(Dikten var tillägnad ”alla som uppskatta värdet av de offer frihetskrigets hjältar bragte västerlandet”. Finska frihetskriget var en blodig konflikt som pågick mellan 27 januari och 15 maj 1918)
Vad vet väl den om livet
som har levat i lugn och frid?
Vad vet han om människoöden
I kamp och ofärdstid?
Ljud, sång om mannaära,
ljud, sång om bragd och blod,
om fyra trogna bröder
och deras stolta mod!
Och det var fyra bröder som bodde i Tavastland,
tysta och blonda och långa, med järn i hjärta och hand,
fyra söner till bonden på Metsämikkola gård
i ödemarken, där kampen mot jorden var seg och hård.
Och det var den gamle bonden som brutit ur kärr och sten
åkrar med gyllene tegar och blommande åkerren,
den gamle nämndemannen, fårad och tyst och grå
som en stubbe i ödemarken med lavar och mossa på.
Hans liv var kamp och seger över frost och motsträvig jord.
Nu satt han ärad och aktad vid sitt eget och rättens bord.
Och fyra raska söner plöjde och sådde hans fält
och fyllde med heder den uppgift som livet för dem ställt.
De skådat föga av världen, men mötte var nyfödd dag
med samma undrande väntan i friska och öppna drag.
De levde i lugn och sämja, i arbete, tukt och flit
på sin gård i ödemarken, där vintern stod tyst och vit.
Av världens buller och strider knappt nådde ett eko dit.
Men så var tiden mogen, så grydde prövningens dag,
då rasande, röda hopar förtrampade Finlands lag,
då vilddjuret slet sina bojor, då den röda draken gick fri
och landet vred sig i smärta under våldsmäns tyranni.
Det blev en börda att leva, mörk blev var gryende dag
och brödet blev bittert i munnen och den starkaste kände sig svag.
Det blev en skam att leva, en mardröm i kval och nöd –
då reste sig Finlands söner till kamp på liv och död.
Då höjdes Lejonfanan i nordlandets vintersol,
då darrade jorden av väntan och frihetens hane gol.
Då vaknade fädrens anda efter hundraårig skam
och det lyste av hjältedater, där den vita hären gick fram.
Det flög en darrande viskning om fjärran bragder och mod
genom söderlandet, som vred sig i ångest, träldom och blod.
Då tystnade månget småklokt och hånfullt och världsvist skratt,
när blodiga stjärnor Brunno i dödskall vinternatt,
och hånarna fingo lära att vörda frihetens skatt.
Det var den gamle bonden på Metsämikkola gård,
han talte till sina söner – hans röst ljöd lugn och hård:
– sörj ej för mig och gården, det sker som måste ske,
er plats är ute i striden, vid Mannerheims armé. –
Där byttes ej ord, blott blickar som kände stundens vikt,
som brunno av väntans glädje att få fylla en helig plikt.
Nu söktes de dolda gevären, höljda av rost och damm,
med lugn och behärskad iver ur loggolvets gömsle fram.
De stego på hala skidor, fyra bröder i rad.
Mot norr, mot norr gled spåret genom tysta skogar åstad.
Den gamle gick där i tankar, mot afton dagen skred,
då hördes där skrål på vägen och mången mustig ed.
Där syntes ett tåg av slädar med vilda, väpnade män,
de körde upp till gården, de körde in på den.
Allt avskum från socknen och kyrkbyn var samlat i denna hop,
som kom med röda rosetter och rusiga, råa rop.
Väl femtio män de voro och deras hövdingar två:
den fräcke Kari från sågen och tjuven Aalto också,
från tukthuset just befriad för att grunda vår framtidsstat
med våld och mord och plundring och flödande, skrytsamt prat.
– Förbannade borgargubbe! – i korus ropade de –
vad har du för mat att bjuda, dina dolda förråd låt se! –
De bröto upp skåp och lådor med händer vana vid stöld
och dörrarna stodo öppna och huset fylldes av köld.
Där stod den gamle bonden med ryggen stödd mot en vägg,
han stod där lugn och värdig med snö i hår och skägg.
Hans hustru vid hans sida stod darrande, blek och stum
allt medan förstörelsen framgick med brak från rum till rum.
– Hej gubbe, här får du skåda ett folk som strider sin kamp
för kommande släktens frihet, du snöda mantalspamp!
Men var har du dina söner, var har du valparna gömt?
Det förbannade slaktarynglet är redan till döden dömt!-
Då blixtrade gubbens ögon – han stod där lugn och rak
som en ensam fura i stormen under plundringens larm och brak.
Där höjdes vapen mot honom: – säg sanningen strax på stund,
begrip, det gäller livet, blodsugande borgarhund!
Det var den gamle bonden, av stolthet hans öga brann,
med klingande malm i stämman till hopen talade han:
– De äro borta alla – och ve er, ni brottsliga män,
ve er och era illdåd, den dag de komma igen!
Där steg ett skri i rummet, ett rasande avgrundslarm,
ett vrål av hat och vrede och obehärskad harm,
och tio vapen höjdes och riktades mot hans barm.
De skreko med råa röster, med vilt och våldsamt gny:
– låt honom smaka stålet, låt honom smaka bly!
Tre bajonetter trycktes in i hans bröst med lust
och långsamt sjönk han till golvet, som blev rött av hans hjärtas must.
De voro borta. Och kvällen kom stilla, kall och klar.
En prägel av död och dvala den ensliga gården bar.
Högst på en blåsvart himmel steg månen stel och blek
och blickade så oberörd på människoödens lek.
Det var så tyst på gården – det var så långt till byn.
Då hördes knarret av skidor dämpat vid skogens bryn.
Där gledo fyra gestalter som skuggor ur skuggans famn –
de fyra brödernas återkomst till hemmets härjade hamn.
De hade fått vända tillbaka försiktigt i köld och natt,
ty då de hunno till bygden var varje väg besatt.
De hade spanat länge och bidat vid skogens rand,
Men var väg mot norr var bevakad av hotfulla, röda band.
I stugan låg bonden död och kall med genomstunget bröst,
och gamla värdinnan talade med av tårar halvkvävd röst.
– De har kört längs stora vägen och den är lång och svår,
sade en av dem, – låt oss därför snabbt följa vårt eget spår
tvärs genom kärr och skogar, tvärs över myr och mo,
så kan vi vara före dem vid Lautasilta bro.
Det var fyra seniga bröder, deras tal var kallt och kort,
de stego på sina skidor och gledo i natten bort.
De gledo som snabba skuggor med varje sena spänd
igenom ödemarken som var dem kär och känd,
de ilade som spöken fram utan rast och fred
och hårda, bittra tankar på jakten följde med.
De yngsta började tröttna, men hoppet gav dem kraft,
de knöto åter händerna kring stavarnas glatta skaft.
De hunno bron, där vägen fram över sundet går,
de grävde gropar och lade sig ned på lur i ett enbusksnår
blott tjugu steg från vägen med skjutfält över bron.
Det susade svagt i furorna och månen sken på mon.
Då hördes i nattens stillhet på avstånd sång ock skrik,
Revolutionens stolta, berusande musik.
– Må ingen – sade den äldste – i förtid lossa ett skott,
ej förrn de första slädarna helt över bron ha nått.
Allt närmare ljöd larmet, snart syntes tågets spets,
det dök som ett tåg av gastar ur granarnas mörka krets.
Fyra man i var släde, trött var hästarnas gång,
de körde framåt över bron med buller och med bång.
Då blixtrade det ur snåren, då ljöd där knall på knall,
och det blev en villervalla av mäns hästars fall.
Där hördes vilda eder och gny och rop och skri,
och många slädar vände om och andra körde förbi.
Där smällde skott på skott igen på kort och dödande håll,
och skogens ekon vaknade, där skrattade gastar och troll.
Och män och hästar vredo sig på vägen i sitt blod,
men högt på himmeln oberörd och frostkall månen stod.
Men samma natt, när denna strid bragt bygden i panik,
när bron och vägen vimlade av sårade och lik,
då bröto sig de fyra fram genom de rödas vakt
och nådde Mannerheims armé långt i en fjärran trakt.
Och det var vinter och det blev vår i Finland en gång än,
och det var krig och seger och det blev fred igen
och det blev lugn och solsken efter vårens renande storm.
En dag vid grinden stod en man i vadmalsuniform.
Han vände ensam från striden, av de fyra endast han,
de andra lågo i ärans jord, där engång striden brann.
En vilade vid Lempäälä och två vid Tammerfors,
där hjältars minne vaktas av tysta, vita kors.
Och det var vår och solsken, av lärksång var luften full
och mark och sjöar flammade av livets och vårens gull.
Han såg över hemmets åkrar, han log emot gårdens tun
och det flög liksom en darrning över läppens blonda fjun.
På den halvt förödda gården en gammal dräng fanns kvar,
Han hade förblivit trogen, när trohet sällsynt var.
Till honom talade mannen: – det är brådskande såningstid,
det gäller att streta för fyra. Ren i dag tar arbetet vid!
Vad vet väl den om livet
som levat i lugn och frid?
Men fädrens anda lever än
i kamp och ofärdstid.
Ljud, sång om mannaära,
ljud, sång om bragd och blod,
om fyra trogna bröder
och deras stolta mod!
(Ur Samlade dikter, 1928)
Om finska frihetskriget (27 januari till den 15 maj 1918):
”Finska frihetskriget var en väpnad konflikt i det nyligen självständiga Finland som pågick från den 27 januari till den 15 maj 1918, mellan den ”röda” och den ”vita” sidan. Dessa utgjordes av de ”röda” socialdemokraterna och den ”vita” konservativt ledda finländska senaten. De röda erhöll visst stöd från den nyinrättade bolsjevikiska regimen i Ryssland, medan de vita fick stöd från Tyskland och i begränsad utsträckning av Sverige. Kriget slutade med seger för den vita sidan. Sammantaget dog omkring 37 000 personer i samband med kriget. Av dessa var det drygt 20 000 från den röda sidan som arkebuserades eller avled i de fångläger som upprättades av den vita sidan.” (Läs mer här)
Samma ämne:
Krigskamrater, Bertel Gripenberg
Parad, Bertel Gripenberg
När Gustaf Mannerheim hyllade Finlands mödrar
Till Finlands Hjeltar, Johan David Valerius
Historia om finska kriget åren 1741 och 1742
Vårt fädernesland och dess försvar.
Kategorier:Textarkivet
Kulturbilder 
1 svar »