Vill, vad ditt folk är värt, du känna,
vill du det se i dess hjärtegrund,
skåde du ut från kyrkobacke
mitt i en solig middagsstund.
Folket sin sabbatsvila håller:
all dess id under arbetsdag
skiner emot dig nu från åkrar,
hagar och leende anletsdrag.
Segt och starkt i hug och senor,
lugnt, hur tiderna skifta må,
sår det sin vårsådd, för det sin lie,
var gång vångarna vaggande stå,
skjuter vid fattiga fiskeläget
ut i sjön sin tjärade båt,
ler, då i venen det vresigt viner,
ler i skägget med ro däråt.
Fagert är landet. Färden du minnes,
juninatt vid Ringsjöstrand.
Under toviga bokegrenar
gled du i ekan fram emot land,
väntande dig i dunkla viken,
längst därinne i skuggig vrå,
höra det plaska, se det skina,
se liten älva foten två.
Stiga vi upp på ättekulle,
tälja kyrkorna runt omkring,
se dem med tegeltak och spiror
mitt i resliga askars ring.
Söder ut ser du havet blänka,
blåna mot norr ser du höjder och skog,
vila på slätt, i skog och vid stränder
vänliga hemmen. Du känner dem nog.
A. U. Bååth.
Kategorier:Textarkivet
