de på sitt eget språk kallade sig “deutsche”. Ville 
nu den indiske fursten låta ledsaga sändebuden till en annan 
furste, skulle hans rekommendationsskrifvelse naturligen 
erhålla följande lydelse: “öfverbringarena af denna skrifvelse 
äro personer, som säga, att deras folk heter germans” – 
men detta skulle icke bevisa, att de benämnde sig så på 
sitt språk. Om nu denna andra furste aldrig hade hört 
namnet “germans”, men kände tyskarna under namnet 
”deutsche” eller “allemands” eller “nêmci” (det slaviska 
namnet på tyskarna), skulle han sannolikt förvånas, när han 
fann, att de tillhörde det folk, som var honom så väl bekant 
under annat namn, och hade han anledning att misstänka 
deras afsigter, skulle han må hända handla just så som 
Ludvig den fromme. Korteligen, jag kan icke finna, att vi 
af det i fråga varande stället hos Prudentius kunna draga 
den slutsatsen, att det folk, som af grekerna kallades rhôs, 
så benämnde sig på sitt eget språk.

Att de tvärt om icke gjorde det, kan man sluta af det 
redan (s. 31) anförda stället hos Liudprand, där han säger, 
att det folk, som i västra Europa kallades normanner, af 
grekerna kallades “rusii”.

Jag vågar därför trygt påstå, att de gamla ryssarna 
såsom folk icke benämnde sig så på sitt eget språk. Ryssar 
kallades de blott i Östern. Men är detta verkliga 
förhållandet, så förlorar den invändning, som man med anledning af 
namnet ryssar gjort mot deras skandinaviska ursprung, all 
vigt. Ty ingenting är vanligare än att ett folk af andra 
folk betecknas med namn, som det icke själf vill vidkännas och som kunna hafva uppkommit på många olika sätt. Vi 
behöfva blott erinra om sådana namn som greker, finnar, 
lappar, ungrare, vender, kineser och många andra, hvilka 
alla äro okända för folken själfva, ehuru namnen icke sällan 
hafva sin rot i vederbörande folks eget språk. Ja, äfven 
namnet normanner var sannolikt icke något namn, som de 
nordiska vikingarna, hvilka hemsökte västra Europas kuster, 
förde med sig från sitt hemland.

Men under det att hvarken de gamla ryssarna eller 
någon annan skandinavisk stam kallade sig ryssar, har man 
redan i förra århundradet fäst uppmärksamheten på ett 
namn, som uppenbarligen är samma ord och som utgör 
föreningslänken mellan namnet ryssar och skandinavien. 
Det är det namn, med hvilket alla finska stammar vid 
Bottniska viken och Östersjön beteckna Sverge. På finska heter 
Sverge Ruotsi (och en svensk ruotsalainen), på estniska 
Rôts (och rôtslane), på votiska (voterna äro en stam i 
guvernementet S:t Petersburg, ej långt från Narva) Rôtsi (och 
rôtsalainé), på liviska Rúotsi (och rúotsli). Detta måste 
icke blott vara samma namn som det slaviska rus’, utan det 
slaviska namnet härstammar otvifvelaktigt från det finska. 
Man måste betänka, att finska stammar, såsom ofvan blifvit 
omtaladt, stängde slaverna från hafvet. Då nu nordborna 
gingo öfver Östersjön, måste de först hafva kommit i 
beröring med finnarna; under det slaverna kunde blifva 
bekanta med dem först efter det de (d.v.s. nordborna) 
öfverskridit finnarnas område. Altså måste finnarna, förr än 
slaverna, hafva egt ett namn på skandinaverna, och det var 
helt naturligt, att slaverna gåfvo dem det namn, som de 
lärde känna hos finnarna.

Flera andra hypoteser hafva blifvit framstälda 
beträffande namnet ryssar, i synnerhet af antinormannisterna, 
hvilka naturligtvis icke vilja erkänna något sammanhang 
mellan detta namn och det finska Ruotsi. Men ingen af 
dem håller stånd inför en vetenskaplig pröfning. Sålunda har man gjorts uppmärksam på det bibliska namnet Ros 
(eller Rosch), som förekommer hos Hezekiel 38, v. 2 f. och 
39, v. 1. Titeln “förste af Ros, Mezech och Thubal” 
tillägges där Gog, som kommer från norden mot Israels folk 53. 
För länge sedan har man invändt, att denna 
sammanställning saknar alt värde, då namnet Ros hos Hezekiel står alt 
för osäkert och enstaka, och emellan den tiden och det 
nionde århundradets ryssar ligger en tidrymd af mer än 
1400 år. Icke desto mindre gifves det ännu fantaster, som 
på fullt allvar anföra detta ställe för att bevisa det ryska 
namnets höga ålder.

Vidare har man sammanstält namnet ryssar med namnet 
roxolaner, en “sarmatisk” stam, som i gamla tiden bodde 
någonstädes i det nu varande Sydryssland. Några hafva 
antagit, att dessa voro slaver eller half-slaver; andra åter 
hafva trott, att de voro goter; enligt Keysers och Munchs 
ofvan omtalade teori skulle de hafva varit skandinaver, som 
kvarstannat i Ryssland, då deras bröder från Östern 
invandrade i Norden 54. Det torde emellertid vara stäldt utom 
alt tvifvel, att dessa roxolaner voro af orientalisk härkomst, 
sannolikt en iransk stam; liksom så många andra 
folkstammar blefvo de uppslukade af den stora folkvandringens vågor 
och hafva ingenting att skaffa med ryssarna, hvilket 
ursprung man än vill tilldela dessa.

Mig synes det obestridligt, att det finska namnet på 
Sverge, Ruotsi, är det enda namn, med hvilket namnet 
ryssar kan sättas i direkt förbindelse, och detta faktum är 
i och för sig i hög grad upplysande för frågan om 
ryssarnas nationalitet. Hvarifrån namnet Ruotsi i sin ordning 
kommer är återigen föremål för tvist emellan filologerna. 
Den normannistiska skolan har hittills nästan allmänt velat 
härleda detta namn (och medelbart äfven namnet ryssar) 
från Roslagen. Man har likväl gjort många invändningar 
mot identifieringen af dessa tvänne ord. Å ena sidan är 
första stafvelsen i Roslagen, hvilken ensam skulle hafva öfvergått i finskan, icke nominativus, utan genitivus af ett 
fornsvenskt subst. roþer, eg. “rodd, utfart till sjös i leding” 
(fno. róðr). Å andra sidan är namnet Roslagen för ungt, 
för att kunna komma i betraktande. I äldre tider 
betecknades med orden Roþer, Roþin de delar af Upland och 
Östergötland, som stötte till hafvet och som i krigstid voro 
förpliktade att utrusta de i leding utgående roddare. 
Innebyggarna i dessa trakter kallades rods-karlar, rodsmæn (nu 
rospiggar)55. Med anledning af dessa svårigheter har man 
låtit denna härledning falla; äfven Kukik, som i sitt stora 
arbete “Berufung der schwedischen Rodsen” hade försvarat 
den med all kraft, öfvergaf den sedermera.

Jag tillstår, att namnen Ruotsi och ryssar icke kunna 
direkt härledas från Roslagen, fattadt såsom en geografisk 
benämning. Icke desto mindre synes det mig, som om 
denna tråd blifvit för raskt afklipt. Namnet Ruotsi kan 
lika litet förklaras af det finska språket som namnet rus’ 
af det slaviska. Det måste altså vara af utländskt, 
sannolikt skandinaviskt ursprung 56. Men om detta är händelsen, 
så anser jag det icke alls för orimligt att fasthålla vid 
härledningen ur det fornsvenska ordet roþer, i synnerhet som 
det är ett märkligt sammanträffande, att i äldre tider Roþer, 
Roþin var namnet just på de trakter af Sverge, till hvilka 
de ofvan omtalade forntyska personnamnen hänvisa såsom 
de gamla ryssarnas hembygd. Man kan föreställa sig, att 
de svenskar, som bodde vid sjön och seglade öfver till 
andra stranden af Östersjön, tidigt kallat sig själfva – icke 
såsom folk, utan efter sin sysselsättning och sitt lefnadssätt 
- roþs-mæn, rops-karlar eller något dylikt, d.v.s. roddare, 
skeppare 57. I själfva Sverge blef detta ord liksom det 
abstrakta roþer småningom ett nomen proprium. Så mycket 
mindre kan det förundra oss, att finnarna uppfattade detta 
namn såsom namn på folket och upptogo det i denna 
betydelse under formen Ruotsi, ruotsalainen, i det de 
bortkastade senare delen af sammansättningen. Man kan häremot invända, likasom man gjort mot härledningen från 
Roslagen, att första stafvelsen roþs- i svenskan är genitiv, 
och att det vore besynnerligt, om en genitiv användes som 
nomen proprium. Men om vi antaga, att det icke var 
nordborna, som själfva kallade sig roþs eller ruotsi eller 
ryssar, utan att detta förkortade namn först blef dem 
tilllagdt af finnarna, så försvinner denna svårighet. Ty i 
finskan är det en mycket vanlig företeelse, att vid 
upptagandet af ett sammansatt ord ur ett främmande språk 
blott den första delen af ordet bibehålles 58, och om första 
delen ursprungligen är en genitiv, så kan ett ord omedvetet 
upptagas i sin genitiva form. Detta är t. ex. fallet med 
det finska ordet riksi, som är förkortadt af svenska ordet 
riksdaler. Denna förklaring af det finska Ruotsi synes mig 
icke vara orimlig. Det är blott en hypotes, men en 
hypotes, som löser frågan på ett med öfriga förhållanden 
harmonierande sätt.

Såsom förut är omtaladt, kom detta samma namn från 
finnarna till slaverna i formen rus’; ljudet uo eller ô, som 
icke fins i slaviska, är här återgifvet med u, på samma sätt 
som det finska Suomi – ursprungligen namn på en finsk 
stam och nu det inhemska namnet på Finland – i de ryska 
krönikorna återgifves med formen sum’. Ljudet ts i Ruotsi 
är i den slaviska formen återgifvet med s. Detta beror 
förmodligen på en folketymologi, i det ordet blifvit satt i 
förbindelse med det slaviska adjektivet rus, rusyj, blond, 
liksom om namnet rus’ hade sin grund i ett karakteristiskt 
drag i normannernas utseende (jfr Liudprands anmärkning 
sid. 31 med not).

Hvad den grammatiska formen af det slaviska rus’ 
beträffar, så är det betecknande, att det alltid brukas som 
nomen collectivum i singularis. Annars är detta en 
egendomlighet, som vanligen endast förekommer vid utländska 
namn, i synnerhet vid sådana, som beteckna finska 
stammar, eller vid namn, som härstamma från finska dialekter, där detta bruk har sin förebild. Sålunda träffa vi i 
de ryska krönikorna, utom det redan nämnda sum’, jam’ 
= finska häme (tavasterna), mordva, merja, muroma, ves’, 
čud’, perm’ och flera andra. Denna omständighet bekräftar 
vårt antagande, att namnet rus’ från finnarna kommit till 
slaverna.

Från det slaviska rus’ härstammar den grekiska formen 
för samma namn, rhôs (ρως), hvilken möter oss i nionde 
och tionde århundradena. Det är ovisst, om grekerna fått 
denna form omedelbart från slaverna (eller, hvilket kommer 
på ett ut, från ryssarna, om de i Konstantinopel begagnade 
det slaviska språket) eller om de erhållit ordet från något 
annat språk, som hade det från först nämnda källa. Två 
saker äro anmärkningsvärda vid denna grekiska form rhôs; 
för det första vokalen ō (ω), i stället för hvilken vi skulle 
vänta u (ου), i fall ordet hade kommit omedelbart från 
slaverna; vidare den egendomligheten, att det alltid är oböjdt 
och pluralis (οι ρως, των ρως o.s.v., först i senare källor 
stundom ρωσοι). Den omständigheten, att ordet i grekiskan 
är oböjligt, förklaras svårligen till fullo däraf, att namnet 
rus’ i slaviskan ständigt brukas singulart. Jag är snarare 
böjd för att betrakta detta som ett tecken till att namnet 
kom till grekerna genom förmedling af någon af de 
turkisk-tatariska stammarna, sannolikt kazarerna (jfr ofvan sid. 26), 
och att grekerna själfva sammanblandade ryssarna med dessa 
stammar. I den byzantiska literaturen finna vi 
turkisk-tatariska namn, och blott dessa, vanligen på samma sätt brukade 
oböjliga, t. ex. uar, chunni, ogōr, uz, tarniach m. fl. Af 
denna ordets vandring kan må hända också vokalen ō (ω) i den grekiska formen rhôs förklaras 59. Efter midten af 
tionde århundradet förekommer stundom, ehuru sällan, i 
stället för rhôs den yngre formen rhusioi (ρουσιοι), lat. rusii, 
som närmare ansluter sig till det slaviska rus’; dock kan 
det hända, att denna form uppstått under inflytande af det 
grekiska rhusios (ρουσιος), röd, rödhårig.

Araberna erhöllo sitt rûs antingen på samma väg som 
grekerna eller kanhända snarare från själfva det grekiska 
rhôs. (Jfr det arabiska Rûm = Rom).

Till västra Europas folk, särskildt till folken af 
germansk härkomst, nådde namnet först senare i den 
politisk-geografiska betydelse, i hvilken vi ännu bruka ordet 
Ryssland. I elfte århundradet möter oss den fornhögtyska 
formen rûzâ; och i på latin författade skrifter från medeltiden 
träffa vi såsom namn på folket först russi, ruzzi, ruci 
och andra (såsom namn på landet de motsvarande formerna 
Russia, Ruzzia, Rucia o.s.v.), något senare ruteni, rutheni. 
Den medelhögtyska formen är riuze. Från Tyskland kom 
namnet tillbaka till Skandinavien; i senare isländska källor 
finna vi rússar samt Rúzaland eller Rúciland i stället för 
det äldre Garðaríki; och i fornsvenskan ryza(r), Ryzaland, 
där vokalen y (af medelhögtyska in) så väl som tecknet z 
tydligen förråder det tyska ursprunget 60.

Detta är i allmänna drag den utveckling, som 
försiggått med namnet ryssar i språkligt afseende. Hvad dess 
etnografiska betydelse beträffar, så hafva vi redan sett, att 
slaverna i synnerhet använde det till att beteckna den 
skandinaviska stam, som bland dem grundade en stat, under det 
att greker och araber i nionde och tionde århundradena 
brukade det äfven i en mera vidsträkt betydelse, motsvarande 
den, som namnet normanner hade i västra Europa, en 
betydelse, som aldrig rotfäste sig hos slaverna, ehuru en ansats 
därtill otvifvelaktigt egde rum. Nu uppstår den frågan: 
Hvilken skandinavisk stam betecknade slaverna med namnet 
rus’? Och huru kunde detta namn i tidens lopp så helt 
och hållet förändra betydelse, att det, i stället för att 
beteckna en skandinavisk nationalitet, kom att beteckna en 
slavisk?

Jag har redan förut ådagalagt, att antikvariska fynd, 
språkliga minnesmärken och direkta historiska intyg 
sammanstämmande bevisa, att en ytterst liflig rörelse sedan urminnes tid försiggick från Sverge till landen på andra sidan 
Östersjön. Några århundraden afbruten eller i blott ringa 
omfång fortsatt, återupptogs denna rörelse i nionde 
århundradet med fördubblad kraft och inskränkte sig då icke till 
blott tillfälliga besök af nordbor: hela skandinaviska kolonier 
måste då hafva nedsatt sig på olika ställen af kusterna. Det 
måste hafva varit just dessa inkräktare, som finnarna, 
innebyggarna i dessa trakter, gåfvo namnet Ruotsi, ruotsalaiset 
och som slaverna efter finnarnas föredöme kallade rus’, 
hvilken detta namns upprinnelse och ursprungliga betydelse 
än må vara. Då för tiden voro finnarna lika litet som 
slaverna något sjöfarande folk, och altså kunde de blifva 
bekanta med skandinaverna endast därigenom, att dessa senare 
kommo öfver till deras land. Dock är det helt naturligt, 
att finnarna senare öfverflyttade det namn de hade på de 
svenskar, med hvilka de på finsk botten kommo i beröring, 
på själfva Sverge, och detta så mycket snarare, som de 
egentliga “ryssarna” snart rykte så långt bort från dem, att 
de för en tid helt och hållet förlorade dem ur sigte. 
Annorlunda stälde sig saken för slaverna. Så vida äfven de 
varit på väg att utvidga betydelsen af namnet rus’ i samma 
riktning som finnarna, måste detta snart för dem blifva en 
omöjlighet; och vi skola också strax se, huru de bildade sig 
ett nytt namn för Sverges och öfver hufvud Skandinaviens 
innebyggare.

Om detta så förhåller sig – och det stämmer mycket 
väl öfverens med de historiska förutsättningarna – så skola 
vi, tror jag, lättare förstå den händelse, den ryska statens 
grundläggning, som Nestor förtäljer under år 862.

I Nestors berättelse, hvars källa ytterst måste 
hafva varit den muntliga traditionen i Kijev, är en punkt, 
som omöjligt kan vara riktig: nämligen kronologien. Men 
muntlig tradition bekymrar sig föga om kronologien, och 
det af krönikorna angifna året 862 kan vara funnet endast 
genom något slags beräkning. Nestor förlägger till detta år en rad af händelser, som omöjligen kunna rymmas inom 
så kort tid. På ett och samma år drifvas de varägiska 
vikingarna tillbaka öfver hafvet, tvista de infödda stammarna 
under någon tid med hvarandra, kallas ryssarna öfver hafvet, 
dö Ruriks båda bröder “efter förloppet af två år” (!) och 
lyckas två af hans följeslagar, Askold och Dir, att 
bemäktiga sig Kijev. Det är klart, att här inom en kort tidrymd 
olika händelser äro sammanträngda, hvilka i verkligheten 
voro skilda genom ett betydande mellanrum; 862 är 
sannolikt tidpunkten för den sista af dessa händelser, eröfringen 
af Kijev. Och huru är det tänkbart, att de finska och 
slaviska stammarna, samma år, som de befriat sig från 
varägernas ok, af fri vilja skulle hafva förenat sig om ett 
gemensamt beslut att åter kalla en varägisk stam öfver hafvet?

Det är i och för sig mycket osannolikt, att de tvistande 
stammarna af sig själfva skulle hafva inkallat en främmande 
fursteslägt. I detta hänseende förefinnes en märkvärdig 
likhet emellan Nestors framställning och berättelsen om 
saxarnas ankomst till Britannien. Widukind omtalar i sin 
saxiska krönika, huru britternas sändebud inbjödo 
fastlandets saxare att komma och hjälpa dem och herska 
öfver dem, nästan med samma ord, som Nestor lägger 
slaverna och finnarna i munnen: “Vi ställa detta land, som är 
stort och vidsträkt och rikt på alla ting, under edert 
herravälde” 61. Emellertid är denna berättelse må hända blott en 
naiv, så att säga dramatiserad framställning af det faktum, 
att slaverna frivilligt gåfvo sig under ryssarnas herravälde. 
Men äfven om så är förhållandet, gör dock traditionen 
afgjordt skillnad mellan de kort förut fördrifna vikingarna 
och “ryssarna”; de senare måste hafva varit en stam, som 
slaverna förut kände och till hvilken de stodo i vänskapligt 
förhållande.

Sålunda komma vi åter till samma resultat som förut. 
Den skandinaviska stam, som slaverna betecknade med det 
från finnarna lånade namnet rus’ (“liksom andra kallas sviar, andra nurmaner o.s.v.” tillägger Nestor), och som 
i midten af nionde århundradet vann herraväldet öfver 
slaverna, kan därför under inga omständigheter hafva blifvit 
omedelbart inkallad från Sverge. Det måste hafva varit 
svenska kolonister, hvilkas ursprungliga hembygd var kusten 
midt emot Finska viken, men som en tid lefvat någonstädes 
i slavernas och finnarnas grannskap, sannolikt vid Ladoga 62. 
Också åtskilliga af de muhammedanska författarnes 
uppgifter om rûs hafva må hända ursprungligen afseende på 
en dylik koloni (jfr sid. 37). När några ryska krönikor 
berätta, att Rurik och hans bröder grundlagt staden Ladoga 
och först slagit sig ned där, så är detta må hända ett 
dunkelt minne af “ryssarnas” uppehåll i en sådan koloni före 
deras ankomst till slaverna; ty Ladoga ligger verkligen 
utanför slavernas ursprungliga område.

Ryssarnas herravälde öfver slaverna begynner med deras 
bosättning i Novgorod. Deras välde kom dock här icke till 
utveckling, och Novgorod upphörde snart att vara deras 
hufvudstad. Ryska statens grundläggning är egentligen att 
datera från eröfringen af Kijev. Vi sågo, att kort efter det 
Rurik tagit Novgorod i besittning, två af hans män, Askold 
och Dir, öfvergåfvo honom och grundade ett eget fursten 
döme i Kijev (862?), samt att Ruriks efterträdare Oleg år 
882 intog Kijev och gjorde det till sin hufvudstad. Härefter 
försvann för en tid det ryska namnet från Novgorod och knöt 
sig företrädesvis till Kijev. Från denna medelpunkt utbredde 
det sig i vidare och vidare kretsar öfver alla de områden, 
som småningom blifvit förvärfvade af den ryska kronan.

Men på samma gång som namnet ryssar sålunda 
utbredde sig, förändrade sig dess betydelse helt och hållet. 
Det var en gång den gamla slaviska benämningen på 
normannerna, och kom slutligen att beteckna en rent slavisk 
nationalitet.

Denna förändring liknar fullkomligt den, som försiggått 
med namnet franker och Frankrike. Vi veta att frankerna ursprungligen voro en germansk stam, som underlade sig 
Gallien. Af namnet franker bildades namnet Frankrike 
(Francia), den politiska benämningen på det land och det 
folk, som utgjorde det af frankerna fordom grundade riket, 
eller fast mer detta rikes kärna, “Isle de France”. Då 
slutligen den frankiska nationaliteten var utdöd eller gått upp 
i det vida öfvervägande romanska elementet, och de olika 
raserna politiskt och nationelt blandat sig med hvarandra, 
då blef benämningen Frankrike, fransmän naturligen använd 
om det nu till en enhet sammansmälta folket, som likväl 
var ett helt annat folk än det, som namnet ursprungligen 
tillkom. På liknande sätt har betydelsen af namnen 
normander, longobarder, bulgarer och flera andra förändrat sig.

På samma sätt var namnet rus’ eller ryssar först 
benämning på en främmande, skandinavisk stam, som tillvällade 
sig öfverväldet öfver de infödda slaviska stammarna, ehuru 
inkräktarna naturligtvis voro dem vida underlägsna i antal. 
Namnet rus’ blef då helt naturligt, såsom 
geografiskt-politisk benämning, öfverflyttadt på alt land, som lydde under 
ryssarna i Kijev (= rus’skaja zemlja, det ryska landet; jfr 
namnen Belgien, Österrike m. fl.), därefter äfven på 
innebyggarna i detta land, slaver så väl som skandinaver, och 
i denna senare betydelse undanträngde det småningom alla 
de gamla namnen på de skilda slaviska stammarna. När 
slutligen den politiska enheten blef en nationel enhet, kom 
namnet ryssar helt naturligt att brukas om hela nationen.

Denna namnets utvecklingshistoria kunna vi tydligt 
urskilja hos Nestor. Under det att han uttryckligen säger, 
att namnet ryssar ursprungligen betecknade en skandinavisk 
stam samt ofta använder det i denna betydelse, är det 
tillika uppenbart, att det på Nestors egen tid hade förlorat 
sin ursprungliga betydelse. Han brukar det hufvudsakligen 
till att beteckna Kijev och dess maktområde, landet så väl 
som innebyggarna. I denna mening talar han om 
”poljanerna, som nu kallas ryssar” och räknar sig själf till ryssarna (“vi ryssar”), men vanligen använder han adjektivet 
”slavisk”, icke “rysk”, till att beteckna sin egen nationalitet 
och sitt eget språk (liksom t. ex. en nordamerikan kallar 
sitt språk för engelska, en belgier sitt för franska eller 
flamländska, en österrikare sitt för tyska eller slovenska 
eller hvilket det kan vara). Däremot se vi en begynnelse 
till den nu varande betydelsen i sådana satser som följande: 
”den slaviska och den ryska nationen (ordagrant “språket”) 
äro ett; ty de hafva fått namnet ryssar efter varägerna, 
men fordom voro de slaver”.

:::

Sedan vi nu undersökt ursprunget till namnet ryssar och genomgått dess historia, måste vi vända oss till ett

annat namn, som i krönikorna är mycket nära förbundet med det förra; det är namnet varäger (varjager) eller

väringar.

Vi hafva sett, att på flera ställen, t. ex. på det nyss nämnda eller där Nestor talar om ryska statens

grundläggning, ryssarna framställas såsom varande samma folk som varägerna eller snarare såsom utgörande en

underafdelning af dem. Man kan i denna förbindelse icke tilldela ordet någon annan betydelse än den af skandinaver. Emellertid göres, såsom antinormannisterna på goda grunder hafva anmärkt, på andra ställen i de ryska krönikorna uppenbart en skillnad mellan dessa två namn. Då Igors tåg mot Konstantinopel omtalas, anföras både ryssarna och varägerna så väl som poljanerna, slaverna (d. ä. Novgorod-slaverna, slovenerna, jfr sid. 8) o.s.v. bland de folk, som deltogo i företaget; följaktligen måste dessa två namn här beteckna två olika stammar. Detta bruk af ordet har blifvit anfördt såsom ett bevis emot ryssarnas skandinaviska ursprung, och här föreligger verkligen en skenbar svårighet, som enligt min mening hittills icke blifvit på ett tillfredsställande sätt

förklarad. Vi måste därför närmare undersöka betydelsen 
af namnet väringar och dess historia samt försöka att 
bestämma det ömsesidiga förhållandet emellan detta namn och 
namnet ryssar.

Att namnet varäger icke är inskränkt till Ryssland 
allena, är en gammal iakttagelse; samma namn, väringar 
eller varanger (βαραγγοι), förekommer i Konstantinopel 
såsom benämning på en lifvakt, som i synnerhet bestod af 
nordbor och som ofta omnämnes i de fornnordiska sagorna 
under namnet væringjar, væringjalið (lið = följe, 
krigarskara) 63. Hos byzantinska författare omtalas dessa trupper 
för första gången under år 1034 64. De måste likväl då redan 
hafva funnits någon tid, enligt hvad vi kunna sluta af andra, 
latinska och nordiska, källor, som hänsyfta på dem. Nestor 
berättar under år 980, att Vladimir, sedan han besegrat 
sin broder Jaropolk och tillvällat sig regeringen i Kijev, lät 
flertalet af de varägiska legotrupperna, hvilka småningom 
blefvo besvärliga för honom, gå till Konstantinopel. Huru 
stor eller ringa vigt man än vill lägga på enskildheterna i 
denna berättelse, så är det dock i hög grad sannolikt, att 
nordborna just vid den tiden först började träda i den 
grekiske kejsarens tjänst, hvilket deras stamförvandter i Ryssland 
redan före den tiden ofta brukat, äfvensom att tilloppet af 
”varanger” från början är att anse som ett slags öfverskott 
af den allmänna folkströmmen från Skandinavien till 
Ryssland. Ja, så länge “ryssarna” bevarade sin nordiska 
nationalitet, gjordes knappast någon skillnad mellan dem och 
deras direkt från Norden invandrade stamförvandter, och 
må hända utgjordes ända in i elfte århundradet 
hufvudbeståndsdelen af varangerna utaf “ryssar” 65. Redan före nyss 
nämnda tidpunkt finna vi i de isländska sagorna 
”Greklandsfarare” omtalade; sålunda före 950 Thorkel Thjóstarsson och 
Eyvind Bjarnason (bägge i Hrafnkels saga Freysgoða), af 
hvilka den först nämnde var i den grekiske kejsarens tjänst 
(handgenginn garðskonunginum), under det att den senare uppehöll sig i Konstantinopel såsom köpman; vidare Grís 
Sæmingsson (omkr. 970—980), hvilken “stor heder bevisades 
af den grekiske kejsaren”. Den förste, som omtalas i 
förbindelse med namnet väringar, är Kolskegg Hámundsson 
(omkr. 992, i Níals-saga), “höfvidsman för väringarna” 
(höfðingi fyrir væringjaliði), under det att Laxdœla-saga mindre 
riktigt nämner Bolli Bollason såsom den förste, som tog 
tjänst hos den grekiske kejsaren. Dessa äro de enda 
exempel man har på Greklandsfarare från en så tidig period, 
åtminstone hvad Norge och Island angår. Svenskarna 
däremot torde just på den tiden hafva lämnat den 
hufvudsakliga beståndsdelen af väringarna (i hvarje fall af dem, som 
kommo direkt från Norden), ehuru sagorna naturligtvis 
ingenting nämna därom. Under elfte århundradet, efter 
omkring 1030 och i synnerhet sedan den norske konungasonen 
Harald Sigurdsson (Harald Hårdråde, † 1066) hade kämpat 
under de byzantinska fanorna, blef det ett bruk bland 
högättade nordmän att träda i den grekiske kejsarens tjänst; 
men äfven efter den tiden bestod hufvudmassan af 
väringarna utan tvifvel af svenskar, något som bestyrkes af den 
stora mängd runstenar, som i Sverge blifvit resta till minne 
af Greklandsfarare. Från den tiden bildade varangerna en 
corps d’elite, åt hvilken i synnerhet vakten omkring kejsarens 
person var anförtrodd. I denna egenskap omtalas de ytterst 
ofta både af grekiska och nordiska skriftställare, af hvilka 
de förra ofta äfven vid deras omnämnande hänsyfta på ett 
för dem karakteristiskt vapen, en tveäggad yxa 66. Vi finna 
dem likväl stationerade ej blott i kejsarens omedelbara 
närhet, utan äfven på andra ställen 67. Det finnes ännu i dag 
ett märkvärdigt monument, som på ett handgripligt sätt 
erinrar oss om dessa varanger. Det är det jättestora 
marmorlejon i sittande ställning, som nu pryder ingången till 
arsenalen i Venezia. Detta monument hade sedan urminnes tid 
stått vid hamnen i Piræus, som däraf erhållit sitt italienska 
namn “Porto Leone”, och fördes till Venezia af den venetianske generalen Francesco Morosini, när venetianerna år 
1687 intogo Athen. Lejonet är visserligen ett verk från 
den forngrekiska konstens bästa tid, men erhåller för oss 
ett synnerligt intresse genom den runinskrift, som i form af 
ormslingor är inhuggen på dess bägge sidor. Själfva skriften 
är, tyvärr, nu så utplånad, att den icke längre är tydbar. 
Men tvänne nordiska vetenskapsmän, professor S. Bugge i 
Kristiania och doktor O. Montelius i Stockholm, hafva 
samtidigt (1875) dels af ormslingornas form, dels af enskilda 
läsbara runtecken bevisat, att inskriften blifvit i elfte 
århundradet inhuggen af en svensk man, som härstammade 
från något af Svea rikes landskap, sannolikt från Upland 68. 
Utan tvifvel tjänte denna man ibland väringarna och var 
stationerad i Piræus.

Mot slutet af elfte århundradet synas varangtrupperna 
hafva undergått en förändring i sin sammansättning. Efter 
den tiden rekryterades de icke blott af nordbor, utan äfven 
af engelsmän, hvilka efter den normanniska eröfringen 
blifvit fördrifna från sitt fädernesland eller voro missnöjda med 
de nya förhållandena och begåfvo sig till Konstantinopel 
för att vinna lagrar i den grekiske kejsarens tjänst, i 
synnerhet i striden mot Syditaliens normanner, som voro 
stamförvandter till deras fäderneslands förtryckare 69. Utan tvifvel 
funnos bland dessa engelsmän många danskar. Mot slutet 
af tolfte århundradet finna vi hos flera olika författare 
uppgifvet, att varangerna voro britter eller engelsmän och 
talade engelska. Från början af trettonde århundradet 
blefvo skandinavernas besök i Konstantinopel mer och mer 
sällsynta 70; slutligen bestodo varangerna uteslutande af 
engelsmän. Sålunda sammansatt, synes denna kår hafva egt 
bestånd ända till byzantinska rikets undergång.

Så väl på grund af varangernas ställning i 
Konstantinopel som på grund däraf, att de så ofta förekomma i den 
ryska historien såsom soldnärer i storfurstens följe, har detta 
namn hittills enstämmigt blifvit ansedt ursprungligen beteckna en militärisk kår, och man har allmänt velat söka 
dess ursprung i Konstantinopel; först senare skulle det hafva 
kommit att beteckna det folk, af hvilken denna kår var 
sammansatt.

Genom sin form bevisar sig ordet väringar, varanger 
vara af skandinaviskt ursprung; ändelsen -ing, -ang är 
hvarken slavisk eller grekisk, utan skandinavisk, och alla 
tydningar, som icke utgå från detta antagande, äro misslyckade. 
Bland de många etymologier, som blifvit föreslagna för detta 
ord, är endast en, som tillfredsställer språkvetenskapens 
fordringar, nämligen härledningen från det fornnordiska vár, 
vanligen brukadt pluralt várar, trohet, trohetslöfte; i 
angelsaxiskan finnes samma ord i formen wær med nästan 
samma betydelse, borgen, trohetslöfte, förbund. Däraf har 
man tolkat ordet väringar, varanger med “bundsförvandter” 
eller “edsvurna män”. Då denna tolkning först framstäldes, 
trodde man sig finna ett stöd för densamma i ett ännu 
äldre namn, fœderati, som betecknade en legotrupp i den 
byzantinska hären (i tredje och fjärde århundradet bestående 
af goter), af hvilken väringarna skulle hafva utgjort en 
fortsättning, sålunda att varanger, väringar skulle vara det 
nationela germanska namnet på denna trupp 71. Det kan 
emellertid anses för afgjordt, att intet dylikt sammanhang 
eller förhållande förefans emellan dessa tvänne kårer, 
alldenstund fœderati redan i femte århundradet bestodo af de mest 
olikartade, hufvudsakligen orientaliska, element, och synas i 
denna form hafva fortlefvat samtidigt med varangerna 
såsom en från dem skild kår. Men om detta är fallet, så 
hafva vi all anledning att undersöka, om icke utvecklingen 
af ordet väringar varit en helt annan än den, man hittills 
antagit, i synnerhet som hvarken det fornnordiska várar, 
till hvilket det blifvit hänfördt, eller de motsvarande orden 
i de beslägtade språken någonsin blifvit använda till att 
beteckna en krigares trohetsed.

Är det då verkligen säkert, att det i fråga varande namnet ursprungligen betecknade en mititärisk kår eller någon 
militärisk inrättning? Jag tror det icke, utan måste betrakta 
en sådan åsigt som en ren hypotes. Tvärt om står jag fast 
vid den åsigten, att ordet väringar i hela östern från 
första början hade en afgjordt etnografisk betydelse och 
betecknade skandinaverna eller mera särskildt svenskarna.

I de ryska krönikorna finna vi ordet varäger (sing. varjag, 
plur. varjazi) städse brukadt i denna betydelse; detta är t. ex. 
fallet på det ställe, där ryska statens grundläggning 
ointalas, hvarest det uttryckligen säges, att “några af varägerna 
kallas ryssar, liksom andra sviar, andra nurmaner” o.s.v.; 
och mångfaldiga andra ställen äro lika tydliga. Korteligen, 
det kan icke betviflas, att hos de ryska skriftställarna ordet 
varäger aldrig betyder något annat än skandinaver, särskildt 
svenskar, vare sig de omtalas såsom legosoldater i den ryska 
hären, hvilket vanligen är fallet i äldre tider, eller såsom 
fredliga köpmän, hvilket är regel i tolfte och trettonde 
århundradena. Denna geografiska tolkning är den enda, som 
på alla ställen gifver en tillfredsställande mening. Att 
man måste tillskrifva denna betydelse af ordet en ganska 
hög ålder, bevisas däraf, att i krönikorna Östersjön kallas 
det “Varägiska hafvet” (varjaz’skoje more). Att detta bruk 
af ordet till och med efter århundraden icke var glömdt, 
bevisas t. ex. tydligen af det bref, som tsar Ivan den 
förskräcklige 1573 skref till Johan den tredje, då han 
framstälde anspråk på svenska kronan. “Edert folk”, heter det 
i detta bref, “har sedan mycket lång tid tillbaka tjänt 
mina förfäder; i de gamla krönikorna omtalas varäger, som 
befunno sig i själfherskar en Jaroslav-Georgis här, men 
varägerna voro svenskar, altså hans undersåtar.” Äfven i en 
berättelse om svenskarnas belägring af Tichvinklostret (1613) 
förekommer om dem benämningen varjag 72.

Vända vi oss till de arabiska skriftställarna, så finna 
vi där likaledes ordet varank, men blott i geografisk 
betydelse. Den förste muhammedanske skriftställare, som omtalar varank, är al-Bîrûnî (född i Chorasmien 973, död omkr. 
1038), en ytterst lärd och värdefull författare, af hvars verk, 
för så vidt som de ännu äro i behåll, blott en ringa del är 
offentliggjord. Men af några yngre skriftställare, som 
åberopa sig på honom såsom sin källa, erfara vi, att han hade 
omtalat “en vik af oceanen, som sträcker sig norr ut från 
slavernas land och kallas det Varangiska hafvet (Bahr Varank); 
men varank är namnet på det folk, som bor vid dess kuster”. 
Här betecknar namnet varank uppenbart skandinaverna, 
särskildt svenskarna, och “det Varangiska hafvet” är tydligen 
Östersjön, hvilken, såsom vi erinra oss, i de ryska krönikorna 
bär samma namn. En persisk handskrift af Bîrûnîs 
”Lärobok i Astronomi” är nyligen upptäkt; på tre ställen i detta 
arbete talar han om varank, och på den bifogade kartan 
äro deras boningsplatser tydligen förlagda till Sverges 
ostkust. Detta namn har äfven varit föremål för omtalande 
hos en skriftställare, på hvilken andra ofta åberopa sig, 
Schîrâsî, som lefde i slutet af trettonde och början af 
fjortonde århundradet. I en turkisk geografi från sjuttonde 
århundradet, Hadschi Chalfah’s Dschihânnuma, heter det: 
”Det Tyska hafvet (Bahr Alaman) kallas i våra geografiska 
och astronomiska arbeten det Varangiska hafvet (Bahr 
Varank). Den lärde Schîrâsî säger i sin bok Tohfeh: ’På 
dess kuster bor ett folk af högväxta, kämpalika män’, och 
med dessa varank menar han det svenska folket … Nu 
heter detta haf i de kringboende folkens språk det Baltiska 
hafvet”. De anförda ställena torde vara tillräckliga för att 
visa, att äfven i den orientaliska terminologien ordet varank 
sedan början af det elfte århundradet städse hade betydelsen 
af “skandinaver”, särskildt “svenskar”, och ingen annan.

I den byzantinska terminologien betecknar namnet 
varangoi (βαραγγοι) visserligen en bestämd militärisk kår, men 
jag anser detta icke vara ordets ursprungliga betydelse. 
Äfven hos grekerna var ordet i början den populära 
beteckningen för skandinaverna 73 (särskildt svenskarna) såsom ett folk och icke blott och bart namn på en särskild afdelning 
af hären. Detta bevisas tydligen af det faktum, att vi i 
den byzantinska literaturen öfveralt finna namnet varangoi 
sammanstäldt med namnen på andra nationer. Sålunda 
finna vi ofta “franker och varanger” nämnda tillsammans, 
och en byzantinsk författare, Georgius Cedrenus, talar på 
ett ställe om varangerna i motsats till romaioi d. ä. de 
infödda grekerna, i det han uttrycker sig: “de soldater, som 
höllo vakt i palatset, både romaier och varanger”; han 
tillägger att de senare äro “en keltisk nation” (!). Den för 
sin lärdom berömda prinsessan Anna Komnena, som lefde i 
början af tolfte århundradet, talar om “varangerna från Thule”, 
hvilka hon vidare betecknar såsom de “yx-bärande 
barbarerna”; hon nämner dem först i motsats till en afdelning 
af den inhemska hären och därpå till nemitzoi, “hvilka äfven”, 
säger hon, “äro en barbarisk nation” 74.

Det tydligaste beviset för att grekerna uppfattade ordet 
varangoi såsom namn på innebyggarna i ett land finna vi 
dock i ett grekiskt strategiskt arbete af okänd författare 
från elfte århundradet. I detta arbete, som nyligen blifvit 
upptäkt af den ryske professorn V. Vasiljevskij 75, finna 
vi för första gången i en grekisk källa Harald Hårdråde 
(’Αραλτης) och hans bedrifter på Sicilien omtalade, och det 
tillägges, att “han var son till konungen i Varangia (Βαραγγια)”; 
detta ord Varangia som hittills icke blifvit anträffadt 
någonstädes, betecknar här altså rätt fram Norge, eller väl 
egentligen mera obestämdt den skandinaviska halfön. I samma 
arbete omtalas också, att staden Otranto i södra Italien 
under grekisk öfverhöghet hade en besättning af “ryssar och 
varanger, lansbärare (landttrupper) och sjöfolk” (ρωσων [sic] 
χαι βαραγγους, χονταρατους τε χαι πλωιμους). Härmed 
öfverensstämmer det, att vi i den af Leo af Ostia författade 
krönikan om klostret Monte Cassino i södra Italien finna “dani, 
russi et guálani” (med anledning af händelser, som egde 
rum 1009) omtalade såsom grekiska hjälptrupper, hvilka hade blifvit skickade till Apulien och Kalabrien 76; ty 
gualani eller, såsom de på ett annat ställe i Leos arbete kallas, 
guarani är ingenting annat än en romansk form af ordet 
varanger, och sammanställningen af detta ord med “danskar 
och ryssar”, likasom förbindelsen “ryssar och varanger” i det 
ofvannämnda grekiska arbetet, visar tydligt, att det är ett 
folkslagsnamn, som endast kan beteckna innebyggarna på den 
skandinaviska halfön. Detsamma uttalas slutligen med 
klara och tydliga ord af en isländsk saga; det heter 
nämligen i Harald Hårdrådes saga (kap. 3), att det i 
Konstantinopel på den tid, då Harald kom dit, fans “en stor mängd 
nordbor, hvilka man där kallar väringar” 77.

Det synes mig genom alla dessa vittnesbörd vara 
tillräckligt klart bevisadt, icke blott att grekerna i allmänhet 
och särskildt i elfte århundradet brukade ordet varanger 
såsom namn på ett folk (skandinaver, svenskar), utan äfven 
att detta hos dem var ordets ursprungliga och älsta, 
betydelse. I denna betydelse aflöser ordet varanger småningom 
det äldre grekiska namnet på nordborna, rhôs, hvilket, 
såsom vi förut sett, i det nionde och tionde århundradet är 
förherskande, men under loppet af det elfte går ur bruk i 
samma mån, som det nordiska elementet i Ryssland får vika 
för det slaviska. Ganska upplysande med afseende på 
förhållandet emellan dessa tvänne namn äro vissa egenheter i 
deras bruk, som förekomma i byzantinska urkunder från 
elfte århundradet, och på hvilka professor V. Vasiljevskij 
nyligen fäst uppmärksamheten. Sålunda finna vi på några 
ställen (t. ex. Attaliota s. 253 ff.) en och samma trupp kallad 
än rhôs, än varangoi och träffa stundom hos något yngre 
författare (såsom Scylitzes, Cedrenus) det senare namnet, 
där deras källor (såsom Psellus, Attaliota) hafva det 
förstnämnda, hvaremot man aldrig finner, att skillnad på denna 
tid gjordes mellan de bägge namnen. Vidare finna vi i 
grekiska urkunder från senare hälften af elfte århundradet fyra 
exempel, där bägge de i fråga varande namnen blifvit förenade till ett sammansatt ord, dels varangoi-rhôs (1060), dels 
rhôs-varangoi (1075 och 1079) och rhôsoi-varangoi (1088). 
Likasom alt detta är begripligt endast under förutsättning, 
att ordet varangoi uppfattades som namn på ett folk, så 
spåra vi häri kampen emellan det äldre namnet på nordborna, 
rhôs, och det yngre varangoi. Bägge ordens förbindande 
till ett utgör tydligen ett försök att närmare bestämma 
betydelsen af namnet rhôs = skandinaver i motsats till 
Rysslands innebyggare. På visst sätt kan denna sammansättning 
jämföras med det af ryska historiker i nyare tid skapade, 
för öfrigt icke synnerligen lyckliga, namnet “varägo-ryssar”.

Men under det jag sålunda påstår, att namnet varanger 
för grekerna ursprungligen var ett folkslagsnamn, medgifver 
jag dock tillika gärna, att det som sådant med bestämd 
historisk bakgrund icke hade långt lif. Vi måste betänka, att 
grekerna (sedan ryssarna blifvit slaviserade) kommo i 
beröring nästan endast med sådana nordmän, som vandrade till 
Konstantinopel för att taga soldattjänst, samt att, kort efter 
det ordet varanger såsom beteckning för nordborna utträngt 
det äldre rhôs, den härafdelning, som de bildat, mer och 
mer rekryterades från England. Det kan därför icke 
förundra oss, att detta namn småningom bleknade till en 
allmän betekning för de nordeuropéer, som tjänte i den 
grekiska hären, där bildade en egen främlingslegion och voro 
beväpnade på samma sätt och intogo samma ställning som 
skandinaverna på sin tid. Till en dylik förändring af ett 
ords betydelse kan man lätt finna motstycken, hvaremot det 
säkerligen är utan exempel, att ett ord, som ursprungligen 
varit namn för ett lifgarde, sedermera kommit att beteckna 
den nation, af hvilken gardet förnämligast rekryterades. Vi 
behöfva blott erinra om de franska konungarnas 
schweizergarde samt det ännu existerande påfliga schweizergardet, 
hvilket altjämt bär samma namn, oaktadt det för länge 
sedan upphört att uteslutande bestå af schweizare. Ordet 
zouaver var likaledes ursprungligen namn på en enskild arabisk stam, som uppstälde de första trupperna af detta 
slag; nu betecknar namnet alla slags trupper, som bära 
samma uniform som de ursprungliga zouaverna.

Vända vi oss till de skandinaviska källorna, så finna vi 
där det egendomliga förhållandet med ordet væringjar (sing. 
äldre væringr, yngre, men allmännare væringi), att detta 
ord, som genom sin form bevisar sig vara rent nordiskt, 
till sin betydelse är halft utländskt, i det att det blott 
brukas till att beteckna de nordbor, som tjänte i den grekiska 
hären, och lika litet användes om nordborna i allmänhet 
som om några andra trupper i Konstantinopel. I Håkon 
Härdabreds saga t. ex. omtalas (kap. 21) väringarna tydligen 
såsom skilda från frankerna och flamländarna, hvilka intogo 
ungefär samma ställning i den grekiska hären. Ordet kan 
icke hafva erhållit denna betydelse i Norden; det måste 
hafva kommit hit tillbaka med nordbor, som vistats i 
Konstantinopel. Endast på helt få ställen finna vi ordet 
väringar brukadt i betydelsen af nordbor i allmänhet. Detta är 
i synnerhet fallet i den jämförelsevis unga Thidreks saga 
(från omkr. 1250), och efter dess föredöme i Völsunga saga; 
men då vissa omständigheter i den förra sagan bevisa, att dess 
författare hade förbindelser i Ryssland, i synnerhet som 
åtskilliga ortförhållanden i detta land uppenbarligen äro honom 
mycket väl bekanta, så är det sannolikt, att det egendomliga 
bruk af ordet væringjar, som förekommer i denna saga, 
utgör en efterlikning af betydelsen af det ryska varjag, vare 
sig författaren velat visa sin lärdom eller han verkligen 
fann detta bruk praktiskt. Denna betydelse är annars i 
Norden okänd.

Om vi lägga samman alt hvad här blifvit yttradt om 
bruket af ordet väringar, synes det oss vara stäldt utom alt 
tvifvel, att detta ord bland Österns folk städse hade en 
geografisk eller etnografisk betydelse, och att Skandinaviens 
innebyggare, särskildt svenskarna, därmed betecknades. Men 
om så är, då hafva grekerna utan tvifvel erhållit detta namn från Ryssland. Nordborna voro, långt innan grekerna gjorde 
deras bekantskap, kända i Ryssland, ja, det var just ryssarna, 
som först ledsagade dem till Konstantinopel, och de nordbor, 
som senare färdades till Grekland, togo mestadels vägen 
genom Ryssland. Af denna grund synes det mig orimligt 
att antaga, att ordet blifvit myntadt i Konstantinopel och 
sedermera därifrån kommit till Ryssland. Om araberna åter 
fingo detta ord från grekerna eller omedelbart från Ryssland, 
måste lämnas oafgjordt. Dess arabiska form (varank med 
n) gör dock att det förra synes sannolikast.

Men om vi å andra sidan betänka, att detta namn 
obestridligen till sin rot är skandinaviskt, men dock i den 
fornnordiska literaturen uppträder som ett halft utländskt ord, 
så synes oss endast en förklaring möjlig, en förklaring, som 
på samma gång löser alla filologiska och historiska 
svårigheter, och denna är, att ordet uppstått ibland de 
nordbor, som i äldre tider bosatt sig i Ryssland 
d.v.s. bland den stam, hvilken slaverna tillade 
namnet ryssar, samt att “ryssarna” därmed 
betecknade sina stamförvandter väster om Östersjön eller 
åtminstone dem bland dessa, hvilka af den lifliga 
förbindelsen mellan Norden och Ryssland fördes 
öfver till dem. Är detta antagande riktigt, så vinna vi 
i detta rent skandinaviska ord ett nytt bevis för ryssarnas 
skandinaviska nationalitet.

Den form, som ligger till grund så väl för det ryska 
varjag som medelbarligen äfven för det grekiska varangoi 
och det arabiska varank, synes vara vāring utan den 
förändring (omljud) af ā till æ, som visar sig i det fornnordiska 
væringr 78. Hvad detta ords ursprung beträffar, så måste det 
härledas från en stam vār-. Fornnordiskan eger verkligen flera 
ord af denna form, men bland dessa är det endast ett, som 
här kan komma i betraktande, nämligen pluralen várar, till 
hvilket man, såsom förut är omtaladt, äfven tidigare velat 
hänföra ordet væringr (se s. 97). Jag tror blott, att det sätt, på hvilket man hittills tolkat ordet væringr, när man härledt 
det ur várar, icke är riktigt, ehuru jag naturligtvis icke vågar 
påstå, att den tolkning, som jag vill sätta i stället, är 
fullkomligt säker och ofelbar.

I olika germanska språk finna vi ett ord, hvars älsta 
form är vārā (fornnordiska vár-ar, angelsaxiska wær, 
fornhögtyska wâra o.s.v.). Detta ords betydelse är: 1) löfte, 
försäkran, trohet; 2) (= medeltidslatinets treuga) fördrag, 
fred; 3) (med afseende på den, som mottager vārā af en 
annan) fred, säkerhet, skydd.

I fornnordiska är singularis vár namn på trohetens 
gudinna; pluralis várar betyder trohetslöfte, i synnerhet 
emellan man och hustru, stundom också mellan personliga fiender, 
som förplikta sig att icke skada hvarandra. Den för ordet 
egendomliga betydelsen är altså här den samma som i de 
beslägtade språken, trohetslöfte i form af försäkran; 
begreppet trohetslöfte i fråga om en krigare i förhållande till 
sin höfding är fullkomligt främmande för denna ordstam. 
Beslägtade ord i fornnordiskan äro adjektivet værr, 
”tillförlitlig, trygg, säker, behaglig, lugn”; och substantivet væri 
”fristad, skydd”. En afledning af samma rot kan också 
det fornnordiska væringr, væringi, vara, bildadt på samma 
sätt som t. ex. leysingr, leysingi en frigifven (af lauss lös, 
leysa, lösa, befria); frelsingr, frelsingi fri man (frelsi 
frihet, frelsa befria), bandingi fånge (af band) m. fl. I 
analogi med dessa och andra liknande afledningar måste 
grundbetydelsen af ordet väring vara icke “den, som gifver 
trohetslöfte eller säkerhet”, utan “den, som mottager 
säkerhet, hvars ställning är beskyddad” (föreställningen om en 
flykting, som söker skydd, behöfver naturligtvis icke på 
aflägsnaste sätt vara förbunden härmed). I statsrättslig 
mening betydde altså varäger “skyddsborgare” och var utan 
tvifvel det betecknande uttrycket för den gynnade ställning, 
som nordmännen, när de såsom köpmän eller krigare 
kommo öfver till Ryssland, sedan en beslägtad stam här fått öfverväldet, på grund af sin nationalitet måste hafva 
intagit framför andra främmande nationer och må hända 
äfven framför de infödda underkufvade stammarna 79. Från 
denna synpunkt kan namnet väring jämföras med det 
angelsaxiska wærgenga, som i ett gammalt glossar tolkas 
”advena”, främling, men hvars egentliga betydelse utan tvifvel 
likaledes är “skyddsförvandt”, “skyddsling”. I longobardiska 
lagar finna vi motsvarande ord i formen waregang med 
alldeles samma betydelse 80.

Om den nu framstälda förklaringen är riktig, skulle 
ordet væringr altså ursprungligen varit en benämning, som 
”ryssarna” använde på de nordbor, som kommo öfver till 
Ryssland, till att beteckna deras politiskt-sociala ställning 
därstädes; och hvad ordets ålder beträffar, skulle det kunna 
hafva uppstått ungefär samtidigt med “ryssarnas” herravälde 
i dessa trakter. Men småningom upptogs ordet af slaverna 
såsom en nationalitetsbeteckning och utvidgades till att 
beteckna innebyggarna i de skandinaviska moderlanden 
väster om Östersjön, särskildt Sverges folk. I denna 
betydelse vandrade ordet till de andra österländska folken, 
hos hvilka vi finna det i bruk, och utträngde småningom 
det äldre i Östern brukliga namnet på skandinaverna, ryssar, 
på samma tid som detta förlorade sin ursprungliga betydelse. 
Långt ifrån att hafva varit synonyma, måste dessa två namn, 
ryssar och varäger, tvärt om en gång hafva utgjort 
hvarandras motsats. Förhållandet dememellan måste hafva varit 
ungefär detsamma som emellan en “Yankee” och en 
engelsman, eller som ibland de i Amerika födda spaniorerna 
emellan en kreol och en “chapeton” eller en “gachupin”, såsom 
man där kallar en spanior från Europa. Dock glömdes 
efter hand skillnaden, i synnerhet som ryssarna småningom 
förlorade sin nationalitet och blefvo slaviserade. Därför 
kunna de ryska krönikorna mycket väl, enligt ordets då 
varande betydelse, på ett ställe beteckna ryssarna såsom en stam 
bland varägerna och på ett annat fasthålla en skillnad mellan de bägge namnen. I själfva Skandinavien var ordet varäger 
naturligtvis okändt i den betydelse, som det hade i Östern; 
längre fram blef det åter upptaget af skandinaver i 
Konstantinopel, där “ryssar” och varäger möttes och förbundo 
sig med hvarandra, och så erhöll det i själfva Norden den 
mindre omfattande betydelse, i hvilken vi finna det brukadt 
i sagorna.

:::

Det återstår ännu några frågor att besvara med hänsyn till det skandinaviska elementets fortvaro i Ryssland. Först och främst: huru länge bibehöllo de ursprungliga ryssarna, den herskande rasen i Kijev, sin skandinaviska nationalitet?

När denna stam tillvann sig herraväldet öfver slaverna, kan den jämförelsevis icke hafva varit synnerligen talrik;

utom de furstliga anförarna bestod den hufvudsakligen af krigare. Oaktadt vi i källorna icke finna någon uppgift

därom, kan det dock icke betviflas, att ryssarna, i likhet med de nordmannaskaror, som hemsökte västra Europa, förde sina kvinnor med sig. Vi veta till exempel, att Ruriks son Igor hade till gemål en kvinna, som var född af nordiska föräldrar i Pleskov. Emellertid dröjde det säkerligen icke länge, förr än många af invandrarna begynte äkta infödda slaviska kvinnor. Under sådana omständigheter synes det så mycket begripligare, att de ursprungliga invandrarnas afkomlingar snart i språk och seder slöto sig till den vida talrikare slaviska befolkningen, midt ibland hvilken de lefde 81; och det är knapt möjligt, att de kunna hafva bevarat sin skandinaviska nationalitet längre än genom tre eller fyra slägtled. Hvad den regerande familjen beträffar, så bar Igors år 942 födde son det rent slaviska namnet Svjatoslav; och efter den tiden hade medlemmarna af regenthuset med blott få undantag slaviska namn. Då Svjatoslavs son Vladimir († 1015) införde kristendomen såsom statsreligion i Ryssland, gjorde han slaviskan till kyrkospråk och betraktade 
sig utan tvifvel såsom i alla afseenden tillhörande den 
slaviska nationaliteten, oaktadt han sannolikt var bekant med 
sina förfäders språk. Under hans son Jaroslav († 1054) kom 
det ryska elementet å nyo till inflytande och anseende; 
dock hade detta mindre sin grund i ett blott återupplifvande 
af det nordiska furstehusets traditioner än fastmer i en 
förnyelse af det varägiska blodet. Jaroslavs moder var 
nämligen en varägisk kvinna, Rognêd’ (= Ragnheiðr), dotter af 
Rogvolod (= Ragnvaldr), furste af Polotsk, “som var 
kommen öfver hafvet”. Vladimir hade, medan han ännu var 
hedning, med våld gjort henne till sin gemål, sedan han 
låtit döda hela hennes slägt, och af henne torde Jaroslav 
hafva insupit den förkärlek för den nordiska nationaliteten, 
som i synnerhet i hans yngre dagar framträdde hos honom, 
stundom såsom en opposition mot det slaviska elementet. 
Under hans regering var förbindelsen med Norden lifligare 
än någonsin tillförene; han var själf förmäld med Olof 
Skötkonungs dotter Ingegerd; bland många andra bekanta 
nordmän, som uppehöllo sig hos honom, var äfven hans 
svåger Olof den helige samt Harald Hårdråde, hvilken 
sedermera förmälde sig med hans dotter Elisabeth. Men äfven 
han måste mer och mer hafva slutit sig till det slaviska 
elementet, och ehuru hans söner vid faderns hof hade lärt 
sina förfäders språk, är det otvifvelaktigt, att det sista 
band, som förenade det ryska furstehuset med den nordiska 
nationaliteten, kan betraktas som sönderslitet med 
Jaroslavs död.

Om altså visserligen det regerande huset i Kijev kan 
betraktas såsom i det väsentliga slaviseradt omkring år 1000, så 
följer icke däraf nödvändigt, att det skandinaviska 
elementet på den tiden helt och hållet försvunnit från Ryssland. 
Det är tvärt om mycket som antyder, att den ryska rasen 
fortfarande rekryterades genom invandrare från Norden, 
hvilka icke blott kommo för att kortare eller längre tid tjäna vid det ryska hofvet eller i den ryska hären, utan äfven i 
afsigt att för alltid bosätta sig i Ryssland. Enligt den 
tyske historieskrifvaren Thietmar af Merseburg bestod Kijevs 
befolkning ännu år 1018 “hufvudsakligen af danskar”, där 
uttrycket “danskar” undantagsvis måste tagas i betydelsen 
nordmän i allmänhet, såvida icke Thietmar möjligen varit 
oriktigt underrättad beträffande den i Kijev bosatta 
nordiska befolkningens egentliga nationalitet. På grund af detta 
och äfven andra intyg synas vi vara berättigade till den 
slutsatsen, att det skandinaviska elementet var starkt 
representeradt i Kijev i början af elfte århundradet. Vid denna tid 
upphörde däremot tillströmningen af förstärkningar från 
Norden; ty de abnorma förhållanden, som gifvit anledning till 
vikingatågen, hade för länge sedan upphört att finnas. 
Kristendomens fullständiga befästande hade gifvit ett helt nytt 
utseende åt det sociala lifvet i Norden, och det inre tillståndet 
i de skandinaviska landen lade beslag på all innebyggarnas 
handlingskraft. Omkring år 1030 anses vikingatiden vara 
slut, och härmed öfverensstämmer, att varägerna år 1043 
för sista gången omtalas såsom hjälptrupper i den ryska 
hären. De få nordbor, som vid denna tid funnos i det 
egentliga Ryssland d.v.s. i Kijev, blefvo lämnade åt sitt 
öde, och det är ej svårt att föreställa sig, hvilket detta blef. 

Annorlunda stälde sig förhållandena i Novgorod och 
dess område. Öfvergifvet af den ryska herskarestammen, 
hade det i lång tid intagit en tämligen oafhängig ställning 
såsom Kijevs medtäflarinna och vann stor betydenhet genom 
sin blomstrande handel, som befordrades af det gynsamma 
läget och den lätta förbindelsen med hafvet genom Ladoga. 
Här var det skandinaviska elementet ännu starkare 
representeradt än i Kijev, enär många varäger, skandinaver från 
Sverge, i synnerhet från Gotland, begåfvo sig dit i 
handelsangelägenheter. Huru betydande detta skandinaviska 
element var, kan man sluta af Nestors uppgift att Novgorod 
var “en varägisk stad”. Af andra källor erfara vi, att gotländingarna i tolfte århundradet där hade en stor 
gillessal, att där fans en varägisk kyrka o.s.v. Men i trettonde 
och fjortonde århundradet måste nordborna lämna rum för 
tyskarna, och den indrägtiga handeln på Novgorod 
öfvergick i de tyska Hansestädernas händer.

Till sist återstår den frågan: Hvilket inflytande har det 
skandinaviska elementet utöfvat på det inhemska elementet 
i Ryssland, och hvilka spår af sin tillvaro i äldre tider har 
det lämnat efter sig? Ett är säkert: om vi kunde analysera 
det blod, som flyter i den nu i Ryssland herskande rasens 
ådror, skulle vi däri upptäcka blott få droppar af 
skandinaviskt ursprung. Under det att de finska stammarna, som 
en gång bebodde en så stor del af det ryska riket, i detta 
afseende utan tvifvel utöfvat ett ganska starkt inflytande, 
var skandinavernas antal jämförelsevis så ringa, att de i 
fysiskt hänseende svårligen hafva kunnat lämna några 
varaktiga spår efter sig.

Att däremot det skandinaviska inflytandet långt ned i 
tiden varit mer eller mindre märkbart i seder och bruk, i 
samfundsförhållanden, lagar och statsinrättningar, är 
otvifvelaktigt; i synnerhet kunna vi vänta att finna spår af detta 
inflytande t. ex. i den från Jaroslav härrörande gamla ryska 
lagen Pravda russkaja eller i de egendomliga 
samfundsförhållandena hos de saporogiska kosackerna. På utredandet 
af dessa spörsmål kunna vi emellertid här icke inlåta oss; 
därtill erfordras en rad af jämförande undersökningar, som 
först måste göras, men hvilka alls icke äro gjorda, 
åtminstone icke enligt vetenskapens nu varande fordringar.

Något gynnsammare ställer sig saken, om vi försöka 
besvara frågan, huruvida det i det ryska språket finnes några 
spår af ett inflytande från de nordiska språken. Och likväl 
är äfven här en djupgående undersökning förbunden med 
stora svårigheter. Å ena sidan kan man lätt blifva missledd 
af öfverensstämmelser, som bero på de slaviska och 
germanska språkens ursprungliga slägtskap; så t. ex. är det slaviska grad, ryska gorod, stad, ett äkta slaviskt ord och 
dess likhet med det fornnordiska garðr, gård, beror därpå, 
att bägge orden, grad eller gorod och garðr, härstamma från 
samma form i det gemensamma grundspråket. Å andra 
sidan finner man, att icke blott ryskan, utan äfven de andra 
slaviska språken innehålla en stor mängd ord, som 
otvifvelaktigt äro af germanskt ursprung; men man finner också, 
att dessa ord ingalunda äro likartade, samt att de tillhöra 
olika stadier af språkets utvecklingshistoria. Sålunda gifves 
det många för alla slaviska språk mer eller mindre 
gemensamma ord, som måste hafva upptagits från gotiskan, då 
slaverna ännu bodde till sammans öster om Weichsel; t. ex. 
slaviska st’klo, glas, gotiska stikls, bägare, slaviska usereg, 
userez’, ör-ring, gotiska ausa-hrings m. fl. En stor mängd 
andra ord äro i nyare och äldre tider lånade från tyskan.

Om vi sorgfälligt frånskilja dessa olika slag af 
germanska ord, så återstår ännu ett antal, som blott 
förekommer i ryskan och icke i de andra slaviska språken. I dessa 
ord äro vi berättigade att se minnen af det skandinaviska 
element, som en gång spelade en så vigtig roll i Rysslands 
historia. Flertalet af dessa ord förekommer blott i den 
fornryska literaturen, all den stund de beteckna saker och 
begrepp, som icke längre äro i bruk. Andra ord äro blott 
bibehållna i vissa munarter; men olyckligtvis äro de ryska 
munarterna ännu icke grundligt undersökta, och jag kan 
därför icke meddela någon uttömmande förteckning 82. Jag 
anför några ord, som med större eller mindre sannolikhet 
kunna räknas hit:

Fornryska ask, jask, ask, låda, nyryska jaščik = 
fornnorska ask-r, fornsvenska ask-er.

Fornryska grid’, hirdman, medlem af de fornryska 
furstarnas lifvakt (hird) eller följe = fornnorska grið, uppehåll, 
vistande i en annans hus, med bibegrepp af 
tjänsteförhållande; griðmaðr, -kona, tjänstekarl, tjänstekvinna; fornsvenska 
griþkuna, kvinna, som för något arbete vistas i en annans hus.

Fornryska jabednik, benämning på en ämbetsman i 
Novgorod; jfr fornnorska embætti, fornsvenska æmbiti, 
nysvenska ämbete (?).

Ryska jakor’ = svenska ankare, fornsvenska akkiæri, 
ankari, akkiær, ankor, fornnorska akkeri.

Ryska dial. kerb’, knippe af lin = svenska kärfve, 
fornnorska kerf, kjarf.

Ryska knut, piska, gissel = svenska knut, fornnorska 
knútr, fornsvenska knuter.

Ryska kolbjag, benämning på en viss del af den nordiska 
befolkningen i Ryssland (ofta i Pravda russkaja sidoordnadt 
med varjag; likaledes stundom på grekiska kulpingoi, 
kulpinnoi vid sidan af varangoi och rhôs) = fornnorska 
kylfingr (Egils saga 10); sannolikt egentligen benämning på 
den lägre allmogen eller landtbefolkningen, som i forntiden 
blott var beväpnad med klubba (kylfa).

Ryska kostër, bål, vedhög (till kolning) = fornnorska 
köstr, fornsvenska kaster, svenska, (ved-)kast. Undantagsvis 
synes nominatifmärket vara bibehållet, som om det hörde 
med till stammen.

Fornryska luda, ett slags klädespersedel, kappa = 
fornnorska loði, pälskappa; loð, ludd (?).

Fornryska skot, afgift, skatt (den allmänt slaviska 
betydelsen är “boskap”) = fornnorska skattr, fornsvenska skatter.

Fornryska stjag, fana, nu dial. (Novgorod, Pskov) stång 
= fornsvenska stang, fornnorska stöng, stång, fälttecken, 
fana (ryska ja motsvarar ursprungligt en, [an]).

[Ryska stul, stol, är må hända snarare lånadt från ett 
nordiskt språk (fornnorska stóll, fornsvenska stol) än från 
tyskan; ty tyska Stuhl skulle snarast på ryska kommit att 
heta štul?].

Fornryska sud, namn på Bosporen eller Gyllene hornet 
= fornnorska och fornsvenska sund (C. W. Smith, Nestors 
russ. Krön., s. 246). 

Fornryska šneka, ett slags skepp = fornnorska snekkja, fornsvenska snækkia; fornfranska esneque, medeltidslatin 
isnechia måste likaledes vara lånadt från normannerna.

Fornryska tiun, tivun, hofmästare, förvaltare (städse en 
lifegen) = fornnorska þjónn, tjänare, träl; på fornsvenska 
skulle detta ord hetat þiun. Till betydelsen motsvarar ryska 
tiun det fornnorska (och fornsvenska) bryti; dock synes 
þjónn stundom vara brukadt i en liknande, mera speciell 
betydelse; i Gulatingslagen nämnas þjónn och bryti bredvid 
hvarandra såsom de förnämsta trälarna.

Ehuru denna förteckning icke gör anspråk på att vara 
uttömmande, kunna vi dock med säkerhet påstå, att antalet 
af dylika ord icke är synnerligen stort; i alla händelser 
tjäna de till att fullständiggöra den bild, som jag i det 
föregående sökt teckna.

Vi hafva sett, att enligt den gamla ryska traditionen, 
hvilken sammanstämmande bekräftas af en mängd andra 
intyg af olika slag, äran af den ryska statens första 
ordnande tillkommer nordbor, samt att Österns folk under 
namnet ryssar i äldre tider förstodo nordborna; ingen allvarlig 
kritik skall någonsin vara i stånd att vederlägga detta 
faktum. Nordborna lade den grund, på hvilken slaverna hafva 
uppfört en jättelik byggnad, och den till utseendet 
obetydliga telning, som de planterade, har utvecklat sig till ett af 
de största riken, som verlden någonsin skådat.

:::

 

Tilägg I.

Fornryska Personnamn.

Förkortningar.

Aas. = J. Aasen, Norsk Navnebog. Kristiania 1878.
D. Dal. = Diplomatarium Dalekarlicum 1842—44.
DS = Diplomatarium Suecanum. Holmiæ 1829 ff.
Dyb. = Sverikes Runurkunder utg. af Rich. Dybeck, Stockholm 
1860—1876. fol. I: Upland (U). II: Stockholms län (St.)
Dyb. 8:o = Svenska Runurkunder, utg. af R. Dybeck. Stockholm 
1855—57. 8:o.
Freud. = A. O. Freudenthal. Om nyländska mans- och kvinnonamn 
under medeltiden (Aftryck ur Finska Fornminnesföreningens Tidskr. 
II). Helsingfors 1877.
Förstemann = E. Förstemann, Altdeutsches Namenbuch. I: 
Personennamen. Nordhausen 1855 ff.
L. = Runurkunder utg. af G. J. Liljegren. Stockholm 1833.
Lundgr. Int. = M. Fr. Lundgren, Språkliga intyg om hednisk gudatro 
i Sverige. Göteborg 1878.
Lundgr. Pers. = M. Fr. Lundgren, Spår af hednisk tro och kult i 
fornsvenska personnamn (Ups. Universitets Årsskrift 1880).
Reich. = fornnordiska namn i Reichenauer Necrologium (eller Liber 
fratrum conscriptorum), Mone, Anzeiger für Kunde der deutschen 
Vorzeit, IV, Karlsruhe 1835, s. 97 ff; Antiqvarisk Tidsskrift 1843—45, 
Kjöbenhavn 1845, s. 73 ff.
Rygh = K. Rygh, Norske og islandske Tilnavne. Throndhjem 1871.
Silfverst. D. = Svenskt Diplomatarium från och med år 1401, utg. af 
C. Silfverstolpe I—II, 1—2. Stockholm 1875 ff.
SRP = Svenska Riksarkivets Pergamentsbref från och med år 1351. 
Stockholm 1866—72.
Steph. = The Old Northern Runic Monuments of Scandinavia and 
England, collected and deciphered by George Stephens. I—II. London 
& Köbenhavn. 1866—68. fol.
Säve = C. Säve, Gutniska Urkunder. Stockholm. 1859. (Talet angifver 
runinskrifternas nummer.) 

Var. angifver att i fråga varande person uttryckligen betecknas som 
”Varäg” (jfr sid. 98).

:::

Adulb, Adolb (år 944)= fornnordiska Auðulfr: AUÞULFR L. 70 (= Dyb. U. 129); Säve 169. Ödolphus DS III, 99 (Upl.), Ödulpus smst. 271 (d:o), Ödhulfus smst. 352.

Adun (944) = fno. Auðunn: AVÞ.N L. 588 (= Dyb. St. 171); .UÞUN L. 879 (Söderml.); AUÞIN L. 1355 (Vgötl.);

Ödinnus DS. III,91.

Afrikan, Afrik (Var. broder till Akun 1024; i en ung källa, den kijevska Paterikon; se Kunik, Beruf. der Schwed.

Rodsen II, 172 ff.) måhända = fno. Alfrekr: ALFRIKR Dybeck, Runa fol. I, s. 48.

Aktevu (911)? = fno. Angantýr?

Akun, Jakun (944; 1024 Var., 1159) = fno. Hákun: HAKUN mycket vanligt i svenska runinskrifter, t. ex. L. 312

(= Dyb. U. 1), 83 (= smst. 134), 601 (= smst. St. 247) o.s.v. AKUN L. 752 (Upl.). Freud. 29.

Aldan (944 två ggr) = fno. Halfdan(r), mycket allmänt; HALFTAN t. ex. L. 20 (= Dyb. St. 227), 347 (= smst. 64), 453 (= smst. 102), 669 (= smst. U. 58), 745 (= smst. 110), 761 (= smst. 121,, Steph. 707), Dyb. U. 155. Dyb. 8:o 46 o.s.v. HALTAN L. 824 (Söderml). 1160 (Ögötl.), 1337 (Vgötl.), 1566 (Smal.). Haldanus DS. III, 90. 261. Haldan, Halden, Haltan, Halbtene Reich. Freud. 25.

Alvard (944) = fno. Hallvarðr: ALVARÞ L. 1480 (= Steph. 812); HALVAR Säve 39; Halvard(h)er, Halvard(h),

Halvardus och flera former mycket ofta i diplom. Freud. 26.

(För öfrigt hafva handskrifterna Alvad, i hvilket måhända äfven 
andra namn kunna gömma sig, t. ex. Alvaldr Säve 96, Aas. 5. 
Det är likväl sannolikast, att man bör läsa Alvard).

Amund (944: rättelse för handskrifternas Amind) = fno. 
Amundi: AMUTI L. 820. 825. 835. 840 (Söderml.); i diplom 
Amunde, Amund(er), Amundus. Eller = fno. Hámundr: 
HAMUNTI L. 750 (= Dyb. U. 115), Hamundus DS. III, 98 
(Upl.). Eller = fno. Eymundr: AIMUNT L. 959. 1053; 
EUMUNT L. 1220; ÜMUT L. 1186.

Apub’ksar’, Apubkar, Pubksar’, Pupsar’ (944)?

Arfast (944) = fno. Arnfastr’, Arfastr, isynnerhet 
brukligt i Sverge och Danmark: ARNFASTR L. 33.1050. Dybeck 
Runa 2, 1869, s. 28, n. 6. ARFASTR L. 86 (Upl.), Aruastir 
DS III, 89 (Upl.). Arnfastus Saxo p. 378.

Askold eller Oskold (862) = fno. Höskuldr. (Jmf Gislason 
i Aarböger f. nord. Oldkynd. og Hist. 1866 s. 269 f.).

Asmud (uppfostrare för Igors son Svjatoslav, omkr. 945) = 
fno. Asmundr, mycket allmänt på svenska runstenar och i alla 
trakter af Norden; Freud. 6, Lundgr. Int. 16. Eller = fno. 
Asmóðr: Asmuot, Asmot, Osmuot Reich; Lundgr. Int. 16, 
Pers. 4.

Bern (944) = fno. Björn; ett af de allmännaste namnen 
i hela Norden: i runor BIARN, BIORN, BIURN, BIRN 
o. a. Freud 9.

Bruny (944) = fno. Brúni; allm. i svenska källor, i 
det öfriga Norden knappast utan som tillnamn (Rygh 8): BRUNI 
från Upl. L. 685. 709; Dyb. U. 85. 86 (= Steph. p. 733); 
från Söderml. L. 934 (= Steph. p. 716); Dyb. 8:o 41; från 
Nerike L. 1029; Dybeck Runa 6, 1876, s. 92 n. 3 (= L. 1038); 
från Ögötl. L. 1187. Bruno DS. I, 188.

Budy (Jaroslavs fosterfader och härförare, 1018) = fno. 
Bóndi: BUANTI Dybeck Runa 3, 1870, s. 48 n. 11; BUTNA 
(för BUNTA) L. 348 (= Dyb. St. 65; Steph. p. 792); Bonde, 
Bondo (Bonno) DS III, 95. 101. 584. 656 (Upl.), Silfverst. 124. 544. SKP reg. o. oft. Bondi, Bonde, Bondo, Bonta Reich.; 
Aas. 11.

Bujefast se Vujefast.

Dir (862) = fno. Dýri (i Sverge helt visst både Dýri 
och Diuri, af fno. dýr, fsv. diur): TIURI L. 265 (= Dyb. U. 
265); TIURI Steph. p. 633 (Upl.); TIURA (acc.) L. 1154 
(Ögötl.); TURI L. 65 (Upl.), 1179 (Ögötl.); TIORI L. 1003 
(Västml.); Dyre DS III, 100 (Upl.); Dyure tillnamn Silfverst. D. 
357, 425 m. fl. st.; Tiure Reich.

Egri [Jegri] (944) = fno. Hegri (jfr Rygh 25): Hegherus 
DS III, 336. Från runinskrifter känner jag intet ex.; men väl 
förekomma andra fågelnamn brukade som personnamn, t. ex. HANI 
Dyb. 8:o 9 (Söderml); HRAFN L. 260 (= Dyb. U. 266); 
SKARFR L.973 (Söderml.); TRANI L. 595 (Upl). Jfr Gislason 
i Aarb. f. nord. Oldkynd. 1870, 133 f.

Emig [Jemig] (944) = fno. Hemingr; mycket allm. i alla 
nord. land, i runinskrifter HIMINKR, HIMIKR, HENMINKR, 
HEMIK o. fl. former.

Erlisk, Evlisk, Ermisk [Je-] (944); af handskrifternas olika 
läsarter synes formen Erlisk (i codex Hypatianus) vara den bästa; 
blott som en gissning antydes, att detta möjligen åter är en 
förderfvad form för Erlik = fno. Erlingr (jfr Studek = Stœðingr)? 
eller = fno. Herleikr (Aas. 23)? eller är Erlisk = Eringisl(e)?

Eton (Jeton) (944)?

Farlof (egtl. Farl’f’); 907 och 912) = fno. Farulfr; 
allmänt i vissa delar af Sverge, knappast kändt i det öfriga Norden. 
FARULFR från Upl. Dyb. St. 20, L. 434. 439 (= Dyb. U. 129, 
Steph. p. 618). 602 (= Dyb. St. 248); från Söderml. L. 827, 
Dyb. 8:o 39; från Ögötl. L. 1176. Farulphus DS III, 90 
(Upl.). 771. Farvlf D. Dal. n:o 9. Jfr fht, Faraulf, Farulf 
Förstemann 400.

Fost (911) = fno. Fasti, Fastr; förekommer nästan endast i 
Sverge, men är där ytterst allmänt. Från Upl. L. 151 (= Dyb. 
U. 202). 158. 224. 261. 277 (= Dyb. U. 261). 452. 462 
(= Dyb. St. 104). 463. 464 (= smst. 97). 573 (= smst. 187). 589 (= smst. 172). 641; från Söderml. L. 818. 837. 949; från 
Ögötl. L. 1133. 1657. Fasto DS I, 706 (Smål.), III, 99. 258 
(Upl.) o. oft. Fastæ smst. II, 394 (Söderml.). SRP reg. Jfr 
Freud. 18.

Frastên (944), Prastên (944 tre ggr) = fno Freysteinn; 
ett af de allmännaste namnen i svenska minnesmärken; skrifves på 
runstenar exempelvis FRAUSTAIN L. 835. 842; FRAISTAIN 
L. 467 (= Dyb. St. 107). 492; FRUSTAIN L. 444 (= Dyb. 
St. 83). 1111; FRUSTIN L. 479. 589 (= Dyb. U. 172); 
FRYSTEN L. 728 (= Dyb. U. 97) o.s.v. Lundgren Int. 64 f. 
Pers. 11.

Frelav (egentl. Fr’lav; 911) = fno. Friðleifr, Frilleifr 
(jfr Rulav). Detta namn är allmännast i Danmark såväl i den 
älsta tiden som under medeltiden; däremot synes, hvilket helt vist 
är en tillfällighet, intet exempel förekomma i svenska källor; dock 
nämner den isländska Landnámabók 3, 11 en “Friðleifr, gauzkr 
at föðurætt”.

Friand (Var., Afrikans son, s. detta) = fno. Frændi, 
*Friandi (jfr. FREANTR plur. L. 507 = Dyb. St. 150): Frendo DS 
IV,706, Frende smst. VI, 254; Frænde som tillnamn D. Dal. 44.

Frudi (944) = fno. Fróði: FRUÞA (acc.) L. 1096 (Ögötl.); 
Frodho DS IV. 16. Freud. 19.

Frutan (944)? 

Furstên (944) otvifvelaktigt = fno. Þorsteinn, ett i hela 
Norden ytterst allmänt namn; i runor ÞURSTAIN, ÞORSTAIN, 
ÞURSTIN, ÞORSTIN o.s.v. Lundgren Int. 54. Under det 
vi i andra namn finna t svara till fno. þ, är i detta ord þ eller 
egtl. grekiskt θ, th, återgifvet med f, som så ofta i grekiska ord 
(t. ex. ryska Feodor = gr Θεοδωρος); jfr Miklosich, Die Sprache 
der ältesten russischen Chronisten (Sitzgsber. d. Ak. d. Wiss. zu 
Wien, XIV) § 73; densamme, Vergl. Gramm. d. slav. Spr. I2, 
215.

Gomol (944) = fno. Gamall; allmänt i Sverge, is. i Upl. 
(t. ex. KAMAL L. 166 [= Dyb. U. 206]. 210. 371. [= Dyb. St. 27]. 475 [= smst. 114, 115]. 558 [= smst. 204]. 651. 
781; Dyb. St. 20), sällsynt i Norge, obekant i denna form på 
Island (där däremot Gamli förekommer).

Grim (944) = fno. Grímr. Allmänt i hela Norden; såsom 
exempel från Sverge kan anföras KRIM L. 608. 1337; KRIMBR 
L. 658; KIRIMR L. 215 (= Dyb. U. 190).

Gudy (911 och 944) = runstenarnas KUÞI L. 362 (Upl.). 
1235, hvilket utan tvifvel uttalats Guði ( – isl. goði präst); Gude, 
Guda, Cuda Reich., fornsv. Gudhi, Gudho, Guzæ (jfr Lundgren 
Int. 10. 12, Pers. 1 f. 46; Wimmer, Runeskriftens oprindelse = 
Aarb. f. nord. Oldkynd. og Hist. 1874, 231 ff. 240. 248); det 
kan dock äfven tänkas vara = Góði, af adj. góðr god, jfr Gothe 
DS III, 88; Guoda, Guota Reich., angelsax. Goda Saxon chron. 
år 988, forntyska Godo Förstemann 529. På Island förekommer 
intet af dessa namn som personnamn; det förstnämnda icke heller 
i Norge (Goe Aas. 16).

Gunar’ (944) = fno. Gunnarr. Ett af de allmännaste 
namnen i Sverge såväl som i hela Norden; på runstenar i Upl. 
förekommer KUNAR t. ex. L. 19. 63. 70. 130. 283. 304. 305. 402. 
434. 439. 529. 536. 540. 590. 761 o.s.v.

Gunastr (944) väl = fno. Gunnfastr; dock synes denna 
form icke kunna påvisas i svenska källor, hvaremot vi här mycket 
ofta träffa det för Sverge, såsom det synes, egendomliga namnet 
Guðfastr: KUÞFASTR t. ex. L. 170 (= Dyb. U. 205). 171 
(= smst. 204). 221. 263.685 (= smst. 74). 748 (= smst. 114) o.s.v.; 
Gudvast(us) i dokument. Gunnfastr förekommer i Sögubrot som 
namn på en svensk krigare = Guthfast hos Saxo. Det är dock 
helt visst snarare två olika namn, det ena sammansatt med guð 
gud, det andra med gunnr kamp. jfr Lundgren Int. 11. – 
Ändelsen r i Gunastr är förmodligen det nordiska nominativmärket, 
som undantagsvis här bibehållits (jfr ryska kostër sid. 112).

Igeld se Ingeld.

Igor’ (Ruriks son, † 945), grekiska ”Ιγγωρ, ”Ιγγορ, hos 
Liudprand (se s. 31) Inger = fno. Ingvarr; mycket vanligt i 
Sverge. Förutom i de s. 76 f. omtalade inskrifterna förekommer t. ex. INKUAR L. 436 (= Dyb. St. 128). 484 (= smst. 135), 
601 (= smst. 247). 605. 650 (= smst. 23). 927 (= Dyb. 8:o 
20, Söderml.); IKUAR L. 437 (= Dyb. St. 127). 562 (= smst. 
236). 1106 (Ögötl.). INGUAR Dyb. St. 81 (= L. 423). Inguar, 
Inguarus allm. i DS o. annanst. – Från slutet af 12:te årh., 
och början af det 13:de förekommer i Ryssland också stundom – 
förmodligen genom nytt uppkallande på grund af 
giftermålsförbindelser med Norden – den oförändrade formen Ingvar, som då 
uppfattas som ett från Igor, hvars upprinnelse man på den 
tiden glömt, skiljaktigt namn.

Ikmor (”Ιχμορ, rysk höfding, 971, Leo Diac, ed. Bonn 149 
och Cedrenus ed. Bonn II 405) synes återgifva en slaviserad form 
*Igmor = fno. Ingimarr (Ingmarr), ett för Sverge 
egendomligt namn: INKIMAR L. 923 (Söderml.); IKIMAR L. 484 
(Upl.). 853 (Söderml.); Dyb. St. 131. INKMAR L. 435 (Upl.). 
1117 (Ögötl.); IKMAR L. 266 (Upl.); INGEMAR Säve 108. 
Ingemar, Ingemarus DS III, 87, SRP reg., och annanst.

Ingeld, Inegeld, Igeld (911 och 944) = fno. Ingjaldr; 
allm. i hela Norden; i svenska källor t. ex. INKIALTR L. 136 
(= Dyb. U. 199). 154 (= smst. 191). 202 (= smst. 176). 408. 
478 (= Dyb. St. 120). 1311. 1312 (Öland); IKIALT L. 707 
(= Dyb. U. 72). Dyb. St. 240. IGIALTR L. 848 (Söderml.). 
Ingeld(er), Ingeldus o. fl. former mycket ofta i diplom. 
Lundgren Pers. 39.

Ingivlad, i några handskrifter skrifvet Iggivlad (944) = fno.. 
Ingivaldr, särskildt brukligt i Sverge: t. ex. INKIUALTR 
L. 83 (= Dyb. U. 134). 481 (= Dyb. St. 134, Steph. 788); 
INKIHUALTR L. 435 (= Dyb. St. 126). 477. Ingeuald(er), 
Ingiualdus, Ingeualdus o. likn. former ofta i diplom.

Ingvar se Igor’.

Iskusev, Iskusevi (944)?

Istr (944) = ISTRUR L. 753 (= Dyb. U. 120)? eller 
= fno. Eistr: AISTR L. 14 (= Dyb. St. 225). 15. 17. (= 
smst. 230). 56. 86 (= Dyb. U. 137) o.s.v.? I senare fallet kan det vara tvifvel om r är det nordiska nominatifmärket (jfr Gunastr) 
eller hör med till stammen (jfr Bugge i Aarb. f. nord. Oldkynd. 
och Hist. 1873, s. 47).

Ivor (944; ofta senare) = fno. Ivarr; utbredt öfver hela 
Norden. IVAR L. 562 (= Dyb. St. 236, Steph. 795). 1135. 
1237. o.s.v.

Jakun se Akun.

Javtjag, Jatvjag (944) = HATIKR L. 1325? eller = 
fno. Höfðingi? Formen Jatvjag beror i alla händelser på 
tillslutning till det lika lydande folkslagsnamnet (en med Litauerna 
beslägtad stam).

Kanitsar (Kanimar? 944)? Beträffande första ledet jfr 
KANA acc. L. 908; Canbiörn Dipl. Dalekarl. n:o 511?

Karl (907) = fno. Karl, ett af de vanligaste svenska namn.

Karly (911) = fno. Karli: L. 1557 (Ögötl.). Liksom i 
fornnordiska formerna Karl och Karli stundom finnas brukade 
ömsevis om samma person, så synes det också vara samma man, 
som 907 benämnes Karl och 911 Karly.

Karn (944) = Karni, acc. KARNA L. 1188 (Ögötl.). 
Annars okändt. Jfr fågelnamnet Karn som tillnamn, Rygh 34.

Karšev (944); så vida ändelsen -ev, såsom man efter 
kontexten synes böra antaga, hör med till namnet och icke är den 
vanliga afledningsändelsen för possessiva adjektif, helt visst = fno. 
Karlsefni (jfr namnet AURSIFNI L. 315 Upl.) eller 
Karlshöfuð (jfr Rygh 34).

Kary (944) = fno Kári, utbredt i Sverge liksom i det 
öfriga Norden, t. ex. L. 63. 74 (= Dyb. U. 132). 211 (= smst. 
186). 262. 404. 626 (Upl.). 836 (= Dyb. 8:o 21). 892 (Söderml.). 
1053 (Gestrikl.). Lundgren Pers. 40 f.

Klek (944) = Klakki, KLAKI L. 936. 1278. 1400; 
KLAKR L. 1207, (jfr klakki Rygh 36; Andrea dicto klak DS 
II, 215; Ragwald klak Silfverst. D. 355)? eller = Kialki (se 
Rydqvist, Sv. spr. lagar II, 261)? eller = Kleggi, Kleggr Rygh 
36?

Kol (944) = fno. Kolr eller Kollr: KUL L. 251 (Upl.); Kolo, Kool Scriptores rerum suec. III, 2, 104; Colo smst. 129; 
Collo DS III, 101 (Upl.)., SRP reg.

Kutsi (944) måhända = fno. Kussi (kalf); detta ord, som 
ofta brukas som tillnamn (Rygh 40: Kutzi, Kudzi, Kuszi Kuzssi, 
äfvenså Kwse, Kuse D. Dalekarl. 236. Silfverst. D. 189. 252, 
SRP reg. o.s.v.), har otvifvelaktigt kunnat användas som 
personnamn likaså väl som det ungefär liktydiga kalfr, hvilket ofta 
finnes brukadt på detta sätt, äfven i Sverge. Måhända förekommer 
Kussi verkligen på en svensk runsten (Dyb. St. 196 = Dyb. 8:o 
n:o 69, från Sigtuna), som börjar KILAUH . AUK . USI; då 
man icke känner något namn USI, läser utgifvaren auk.[k]usi. 
Jfr KUS L. 32 = Dyb. U. 51?

Libi (944) otvifvelaktigt fördärfvadt; = fno. Leifr? 
Måhända hör slutet af det i texten föregående ordet (i- eller vi- i 
Turduvi, i st. f. hvilket man skulle vänta Turdov) till detta ord, 
och man kunde då tänka t. ex. på Eilífr (L. 704; 226. 457), 
Eileifr, Véleifr (L. 1046) eller något dylikt.

Lidul (911) kan vara = LITULF L. 4 (Upl.) d.v.s. 
*Lindulfr eller = fno. Liðulfr; man kunde också tänka på fno. 
Ljóðulfr, Leiðulfr. Måhända har ett f utfallit i slutet af Lidul; 
på den grund att det följande namnet Fost börjar med f (några 
handskrifter hafva Lidulfost i ett ord).

Ljut (975; Svênalds son, måhända samme man, som också 
kallas Mstislav, se Smith Nestor 50. 268) kan vara = fno. 
Ljótr: LIUTR L. 274; Dyb. U. 214 (? jfr Säve i Nord. 
Univers.-Tidskr. III, 4, 1858, s. 101; Steph. 674); men det kan 
lika väl vara slaviskt (ljut grym).

Malfrid’ († 1000, måh. en af Vladimirs hustrur; flera ggr i 
de följande generationerna) = fno. Malmfríðr, Málfríðr.

Mony (944) = Manni (af maðr, mannr man), ett namn, 
som icke synes förekomma i den norsk.-isl. sagoliteraturen, men 
som är allmänt i Sverge och Danmark: Manne DS III, 92 (Upl.), 
I, 53 (Skåne); Manno smst. I, 708 (Smål.). Manna (gen.) Scr. 
rer. dan. III, 435. Manne Kok, det danske Folkesprog i 
Sönderjylland II, 37. Jfr Freud. 38, samt angelsax. Manna (Sax. Chron. år 921), fornty. Mannus, Manni Förstemann 903. Från 
detta bör noga skiljas fno. Máni (“måne”), som på slaviska 
nödvändigt skulle kommit att heta Many, icke Mony (jfr ofvan 
sid. 66). I runinskrifter förekommer ofta MANI (t. ex. från 
Upl. L. 491. 616 [= Dyb. St. 262]. 617; från Söderml. 860. 
901), hvilket sannolikt oftast betyder Manni, icke Máni.

Mutur eller Mutor (944)? Senare delen synes vara þórr 
(jfr Lundgren Int. 56, Pers. 9 f.); första ledet måhända Mun-, 
Mon- (Lundgren Pers. 44) eller Móð-; jfr, med þór- som första 
led, þormundr, þormóðr.

Olêb se Ulêb.

Oleg, Ol’g (Ruriks slägting och efterföljare, † 913; ofta 
senare) = fno. Helgi; utomordentligt vanligt i hela Norden; jfr 
Lundgren Pers. 52 f. Freud. 26. Den slaviska formen var väl 
ursprungligen El’g’, Jel’g’ (jfr Olga); men det begynnande e, je 
förvandlades till o enligt en egendomlig rysk ljudlag, som 
knappast ännu var gällande i 10:de årh.; jfr t. ex. olén’ = fornslav. 
jelen’, hjort; ryska odín = fornsl. jedin, en; fornryska oljad’, 
långskepp, af grek. χελανδιον fornryska Olena vid sidan om 
Elena, Jelena, m. fl. Se Miklosich, Die Sprache der ält. russ. 
Chronisten (Sitzgber. d. Ak. zu Wien, XIV) § 56, och dens., 
Vergl. Gramm. der slav. Spr. I2 (1879), 74. 431. 465.

Olga (Igors gemål [jfr s. 107], † 969), grek. ”Ελγα 
(Konstantin Porphyrog., de ceremoniis aulæ Byz. II, 15 p. 343 d ff.; 
Cedrenus p. 636 d. o. a.) = fno. Helga. Den slav. formen 
måste ursprungligen, i öfverensstämmelse med den grek., hafva varit 
Elga, Jelga; jfr föreg.

Olma (nämnes under år 882) helt visst = Holmi, som 
förekommer ofta i Sverge, men knappast annanstädes i Norden: HULMI 
L. 388. 554. 628. 1236; i oblik form L. 513. 657; Dyb. St. 
155; Dyb. 8:o 27. (HULMA fem. L. 522. 1038). Hulmo DS 
II, 258; Holmo smst. III, 662; IV, 644; Holme Silfverst. D. 
245.

Olstên, Olstin (1177 cod. Laurent., 1184—85 cod. Hypat.) 
helt visst = fno. Holmsteinn: HULMSTAIN L. 381. 850. 860. 862. 887. 938; i diplom Holmsten, Holsten (t. ex. Silfverst. D. 
1508), Holmstanus, Holstanus (DS IV, 113).

Oskold se Askold.

Prastên se Frastên.

Rjurik, Rurik (862; ofta senare; grek. ’Ρουριχας Nicetas 
Choniatus p. 337, omkr. 1200) = fno. Hrœrikr: HRURIKR 
L. 1096 (Ögötl.). Rörik DS III, 97 (Upl.); Röricus smst. II, 
8 (Smål.). 37. 102. 105; III, 89. 94. 256 (Upl.) o.s.v., Roricus 
smst. II, 88, o. oft.

Roald se Ruald.

Rognêd’ (dotter till Rogvolod; gift med Vladimir 980, † 
1000; en deras ättling med samma namn omtalas 1168) = fno. 
Ragnheiðr, Ragneiðr.

Rogvolod (980, “var kommen öfver hafvet”, furste i Polotsk; 
förekommer också senare bland afkomlingar af Vladimirs och 
Rognêd’s son Izjaslav) – fno. Ragnvaldr, Rögnvaldr: 
RAHNUALTR L. 397 (= Dyb. St. 46); RAKNVALT L. 436. 437 
(= smst. 128. 127). Allmänt i diplom, oftast i formen Ragwalder, 
Ragualdus eller dyl., också Rangualder, Rangualdus. Jfr 
Freud. 44; Lundgren Int. 22. Rogvolod sluter sig närmast till 
uttalet Ragvalder.

Ruald (911 och 944),

Roald (944)= fno. Hróaldr: 
HRUALTR Dyb. 8:o 2; RUHALTS för HRUALTS, Snoldelev, Fyen 
(från 9:de årh.). Hroald dansk jarl, Saxon Chron. år 918.

Ruar (911) = fno. Hróarr: HRUAR L. 1329 (Vgötl.); 
RUAR L. 1104 (Ögötl.); RUARI dat. Dyb. 8:o 46 (Söderml.; 
om en man som “fór austr héðan með Róari”; Sv. Grundtvig 
Histor. Tidskr., 3 Række, V, 601, rättar det utan nödvändighet 
till Ingvari). Roarus DS III, 163. Roar SRP 1756.

Rulav (907 och 911) = fno. Hróðleifr, Hrolleifr: RULAIFR 
L. 1550 (= Dyb. U. 34); RULEFR L. 174 (Upl.); RULIFR 
L. 973 (Söderml.), acc. L. 143. 165 (= Dyb. U. 208). Rodlevus 
DS III, 101 (Upl.); Rwllöff, Rwllofuer Silfverst. D. 308.

Rurik se Rjurik.

Sfandr, Sfaindr, Sfanêdri (944, Ulêbs hustru), skall vara en genitifform, men ändelsen är i hvarje fall oriktig och 
grammatiskt omöjlig. Första ledet måste vara Svan-, som ofta 
förekommer i nord. kvinnonamn (jfr Munch, Saml. Afh. IV, 176); 
närmast låge *Svanheiðr eller *Svanríðr, hvilka förbindelser dock 
icke synas förekomma annars; Svanfríðr brukas ännu på Island.

Sfengos (Σφεγγος, Skylitzes, Cedrenus p. 710, under år 1016) 
måhända = fno. Sveinki (SAINHI L. 947)? eller Sveinungr 
(SUAINUNKR L. 917, Söderml.); i diplom ofta Svenunger o. 
dyl., se t. ex. SRP reg.; Sweungh Silfverst. D. 636?

Sfenkelos (Σφεγχελος Leo Diac. p. 144), Sfangelos, 
Sfagelos (Σφαγγελος, Σφαγελος Skylitzes, Cedrenus p. 672) rysk 
härförare, helt visst densamme, som i de ryska källorna kallas 
Svêngeld eller Svênald (se d.).

Sfirka (944), Sfirk eller Sfirky? (d:o, i possessif form 
Sfirkov)= fno. Sverkir, ofta i Sverge (SIRKIR L. 1188), äfven 
i Norge (jfr Aasen 38), där man dock liksom på Island föredrog 
formen Sörkvir (jfr Munch, Saml. Afh. IV, 177).

Sineus (862) synes på slaviska betyda “Blåskägg” (sine- + 
ry. us, fornsl. as); då ett dylikt namn emellertid är fullkomligt 
oslaviskt, har formen helt visst uppstått genom en folketymologisk 
ombildning af fno. Signiutr, Signjótr, ett namn, som ofta 
förekommer i Upland, men knappast någon annanstädes: SIKNIUTR 
L. 204, 360 (= Dyb. St. 70). 669 (= Dyb. U. 58), SIKNIOT 
L. 500 (= Dyb. St. 144); SIHNIUTR Steph 620 (= L. 269, 
Dyb. St. 271 SAÌH); SIUNIUTA L. 214 (= Dyb. U. 189). 
Signiatus DS I, 530.

Sinko Borič, Isino Kobirič, Isin’ko Birič (944), 
fördärfvadt namn.

Sludy (944) = Slóði; allmänt i Södermanl. och Upl., annars 
okändt som personnamn. Från Söderml. SLOÞI L. 916. 953 
(= Steph. 741); Dyb. 8:o 41; SLOÞA oblik form, smst. 83; 
L. 966 (= Säve, Sigurdsristningarna å Ramsundsberget och 
Gökstenen, Vitterhets – – Akademiens handl. XXVI, 1869, s. 356). 
Från Upl.: SLUÞI L. 280; SLUÞA acc. Dyb. U. 142 (= L. 
93). Eljes endast en gång som tillnamn, Rygh. 59.

Steggi (d.v.s. Stengi? 944)? Månne = fno. Steingeirr 
(STAINKIR Dyb. 8:0 40)?

Stemid (907 och 911)? Måhända = *Steinviðr, ehuru 
ett dylikt namn icke annars är kändt; namn på -viðr äro, 
isynnerhet i Sverge, mycket allmänna.

Stir (944) = fno. Styrr: STUR L. 162 (Upl.); Styr 
DS III 98 (Upl.).

Studek (944) = Stœðingr, ett namn, som är kändt endast 
från Upland och Ögötland: STÜÞIK L. 128 (= Dyb. U. 154); 
STÖÞINKR L. 206 (= smst. 182); STUÞIKR L. 1113 (= 
Steph. 614; Ögötl). Jämför med detta namn STOÞI L. 169 
och åtskilliga namn med stoþ- som första led. För öfrigt hafva 
de flesta handskrifterna Tudkov i st. f. det otvifvelaktigt riktigare 
Studekov.

Svên (944) = fno. Sveinn ett af de vanligaste namn i hela 
Norden.

Svênald (rysk härförare, 945—975), om läsarten är riktig, 
= Sveinaldr, som flera ggr förekommer i Sverge, men knappast 
någon annanstädes: SUINALDR L. 469 (= Dyb. St. 113). 
SUAINALTI L. 917 (Söderml.); SUAINALTR L. 1123 (Ögötl.). 
Suanaldus DS III, 95 (Upl.); Swenaldus smst. IV, 646, V, 
354. Formen växlar emellertid något, till och med på olika 
ställen i samma hndskr.; de flesta sidoformerna, t. ex. Svêneld, 
Svêndel(d), Sventeld o. a., äro dock uppenbarligen vanstälda; 
uppmärksamhet förtjänar blott den ofta förekommande läsarten 
Svêngeld, som tydligen återgifver en verklig uttalsform (jfr 
Sfenkelos), vare sig det är en förvridning af Svênald eller själfva 
den ursprungliga formen (= ett annars obekant Sveingjaldr?).

Schibrid [sch = slav. š-] (944) = fno. Sigfriðr (norsk. isl. 
Sigfreðr, Sigfröðr, Sigröðr, jfr Gislason i Aarb. f. nord. Oldkynd. 
og Hist. 1870 s. 126 ff.; Aasen 34): SIKFIRUÞR L. 126 
(= Dyb. U. 156); SIKRITR L. 80 (= smst. 148, Steph. 723); 
SIHFRIÞR L 1731 (= Säve 58); SIGFRIÞ L 1810 (= Säve 
187). Sigfridus DS III, 99. 389. Sigfrid D. Dal. 62. 126. 
Sigfridh Silfverst. D. 426. Jfr Freud. 46.

Schichbern eller Schigobern [sch = š] (944) = Sigbjörn, 
som icke synes förekomma i den fno. bokliteraturen, men hvilket 
är allmänt i hela Sverge: SIKBIARN L. 294 (= Dyb. U. 256) 
545 (= Dyb. St. 214); SIHBIARN L. 523. 780 (Upl.); 
Dyb. St. 282; SIKBIURN L. 1061. 1133; SIBIUN L. 316 
(= Dyb. U. 4). 1309. SIKBIERN Säve 84 (= L. 1571). 
Sigbernus DS III, 98. 112. 541. Sigbiörn SRP reg. Jfr 
Styffe Skand. u. Unionst. 83; Freud. 45.

Schimon [sch = š] (Afrikans son, se detta namn) = fno. 
Sigmundr, brukligt i hela Norden. Schimon bör noga skiljas från 
Simon, som på slaviska har s, icke š).

Tilen, Telina, Tilej, Tilij, Tirej (944)?

Truan (944) = fno. *Þróandr, Þróndr, Þrándr: ÞORONTR 
L. 1701 (= Dyb. U. 205); ÞRUNT L. 1176 (Ögötl.). 
Thronder DS III, 65. Trond D. Dal. 718; Thronde SRP 2312. 
Jfr ftyska Throand Förstemann 1198.

Truvor (862) helt visst = fno. Þorvarðr. Formen Tru- 
för Þor- står måhända i förbindelse med den stundom i Sverge, 
oftare i Danmark förekommande omsättningen af Þor- till Þru-, 
Tru- (jfr Munch, Saml. Afh. IV, 188; Lundgren, Pers. 9), t. ex. 
ÞRUNIUTR för ÞURNIUTR L. 806; Throgillus DS I, 276 
Thrugillus smst. II, 257, yngre Truls = fno. Þorgils. Truve (Rääf, 
Ydre-målet, 124) sannolikt = fno. Þorviðr (jfr Lundgren Int. 55). 
Snarare har dock denna förändring inträdt först på slavisk grund, 
enär r här allmänt omsättes, när detta ljud ursprungligen har stått 
framför en annan konsonant, t. ex. Polikrap af Polycarpus o. dyl. 
Jfr Miklosich, Vergl. Gramm. d. slav. spr. I2, 211); vid vokalen 
u kan detta visserligen mera sällan komma att ega rum; dock har 
man t. ex. serbiska rusag, ängd, af ung. ország. (Bayer och 
Kunik [i Berufung d. schwed. Rodsen II, 131 och i noterna till 
Dorns Caspia, Mém. de l’Acad. imp. de St. Pétb. VII serie, XXIII, 
402] sammanställa Truvor med tillnamnet Thruwar hos Saxo 
s. 383; men detta är otvifvelaktigt endast en förvriden form af 
det motsvarande Þrjúgr i Sögubrot, sålunda att -ar återgifver den fno. nominativändelsen -r liksom t. ex. Throndar s. 381 är fno. 
Þróndr.).

Tuky (1067) = fno. Tóki, allmänt i synnerhet i Sverge 
och Danmark; TUKI förekommer t. ex. L. 285. 469 (= Dyb. 
St. 113). 667 (= Dyb. U. 61). 882. 891 o.s.v. I diplom 
Toko, Thuko, Tyke m. m.

Tulb (944) = fno. Þolfr, allmännast i Sverge och Danmark, 
t. ex. ÞULFR L. 1120 (Ögötl.). Thoolf DS III, 459, Tholf 
SRP 1295; Tolfo smst. 96; Tolffuer smst. 671; Tolff Silfverst. 
D. 416. (I st. f. det ensamt riktiga Tulbov hafva några 
handskrifter Tuldov eller Tuadov; genom godtycklig ändring af 
den sistnämnda läsarten i cod. Laurent, upptager Miklosich i sin 
upplaga af Nestor Truadov, hvilket omöjligt kan vara riktigt.)

Turbern (944) = fno. Þorbjörn; mycket vanligt i hela 
Norden. Jfr Lundgren Int. 50.

Turbrid (944; cod. Laurent oriktigt Turbid) = fno. Þorfriðr: 
ÞORFRIþ L. 367 (= Dyb. St. 2); jfr Lundgren. Int. 51; Zorbrid 
Reich. (Isl. Þórröðr: Grislason i Aarb. f. nord. Oldk. og Hist. 
1870, 129; jfr Schibrid).

Turd (944, två ggr; den ena gången med oriktig ändelse 
Turduvi för Turdov, jfr under Libi; den andra i formen 
Turdov, i st. f. hvilket några handskrifter hafva det oriktiga 
Tudorov, genom sammanblandning med namnet Tudor = Theodor) = 
fno. Þórðr, mycket vanligt i hela Norden; i runor ÞURÞR, 
ÞORÞR; jfr Lundgren Int. 55.

Tury (980) = fno. Þórir, utomordentligt utbredt och 
allmänt; i runor ÞURIR, ÞORIR, i diplom Thorer, Thore, Thure, 
Thurirus, Thuro o.s.v. Jfr Lundgren Int. 52 f.

Ulêb (944 tre ggr, helt visst om två olika personer; 
1146—47 nämnes en höfvidsman i Kijev med samma namn) = fno. 
Oleifr, Oláfr, Olafr; det sistnämnda är i sagoliteraturen den 
allmännaste formen af detta i hela Norden mycket utbredda namn, 
liksom den också i Sverge efterhand blir öfvervägande; på svenska 
runstenar träffas däremot så godt som alltid den äldre formen med 
diftongen ei, till hvilken det slaviska ê svarar. Skrifsättet ULAIFR förekommer t. ex. L. 658. 662. 694. 700. 703. 849. 898. 902 
o.s.v.; OLAIFR t. ex. L. 69. 427 (= Dyb. St. 80). 438. 
442. 955.; ULIFR L. 130. 456. o.s.v.; i diplom också, men 
mera sällan, Oleff, Olof. Jfr Gislason i Ann. for nord. Oldkynd. 
1860, 331 ff.; Freud. 41. (På de två första ställena i 944 års 
traktat har Miklosich utan grund och tvärt emot alla 
handskrifterna rättat Ulêb till Ul’b, hvilket skulle svara till fon. Ulfr; på 
det tredje stället hafva några handskrifter läsarten Olêb; jfr 
Ruald och Roald, Mutur och Mutor.)

Utin (944) måste på grund af sammanhanget vara en 
possessif afledning, som synes vara bildad af en nominatifform Uta; 
men ett dylikt namn är svårt att förklara och formen är 
öfverhufvud tvifvelaktig. Man har velat rätta det till Ustin’, 
possessifform till Ustin, och har sammanstält detta namn med fno. Eysteinn, 
på svenska runstenar skrifvet AUSTAIN, AÜSTAIN, AUSTIN, 
USTIN (t. ex. L. 103. 509. 1169. 1410) o.s.v.; men detta 
är föga sannolikt, alldenstund ey annars återgifves med a och ei 
med ê (jfr Frastên, m. fl.). Skulle Utin kunna sammanställas med 
fno. Oþvagin, Oþveginn, UÞUAKIN L. 176. 299; OÞUAKAN 
L. 143. 1531?

Ver[e]mud (907 och 911) = fno. Vermundr. Några 
handskrifter, hafva isynnerhet under år 907, läsarten Vel’mud, vid 
hvilket man skulle kunna tänka på fno. Vilmundr, men sannolikare 
är att denna form beror på en folketymologi, bestående däri, att 
man hänfört namnet till det i sammansättningar, äfven i namn, 
allmänt förekommande slaviska vel’-, stor.

Voist Voikov (944), två ytterst tvifvelaktiga namn, som stå 
emellan Erli[s]kov och Istr och måhända hafva inkommit endast 
genom en dittografi. Handskrifterna hafva Voikov’, Voistov’ Ikov’, 
Vi’skov’ Ikov’, Voistvoikov’ o.s.v.

Vujefast (944)? Sista delen är fno. -fastr (jfr Arfast, Gunastr), 
men första delen är tvifvelaktig; måhända = fno. Véfastr, fsv. 
Vifastr (Lundgren Pers. 56)? Miklosich läser Bujefast, som 
kunde vara = Bófastr, jfr Bofester DS I, 188; Bovastus smst. 
III, 657; men denna läsart är sannolikt oriktig och felet ligger helt visst djupare. (Möjligen Jevufast d.v.s. fno. Jöfurfastr, 
L. 306. 418? eller Vulfast d.v.s. Holmfastr? jfr not 33.)

Vuzlêv, Vuzlêb (944), ett på -leifr slutande namn, hvars 
första del är osäker. (Hus-? jfr HUSKARL L. 432, 
HUSBIORN L. 325).

Zd’bern, Zid’bern [d. ä. ž-] (Kunik, Berufung II, 188)? 
Senare delen är nord. -björn (jfr Bern, Schichbern, Turbern); 
förra delen är vanstäld till oigenkänlighet genom etymologisering 
efter slav. žid-, ž’d-, som ofta förekommer i slav. personnamn 
(jfr Miklosich, Slav. Personennamen, Denkschr. d. Wien. Akad. 
X, 1860, nr. 133).

Tillägg II.

Om fynd af nordiska fornsaker i Ryssland

af Hans Hildebrand

I det föregående har Doktor Thomsen yttrat, att den 
åsigt om den ryska statens uppkomst, som han med så 
många historiska och lingvistiska grunder gjort gällande, 
äfven på det bestämdaste bekräftas af den arkeologiska 
forskningen. Och i själfva verket synes intet bättre bevis kunna 
erhållas för riktigheten af åsigten, att de gamla ryssarna 
varit nordbor, än det förhållandet, att man i ryska grafvar 
från 9:de och 10:de århundradena finner vapen och smycken, 
som burits af svenska män och kvinnor. På grund häraf 
torde efterföljande korta anmärkningar vara välkomna för 
läsaren.

Såsom redan förut (sid. 76) är anmärkt inströmmade 
till Norden under tiden från slutet af 800-talet till midten 
af 900-talet en mängd kufiska mynt. Denna period aflöses 
i Sverge, i främsta rummet på Gotland, af en annan, då de 
flesta mynt, som voro i omlopp, tillhörde mellersta och västra 
Europas stater. Ur dessa senare skatter har myntkabinettet 
i Stockholm erhållit en samling af angelsaxiska mynt från 
perioden 959—1066, som är rikare än någon annan 
angelsaxisk myntsamling. Den innehåller för närvarande 10,458 typer och varieteter af typer, under det att antalet af funna 
mynt öfverstiger 22,000. Samman med de angelsaxiska 
mynten förekomma i fynden mynt präglade i Nederland och 
Belgien, i Tyskland från Bremen i norr ned till Schweitz i 
söder, i Böhmen och Ungern. Deras antal torde snarare 
öfverstiga än understiga de angelsaxiska myntens.

Hopandet af dessa skatter i svensk jord beror 
visserligen i någon mån på de stora kvantiteter mynt, som i 
egenskap af “danegeld” utfördes från England, men den närmaste 
orsaken till de engelska och tyska myntens talrika förekomst 
i Sverge beror tydligen i främsta rummet på en högt 
drifven samfärdsel, som måste haft sitt centrum på det i 
Östersjöns midt liggande Gotland. Det är nämligen där, öster 
om det svenska fastlandet, samt i dettas östra delar och i 
Skåne, som de flesta västerländska myntskatterna hittas, 
under det de saknas i Sverges västra provinser, i hvilka vi 
förnämligast hafva att söka spåren af den direkta 
förbindelsen med England.

Utan tvifvel var det den tidiga förbindelsen med östern 
och införseln af det orientaliska silfret, som hade gifvit 
Gotland en så stor kommersiel betydelse. Det var därför 
naturligt, att den en gång inledda handeln fortsattes äfven 
sedan tillförseln af arabiskt silfver började antaga mindre 
mått. Det är mycket troligt, att åtminstone en dryg del af 
de västerländska mynt, som hittas i det inre af Ryssland, 
blifvit dit införda från Gotland. Som en egenhet må 
nämnas att i midt-Rysslands grafvar träffas mynt vida oftare än 
i svenska grafvar; de flesta mynt, som hittas i Sverge, 
tillhöra skatter, som af en eller annan anledning blifvit 
anförtrodda åt jorden.

Om vi granska fornsaksförrådet i de livländska 
samlingarna, finna vi ytterligare vittnesbörd för samfärdseln 
mellan Gotland och Östersjöns östra strand. Typer, som äro 
karakteristiska för Gotland och hvilka där kunna följas i 
sin utveckling genom århundraden, hittas i sina yngsta former i Rysslands östersjöprovinser och lämna således 
vittnesbörd icke allenast om samfärdselns tillvaro, utan ock om 
dess riktning; de visa att Sverge, särskildt Gotland, denna 
tid icke varit uteslutande mottagande, utan äfven 
meddelande.

Liksom Gotland har sina typer, hvilka äro på det 
svenska fastlandet osedda eller åtminstone sällsynta, så har 
ock fastlandet att uppvisa flera typer, som äro för Gotland 
främmande och som därför, när de hittas i Ryssland, visa, 
att detta land hade förbindelse icke blott med Gotland, 
utan äfven med det landfasta Sverge.

Det kan icke komma i fråga, att här lämna en 
detaljerad framställning af de ryska fynd, som vittna om 
lifligheten af förbindelserna af det senare slaget genom 
myckenheten af föremål, åt hvilka man måste tillerkänna ett svenskt 
ursprung. En sådan framställning skulle blifva altför lång 
och för flertalet af läsare tröttande, förutom det att den 
skulle kräfva meddelandet af en mängd afbildningar. Här 
må därför några antydningar göra till fylles.

Sydväst om Ladoga, icke långt från denna sjö, 
undersökte D. E. D. Europæus från Helsingfors åren 1874 och 
1877 några grafhögar i närheten af floderna Pascha och 
Ojat, hvilkas vatten, den senares blandadt med Svir, 
rinna ut nära hvarandra. För undersökningen af två af 
dessa högar har Europæus offentliggjort en kort 
redogörelse i Finlands Allmänna Tidning 1874 n:r 212—215; 
flertalet af de i denna och de öfriga högarna funna 
fornsakerna äro afbildade i tredje häftet af Aspelins atlas 
(Antiquités du nord finno-ougrien). I den ena af de af Europæus 
beskrifna grafhögarna anträffades nära högens topp, och helt 
nära hvarandra, fyra grafvar med brända ben; på två andra 
ställen i samma hög hittades lämningarna af två brända 
hästar. Två af de graflagda personernas kön kunde 
bestämmas genom det åtföljande grafgodset; på ett ställe funnos 
nämligen vid de brända benen en rik samling vapen, som visa att en man där var begrafven; på ett annat flera 
prydnader, som tillhört en kvinna. Hvad ursprunget af de ur 
denna hög upptagna fornsakerna beträffar, så äro två med 
kedjor prydda bronssmycken afgjordt finska, men alla de 
öfriga äro lika säkert svenska, nämligen två ovala 
spännbucklor, ett rundt spänne, hvars fyra från randen 
uppstigande djurhufvud och hvars de inre delarna fyllande slingor 
fullständigt ega den senare skandinaviska järnålderns 
karaktär, vidare ett svärd, fullkomligt öfverensstämmande med 
det, som Montelius afbildat i sina “Svenska Fornsaker” 
såsom n:r 507, ett spjut, likt M. n:r 504, en knif och ett 
bryne af former, som i Sverge äro ytterst vanliga, en 
pilspets, som också måste anses vara svensk. I den andra af 
Europæus beskrifna grafhögen, hvilken låg helt nära den 
förra, funnos tre obrända skelett, ett manligt och två 
kvinliga. Af de senare låg det ena upptill det manliga 
omslutande dess nedre del och med högra armen öfver dess 
bröst. Europæus har i detta fynd velat se en kvinna, som 
frivilligt följt sin man i döden, ett antagande, som 
möjligen är riktigt, men som torde behöfva närmare 
bekräftelse. Ur denna grafhög upptogos en järnyxa af en 
afgjordt svensk form och tvänne spjutspetsar, af hvilka den 
ena har en form, som är i svenska fynd ganska vanlig, den 
andra tillhör en typ, som åtminstone icke är i Sverge okänd; 
några andra i denna hög hittade föremål kunna också mycket 
väl vara svenska. Beträffande ett halssmycke och ett par 
spännen, som lågo vid de kvinliga skeletten, kan jag icke yttra 
mig, då Aspelin ej afbildat dem. Både i denna och den 
förstnämnda grafhögen anträffades kufiska och västerländska 
mynt, af hvilka ett kufiskt kunnat bestämmas; det är 
prägladt år 944. – Af de i en tredje grafhög, som låg på ett 
annat ställe, hittade föremålen (Aspelin a. arb. fig. 
1107—1119) visar större delen ett främmande tycke, men där 
förekommer äfven ett ringformigt spänne samt, hvad som är 
ännu mera betecknande, ett treflikigt spänne, hvars öfre sida visar en ornamentik, som flera gånger upptäkts på liknande 
spännen i Björkögrafvarna och annanstädes.

Inför dessa graffynd tvingas vi att till besvarande 
framställa följande fråga: att vi här hafva för ögonen svenska 
arbeten och icke imitationer af sådana, är fullkomligt visst, 
men hafva dessa svenska föremål som en handelsvara bragts 
till Ryssland för att där begagnas af den där inhemska 
befolkningen eller hafva de äfven i det främmande landet 
tillhört svenska egare?

För att på denna fråga gifva ett noggrant svar är det 
nödigt att uppmärksamma flera omständigheter. Ryska och 
finska forskare visa i allmänhet stor benägenhet att låta 
grafskicket vittna om såväl den dödes nationalitet som deras, 
hvilka åt honom eller henne bevisat den sista hedern. Det 
kan dock vara vanskligt att härvid fästa altför stor vigt, 
ty å ena sidan varsna vi i de flesta grafvar från järnåldern, 
vare sig de innehålla brända eller obrända lik, så enkla 
förhållanden, att vi icke med någon säkerhet kunna finna 
några etnografiska kännemärken, å den andra står alltid den 
möjligheten öppen, att en främling i någon viss mån 
antagit deras seder och bruk, i hvilkas land han slagit sig ned. 
Mera vägande vitsord gifver arten af de i grafven 
förekommande föremålen. Vi måste alltid, så snart folk, som hvar 
för sig ega utpräglade vanor och stil, komma i beröring 
med hvarandra, vänta att finna en blandning af föremål och 
här få vi icke förgäta, att det icke är en svala, som gör 
sommar. Om i en graf, hvars flesta föremål ega finsk 
karaktär, ett enstaka förekommer med bestämdt skandinaviskt 
tycke, måste vi naturligtvis tillerkänna grafvens egare finsk 
nationalitet och antaga, att han lefvat under sådana 
förhållanden, att han kunnat komma i besittning af ett utländskt 
smycke. Däremot så snart vi i Ryssland finna en graf, som 
innehåller flera föremål, hvilkas svenska upprinnelse är 
oomtvisteligt och jämte dem något enstaka eller till och med 
ett och annat föremål, som torde hafva finskt ursprung, så synes mig den större sannolikheten tillkomma den åsigt, 
hvilken åt en svensk man tilldelar det grafgods, som är 
öfvervägande svenskt, och den graf, i hvilken det förekommer.

Hvad de två första af de ofvan omtalade grafhögarna 
angår, så förekom i deras byggnadssätt, så vidt man af 
Europæus’ redogörelse kan sluta, intet, som med 
nödvändighet gör dem till vare sig svenska eller finska; beträffande 
anordningarna i den tredje har jag mig intet bekant. 
Fynden göra det i mina ögon troligt, att den första grafhögen 
inneslutit kvarlefvorna af fyra svenska personer; och 
möjligen hafva äfven de, hvilka voro jordade i den andra högen, 
som låg bredvid den första, varit af svensk nationalitet. 
Däremot synes det mig sannolikast, att den tredje grafven 
är finsk. Som denna graf icke är mycket aflägsen från en 
ort, där svenskar synas hafva bott, kan det icke väcka vår 
undran, att vi i denna graf finna ett par enstaka svenska 
föremål.

Vända vi nu våra steg till det inre af Ryssland, manas 
vi snart att stanna inom det område, som grefve Ouvaroff 
i Moskva tilldelar den stam, som bar namnet Merier, ett 
område, hvars konturer kunna angifvas genom uppräknande 
af fem strax utanför eller strax innanför gränsen liggande 
städer: Vologda, Nischni-Novgorod, Riäzan, Moskva och Tver 
- det är omfattar, med andra ord, de två guvernement, 
hvilkas hufvudstäder äro Vladimir och Jaroslav (jfr ofvan s. 
11). Grafhögar, annars sällsynta i de finska områdena, äro 
här allmänna. Under åren 1851—1854 undersöktes här 7,720 
grafvar, fördelade på 163 flockar. Af de vid dessa 
omfattande undersökningar anträffade fornsakerna äro flera utan 
fråga af finskt ursprung, men andra visa lika bestämdt på 
Sverge såsom sitt ursprungsland. Vi finna här t. ex. i stort 
antal yxor och spjut af växlande former, som i det 
närmaste alla återfinnas i Sverge, samt prydnader, t. ex. ovala 
och runda spännbucklor, hängsmycken af hvarjehanda 
former, som dels hafva många motsvarigheter i Sverge, dels visa ornamentsmotiv, som med tusen rötter äro fästa i den 
svenska civilisationens mark, ett ringspänne, som lifligt 
påminner om det, som Montelius afbildar i fig. 529.

ryskariket-1

Af dessa föremål är det en grupp, som särskildt 
påkallar vår uppmärksamhet, nämligen de ovala 
spännbucklorna, hvilkas utseende torde vara 
så välbekant för våra läsare, att 
det icke är nödigt att här ingå i 
en detaljerad beskrifning af dem. 
För öfrigt kan jag hänvisa till 
vidstående bilder, som visa en 
varietet inom denna grupp; 
originalet till fig. 1 är funnet vid den ena 
af de två Brembolabyarna inom 
guvernementet Vladimir. Dessa 
spännbucklor, som på Sjöborgs 
tid kallades rökelsekärl, men 
hvilkas bestämmelse är fullkomligt 
klar genom den nål, som i dem 
finnes anbragt, samt genom deras 
platser i grafvarna, så snart 
dessa innehålla obrändt lik, äro, i 
många varierande former, ytterst 
allmänna i Sverge och likaså i 
Norge. Så till vida hafva de 
dessutom visat sig vara ett godt 
kännemärke för skandinaver, som 
de återfunnits på Island, i 
Skottland och annanstädes inom det brittiska riket samt i 
Normandie.

Dess värre hafva de ouvaroffska fynden blifvit 
sammanblandade, så att det ej längre är möjligt att utreda, hvilka 
föremål hittats i hvar särskild graf; i den beskrifning, som 
den nitiske grefven utgifvit, hvilken äfven föreligger i en fransk öfversättning, äro visserligen en mängd uppgifter 
införda, som hämtats direkt ur gräfningsprotokollen, men ej 
häller här finna vi så noggranna uppgifter, som de kritiska fornforskarna i Skandinavien fordra.

ryskariket-2

Jag har redan antydt, huru vigtigt för förklaringen af de svenska fornsakernas 
förekomst i Ryssland det är, att i detalj känna under hvilka 
förhållanden de blifvit funna. Då vi sålunda icke äro i 
tillfälle att från detta rika material draga några egna 
slutsatser, måste vi nöja oss med dem, som Ouvaroff uttalat 
i sitt arbete. Om han i detta uttalar sig till försvar för 
den mening, som i Ryssland tror sig finna bevis för en 
svensk befolkning, kan man åtminstone icke däri misstänka 
ett af svensk fåfänga framkalladt förhastande i 
slutdragning. “Det är mycket lätt, säger han (s. 11), att igenkänna 
alstren af Skandinaviens husslöjd, som i allmänhet i hög 
grad besitta, i sina former och ornamentsmotif, en typisk 
och väl känd karaktär, och ligger häri ett obestridligt 
vittnesbörd, att antingen hafva nordmännen lefvat på de 
orter, där dessa fornsaker hittats, eller ock hafva dessa 
inkommit i följd af handelsförbindelser med dem.” De typer, 
som han i främsta rummet framhåller såsom 
omisskänligen skandinaviska, äro de ovala spännbucklorna, 
hängsmycken af silfver och brons med egendomligt stiliserade 
människo- och djurbilder samt de långäggade järnyxorna. 
På ett annat ställe (s. 84) säger han: “Vi kunna ej hysa 
tvifvel därom, att flera af de grafvar vi undersökt tillhöra 
Varägerna, på grund af såväl fynden som den egendomliga 
grafkonstruktionen.” Särskildt må framhållas, att 
Ouvaroff kommit till slutsatsen, att de ovala spännbucklorna 
tillhört kvinnor, en slutsats, som på det bestämdaste 
blifvit stadfäst genom Stolpes noggranna iakttagelser af de 
många och märkliga grafvarna på Björkön. Under sådana 
förhållanden framgår det med säkerhet, att i det meriska 
landet jordats icke allenast skandinaviska krigare, utan ock 
deras kvinnor, och däri hafva vi ett afgjordt bevis för, att 
vi uti dessa graffynd hafva vittnesbörd icke om en härjande 
skara, utan om en bosättning.

I sydväst från det nu omtalade området ligger 
guvernementet Smolensk. Där gjordes år 1868, vid Gniezdovo icke långt från Dnjepr, ett fynd, som bestod af 108 
österländska mynt, af hvilka intet var senare än år 1100, samt flera 
föremål af järn, silfver och brons, bland de senare ovala 
spännbucklor.

Särskildt vill jag fästa uppmärksamheten vid de tre 
planscher, som beledsaga Prosorovskis redogörelse för detta 
smolenska fynd. Vi finna där, utom två ovala 
spännbucklor, en myckenhet föremål af silfver och brons, som visa 
den närmaste öfverensstämmelse med svenska fynd. Om 
man lägger denna plansch vid sidan af de afbildningar af 
Vårbyfyndet i Stockholms museum, som jag meddelat i 
Teckningar från Statens Historiska Museum, skall en hvar 
häpna öfver likheterna. Dessutom förekomma i det ryska 
fyndet två silfverspännen med fristående djurbilder, hvilka 
äro mycket lika det i Sverge funna silfverspänne, som är 
afbildadt i Antiqvarisk Tidskrift för Sverge 4 s. 256. Två 
sådana funnos i Stockholms museum, när hösten 1881 ett 
silfverfynd från Helsingland bragte två nya exemplar. Att 
dessa smycken äro svenska framgår otvetydigt däraf, att de 
å dem befintliga djurtyperna förekomma i otaliga exemplar 
på bronssmycken, hvilkas svenska upprinnelse aldrig ett 
ögonblick varit omtvistad.

Fordom ansåg man, att de silfverarbeten från vår hedna 
tids slutperiod, som i så stort antal hittats i Sverge, 
innehöllo så godt som uteslutande österländska arbeten. 
Hvarjehanda omständigheter göra det nödigt att förkasta detta 
antagande. Det smolenska fyndet visar, att åtminstone 
omkring år 1100 svenska silfverarbeten funnit vägen till 
östligare trakter.

Det är icke lämpligt att här söka uppräkna de enstaka 
fynd af skandinaviska föremål, som hittats här och där i 
Ryssland. Det kan vara nog att påminna om det i 
guvernementet Orel funna praktsvärd, hvars fäste finnes afbildadt i 
Worsaaes bok om Ruslands og det skandinaviske Nordens Bebyggelse og ældste Kulturforhold s. 112 (Aarböger for 
nordisk Oldkyndighed 1872 s. 420). 

Af det anförda framgår, hur värderika bidrag till 
Sverges kulturhistoria vi hafva att vänta från Ryssland, om man 
där vill på ett vetenskapligt sätt göra fortsatta iakttagelser 
af de arkeologiska förhållandena.

NOTER.

1. Det arbete af Alfred den store i England, som citeras här och oftare i denna afhandling, är en angelsaxisk

öfversättning af Orosius’ i början af 5:te århundradet författade öfversigt af verldshistorien från älsta tider intill 415 e. Kr. Denna öfversättning har ett själfständigt värde genom de vigtiga upplysningar om Norden, som den innehåller. Den redogörelse för verldens geografi, som utgör inledningen till Orosius’ arbete, har nämligen blifvit af Alfred delvis omarbetad och tillökad i öfverensstämmelse med de förändrade förhållandena på hans tid. Sålunda uppräknar Alfred en mängd slaviska stammar, som bodde emellan Elbe och Weichsel, hvilket område enligt Orosius på hans tid ännu innehades af germanerna. Vigtigare än denna redogörelse för de slaviska stammarna är dock det tillägg, som innehåller de berättelser, hvilka Ottar (agsax. Ohthere) och Ulfsten (agsax. Wulfstan) meddelat konungen om sina resor i Norden. Ottar, som var norrman, hade från sitt hem i Hålogaland i nordliga Norge färdats först norrut till kusterna af Hvita hafvet, där han träffade Bjarmarna (se sid. 10), sedan söderut till Hedeby (Slesvig) i Sönderjylland. Ulfsten hade gjort en sjöresa längs Östersjöns södra kust. Därigenom att de land och folk uppräknas, som under dessa resor förbiforos, erhålla vi genom dessa berättelser den älsta någorlunda fullständiga redogörelse för Nordens geografiska förhållanden. Om venderna heter det t. ex. i Ulfstens reseberättelse, att han under hela vägen från Hedeby till Weichsels mynning hade deras land (Veonodland) på sin högra sida. – Om de folk, som bebodde de inre delarna af det nuv. Ryssland, hade konung Alfred ingen kännedom. Se Rask, saml. afhandl. I. 289, och Bosworth: The voyages of Ohtere and Wulfstan. London 
1855. (Öfvers. not.)

2. Denna stam, hvars namn blef öfverfördt till hela 
den slaviska folkfamiljen, var slovenerna vid Donau (se sid. 7). 
Att ett namn, som ursprungligen betecknat en enskild folkstam, 
erhållit en utvidgad betydelse, så att det kommit att omfatta en 
hel grupp beslägtade stammar, är ett förhållande, hvarpå historien 
erbjuder många andra exempel. Detta är t. ex. fallet med 
namnen svenskar (urspr. = innebyggarna i Svealand), den franska 
benämningen på tyskarna allemands (urspr. = alemannerna i 
Elsass). Äfven namnet kelter, som nu användes i så vidsträkt 
betydelse, var egentligen blott namn på en enskild folkafdelning i 
det gamla Gallien. (Öfvers. not.)

3. I slaviska ord betecknar č ett ljud, som ungefär 
motsvarar svenskt tj; š är = svenskt sj, tyskt sch, ž = franskt 
j, c = ts, z = franskt z eller s i maison, ê = svenskt e med 
ett kort i (halfvokalen j) framför; med tecknet betecknas att en 
föregående konsonant är muljerad (ursprungligen en i-aktig vokal). 
Med tecknet ’ utmärkes ett dunkelt, vokalljud i fornslaviskan; 
detta ljud, som de nyare slaviska språken förlorat, är dock 
endast undantagsvis betecknadt i denna afhandling.

4. Chronica Nestoris edidit Pr. Miklosisch 
(Vindobonæ 1860) s. 9—10. Lêtopis’ po Lavrentijevskomu spisku, 
izdanije archeografičeskoj kommissii (krönika efter den 
laurentianska handskriften, utgifven af den arkäografiska kommissionen), 
Sanktpeterburg 1872, s. 18. Nestors russiske Krönike, oversat og 
forklaret af C. W. Smith, Khavn 1869, sid. 29.

5. Enligt några handskrifter (t.ex. codd. 
Hypatianus och Radzivillianus) nedsatte Rurik sig först i Ladoga (en ort 
vid Volchov, ej långt från denna flods utlopp i sjön Ladoga) och 
drog först efter sina bröders död till Novgorod. Se Lêtopis po 
Ipatijevskomu spisku, izdanije archeografičeskoj kommissii (krönika efter 
den hypatianska handskriften, utgifven af den arkäografiska 
kommissionen), Sanktpeterburg 1871, s. 11. Bielovski, Monumenta Poloniæ historica (Lemberg 1864), I, 564. A. L. Schlözer, 
Nestor, Russsische Annalen (Göttingen 1802) I, 188 ff.

6. Om bruket och betydelsen af ordet varäger 
hos ryssarna se sid. 98.

7. Keysers och Munchs teori om ryssarnas ursprung 
sammanhänger med deras teori om det sätt, på hvilket germanerna 
invandrat i Norden. Denna teori är i korthet följande: 
Germanerna bodde ursprungligen i mellersta Ryssland. Trykta af andra 
folk, öfvergåfvo de dessa sina boningsplatser i fjärde eller femte 
århundradet f. Kr. De voro redan nu söndrade i två grenar, 
sydgermaner och nordgermaner. På skilda vägar nalkades dessa 
stammar den skandinaviska norden. Sydgermanerna, stamfäderna 
till de senare sydgermanska folken, goter, saxare o.s.v., 
framkommo först på en sydlig väg till kusterna af Östersjön, gingo 
öfver detta haf och nedsatte sig i södra delen af den skandinaviska 
halfön, hvarifrån de ytterligare utbredde sig åt sydväst och söder. 
Först en rymlig tid efter det sydgermanerna nedsatt sig i södra 
Skandinavien, blef den norra delen af denna halfö tagen i 
besittning af nordgermanerna. Efter uppbrottet från sina ursprungliga 
hem hade dessa dragit sig altmer mot nordväst samt inrykte 
slutligen i Skandinavien på två nordliga vägar: en afdelning, svearna, 
gick sjövägen öfver till det land, som sedan efter dem kallades 
Svithiod; en annan afdelning intågade i Norge antingen landvägen 
norr om Bottniska viken öfver Lappland och Kölen eller sjövägen 
från Hvita hafvet. Genom sammanstötningen mellan nordgermaner 
och sydgermaner (goter, götar) i mellersta Sverge föranleddes 
folkrörelser, som i århundradena närmast efter Kr. fortplantade sig 
ända till romerska rikets gränser. En flock af nordgermanerna 
stannade emellertid kvar i östra Europa; från denna härstammade 
ryssarna. Hvad namnet ryssar beträffar, så skulle det hafva varit 
det gemensamma namnet för hela den nordgermanska stammen, 
hvilket bibehölls af de nordgermaner, som stannade kvar i östern 
(jfr sid. 84). Den i krönikorna bevarade berättelsen om en 
utvandring från Norden till Ryssland skulle hafva uppstått för 
att förklara det genom traditionen kända förhållandet att de gamla ryssarna voro af samma stam och talade samma språk som 
nordborna (R. Keyser: Om Nordmændenes Herkomst og 
Folkeslægtskab, i samlinger til det norske Folks Sprog og Historie VI, 
Christiania 1839, samt i hans Samlede Afhandlinger (Christiania 
1868). P. A. Munch: Om Nordboernes Forbindelser med 
Rusland og tilgrændsende Lande (1849), i hans Samlede Afhandlinger 
II, 1874; dens. Det norske Folks Historie I, 1852). – Denna 
teori, som spelat en betydande roll i den historiska literaturen, 
isynnerhet i Norge, har icke blifvit bekräftad genom den senare 
forskningen. Något spår af att germanerna, som vid vår 
tidräknings början innehade norra Tyskland och de skandinaviska landen, 
tidigare skulle hafva bott längre i öster, har icke kunnat upptäckas. 
Någon invandring till Skandinavien den norra vägen har aldrig egt 
rum annan än den, som hitfört lapparna. Man har tvärtom iakttagit, 
att en motsatt rörelse, d.v.s. från Norden till landen öster om 
Östersjön, egt rum redan under vår tidräknings första århundraden 
(jfr denna afhandl. sid. 71 f, samt Worsaae: Ruslands og det 
skandinaviske Nordens Bebyggelse og ældste Kulturforhold, i 
Aarböger för Nord. Oldk. og Hist. 1872 s. 382 ff.) (Öfvers. not.)

8. Jfr Smith, Nestors russ. Krön., sid. 344 ff. H. 
Hjärne i Historiskt Bibliotek, utgifvet af Silfverstolpe 1879 sid. 
XXVII ff.

9. En utsigt öfver “varangomachi”-literaturen från 
1859 till 1875 har Kunik gifvit i sina noter till Dorns Caspia, 
Mémoire de l’Acad. imp. des sciences, VII:e série, XIII, St. Pétb. 
1877, s. 279 ff, 409 ff.

10. Liudrpand, Antapodosis V, 15 (Mon. Germ. 
hist. Script. III, 331): Rusorum etenim naves ob parvitatem sui, 
ubi aquae minimum est, transeunt, quod Grecorum chelándia ob 
profunditatem sui facere nequeunt.

11. Romaren Anastasius, som i andra hälften af 
nionde årh. öfversatte Theophanes’ arbete på latin (Historia 
ecclesiastica ex Theophane) och som uppehöll sig i Konstantinopel, 
återgifver uttrycket ρτα ουσια χελανδια på samma sätt: rubea chelandia. Theophanis Chronographia II, 243, Bonn 1841. Jfr 
Kunik i Dorns Caspia s. 222 ff. 



12. Photii Epistolæ ed. Richard Montacutius 
(Londini 1651), p. 58.

13. Jfr Kunik, Beruf. d. schwed. Rodsen II, 388 
och i Dorns Caspia s. 29. Om namnet Dromitai, som också 
finnes användt om ryssarna (efter det gamla Dromos Achilleus vid 
mynningen af Dnjepr) jfr Kunik Beruf. II, 405 och Dorns 
Caspia 400.

14. Monum. germ. Hist. Ser. I, 434. Bayer är 
den, som först fäst uppmärksamheten på detta ställe i Origines 
Russicæ (Commentationes Academiæ Scient. Petropolitanæ, VIII, 
p. 388, 1736); sedan har det blifvit otaliga gånger åberopadt. 
Se is. Kunik, Die Berufung d. schwed. Rodsen II, 195 ff.

15. Jfr äfven uttrycket “quos rex ad se direxerat”, 
där ordet se visar, att denna uppgift icke härstammar från 
Prudentius, utan är ett anförande af den grekiske kejsarens ord. (Så 
redan Gedeonov Varjagi i Rus’ II, 495 ff.)

16. Monumenta Germ. Hist. III, 523. Jfr 
namnet Chakan-Rûs hos Ibn Dustah (sid. 37).

17. Kunik i Dorns Caspia s. 230—32.

18. Monum. Germ. Hist. Scr. III, 277.

19. Denna anmärkning beror på en falsk 
etymologi, bestående deri, att man sammanstält namnet Ryssar med det 
grekiska adjektivet rhusios (ρουσιος), röd, rödhårig; jfr sid. 87.

20. Mon. germ. Hist. Scr. III, 331.

21. Utgifven af Chwolson under titel: Izvêstija o 
Chozarach, Burtasach, Bolgarach, Mad’jarach, Slavjanach i Rusach 
Ibn Dasta. Sanktpeterburg 1869. Jfr Harkavy: Skazanija 
musul’manskich pisatelej o Slavjanach i Russkich. St. Petb. 1870, 
s. 260 ff., samt Catalogus codicum manuscr. orientalium qui in 
museo Britannico asservantur (London 1871, fol.), II, p. 604—607.

22. Jfr särskildt Johannes Steenstrup: Normannerne, I, Inledning i Normannertiden (Kjöbenhavn 1876) s. 263 
ff. 351 ff. 363 ff. 289. 325 ff. 143. 361 o.s.v.

23. Frähn, Ibn Foszlan’s und anderer Araber 
Berichte über die Russen älterer Zeit, St. Petb. 1823. J. L. 
Rasmussen, Om Arabernes og Persernes Bekjendtskab og Handel i 
Middelalderen med Rusland og Skandinavien, i tidskriften Athene, 
Kbhvn 1814, II, s. 302 ff. Densamme: De Orientis commercio 
cum Russia et Scandinavia medio ævo, Hauniæ 1825, s. 32 ff. 
Holmboe, Ibn-Fozlân, om nordiske Begravelsesskikke, i Forhandl. 
i Videnskabs-Selskabet i Christiania Aar 1869, s. 270 ff. Jfr 
H. Hildebrand, Folkens tro om sina döda (N:o 8 af “Ur vår 
tids forskning”) sid. 107 f.

24. Att det i Norden under hedna tidens sista 
århundraden varit ganska vanligt att höfdingar och förnäma män graflades 
i skepp, bevisas dels genom sagornas uppgifter om tillfällen då detta 
begrafningsbruk användes, dels genom under senare tider gjorda 
graffynd. I Ynglinga saga kap. 27 förtäljes om sjökonungen Hake, 
som blifvit dödligt sårad i ett slag på Fyrisvallarna, att han, när 
han kände sitt slut nalkas, lät bringa sig själf och alla de 
fallna ombord på ett skepp. Seglet hissades, styret sattes till 
rätta, skeppet antändes och gick lågande ut mot hafvet. – I 
Håkon den godes saga kap. 27 berättar Snorre, att konung 
Håkon efter en strid lät lägga alla de fallna i på land uppdragna 
skepp, öfver hvilka högar af sten och jord uppkastades. – 
Graffynd, som visa att den döde blifvit jordad i ett skepp, äro 
anträffade vid Ultuna i Upland (se O. Montelius, Sverges Historia 
I, s. 236) samt på flera ställen i Norge. Isynnerhet tvänne i 
sistnämnda land gjorda fynd erinra lifligt om Ibn Fadhlans beskrifning 
af Ryssarnas begrafningsbruk. År 1834 undersöktes vid Möklebust 
i Eids socken Bergenhus’ amt en grafhög, som otvifvelaktigt var 
uppkastad på platsen, där ett skepp blifvit förbrändt. På bottnen 
af högen fans nämligen ett dubbelt lager af kol och inblandade 
benbitar; i detta lager, inom en oval krets af 28 fots längd och 
14 fots bredd, träffades de klinknaglar, bultar och spikar, med hvilka skeppsplankorna varit fästa vid hvarandra och vid 
spanterna; marken var liksom späckad med dylika. Inom samma 
område funnos också en mängd sköldbucklor, som förmodligen 
tillhört de sköldar, hvarmed skeppets reling enligt vikingatidens bruk 
varit prydd. Åtskilliga lämningar af vapen anträffades rundt 
omkring i högen och midt i densamma på själfva bottnen en 
klump af sammanrullade svärd och andra vapen: därunder, 
således i en nedsänkning under den ursprungliga jordytan, fans först 
ett betsel och därpå några sköldbucklor, som täckte en vacker 
bronsskål, hvilken innehöll brända ben och hvarjehanda lämningar af 
smycken. I sanden helt nära grafkärlet funnos några i getskinn 
inhöljda ben, hvilka “sannolikt voro rester af lifsmedel, som varit 
bestämda till proviant åt den aflidne på hans seglats till själarnas 
land”. Hela fyndet visar att en man här blifvit bränd i sitt 
skepp jämte sin häst, sina vapen och öfriga dyrbarheter. Efter 
förbränningen hafva lämningarna af den aflidne omsorgsfullt 
uppsamlats och nedlagts i grafkärlet, hvaremot resterna af djuret (eller 
djuren?) blifvit kringspridda på grafplatsen (A. Lorange: 
Samlingen af norske Oldsager i Bergens museum [Bergen 1876] s. 153 
ff.). – Ännu märkligare var det fynd, som den norske 
riksantikvarien N. Nicolaysen år 1880 gjorde i en grafhög vid Gokstad nära 
staden Sandefjord i södra delen af Norge, emedan skeppet här var 
obrändt och ytterst väl bevaradt, så att alla omständigheter vid 
grafläggningen träda öppet i dagen; nästan hvar och en af dessa 
omständigheter har sin motsvarighet i Ibn Fadhlans skildring. 
Skeppet, som var nära 24 meter långt mellan stammarna, stod 
upprätt i högen, stöttadt med grofva stockar och med 
framstammen riktad mot det närbelägna vattnet. I skeppet hittades alt det 
tillbehör, som erfordras, när ett skepp skall gå till sjös, ända från 
årorna och räddningsbåtarna till kitteln hvari skeppsfolket kokat 
sin mat. Strax framför masten var bygd en särskild 
grafkammare, i hvilken skelettet af en minst 50 år gammal man fans. 
Tyvärr hade redan i forntiden grafplundrare brutit sig in i högen 
och grafkammaren, hvilken senare delvis var förstörd och troligen 
beröfvad det mesta af grafgodset. Det fans nämligen hos den döde inga vapen eller större dyrbarheter. Några rembeslag, som 
hittades i kammaren, äro dock för oss af värde, emedan de hafva 
ornament, som visa, att grafvens ålder bör sättas till omkr. 900. 
Af saker, som hittades i skeppet, men utanför kammaren, böra 
särskildt nämnas skelettet och fjädrarna af en påfågel samt en 
släde. Utanför skeppet nära dess sidor hittades skeletten af tolf 
hästar och sex hundar. Sin beskrifning af Gokstadsskeppet 
slutar riksantikvarien Nicolaysen med följande skildring af det sätt, 
hvarpå grafläggningen sannolikt försiggått; “När mannen var död, 
utvaldes platsen för den blifvande högen, hvarvid man isynnerhet 
hade för ögonen, att högen kom att ligga i närheten af sjön, 
erbjöd fri utsigt öfver denna och visade sig tydligt för alla, som 
färdades förbi. Därefter drogs skeppet af den aflidnes hästar upp 
ur den närbelägna fjorden, stäldes på sin plats och stöttades med 
stockar på bägge sidor. Därefter uppfördes grafkammaren af det 
framskaffade timret, som tillhöggs på platsen, såsom man kan sluta 
af den mängd spåner och små trästycken, som fans i högens 
jordmassa. Så snart kammaren var färdig, blef mannen, klädd i sin 
bästa drägt och omgjordad med sina vapen, körd på den funna 
släden till grafplatsen och genom en kvarlämnad öppning i 
kammaren inlagd på en säng i denna, som derefter tillslöts. Därnäst 
blefvo föremål, som tillhört mannen, nedlagda i skeppet, men först 
sedan många af dem, däribland släden, blifvit slagna i stycken: af 
djur fick dock endast påfåglen, måhända såsom ett tecken på hans 
resor till främmande land, en plats i skeppet. Hans öfriga djur, 
hästar och hundar, blefvo däremot, sedan de blifvit dödade, lagda 
tätt invid skeppets bägge sidor. Till slut kastades högen upp öfver 
allt sammans.) N. Nicolaysen : The viking-ship discovered at 
Gokstad in Norway. Christiania 1882. 

Om grafskicket i Norden under vikingatiden se för öfrigt: O. 
Montelius; Sveriges Historia I s. 350 ff., Hj. Stolpe: 
Grafundersökningar på Björkö (i Tidskrift för Antropol. och 
Kulturhistoria, 1876) sid. 3 f, 8 ff., O. Rygh, i Aarböger för Nord. 
Oldkynd. og Hist. 1877, s. 138 ff. (Öfvers. not.)

25. Jag tänker härvid närmast på några fynd, som herr D. E. D. Europæus gjorde sommaren 1873 vid byn Saljuschik 
i Tichvinkretsen sydost om Ladoga. Dessa fynd äro här nedan 
omtalade af doktor Hildebrand (se sid. 133 ff.).

26. Kunik och Rosen, Izvêstija al-Bekri i drugich 
avtorov o Rusi i Slavjanach I (i Zapiski imp. Akad. nauk, 
XXXII, priloženije, N:o 2) 1878. De Goeje i Verslagen en 
mededelingen der koninklijke Akademie van wetenschappen. Afd. 
Letterkunde, 2:de reeks, IX. Amsterdam 1880, s. 187 ff.

27. Jfr Description d’Ukranie qui sont plusieurs 
Prouinces du Royaume de Pologne etc., par le Sieur de Beauplan, 
Rouen 1660, p. 19—21. (Wilh. le Vasseur, Sieur de Beauplan 
Beschreibung der Ukraine, der Krim und deren Einwohner. Aus 
dem Französischen von J. W. Möller, Breslau 1780), p. 
25—29). Lehrberg, Untersuchungen zur Erläuterung der älteren 
Geschichte Russlands, St. Petersburg 1816, s. 319 ff. J. Ch. 
Stuckenberg, Hydrographie des Russischen Reiches, St. 
Petersburg 1847, III, 252 ff.

28. I den holländska tidskriften Mnemosyne, 
Bibliotheca philologica batava, Nova series IV, 4, p. 378—382 har prof. 
C. G. Cobet meddelat en ny, i flera punkter högst vigtig 
kollationering af detta ställe med den förnämsta handskriften, en 
pergamentscodex från 12 århundradet i nationalbiblioteket i Paris (N:r 
2009, 4:o). En i samma bibliotek befintlig pappershandskrift från 
15 århundradet (N:r 2967, fol.) är enligt Cobet blott en afskrift 
af den förra; några läsarter ur densamma hafva blifvit mig enskildt 
meddelade. Dessutom har min landsman d:r J. L. Heiberg haft 
vänligheten att på min anmodan efterse detta ställe i 
vatikanerhandskriften (codex palatinus 126 fol., på papper, skrifven år 1509), 
hvilken närmast är lagd till grund för de trykta upplagorna, men 
för öfrigt synes vara af underordnadt värde i jämförelse med den 
gamla pariserhandskriften.

29. En byggnad i Konstantinopel, i hvilken 
medlemmar af den kejserliga familjen spelte boll till häst (τζυχανιζειν af det persiska čavgān,); byggnadens dimensioner äro obekanta. 
Jfr Lehrberg a. st., sid. 345 f. 



30. Beskrifningen passar in på det nuvarande 
Kičkas, om hvilket Beauplan a. st., sid. 21 yttrar: “Ces lieux 
sont fort esleuez, la riuiere y est entiere & n’est point embarassée, 
& est fort estroite particulierement au Midy … c’est là le plus 
grand & commode passage qu’ayent les Tartares, tant qu’en ce lieu 
le canal ne peut pas auoir plus de 150 pas, que les riues y sont 
fort accessibles, et les pais découuert, où ils ne redoutent point 
les embuscades”. Jfr Lehrberg a. st., s. 333 f., 378 f.

31. Nu Chortitsa; Beauplan a. st., s. 22: “Cette 
Isle est fort considerable … elle a force chesnes & seroit vn fort 
beau lieu pour y faire habitation … Au dessous de cette Isle la 
riuiere s’en va fort en eslargissant.” Jfr Lehrberg s. 334 f., 379 
f. Chortičij ostrov hos Nestor ed. Miklosich cap. 86 under år 
6611 = 1103.

32. Bayer i Commentarii Aeademiæ Scient. Imp. 
Petropolitanæ, T. IX ad annum 1737 (1744), p. 392 sq. 
Lehrberg a. st., s. 350 ff. Kunik, Berufung der schwedischen 
Rodsen II, 425 ff. P. A. Munch, Samlede Afhandlinger udgivne af 
G. Storm, Christiania 1874 [1849]) II, 189 f.

33. Att nasalen m i den grekiska formen Ulvorsi 
bortfallit, beror helt visst därpå, att den hörts mycket otydligt 
mellan l och f; sålunda finna vi i svenska runminnesmärken för 
namnet Holmfastr icke sällan skrifsättet hulfastr, t.ex. i 
Dybeck Sverikes Runurkunder, Upland N:r 18. 114. 140 o. a.; 
äfvenså träffas Hulvastus i Diplomatarium Suecanum III, 251, 
Holuaster i Diplom. Dalekarlicum N:r 285 o.s.v.

34. Detta namn erinrar om liknande inom nordiskt 
område: Rjúkandi, “den rykande”, nu Rjukandfoss i Telemarken 
i Norge; Drífandi, “den stänkande”, ett vattenfall på Island; 
Skjálfanda-fljót, “den skälfande floden”, på Island; Rennandi, 
”den rinnande”, en mytisk flod i den äldre Eddan (Grímnismál 27) 
m. fl. Jfr Fritzner i Beretn. om forhandl. på det förste nord. filologmöde i Kbhvn 1876, s. 135. – Gjallandi (och Gellir) 
förekommer i den fornnordiska literaturen såsom tillnamn på flera 
personer, som blifvit så benämnda på grund af sin starka, 
genomträngande röst; jfr K. Rygh, Norske og islandske Tilnavne fra 
Oldtiden og Middelalderen, Throndhjem 1871, s. 19.

35. “Hundert Faden unterhalb dieses Falles engt 
sich das Strombett bis auf 300 Faden ein, und die rauschenden, 
an die Felsen anprallenden Wogen verursachen ein solches Grebrause, 
dass es weit in die Forne hallt. Vermuthlich rührt daher der 
Name des Swonetz d. h. des klingenden.” Stuckenberg a. st., 
s. 254. Jfr Lehrberg a. st., s. 327 och W. Szujev, 
Beschreibung seiner Reise von St. Petersburg nach Cherson (Dresden och 
Leipzig 1789) I, 181 f., där det heter: “Wir trafen den 
Szwonezkischen Wasserfall, der sich uns schon von weitem durch sein 
Rauschen ankundigte … Um uns die langweilige Zeit zu 
verkürzen, verschaffte der Szwonezkische Wasserfall mit dem 
unaufhörlichen, weit umher erschallenden Brausen seiner durch die Klippen 
sich durcharbeitenden Wogen unserem Gehör Unterhaltung und liess 
uns eine grosse Mannichfaltigkeit von Tönen vernehmen, die durch 
die bald mehr bald weniger gepresste Wasserströmung 
hervorgebracht wurden.”

36. Stuckenberg s. 254 beskrifver denna fors i 
korthet sålunda: “Durch eine eigene Verknüpfung von 
Widerständen und von Hindernissen, welche sich hier, durch [zwei] Inseln, 
durch die Richtungen und Biegungen des Fahrwassers und durch 
andere Oertlichkeiten bedingt, dem Strome entgegenstellen, entsteht 
der Nenassitez, den die Schiffer mit Recht einen Backofen oder 
die Hölle nennen”. Mera detaljeradt är den beskrifven hos Szujew 
a. st. I, 183 f., samt hos Lehrberg a. st., s. 327 ff.

37. “Au printemps lors que les neiges fondent, 
tous les Porouys sont couverts d’eau excepté le septiéme qui s’apelle 
Nienastites, et qui seul empesche la nauigation en cette saison”. 
Beauplan a. st. s. 20 (jfr Lehrberg a. st., s. 321 A.).

38. Verslagen en mededelingen der koninklijke Akademie von wetenschappen, Afdeeling Letterkunde, 2:de reeks, 
Deel V, Amsterdam 1875. – Professor de Vries’ försök att 
förklara detta namn är ingalunda lyckligare. Han anser ΑΕΙΦΑΡ 
vara felskrifvet för ΔΕΙΦΑΡ, Difar (d. ä. *Dýfari) och jämför 
detta med det engelska diver, (fogelarten) dykare. Men dýfari 
är ett antaget ord, som är lika litet skandinaviskt som ooievaar; 
i allmänhet måste, enligt hvad vi ofvan visat, hvarje försök att 
på denna väg finna ordets ursprung anses för fåfängt.

39. Eller är Leanti skriffel för Velanti = 
fornnord. vellandi, kokande, sjudande?

40. Eller är måhända Strukun = Strjúkandi, den 
snabt framilande. Verbet strjúka, som är stamordet till de ofvan 
omtalade dialektorden stråk o.s.v., har i fno. ofta betydelsen 
”skynda åstad”; i norska dialekter förekommer strjuka om vatten 
i betydelsen “strömme, löbe förbi).) (Ivar Aasen a. st. sid. 761; 
jfr sv. “stryka fram”). Med den betydelse, som det slaviska 
namnet Naprezi otvifvelaktigt har, skulle Strjúkandi öfverensstämma 
särdeles väl, och den enda invändning, som skulle kunna göras mot 
antagandet att Strukun står för detta, är att de tvänne andra 
namnen, som egentligen äro participier, Gelandri och Leanti, 
bättre bevarat ändelsen. (Öfvers. not).

41. Jfr Nestor under år 945 (C. W. Smiths öfvers. 
s. 50 kap. 29): “På den tiden flöt strömmen rätt under de 
kijevska höjderna, och på den låga landsträckan (podolije, namnet 
på Kijevs hamnstad) bodde ingen, men folk bodde på 
höjdsträckningen”. Med afseende på förändringen af nd framför b till m 
jfr Thorsten af sandbro med varianterna sambro, sambrom, 
Upl. 1., confirm. – Ett fullkomligt godtyckligt och fantastiskt 
försök af Gedeonov att förklara sambatas af ungerska med betydelsen 
fästning är redan riktigt tillbakavisadt af C. W. Smith anf. st. s. 
352.

42. Äldre literatur: Bayer, Commentarii Acad. 
Scient. Imp. Petrop. IV (ad a. 1729), St. Petersburg 1735, p. 
281—291 (jfr Schlözer, Nestor IV, Göttingen 1805, p. 51—55). Kunik, Berufung der Schwed. Rodsen II, St. Petersburg 1845, 
s. 107—194. P. A. Munch, Samlede Afhandlinger udgifne af G. 
Storm II, Christiania 1874 [1849] s. 191. 254—256, och i 
Chronica Nestoris ed. Fr. Micklosich, Vindobonæ 1860, p. 
188—198. K. Gislason i “Nestors russiske Krönike oversat af C. W. 
Smith”, Kjöbenhavn 1869, s. 321—326. – (Tämligen 
misslyckade och värdelösa dels på grund af bristande filologisk method 
dels på grund af fullständig okunnighet i de nordiska språken 
och isynnerhet i runskriftens principer äro tre afhandlingar af W. 
v. Gutzeit, Die skandinavischen Namen im anfänglichen Russland, 
Riga 1880).

43. Af de utanför traktaterna förekommande namn, 
som man hållit för nordiska, är Blud rent slaviskt, Glêb ursprungl. 
bulgariskt (Kunik i Dorns Caspia, sid. 402); Ljut kan vara 
nordiskt eller slaviskt.

44. Jfr Worsaae, Ruslands og det skandinaviske 
Nordens Bebyggelse og ældste Kulturforhold, i Aarböger for nord. 
Oldkyndighed og Historie 1872, s. 338 ff. Aspelin, 
Suomalaisugrilaisen Muinaistutkinnon Alkeita, Helsingfors 1875, s. 136 ff. 
Montelius, Sur le premier âge du fer dans les provinces baltiques 
de la Russie et la Pologne, i Congrès international d’anthropologie 
et d’archéologie préhistoriques. Compte-rendu de la 8:me session à 
Budapest 1876, I, s. 481 ff. G. Retzius, Finska kranier, 
Stockholm 1878, s. 14 ff. I. Undset, Jernalderens begyndelse i 
Nord-Europa, Kristiania 1881, s. 146 ff.

45. Vilhelm Thomsen, Den gotiske sprogklasses 
inflydelse på den finske, Köbenhavn 1869. (Öfversatt på tyska af 
E. Sievers under titel: “Ueber den Einfluss der germanischen 
Sprachen auf die finnisch-lappischen.” Halle 1870).

46. Jfr ofvan sid. 6; Hildebrand, Bidrag till 
spännets historia, i Antiqvarisk Tidskrift för Sverge, IV, s. 135 
(123) f.; Montelius a. st. p. 483. 490.

47. Jfr härom J. Steenstrup, Normannerne I—IV, 
Köbenhavn 1876—82.

48. En antydan om att isländingarna känt att ryska 
staten blifvit grundlagdt af svenskar, har man dock måhända i 
benämningen Svíþjóð hin mikla (det stora Svithiod), som stundom 
användes i den isländska literaturen såsom beteckning för det 
nuvarande Ryssland. Det förekommer t.ex. hos Snorre i 
Ynglingasaga kap. 1 och 5 samt före Snorres tid i en liten geografisk 
uppsats, kallad “Leiðarvísir ok Borgaskipan”, som är författad af 
den isländske abboten Nicolaus († 1161, se Vigfussons ordbok s. 
XI). I sistnämnda källa tillägges efter namnet Svíþjóð hin mikla 
såsom förklaring “hvilket vi kalla Gårdarike” (“sú er vér köllum 
Garðaríki”). Detta tillägg bevisar att isländingarna uppfattat 
Svíþjóð hin mikla såsom ett främmande namn, och det är mycket 
troligt, såsom Keyser anmärkt (Samlede Afhandlinger s. 30, 110), 
att detta namn är en förvridning eller ett slags folketymologisk 
öfversättning af det medeltidslatinska Scythia magna. Men denna 
etymologisering kan vara föranledd af kännedomen om att nordbor, 
som utgått från det egentliga Svithiod, en gång voro den herskande 
stammen i Ryssland. Fattad på detta sätt, erinrar benämningen 
Svíþjóð hin mikla om benämningen Græcia magna för de 
grekiska kolonierna i södra Italien. (Öfvers. not.)

49. Ladoga står sannolikt för *Aldaga, med den 
för slaviskan egna omflyttningen af l. Namnet härstammar 
kanhända från finska aallokas, vågrik (eg. *āldogas), af aalto, våg, 
ett ord, som återigen är ett lån från det likbetydande fno. alda. 
Äfven om namnets ursprung möjligen är en annan, så hafva 
nordborna i alla händelser satt det i förbindelse med ordet alda, våg.

50. Se Langebeck, Scriptores rerum Danicarum 
III, 42. Sturlunga Saga edited by G. Vigfusson, Oxford 1876, 
II, 353. Montelius, Sveriges Historia I, s. 303, Rosenberg, 
Nordbornas åndslif fra oldtiden til vore dage, Köbenhavn 1878, I, s. 
111 (jfr s. 81). Denne Ingvar är huvudpersonen i en mycket 
fabelaktig saga: Sagan om Ingwar Widtfarne och hans son Swen, 
utgifven af N. R. Brocman, Stockholm 1762; äfven i Antiquités 
Russes II, s. 141- 169.

51. Se d:r Montelius’ redogörelse för de kufiska 
myntens förekomst i Sverge i Sverges Historia I, s. 299, ff. 
Montelius uppgifver antalet af i Sverge funna kufiska mynt till 
20,000, men efter 1877, då nämnda del af Sverges Historia 
utkom, äro minst tre tusen sådana mynt funna på Gotland.

52. Jfr Nestors uppgift att redan före Ruriks tid 
varägerna (= nordborna) haft en handelsväg nedför de stora ryska 
floderna till Grekland.

53. Den i texten anförda öfversättningen 
förekommer i Melins bibel. Den gällande svenska bibelöfversättningen, som 
följer den lutherska, har “Förste af de herrar i Mesech och 
Thubal”, der det hebreiska ordet rosch är taget i sin vanliga betydelse 
”höfvidsman” (egentl. hufvud). Det är emellertid icke osannolikt 
att rosch här betecknar ett folk eller en stam, (= assyriska Rasi 
vid Tigris) men säkerligen icke ryssarna.

54. Keyser, Samlede Afhandlinger s. 185 ff.; 
Munch, Om Nordbornes Forbindelser med Rusland og tilgrændsende 
Lande (skrifven 1849), i Samlede Afhandlinger, udgivne af G. 
Storm, Christiania 1874 II, 196. Munch ändrade dock senare 
mening beträffande roxolanerna. Se Det Norske Folks Historie, 
Christiania 1852, I, s. 41.

55. Jfr Rydqvist, Svenska språkets lagar II, 273. 
628.

56. På samma sätt äro de lapska orden Ladde: 
1) (svensk) by, 2) Sverge, och Laddelač: 1) (svensk) bonde, 2) 
en svensk, härledda af svenska ordet land.

57. I det nordanfjälska Norge betecknar Róssfolk(Rórs- eller Róds-folk) ännu “fiskare som samlas vid kusten i 
fisketiden”. Singularis till róss-folk är róss-kar eller róss-man. 
Se Ivar Aasen, Norsk Ordbog, Christiania 1873, s. 612.

58. T.ex. finska Pietari St. Petersburg (ryska S. 
Peterburg, bland gemene man Piter); huovi = sv. hofman; portto scortum, estn. port = fno. portkona m. fl. På samma sätt 
går det stundom med inhemska ord; se A. Ahlqvist, Auszüge aus 
einer neuen Grammatik der finnischen Sprache. Zweites Stück: 
Zusammensetzung des Nomens, § 14 (Acta Societatis Scientiarum 
Fennicæ tom X, Helsingfors 1872).

59. Jfr den ungerska formen orosz, ryss, hvilken 
obestridligen, såsom man kan se af det framför satta o, kommit 
till ungerskan genom någon turkisk dialekt: tatariska urus, 
kirgisiska orus, tschuvaschiska vyrys, mongoliska oros.

60. Jfr Rydqvist, Svenska språkets lagar IV 306.

61. “Terram latam et spatiosam et omnium rerum 
copia refertam vestræ mandant ditioni parere”. Widukind, Res 
gestæ Saxonicæ I, 8 (Mon. G. H. Ser. III, 419). Jfr Kunik i 
Doms Caspia, s. 242 ff.

62. En liknande åsigt framstäldes af F. M. 
Franzén, Om ryska namnets och rikets ursprung af ett svenskt, i 
Ryssland bosatt folk vid namn Rhos, – i Kongl. Vitterhets – – 
Akademiens Handl. XIII, 1833, s. 33 ff.

63. Detta ord lið (liþ) är också allmänt i 
fornsvenskan. Anföraren för ett lið kallas på svenska runstenar 
liðsforungi, Liljegren, Runurkunder, n:r 397 (= Dybeck, Sverikes 
Runurkunder. Stockholms län, 46): Rahnualtr huar a Kriklanti 
uas lisforunki, och Liljegren 803: han fial i urustu austr i 
Karþum lisfuruki lanmana bestr.

64. Georg Cedrenus, p. 735.

65. Jfr Cronholm, Wäringarna, Lund 1832, sid. 
20 ff, 252 ff, samt en följd artiklar af V. Vasiljevskij i ryska 
folkupplysningsministeriets tidskrift 1874-75 (jfr Hjärne i 
Historiskt Bibliothek, utg. af Silfverstolpe, 1879, s. XLII).

66. Efter detta vapen finna vi dem ofta, 
isynnerhet hos sirliga författare, som vilja undvika att begagna det vulgära och barbariska namnet Varanger, uttryckligen betecknade som 
οι πελεχυφοροι βαρβαροι, οι πελεχυφοροι βασιλεων φυλαχες, οι 
πελεχυν τινα επ ωμων φεροντες, οι πελεχεις εχοντες Βαραγγοι o.s.v.

67. Joh. Scylitzes (p. 864) t.ex. nämner οι εχτος 
Βαραγγοι (ordagrant: de ute varande Varangerna) i motsats till 
οι εν τω παλατιω Βαραγγοι (de i palatset varande Varangerna) men 
bägge såsom ομοεθνεις (af samma nation).

68. Kongl. Vitterhets – – Akademiens 
Månadsblad, 1875, s. 97 ff., Sveriges Historia I, sid. 281 f.

69. Gaufredus Malaterra nämner i sin Hist. Sicula 
III, 27, (Muratori, Rer. Ital. Scr. [1724] V, 584) “Angli quos 
Varingos appellant” i den grekiska hären år 1081.

70. Saxo Grammaticus (omkr. 1200) säger ännu: 
Inter cæteros qui Constantinopolitanæ urbis stipendia merentur, 
Danicæ vocis homines primum militiæ gradum obtinent, eorumque 
custodia rex salutem suam vallare consuevit” (Saxonis Grammatici 
Hist. Dan. recc. P. E. Müller et J. M. Velschow, Havniæ 1839, 
I, 2. p. 610). Äfven vid Konstantinopels försvar mot latinarna 
1203-4 omtalas både engelsmän och danskar.

71. J. Ihre, Glossarium Suiogothicum II, 1069. 
1070.

72. Jfr H. Hjärne i Hist. Bibl. 1880, s. 216.

73. Jfr Joh. Scylitzes, p. 808 (644 i 
Bonner-upplagan) Βαραγγους αυτους η χοινη ονομαζξει διαλεχτος.

74. Anna Comnena p. 62 (under år 1081): τους 
εχ της Θουλης Βαραγγους (τουτους δη λεγω τους πελεχυφορους 
βαρβαρους) och τους Νεμιτζους (εθνος δε χαι τουτο βαρβαριχον χαι 
τη βασιλεαι ’Ρωμαιων δουλεθον ανεχαδεν). – Med Nemitzoi 
betecknas uppenbarligen tyskarna, hvilka af slaverna kallas nêmci, 
och ännu på nygrekiska Νεμτζοι.

75. Jag känner detsamma ännu endast genom en 
notis af L. Leger i Revue Critique 1882, n:o 11 p. 214-16.

76. Cum superbiam insolentiamque Grecorum, qui 
non multo ante, a tempore scilicet primi Ottónis, Apuliam sibi 
Calabriamque, sociatis in auxilium suum Danis, Russis et 
Guálanis, vindicaverant, Apuli ferre non possent, … cum Melo et 
Datto rebellant”, Mon. Germ. Hist. Scr. VII, 656; Guarani ib. 
676. Jfr Kunik i Dorns Caspia, s. 376 ff. Äfven i andra 
syditalienska krönikor nämnas vid midten af elfte århundradet 
varangerna under formen Guaragni, Guarangi, Guaranci m. fl.

77. “þar var mikill fjöldi Norðmanna, er þeir 
kalla Væringja”. Fornmanna Sögur, VI, Köbenhavn 1831, 135.

78. Fullt säker är denna slutsats icke, då å ena 
sidan detta är det enda säkra exempel på ett från de nordiska 
språken i slaviskan upptaget ord, som innehåller vokalen æ (ä), 
och å den andra vi icke veta på hvilken grad af utveckling 
omljudet befann sig i den i fråga varande nordiska dialekten, vid den 
tid, då ordet upptogs af slaverna. Det är mycket möjligt, att 
omljudet af á då endast bestod i en så obetydlig ljudförändring, att 
det föll sig naturligare för slaverna att återgifva denna vokal med 
a än med ett e-ljud (e eller ê).

79. Den isländska lagboken Grágás ställer 
norrmän, svenskar och danskar på grund af deras nationalitet i flera 
afseenden, t.ex. i fråga om mord och arf (Vígslóði 97, Arfaþáttr 
120, 125), högre och landets egna barn närmare än andra 
främlingar. Äfven i Västgötalagen stadgas högre böter för mord på 
en norrman eller dansk än på en tysk eller engelsman (af 
mandrapi fl. 5 § 3 och 6).

80. “Omnes waregang qui de exteras fines in regni 
nostri finibus advenerint seque sub scuto potestatis nostræ 
subdederint, legibus nostris Langobardorum vivere debeant etc”. 
Edictus Rothari c. 367.

81. Angående krönikornas berättelse, att de 
hedniska ryssarna vid afslutandet af traktaterna med grekerna svärja 
vid de slaviska gudarna Perun (åskans gud), Volos (boskapens gud) och måhända äfven särskildt vid “gud” (bog), hvilka just 
motsvara de nordiska hufvudgudarna Thor, Frö och Oden, jfr Smith, 
Nestors russ. Krönike s. 245.

82. Ord af nordiskt ursprung i ryska munarter 
äro samlade af Grot i hans “Filologičeskija razyskanija” (St. Petb. 
1876) I, 456-469. – En grundlig undersökning har spörsmålet 
nyligen blifvit underkastadt af Fr. Tamm i hans afhandling: 
Slaviska lånord från Nordiska språk, Upsala Universitets Årsskrift 
1882.

Kategorier:Olika ämnen

Märkt som:, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s