Textarkivet

Boktips! Prima Victoria, Sverigedemokraterna 1988-1995, av Anders Klarström

Det finns många som inte har aning om vem Anders Klarström är. Han var gång en mycket betydelsefull person i svensk invandringskritisk historia. Han var Sverigedemokraternas första partiledare och den som i mycket stark motvind från ett vänsterextremt och delvis korrupt maktetablissemang lyckades med bedriften att etablera partiet som en politisk kraft i Sverige.

Sverige hade när Klarström var partiledare sedan länge öppnat sina gränser för en stor invandring från främmande kulturer, en invandring som ändå i jämförelse med hur det ser ut 2018 vara rena änglaglittret. Förvånande nog så fanns det ingen politisk opposition mot invandringen, det fanns inte heller några politiska alternativ som värnade om svenska traditioner, familjen och nationen på ett tydligt sätt. Det närmaste man kunde komma var det socialkonservativa Kristdemokraterna (KD) (som tidigare hette Kristen demokratisk samling).

anders-klarstrom-sverigedemokraterna

Att diskutera invandringspolitik på 1980 och 1990-talet var inte bara tabu, det var förknippat med livsfara genom de massiva hatkampanjer som dagspressen och SVT bedrev mot varje form av försök att ifrågasätta invandringspolitiken. Det startades med jämna mellanrum drev mot invandringskritiker som avskedades från sina jobb, hotades till livet, misshandlades och som på grund av demoniseringen förlorade familj, vänner och social status. Som en följd av det mådde många dåligt och det förekom såväl självmord som emigration och självvalt eremitliv. Det är svårt för många att förstå hur besvärligt många invandringskritiker hade det. På grund av det svåra stigmat var det nästan omöjligt att på den tiden rekrytera personer med hög social status som företagsledare, professorer, jurister, läkare och andra akademiker vilket det går att göra idag. Det var huvudsakligen arbetarklassens barn som vågade ta klivet in i SD varav en del, men långt ifrån alla, med lite taskig bakgrund som inte hade så mycket att förlora. Många av dessa för allmänheten okända pionjärer var mycket goda idealister och kämpar men kunde inte alltid försvara sig mot olika problem som deras åsikter gav upphov till och en del slog in på den kriminella banan. Likväl förtjänar de ett tack för att de var med och gjorde vad de kunde för att hjälpa sitt land. Även människor som inte lyckats så bra med sina liv har rätt till ett eget fosterland.

Sedan fanns det personer som gjorde så gott de kunde men av eftervärlden framställts som onda bara för att det var just Sverigedemokraterna som de valt att aktivera sig i. Med facit i hand är det intressant att se hur många det ändå var som gav makthavarna fingret och anslöt sig till SD.

Anders Klarström var en av dem och den nytta han gjorde kan inte nog understrykas. Han blev alltså partiledare under en tid när det var som farligast att vara invandringskritiker. Under en tid när media systematiskt agerade åsiktspoliser och kunde hänga ut vem som helst när som helst. Dessutom under en tid när vänstern mobiliserade stenkastare och våldsverkare varje gång Sverigedemokraterna ville demonstrera eller hålla torgmöten samtidigt som media skyddade vänstern och lade skulden på SD.

Anders Klarström har sedan han lämnade politiken 1995 utsatts för konstanta påhopp, lögner och personangrepp från media och politiker. Stefan Löfven har stått i riksdagen och påstått att Sverigedemokraterna är ett nazistiskt parti och nästan dagligen påstås att SD har ”bruna rötter”. Det är inte sant.

SD har inga bruna rötter. Däremot har det funnits enstaka individer som haft sådana kopplingar men de har varit få och inte påverkat SD:s politik på något sätt. SD var en rörelse som ville stärka demokratin och arbeta för svenska folkets bästa, det råder inga tvivel om det.

När Anders berättar om sin bakgrund visar det sig att han kom från ett hem där det fanns intresse för politik och han hade ytterligare minst en talang förutom musiken. Han hade en politisk ådra och ett politiskt intresse som väcktes 1987. Anders berättar om två mord som drabbade invandringskritiker. En 22-årig sympatisör till dåvarande Sverigepartiet vid namn Patrick Näslund mördades av ett gäng när han blev igenkänd och var på väg hem från en nattbuss i Solna. Gänget hann ifatt honom och knivhögg honom så att han blev liggande på asfalten och dog av skadorna. En annan ung invandringskritiker vid namn Ronny Öhman blev jagad och ihjälsparkad på Maria Kyrkogård i Stockholm.

Anders insåg att han skulle kunna göra skillnad om han anslöt sig till den gryende invandringskritiska rörelsen. Han aktiverade sig och blev snabbt populär. Han bars fram av medlemmarna som vill ha honom som talesman och partiledare, vilket han också blev.

När Anders medverkade i sin första presskonferens kom media dit.  Aktuellt (SVT) hade skickat dit författaren Theodor Kallifatides som gjorde jämförelser med Hitler. Anders klarade frågorna så bra att SVT var tvungna att klippa och klistra för att det skulle se sämre ut. Att Anders hade en naturlig fallenhet för sin roll trots sin unga ålder stod helt klart. Det blev många intervjuer för Anders och Sverigedemokraterna började bli ett begrepp. Anders var på väg att åstadkomma det som ingen gjort före honom, att göra ett invandringskritiskt parti stort. Det skulle snart visa sig att Anders var för skicklig för SVT. När SD hade producerat ett flygblad om hur socialförvaltningen i Göteborg gav generösa bidrag till invandrarfamiljer ville SVT göra en intervju. Anders åkte dit, gjorde en längre intervju som egentligen bestod i att svara på anklagelser från SVT mot SD, men SVT vågade inte sända den.

Anders höll igång möten och intervjuer på ett sätt som idag påminner om Donald Trumps kampanj när det gäller energi och driv, även om skillnaderna förstås är stora. När Anders värmt upp med att hålla fem stormöten i Göteborg höll han ett storartat tal i Stockholm som finns återgivet i sin helhet i boken. Vid den tiden hade SD börjat sin resa för att på allvar bli ett stort rikstäckande parti med ambitioner att nå riksdagen. Medlemmar strömmade in och det var ingen som kunde förneka att det till största delen Anders förtjänst. Vid ungefär samma tid pluggade Anders på samhällsplanerarlinjen på Stockholms universitet och hade bland annat Karl-Olov Arnstberg som lärare. Samme Arnstberg som idag ger ut invandringskritiska böcker och har en blogg där han skriver betraktelser över samhällsutvecklingen.

Media började nu intressera sig för SD på allvar och uppenbarligen hade man i styrelserummen på SVT och dagspressen bestämt sig för att naziststämpla SD så mycket som möjligt. Ett TV-program som Anders medverkade i avslutades med ett reportage om tyska nynazister. Trotskisten Stieg Larsson och Socialdemokraten Anna-Lena Lodenius släppte boken ”Extremhögern” för att försöka motarbeta SD. Anders skriver:

”Detta var inget annat än en hatisk förtalsskrift mot Sverigedemokraterna”.

De som skrev boken använde sig av ”guilt by association” i försök att smutskasta normal invandringskritik och försöka blanda ihop den med rörelser från 1930-talet. Syftet med boken var att på klassiskt socialdemokratiskt vis försöka krossa en politisk konkurrent. Anders vidareutvecklar kritiken mot boken i sin självbiografi.

Vad som framgår av innehållet i Anders bok är att SD snarare var en mer konservativ variant av den gamla socialdemokratin och att smutskastningen mot SD har sin förklaring i att SD egentligen i alla avseenden var bättre och mera folkliga än Socialdemokraterna. Därav behovet av att smutskasta SD. Dessutom har Socialdemokraterna aktivt förföljt sverigedemokrater genom att utesluta dem ur fackföreningar, vägrat dem att hyra lokaler och förtalat dem.

En tradition som startades av SD 1991 var Engelbrektsmarschen som första året hölls på Engelbrekt dödsdag den 27 april. Trehundra personer gick med talkörer från Engelbrektsplan i Stockholm till Mynttorget där tal senare hölls. Traditionen upprätthölls sedan under flera år.

Anders berättelse om sitt liv både utanför och i Sverigedemokraterna är i högsta grad läsvärd. Det handlar om hur ett parti kunde växa från folkdjupet och så småningom bli ett riksdagsparti. SD var från början ett gräsrotsparti bildat och uppbyggt av enkla människor som älskade sitt land och ville göra skillnad. Anders visar att det bakom varje individ finns en människa med ett livsöde som kan ta sig olika uttryck. Anders har liksom många andra invandringskritiker fått uppleva svårigheter, hot och personlig sorg och av bokens innehåll att döma tycker han det är skönt att ha lämnat den tunga och ansvarsfulla rollen han hade bakom sig.

Boken kommer att bli ett viktigt standardverk för den som är intresserad av att veta hur ett parti kunde växa fram trots enorma svårigheter och motstånd från ett etablissemang som kontrollerade all opinionsbildning och satte agendan för vad som får sägas i det offentliga rummet. Anders har skrivit öppet, ärligt och detaljerat om partiets förehavanden och ingenting kan missförstås. Det är en historia om hur enskilda människor med olika bakgrunder slog sig samman och försökte rädda Sverige. Det finns mycket att tacka Anders Klarström för. Han kommer inte att glömmas.

Här kan boken beställas:

Titel: Prima Victoria. Sverigedemokraterna 1988-1995. En självbiografi från 2018.
Författare: Anders Klarström.
Antal sidor: 511.

Boken kan beställas från: https://andersklarstrom.se

Den kan också beställas på Bokus.

1 svar »

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s