Ingen kategori

Stainabjär gravfält, Hässleholm

Kärt barn har många namn, brukar det heta, och det gäller också det stora järnåldergravfältet Stainabjär eller Stångabjär. Gravfältet ligger i Åraslöv i Vinlös socken. Det finns flera varianter på namnets stavning, men betydelsen torde vara densamma för alla, nämligen ”berget av sten” eller ännu hellre ”berget med stenar”.

Begravningsplats från yngre järnåldern

Gravfältet med skeppssättningar och resta stenar har använts som en gemensam begravningsplats för några gårdar eller en by under den yngre järnåldern. Stainabjär, liksom många andra gravfält av den här typen, har skadats av odling och stentäkt under 1800- och 1900-talen och det ursprungliga antalet synliga lämningar har varit många fler.

Åtta skeppssättningar fanns

Idag syns rester av tre skeppssättningar, 79 resta stenar samt en rund stensättning. Många av de resta stenarna har sannolikt ingått i olika typer av gravmonument, främst skeppssättningar. Från 1800-talet finns en planteckning över gravfältet, där åtta 20-30 meters långa skeppssättningar haft avbildats.

Skeppssättningen som gravform finns redan under bronsåldern. Den skiljer sig dock utseendemässigt från de som finns på den här platsen. Andra vanliga gravformer vid den här tiden var domarringar och treuddar, även om de sällan förekommer tillsammans med de något yngsta stenskeppen.

svenska kulturbildersvenska kulturbildersvenska kulturbildersvenska kulturbildersvenska kulturbildersvenska kulturbildersvenska kulturbildersvenska kulturbilder

De döda brändes

Under järnåldern brändes vanligen de döda och bålresterna grävdes ner i en liten grop i marken, ibland lagda i ett lerkärl, eller så spreds resterna ut i ett så kallat brandlager, exempelvis inom en skeppssättning.

Begravningstraditionen

Seden att begrava eller bränna människor i båtar och skepp, antingen riktiga eller symboliska som här på Stainabjär, är en förhistorisk, skandinavisk sedvänja med spridning i Sverige, Norge, Finland, Baltikum och längs södra Östersjökusten. Seden förknippas ofta med tron på själavandring eller resan till dödsriket. Många forskare anser, att det under yngre järnåldern är de fria, självägande bönderna och stormännen som visar sin och släktens betydelse genom de stora stenskeppen. Det är baserat på den status som fanns i just ägandet av skepp, utlandsfärder och handel.

Restaurerad på 1920-talet

Stainabjär restaurerades under 1920-talet och en del stenar restes på vad man trodde var deras ursprungliga platser. Vid två mindre arkeologiska undersökningar har fyra härdgropar påträffats, varav två innehöll fynd; den ena en glaspärla och ett bränt ben – troligen en grav, den andra en keramikskärva.

Ett vanligt gravfält som finns kvar

Bygden runt Stainabjär är inte särskilt fornlämningsrik, men gravarna i området, bland annat Bröt-Anunds grav här intill, visar att området har varit bebyggt från yngre stenålder och in i yngre järnålder. Boplatserna från förhistorisk tid syns inte ovan mark och var de ligger är ännu fördolt. Stainabjär är varken ett ovanligt stort eller ovanligt märkvärdigt gravfält. Det stora värdet består i att gravfältet ovanligt väl har klarat påfrestningarna från det sentida, rationella jordbruket.

(Text från skylt på platsen)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s