Runstenar och bildstenar

Runstenar Uppland – U 1125

U 1125, Krogsta, Tuna socken, Olands härad, Uppsala

Sid A: mwsïeij

Sid B: sïainaz

svenska kulturbildersvenska kulturbilder

svenska kulturbilder

Stenens baksida

svenska kulturbilder

Runorna på baksidan  

kulturbilder.wordpress.com

Runorna på framsidan

Runstenen, kallad Krogstastenen, i Krogsta är Upplands äldsta runsten. Den ristades ungefär på 550-talet och innehåller urnordiska runor och en människofigur med höjda armar. Figuren påminner om figurer på våra hällristningar från bronsåldern.

hasthallen-torhamn42

Detalj från hällristning i Torhamn

tanum116

Detalj från hällristning i Tanum

tanum117

Detalj från hällristning i Tanum

tanum135

Detalj från hällristning i Tanum

Stenen granskades av fornforskaren Johannes Bureus den 7 maj 1594 och efter honom har flera andra granskat stenen och platsen där den hittades.

1858 gjorde Johan Nordenfalk en beskrivning av platsen.

”Krogesta el. Krogsta (uttalas Kroksta) by ligger ej fullt ¼ Sv. Mil från Tuna kyrka, omkring ½ mil (landsvägen) från Alunda kyrka, 5 ½ fjärdingsväg (1 3/8 mil) från Hofs gästgifvaregård och till venster om den väg åt Edinge gästgifvaregård, som mot öster utgrenar sig från stora landsvägen mellan Hof och Hagberga. Aftagvägarna äro först vid Häcklingen till höger och sedan vid första vägskelet vid Börsta till vänster. Runstenen – af temmel. Finkorning grå granit – finnes på en mindre stenbacke, tvänne bösshåll något i söder från boningshusen. Stället ligger ungefär i spetsen af en liksidig triangel, hvars båda andra hörn utgöras av Nämndeman Anders Janssons gård och hans väderqvarn. – Vid min ankomst till stället, d.9 Sept. 1858, låg runstenen kullfallen åt den sida, på hvilken den mesta ristningen finnes, hvarföre han omhvälfdes.”

Efter en detaljerad beskrivning av själva stenen fortsätter Nordenfalk:

”Flere hundrade lass sten äro i senare tiden bortförda från åsens sidor. Man hade äfven tänkt på att taga ’stenen med Gubben’, men dels ligger han i en grop, dels ’va’ en för svår’ (lyckligtvis!). Hoppoms, att mina varningar mot den, af markens egare, yttrade afsigten, att, sedan stenen blifvit uppställd, ’hugga opp fugurera’ (!!), tagit skruf!”

När Richard Dybeck kom till platsen åtta år senare var stenen ännu inte upprest. Dybeck skriver 1866:

”I Tuna socken lät jag resa å en höjd i gärdet söder om Krogstads by en fallen och i jorden sunken sten med ’urnordiska runor’.

Hans Hildebrand besökte Krogsta 1868 och skrev:

”Icke långt från kyrkan ligger Krogsta, å hvars gärde den märkliga runstenen nu är rest. Kring stenen äro fyra smärre stenar reste; en av dem var tydligen nyformad, huruvida alla blifvit ditsatte, då Richard Dybeck år 1866 reste stenen, känner jag icke.” … ”Då denna vigtiga runsten sålunda lidit, såsom det synes, af vädrets inverkan och antagligen kommer att lida ännu mera, vore det kanske skäl att låta inflytta honom till museum”.

Östhammar Tidning skrev den 10 november 1905 om stenen. Ur text om Upplands runinskrifter:

”I artikeln som har författats av Carl Silwer, finnas också några uppgifter om stenens plats. Författaren talar om ”grafplatsen, på hvilken runstenen i fråga är rest jämte en rad stenar, som påminner om en mängd sammanhopade grafvar eller rättare grafstenar. Denna rad mätte, ehuro vid ändarna förstörd, en längd af en mindre än 170 meter. Måhända har här i fordom tid varit ett hof (tempel) eller vi (helig plats) med runstenen och dess människobild som föremål för gudomlig dyrkan. Märkligt är, att såväl den långa stenraden som runstenens framsida med sin gudabild (?) bägge vetta mot öster, hvarför det ej är omöjligt att här stått ett soltempel med offer till solgunden för de dödas frälsning. Bilden å runstenen tycks med sina uppräckta händer föreställa guden (?) eller den dödes ande hälsa den uppåtgående solen med tacksägelse, lof och bön. Det må kanske jämväl nämnas, att runstenen är i hvarje väderstreck omgifven af en mindre, trekantig sten, som tillsammans bilda en kvadrat. – Att stenen intill våra dagar blifvit bevarad torde utan tvifvel bero på dess tresidiga, för grundstenar olämpliga karaktär”, fortsätter Silwer. ”Baksidan är nämligen genom en på midten gående spetsig ås delad i tvenne hälfter. Måhända har ock bildens upplyftande händer i förra tider fattats som ett hot och därför afskräckt från anfall därå, för att nu inte rent af anse, att folket i trakten varit så upplyst, att de just för bildens och de ovanliga runornas skull skonat stenen från hvarje vandalisering. – Slutligen vill jag påpeka det centrala läge som den höjd intar i krogsta – och de omgifvande slätterna, på hvilken stenen är rest”.

Exakt i vilken riktning stenens huvudsida hade i forntiden vet man inte. Stenen är skadad nedtill och den nedersta runan på bildsidan har inte kunnat identifieras. Trots att stenen varit föremål för omfattande undersökning står stenens budskap kvar som en gåta än idag. Den tecknade kroppen är tvådelad och inte ristad som en enhet. En spekulation är att det indikerar en begravningsplats och att de uppsträckta händerna i det här fallet är en varning för att beträda platsen.

George Stephens (f. 1813) anser att runorna på stenen beskriver namnet på den som reste stenen medan Sophus Bugge anser att runorna nämner namnet på en död person som stenen är till minne av. Bugges teori kan vara riktig och kanske mest sannolik, men andra förslag är också intressanta.

+

Stenen står på en liten kulle där den en gång restes i nordöstra delen av ett gravfält. Den restes vid den tid då folkvandringstiden övergick i vendeltid.

Stenen är i granit och triangelformad. Den är 1,7 meter hög. Runorna har ristats på framsidan tillsammans med bilden av en man och på baksidan finns också en runrad. Runorna på baksidan har tolkats som ”stainaz”, alltså sten. En av dem som försökt tolka skriften är Otto Grønvik som översatte runorna till ”Abbotens (prästens) sten”. En uppföljning av den teorin skulle kunna vara att stenen och platsen varit föremål riter av olika slag. På platsen kan det ha funnits bebyggelse och kanske samlades man här för att viga par, förrätta begravningar, namnge nyfödda barn eller hålla skola.

Man kan anta att höjda armar är ett uttryck för något som pendlar mellan respekt och glädje. Kanske var de under bronsåldern ett uttryck för framgång, lycka, seger eller något annat positivt. Kanske en erlagd ”examen” en avslutad ceremoni av något slag, kanske ett bröllop eller ett ”mandomsprov”. De höjda armarna på runstenen kan ha väldigt specifika förklaringar. Utan att ha några som helst bindningar till bronsålderskulturens uttryck kan höjda armar ändå vara ett uttryck för vissa mänskliga nedärvda beteenden som stenen var en samlingspunkt för. Kanhända var de uppsträcka för att varna för något, kanske för gravplatsen. Ingen vet med säkerhet.

På hällristningar som gjordes tusen år tidigare förekommer figurer med höjda armar. På en runristning i Fällbro som gjordes omkring år tusen finns också en man med uppsträckta armar. Runristningen gjordes till minne av en död man och om figuren föreställer den döde mannen eller runristaren eller någon annan vet man inte.

U-1946-258-detalj

Detalj från runristning U1946;258 i Fällbro.

Upplands fornminnesförenings tidskrift XXIV skrev om stenen:

”Krogstastenen. På Krogsta gärde SV om byn är en 
runsten rest. Den har legat omkull, och således står den ej på sin 
ursprungliga plats. Ett senare påfund är enligt min mening de 
4 mindre resta stenar, som stå en i hvart hörn af den kvadrat, hvars midt intages af runstenen!

”Stenen är ristad på 2 sidor med runor af den äldre runraden. 
På samma sida som den längre inskriptionen är bilden af en man. 
Det är en konturteckning med ristade linier. Runorna äro stora 
och tydliga utan inramning af något slag. 
På ena sidan står:

krogstastenen-fig3

på den andra:

krogstastenen-fig4

Hvad dessa inskrifter betyda, har ännu ej på ett tillfredsställande sätt framställts i litteraturen. Enligt meddelande från doc. Otto v. Friesen är stenen äldre än år 600.”

Krogstastenen är Upplands äldsta runsten. En annan sten som är ungefär samtida med Krogstastenen är Möjebrostenen som också har en ritad människobild och urnordiska runor med ett svårtolkat budskap.

Mer information om U 1125 finns att läsa i denna pdf.

2 replies »

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s