Runstenar Södermanland – Sö 101 – Sigurdsristningen

Sö 101, Ramundsberget, Mora, Jäders socken, Österrekarne härad, Eskilstuna

siriþr : kiarþi : bur : þosi : muþiR : alriks : tutiR : urms : fur * salu : hulmkirs : faþur : sukruþar buata * sis *

Sigrid gjorde denna bro, Alriks moder Orms dotter, för själen Holmgers Sigröds fader hennes make.

Runristning på berghäll.

Svenska Kulturbilder Svenska Kulturbilder Svenska Kulturbilder Svenska Kulturbilder Svenska Kulturbilder Svenska Kulturbilder Svenska Kulturbilder Svenska Kulturbilder Svenska Kulturbilder Svenska Kulturbilder Svenska Kulturbilder Svenska Kulturbilder

sigurdsristningen-sigrid

Sigurdsristningen är från 1000-talet och består av ormslingor med runor och ornamentik samt ett bildfält. I bildfältet kan man se flera händelser skildrade i sagan om en man som hette Sigurd Fafnesbane.

Runorna i sagan berättar om en kvinna vid namn Sigrid som låtit bekosta uppförandet av en bro till minnet av sin make, Holmger. Dessutom nämns bland annat hennes son (Alrik), far (orm) och styvson (Sigröd) vid namn.

Valet av sagomotiv i bildfältet kan eventuellt bero på namnlikheten mellan Sigröd och Sigurd. Man kan också ha velat anföra släktband med den mytiske sagohjälten Sigurd för att visa på släktens långa tradition och därmed uppnå prestige i samhället.

Bruket att rista runor på resta stenar och fasta hällar tog fart på 1000-talet e.Kr. Nästan en fjärdedel av runristningarna beställdes av kvinnor. Det vittnar om kvinnlig självständighet med eget socialt och ekonomisk ansvar.

På 1000-talet blev det vanligt att låta bygga en bro för den dödes själ och nämna detta i en intilliggande runristning. Detta har tolkats som en handling influerad av kyrkan. Brobyggandet kan jämföras med att ge gåvor till kyrkor och kloster. I gengäld gavs löfte om syndaförlåtelse.

Brobyggandet bör ha varit kostsamt och därmed et fåtal i samhället förunnat att prestera. Härigenom blev det en statusskapande handling som kunde visas upp i offentligheten. Brobygget tjänade ett allmänt intresse, men alla skulle se vem som bekostat det. Den religiösa handlingen var ett politiskt uttryckssätt för makt och platsen, där allt ägde rum, var en slags vikingatida politisk arena.

Sagan om Sigurd Fafnesbane är både mycket gammal och vida spridd i Europa. Den är ett riktigt familjedrama med list, svek, avundsjuka och dråp. Då en av de personer som Sigurd dräper heter Fafner, har huvudpersonen kommit att heta Fafnesbane. Jämför med baneman som är ett annat ord för dråpare. Delar av Sigurdssagan återberättas i olika litterära verk som Völsungasagan och delar av Eddan. Dessa verk är tillkomna under tidig medeltid Samma tema kan även påträffas på kontinenten, men där heter hjälten Sigfrid och ingår i ett epos kallat Niebelungensången. Här följer sagan i korthet:

Utter var en av Reidmars tre söner. När han fiskade lax, brukade han ikläda sig en utters skepnad. Vid ett sådant tillfälle kom asarna Loke, Höner och Oden förbi. Utter råkade då bli dödad av en sten som Loke kastar på honom. Senare samma kväll gick asarna till Reidmar och visade upp sitt byte. Reidmar blev arg. För att sona brottet krävde han att asarna skulle fylla utterskinnet med guld. Loke gick till Andvaraforsen och fångade med sitt nät dvärgen Andvare som hade en gäddas skepnad. Dvärgen köpte sig fri genom att ge bort allt guld som han ägde utom en guldring. När Loke även slet av honom den, uttalade dvärgen en förbannelse över alla de som skulle komma i kontakt med guldet. När fadern Reidmar väl hade fått guldet, ville han inte dela med sig åt sina två andra söner, Fafner och Regin.

Fafner ilsknade då till och dödade sin fader för att komma åt guldet. Därefter ruvade Fafner på guldet i en orms skepnad på en plats som hette Gnitaheden.

Smeden Regin som ville ha del av fadersarvet planerade att med list komma åt guldet. Sigurd som vid ett tidigare tillfälle hade blivit hans fosterson invigdes i planerna. Åt honom smidde därför Regin ett mycket vasst svärd som fick heta Gram.

Uppeggad av sin fosterfar Regin grävde Sigurd en grop på Gnitaheden. Där brukade Fafner i en orms skepnad ringla ned till en sjö för att dricka vatten. När Fafner kom förbi gropen, stötte Sigurd svärdet Gram i hjärtat på honom. Fafner dog och som en följd härav fick Sigurd sitt tillnamn Fafnesbane.

När Sigurd sedan stekte Fafners hjärta över en öppen eld, råkade han bränna sig. Han stoppade då fingrarna i munnen och fick Fafners blod på tungan. I samma ögonblick blev fåglarnas läten begripliga för honom.

Fåglarna varnade nu Sigurd. Regin planerade nämligen at döda honom för att dels hämnas sin broder Fafner, dels ensam rå om skatten. Fåglarna rådde därför Sigurd att dräpa Regin.

Sigurd sökte upp Regin och halshögg honom för att undslippa hans ränker i framtiden.

Därefter begav sig Sigurd till fafners hem, där han fann det omtvistade guldet och många andra dyrbarheter. Dessa lastade Sigurd på sin häst Grane, som stammade direkt från Odens häst Sleipner. Grane vill dock inte röra på sig ur stället förrän Sigurd själv steg upp på hästryggen.

(Text från skylt på platsen)

Samma ristning i en tidigare post här.



Kategorier:Bilder, Forn- och kulturminnen, Runstenar: Södermanland

Taggar:, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: