Museum

Söderbärke hembygdsgård, Smedjebacken

Söderbärke hembygdsgård håller öppet under sommaren och för verksamheten svarar Söderbärke hembygdsförening. I hembygdsgården finns ett litet museum med allmogeföremål och ett litet café med goda bakverk. Gården är värd ett besök för den som ändå befinner sig i trakten.

I gården finns en bra beskrivning av hur ull och lin omhändertogs förr:

Vår tids industriella textilframställning har utvecklats ur en hantverksmässig saluproduktion som kompletterade det äldre självhushållets hemtillverkning. Saluslöjden har delvis varit ganska specialiserad beroende på lokala råämnen som lin och ull eller kompletterande tekniker som krävde särskild yrkesskicklighet. En bygds eller samhällsgrupps försörjningsbehov har bidragit till uppkomsten av textila hemslöjdsbygder.

Linprodukter från de norrländska kusttrakterna, främst Hälsingland och Ångermanland, är kända sedan tidigt medeltid. Det västsvenska hemslöjdsområdet, omfattande södra Västergötland och omgivande trakter, har varit det mest betydande. På grund av lantbrukets ringa avkastning har befolkningen i Sjuhäradsbygden i Västergötland redan långt före 1800-talets näringsfrihetsförordningar haft tillåtelse att idka handel med sina textilprodukter. Genom gårdfarihandeln fick vissa textilier stor spridning.

Den textila saluslöjden gynnades under 1700-talet, om också oavsiktligt genom den ekonomiska politiken i vårt land som gick ut på att genom egen industriell tillverkning förhindra import av textilier. Under 1800-talet understöddes hemslöjden bl.a. genom hushållningssällskapen såsom försörjningsutväg för den växande landsbygdsbefolkningen. På textilkunnigheten bland kvinnorna byggde den estetiskt inriktade hemslöjdsrörelsen som växte fram under 1800-talet i protest mot industrin. Denna blev livskraftigare än på många andra håll i Västeuropa på grund av sin folkliga förankring.

Textilberedning och vävning har i regel varit kvinnosysslor som i hemslöjdsbygderna givit hushållen medel till skatter och andra utgifter. I sådana bygder var det dock vanligare än annorstädes att även män, barn och åldringar deltog i arbetet. Som exempel kan nämnas den halländska bindslöjden (stickningen). Kunnighet i textiltillverkning, framför allt spinning och vävning, ansågs överallt vara nödvändigt för en kvinna och värderades inte minst i samband med giftermål. Textilinnehavet blev även tidigt statuspräglat, vilket kom till uttryck i hemgiften som till icke ringa del bestod av textilier. Statuslinjen kan följas från medeltidens uppbäddade brudsäng till våra mödrars välfyllda linneskåp. Ekonomisk betydelse har textilprodukter och textilier även haft därigenom att de ofta utgjorde en del av tjänstefolkets naturalön.

Ullen kräver en mindre omfattning beredning än linet för att bli spinnbar. Fåren klipptes i allmänhet höst och vår med en speciell sax med en fjädrande bygel mellan de båda skänklarna. Man kunde antingen tvätta fåren före klippningen eller också den avklippta ullen eller det färdiga garnet. Ullen sorterades, plockades och blandades till lämplig färg och kvalitet. Höstullen ansågs bäst. Ullen från olika delar av fårkroppen hade skilda egenskaper som man beaktade.

I Sverige har ullbearbetningen skett genom kardning, en slags kamning, så långt man nu minns. Ullkardorna som fick allmännare spridning under 1600-talet tillverkas av särskilda kardmakare. En karda består av en träplatta med handtag. Över plattan är spänt ett skinnstycke, besatt med stålkrokar. Man håller en karda i var hand och bearbetar ullen mellan dem. Vanligen används först en grövre typ av kardor, skrubbor, av vilka den ena är fastsatt i ett ställ. Handkardningen avslutas med att ulltapparna formas till rullar som en efter en läggs ned i en korg e.dyl. Ullen är då färdig för spinning. Även kardningen kunde vara gemensamhetsarbete. I Dalarna brukade t.ex. de unga flickorna samlas till ”oppsitte” i lagården, där man hade eldstad. Luften var varm och fuktig, vilket var till fördel för textilarbetet.

Tovning är en mycket gammal teknik för beredning av kläder och filtar. Redan 2000 före vår tideräkning vet man att metoden användes. I början av vår tideräkning bar romerska soldater yllevästar som påstods stå emot pilar. Sannolikt var västarna tovande.

I skyternas gravar har man funnit föremål som kängor, täcken och tält av filt. Också i gravar från primitiva folk har man funnit rester av filt. Olika folkslag har olika filtkultur.

I dag filtar man på somliga platser i Asien på samma sätt som för 2000 år sedan. Med hjälp av olika färger bildas en egen tradition. I de skandinaviska länderna har tekniken levt kvar som hemslöjd.

Så gör man med linet:

Skörd. Linet är moget för skörd när fröknopparna börjar bli bruna. Man rycker upp linet med rötterna – för att tillvarata fibern i hela dess längd – slår av jorden med skosulan, samlar ihop stråna till lagom stora knippor som hänges till torkning på en hjässa.

Repning. När linet har torkat skiljer man av fröknopparna genom att dra knipporna genom linrepan – repkammen.

Rötning. Rötningen går ut på att åstadkomma en viss grad av förruttnelse för att luckra upp det vedartade höljet som omger linfibrerna. Linet lägges ut på marken och får ligga tre till fem veckor – beroende på temperatur och luftfuktighet. En annan metod är att lägga linet till rötning i en sjö eller en bäck. Efter rötningen torkas linet i en bastu och kan sedan förvaras i många år.

Bråkning. För att frilägga spinnfibrerna måste veddelarna brytas, bråkas. Det sker i bråkan (eller bråkstaken). Förr använde man linklubba. Lätt går det om linet dessförinnan är sprödtorkat. Avfallet som kallas linskälv användes förr blandat med lera som puts på väggar inomhus.

I det följande måste alla träartade beståndsdelar avlägsnas och det görs med finbråkan, klyftan som har järnskodda käftar och i övrigt liknar bråkstaken. Stångklyftan är ett mindre redskap som man kan hålla under armen. Funktionen är densamma: man drar linknippet igenom.

Skäktning. Med linknippet i hand och snabba slag av skäktkniven får man bort ytterligare grovdelar och får en utbredd lintott. Skäktefallet kan tas tillvara till en sämre sorts lingarn. Skäktstol och skäktkniv var ofta fästmansgåvor och därför vackert dekorerade.

Häckling. Sista ledet i arbetsgången är häcklingen. Linet kammas och redes ut, först i grovhäcklan och sedan i finhäcklan. Det kortare, grövre linet, blånorna, häcklades från de långa glänsande tågorna av vilka man spinner det finaste linet. Blånorna används för grövre vävar, ”blaggarnsväv”.

Samma ämne:

Hälsingland (1896)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s