De senaste undersökningarna rörande ynglingasagan

Olika ämnen

Av Kulturbilder på 14 juli, 2013 • ( 1 kommentar )

Av Henrik Schück (1895)

* * *

Då man, efter att ha arbetat sig igenom de medeltida annalernas torra notiser, vänder sig till Snorres eleganta och lättflytande prosa, känner man sig såsom i en annan värld. Han berättar så väl samt framställer händelser och karaktärer med en sådan livfull åskådlighet, att man utan svårighet förstår våra fäders böjelse att vilja stämpla varje otymplig klosteranteckning såsom oriktig och ”förvirrad”, så snart den ej stämde omsams med någon uppgift i detta mästerverk av historisk berättarkonst, och även fortfarande, utan att vi alltid själva göra oss reda därför, inverka dessa formella förtjänster på vår uppfattning av Heimskringlas historiska tillförlitlighet, fastän trovärdighet och berättartalang under äldre tider ofta stå i omvänt förhållande till varandra.

Måhända är det också dessa litterära förtjänster, som gjort att man i det längsta låtit även ynglingasagan undslippa den moderna forskningens skärseld och snarare strävat efter att upphöja så många som möjligt av dess fabler till rang av ren historia, om än en historia i något förvirrad form. Det är därför först på den aldra sista tiden man börjat med en filologisk, historisk och mytologisk undersökning av denna ”äldsta framställning av Sveriges historia”, och i betraktande av de svårigheter en dylik undersökning erbjuder är det ej att undra på, att de lösningar, som föreslagits av dessa, blifvit många och olika.

Den första fråga, som forskningen har att besvara, rör naturligtvis den tid, till vilken vi skola förlägga Ynglingatal eller den dikt, som är den väsentliga källan till Snorres prosaiska framställning. Men även här gå meningarna vidt från varandra. Under det att Finnur Jónsson (1) ännu vidhåller den gamla åsikten, enligt vilken Ynglingatal författats av Harald Hårfagers hofskald Tiodolf från Hvin sannolikt ännu i slutet av 800-talet, (2) söker Bugge (3) visa, att dikten härrör från Tiodolfs liknämnde sonson samt författats nära ett århundrade senare (under den sista hälften av 900-talet), icke – såsom man förut antagit – till ära för Harald Hårfagers syskonbarn Ragnvald Heiðumhárr, utan för en av de i Irland lefvande norska vikingakonungarna, och Wadstein (4) vill slutligen bevisa, att Ynglingatal författats för en höfding av den isländska Breidfirdingaätten tidigast år 1000 eller under perioden 1000-1135.

De skäl, på grund av vilka man tillskriver Tiodolf författarskapet, är i en modern litteraturhistorikers ögon ej synnerligen starka först omkring tre á fyra hundra år efter den tid, till vilken man vanligtvis hänfört dikten, nämnes Tiodolf såsom dess författare, och det fordras vår nedärvda starka tilltro till den isländska traditionens säkerhet, för att vi skola tillmäta en dylik uppgift något värde; såge vi hos en svensk författare från 1600-talet, att den eller den namngifne historikern på 1300-talet skrivit ett visst arbete, skulle vi knappt vårda oss om att upptaga notisen, – exempli gratia Messenius’ uppgift, att rimkrönikorna författats av Laurentius Arosiensis -, men isländarne har nu en gång fått privilegium att blifva bättre trodda än andra, och vi skola därför undersöka notisens trovärdighet.

Såvida de isländska uppgifterna om Ynglingatal är riktiga, bör Tiodolf ha författat denna dikt ungefär 850. (5)

Hans andra stora dikt, Haustlong, skrefs med anledning av en sköld, som han fått av Torleif spake, vilken nämns såsom verksam omkring 940, (6) men som tycks ha lefvat ännu en 20 år senare, och slutligen uppgifves, att han skrivit ett kväde till den danske jarlen Strutharald, som dog ungefär 984. Den isländska traditionen gifver således Tiodolf en författarbana av över hundra år. För att undvika denna orimlighet har åtskilliga utvägar försökts. Så har Finnur Jónsson antagit, att dikten till Strutharald skrivits av en Tiodolf från Hvin, som varit sonson till Harald Hårfagers skald. Att det funnits en Tiodolf från Hvin, som lefvat i slutet av 900-talet, är visserligen troligt, ty bland kämparne i slaget vid Svoldern år 1000 nämns en Torgrim Tiodolfson från Hvin. Men denne Torgrims far omtalas mig veterligen aldrig annars, och att han varit skald samt sonson till Harald Hårfagers skald, är blott en av Bugge, Jónsson m.fl. framställd gissning. Men att det i slutet av 900-talet verkligen funnits en Tiodolf från Hvin, är emellertid sannolikt, och om det tillika funnits en med samma namn, 2som lefvat en hundra år förut, så är det ju mycket rimligt, att dessa båda av den senare traditionen kunnat förväxlas. Så vida nu kvädet till Strutharalds ära överhufvud taget diktats av en Tiodolf från Hvin, så bör denne tydligen ha varit Tiodolf d.y. och ej Tiodolf d.ä., och då detta kväde väl skrefs omkring 970, är det antagligen samme man, och ej hans förmodade farfar, som skrivit den en tio eller tjugo år äldre dikten Haustlong. I varje fall synes den isländska traditionen om Harald Hårfagers samtida Tiodolf d.ä. och hans dikter (7) icke ha varit synnerligen fast, och när Bugge till förmån för sonsonen vill fråndöma honom även Ynglingatal, så kan Snorres däremot stridande uppgift knappt anses så välgrundad, att den bör lägga några hinder i vägen.

För bestämmande av den tid, då dikten skrefs, synes man således nästan uteslutande vara hänvisad till de skäl, som kunna hämtas ur dikten själf.

Bugge visar, att åtskilliga uttryck i Ynglingatal häntyda på kännedom om eddadikterna Voluspá och Grimnismál, och då dessa dikter enligt nu gällande åsikt författats i början av 900-talet, drar han däraf den slutsatsen, att Ynglingatal måste härröra från en något senare period. Men dateringen av dikter som Voluspá måste helt naturligt blifva ytterst vansklig, och den möjligheten kan tydligen ej uteslutas, att dessa dikter åtminstone till vissa partier är omarbetningar av äldre. Öfverensstämmelserna mellan de nämnda eddadikterna och Ynglingatal kunna möjligen också förklaras däraf, att de nämnda uttrycken varit i viss mån poetiska loci communes, som från äldre förlorade dikter övergått till yngre.

Bugge fäster sig vidare vid stilen, särskilt vid de talrika, ofta ganska invecklade ”kenningarna”, vilka tydligen icke kunna tillhöra en diktnings första barndomsperiod, utan förutsätta en tämligen lång föregående stilutveckling. Den, som utan att känna Snorres uppgift om Tiodolf såsom Harald Hårfagers skald, läser Ynglingatal, kan därför svårligen sätta denna dikt tidigare än Voluspá. Kenningar förekomma väl även där och har nog funnits också i den äldsta germanska poesin, men till egentlig användning man kan väl säga överdrift – komma de först i skaldepoesin. De flesta forskare, vilka icke är isländingar, har med afseende på dessa kenningar kommit till samma resultat som Bugge, och även Vigfússon, som trots alla sina fel mot den moderna filologins metod måste erkännas ha ägt en ovanligt fin blick för den isländska poesins egendomligheter, antog att de nu bevarade texterna av de älsta skaldedikterna omskrivits under perioden 970-1070. (8) Finnur Jónsson, vilken av nu lefvande forskare väl är den, som mest behärskar denna litteratur, finner dock intet stötande eller elaboreradt i dessa kenningar, som han anser vara ”omedelbara, naturliga och naturfriska”, (9) ett yttrande, vilket, såsom Bugge anmärker, endast kan förklaras däraf, ”att den konstlade skaldediktningen ännu i sina efterverkningar så behärskar isländarne, att de vid bedömandet av poetisk stil ofrivilligt utgå från förutsättningar, som är olika dem, som hos andra nationer är allmängiltiga”. Men fastän jag är övertygad om, att Bugge har rätt i denna punkt, är dock en mening, uttalad av en så framstående kännare av fornnordisk diktning som Finnur Jónsson, alltid beaktansvärd, och man kan svårligen mot hans bestridande bygga något blott på de anmärkta stilistiska egendomligheterna.

Härtill kommer ett annat skäl. Den äldsta nordiska folkpoesi vi känna är från 800-talet, de äldsta skaldedikterna harhänförts till samma tid, men poesien före denna tid är och kommer väl alltid att för oss vara en terra incognita. Vi kunna därför icke med bestämdhet säga, att den motsats mellan folkpoesi och lärd poesi, som möter oss i den älsta nu kända litteraturen, icke även existerat förut. Skaldepoesin är nog en senare utveckling av folkpoesin, men den kan ha utvecklats ur en ”eddadikt” som är långt äldre än Volundarkviða, och så länge denna möjlighet finns, vågar man inte begagna stilskillnaden såsom ett afgörande kronologiskt bevismedel.

Att Ynglingatal författats efter Harald Hårfagers tid, synes dock angifvas av det sätt, hvarpå skalden omtalar den Olof, som enligt Snorre var Haralds farbror:

Reð Ólafr
ofsa forðum
viðre grund
of vestmare.

Detta förutsätter nödvändigt, att en god tid förflutit sedan hans död, och man har därför anledning att antaga, att ett par led bortfallit mellan denne Olof och den ännu lefvande eller nyligen aflidne Ragnvald. På samma sätt uppgifves det om Olofs fader Gudröd: ”Sa’s fyr longo vas” (Kringlas text), och det vill häraf synas, som om skalden räknat dessa konungar till forntiden. Så vida man således bortser från Snorres uppgift, att Ynglingatal diktats av Harald Hårfagers skald – ett påstående som är svårt att förena med andra uppgifter om denne skalds lefnadstid – synas sannolikhetsskälen tala för, att Ynglingatal snarare skrivits av Tiodolf d.y. än av Tiodolf d.ä. Såsom strax skall visas, torde man genom en undersökning av diktens historiska moment komma till ett liknande resultat.

En annan tidsgräns har man funnit genom en jämförelse med Eyvind Skáldaspillers genealogiska kväde Háleygjatal. Att den ena av dessa dikter är en imitation av den andra, har länge varit erkändt. Men då man ansåg, att Ynglingatal författats på 800-talet och Haleygjatal kort före år 1000, så var man naturligen utan vidare på det klara med, vilken dikt som var original och vilken som var efterbildning. Wadstein har förtjänsten av att ha bringat frågan under allvarlig diskussion, men jag kan icke finna, att han valt den riktiga vägen att lösa spörsmålet. En dylik fråga kan knappt afgöras på annat sätt, än att man jämför de bilder i de båda dikterna, vilka är överensstämmande, samt undersöker, vilka av dessa är de mest ursprungliga. Detta har Wadstein icke gjort, utan mera i allmänhet betraktat spörsmålet. Bugge har däremot i sitt bemötande av Wadstein utgått från den nyssnämnda synpunkten och, som det förefaller, har han även lyckats vederlägga honom.

Om man tänker sig galgen under bilden av en häst, är det tydligt, att man menar, att det är en häst, som den hängde rider; det är den straffades, ej den straffandes häst. Ynglingatal är därför i denna punkt ursprungligare, ty här kallas galgen Signys mans d.v.s. Hagbards häst. Då Háleygjatal kallar galgen Sigars (10) häst, så visar detta uttryck, att diktens författare upptagit en bild utan att fullt förstå dess innebörd. På samma sätt är det eljes icke (?) förekommande ordet menglotuðr gemensamt för båda dikterna. Men då det förekommer i Ynglingatal, är det fullkomligt på sin plats, ty i den myt, som därvid beröres, har menet eller smycket en afgörande betydelse. (11) I Háleygjatal däremot kallar Guðlaugr menglotuðr utan att detta epitet, så vidt man vet, har afseende på någon händelse i konungens lif; uttrycket förefaller, såsom Bugge anmärker, endast såsom en schablonmässig skaldekenning. Det vill häraf synas, som om Ynglingatal ej kunnat skrivas efter 986, då – ungefär – Háleygjatal författades. Bugge tror sig även i Egill Skallagrimssons Arinbiarnarkviða har upptäckt några lån från Ynglingatal, men de anförda överensstämmelserna synas föga slående. Viktigast tyckes vara uttrycket ”ynglings burar”, (12) men detta visar ej mera, än att namnet ”yngling” såsom synonym för konung då varit bekant, och förutsätter ej, att Egill känt också dikten Ynglingatal. Emellertid är, såsom Bugge påpekat, framställningen och stilen i Egills dikter så passlika med Ynglingatals, att dessa gärna böra förläggas till samma tid d.v.s. ungefär den tredje fjärdedelen av 900-talet. Men under denna tid bör den Tiodolf från Hvin ha lefvat, hvars son kämpade med i slaget vid Svoldern, och det är därför ganska rimligt, att han författat Ynglingatal, liksom han även, hvad tiden angår, kan ha diktat Haustlong och kvädet till Strutharald.

Den omständigheten, att en skald av Eyvinds rang både i plan och enskilda uttryck så rent plagierat Ynglingatal, tycks förutsätta, att denna dikt icke var bekant i Norge, ty en skald, som har något rykte att förlora, vågar sig väl ej på ett dylikt plagium, som borde vara uppenbart för en och hvar, och den omständigheten talar onekligen för Bugges mening, att Ynglingatal författats i Britannien. Ett talande bevis på, fastän föga känd på Harald Hårfagers tid och långt efteråt denna sedermera så populära genealogi ännu var, har vi i dikten Hynðlulióð, vilken enligt Finnur Jónsson författades i Norge 950-975. I denna dikt, som just har till uppgift att uppräkna norska genealogier, förekom icke ens ynglinganamnet, (13) vilket knappt låter tänka sig, så vida ynglingarna då ansetts vara Norges regerande konungaätt. Enligt den norska traditionen tyckas alla berömda sagoätter ha härstammat från Halfdan den gamles nio söner (14) Hilldir, Næfill, Audi, Skelfir, Dagr, Bragi, Budli, Lofdi och Sigarr, vilka voro stamfäder för hildingar, niflungar, audlingar, skilfingar, doglingar, bragningar, budlungar, lofdungar och siklingar, och först senare, då ynglingaätten blifvit en populär sagoätt, fogade man in denna, karaktäristiskt nog i stället för den likaledes svenska skilfingaätten. I Huersu NoregrBygdiz (15) – jag frånser de vidfogade och dit ursprungligen ej hörande ättartalen – där man naturligen framför allt väntar att finna ett omnämnande av den berömda konungaätten, förekommer ej heller ynglingarnes namn: ”Nu skal segia dæmi til, huersu Noregr bygdiz i fystu edr huersu konunga ættir hofuz par edr i odrum londom edr hui peir heita Skiolldungar, Budlungar, Bragningar, Odlingar, Vaulsungar edr Niflungar sem konunga ættirnar eruav komnar” – ynglingaätten, som väl framför alla andra bort nämnas, lyser genom sin frånvaro. Icke ens Tiodrek, vilken var munk i Nidaros och 1170 -1180 skref sin historia, kände något av Ynglingatals lysande släktregister, ty fastän han förklarar sig ha haft tillgång till isländingarnes ”antiqua carmina”, så yttrar han dock i företalet: (16) ”quia constat nullam ratam regalis stemmatis successionem in hac terra extitisse ante Haraldi pulchrecomati tempora, ab ipso exordium fecimus”. Han vet, att Harald Hårfagers fader var Halfdan Svarte, men längre tillbaka sträcker sig ej hans vetande. Ordet ”yngling” nämnes visserligen någon gång i skaldernas dikter, (17) men så vidt jag har mig bekant, aldrig såsom en bestämd beteckning för den regerande konungaätten, utan endast i betydelsen konung i allmänhet, hvilket också tyckes förutsätta, att Norges konungar ej ansågos såsom medlemmar av en historisk existerande ynglingaätt.

De ättartal, som för öfrigt meddelas för Harald Hårfager, är alldeles fantastiska samt tydligen ”lavede” i sen tid, och man kan svårligen freda sig från den misstanken, att konungens närmaste eftervärld vetat ytterst obetydligt om den berömde envåldshärskarens förfäder, vilka sannolikt voro tämligen obemärkta personer. Längre än till hans fader, Halfdan Svarte, tycks traditionen ej ha gått, och möjligen var denne den förste av sin ätt. Att han varit son till Gudröd veiðikonungr, är – såsom sedan skall visas – åtminstone ytterst osannolikt. Men är det otroligt, är det också otroligt, att dikten skrivits på Harald Hårfagers egen tid, då Gudröds minne ännu ej förbleknat och dit man ännu måste ha erinrat sig det namn, han bar, och det område, över hvilket han härskat.

Först genom Are tycks Ynglingatal ha blifvit bekant på Island och i Norge, och detta talar onekligen för Bugges mening, att dikten författats på Irland för någon av de därvarande skandinaviska konungarne. De skäl, som Bugge anför till stöd för denna mening, är hufvudsakligen följande. Efter Halfdan Svartes död fanns det i Norge ej plats för en konung av den betydenhet, som Ynglingatals Ragnvald måste ha haft. Dikten har till plan och framställningssätt inga anknytningspunkter till äldre germansk diktning, men röjer däremot påverkan av den iriska konstpoesin, inom vilken många dikter av ett likartadt innehåll finnas; särskilt påpekar Rugge dikten Fianna batari nEmain, hvars författare afled 975. Även i versformen tror han sig spåra ett iriskt inflytande och antager därför, att Ynglingatal skrivits i Irland av en norsk skald till ära för en där lefvande konung Ragnvald, som ansåg sig tillhöra ynglingaätten.

Af dikten finnas numera endast fragment i behåll, ty – såsom Finnur Jónsson visat – var den en gång betydligt större. Varje konung har i det nu bevarade fragmentet fått sig en, en och en half, två eller två och en half strof. Då hvar och en säkerligen i den ursprungliga dikten behandlats i lika många strofer, så har varje konung erhållit minst tre och hela kvädet då bestått av minst 93 strofer, så vida antalet av i dikten nämnda släktled varit – såsom Snorre uppgifver – 30 utom Ragnvald. Men då de bevarade släktleden endast är 26 utom Ragnvald, följer däraf, att – utom stroferna om stamfadern Yngve Freyr – de tre sista släktleden före Ragnvald under tidernas lopp gått förlorade. (18)

Att Are haft denna dikt fullständigt framför sig, är väl ej säkert, men ganska sannolikt. Ares släkt härstammade liksom en mängd av Islands mera betydande ätter från landen i väster, och han kan således ha haft tillgång till denna föga kända dikt. Förmodligen var det han, som först kom på idén att sammanställa denna släktledning med det norska konungahusets. Om anledningen härtill kunna vi nu intet veta, men sannolikt var det ortsanvisningarne i kvädets senare del, som kommo honom att tänka på kvädet såsom ett norskt konungatal. För hans bördsstolthet låg det naturligen också något synnerligen lockande i tanken, att hans ätt var befryndad med de norska envåldskonungarnes, och som han i likhet med sina samtida sannolikt hade ett ytterst rymligt genealogiskt samvete, lät han säkerligen utan svårighet förmodanden och önskningar övergå till visshet. Vi kunna därför förstå, hur han i Ynglingatals sagokonungar kunde se både Breidfirdingarnas och de norska envåldskonungarnes förfäder.

Men hela kvädet kunde ej användas såsom ett norskt konungatal, ty den senare delen – den som nu är förlorad -berörde tydligen icke Norge, och denna del, vilken afsåg de iriska konungarna, ägde icke i detta sammanhang något intresse för honom. Såsom källa var således Ynglingatal brukbart endast till ledet närmast före Halfdan Svarte, och här ansåg han av lätt insedda kronologiska skäl, att ätten grenat sig i en irisk och en norsk afdelning. (19) För den senare hade han inga verser att begagna såsom källa och behöfde icke heller några, då han nu övergaf sagans mark och beträdde ett rent historiskt område. För att förklara hans tillvägagående i öfrigt har jag tänkt mig följande hypotes. Af de strofer, som behandlat Halfdan Svartes förmodade förfäder, gjorde han – jämte det han begagnade dem för den prosaiska framställningen – ett utdrag, så att han för varje ätteled anförde en, en och en half, två eller två en half strof såsom bestyrkande citat för riktigheten av den prosaiska omskrifning han verkställt. I inledningen nämnde han slutligen, att källan till hans arbete varit Tiodols Ynglingatal, vilket skrivits till en konung Ragnvald, kallad Heiðumhárr, hvarjämte han till bestyrkande häraf anförde den strof ur kvädet, där detta namn förekom. Sannolikt stammar uppgiften, att Tiodolfs kväde behandlat av Ragnvalds förfäder också från honom. Hvar Ragnvald regerat eller vilkens son han varit, behöver han däremot icke ha nämnt.

Sådant kan mycket väl Ares förlorade arbete ha varit beskaffadt, och åtskilligt häntyder på, att det verkligen haft den form och det innehåll, som här blifvit antydt.

De underrättelser vi har om detta arbete stamma hufvudsakligen från Ares bevarade skrift Islendingabok samt från prologen till Heimskringla. Den nu bevarade Islendingaboken är, såsom Are själf upplyser, en senare bearbetning av ett äldre liknande arbete: ”Islendingabóc görþa ec fyrst byscopom órom þorláke oc Catle oc syndac bæþe þeim oc Sæmunþi preste. En meþþvi at þeim licaþe sváat hafa eþa þar viþr aua, þáscrifaþa ecþessa of et sama far, fyr utan ættartölo oc conunga æfe oc jócc þvi es mer varþsiþan cunnara”. Att döma häraf synes den äldre upplagan ha innehållit även ättartal och konungaæfi. Af ättartalen har någon strax före början av den nu kända redaktionen av Islendingaboken gjort ett kort utdrag, (20) likaså efter arbetets slut. (21) Men koungaæfi är förlorade, och endast de nu nämnda ätteleden säga oss den ordning, som ynglingaättens medlemmar haft i konungaæfi.

Båda dessa ättartal är tydligen, såsom Björn Magnusson Olsen och Konrad Maurer antaga, av en senare af skrivare överflyttade från den äldre redaktionen till den yngre, dit de att döma av företalet ej hört. Men av konungaæfi finns däremot intet spår i den senare och enda bevarade redaktionen. Anledningen, hvarför dessa biografier uteslötos, var förmodligen den, att de båda biskoparne och Sæmund ansågo dem ej direkt höra till arbetet. Några såsom Gjessing, Vigfússon och Olsen – antaga, att de afsöndrats från Islendingaboken för att bilda grundlaget för ett nytt arbete, Norges konungasagor, hvilket arbete verkligen kommit till stånd, fastän det nu gått förloradt. Andra – såsom Maurer – betvifla tillvaron av en dylik norsk konungahistoria såsom ett särskilt arbete. (22)

Mig synas de skäl, som Gjessing och Olsen anfört till stöd för sin mening, mera övertygande än motståndarnes; men för vårt syfte äger denna fråga icke någon afgörande betydelse, hvarför jag här förbigår skälen för och emot de båda åsikterna.

Den förste, som begagnade sig av detta arbete – vare sig det nu förelåg såsom en särskild skrift eller utgjorde en del av den stora, förlorade Islendingaboken – var den okände författaren till Historia Norwegie, troligen skriven i England omkring 1180-1190. (23) Konungaraden är här densamma som i Ares ättartal, och de notiser, som anföras om varje konung, är tydligen hämtade från Ares förlorade konungaæfi.

Detta sistnämnda arbete låg antagligen också till grund för den þáttr af Upplendinga Konungum, som finns i Hauksbok. Stilen och det genealogiska intresset – särskilt det här i detta sammanhang omotiverade intresset för Breidfirdingarnes förmodade stamfäder – erinra ganska tydligt om Ares Islendingabok och påminna ej om Snorres mera fylliga och raska framställning. Och i en punkt skiljer sig þáttr bestämdt från Snorre, nämligen rörande Olof Trätälja. Snorre har som bekant en historia om, hur Olof utvandrat till Värmland och därav sina egna män blifvit offrad åt gudarne för att afvända en hungersnöd, som hotade Värmland. Hauksbok känner intet om offringen och hungersnöden, utan säger: ”ok var þar (i Värmland) konungr til elli”, och alldeles på samma sätt har Historia Norwegie: ”diu et pacifice functus regno plenus dierum obiit in Swecia”. Men därjämte innehåller Hauksbok en berättelse om, hur Olof koloniserat Värmland, och man kunde tänka, att Hauksbok här lånat från Snorre. Men redan före Snorre fanns det en tradition om, att Olof koloniserat Värmland. Utom i Hauksbok förekommer denna tradition i Egils saga (kap. 70), som antages vara från slutet av 1100-talet: ”Vermaland hafði unnit fyrstr Oláfr trételgja, faðir Hálfdanar hvitbeins, er fyrstr var konungr i Nóregi sinnakynsmanna”. Likaså anspelar Saxo därpå, då han omtalar ”Olavus, regulus Vermorum”. (24) Det fanns således en tradition härom redan före Snorre, och allt talar för, att denna återgår till Are, faständen ytterst kompendiösa Historia Norwegie därom ingenting innehåller. Måhända har man dock i det binamn Trätälja (= Träyxa), som redan Are gifver konungen, en antydan om, att sagan om Värmlands kolonisation ej varit honom obekant.

Min mening är alltså, att vi i þattr af Upplendinga konungum väsentligen har Ares verk, fastän tillökadt med senare kombinationer, av vilka den i detta sammanhang viktigaste torde vara den, att Ragnvald, till hvars ära Ynglingatal skrivits, säges ha varit en son av Olof Geirstaðaálfr. I varje fall synes mig den korta framställningen vara äldre än Snorre.

Snorre har däremot i allt väsentligt fotat sin framställning på Ares förlorade arbete samt antagligen också känt þáttr af Upplendingakonungum, hvarifrån han hämtat uppgiften om Ragnvald såsom Olofs son; att han haft Historia Norwegie framför sig, förefaller däremot ovisst och knappt troligt. Snorre upplyser själf i företalet till Heimskringla, att han haft Are till källa: “Ari prestr inn fróðiþorgilsson Gellissonar ritaði fyrstr manna hér álandiat norrænu máli fræðibæðiforna oknýja; ritaði hann mest i upphafi sinnar bókar fráIslandz byggðok laga setning; siðan frálogsogumonnum, huersu lengi hverrhafði sagt, ok hafði þat åratal fyrst till þess, er kristni kom á Island, en siðan alt til sinna daga; hann tók þar ok viðmorg onnur dæmi bæði konunga-æfi i Nóregi ok Danmork ok sva i Englandi, eða enn stórtiðendi, er gorzk hofðu hér i landi, ok þykki mér hans sogn oll merkiligust; var hann forvitri ok svá gamall, at hann var fæddr nesta vetr eptir fall Haraldz Sigurðarsonar. Hann ritaði, sem hann siálfr segir, æfi Nóregskonunga eptir sogu Oddz Kolsonar” etc. Den redogörelse för källorna till Ares arbete, som härefter följer, är tydligen hämtad från detta arbete själft. Men hvilket av Ares arbeten, som Snorre afser, är omtvistadt.

Att han med det arbete, han i början omtalar, menar den första, utförligare upplagan av Islendingaboken, är tydligt, och därom är också alla ense; däremot är meningarne delade om, huruvida han med Æfi Noregs-konunga afsett ett särskilt arbete eller blott en del av denna Islendingabok. I varje fall är det tydligt, att han noga ansluter sig till sin källa. I Frisboken – en av de tre gamla handskrifterna till konungasagorna – bär också ynglingasagan följande överskrift: “Her hefr upp konungabok eftir saugn Ara prestz froða”. Vigfússon har därav velat dra den slutsatsen, att de norska konungasagorna ända till Harald Sigurdssons död i själva verket ej är författade av Snorre, utan hufvudsakligen av Are, hvars verk Snorre helt enkelt inkorporerat i sitt. (25) Ehuru ett dylikt förfaringssätt i äldre tider visst ej var ovanligt, kan man dock knappt antaga, att Snorre på detta sätt tillägnat sig en annans arbete. (26) Redan i början av de norska konungasagorna kunna vi iakttaga Snorres lifliga framställningssätt, som så starkt skiljer sig från Ares torra, annalistiska stil. Men även om man av den nyss anförda överskriften ej kan draga så vidtgående slutsatser, som Vigfússon gjort, så synes den dock visa, att man i början av 1300-talet var medveten om det starka beroende, i hvilket Snorre stod till Are. Hvad särskilt ynglingasagan beträffar, torde dess uppgifter bäst kunna förklaras, såvida man antager, att Snorre i allt väsentligt följt Are samt – i några få punkter – den nu förlorade Skioldungasagan och Háleygjatal. Af de tona fakta, som där meddelades, lyckades han med sin berättartalang och med sin förmåga att kombinera, att skapa den berömda saga, som i så många århundraden fått gälla såsom ett oförlikneligt historiskt dokument.

Man behöver ej länge syssla med Snorres ynglingasagor för att finna, att dessa innehålla åtskilligt, som icke kan läsas ut ur de utdrag ur Tiodolfs dikt, som han meddelar. Åtskilliga förklaringar har gifvits häraf. Storm (27) antog, att Snorres källor varit “en kortfatted Kongerække (Historia Norwegie), Tjodolvs vers, en skjoldungesage samt lösrevne Sagn om de senere konge”, men detta antagande utgick från den förutsättningen, att Ares konungasagor endast omfattat perioden från Halfdan Svarte till 1030 eller 1047. (28) Förutsättningen motsäges bestämdt däraf, att Are bevisligen känt Ynglingatal och av detta utdragit det ännu bevarade ättartalet. Att han, då han skref en norsk konungahistoria och kände denna ätts äldsta ursprung, ej skulle ha begagnat sig av denna källa, är ytterst otroligt, och ännu otroligare är det, att en norsk munk i ett engelskt kloster förstskulle ha kommit på den idéen att tyda Ynglingatals gåtor samt omskriva dem på historisk prosa. Det kan för öfrigt betviflas, att en munk ägt den kännedom om isländsk mytologi, som behöfts för ett dylikt värf. Likaså är det åtminstone ovisst, om Snorre ägt den kunskap i latinet, att han kunnat begagna sig av detta arbete; att han kan böja några latinska ord riktigt, är sant, men detta kunna även personer i våra dagar, vilka icke mäkta läsa en ganska enkel latinsk bok. Ej heller kan man påvisa, att denna krönika varit känd på Island. Då Snorre i sitt företal säger, att Are präst först av alla “ritaði fræði bæði forna ok nýja”, så synes han mig med “forna” tydligen åsyfta tiden före Harald Hårfager, och det torde vara svårt att ej sammanställa detta yttrande med hans kort förut lämnade uppgift: “Eptir þjóðlfs sogn er fyrst ritin æfi Ynglinga”, ty skulle han därmed ha afsett ett latinskt arbete, hade han väl ej underlåtit att nämna detta.

Därjämte bör anmärkas, att Historia Norwegie icke uppgifver Ynglingatal såsom källa, hvilket Are i likhet med författarenav þáttr af Upplendinga konungum naturligen gjort. (29) Sambandet mellan Historia Norwegie och Ynglingatal skulle Snorre således själf ha insett, och detta skulle han utan några kommentarer endast ha angifvit med orden: “eptirþjóðolfs sogner fyrstritin æfi Ynglinga”. Detta antagande är så osannolikt, att det svårligen kan uppställas vid sidanav den naturliga förklaringen: att Ares nu förlorade arbete begagnats av en norsk munk, som därur gjort ett kortfattadt utdrag. Snorres arbete innehåller dessutom åtskilligt, hvilket icke finnes i Historia Norwegie och ej heller kan antagas såsom en fri konstruktion ur detta och Ynglingatal, utan tydligen är äkta sagohistoria. Jag kan således ej biträda Storms mening, att det, som hos Snorre förekommer utöver de nämnda källorna, icke är “sagn, men teorier”. Att döma av inledningen till Monumenta Historica Norwegiæ (1880, sid. XXII) tyckes Storm själf ej längre hålla på denna åsikt.

Bugge (30) antager för att förklara dessa äkta sagohistoriska drag, vilka finnas hos Snorre, men ej kunna konstrueras ut ur de bevarade stroferna av Ynglingatal, att det på Island funnits en fortlefvande tradition, ur vilken Snorre öst. Men icke heller detta synes rätt sannolikt, då denna tradition eljes ej kommer till synes i den så rikhaltiga isländska sagolitteraturen, och det är knappt troligt, att den isländska traditionen haft något att förmäla t.ex. om en svensk konung Visburr. Den enklaste förklaringen är tvifvelsutan den, som antydts av Finnur Jónsson: (31) att de flesta av de punkter, i vilka Snorre går utöver innehållet i Ynglingatals nu bevarade strofer, hämtats från de förlorade stroferna, vilka naturligen också måste harva innehållit historiska moment. Då såsom Finnur Jónsson visat, varje släktled behandlats i tre strofer, ha vi icke ens hälften av Ynglingatal i behåll, och den, som först begagnade denna källa, disponerade således över ett långt rikare material än det vi nu har till vårt förfogande. Då detta material tydligen begagnats med samma omsorg som de nu bevarade stroferna, vilkas innehåll utpressats till sista droppen, är det tydligt, att det mesta, som Snorre för äldre tider anför utöver de notiser, som vi själva kunna läsa ut ur versen, hämtats från denna källa.

Men en annan fråga är: är det Are eller Snorre, som gjort detta utdrag ur hela Ynglingatal. Då det är så gott som säkert, att Are, för så vidt han överhufvud skrivit ynglingakonungarnas historia, begagnat hela dikten, så blir frågan egentligen den: har Snorre utom Ares prosa även kunnat begagna hela Ynglingatal, d.v.s. fanns denna dikt såsom helhet till ännu på Snorres tid?

Något bevis härför har jag icke kunnat finna, men väl åtskilligt, som talar mot ett dylikt antagande. Ingenstädes utom hos Snorre finnes något citat (32) från Ynglingatal, ett faktum som tyckes förutsätta att dikten ej på annat sätt varit känd. Vid några tillfällen skulle tydligen ett dylikt citat ha gjorts, så vida dikten varit bekant. Särskildt är detta fallet vid þattr af Oláfi Geirstaðaálfi, men där – det enda ställe där dikten citeras utom hos Snorre – anföras blott de två strofer, som citerats i Heimskringla, ej den tredje, som gifvetvis måste ha anförts, så vida den varit känd av författaren.

För så vidt den åsikt är riktig, som jag förut sökt framställa, nämligen att tre släktled bortfallit mellan Olof Geirstaðaálfr och Ragnvald, följer även däraf, att Snorre, som gör Ragnvald till Olofs son, endast haft vissa fragment av dikten framför sig.

På grund av hvad jag här anfört synes sannolikt, att Are varit den förste som begagnat Ynglingatal, upplöst dess omskrifningar på prosa, ökat till denna framställning “efter vise mäns berättelser” och såsom bestyrkande citat anfört utdrag ur Tiodolfs dikt; vidare att författaren av Historia Norwegie gjort ett kortfattadt sammandrag av detta arbete, hvilket också var hufvudkällan för Snorre, som ej känt själva dikten annat än genom Ares citat. Man kunde också tänka sig den möjligheten, att Are blott omskrivit Ynglingatal på prosa utan att anföra några citat ur dikten, och att kvädet sedermera 8gått förloradt sånär som på de fragment, som Snorre lyckades rädda och vilka han inpassade i sitt arbete – kanske någon gång på orätt plats. Denna förklaring, som synes mig mindre sannolik, (33) inverkar dock ej på det hufvudresultat, till vilket jag kommit.

Så vida den hypotes, jag framställt och sökt styrka, är riktig, får man naturligen tillmäta Snorres prosa ett högre sagohistoriskt värde än hvad man i allmänhet på den senaste tiden velat. Den blir enligt denna förklaring Tiodolfs vers upplöst i prosa. Olyckan är blott, att vi ej med säkerhet kunna i varje särskilt fall påstå detta, enär tydligen Snorres – samt även Ares – egna teorier och kombinationer mycket ofta spelat in och grumlat den ursprungliga framställningen.

Innan vi övergå till själva dikten återstår att förklara namnet Ynglingatal.

Den personlighet, från vilken ätten enligt Tiodolf härstammade, var tydligen Yngve Freyr. Detta namn förekommer hos Tiodolf i dikten Haustlong (34) och hos Tiodolfs imitatör Eyvind. (35) I þattr af Upplendingakonungum säges ätten härstamma från Yngve Freyr och hos Snorre nämnes Yngve Freyr såsom fader till Fiolner och Semming, men – säger Snorre – “Freyr hét Yngvi oðru nafni”. Emellertid är det, såsom redan Munch (36) påpekat och Noreen (37), vidare utvecklat, tydligt att detta Yngve Freyr står för ett äldre och i senare tid obegripligt Inguna Freyr (vilket under formen Ingunar Freyr förekommer i Lokasenna och på några andra ställen) eller rättare – såsom jag tror – för ett Yngve, Inguna Freyr, hvarom jag strax skall tala. Detta utförliga namn inbjöd naturligtvis till genealogiska kombinationer. Att Yngve eller Ingunafreyr var ättens stamfar, var tydligt av namnet, men av vilken var han son och i vilket förhållande stod han till Freyr? Denna fråga besvarades av den följande tiden på en mångfald olika sätt. Are lät ätten härstamma från Yngve, men då han visste, att Freyr var Niorðs son, började han ätten på följande sätt: “Yngve Tyrkiaconungr – NjörÞr Svíaconungr – Frayr – Fjölner” (38) etc. d.v.s. han upplöste Ingifreyr i Yngve och Freyr samt insköt mellan dessa båda Freys fader Niorðr. Men detta är tydligen en lärd mytologisk kombination, som icke gärna kan tänkas ha förekommit hos Tiodolf, vilken – efter hvad både Þáttr af Upplendinga konungum och Snorre uppgifva – började med Yngve Freyr. Snorre vet icke rätt, hur han skall tyda denna gåta och vacklar mellan olika lösningar. I Eddan gör han Yngve eller Inge till Odins son och den förste sveakonungen. I Heimskringla göres däremot Odin själf till den förste sveakonungen och f.d. Tyrkiakonung, Yngve är icke hans son utan identisk med Freyr, som enligt den sedvanliga mytologien göres till Niorðs son. (39) Men allt detta är senare, lärd mytologisk kombination; ätten måste ha börjat med Yngve.

Hur detta namn är bildadt, har Noreen (40) på ett fullt övertygande sätt visat. Redan Tacitus omtalar det germanska folk Inqvæones eller Ingævones, som bodde “proximi oceano”. “Enligt Tacitus – fortsätter Noreen – och den angelsaksiska runsången (Ing wæa ærest mid Eástdenum o.s.v.) härstamma dessa från en urfader Ing, som naturligtvis liksom Danr, Gautr o.s.v. uppkommit ur folknamnet och ej tvärtom”. Dessa ingwine omtalas också i Beowulf och beteckna där eástdene eller inbyggarne i Scedeníg (Skåne). (41) Så väl Ing som hans afkomlingar ingwine måste således ursprungligen ha varit östdanskar och icke svenskar. Men nu är det emellertid obestridligt, att så väl Tiodolf som alla senare isländska författare betrakta de äldsta medlemmarne av ätten såsom uppsvenska. Noreen tror, att detta beror på följande förblandning. I Beowulf kallas östdanskarnas konung “fréa Ingwina” eller “ingvinernes herre”, “men Inguna Freyr, den sydsvenske konungen, förblandades helt naturligt av isländingar och norrmän med den i Upsala par preference dyrkade nationalguden, solguden, som naturligtvis också kallades Freyr, herren, men som, så vidt man vet, icke tillika bar namnet Yngve, såsom dock våra mytologiska läroböcker allt ifrån Snorre uppgifva. Så kommer det sig, att Lokasenna kan använda Ingunarfeyr om guden Freyr, och redan de äldsta historieskrivarne hålla före, att den av Halfdan Hvitben i Norge grundade ynglingaätten härstammade från Uppsala”.

Denna förklaring kan knappt sägas vara tilltalande. För det första är det nästan omöjligt att antaga, att man kunnat förblanda en verkligen i Danmark regerande konung – även om han burit titeln Inguna freyr – med en på ett annat ställe dyrkad gud. För det andra är det ganska osannolikt, att östdanskarnas konung – allra minst så sent som på Tiodolfs tid -kallats Inguna Freyr. Det är visserligen sant, att anglosaxarna kallat honom fréa Ingwina, men dels var detta tydligen ingen fix titel ens hos dem (42) utan blott ett sätt att återgifva ordet konung, (43) dels är visserligen fréa etymologiskt detsamma som Freyr, men hos nordbon finnes detta ord aldrig användt såsom appellativ (= herre) utan endast såsom proprium för att beteckna Gud, närmast guden Freyr, och det kan således ej antagas, att östdanskarne någonsin kallat sin konung Inguna freyr. Slutligen är det med detta antagande ganska svårt att förklara, hur dock en serie verkliga svenska konungar kunnat komma in i ätten.

I sin artikel i Nord. Familjebok gifver Noreen en annan, något afvikande förklaring. Man skulle – antager han där – ha förblandat den östdanske stamheroen Yngve Freyr eller Inguna Freyr med den i Upsala dyrkade Freyr. Denna tolkning är otvifvelaktigen mera tilltalande, men knappt tillfyllestgörande. Freyr dyrkades ju överallt i norden, om än hans tempel i Upsala var det mest berömda, och även om östdanskarnes stamheros kallats Ynguna Freyr och ej blott Inge eller Yngve – vilket synes långt ifrån säkert – var därför ingen anledning att anse honom ha varit konung i Upsala, ty så populär kunde den upsaliensiska Freyskulten väl ej ha varit. Men även om så varit, förefaller det besynnerligt, att danskarne (eller Tiodolf) på den grund gjort honom till stamfader för en serie av svenska konungar samt införlifvat dessa i sin egen konungaserie.

Jag tror således, att man måste tillgripa en annan förklaring. Men innan jag lämnar denna, måste jag först beröra två punkter, vilka böra vara klara, innan vi kunna skrida till frågan om ynglingaättens förhållande till Sverige. Den första rör svenskarnas egen uppfattning av den uppsvenska konungaättens ursprung, den andra det sätt, på vilket Tiodolf sammansatte sin konungalängd.

I Vita Ansgarii (kap. 26) berättas om en syn, som en svensk hedning skulle ha haft. Han hade – berättar Ansgarii biograf – tyckt sig vara “in conventu deorum, qui ipsam terram possidere credebantur”, och dessa hade uppmanat svenskarna, att i stället för att antaga någon främmande tro dyrka den kortförut avlidne konung Erik såsom gud, vilket också skedde. Men detta åskådningssätt hade väl ej varit möjligt, så vida ej gudarne ansetts såsom landets forna herrar, något som också antydes av orden: “qui ipsam terram possidere credebantur”. Af spridda yttranden hos Saxo, som ju ej är beroende av Ynglingatal, blir detta än tydligare, och av honom kunna vi finna, att de svenska konungarne ansågo sig härstamma från Freyr. “Frö, deorum satrapa – säger han (s. 120) – sedem haud procul Upsala cepit, ubi veterem litationis morem tristi infandoque piaculo mutavik”. På ett annat ställe kallar han sveakonungarne Frös söner: “Sveonum fines (Starchaterus) ingreditur, ubi cum filiis Frö septennio feriatus”, och i Bråvalla slag (s. 384) uppträda de främste svenske kämparne såsom “Frö dei necessarii”. Äfven Tiodolf torde äga något vittnesbörd, och han nämner skilfingen Adils “Freys áttungr”samt samkonungarne Alrik och Erik “Freys afspring”. (44) Att Frö, vilken var landets främste gud, (45) också tänktes såsom landets förste konung och stamfader för den följande konungaätten, är för öfrigt helt naturligt och stämmer med åskådningssättet hos en mängd germanska folk, vilka ledde sina konungahus anor upp till gudarne.

Utan fruktan för misstag torde vi således kunna anse, att den svenska konungaätten ansågs härstamma från gudarne, särskilt från Frö.

Beträffande det sätt, hvarpå Tiodolfs Ynglingatal kommit till, var man förut böjd att anse, att ett eller flera utförliga svenska kväden legat till grund för detta, som därför endast borde betraktas såsom ett torrt utdrag ur dessa. Denna mening kan naturligen ej längre upprätthållas, utan vi måste tydligen uppfatta Tiodolf ungefär såsom vi uppfatta Saxo. Hans arbete var ett lärdt, historiskt arbete enligt den tidens fordringar, och i likhet med Saxo sökte han att skaffa sig tillgång till alla de källor han kunde använda. Finnur Jónsson synes mig på ett förträffligt sätt ha utvecklat detta: “Som sine kilder opgiver digteren fróðir menn (særlig i oldhistorien), “kyndige mænd”, hvem han har udfrittet (v.10, jfr v. 11 nu det jeg ved); fremdeles hedder det: “det har jeg hørt”(v. 14), “det har jeg fremdeles erfaret”(v. 31); hermed er vistnok ensbetydende “jeg vet at”(v. 32). V. 30 hedder: “jeg har hørt, at de gærninger av Váttr og Faste blev meget omtalte hos sveerne”, (v.30). En særlig betydning må tillregges digterens udtryk i v. 10-111, hvor det hedder: “og ofte havde jeg spurgt vise mænd om Yngvars gravsted – nu ved jeg det, at” o.s.v. Alt dette er tilstrækkelig klart til atvi kan danne os en forestilling om, hvorledes digteren har arbejdet. Han har da forhørt sig hos alle, både Nordmænd og Svenske (v. 30), om de gamle konger og på den måde søgt at tilvejebringe et efter hans plan fuldstændigt og nöjagtigt materiale angående de 3 punkter: “kongernes rækkefølge, dødsmåde og begravelsested. Det er næsten på forhånd givet, at han hos udspurgte kyndige mænd undertiden har fået forskellige traditioner om én og den samme fyrste; ved en kritisk behandling og sigtelse avstoffet har han så frembragt en kongeliste med tilbehør, så sandsynlig og historisk, som han har ment den kunde blive”.

Han har tydligen gjort historiska kombinationer av samma art som Saxo, varit lika obesvärad som denne av all slags kronologi och därför, såsom sagoålderns historieskrivare ofta göra, helt enkelt häktat olika genealogiska släktföljder vid varandra. Den s.k. prosaiska krönikans författare sammanfogade ju Västgötalagens konungalängd med konungalängder, hämtade från Jordanes, Historia Norwegie, Didrikssagan och en dansk krönika. På samma sätt förfor säkerligen Tiodolf, dock med den skillnaden att han endast hade den muntliga traditionen att ösa ur, ej den skriftliga.

Vi återvända nu till frågan, hur den danska ynglingaätten kunnat blifva gjord till svensk. Den bästa förklaringen av detta fenomen vore otvifvelaktigen, om det kunde visas, att en svensk konungaätt eröfrat Danmark, ty då blefve följande utveckling av saken helt naturlig. De svenska eröfrarne ansågo sig härstamma från Frö, deras danska undersåtar däremot från Inge eller Yngve. Ville nu den svenska ätten blifva legitim, var det onekligen ett steg i den rätta riktningen, om den förklarade sig också härstamma från Yngve eller – då den ej ville eller kunde uppgifva sina gamla anor – om den förklarade, att Freyr och Yngve voro identiska. Och här kunde namnlikheten hjälpa. Inguinernes stamheros Yngve kunde åtminstone kallas Inguna freyr, (46) och hela transformationen bestod således däri, att man identifierade Freyr och Yngve, Inguna freyr. I släptåg på denne stam – och ättheros följde sedan helt naturligt hela den svenska raden av sagohistoriska och historiska konungar, vilka därigenom på sätt och vis nationaliserades i Danmark.

Denna förklaring hänger likväl på ett om, och frågan blir då: känner historien någon dylik svensk erövring av Danmark? Härpå kunna vi emellertid svara jakande.

Vid Ansgarii första ankomst till Sverge (829) härskade en konung Björn där. Denne tyckes någon tid därefter ha efterträdts av en Anund, ty på 840-talet omtalas denne såsom föreskriven från Sverige, vilket han med danskarnes hjälp fåfängt sökte återtaga. Då Ansgarius andra gången eller 852 begaf sig till Sverige regerade en Olof därstädes. Möjligen är det samme man, (47)om vilken vi sedermera höra berättas av Adam av Bremen, som i detta fall hämtade sina underrättelser från den danske konungen Sven Estridsson. Han berättar först om en konung Helge, som efter danskarnes stora nederlag (891) uppstigit på den danska tronen, samt fortsätter därefter: ”successit illi Olaph, qui veniens a Sveonia regnum obtinuit danicumviet armis, habuitque filios multos, ex quibus Chnob (48) et Gurd regnum obtinuerunt post obitum patris”. Vidare upplyser han: ”Post Olaph, sveonum principem, qui regnavit in Dania cum filiis suis, ponitur in locum ejus Sigerich. (49) Cumque parvo tempore regnasset, eum Hardigon, filius Svein, veniens a Northmannia privavit regno”. Hvad hufvudsaken beträffar, har Adams ord i senare tid blifvit på ett oväntadt sätt bestyrkta, i det att man funnit två slesvigska runstenar, som rests till minne av konung Sigtrygg, Gnupas son. Genom tvänne utländska källor få vi också några underrättelser om denna svenska, i Danmark regerande konungaätt. Den saxiske historieskrivaren Widukind berättar, att konung Henrik 934 kufvat danskarnes konung Chnuba samt tvungit honom att mottaga dopet, och genom annalisten Flodoard veta vi, att “Setricus”, konung över vikingarne “på andra sidan hafvet, stupat på sommaren 943.

Förmodligen har Adam eller hans sagesman misstagit sig däri, att Hardeknut (= Hardigon) fördrifvit Sigtrygg, ty dels stupade denne senare ej i strid mot någon dansk konung, dels lefde Hardeknut sannolikt långt före Sigtrygg, och ävenom Olof eröfrade hela Danmark – detta är tydligen Adams mening, vilken icke motsäges av någon annan, tillförlitlig källskrift – tyckas hans efterföljare dock ha, blifvit inskränkta till vissa delar däraf. Att Gnúpa och Sigtrygg regerade i Sönderjylland, veta vi säkert, och deras område kan icke ha varit så obetydligt, då Gnúpa kunde uppträda såsom Henrik I:s motståndare. Att döma av den senare danska traditionen förefaller Olofs andre son Gyurd ha härskat över Skåne. (50)

Wimmer och Storm sätta erövringen till början av 900-talet, Möller däremot till tiden omkring 893, och detta senare synes mig sannolikare. Anledningen att erövringen lyckades -forntidens Sverige stod nog i folkmängd betydligt tillbaka för Danmark -inser man genom en blick på vikingatidens historia. Perioden 880 -890 kännetecknas genom en stark manspillan i den danska hären. 880 stupade 5,000 man, 881 9,000, 882 1,000, i Paris belägring 885 deltog40,000, av vilka naturligen en god del 11stannade på platsen, 886 stupade 1,500, 800 ska, ända till 12,000 ha fallit, 891 stod slaget vid Löwen, som betecknas såsom nordmännens svåraste nederlag och 893 – då erövringen skulle ha skett – befann sig den stora vikingahären i England. (51) Det vapenföra manskapet var således betydligt reduceradt, och allt lämpade sig därför förträffligt för ett överfall av den art, som vi här måste förutsätta. Att Olof icke länge mäktade bibehålla väldet över Danmark, är sannolikt, men av historiens vittnesbörd veta vi dock, att hans ättlingar omkring ett halft århundrade höllo sig kvar såsom härskare övervissa, ej obetydliga partier.

Vi vända oss nu till Ynglingatal och Ynglingasagan för att undersöka, om vi där kunna påträffa någon motsvarande tradition.

Otvetydigt utsäges i Ynglingatal om varje monark från Aun till Olof Trätälja, att han härskat i Sverige, och som det förefaller har Tiodolf tänkt sig hela den före Olof lefvande raden av konungar såsom svensk. Men vid Olof Trätälja sker ett alldeles bestämdt afbrott. Wadstein har visserligen övertygande visat, (52) att hela historien om Olofs kolonisation av Värmland och hans offerdöd är en senare konstruktion, (53) beroende på ett missförstånd av Ynglingatals strofer. Men icke desto mindre är det tydligt, att ätten med Olof upphör att vara svensk. Ingen av de följande konungarna betecknas såsom svensk och ingen av dem avlider i Sverige. Det land, över vilket de regerat, nämnes ej, åtminstone ej i bestämda ordalag, och det kan även vara omtvistadt, hvar de dött, då lokaliteterna i allmänhet synas vara osäkra och möjligen först tillhöra en senare tids omtydningar. (54) Are ansåg visserligen, att dessa ynglingar lefvat och regerat i Norge, men tills vidare kunna vi lämna denna mening å sido för att sedermera återkomma till den. Emellertid är det tydligt, att de icke härskat i Sverige – om deras förhållande till Norge får jag i det följande tala.

Enligt Ynglingatal upphör således ynglingaätten att med Olof Trätälja regera i Sverige. När detta skulle ha skett, säges naturligen icke, men att döma däraf att den isländska traditionen lät Olof få Ivar Vidfamne till efterträdare, är vi tydligen inne i vikingatidens period. Dit hänvisas vi för öfrigt genom Snorres detaljrika berättelse om Ingiald Illråda, som så mycket påminner om den senare tidens utsmyckade historier från vikingatiden. I själva sagan har vi dessutom en hänsyftning på Danmark. Det berättas nämligen, att Ingiald gift bort sin dotter Ása, Olofs syster, med konung Gudröd i Skåne, tydligen i afsikt att genom detta äktenskap bana sig väg till den skånska tronen. Ása lockar först Gudröd att dräpa brodern Halfdan och låter sedermera dräpa sin egen make. Halfdans son Ivar Vidfamne eröfrar därefter Ingialds rike och blir herre över både Danmark och Sverige. (55)

Att detta icke kunnat läsas ut ur de förlorade strofer i Ynglingatal, som rört Ingiald och Olof, är tydligt, om än måhända några yttranden gifvit anledning därtill, och säkerligen har vi här en av Snorre (56) vidare utbildad saga, som måhända hämtats från den förlorade Skioldungasagan. (57) Men så mycket är dock sannolikt, att traditionen redan på Ares tid, kanske redan på Tiodolfs, satt Ingialds och Olofs historia i en viss förbindelse med Danmarks. (57)

Tiodolfs dikt förutsätter, såsom jag redan nämnt, att ynglingaätten äldst regerat i Sverige, och att ätten med Olof upphört att härska i detta land. Namnet Ynglingaätt förutsätter, att denna ätt regerat i Danmark, och såsom jag ofvan påpekat förklaras förblandningen av svensk och dansk fabelhistoria bäst därigenom, att man antager, att en svensk ätt under någon tid härskat i Danmark. Detta skedde verkligen med en Olof, vilken – som det synes fördrifven från Sverige (58) – grundade en svensk dynasti i Danmark, och det förefaller mig ganska sannolikt, att det är med denne Olof, som den svenska Freysätten överförts till Danmark och där gjorts till ynglingaätt. Ett stöd – om också svagt – har denna mening däri, att en bland denne Olofs närmaste företrädare i Sverige hetat Anund, ty såsom Olof Trätäljas farfar upptager ju Tiodolf Braut-Anund. I den historiske Olof, som omkr. 893 eröfrade Danmark, skulle vi således ha att igenkänna sagans Olof Trätälja. (59)

Vi vända oss nu till de efter Olof följande konungarne. Den första i denna afdelning – Halfdan Hvitben – säges ha dött “áÞatni”, hvarmed, så vida den nuvarande texten är riktig (60), bör förstås det vid Mjösen belägna norska landskapet Toten. Hans efterträdare Eysteinn begrofs, där “Voðlu straumr“ faller ut i det “gautska hafvet”, men denna lokalitet är icke känd. Den tredje i raden eller Halfdan milde säges ha bebott “Holtum” och begrafts á Borror“. (61) Det förra ortsnamnet är föga 12 upplysande och kan passa för en mängd ställen i norden; det senare identifierades av Snorre med Borre i Vestfold. Ättens viktigaste medlem är Gudröd “gofogláte”(i prosan kallad veiðikonungr). Om honom yttras:

Varð Guðrøðr
en gofogláte
lóme beittr,
sá ́s longo vas;
ok umrád,
at olum stille,

Hogfoð heiptrækt
at hilme dró
ok launsigr
en lómgeðe
Áso árr
af iofre bar;
ok buðlongr
á beðe fornom
Stiflosunds
ofstungenn vas.

(Gudröd den storståtlige blef ett jaktbyte för uselheten, han som lefde för länge sedan; när härordnaren var rusig, satte nämligen ett av hätskhet drifvet hufvud sin plan i verket mot den hjälmprydde. Och en lömsk seger över hjälten vann den lumpna själ, som gick Ása’s ärenden; och fältherren blef nedstucken vid Stiflosunds urgamla flodbädd.)

Hvar Stiflosund legat, upplyses inte av Snorre, men Hauksbok förklarar denna ort ligga “á Geirstoðum áVestfold”; för öfrigt omtalas orten ej i norska handlingar, och har ej heller sedermera kunnat identifieras med någon lokalitet i Vestfold. (62)

Gudröd efterträddes av Olof, om vilken det heter:

Ok niðkuisl
i Nórege,
Þróttar Þrós
of Þróazk hafðe.
Reð Ólafr
ofsa forðom
viðre grund
of vestmare,
unz fótverkr
við foldar prom
vigmiðlong
ofviða skylde.
Liggr gunndiarfr
á Geirstoðom
herkonongr
hauge ausenn.

(Och mannens av okuflig styrka släktförgrening i Norge hade frodats. Olof härskade fordom tyranniskt övervidsträckt mark ända hän över västerhafven, tills det skulle gå så, att plågor i benen fjättrade vid strandbrädden den, som plägat stå midt i striden. Ligger stridsdjärf härkonung på Geirstaðir (63) i en över honom uppkastad hög.) (64)

Här angifves för första gången Norge såsom det land, där ätten på Olofs tid härskat, och det säges, att 13han regerat över ett vidsträckt område “ända hän över västerhafven”. Egendomligt är emellertid ordet “ofsa”(= såsom tyrann, övermodigt), som användes för att karaktärisera hans herravälde överlandet “hän över västerhafven”. För en laglig arfkonung passar detta adverbial onekligen långt mindre än för en eröfrare, och i senare tid måtte man också ha haft en känsla däraf, då man tydde “ofsa” såsom namn på ett fylke i Norge. I detta ord kan åtminstone ligga en antydan om, att Olof eröfrat det land “hän över västerhafven”, över vilket han härskat.

Vi kunna nu fråga, hur dessa uppgifter motsvaras av den verkliga historien eller de samtidiga annalerna. Om Norge har dessa intet att mäla, men väl om Danmark, och i Gudröd veiðikonungr har man länge igenkänt en där regerande konung Godofredus. Då Eginhard och de frankiska annalerna i sina uppgifter om Danmark i slutet av700-och början av800-talet tydligen är fullt tillförlitliga, (65) skall jag i korthet anföra, hvad dessa källor upplysa om Danmarks och Norges historia under denna tid.

Eginhard känner ej till norrmännen såsom ett särskilt folk. I Vita Caroli Magni omtalar han (66) “Dani et Sveones, quos nortmannos vocamus”; att även norrmännen räknats till nortmanni nämner han ej, väl därför att dessa ännu icke i likhet med danskar och svenskar utgjorde ett folk. På samma sätt är det i den kort efteråt författade biografin över Ansgarius; de nordiska folk, som författaren känner, är blott danskar och svenskar. (67) Första gången, som en del av Norge nämns, är år 813, då Eginhard upptager ”Vestarfolda” såsom en del av det danska riket, (68) och att Danmark ännu i slutet av samma århundrade sträckte sig ända upp till Kristianiafjorden, omfattande de nuvarande västsvenska landskapen samt kanske också något av det i norr om dessa liggande Norge, framgår av Ottars och Ulfstens resa. Då Ottar seglade ut från Skiringssal i Vestfold till Hedeby i Slesvig, hade han under de tre första dagarna öppen sjö på styrbords sida, däremot Danmark på babord; de två sista dagarna hade han Jutland på styrbord, de danska öarna på babord. Danmark i början av800-taletvar således den tidens stormakt i norden; Sverige omfattade nog endast landskapen norr om Holaveden, och Norge var deladt i en mängd småfylken, av vilka de folkrikaste i söder i början av 800-talet hörde samman med Danmark.

Första gången vi höra någon dansk monark omtalas är 777, (69) då Eginhard berättar, att den bekante Vidukind tog sin tillflykt till ”Sigifridum, danorum regem”. 782 mottager Karl den store sändebud från samme Sigifridus, ”rex danorum”, och skickar 798 en Godescalcus såsom legat till honom.(70)

804 omtalar Eginhard en ny dansk konung, nämligen Godofridus. (71) Att han omedelbart efterträdt Sigifridus, synes dock ej troligt, och sannolikt har mellan dessa båda en Herioldus regerat under något år, ty efter Godofridus död uppträder en Anulo, ”nepos Herioldi quondam regis”, och gör anspråk på tronen. Då det väl ej är troligt, att dessa anspråk sträckte sig tilltiden före Sigfrids regering – tidigast 777 – får man väl antaga, att Herioldus efterträdt Sigifridus och att Godofridus följt efter Herioldus.

Godofridus är bekant för sina krig mot Karl den store och var en bland dennes besvärligare motståndare. 804 uppträdde han med hela sin här och sin flotta vid Sliesthorp (Slesvig) ”in confinio regni sui” (71) utan att det dock tycks ha kommit till öppna fientligheter. 808 förenade han sig med wiltzerna och överskred gränsen, (72) men – heter det – ”priusquam reverteretur, destructo emporio, quod in oceani litore constitutum lingua danorumReric dicebatur, et magnamregno illius commoditatem vectigalium persolutione præstabat, translatisque inde negotiatoribus, soluta classe ad portum gui Sliesthorp dicitur cum universo exercitu venit. Ibi per aliquot dies moratus, limitem regni sui qui Saxoniam respicit vallo munire constituit, eomodo, ut ab orientali maris sinu, quem illi Ostarsalt dicunt, usque ad occidentalem oceanum totam Ægidoræ fluminis aquilonalem ripam munimentum valli prætexeret, una tantum porta dimissa, per quam carra et eguites emitti et recipi potuissent; diviso itaque opere inter duces copiarum domum reversus est”. (73) Året därpå inledde han underhandlingar med kejsaren, och det sätt, hvarpå Eginhard skildrar dessa, tyckes förutsätta, att Godofridus åtminstone under denna tid ej befunnit sig så synnerligen långt från gränsen. Men dessa underhandlingar voro tydligen aldrig allvarligt menade, och 810 (74) lät Godofridus en flotta av 200 skepp anfalla Frisland och förhärja öarne; själf säges konungen dock ha varit “hemma”. Att därmed ej menats någon avlägsen ort, framgår av fortsättningen, ty då Karl i största hast samlade hop några trupper för att rycka mot fienden, skröt – säger Eginhard – ”rex ille, vanissima spe victoriæinflatus, acie 14se cum imperatore congredi velle”. Något slag blef emellertid ej av, ty strax därefter erhöll Karl underrättelse, att den danska flottan från Frisland återvändt “hem” och att Godofridus dödats “a quodam satellite. (75)

Om anledningen till detta mord känner man intet, (76) men sagan bemäktigade sig snart detta tacksamma ämne. I slutet av 800-talet skref en munk, vilken såsom gosse hört en av Karl den stores soldater berätta om kejsarens äventyr, en krönika, de Gestis Karoli Magni, vilken är av stor betydelse för Karl den stores sagohistoria. Om Godofridus yttrar han: “Godefridus rex normannorum absentia Caroli animatus fines regni francorum invasit (77) Mosellanumque pagum in sedem sibi prælegit. Cum vero falconem suum deaneta vellet extrahere, consecutus est eum filius suus, cujus nuperrime matrem reliquit etalteram super eam duxit uxorem, per medium divisit.”

Efter Godofridus fall började häftiga tronstrider. Karl erhöll först underrättelse, att Godofridus efterträdts av sin brorson Hemmingus, men då denne kort därefter eller i början av 812 avlidit, uppträdde två pretendenter. När då – säger Eginhard – ”Sigifridus, nepos (78) Godofridi regis”, och ”Anulo, nepos Herioldi quondam regis”, båda ville efterträda honom och inte kunde komma överens om, vilken av dem, som skulle regera, (79) kom det till en strid (80) mellan dem, i vilken båda stupade och jämte dem närmare 11,000 man. Anulos parti segrade emellertid och utropade den fallne höfdingens bröder Herioldus och Reginfridus till konungar. (81)

813 avslöt kejsaren en högtidlig fred med dessa. Konungarne voro – säger Eginhard – vid detta tillfälle ej “hemma”, utan hade med krigshären begifvit sig “ad Vesterfoldam, quæ regio ultima regni eorum inter septentrionem et occidentem sita, contra aquilonalem Brittaniæ summitatemrespicit, cujus principes et populus eis subici recusabant. Quibus perdomitis, cum revertissent, et fratrem ab imperatore missum recepissent, filii Godofrediregis et ex primoribus danorum non pauci, qui jam dudum relicta patria apud Sveones exulabant, comparatis undecumque copiis, bellum eis intulerunt et confluentibus ad se passim ex omni danorum terra popularium turmis, commisso cum eis proelio, etiam regno non multo eos labore pepulerunt.”(82)

Hvad dessa Godfridssöner hette, som nu bemäktigade sig tronen, säges icke, men väl berättas om deras strider med de fördrifna konungarne Reginfridus och Herioldus. 814 samlade dessa sistnämda nya trupper, med vilka de anföllo Godfridssönerna, och i denna strid (814) stupade den äldste av dessa (namnet uppgifves icke) samt dessutom konung Reginfridus. Herioldus flydde till kejsaren och underkastade sig honom. Understödd avdenne inföll han året därpå i Slesvig, menmöttes av Godfridssönerna och måste drasig tillbaka. 817 sökte Godfridssönerna förmå kejsaren att övergifva Herioldus sak, men förgäfves, och fientligheterna tyckas ha fortsatt ända till 821, då Godfridsbönerna togo Herioldus ”in societatem regni” d.v.s. avstodo en del avriket åt honom. (83) Men vid den riksdag, som kejsaren höll på hösten 822, infunno sig sändebud hos honom både från Herioldus och från Godfridssönerna. Anledningen härtill var säkerligen förnyad oenighet mellan båda parter, ty 823 begav sig Herioldus personligen till kejsaren för att begära hjälp. (84) Herioldus återvände visserligen till Danmark, men kejsaren tyckes icke längre ha förmått eller velat skydda hans anspråk, ty 825 erhöll Herioldus, som samma år mottog dopet och kommit till kejsaren med sin familj och en stor mängd danskar, grefskapet Hriustri (Rüstringen) i Frislandatt i händelse av behof användas. Redan året därpå fördrefs han definitivt av Horicus, den ende av Godfridssönerna som nu och framgent nämnes. (85) Med anledning därav började fientligheterna på nytt. Här avbrytas tyvärr Eginhards annaler.

I de följande annalerna omtalas ej längre Godfridssönerna såsom härskare i Danmark utan blott den nyssnämde Horik, vilken i Vita Ansgarii uttryckligen säges “då för tiden ensam ha regerat över Danmark. (86)Emellertid utbröt det 850 ett krig mellan konungahusets medlemmar, och detta slutade därmed att Horik avstod vissa delar avriket åt två brorsöner (nepotes). (87) Freden varade blott till 854, (88) då det mellan Horik och hans brorson (filius fratris) Gudurm uppstod en ny strid, som slutade därmed, att båda föllo. Jämte dem stupade – tillägga Fuldaannalerna – ett oräkneligt antal, så att avhela konungaätten (de stirpe regia) blott återstod en ung gosse. (89) Att döma av de följande bigotta reflexionerna om Guds vrede etc. är väl detta en överdrift, och säkert är, att den Horik d.y., vilken efterträdde den äldre med samma namn, ej var ett minderårigt barn. (90) Att hela konungaätten utrotats, är väl ej häller annalernas mening, och med “stirps regia” avsågs kanske blott konung Horiks avkomma, hans söner och sonsöner. Att hans bröder, brorsöner och syskonbarn även omkommit i denna drabbning, är en slutsats, som man näppeligen vågar draga av annalistens ord.

Om striderna under denna tid få vi även några upplysningar genom iriska annaler, särskilt genom de s.k. Three Fragments, (91) vilkas trovärdighet visat sig vara synnerligen stor. Dessa berätta, att den sedermera så bekante vikingahöfdingen Amhlaeibh (Olof Hvite) “mac rig Lochlann” eller son av konungen över Lochlann kommit till Irland, där alla vikingarne underkastat sig honom. (92) Han förde – heter det (93) – befallning med sig från sin fader om många avgifter och skatter, men reste plötsligt bort. Imhar (Ivar), hans yngre broder, kom efter honom att uppbära dessa skatter. (94) Three fragments omtala vidare, att han ägt tvänne bröder Imhar och Oisle, vilka sägas vara söner till konungen av Lochlann, (95) och lyckligtvis uppgifves även hela deras släktledning. 871 säges Amhlaeibh ha farit “från Erin till Lochlann att föra krig mot Lochlanns och hjälpa sin fader Goffridh, ty Lochlanns hade börjat krig mot honom”, (96) och strax efteråt omtalas den andra brodern Imhar såsom “mac Godfraidh, mic Raghnaill, mic Godfraidh conungh, mic Godfraidh”d.v.s. vi få här namnen på Olofs förfäder i fyra led.

Då Olof Hvites far lefde ännu 871, var han väl född i början av samma århundrade, och då han 853 hade flera vuxna söner, måste han vara född före 815. Hans födelseår torde således ha infallit omkring 810. Han säges vidare 853 ha varit konung över“Lochlann”, men, såsom Zimmer visat, (97) menade irerne med “Lochlann”icke Norge, utan Danmark. De slutsatser, vi härav kunna draga, är viktiga.

Var Godfred 853 konung i Danmark, måste han ha varit en av de båda nepotes, till vilka Horik 850 överlämnade vissa delar av riket, och i så fall var han sonson till den 810 mördade konung Godofridus. Detta stämmer förträffligt med de iriska annalernas vittnesbörd, att han var son till Raghnaill, som var son av “Godfraidh conungh. (98) Genom dessa iriska annaler blir det sålunda tydligt, att Horik 850 överlämnat vissa delar av riket åt sin broder Ragnars (Raghnaills) båda söner Gudurm (99) och Godfred. Anledningen. hvarför Olof Hvite i slutet av853 så plötsligt reste från Irland, blir härigenom också klar: han skulle tydligen i hemlandet deltaga i det vid denna tid ånyo uppflammande kriget, vilket kulminerade i slaget 854.

Men dessa iriska annaler gifva oss också en antydan om orsaken till de ständiga tronstridigheterna inom den danska konungafamiljen. Den konung Godofridus, som 810 mördades, var själf son till en Godfraidh, men det lika namnet säger oss, att han var född efter sin faders död, (100) och göra vi nu det sannolika antagandet, att denne Godofridus I (Godfraidh) också varit konung i Danmark, förstå vi, fastän händelserna sedermera utvecklats. (101) Då Godofridus I dog voro hans söner ännu minderårige – den yngste var ännu ej född. Han efterträddes därför av en frände – väl närmast broder – Sigifridus, som regerade till 798 eller kort efter. Då denne dog, efterlämnade han antagligen inga söner, men hans broder Godofridus I:s yngste son (102) var nu vuxen och kunde således uppträda såsom kronpretendent. Såsom jag förut sökt visa, hade Sigifridus troligen också haft en annan bror, hvars son Herioldus I var äldre (103) än Godofridus II, och det kunde således vara ovisst, hvem av dessa eftergällande successionshäfd hade de bästa anspråken på tronen. På skäl, som jag förut anfört, efterträddes Sigifridus troligen av Herioldus I, hvars högre ålder kanske tillerkändes företräde. Efter en kort regering dog denne eller utträngdes av Godofridus II, som innehade tronen till 810. Då han mördats, var tronföljden fortfarande oavgjord. Först uppträdde hans brorsöner Hemmingus och Sigifridus (104) såsom bärare av hans anspråk och efter deras död hans egna söner. Mot dem reste sig då Herioldus I:s brorsöner och arftagare, först den älste Anulo, sedermera Reginfridus och Herioldus II. Striden avgjordes dock till Godfridssönernas fördel. (105) Genom att fördrifva sina bröder eller genom deras död blef Horik sedermera ensam konung, men måste 850 dela med sig av riket åt Ragnar Godfridssons båda söner, av vilka den ene, Godofridus III, överlefde katastrofen 854 och var fader till den bekante Dublinkonungen Olof Hvite.

Vi få således följande stamtavla överkonungahuset:

BILD

Då jag nu på grund av säkra och samtidiga vittnesbörd sökt uppvisa släktförhållandena inom den danska konungafamiljen på 800-talet, återgår jag till Ynglingatal. Att dess konung Gudröd är den samme som den konung Godofridus, vilken 810 mördades, har av alla senare forskare varit insedt och erkändt; likaså att frankerna i sina annaler måst återgifva det nordiska Gudröd med Godofridus. Namnet är således det samma och enligt Are -samt väl även enligt Tiodolf – bör tidpunkten för deras död ha varit ungefär den samma. Vidare är deras dödssätt – som ju kan sägas vara även för denna tid jämförelsevis ovanligt – detsamma, åtminstone såsom traditionen därom var i slutet av 800-talet: båda mördas nämligen på hustruns anstiftan. Äfven namnet Veidikonungr får genom St. Gallen-krönikan sin förklaring – han dräps under jakten, och detta antydes också i Tiodolfs vers – och det andra binamnet, gofugláte (eller i prosan: mikilláte), är ju även passande för Karl den stores övermodige motståndare. Slutligen kan ännu en likhet påpekas. Enligt den isländskt-norska traditionen hade Gudröd en son vid namn Olof, och en son med samma namn har han även enligt den danska, avisländarne oberoende traditionen. Saxo låter nämligen Gotricus – så kallas Godofridus hos honom – efterträdas av en Olof, om vilken han yttrar:

”Olavus Gotrici filius patre mortuo regnat. Hic paternæ vindictæstudio civilibus patriam bellis implicare sustinuit, publicam pietatem privato affectui subjiciendo. Cujus extincti corpus collis Olavi titulo celeber prope Lethram congestus excepit”. Denne Olof låter han efterträdas av Hemmingus. Ehuru hans uppgifter således är bevisligen oriktiga, är det dock tydligt, att han stöder sig på en dansk lokalsägen, som knutits till Olshögen vid Lejre.

Men vi kunna gå ännu längre. Enligt historien efterträddes Godofridus av Hemmingus, på vilken följde motkonungarne Sigifridus och Anulo. Saxo har däremot konungaraden Olavus-Hemmingus-Sivardus Ring och Ringo. Som man lätt märker, är här två källor sammanarbetade. Olavus bär alla spår av att tillhöra folktraditionen; Sivardus Ring och Ringo återgifva däremot tydligen de historiska konungarne Sigifridus och Anulo, men översättningen “Ring” visar, att Saxo här stöder sig, icke på folktraditionen, utan på en latinsk källa; han har nämligen fattat Anulo såsom Annulus. I verkligheten är Anulo hos Eginhard endast den fornhögtyska formen av det nordiska Óli, som vid denna tid ännu hette Anule (eller Anula). Men det nordiska Anule var eller kunde åtminstone betraktas såsom ett “Kosenamen”av Anulaifr (sedan Olof). (106) Om en tysk författare vid denna tid skulle återgifva Anulaifr, kunde han således mycket väl begagna formen Anulo. Saxos Olof är därför säkerligen identisk med Eginhards Anulo – att folktraditionen glömt den fredlige Hemmingus, är ej att undra på – och det är tydligen Anulos korta, men krigiska regeringshistoria, som går igen i Saxos nyss citerade ord. Enligt den tradition, som Saxo hade till sitt förfogande, efterträddes Godofridus (Gotricus) av Olof, enligt hans lärda källor av Hemmingus, Sigifridus och Anulo. På vanligt sätt kombinerade Saxo dessa båda källor samt använde först den folkliga, sedan den lärda.

Men är Saxos Olavus identisk med Eginhards Anulo, måste även Tiodolfs Olof vara det, och i så fall passar det krigiska innehållet i dessa strofer förträffligt i stycke med den verklige Anulos liv. (107) Det “Geirstaðin”, på vilket han säges hvila, avser i så fall tydligen det blodiga slagfält, på vilketenligt Eginhard 11,000 man stupat, och den grafhög, som avdet segrande partiet uppkastats överhonom, måtte ha varit vida berömd, då minnet om den bevarats både hos Saxo och hos Tiodolf. Vi kunna nu även förstå det förut omtalade uttrycket “ofsa” (= tyranniskt), som användes för att karaktärisera Olofs herravälde över Vestfold. Det var just detta landskap, som gjorde uppror mot Anulos bröder och som därför av dem med våldsam hand kufvades. Antingen är det denna strid, som av traditionen – här representerad av Tiodolf – förlagts till Anulos regering, eller hade även Anulo behandlat Vestfoldingarne med en hårdhet, som framkallat ett uppror redan mot honom, faständet först, avhans efterträdare kufvades.

Jag tror, att vi kunna identifiera ännu en av Ynglingatals konungar. Enligt denna dikt är Halfdan (milde) Gudröds närmaste företrädare (och väl fader). Enligt en annan -välursprungligen identisk – tradition, (108) som återfinns i lngiald Illrådas saga, är Halfdan och Gudröd bröder. Enligt denna tradition blir Halfdan dräpt avsin broder, som bemäktigar sig hans rike, hvarefter Gudröd själf mördas på anstiftan av sin hustru Asa. Sedermera hämnas Halfdan avsonen Ivar Vidfamne, som bemäktigar sig Gudröds rike.

Äfven med denna tradition erbjuder den verkliga historien några anknytningspunkter. Såsom jag förut påpekat blef Herioldus I:s broder Halfdan 807 fördrifven av Godofridus. Halfdan var i verkligheten således icke bror, utan förmodligen blott kusin med Godofridus, han hade visserligen ej själf varit konung, men hans broder Herioldus I hade varit det och hans söner voro det, och liksom i sagan hans son följde på Gudröd, så följde i verkligheten Halfdans söner Anulo, Reginfridus och Herioldus II efter Godofridus.

Äfven här torde vi således haett stycke dansk historia, om än i mera förvirrad form. Men är allt detta sant, så kunna vi fråga: hur går det i så fall med Ynglingatals karaktär av norsk historia?

I en såsom vanligtväckande uppsats har G. Storm (109) sökt att rädda denna genom att förfäkta den åsikten, att den ätt, till vilken Gudröd hörde, ursprungligen varit norsk – från Vestfold – och att denna vestfoldiska konungaätt eröfrat Danmark samt fördrifvit den inhemska ätten. Den följande striden har således enligt hans mening varit en strid mellan den norska Gudrödsätten och den danska Haraldsätten. Emedan man då icke kände Gudröds förfäder – och dessa således kunde vara desamma som uppgifvas i Ynglingatal – uppställde de äldre släktleden inga hinder för en dylik hypotes, och hvad de yngre beträffar, kunde man ju antaga, att Gudröd utom Horik även haft sönerna Olof och Halfdan svarte, vilka i Norge fortsatt ätten.

Men såsom Steenstrup visat, låter detta antagande icke förena sig med de frankiska annalerna.

Storm fäster sig först vid annalernas uppgifter om konungarnes “hem”. Han påpekar, att Eginhard, då han berättat, att Godofridus 808 befäst vallen norr om Ejdern, säger, att konungen därifrån “drog hem”. Härav följer att han icke bodde nära Ejdern. Vidare säger Eginhard, att Herioldus och Reginfridus 813 ej voro “hemma” utan i Vestfold. Detta var således icke deras “hem”. Däremot håller Storm för troligt, att Vestfold varit Gudröds och hans ätts fosterbygd och att detta landskap därför vägrat att underkasta sig Haraldsätten.

Till dylika slutsatser gifva källorna ej anledning. Att Godofridus ej bodde alldeles vid gränsen, är tydligt, och då han från Ejdern återvände ”hem”, behöver han ej hafva rest längre än till Lejre, de danska konungarnes vanliga residens. Hela tiden som han säges vara “hemma”, tycks han av de anförda citaten att döma – ha befunnit sig tämligen nära Tyskland och säkerligen ej så långt borta som i Vestfold.

Att framställningen av händelserna 813 skulle tala för de förmodade båda ätternas olika nationalitet; är tydligen ett förhastadt antagande. Monarkiens hufvudcentrum åtminstone i Eginhards ögon – måste ha varit Danmark, och om Haraldsnepoterne vid ett kritiskt tillfälle ej befunnit sig i Danmark, utan i Vestfold, kunde Eginhard naturligen med fullt fog skriva, att de ej varit “hemma”. (110) Men att Gudrödsätten varit av norsk börd och underkufvat Danmark, motsägs bestämdt av källorna. Godofridus nepoter flydde ej – såsom man i så fall skulle ha väntat – till Vestfold för att få hjälp, utan till Sverige, och i landsflykten åtföljdes de av ”non pauci exprimoribus danorum.” När de sedermera rycktein i Danmark, fördrefvo de Haraldsnepoterne ”non multo labore”, och därvid strömmade skaror av folk till dem från alla håll i Danmark. Man måste medgifva, att detta talar för, att Gudrödsätten snarare varit den legitima danska konungaätten än en främmande eröfrarsläkt, och att Vestfold icke ville underkasta sig Haraldsnepoterne, berodde väl på att detta landskap liksom öfriga delar av den danska monarkien stod på den äldre ättegrenens sida.

Det sätt, på vilket Egin har dom nämner förvecklingarne, häntyder enligt min mening på, att de kämpande tronpretendenterna varit av samma ätt. Sedan han omnämnt Hemmingus död 812 fortsätter han; “cui (sc. Hemmingo) cum Sigifridus, nepos Godofridi regis, et Anulo, nepos Herioldi quondam regis, succedere voluissent, neque inter eos, uter regnare deberet, convenire potuisset”etc. “När båda ville efterträda honom” betyder väl på vår tids språk – “när båda gjorde anspråk på successionen”. Äfven uttrycket, att ”de icke kunde komma överens om, vilken som skulle blifva konung”, häntyder ej på förhållandet mellan en usurpatorisk, utländsk konungaätt och den legitima regentfamiljen, ty att dessa i denna punkt ej kunde ordna tronföljden genom en fredlig överenskommelse, är lika klart som att den legitima ätten inom sig kunde träffa en dylik överenskommelse, så vida en tvist utbrutit mellan dess olika grenar.

De öfriga skäl, som Storm anfört till stöd för sin mening, vill jag här av hänsyn till utrymmet ej upptaga, utan hänvisar till Steenstrup I 73 ff, hvarest enligt min mening Storms hypotes tillräckligt vederlagts.

Af det anförda är således klart, att ej blott Gudröd, utan även hans företrädare och efterföljare varit danskar. Något skäl att antaga ätten såsom norsk finnes icke utom Ares – och möjligen Tiodolfs (111) – uppgifter. Men till dessa kunna vi ej sätta någon tilltro, emedan genealogierna bevisligen är oriktiga. Gudröds fader hette icke, såsom Ynglingatal uppgifver, Halfdan, utan Gudröd; att konungen själf haft några söner med namnen Olof och Halfdan är visserligen ej otänkbart, men konungar har de knappt varit, ty redan på 830-talet var Horik ensam konung, och det anmärkes särskilt, att han 850 måste avstå några delar av monarkien åt sina brorsöner. Hans bröder tycks således då ej längre ha lefvat. (112)

Möjligheten av en norsk erövring av Danmark torde man också kunna betvifla. (113) Äfven om man till Vestfold lägger alla de kringliggande landskapen, upptaga dessa ej en lika stor areal som det dåvarande Danmark med dess sydsvenska och västsvenska landskap, och dessa danska provinser voro – vilket är det viktigaste – Skandinaviens bördigaste och folkrikaste landskap. Om nu verkligen en ätt från Vestfold genom ett hastigt överfall lyckats bemäktiga sig den danska tronen, är det fullkomligt otänkbart, att den under mer än ett århundrade skulle ha lyckats hålla sig kvar i strid mot den legitima konungaätten.

Gudröds ätt var således en dansk ätt, vilken under någon tid hade väldet över den norska provinsen Vestfold – om ätten härskat även över de kringliggande landskapen, är något vi ej veta och ej behöfva antaga. Länge behöver denna occupation ej havarat. 843 plundrades Nantes av en vikingaskara, som benämns “Vestfaldingi”, hvarmed troligen menas “män från Vestfold”. Landskapsbeteckningen utsäger visserligen ej, att Vestfold varit ett suveränt område, men länge efter det blodiga slaget 854 kan Vestfold i varje fall ej ha tillhört Danmark, ty någon tid bör dock Halfdan Svarte, som väl är en historisk person, ha regerat, och Danmark var nog vid denna tid allt för försvagadt för att kunna bibehålla sin suveränitet över ett så pass avlägset landskap.

En historisk dikt, vilken på detta sätt sammanblandat händelserna under 800-talets första decennier; vilken ej känner det riktiga namnet på Gudröds far; vilken låter Olof, som i verkligheten var son till Gudröds kusin, figurera såsom den berömde konungens son; vilken gör Halfdan, i verkligheten Gudröds kusin, till dennes far – en dylik dikt kan ej vara författad en fyrtio år efter de sista händelser den skildrar, aldra minst av en norsk hirdskald vid ett stabilt norskt hof. Den skald, som skrivit denna dikt, har, som man finner, byggt icke på ett verkligt, i en släkttradition fortlefvande stamträd, utan på senare regentlängder. Skulle han dessutom – vilket jag för min del ej vill tro – hyst den övertygelsen, att de konungar, han besjungit, varit norska konungar, blir den gamla åsikten om diktens affattningstid än orimligare.

På grund av dessa historiska skäl är jag för min del böjd att i likhet med Bugge anse, att denna dikt författats först under senare delen av 900-talet. Då det vid denna tid ej fanns någon Ragnvald i Norge, till vilken dikten kan tänkas skriven, håller även jag före, att den skrivits för en skandinavisk vikingahöfding i Brittanien, och jag tror mig även kunna gifva några sannolikhetsskäl för, vilken av dessa som varit diktens föremål.

I slaget vid Temair 980 eller kort förut stupade vikingarnes anförare Raghnall. Denne Raghnall var son av Olof Kvaran, vikingakonung ömsom i Dublin, ömsom i Northumberland, (114) vilken uppträdde på 930-talet och dog kort efter 980. Olof Kvarans fader hette Sigtrygg (115) och var konung först i Dublin, därpå i Northumberland. Han dog 926 eller 927. (116) Denne Sigtrygg kallas “Dubhgalls och Finngalls herre” (= konung överde svarta och de hvita främlingarne d.v.s. över danskar och norrmän). (117) Sigtrygg uppgifves vidare vara Ivars sonson. (118) Olyckligtvis tyckes ej med bestämdhet kunna avgöras, vilken av de två berömda vikingahöfdingarna med namnet Ivar, som här avses. Den ene Ivar var son till Ragnar Lodbrok, den andre var en broder till Olof Hvite samt således sonsons son till Gudröd Veiðikonungr (†810). Var nu Raghnall (†980) en ättling av den sistnämde Ivar, tillhörde han således samma ätt som Ynglingatals Gudröd, och då Olof Hvite enligt den isländska traditionen i slutet av 1000-talet – då Are gjorde sina samlingar -ansågs härstamma från den äldre (svenska) ”ynglingaätten”, är det åtminstone icke något orimligt antagande att förmoda, att denna tradition existerat ett århundrade tidigare, då Tiodolf skref sin dikt.

Genom hypotesen att dikten skrivits till ära för Olof Kvarans son Raghnall (= Ragnvald) (119) – såsom även Bugge är böjd att antaga – blifva en mängd dunkla punkter i dikten förklarade.

Den nordiska befolkningen på de brittiska öarna utgjordes vid denna tid aven brokig blandning av de olika nordiska nationaliteterna, och här, i denna krets, fanns således den mest tacksamma jordmån för genealogier, i vilka svenska, danska och norska stamsagor sammanblandades. Vid ett norskt vikingahof i Vestfold bör det ha funnits en fast tradition, åtminstone för några generationer tillbaka i tiden; icke så vid ett iriskt vikingahof. Vikingaskaror föllo och nya strömmade till dels från olika delar av norden, dels från de utländska kolonierna, de nordiska vikingarnes mödrar voro ofta av irisk börd, några år härskade konungahuset över Dublin, andra åter över Northumberland – i denna omgifning kunna stamträden tydligen icke ha fortlefvat i något friskt minne.

Till denna skara av kringflackande emigranter kom nu en norsk skald och fick i uppdrag eller beslöt av egen drift att författa en genealogisk hofdikt. Han hade således icke såsom den norske hirdskalden att stödja sig på den tradition, vilken han såsom själfett avlandets barn kände angående konungahusets härstamning, utan var hänvisad till nödvändigheten att hämta upplysningar från den osäkra vikingatraditionen. (120) Från den ene fick hanen genealogi, från den andre en annan – och alla dessa stamsagor skulle han förena till ett helt. Någon tradition befarade han för de äldre tiderna knapt att såra, ty icke ens konungen själf torde ha känt sina förfäder i sjätte eller sjunde led, och voro stamträden blott lysande, förlät han honom nog, om han i en eller annan tvifvelaktig punkt varit väl positiv.

Af en hemulsman, hvars förfäder kanske med Olof (Trätälja) ett århundrade förut kommit över till Danmark från Sverige, hörde han, att det i Danmark regerat en lysande ätt, ynglingaätten, vilken härstammade från Ynguna Freyr, och med begärlighet upptog han naturligen denna lysande stamsaga, hvarigenom ätten härleddes från gudarne och dess forna välde utsträcktes även till Sverige.

Af en annan hemulsman hörde han danska konungasagor från 800-talet, och emedan hemulsmannen kanske var av norsk extraktion och skalden själf med säkerhet var det, fäste han sig möjligen särskilt vid dessa konungars förhållande till Norge. Hans närmaste uppgift var nu att häkta dessa olika stamträd vid varandra, och vi har all anledning att förmoda, att han därvid förfor på samma sätt och enligt samma principer som öfriga medeltida genealoger, hvilkas arbete vi bättre kunna se i sömmarne. För att belysa dessa principer vill jag anföra ett av Jessen (121) meddeladt exempel. För den tid, vi nu genomgått, har Eginhard och hans afskrivare Adam av Bremen följande danska konungalängd:

Hemmingus
Sigifridus et Anulo
Reginfridus et Herioldus.

Saxo, i hvars arbete dessa historiska fakta redan är insvepta i sagans dunkel, har serien:

Hemmingus
Syvardus (cognomento) Ring et Ringo (122)
Regnerus Lothbrog et Haraldus
Sivardus).

Dessa båda serier, som ju blott är en olika uppteckning av en och samma, slår Ryårböckerna ihop till en enda avföljande utseende:

Hemming
Ring et Siwardus
Regner Lothbroki
Ingvar filius Lothbroki Sywardus
Anulo et Sigifridus
Reinfridus et Haraldus.

D.v.s.kompilatorn tog först Saxos lista -med undantag avatt han från Adam insköt “Ingvar, Lodparchs son” – och därefterfogade han ogeneradt Adams listautom det första ledet (Hemmingus), som var gemensamt för båda; att det var ursprungligen samma lista han här två gånger återgav, varhonom tydligen obekant.

Ungefär så förfor väl också Tiodolf. Han använde först den danska listan så långt den räckte, ty han började naturligen nedifrån med den ätt, från vilken Raghnall närmast stammade, och när denna tog slut, häktade han vid den svenska.

Att dikten enligt denna förklaring saknar allt värde såsom historiskt dokument, är en naturlig slutsats av det redan anförda. Hvarken Danmarks eller Sveriges och ännu mindre Norges historia kan därifrån hämta några data och fakta. Men en annan fråga rör den vinst, som sagohistorien och mytologien kunna draga av denna så omtvistade dikt, Böjelsen att i Ynglingatal framför allt vilja se en om också förvirrad historia, icke blott en dikt, har dock länge avhållit forskare från att ur denna synpunkt undersöka Tiodolfs arbete. Först nyligen har Noreen (123) och Detter (124) gripit sig an med denna tacksamma uppgift, och det är att hoppas, att de icke skola sakna efterföljare. De resultat, till vilka de kommit, måste jag här gå förbi (125) för att blott fästa mig vid en hufvudfråga: är den sagohistoria, som förekommer i Ynglingatals första del svensk, dansk eller norsk? På denna fråga torde man knappt kunna gifva annat svar, än att det är en norrman, som berättar dessa sagor, att han enligt egen uppgift sport kunnige män – väl i Raghnalls omgifning – om dem och att hanbetraktade dem såsom svenska. De, med vilka han för Ynglingatals äldre del rådfört sig, voro väl företrädesvis danskar, men att döma av hans egna ord även svenskar, av vilka det naturligtvis funnos åtskilliga vid vikingahofvet på Irland. Om sagokonungen Ottar säger han: “Dessa Votts och Fastes gärningar sporde jag ha blifvit till sagor hos det svenska folket”, och detta påstående är tydligen icke ett löst tal, ty denna “skilffingsgrupp”- Egill, Óttarr och Aðils – behandlas även i den fornengelska dikten Beowulf såsom svenska konungar, och det är således tydligt, att det funnits svenska sagor om dem.

På samma sätt är det åtminstone mycket sannolikt, att de egentliga Frö-sagorna – Vanlande, Visburr, Agne – varit svenska sagor. Detta är sannolikt därför, att den svenska konungaätten ansågs härstamma från Freyr, och om det överhufvud funnits några mytiska svenska konungasagor, så böra dessa ha varit Frö-sagor. Vidare: fastän dessa sagor är variationer av den gemensamt nordiska Freysmyten, så är de hvarken hos isländingarne eller hos Saxo kända såsom Freysmyter, och i den rika isländska litteraturen förekomma de endast i Ynglingatal och dess avläggare, hvarjämte isländingarne själva ej insågo den mytiska karaktären hos dessa sagor, vilka de alltjämt förmenade vara svensk historia. Hade dessa sagor på annat sätt eller under annan form varit kända på Island, skulle litteraturen därom säkerligen ha innehållit någon antydan.

Andra sagor är nog av dansk börd; så framför allt Fiolnerssagan samt möjligen också Svegderssagan, fastän dessa mytiska konungar av den tidens etymologer och historiker gjordes till svenskar. Yngve var naturligen en dansk sagofigur, och den myt, som Tiodolf anförde om honom, finnes troligen återgifven på prosa hos Snorre (kap. 10. – Frodefriden och fördöljandet av konungens död) . (126) Detta bestyrkes därav, att samma myt upptages även av Saxo (1256) såsom en dansk saga. Ynglingatals tre första monarker voro således antagligen hämtade från den danska sagan. Tiodolfs dikt är naturligen blott ett utdrag ur dessa sagor, vilka med all sannolikhet icke meddelades honom i bunden form utan såsom prosaberättelser. Ur dessa berättelser tog han ut hvad han för sitt speciella ändamål behöfde, nämligen släktledningen, dödssättet och begravningsorten. Om själva sagorna gifva hans dikt oss endast antydningar.

Noter:
1) Den Oldnorske og Oldislandske Litteraturs Historie I (1893) s. 438 ff.
2) ”Diktets tilblivelsestid kan ikke bestemmes; dog hörer det vel snarest til det 9 årh.” I Arkiv IX, s.11 yttrar han en lindrigt afvikande mening. Han bestämmer där affattningstiden till senast 875.
3) Bidrag til den ældste skaldedigtnings Historie (1894).
4) Bidrag till tolkning också belysning avskalde – också edda-dikter (Arkiv för nordisk Filologi XI 640 ff.)
5) Bugge, Bidrag s. 112. Härmed överensstämma Munch, Storm, Steenstrup m.fl. Senare fanns ej plats för någon konung Ragnvald i Vestfold. Finnur Jónsson anför inga bevis för sin mening, att dikten författats kort före 900, och hans skäl kan väl knapt vara något annat än att denna sena affattningstid är den enda möjliga, såvida Ynglingatal och Haustlong skrivits av samma författare.
6) Till början av 900-talet bör man förlägga hans förlorade kväde till Hakon Jarl Grjotgardson och tvänne lausavisor, som enligt Snorres framställning böra hänföras till tiden omkring 920.
7) Dessutom är våra källor inte fullt ense om de dikter Tiodolf skrivit. I Eddan (Gylf. kap. 2) uppgifver Snorre, att han författat en strof, vilken han i Heimskringla (Har. Hårf. kap. 18) anför såsom Torbjörn Hornklofis. En annan strof, vilken uppgifves vara av honom, anses nu vara skriven av Eyvind. I páttr Haralds Hárfagra (Flatb. I 567) anföras tre strofer nr en av honom författad dikt till Harald Hårfagers ära, men Finnur Jónsson anser denna dikt snarare vara från slutet av 1100-talet. På samma ställe (Flatb. I 574) upptages Tiodolf såsom författare av en dikt, som eljes tillskrives Hornklofi.
8) Corpus Poeticum Boreale I. Introduction sid. 82 ff.
9) Arkiv VI, 128.
10) Sigarr, vilken lät upphänga Hagbard, var som bekant Signys fader.
11) Påpekadt av Noreen i Uppsalastudier s. 215.
12) Ett liknande uttryck (ynglings born) förekommer redan i en dikt, som tillägges Egills fader Skallagrim (Egills saga kap. 47), men äktheten av denna lausavisa är ej höjd överallt tvifvel.
13) I den nu bevarade texten har det genom en felskrifning kommit in i stället för ylfingar. Se härom Bugge i hans upplaga av Sæmundar Edda, noterna till str. 11 och 16.
14)Se ättartalen i Flatb. I 25, jämf. därmed Snorre-Eddan I, s. 522.
15) Flatb. I, s. 21.
16) Storm. Monumenta. s. 3.
17) Dessutom är det ingen garanti för, att ordet hos dem är gammalt. Ofta tyckes det med anledning av ynglingarnes senare popularitet ha blifvit insatt i stället för ett annat lika betydande och på vokal börjande ord. Så skedde i Hynðluljóð, där ynglingar kom i stället för ylfingar.
18)Jämf. s. 13 nederst. Efter en beräknad tidsskillnad av ungefär 30 år mellan far och son, skulle dikten således vara omkring 22100 år yngre än man antagit. Att Odin och Niorðr upptagits såsom släktled i Ynglingal är ytterst otroligt. De har tydligen tillagts av senare, mytologiskt lärde författare. Se härom nedan.
19) I två dylika grenar hade ätten redan förut enligt Are delat sig, i det han antog, att hans egen ättegren stammade från Halfdan Hvitbens – i ynglingasagan ej nämnde – son Gudröd, hvars afkomlingar utvandrat till Irland. Anledningen att han bröt av med Olof berodde väl på en tidsberäkning av samma art som den, vilken gjorts i föregående not.
20) Leden från Halfdan Hvitben till Harald Hårfager.
22) Den hithörande litteraturen finns upptagen i Maurers afhandling i Germania N. R. XXIV, s. 61, och av Olsen i Aarbøger 1893, s. 207.
23) Storm, Monumenta, sid. XXIII.
24) Saxo, s. 370. Såsom Olrik visat (Kilderne til Sakses Oldhistorie 1892-94), återger Saxo nästan i de flesta fall den norsk-isländska traditionen.
25) Sturlunga-Saga I. Prolog, 8. XXX.
26) P. E. Müller antog (Danmarks og Norges Sagnhistorie s. 180), “at Snorre ikke blot har benyttet Are Frodes og Sæmund Frodes Arbeider og enkelte Islænderes Lefnetsbeskrivelser, men en hel Række av skrevne Sagaer om de norske Kongers Bedrifter”, bland dessa också en Ynglingasaga.
27) Storm, Snorre Sturlassons Historieskrifning (1873) s. 112.
28) Storm, a. a. s. 14, 28, 24.
29) Att döma av Snorres prolog var han ju ytterst noggrann i sina källhänvisningar.
30) Bidrag s. 141.
31) Den Oldn. og Oldisl. Litteraturs Historie I, s. 441.
32) Den av Bugge s. 127 anförda halfstrofen anses ju vara av Eyvind. Om þáttr av Oláfi Geirstaðaálfi se texten ofvan. Efterbildadt tyckes Ynglingatal – utom av Eyvind – endast ha blifvit av Shetländingen Odd den lille (Bugge, s. 127).
33) Slumpen skulle i så fall ha bevarat ungefär en och en half strof om varje yngling.
34) Allar áttir Ingifreys”, Snorra-Edda I, s. 312, (jämf. I, s. 554).
35) Heimskringla (ed. Unger s. 157).
36) Det norske folks Historie, I, s. 59. Saml. afh. IV, s. 116.
37) Uppsalastudier s. 223.
38) På samma sätt har hans afskrivare i Historia Norwegie: “Ingvi -Neorth -Froy -Fiolnir”.
39) Ännu andra kombinationer finns i Sverres saga och Flateyjarboken.
40) Uppsalastudier, s. 223.
41) Svenskarnes konungaätt nämns där också, men den kallas Skilfingar – ett namn som även hos Tiodolf användes om samma uppsvenska konungar.
42) Han kallas så blott på ett ställe (v. 1320). På ett annat nämns han med det likabetydande eodor Ingwina (v. 1045)
43) Uttrycket står ju alldeles i paritet med fréa Deniga (v. 359) och fréa Scyldinga (v. 500).
44) Det enda därmed jämförliga epitet, som förekommer i Ynglingatal, är ”Týs attungr” (om Egill Tunnadolgi).
45) Detta är tydligt av Adams av Bremen beskrifning på Fröblotet i Upsala.
46) Detta är naturligen något annat än att den regerande konungen bar denna titel. Här är det en mytisk personlighet, som får titeln freyr (= gud, herre).
47) Detta är Strinnholms mening, Sv. Folkets Historia, I, s. 295.
48) Motsvarar nordiskt Gnúpr.
49) Motsvarar antagligen det nordiska Sigtrygg.
50) Rörande dessa frågor se Wimmers festskrift, Sønderjyllands historiske Runemindesmærker (1892), Möllers anmälan i Zeitschr. f.d. Altert. (1893), Wimmers och Möllers fyra följdskrifter i Oversigt over det Kongelige Danske Videnskabernes Selskab (1893) samt Storms To Runestene fra Sønderjylland (norsk Hist. Tidskr. 3. III B.).
51) Steenstrup, I, 8. 217.
52) Aarbøger 1891, s. 371 ff.
53) Offerdöden är tydligen Snorres konstruktion, kolonisationssagan torde däremot, som förut påpekats, återgå till Are.
54) Så har “viðtaur”, såsom Noreen visat, kommit att i stället för ”med trolldom” betyda ”vid Södertörn”, ”ofsa” (= tyranniskt) har blifvit ett norskt fylke, ”himinn heiðr” (= den klara himlen, fria luften) en viss ort med detta namn, stenen, in i vilken Svegder lockas, görs av Snorre till en svensk by “at Steini” och ”á beðe skúto” (= skutans bädd, stranden eller den bädd, som utgjordes av skutan) till floden Skutas bädd. Att Vestmarr, som sedan ansågs vara en provins i Norge, ursprungligen endast avsett Västerhafvet, torde också vara ganska sannolikt. Om Geirstaðir se nedan. Hnruvida Stiflosund, som i Hauksbok förklaras ligga i Vestfold, verkligen legat där och icke först senare lokaliserats i denna trakt, förefaller ganska ovisst, och isländingarne hade väl som alla äldre tiders antikvarier en viss böjelse att i mer eller mindre likljudande ord igenkänna beteckningar för de lokaliteter, som passade i stycke med deras historiska teorier. Ursprungligen behöfva väl blott ett eller två ortsnamn i denna del av Ynglingatal ha varit eller ansetts vara norska, för att andra, sedermera av traditionen skulle göras därtill, och hade man kommit så långt, drog man sig väl ej heller för en eller annan lätt ändring för att lämpa ett motsträvigt ord efter teorien. Så misstänker jag förhållandet vara med ”Skiringssal”, där Halfdan Hvitben enligt sagan skulle hajordats. Om Halfdan säges först: ”Ok hallvarps hlifinauma Þioðkonung á Þótni tok”, vilket väl måste översättas = ”och grafkumlets beskyddarinna tog folkkonungen i Toten” d.v.s. han dog eller lades i grafkummel i landskapet Toten. Sedermera har Ynglingatal: ”ok skæreiði Skiringssal of brynjalfs beinum drúpir”, vilket av Bugge översättes: “och jorden (skæreið) lutar i Skiringssal över hjältens ben”. Snorre fattade emellertid dennas vers så, att Halfdan blifvit flyttad från Toten till det tämligen långt därifrån belägna Skiringssal -hvarjämte han gjorde skæreið till en ort i Skiringssal – men utom det att en dylik gravflyttning i och för sig är ganska osannolik, tyckes den ha varit Are fullkomligt obekant, ty Historia Norvegie känner intet därom (hic provectus ætate in provincis Thotne reddidit spiritum), och Þáttr av Uplendinga konungum har: ”hann varðsottdanðr a Þottni ok var hann fluttr á Heiðmork ok heygðr Þar”; Heiðmork låg midt emot Toten på andra sidan Mjösen. Det synes således antagligt, att ”Skiringssal” i versen ej afsett det historiska Skiringssal i Vestfold, vilket landskap först Halfdans son – enligt Þáttr av Uppl. kon. – genom giftermål erhöll. Sannolikt menas här med Skiringssal blott reningssal, blotställe eller tempel i allmänhet. Ett exempel på denna böjelse att skapa lokaliteter har vi i det sätt, på vilket Flateyjarboken återgifver versen om Olof Geirstaðaálf. Efter ”red Áleifr” har här tillfogats “goðum likr ok Grenlands fylki”. Att detta är ett sent tillägg, torde ej lida något tvifvel, men är det det första?
55) Snorre har ej observerat, att den saga han här anför är den samma, som han kort efteråt berättar, fastän i en annan form och efter en annan källa (Ynglingatal). Halfdan milde efterträds nämligen av Gudröd, på vilken följer en Olof. Äfven denne Gudröd mördas på anstiftan av sin hustru Ása – således samma, regentföljd och samma mordhistoria, vilket näppeligen kan bero på en tillfällighet.
56) Och i viss mån även Are. I Historia Norwegie är redan Ivar Vidfamne Ingialds motståndare.
57) Olrik, Skioldungasaga s.153-155.
58) Sannolikt ligger detta i uttrycket ”de Sveonia veniens”. Att döma av så väl Adams framställning som av de danska krönikorna tycks ätten sedermera ej ha regerat i Sverge.
59) Denna kombination är redan förut gjord av Hamsford (Langebek I. 268). Jag ser däri intet stöd för åsiktens riktighet, men heller intet argument däremot. Namnet Olof tyckes för öfrigt ha varit vanligt inom den svenska konungaätten vid denna tid.
60) Detta synes kunna ifrågasättas, och det ligger nära till hands att misstänka, att ”á Þatni” är en förvrängning av något annat ord för att få fram en lokalitet, som passade för teorin om Olof Trätäljas och Halfdan Hvitbens härstamning från Värmland. Toten ligger ju mellan Värmland och Vestfold, och denna väg böra ynglingaättens medlemmar ha passerat – så vida de från Sverige kommit till Vestfold: se noten å sid. 64.
61) Så har handskriften Jofruskinna. Kringla har ”á Borroe” och Frisboken har ”á Borru i”. (Upplysning av prof. Noreen). Man tycks således ej ha varit rätt säker på ställets namn.
62) Jämf. Munchs Hist. I, 383.
63) Att Geirstaðir afsett en bestämd historisk ort – enl. Snorre gården Geirstaðir i Vestfold – tror jag icke. Olof skildras i versen såsom en stridbar konung, och hans tapperhet hedras med lysande epitet. Man vill därför gärna i Geirstaðir (= spjutplatsen) se en däremot svarande kenning (t.ex. slagfältet). Det är för öfrigt egendomligt att se, hur Olof i dikten prisas för sin krigiska duglighet och sitt vidsträckta välde, under det att prosan framställer honom så ömklig som möjligt. Enligt denna förlorar han det ena landskapet efter det andra. Men meningen är tydlig. För en mäktig Olof och en mäktig Ragnvald fanns ingen plats vid Harald Hårfagers sida, och man måste därför så mycket som möjligt inskränka hans område.
64) För text och översättning står jag i tacksamhetsskuld till professor Noreen.
65) Uppgifterna förskriva sig delvis från sändebud, som skickats till Danmark att undersöka de politiska förhållandena därstädes.
66) Pertz II, s. 449.
67) Först genom en senare interpolation har man tillagt: ”Färöbor, norrmän, grönländare, isländare och skridfinnar”.
68) Pertz I, s. 200.
69) Jag frånser den av Gregorius av Tours omtalade Chochilaicus (början av 500), likaså en konung Ongendus, som regerade omkring 700 (Dansk Hist. Tidskr. V, II, 230).
70) Pertz I, s. 157, 162, 163, 185, 349. Sigfrids legater voro ”Halptani cum sociis suis”.
71) Pertz I, s. 191.
72) Därvid stupade hans brorson Reginoldus. Pertz I, s. 354.
73) Pertz I, s. 195. Ejdern var således sydgränsen för hans rike.
74) Pertz I, s. 197.
76) Måhända stod det i sambaud med de följande tronstridigheterna.
77) Pertz II, s. 757. Enligt Eginhard befann han sig tydligen vid sydgränsen av sitt rike.
78) Några författare har här översatt nepos med barnbarn i stället för med frände (närmast brorson). Detta är tydligen orätt, ty först uppträder Godofridus’ nepos såsom tronkräfvare, därefter hans söner.
79) Pertz I. s. 199: “Cui… Sigifridus… etAnulo… succedere voluissent, neque inter eos, uter regnare deberet., covenire potuisset”.
80) Möjligen är det denna strid, som sedermera blivit sagans Bråvalla slag.
81) En fjärde broder Hemmingus var fången hos Karl den store. Jag tillåter mig här att uppställa en – redan förut gjord – gissning om Herioldus II:s fader. 782 skickade Sigifridus en Halpdani såsom legat till kejsaren (se ofvan s. 69 not), och då namnet särskiltämnes, kunna vi antaga, att han varit en man av synnerligen hög börd. 807 omtalar Poeta Saxo (Pertz I 263): ”Interea northmannorum dux, Alfdani dictus, Angusto magna sese comitante caterva subdidit, atqne fidem studuit firmare perennem.” Då sedermera en ”Hemmingus, Halpdani filius” 837 omtalas såsom dräpt av danskarna vid ett av dem företaget tåg till Frisland (Pertz I 361), harvi troligen – såsom Steenstrup I 116, II 27, förmodat – att i honom igenkänna en son av den Halfdan, som 807 övergått till kejsaren. Anledningen härtill kan knappt ha varit någon annan än oenighet med den då regerande konungen Godofridus, och då, han antagligen är den samme som den Halptani, vilken 782 användes såsom konung Sigifridus’ betrodde man, sammanhänger denna oenighet sannolikt med de följande tronstridigheterna. Då han 807 underkastade sig kejsaren åtföljdes han antagligen av sin son Hemmingus, som väl med anledning av sin trosförändring sedermera, erhöll det län i Frisland, hvarest han 837 dräptes. Men nu omtalas, att tronpretendenterna Herioldus och Reginfridus, då kriget utbröt 812, hade en broder Hemmingus, som befann sig hos kejsaren. Det synes då ytterst rimligt att antaga, att denna Hemmingus varit densamma, som 807 beledsagat sin fader till kejsaren. Kejsaren hade 24efter Godofridus död slutit fred med konung Hemmingus – det lika namnet häntyder på släktskap och då nu Reginfridus och Herioldus gjorde uppror mot denna, kvarhöll väl kejsaren av politiska motiv den tredje brodern såsom gisslan. Men i så fall voro också Anulo, Reginfridus och Herioldus II söner till samme Halfdan och då den förstnämnde tillika sägs vara ”nepos Herioldi quondam regis”, voro Herioldus I och Halfdan bröder. Då vidare Herioldus I antagligen efterträdde Sigifridus, och då det 782 ej nämnes, att Halfdan, vilken då avgick såsom sändebud till kejsaren, varit Sigifridus son vilket Eginhard väl gjort, så vida detta varit fallet – få vi antaga, att dessa bröder stått i ett annat nära släktförhållande till Sigifridus. Dennes bröder voro de svårligen, enär Anulo i så fall snarare kallats nepos Sigifridi än nepos Herioldi. Sannolikt voro de hans brorsöner.
82) Pertz I, s. 200. Jag har i texten anfört Eginhards ord in extenso, då det – såsom sedan skall visas ligger en viss vikt på uttrycken.
83) Att detta är meningen och att uttrycket ej betyder, att de tog honom till samkonung, framgår av Vita Ansgarii (kap. 7), som omtalar ”Herioldus, vilken såsom konung härskat överen del av danskarne”.
84) Denne skickade då två grefvar till Danmark, ”qui et causam filiorum Godofridi et statum totius regni nordmannorum diligenter explorantes” etc.
85) Möjligen hade Horicus redan 819 fördrifvit två av sina bröder (Pertz I, s. 206), men ännu 827 nämnas ”Godfridssönerna” såsom Danmarks konungar.
86) Det heter (kap. 24): ”qui tunc solus monarchiam tenebat danorum”. Tiden är här troligen 848-850.
87) Prudentius (Pertz I, s. 369).
88) Pertz I, s. 369 (Fuldaannalerna), Vita Ansgarii kap. 31.
89) Prudentius säger (Pertz I, s 448): ”Dani intestino inter se proelio dimicantes adeo tridua concertacione bacchati sunt, ut Origo rege et ceteris cum eo interfectis regibus, pene omnis nobilitas interierit”.
90) Ann. Fuld. (Pertz I, s. 370). Vita Ansgarii kap. 31, 32.
91) Utgifna 1860 av John O’Donnavan. Genom prof. J. Steenstrups godhet har jag erhållit detta arbete till låns.
92) Jämf. Steenstrup II, s. 119.
93) Three Fragments s. 124-127.
94) Då allt detta hänförs till året 853, få vi antaga, att Olof rest samma år han kommit. Han vände ej tillbaka till Irland förr än år 857.
95) Three Flag. s. 17l.
96) Three Fragments s. 196.
97) Zeitschr. f.d. Altertum LIII, s. 131 ff.
98) Man torde observera det nordiska epitetet och därmed jämföra Gudröds binamn ”veiðikonungr”.
99) Gudurm kan visserligen ha varit son till en annan av Horiks bröder, men sannolikare är väl, att de båda nepoterna varit bröder. Gudurm säges förut ha lefvat såsom viking: “ab eo regno pulsus piratico more vixit”. (Pertz I, s. 369).
100) G. Storm, Vore Forfædres Tro paa Sjælevandring og deres Opkaldelsesystem (Arkiv IX, s. 199 ff.). Härmed stämmer, att Olof Hvites far, Godfred,såsom nyss visats, måste antags född “omkring 810”. Han erhöll tydligen sitt namn kort efter farfaderns död 810.
101) Detta antagande är föröfrigt ej alldeles nödvändigt för det följande.
102) Dennes äldre bröder voro döda åtminstone 810, ty då företrädas deras rättsanspråk av sönerna.
103) Godofridus II var den yngste av Godofridus I:s söner (antagligen född kort före 777), och Herioldus broder Halfdan var redan 782 en vuxen man. Men då Sigifridus efterträddes av Herioldus och ej av Halfdan, bör den förre havarit den äldre av bröderna.
104) Dessa voro tydligen söner av en äldre, eller två äldre bröder till Godofridus II – emedan denne var född efter faderns död. Vid Sigifridus’ död voro dessa söner väl ännu ej så vuxna, att de kunde komma ifråga, och därför företrädde farbrodern Godofridus II denna grens arfsanspråk. Men efter dennes död upptogo de den äldre grenens fordran, vilken även tycks haerkänts av Godfridssönerna, som först efter deras död uppträda som tronpretendenter.
105) Den äldste av Godfridssönerna stupade 814. Denne äldste var säkerligen Ragnar (Raghnaill). Detta sluter jag mig till av två skäl. Anledningen, att hans söner kunde göra anspråk på tronen, var antagligen, att deras fader varit äldre än Horik. Då Ragnar hade en son, vilken var född 810 eller kort efter, bör han själf h avarit född redan på 700-talet och således troligen äldre än Horik, vilken stupade 854 och vid denna tid – att döma av Vita Ansgarii – ej tyckes havarit någon gubbe.
106) Äfven senare betraktades Óli såsom en annan form av Ólafr. Så kallas Olof Tryggvason även Oli (Flatb. I, 111). Eginhards sagesman kan således mycket väl ha kallat den ifrågavarande tronpretendenten Anule. Men även, för Anulaifrvar Anuloden närmast till hands liggande tyska översättningen.
107) ”Fotvärk” – den sjukdom av vilken hjälten säges halidit behöverej betyda benvärk, utan kan även afse sådana plågor i benen, som uppkommit genom krigiska sår. Måhända var det av dylikt sår, som Anulo-Olof i traditionen – och kanske i verkligheten – avled.
108) Se ofvan sid. 65.
109) Norsk Hist. Tidskr, III (Ynglingeætten i Danmark). Då denna uppsats skrefs 1875, kan den icke utanvidare betraktas såsom ett uttryck för författarens nuvarande åsikt.
110) Då t.ex. Karl IX var i Finland, kunde naturligen en dansk författare skriva, att konungen ej var ”hemma”, utan i Finland.
111) Tiodolf har hänfört denna gren av ätten till Norge, blott så vida “á Þótni” är äkta, vilket är tvifvelaktigt, och Borror betecknat en lokalitet i Vestfold – de öfriga ortsanvisningarne låta förklara sig på annat sätt, och Tiodolfs strofer om Olof, Gudröds efterträdare, avse visserligen en norsk monark, men såsom jag sökt visa, tillhörande det infödda, danska konungahuset. – Hvad Borror angår, är det ej nödvändigt att antaga, att därmed avsetts Borre i Vestfold, och i sådan händelse vore uppgiften ohistorisk, ty den Halfdan, som här väl menas, dog tydligen i Tyskland eller Frisland. Det är därför ganska möjligt, att här föreligger en förvrängning av ett utländskt ortsnamn (jämf. s. 66 not 4.) Jag tillåter mig att uppställa en gissning. De nordiska kristna slogo sig i allmänhet ned i Frisland, som i norr genomflöts av floden Bordne (Bordena). Landsflyktige nordiske höfdingar fingo i allmänhet län i Frisland och möjligen fick även Halfdan ett dylikt – i likhet med 25sönerna Herioldus II och Hemmingus. Han skulle i så fall ha dött där. Kanske har dikten ursprungligen haft ”i Borda”, fastän detta i en senare tid uppfattats såsom det norska ortsnamnet Borre.
112) Storm, som anser att hela konungaätten utslocknat 854, sätter detta år såsom Ragnvalds dödsår. Hvarför han då låter Halfdan Svarte dö ”circa 860”, och ej också 854, förstär jag ej.
113) Att den svenska erövringen lyckades berodde på särskilt gynnande omständigheter. Genom vikingatågen och de oupphörliga tronstridigheterna var väl också den danska konungatroheten betydligt försvagad.
114) Bugge, s. 132.
115) Steenstrup III, s. 70.
116) Steenstrup III, s. 16 ff. 94 ff. 109.
117) Steenstrup III, s. 20.
118) Steenstrup III, s. 20.
119) Den iriska skrifningen Raghnall avser väl vanligen det nordiska Ragnar, men tyckes även ha kunnat begagnas för att återgifva Ragnvald.
120) Man torde observera den i Ynglingatal ofta förekommande uppgiften, att författaren rådfört sig med kunnige män. 121) Undersøgelser til nordisk Oldhistorie (1862) s. 27.
122) D.v.s. en översättning av Annulus. Syvardus är naturligen = Sigifridus. Af de båda motkonungarne har således blifvit en person; men därjämte är de två, ty Sivardus Ring har såsom motkonung en Ringo.
123) Mytiska beståndsdelar i Ynglingatal (Uppsalastudier).
124) Zur Ynglingasaga (Sievers Beiträge XVIII, s, 72 ff.).
125) En sammanfattning av sin åsikt har Noreen gifvit i Nord. Familjebok art. Ynglingatal.
126) Denna historia passar ju för öfrigt ej alls in på Freyr, som hade ett helt annat dödssätt, och bör tydligen ha rört en jordisk konung, vilketheroen Ynguna-Freyr var. Att Todolfs strofer om Yngve handlat om dennes dödssätt och gravplats, veta vi. Noreen (a. a. s. 221) har en annan mening, men denna förutsätter, att redan Are endast haft fragment av dikten framför sig och därför placerat stroferna på orätt plats, vilket ej är sannolikt.

Kategorier:Olika ämnen