Textarkivet

Trymskvädet

Vred var då Vingtor,
när han vaknade,
och hammarn sin
han saknade;
han riste sitt skägg,
rev sitt hår,
Jordens son
sökte kring sig.

Sen fällde han först
och främst det ordet:
”Hör, Loke,
hör, vad jag säger,
och vad ingen vet
varken på jorden
eller i himlen ovan:
hammarn är från asen stulen.”

De gingo till den fagra
Frejas gårdar;
sen fällde han först
och främst det ordet:
”Låna mig, Freja,
din fjäderhamn,
att jag hammarn min
hitta må.”

”Den gåve jag dig,
fast han av guld vore,
länte dig villigt,
fast han vore av silver.”

Då flög Loke,
fjäderhamnen ven,
tills han kom utom
asars gårdar
och ljungade in
i jättarnes värld.
Trym satt å högen,
tursadrottnen,
snodde guldband
åt sina hundar,
hyfsade manen
på hästarna sina.

”Hur är det med asar,
hur är det med alvar,
vi har du givit dig in
i jättevärlden?” –
”Illa är det med asar,
illa är det med alvar,
håller du Hlorrides
hammare gömd?” –

”Jag håller Hlorrides
hammare gömd
åtta mil
under jorden;
ingen hämtar
honom upp,
om han ej för åt mig
Freja till hustru.”

Då flög Loke,
fjäderhamnen ven,
tills han ljungat utom
jättevärlden
och kommit inom
asars gårdar.
Mötte honom Tor
mitt på gården
och fällde först
och främst det ordet:

”Har du utfört
ärendet som resan?
Säg i luften
långa tidenden;
den sittande ofta
sviker minnet,
den liggande lätt
lögn brukar.” –

”Utfört har jag
ärendet som resan:
Trym har hammarn,
tursadrottnen;
ingen hämtar
honom åter,
som ej förer åt jätten
Freja till hustru.”

De gå att den fagra
Freja träffa;
sen fällde han först
och främst det ordet:
”Bind dig, Freja,
i brudelin;
vi två skola åka
till tursarnes värld.”

Vred vart då Freja,
frustade av harm;
hela asaborgen
bävade i grunden,
och i bitar brast
Brisingasmycket :
”Jag månde bland kvinnor
man-galnast vara,
om jag åkte med dig
över till jätten.”

Strax drogo alla
asar till tings
och asynjorna
alla till samspråk;
och mycket rådslogo
de mäktiga gudar,
huru de skulle
få hammarn tillbaka.

Då sade Hejmdall,
solvite asen –
han var vis att varsko,
som vaner pläga -:
”Låt oss då binda
Tor i brudelin,
han bäre det bålda
Brisingasmycket!

Låt ned på honom
nycklar skramla
och kvinnokläder
kring hans knän falla;
på bröstet binda vi
breda stenar,
och höviskt hölja vi
hans huvud i lin.”

Då sade Tor,
starke asen:
”Mig månde asar
usling kalla,
om jag mig binda lät
i brudelin.”

Då sade Loke,
Laufeys son:
”Tig du, Tor,
med det talet nu;
strax skola jättar
gästa Asgård,
hämtar ej du
hammaren åter!”

Då bundo de Tor
i brudelin
och i det bålda
Brisingasmycket,
läto ned på honom
nycklar skramla
och kvinnokläder
kring hans knän falla,
på bröstet de bundo
breda stenar,
och höviskt de höljde
hans huvud i lin.

Då sade Loke,
Laufeys son:
”Tillåt mig
din tärna vara;
vi två skola åka
till tursarnes värld.”

Hem drevos båda
bockarna strax,
skulle snabba
vid skaklorna löpa;
bergen brusto,
jorden brann i lågor,
Odens son åkte
över till jättar.

Då sade Trym,
tursadrottnen:
”Stånden upp, jättar,
halm strön på bänkarna!
Nu föra de mig
Freja till hustru,
Njords dotter
från Noatun.

Gånga här på gården
guldhornade kor,
helsvarta oxar
sin herre till gamman;
många skatter har jag,
många smycken,
endast Freja
fattas mig än.”

Kommo strax
om kvällen gäster,
och öl på bordet
bars åt jättarne;
Sivs man åt ensam en oxe
åtta laxar
och jättehustrurnas
hela sluträtt
drack så ur
tre ämbar mjöd.

Då sade Trym,
tursadrottnen:
”Var såg man brudar
bita vassare?
Jag ej sett brudar
bita bredare
eller mera mjöd
en mö dricka.”

Men sluga tärnan
satt framför dem
och tog vid jättens
tal till orda:
”Freja åt intet
på åtta dagar,
så trängtade hon
till tursarnes värld.”

Han lutade sig under linet,
lysten att kyssa,
men störtade tillbaka
längs den stora salen:
”Vi äro Frejas
ögon så vilda?
Det brinner ur hennes
blick likt eld.”

Men den sluga tärnan
satt framför dem
och tog vid jättens
tal till orda:
”Freja sov icke
på åtta nätter,
så trängtade hon
till tursarnes värld.”

In kom jättens
arma syster
bruden att bedja
om brudgåva:
”Lämna dina röda
ringar från händren,
om du vinna vill
vänskap av mig!”

Då sade Trym,
tursadrottnen:
”In bären hammarn
brud att viga,
läggen Mjolner
i möns knä,
vigen oss samman
med Vars hand!”

Men Hlorrides hjärta
log i bröstet,
när han, hård i hugen,
hammarn kände.
Trym drap han först,
tursadrottnen,
och slog jättens hela
släkt lam.

Sen drap han jättens
drakgamla syster,
henne, som bett
om brudgåva;
slag fick hon,
men slantar inga,
hugg av hammarn,
ej hoptals ringar.
Så kom hammarn åter
till Odens son.

Från isländskan av P. A. Gödecke och R. Steffen. 

Trymskvädet är en dikt ur den Poetiska Eddan.

Kategorier:Textarkivet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s