Textarkivet

Egil Skalle-Grimssons Saga

Från fornisländskan av Albert Ulrik Bååth, 1883.

FÖRORD

Härmed fortsättas ”Isländska sagor i svensk bearbetning”. Början gjordes för några år till baka med Nials saga; dock kunde man med skäl ha satt Egil Skalle-Grimssons som den första i raden. Den låter oss följa det mäktiga skådespelet av de norske storböndernas frihetsstrid emot Harald hårfagre. Den förtäljer oss, hur dessa lämnade sitt land för att i nya bygder på det fjärran Island bevara oberoendet, och den visar till sist även fram forntidsskepnader, de där kunna anses som typer; deras drag blicka oss senare över allt till mötes ur den isländska fristatens liv.

Sagans  huvudperson Egil födes på Island som arvtagare ej blott av sin ätts odal i Norge utan ock av dess hat och hämndlust, av dess minnen om de konflikter med Norges envåldskonung, som förf. skildrar i sin sagas första del.

I drastiska drag förtäljer han sedan, hur den man löser sin uppgift, som i ett av sina kväden låter förstå, att han ej skulle rygga till baka för en kamp med en av gudarna. Det finnes näppeligen någon saga, vilken så, som Egils, visar oss det personligt full-lödiga, av både fysiskt och andligt slag, ifrån nordens forntid; och när man följt hjälten från födelsen till döden, skall man lätt förstå, hur han kunde bliva, vad han blev, stamfadern för en av Islands ädlaste och mäktigaste ätter, de s. k. myramännen.

Det är denna ätt, som räknar inom sig så många av sagornas stordådsmän, skalder och historieskrivare, bland dem i främsta rummet Snorre Sturleson.

De skildrade tilldragelserna falla – efter Guðbrand Vigfússon – mellan åren 851, Egils fader Skalle-Grims födelseår, och 1000, då kristendomen antogs på Island.

Sagan har i sin början endast Norge till skådeplats, sedan näjden kring Borgarfjärden i det västliga Island och även England. Myramännens fräjdade huvudgård Borg, bygd av Skalle-Grim, omtalas sålunda i d:r Kålunds Bidrag till en historisk- topografisk Beskrivelse av Island s. 373:

”Borg ligger vackert vid en liten vik, Borgarvåg, som mot öster begränsas av ett tämligen stort, av hult beklätt näs; ned emot viken breda sig ifrån gården gröna slätter; den omgives nämligen av tunet både i norr och söder . . . Omedelbart väster om gården flyter en liten bäck, Borgarækr, ut i viken. Vid ebbtid är denna torr och bäcken blott en smal ränna, men när flodvattnet kommit, kunna isländska skepp segla upp och landa vid själva tunet. Ovanför gården reser sig klippan – ”borg” – efter vilken den har sitt namn. Denna är en av de vanliga kastellformiga bergsklintarne, långdragen och tämligen omfångsrik och ovan gräsbevuxen; den höjer sig terasslik, med sin öfre del brant uppstigande. Därifrån har man en vid och vacker utsigt över de släta, med hult uppfyllda sträckningarne hän emot fjällen i öster, väster och norr, över Borgarfjärden söder ut och näjderna hin sidan denna.”

Sagan anses författad i det trettonde århundradets första hälft, således före Nials saga. Så god rätt de fornisländske sagoförfattarne än ha haft att pryda verken med sina namn, ha de allra fleste dock underlåtit det; och man kunde med förf. av förordet till den sagans edition – Sagan av Agli Skallagrimssyni, Reykjavik 1856 – som ligger till grund för denna översättning, önska, att de namngivit sig i sina böckers första linje, såsom Herodot och Tukydides det gjort. Det hade åtminstone sparat forskare de fåfänga försöken att få författarnamn till denna tyvärr namnlösa litteratur. De flesta ättsagorna stå som stolta monument över sina författare, men inskriptionerna är borta.

Av Egils saga är tre fullständiga pärgamentshandskrifter i behåll, därjämte ägas fragment av tolv, av vilka ett finnes i Stockholm. Några av dessa är synnerligen gamla och höra till de äldsta bevarade fragmenten av isländska ättsagohandskrifter; ett av dem anses stamma från omkr. 1240. När Nials saga undantages, når ingen ättsaga i handskrifternas mängd upp mot Egils, ett säkert bevis för dess popularitet på Island i äldre tider. Av pappershandskrifter gives dess utom ett stort antal. 

Sagan är förtald med den bredd, dess komposition kräver. I översättningen har ej heller mycket utelykts; endast en del av de omständliga och för sagorna egna meddelandena av genealogisk eller ortbeskrivande art o. d. På ett par ställen har jag tillåtit mig att hopkedja berättelserna så, som de naturligast synts mig höra samman. Jag har om sider kommit till den övertygelsen, att en gammal isländsk saga må läsas sådan den är. Den är för god att framvisas i ett ”njutbart” sammandrag.

Av versen ha de allra flesta tagits med i översättningen. Egils liv är ock ett helt fornnordiskt skaldeliv, och om än åtskilliga av visorna dels må anses oäkta, dels är av avskrivarne synbarligen försämrade, ha de dock som oftast innerst ett så gott gry, att jag funnit deras översättande mödan värd. Alla visorna har jag avklätt de konstiga omskrivningarna och blott sökt komma åt deras poetiska kärna. I de vers, som är diktade i drottkvädets versmått, har jag begagnat dess regler, vad alliteration och tonhöjningar angår; dock har jag medgivit mig friheten att rätt ofta låta verslinien ha flere stavelser än de sex. Sonartorrek har jag redan haft färdig i rimmad, fri översättning – Dikter, 1879 – och har jag tagit den med, som den en gång blivit, om ock önskligt varit, att den nu framkommit översatt på sitt ursprungliga versslag.

Till sist uttalar jag mitt varmaste tack till min vän Eirikur Jónsson, som även vid denna sagas översättande räckt mig en hjälpsam, aldrig tröttnande hand. Även tackar jag mycket Cand. mag. Guðmundur Þorlàksson för värdefulla upplysningar.

Köpenhamn i oktober 1883.

A. U. BÅÅTH.

1. Bonden Kväll-Ulf och hans söner.

Fjärdafylke i Norge bodde en man, som het Ulf. Han var systerson till Hallbjörn halftroll på Ramnesta, Ketil häings fader.

Han var så stor och stark, att vid den tiden fanns ej hans jämlikar i landet. I unga åren låg han i viking och härnad.

Hans stallbroder var Kåre från Bärdla, en ansedd man, väldig i styrka och mod och därtill bärsärk. Han och Ulf hade på vikingstågen allt i samägo, och mellan dem var den varmaste vänskap.

När de från härnaden åter vände hem, drog Kåre till sin gård Bärdla, där han hade stora rikedomar.

Hans två söner heto Övind lambe och Ölve nufva, och hans dotter het Salborg. Hon var en kärnkvinna och mycket vän.

Henne fick Ulf.

Därpå drog ock han till sina gårdar.

Ulf var rik både på jordagods och lösören.

Han fick som sina förfäder ländermans rätt och blev en mäktig man.

Han var driftig i gårdarnas skötsel. Det var hans sed att bittida stiga upp och gå om kring för att tillse sitt folks sysslor, besöka smedjorna eller överse boskapen och åkrarna. Stundom var han ock stadd i tal med dem, som kom att hämta råd av honom, och det var goda råd, han visste ge, ty han var mäkta klok.

Men var dag, när det kvällades, blev han så argsint, att ej mångan vågade tilltala honom. Om aftnarne blev han ock sömnsjuk, och därtill menade man, att han mäktade skifta hamn.

Så fick han namnet Kväll-Ulf.

Han hade två söner. Den äldste het Torolf, den yngste Grim.

Då de växte till, var de bägge store och starke, som deras fader var.

Torolf var en vacker och dugande man, lik sina mödernefränder, glad åt all gamman, givmild, driftig och en stor köpman. Han var vänsäll, vart han kom.

Grim var ful och svart, lik sin fader både till anletsdrag och skaplynne. Han var en god landthushållare, händig i trä och järn och en utmärkt smed. Om vintrarna for han ofta, följd av sina huskarlar, med sin skuta ut på sillfiske.

När Torolf nått tjugo år, gjorde han sig redo att draga ut på härtåg. Av Kväll-Ulf fick han ett långskepp, och Bärdla-Kåres söner Övind och Ölve rustade sig att följa honom på färden. Mycket folk hade de och eget långskepp.

Några somrar låg de i viking, vann sig gods och skiftade rika byten, men om vintrarna var de hemma hos sina fäder.

Torolf hade hem många kostbarheter, dem han bragte sin fader och moder.

I de tiderna kom man lätt till både gods och heder.

Kväll-Ulf var då en ålderstigen man, och hans söner var i sina bästa år.

Vid ett offergille i Gölar såg Ölve nufva en höst Solveg den fagra, dotter av Atle jarl den smärte, och han fick tycke för henne. Sedan giljade han, men hennes fader fann giftet ej värdigt nog och ville ej ge honom mön. Då gjorde Ölve många älskogskväden, och så starkt låg hans hug åt Solveg, att han hörde upp med härfärderna.

Torolf och Övind lambe låg då ensamme i viking.

2. Konung Harald hårfagre.

Halfdan svartes son, hade tagit arv efter sin fader.

Han hade givit det löftet att ej klippa eller kamma sitt hår, förr än han vore envåldskonung över Norge. Därför kallades han Harald lufva.

Först kämpade han mot de konungar, som var honom närmast, samt segrade över dem, och är härom långa sägner.

Sedan lade han under sig Upplanden och drog till Trondhem, men här fick han hålla många slag, innan han blev envåldsherre över Trondalagen.

Så hade han i sinnet att tåga norr ut mot Nömdalskonungarne, bröderna Härlög och Rollög. Men när de sporde det, gick Härlög med elva man in i den hög, de byggt på i tre år. Nu stängdes högen. Men Rollög lade med hast ned sin konungsvärdighet, tog jarlsnamn, gav sig i konung Haralds våld och lämnade honom riket.

Så blev Harald herre över Nömdalen och Hålågaland. Han satte män att här vårda sitt välde.

Från Trondhem bröt han upp med en skeppshär och drog söder ut mot Möre. Där stred han med konung Huntjof och segrade. Huntjof föll. Harald slog under sig Nordmöre och Römsdal.

Men Sölve klofve, Huntjofs son, hade kommit undan. Han for till konung Arnvid i Södermöre och bad honom om hjälp. Sölve sade då:

”Då denna nöd kommit över oss, skall det ej dröja länge, innan den når eder, ty jag tror Harald snart vara här, efter det han kuvat och gjort till trälar alle män, han velat, i Nordmöre och Römsdal. I som vi varden tvungne att värja gods och frihet och bruka till det var man, som brukbar är, och lovar jag att samman med mitt folk då ock gå mot detta övervåld och denna orätt. I annat fall torden I göra som Nömdalsboarne gjorde: de gick självvilligt under oket och var Haralds trälar. Det syntes min fader en seger – att dö med ära i sitt konungsdöme, hellre än att på gamle dagar varda annan konungs undersåte. Jag tänker, att du månde mena det samma, och så må ock alle andre, som äga makt och mandom och vilje att hålla på sin rätt.”

För slikt tal tog konungen sitt fasta beslut att samla folk och värja land.

Han och Sölve ingick förbund och sände bud till konung Ödbjörn i Fjärdafylke, att han måtte sluta sig till dem.

När sändemännen kom till Ödbjörn med detta budskap, gick han i råd med sina vänner, och alle rådde honom till att draga en här samman och fara till Möre, såsom budskapet lydde.

Ödbjörn lät härpilen gå till uppbåd kring allt sitt rike. Till de mäktigaste bönderne sände han bud och böd dem till sig.

När sändemännen kom till Kväll-Ulf och sade honom sitt ärende och konung Ödbjörns vilje, att han komme till honom med alla sina huskarlar, var svaret:

”Jag torde synas konungen skyldig att göra honom följe, när han ärnar värja eget land, och det härjas i Fjärdafylke. Men till fullo tror jag mig vara fri från att draga norr ut till Möre för att där slås och hägna land. Hafven I, när I träffen eder konung, att kortfattat mäla, det Kväll-Ulf skall sitta hemma, medan de andre rusta sig. Ej skall han draga samman en enda flock, ej heller fara hemifrån på den färd, som går till slag mot Harald lufva, ty han menar, att den kungen bär på en mäktig last av lycka, när vår konung ej har en hand full.”

Kväll-Ulf satt lugnt hemma.

Ödbjöm drog med det folk, han fick med sig, norr ut till Möre. Där stod en hård strid med stort manfall, och konungarne Arnvid och Ödbjörn föllo.

Men Sölve kom ock denna gång undan och blev en väldig viking, den där ofta gjorde konung Haralds rike stor skada.

Så blev Harald herre över Södermöre.

Samma höst gjorde Atle jarl den smärtes söner hemgång hos Ölve nufva i akt att dräpa honom. Deras följe var så stort, att motstånd var honom icke möjligt, och blott med flykt kom han undan.

Han for norr ut till Möre, träffade där konung Harald, gick i hans tjänst och kom i stor gunst hos honom. Han var sedan länge med honom och blev hans skald.

Hans fader Bärdla-Kåre drog ock till Harald och gav sig till hans man.

Även Fjärdafylke lade konungen under sig och satte jarl över landet.

I de fylken, som så var nyss komna under hans välde, såg han strängt upp med ländermän och mäktige bönder och alle dem, han kunde vänta någon resning af. Han lät en var välja ett av de två: träda i hans tjänst eller ock draga bort ur landet. Valdes intet, fick man fresta värre villkor: någre lät livet, andre stympades till händer eller fötter.

Han slog i varje fylke under sig allt odal och allt land, byggt eller obyggt, så ock havet och sjöarna. Skulle alle bönder skatta åt honom för jorden; och alle de, som rödde skogar, sjödo salt eller drev fiske och jakt var honom skyldige del av driften.

För detta tvångsmål flydde många bort ur landet, och vida om kring bebygdes då öde ängder.

I den tiden fann man Island.

3. Konung Harald sänder bud till Kväll-Ulf.

Harald låg med sin här i Fjärdafylke.

Han sände runt om i landet bud till dem, som ej tillförne kommit honom i möte, och med vilka han menade sig ha något ouppgjordt.

Hans sändemän kom till Kväll-Ulf och togs väl emot. De förde fram sitt ärende och sade, att konungens vilje vore, att Kväll-Ulf droge till honom.

”Han har”, sade de, ”nys om, att du är en gäf och storättad man. God utsigt har du att av honom få riklig ära, ty han åtrår starkt att ha kring sig dem, han spörjer vara framom andre i kraft och käckhet.”

Kväll-Ulf svarade, att han nu vore en gammal man, som ej längre dugde till att vara på härfärder till lands eller sjös.

”Nu skall jag sitta hemma”, sade han, ”och låta bli att tjäna konungar.”

”Låt då din son fara”, genmälte sändebudet. ”Han är storvuxen och synes vara en lovande kämpe. Konungen skall göra honom till länderman, om han vill gå i hans tjänst.”

”Ej vill jag”, svarade Grim, ”göras till länderman, medan min fader lefver, ty så länge skall blott han vara min överherre.”

Sändebuden gav sig bort.

När de för konungen framfört Kväll-Ulfs svar, blev han vred och sade helt kort, att de där måtte vara någre storkaxar, samt undrade, vad de i övrigt kunde ha i sinne.

Ölve nufva stod där nära. Han bad konungen ej vredgas.

”Jag skall fara till Kväll-Ulf”, sade han, ”och han skall allt ej ha något emot att fara till eder, så snart han vet, att I finnen det vara av vigt.”

Ölve drog hän till Kväll-Ulf, förtalde honom konungens vrede och menade, att det ej ginge väl, om ej han eller Grim gåfve sig till kungen. Han tillade, att denne ej skulle spara på hedersbevisningar, om de blott ville hylla honom. Och han sade, som sant var, mycket om konungens godsinthet mot sina män, både vad gåvor och heder angick.

”Min aning är”, var Kväll-Ulfs svar, ”att varken mig eller mina söner varder givet att hämta lycka hos denne konung, och jag skall ej fara till honom. Men om Torolf kommer hem i sommar, varder det nog lätt att få honom till denna färd och till konungsman. Säg kungen, att jag skall vara hans vän, och alle dem, som rätta sig efter mina ord, skall jag förmå att hålla på vänskapen med honom. Jag skall ock å denne konungs vägnar, såsom jag gjort å de förres, nu och framdeles sköta om fylkets styrelse och alla påbud, i fall han vill, att så skall ske – och jag skall sedan se, hur det går med vår sämja.”

Ölve for åter till konungen och sade honom, att Kväll-Ulf skulle sända honom sin son, samt tillfogade, att den av sönerna, som nu icke vore hemma, bäst lämpade sig för hans tjänst.

Harald lät sig nöja med detta och drog norr ut till Trondhem.

4. Kväll-Ulfs och Torolfs samtal.

Om hösten kom Torolf Kväll-Ulfsson och Ölve lambe hem från vikingsfärderna.

Torolf drog till sin fader. De gick till tals med varandra. Han sporde, vad de män haft för ärende, som Harald dit sänt.

Kväll-Ulf svarade, att det gått ut på att få honom eller en av hans söner till konungsman.

”Vad svarade du?” sporde Torolf.

”Jag svarade, vad jag menade”, genmälte Kväll-Ulf, ”att jag aldrig skulle gå i tjänst hos Harald konung, och finge jag råda, skullen I båda det ej heller. Jag håller före, att vi från den kungen ha förlust av liv att vänta.”

”Helt annorlunda anar det mig”, sade Torolf, ”ty jag tror mig av honom få den yppersta ära, och fast är min föresats att draga till honom och varda hans man. Jag har sport som sant, att i hans hird stå blott utvalde kämpar. Synes mig därför värt all åtrå att få komma med i det laget, så vida man vill taga emot mig. De männen är hållne för vida mer än alla andre här i landet. Om konungen är mig sagt, att han är mot sina män med gåvor den frikostigaste och ej mindre god i att främja dem till heder och makt, som synas honom förtjäna det. Men med alle dem, som vilja vända honom ryggen och ej med vänskap göra honom blid, har jag sport det vara förbi: somliga flykta ur landet; andre göra sig till legodrängar. Underligt finner jag det, att en man, så klok och lysten efter ära som du, fader, ej med tack vill taga emot den heder, konungen budit dig. Och när du menar dig kunna åt oss förutse ofärd och fiendskap av denne konung – varför drog du då ej till strids mot honom med den furste, vars handgångne man du förr var? Nu tyckes mig ovärdigast att varken vara hans vän eller ovän.”

”Förr en gång gick det så”, svarade Kväll-Ulf, ”som mig anade: ut på segerfärd gav sig ingen av dem, som drog norr ut till slag mot Harald lufva i Möre. Sammalunda skall det sannas, att Harald månde vålla mina fränder mycken skada. Likväl vill du nu, Torolf, handla efter eget tycke. Icke rädes jag för, att du icke

i lag med Haralds hirdmän skall aktas så god som de bäste i alla mandomsprov, men vakta dig för övermod och strid icke med män, som är mäktigare än du, ty i slik kamp skall du ändock icke väja.”

Då Torolf var färdig att fara, följde Kväll-Ulf honom ned till skeppet, famntog honom och böd honom gott farväl samt önskade, att de åter med lycka måtte mötas.

5. Hilderids söner.

På gården Torg i Hålågaland bodde en man, som het Bjärgolf.

Han var länderman, mäktig och rik, en halfjätte i styrka, växt och härkomst.

Han hade en son, som het Brynjolf, lik sin fader.

Bjärgolf var vid denna tid gammal, hans husfru var död, och han hade lämnat vården om gods och bo åt sin son. Han hade sökt honom ett gifte, och sonen fick Hälga, dotter av Ketil häing från Ramnesta.

Deras son het Bård. Han blev tidigt stor, fager i dragen och en god idrottsman.

På Torg var en höst ett stort gille. Själva var fader och son där de ypperste. Om kvällarna drogs, som den tidens sed var, lott om, vilka skulle dricka tvemänning samman. Vid gillet var en man, som het Högne. Han ägde gården Läka, var mäkta rik och den vackraste man att se, klok men lågättad. Han hade själv bragt sig upp. Hans dotter het Hilderid, mycket vän. Lotten lät henne sitta hos gamle Bjärgolf. De talade om mång ting samman den kvällen. Mön syntes honom fager. Kort efter bröt man upp.

Samma höst drog gamle Bjärgolf med egen skuta och trettio man hemifrån. Han landade vid Läka. Tjugo man gick upp till gården, tio vaktade skeppet. Bonden Högne gick honom i möte, välkomnade honom och bad honom stanna där med sitt följe. Han tog emot bjudningen, och de gick in i stugan. När de lagt rustning och överkappor, lät Högne bära in skaftkar och ädelt öl. Hilderid, bondens dotter, böd kring drycken åt gästerna. Bjärgolf kallade till sig Högne bonde och sade:

”Mitt ärende hit är, att jag vill, det din dotter skall fara hem med mig, och skall jag nu utan omvägar hålla bröllop.”

Högne såg sig ej annat råd än att låta allt gå, som Bjärgolf ville. Han köpte mön för ett öre i gull, och de gick i bädd samman. Hilderid for hem med Bjärgolf till Torg. Brynjolf, hans son, visade sig missnöjd med detta handlingssätt.

Hilderid födde två söner. Den ene het Hårek, den andre Rörek.

Sedan dog Bjärgolf. Så fort han var höglagd, lät sonen Brynjolf Hilderid draga bort med sönerna. Hon förde dem till sin fader i Läka, och där fostrades de upp. De var vackre, småvuxne, vettige och like sin moders fränder.

De kallades Hilderids söner.

Brynjolf tog sig ej av dem, och intet lät han dem få av fädernearvet.

Hilderid var sin fader Högnes arvinge: efter honom fick hon och sönerna gods. De bodde på Läka och sutto i stort välstånd.

Hilderids söner var jämnårige med Bård, Brynjolfs son.

Brynjolf och hans fader Bjärgolf hade länge farit finnfärd och hämtat finnskatt. Norr ut i Hålågaland ligger fjärden Väsla. I den är en ö, som heter Ålöst, en stor och god ö. Här står en gård Sandnäs, där en man bodde, som het Sigurd. Han var den rikaste mannen där norr ut. Hans dotter het Sigrid. Hon var det bästa giftet i Hålågaland, och var sin faders enda barn och arvinge.

Bård Brynjolfsson drog hemifrån med en skuta och trettio man. Han for norr ut till Ålöst och gästade Sigurd på Sandnäs. Han giljade till Sigrid. Det togs väl upp, och svaret var gynnsamt. Slutet vardt, att mön lovades Bård Brynjolfsson. Bröllopet skulle hållas sommaren därpå, och Bård skulle på Sandnäs hämta bruden.

6. Bård och Torolf.

Konung Harald hade denna sommar sänt bud till de mäktigaste bönderne i Hålågaland och stämt till sig dem, som ännu ej självmant kommit till honom.

Brynjolf och hans son Bård bestämde sig för den färden. De drog om hösten söder ut till Trondhem och träffade konungen. Han tog huld emot dem och gjorde Brynjolf till sin länderman. Han gav honom stora ingälder förutom dem, han redan hade, lämnade i hans händer finnfärden, skattekravet i fjällbygden och handeln med finnarna. Brynjolf vände åter hem, men Bård stannade kvar och blev konungens hirdman.

Av alle hirdmän aktade konungen högst sina skalder. De hade plats gent emot honom i det andra högsätet. Överst satt Ödun illskälda. Där näst satt Torbjörn hornklove och närmast honom Ölve nufva. Vid hans sida fick Bård säte. Han blev här kallad Bård vite eller starke; och han och Ölve höll gott samman.

Samma höst kom Torolf Kväll-Ulfsson och Övind lambe, Bärdla-Kåres son, till Trondhem. De visades med sitt följe hän till konungens gästsal. Där dröjde de, tills tiden tycktes dem inne att träda fram för Harald. Ölve nufva och Bärdla-Kåre ledsagade dem. De hälsade konungen, och Ölve talade:

”Hit är kommen Kväll-Ulfs son, den jag i somras sade eder han skulle till er sända; torde nu hans löften tyckas eder fasta. I sen säkra tecken på, att han till fullo vill vara eder vän, när han hit till eder tjänst sänder den man i hövdingsskepnad, I här själva kunnen se. Kväll-Ulfs och allas vår bön är, att I hedersamt tagen emot Torolf och höjen honom högt i ära hos eder.”

Konungen svarade blidt:

”Så skall ske, i fall jag hos Torolf prövar den mandom, hans anlete röjer.”

Torolf trädde så i konungens tjänst och togs upp i hirden.

Men Bärdla-Kåre och sonen Övind lambe drog åter söder ut på Torolfs skepp. De for hem till sina gårdar.

Konung Harald visade Torolf plats mellan Ölve nufva och Bård vite. Mellan dem tre blev det bästa stallbroderskap. Om Bård och Torolf gick talet, att de var jämgode i vänhet, växt, styrka och alla idrotter, och bägge var de högt i konungens gunst.

När våran gått, fick Bård orlof att fara norr ut och hålla det bröllop, som förre sommaren gjorts avtal om. Torolf följde honom, och rikligt var bröllopsgillet på Sandnäs.

Då de kommit åter till hirden, dog vid vintertiden Bårds fader Brynjolf. Av konungen gjordes då Bård till länderman efter honom och fick alla hans ingälder. Han for hem till sina gårdar och blev hastigt en stor hövding.

Men Hilderids söner fick nu som förr intet av arvet.

7. Torolf taget arv efter Bård.

Konung Harald påböd stor ledung, drog samman en skeppshär och stämde till sig folk runt om ur landet. Han for från Trondhem och styrde söder ut, ty han hade sport, att en väldig här hade hopat sig från Agder, Rogaland, Hördaland samt andra fylken, och att skaror samlades både från inre landet och från Viken i öster. Många stormän hade kommit samman i akt att värna landet mot honom.

Med stor här och hirden om bord drog han söder ut. I framstammen av skeppet var Torolf Kväll-Ulfsson, Bård vite, Ölve nufva och Övind lambe. Främst stod där Haralds bärsärkar.

Man möttes söder ut i Haversfjärden i Rogaland.

Här stod det största slag, konung Harald haft, och stort var manfallet i båda härarna. Konungen lade sitt skepp främst, där striden var strängast, och den lyktades så, att han fick segren.

Där föll Agders konung Tore haklång och Kjötve rike flydde med allt det folk, som stod åter, utom det, som efter kampen gav sig i konung Haralds våld.

När konungens här synats, var många fallne och många hårt sårade. Torolf hade fått svåra sår. Och Bård ännu värre. Och ingen var osårad av dem, som haft plats framom masten å konungskeppet utom de tolv bärsärkarna, dem järn icke bet på.

Konungen lät förbinda sina mäns sår, tackade dem för visad mandom, delade ut skänker och därtill störst ros åt dem, som därav syntes honom förtjänte. Han gav löfte om höjd värdighet och nämnde därvid skeppshövdingarna och sina egne stamboar samt andre, som stridit i fören.

Detta var konung Haralds sista strid inom lands, och efter den gjordes honom intet motstånd mera. Alt landet lade han sedan under sig.

Han lät sköta om de sårade männen och reda till de fallnes likfärd efter den tidens sed.

Torolf och Bård låg för sina sår. Den förres började till slut att helas, men Bårds visade sig dödliga. Han lät kalla konungen till sig och sade honom:

”Om så varder, att jag av dessa sår får min bane, vill jag bedja eder, att I låten mig själv råda för mitt arv.”

Då konungen jakat, fortfor han:

”Alt mitt arv vill jag att min stallbroder och frände Torolf tager emot – både land och lösören. Honom vill jag ock ge min husfru och min son till uppfostran, ty på honom litar jag mest av alla.”

Så stadfäste han detta efter lag med konungens samtycke.

Sedan dog Bård till sorg för många, och Torolf gjordes till länderman efter honom och fick av konungen de ingälder, stallbrodern haft, jämte rätt att göra färden till Finnmarken.

Och som det var konungens vilje och Bårds bön, fick Torolf till äkta Sigrid från Sandnäs och med henne allt arvet efter Bård. Bröllopet stod ståtligt på Torg.

Snart visade sig, att Torolf var en givmild man och gäf hövding. Han hade kring sig ett mäktigt följe, och inom kort tarfvades stora utgifter och stora förråd. Äringen var då god, och lätt gick det att skaffa, vad behövdes.

Denna vinter dog Sigurd på Sandnäs, och Torolf tog allt arvet efter honom. Mycket stort var det.

Hilderids söner for till Torolf och kom fram med det krav, de menade sig ha rätt att göra på arvet efter fadern Bjärgolf. Torolf gav till svar:

”Som jag kände Brynjolf och än bättre Bård, var de så högsinte män, att de skulle ha givit eder av Bjärgolfs arv det, de visste I haden rätt till. Stod jag nära den gång, I yppaden samma krav för Bård, och förekom det mig, som om han ej kunde finna edert mål befogat, ty han kallade eder ju frillosöner.”

Hårek sade, att de kunde skaffa vittnen på, det deras moder blivit med fästegåva köpt.

”Det är nog sant”, fortsatte han, ”att vi ej först kom fram med vårt krav till Brynjolf, vår broder. Här kunde vi taga hänsyn till den nära frändskapen, men av Bård väntade vi oss all upprättelse. Ej heller här trängde vi länge på. Men nu är detta arv kommet under oss oskyld man, och kunna vi nu ej helt tiga vid vår förlust, fastän hända kan, att nu som förr övermakten så råder, att vi heller ej av dig få någon rätt, och du ej vill höra de vittnen, vi ha på, att vi är till arvet borne.”

Torolf svarade häftigt:

”Det menar jag eder dess mindre vara, som det förtalts mig, att eder moder blev med våld tagen och som fånge förd till er faders hem.”

Härmed slöts samtalet.

8. Torolfs finnfärd.

Torolf gjorde om vintern sin färd upp till fjällbygden, och följde honom ej färre än nittio man. Förut hade det varit vanligt, att konungens syslomän dragit till Finnmarken med blott trettio mans följe och stundom färre.

Han hade handelsvaror med sig i mängd. Han stämde finnarne sig till mötes, tog skatt av dem och höll köpstämma med dem.

För det mesta gick allt för sig i mak och vänlighet, men stundom måste skräck till.

Torolf for vida kring i Finnmarken. När han kom öster ut på fjället, sporde han, att kylfingarne var dit komne, drev köpenskap med finnarne och rånade här och där.

Torolf sände finnar ut att speja efter kylfingarne; själv for han efter för att nå dem och träffade trettio i en kåta. Han drap dem alle och fann sedan femton eller tjugo till. I allt dråpo de där nära hundra man. De tog kostliga ting i stor mängd och vände till baks om våran.

Torolf drog till Sandnäs och stannade hemma en god tid.

Han lät bygga ett stort långskepp och prydde det med ett drak huvud, det han lät som fagrast sira.

Med det skeppet seglade han söder ut till Torg.

Han samlade här med driftighet till sig alla de förråd, som den tiden fanns i Hålågaland. Han hade sina män ute på sillfångst och annat fiske. På flera ställen var gott om säl och ägg. Alt slikt lät han hämta till huset. Aldrig hade han hemma färre än hundra frigivne. Han var givmild och frikostig och vann stormännens vänskap samt alle deras, som var hans grannar.

Han blev en mäktig man och lade sig starkt vinn om att väl rusta ut sina skepp och väpna sina män.

9. Gästabudet hos Torolf.

Konung Harald drog denna sommar till Hålågaland och togs emot med gästabud både å sina egne gårdar och hos ländermän och mäktige bönder.

Torolf redde ock till gille och lade därpå stor kostnad. Det blev fastställt, när konungen skulle komma, och Torolf böd till sig mycket folk. Han hade som gäster de ypperste män, som i den landsänden fanns.

Konungen kom till gästabudet med nära tre hundrade män, men Torolf tog emot honom med fem hundra. En stor kornlada hade han prytt med bänkar och med sköldar runt om väggarna och hade redt den till en dryckeshall, ty han ägde ingen sal så stor, att allt det folket kunde rymmas där inne.

Konungen satte sig i högsätet. Men när alle bänkats från överst till nederst, såg han sig i kring, rodnade och sade icke ett ord. Man menade sig märka, att han var vred.

Gillet var präktigt och undfägnaden i allo den bästa. Men konungens lynne var ej gott.

När han där gästat i tre nätter, som fastställt var, gick Torolf den dag, han skulle fara, fram till honom och bad, att de samman måtte gå ned till stranden. Konungen följde. Där låg vid land det drakskepp, Torolf låtit bygga, tältat och fulltackladt. Han gav konungen skeppet och bad honom rätt se, vad hans värds mening varit: han hade samlat kring sig så mycket gillesfolk blott för att ära konungen, ej för att tävla med honom.

Konungen tog upp Torolfs ord väl och blev åter blid och glad. Många lade ock goda ord till och sade, som sant var, att gästabudet varit hedersamt och höviskt och avskedsskänken dråplig, och hade konungen starkt stöd i slike män.

Så skildes de med öm vänskap. Harald hårfagre drog sedan söder ut och gästade, där gillen rustats till för honom.

10. Hilderids söner.

Hilderids söner drog till konungen och bödo honom hem till ett tre dagars gästabud. Han tog mot bjudningen. På fastställd tid kom han med sitt följe. Få var gästerna, men gillet gick ypperligt, och konungen var mycket gladlynt. Hårek gav sig i samspråk med honom och vände sitt tal så, att han till sist kom att spörja om de färder, konungen under sommaren gjort. Denne förtalde alt, det han spordes om, och sade, att alle fägnat honom väl – en var efter sin förmåga.

”Mycket”, sade Hårek, ”torde gästabudet i Torg ha stått framom de andra, ty dit hade mest folk samlats.”

Konungen jakade, och Hårek fortfor: ”Slikt var att vänta, ty det gillet var ock hetsigast tillrustadt, och stor var eder lycka, konung, när det så vände sig, att I sluppen all livsfara. Det visade sig – som man ock kunde mena – att I voren över hövan klok och lyckosam, ty strax anaden I, att icke allt stod rätt till, när I sågen de väldiga skaror, som dragits samman kring eder. Och det är mig sagdt, att I städse läten allt edert folk vara i vapen och natt och dag haden om er säker vakt”.

Konungen såg på honom och sade:

”Hvi talar du slikt, Hårek, och vad kan du mer härom mäla?”

Han svarade:

”Gifven I mig lof, konung, att fritt säga min mening?”

”Fortfar”, genmälte Harald.

”Jag menar”, sade Hårek, ”att det ej skulle smeka eder, herre konung, om I hörden var mans ord, när han hemma röjer sitt sinnes tankar om den träldom, vari I läggen allt landets folk. Och är sanningen den, att till kamp mot eder brister det allmogen blott dristighet och förstyre. Men underligt är det ej, om slik man som Torolf menar sig vara något för mer än alla andre. Styrka fattas honom ej, icke heller vänhet, och han har kring sig en hird som en konung. Stora vore hans rikedomar, om han också blott rådde för eget gods, men större är det, som han hopar under sig från andre och gör till sitt. Hafven I ock försett honom med stora ingälder; och nu hade han gjort sig väl redo att mindre gott löna er. Ty sanningen skall sägas eder ohöljd: när det spordes, att I drogen norr ut till Hålågaland med så litet följe som det, I haden, trädde man här till hopa och lade råd om att draga samman en härsmakt och taga livet av er, konung, och av allt edert folk. För det rådslaget var Torolf  huvudman, och fick han tillbud att varda konung över Hålågaland och Nömdals-boarnes fylke. Han for sedan ut och in längs alla fjärdar och kring alla öar och drog samman alle män och alla vapen, han kunde få. Snart hölls det icke doldt, att den hären skulle möta till kamp mot konung Harald. Dock är det lika sant, konung, att fastän eder styrka var ringare än bondemännens, förfäran for dem i brösten, så snart de fick sigte på er, där I segladen fram. Då tog man det rådet att med blidhet gå eder i möte och bjuda eder till gästabud: när I där alle vorden druckne och lågen sänkte i sömn, skulle man falla över er med eld och vapen. Och som vitnesbörd för detta må, om jag sport rätt, det tjäna, att I ledsagadens till en kornlada, ty Torolf ville ej bränna upp sin nya och ståtligt byggda skåle. Än ett tecken på svek gavs: vart hus var fyldt med vapen och härkläder. När de så ej mäktade få eder under sina illistiga anslag, tog de det beslut, som låg närmast till hands: de slogo bort alla planerna. Menar jag, att en var förmår hålla dessa rådslag tysta, ty ej många, tror jag, vet sig saklös, i fall sanningen kommer fram. Nu råder jag eder till, konung, att I tagen Torolf till eder och låten honom hållas i er hird, bära ert märke och stå i framstammen av edert skepp: till detta är han av alle bäst fallen. Men om I viljen, att han allt framgent sitter som eder länderman, given honom då förläningar söder ut i Fjärda-fylke. Där har han sina ättmän, och där kunnen I ha ögonen på, att han icke varder eder för mäktig. Men given tjänst här i Hålågaland åt hofsamme män, som med trohet skola gå eder till handa och här ha släkt, och vilkes fränder här tillförene haft samma värv som Torolf nu. Jag och min broder skola vara villige och redo till alt, som I viljen bruka oss till. Här hade vår fader länge konungsligt ämbete, och han skötte det väl. Vanskligt är det eder, herre, att här få redlige styresmän, ty själv torden I sällan komma hit. Och för ringa är landets kraft, att I hit skullen draga med eder här – dock är det ej rådligt att oftare komma med litet följe, ty här är många icke att lita på”.

Konungen vredgades högligen vid dessa ord, men hans tal var stillsamt, som jämt det var, när han sporde tidender, de där vägde något.

Han frågade, om Torolf nu sutte hemma i Torg. Hårek menade det vara föga troligt:

”Så slug är Torolf, att han väl vetat gå ur vägen för eder makt, herre, ty nog kunde han vänta, att icke alle skulle hålla dessa tidender lönliga, utan I, konung, om dem skullen få nys. For han norr ut till Sandnäs, så snart han sporde, att I voren på väg där norr ifrån”.

Konungen talade föga med andre om, vad han här fått höra, men det märktes, att han dock fäste tro till det. Han bröt sedan upp, och Hilderids söner ledde honom vördsamt ut med gåvor. Han lovade dem sin vänskap.

Bröderne gjorde sig ärende in i Nömdalen och ställde sin färd så, att de här och var råkade samman med konungen. Städse lyddes han välvilligt till, vad de förtrodde honom.

11. Fínnskatten föres till konung Harald.

En av Torolfs hemmamän het Torgils gjallande och var av huskarlarne den, han mest aktade. Som stambo och märkesman hade Torgils följt honom i viking. Han var med i slaget i Hafversfjärden och förde där sin herres skepp. Han var stark och dristigare än de flesta. Konung Harald hade ock efter striden givit honom vänskänker och löfte om sin huldhet.

Torgils var förstyre för boet i Torg, när Torolf icke var hemma, och rådde med full myndighet för allt där. Så hade han fått i sin vård all den finnskatt, husbonden samkat på fjället, och bud att föra den till konungen, i fall Torolf själv ej komme hem till den tid, kungen drog där förbi söder ut.

Torgils rustade ett stort och gott lastskepp, bar om bord skatten, styrde med nära tjugo man söder ut efter konungen och fann honom inne i Nömdalen.

När han trätt inför Harald, bar han fram Torolfs hälsning och sade sitt ärende. Konungen såg på honom och gav intet svar. Det kunde skönjas, att han var vred. Torgils vände sig om och gick och tänkte att sedan få lägligare tillfälle att tala vid konungen. Han sökte upp Ölve nufva och förtalde honom alt, som det skett, samt sporde, om han kände något till, vad det hade att betyda.

”Icke vet jag det”, sade han, ”men så mycket har jag märkt, att konungen tiger, var gång Torolf nämnes, allt sedan vi gästade Hilderids söner; och därför anar det mig, att han blivit belackad. Om Hilderids söner vet jag, att de länge tala i enrum med konungen, och av deras ord kan lätt skönjas, att de är Torolfs ovänner. Men snart skall jag av kungen själv få visshet”.

Ölve gav sig därpå till konung Harald och sade:

”Torgils gjallande, eder vän, är hit kommen med den skatt ifrån Finnmarken, som är eder; och är den vida större och varorna vida bättre än någonsin tillförene. Han är mån om att brått vända åter. Var nu god, konung, gack hän och se på pälsverken, ty ingen har väl förr sett så goda.”

Konungen svarade ej; dock gick han hän, där skeppet låg. Torgils bar strax varorna i land och bredde ut dem för Harald. När han såg det vara sant, att skatten var mycket större och bättre än den förr varit, klarnade hans åsyn starkt, och Torgils kunde ge sig i tal med honom. Så bragte han honom som skänk av Torolf några bäverskinn och än flera kostbarheter, som denne fått på fjället. Då blev konungen glad och sporde om, vad på Torolfs färder timat. Och Torgils förtalde allt nogsamt. Då sade Harald:

”Stor skade är det, att Torolf ej skall vara mig trofast men står mig efter livet”.

Många, som stod där när, kom till, och alle sade med en mun, att det vore usle mäns förtal, om slikt vore konungen sagt, och stode Torolf utan all skuld.

Detta verkade så, att Harald till sist förklarade sig helst tro deras ord.

Därpå talade han med Torgils vänligt om allsköns ting och visade sig till freds, då de skildes.

Då Torgils åter råkade Torolf, sade han honom allt om färden.

12. Torolfs andra finnfärd.

För andre gången drog Torolf till Finnmarken. Han höll köpstämma med finnarne och for vida om kring.

Samman med kvänernas konung slogs han med kyrjålerne, de där härjat i Kvänland.

Rikligt byte togs från dem; skulle Torolf enligt avtal få lika stor lott som konungen själv, och ägde en var av hans män att taga det samma som två konungsmän. Men det var kvänernas lag, att på konungens lott skulle komma tredjedelen av härtaget gods och därtill före delningen alla skinn av sobel, bäfver och järf.

Det väldiga bytet förde Torolf jämte finnskatten hem till Torg.

När han kommit hem, förtaldes honom, att Hilderids söner under vintern varit i Trondhem hos konung Harald samt där icke sparat på baktal, och mycket fick han höra om, vad de haft att lasta honom med. Torolfs svar lydde så:

”Icke tror jag, att konungen lyssnar till slika lögner, när de bäras fram till honom, ty jag finner intet skäl för mig till svek, då han gjort mig mycket gott och intet ont. Skulle jag dess mindre vilja vålla honom men, om jag ock förmådde det, som jag vida hellre vill vara hans länderman än heta konung och ha bredvid mig i landet en annan, som, när det honom lyste, mäktade göra mig till sin träl”.

13. Konungen och Torolf.

Hilderids söner hade denna vinter varit samman med konung Harald. De hade med sig som följe tio man av sitt husfolk och sina naboar. Titt gav de sig i samspråk med konungen och förde Torolfs sak, som de förr gjort. Hårek sporde en gång:

”Syntes eder finnskatten god, som Torolf sände?”

”Mycket god”, svarade konungen.

”Nog skullen I då gnuggat händerna, herre”, sade Hårek, ”om I fått den hel och hållen, som det höfts. Men nu gick det icke så: den allra största lotten ref Torolf själv under sig. Som gåva sände han er trenne bäverskinn, men jag vet som visst, att han hade trettio kvar, som var edra. Torde det gått på samma vis med de andra varorna. Ger du, konung, oss bröder sysslan i händer, skall det sannas, att vi skola föra dig en rikare skatt”.

Alla deras utsagor mot Torolf styrktes av följeslagarna. Och så blev det, att konungens vrede över måttan väcktes.

Torolf for om sommaren söder ut till Trondhem att träffa konung Harald. Han hade med sig all skatten och mycket annat gods samt nittio män, alle väl rustade.

Då de hunnit fram, fick de plats i gästsalen, och undfägnaden var präktig.

Dagen efter kom Ölve nufva till sin frände Torolf. Ölve sade honom, att han vore illa förtalad hos konungen, som lyssnade till slika meddelanden. Torolf bad honom då att inför konungen föra hans sak.

”Ty”, sade han, ”många varda icke mina ord inför Harald, i fall han hellre vill tro på onde mäns lögner än på den sanning och ärlighet, han hos mig jämt skall röna”.

Dagen efter kom Ölve åter till Torolf och förklarade, att han talat hans sak hos konungen.

”Dock”, sade han, ”känner jag ej bättre än förr till hans tankar”.

”Då skall jag själv gå till honom”, sade Torolf och gick.

När han kom in i hallen, satt konungen vid matbordet. Torolf hälsade honom. Han tog emot hälsningen och böd, att man skulle skänka i mjöd till Torolf.

”Jag är kommen”, sade denne, ”med den skatt, som är eder, och den jag hämtat ifrån Finnmarken. Än flera ting har jag att bringa eder, konung, för att sanna eder mitt sinnes huldskap. Vet jag, att allt är bäst förbrukadt, som jag använt på att täckas eder”.

Konungen svarade, att han av Torolf ej kunde vänta sig annat än gott, ”enär”, tillade han, ”jag ej är värd annat av dig. Dock märker man någon skiftning i meningarna om, hur aktsam du är om min gunst”.

”Om mig är ej sanning sagd”, genmälte Torolf, ”i fall en och annan säger, att jag mot eder lagt otrohet å daga. Jag fruktar, att de, som framburit slikt till eder, månde vara mera inne i eder gunst än jag. För visso är de mina sannskyldige fiender. Troligast är ock, att de dyrt få gälda sina ord, om vi blott få med varandra ensamt att skaffa”.

Därpå gick Torolf ut.

Dagen efter redde han i konungens närvaro ut skatten. När den till fullo var framburen, lade han till några bäver- och sobelskinn samt sade, att dem ville han skänka konungen. Många, som stod där när, menade, att det vore väl gjort och värt all vänskap som gengäld. Konungen svarade, att Torolf själv vetat att i förväg skaffa sig lönen.

Torolf vände sig till de andre och sade:

”Med trohet har jag gjort alt, vad jag mäktat för att ställa konungen till freds. Är han ändock icke nöjd, kan jag ej göra något härvid. Då jag som följesman stod honom nära, såg han väl, hur jag skickade mig, och underligt tyckes mig, att han menar mig nu vara en annan än den, han själv har prövat.”

”Då du var med oss”, föll konungen in, ”var du i allt ditt skick god. Synes det mig därför bäst, att du åter drager till min hird. Tag mot mitt märke och för an mina hirdmän. Ingen skall baktala dig, när jag dag som natt kan se, hur du skickar dig”.

Torolf såg sig till bägge sidor. Där stod kring honom hans huskarlar. Han sade:

”Tungt varder det mig att sända bort denna flock. För min värdighet och dina förläningar råder du, konung, men mina följesmän lämnar jag icke från mig, så länge jag förmår att livnära dem, skulle jag nu ock blott få egna värf att sköta. Nu är det min bön och åstundan, herre konung, att I faren till gästning hos mig och hören, vad vittnesbörd de män bära om mig, vilkes ord I liten på. Handla sedan, som I finnen skäligast”.

Konungen gav till svar, att han ej oftare ville taga mot gästabud av Torolf Kväll-Ulfsson.

Då gick Torolf sin väg och rustade sig till hemfärden. När han dragit bort, överlämnade konungen åt Hilderids söner den ländermannasysla i Hålågaland, som Torolf haft, jämte rätt att fara finnfärden. Han slog under sig boet i Torg och allt vad Brynjolf en gång haft i ägo samt gav det åt Hilderids söner att förvalta. Till Torolf sände han män med järtecken att förkunna honom denna anordning.

Då lät Torolf bära om bord på sina skepp allt vad lösören kan kunde föra med sig och for sedan med alla sina män, både frigivna och trälar, norr ut till Sandnäs gård.

Där hade han om kring sig ej ringare följe än förr, och samma prakt förde han.

14. Hilderids söner.

Hilderids söner tog emot sysslan i Hålågaland.

För konungens makts skull var ingen, som vågade mot detta invända något, men många, som var Torolfs fränder och vänner, var högligen missnöjde med slikt skifte.

Om vintern drog Hilderids söner med trettio man upp till fjälls. Finnarna fann det vara mindre ståt med dessa ombudsmän än med Torolf, när han färdades bland dem. Skatten, som de skulle gälda, gavs därför i vida sämre varor.

Torolf for samma vinter till fjälls med ett följe av hundra man. Han gav sig strax öster ut till Kvänland och träffade där konung Faravid. Till sammans drog de med fyra hundra man ned till Kyrjålaland och strövade in i de bygder, dit de med den styrka, de hade, vågade sig. De härjade och tog stort byte. I sena vintern vände de åter upp till Finnmarken.

Om våran for Torolf till baka till sin gård. Han sände somliga av sina män ut på fiske i Våg, andre ut på sillfångst och samlade till huset allsköns förråd.

Han ägde ett stort skepp. Det låg klart till färd, ypperligt byggdt och fagert målat ovan vattengången. Det hade röd- och blåstrimmiga segel och var med mycken omsorg utrustadt. Torolf lät lasta det med torkade fiskvaror, hudar och härmelinskinn. Även gråverk och andra skinnvaror, dem han hämtat från fjällbygden, tog han med i mäkta stor mängd. Så böd han sina huskarlar draga med skeppet väster ut till England att där köpa kläden, och annat, han hade bruk för. Då de nått fram, fick de en god köpstämma. De lastade skeppet med vete och honung, vin och kläden och styrde till baka om hösten. Vinden var dem god och de hann till Hördaland.

Samma höst kom Hilderids söner med skatten till konung Harald. När de redde ut den, stod konungen själv bredvid och såg på.

”Är nu all den skatt lämnad, som I togen emot i Finnmarken?” sporde han.

De jakade.

”Skatten är nu vida mindre”, genmälte han, ”och sämre given än då Torolf krävde in den, och dock sade I, att han handskades illa med sin syssla.”

”Väl är det, herre”, sade Hårek, ”att I lagt på sinne, hur stor skatten är, som plägar komma från Finnmarken, ty nu kunnen I även nogsamt räkna ut, huru mycket I misten, i fall Torolf allt jämt öder all finnskatt för eder. Vi var där uppe i vinter med trettio man, just så stort följe, som förre ombudsmän farit med. Sedan kom Torolf dit med hundra man. Nådde oss hans ord, det han ämnade taga livet av oss bägge bröder och av en var, som oss följde; och ville han det därför, att du, konung, givit oss i händer den syssla, han själv åtrådde. Säkrast syntes oss då att draga oss undan hans möte och bärga oss, och vågade vi oss för den skull ej så långt upp på fjället bort från bygderna. Men Torolf strövade med stor härskara kring all Finnmarken och tog all handeln där; honom gäldade finnarne skatt, och han åtog sig att hålla edre ombudsmän borta därifrån. Tänker han nu varda konung där norr ut över Finnmarken och Hålågaland och underligt är, att I liden allt av honom. Sant vitnesmål kunnen I få om, huru mycket gods Torolf tillkräktat sig ur Finnmarken, ty det största handelsskeppet i Hålågaland rustades ut i våras å Sandnäs, och all dess last sade sig Torolf ensam äga. Det var, som jag vet, nästan fullastadt med gråverk, och tvivels utan fans därå mera bäfver och sobel, än vad Torolf förut bragt eder. Torgils gjallande styrde med skeppet, som jag tror, väster ut till England. Lyster eder nu att få detta sannat, spejen då ut Torgils färd, när han åter seglar hit till Norge. Jag håller före, att intet köpskepp i våra dagar farit med så mycket gods, och tror jag mig kunna säga som sant, att var enda penning å det skeppet är eder, konung.”

Allt vad Hårek här förmälte styrktes av hans följeslagare. Och ingen var till hands, som kunde vitna emot det.

15. Torolfs skepp tages.

Sigtrygg snarfare och Hallvard hårdfare hette två bröder. De vistades hos konung Harald och talde släkt med honom.

De for alla hans ärenden både inom och utom lands, och många vådliga färder hade de å sin herres vägnar farit både för att taga folk av live och för att draga in gods för dem, som han ville med våld hemsöka. De hade kring sig ett stort följe, och allmogen var ogunstigt stämd emot dem, men konungen satte dem högt. Till fots och på skida var de rappare än andre män och i sjöfärder färmare. De var tappre och i flesta fall vaksamme män.

De var vid denna tid i konung Haralds följe.

När Harald om hösten for om kring på gästning i Hördaland, lät han en dag kalla till sig bröderna och böd dem draga å stad med sin flock och efterspana det skepp, Torgils gjallande for med, och som han under sommaren haft väster ut till England.

”Fören mig skeppet”, sade konungen, ”och allt vad inom bords är utom männen; låten dem fara sina färde i frid, så vida de ej gripa till vapen.”

Bröderna var strax redo. De tog var sitt långskepp.

De gav sig ut att söka efter Torgils och sporde snart, att han var kommen väster ifrån och hade seglat norr ut med landet.

De styrde efter och råkade på honom i Furusund. De kände strax englandsfararen, där den låg med sina bryggor på land. De lade med ena långskeppet till vid dess utsida. Men de andre gick upp i land och rände på bryggorna ut till skeppet. Torgils och hans män anade ej, att våda väntade, och var därför icke på sin vakt. De visste intet af, förr än mängden av fullväpnade män var uppe på däcket. De greps alle och leddes vapenlöse i land utan annat med sig än vad de gick och stod i. Men bröderna sköt bryggorna ut från strand, lossade tågen och drog ut skeppet.

De vände om och seglade söder ut, tills de fann konungen, den de bragte fartyget med allt vad inom bords var. När laddningen bars ur, såg Harald, att det var storgods; och ej vore det lögn, vad Hårek sagt.

Torgils och följesmännen skaffade sig skeppslägenhet och hann så fram till Kväll-Ulfs gård.

De förtalde honom, hur illa färden lyktats. Dock togs de väl emot.

Kväll-Ulf menade, att allt nu tydde på, vad han själv en gång anat: att Torolfs lycka ej i längden låge i vänskapen med konung Harald.

”Icke skulle”, sade han, ”den förlust, Torolf nu lidit, synas mig värd mycket, i fall ej värre men följde

på den. Men det anar mig nu som förr, att Torolf ej förmår rätt se, hur föga hans krafter gälla mot slik övermakt. Sägen därför Torolf”, tillade han, ”att mitt råd är, att han drager bort ur landet, ty hända kan, att hans lycka varder större, om han söker hän till Englands, Danmarks eller Sveriges konung.”

Han gav Torgils en roddarskuta med full utrustning, tält och livsförråd samt allt vad äljes tarvades för hans färd.

Utan rast for Torgils norr ut till Torolf och sade honom det, som timat. Han tog sin skada lätt och menade, att gods icke skulle tryta honom – ”och är det gott att gå i bolag med en konung”, sade han.

Han köpte mjöl och malt och- annat, han behövde för sitt folk. Huskarlarne, sade han, komme dock en tid att ej varda så fagre i kläderna, som han tänkt. Somliga av sina jordar sålde han, andra pantsatte han. Han höll uppe allt sitt hus som förr och hade om kring sig ej färre män än under förre vintrarna: snarare hade han några till. Gillen och gästabud gjorde han för sina vänner i allt ännu ståtligare än tillförene. Hela den vintern låg han hemma.

16. Torolfs härnadståg.

När våran kom, och snö och isar löstes, lät Torolf sätta i sjön ett stort, väl rustat långskepp. Han tog till manskap sina huskarlar, fler än hundra, idel vackert och mäkta väl väpnat folk.

Då vind gavs, styrde han söder ut längs med landet. När han nått Byrda, höll han farleden utanför alla öarna, stundom så långt från kusten, att fjällen låg sjunkna halvt i havet. Så bar det söder ut, och inga tidender spordes, förr än de hann till Viken. Då fick de höra, att konung Harald här höll sig och till sommaren ärnade draga till Upplanden. Ingen fick dock där i landsänden nys om Torolfs färd.

För god vind lät han sitt långskepp vidare stryka söder ut till Danmark och därifrån in i Östersjön. Där härjade han om sommaren, men gott om byte var där icke.

Om hösten höll han åter till Danmark vid den tid, då Öresundsflottan skingrade sig. Som vanligt hade en mängd skepp från Norge legat där om sommaren. Dem alla lät Torolf segla sig i förväg, utan att någon märkte hans färd.

En dag stack han vid kvällstid in i Mostrarsund i Halland. I hamnen låg före honom ett stort köpskepp, kommet från Öresund.

Tore truma het mannen, som förde det. Han var konung Haralds fogde och stod före hans gård på ön Truma. Det var en stor gård, och konungen var där ofta, när han var i Viken. För det boet tarvades stora förråd, och Tore hade för den skull seglat ut att köpa sig last i malt, vete och honung. Mycket mynt, som var konungens, hade han givit för den.

Torolf och hans folk lade till vid Tore trumas skepp och gav honom frest att värja sig. Men som han hade en allt för liten styrka, gav han sig. Torolf tog skeppet med all dess laddning och satte Tore upp på en ö.

Med sina bägge skepp styrde han längs land norr ut. När han kommit till Göta älv, tog han sig rast och bidade natt.

I mörkret rodde man med långskeppet upp i älven och lade till vid den gård å ön Hising, som Hallvard och Sigtrygg ägde. Å den bodde deras yngre bröder Tord och Torger. Man hann dit före dager. Husen ringades strax och härrop gavs upp, så att de, som var där inne, vaknade och med hast for till sina vapen. Torger flydde genast ut ur sovstugan och lopp hän till skidgården, som kringslöt husen. Han grep tag i en av störarna och kastade sig ut över. Där stod Torgils gjallande. Han svängde svärdet efter honom och slog det i hans hand, så att den gick av mot stören. Torger sprang till skogs, men hans broder Tord fälldes och med honom flere än tjugo man. Alt gods, där var, rånades, och gården brändes. Sedan styrde man ut med älven

till hafs.

I gunstig vind seglade de norr ut till Viken. Här såg de före sig ett resligt handelsskepp, som vikmän ägde, lastat med malt och mjöl. Det ansattes, och som förarna ej fann sig ha makt till motstånd, gav de sig. De fick gå vapenlöse i land. Torolf tog skeppet och drog sina färde.

Han hade nu tre fartyg, där han förbi Folden seglade den vanliga stråten fram mot Lindesnäs. Farten var stark; dock plundrade de på näsen och gjorde strandhugg, där de kom till. När de hunnit om Lindesnäs, stucko de längre ut till hafs. De rånade dock, var helst de styrde till land.

Till sist vände de in i Fjärdafylke, och Torolf drog till sin fader Kväll-Ulf.

Han mottogs väl, och han förtalde, vad honom hänt under sommarfärden. Kort tid stannade han där. Han följdes till skeppet av Kväll-Ulf och brodern Grim. Innan de skildes, talades de vid.

Kväll-Ulf sade:

”Ej har det just gått annorlunda än som jag sade dig, Torolf, den gången du for till konung Haralds hird: att slutet skulle varda utan lycka för dig eller för oss, dina fränder. Du har nu beslutat dig för det, varför jag mest varnat dig, när du nu tager upp strid mot Harald konung, ty hur tapper och i allt duktig du än må vara, mäktar din lycka dock ej att ställa dig jämstark upp mot honom: strid mot konung Harald har ännu ej fallit väl ut för någon här i landet, fastän han haft tillgång till stort välde och stort följe. Jag har nu ock en aning om, att detta vårt möte varder det sista. För ålderns skull borde du leva längst av oss två, men jag tror, att det nu varder annorlunda.”

Därefter steg Torolf om bord och seglade bort. Intet märkligt timade på hans färd till Sandnäs. Alt det härfång, han hade med sig hem, lät han forsla upp till gården. Så satte han skeppet på land.

Den vintern tröt honom intet.

Han höll sig städse hemma och hade kring sig ej färre följesmän än under förra året.

17. Hallvard och Sígtrygg draga emot Torolf.

Medan Torolf låg i härnad, var konung Harald i Viken; om hösten for han till Upplanden och därifrån norr ut till Trondhem. Där blev han under vintern och hade mycket folk samlat. Sigtrygg och Hallvard var där ock. De hade sport, hur Torolf red till deras hus hemma på Hising, och vilken skada han där gjort folk och gods. Detta förde de ofta konungen till minnes, liksom ock, hur Torolf rånat honom och hans undersåtar och farit härjande fram inom landet. De bad honom om orlof att med den skara, som var van att följa dem, draga å stad och överfalla Torolf i hans gård. Konungen svarade:

”Väl synens I ha god orsak att taga Torolf av live; dock tror jag, att lycka fattas eder till det verket. Icke ären I Torolfs jämlikar, om ock I tyckens vara tappre och dugande män.”

Det skulle de snart röna ut, menade de, om blott konungen ville ge dem lov därtill; ofta hade de vedervågat mycket mot män, som de haft mindre att hämnas på, och oftast hade seger varit dem unnad.

När våran kom, och folk gjorde sig redo att segla ut, höll bröderna ännu på med sin begäran att få fara hän och dräpa Torolf.

Till sist gav konungen efter.

”Och tvivlar jag ej på”, sade han, ”att I skolen bringa mig hans  huvud och dess utom många kostbarheter, när I kommen åter; dock glunka somlige om, att i fall I seglen norr ut, skolen I få sätta både segel och åror till för att komma därifrån.”

Med två skepp och två hundra man gjorde de sig i stor hast färdige. De gick för nordostvind ut åt fjärden; men det är motvind, när man styr norr ut med landet.

18. Torolf Kväll-Ulfssons fall.

Konung Harald var i Lade, när bröderna gav sig å stad, och strax rustade han sig brådstörtat till färd, steg om bord på sitt skepp och rodde in åt fjärden, sedan fram över Betesjön och in till edet vid Älda. Där lämnade han skeppen efter sig och drog norr ut över näset till Nömdalen. Han tog där några skepp, som hörde bönderna till. Så gick han om bord med en hird av fyra hundra man. Med sex fartyg seglade han ut och i alla var dråplige män och goda vapen. De hade vass motvind och rodde natt och dag, så hårt de kunde. Nätterna var ljusa. Vid aftontid hann de efter solnedgången till Sandnäs och såg där ett tältat långskepp ligga vid gården. De såg strax, att det var Torolfs.

Han ärnade sig då bort ur landet och hade nyss låtit brygga avskedsölet.

Konungen böd sina män samfällt gå ur skeppen och lät bära fram sitt märke. Till gården var ej långt att gå.

De män, som hade vakten där, sutto inne och drack; därför var ingen på utkiken, och ingen var äljes ute. Alt folket satt vid dryckeslaget.

Konungen lät slå ring kring huset. Så gafs upp ett härrop, och det blev blåst i konungsluren.

När Torolf och hans män hörde det, rykte de till sig sina vapen; en vars fulla rustning hängde över hans plats.

Konungen lät en av männen ropa vid dörren och bjuda kvinnor, gossar och åldringar, trälar och tjänstehjon att gå ut.

Då trädde husfrun Sigrid ut och med henne de kvinnor, som var där inne, samt de andra, dem det var tillstatt.

Sigrid sporde om Bärdla-Kåres söner var till städes. Bägge steg de fram och frågade, vad hon ville dem.

”Följen mig till konungen”, sade hon.

De följde, och när hon fann konung Harald, sade hon:

”Skall det, herre, tjäna något till att söka få förlikning mellan eder och Torolf?”

Konungen svarade:

”Vill Torolf ge sig i mitt våld och under min misskund, skall han behålla lemmar och liv, men hans män skola näpsas så, som de förtjänat.”

Ölve nufva gick därpå hän till skålen och lät kalla Torolf fram.

Han sade honom de villkor, konungen satt.

Torolf svarade snabbt, att han ej toge emot några påtvungna villkor, ej heller den förlikning, konungen böd honom.

”Bed honom”, sade han, ”ge oss lov att komma ut, och låtom sedan ödet råda.”

Ölve gick bort till konungen och sade honom

Torolfs svar.

”Sätten eld på huset”, sade han, ”ej vill jag öda mina män och slås med honom här ute. Kommer Torolf ut, skall han allt vålla oss stor manspillan, änskönt han har färre folk än vi.”

Sedan sattes eld på skålen, och det flammade raskt, ty timret var tort, väggarna tjärade och takresningen täkt med näver.

Torolf böd sina män bryta upp brädfodringen och söka nå gavelbjälkarne samt så bräcka väggen. När de nått bjälkarne, grep så många, som kunde komma till, tag i en av dem och bände så hårt dess andre ände ut mot skålens hörn, att det splittrades, och väggarna brast från varandra, så att en vid utgång gjordes.

Torolf trädde först ut, efter honom Torgils gjallande och så den ene efter den andre.

Då tog den starkaste kamp vid, och ovisst var, vems segren skulle bliva, så länge Torolf och hans män hade skålen till skydd bakom sig. Konungen miste mycket folk, innan huset började brinna. Då ansatte elden Torolfs flock, och många män föll.

Torolf sprang fram och högg till bägge sidor. Dödshugg var det, han delade ut till dem, som stod i hans väg. Han trängde sig dit, där konungsmärket var, och i den vevan föll Torgils gjallande. När Torolf nått fram till sköldborgen, rände han spjutet igenom märkesmannen och sade:

”Nu kom jag tre fot för kort fram.”

I samma stund stod både svärd och spjut i honom, och konungen gav honom själv banesåret.

Han sjönk framstupa för konungens fötter.

Då ropade konungen högt och böd alle hålla inne med dråpen. Så skedde ock.

Därpå lät han sina män draga ned till skeppen.

Till bröderna Ölve och Lambe sade han:

”Tagen eder frände Torolf och given honom en hedersam jordning och gräv en graf åt de andre, som här ligga fallne. Låten ombinda de mäns sår, för vilka hopp om liv fins. Men intet skall här rånas, ty allt detta gods är mitt.”

Sedan gick han ned till stranden. Männen omband sina sår och konungen gick i kring på sitt skepp och såg om en vars. Han såg, hur en man satt och förband ett skrubbsår.

”Torolf har ej givit dig det”, sade han; ”på helt annat vis bet vapnen för honom. Ej många, tänker jag, förbinda de sår, han gav: stor skada är att mista sådan man.”

Så fort det dagades, lät konung Harald hissa segel och styrde med hast söder ut.

Hän emot kvällen stötte han i varje ösund på en mängd roddarskepp; och var det folket statt på färd till Torolf, ty hans spejare hade varit helt söder ut i Nömdalen och vida kring på öarna och hade fått säker nys om, att Hallvard och hans broder närmade sig söder ifrån i akt att överfalla Torolf.

Bröderne hade jämt haft motvind och bidat i många hamnar, tills ryktet om dem farit norr ut över landet, och Torolfs spejare så fått det fatt. Däraf kom sig denna folkresning.

Konungen seglade för strykande vind, tills han kom till Nömdalen. Där lämnade han skeppen och drog landvägen till Trondhem. Här steg han om bord på de skepp, han här lagt, och styrde till Lade.

Snart spordes dessa tidender, och när de nått Sigtrygg och Hallvard, där de låg stilla, vände de till baka till konungen. Deras färd fann man tämligen snöplig.

Bröderne Ölve nufva och Övind lambe stannade en tid på Sandnäs. De lät där jorda de fallne. De skötte om Torolfs lik efter gammalt skick vid gäf mans död och satte bautastenar till hans minne. De sjuke

lät de hela. De satte reda i boet för Sigrid. Det mesta av hus- och bordsbonad samt kläder hade brunnit

inne, men det övriga var allt kvar.

När de var färdige med alt, for de söder ut och kom åter till konung Harald, där han satt i Trondhem. En tid stannade de där.

De var tystlåtne och talade föga med någon. En dag trädde de inför konungen. Ölve förde ordet:

”Vi bröder vilja bedja er, konung, om orlof att fara hem till våra gårdar, ty vi bägge ha ej sinne till att dela dryck och bänk med dem, som burit vapen på Torolf, vår frände.”

Konungen såg på dem och svarade vresigt:

”Det vill jag ej tillstädja er. Här hos mig skolen I förbliva.”

De gick till baka till sina platser.

Dagen efter satt konung Harald i rådssalen. Han lät kalla bröderna till sig.

”Nu skolen I få svar”, sade han, ”på eder begäran att få draga härifrån. I haven en tid bortåt varit här hos mig, skickat eder höviskt och visat eder jämt som dugande män. Jag har i allt varit med eder till freds. Nu vill jag, Övind, att du far norr ut till Hålågaland. Jag vill gifta dig med Sigrid på Sandnäs, kvinnan, som Torolf ägde. Alt det gods, som hört honom till, vill jag ge dig. Därtill skall du ha min vänskap, i fall du kan taga vare på den. Men Övind skall följa mig. Honom vill jag ej släppa ifrån mig för hans idrotters skull.”

Bröderna tackade konungen för den heder, han visade dem, och förklarade, att de begärligt toge emot den.

Med ett skepp, som väl hövdes honom, seglade Övind till Sandnäs. Han hade med sig intyg om, vad konungen om giftet förordnat. Sigrid tog väl emot gästerna. Sedan framförde Övind konungens bud och sitt ärende. Sigrid såg sig nu mera ingen annan utväg än att låta konung Harald råda. Hon ingick giftermål med Övind.

Hon hade med honom två barn. Sonen Finn var fader till Övind skaldespillare.

Övind lambe höll sig allt sedan i konung Haralds gunst.

19. Hílderids söners fall.

Ketil häing het en man, gäf och rik. Han var närskyld frände av Torolf Kväll-Ulfsson och hade varit hans bäste vän.

Han var med, då folket i Hålågaland skockade sig samman för att komma Torolf till hjälp, såsom nyss är skrifvet.

När så konung Harald drog söder ut, och man fick veta, att Torolf var dräpt, skingrades folksamlingen. Men Häing bröt med sextio man upp mot Torg. Där höll sig Hilderids söner med fåtaligt följe. Ketil häing kom till gården och kastade sig över dem.

Hilderids söner föll där och med dem de fleste männen av deras flock. Ketil tog allt gods, han fann.

Sedan lät han forsla alt, vad flyttbart han ägde, ut på två handelsskepp, de största, han kunde skaffa. Han hade med sig sin husfru och sina barn, så ock alle de män, som varit med honom i tåget mot Torg. Bög het hans fosterbroder, ättstor och rik. Han förde det ena skeppet.

När de var färdige att fara, och vind gafs, seglade de ut i havet.

Få vintrar förut hade Ingolf och Hjörlef seglat ut att bebygga Island. Mycket tal gick ibland folket om den färden, och det sades, att där var gott land att få.

Häing stack väster ut i sjön för att leta upp Island. När de var varse land, var de komne till sydkusten. Men som vädret var vasst, och bränningen bröt, så att man ej kunde lägga till, seglade de längre väster ut förbi sandstränderna. När stormen saktades, och bränningen lugnade sig, öppnades för dem en bred älvmynning. De höll sina skepp upp i älven och lade till vid östra stranden. Den älven heter nu Tjurså; då flöt den i trängre bädd och var djupare än nu.

De lossade fartygen och tog sig sedan före att öster om älven syna näjden. Om våran tog Häing land emellan Tjurså och Markarfljot, från fjäll till strand, och byggde gården Hof vid östra Rangå.

Samma vår födde honom hans husfru Ingun ett svenbarn, som fick namnet Ramn. Han blev Islands förste lagsagoman, och hans son var Valgård grå på Hof.

Ketil gav Bög land i Fljotslid, och bodde han på gården Lidarände.

Han skänkte även land åt sitt skeppsfolk; åt somliga sålde han sådant mot ringa gengäld.

De är kallade landnamsmän.

20. Kväll-Ulf och Skalle-Grim.

Kväll-Ulfs son Grim hade vid denna tid gift sig med Bära, dottern av en mäktig och rik man, som het Ingvar. Han hade varit förre konungars länderman, men när Harald kom till väldet, höll Ingvar sig hemma och ville ej tjäna honom.

Grim var då tjugofem år gammal men redan skallig. Därför kallades han Skalle-Grim.

Han stod före sin och faderns gård och sörjde för alt, vad till boet tarvades. Dock var Kväll-Ulf ännu rask och rörlig.

De hade kring sig många frigivne samt många av de män, som vuxit upp där i gården och var nära jämnårige med Skalle-Grim.

Många av dem var kraftige kämpar, ty Kväll-Ulf och hans son valde helst ut till följe de starkaste männen och vande dem vid sitt skaplynne.

Skalle-Grim var lik sin fader till växt och styrka, utseende och sinnelag.

Kväll-Ulf sporde sin son Torolfs fall. Vid denna tidning blev han tungsint, och han gick till sängs av grämelse och ålder. Skalle-Grim kom ofta till honom, talade för honom och bad honom karska upp sig; han menade på, att allt annat vore tillständigare än att göra sig till stackare och krypa i bädd.

”Är det bättre, att vi söka skaffa oss hämnd för Torolf; tör hända, vi kunna få under hugg några av dem, som varit med om hans fall. Lyckas oss icke det, torde väl de män vara att träffa, dem konungen kan känna sorg efter.”

Kväll-Ulf kvad en visa:

”Hört jag har, att kämpe

Härlig norr ut fallit.

Nornan tog för tidigt

Torolfs liv, den grymma.

Stygt mig åldren stäcker,

Stark är arm ej mera.

Kamplust suger sinnet,

Sent dock hämnden kommer.”

Konung Harald for den sommaren till Upplanden och därifrån om hösten till Valdres och allt fram till Vors.

Ölve nufva var med, gav sig ofta i tal med honom och sporde, om han ej ville ge bot för Torolf, låta Kväll-Ulf och Skalle-Grim få penningböter eller någon den heder, med vilken de kunde vara nöjde.

Harald var icke helt ohågad härför, om blott far och son själva ville komma till honom.

Ölve gav sig strax å stad norr ut till Fjärdafylke och hejdade ej färden, förr än han vid kvälldags nådde fram till Skalle-Grim och hans fader.

De tog tacksamt emot honom. Han stannade där en tid.

Kväll-Ulf sporde noga ut, hur allt gått till på Sandnäs, när Torolf föll, vad stordåd han gjort, innan han draps, vilka de voro, som burit vapen på honom, var han fått de flesta såren, och hur han fallit.

Ölve svarade på allt och sade honom även, att konung Harald givit sonen det sår, som ensamt var nog för hans bane, och hade Torolf fallit nästan på konungens fötter framstupa.

Då talade Kväll-Ulf:

”Gott är, att du sagt oss detta, ty det är gamle mäns ord, att den man skall varda hämnad, som faller framstupa, och hämnden skall råka den nära, som står framför honom vid fallet. Dock är det icke troligt, att den lyckan varder oss vederfaren.”

Ölve sade sig hoppas, att om de ville fara till konungen och söka få böter, skulle det bliva dem en hedersfärd. Han bad dem med många ord våga ett försök.

Kväll-Ulf förklarade, att han ej vore flink till resor för sin ålderdoms skull.

”Bliver jag hemma”, sade han.

”Vill du fara, Grim?” frågade Ölve.

”Jag tror mig ej ha något ärende dit”, svarade han. ”Torde jag synas konungen föga vältalig, och länge tänker jag ej tigga om boten.”

Ölve sade, att det skulle han icke heller behöva.

”Jag och andre skola tala din sak, så mycket vi förmå.”

Och som Ölve ivrigt höll på detta, lovade Grim till slut att fara, när han funne sig resfärdig.

Tiden för mötet med konungen fastställdes, och Ölve for sin väg.

21. Skalle-Grims färd till konungen.

Till färden valde Skalle-Grim ut dem bland sina hemmamän och naboar, som var de starkaste och dristigaste. De var tolv i talet, och många av dem kunde gå bärsärksgång.

De for söder ut med kusten, men från Ostrarfjärden drog de över land upp till Vors och till sjön där, den de måste fara över. De fick sig ett lämpligt roddarskepp och styrde över vattnet. Därifrån hade de lång väg upp till gården, där konungen var på gästabud. När de kom fram, hade han nyss satt sig till bords.

De träffade ute på gården en man, den de sporde, vad där gick för sig inne. När han sagt dem det, bad Grim honom kalla ut Ölve nufva.

Mannen gick in i hallen och hän till Ölve.

”Här ute”, sade han, ”är tolv män komne, i fall de skola kallas män; ty de är till växt och åsyn mera like tursar än mänskligt folk.”

Ölve steg strax upp och gick ut. Han trodde sig veta, vilka de komne voro.

Han hälsade glad sin frände Grim och bad honom följa med in i hallen.

Grim sade till sina män:

”Här är det visst sed, att man kommer inför kungen utan vapen. Sex av oss skola gå in, och de andre sex skola stanna här ute och vakta våra vapen.”

Så trädde de in.

Ölve gick fram till konungen. Skalle-Grim stod bakom honom.

”Nu är Grim kommen, Kväll-Ulfs son”, tog Ölve till orda. ”Vi skola känna oss till freds konung, i fall I gören honom hans färd hit god, såsom vi vänta det. Mycket hedras av eder många, som ha därtill mindre rätt än han, och de där ingalunda torde i de flesta idrotter vara hans likar. Nog skolen I även därför göra oss till viljes, konung, att detta ligger mig starkt på sinne, i fall I nu fästen eder något vid slikt.”

Ölve talade länge och flinkt, ty han var en vältalig man. Många av hans vänner steg även fram till konungen och lade goda ord till. Denne såg sig i kring och fick syn på mannen, som stod bakom Ölve,  huvudet högre än de andre och skallig. Han sporde:

”Är det han, Skalle-Grim, den där reslige mannen?”

Grim svarade, att han kände rätt.

Konungen fortfor:

”Kommer du hit för att bedja om bot för Torolf, är min vilje, att du varder min man och giver dig i hirdtjänst hos mig. Må hända kommer du då att sköta dig så till min hugnad, att jag bjuder dig böter för din broder eller någon annan heder, som ej blir mindre än den, jag gav Torolf; och skulle jag göra dig till så stor man, som han var, vore det billigt, att du bättre än han tog vare på håvorna.”

Skalle-Grim svarade:

”Det var känt, huru Torolf i allt stod framom mig, och honom var ej lyckan huld i hans tjänst hos eder, herre. Nu vill jag ej taga emot slikt anbud. Jag vill ej tjäna er, ty jag vet, att jag ej håller mig med lyckan att ge eder den tjänst, jag själv skulle vilja, och I voren värd. Jag tänker, att mera bruste mig än min broder.”

Konungen teg och var röd som blod att se på.

Ölve for snabbt hän och bad Grim hasta ut. Han skred med sina följesmän ur salen, och de tog sina vapen.

Ölve bad dem skynda som fortast bort. Han ledsagade dem med många män på väg ned till sjön. Innan de skildes, sade han:

”Annorlunda, än jag velat, gick din färd till kungen, frände. Jag äggade dig hetsigt till den, men nu vill jag bedja dig, att du drager hem det hastigaste, du förmår, och ej kommer till konung Harald mera, så vida I ej varden bättre sams än vad nu bäres syn för. Akta dig väl för kungen och hans män!”

Sedan rodde Grim med sin flock över sjön.

Men Ölve och de andre gick hän till de skepp, som var satta upp på stranden, och högg dem så, att ingen for med dem mera; ty de såg män i mängd, väl väpnade, störta ut från konungsgården.

De männen hade Harald sänt ut efter Grim för att dräpa honom. En stund efter det han gått ur salen, hade konungen så tagit till orda:

”Jag såg på den store, nakne skallen, att där bodde ulvahug under, och skall han, om det lyckas honom, bliva till stor skada för män, dem vi ej för mycket ville mista. Betänk nu en var av er, som han må hända menar sig ha något ouppgjort med, att han ej skall spara den, han kan komma åt. Faren nu efter honom och given honom döden!”

Så hade de rusat ut.

De kom ned till sjön men fann intet skepp, som var segelbart. De vände till baka och förtalde konungen det samt menade, att Grim redan sluppit undan Över sjön.

Skalle-Grim drog med följet sina färde, tills han nådde hemmet. Han förtalde Kväll-Ulf resan. Denne sade sin fägnad över, att sonen icke farit till konungen i det ärendet – att gå i hans tjänst, och menade nu som förr, att de kunde av konungen vänta blott skada men ingen upprättelse.

De rågslog ofta om, vad de nu hade att göra, och kom i allt över ens: lika litet som andre, de där vore osams med konungen, kunde de längre hålla sig där i landet, och fann de det rådligast att draga bort. Mest lyste dem att söka nå Island, ty det var dem sagt, att det var ett gott land.

Deras vänner och bekante, Ingolf Arneson och hans följesmän, hade givit sig dit och där tagit sig ypperligt land samt bostad. Man kunde där få jord oköpandes och välja ut de bästa boplatserna.

Så beslöto de sig helst för att bryta upp och fara ur landet.

De hade gott om stora skepp, och tidigt på våran gjorde de två handelsfartyg segelklara. Trettio gode följeslagare satte de på vart och därtill kvinnor och barn. De lastade skeppen med allt lösöre, de kunde rymma. Men deras jordar tordes ingen köpa av skräck för konungen.

När allt var redo, seglade de bort. De styrde ut till Solund-öarna.

De är många och stora och så skurna av vikar, att det är sagdt, det ej många känna alla hamnarna där.

22. Kväll-Ulfs och Skalle-Grims hämnd. Kväll-Ulfs död.

Vid denna tid dog Guttorm, konung Haralds morbroder.

Han hade ock varit hans fosterfar och fört an hans härar i alla strider, han haft för att vinna Norges rike. När han blivit envåldskonung över allt landet och satt sig i ro, hade han givit sin frände Guttorm Västfold, Öster-Agder, Ringarike och därtill allt det land, hans fader Halfdan svarte ägt.

När Harald sporde fosterfaderns död, gav han bröderna Hallvard hårdfare och Sigtrygg snarfare bud att draga ned till Viken. Konungen var då i Trondhem.

Bröderne rustade sig med stor prakt till färden. De valde ut gott följe och det yppersta skepp, de kunde få.

Det var det skepp, Torolf Kväll-Ulfsson ägt, och som de tagit ifrån Torgils gjallande.

När de var segelfärdiga, sade konungen dem ärendet: de skulle draga till Tunsberg. Det var en köpstad, där Guttorm haft sitt furstesäte.

”Skolen I”, sade konungen, ”bringa mig Guttorms söner, men döttrarna skola där uppfostras, till dess jag gifter dem bort. Jag skall sätta män att se om riket och mörnas fostring.”

God vind gavs dem. De kom om våran till Viken och buro fram sitt ärende, tog med sig Guttorms söner och mycket lösöre och vände så till baka.

I början gick resan något långsamt. Men när de hunnit Sognsjön, blev vinden gunstig och vädret klart, och de gjorde sig lustige på färden.

Kväll-Ulf och Skalle-Grim höll om sommaren jämt utkik på farleden.

Skalle-Grim var skarpögd som få. Han fick i sikte brödernas skepp, där det strök fram, och han kände det, ty han hade sett det förr, då Torgils gjallande for med det. Han höll öga på deras färd och skönjde, var de om kvällen lade in i hamn.

Så gav han sig till baka till sitt folk och förtalde Kväll-Ulf, vad han hade sett, och menade på, att med det skeppet, som en gång Torolf ägt, nog följde nu några män, som kunde vara dem en fångst.

De redde till bägge båtarna och steg med tjugo man ned i varje.

Kväll-Ulf tog styret över den ene båten, Skalle-Grim över den andre.

De rodde till skeppet.

När de kommit fram, där det låg, lade de till land. Tältdukarne var slagne upp över det, och bröderna låg i sin sömn. När Kväll-Ulf och hans män var där nära, sprang vakten upp, som satt vid änden av skeppsbryggan, och ropade utåt, att man skulle stå upp, ty ofrid nalkades.

I skeppet störtade man till vapnen.

Då Kväll-Ulf nått med följet bryggan, gick han själv ut på den arm, som låg mot bakstammen, men Skalle-Grim for fram till fören.

Kväll-Ulf hade i hand en stridshammare. När han kommit upp på skeppet, böd han sitt folk gå längs utsidan och hugga tälten loss. Själv rusade han hän mot lyftingen, och det är sagt, att då kom bärsärksgången över honom. Den kom ock över flera av hans följesmän. De dråpo alle, som kom dem i vägen.

Så gjorde ock Skalle-Grim, där han for fram på skeppet.

Far och son hejdade sig ej, förr än de rödde det.

När Kväll-Ulf kommit upp på lyftingen, svängde han stridshammaren och slog Hallvard genom hjälmen och  huvudet, så att vapnet sjönk till skaftet. Så hårt rykte han det till sig, att han slog honom upp i luften och slängde honom över bord.

Skalle-Grim rödde framstammen och dräpte Sigtrygg.

Många sprang i havet, men Skalle-Grims män for ned i båten, rodde fram och högg till döds alle, som simmade i kring.

I allt förgicks här med Hallvard flere än femtio män.

De tog hans skepp och allt det gods, det seglat med.

Två eller tre män, som ej syntes dem mycket värde, grep de och gav grid. De fick av dem de tidningar, de äskade; de sporde, vilka männen varit på skeppet, och vad deras färd gällt.

När de fått veta alt, som det var, synade de de fallne. Man fann, att de flesta av brödernas män lupit över bord och satt livet till.

Guttorms bägge söner hade ock sprungit i sjön och så omkommit. Den ene var tolv år gammal, den andre tio, och båda var fagre och lovande svenner.

Sedan gjorde Skalle-Grim de fångne männen löse och böd dem draga å stad till konung Harald och omständligt förtälja honom alt, vad där skett, och vilka de män varit, som där haft sin hand med.

”Skolen I”, sade han, ”bära fram till konungen denna visstump:

När härsen slog,

Det i kungen tog:

För varg en rätt

Vardt kungens ätt,

Och Hallvards lik

Slank lamt i vik.

Sliter grånad

Örn i Snarfare.”

De förde brödernas skepp med laddningen ut till sina egna och lastade det med alt, vad deras minsta skepp rymde. De buro sten i detta, bröt hål i plankorna och sänkte det.

Det är sagt, att det var så ställt med de män, som skiftade hamn eller gick bärsärksgång, att så länge de rasade, var de så starke, att intet mäktade hejda dem, men så fort de lugnades, var de vanmäktigare än äljes.

Så hände det nu Kväll-Ulf. Då bärsärkskraften gick ur honom, kände han matthet av den kamp, han fört, och han blev av alt, som timat, så maktlös, att han lade sig till sängs.

Då blåste vind upp mot havet, och de seglade ut.

Kväll-Ulf förde det tagna skeppet.

Vinden var god, och de höll sig så nära samman, att de kunde se till varandra.

När de kommit långt ut på havet, blev det värre med Kväll-Ulf. Då sjukdomen tog honom så, att han syntes döden nära, kallade han till sig sitt skeppsfolk och sade, att han väntade, det deras vägar snart skulle skiljas.

”Jag har aldrig förr varit krank”, sade han; ”varder det dock så, att jag somnar av – vad mig nu synes troligast – så gören mig en kista och låten mig fara över bord; och går det då helt annorlunda än vad jag tänkt mig, när jag ej får komma till Island för att taga land där. I skolen bära min hälsning fram till Grim, min son, när I träffens, och därtill skolen I säga honom, att om han hinner till Island, och det bär sig så – vad jag knappt tror – att jag är där före honom, skall han taga sin bostad närmast stället, där jag landat.”

Kort efter dog Kväll-Ulf, och skeppsfolket följde hans bud. De lade honom i en kista och sköt honom över bord.

Sedan fördes skeppet av hans trogne vän Grim från Hålågaland, en ättstor och rik man. Han hade varit både Kväll-Ulfs och Torolfs följeslagare i härnad och därför ock fått över sig konungens vrede.

Då de var komne till Islands sydkust, höll de väster ut med landet, ty de hade sport, att Ingolf åt det hållet tagit sin bostad. De seglade förbi Reykjanäs, såg fjärden öppna sig och styrde in i den med bägge skeppen.

Det blev hvast väder och mycken väta och tjocka. Då skildes skeppen.

Grim från Hålågaland seglade så långt in åt Borgargården, att han hann om alla skären. Då kastade han ankar och låg stilla, till dess vinden lagt sig, och det klarnat. När så flodtiden kom, fördes skeppet upp i en åmynning. Den ån heter Gufå. De drog det upp längs strand, så långt de förmådde. Här lossade de och bonade om sig den första vintern.

De undersökte kustlandet både nere vid sjön och längre upp, och långt hade de ej gått, innan de såg i en vik Kväll-Ulfs kista uppvräkt. De bar den bort till närmaste näs, satte ned den där och staplade stenar om den.

23. Skalle-Grim sätter bo på Island.


Skalle-Grim landade, där ett stort näs gick ut i sjön, och ovan näset var ett smalt ed. Här lossade de av sin last och kallade stället Knarramäs.

Sedan undersökte Skalle-Grim landet. Där var vidsträckt myräng, stora skogar och långt mellan fjäll och strand. Där var gott om sälhund och fisk.

När de drog söder ut med sjön, träffade de på en stor fjärd. De följde den in åt land och rykte allt jämt framåt, tills de stötte på sina följeslagare, Grim från Hålågaland och de andre.

Där blev ett fägnesamt möte.

De sade Skalle-Grim, att Kväll-Ulf kommit i land där, och att de jordat honom. De följde honom hän till stället, och han fann, att ett stycke därifrån vore platsen god för bygge.

Skalle-Grim vände till baka till sitt skeppsfolk, och de blev om vintern var på den ort, de landat vid.

Skalle-Grim tog all mark mellan fjäll och strand, hela Myrarne söder ut till Hamnfjällen samt allt det land, som vattendragen sluta inne helt till havet. Om våran förde han skeppet söder ut till fjärden och lade det i den bukt, som var närmast platsen, dit Kväll-Ulfs kista flutit. Där byggde han en gård; han kallade den Borg och fjärden Borgarfjärd. Efter den gav man häradet ovan namn.

Grim från Hålågaland gav han bostad och jord på Hvannöre söder om Borgarfjärden.

När han om våran lät sin boskap drivas ut längs med sjön, råkade man på ett litet näs, där man fångade några svaner. Det kom att heta Alftanäs.

Skalle-Grim delade ock ut land åt sitt skeppsfolk. Sedan synade han nejden längre uppåt. Först for han in med Borgarfjärden, så långt den räckte, så längs älven, som flöt väster ifrån. Den kallade han Vitån, ty varken han eller följesmännen hade förr sett de vatten, som falla från jöklar. Älven syntes dem underlig till färgen. De drog upp med Vitån, tills den älv bröt sig emot dem, som kommer från fjällen norr ut. Den nämnde de Nordå, följde den och stötte på en fors med ringa fall. De gav den namn efter klyftorna, som den strömmade ur. Så vandrade de till baks till Vitån och vidare upp med den. Då såg de med ens en älv flyta tvers före och välla ned i Vitån. Den fick heta Tvärån. De blev varse, hur i vart vatten vimlade fisk. Därpå vände de åter till Borg.

24. Skalle-Grim.

Skalle-Grim var en mycket driftig man.

Han hade ideligen kring sig många män och lät dem sent och tida söka upp det förråd, som fans i näjden, och som kunde nyttjas till folkets bärgning, ty i förstone hade man ej mycken boskap, i mån av vad som tarvades för den mängd folk, där var.

De djur, man hade, födde sig själva året om i skogarna.

Skalle-Grim var en god skeppsbyggare, och drivved saknades ej, så långt Myrarne räckte i väster. Han lät timra upp en gård vid Alftanäs. Här hade han sitt andra bo, och härifrån sände han folket ut på fiske, sälfångst och äggning, ty vid den tiden var på allt god tillgång. Hit lät han även forsla till sig drivveden. Vid denna tid kom även ofta valar till stranden, och man kunde skjuta dem och annat, som det lyste en. Vart än man drog på fångst, var djuren oskygga, ty de var ännu icke vana vid människor.

Ett tredje bo ägde Skalle-Grim vid sjön å Myrarnes västsida. Där kunde man ännu bättre samla drivved. Han lät där så korn och kallade stället Åkra.

Utanför låg öar, vid vilka valar höll sig, och nämndes de Valöarna.

Han lät även sitt folk slå sig ned längs upp med älvarne för laxfångstens skull.

När hans boskap förökades, drog den sig sommartiden helt upp till fjällen. Han gav akt på, att den fänad blev större och fetare, som gick uppe på hedarna, samt att fåren om vintrarna trivdes i fjälldalarne, om de icke drevs ned på slätten. Så lät han resa en gård uppe vid fjället för det folk, han satte att vakta fåren.

Snart hade han där boskap i mängd.

En tid efter det Skalle-Grim kommit ut till Island, styrde ett skepp från havet in i Borgarfjärden. Det ägdes av den man, som het Olof halte.

Han hade med sig husfru och barn och annat frände-folk, och hans mening med färden var att få sig bostad på Island. Han var rik, anstor och vis.

Den första vintern var han hos Skalle-Grim. Av honom visades han hän till landsträckan söder om Vitån. Han byggde där den gård, som heter Varmalök. Han var en ansedd man, och hans söner var Rage i Lögardalen och Toraren ragebroder, som blev lag-sagoman på Island näst efter Ramn Häingsson.

Konung Harald hårfagre lade under sig alla jordar och allt åtkomligt gods, som i Norge ägts av Torolf, Kväll-Ulf och Skalle-Grim.

Han satte hårt åt de män, som med råd eller dåd hjälpt Kväll-Ulf och Skalle-Grim eller känt till vad de hade före den gången, de vid utfärden till Island övade sin hämndbragd; och hans fiendskap mot fader och son var så djup, att han yppade hat mot deras fränder och skyldemän eller mot dem, som han visste hade varit dem käre vänner. Somliga nåddes av hans räfst; andre flydde undan och sökte sig en tillflykt inom lands, eller hastade de ur landet med alt, vad de ägde.

Ingvar, Skalle-Grims svärfader, var en bland dessa. Han beslöt sig för att i lösören omsätta all den egendom, han kunde, skaffade sig ett havsskepp, bemannade det och rustade det till islandsfärd, ty han hade sport, att Skalle-Grim slagit sig ned på ön, och att där var land nog att få hos honom.

Överfarten blev god.

Han landade i Borgarfjärden. Och så snart Skalle-Grim sporde hans ankomst, drog han till honom och böd honom hem med så många män, han ville taga med sig. Ingvar tog tacksamt mot tillbudet. Skeppet sattes upp, och Ingvar for till Borg med stort följe.

Han var hos Skalle-Grim första vintern. Så gavs honom gården Alftanäs och trakten kring den. Han flyttade till sitt nya bo, var en mycket driftig man och fick stora rikedomar.

Skalle-Grim reste då en gård på Knarrarnäs och ägde bo där länge sedan.

Skalle-Grim var god smed och smälte vid vintertid mycken myrmalm. Han lät bygga en smedja nära sjön på det ställe, som heter Rövarnäs, ett långt stycke från Borg och, som han fann det bäst, fjärran från skogarna.

Men han fann där intet stenblock, så hårt och slätt, att det var gott att hamra järn emot, ty det fans alls icke strandsten, blott småsand ut med sjön. Så hände sig en kväll, när allt folket gått till ro, att Skalle-Grim gick ned till stranden, stötte ut en åttaårad farkost och rodde ut till Midfjärdöarna. Där lät han

ankaret glida ned, steg över bord och dök ned till bottnen. Han hade med sig upp en diger sten, den han välte in i skeppet. Så gav han sig själv om bord och rodde till lands. Han bar stenen till sin smedja och satte den ned utanför dörren. På den hamrade han sedan sitt järn.

Den stenen ligger där ännu och bredvid den mycket hammarslagg. Det synes, att den är bultad ovantill och slipad av bränningar. Den är ej lik andre stenar, som där finnas; och mäkta nu mera icke fyra män att lyfta den.

Skalle-Grim var själv ivrig med sitt smide, men hans huskarlar knotade över, att de fick om morgnarna stiga för bittida upp.

Då gjorde han denna visa:

”Arla man upp sig rese,

Ärnar man gods att samla,

Medan det bullrar i buktig

Bälg av morgonvinden.

Järnet glöder som gullet,

Gnistrar för tunga släggor.

Vindiga bälgar blåsa,

Blossar elden i smedjan.”

25. Skalle-Grims söner Torolf och Egil.

Skalle-Grim och Bära hade många barn, men i förstone dog de alla. Så fick de en son, som vattenöstes och kallades Torolf. Han växte snart till och blev reslig och vän i dragen. Var det allas mening, att han i allt liknade Torolf Kväll-Ulfsson, som han fått sitt namn efter.

Han var i kroppskraft långt framom sina jämnårige. Vid sin uppväxt blev han flink i de flesta idrotter, dem unge och framstående män i den tiden plägade öva. Han var munter och trivdes vid all gamman. Tidigt var han så fullkommen i styrka, att han syntes god att ha med i ett följe. Han blev fort vänsäll bland folket, och hans fader och moder höll mycket av honom.

Skalle-Grim hade två döttrar Sjöunn och Torunn. De gav ock gott hopp om sig i uppväxten.

Ännu en son ägde han. Han vattenöstes och fick namnet Egil. Man kunde tidigt se på honom, att han skulle varda ful och lik sin fader, svart till hårfärgen. När han var tre år gammal, var han stor och stark som andre svenner vid sex eller sju år. Han var fort munvig och ordhittig. I lek med andre piltar var han icke just god att tagas med.

Denna vår for Ingvar till Borg; och var hans ärende att bjuda sin svärson Skalle-Grim hem till Alftanäs. Han inbjöd ock sin dotter Bära och hennes son Torolf samt andre män, dem Skalle-Grim äljes ville taga med. Han lovade komma, och Ingvar vände hem för att rusta till gille och låta ölet bryggas.

När tiden var inne för Skalle-Grim och Bära att fara till gästabudet, gjorde sig även Torolf redo till färden och med honom åtskillige huskarlar, så att de var femton i följe. Egil gav sin fader en vink om, att han också ville fara.

”Är jag lika god frände till dem på Alftanäs som Torolf”, sade han.

”Icke får du fara med”, svarade Skalle-Grim, ”ty du förstår dig ej på att vara i stort lag, där mycket drickes, helst som du ej tyckes vara god att nappas med, när du är nykter.”

Skalle-Grim steg till häst och red bort, men Egil var missbelåten. Han gick ut ur gården och fick tag i ett av Skalle-Grims arbetsök. Han kastade sig upp och red efter gillesfolket. Han hade vanskligt att finna fram över myrarna, ty han kände ej vägen; men han skönjde esomoftast de andres ritt, när ej hult eller skogar skymde. Sent om kvällen nådde han fram till Alftanäs. Där satt man då kring dryckesborden.

Han steg in i salen. Då Ingvar såg honom, tog han honom glatt emot och sporde, varför han komme så sent. Egil förtalde sitt och faderns ordskifte. Ingvar satte honom vid sin sida, och gent emot dem sutto Skalle-Grim och Torolf. Man hade till gamman där att kväda visor.

Då kvad Egil en visa:

”Käck jag hunnit hallen,

Hit, där Ingvar bjuder.

Gifmild bonde gästa

Gärna jag det ville.

Rik på röda gullet,

Raske Ingvar spör jag:

Bär sig, bålde, hitta

Bättre tre års sångsmed?”

Ingvar rosade den visan och tackade Egil.

Dagen efter räckte han honom i skaldelön tre snäckskal och ett andägg. När de åter sutto i dryckeslag, kvad Egil om lönen en ny visa:

”God var gåvan, kämpe:

Gaf du språksam Egil

Tysta vrak ur vågen,

Vackra snäckor trenne.

Du, som stolt i stormen

Styrer böljans hästar,

Havsands bädd du budit –

Blott att Egil glädja.”

Hos många kom Egil i ynnest för sitt skaldskap. Mera märkligt timade ej på den färden. Egil for hem med Skalle-Grim.

26. Björn Brynjolfsson draget till Island.

Brynjolf het en norsk man, som bodde på Örland i Sogn. Hans söner var Björn och Tord, bägge vid denna tid i ung ålder.

Björn var stor farman, var stundom i viking och stundom på handelsfärd. Han var en kraftfull kämpe.

En sommar bar det så till, att Björn å ett stort gille i Fjärdafylke såg en fager mö, som han fick starkt tycke för. Han sporde sig för, vad ätt hon hörde till. Det sades honom, att hon var Tore härse Roaldssons syster, het Tora och kallades ladhand. Björn giljade till henne, men Tore vägrade honom giftet, och så skildes de för den gången.

Men samma höst fick Björn sig folk och for med en väl bemannad skuta norr ut till Fjärdafylke. Han gav sig hän till Tores gård, när denne ej var hemma, förde Tora bort med sig och hade henne hem till Örland. Där var de om vintern, och Björn ville fira bröllop med henne.

Vad Björn gjort, likade hans fader Brynjolf illa. Han fann det skändligt, enär långvarig vänskap rådt mellan honom och Tore.

”Als icke skall du, Björn”, sade han, ”här hos mig mot brödrens vilja hålla bröllop med Tora, ty i min gård skall hon så aktas, som vore hon min dotter och din syster.”

Och så fick det allt vara där i Brynjolfs gård, som han bestämt det, vare sig Björn såg det gärna eller icke. Brynjolf sände bud till Tore och böd honom förlikning samt upprättelse för det besök, Björn gjort honom. Tore bad denne sända hem systren: äljes blev förlikning icke af.

Men Björn ville trots allt ej låta henne fara, fastän fadern åstundade det. Så gick vintern.

När det vårades, talade Brynjolf och Björn en dag samman om sina angelägenheter. Brynjolf sporde, vad han nu tänkte taga sig före. Han svarade, att det helst lyste honom att draga bort ur landet.

”Ser jag gärna”, sade han, ”att du giver mig ett långskepp och folk, så att jag kan fara i viking.”

”Det är mer än vad väntas kan”, svarade Brynjolf, ”att jag skulle åt dig lämna härskepp och stort följe, ty jag är icke viss på, att du ej om sider reder sådant till, som vore mig av allt mest emot; och har av dig redan kommit oro nog. Ett handelsskepp skall du få och varor därtill. Far sedan söder ut till Dublin. Om färderna dit talas det nu mest. Gott följe skall dig ges.”

Björn genmälte, att han ej såg sig annan utväg än att taga emot anbudet.

När han nu var fullt färdig att fara, och vind sprang upp, steg han med tolv man i en båt och rodde från sitt skepp in till Örland. De gick upp till gården och in i hans moders frustuga. Hon satt där inne med en stor flock andra kvinnor. Tora var där.

Björn sade, att Tora skulle fara med honom. De ledde henne ut, och modren böd kvinnorna ej drista sig att om detta ge nys inne i skålen, ty finge Brynjolf veta det, skulle han skicka sig ovarsamt, och det kunde arta sig till vådligt uppträde mellan far och son. Alla Toras kläder och klenoder var redan lagda fram till färden, och Björn tog dem alla med sig. Sedan for de om natten ut till sitt skepp, drog upp seglet och styrde ut åt Sognsjön och så ut i havet. De hade vansklig vind, kom i svår drift och vräktes länge om på sjön men lyckades dock att fjärma sig som mest från Norge.

I vasst väder tog de en dag Hjaltland öster ifrån och landade till sist vid Mosön. De lastade av och gick till en borg, som låg där, buro all laddningen dit, satte upp skeppet och botade refvoma.

Kort före vintern kom från Orkenöarna ett skepp till Hjaltland. Det förde den tidningen, att dit hade om hösten kommit långskepp med konung Haralds sändemän, de där hade att säga Sigurd jarl, det kungens vilje vore, att han skulle låta dräpa Björn Brynjolfsson, var helst han kunde gripas. Slika budskickningar hade han låtit gå till Söderöarna och allt till Dublin.

Björn sporde dessa nyheter och därjämte, att han var gjord fredlös i Norge.

Så snart han kommit till Hjaltland, hade han hållit bröllop med Tora. De sutto över vintern i Mosöborg.

Men så fort våran kom, och havet stillade sig, satte han som brådast skeppet ut och seglade bort. De ströko fram för väldig vind och nådde inom kort Island söder ifrån. Vädret blåste då upp mot land; de drevs väster ut förbi det och så ut i havet igen. Till sist kastade vinden om, och de närmade sig åter land. Ingen av dem, som var om bord, hade förut varit på Island.

De seglade in i en underbart stor fjärd och följde dess västra strand. De såg intet annat än öde bankar och otillgängliga kuster. Då kryssade de, så tvärt de kunde, över mot öster, till dess en annan fjärd vidgade sig. De styrde in i den och seglade fram, tills de nått om alla skär och bränningar. Då lade de till vid ett näs. Utanför låg en ö. I det djupa sundet där kastade de ankar. En vik sköt upp väster om näset, och uppe vid den stod fram en väldig klippa. Björn steg med några män ned i en båt. Han böd dem vakta sig för att berätta om färden sådant, som vanskligheter kunde växa upp af. De rodde upp till gården och träffade några män, dem de gav sig i språk med.

De sporde först efter, var de landat. Man sade dem, att de var vid Borgarfjärden, gården het Borg och bonden Skalle-Grim.

Björn kände strax hans namn, gick hän till honom, och de talades vid. Skalle-Grim sporde, vilka de komne voro. Björn gav sitt och sin faders namn. Och som Brynjolf var Skalle-Grim till fullo känd, böd han sonen taga mot den gästvänskap, han trådde till. Björn sade sitt tack, och Skalle-Grim frågade, vad mer ansenligt folk där var på skeppet.

Björn svarade, att där var Tora Roaldsdotter, Tore härses syster.

Då blev Skalle-Grim mycket glad och sade, att det ej vore mer än skäligt handlat mot hans fosterbror Tores syster, om han visade allt det värdskap, de tarvade, och han själv rådde med. Så böd han dem bägge hem till sig med alle följeslagarna.

Skeppsladdningen forslades upp i tunet vid Borg. Där slog de upp sina bodar, och skeppet fördes in i en liten å, som föll där.

Björntun heter nu stället, där bodarna stod.

Björn och allt manskapet levde som gäster hos Skalle-Grim.

Han hade i kring sig aldrig färre än sextio vapendugliga karlar.

27. Skalle-Grim och Björn.

När om hösten skepp kom från Norge till Island, kom med dem det ryktet över, att Björn lupit bort med Tora och trotsat hennes fränder, samt att konungen därför gjort honom biltog i allt Norges rike.

När Skalle-Grim hörde detta, kallade han Björn till sig och sporde, hur det var fatt med hans hjonelag, och om han byggt det med fränders råd.

”Icke väntade jag mig av Brynjolfs son”, sade han, ”att jag ej av honom skulle få veta sanningen.”

Björn svarade:

”Blott sanning har jag sagt dig, Grim, och ej kan du lasta mig för, att jag ej förtalt dig mera än det, du sport om. Men nu skall jag vidgå, att du hört sannsagor: detta gifte gjordes ej med brudens broder Tores samtycke.”

Då sade Skalle-Grim mäkta vred:

”Varför var du så djärv, att du for hit till mig, eller visste du ej, vilken vänskap var mellan mig och Tore?”

”Jag visste”, svarade Björn, ”att mellan er var fostbrödralag och kärlig vänskap; men jag gav mig för den skull hem till dig, att jag vräkts hit i land, och jag visste, att det till intet skulle tjäna att söka undfly dig. Månde nu mitt öde vara i ditt våld – dock väntar jag mig gott av dig, ty jag är din hemmaman.”

Då steg Torolf fram, lade många goda ord till och bad sin fader ej låta Björn lida för detta, enär han dock en gång tagit emot honom. Många andre talade Björns sak. Till sist lugnade Grim sig och sade, att Torolf finge råda – ”och tag du emot Björn”, sade han, ”och var mot honom sådan, att du därav får en ädel mans ära.”

28. Torolfs utlandsfärd.

Tora födde ett möbarn om sommaren. Det vattenöstes och gavs namnet Åsgärd. Bära satte en kvinna till att sköta om barnet.

Björn stannade med allt sitt folk hos Skalle-Grim vintern över.

Torolf fattade vänskap för Björn och följde honom ständigt. När våran kom, gick han till tals med sin fader och sporde, vad råd och omvårdnad han ville ge Björn, sin vintergäst.

Grim frågade, vad denne själv aktade göra.

”Jag tror”, sade Torolf, ”att han helst ville fara till Norge, i fall han där kunde få i frid vistas. Synes mig det rådet rätt, fader, att du måtte sända män dit att bjuda förlikning för Björn, och skola dina ord väga tungt hos Tore härse.”

Så långt kom Torolf med sina föreställningar, att Skalle-Grim gav med sig och fick några män att på sommaren draga till Norge. De kom med hälsning samt järtecken till Tore Roaldsson och sökte medla mellan honom och Björn.

Så snart Brynjolf sporde denna budskickning, lade även han sig av all hug vinn om att bjuda förlikning för sin son. Och Tore tillstadde den om sider, ty han såg, att Björn nu mera ändock ej hade något att rädas för. Då förklarade Brynjolf sig ock förlikt med sin son. Sändemännen stannade hos Tore om vintern och vände om sommaren åter till Island.

De förde med sig den tidning, att Björn fått frid i Norge. Björn var den tredje vintern hos Skalle-Grim.

På våran redde han sig till en norgesfärd med allt det folk, som följt honom till Island. Men Bära sade sin önskan vara, att Åsgärd, hennes fosterdotter, blev kvar. Därtill samtycktes; mön stannade och fostrades upp hos Skalle-Grim.

Torolf for med Björn till Norge. Brynjolf tog fägnesamt emot dem, och bud sändes till Tore härse. Ett möte sattes ut mellan honom och Brynjolf. Dit kom Björn. Här styrkte de förlikningen. Så gav Tore ifrån sig allt det gods, systern Tora ägde i hans gård, och han och Björn bekräftade vänskap och svågerlag.

Björn stannade hemma på Örland hos Brynjolf. Torolf njöt där stor gästfrihet.

29. Erik blodyx och Torolf.

Harald hårfagre vistades som oftast i Hördaland och Rogaland å de storgårdar, han där ägde. Men denna vinter höll han sig norr ut i landet.

När Björn och Torolf varit en vinter i Norge, och våran kom, gjorde de sina skepp segelfärdiga, samlade manskap och drog om sommaren ut i viking i österled. De for hem på hösten och hade vunnit gods i mängd.

När de kommit hem, sporde de, att konung Harald var i Rogaland, och att han skulle stanna där vintern över.

Kungen började vid denna tid starkt åldras och mattas. Många av hans barn var hart när fullvuxna. Hans son Erik, som kallades blodyx, var i ynglingsåldren. Han fostrades upp hos Tore härse och var den av sönerna, konungen höll mest af. Tore var i största gunst hos kungen.

Björn och Torolf gav sig å stad att besöka Tore härse. De gjorde färden med ett fartyg, som roddes av tolv eller tretton man, och hade med sig om kring trettio. Det skeppet hade de om sommaren tagit i viking. Det var vackert målat ovan vattengången och var fagert att se.

När de kom till Tore, togs de vänligt emot och dvaldes där någon tid. Skeppet låg tältat nedanför gården.

En dag gick de ned till stranden. De såg, att Erik, konungens son, var där. Han gick än ut på skeppet, än upp i land och stod och blickade på det.

Då sade Björn till Torolf:

”Mycket förundrar sig konungssonen över farkosten. Bjud du honom att taga den till skänks, ty jag vet, att det varder oss till mycken fromma hos kungen, om Erik hos honom är vår förespråkare. Har jag hört det sägas, att Harald bär tung hug till dig för din faders skull.”

Torolf svarade, att det var ett gott råd.

Sedan gick de ned till skeppet, och Torolf sade:

”Nogsamt betraktar du farkosten, konungsson! Hur synes den dig?”

”God”, sade han, ”det är ett mäkta fagert skepp.”

”Då vill jag ge dig den”, genmälte Torolf, ”i fall du vill taga emot gåvan.”

”Det vill jag”, sade Erik, ”men liten torde gengälda tyckas dig, då jag lovar dig min vänskap. Dock kan väl något väntas av den, i fall jag nog länge får leva”.

Torolf svarade, det han funne den lönen vida mer värd än skeppet.

Så skildes de, och konungssonen hade stor fröjd av deras sällskap.

De sporde sig för hos Tore, om det stämde med sanningen, att kungen bure avogt sinne mot Torolf. Tore ville ej dölja, att han hört det.

”Då vore min önskan”, sade Björn, ”att du fore hän till konungen och talade Torolfs sak, ty ett och samma skall gå över oss bägge. Så väl tedde han sig mot mig, när jag var på Island.”

Då lovade Tore färden och bad dem söka förmå Erik, konungens son, att fara med.

När de bragte detta på tal med Erik, lovade han att vara deras förespråkare hos fadern.

Därefter gjorde Torolf och Björn en färd om kring i Sogn, men Tore härse och konungssonen bemannade det nyskänkta skeppet och for söder ut till kungen, den de fann i Hördaland. De togs kärligt emot och dväldes där någon tid för att finna en läglig stund, när konungen var i gott lynne.

Så buro de fram sitt ärende till honom. De sade, att den man kommit till Norge, som het Torolf Skalle-Grimsson.

”Ville vi bedja dig, konung, att du drog dig till minnes, hur väl en gång hans fränder tett sig emot dig, och icke läte honom umgälla det, att hans fader tog hämnd för sin broder.”

Tore talade smidigt, men kungen svarade tämligen vresigt, att mycken skada stammat från Kväll-Ulf och hans söner, och utsigt vore väl till, att denne Torolf vore i lynnet lik sina fränder.

”Äro de alle trotsige män, de där i intet visa hejd och ej vårda sig om, med vem de ha att skaffa.”

Då tog Erik till orda. Han sade, att Torolf gjort sig till hans vän och givit honom en härlig gåva, det skepp, de hade med sig.

”Jag har lovat honom min fulla vänskap. Få månde söka min gunst, i fall denne ej skall ha gagn av den. Icke kan du låta detta vederfaras den man, fader, som är den förste, mig givit en kostbarhet.”

Till sist gav konungen löftet, att Torolf skulle få vara i frid för honom.

”Men jag vill ej”, sade han, ”att han kommer för mina ögon. Du, Erik, må dock göra honom och flera av den ätten dig så käre, du vill. Ettdera torde dock sannas: antingen varda de männen mjukare mot dig än mot mig, eller ock kommer du att ångra denna din bönfallan, helst om du håller dem länge i ditt följe.”

Sedan for Erik blodyx och Tore härse hem till Fjärdafylke. De sände bud till Torolf och sade honom, hur ärendet till konungen lyktats.

Torolf och Björn stannade den vintern hos Brynjolf. Många somrar låg de i viking, men om vintrarna var de än hos Brynjolf, än hos Tore härse.

30. Konung Erik får Gunnhíld.

Erik blodyx tog emot styrelsen över Hördaland och Fjärdafylke. Han antog hirdmän.

En vår gjorde han sig färdig att draga till Bjarmaland och valde med omsorg ut gott folk till den färden.

Torolf var med i framstammen på hans skepp och bar hans märke. Han var då, liksom sin fader, större och starkare än andre män.

På den färden timade mycket. Erik höll en väldig strid vid Vinafloden i Bjarmaland. Han fick seger, såsom det förtäljes i dråporna.

På detta tåg fick han Gunnhild, Assur totes dotter. Han hade henne med sig hem. Hon var den vänaste och vettigaste kvinna, mycket trollkunnig. Mellan henne och Torolf var vänskapen stark. Han var ständigt om vintrarna hos konung Erik, men sommartid låg han i viking.

31. Torolfs hemfärd. Konungsgåvan.

En sommar gjorde Torolf sig redo till en handelsfärd. Han aktade fara ut till Island och träffa sin fader. Han hade då varit länge borta. En väldig mängd gods och dyrbarheter hade han samkat sig.

Först gav han sig till konung Erik. När de skildes, räckte konungen honom en yxa, den han sade sig vilja ge Skalle-Grim.

Den var krumhörnad, stor och gullsirad, och skaftet var rikligen beslaget med silver. Det var en präktig kostbarhet.

Då Torolf kom hem till Island, bar han fram till sin fader Skalle-Grim konungens hälsning och räckte honom den yxa, han sänt honom.

Skalle-Grim tog emot den, höll den upp, såg på den en stund och sade icke ett ord. Han hängde den över sin plats i skålen.

En höstdag lät Skalle-Grim driva hem en stor mängd oxar, dem han ämnade slakta. Tvänne av dem lät han leda in under husväggen och ställde dem så, att halsarna korsades. Han tog en stor stenhäll och och sköt under dem. Så trädde han till med yxan – konungsgåvan – och högg den på en gång i bägge oxarna, så att  huvuden rök av. Men yxan slog ned i stenen, så att hela dess ägg brast bort, och den rämnade upp igenom härdningen.

Skalle-Grim såg i äggen och sade icke ett ord.

Sedan gick han in i eldhuset, steg upp på en stock och sköt yxan upp på dörrbjälken.

Där låg den i röken vintern över.

Om våran gav Torolf till känna, att han på sommaren ämnade draga utom lands. Skalle-Grim avrådde honom.

”Gott är med hel vagn hem att åka”, sade han. ”Du har redan höstat heder av din första färd, men sagt är: ej lika lyktas färderna, när många faras. Tag nu hellre här mot så mycket gods, att du känner dig som förmögen man.”

Torolf svarade, att han ville göra en färd till.

”Jag har nödvändigt ärende”, sade han. ”När jag nästa gång kommer åter, skall jag göra mig bofast här. Åsgärd, din fosterdotter, skall jag taga med mig och föra till hennes fader. Han bad mig om det, när jag sist for från Norge.”

Skalle-Grim svarade, att Torolf själv finge råda.

Så for Torolf ned till sitt skepp och redde till det. Åsgärd var med honom.

Men innan han drog ifrån Borg, gick Skalle-Grim hän och tog yxan – konungsgåvan – ned ifrån dörrbjälken och steg ut med den.

Skaftet var då svart av rök, och den var rostfrätt.

Skalle-Grim såg i äggen.

Han räckte Torolf yxan och kvad en visa:

”Ej den bättrats, yxans

Ägg, av skråmor fula.

Vek blev videts huggorm,

Väser skarpt ej mera.

Gif du åter usel

Yx med rökta skaftet.

Den ej hit bort dragas –

Det var konungs gåva.”

32. Egils och Skalle-Grims lekar.

Skalle-Grim hade stor gamman av kraftprof och lekar. Om slikt syntes honom nöjsamt att tala.

Vid den tiden övades bollek allmänt. Där i nejden var många starke män; dock gick ingens styrka upp mot Skalle-Grims, fastän han var tämligen till ålders kommen.

Hans son Egil var ivrig brottare. Han var hetsig i tagen och vredsint. Och alla visste att bjuda sina söner väja för Egil Skalle-Grimsson.

I början av vintern var stor bollek bestämd att hållas på markerna vid Vitån. Dit samlades folk vida om från häraden.

Många av Skalle-Grims hemmamän for dit. En av de ansenligaste bland dem var Tord Graneson, en ung och mycket hoppgende man. Han var Egil mycket hängiven.

Egil bad Tord, att han måtte få fara med till leken. Han var då i sitt sjunde år. Tord lät honom få sin vilje fram och lyfte honom upp bakom sig på hästen.

När de nått fram till lekmötet, delade man sig i spelflockar. Dit hade även många småsvenner kommit; och ordnade de sig till en annan lek. Egil kom att kasta emot en pilt, som het Grim. Han var elva eller

tio år och stark för sin ålder. Som de så lekte samman, blev Egil den svagaste. Grim gjorde ock det bruk, han kunde, av sitt övertag. Då rann vreden på Egil. Han lyfte bollträet och slog till Grim. Men denne grep honom om livet, slungade honom med fart i marken och rappade om honom rätt illa samt sade sig skola slå honom lemlös, om han ej höll sig tam. När Egil kom på fötterna igen, gick han ur leken, och de andre svennerna ropade efter honom.

Han sprang hän till Tord Graneson och förtalde, vad han råkat ut för. Tord sade:

”Jag skall gå med dig, så skola vi taga hämnd på honom.”

Han räckte honom en krumhörnad yxa, som han just höll i handen. Det slags vapen var då i gängse bruk.

De gick hän till platsen, der svenleken hölls. Grim hade då gripit bollen och slog den bort. De andre piltarna satte efter den. Egil for emot honom och högg yxan i hans  huvud, så att den med ens stod fast i hjälmen.

Han gick sedan med Tord bort till sina följeslagare. De rusade strax till vapnen, och så gjorde de andre ock. Olef halte drog med en flock över till männen från Borg. Den skaran blev då den manstarkaste. Så skildes man för den gången.

Häraf reste sig trätan mellan Olef halte och Grims fader, Hägg av Häggstad. De slogs i Laxfit vid Grimsån. Sju män fälldes där, Hägg blev sårad till döds, och hans broder föll.

När Egil kom hem, var Skalle-Grim fåordig, men modren Bära menade, att Egil var ett vikingsämne, och vore det tillständigt att ge honom härskepp, så snart han hade åldern inne. Då kvad Egil en visa:

”Det mälte min moder,

Att mig skulle köpas

Farkost och fagra åror –

Färdas på skepp med vikingar,

Stånda uppe i stammen,

Styra gode draken,

Så i hamn få hålla,

Hugga en och annan!”

Då Egil var tolv år gammal, var han så reslig, att få män ägde den styrka och storlek, att de ej föll till föga för honom i lekarna.

I den vinter, som var hans tolfte, for han ivrigt till lekmöten. Tord Graneson var då tjugoårig och mycket muskelstark. Det hände ofta, som vintern gick, att Egil och Tord kom att i leken stå emot Skalle-Grim.

En gång slogs boll söder ut i Sandvik vid Borg. De hade då ock Skalle-Grim emot sig, och han tröttnade, så att de fick övertaget. Men vid aftontid efter solnedgången tog det värre vändning för Egil och Tord. Skalle-Grim tog sådan styrka, att han lyfte upp Tord och satte honom i backen så hårt, att han helt krossades och strax fick sin bane. Därefter grep han i Egil. Torgärd bråk, en av Skalle-Grims trälkvinnor, stod och såg därpå.

Hon hade fostrat Egil i barndomen, var rask, stark som karlar och synnerligen trollkunnig. Hon ropade:

”Går du nu bärsärksgång mot din son, Skalle-Grim ?”

Han slapp Egil och slog efter henne. Hon hukade sig undan och sprang sin väg. Skalle-Grim for efter. De lupo helt ut till udden av Digranäs. Där sprang hon ifrån bärget ut i sjön. Han kastade en stor sten efter henne; den tog mellan skulderbladen, och hon kom aldrig upp mera. Stället kallas nu Bråksund.

När de senare på kvällen kom hem till Borg, var Egil mycket förgrymmad.

Skalle-Grim satte sig med folket till bords, men sonen var ännu ej kommen till sin plats.

Han gick in i eldhuset till den man, som var Skalle-Grim kärast och med honom hade tillsyn över arbete och gods där på gården. Honom högg Egil banehugg och steg sedan in på sin plats.

Skalle-Grim lät intet ord falla om detta, och allt framgent låg det målet tyst. Far och son talades icke vid, varken i godo eller ondo. Så gick det den vintern.

33. Torolfs och Egils utlandsfärd. Arenbjörn.

Följande sommar var det, Torolf kom till Island, såsom förut är berättat. När han varit där en vinter, gjorde han om våran sitt skepp segelklart i Bråksund. Så hände det en dag, då han var fullt resfärdig, att Egil kom till sin fader och bad om utstyr till en resa.

”Jag vill”, sade han, ”fara utom lands med Torolf.”

Skalle-Grim sporde, om han talat något om detta med brödren. ”Nej”, svarade Egil.

Han böd honom först göra det. Men när Egil förde detta på tal med Torolf, svarade denne:

”Det är föga utsigt till, att jag tager dig med mig ut. När din fader ej tyckes ha makt att i eget hus hålla dig i tukt, så tror jag mig ej man till att ha dig med mig utom lands, ty där skall du ställa illa för dig, om du visar samma lynne som här.”

”Hända kan, att ingen av oss kommer att fara”, genmälte Egil.

Om natten blåste det upp till en våldsam sydväststorm. När det mörknat, och flodvattnet kom, gick Egil hän, där skeppet låg. Han gick om bord, steg utom kring de uppspända tälten och högg av de tåg, som höll åt havet till, sprang så i land, sköt med fart skeppsbryggorna ut och högg av tågen, som fäste vid stranden.

Strök då skeppet ut i fjärden.

När Torolf och de andre var varse, huru det drev, hastade de ned i en båt. Men vädret växte vasst, och de kunde intet uträtta. Skeppet drev över till Andvik och upp på stranden där, och Egil gick hem till Borg.

När man kom underfund med hans bragd, lastades den av de flesta. Han förklarade, att länge skulle det ej draga om, innan han gjorde Torolf större skada och förlust, i fall denne ej ville ha honom med sig ut.

Då trädde folk emellan, och det blev till sist så, att Torolf tog emot Egil, och for han ut med honom om sommaren.

Så snart Torolf kom om bord, tog han den yxa, Skalle-Grim lämnat honom, och slungade den i djupet. Där blev den.

Färden gick lyckligt över havet, och Torolf kom till kusten av Hördaland. Han styrde upp mot Sogn.

Här hade under vintern det märkliga timat, att Brynjolf av sjukdom dött, och hans söner skiftat arvet. Tord hade fått Örland, gården som hans fader bott på. Han hade gått i konungens tjänst och blivit länderman.

Björn fick sig en annan god och ansenlig gård. Han hade icke gjort sig till konungens handgångne man. Därför kallades han Björn höld. Han var mäkta rik och en stor hövding.

Torolf hastade till honom, så fort han landat, och Åsgärd, Björns dotter, följde honom hem.

Det var ett fröjdefullt möte.

Åsgärd var den vackraste mö, ståtlig i växten, klok och i kvinnoid mycket förfaren.

Torolf for hän till konung Erik. När de råkades, bragte han honom Skalle-Grims hälsning och sade, att han med tack tagit mot konungsgåvan. Han bar fram ett gott långskeppssegel, som han sade att Skalle-Grim sänt som genskänk. Erik tog med nöje emot det och bad Torolf stanna hos sig över vintern. Han tackade och tillade:

”Dock måste jag nu först fara till Tore härse. Jag har till honom ett bindande ärende.”

Så gav Torolf sig, som han sagt, till Tore och togs emot med öppen famn. Tore bad honom stanna, och han sade sig gärna vilja det.

”Och har jag med mig den man, som skall ha sitt uppehåll, där jag är. Han är min broder och har icke förr varit hemifrån. Han tarvar, att jag håller öga på honom.”

Tore svarade, att han vore välkommen, även om han toge med sig flere män.

”Oss synes”, sade han, ”som vore din broder en prydnad för ett följe, i fall han något liknade dig.”

Då bröderna satt skeppet upp på land, for de till Tore härse.

Han hade en son, som het Arenbjöm. Han var något äldre än Egil. Tidigt visade han fram kraftfullt gry och var en väldig idrottsman. Egil höll sig kärligt till honom och följde honom jämt.

Mellan Egil och brödren Torolf var det tämligen kyligt.

34. Torolfs frieri.

Torolf Skalle-Grimsson gav sig en gång i samspråk med Tore härse och sporde honom, huru han skulle taga det, i fall han både om Åsgärd, hans fränka. Tores svar var gynnsamt. Han sade, att han ville främja det målet.

Så drog Torolf med dråpligt följe åter norr ut till Sogn. Fort kom han fram till Björn med sitt ärende; han bad om hans dotter Åsgärd. Björn tog hans anhållan milt: inga vanskligheter fanns, trolovning blev hållen, och bröllop bestämt. Det gillet skulle stå hos Björn om hösten.

Torolf for sedan till baks till Tore härse. När tiden för bröllopet var inne, böd han män till färd med sig. Han böd först Tore, Arenbjörn och deras huskarlar, sedan många mäktige bönder: hans följe var stort och gott.

Den dag, man skulle ge sig å stad, blev Egil sjuk, så att han ej kunde fara med.

Med ett stort långskepp, som fyldes av bröllopsskaran, drog Torolf norr ut.

35. Egil som gäst på konungsgården.

En av Tore härses huskarlar het Ölve. Han var förvaltare och förstyre där på gården. Han hade att kräva ut husbondens ingälder och var hans skattmästare. Sina bästa år var han över och var dock en hurtig man.

Det bar så till, att Ölve skulle göra en färd för att infordra Tores landskylder, de där stod oguldna sedan våran. Han hade till resan en roddfärja och tog med sig tolv av huskarlarna.

Då frisknade Egil till och steg upp. Han fann det ledsamt hemma, när allt folket drog bort. Så sökte han upp Ölve och sade, att han ville fara med honom. För denne tycktes en god följesven ej vara överflödig, helst som farkosten rymde många.

Egil rustade sig till resan. Han hade med sig sina vapen, svärd, väldigt spjut och rund sköld.

På vägen fick de vasst och ogynnsamt väder med strykande storm. De tog till årorna och rodde hårt, tills de vid kvällstid nådde Atlön. Där satte de sig i land.

Ej långt upp på ön låg en stor gård, som konung Erik ägde. Mannen, som var förstyre där, het Bård. Han kallades Atlö-Bård, var en driftig och godarbetsförman. Ättstor var han ej, dock kär för konung Erik och drottning Gunnhild.

Ölve lät draga farkosten helt upp på stranden. De gick fram till gården och träffade Bård ute, sade honom sin färd och lät förstå, att de ville stanna där över natten. Han såg, att de var mycket våte och ledsagade dem hän till ett eldhus. Det låg skilt från de andre byggnaderna.

Bård lät göra upp för dem en stor eld, och vid den torkades deras kläder. När de tagit dem på sig igen, kom han in.

”Nu skola vi sätta fram matbord till er”, sade han. ”Jag vet, att I månden trängta efter sömn. I ären trötte av tråket.”

Detta tykte Ölve om.

Bord sattes fram, och dem gafs mat, bröd och smör. Byttor, fulla av sur mjölk, togs in. Bård sade:

”Mycket harmligt är det, att icke öl finnes i huset, det jag kunde fägna er med, som jag ville. Fån I nu bärga er med vad här är.”

Ölve och hans män var svårt törstige och sörplade i sig mjölken.

Sedan lät Bård bära in ostmysja. De drack den.

”Gärna gåve jag eder bättre dryck, om här funnes”, sade han.

På halm var ingen brist där inne. Han bad dem lägga sig till sömns på den.

Konung Erik och drottning Gunnhild kom samma afton till Atlön. Bård hade rustat till gille för dem. Där skulle vara disablot.

Det var ett ypperligt gästabud, och dryckesvaror väntade rikligt i hallen.

Konungen sporde, var Bård var – ”jag ser honom ingenstädes här.”

”Bård är ute och sörjer för sina gäster”, svarade en man.

”Vilka är de gästerna?” fortsatte kungen, ”då han låter sig slikt högviktigare vara än att hålla sig här inne hos oss.”

Mannen sade honom, att Tore härses huskarlar kommit dit.

”Gången strax efter dem”, föll konungen in, ”och kallen dem hit in.”

Mannen lydde. Han sade dem konungens bud. Så trädde de in i hallen.

Konung Erik tog glad emot Ölve och bad honom sitta i högsätet gent emot sig, och följeslagarna böd han sätta sig på samma bänk åt dörren till.

Egil fick platsen närmast Ölve.

Så bars öl fram.

Många skålar gick laget runt, och skulle hornet tömmas var gång.

Alt som kvällen led, var många av Ölves följesmän svårt rusige. Somliga spydde där inne i hallen, andre raglade ut om dörren.

Men Bård bar själv ihängset i kring dryck åt dem.

Då han räckte hornet åt Ölve, tog Egil det och drack det ut.

Bård menade, att han törstade mycket, gav honom strax fulla hornet åter och bad honom tömma det. Egil tog mot det och kvad en visa:

”Borta i ladan, bonde,

Böd dig ditt usla sinne

Tälja, att ölet tröt dig –

Trivs det, där diser äras!

Doldes dåliga sveket

Dumt för okänd skara.

Ljög du för gäst, som stormen

Givit dig, arme ynkrygg!”

Bård bad honom klunka och hålla upp med speglosorna.

Egil drack varje fyld bägare, som kom till honom, och tömde Ölves ock.

Då gick Bård fram till drottningen och sade, att där var en man, som skämde ut dem: han drack aldrig så, att han icke sade sig törsta.

Drottningen och Bård blandade då gift i drycken och lät den föras in. Bård signade bägaren och gav den åt tärnan, som bar i kring ölet.

Hon bragte Egil den och bad honom dricka.

Han tog fram sin kniv och stack sig i handen. Sedan tog han emot hornet, ristade runor därpå och stänkte blod i dem. Så kvad han:

”Ristom runor på hornet,

Rodne var staf i blodet!

Mumlom kraftord, medan

Mun vid randen dröjer –

Dricka med lust vi drycken,

Dejan, den glada, oss räckte.

Vilja vi veta, hur ölet

Verkar, som Bård oss signat.”

Hornet brast mitt i tu, och drycken flöt ned i golfhalmen.

Då började det att lida med Ölve.

Egil reste sig upp, tog honom i handen och ledde honom mot dörren.

Han kastade sin överkappa om på vänstra sidan och höll i svärdet under den.

Då de hunnit till dörren, kom Bård med fyldt horn efter dem och bad dem dricka sin egen avskedsskål.

Egil stod på dörrtröskeln. Han tog hornet, drack

det ut och kvad en visa:

”Mig böds öl, ty Ölve

Ängslas blek av drycken,

Hornets väldiga vågor

Välde mig svalt kring läppen.

Blundar din blick i kvällen,

Bonde, som svärd vet sköta –

Ser du ej rinnande blodregn

Rodna inför ditt öga?”

Han slungade hornet i golvet, grep i sitt svärd och drog det.

Det var mörkt, där de stod.

Han rände svärdet rakt igenom Bårds midja, så att udden stack ut i ryggen.

Han föll död ned, och blod forsade ur såret.

Då föll ock Ölve, och ur honom kvälde all drycken.

Egil sprang ut ur hallen. Där ute var kolmörkt. Han gav sig strax i väg ifrån gården.

I hallen såg man, att Bård och Ölve låg fallne. Konungen kom till och lät bära ljus fram.

Man såg då, vad här timat:

Ölve låg där sanslös och Bård dräpt. Alt golvet flöt i blod.

Konungen sporde, var den reslige mannen vore, som druckit mest om kvällen.

Man sade, att han gått ut.

”Leten efter honom”, sade konungen, ”och låten honom komma till mig.”

Man sökte runt om i gården, men han fans icke.

När konungsmännen kom till eldhuset, låg Ölves följeslagare där. De tillspordes, om Egil till äventyrs synts där, och de svarade, att han lupit dit in, tagit sina vapen och störtat ut igen.

Man förtalde konungen det.

Han böd sina män skynda med fart ut och bemäktiga sig alla farkoster, som var på ön.

”I morgon, när det är ljust”, sade han, ”skola vi rannsaka hela ön och dräpa mannen.”

36. Egils flykt.

Egil var på fart hela natten. Han sökte komma hän till alla platser, där farkoster fanns, men var helst ha nalkades stranden, fann han allt män före sig.

Så ilade han hela natten utan att få något skepp.

När det började ljusna, var han ute på ett näs. Han såg för sig ett sällsamt långt sund och på andra sidan en ö.

Han tog sin hjälm, sitt svärd och sitt spjut. Av detta bröt han skaftet och kastade det i sjön, svepte så vapnen in i sin överkappa, gjorde av den ett bylte och band det fast på ryggen.

Så störtade han sig i sundet och sam, tills han nådde ön. Den het Södö. Det var en liten ö. Den var bevuxen med buskskog, och mycken boskap gick där, både nöt och får, som hörde Atlön till. När han kommit upp på ön, vred han sina kläder. Då var det full dager, och solen var uppe.

Konung Erik lät strax rannsaka Atlön, när det blivit ljust. Det gick sent för sig, ty ön var stor, och Egil fans icke. Då sände han folk till de andra öarna för att slå efter honom.

Först mot kvällen rodde tolv man över mot Södön. De skulle leta efter Egil och därtill taga med sig hem några slaktfår.

Egil såg skeppet nalkas. Han lade sig ned i småskogen och dolde sig, innan det nådde land.

Tre av männen stannade kvar vid skeppet; de andre nio gick upp på ön och gav sig, trenne åt vart håll, ut att söka. När så en backe bar mellan farkosten och dem, reste Egil sig. Sina vapen hade han till hands. Han snodde sig snedt ned mot sjön. Så smög han sig fram med stranden. De, som vaktade skeppet, visste intet af, förr än han var inne på dem.

I blinken gav han en av dem banehugg. En annan rände i väg, men det bar uppför backe. Egil högg efter honom och slog foten af. Den tredje sprang ut på skeppet, högg tag i staken och ville sätta ut. Men Egil drog skeppet till sig och sprang om bord. De skiftade ej många hugg, innan mannen draps och kastades i sjön.

Sedan tog Egil årorna och rodde bort.

Han var på hejdlös färd hela den natten och nästa dag med, tills han hann till Tore härse.

Men männen, som var kvar på Södö, blev där i många nätter, de slaktade ned fänad åt sig, slog eld och gjorde upp kok. På den sida av ön, som vätte åt Atlön, staplade de upp en stor vedhög, satte eld i den och lät den flamma som en vårdkas. När man såg den, sattes ut en båt, och de män, som ännu vore i live, fördes hem.

Konungen var då borta. Han var på väg till ett annat gille.

Om Ölve och hans följeslagare har man att förtälja, det konungen lät dem som skuldlöse fara i frid. De nådde hem före Egil och fann Torolf och Tore härse redan komne. Ölve sade dem Bårds dråp och allt vad därvid timat; men om Egils öde kände han intet.

Torolf blev tungsint vid denna tidning; så ock Arenbjörn. De räddes för, att Egil aldrig skulle komma åter.

Men om morgonen kom Egil hem.

Så snart Torolf fick veta det, steg han upp, gick till honom och sporde, på vad vis han kommit undan, och vad på färden hänt honom. Då kvad Egil denna visa:

”Så från drott och drottning

Drogs mitt  huvud undan

– Icke skall med stolta

Storord verket prydas -:

Trenne kungaträlar

Trampa mer ej jorden.

Till Häls höga hallar

Hän de segnat alla.”

Arenbjörn fägnades av dessa dåd och sade sin fader, att honom ålåg det att förlika Egil med konungen.

Tore genmälte:

”Nog skall det sägas, att Bård förskyllat eget dråp; dock är det hos Egil ett väl starkt ättdrag – att blindt rusa under konungens vrede: den slår tungt ned på de flesta! Jag skall likväl för denne gång skaffa honom förlikning.”

Tore for till konungen, men Arenbjörn stannade hemma och förklarade, att ett och samma skulle gå över dem alle.

När Tore kom inför konung Erik, gjorde han å Egils vägnar de bästa anbud, böd sin egen borgen och satte målet under kungens dom.

Konungen var högeligen harmsen, och han var ej god att tilltala. Han sade, att det nog sannades, vad hans fader Harald sagt, att svårt skulle det länge bli att lita på de fränderna.

”Om jag nu förmås till förlikning”, sade konungen, ”skall du, Tore härse, sörja för, att Egil aldrig vistas länge i mitt rike. För din böns skull, Tore, bliver det så, att jag tager emot penningböter för de fallne männen.”

Konungen fastställde den bot, han fann god, och Tore gäldade den hel och hållen och for hem.

37. Torolfs och Egils härtåg.

Den vintern var Torolf och Egil i god välfägnad hos Tore härse.

På våran skaffade de sig manskap och rustade ut ett stort långskepp. De for om sommaren i österled och härjade, hade många strider och fick väldiga byten.

De styrde till Kurland och slöt en halv månads fred med innebyggarne. De höll köpstämma med dem. När den lyktats, började de härja och lade till på skilda orter.

En dag landade de vid en bred älvmynning. En stor skog låg där vid kusten. Här beslöt de sig för att gå upp. Folket delades i flockar, tolv man i varje. De drog genom skogen, och sedan var icke långt, innan bygden tog vid. Här rånade de och dräpte, och folk flyktade, tills de intet motstånd fick mer.

När det led mot kväll, lät Torolf blåsa till återtåg. Man vände, där en var höll sig, åter till skogen.

Då Torolf mönstrade manskapet, var Egil och hans följe icke med. Det mörknade allt mer, och man trodde sig ej kunna leta upp honom.

Egil hade med tolv man vandrat genom en annan skog. Snart såg de för sig vida slätter och bygder. Ej långt borta låg en gård. De styrde dit.

När de kommit fram, sprang de in i ett av husen. Folk såg de ej till. De tog allt löst gods, de träffade på. Där var många hus, så att det tog tid för dem.

Då de åter trätt ut och kommit ett stycke från gården, stod mellan dem och skogen folk flockat. Med fart närmade man sig dem.

En hög skidgård gick från gården hän emot skogsbrynet.

Egil befallde, att de andre skulle följa efter honom, så att man ej måtte från alla håll tränga sig på dem. De gjorde så. Främst gick Egil och sedan den ene så nära vid den andre, att man ej kunde spränga ledet.

Kurerna anföll dem hårt, mest med spjutkast och skott, men gav sig ej i huggstrid.

Som Egil och hans män gick fram längs skidgården, såg de med ens en annan sträcka sig fram från sidan och inom kort sluta till. Där stod de i hörnet mellan bägge och kunde ej komma fram.

Kurerna välte sig där på dem, och somliga stack spjut och svärd genom skidgårdarne, andre kastade kläder över deras vapen.

Egil och hans folk sårades. De greps alle och bands. Sedan fördes de hän till gården.

Den ägdes av en mäktig och förmögen man. Han hade en vuxen son.

De rådslog om, vad man skulle göra vid de fångne. Bonden sade sig vara bäst till freds, om man sloge ihjäl dem alle, en efter en.

Bondesonen menade, att det nu vore så nattmörkt, att man ingen skämtan hade av att pina dem. Han bad, att man måtte vänta till morgonen.

Så föstes de in i ett hus och blev hårt bundne. Egil bands vid en stolpe både till händer och fötter. Huset lästes starkt till, och kurerna gick in i stugan, fick sig mat, var mycket förnöjde och drack.

Egil tog sig samman och riste stolpen, tills den lossnade upp ur golvet. Så ramlade den. Han krängde sig av den, löste med tänderna sina händer och bände sedan banden av fötterna. Därpå gjorde han sina följeslagare frie.

När de så alle var löse, såg de sig om, var lägligast var att komma ut.

Husets sidoväggar var av stora timmerstockar, men gaveln var av bräder. De störtade fram och sprängde den.

Så var de inne i ett annat hus. Det hade ock timmerväggar.

Då hörde de djupt under sina fötter mansröster.

De trevade i kring sig och fann i golvet en lucka, den de lykte upp.

Under den var en djup graf.

De hörde rösterna där nere ifrån.

Egil sporde, vad där var för folk.

Den, som svarade honom, sade sig heta Åke.

Egil frågade, om han ville upp ur grafven.

Åke svarade, att det ville han gärna.

De sänkte ned i öppningen de rep, de varit bundne med, och drog upp tre män.

Åke sade, att de båda andre var hans söner. De var danske män och hade blivit fångne i härnad förre sommaren.

”I vinter hade jag det gott”, sade han. ”Jag hade nästan alltid att sköta om bondens boskap, men mina söner var i hård träldom och illa till freds. I våras tog vi vårt beslut och sprang vår väg. Så fann man oss, och vi sattes ned i denna graf.”

”Du känner väl till husinredningen här?” sporde Egil. ”Var kunna vi lättast komma ut?”

Åke sade, att där var en brädvägg till.

”Bryten upp den, så skolen I komma in i en kornlada, och från den kan man fritt gå ut”.

De bröto upp bräderna och var sedan i ladan. Så gick de ut.

Det var kolmörkt. Egils män menade, att man skulle skynda till skogen.

”Om du känner till husen här, skall du visa oss, var här fins något att taga”, sade Egil till Åke.

Han svarade, att där visst ej vore brist på lösören.

”Här är ett stort loftsrum, som bonden brukar sova i. Där inne är ej brist på vapen.”

Egil bad männen följa med dit upp. När de kom upp på trappan, såg de, att dörren stod öppen.

Där var ljus inne, och tjänstfolk redde till bäddarna.

Egil bad några av männen stanna nedanför och se till, att ingen komme ut. Han sprang in i rummet. Där var vapen i mängd. Med dem väpnade han sina män. Därpå dräpte de alla, som var där inne. Nu fick alla följeslagarna full vapenrustning.

Åke gick hän, där en läm var i golftiljan, och lyfte upp den. Han sade, att de skulle gå ned i rummet inunder.

De tog sig ljus och gick dit.

Där gömde bonden sina skatter. Där låg stora dyrbarheter och mycket silver.

Männen tog digra bördor och buro ut. Egil grep en rätt stor mjödkanna och gick ut med den under armen.

När de nått skogen, stannade Egil och sade:

”Denna färd är svåra nedrig och icke värdig härmän. Vi ha stulit bondens gods, utan att han vet något därom. Aldrig skall den skammen hända oss. Farom åter till gården och givom dem besked om, vad där skett.”

Alle satte de sig emot detta; de ville till skeppet.

Egil satte ned mjödkannan. Så gav han sig att springa mot gården till.

När han kom fram, såg han, att tjänstesvenner gick från eldhuset med fat, som de buro in i stugan. I eldhuset såg han en stor eld med kittlar över. Han gick dit in.

Stora vedstockar hade forslats dit och eld var gjord upp, såsom skicket var: man tände an den ene änden av stocken, och så fick den brinna.

Egil hof upp stocken, gick hän till stugan och sköt den ände, som lågade, upp mot takskägget och så upp i nävern. Där fäste elden fort.

Kort därifrån låg en hög vedträn. Han staplade dem upp framför stugdörren.

Elden bet sig raskt över takbräderna.

Männen, som sutto där inne i dryckeslaget, visste intet af, förr än flamman stod in genom taket. De rusade till dörren. Men här var ej bekvämt att slippa ut varken för vedtränas skull eller för det, att Egil

vaktade dörren och dräpte både på tröskeln och utanför de flesta, som sökte sig ut.

Bonden sporde, vem där stode för elden.

”Just den står för elden”, svarade Egil, ”som du i går kväll minst skulle trott därom. Och skall du ej bedja om hetare bak än det, jag eldar upp. Milt bad skall du ha för mjuk bädd, som du böd mig och mina män på. Är här nu den samme Egil, som du lät fjättra och binda vid pålen i det huset, I så noga lästen till. Jag skall löna dig för mottagandet så, som du förtjänat.”

I det samma tänkte bonden slinka ut i mörkret förbi Egil. I blinken högg Egil honom ned, och många andre gav han där banehugg.

Det var blott ett ögonblick, förr än stugan flammande föll samman.

De fleste, som var där inne, blev av med livet.

Egil vände åter till skogen. Han fann sina följeslagare, och alle drog de samman ned till skeppet. Egil sade, att mjödkannan, som han bar på, ville han ha som förlott.

Den var också full av silver.

Torolf och de andre var över måttan glade, när Egil kom.

Så fort morgonen bräckte, styrde de ut från land. Åke och hans söner var i Egils följe.

De seglade i sensommaren till Danmark, lade sig också där i bakhåll för handelsskepp och rånade, vad de kom åt.

38. Köpstaden Lund Brännes.

Harald Gormsson hade vid denna tid, efter fadern Gorms död, tagit emot Danmarks rike.

Landet var jämt utsatt för härjningar. Vikingar låg i mängd vid kusterna.

Åke kände Danmark både till sjös och lands. Ofta sporde Egil honom, var de ställen vore, å vilka rika byten kunde väntas.

När de kom in i Öresund, sade Åke, att där uppe i land låg en stor köpstad, som het Lund. Där kunde goda byten vinnas, men troligt vore, att köpstadsmännen skulle göra motvärn.

Det förelades männen, om man där skulle gå upp eller icke. Meningarna skiftade mycket. Somliga rådde till, andre ifrån. Saken hänsköts till skeppsförarne. Torolf var hugad att draga upp till staden.

När man sporde Egil om hans mening, kvad han en visa:

”Svärden skola vi svänga,

Svenner, så huggen glittra.

Väldigt våra stordåd

Växe i sommartiden.

Hän emot Lund må hasta

Hurtigt en var i flocken.

Där en sövande svärdssång,

Svenner, skola vi sjunga.”

Så gjorde man sig redo att landstiga. Man drog upp emot köpstaden.

Då stadsboarne varsnade ofrid, rustade de sig till motvärn.

Rundt om staden gick en trämur. Ifrån den värjde de sig emot vikingarne.

Den skarpaste kamp tog här vid.

Egil trängde med sin trupp fram mot porten, och han väjde icke.

Där blev stort manfall; ty den ene försvararen föll om den andre.

Det säges, att Egil var den förste, som trängde in i staden. Så följde hela skaran.

Det blev allmän flykt, och många nedhöggs.

Torolf och Egil rånade köpstaden och fick gods i mängd.

De brände husen, innan de drog därifrån.

Sedan gick de ned till sina skepp.

39. Gästabudet hos Arfinn jarl.

Torolf styrde med sitt folk norr ut förbi Halland. När vädret drev dem ur kosan, lade de till i en hamn. De rånade intet där.

Ej långt uppe i landet bodde jarlen Arfinn.

När han sporde, att vikingar var vid kusten, sände han sina män ned till dem för att få veta, om de där ville hålla fred eller härja.

Då sändemännen kommit till Torolf med sitt ärende, svarade han, att ingen härjning skulle ske, ty det var dem icke nödigt att där fara fram med härsköld: landet var icke rikt.

Sändemännen vände till baka med detta budskap.

När jarlen såg, att han ej för den skull behövde samla folk, red han utan följe ned till vikingarne.

Då de träffat samman, lopp samtalet väl af. Jarlen böd Torolf och det folk, han ville taga med sig, hem till gille. Torolf lovade att komma.

På den utsatta dagen sände jarlen hästar dem till mötes. Både Egil och Torolf gav sig å stad. De hade med sig trettio man.

Jarlen tog väl emot dem. Man förde dem in i salen.

Där inne väntade ädelt öl. Det böds dem. De sutto där kvar till kvällen.

Innan borden sattes fram, sade jarlen, att man skulle lotta om platserna. Man och kvinna skulle dricka samman, så långt par fanns, och de, som var till övers, fick dricka för sig själva.

Man lade sina lotter i en mantelflik, och jarlen tog upp.

Han hade en dejlig dotter, som då var i sin fagraste ålder.

Lotten föll så, att Egil skulle om kvällen sitta hos jarlsdottern.

Hon gick om kring i salen och hade gamman för sig. Egil reste sig och gick hän till den plats, där hon om dagen suttit.

När man så skulle bänkas, trädde hon bort till sin plats och kvad:

”Vad vill du, sven, i mitt säte?

Sällan du har givit

Föda varm till vargen,

Vill jag här ensam sitta.

Korp du ej hört i höstas

Högt över liken skria,

Icke du sett hur, tunna

Äggar skuro varandra.”

Egil tog i henne och satte henne ned hos sig. Han kvad:

”Kraxat har korp, där blodig

Klinga fram jag burit.

Skinande spjut ha sjungit

Skönt, när mot viking kämpats.

Vild var väldiga striden,

Vred sig elden om husen.

Blodiga lik vi lät

Lätt i stadsport slumra.”

Egil och mön drack nu samman om aftonen och var mycket muntra.

Gillet var förträffligt både den kvällen och dagen efter. Så drog vikingarna ned till sina skepp. De skildes från jarlen med vänskap, och gåvor växlades.

40. Torolf och Egil i Norge.

Torolf och Egil seglade fram till Brännöarna. I den tiden var där ett omtyckt vikingatillhåll, ty handelsskepp drog mellan öama i mängd.

Åke for med sönerna till sitt hem.

Han var en mycket rik man och ägde många gårdar i Jutland.

Han skildes från de andre i kärlek, och de kom över ens om ständig vänskap.

Då hösten var inne, seglade Torolf och Egil norr ut till Norge och kom fram till Fjärdafylke.

De for hän till Tore härse. Vänligt tog han emot dem, men sonen Arenbjörn fägnade dem mest. Strax böd han Egil att stanna där vintern över.

Egil tog med tack emot tillbudet.

Men när Tore härse fick spörja Arenbjörns inbjudning, sade han den vara väl förhastad.

”Icke vet jag”, sade han, ”om den faller konung Erik i tycket, ty efter Bårds dråp förklarade han, att han ej ville ha Egil här i landet.”

”Nog kan du, fader”, svarade Arenbjörn, ”ställa så till med konungen, att han ej tadlar Egils uppehåll hos oss. Torde du bjuda din frände Torolf kvar, men jag och Egil skola bägge vistas på ett ställe vintern över.”

Av dessa ord såg Tore härse, att Arenbjörn skulle få sin vilje fram.

Fader och son bad då Torolf att stanna där den vintern. Han mottog tillbudet, och han och Egil voro

där med tio man.

Bland dem var två bröder Torvald häftige och Torfinn stride.

De var Björn hölds nära fränder och hade med honom fostrats upp.

De var starke och högreste, store och ärelystne kämpar. De hade följt Björn, medan han var i viking. Då han satt sig i ro, for de till Torolf och var med honom i härnad. De hade sin plats i framstammen å hans skepp. Men när Egil fick eget skepp att föra, blev Torfinn stride hans stambo. Bröderna var ständigt i Torolfs följe, och han skattade dem högst bland sina män.

Så följde de honom även denna vinter. De hade i hallen säte närmast Torolf och Egil.

Torolf satt i högsäte gent emot husbonden Tore, och skulle de dricka varandra till. Egil hade plats mitt emot Arenbjörn och hade att dricka med honom. Vid varje skål skulle man gå tvärs över golvet hän till sin dryckesbroder.

Om hösten for Tore härse till konung Erik. Han tog mäkta gunstigt mot honom.

När de kommit i tal samman, bad Tore konungen, att han ej skulle förtörnas över, att han hade Egil hos sig under vintern.

Konungen svarade vänligt, att Tore härse kunde av honom undfå, vad han ville – ”men ej skulle detta lupit så väl af, i fall annan man tagit emot Egil.”

När drottning Gunnhild hörde, vad de sade, yttrade hon:

”Nu tror jag, det går såsom ofta förr, att du, Erik, väl lätt ger dig för andres ord, och länge minnes du icke, vad illa dig gjorts – skall du draga Skalle-Grims söner fram, tills de än en gång slå ned några av dina närmaste. Men om också icke du finner Bårds dråp värt att fästa sig vid, gör jag det.”

”Mer än andra”, svarade konungen, ”äggar du mig, Gunnhild, till grymhet. Dock har hetare kärlek än nu från din sida en gång vankats Torolf. Jag tager icke åter mitt ord till de bröderna.”

”Här stod Torolf sig väl”, svarade drottningen, ”innan Egil fördärvade allt för honom. Nu ser jag ingen skilnad mellan dem.”

Tore härse for hem och sade bröderna konungens och drottningens ord.

41. Torwald häftiges dråp.

Övind skröja och Alf heto Gunnhilds bröder, söner av Assur tote. De var till åren unge men ansenlige till växt och styrka; de var ock driftige köpmän. De stod före andre i stor ynnest , hos konung Erik och drottning Gunhild. Äljes var de ej väl lidne.

Om sommaren skulle stort blot hållas i Göla. Där var det mest frejdade huvudhovet. Skaror av folk samlades dit från Fjärdafylke, Fjalar och Sogn, och var de fleste stormän. Konung Erik for dit.

Då sade Gunnhild till sina bröder:

”Jag vill, att I i detta folkstim ställen så till, att I fån en av Skalle-Grims söner dräpt. Bäst vore dock, i fall I fingen bägge.”

De lovade, att så skulle ske.

Tore härse gjorde sig redo att fara till Göla. Han kallade Arenbjörn till ett samtal.

”Nu skall jag fara till blotet”, sade han, ”men jag vill ej, att Egil följer med. Jag känner Gunnhilds anslag, Egils hetsighet och konungens makt: är ej gott att jämka allt detta samman. Egil skall ej låta hålla sig hemma, så vida ej du stannar. Men Torolf och hans följeslagare skola fara med mig. Skall Torolf med offring söka lycka för sig och sin broder.”

Arenbjörn sade Egil, att han ärnade stanna hemma – ”så blir du väl ock kvar”, tillade han.

Egil gick in på detta.

Tore härse och Torolf for till blotet.

Stora folkhopar var samlade, och stora dryckeslag hölls.

Torolf följde Tore härse, vart han gick; de var aldrig från varandra, dag eller natt.

Övind skröja sade drottning Gunnhild, att han intet tillfälle fick att nå Torolf.

Hon bad honom då dräpa någon av hans män – hellre än att allt gick dem ur händerna.

En afton, när konungen gått till vila och Tore härse och Torolf likaså, sutto Torfinn stride och Torvald häftige kvar vid dryckesbordet. Då kom bröderna Övind och Alf och satte sig hos dem. De var vid hurtigt lynne.

Först drack man över lag. Så skulle två och två tömma hornet.

Övind och Torvald häftige drack samman, Alf och Torfinn likaledes.

När det led ut på kvällen, började glädjen mulna. Man kom upp att munhuggas, och sist blev det gräl.

Då sprang Övind skröja upp, drog sitt kortsvärd och högg det i Torvald, så att det gav honom banesår nog.

Både konungsmännen och Tores huskarlar rusade upp. Men alle var de där inne utan vapen, ty där var tempelhelgd.

Folk trädde mellan och fick de vildaste skilde åt.

Så hände ej mer märkligt den kvällen.

Övind hade dräpt på helig ort och gjort sig till varg i veum. Han skulle strax lämna stället.

Konungen böd böter för mannen, men Torolf och brödren Torfinn förklarade, att de ännu aldrig tagit emot mansbot – de ville det heller icke nu.

Härmed skildes man, och Tore härse drog med sitt

följe hem.

Konung Erik och drottning Gunnhild sände Övind till konung Harald Gormsson i Danmark, ty han kunde ej vara, där norsk lag gälde.

Konung Harald tog väl emot honom och hans ledsagare.

Övind hade med sig till Danmark ett ansenligt långskepp. Han sattes av konungen till lantvärnsman emot vikingar. Övind var den ypperste härman.

Då vår kom efter denna vinter, gjorde Torolf och Egil sig färdige att åter fara i viking. De ärnade sig ännu en gång i österled.

Men när de nått Viken, seglade de söder ut längs Jutland, härjade där, for sedan till Frisland och höll sig där en god del av sommaren. Så styrde de åter till Danmark.

Då de kommit till landsgränsen, där Danmark och Frisland mötas, hände det en kväll, när folket redde

sig till vila, att två män kom hän till Egils skepp och sade, att de hade ett ärende till honom. Man förde dem till Egil. De sade, att Åke den rike sänt dem dit.

”Ligger Övind skröja på lur vid Jutlands västkust för att falla över er, när I faren norr ut. Så mycket folk har han dragit samman, att I haven ingen styrka att stå eder med, i fall I råken ut för hela den hären. Men själv är han på färd med två lätta skepp, och är han nu ej långt härifrån.”

När Egil fått detta budskap, lät han sitt folk strax taga ned tälten.

Han böd dem segla så ljudlöst, de kunde. De gjorde så, och i dagningen träffade man på Övinds skepp, där de låg för ankar.

Med ens lade man fram till anfall och lät både sten och spjut flyga.

Många av Övinds män föll. Själv sprang han över bord, och simmande nådde han land med alle de andre, som frälste livet.

Egil tog skeppen med last och vapen.

Fram på dagen vände de till baka till Torolf.

Han sporde, var Egil varit, och var han fått de skepp, han kom med.

Egil svarade, att Övind skröja ägt skeppen, och hade han själv tagit dem från honom. Han kvad:

”Dådfull strid vi stredo

Strängt vid Jutlands sida.

Väl sig viking värjde,

Värn för Dana rike,

Förr’n han dök med följet

Färmt från skepp i djupet.

Säkert över sanden

Sam han, Övind skröja.”

”Med detta hafven I allt ställt så till”, sade Torolf, ”att det ej är oss rådligt att i denna höst fara till Norge.”

Egil sade sig ej ha något emot, att de sökte upp ett annat land.

42. Konung Adalsten i England.

Älvråd den mäktige rådde över England.

Han var i sin släkt den förste, som härskade över allt landet. Det var i norgeskonungen Harald hårfagres dagar. Efter honom blev hans son Jåtvard Englands konung. Han var fader till Adalsten segersälle, Håkan godes fostrare.

Då Adalsten tagit riket efter sin fader, reste sig de hövdingar till strid, som förut måst lämna sin makt till hans fader och farfar. Man trodde sig nu lättare kunna få sin rätt åter, när en ung konung rådde över riket. Det var män från Bretland, Skottland och Irland.

Konung Adalsten drog till sig en här. Han tog i sin sold alle de män, både utländske och inländske, som på så vis ville komma åt gods och gull.

Bröderna Torolf och Egil styrde söder ut förbi Saxland och Flämingaland. De sporde, att Englands

konung såg sig i behov av folk, och att man hos honom kunde tjäna sig till rikedomar. De beslöt sig för att draga till honom med sitt folk.

Om hösten kom de till konung Adalsten. Han tog väl emot dem, ty han såg på dem, att i slike följesmän var gott stöd. Det dröjde ej länge, förr än han böd dem gå i sin tjänst och varda hans lantvärnsmän. Det blev avtalat, att de skulle bliva konungens män.

Vid den tiden hade England länge varit ett väl kristet land. Konungen var god kristen och kallades Adalsten den trostarke.

Han bad Torolf och Egil, att de skulle låta primsigna sig, ty detta var allmän sed både bland köpmän och dem, som tog krigstjänst samman med kristne. De män, som var primsignade, kunde efter tycke ha allt umgänge med så väl hedne som kristne men hålla sin tro på, vad dem syntes bäst.

Torolf och Egil gjorde, som konungen bad. De lät bägge primsigna sig.

De hade tre hundra följesmän, som gick i konungens sold.

43. Skotske konungen Olof.

Olof röde het en mäktig konung i Skotland. Han var på fädernet skotte och på mödernet dansk. Han var av Ragnar Lodbroks ätt.

Skotland sades vara så stort som tre fjärdedelar av England. Nortumberland räknade man för Englands femtedel. Det ligger på östsidan längst i norr närmast Skottland. I forna tider hade danske konungar ägt det landet. Jorvik är där  huvudstad. Det lydde nu Adalsten, och hade han satt över det två jarlar. Den ene het Alfger, den andre Godrek. De hade att värna landet mot angrepp av både skottar och daner eller nordmän, som ideligen härjade det och ansåg sig äga starkt krav på det. Voro i Nortumberland män på fädernet eller mödernet danske, hölls desse för de gäfvaste. Månge fanns, som på bägge sidor var av dansk ätt.

Tvänne bröder Ring och Adils rådde över Bretland. De var skattskyldige under konung Adalsten, och det ålåg dem, när de var i hans här, att med sitt folk stå främst i fylking, framom konungsmärkena. Bröderne var de störste härmän men nu mera ej unge till åren.

Älvråd mäktige hade fråntagit alla skattkonungar namn och välde. Jarlar fick sedan de heta, som förut varit kungar eller kungssöner. Detta höll sig, så länge han och hans son Jåtvard levde. Men Adalsten kom ung till väldet, och därför fruktades han mindre. Många blev nu tilltagsne, som förr varit undersåtlige.

44. Före slaget på Vinaheden.

Skotske konungen Olof samlade en stor här och drog söder ut till England. När han kom i Nortumberland, for han över allt fram med härsköld. Då de jarlar, som styrde landet, fick spörja detta, bådade de samman folk och tågade mot honom. När de stötte på varandra, kom det till hård strid, den där slöts så, att segren blev konung Olofs, men Godrek jarl föll, och Alfger jarl gav sig på flykt med mängden av det folk, som följt honom och frälsats ur kampen.

Konung Olof lade under sig hela Nortumberland.

Jarl Alfger drog till konung Adalsten och sade honom sin ofärd. Så snart konungen sporde, att en så ansenlig här kommit in i hans rike, sände han män ut, stämde till sig folk och avlät budskap till sina jarlar samt andra mäktige hövdingar. Han bröt strax upp med den här, han fick, och drog emot skottarne.

När ryktet förtalt, att skotske konungen fått seger och lagt under sig en stor del av England, fick han kring sig en vida större här än Adalsten: många hövdingar drog sig till honom. Så samlade Bretlands

jarlar Ring och Adils stora härskaror och trädde med dem i konung Olofs led. Då följde honom en omätlig

folkmassa.

När Adalsten sport allt detta, stämde han samman sina hövdingar och rådgivare för att få utrönt, vad nu vore gagneligast. Han lät alle nogsamt veta det, som han spanat upp om skotske konungens färd och styrka. Alle sade med en mun, att Alfger kommit som lumpnast undan, och skäligt vore, att han miste jarlsnamnet. Till slut blev det fastställt, att konung Adalsten skulle vända om och draga till det sydliga England och sedan norr ut med hela landet hämta upp härflockar till sig, ty man såg, att det myckna folk, som tarfvades, skulle för sent samlas, i fall konungen icke själv sammanhopade det. Över den här, som allt stod stridsfärdig, satte konungen Torolf och Egil som hövdingar. Med i hären skulle då vara det folk, som de själva fört till honom. Jarl Alfger hade ännu befälet över sina män. Till flockhövdingar satte konungen dem, han fann dugande.

När Egil kom från krigsstämman till baks till sina följesmän, sporde de, vad han hade för tidningar att gifva dem om skottkonungen. Han kvad:

”Ut till flykt kung Olof

Ene jarlen strakte,

Andre flinke fursten

Fälde han på stället.

Godrek trådde tysta,

Tunga, sista fjätet.

Hän ur Alfgers händer

Halfva riket skrälde.”

Män sändes till konung Olof, de där fick till ärende att mäla, det konung Adalsten ville staka ut valplats åt honom på Vinaheden vid Vinaskogarne, och ville han, att man icke härjade i hans land, utan skulle den råda över Englands rike, som blev segrare i öppet slag. Innan en vecka var liden, skulle ej kampen stå, och komme en av dem först, skulle han bida en vecka på den andre.

När valplats var utstakad för en konung, var det den tidens skick, att han ej kunde, innan kampen stått, utan vanära härja i landet.

Konung Olof hejdade därför sin här, höll inne med härjningen och bidade mötesdagen.

Då förde han hären till Vinaheden. Norr om den stod en borg. Han lade sig i den med största delen av sitt folk, ty stora härad sträckte sig ut där ifrån, och ur dem kunde han få de förråd, hans här tarvade. Han sände sina män upp på heden, där slaget skulle stå. De skulle där välja ut tältplatser och göra allt redo, innan hären inträffade. De kom till kampplatsen och fann den runt om stakad ut med hasselstänger. Det gälde att söka ut slät mark, där stor här skulle fylkas. Här var ock heden jämn; en älv flöt på ena sidan, på den andra stod en stor skog. Där kortast var mellan älven och skogen – och det var en lång sträcka – hade konung Adalstens män tältat, och tält stod vid tält mellan bryn och brädd. Men blott i vart tredje fanns män och det ej många.

När Olofs folk kom till dem, hade de i täta led ställt upp sig framför alla tältraderna, så att ingen kunde träda in. De sade, att deras tält var alla fyllda av härmän, så att det nästan icke gavs rum för dem alla. Och tälten stod så högt, att man ej kunde blicka upp över dem och se, huru många eller få led där stod. Så trodde Olofs män, att det var en hel här, som där höll sig. De slog upp sina tält på en jämn brant norr om hasselstängslet. Dag från dag sade Adalstens män, att deras konung väntades eller redan vore kommen till den borg, som stod söder om heden. Och folk hopade sig till dem dag och natt.

När mötestiden var ute, sände Adalstens män ärendesvenner till konung Olof, de där hade att säga honom, att deras konung nu vore färdig till strid, och vore hans här mäkta stor. Han sände honom det budskap, att han ej ville, de skulle vålla så väldig manspillan, som det nu artade sig till; han bad honom hellre draga hem till Skotland och som vängåva taga mot en skilling i silver av varje plog i hans hela rike. Därtill skulle de hålla frid och vänskap med varandra.

När budbärarne kom till konung Olof, höll han på med att ordna sin här och ärnade rycka närmare stridsfältet. När de burit fram sitt ärende, sköt konungen upp sin färd den dagen. Han satte sig till

rådplägning med sina hövdingar. Mycket olika var meningarna. Somliga yrkade starkt på, att man måtte taga emot detta anbud, ty det ärorikaste tåg hade de varit med om, i fall de vände hem, sedan de tvungit så stor skatt av konung Adalsten. Många rådde ifrån och menade, att Adalsten en annan gång skulle bjuda mycket mera, i fall detta bud förkastades. Till den meningen slöt man sig. Sändemännen bådo då konung Olof ge sig tid, tills de träffat konung Adalsten och frågat honom, i fall han ej ville lämna från sig ännu mera silver för att få frid. De bad om en dag till hemritt, en annan till rådplägning och en tredje till återfärd. Konungen tillstadde dem detta.

Sändemännen vände hem och kom igen den tredje dagen. De framförde till konung Olof den Adelstens hälsning, att han ville ge allt vad han tillförne budit och dess utom, till skiftning mellan Olofs folk, en skilling åt varje friboren man, en mark åt varje flockhövding, som förde an minst tolv man, en mark gull åt varje hirdhövding samt fem mark gull till varje jarl.

Konungen lät detta kungöras för sitt folk. Nu som förr rådde somliga till, andre ifrån. Men till slut gav konungen sitt sista ord: han ville ej avslå detta tillbud, om Adalsten därtill läte honom ha hela Nortumberland med alla dit hörande skatter och ingälder. Sändebuden bad om tre dagars frest och menade, att Olof nu borde låta några av sina män följa med, på det de måtte själva höra konung Adalstens ord och få veta, om han tog mot slika villkor eller icke. De sade sig tro, att deras konung ej skulle låta just så mycket stå i vägen för förlikningen. Konung Olof samtyckte och sände män till Adalsten.

Så redo alle sändemännen samman och fann konung Adalsten i borgen, som låg strax söder om heden.

Olofs budbärare framförde sitt ärende jämte fredsvillkoren. Adalstens män meddelade honom ock, vad bud de farit med till konung Olof, och sade honom, att det skett efter klarsynte mäns råd att skjuta upp striden, till dess han själv nått fram.

Konung Adalsten gav Olofs män raskt besked.

”Bären dessa mina ord till konung Olof”, sade han, ”Jag vill ge honom orlof att draga hem till Skotland med sitt folk. Men först give han åter allt det härfång, han med orätt tagit här i landet. Stiftom sedan frid mellan våra land, och härje ingendera i den andres. Läggen härtill, att konung Olof skall vara min man, taga Skotland som län av mig och varda min underkonung. Faren nu till baka och sägen honom, vad jag så talat.”

Sändemännen vände genast till baks om kvällen och hann nära midnatt fram till konung Olof. De väckte honom upp och sade honom strax konung Adalstens ord. Han lät snabbt kalla till sig jarlarne och andre hövdingar samt lät sedan sändemännen träda fram och omförmäla, hur ärendet lyktats, och konungens ord fallit. Då detta kungjorts härförarna, var en mening allas; nu hade de ej annat att göra än rusta sig till slag. Sändebuden förtalde ock, att Adalsten hade en ansenlig här, och att han kommit till borgen först samma dag som de. Då sade jarl Adils:

”Nu sannas mina ord, konung, att I skullen få pröva på engelskt svek. Här ha vi suttit i lång tid och inväntat allt det folk, de dragit till sig, och torde deras konung ha varit fjärran härifrån, när vi kom hit. Medan vi legat i ro, ha de samlat härmassor. Nu är mitt råd, konung, att jag och min broder Ring strax i natt tåga av med vårt folk. Kanske de på heden nu känna sig säkre, när de sport, att deras konung är när dem med så stor här. Så skola vi falla över dem, och när de tagit till flykt, skola de allt mista folk och sedan varda mindre dristige i slaget.”

Konungen fann detta vara ett gott råd.

”Så fort det dagas”, sade han, ”skola vi göra vår här stridsfärdig och sluta oss till eder.”

Då detta blivit avgjordt, slöts krigsstämman.

45. Striden med jarlarne.

Jarl Ring och hans broder Adils ställde strax upp sin här och drog om natten söder ut upp på heden. När det ljusnade, såg Torolfs vakter härens tåg. Det blev blåst i luren, och folket for i härklädema. Det ställdes upp i två fylkingar. Den ena fördes av jarl Alfger. Framför honom blev märket buret. I hans fylking stod det folk, som följt honom, samt det, som ur häraden kommit till. Det var långt större styrka än den, Torolf och Egil förde.

Torolf var så väpnad: han hade en bred och tjock sköld och på huvudet en stark hjälm; han var gjordad med det svärd,, han kallade Lång, ett stort och gott vapen. I handen hade han ett spjut. Bladet var två alnar i längd med udden hamrad fyrkantig, och upptill var det brett. Spjuthålken var både lång och diger. Skaftet var ej längre än att man med handen nådde till hålken, och det var över måttan tjockt. En järnnagel satt i hålken, och skaftet var lindat med järn. Slikt spjut kallades brynjopik.

Egil hade samma härbonad som Torolf. Han var gjordad med det svärd, han kallade Huggormen. Han hade fått det i Kurland. Det var ett härligt vapen. Ingen av bröderna var klädd i brynja.

De satte upp sitt märke, och Torfinn stride bar det. Alt deras folk hade norske sköldar och full norsk vapenklädnad. Alla norske män, som fanns i hären, var i deras fylking. Den stod nära skogen. Alfgers fylking drog sig längs älven. Jarlarne Ring och Adils såg snart, att de ej kom oförmärkte på dem. De tog till att fylka sitt folk. De ordnade det ock i två fylkingar och hade två märken. Adils ställde sig mot Alfger jarl och Ring mot vikingarna.

Sedan tog slaget vid. Bägge härarna gick väl fram. Jarl Adils stormade så hårt på, att Alfger ryggade undan, och hans egne män desto djärvare högg in. Länge räckte det ej, innan Alfger flydde, och är om

honom att förtälja, det han med flyktande skaror red hän över heden söder ut. Han red, till dess han kom nära den borg, som konungen dvaldes i. Då sade han:

”Till borgen är det oss ej rådligt att draga. Vi fick skarpa tillmålen sist, då vi kom till konungen, och vi tagit nederlag av konung Olof. Icke torde han finna vår sak bättrad med denna färd. Skäl är ej nu att tänka på hedersbevisningar av honom.”

Så red han vidare söder ut, och han satt till häst natt och dag, tills han kom väster ut till Jarlsnäs. Här fick han sig skeppslägenhet och seglade över till Walland, där hans halva släkt bodde. Han kom aldrig mera till England.

Adils satte efter de flyende men vände snart tillbaks till striden och gjorde ett nytt anfall. Då Torolf såg det, böd han Egil vända sig mot honom och låta märket följa. Han bad sina män gå lika oförsagtt fram och sluta sig väl samman. ”Makom oss upp till skogen”, sade han, ”och låtom den hägna oss bakifrån, så att de ej från alla håll kunna gå på oss.”

De gjorde så och drog sig längs skogen. Då blev striden svår. Egil trängde mot Adils, och det blev ett hårt vapenskifte. Olika manstarke vore de, dock föll mest folk för Adils.

Torolf blev så vildsint, att han kastade sin sköld på ryggen och grep om spjutet med båda händer. Han sprang fram och högg och stack åt bägge sidor. Folket for undan, men många dräpte han dock. Han rödde sig stig fram till jarl Rings märke, och allt sprängdes undan för honom. Han dräpte mannen, som bar märket, och högg ned stången. Så satte han sitt spjut i jarlens bröst, igenom brynjan och bålen, så att det gick ut vid skuldrorna, hävde honom upp över sitt huvud och stötte spjutskaftet ned i jorden. Jarlen somnade av på spjutet; det såg alle, både hans eget folk och hans fiender. Sedan drog Torolf sitt svärd och svängde det åt bägge sidor. Då trängde ock hans män på. Britter och skottar föll i mängd, och många störtade därifrån.

När Adils såg, hur hans broder föll, och många av hans män segnade ned, under det andre allt flydde, tyckte han sig ha fått ofärd nog och gav upp striden. Han sprang mot skogen till och flydde med sin flock in i den. Då gav sig på flykt alle, som följt jarlarne. Torolf och Egil satte efter dem, och ännu blev manfallet stort. De flyende spreds ut över heden. Jarl Adils hade kastat från sig märket, och därför visste ingen, var han for bland de andre. Snart föll natten på.

Egil och Torolf vände åter till sina härbodar, och vid samma tid kom konung Adalsten med hela sin här dit. De slog upp tälten och satte sitt läger i skick. Kort efter nådde konung Olof fram med sitt folk. Han tog lägerplats, där hans män förr tältat. Det sades honom, att hans båda jarlar, Ring och Adils, fallit och med dem hopar av hans folk.

46. Slaget. Torolfs fall.

Snart fick konung Adalsten nogsamt veta allt om striden. Bröderna Torolf och Egil kom till honom, och han tackade dem för visadt hjältemod och vunnen seger samt lovade dem sin hela vänskap. De höll sig alle i hans läger till samman om natten.

I dagbräckningen väckte konung Adalsten upp sin här. Han kallade till sig sina hövdingar och sade dem, hur han ville ha folket ställt. Först ordnade han sin egen fylking och satte främst i den de raskaste flockarna. Det folket skulle Egil föra an.

”Men Torolf”, sade han, ”skall följas av sitt eget folk och annat, som jag sätter till. Det skall dana härens andra fylking, och dess hövding är Torolf. Den skall gå emot de hopar, som strida spridde och ej hållas samman i fylking, ty skottarne skingra sig ständigt, springa från och till och komma fram än här, än där. Man kan tidt få skråmor av dem, om man ej håller ögonen vakna, och de vika lätt undan, när man vänder sig mot dem.”

Egil svarade konungen:

”Jag vill ej, att jag och Torolf skola kämpa skilde åt, men gärna ser jag, att vi få stå, där mest styrka tarfvas, och huggen hårdast falla.”

”Låtom konungen”, sade Torolf, ”råda för, var vi skola ställas. Följom honom så, som det bäst likar honom. Med lust skall jag stå, där du fått plats, om du det vill.”

”Jag giver med mig, broder”, svarade Egil”, men ofta skall det gräma mig, att vi i striden ej följdes åt.”

Därefter trädde folket fram i fylkingar, såsom konungen budit, och märkena sattes upp. Konungsfylkingen stod på vida slätten åt älven till, och Torolfs fylking drog högre upp längs skogen.

När konung Olof såg, att Adalsten fylkat, gjorde han det ock. Han hade även två fylkingar. Den ena, som han själv förde, lät han med sitt märke skrida fram mot konung Adalsten och hans fylking. Båda hade så stor här, att deras styrka tedde sig lika. Den andra drog sig nära skogen fram emot Torolfs folk Skotske jarlar var hövdingar över den. Den var mycket manstark, och dess fleste män var skottar.

Fylkingarne gick mot varandra, och snart blev striden het. Torolf bröt hårt fram. Han lät bära sitt märke längs skogen och tänkte rycka så långt upp, att han kunde falla konungsfylkingen i ryggen. Folket hade sköldarna för sig och skydd av skogen, som stod till höger. Torolf rusade så hetsigt fram, att blott få av hans män var före honom. Då sprang, när han minst varsnade det, ut ur skogen jarl Adils med den flock, som honom följt. På en gång stod många spjut i Torolf, och han föll vid skogsbrynet. Torfinn stride, som bar märket, ryggade sig med hast till baks, där folket stod tätare. Adils trängde på, och hetsigt höggs och stacks. Skottarna gav upp segerrop, när de såg fiendehövdingen fälld.

När Egil hörde det ropet och såg, att Torolfs märke vek, trodde han sig veta, att brödren själv ej följde det. Han sprang fram mellan fylkingarne. Fort fick han spörja, vad där händt, när han fann sina män. Han äggade dem starkt till käckhet och stälde sig själv främst ibland dem med Huggormen i sin hand. Så störtade han fram, högg till bägge sidor och fällde många. Torfinn stride förde märket tätt efter honom; och det följdes av de andre. Nu blev den skarpaste kamp. Egil gick fram, tills han mötte jarl Adils. Många hugg bytte de ej, innan jarlen föll och kring honom kämpar i mängd. Efter jarlens fall flydde allt hans folk. Egil och hans män for efter dem och högg ned alle, de nådde, ty om nåd var ej nödigt att bedja. Skotske jarlarne höll ej länge valplatsen, när de såg, att andre landsmän flydde. De sprängde därifrån.

Men Egil förde sitt folk dit, där Olofs fylking var, kom den i ryggen och gjorde med hast väldigt manfall. Fylkingen gick i sär och lossnade helt. Många av Olofs män rände undan, och vikingarna slog upp segerskri. När konung Adalsten tykte sig finna, att Olofs fylking började rämna, äggade han sitt folk och lät bära fram sitt märke. Han gjorde ett våldsamt anfall, så att Olofs led studsade undan, och många luckor lämnades. Själv föll Olof skottkonung och med honom största delen av den här, han haft med sig, ty de, som gav sig på flykt, fälldes alle, så snart man nådde dem.

Så fick konung Adalsten en härlig seger.

47. Torolf höglägges. Egil hos konung Adalsten.

Konung Adalstens folk förföljde fienden, men själv red han åter till borgen och tog ej nattläger förr än i den. Egil jagade lång väg de flyende och dräpte var man, han fick tag i. När han kommit över så många, att han var till freds, vände han om med sitt följe och drog till valplatsen. Där fann han sin broder Torolfs lik. Han tog det upp, tvådde det och bonade om det, som sed var. Man grävde en graf, och Torolf sattes i den med alla sina vapen och kläder. Sedan spände Egil en gullring om varje hans arm, innan han skildes från honom. Man kastade ett kummel upp kring graven och öste mull över.

Då kvad Egil en visa:

”Hjälten, jarlens bane,

Gick så rank i kampen,

Föll i stora striden

Stolte, käcke Torolf.

Grönskar graf vid Vina,

Gror kring fräjdad broder.

Dock skall sorgen döljas –

Det är kval som dödens.”

Och han kvad en visa till:

”Likhög i Västerlanden

Lade jag ned för fanstång.

Strid blev sträng, när i Adils

Strimmade blåkall Huggorm.

Unge Olof tjuste

Engelsk här med spjutsång.

Ring i strid fick stupa,

Staplades lik för korpar.”

Därpå drog Egil till konung Adalsten. Han gick med sin flock in till konungen, där han satt i dryckeslag. Där var stort stoj och glam inne. Då konungen såg Egil, böd han, att man skulle rymma den lägre långbänken för de komne, och skulle Egil sitta där i högsätet gent emot honom.

Egil satte sig och sköt skölden ned för sina fötter. Han hade hjälmen på sitt huvud och lade svärdet över knäna. Än drog han det ut till hälften, än smällde han det in i skidan. Han satt upprätt och var barsk att se.

Egils anlete var stort, pannan bred, ögonbrynen buskiga, näsan kort men mäkta tjock, överläppen vid och bred; han var underligt bred om haka och kindben, diger om halsen och långt drygare över skuldrorna än andre män. När han var vred, var han hård och gruvlig i dragen. Han var vacker i växten och resligare än varje annan kämpe. Håret var ulvgrått och tjockt, och tidigt blev han skallig.

Då han nu satt, som nyss skrevs, sköt han det ena ögonbrynet ned mot kinden, det andra upp i hårrötterna. Hans ögon var svarta och brynen brungrå. Han ville icke dricka, fastän man räckte honom hornet. Än sköt han upp brynen, än ned dem.

Konung Adalsten satt i högsätet. Han lade ock sitt svärd över knäna.

När de så suttit en stund, drog konungen svärdet ur slidan, tog av sin arm en gullring, stor och god, och lät den hänga på svärdspetsen. Han reste sig upp, gick ut på golvet och räckte den över elden mot Egil. Egil stod upp, rykte ut sitt svärd och steg fram emot konungen. Ringen tog han på svärdet och drog den till sig. Han gick till baka till sin plats.

Konungen trädde åter upp i högsätet.

När Egil åter satt sig, drog han ringen på sin arm, och hans ögonbryn kom åter i lag. Han lade från sig svärd och hjälm, tog emot hornet, man bragt honom, och drack det ut. Så kvad han:

”Glänsande, klangrik gullring

Gafs mig av stålklädd konung,

Lindar sig lent vid handen,

Lydiga falkars säte,

Ringlar sig röd om handlof:

Rosar jag väna skänken.

Konung, som korp vet mätta,

Kallar mig upp till lofsång.”

Efter detta drack Egil som de andre, och han talade nu med dem. Därpå lät konungen bära in två kistor. Två män buro i vardera. De var fulla av silver. Konungen svarade:

”Dessa kistor, Egil, skall du ha, och, när du kommer till Island, skall du bringa din fader silvret. Som sonbot sänder jag honom det. Dock skall somt av det skiftas mellan dem av dina och Torolfs fränder, som synas dig mest frejdade. Men du skall här hos mig taga i broderbot land eller lösören, vilket du vill.

Och vill du i längden dväljas hos mig, skall jag ge dig den heder och värdighet, du själv kan för mig bestämma.”

Egil tog mot silvret och tackade konungen för gåvorna och vänliga orden. Därefter började Egil livas, och han kvad:

”Sänktes tungt i sorgen

Starka ögonbrynen.

Hittades han, som pannans

Hårda fållar strukit.

Lent den fursten lyfte

Ögonlocken mina –

Vek ur vredgadt öga

Vresig blick för gåvan.”

Sedan skötte man om de män, som var sårade och ännu hade liv kvar.

Närmsta vintern efter Torolfs fall stannade Egil hos konung Adalsten, och riklig heder njöt han av honom. Han hade kring sig alle de män, som tillförene följt honom och Torolf, och som med livet kommit ur striden.

Egil gjorde en dråpa om konung Adalsten, och finnes i den detta kväde:

”Höge härskarn fälde

Hurtigt två furstar.

Landet föll till fota

Fursten, Ällas ättling.

Adalsten vann seger,

Stor han gullet räcker.

Att på jord dig, ädle,

Intet når, vi svärja ”

Och omkvädet är:

”Över höglands ängder

Adalsten har välde.”

Som skaldelön gav Adalsten åt Egil två gullringar, och vardera vägde en mark. Därtill fick han en kostbar kappa, som konungen själv burit.

När det vårades, gav Egil konungen till känna, att han till sommaren ärnade segla till Norge.

”Jag vill veta”, sade han, ”hur Åsgärd har det, kvinnan som min broder Torolf ägt. Mycket gods är samlat hos henne, men jag vet ej, om några barn är i live. Leva de, äger jag att vara dem ett värn, men har Torolf dött barnlös, äger jag allt arvet.”

”Det står i ditt eget skön att draga bort härifrån”, svarade konungen, ”när du menar dig ha tvingande ärende, men mest skulle det täckas mig, om du hos mig tog fast uppehåll på de beting, du själv önskar.”

Egil tackade konungen för hans ord. ”Jag skall dock först fara”, sade han, ”dit plikten drager mig, men troligast är, att jag sedan inhändigar här dessa löften, när läglighet gives mig.”

Konungen bad honom så göra.

Därefter rustade Egil sig till avfärd med sitt folk; många stannade dock kvar hos konungen. Han hade ett stort långskepp, bemannat av väl hundra följeslagare eller flera. Då han var segelklar, och vind gavs, styrde han ut på havet.

Han skildes från Adalsten med varm vänskap, och konungen bad honom komma åter, så fort han kunde. Egil lovade det.

Han höll till Norge, och när han kommit vid land, for han brådstörtat in i Fjärdafylke.

Han sporde där, att Tore härse var död, och Arenbjörn tagit arv efter honom samt blivit länderman.

Han drog till Arenbjörn och togs med öppen famn emot. Arenbjörn bad honom stanna där, och han samtykcte. Han satte upp sitt skepp och sörjde för sitt folks uppehåll. Själv var han hos Arenbjörn med elva man under vintern.

48. Egils giftermål och arvskrav i Norge.

På gården Ask i Hördaland bodde Bärg-Anund, son av Torger törnfot, som var en mäkta rik och trollkunnig man och en ivrig gudadyrkare. Bärg-Anund var ansenlig till växt och styrka. Han var trätlysten och svår att handskas med. Hans broder Atle korte var ingen reslig man men undersätsig och bålstark. Hans andre broder Hadd låg i viking och var sällan hemma.

Bärg-Anund hade vid denna tid fört hem som husfru Gunnhild, Åsgärds halvsyster, dotter av Björn höld.

Åsgärd var hos sin frände Arenbjörn. Hon hade med Torolf en ung dotter, som het Tordis, och var mön samman med sin moder. Egil sade Åsgärd Torolfs fall och böd henne sin omvårdnad. Hon blev dyster vid denna tidning och gav ett vänligt men varsamt svar.

Ut på hösten blev Egil mycket svårmodig och drack litet. Han satt ofta med sänkt huvud. En gång gick Arenbjörn hän till honom och sporde, vad det var, som vållade hans sorgsenhet.

”Fastän du har mist mycket med din broder, är det dock karlvulnast att bära sorgen väl. Skall man efter man leva. Vad kväder du nu? Låt mig höra.”

Egil svarade, att han nyligen kvädit detta:

”Förr där lockar fanns

Tvog mig frida kvinnan:

Ung jag händer hårda

Hän till stordåd sträckte.

Fager teg på fältets

Fåll i hug mig leker:

Sorgset, skalligt lutar

Skaldens fula huvud.”

Arenbjörn sporde, vem kvinnan var, som han gjorde älskogskväde om. ”Du har nog skylt hennes namn i visan”, sade han.

”Här skall jag minnas”, svarade Egil, ”ett gammalt ord: allt skall man sin vän säga. Då du spörjer mig, vilken kvinna jag kväder om, skall jag säga dig det. Det är om Åsgärd, din fränka, och vill jag ha din hjälp för att få det giftet.”

”Detta är väl hittat”, svarade Arenbjörn, ”och jag skall visst lägga ett ord till för det giftermålet.”

Sedan yppade Egil sitt uppsåt för Åsgärd. Hon visade honom hän till sin fader Björn och fränden Arenbjörn. Denne talade med Åsgärd, och hon gav honom samma svar. Han sökte liva henne för detta gifte.

Sedan for Årenbjörn och Egil till hennes fader Björn höld. Egil bar fram sitt frieri och bad om hans dotter Åsgärd. Björn tog vänligt upp hans anhållan och sade, att Arenbjörn i detta hade mycket att säga. Denne tillrådde ivrigt giftet, och slutet vardt, att Egil fäste Åsgärd, och skulle deras bröllop stå hos Arenbjörn.

Det blev ett präktigt gille, då Egil Skalle-Grimsson gifte sig. Sedan var han mycket glad i hugen vintern ut. Om våran gjorde han ett handelskepp klart till islandsfärd.

Arenbjörn rådde honom att ej sätta fast bo i Norge, så länge drottning Gunnhilds makt var så stor.

”Hennes hat till dig är stort”, sade han, ”det blev värre efter ditt möte med Övind skröja vid Jutlandskusten.”

När Egil fick vind, seglade han ut, kom om hösten till Island och styrde in i Borgarfjärden.

Han hade då i tolv år varit utom lands. Hans fader Skalle-Grim började nu åldras.

Han blev glad, när sonen kom hem. Egil tog med Torfinn stride och många följesmän vinteruppehåll på Borg, Han hade med sig hem omåttliga rikedomar. Men ej är det förtalt, att han skiftade det silver, konung Adalsten givit honom i händer, varken med Skalle-Grim eller någon annan.

Han stannade några år hos sin fader och sysslade ej mindre än han med bo och gård. Egil blev allt mer skallig.

En sommar, när skepp kom från Norge till Island, spordes den tidningen, att Åsgärds fader Björn höld var död. Man visste ock att förtälja, det Bärg-Anund, hans svärson, skansat till sig all hans egendom. Alt lösöre hade han fört hem till sin gård; jordarna hade han alla slagit under sig; han hade läjt dem bort och bestämt åt sig alla avgälder. När Egil hörde detta, sporde han noggrant ut, om Bärg-Anund på egen hand farit så fram, eller han haft mäktigare män vid sin sida. Det sades honom, att Anund stod i stor ynnest hos konung Erik och i ännu större hos drottning Gunnhild.

Om hösten slog Egil sig till ro, men när vintern gått, och det vårades, lät han sätta fram ett skepp, som stått i skjul vid Långåfors. Han rustade ut det till havsfärd och valde sig manskap. Hans husfru Åsgärd skulle göra honom följe, men Tordis, dottern av Torolf, stannade hemma.

Han höll skeppet ut till hafs, och färden gick lugnt till Norge.

Så fort han förmådde, var han hos Arenbjörn. Han hälsades med fägnad och tog emot inbjudningen att hos honom stanna med husfru och följesmän.

Fort gav han sig i tal med Arenbjörn om det gods, han menade sig ha kravrätt till där i landet. Arenbjörn sade:

”Detta mål synes mig vanskligt. Bärg-Anund är hård och grällysten, vrångsint och sniken, och har han nu starkt medhåll hos konungen och drottningen. Gunnhild är din stora fiende, som du allt vet – hon skall ej ägga Anund till att göra rätt och reda i detta mål.”

”Konungen skall allt unna oss lag och rätt”, svarade Egil, ”och med din hjälp rädes jag ej för att ställa mitt laga krav fram emot Bärg-Anund.”

De kom över ens om, att Egil skulle bemanna en skuta. Med nära tjugo följeslagare styrde han söder ut till Hördaland. De kom fram till Ask, gick in i gården och träffade Bärg-Anund.

Egil kom strax fram med sitt ärende och krävde av Anund arvskifte efter Björn höld. Han sade, att Björns bägge döttrar hade samma laga rätt till arv.

”Om det också”, tillade han, ”kommer mig före, att Åsgärd är vida mera ädelboren än din husfru Gunnhild.”

Anund föll skarpt in:

”Du är en underligt dumdristig man, Egil. Fredlös i konung Eriks rike, kommer du dock hit och vågar intrång i hans mäns och vänners rätt. Må du besinna, Egil Skalle-Grimsson, att jag förr låtit vältra ifrån mig sådana som du och det av svagare skäl än nu, då du pockar på arvskap för din husfru, ty det är allom kunnigt, att hon på mödernet är trälboren.”

Så höll han hetsigt på en stund. När Egil såg, att Anund ej ville låta honom få minsta rätt i detta mål, stämde han honom till tings och sköt målet hän till Gulatinget.

”Dit skall jag komma”, genmälte Anund, ”och mitt fel är det ej, om du slipper helskinnad dädan.”

”Icke desto mindre är jag att vänta på Gulatinget”, sade Egil, ”och må vår träta där lyktas, som den kan.”

Egil gick. När han kom hem, förtalde han Arenbjörn sin färd och Anunds svar. Arenbjörn harmades svårt över, att hans faders syster kallats trälkvinna.

Han drog till konung Erik och utlade för honom tvisten. Konungen hörde honom med mörk uppsyn och sade, att han väl länge tagit sig av Egils angelägenheter.

”Har han dig att tacka för”, sade han, ”att jag låtit honom vara här i landet; men nu tyckes det mig väl starkt, att du ställer dig som hans stöd, när han kastar sig över mina vänner.”

”Lagens hägn torde du ej vägra oss”, sade Arenbjörn.

Konungen talade sedan mycket kärvt, men drottningen, tänkte Arenbjörn, vore nog vida värre stämd.

Han vände åter och förtalde, att utsikterna ej vore just ljusa. När våran kom, och tingstiden var inne, samlade han kring sig ett manstarkt följe och drog med Egil till Gulatinget.

49. Egil och Bärg-Anund på Gulatinget.

Arenbjörn kom till tingsstället med ett fullbesatt långskepp, flera småskutor och förrådsfartyg.Konung Erik var där och hade kring sig stora skaror av folk. Han hade farit dit med sex eller sju långskepp, alla väl bemannade. I hans följe var Bärg-Anund och hans bröder, och de hade med sig en talrik flock. Bönder hade ock i mängd kommit samman.

När målen skulle handläggas, gick bägge parter dit, där rätten var satt, för att föra fram sina rättskrav. Under vägen var Anund mycket storordig.

Där rätten fått plats, var jämn mark. Hasselstänger var satta runt i kring, och utom dem snodde sig snören. De kallades fridsbanden. Innanför ringen sutto domarena, tolv ur varje fylke, ur Fjärda-, Sygna- och Hördafylke. Slika tre domaretolvter skulle döma i alla mål. Arenbjörn hade att välja männen från Fjärda-fylke, hans frände Tord av Örland dem från Sogn. Desse höll alle till samman.

Egil började med att yrka, det domarna måtte efter lag döma i hans och Anunds mål. Han sade fram de rättsskäl, han hade till krav på det gods, Björn Brynjolfsson ägt. Han visade, att Åsgärd, Björns dotter, hans äkta husfru, hade full arvsrätt, och vore hon av odalmans och ländermans slägt samt av härsestam upp i ättleden. Han krävde av domarena, att Åsgärd måtte tilldömas hälften av Björns arv, land och lösören. När han slutat sitt tal, tog Bärg-Anund till orda:

”Gunnhild, min husfru, är dotter av Björn och Olöf, den kvinna, han på laga vis äktat. Är Gunnhild Björns rätta arvinge. Jag tog till mig allt det gods, Björn ägt, ty jag visste, att han icke hade flera döttrar än henne, som ej kunde ha arvtägt efter honom. Hennes moder blev med våld tagen, sedan till frilla gjord utan fränders minne och förd från land till land. Dock aktar du, Egil, att här som annorstädes fara fram med våld och vrånghet. Här skall det ej hjälpa dig stort, ty konung Erik och drottning Gunnhild ha lovat, att mig skall i varje mål ske rätt, så långt deras välde sig sträcker. För konung, drottning och domare skall jag bära fram samma vitnesbörd om, att Tora ladhand, Åsgärds moder, blev hemifrån med våld tagen, från sin broder Tore härse, och åter, för andre gången, med makt förd från Örland, ifrån Brynjolf. Drog hon då bort ur landet med vikingar och blev fredlös över allt Norge. I den landsflykten avlade hon och Björn en mö, denna Åsgärd. Nu är Egils fräckhet undransvärd, när han tänker göra alla konung Eriks påbud vanmäktiga. Först håller du dig här i landet, sedan Erik gjort dig fågelfri, och så – vad värre är – säger du, att den trälkvinna, du fått till husfru, äger arvsrätt. Jag fordrar av domarna, att arv tilldömes Gunnhild, men Åsgärd dömes att varda konung Eriks trälinna, ty hon föddes, allt medan hennes fader och moder var på konungens bud biltoga.”

Stor blev Arenbjörns vrede, när han hörde, att Tora ladhand nämndes trälkvinna. Han reste sig upp. Han ville icke tiga längre. Till bägge sidor såg han sig om och talade så:

”Vittnen skola vi föra fram, konung, i detta mål, och eder skola ges på, att i förlikningen mellan min fader Tore härse och Björn höld blev det fastställt, att Åsgärd, Björns och Toras dotter, skulle vara till arvsrätt boren efter sin fader. Skall ock med ed styrkas, vad I själva kännen, konung, att I hofven honom, Björn, åter ur landsflykten, och med det var allt undanröjt, som förr motat männens förlikning.”

Konungen höll inne med svaret. Då kvad Egil en visa:

”Söljosirad kvinna

Kallad blev trälinna

Utaf Anund snikne,

Ilskne, storarvs-fikne.

Född är husfrun stolta

Faders arv att vinna.

Lätt är ed att föra,

Furste, till ditt öra.”

Därpå lät Arenbjörn kalla fram sina vittnen, tolv män, alla väl valde. De hade alle lyssnat till

förlikningen mellan Tore och Björn, och de tillbad sig nu att för konungen och domarna gå ed på, vad de hört. Domarna ville taga emot eden, i fall konungen ej förbjöd det. Han sade, att han varken ville ge lov eller förbud. Då tog drottning Gunnhild till orda:

”Vidunderligt är det, konung, att du låter denne storkarl till Egil trassla in alla mål för dig. Men kanske du ej heller skulle ha ett ord att svara med, om han krävde konungsdömet av dig? Fast du nu ingen dom vill ge, den Anund kan ha gott af, skall jag dock ej tåla, att Egil trampar våra vänner under sina fötter, i det han orättmätigt tager gods från Anund. Var är Alf, broder min? Far med din flock dit, där rätten sitter, och låt ingen vrång dom falla.”

Alf for med sina män hän, där domarna sutto. De skar sönder fridsbanden, bröt ned hasselstängerna och sprängde rätten. Då blev vilt larm på tinget, men allé stod där vapenlöse. Egil ropade:

”Kan Bärg-Anund höra mitt tal?”

”Jag hör det”, svarade han.

”Då äskar jag dig fill holmgång”, sade Egil, ”och skola vi slås här på tinget. Den av oss, som får seger, har allt godset, land och lösören. Men vare du var mans niding, om du icke vågar.”

”Är du så lysten efter att slås”, föll konung Erik in, ”skola vi nu ställa dig till freds.”

”Icke vill jag strida”, svarade Egil, ”mot konungavälde och övermakt, men för lika styrka skall jag ej väja, om blott tillfälle unnas mig. Skall jag då icke heller göra skillnad på folk, evad de bära höga namn eller ej.”

Arenbjörn sade till honom: ”Dragom oss undan, Egil, Här kunna vi ej denne gång få något gjordt, som oss båtar.”

Med hela sitt följe vände han sig om för att gå. Men Egil sprang fram och talade högt:

”Dig, Arenbjörn, och dig, Tord av Örland, och alle dem, som kunna höra mina ord, ländermän och lagmän och menig allmoge, kallar jag till vittnen på, att jag lägger ned förbud på alla de jordar, Björn Brynjolfsson ägt, förbud att dem bebo, att dem dyrka och att allt gagn av dem njuta. Det förbjuder jag dig, Bärg-Anund, och alla andre män, inländske och utländske, höge och låge. En var, som icke hörsammar, nämner jag saker till lagbrott, fridsbrott och gudars vrede.”

Därpå gick Egil bort med Arenbjörn. De drog ned mot stranden. Vägen gick över en långsträckt backe, så att man ej kunde se deras skepp ifrån tingsmarken. Egil rasade av vrede. När de kommit ned till skeppen, talade Arenbjörn till folket och sade:

”Allom är det veterligt, vad ände tinget tagit: lagens hägn är oss förvägrat, och konungens vrede är stor. Väntar jag, att han låter, så vidt han kan, räfst nå dem, som varit med oss. Jag vill i ty, att en var går om bord på sitt skepp och drager hem. Bide ingen nu den andre.”

Sedan steg Arenbjörn ut på sitt skepp. Han sade till Egil:

”Gå med ditt följe ned i skutan, som ligger här vid långskeppet, och läggen I ut, så fort I orken. Faren nattetid, så långt I hinnen, och rasken på men faren icke vid dager, ty konungen skall på allt vis söka att få ett möte med eder. Kommen så till mig, när denna våda är förbi – vad helst än kan tima mellan dig och konungen.”

Egil lydde Arenbjörns råd och gick med nära trettio man ned i skutan, och de rodde raskt bort. Den var mycket lätt i farten. Sedan rodde ock Arenbjörns folk med mängden av de andra skeppen, skutor och roddfärjor, ut ur hamnen. Långskeppet, som Arenbjörn själv styrde, kom sist, ty det var tyngst under årorna.

Egils skuta fjärmade sig fort från den samlade flottan. Då kvad Egil en visa:

”Törnfots arfving ärnar

Arf mig undan rycka.

Lugn hans hot med löfte,

Lämnadt här, jag möter:

Gäfve jordbesittarn

Gälda skall jag rånet,

Hvar jag honom hittar –

Hafsvåg klyfvom glade.”

50. Egíl förföljes.

Konung Erik hörde varje ord, som Egil till sist sade fram på tinget, och han blev häftigt förgrymmad. Men som alle män farit vapenlöse upp till tingsstället, skedde intet anfall. Han böd sitt folk skynda ned till skeppen. Vid stranden samlade han det till ett husting och lät det höra sin vilje.

”Vi skola nu”, sade han, ”taga tälten ned på våra skepp och ro efter Arenbjörn och Egil. Jag vill låta eder veta, att vi skola taga Egils liv, i fall vi få honom inom hugghåll, och ingen skall skonas, som äger lust att draga vapen för honom.”

Därpå gick alle om bord och gjorde sig, så rapt de kunde, roddfärdige. De lade ut skeppen och rodde fram till hamnen, där Arenbjörns långskepp och de andra farkosterna legat. Men de var alla borta. Då lät konungen rodden gå norr ut genom sunden. När han kom till Sognsjön, var Arenbjörns folk på fart in mot Södungssunden. Konungen höll kosan efter dem och nådde skeppet långt inne i sunden. Så fort konungen lagt till, växlade man ord. Han sporde, om Egil var på skeppet.

”Här är icke Egil”, svarade Arenbjörn. ”I en fart kunnen I det se, konung! Här på däck är blott de män, jag tror I kännen; och nere under tiljorna finnes icke Egil Skalle-Grimsson, om man också letade efter honom.”

Konungen sporde, vad han senast visste om Egil.

”Egil var på en skuta med trettio man”, svarade Arenbjörn. ”De drog sina färde ut mot Stensund.”

Konungen böd sitt folk ro efter Egil djupare in i sunden. Hirdmannen Ketil had, reslig till växt och fager i anletet, visade vägen och styrde konungskeppet. Han var nära frände till konungen, och många menade, att de var mycket like varandra i dragen.

Innan Egil drog till tings, hade han satt sitt skepp i sjön och fört laddningen om bord. När han skilts från Arenbjörn, höll han sin led fram mot Stensund, tills han nådde sitt skepp, där det låg tältadt i hamnen. Han gick med folket strax om bord och lät skutan ligga vid rodret mellan skeppet och landbacken. Årorna låg i banden redo till rodd.

Nästa morgon var vaktema vid gryningen varse, att några skepp styrde emot dem. När Egil såg, att ofrid var på färde, stod han upp och böd folket springa i skutan. I hast väpnade de sig alle.

Egil tog med sig ur skeppet de silverkistor, konung Adalsten lämnat honom, och for med sina följesmän i full rustning ned i skutan. De rodde fram emellan stranden och den snäcka, som for den närmast. Det var konung Eriks skepp. Som rodden var stark, och det var föga ljust, ströko de bägge fartygen förbi varandra. När lyftingarna kom jämsides, kastade Egil sitt spjut, och det tog den mannen i midjan, som satt vid styret. Det var Ketil had, som strax fick bane. Då ropade konung Erik ut åt skeppen, att man måtte ro efter Egil. Några vände om och satte efter. När de andra sköt förbi Egils handelsskepp, sprang konungens män upp på det. Av det folk, som där dröjt kvar och ej följt med i skutan, höggs alle ned, som icke störtade i land. Tio av Egils följesmän fick där döden. Alt gods, som var inom bords, rånades, och skeppet brändes.

De konungsmän som rott efter Egil, tog starka årtag. Två man grepo tag i varje åra och måste dock skiftas med att ro; där var ej heller brist på folk inom bords. Annorlunda var det hos Egil; ty han hade nu

på skutan blott sjutton män. Konungsskeppet kom allt närmare in på dem. Då lät Erik sin skuta löpa in i ett grunt vadsund mellan öama. Tidvattnet hade just fallit. Der kunde snäckorna ej flyta fram. Så skildes man åt.

Konungen styrde sedan till baka söder ut, och Egil for norr ut att träffa Arenbjörn. Han kvad:

”Ned ha härskarns härar

Huggit tio svenner.

Själv från ve och vånda

Varsamt kom jag undan.

Fick en spjutudd fäste,

For från mig det vapnet –

Digra spjutet darrat

Djupt i Ketills sida.”

Egil nådde fram till Arenbjörn och förtalde honom dessa tidender. Han sade, att han ingalunda hoppats något bättre av ett möte mellan Egil och konung Erik.

”Dock skall gods icke brista dig, Egil”, sade han; ”jag skall ge dig bot för skeppet: du skall få dig ett annat, som du väl kan fara med till Island.”

Han gav Egil ett skepp, som var gott till hafs-färd, och lät lasta det med alt, vad han ville ha med sig. Egil gick om bord med nära trettio man. Han hade med sig sin husfru Åsgärd, som varit hos Arenbjörn allt sedan tingsfärden.

Egil och Arenbjörn skildes med vänskap, och Egil kvad:

”Rövarn, som min rikdom

Rånat, gudar straffe!

Vred nog kan du kasta

Kungen från dig, Oden!

Folkförödarn flykte,

Frö och Njärd, ur riket!

Hätske helgdomsskändarn

Hate landsens vättar!”

51. Före hämnden.

När Harald hårfagre började åldras, satte han sina söner att styra över Norges rike. Han gjorde Erik till alles deras överkonung.

Då Harald så varit konung i sjuttio år, gav han väldet åt Erik ensam. Den son, Gunnhild vid denna

tid födde, vattenöste han. Han gav honom Haraldsnamnet samt påböd, att svennen skulle ärfva konungsdömet efter sin fader, i fall han överlevde denne. Konung Harald gav sig sedan vila och hade som oftast sitt stamhåll i Rogaland eller Hördaland. Tre år senare dog han i Rogaland, och hög restes över honom vid Högsund.

Då blev stor strid mellan hans söner, ty folket i Viken tog Olof till konung, och trönderne korade Sigurd. Desse sina båda söner fällde Erik i Tunsberg ett år efter konung Harald hårfagres död.

Samma sommar, Egil och Bärg-Anund hade sin träta på Gulatinget, och allt det timade, som strax ovan förtalts, var det, konung Erik for med sin här från Hördaland till kamp mot sina bröder öster ut i Viken. Men innan han drog i denna ledung, lyste han Egil biltog över allt Norges rike; och skulle han falla ogill för var mans hand.

Bärg-Anund var ej med på tåget. Han stannade hemma på sin gård, ty han fann det vådligt att lämna den, så länge Egil ännu ej dragit ur landet. Hans broder Hadd var hos honom. Till hans skydd hade konung Erik satt en sin frände Frode, en fager man, ung till åren, dock redan fullvuxen. Han höll sig på konungsgården Ålreksstad och hade där med sig en flock män. Hos honom vistades konungens son Ragnvald, tio eller elva år gammal, ett det fridaste kämpaämne.

Arenbjörn var med konungen i ledung. Innan han drog hemifrån, hade Egil redan lagt ut med sitt skepp.

Egil styrde till det fiskeskär långt ute i havet, som heter Vetar och ligger utanför Alda, avlägset från den vanliga segelleden. Här låg några fiskare, och var här gott tillfälle att få höra tidender. Han fick höra, att konungen lyst honom fredlös. Då kvad han en visa:

”Långan led att irra

Landets kung mig givit.

Lagombringarn, bröders

Bane, drottning hetsat.

Gåfva god skall leda

Gunnhild få för flykten:

Ung jag lömskhet lönat

Lätt med mäktig vånda.”

Vädret var stillsamt; om nätterna drog fjällvind, om dagarna fläktade det från havet. En afton seglade Egil med sina män ut på sjön. Fiskarena rodde då in till land. De hade varit sände ut för att speja efter Egil. Nu kunde de berätta, att han styrt ut till hafs och var borta. De lät denna tidning komma till Bärg-Anund.

Han sände strax bort alle de män, han haft som vakt kring sig på gården. Han rodde in till Ålreksstad och böd Frode till sig, ty hans ölförråd där hemma var rikligt. Frode for hem med honom, och någre män gjorde följe. De redde till ett gott gille, och glädjen stod högt. Alle kände de sig trygge.

När Frode givit sig hemifrån, tog konungssonen Ragnvald en sexårad, ovan vattengången målad skuta, den han själv ägde, och med tolv sina ständige följessvenner rodde han ut till ön Härdla. Där låg en stor konungsgård, och en man, som het Skägg-Tore, stod före den. Hos honom hade Ragnvald fostrats i sin barndom. Han tog glad emot konungssonen. Där tröt icke heller dryck.

52. Bärg-Anund och konungssonen dräpas.

Egil seglade om natten ut på havet, som nyss är förtalt. När dagen bräckte, lade vinden sig, och det blev lugnt. Han vände skeppet mot vinden och lät det så driva i några nätter. När en kuling kom från havet, sade Egil till sitt folk:

”Nu skola vi segla till land, ty blåser storm upp från havet, är det ovisst, var vi nå strand, och ofrid ha vi nästan allestädes att vänta.”

Skeppsfolket bad honom råda för färden. De hissade segel och styrde in till ett fiskeskär vid ön Härdla. De fick där god hamn, slog upp skeppstälten och lade sig där för natten.

De hade på skeppet en julle, och Egil steg ned i den med två man. Han rodde i natten in till Härdla. En av männen sände han upp till ön för att speja.

När mannen kommit till baka, sade han, att konungssonen Ragnvald och hans män var där uppe på gården.

”De sutto över dryckesborden där inne”, sade han, ”jag träffade på en av huskarlarna. Den var rusig och sade, att här skulle ej drickas mindre än hos Bärg-Anunds, om också Frode var där med fyra man. Han förtrodde mig, att, utom Frode och hans följe, var gillesfolket hos Anund endast hemmamän.”

Egil rodde åter till skeppet. Han böd sina män stå upp och taga vapnen. De gjorde så. Sedan lade de skeppet ut för ankar, och skulle tolv man vakta det. Själv gick Egil med sjutton man ned i skeppsbåten.

De rodde in åt sunden och ställde sin färd så, att de vid kvällstid kom in till ön Fänring, där Bärg-Anunds gård låg. De lade där till i en lönvik.

”Nu vill jag gå ensam upp på ön”, sade Egil, ”och se till, att jag med visshet kan få något att veta. I skolen här vänta mig.”

Egil hade de vapen, han var van att bära, sin hjälm och sköld, sitt svärd och huggspjut. Han drog sig upp åt ön och gick längs en skog. En sid hatt hade han dragit ned över hjälmen. Han kom hän, där några svenner stod. De hade hos sig stora fårhundar. Han gav sig i språk med dem och sporde, varifrån de voro, och varför de höll sig där och hade så stora hundar.

”Du måtte vara en stollig karl du”, svarade de; ”har du icke hört, att här stryker en björn om på ön, ett våldsamt skadedjur? Den dräper både folk och fänad; stor lön är den lovad, som fäller den. Här på Ask vaka vi var natt över den boskap, som är stängd inne i fållorna. Men varför far du med vapen vid nattetid?”

”Jag är rädd för björnen”, sade Egil, ”och det är allt få, som nu mera våga sig ut vapenlösa. Den har länge jagat mig i natt. Här mån I se eder väl för, ty han är där borta i skogsbrynet. Sova de alle här på gården?”

Den ene av svennerne svarade, att Bärg-Anund och Frode nog ännu höll på med att dricka. ”De sitta nätterna i ände”, sade han.

”Sägen dem då”, fortfor Egil, ”var björnen är, men jag må rappa mig hem.”

Han gick sin väg, och svennen sprang hem till gården och in i salen, der dryckesgillet hölls. Alle männen hade då gått att sova utom Anund, hans broder Hadd samt Frode. Svennen sade dem, var björnen nu låg. De grep vapnen, som hängde hos dem, och störtade strax ut. De lupo upp mot skogen till. Flera hult stod ut ifrån den, och här och där bredde sig busksnår. Där i snåren hade björnen legat, menade svennen. Då såg de, att grenarna rörde sig, och de trodde, att här var björnen att hitta. Bärg-Anund sade, att Hadd och Frode skulle med hast ställa sig bakom snåret och akta på, att ej björnen strök in i skogen. Själv rusade han fram mot stället. Han bar hjälm och sköld, var gjordad med svärd och höll sitt spjut i handen.

Den, som låg i busksnåren, var Egil och icke björnen.

När han såg Bärg-Anund komma mot sig, drog han sitt svärd och lät det hänga i fästets hank kring armen. Spjutet tog han i hand och spratt fram mot Anund. När denne såg honom, tog han än starkare fart och sköt skölden för sig. Förr än de stötte samman, drev de spjuten emot varandra. Egil tog med hällande sköld upp Anunds spjut, så att vapnet blott skar till och flög i jorden. Men hans eget spjut kom mitt i Anunds sköld, rök igenom den med en god del av bladet och satt fast. Då blev skölden Anund för tung. Egil fick sitt svärd fort i hand, och Anund skulle ock till att draga sitt, men det hann blott ut till hälften, då Egil genomborrade honom. Anund vacklade; Egil rykte svärdet hårt åt sig och högg åter till honom, så att huvudet nästan gick af. Sedan lossade han sitt spjut ur hans sköld.

När Hadd och Frode såg Bärg-Anund falla, sprungo de fram mot Egil. Han vände sig emot dem och satte spjutet genom Frodes sköld och in i bröstet, så att udden stack ut om ryggen. Han föll baklänges, och död var han. Egil grep svärdet och snodde mot Hadd. Ej många hugg skiftades, förr än Hadd föll. Då kom vaktepiltarne löpande.

”Vakten nu eder husbonde Anund”, sade Egil, ”och hans stallbröder, att icke vilda djur och fåglar slita i dem.”

Han gick sin väg och hade ej gått långt, förr än elva av hans följesmän kom emot honom; de andre sex höll vakt vid skeppsbåten.

De sporde, vad han tagit sig före.

Han kvad:

”Förr jag visste värja

Väl det gods, jag ägde.

Vi för länge lät

Lätt oss stå som arme –

Förr´n, av såren sömnig,

Sof till döds sig Anund;

Friskt av Hadd och Frode

Flöt i jorden blodet.”

”Nu skola vi”, sade Egil, ”draga till baks till gården och fara fram på härmans vis, dräpa alle män, vi nå, och råna allt gods, vi mäkta taga med oss.”

De for hän till gården, sprang in i husen och dräpte femton eller sexton man. Somliga räddade sig med flykt. Allt skövlades där, och vad de ej kunde föra med sig ödelades. Boskapen drev de till stranden och högg den ned. De lastade båten med vad den kunde bära, lade sedan ut från land och rodde förbi öarna.

Egil var nu så svåra vred, att ingen dristade sig att tala till honom. Han satt vid båtens roder.

När de styrde ut om fjärden till Härdla, rodde emot dem konungssonen Ragnvald och de tolv följessvennerne på den målade skutan.

De hade sport, att Egils skepp låg vid Härdlas fiskeskär, och de aktade nu att ge Anund nys därom.

När Egil såg skutan, kände han den strax. Han styrde rakt på den. Båten rände mot dess bog, så att den lades på häll, och sjön forsade in och fyllde den. Egil sprang upp, grep sitt spjut och ropade till sina män, att de icke skulle spara någon, som på skeppet var. Det gick lätt för sig, ty motstånd gjordes icke. De dråpos alle, där de simmade kring, Ragnvald och hans tolv följeslagare.

Då kvad Egil en visa:

”Blod den bär, min klinga –

Blodyx son det gjutit.

Jag för intet aktar

Eriks-, Gunnhildshatet.

Föll på fursteskutan

Flock av tretton svenner.

Stönfull ofrid stammar

Stark från retad kämpe.”

När de hunnit fram till Härdla, sprang de strax fullväpnade upp till gården. Då Tore och hans hemmamän såg dem nalkas, rusade alle, som kunde gå, män och kvinnor, ut och flydde undan. Egil och hans män plundrade allt, vad de fick tag i.

De drog sedan hän till sitt skepp, och det dröjde icke länge, innan god vind blåste upp från land. Då de gjort sig segelfärdiga, gick Egil åter upp på ön.

Han tog i sin hand en hasselstång och gick ut på en bergsudde, som vätte in mot land. Här tog han ett hästhuvud och satte det upp på stången. Sedan talade han på öfligt vis:

”Här reser jag nidstång, och vänder jag detta nid emot Erik konung och Gunnhild drottning.”

Han vred hästhuvudet in mot land.

”Vänder jag detta nid mot de landvättar, som här i landet bo, på det de alla må fara villande vägar och ingen få eller finna varaktig stad, förr än de drivit ur landet Erik konung och Gunnhild.”

Han, sköt stången ned i en bergskreva och lät den stå där. Hästhuvudet satt vridet in mot land, och han ristade runor på stången, de där sade alla dessa nidord.

Så gick han hän till sitt skepp. Han hissade segel och styrde ut på havet. Vinden växte och blev vass och förlig. Skeppet gick med strykande fart. Då kvad Egil:

”Hetsigt härjande vinden

Hugger med ilars mejsel

Dånande, vita virvlar

Vilt mot hårda bogen.

Isande storm, som störtar

Starke ekar neder,

Sveper kring Gestills-svanen,

Susar om ranka halsen.”

Överfarten var god, och de seglade till sist in i Borgarfjärden. Där lade Egil sitt skepp i hamn, och hans fargods bars i land.

Han drog hem till Borg, och skeppsfolket sökte sig uppehåll annorstädes.

Skalle-Grim var då gammal och skröplig, och Egil tog emot styret över gård och gods.

53. Skalle-Grims död.

På Lambestad å Alftanäs bodde bonden Tord Torgersson. Han och Egil var på mödernet syskonbarn.

Kort före vintern red han in till Borg för att träffa sin frände Egil och bjuda honom hem till ett gille, enär han hade där hemma en ädel ölbrygd. Egil gav löfte att komma, och tiden fastställdes. När om kring en vecka gått, gjorde Egil sig färdig att fara. Skalle-Grim följde honom ut till hästarna. Förr än Egil steg upp, vände den gamle sig till honom och sade:

”Länge, Egil, låter silvret vänta på sig – det konung Adalsten sänt mig. Vad vill du äljes, att därmed skall göras?”

”Brister det dig penningar nu, fader?” genmälte Egil. ”Slikt anade jag icke. Silver skall jag låta dig få, så fort jag vet, att du behöver det; men jag tror, att du ännu har i dina gömmen en kista eller två, fulla av silver.”

”Det kommer mig före”, sade Skalle-Grim, ”att du redan tillåtit dig skifta lösörena mellan oss. Därför kan du nog ej ha något emot, att jag gör med min lott, vad mig lyster.”

”Det faller dig visst heller icke in att bedja mig om lov”, genmälte Egil; ”du följer nog ditt eget sinne, vad jag än säger.”

Egil red bort. Han hälsades vänligt och glatt i Lambestad, och skulle han gästa där i tre dagar.

Samma kväll, Egil farit hemifrån, lät Skalle-Grim sadla sin häst. När de andre gick att sova, red han bort. Framför sig höll han en mäkta stor kista, och i ena armvecket hängde en kopparkittel. Man håller för sant, att han kastat endera eller bägge ned i Krums-källa och vältrat däröver en väldig häll.

Han kom hem vid midnattstid, steg in i sitt sovrum och lade sig med kläderna på. Då det om morgonen var ljust, och folket klädde sig, satt Skalle-Grim framme på sängkanten. Han var död. Så styv var han, att man kunde varken räta ut hans lemmar eller flytta honom bort, hur mycket man än frestade på. Man fick en av männen upp på en häst, och han red i sporrstreck till Lambestad. Han sade Egil tidningen. Egil tog strax sina vapen och kläder och red vid kvällstid hem till Borg.

Så fort han stigit av hästen, gick han in i gången, som drog sig längs skålens väggar, och som hade dörrar fram till sovställena där inne. Han gick fram till Skalle-Grims sofplats, tog honom i skuldrorna, bände honom bakåt och lade honom ned. Sedan gav han honom likhjälpen. Han lät bryta södra väggen. Själv lyfte han upp Skalle-Grims huvud och skuldror, och andre tog i fötterna. De bar honom tvärs över golvet och ut genom väggöppningen. Utan rast förde de honom ned till Nöstnäs. Här slog de för natten tält över liket. Om morgonen fördes det vid flodtid om bord på ett skepp och roddes ut till Digranäs.

Egil lät resa en hög ytterst på näset. I den sattes Skalle-Grim och med honom hans häst, vapen och smedverktyg. Icke är det omtalat, att han fick några kostbarheter med sig i högen.

Egil tog mot arvet, land och lösören, jämte styret över gården. Tordis, Torolfs och Åsgärds dotter, var hos honom.

54. Egil kommer till England; diktar en dråpa.

Samma sommar Egil Skalle-Grimsson for ut till Island, kom Harald hårfagres son Håkan Adalstens fostre från England över till Norge. Erik blodyx hade då under ett år varit ensam herre över riket. Håkan gav sig norr ut till Trondhem och blev där korad till konung. Så var under vintern han och brödren Erik samkonungar i Norge; men om våran drog de bägge till sig härar. Kring Håkan flockade sig det mesta folket, ty han gav åter den lag för landet, att var man skulle själv äga sin odal – efter det konung Harald förr lagt i träldom alle, både mäktige och svage. Erik såg sig då ej annan utväg än att fly ur landet. Honom följde Gunnhild och sönerna.

Arenbjörn härse var konung Eriks fosterbroder och hans barns fostrare. Av alle ländermän var han konungen kärast. Han var satt som hövding över allt Fjärdafylke. Nu drog han med sin herre ur landet.

De for väster ut över havet till Orkenöarna. Där gifte Erik sin dotter Ragnhild med Arnfinn jarl. Sedan höll han söder ut till Skotland och härjade där Han styrde till England och for skövlande fram.

Då konung Adalsten sporde hans tåg, samlade han folk och gick emot honom. När de träffades, fördes fridsbud mellan dem, och det blev förlikning: konung Adalsten gav Erik styret över Nortumberland, och skulle han vara konungens lantvärnsman mot skottar och irer. Väl hade Adalsten, efter konung Olofs fall,

Skotland under sig som skattskyldigt rike, men folket var honom trolöst.

Det är sagt, att drottning Gunnhild lät öva sejd, och gick häxandet ut på, att Egil Skalle-Grimsson aldrig skulle finna ro på Island, förr än hon fått återse honom.

Samma sommar, Håkan och Erik stred om Norge, var det allom förbudet att lämna landet; för den skull kom till Island inga skepp eller tidender ifrån Norge.

Egil Skalle-Grimsson satt i ro på sin gård. Men andre vintern, han bodde på Borg efter Skalle-Grims död, blev han tung till sinnes, och han blev det ännu mer, ju längre det led fram mot sommaren. Då gjorde han kunnigt, att han ärnade sätta sitt skepp i sjön och draga bort. Han tog sig skeppsfolk. Med trettio man aktade han att segla till England; Åsgärd skulle bliva hemma och se till gården. Hans mening var att fara till konung Adalsten och få de löften fullgjorda, som kungen givit honom vid affärden.

Sent blev han segelfärdig, och då han stuckit i sjön, lät god vind vänta på sig. Hösten kom, och vädret blev stormigt. De höll förbi Orkenöarna. Där ville Egil icke landa, ty han trodde, att konung Eriks välde ännu sträckte sig över öarna. I våldsam storm och i motväder gick färden söder ut. Med möda lovade de förbi Skotland och hann till England. En kväll, då mörkret föll på, växte stormen. De visste intet af, innan bränningar bröto sig runt om skeppet. Då hade de ingen annan utväg än att sätta det in mot land. Det strandade vid mynningen av Humra. Alt manskapet och det mesta av lasten bärgades, men skeppet blev söndersplittrat.

När de träffade på folk, fick de spörja en tidning, som syntes Egil god, att konung Adalsten och hans rike var i välmakt, men därtill en annan, som syntes honom farlig: Erik blodyx och drottning Gunnhild var där före dem, härskade för den landsänden och höll sig uppe i staden Jorvik ej långt från stället, där de kommit i land. Egil sporde ock, att Arenbjörn härse var hos konungen och stod högt i hans ynnest.

Då grundade han på, vad råd han skulle gripa till. Ingen utsigt hade han att komma undan, om han ock frestade på att förklädd smyga sig den långa vägen, tills han hunne över konung Eriks landamären. Han kunde lätt kännas av alle, som finge syn på honom, och ovärdigt tycktes det honom att fångas under flykt. Han tog sig raskt samman. Strax skaffade han sig samma natt en häst och red till Jorvik. Han nådde fram i kvällningen och red utan dröjsmål in i staden med sid hatt över hjälmen, i full rustning.

Han sporde sig för, var den gård låg, som Arenbjörn härse ägde. Då han fått veta det, red han dit. Han steg av utanför hallen och träffade en man, som sade honom, att Arenbjörn nu satt till bords där inne.

”Du skulle ej vilja, min gode man”, sade Egil, ”gå in i hallen och spörja Arenbjörn, om han helst vill ute eller inne tala med Egil Skalle-Grimsson.”

”Det ärendet gör mig föga omak”, svarade mannen.

Han gick in och sade med hög stämma:

”Här utanför dörren står en man, stor som en rese. Han bad mig gå in och fråga, om du vill ute eller inne tala med Egil Skalle-Grimsson.”

”Gå”, sade Arenbjörn, ”och bed honom bida där

ute. Länge behöver han det icke.”

Mannen gick ut och gav Egil svaret.

Arenbjörn lät taga borden bort och trädde ut med alla sina huskarlar.

Han hälsade Egil kärligt och sporde, varför han kommit dit. Egil gav honom med få ord klart besked om sin färd.

”Nu skall du se dig om efter ett gott råd åt mig, om du äljes vill ge mig din hjälp.”

”Har du råkat någon här i staden”, sporde Arenbjörn, ”som kunnat känna dig, innan du kom hit till gården?”

”Ingen enda”, svarade Egil.

”Tagen då, alle, edra vapen”, sade Arenbjörn.

När alle var väpnade, gick de till konungsgården.

Då de kom fram till hallen, klappade Arenbjörn på, bad, att där måtte läsas upp, och sade, vem det var, som ville in.

Dörrvakterna öppnade strax. Konungen satt till bords där inne.

Arenbjörn böd, att tolv man skulle gå in; han nämnde Egil och tio andre.

”Nu skall du, Egil”, sade han, ”fatta konungen om foten och bringa honom ditt huvud. Jag skall tolka din sak.”

Så gick de in i hallen.

Arenbjörn trädde fram till konungen och hälsade honom. Erik välkomnade honom och sporde, vad han ville. Arenbjörn talade:

”Jag har följt hit en man, som farit lång väg för att finna eder här och förlikas med eder. Stor ära är det eder, herre, att edra ovänner självvilligt komma från främmande land, då de känna sig ej längre kunna bära eder vrede, fastän I ingalunda ären dem nära. Skicken eder nu som hövding mot denne man och låten honom av er få god fred, för det han så högt, som I själva nu kunnen se, höjt eder ära och dragit hemifrån, från sina gårdar, på vansklig färd över många haf. Intet annat än huldskap mot eder, konung, drev honom till denna färd, ty på Island kunde han väl vakta sig för eder vrede.”

Konungen blickade sig om kring och såg över de andres huvud, var Egil stod.

Han kände honom strax, spände ögonen i honom och sade:

”Varför var du så djärv, Egil, att du dristade dig hit? När du siste gången slapp ur mitt rike, hade du av mig icke liv att vänta.”

Då gick Egil fram till bordet och fattade om konungens fot. Han kvad:

”Hit på högrest

böljo-Häst jag for i stormen

Att blott Englands tappra,

Ädla värn få skåda.

Har nu kampkär härman

Haralds ättling funnit,

Stolt och stark som fordom,

Stammens bild och ära.”

Konung Erik sade:

”Icke tarvar jag att tälja upp dina illbragder, ty de är många och så stora, att en var räcker till att hindra, det du med livet kommer hädan. Intet annat har du här att hoppas än döden. På förhand kunde du veta, att du med mig aldrig finge förlikas.”

”Varför skall Egil icke strax dräpas?” föll Gunnhild in; ”eller minnes du icke nu, konung, vad han gjort emot dig: dräpt dine vänner och fränder och sedan din egen son – dig själv har han nidat! Hvar har det förr sports, att en man så fräckt förbrutit sig mot en konung?”

”Har Egil”, sade Arenbjörn, ”haft onda ord om konungen, kan han sona dem med lovord, som skola leva i alla tider.”

”Vi vilja icke höra hans lov”, sade Gunnhild; ”konung, låt Egil ledas ut och låt hans huvud falla! Jag vill ej höra hans ord, icke heller se honom.”

Då fortfor Arenbjörn:

”Ej skall konungen låta sig av dig äggas till alla nidingsverk. Han skall ej låta dräpa Egil i natt, ty nattdråp är lönmord.”

Konungen sade:

”Det skall vara, som du vill, Arenbjörn. Egil skall leva i natt. Tag honom med dig hem och för honom till mig i morgon.”

Arenbjörn tackade konungen för hans ord.

”Vi vänta, herre”, sade han, ”att efter detta en bättre vändning gives åt Egils sak. Fastän han svårt kränkt eder, så läggen dock på sinne, att han mycket mist genom eder ätt. En frejdad man, Torolf, Egils farbroder, fick utan skuld banehugg av eder fader, konung Harald, blott för baktal av uslingar. I, konung, rykten för Bärg-Anunds skull lagen undan Egil, därpå jagaden I efter hans liv, dråpen hans män, rånaden allt hans gods, gjorden honom sedan biltog och dreven honom ur landet. Egil är ej en man att retas med. Var gång dom skall fällas, skall mot dådet vägas allt, som till hämnd väckt. Jag skall vakta Egil natten ut.”

Arenbjörn gick med sitt följe hem till gården. Han och Egil drog sig upp på ett litet loftsrum för att rådgöra.

”Svåra vred var konungen”, sade Arenbjörn; ”dock tycktes mig hans sinne mjukna, innan vi skildes. Må nu lyckan råda för slutet. Jag vet, att Gunnhild skall göra sig all möda att fördärva din sak. Nu vill jag, att vi bliva ense om, att du skall vaka hela natten och dikta ett, lovkväde om konung Erik. Jag tror, att det vore gott, om det blev en dråpa på tjugo visor, och du kunde kväda den i morgon, när vi träda inför konungen. Så gjorde min frände Brage, då han råkat ut för sveakungen Björns vrede; han kvad på en natt till hans ära en dråpa på tjugo visor och fick som skaldelön sitt huvud, Må hända vi kunde nå samma lycka hos konung Erik, så att dråpan gåve dig frid, om du blott finge den framsagd.”

”Jag skall”, svarade Egil, ”göra ett försök, då du så vill. Men aldrig har jag tänkt på att kväda konung Eriks lof.”

Arenbjörn bad honom dock fresta på.

Han lämnade honom och lät bära upp mat och dryck i loftsrummet.

Egil satt där ensam i natten.

Arenbjörn gick till sina män, och de sutto vid dryckesbordet till midnatt. Då gick han med sitt följe till sovkammaren; men innan han av klädde sig, trädde han åter upp till Egil och sporde, hur det led med kvädet. Egil svarade, att intet var gjort.

”Här har suttit en svala vid gluggen”, sade han ”och tisslat hela natten, så att jag aldrig fått ro.”

Arenbjörn gick; han steg ut genom dörren, som ledde upp till taket, och satte sig vid loftsgluggen, där fågeln förr suttit. Då såg han, hur en trollskepnad svann hän över taket.

Han satt där vid gluggen hela natten, tills det dagades.

Efter det Arenbjörn kommit dit, diktade Egil hela dråpan. Han höll den ock så fast i minnet, att han kunde kväda den om morgonen, då de träffades.

De aktade väl på, när tiden var inne att gå till konungen.

55. Egil framsäger dråpan.

Konung Erik gick vid öflig tid till bords och hade samlat sina män kring sig i stor mängd.

När Arenbjörn sporde det, gick han med hela sitt fullväpnade följe till konungagården. Han krävde inträde i hallen, och han fick det. Med Egil och hälften av följet gick han in. De andre stod utanför dörren.

Han hälsade konungen och blev av honom välkomnad. Han talade:

”Hit är nu Egil kommen. Han har ej gjort försök till flykt i natt. Vi vilja nu veta, herre, vad hans öde skall bliva. Jag väntar, att I låten honom fä gott av mina ord, ty för mig ligger det makt på, att han får förlikas med eder. Själv har jag gjort, vad värt var att göra: intet har jag sparat i gärning eller i ord, som kunnat höja eder ära. Jag lämnade ock alla mina ägor, fränder och vänner, som jag hade i Norge, och följde er, då alla edre ländermän skilde sig från eder. Det var ock billigt, ty I hafven gjort mig mycket gott.”

”Håll upp, Arenbjörn”, afbröt Gunnhild, ”och tala ej så långt om detta. Mången god tjänst har du gjort konung Erik, och har han ock till fullo lönat dig. Du är vida starkare bunden till honom än till Egil, och behöver du icke bedja om, att han utan näpst må draga hädan – efter slikt, som han gjort sig saker till.”

Arenbjörn sade:

”Om I, konung och drottning, fast beslutit att vägra Egil fred, är det dock ädelmodigt att ge honom lov att fara härifrån med en veckas frest till frälsning, helst som han av egen drift dragit hit till eder och väntat sig få frid. Sörj sedan lyckan för slutet.”

”Härav kan jag se, Arenbjörn”, sade Gunnhild, ”att du är Egil mera huld än konung Erik. Skall Egil ha en veckas frest att i frid rida hädan, skall han på den tiden hinna fram till konung Adalsten, men konung Erik behöver icke längre dölja för sig, att alla andre konungar nu är hans övermän! För icke länge sedan hade det allt synts otroligt, att konung Erik ej skulle äga vilje eller kraft att hämna sin harm på en var sådan som Egil.”

”Ingen”, sade Arenbjörn, ”skall kalla konung Erik större man, för det han dräpt en utländsk bondeson, som givit sig i hans våld. Men om kungen vill göra sig stor av detta, skall jag förhjälpa honom till att få denna bragd ännu mera värd att vida spörjas, ty jag och Egil skola hjälpas åt, och oss bägge skall ett och samma öde träffa i samma stund. Icke hade jag väntat mig av eder, att I hellre skullen vilja sträcka mig till jorden än låta den man behålla livet, som jag beder för.”

”Alt för hetsigt, Arenbjörn”, svarade konungen, ”lägger du dig ut för Egil. Ogärna gör jag dig skada, om jag ock nödgas därtill, då du hellre vill offra ditt liv än se honom mista sitt. Dock har jag grund nog att näpsa honom, vad jag så än låter göra med honom.”

När konungen sagt detta, gick Egil hän till honom och sade fram sitt kväde. Han kvad högt och fick strax ljud.

Jag drog över haf.

Oden gaf

Mig sångens makt:

Jag for oförsagdt;

Drog skepp i sjö

Vid isars ö.

Med sångfyld håg

Jag klöf var våg.

Vid drottens hof

Nu hör hans lof.

Mig Oden böd

En natt sin mjöd.

Lyssnande, tag

Sangen, jag

Med starka slag

Sjöng till ljusan dag.

Kungen lyssne till,

Vad jag. kväda vill.

Högt lofvet slår,

Om blott ljud jag får.

Det spordes nog,

Hvar fram han drog:

Oden tog

Hvar här, han slog.

Tog kampen fart.

Starkare vardt

Stridens älf,

När drott högg själv:

Vidast i sky

Slog då vapengny,

Blodvåg röd

Rikast sjöd.

Stå de så stilla,

Fara ej villa,

Märken på

kunga-Skepp, som gunga,

Då av blodsdropp fulla

Böljorna rulla

Och suckande döna,

När sårade stöna.

Oväns led

Segnade ned.

Vardt ingen häjd

För Eriks fräjd.

Sången stiger,

Om folket tiger.

Sport har jag mera

Om storverk flera:

Blod mest mötte,

När kungen stötte;

Klingor klungo

Mot sköld, så de sprungo.

Brynjor skrälde,

Där huggen smälde;

Bettet kändes,

Där udden rändes.

I landen vida

Sporde jag tida,

Hur kämpar alla

För drott fått falla.

Ur spjut det sang,

Det ur äggar klang.

Vardt ingen häjd

För Eriks fräjd.

Svärd blodade han,

Korpens hunger svann,

Pilen mansliv fann,

Flögo spjut om varann.

Skottar förskräcktes,

Och blodtörst släktes.

Från skumma riken

Steg Häl till liken.

Med näbb, som glöda

Av droppar röda,

Över lik som blöda

– Så kostlig föda –

En korpsvärm drifver.

Sår vargen rifver,

Om korp, som hackar,

Blodet lackar.

I ulfvens ragg 

Sipprar blodig dagg: 

Lik åt ulvar gav 

Erik på haf. 

Friden slita 

Spjut, som bita. 

Båge böjes, 

Så varg förnöjes. 

Dödshugg lämna 

Svärd, som rämna. 

Från bågsträng ilar 

En svärm av pilar. 

Och sköldar skina 

Mot hugg, som hvina. 

Och stark i modet, 

Spar drott ej blodet. 

Man här och var 

På hans ros ej spar: 

I Norge jag har 

Hört, hur käck han var. 

Från bågens sträng 

Flögo sårbin i fläng. 

Lik åt ulvar gav 

Erik på haf. 

Är nu min vilja 

Från hopens skilja 

Kungens sinne 

I sång här inne: 

Drotten vakar, 

När Hild så makar, 

Att spjut sig hakar 

I sköld, som brakar. 

I handen blänker 

Det gull, han skänker 

Han kan ej tåla 

De karge, snåla. 

Fröjd oförstäld

Gaf hans Frode – mäld:

Var dyr klenod

Som skänk honom god.

Färg man skiftar,

Där kungshugg viftar;

Bågsträng klingar,

Svärd sig svingar,

Och spjut sig kasta –

Ur händer fasta

Hans land ej gångar:

Och ros han fångar.

Kung, tag i akt

Mitt kvädes makt,

Oförsagdt

Jag mig tystnad bragt.

Jag fört ur minne,

Där sång gömts inne,

Ord till ditt öra,

Som velat mig höra.

För rosande tal

Dog sorlet i sal,

Kväda jag vet

För en menighet.

Ur hug, som log,

Sången drog

Och vart sinne tog,

Så den lärts med fog.

*

Av liv tag gamman

Som ögat av flamman,

Som fisk av floden,

Som korp av bloden!

56. Lifvet skänkes Egíl.

Konung Erik satt upprätt och spände ögonen i Egil, medan han kvad. När dråpan var slutad, sade konungen:

”På bästa vis är kvädet framfört. Nu har jag övervägt, Arenbjörn, hur änden skall varda på min och Egils sak. Med stor iver har du stött Egil, då du hotat mig med strid. För din skull skall jag dock göra, vad du bett om: Egil skall få draga ifrån mig hel och oskadd. Men du, Egil, ställ dina färder så, att när du sluppit undan mig, ut ur denna hall, du aldrig mera kommer för mina eller mina söners ögon; och kom aldrig mig eller mitt folk för nära! För denne gången skänker jag dig ditt huvud, då du givit dig i mitt våld. Jag vill ej öva nidingsdåd mot dig. Men veta skall du som sant, att detta är ingen förlikning med mig eller mina söner eller med någon vår frände, som vill taga ut vår rätt.”

Då kvad Egil:

”Glad jag, konung,

Som gåva tager

Mitt eget huvud,

Fast ledt det är.

Hvem har så god

En gåva fått,

Gifven av högsint

Härskarson?”

Arenbjörn tackade med många fagra ord konungen för den heder och vänskap, han visat honom.

Därpå följde han Egil hem till sin gård.

Han lät sitt folk sätta sig till häst, och med hundra fullväpnade män red han bort med Egil.

De redo samman alle, tills de kom till konung Adalsten. Där välkomnades de på det bästa. Konungen bad Egil stanna och sporde, hur det gått honom hos konung Erik. Då kvad Egil:

”Gick det med frändehjälpen:

Gifmild Blodyx gladde

Egil med ädla skänken:

Ögon och svarta brynen.

Bär jag fritt som fordom,

Fäderneärfdt, mitt huvud.

Än det ägs och sänkes

Ej för härskarns välde.”

Vid avskedet gav Egil Arenbjörn de bägge gullringar, konung Adalsten skänkt honom. Vardera vägde en mark. Som gengåva fick Egil ett svärd, som het Dragvandel.

Det svärdet hade Torolf Skalle-Grimsson givit Arenbjörn; Skalle-Grim hade fått det av sin broder Torolf; och Grim ludenkind, Ketil häings son, hade givit Torolf det. Ketil häing hade fört det i alla sina holmgångar. Det fans ej vassare vapen.

Egil och Arenbjörn skildes med mycken kärlek.

Arenbjörn red åter till konung Erik i Jorvik. Egils följesmän och skeppsfolk var där kvar i god fred och fick sin skeppslast såld med Arenbjörns hjälp.

Ut på vintern gav de sig till det sydliga England och träffade samman med Egil.

57. Egil och Torsten Torason draga till Norge.

Ländermannen Erik alspak i Norge var gift med Arenbjörns syster Tora. Han hade jordagods öster ut i Viken och var framför de flesta rik, klok och anstor. Hans son Torsten hade fostrats upp samman med Arenbjörn och hade följt med honom till England. Han var vid denna tid i ung ålder och dock nästan fullvuxen.

Samma höst, Egil Skalle-Grimsson kommit till England, spordes från Norge den tidningen, att Erik alspak var död, och konungens fogdar tagit arvet efter honom och givit det i konungens våld. När Arenbjörn och Torsten fick höra detta, var de enige om, att Torsten skulle draga till Norge och kräva ut sitt arf.

Då det led fram på våran, och folk, som aktade fara till andra land, gjorde skeppen segelfärdiga, for Torsten söder ut till London och träffade där konung Adalsten.

Han framförde Arenbjörns järtecken och hälsning till konungen, så ock hans bön till Egil, att denne skulle tala Torstens sak hos kungen, på det han måtte sända sin fosterfader konung Håkan en hälsning, att Torsten finge i ägo sitt norska arv. Konungens hjälp vans lätt, ty han kände Arenbjörns ädelsinthet.

Strax därpå gav Egil sig i tal med konung Adalsten.

”Jag vill i sommar”, sade han, ”fara öster ut till Norge och göra krav på det gods, konung Erik och Bärg-Anund rånat ifrån mig. Är det nu i händerna på Alte korte, Bärg-Anunds broder. Jag vet, att om jag kommer med hälsning från eder, skall jag få lagens hägn i mitt mål.”

Konungen svarade, att Egil finge fara, vart han ville.

”Dock”, sade han, ”vore jag mest till freds, om du stannade kvar hos mig, blev min lantvärnsman och förde an min här. Jag skall ge dig stora ingälder.”

”Detta tillbud”, svarade Egil, ”är jag mycket hugad att taga mot. Dock nödgas jag först fara till Island för min husfrus skull och det gods, jag där äger.”

Konungen gav honom ett gott handelsskepp, lastat med honung, hvete och många andra varor. Egil tog kärligt avsked med konungen och gav sig om bord med Torsten, som sedermera kallas Torsten Torason.

De kom till Viken i Norge och höll helt in i Oslofjärden. Där uppe i landet ägde Torsten en gård. De drog vidare fram till Römarike.

Så fort Torsten åter kommit till lands, gav han fogdarne, som slagit sig ned på hans gårdar, till känna kravet på fädernearvet. Med ansedde fränders hjälp fick han till slut sitt mål under konungens dom. Han tog under egen värjo det gods, hans fader ägt.

Med elva man tog Egil sitt vinteruppehåll hos honom. Vete och honung forslades till hans gård, och där var stor gamman vintern om. Torsten levde på hövdingsvis. Ty förråden var rikliga.

58. Mötet med konungen.

Konung Håkan Adalstens fostre rådde i denna tid över Norge, såsom förut är berättat. Han var den vintern i Trondhem.

Kort innan våran kom, drog Torsten och Egil med ett följe av nära trettio man först till Upplanden, därifrån norr ut över Dofrefjäll till Trondhem, där de träffade konung Håkan. De framförde till honom sina ärenden.

Torsten utlade för konungen sitt mål och hade fram vittnen på, att han ägde full rätt till allt det arv, han krävde. Konungen upptog kravet väl, gav honom åter hans gods och gårdar samt gjorde honom till länderman, som hans fader varit.

Egil frambar till konung Håkan Adalstens hälsning och järtecken. Han gjorde för sig och sin husfru Åsgärd krav på hälften av det gods, Björn höld ägt, både land och lösören. Han tillböd ed och vittnen samt berättade, hur han för konung Erik framfört hela målet; han tillade, att han ej fått sin rätt för konungens övermakt och drottning Gunnhilds äggelser. Han gjorde full reda för målets gång på Gulatinget. Han sade, att konungen måtte unna honom lag och rätt. Konung Håkan svarade:

”Sport har jag, att det tykts min broder Erik och drottning Gunnhild, som om du djärts mera mot dem än du varit man till. Mig tyckes, som kunde du, Egil, känna dig glad över, att jag ej lade mig i detta split, hade än icke Erik och jag den lyckan att sämjas.”

Egil genmälte:

”Icke kunnen I, konung, sitta tigande, när så stora mål är före, och alle män här i landet, inländske och utländske, lystra edra bud och förbud. Jag har sport, att I skipen lag och rätt åt var man i edert rike. Nu vet jag, att I skolen låta det samma vederfaras mig som andre. Så god börd tror jag mig äga och därtill slik frändestyrka här i landet, att jag väl av Atle korte skulle kunna få min rätt. Om målen mellan mig och konung Erik har jag att förtälja, det jag varit hos honom, och böd han mig, då vi skildes, att fara i frid, vart hän det mig lyste. Jag vill bjuda eder, herre, mitt följe och min tjänst. Torde många mena, att jag väl kunde mäta mig med de resligare männen här i eder hird. Och det anar mig, att länge skall det icke dröja, innan I och konung Erik drabben i hop. Det skulle tyckas mig underligt, om I icke kommen en gång att märka, det Gunnhild har väl många för makten mogne söner.”

”Du skall icke, Egil”, svarade konungen, ”bliva min handgångne man. Så stora skår hafven I, du och dina fränder, huggit i vår ätt, att det ej skulle gå dig väl, i fall du finge fast uppehåll här i landet. Drag du åter ut till Island och håll dig där på din fäderneärvda grund. Där skall du ej lida något men av mig eller mina fränder. Men här i landet är det utsigt till, att vi fränder i alla dina dagar varda de mäktigaste. Dock skall du för min fosterfader konung Adalstens skull få frid i riket och njuta lag och landsrätt, ty jag vet, att du är honom mäkta kär.”

Egil tackade konungen för hans ord och bad, att han måtte ge honom säkra järtecken att föra fram till Tord på Örland och andre ländermän i Sogn och Hördaland. Detta lovade konungen.

59. Egil fäller Ljot bleke.

Så snart Torsten och Egil lyktat sina ärenden, drog de söder ut. När de kommit över Dofrefjäll, gav Egil till känna, att han ville vända om till Römsdalen och sedan fara havsleden söder ut.

”Jag vill ha slut på mina ärenden i Sogn och Hördaland”, sade han, ”ty i sommar aktar jag att göra mitt skepp klart till en islandsfärd.”

Torsten bad honom själv råda, och så skildes de.

For Torsten söder ut igenom Dalarne vägen fram till sina gårdar. Han frambar till fogdarne konungens järtecken och hälsning, att de skulle lämna ut det gods, de tillkräktat sig, och som han, Torsten, gjorde krav på. Ingen sade ett ord emot, och Torsten fick allt sitt fädernearv.

Egil drog med elva man till Römsdalen. Här skaffade de sig skeppslägenhet och for sedan söder ut till Möre. Intet är om deras färd förtaldt, förr än de kom till ön Had och drog till gästning på den gård, som heter Blindhem, ett ansenligt hövdingssäte.

Här bodde ländermannen Fridger. Han var ung till åren och hade nyss tagit emot sitt fädernearv. Hans moder het Gyda och var Arenbjörns syster, en gäf och ättstor kvinna. Hon styrde med sin son allt där i gården. De levde med mycken ståt.

Egil togs emot som god vän. Han fick om aftonen plats närmast Fridger, och sutto följesmännen nedom honom på samma bänk. Där hölls ett stort och dyrbart dryckesgille.

Gyda husfru gav sig om kvällen i tal med Egil. Hon sporde efter Arenbjörn, sin broder, och efter andra sina fränder och vänner, som med honom farit till England. Och Egil förtalde allt, vad hon ville veta. Hon sporde, vad honom själv timat på färderna; och han sade henne det omständligt.

Egil var mycket munter om kvällen, men Fridger och hans hemmamän höll sig något tyste. Egil såg där en fager mö i vacker bonad. Det sades honom, att hon var Fridgers syster. Hon var sorgsen och grät ständigt. Det tycktes gästerna underligt. De var där över natten.

Nästa morgon blev stormigt väder, och sjön var icke segelbar. Då gav sig både Fridger och Gyda i tal med Egil. De bad honom bliva där kvar med sina följeslagare, tills det kom gott resväder, samt sedan taga med sig från gården allt, vad de tarvade till sin färd. Egil tog emot inbjudningen.

I tre dagar hölls de kvar av stormen, och var undfägnaden den yppersta. Så blev vädret åter lugnt.

Egil och hans män stod tidigt upp om morgonen och gjorde sig färdige att fara. De plägades med mat, och öl gavs dem att dricka. Då de suttit en stund, tog de sina kläder. Egil steg upp och tackade bonden och husfrun för gästfriheten. Så gick han ut med sina män.

Bonden och hans moder följde dem till vägs.

Då vände Gyda sig till sin son och talade lågmält med honom. Egil stod och väntade på dem. Han sade till mön, Fridgers syster:

”Hvi gråter du, mö? Jag ser dig aldrig glad.”

Hon grät dess mer och kunde intet svara.

Fridger sade högt till sin moder:

”Icke vill jag bedja om det nu, då de stå redo till resan.”

Då gick Gyda hän till Egil och sade:

”Jag skall säga dig, Egil, hur det står till här hos oss. En man bär namnet Ljot den bleke. Han är en bärsärk och holmgångsman, hatad av alla. Han kom hit och bad om min dotter, och vi gav honom strax svaret: giftet vägrades honom. Då äskade han min son Fridger till holmgång. I morgon skall han möta Ljot på den ö, som heter Vörs. Jag ville, Egil, att du fore med Fridger. Vore Arenbjörn här i landet, skulle det sannas, att vi ej tålde tuktan av slik man som Ljot.”

Egil svarade:

”För min frände Arenbjörns skull är det skäligt, att jag far med, i fall din son tror det kan hjälpa honom något.”

”Nu ter du dig väl”, sade Gyda, ”låtom oss gå in i hallen och vara där alla till samman, så långt dagen räcker.”

De gick alla åter in i hallen och drack samman. De sutto där hela dagen.

Om kvällen kom Fridgers vänner, de där skulle ledsaga honom till enviget. Så var där mycket folk samlat om natten, och där hölls ett rikt gille.

Nästa dag bröt Fridger upp med stort följe. Egil var med, och vädret var gott. De nådde fram till ön.

Ej långt från stranden var fager mark, och där skulle tvekampen hållas. Platsen var holmad; stenar var lagde runt om den.

Ljot kom med sitt folk. Han gjorde sig strax kampfärdig.

Han hade sköld och svärd och var en mäkta stor och senfull man.

När han skred fram emot kampstället, kom bärsärksgången på honom. Han började vråla ondskefullt och han bet i sköldranden.

Fridger var icke storvuxen; han var spenslig, fager i anletet och ingalunda stark. Han hade aldrig förr stått i kamp.

När Egil såg Ljot, kvad han en visa:

”Farligt är för Fridger

Fresta kamp med denne.

Skär hans tand i sköldrand;

Skyndom mot den trolske!

Ej till vif den väna

Vill jag honom unna.

Ur hans bistra blickar

Blänger redan döden.”

Ljot såg hän på Egil. Han hörde vart ord och sade:

”Kom hit du, väldige, och slås med mig, i fall din lust är stor! Det varder mig en vida jämnare kamp än med Fridger, ty jag gör mig ej till större man, för det jag lägger honom till jorden.”

Då kvad Egil:

”Liten bön, den bleke

Beder, må ej nekas – 

Skall med Ljot jag leka

Lätt, så klingan bäfvar.

Vi oss väpne, icke

Vankar nåd av Egil.

Karske karl, vi sköldar

Klyfva må i Möre!”

Sedan gjorde Egil sig redo till holmgång med Ljot. Han hade den sköld, han var van att ha, var gjordad med det svärd, han kallade Ormen, och höll Dragvandel i handen. Han trädde in över stenringen, som gärdade om kampplatsen. Ljot var ännu icke färdig. Egil tog svärdet i handen och kvad en visa:

”Huggom med härdad klinga,

Hållom den djupt i skölden, 

Låtom den lysande prövas,

Läskom dess törst i blodet,

Stympom Ljot av live,

Lekom med den bleke,

Söfvom hans mod med stålet – 

Sedan må örnen nalkas.”

Då steg Ljot in på platsen och sade fram holmgångslagen: skulle den alltid bära nidingsnamn, som ryggade utom de råstenar, som var satte upp i kring holmgångsstället.

Därpå for de mot varandra. Egil högg till Ljot. Han satte skölden för, och så tätt lät Egil huggen falla, att Ljot ej kom att ge ett enda igen. Han ryggade sig undan för att få huggrum, men Egil drog sig lika fort efter och högg som hetsigast. Ljot for över gränsstenarna och långt in på marken. Så gick det första anfallet. Då bad Ljot om rast. Egil gav med sig. De ställde sig åter inom ringen och vilade sig.Egil kvad:

”Var mig, som veke lyckan

Vigt från ryggande bärsärk.

Tyktes mig lätt han trippa,

Togs han av skräck, den bålde.

Fast han ej stod på foten,

For han med hast till baka – 

Fasa den fruktansvärde

Fick för skalligt huvud.”

I den tiden var det holmgångslag, att när tvekamp hölls om något, och den, som manat ut, finge segren, skulle han som segerlön ha det, de kämpat om. Blev han övervunnen, skulle han lösa sig med så mycket gods, som förut blivit bestämt. Men föll han i holmgången, hade han förbrutit all sin egendom, och skulle den varda hans arvtagare, som fält honom. Det var ock lag, att om utländsk man dog, den där icke i landet ägde arvingar, gick arvet till konungens gård.

Egil bad Ljot åter göra sig redo. ”Jag vill, att vi nu kämpa vår kamp till slut”, sade han.

Ljot sprang flinkt upp. Egil for mot honom och högg strax till. Han kom honom så nära, att han vacklade till baka; och hans sköld flög åt sidan. Då högg Egil till honom, och hugget tog ovan knät, så att benet rök bort. Ljot föll och somnade strax af.

Egil gick hän till Fridger och hans följe. Alle tackade honom mycket för detta verk.

Till föga sorg för någon dog Ljot, ty han hade varit den störste våldsman. Svensk var han till ätt, och han ägde inga fränder där i landet. Han hade kommit dit och skaffat sig gods i holmgångar. Han hade fält många gode bönder, dem han först äskat till tvekamp för att sedan få i ägo deras jordar och odal. Så hade han

blivit svåra rik både på land och lösören.

Egil for ifrån holmgångsmötet hem med Fridger och stannade en kort tid hos honom.

De skildes med varm vänskap.

Egil bad Fridger kräva ut alla de jordar, Ljot ägt.

Sedan for han sin väg. Han kom fram till Fjärdafylke och drog därifrån in i Sogn till Tord på Örland. Han förde fram sitt ärende och konung Håkans hälsning. Tord lovade honom sin hjälp i målet.

Han dröjde där hos Tord länge om våran.

60. Egils holmgång med Atle korte.

På en roddfärja seglade Egil med trettio man söder ut till Hördaland. De kom till ön Fänring. Tio av följesmännen lät han vakta skeppet; med de andre tjugo drog han upp till gården Ask. Där höll sig Atle korte med någre män.

Egil lät kalla honom ut och säga honom, att Egil Skalle-Grimsson hade ett ärende till honom.

Atle och alle de av hans män, som var kampduglige, tog sina vapen och gick ut.

”Det är mig förtaldt, Atle”, sade Egil, ”att du skulle ha i din ägo det gods, som med rätta hör mig och min husfru Åsgärd till. Torde du förr ha hört omordas, att jag en gång gjorde krav på det arv efter Björn höld, som Bärg-Anund, din broder, undanhöll mig. Nu är jag hit kommen för att få ut det godset, både land och lösören, samt mana dig att ge det ifrån dig och lämna mig det i handom.”

Atle genmälte:

”Länge ha vi hört, Egil, att du är en mäkta vrångvis man, men nu torde jag själv få röna det, då du aktar av mig kräva ut det gods, konung Erik tilldömde min broder Bärg-Anund. Var det konung Erik, som den gången hade att ge bud och förbud här i landet. Jag trodde nu, Egil, att du givit dig hit för att bjuda mig bot för mina bröder, dem du tog av livet, och lämna skadestånd för allt, vad du sedan rånade här på Ask. Hade du kommit fram med det ärendet, skulle du fått svar av mig. Nu har jag intet att genmäla.”

”Jag skall bjuda dig”, svarade Egil, ”vad jag böd Anund: Gulatingslagens dom i vårt mål. Dina bröder menar jag ha fallit ogille på sina gärningar, ty de hade rånat från mig lag och landsrätt och tagit med våld mitt gods. Jag har konungens lov att föra rättsstrid med dig. Jag stämmer dig till Gulatinget för att få lag skipad mellan oss.”

”Jag skall komma till Gulatinget”, sade Atle, ”och skola vi där talas vid om dessa mål.”

Egil for bort med sitt följe. Han drog åter till Sogn och stannade hos sin frände Tord på Örland, tills tingstiden var inne.

Egil kom till Gulatinget, och Atle korte var där ock. De utlade sina mål för de män, som skulle ge dom. Egil sade fram sitt arvskrav, och Atle böd laga värn emot det, tolvmannaed på, att han ej hade i sin värjo gods, som Egil ägde.

När Atle gick till rätten med de män, som skulle gå edgång, trädde Egil emot honom och sade, att han ej ville taga emot hans eder i stället för sitt gods.

”Jag vill bjuda dig”, sade han, ”en annan lag, den att vi gå holmgång här på tinget, och får den av oss allt godset, som får segren.”

Det var – som Egil sade – lag och gammal sedvänja, att en var hade rätt att äska annan man till holmgång, vare sig han skulle svara eller kära i ett mål.

Atle svarade, att han ej ville vägra Egil ett envig.

”Nu bjuder du just det, som jag ägde att bjuda”, sade han, ”enär jag har sorger nog att hämnas på dig. Du har lagt mina två bröder till jorden, och mycket brast mig kraft att hålla på min rätt, om jag förr lämnade från mig mina jordar för ditt olaga kravs skull än jag slogs med dig, helst när du bjuder mig det.”

Därpå gav de varandra handslag och kom över ens om att mötas i holmgång; skulle den, som finge segren, äga de jordar, de tvistat om.

Så gjorde de sig redo.

Egil gick fram med hjälm på huvudet, sköld framför sig och spjut i handen. Svärdet Dragvandel hade han fäst vid sin högra arm.

Det var holmgångsmannens sed att före kampen draga sitt svärd och låta det hänga vid armen, så att han kunde gripa till det, när helst han ville.

Atle hade samma vapenklädnad som Egil. Han var van vid holmgångar. Han var stark och oförfärad.

Där leddes fram en tjur, stor och gammal. Den kallades blotnöt, och skulle segraren hugga dess huvud af. Stundom var det blott en tjur; stundom lät en var av kämparna föra fram sin.

Så snart Egil och Atle var kampfärdige, störtade de mot varandra. De slungade först spjuten, men intetdera tog fäste i sköldarna; de stannade bägge i jorden. Så tog de till svärden. De gick fort fram och högg till. Atle ryggade icke. De högg tidt och tungt, och sköldarna splittrades allt mer. När Atles sköld var hart när oduglig, kastade han den. Han grep om svärdet med bägge händer och gav hugg på hugg. Egil högg till honom i axeln, men hans svärd bet icke. Han lät det falla för andra och tredje gången. Lätt var det honom att få hugg på Atle, då han intet skydd hade. Egil svängde åter svärdet av all kraft, men det bet icke, var helst han satte det. Då såg han, att det på så vis icke gick längre, ty hans sköld var allt sönderhuggen. Han slungade undan svärd och sköld, sprang på Atle och slog armarne om honom. Då blev klart, vems styrka var störst: Atle föll baklänges, och Egil kastade sig framstupa över honom och bet hans strupe sönder.

Där lät Atle sitt liv.

Egil sprang med fart upp. Han for hän, där offertjuren stod, tog den med ena handen i mulen och med den andra i ett av hornen och snodde den om, så att klövarna vändes i vädret, och halsbenet bräcktes.

Sedan gick han hän till sitt följe.

Han kvad:

”Bet ej i den barske

Blå och skarp Dragvandel:

Dolskt han dragna klingan

Dövat, Atle korte.

Stöp han dock för styrkan,

Stor i många orden.

Ulfvens hvassa vapen

Vardt jag nödd att bruka.”

Nu tog Egil alla de jordar, de tvistat om, och dem han gjort krav på som sin husfru Åsgärds fädernearv.

Det är ej förtalt, att mera märkligt stött till på detta ting.

Egil for först in till Sogn och drog försorg om de jordar, som nu blivit hans. Han uppehöll sig där en god del av våran. Sedan gav han sig med följesmännen öster ut till Viken, där han gästade Torsten Torason en tid.

61. Egils hemkomst.

Om sommaren seglade Egil ut till Island. Färden var god, han höll in i Borgarfjärden och landade ej långt ifrån sin gård. Han lät föra hem sina varor och satte upp skeppet. Han blev i ro hemma den vintern.

Egil hade haft med sig ut en mäktig mängd gods. Han var nu mycket rik och levde på sin gård med stor prakt. Han blandade sig aldrig i andres rättstvister och höll sig för det mesta ifrån all strid här i landet. Dristade sig heller ingen att träda hans rätt för nära.

Egil stannade på sin gård i icke så få år. Av hans och Åsgärds barn är dessa nämnda: sönerna Bödvar, Gunnar och Torsten, döttrarna Torgärd och Bära. Torsten var yngst, Torgärd äldst och Bära där näst.

Egils barn gav alla gott hopp om sig och var vettiga.

62. Egil hos Arenbjörn i Norge.

Öster ifrån över havet nådde de tidender till Egil, att Erik blodyx fallit i västerviking, och Gunnhild och hennes söner dragit till Danmark; fans heller ingen kvar i England av det folk, som dit följt dem.

Han sporde ock, att Arenbjörn kommit till Norge. Han hade fått åter sina ingälder och de jordagods, han där tillförne haft, samt hade kommit i stor ynnest hos konung Håkan.

Nu tog lusten åter Egil att fara till Norge.

Ryktet kom ock med den tidningen, att konung Adalsten var död, och hans broder Jåtmund styrde England.

Egil gjorde sitt skepp redo till färd och valde sig folk. Anund, Ånes son från Anebräcka, skulle ock göra honom följe. Han var en reslig man och en av de starkaste där i ängden. Man glunkade om, att bärsärksgången kunde emellanåt komma över honom. Han hade ofta varit på handelsfärd, var något äldre än Egil, och mellan dem var vänskapen den bästa.

De styrde ut i havet, och överfarten var god. De kom till mellersta Norge, och när de fått landkänning, höll de in i Fjärdafylke.

Snart fick de spörja tidender ifrån land. Det blev dem sagt, att Arenbjörn nu vore hemma på sin gård. Egil styrde in i den hamn, som låg gården närmast.

Sedan for han upp till Arenbjörn, och det var ett mäkta fägnesamt möte. Arenbjörn böd honom hem med så många av följesmännen, han ville taga med sig. Egil gästade honom med elva man; de andre fick härbärgen i nejden.

Egil hade låtit göra sig ett präktigt långskeppssegel. Det gav han Arenbjörn och därtill flera andra hedersgåvor. Egil satt där i god välfägnad under vintern.

Han gav sig söder ut till Sogn att där kräva in sina landskylder. Han höll sig där i lång tid och drog sedan åter norr ut till Fjärdafylke.

Arenbjörn höll ett stort julgille. Han hade till det bjudit sina vänner och häradets bönder. Mycket folk var samlat, och gästabudet var gott. Som julgåva gav han Egil en vid silkekappa, rikt gullsömmad och sirad med gullknappar helt ned. Han hade låtit skära den efter Egils växt. Därtill gav han honom en hel nyskuren drägt av engelskt, mångfärgat kläde.

Många andra vängåvor skänkte han under julen dem, som gästat honom, ty Arenbjöm var en frikostig och högsint man. Då gjorde Egil en visa:

”Gull i sida silket

Skalden pryder fagert,

Skänkt av obedd ädling:

Ej en vän fås bättre.

Högt till heders kommit

Höfding, blid mot andre.

Vida skall man söka

Sådan man att finna.”

63. Egíls svårmod.

Efter julen visade Egil sig så svåra tungsint, att man ej fick ett ord av honom. När Arenbjörn märkte det, gav han sig i tal med honom och sporde, varav det kom sig, det svårmod, han bar på.

”Jag vill”, sade han, ”att du låter mig veta, om du är sjuk, eller om något annat stött till, det jag kunde råda bot på.”

”Inga krämpor har jag”, svarade Egil, ”men jag har stark oro för det gods, jag vann mig, när jag fällde Ljot den bleke norr ut i Möre. Mig är sagt, att konungens fogdar dragit det in och lagt det under hans ägo. Nu vill jag ha din hjälp vid mitt krav på detta gods.”

”Icke tror jag”, svarade Arenbjörn, ”att det vore emot landets lag, om du finge det godset, men det synes mig nu ligga väl orubbligt. Konungsgården är vid att gå in i men snäv att komma ur. Månget vanskligt penningkrav ha vi mot övermäktige män måst göra, men då ha vi ock haft starkare stöd i vår konung än nu, ty vänskapen mellan mig och konung Håkan står ej djupt, om jag än nödgas handla, som gammalt ordstäv mäler: väl skall ek vårdas, varunder man bo vill.”

”Är lagen med oss”, sade Egil, ”är jag storligen hugad för, att vi fresta kravet. Kan så hända, att konungen unnar oss vår rätt, ty mig är sagt, att han är en rättskaffens man, den där väl håller de lagar, han givit här i landet. Mig synes det bäst, att jag drager till honom och gör hos honom ett försök med detta mål.”

”Till slikt vill jag icke råda”, svarade Arenbjörn, ”ty din iver och dristighet torde illa stämma samman med konungens makt och sinnelag, enär jag tror honom ej vara just din vän; och finner han skäligt, att han ej är det. Helst vill jag, att vi låta detta mål ligga nere. Dock – vill du det, Egil, skall jag förr fara till konungen och se, vad jag härvid kan göra.”

Egil svarade, att han toge tacksam och nöjd emot detta tillbud.

Konung Håkan uppehöll sig vid denna tid i Rogaland och stundom i Hördaland. Och var det ej vanskligt att träffa samman med honom.

Ej långt efter det Arenbjörn haft sitt samtal med Egil, lät han sina män veta, det han ärnade draga å stad till konungen. Med sina huskarlar bemannade han ett tjugobänkat skepp. Egil skulle stanna hemma. Arenbjörn ville ej, att han for med.

Så seglade han hemifrån. Han fann konung Håkan och togs väl emot.

Då han dvalts hos honom någon tid, framförde han sitt ärende och sade, att Egil Skalle-Grimsson var kommen till landet, och menade han sig ha rätt till krav på allt det gods, Ljot den bleke ägt.

”Det är sagt oss, konung,” sade han, ”att Egil står med lagen på sin sida, men edra fogdar ha dragit in godset och lagt det under eder ägo. Vill jag bedja eder, herre, att Egil må få sin laga rätt.”

Konungen dröjde med svaret. Till sist sade han:

”Ej vet jag, Arenbjörn, varför du i slikt mål går Egils ärenden. Han kom en gång inför mig, och jag sade honom, att jag ej ville veta honom vistas här i landet, av skäl, som är eder tillförene kända. Det skall ej båta Egil stort att komma till mig med samma krav som till min broder Erik. Dig, Arenbjörn, har jag att säga, det du blott så länge skall stanna här i landet, som du ej aktar utländske män mera än mig och mina ord, ty jag vet, att din hug står till Harald, din fosterson. Är det dig bäst, att du drager till honom och hans bröder, ty jag anar starkt, att slike män som du varda mig trilske, i fall jag kommer att pröva deras trohet i en strid med Erik blodyx söner.”

När konungen tog detta mål så tvärt, såg Arenbjörn, att det till intet tjänade att vidare söka få det fram. Han gjorde sig redo till hemfärden.

Konungen var ock kärv och vresig emot honom, allt sedan han sport hans ärende. Arenbjörn hade icke heller lynne till att nu ödmjuka sig för konungen. Så skildes de.

När Arenbjörn kom hem, sade han Egil, hur det gått med ärendet.

”Ej vill jag oftare komma fram med slika mål till konungen”, sade han.

Egil blev svåra ofryntlig. Han såg sig mista mycket gods och det med orätt.

Få dagar därefter, när Arenbjörn bittida en morgon var i sin kammar och hade blott få män om sig, lät han kalla Egil dit.

Då Egil trätt in, lät han lycka upp en kista. Han redde ut till honom trettio mark silver och sade så:

”Detta silver gäldar jag dig, Egil, för de jordar, Ljot den bleke ägt. Synes det mig billigt, att du får denna lön av oss fränder till Fridger, för det du frälste hans liv undan Ljot, ty jag vet, att du gjorde det för min skull. Jag är skyldig att ej låta dig lämna detta mål, frånrånad din rätt.”

Egil tog emot silvret och tackade Arenbjörn. Därefter blev han åter med om all gamman.

64. Arenbjörn och Egil í wiking.

Arenbjörn var denna vinter hemma på sina gårdar. Om våran lät han det bliva känt, att han ärnade sig i viking.

Han hade gott förråd på skepp. Tre långskepp rustade han ut, alla stora. Han tog med sig tre hundra man. Huskarlarne hade han på sitt eget skepp; var det väl bemannat. Han hade ock som följesmän många av häradets bondesöner.

Egil gav sig med på färden. Han förde ett av skeppen, och var med honom många av de män, som ledsagat honom från Island. Det handelsskepp, han kommit till Norge med, lät han föra öster ut till Viken. Han satte män att där driva köpenskap med varorna.

Arenbjörn och Egil höll långskeppen söder ut med land. De seglade först till Saxland, härjade där om sommaren och vann sig byte. När hösten kom, härjade de längre norr ut. De lade sig vid Frisland.

En natt, när vädret var lugnt, lade de in i en bred flodmynning. Ty där var brist på hamnplatser och vid ebbtid sträckte sig vida grund ut från kusten. Uppe i land var stora slätter, och ej långt därifrån stod en skog. Markerna var uppblötta, ty starka regn hade fallit.

Här beslöt de sig för att gå upp. En tredjedel av folket lämnades kvar att se till skeppen. De följde floden upp mot skogen och såg snart framför sig en by. I den bodde många bönder. Alt folk, som kunde, sprang ut, så fort det blev hären varse. Vikingarn satte efter det ut över markerna. Där låg en annan by och så en tredje. Alt folk, som hann, flydde.

Det var ett vitt slättland. Runt om skar diken igenom det, och det stod vatten i dem. På detta vis hade bönderna lykt om sina ängar och åkrar. På somliga ställen var stora störar satte, och där vägen gick fram, låg broar av sammanlagda bjälkar över dikena. Landsfolket flydde in i skogen.

När vikingarna var komne långt in i bygden, skockade friserna sig samman i skogen. Då de blivit över tre hundrade man starke, drog de fram emot vikingshären, och kamp tog vid. Den blev hård, men lyktades så, att friserne flyktade, och vikingarna jagade efter dem. De flyende spred sig vida om kring, och så gjorde ock de, som satte efter dem. Så kom det sig, att härarna spred sig i hopar.

Egil for med några få män häftigt efter en manstark flock. Friserne kom till ett dike, sprang över det och drog sedan bryggan åt sig. Då nådde Egil fram och for med ens över diket. Det var intet språng för andre män, och ingen frestade det heller. När friserna såg, att en man stod där ensam, vände de om och kastade sig över honom; men han värjde sig väl och lät diket ge skydd i ryggen, så att de ej från alla håll kunde komma åt honom. Elva man anföll honom, och striden slöts så, att han dräpte dem alle. Därefter sköt han ut bryggan och gick på den till baks över diket. Han såg då, att all vikingshären vändt om till skeppen. Han var helt nära skogen. Den följde han ned mot stranden, på det han i nödfall kunde springa in i den.

Vikingarna hade fört mycket byte och boskap ned till stranden. Somliga högg ned boskapen; andre forslade godset ut på skeppen, och andre åter stod ovanför i sköldborg, ty friserna hade i stora hopar dragit sig ned mot sjön. De hade ock ställt sig i fylking och sände vikingarna spjut och pilar.

När Egil nalkades och såg, vad där var å färde, sprang han med fart mot bondehopen. Skölden kastade han på ryggen, grep om spjutet med bägge händer och höll det framför sig. Han stötte det fram, och alt, som stod i hans väg, sprängdes undan. Han banade sig stig fram igenom fylkingen.

När han kom ned till sina män, var det dem, som om mannen vändt åter från Häls hallar.

De steg sedan alle om bord och höll ut från land. De seglade till Danmark. När de kommit till Limfjärden och låg för ankar vid Hals, höll Arenbjörn husting med sina män och lät dem veta, vad han nu aktade att taga sig före.

”Nu skall jag”, sade han, ”söka hän till konung Eriks söner med det folk, som vill mig följa. Jag har sport, att de bröderna ha med stora härskaror sitt stamhåll i Danmark, ligga om somrarna i viking och vistas här vid vintertid. Vill jag ge alle dem orlof att fara till Norge, som hellre vilja vända om än följa mig. Rådligast synes det mig, att du, Egil, så snart vi skiljas, drager till baks till Norge och söker som fortast komma ut till Island.”

Sedan ömsades skeppens bemanning. De, som ville fara åter till Norge, gav sig till Egil. Den allra största hopen var dock den, som gick med Arenbjörn.

Egil och Arenbjörn skildes som käre och trogne vänner.

Arenbjörn drog till Erik blodyx söner. Han slöt sig till sin fosterson Harald gråfälls följe och var med honom, så länge de bägge levde.

Egil seglade till Viken och fann sitt handelsskepp, som han dit låtit föra om våran. Torsten Torason kom honom i möte och böd honom hem till sig med så många män, han ville taga med. Egil tog emot inbjudningen och var om vintern i god välfägnad hos Torsten.

65. Egils beslut att draga till Wärmland.

Konung Harald hårfagre hade lagt under sig Värmland. Han hade då välde allt öster ut till Väner.

Värmland hade Olof trätälja först rödt. Han var fader till Halfdan vitben, som främst bland sina ättmän varit konung i Norge. Från honom stammade konung Harald i rakt led, och hade alle förfäderne rådt över Värmland, tagit upp skatt och satt sina män där till styre och värn.

När konung Harald blivit gammal, styrde den jarl Värmland, som het Arnvid. Här som vida annorstädes hände det då, att skatterna reddes sämre ut än när konungen var i sin krafts ålder. När hans söner stred om väldet i Norge, sågs ock föga efter de skattland, som låg fjärran. Men då Håkan kommit till ro i sitt rike, sökte han skaffa sig samma herradöme, som hans fader Harald haft.

Konung Håkan hade sänt tolv män öster ut till Värmland. Skatten hade de fått av jarlen, men när de farit till baks över Edeskog, hade stigmän fallit över dem och dräpt dem alle. På samma vis hade det gått med andre män, konung Håkan sänt; de hade dräpts, och skatten hade aldrig kommit fram. Mångas mening var, att Arnvid jarl lade sitt folk i bakhåll för konungsmännen och själv tog skatten.

För tredje gången ville konung Håkan låta sändemän draga till Värmland.

Från Trondhem, där han vid denna tid var, sände han några män till Torsten Torason i Viken med budskap, att han skulle fara till Värmland och där kräva in skatt å konungens vägnar; ville han det icke, skulle han draga ur landet.

Håkan hade sport, att Arenbjörn, Torstens morbroder, givit sig söder ut till Danmark och var där samman med Eriks söner. Hade han ock hört, hur de om somrarna med stora följen låg till hopa i härnad. Han fann, att fara var på färde, när de alle höll sig samman, ty av Eriks söner hade han ofrid att vänta, när helst de finge styrka nog till resning emot honom. Därför visade han ock Arenbjörns fränder och vänner stark fiendskap; somliga tog han av live, andre drev han ur landet, eller böd han dem annat tvång.

Slikt öde träffade nu Torsten: konungen gav honom av samma skäl detta val.

Den man, som bar fram konungens bud, het Kol och hade färdats runt om i landen. Han hade tidtals stannat i Danmark och i Sverige. Honom var allt känt, både vägar och människor. Han hade ock farit vida kring i Norge.

När han framfört till Torsten sitt ärende, talade denne om det för Egil och sporde honom, vad svar han skulle ge. Det tycktes honom hårt att gå från sina jordar och sedan vräkas ur landet.

”Lätt är att se detta budskaps mening”, sade Egil; ”konungen vill ha dig ur riket liksom andre Arenbjörns fränder, ty mig synes denna sändning allt för vådlig för så gäf man, som du är. Mitt råd är, att du kallar konungens män till tals med dig. Jag skall vara med vid edert möte, och skola vi så se, vad därav kan komma.”

Torsten gjorde, som Egil sade. Han fick männen i samtal med sig och Egil, och de förtalde alt, vad sant var om sin sändning, samt konungens bud, att Torsten skulle fara denna färd eller ock vara fredlös. Då sade Egil:

”Grant ser jag, hur det hänger hop med edert ärende – vill icke Torsten fara, ären I själva nödde att hämta skatten.”

De sade, att han gissade rätt.

”Icke skall Torsten fara”, fortfor Egil, ”ty så gäf man är icke skyldig att låta sig sändas ut på så äventyrlig färd. Torsten vill göra, vad honom åligger. Han vill följa sin konung inom och utom lands, i fall slikt av honom kräves. Men viljen I härifrån ha några män med eder på färden, skolen I få dem, och alt, vad I äljes tarven, står eder till buds, när I blott sägen Torsten till.”

Sändemännen överlade med varandra, och de var sams om, att de skulle taga emot detta tillbud, i fall Egil ville draga med dem.

”Konungen har ont öga till honom”, menade de, ”och skall vår färd synas honom svåra god, kunna vi blott maka det så, att Egil varder dräpt. Kan konungen sedan jaga Torsten ur landet, om det honom lyster.”

Sedan sade de Torsten, att han själv kunde sitta hemma; och vore de till freds, blott Egil ville följa.

”Låt det då varda så”, sade Egil; ”jag skall fria Torsten från denna resa. Hur många män menen I eder behöva härifrån?”

”Själva är vi åtta samman”, svarade de. ”Härifrån skola fyra fara. Äro vi då tolv i talet.”

Så skulle det vara, sade Egil.

Önund sjone och några andre av Egils följesmän hade givit sig ut till kusten för att se om sina skepp och varor, dem de om hösten lämnat i andras vård, och de kom icke hem. Det syntes Egil stor skada, helst som konungsmännen skyndade hetsigt på och ej ville, att färden skulle skjutas upp.

66. Färden.

Med trenne av sina egne män redde Egil sig till färden. De hade liksom konungsmännen hästar och slädar. Mycken snö hade fallit, och alla vägar var svåra att följa.

Så for de upp åt landet. Som de närmade sig Ed öster ut, blev åter starkt snöfall, så att de med nöd kunde se leden för sig. Dagen efter gick färden trögt, ty hästarna sjönk i, så fort de trådde utom vägspåren. Mot kvällstid tog de sig rast och lät sina hästar beta. Nära stället var en skogsås.

Konungens män sade till Egil:

”Nu skiljas våra vägar. Här framme under åsen bor en bonde, som heter Arnald, vår vän. Honom skola vi stallbröder gästa. Men I skolen draga upp på åsen; då I kommit över den, sen I strax en stor gård för eder, och skolen I där för visso få härbärge. Där bor Årmod skägg, en mäkta rik man. Bittida i morgon skola vi träffas och nästa kväll vara framme vid Edeskogen, där en gäf bonde bor, som heter Torfinn.”

Så skildes de. Egil och hans män åkte upp på åsen.

Men knappt var de ur sikte, förr än konungsmännen tog sina skidor fram och steg på dem. Så lät de det bära med strykande fart till baka. De höll i natt och dag. De vände om till Upplanden och satte därifrån av norr ut över Dofrefjäll och hejdade sig ej, förr än de kom till konung Håkan och fick honom färden förtald.

Egil och hans följeslagare drog om kvällen fram över åsen. Och allt som de fjärmade sig ifrån farvägen, såg de för sig stora snömassor, klippblock, skrevor och buskskog. Än sjönk hästarna så djupt i snön, att de måste dragas upp, och än hade de att sträva över backar och stupande skrefvor. Så var hästarne dem blott till hinders, och dem själva var det svåra tungt att komma fram. De tröttnade starkt men nådde dock över åsen. Då såg de en stor gård. De drog dit.

När de kom in på tunet, stod där några män ute, Årmod och hans svenner. De talade varandra till, och man sporde efter tidender.

När Årmod fick höra, att de komne var konungens sändemän, böd han dem in till gästning. De tog emot inbjudningen.

Hästar och fordon lämnade de till Årmods huskarlar, och bonden bad Egil gå in i stugan. De gick in. Årmod satte Egil i högsätet på lägre långbänken, och nedom honom fick följesmännen plats. Man talade vitt om, huru mödosam färden varit i kvällen, och det syntes hemmamännen som ett stort under, att de kommit fram. De sade, att den vägen kunde ingen man fara, låge där än icke snö.

Då mälte Årmod:

”Varden I icke bäst undfägnade, om bord strax sättas fram för eder, och I fån kvällsvard, så att I sedan kunnen fara att sova? Bliver då vilan eder bäst.”

”Det likar oss mäkta väl”, svarade Egil.

Årmod lät sätta in bord, och stora byttor, fulla av sur mjölk, ställdes fram för dem.

Det gjorde honom ont, sade han, att han icke hade ädelt öl att bjuda gästerna.

Egil och hans män var trötte och mycket törstige. De grep om byttorna och drack mjölken i långa drag. Egil drack dock allra mest. Där kom ingen annan undfägnad.

Mycket tjänstfolk var där inne. Husfrun satt med några andra kvinnor på tvärbänken. Bondens dotter sprang kring på golvet, tio eller elva år gammal.

Husfrun kallade henne till sig och viskade henne något i örat.

Mön for hän till bordet, där Egil satt. Hon kvad:

”Mig hon sände, moder

Min, ett ord att säga.

Vill jag Egil varna:

Varligt mån I klunka.

Så hon, kvinnan, sade:
Se du till din mage,

Vänta bättre varor

Våra gode gäster.”

Årmod slog till henne och böd henne tiga. ”Pladdrar du jämt, vad minst höves”, sade han.

Mön gick bort, och Egil stötte mjölkbyttan i bordet. Den var då nära tom.

Nu blev alla byttorna tagna undan; och även husets folk gick till sina platser. Bord sattes fram runt om hela stugan, och det kom förplägning på dem. Allsköns rätter fördes in och buros till Egil som till de andre. Sist kom in öl. Det var ädelt öl, sällsynt starkt.

Genast drack man enmänning; skulle var man dricka sitt horn ut.

Mest frikostig var värden mot Egil och hans följesmän, och det sågs väl till, att de drack som väldigast,

Egil drack en lång stund utan hejd, och när hans män ej mäktade mera, drack han för dem, vad de icke rådde med. Så gick det, tills borden togs bort.

Då var alle, som sutto i laget, mycket druckne.

Var gång Årmod tog sig ett nytt horn, sade han:

”Dricker jag dig till, Egil!” Huskarlarna drack Egils män till med samma hälsning.

En man sattes till att räcka gästerna de fyllda hornen, och han äggade dem att dricka raskt.

Då böd Egil sitt folk hålla upp. Han drack för dem, vad de ej kunde komma ifrån.

Nu märkte han, att slikt ej längre var honom hälsosamt. Han reste sig och gick tvärs över golvet hän, där Årmod satt.

Han tog honom i axlarna och böjde honom hän emot högsätesstolparna. Sedan kastade han upp all välfägnaden, så att den flöt Armod i anletet, i ögon, näsa och mun och rann honom ned på bröstet. Armod var nära att kväljas, och när han åter fick andrum, välde det upp ur honom.

Hans huskarlar ropade alle, att trollen måtte taga den eländige, ty han hade här tett sig som den värste. Han visste ej att gå ut, när han ville spy, men blev hellre kvar till ett under inne i dryckeshallen.

”Icke bör jag”, sade Egil, ”höra ont, för det jag gör det samma som husbonden. Spyr han av alla krafter icke mindre än jag.”

Sedan gick Egil bort till sin plats, satte sig ned och bad om något att dricka.

Årmod sprang upp och störtade ut.

Då böd husfrun den man, som om kvällen skänkt i ölet, att han skulle se till, att dryck ej fattades, så länge folket ville dricka. Han tog ett väldigt uroxhorn, fyllde det och bar det till Egil. Han tömde det i ett drag. Så kvad han:

”Drickom ut var droppe,

Drycken hit man bäre.

Sångens kämpe söfves

Sent av hornets vågor.

Litet nog jag låter

Lämnas kvar på botten,

Bringas ädla ölet

Än, tills morgon ljusnar.”

Egil drack ännu en stund, och vart horn, som räcktes honom, blev tomt. Ringa var glädjen i hallen, om ock några ännu rörde vid hornen.

Till sist stod Egil upp med sina män. De tog sina vapen ned från väggarna, där de hängt dem upp. Så gick de till kornladan, vari deras hästar stod, lade sig ned i halmen och somnade in.

67. Egil hos bonden Torfinn.

Så snart det dagades, stod Egil upp. Han gick med sina följesmän hän till gården för att träffa Årmod. När de var vid huset, vari bonden sov med husfru och dotter, stötte Egil upp dörren och trädde bort till hans säng. Han drog sitt svärd, grep Årmod i skägget och rykte honom fram på sängkanten. Husfrun och dottern sprungo upp och bad Egil icke dräpa Årmod. Egil sade då, att han för deras skull hölle inne med hugget – ”ty slikt hafven I förtjänat, fastän jag ej borde nöjas med mindre än hans liv.”

Därefter skar Egil hans skägg av vid hakan och krökte fingret in i ögat, så att det föll ut på kinden. Sedan gick han ut till sina följesmän.

De drog sina färde och kom vid dagvardstid till bonden Torfinns gård. Den låg vid Edeskogen.

Egil äskade dagvard och foder till hästarna. Torfinn genmälte, att allt skulle de få.

De steg in i stugan. Egil sporde, om konungens män varit synlige där.

”Här ha vi stämt möte med varandra”, sade han.

”Kort före dager”, svarade Torfinn, ”for sex starkt väpnade män här förbi.”

”Jag körde i natt efter ved”, föll en av Torfinns huskarlar in; ”sex man mötte jag på vägen, långt innan det dagades. Det var Årmods huskarlar. Men jag vet ej, om det varit samme män som de sex, du talat om.”

Torfinn sade, att de män, han råkat, varit på färd, efter det huskarlen kommit hem med vedlasset.

Medan Egil och hans män sutto till bords och tog för sig av maten, fick han se, att en kvinna låg sjuk på tvärbänken. Han sporde Torfinn, vem den kvinnan var, som smärtades så svårt. Torfinn sade, att hon het Hälga och var hans dotter –

”länge har hon varit krank. Det är ett ihängset ont. Ingen natt får hon sömn. Det är, som vore hon förhäxad.”

”Har man prövat något som bot för hennes krankhet?” frågade Egil.

”Runor ha ristats”, svarade Torfinn. ”Det var en bondeson här i nabolaget, som det gjorde. Men sedan blev det vida värre. Kan du, Egil, göra något vid slik ohälsa?”

”Må hända”, sade Egil, ”blir hon ej sämre, om jag ser om henne.”

När Egil var mätt, gick han hän, där kvinnan låg, och talade med henne.

Han böd dem lyfta henne bort från bänken och lägga rena kläder under henne. Så gjordes. Han rannsakade liggstället och fann en valfiskbard, och var runor ristade på den. Han läste dem, och sedan täljde han dem bort och skavade dem med spånorna ned i elden. Han brände hela valfiskbarden och lät bära ut i vinden de kläder, kvinnan legat i. Han kvad:

”Ej man runor riste,

Reder man dem icke,

Mången vådligt villad

Vardt av dunkla stafvar:

Tio mörka tecken

Täljda skifvan gömde.

Det har kval och kvidan

Kvinnan länge vållat.”

Egil ristade nya runor och lade dem under kudden i den bädd, vari kvinnan vilade.

Då var det henne, som om hon vaknade upp av en sömn, och hon sade sig vara frisk, fastän krafterna ej var stora.

Hennes fader och moder var över måttan glada.

Torfinn böd, att Egil skulle njuta all den gästvänskap, han trådde till.

68. Egil gästar bonden Alf.

Egil sade sina män, att han nu ville draga sina färde och ej bida längre.

Torfinns son het Hälge. Han var en rask man.

Fader och son bjöd Egil sitt följe genom skogen. De sade, att de visste som sant, det Årmod skägg sänt ut sex man att i skogen lura på dem, och vore det troligast, att ännu flera skulle springa fram ur bakhåll, i fall de förste ej finge tag i dem. De var fyra, som samman rustade sig till färden; och hade nu Egil sju män i sitt följe, när han gick in i skogen.

När de kom fram mot stället, där Årmods huskarlar låg i försåt, fick de syn på dem. Men då huskarlarna såg, att här nalkades åtta män, fann de det icke rådligt att falla över dem. De smög sig undan in i skogen.

Egil och de andre såg då, att vägen ej var helt säker.

Han böd Torfinn och hans män fara till baks, men de ville ledsaga honom vidare. Egil satte sig emot det och fick dem att vända om.

Egil och hans trenne män gick vidare. Vid kvällstid skönjde de åter sex män bland träden, och de tvivlade ej på, att det var Årmods huskarlar.

Männen rusade fram emot dem. De drabbade samman, och Egil högg ned två av dem. De övrige lupo in i skogen.

Sedan timade dem intet, och när de kommit ut ur skogen, fick de härbärge hos en bonde, som hette Alf den rike. Han var en gammal man, förmögen och så egensinnig, att blott några få hjon ville stanna kvar hos honom. Egil blev väl mottagen, och Alf var mycket språksam. Egil sporde efter många ting, som timat, och han fick gott besked. De talade mest om jarlen och norgeskonungens sändemän, som förr farit dit öster ut att hämta skatt. Alf var i sitt tal ingen vän av jarlen.

69. Egil hämtar skatten.

Egil och hans följesmän gjorde sig tidigt om morgonen färdige att fara. Vid avskedet gav han Alf en skinnfodrad regnkappa. Han tog tacksamt emot gåvan och sade, att han av den kunde göra sig en praktrock.

Han bad Egil gästa sig, när han vände åter ifrån jarlen.

De skildes som vänner. Om aftonen nådde Egil fram till jarl Arnvids hird och togs där mycket väl emot. Han fick med sina män plats närmast högsätet. Nästa morgon bar han fram sitt ärende samt norske konungens hälsning, det han. av Värmland ville ha all den skatt, som legat ogulden, allt sedan Arnvid blev jarl över landet.

Jarlen gav till svar, att han lämnat skatten ifrån sig hel och hållen och givit den åt konungens sändemän.

”Ej vet jag”, sade han, ”vad de sedan gjort med den, om de bragt konungen den, eller de lupit bort med den ur landet. Men då I nu kommen med järtecken, de där visa, att I ären sände av konungen, skall jag reda ut all den skatt, som med rätta hör honom till, och lämna den åt eder. Dock vill jag ej borga för, huru I kommen att handskas med den.”

De stannade där någon tid. Jarlen redde ut skatten, endels i silver och endels i gråverk. Vid avskedet sade Egil till honom:

”Nu skola vi föra till konungen den skatt, vi här tagit emot. Men veta skall du, jarl, att detta är vida mindre gods än vad konungen menar sig här hos dig äga; och är dock ej den bot tald med, som I synens honom ha att gälda för de sändemän, man säger I låtit dräpa.”

Jarlen svarade, att slikt till fullo var osant. Därpå skildes de.

När Egil var borta, kallade jarlen till sig två bröder, de där bägge hette Ulf. Han sade till dem:

”Egil, han den store mannen, som varit här en tid, varder oss allt till skade, när han kommer fram till konungen. Kunna vi skönja, vad tal han om oss skall föra, när han slungade oss upp i ögonen slikt om konungsmännens dråp. Nu skolen I draga efter dem och ej låta dem hinna till konungen med slikt baktal. I skolen dräpa dem alle. Jag finner det rådligast, att I sätten försåt för dem i Edeskogen. Tagen med eder så många män, att det varder säkert, det ingen av dem slipper undan, och I själva ingen manspillan liden.”

 Bröderne gav sig, med trettio man in i skogen, och kände de där var enda stig.

I skogen var två vägar. Den ene förde över en bärgås och gick smal upp igenom en klyfta. Det

var den kortaste vägen. Den andre gick nedom åsen. Där var stora träsk, och trästammar låg fälda över dem. Även här kunde blott en man i sänder komma fram. På båda ställena lade sig femton man i bakhåll.

70. Egil och hans följeslagare fälla tjugofem man.

Egil var på färd, tills han nådde bonden Alfs gård. Han undfägnades väl och var där över natten. Morgonen därpå stod han upp före dager och redde sig till avfärd. Medan han satt med sina män över dagvarden, trädde Alf bonde in.

”Tidigt rusten I eder till resan, Egil”, sade han; ”men jag torde få råda eder att ej brådska utan hellre se er något för, ty jag menar, att man satt försåt för er i skogen. Följesmän har jag ej att ge dig, dem du kunde ha hjälp af, men jag vill bjuda dig att bliva här hos mig, tills jag kan mäla dig, att skogen är säker.”

”Slikt är ej annat än en tom förmodan”, svarade Egil; ”skall jag fara min väg fram, som jag förr ärnat.”

Han gjorde sig redo att bryta upp, men Alf varnade och bad honom vända åter, i fall han blev varse, att vägen vore trådd.

”Ty ingen”, sade han, ”har öster ifrån farit fram igenom skogen, allt sedan I drogen den vägen hit, så vida icke de män ha där färdats, som nu, efter vad jag väntar, vilja träffa eder.”

”Hur många”, sporde Egil, ”tror du då de kunna vara? Icke är vi så lätta att få i kull, om vi ock är något färre i flocken.”

”Jag och mina huskarlar”, svarade Alf, ”hade ärende fram till skogen och träffade där på människospår. De var trådda in mellan träden, och hade många män där farit fram. Tror du mig ej, så drag själv dit och se spåren. Men vänd åter, om du tycker det vara så, som jag säger.”

Egil drog sina färde, och då de kom till vägen, som förde in i skogen, såg de spår av både folk och hästar. Egils män menade, att man skulle vända om.

”Fara skola vi”, sade Egil; ”icke tyckes det mig underligt, att folk färdats fram genom Edeskogen, ty här går ju farvägen.”

De drog vidare, och spåren höll sig. De var trampade i mängd. När de kom dit, där vägarna skildes, skildes ock spåren, och lika många låg åt varje håll. Då sade Egil:

”Nu tror jag, att Alf sagt sant. Rustom oss nu, som väntade vi att träffa samman med dem här i skogen.”

De kastade kappor och alla lösa kläder av och lade dem ned i slädarna. Egil hade i sin släde en mycket lång bastlina, den han tagit med att ha till hands, om något brast fordonet. Han tog en stor stenhäll och satte den för bröst och mage. Sedan band han den fast med linan, som han snodde runt om sig helt upp om skuldrorna. De hade alle sköldar, hjälmar, stick- och huggvapen.

Skogen sträckte sig åt båda sidor hän till bygderna, men i dess mitt växte blott här och där småträd och buskar, och på somliga ställen var marken helt bar.

Egil och hans män vände in på den kortaste vägen, som gick över bärgåsen. Nedtill var skog, men överst fans icke ett träd.

Egil gick främst. När de kommit upp i klyftan, sprang sju män fram ur skogen. De kom efter och sände av spjut och pilar. Egil och hans följeslagare vände sig om. Då kom andre män ifrån åsen springande ned emot dem. De stälde sig ytterst på klippan och slungade stenar ned på dem, och var detta dem vida vådligare.

”Nu skolen I andre”, sade Egil, ”vika ned åt stigen och hålla er skyddade, så gott I kunnen. Jag skall söka komma upp på bärget.”

Följesmännen gjorde, som Egil böd. När han själv nått upp ur klyftan, fann han för sig åtta män, de där alle i blinken störtade på honom. Intet är att förtälja om de hugg, här skiftades. Egil fällde dem alle. Sedan gick han ut på klippkanten och kastade ned stenar, dem ingen mäktade stå för. Tre värmländingar låg där på platsen. De andre fyra lupo in i skogen, sårade och slagne.

Egil och hans män tog sina hästar och körde fram över åsen.

Men de värmländingar, som kommit undan, varskodde nu dem, som var vid träsken.

De drog sig längre fram på den nedre vägen. Den strök längs åsen. Där den gick fram mellan träsken och en hög klint, var den ej bredare än en gångstig.

Ulf sade till sitt folk:

”Nu skola vi fara slugt fram och maka det så, att de ej kunna ränna undan oss. Somliga skola ställa sig bakom klinten där borta och taga emot dem, när de vilja fram där, men andre skola skyla sig här i skogen och falla dem i ryggen. Vakten väl, att ingen slipper undan.”

Man gjorde, som Ulf sade. Han drog själv med tio man förbi bergsklinten.

Egil och hans män for vägen framåt och visste intet om detta, förr än de hann till gångstigen. Då for män dem i ryggen, och hugg föll strax. De vände sig om till motvärn. Nu störtade ock de män fram, som dolt sig bakom klinten. När Egil såg det, for han emot dem. Det blev kort mellan huggen. Somliga fällde han där på vägen; andre veko undan ut på jämnare mark. Egil satte efter dem. Där föll Ulf. Till slut dräpte Egil ensam där elva man.

Han ilade hän, där de tre följeslagarna värjde vägen mot åtta. På bägge sidor var sårade. När han kom fram, flydde värmlänningarne. Skogen stod upp till stället. Fem man kom undan, alle svårt sårade; tre föll.

Egil hade själv flere sår, dock intet stort. Han förband sina män. Ingen var livsfarligt sårad.

De satte sig sedan i slädarna och for, så länge dagen räckte.

De värmlänningar, som blev i live, tog sina hästar och strävade sig ur skogen öster ut till bygden. Deras sår var där ombundna, och de fick sig folk, som hjälpte dem fram till jarlen. De förtalde honom sin ofärd. Bröderna Ulf hade båda fallit; fem och tjugo man låge döde; de vore blott fem, som frälsat livet, och dock vore de alle slagne och sårade.

Jarlen sporde, hur det lupit av för Egil och hans följe. De svarade:

”Ej så grant kunde vi skönja, hur huggen tagit på dem; men tillräckligt djärvt angrep de oss, medan vi var åtta och de själva fyra. Till sist flydde vi. Vi fem kastade oss in i skogen; de andre tre höggs ned, och såg vi ej annat än att Egil och hans män voro, som om ingen strid stått.”

Jarlen genmälte, att det var en osäll färd, de farit.

”Skulle vi lugnt kunnat bära den manspillan, vi lidit”, sade han, ”haden I blott fått de där norrmännen dräpte. När de nu komma ur skogen väster ut och mäla norgeskonungen dessa tidender, ha vi av honom att vänta oss den värsta räfst.”

Egil fortsatte sin färd mot väster, tills han kom ut ur skogen.

Om kvällen nådde han med sina män fram till Torfinn och togs emot som god vän. Deras sår förbands. De dröjde där i några dagar och rastade. Helga, bondens dotter, var nu kommen upp ur sjukbädden och var åter frisk och sund. Hon och hennes fränder tackade Egil mycket.

Den man, som ristat runor åt Helga, bodde ej långt därifrån. Det blev nu känt, att han giljat till henne, men Torfinn hade vägrat honom giftet. Då ville bondesonen dåra dottern, men hon gav sig ej. Han ristade henne sedan älskogsrunor, som han trodde; men han förstod sig icke rätt på det, och blev hon krank av runorna.

Då Egil var färdig att fara, följdes han på väg av Torfinn och hans son. De var då tio eller elva i flocken, och de for hela dagen till samman för att vara säkre för Årmod och hans huskarlar.

Men när det sports, att Egil kämpat i skogen mot slik övermakt och segrat, fann Årmod sig ej ha mycket att hoppas av ett vapenskifte med honom. Satt han därför hemma med alla sina män.

Egil och Torfinn bytte skänker vid avskedet, och de lovade varandra ständig vänskap.

Till sist nådde Egil fram till Torsten Torason. Hos honom läktes hans sår. Han stannade där, tills våran kom.

Torsten sände män till konung Håkan, de där bragte honom den skatt, Egil hämtat från Värmland.

De förtalde konungen de tidender, som timat på hans färd. Håkan fann då, att hans misstankar varit sanne; de män, han tillförene två gånger sänt öster ut, hade Arnvid jarl låtit dräpa. Han förklarade, att Torsten Torason nu finge vistas i landet, och skulle frid vara mellan dem.

När sändemännen kom åter till Torsten, förtalde de honom, huru konungen varit till freds med denna värmlandsfärd; han hade bjudit honom förlikning och vänskap.

Konung Håkan for om sommaren öster ut till Viken. Dädan drog han till Värmland med mycket folk. Jarl Arnvid flydde undan, och konungen drev in stora böter av de bönder, som han nu visste vara brottslige.

Han satte en annan jarl över landet och tog gislan av honom och bönderne.

På denna färd drog han in i Västergötland. Han lade landet under sig, såsom det finnes förtalt i hans saga och i de kväden, som är diktade om honom. Det är ock sagdt, att han drog till Danmark och härjade där vida. Med två skepp rödde han tolv av danernes, och han gav sin brorson Tryggve Olofsson konungsnamn och lät honom härska över Viken.

Egil rustade om sommaren ut sitt handelsskepp och valde sig manskap. Det långskepp, han om hösten haft med sig från Danmark, gav han vid avskedet Torsten. Själv tog han emot goda skänker, och de gav varandra hand på varm vänskap.

Till sin frände Tord på Örland sände Egil bud och gav honom uppdraget att styra om de jordar, han ägde i Sogn och Hördaland. Han bad honom sälja dem, om köpare gavs.

Då han blev segelfärdig, och vinden blev förlig, styrde han ut mot Island. Han höll in mot Borgargården och landade vid hamnplatsen ej långt ifrån sin gård. Han lät forsla sina varor hem och sätta upp sitt skepp.

Därpå drog han hem till Borg.

Alla var glada, när de såg honom åter.

71. Egil gifter bort Tordis och Torgärd.

Grim Svartingsson bodde på Mossfäll. Han var rik och ättstor. Han giljade till Tordis, dotter av Egils broder Torolf.

Egil hade henne ej mindre kär än sina egna barn. Hon var den fridaste kvinna.

Som Egil visste, att Grim var en gäf man, fann han, giftet gott och gav honom mön.

Olof het en man, son av Höskuld Dala-Kollsson och Mälkorka, irske konungen Mörkjartans dotter. Han var en mäkta rik och stor hövding och var den fagraste man, som vid denna tid fans på Island. Han bad om Egils dotter Torgärds hand. Hon var en vän och högrest kvinna, klok och något häftig till sinnes men i vardagslag lugn och saktmodig.

Egil visste väl, vad man Olof var, och gärna gav han dottern till så ädelboren hövding.

Torgärd följde Olof hem till hans gård Hjardarhult.

72. Egils kväde vid Bödvars död.

Egils son Bödvar var nu i sin uppväxt. Han var en förhoppningsfull sven, fager, stor och lika stark, som Egil eller Torolf varit vid hans ålder. Egil älskade honom mycket, och Bödvar höll ock av sin fader.

En sommar hade ett skepp lupit in i Vitå, och stor köpstämma hölls. Egil hade köpt mycken timmer, den han lät sina huskarlar forsla hem på en åttaårad skuta.

En gång bad Bödvar dem om lov att följa med, och det tilläts. For han då in till Valla med huskarlarna. De var sex samman på skutan, och då floden först sent på dagen var att vänta, kunde de ej komma ur älven förr än långt ut mot kvällen. Då hävde sig upp en rasande sydväststorm, och älvströmmen for emot fjärdens böljor och rörde upp dem. Slutet vardt, att skutan sjönk, och alle männen förgicks.

Dagen efter flöt liken upp. Bödvars lik kom upp vid Enarsnäs.

Egil sporde dessa tidender och red strax ut att leta efter liken. Han fann just Bödvards lik, tog det upp på hästen och red med det till Skalle-Grims hög på Digranäs. Han lät öppna högen och lade Bödvar ned bredvid Skalle-Grim. Så kastades högen igen, och blev man först därmed färdig vid solnedgången.

Därefter red Egil hem till Borg. Han gick strax hän till det sängrum, vari han var van att sova, lade sig och sköt dörrslån för. Ingen vågade tilltala honom.

Det är sagt, att Egil var så klädd; han hade snäfva strumpor och en röd bomullskjortel, trång om överkroppen samt på sidan häktad.

Då de nu satte Bödvar ned i högen, säger man, att Egil svällde så upp, att kjortel och strumpor rämnade.

Följande dag höll han sängrummet lykt och njöt varken mat eller dryck. Han låg där den dagen och nästa natt med. Ingen tordes tala till honom.

Men på tredje morgonen, så snart det blev ljust, lät Åsgärd, hans husfru, en av männen stiga till häst och rida, så snabbt han förmådde, väster ut till Hjardarhult för att säga dottern Torgärd allt det, som hänt, och bedja henne skyndsamt komma till Borg.

Karlen kom vid eftermiddagstid fram. Torgärd lät strax sadla en häst, och två män följde henne. De redo om kvällen och natten, tills de hann till Borg.

Torgärd gick strax in i eldhuset. Åsgärd hälsade henne och sporde, om hon ätit aftonvard. Torgärd sade högt, så att Egil kunde höra det:

”Ingen aftonvard. har jag ätit, och ingen lyster mig att äta förr än hos Fröja. Vet jag mig intet bättre råd än min fader. Ej vill jag överleva fader min och broder.”

Hon gick hän till sovrummet och ropade:

”Fader, låt upp dörren! Jag vill, att vi bägge fara samma väg.”

Egil sköt slån undan.

Torgärd gick upp i rummet och lade sig i en annan säng, som stod där.

”Väl gör du, dotter, i att följa din fader”, sade då Egil; ”stor kärlek till mig har du visat. Vad hopp har jag väl att kunna leva med slik sorg?”

Sedan teg de en stund.

Egil sade:

”Vad är det, dotter? Tuggar du något?”

”Jag tuggar tång”, svarade hon, ”och tänker jag, att det då varder värre med mig. Äljes skall jag för länge få leva.”

”Är det skadligt?” frågade Egil.

”Mycket”, svarade hon. ”Vill du äta?”

”Varför icke?” sade han.

Om en stund ropade Torgärd och bad om något

att dricka.

Man gav henne vatten.

Då sade Egil:

”Ja, det kommer av tången. Man får stark törst

af den.”

”Vill du dricka fader?” sporde hon.

Han tog mot drycken. Den var i ett uroxhorn. Han sväljde i stora drag.

Då sade Torgärd:

”Man har svikit oss. Detta är mjölk.”

Egil bet ett stort stycke av hornet och slungade det bort.

Torgärd sade:

”Vad skola vi nu taga oss före? Förbi är det med vår föresats. Nu vill jag, fader, att vi förlänga våra liv, så att du måtte kunna kväda en äresång över Bödvar, och jag vill rista den på kafve. Sedan dö vi, om oss så synes. Länge månde det dröja, innan din son Torsten kväder över Bödvar. Föga höves det, att ej hans arvöl drickes; och hur skall det ske, då ingen av oss sitter med i laget?”

Egil menade, att föga troligt vore, han nu skulle kunna dikta, om han ock prövade på.

”Men fresta det må jag” sade han.

Hans andre son Gunnar hade ock dött kort förut.

Nu började Egil kvädet, som lyder så:

”Tungt jag anden drager,

Rör ej lätt min tunga,

Då det höfs åt sonen

Äredikt att sjunga.

Mycket svårt det har sig

Suttungsmjöden tömma.

Ej jag sång kan hämta

Upp ur hjärtats gömma.

Är ej lätt att ösa

Fram ur bröstet sången,

Djupt i jättesalar

Fordomtima fången,

Buren bort av Oden

Hem till gode gudar.

Vållar tunga sorgen,

Att ej sången ljudar.

Först se’n Oden mäktat

Dädan drycken bära,

Klang i Valhall sången,

Fick gud Brage ära………

Lyss – jag hör kring högen

Döna vågor vida,

Där jag lade sonen

Vid min faders sida.

För min ätt det lider

Nu till slut av dagen,

Lik en stam i skogen,

Skalad, tordönsslagen.

Mod ej man har mycket,

Rymt har glädjeruset,

När han bär en älskad

Fränd es lik ur huset.

Frändefall jag frestat.

Mycket jag fått mista:

Faders lik jag skådat,

Moders blick, den sista.

Därom kan jag kväda

– Kval ej sången hämma –

Låta minnet lövas

Av min starka stämma.

Böljan bröt så faders

Frändekrets, som rämnat –

Svårast är att lida

Luckan, böljan lämnat.

Där jag sonen skådat,

Ser med sorg i hågen

Nu jag rummet öde,

Ty han sjönk med vågen.

Hårdt har Rån mig ruskat.

Hvart jag väl mig vänder,

Ser jag mig allena,

Arm på käre fränder.

Hafvet slitit sönder

Ättens band, det fasta,

Kunde son ur faders

Starka armar kasta.

Vet det – om jag kunde

Sorg med svärdet hämna,

Skulle kära livet

Öges lemmar lämna.

Om med stormens broder

Blott jag kunde strida,

Ned jag skulle stöta

Makan vid hans sida.

Men jag mäktar icke.

Maktlös är min klinga

Emot skeppens bane,

Kan ej havet tvinga.

Utan stöd i stormen

Inför alla står jag,

Utan fagert följe,

Gammal gubbe, går jag.

Mig har havet rånat,

Mycket från mig rifvit,

När till sälla salar

Han refs bort ur livet.

Han var sköld för ätten,

Värn i kring dess ära.

Tungt det är att tälja

Fall av fränder kära.

Väl jag själv vet det,

Att i sonen bodde

Ämnet till en kämpe.

Det låg gott och grodde,

Skulle vuxit väldigt,

Om han frisk fått frodas,

Tils han stått i härmäns

Led, de vapengodas.

Mest av allt han let till,

Vad hans fader sade,

Fast allt folket andra

Ord i örat lade.

Halp mig här i hemmet,

Höll mig uppe händigt.

Det var han, som stödde

All min styrka ständigt.

Broderlös jag därtill

Hvilar här i hallen:

Graf en gång jag grof åt

Broder, vapenfallen.

Oro ser jag växa,

Svek vill friden kränka:

Kan på tid, som nalkas,

Ej med ro jag tänka.

Ty vem ståndar nu väl

Orädd vid min sida,

När i svekets dagar

Godt det höfs att strida?

Tarfvas nu på Island

Vän, som ej vet vika.

Mycket hjälplös är jag,

När mig vänner svika.

Vida får du färdas,

Speja ute, inne,

Skall på Island hittas

Man med tro i sinne.

Girig niding ringar

Huset sent om natten,

Där hans broder sover,

Dräper, rånar skatten!

Ej i mannalagen

Mer jag har min gamman,

Om ock männen kunde

Hålla frid till samman:

Fick min makas gosse

Upp till gudar fara

Att där uppe leta

Efter fränders skara.

Oblid är mig Oden,

Lägger tyngd, som trycker

Hårdt på mina skuldror,

Stöden undan rycker.

Under kval, dem långa,

Leda nätter vålla,

Kan jag ej mitt gamla

Hufvud upprätt hålla;

Sedan Gunnar, sonen,

Tog den sot, som brände

Lifvet bort och honom

Hän ur världen sände.

Vet jag, utan lyte

Var han att värd akta,

Kunde väl för

nidings-Ord sin tunga vakta.

Väl jag än det minnes,

Att till gudars gårdar

Oden hof den milde,

Som nu minnet vårdar.

Ut från mig han växte,

Ättens gren, den ranke.

Vård fick vacker vidja

Städs i moders tanke.

Spjutens herre Oden fordom

Till min vän jag hade,

Stod mig gott med guden,

Lit till honom lade,

Gode segergifvarn,

Tils han bort mig stötte,

Slet i tu sin vänskap

Och med hån mig mötte.

Viles broder Oden räckt mig

Mycket ve, det ser jag:

Ej till gudars hövding

Bloten gärna ger jag. –

Dock har vise guden,

Vetat väl mig skänka

Bot för bittra kvalen,

Vill jag efter tänka.

Ulfvens ovän Oden gav mig

Idrott god – att svinga

Smärtan ut med kväden,

Som ur barmen klinga.

Vardt mig given makt till

Öppen fäjd att tvinga

Dem, som lömske smyga

Fram att ofärd bringa.

Häl, jag ser hon väntar

Mig på Digranäset,

Där som frändehögar

Sticka upp ur gräset.

Mycket rådvill är jag:

Skall dit bort jag skrida?

Nej, här vill jag gladlynt

Hennes ankomst bida.”

Alt som Egil kom längre fram i kvädet, växte hans krafter, och då det var färdigt, framsade han det för Åsgärd, Torgärd och sitt husfolk.

Sedan stod han upp ur sängen och satte sig i högsätet.

Detta kväde kallade han Sonförlust.

Därpå lät han hålla arföl för sina söner efter gammal sed.

Och när Torgärd for hem, gav han henne goda gåvor.

73. Arenbjörns-kvädet.

Intill sin ålderdom bodde Egil på Borg. Ej är förtalt, att han med män här i landet haft rättstvister. Intet vet man heller om holmgångar eller dråp, av honom utförda, allt sedan han slog sig till ro på Island. Sägnen vet, att han ej mera lämnade landet, ty han kunde ej vistas i Norge för de måls skull, han haft med konungarna där.

Han satt i ståtligt bo, ty han var mäkta rik. Det hövdes ock hans skaplynne.

Konung Håkan Adalstens fostre rådde i lång tid över Norge. Om sider kom Erik blodyx söner och kämpade med honom om väldet. I många slag blev han segraren. Det sista stod på ön Stord. Där segrade han ock men fick sitt banesår.

Sedan var Erikssönerna konungar i Norge. Arenbjörn härse var med Harald Eriksson. Han var hans rådgivare och hade av honom stora förläningar. Han var hövding över konungens här, och landsvärnet var i hans vård. Segersäll och stor härman var han ock. Han hade Fjärdafylke som län.

Egil sporde, att konungsskifte varit i Norge, samt att Arenbjörn kommit åter till sina gårdar och satt där i stor heder. Då gjorde han ett kväde om Arenbjörn.

Det lyder så:

Gärna jag sjunger

Om givmilde kungar,

Är mot de snikne

Jag snål om kvädet.

Öppet jag talar

Om ädlings bragder,

Tiger om skryt,

Som skriker ur hopen.

I skräflarn leksna

Löjet biter.

Villigt jag kväder

Om vänner mina.

I mångan härskares

Hall jag stått –

Skalden lugn

Skådat kring sig.

Över mig fick

Jag en furstesons,

En mäktig drotts

Dryga vrede.

Mitt blackiga huvud

Höjde jag djärft

Och gick att finna

Gäfve härsen (Arenbjörn).

Fiendens skräck,

Folkets hägn,

Över landet hade

Härskaren välde.

Han satt i Jorvik,

Gjordad med svärd.

Av bloddagg däfvet,

Barsk i hug.

Mot glans under Eriks

Ögonbryn

Var ej gott att se,

Det gav ej lugn.

Som ormaskinn

Skeno hans ögon,

Sköto skarpa,

Skrämmande blixtar.

Dristade dock

Jag till drotten föra

Skatten, som Oden

Från älskog bar.

Gudens mjöd

Mäktigt skummade,

Dracks girigt

Av gäfva hirden.

Härmän i höga

Hallen var

Sångarlönen

En syn ej fager:

Skalden sin ulfgrå

Skalle fick

Som skänk för dråpan

Av drotten god.

Jag tog den- emot –

Med den följde

Svarta ögon

Bak sida bryn

Och den mun,

Som mäktat tolka

Vid kungens knän

Mitt kvädes lof.

Tungan mig gafs

Och tändernas mängd,

Hörande öron

Ock jag fick.

Kallas kan

Fräjdade kungens

Goda gåva

Bättre än gull!

Bättre än många

Män på jord

Stod där stark

Vid min sida han,

Trygge vännen,

Som tro jag kunde,

Rådig och rask,

När rätt det gälde.

Arenbjörn,

Ädlaste hövding,

Väl mig värjde

Mot vredgad kung.

Härskarns vän

Var mig trofast

I den mäktiges

Egen gård.

— — — — — 

Rätt ej vore,

Om vännens gåvor,

De goda, kastats

I glömskans djup

Likt skatt, som skjutes

Över skeppets bord

Och glider i havets

Glupande våg.

Väl jag må

Väntjuf heta,

Usel att tömma

Odens bägar

Trolös man

Och tadelvärd –

Gäldar jag

Ej hjälpen åter.

Nu jag skönjt,

Vad jag sjunga skall

Om höge härsens

Hedersbragder.

Brant är vägen

Mot Brages höjder,

När männen i mängd

Till minnena lyssna.

Då sång om Tores

Son skall ljuda,

Växa rosande

Om vännen min,

Ligger dock lofvet

Lätt för tungan,

Ämnena välla

Villigt fram.

Först jag täljer,

Vad folket vet,

Vad allom tidt

För öronen ljuder,

Hur givmild jämt

Hjälten fans,

Tappre, ädle

Arenbjörn.

Storligen alle

Undra sig:

På skänkerna ingen

Ände gifs.

Rikdoms håfvor

Har han fått,

Frodigt gods,

Av Frö och Njärd.

I härsens hus

Ock hopas gull.

Till den rikes gård

Rikdom strömmar

Likt vänner, som komma

Från vägar alla

Och ledas ut

Med lysande gåvor.

Som på härskarhuvud

Högt buret,

Sig gjuter om pannan

Gyllene smycket.

Vänsäll han är,

Värnad av gudar,

Kär för var käck

Kämpahövding.

Vännen gör,

Vad vägrat blev

Av mångan man,

Fast mycket han ägde.

Mellan ädlingars gårdar

Är gången lång.

Ej vinst är att skafta

Hvar mans spjut.

Ingen hämtat

Ur Arenbjörns

Stolta bonings

Stora salar

Spottande hån

Eller hätska ord:

En var dem lämnat,

Lastad med gåvor.

— — — — — 

Till morgonverk

Jag vaknat arla –

Till vännens lof

Jag lyft min hug.

Jag rest en mäktig

Minnesvård,

Som i Brages hägn

Ej brytes ned.

74. Enar skålglam och Egil.

Enar het en man. Hans far var Hälge Ottarsson, sonson av Björn öströne, som tog land i Bredefjärden. Osvifver kloke var Enars broder.

Ung till åren, blev han reslig och stark och den ypperste idrottsman. Han började tidigt att dikta och var mycket lärgirig.

Det hände sig en sommar på tinget, att Enar gick hän till Egil Skalle-Grimssons bod för att hälsa på honom. Samtalet föll fort på skaldskap. Bägge hade de gamman av att tala härom.

Sedan kom Enar ofta för att språka med Egil, och det blev stark vänskap mellan dem. Kort förut hade Enar vändt hem ifrån en utlandsfärd, och Egil sporde honom ivrigt efter tidender från Norge, efter sina vänner och även efter dem, som han menade vara sina fiender. Han frågade ock gärna, hur det stod till med stormännen.

Enar sporde däremot Egil om alt, vad honom hänt på hans färder, och om hans stordåd. Det samtalet tykte Egil om, och han var mycket meddelsam. Enar sporde honom, när det var, han visade det bästa mandomsprovet, och han bad honom säga det. Egil kvad:

”Slog jag en gång åtta,

Elfva två gånger.

Var jag mild mot vargen –

Vardt jag alles bane.

Skeno hugg, och sköldar

Skälfde tungt för svärden.

Lät jag långa spjutet

Lätt ur handen ljunga.”

När de skildes, lovade de varandra vänskap.

Enar var i lång tid utom lands hos konungar och jarlar. Han var en frikostig och som oftast fattig man. Han var tapper och ädelsinnad. Han var i Håkan jarl Sigurdssons hird.

I Norge var vid denna tid mycken ofrid. Kamp stod mellan Håkan jarl och Erik blodyx söner, och de jagade varandra ömsevis ur landet. Konung Harald Eriksson föll för svek söder ut i Danmark vid Hals i Limfjärden. Han stred där med Harald Knutsson, som kallades Gull-Harald. Sedan kämpade denne och Håkan jarl.

Med konungen föll ock Arenbjörn härse. När Egil fick spörja hans fall, kvad han:

”Falla de, som fordom

Fagra gullet strödde.

Hvem skall nu mig varda

Vän, som gifmilt låter

Gull vid goda orden

Glida mig i handen

Än på andra sidan

Obeprydda havet?”

Enar Helgesson skald blev kallad skålglam. Han diktade en dråpa om Håkan jarl och nämnde den Gullbrist. Länge dröjde det, innan jarlen ville lyssna till det kvädet, ty han var vred på Enar. Då kvad Enar:

”Ljöd om jarlen kvädet:

Hjälten landet hägnar

Än, när andre slumra –

Ångrar nu jag dråpan.

Ej må sången sämre

Synas givmild herre,

För det skalden fjärran

Från drog hit med glädje.”

Och han kvad en visa till:

”Finnom jarl, som gärna

Gifver ulvar föda:

Sköldens sken från Sigvalds

Skepp låt mäktigt flamma!

Skall den skatteödarn

Skald ej från sig kasta,

När vi fursten finna –

Fort till skeppet hastom!”

Jarlen ville ej låta Enar draga bort. Han böd honom framsäga kvädet och gav honom som skaldelön en sköld. Det var en värderik klenod. Bilder från gamla sägner var målade på den, och mellan bilderna var gullspänger fastnitade. Den var fullsatt av ädla stenar.

Enar for till Island och tog uppehåll hos sin broder Osvifver. Om hösten red han öster ut till Borg för att gästa där.

Egil var ej hemma. Han hade farit norr ut i häraden men väntades snart hem. Enar bidade på honom i tre dagar. Längre var det ej skick att sitta som gäst. Innan han for, gick han hän till Egils plats och hängde däröver den dyrbare skölden. Han sade hemmamännen, att det var en skänk till Egil. Så red han bort.

Samma dag kom Egil hem. När han kom hän till sin plats, såg han skölden och sporde, vem där rådde om den klenoden. Man sade honom, att Enar skålglam varit där, och vore det en gåva av honom. Då sade Egil:

”Trollen tage den eländige! Han tror, att jag skall vaka över hans sköld och göra kväden om den. Sadla min häst! Jag skall rida efter honom och dräpa honom.”

Man sade Egil, att Enar redan bittida om morgonen ridit därifrån.

”Är han allt redan hunnen fram till Bredefjärden”, sades det.

Sedan diktade Egil en dråpa om skölden.

Egil och Enar höll vänskapen, så länge de bägge levde.

Det är förtalt, hur det om sider gick med skölden. Egil hade den med sig till ett bröllop på Videmyre. Där blev den kastad i ett kar, fullt av sur mjölk, och blev förstörd.

Sedan lät Egil taga all prydnaden av den, och var tolv ören gull i spängerna.

75. Torsten Egilsson.

Som Egils son Torsten växte upp, blev han den fridaste man. Han hade vitt hår och var skär i hyn. Han var stor och stark; dock var han icke faderns jämlike. Han var klok, mildsinnad och saktmodig. Mera stillsam man var ej att träffa. Egil höll ej mycket av honom; och han var ej heller fadern rätt hängiven. Men modren Åsgärd och Torsten var varandra innerligt kära.

Egil började nu att starkt åldras.

En sommar stannade han hemma, medan Torsten var på Altinget.

Innan Torsten red hemifrån, passade han och Åsgärd på att ur Egils kista taga den silkeskappa, Arenbjörn skänkt honom; och hade han den med sig till tinget. Den var honom för sid, och när han med folket tågade upp till lagbärget, sölades den nedantill.

När han kommit hem, lade Åsgärd kappan, där de tagit den. Lång tid därefter lykte Egil upp sin kista, och han fann kappan smutsad. Han frågade sig för hos Åsgärd, vadan slikt kommit. Hon sade honom sanningen. Då kvad Egil:

”Jag en arfving äger,

Ökar han ej godset.

Ungersvennen sviker

Svårt sin far i live.

Väl han kunnat vänta

Vissa dagens gryning,

När kring härman högen

Hunnit frisk sig runda.”

Torsten blev gift med Jofrid, en dotterdotter av Olof felan. Och kort efter dog hans moder Åsgärd.

Sedan afträdde Egil bo och gård åt Torsten och drog söder ut till sin svärson Grim på Mossfäll, ty av de fränder, som ännu var i live, älskade han mest sin styvdotter Tordis, Grims husfru.

Till Island kom en sommar ett skepp från Norge. Det fördes av en norsk man, en av Torsten Torasons huskarlar. Han hade att bringa Egil en sköld från Torsten. Det var en dråplig kostbarhet.

Egil tog tacksamt emot den. Vintern derpå gjorde han en dråpa, den han kallade Skölddråpan. Den börjar så:

”Folk i hallen höre,

Hur ditt lov jag sjunger;

Konungsman, till kvädets

Klang lägg själv ditt öra.

Höra tidt skall härman

Höga lofvet åter –

Över Norges alla

Ängder skall det ljuda!”

76. Torstens och Stenars träta.

Anund sjone på Ånebräcka blev nu gammal och svagsynt. Han lämnade från sig sitt rika bo till sonen Stenar.

Stenar var till växten större än de flesta, muskelstark, ful, krum i ryggen, kort i bålen och långbent. Han var en stormodig och hetsig man, bråkig, trätlysten och snar att slå till.

Mellan honom och Torsten på Borg blev det strax kyligt.

Söder om bäcken Havslök ligger den myr, som kallas Stackmyren.

Om vintrarna står den under vatten, men när isarna vid vårtid löst sig, har den för nötboskapen så gott bete, att den vägts upp mot en hel stack tunhö.

Av gammal hävd var själva bäcken gränsskälet mellan Stenars och Torstens ägor.

När Stenars boskap om våran drevs hän till bäcken, gick den ofta över den in på Stackmyren, och Torstens huskarlar klagade här över.

Slikt brydde Stenar sig icke om, och det lopp stilla av den första sommaren.

Nästa vår lät han boskapen som förr beta på myren. Torsten gav sig då i tal med honom, dock helt stillsamt. Han bad honom hålla fänaden inne på egen mark, där den av gammalt haft sin gång. Stenar svarade, att boskapen finge allt gå, var den ville. Han visade sig föga medgörlig, och de kom i ett kort ordskifte.

Sedan lät Torsten jaga boskapen till baks över Havslök. När Stenar fick spörja det, satte han sin träl Grane att hålla dem inne på Stackmyren. Där satt han dagarna i ände. Alla ängarna söder om Havslök betades upp.

En dag gick Torsten upp på klippan, varvid gården Borg låg, för att se ut över sina ägor. Då såg han, hur Stenars boskap drevs hemåt. Han gick ut på myrarne. Det var sent på dagen. Han såg, att fänaden redan hunnit långt undan. Då gav han sig att springa. När Grane blev det varse, drev han obarmhärtigt på djuren, tills de nådde fram till mjölkestället. Torsten kom efter och hann honom vid ledet i tunstängslet. Där dräpte han honom. Platsen kallades sedan Graneledet. Han stötte över honom ett stycke av gärdesgården och höljde så hans lik. Därpå gick han hem.

De kvinnor, som kom för att mjölka korna, fann Grane, där han låg. De vände åter till gården och sade Stenar denna tidning. Han släpade trälen upp i ett hult och jordade honom där. Sedan satte han en annan av sina trälar att följa boskapen, och är hans namn icke nämnt.

Torsten låtsade sig denna sommar ej mera märka, hur man handskades med hans ängar.

Om vintern gjorde Stenar en färd ut till Snöfallsstrand. Där såg han en över måttan reslig och stark träl, som het Trånd. Han bad att få köpa honom och böd högt. Av ägaren värderades han till tre marker silver, och gjordes han därmed dubbelt så dyr som en medelgod träl. Köpet slöts, och Stenar hade Trånd hem med sig.

”Nu är det så ställt”, sade han, ”att jag vill ha något arbete av dig. Till alla göromål här på gården är folk redan satt. Dock har jag till dig en sysselsättning, som är föga mödosam. Du skall vakta min boskap. Jag ser gärna, att den hålles till goda betesmarker, och jag vill, att du ej frågar efter, vad andre tycka, men blott söker ut det frodigaste gräset på myrarna. Ej kan jag se på en man, vad han går för, om icke du äger styrka och mod att stå för vem helst av Torstens huskarlar.”

Han räckte honom en yxa med nära alnslång ägg. Den var det vassaste vapen.

”Du ser mig ut, Trånd”, sade han, ”som kunde man ej rätt veta, hur högt du skulle akta Torstens godord, i fall I två kommen att mötas med vapen i hand.”

”Icke står jag”, svarade Trånd, ”i minsta mån Torsten nära, men jag tycker mig skönja, vad arbete du här förelagt mig. Torde du mena, att du med mig ej sätter mycket på spel. Och jag finner min lott god, hur den än varder, i fall jag och Torsten skola pröva krafter samman.”

Sedan tog han emot vakttjänsten. Länge hade han ej haft den, förr än han fick klart för sig, var Stenar helst låtit sin boskap beta, och låg han med den i Stackmyren.

Så snart Torsten blev det varse, sände han en av sina huskarlar ned för att säga honom, var gränsskälet mellan ägorna gick.

När karlen sagt Trånd sitt ärende och bett honom driva nöten bort, enär marken var Torsten Egilssons, fick han till svar:

”Jag sköter icke om, vem marken hör till. Jag vill ha nöten, där betet synes mig bäst.”

Så gick huskarlen. Han förtalde Torsten trälens svar.

Denne lät dock allt vara lugnt, och Trånd satt sedan över boskapen både natt och dag.

77. På häradstinget.

En morgon stod Torsten upp med solen. Han trädde upp på klippan och såg, var Stenars boskap betade. Sedan gick han dit ut på myrarna.

Vid Havslök står en skogsklint, och uppe på den låg Trånd och sov. Han hade löst av sig sina skor.

Torsten steg upp på klinten. Han var endast väpnad med en liten yxa, den han höll i handen. Han stötte till Trånd med skaftet och bad honom vakna. Han sprang hurtigt upp och grep om sin yxa med bägge händer, svängde den och sporde, vad Torsten ville.

”Jag vill säga dig”, sade han, ”att jag äger denna jorden, men ert gräsbete är på andra sidan bäcken. Är det ej underligt, att du icke känner till ägoskälet här.”

”Det synes mig föga viktigt, vems jorden är”, svarade Trånd; ”jag låter nöten vara, där de trivas bäst.”

”Jag skulle dock tro”, sade Torsten, ”att jag själv, och ej Stenars trälar, hade att råda över min mark.”

Trånd genmälte:

”Mycket oslugare är du, Torsten, än jag trodde, då du här vedervågar din värdighet och vill ha dig nattläger under min yxa. Skulle jag mena, att jag väl har din styrka tvåfalt; mod har jag nog, och därtill är jag bättre väpnad än du.”

”Slikt skall dock ej skrämma mig”, sade Torsten, ”i fall du ej håller dig undan från mina ängar, och väntar jag, att så stor varder skillnaden mellan mitt och ditt öde, som min och Stenars rätt är olika.”

”Nu skall du se, Torsten”, svarade han, ”om jag något rädes ditt hot.”

Han satte sig ned och band sin sko.

Men Torsten lyfte yxan hårt upp och högg den i hans hals, så att huvudet föll ned på bröstet.

Sedan täckte han över liket med stenar och gick hem till Borg.

Den dagen vände Stenars boskap sig sent mot hemmet. När det såg ut, som den ej längre kunde väntas, tog Stenar sin häst och sadlade den. I full vapenrustning red han till Borg. Han träffade på gården en man, den han sporde, var Torsten höll sig. Det svarades honom, att han satt där inne. Stenar sade sig ha ett ärende till honom och bad mannen kalla honom ut. När Torsten hörde detta, tog han sina vapen och trädde ut i dörren. Han sporde Stenar, vad ärende han kom med.

”Har du dräpt min träl Trånd?” sporde Stenar.

”Det har jag visst”, svarade Torsten; ”för det skall du ej skylla någon annan.”

”Nu ser jag”, sade Stenar, ”att du menar dig ha tappert nog värnat din mark, då du dräpt mina två trälar. Dock synes mig detta just intet stordåd. Ty, lyster dig ännu att med mandom värja landet, vill jag därtill ge dig vida bättre läglighet; ingen annan än jag själv skall hädanefter göra tjänst som vaktkarl. Och veta skall du, att nöten skola både dag och natt vara på dina ägor.”

Torsten genmälte:

”Förre sommaren dräpte jag den träl, du fått att hålla nöten in på min mark, men sedan lät jag eder ha betet allt till vintern. Nu har jag för samma sak dräpt den andre trälen för dig, och kan du efter detta låta din boskap i sommar gå på gräs, var dig lyster. Men betar den nästa sommar på mina ägor, skall jag dräpa en var, som följer den – bliver det ock du själv. Och så skall ske varje år, så länge du håller i med att driva dina nöt in på mina marker.”

Stenar red hem igen. Kort därefter for han upp till Stavahult, där goden Enar bodde. Han bad honom om hjälp och böd honom penningar.

”Till ringa gagn varder dig mitt följe i detta mål”, sade Enar, ”så vida icke flera ansenlige män sluta sig till.”

Stenar red upp till Tungo-Odd i Reykjardalen, bad om hans bistånd och böd honom penningar. Han tog emot dem och lovade sin hjälp, den där skulle göra Stenar stark nog att av Torsten taga ut sin laga rätt.

Om våran drog Enar och Odd å stad med Stenar för att stämma Torsten Egilsson. De följdes av en stor skara folk.

Stenar stämde Torsten för träldråpen, och skulle ett vart gäldas med halv fredlöshet; ty så var det i lag fastställt, då trälar dräpts, och då bot ej givits, innan tredje dagens sol gått upp, och gick två slika mål jämt upp mot ett skoggångsmål.

Torsten kom ej fram med någon motstämning för den skade, honom vederfarits.

Kort därefter sände han några män söder ut till Grim på Mossfäll att där förtälja dessa tidender. Egil hörde liknöjt på, men sedan sporde han dock i tysthet ut allt om trätan mellan Torsten och Stenar och fick veta, vilka män denne fått på sin sida. Då sändemännen kom hem, tedde Torsten sig nöjd med deras färd.

Med stort följe red han till vårtinget. Han kom dit en natt före andre. Han tältade samman med sina tingsmän de bodar, de ägde. Sedan lät han sitt följe resa upp väldiga bodväggar. Tak och bonad sattes upp, och det blev en vida större bod än någon av de andra. I den kom intet folk.

Med en stor skara män red Stenar till tinget. Tungo-Odd och Enar kom ock med ansenliga följen. De tältade sina bodar.

Mycket folk var samlat i tingsbacken, och man lyste målen.

Torsten böd ingen förlikning. Han svarade alle dem, som ville medla, att han aktade bida domen; han sade, att de mål, som Stenar väckt för sina trälars fall, ej var mycket värda, enär trälarna med fullt fog dräpts.

Stenar bröstade sig mycket över sina måls laglighet, och vore han manstark nog att skaffa sig sin fulla rätt. Med männen talade han hetsigt för sin sak.

Om kvällen skulle rätten sättas. Torsten var till städes med sin flock. Han såg som oftast till, att allt ginge på tinget för sig i laga ordning, ty Egil hade det gjort, medan han var gode och hövding.

Både Torsten och Stenar var med allt sitt folk i full vapenrustning.

Då såg man ifrån tinget, hur en flock män red uppåt längs Gljufverån, och sköldar glittrade i solen. När de kom in på tingsvallen, red främst en man i blå kappa. Han hade på huvudet en gyllene hjälm, vid sidan en gullsirad sköld och ett krokspjut i handen; hålken var gullbeslagen. Han var gjordad med svärd. Det var Egil Skalle-Grimsson, som där red med ett följe av åttio man, alle väl väpnade, som vore de redo till slag. Det var mäkta väl valt folk.

Han hade fått med sig de bäste bondesönerna från nejden kring Mossfäll – dem, som han funnit vapendugligast.

Han red med flocken hän till den bod, Torsten låtit resa, och som stod tom. Där steg de av sina hästar.

Så snart Torsten såg sin faders färd, gick han med hela sin skara emot honom och hälsade honom med glädje. Egil lät allt resgodset föras in i boden och hästarna drivas ut i beteshagen.

Sedan gick han och Torsten med hela flocken upp i tingsbacken och satte sig, där de var vane att ha plats.

Egil stod upp och sporde med hög stämma:

”Är Anund sjone här i tingsbacken?”

Anund jakade.

”Glad är jag över, att du kommit, Egil”, sade han. ”Det skall allt hjälpa oss till medling i målen.”

”Är det efter ditt råd, din son Stenar lagför min son Torsten och drager samman folkhopar för att göra honom till skoggångsman?”

”Jag vållar ej deras tvedrägt”, svarade Anund. ”Många ord har jag spilt på böner till Stenar, att han måtte med Torsten förlikas, ty alltid har jag helst velat ha din son Torsten skonad för all vanära, och har jag det gjort för den vänskaps skull, som av gammalt varit mellan oss, Egil, allt sedan vi här föddes upp samman.”

”Snart skall det röjas”, svarade Egil, ”om detta är ditt allvar, eller det är tomt tal, vad jag dock ej gärna tror. Minnes jag de dagar, då det skulle synts oss bägge fast otroligt, att vi en gång i en rättsstrid komme att stå emot varandra eller ej hade den makt över våra söner, att de ej tedde fram sådan dårskap, som jag här hör kan väntas. Mig synes bäst, att medan vi två ännu är i livet och stadde så nära deras träta som nu; vi taga målet under oss, få det nedlagt och ej låta Tungo-Odd och Enar gode hetsa våra söner hop som hingstar. Låtom dem hädanefter söka sitt förvärv av annat än slikt.”

Anund reste sig upp och talade:

”Rätt säger du, Egil. Det är oss otillständigt att vara med på det ting, där våra söner träta. Aldrig skall den skammen hända oss, att vi te oss som slike småmän, de där ej mäkta få sönerna sams. Nu vill jag, Stenar, att du giver mig dessa mål i händer och låter mig handskas med dem, som mig likar.”

”Ej vet jag”, genmälte Stenar, ”om jag på så vis vill låta mina mål falla, då jag redan skaffat mig stöd hos stormän. Jag vill ej lägga ned min käran utan Odds och Enars samtycke.”

Sedan rådslog Odd och Enar med varandra.

”Jag vill, Stenar”, sade Odd, ”fullgöra det löfte, jag givit, att hjälpa dig fram till din laga rätt eller till det slut på målen, du menar dig kunna nöjas med. Själv får du stå till svars för, hur de varda handhavda, i fall Egil skall ge domen.”

Då sade Anund:

”Ej behöver jag i detta mål fästa mig vid Odds mening. Av honom har mig givits varken gott eller ont, men Egil har gjort mig mångan välgärning. Honom tror jag mycket bättre än andre, och skall det nu gå, som jag vill. Torde dig bäst hövas, min son, att ej tagas med oss alle här. Ända hittills har jag rådt för oss bägge, och så skall ännu ske.”

”Du tager detta mål hetsigt, fader”, sade Stenar, ”och ofta, tänker jag, skola vi gräma oss däröver.”

Sedan hänsköt Stenar målet till Anund, och skulle han åklaga eller ock efter lag komma förlikning å stad.

Så snart Anund fått målet om hand, trädde han hän till Egil och hans son Torsten.

”Nu vill jag, Egil”, sade han, ”att du ensam gör och låter i dessa mål, som dig tyckes, ty dig tror jag vara den bäste att föra dessa mina mål och alla andra till gott slut.”

Anund och Torsten gav varandra handslag och nämnde sig vittnen på, att Egil Skalle-Grimsson skulle ensam där på tinget ge dom i målen, och skulle den stå ovederlägglig. Och därmed hade målen fallit.

Man gick sedan hem till bodarna. Torsten lät leda tre oxar hän till Egils bod och lät dem slaktas till tingsgille.

När Tungo-Odd och Stenar kommit hem till boden, sade Odd:

”Nu hafven I, du, Stenar, och din fader, redd till målens utgång. Menar jag mig nu vara fri från den hjälp, jag lovat dig, ty det blev avtalat mellan oss, att jag skulle stödja dig, tills du hade dina mål fullföljda, eller du fått dem till det slut, dig likade – hur nu än Egils förlikningsdom faller.”

Stenar svarade, att Odd stått honom ädelt och väl bi, och skulle deras vänskap varda vida varmare än förr.

”Och säger jag dig fri från alt, vad du förbundit dig till”, sade han.

78. Egils dom.

Dagen efter gick Egil Skalle-Grimsson med Torsten och hela deras flock upp i tingsbacken. Dit kom ock Anund och Stenar. Tungo-Odd och Enar var redan till städes.

När andre män fört sina mål fram, reste sig Egil och sporde:

”Äro Stenar och Anund, son och fader, här, så att de kunna höra mina ord?”

Anund svarade, att de var på stället.

Egil talade:

”Då vill jag nu säga, hur jag fastställt förlikningen mellan Stenar och Torsten. Jag börjar så: Min fader Grim kom hit till lands och tog här i sin ägo alla myrarna och allt häradet runt om. Han tog sin bostad på Borg och bestämde, vad jord dit skulle höra. Åt sina vänner gav han land vida kring, där de sedan bott. Han gav Åne bo på Anebräcka, där sonen Anund och sonsonen Stenar hittills haft sitt hemvist. Alle veta vi, Stenar, var gränsskälet går mellan Borg och Anebräcka – det går längs Havslök. Det var heller icke av ovetenhet, du lät dina nöt beta i Torstens mark. Du lade under dig hans ägor och trodde, det han så vansläktats, att han skulle låta dig onäpst roffa sig. I, Stenar och Anund, borden veta, att Åne fick sin jord av Grim, min fader. Nu har Torsten dräpt för dig två trälar. Lätt är för en var att se, det de fallit på sina gärningar och ligga ogille; och låge de så, om de ock varit frie män. För det du nu, Stenar, aktat råna ifrån min son Torsten de ägor, han med mitt minne tagit emot, och jag fått i arv efter min fader, skall du lämna från dig din jord på Anebräcka och ej ha för den en enda penning. Heller icke skall du ha ditt bo eller hemvist här i häradet söder om Långån. Innan fardagarna gått, skall du vara undan från Anebräcka. Men vill du icke efter den tiden oförtövat draga dädan, eller bryter du något, jag här fastställt, falle du ogill för en var, som vill ge Torsten sin hjälp.”

När Egil satt sig ned, nämnde Torsten strax vittnen på hans dom.

Då sade Anund sjone:

”Nog skall det menas, Egil, att den dom, du här fält, är väl vrång. Om mig själv kan jag säga, det jag gjort mig all möda att fjärma all fiendskap, men hädanefter skall av mig på intet sparas, som kan skada Torsten. ”

”Min tro är”, svarade Egil, ”att ju längre våra tvister dragas ut, dess värre varder det för dig och din son. Jag tänkte, Anund, att du visste, det jag förr värnat min rätt mot sådana som I bägge. Men Odd och Enar, som känt sig så starkt dragne till eder sak, har av den vunnit en ära, dem värdig.”

79. Torstens list.

På tinget var en man, som het Torger blund. Han var sonson av Ketil blund, en ättstor och rik norrman, som fått land av Skalle-Grim. Torger var Egils systerson. Hans fader het Ger och hans moder var Skalle-Grims dotter Torunn.

Han hade lämnat Torsten god hjälp i målen. Hittills hade han bott söder om Vitån, men nu bad han sina fränder ge sig någon jord ute på myrarna. Egil lyssnade villigt till hans bön och äggade Torsten att taga mot honom. Så lät de honom sätta bo på Ane-bräcka, och Stenar bröt upp och slog sig ned på Lerolök hin sidan Långån. Egil red hem till Mossfäll, och han och Torsten skildes med huldhet.

Hos Torsten var en man, som het Ire, raskare på foten än andre och mäkta skarpsynt. Han var utlänning och av Torsten frigiven man. Dock hade han tillsynen över hans boskap, och i synnerhet hade han att vid vårtiden driva all gällboskapen upp till fjälls och om hösten föra den ned till fållorna.

När fardagame var ute, lät Torsten samla hop den gällboskap, han hade kvar ifrån vintern, och skulle den nu föras upp till fjälls. Själv red han dit med sju av sina huskarlar, medan Ire stannade kvar i fållorna. Torsten hade den våran många män i arbete uppe på Gristunga mellan Långevatten och Gljufverån. De höll på med att resa upp en gärdesgård tvärs över näset. Då han översett deras arbete, red han hem.

När han kom mitt emot tingsstället, sprang Ire emot honom och sade, att han ville tala med honom ensam. Torsten böd följesmännen rida i förväg. Ire sade honom, att han om dagen varit uppe i Enkunna och sett till fåren.

”Men jag såg ock”, fortfor han, ”hur tolv spjut och några sköldar sken i skogen ovanom vintervägen.”

Torsten sade så högt, att hans följeslagare klart hörde det:

”Varför lyster honom så starkt att träffa mig, att jag icke kan få rida min väg hem? Dock torde Alvald finna det obilligt, att jag vägrar honom ett samtal, i fall han är sjuk.”

Ire lopp det fortaste, han kunde, upp till fjälls.

Torsten sade till sina män:

”Lång synes mig vägen bli, om vi först skola rida söder ut till Alvaldsstad. Alvald sände mig bud, att jag skulle komma till honom. Månde han dock ej finna sig för väl lönad för den oxen, han gav mig sista hösten, om jag söker upp honom, när han menar det vara av vikt för sig.”

De redo söder ut över myrarna och sedan ridvägen längs med Gufån. Snart såg de söder om ån en mängd boskap. En man stod bredvid. Det var Alvalds huskarl. Torsten sporde honom, om allt stod väl till på gården. Karlen svarade, att det stod ypperligt till, och var Alvald inne i skogen och högg ved.

”Då skall du”, sade Torsten, ”säga honom, att om han har nödvändigt ärende till mig, skall han komma till Borg. Jag rider nu hem.”

Och det gjorde han.

Sedan spordes det dock, att Stenar legat med elva man i försåt vid Enkunna.

Torsten låtsade, som om han ej hört något därom, och allt var lugnt en tid.

80. Trätan med Stenar lyktas.

Torger het en av Torstens fränder. Han var ock hans gode vän. Han bodde vid denna tid på Alftanäs. Hvarje år hade han för sed att hålla höstgille. En dag red han hän till Torsten och böd honom till sig. Torsten lovade komma.

På den utsatta dagen gav han sig hemifrån. Som följe hade han en norrman, den där gästade honom, två huskarlar och sonen Grim. Denne var då tio år gammal.

De kom över Långån och redo vägen fram till Örride-älf. Hin sidan älven var Stenar och Anund ute på arbete med sina huskarlar. Så snart de känt igen Torsten, sprang de till sina vapen och satte efter honom. När Torsten såg dem komma, red han med följet ut genom Långehult. Där reser sig en kulle, hög och föga vid. De steg av hästarna och begav sig dit upp.

Torsten böd svennen Grim löpa in i skogen och hålla sig undan striden.

Stenar och hans män rusade upp emot dem. De var sex vuxne män i flocken. Den sjunde var Stenars son, tio år gammal. Det kom till kamp.

Andre gårdars folk, som var ute på ängsmarkerna, såg detta möte. Man sprang till och fick dem skilde. Torstens bägge huskarlar låg döde. Den ene av Stenars män hade fallit, och somliga var sårade.

Sedan letade Torsten efter sin son Grim. De fann honom. Han hade fått svåra sår, och vid hans sida låg Stenars son död.

Då Torsten sprang upp på sin häst, ropade Stenar efter honom:

”Ränner du nu, Torsten vitlock!”

”Längre skall du ränna, innan veckan är liden!” svarade han.

Han red med norrmannen ut över myren och förde med sig svennen Grim. När de hann hän till det hult, där står, dog pilten. De jordade honom strax. Och hultet heter nu Grimshult. Platsen, där de slogos, kallas Kampkulle.

Torsten red, som han ärnat, om kvällen till Alftanäs. Gästabudet stod i tre dagar. Vid avskedet erbjöd flera män honom sitt följe, men han tog ej emot det och red med norrmannen allena.

Samma dag, Stenar väntade att Torsten skulle ge sig på hemvägen, red han längs med fjärden. När han kom till de sandbackar, som ligga nedanom Lambestad, satte han sig ned på en av dem och bidade. Han hade med sig det svärd, som het Skryme, ett mäkta gott vapen. Där stod han uppe på backen med draget svärd och stirrade åt samma håll, ty han såg Torsten komma ridande ifrån näset över sanden.

Bonden på Lambestad – Lambe het han – såg, vad Stenar där tog sig för. Han gick hemifrån och kom ned till backen, där Stenar stod. Bakifrån grep han honom under armarna. Stenar ville slita sig ifrån honom, men Lambe höll honom fast, och de tumlade bägge utför backen ned på slätten.

I det samma redo Torsten och hans följesman kustvägen fram förbi dem.

Hästen, som Stenar ridit, slet sig lös och sprang inåt längs fjärden. Torsten såg den och blev förundrad, ty han hade icke sett något till Stenar.

Då for denne åter upp på backen. Han hade ej blivit Torsten varse. Då han kommit upp till toppen, nådde Lambe honom och stötte honom huvudstupa ned i sanden. Så sprang han hem. Och så fort Stenar åter kommit på fötterna, satte han efter honom. Då Lambe hunnit sin dörr, slog han den igen bakom sig. Stenar svängde svärdet efter honom, så att det tog fäste i vädertaket. Därmed skildes de, och Stenar gick hem.

Dagen efter det Torsten kommit hem, sände han en huskarl hän till Lerolök, den där hade att säga Stenar, det han skulle flytta sitt bo hin sidan Borgar-rön; gjorde han det icke, skulle han få känna, att Torsten hade störst manstyrka att råda över – och då blev det för sent att komma dädan.

Stenar bröt strax upp och satte bo norr ut på Snöfällsstrand.

Så lyktades trätan mellan Stenar och Torsten Egilsson.

Torger blund bodde nu på Ånebräcka. Han var på allt vis Torsten en så olidlig nabo, han kunde.

En gång, då Torsten och Egil träffade samman, hade de ett långt samtal om sin frände Torger blund, och de var då i allo ense.

Egil kvad:

”Jag med ord blott gjorde

Jorden fri från Stenar,

Väntade den värnad

Väl för Torger frände;

Svek mig egen systers

Son med löften fagra.

Blund till ont var bunden

Blott – mig slikt förundrar.”

Torger blund blev nödd att draga bort från Anebräcka och han for söder ut till Flokedalen, ty Torsten kunde icke längre lida hans naboskap men ville dock visa sig skonsam.

Torsten var en svekfri, rättrådig och fridsam man. som dock visste att hålla på sin rätt, i fall andre trädde den för nära. Det gick ej heller mångan väl, som gav sig i strid med honom.

81. Egils ålderdom och död.

Egil Skalle-Grimsson blev en gammal man.

På ålderdomen hade han svårt att röra sig, och både hörsel och syn svek honom. Han blev ock fotfallen.

Han bodde hos Grim och Tordis på Mossfäll. En dag, då han gick ute längs husväggen, snavade han och föll. Några kvinnor, som såg det, logo och sade: ”Nu är det helt ute med dig, Egil, när du ej mäktar gå ensam.”

”Mindre gycklade kvinnorna med oss, Egil”, sade Grim bonde, ”när vi var yngre.”

Då kvad Egil:

”Gången som gåsens vaggar,

Grufvar jag mig för fallet.

Tungan i talet stapplar,

Trögt mig öronen tjäna.”

Till sist miste Egil helt och hållet sin syn. En vinterdag, då vädret var kallt, gick han hän till elden för att värma sig. Matdejan talade om, att det var stor skam, att en man, sådan som Egil varit, skulle ligga dem för fötterna, så att de ej kunde komma åt att sköta sina sysslor.

”Grufva dig icke”, sade Egil, ”över att jag gassar mig vid elden, och låt oss enas om platsen.”

”Statt du upp”, sade hon, ”och gå hän till din bänk och låt oss stå vid vårt bestyr.”

Egil reste sig, gick bort till sin plats och kvad:

”Blind till bål jag famlar,

Ber om gunst av däjan.

Under ögonlocken

Är mig mörkt och sorgset.

Adalsten med ädla

Ord mig hedrat fordom.

Har mitt tal i höga

Hallar kungar fägnat.”

En annan gång, då Egil trevade sig hän till elden, sporde en man honom, om han hade det kallt om fötterna, och bad honom ej sträcka dem för nära elden.

”Det skall jag icke”, svarade Egil, ”men lätt är mig ej att styra dem, ty jag ser intet, och blind man har det för mörkt.”

Och Egil kvad:

”Mig lång är tiden,

Jag ligger ensam.

Konungshägn

Har ej gubben.

Två frusna fötter

För jag med mig.

Stackarne vilja

Till varma härden.”

Det var i Håkan mäktiges sista tid, Egil Skalle-Grimsson gick mot sina nittio år. Rask kunde han kallas; blott synen hade han till fullo mist. Om sommaren, när tingstid kom, bad Egil Grim att få rida med till tinget. Grim drog på svaret. Han förtalde sedan sin husfru Tordis, vad Egil bett om.

”Jag vill”, sade han, ”att du söker få veta, vad han menar med denna önskan.”

Tordis gick hän och talade med Egil – det var nu mera hans största gamman att språka med henne.

Hon sporde:

”Är det sant, farbroder, att du vill rida till tings? Jag vill, att du sade mig, vad du syftar därmed?”

”Jag skall säga dig”, svarade han, ”vad jag ärnat. Jag har tänkt att taga med mig de två kistorna, konung Adalsten gav mig, de där bägge är fyllda med engelskt silver. Dem vill jag låta bära till lagbärget, när mest folk är samlatt där. Jag skall så ut silvret, och det tyckes mig underligt, om alle skulle dela det väl mellan sig. Kanske det kunde bliva knuffar och örfilar af, och det om sider bure sig så, att allt tingsfolket slogs.”

”Det är ett dråpligt påfund”, sade Tordis, ”och det skall minnas, så länge landet är bebott.”

Sedan talade Tordis om för Grim Egils uppsåt.

”Aldrig skall han få komma fram med slikt vanvett”, sade Grim.

När Egil för Grim slog fram om tingsfärden, avrådde denne med fasthet alt, och Egil stannade hemma. Det likade honom ingalunda. Han blev mycket vresig.

Under tingstiden var Tordis faren till säters. En kväll, när folket redde sig till vila på Mossfäll, kallade Egil till sig två av Grims trälar. Han böd dem leda fram en häst.

”Jag vill fara till bad”, sade han, ”och skolen I göra mig följe.” Han kom ut och hade med sig sina silverkistor. Han steg till häst.

Han red med trälarna ned åt tunet, och till sist såg man dem försvinna bakom brinken.

När huskarlarne om morgonen stått upp, såg de, hur Egil trevade om i hultet öster om gården och ledde hästen efter sig. De gick hän till honom och fick honom hem. Men varken trälar eller kistor kom efter, och många är gissningarna om, var Egil dolt sitt silver.

Öster om gärdesgården kring tunet å Mossfäll är en klyfta i fjället. Man har lagt märke till, att vid häftigt töväder kan där forsa mycket vatten; och när detta lupit helt ut, har man funnit engelskt silver i klyftan. Någre mena, att Egil där har dolt sina skatter.

Nedanom tunet på Mossfäll finnas stora kärr, sällsamt djupa. Många hålla för sant, att Egil där sänkt ned kistorna.

Söder om ån är varma källor och ej långt därifrån djupa jordhålor, och somliga tro, att i någon av dem ligger Egils silver, ty därifrån har man ofta sett högeld flamma.

Egil förtalde, att han dräpt trälarna, och därtill, att han gömt kistorna, men han sade ingen, var han gömt dem.

Om hösten föll Egil i den sjukdom, som blev hans bane.

Då han var död, lät Grim föra honom i goda kläder. Sedan låt han bära ned honom till Tjaldanäs, och i en hög där blev Egil lagd samman med sina kläder och vapen.

82. Egils huvudskalle.

Grim på Mossfäll blev döpt, när kristendomen blev i lag satt på Island. Han lät bygga en kyrka, och sägnen går, att Tordis låtit föra Egils lik dit. När sedan en ny kyrka restes på Mossfäll, och den gamla refs, fanns mansben under altarstället. De var vida större än andre mäns ben. Av gammalt folks utsago trodde man sig finna, att det var Egils. Då var presten Skafte Torarensson till städes, en svåra klok man. Han tog Egils huvudskalle och satte den upp på kyrkomuren. Den var underligen stor, men sällsammast var dess tyngd. Den var skrovlig som ett musselskal. Då ville Skafte se, hur tjock skallen var. Han tog en rätt stor handyxa, Svängde den till hårt hugg och slog dess hammare i skallen. Där slaget tog, vitnade den, men den varken buktade sig eller sprack. Och kan man av slikt skönja, att den skallen ej gav sig lätt för småfolks hugg, när på den fanns svål och hull.

Egils ben lades sedan ned i utkanten av den nya kyrkogården på Mossfäll.

83. Egils ättlingar.

Torsten Egilsson tog dopet, när kristendomen kom till Island, och han lät bygga en kyrka på Borg. Han var trostark och ren i sin vandel. Mycket gammal blev han och dog sotdöden, och han jordades vid sin kyrka.

Från Torsten stammar en talrik ätt, många stormän och många skalder. Den kallas Myramannaätten, och till den täljas alla, som ha Skalle-Grim till stamfader. Länge höll det sig i den släkten, att männen var reslige och starke kämpar, och somliga stod i vett framom de fleste.

Inom ätten höll sig stor skillnad i utseendet. Den har att inom sig tälja dem, som varit de fridaste på Island, såsom Torsten Egilsson.och hans systerson Kjartan Olofsson samt Hall Gudmundsson, så ock Torstens dotter Helga den fagra, som Gunnlög ormstunga och Skald-Ramn kämpade om.

De fleste av myramännen var dock fulare än annat folk.

Torger var den starkaste av Torstens söner. Skule var i växten den väldigaste. Han bodde efter sin fader på Borg. Han var länge ute i viking. På Erik jarls skepp Järnbarden var han stambo, då konung Olof Tryggvesson föll. Han hade i sin vikingatid i allt varit med om sju slag; och gällde han för den störste och käckaste kämpe.

Här lyktas denna saga.

__ __ __ __ __ __ __ __ __ __

Anmärkningar

Om tidräkningen i Egils saga är följande att märka:

851 födes Skalle-Grim.

869 blir Torolf Kväll-Ulfsson Harald hårdfagres handgångne man.

872 slaget vid Hafversfjärden.

877 Torolf Kväll-Ulfssons fall.

878 kommer Skalle-Grim till Island.

904 födes Egil Skalle-Grimsson.

924 gör Egil med brodern Torolf sin första utlandsfärd. (Egil var då tjugo år och ej tretton, som sagan förtäljer)

925 brännes köpstaden Lund.

927 slaget på Vinaheden; Torolfs fall.

929 vänder Egil till baka till Island. (Egil hade då varit utom lands i fem år och ej, som sagan säger, i tolv.)

934 Egils tvist med Bärg-Anund på Gulatinget.

936 Egil hos Erik blodyx i Jorvik.

941 Erik blodyx fall.

945 Egils Värmlandsfärd. Han vänder för sista gången åter

till Island.

900 Håkan godes fall.

675 Egils kväde vid sonen Bödvars död.

990 Egils död.

1000 antages kristendomen på Island.

__ __ _

Agder innefattade om kring nuv. Hedenäs, Listers och Mandals amt.

Alrekstad, en gård sydost om Bergen, nu Årstad. På den uppehöll Harald hårfagre sig för det mesta under sina sista levnadsår.

Atle jarl den smärtes söner. Det var oenigheten mellan dem och fosterbröderna Ingolf och Lef, som gjorde, att dessa drog ut från Norge för att söka Island i året 872.

Björn höld. Höld var i Norge namnet på den man, som i arv efter fader och moder ägde odaljord, som tillhört hans förfäder. Hölden stod i anseende närmast härsame (se nedan).

Disablot, en offerfest för gudinnorna, diserna. Den omtalas också i Ynglingasagan i anledning av svenske konungen Adils död.

Dråpa, lofkväde; egentligen ett skaldestycke, som uppläses eller sjunges under ackompanjemang av strängaspel (harpa) eller som har ”starkt slag” (sträng takt), och vid vars uppläsning det gäller att iakttaga en riktig betoning. Dråporna utgöra höjdpunkten av den gamla nordiska konstpoesien. Sin egentliga blomstringstid hade dråpodiktningen i slutet av 10:de samt i 11:te årh. (omkr. 970-1100) och upphörde under 14:de årh. De under hednatiden diktade lovkvädena handla antingen om någon frejdad man (en konung, en hövding, en väldig stridsman o. s. v.) eller om någon gud. Sedermera diktades dråpor till Kristi, Jungfru Marias samt helgons och biskopars ära. De flesta dråporna ha tre avdelningar: inledningen, stävmålet eller omkvädesvisorna och avslutningen.

Enar Hälgeson skålglam stammade från det västliga Island och var en farbroder till den från laxdalsboarnes saga (Laxæla) bekanta Gudrun Osvifversdotter. Som ung drog han till Norge och blev Håkan jarls skald. Sitt tillnamn Skålglam fick han i Jomsvikingaslaget. Missnöjd med Håkan jarl, uttalade han för denne sitt hot att vilja gå över till fienden. Håkan gav honom då två förgyllda viktskålar av bränt silver jämte därtill hörande vikter, den ena av gull, den andra av silver. De hade den egenskapen att, om skålen togs fram och vikterna klungo mot varandra, varslade de lycka. Däraf Enars namn. Han drunknade flere år senare i Bredefjärden. Med hans fargods drev viktskålen till en av de öar, som sedan fått namnet Skålöarna. – Av hans kväden är Vell-ekla – gullbrist – mest berömt, och av detta finnas större fragment i konungasagorna. Egilssagans förf. gör sig emellertid skyldig till ett missgrepp, när han sammanställer Vellekla med det anförda verset av Enar. Vellekla är nämligen diktad en god tid före Jomsvikingaslaget – 992 – under vilket Enar kvad det sista av de två versen.

Farman kallades den, som företog många handelsresor till sjös.

Finnskatt inkrävdes av en av ländermännen (se nedan) i den nordligaste delen av Norge. Finnarna, de nuv. lapparne, erkände väl norske konungens överhöghet men gäldade dock ej frivilligt den honom tillkommande skatten.

Fjalar, en del av nedre Bergenhus amt, mellan Fjärdafylke och Sogn (se nedan).

Fjärdafylke, nordvästra delen av Nedre Bergenhus amt.

Flämingaland, Flandern och södra delen av Nederlanden.

Frisland kallades landen norr om Flämingaland längs havet norr ut mot Ejdern.

Gulating hölls på ön Gulen vid Sognefjorden, där namnet Tinganäs (en udde) synes antyda, varest tingsplatsen varit belägen. Gulatingslagen var den viktigaste av de fyra tingsföreningar, som under medeltiden fanns i Norge. Enligt sagornas vitnesbörd skall konung Håkan gode ha bildat eller må hända snarare ombildat och utvecklat G. Tingsföreningen omfattade ungefär de nuvarande Bergens och Kristiansands stift.

Had, Hareidland utanför Stjor-fjorden, Romsdals amt.

Hafversfjärden, nuv. Hafsfjord eller Hafsvåg i Jäderen, Stavangers amt.

Humbra, Humber i England.

Håkan godes härtåg i Västergötland. Detta omtalas även i Heimskringla men här berättas, att konungen först hade en kamp i Öresund och sedan drog med sina skepp längs kusten upp till Götland, härjade där och tog dryg skatt av landet. Ett halv vers anföres av en dråpa utav Guttorm sindre, som däri säger, att Håkan gjorde götarne skattskyldige.

Hålågaland, Nordlands amt och ungefär södra hälften av Tromsö amt.

Häing, namn på en laxart. Varför Ketil fått detta tillnamn är obekant.

Härdla, ön Herlö nordväst om Bergen.

Härse kallades i Norge den man, som rådde över ett härad. Härsen hade från början en självständig ställning. Då han sedermera blev en konungens man, bar han vanligen namnet länderman, konungens länstagare. Snorre säger i sin Edda att den man, som i Norge kallas härse eller länderman, benämnes i Saxland – Tyskland – greve och i England baron. Som dennes plikt framhåller Snorre domarverksamheten inom häradet och värnet mot yttre fiender.

Högeld menades brinna över den gravhög, i vilken skatter fanns dolda. Denna tro, som ofta omtalas i sagorna, är ännu mycket stark bland allmogen på Island.

Hördaland, största delen av nuv. Söndre Bergenhus amt, delades genom Hardangerfjorden i Nord- och Sunnhördaland.

Jorvik är det isländska namnet på staden York i England, den där antages vara anlagd av Ragnar Lodbroks son Ivar benlöse.

Järtecken, ett föremål, t. ex. en ring eller dylikt, som man plägade till yttermera visso låta medfölja det muntliga budskapet.

Kylfingar kallades i forntiden en del av de folk, som bebodde Gardarike (Ryssland).

Kyrjålaland, nuv. Karelen i Finland.

Lyfting, en å däcket i skeppets bakre del befintlig upphöjning, varå dess förare hade sin plats.

Länderman, se härse. Flatöboken framhåller uttryckligen, att när Olof den helige kom till Norge, var förhållandena sådana, att ländermännen var de, som styrde folket, och deras gunst måste härskarna söka för att kunna hålla sig på tronen.

Märkesman, den man, som bar märket (banéret) framför hövdingen i ett slag.

Nord- och Södermöre motsvara, samman med Röms-dalen (se nedan), nuv. Romsdals amt och västra delen av Söndre Trondhjems amt.

Nömedalen, Namdalen kring Namsen älv, Nordre Trondhjems amt.

Primsigna var att låta pryda sig med korsets tecken till bevis på, att man hyllade kristendomen, fastän man ej mottagit dopet.

Ramnesta, en ö med en gård av samma namn i Foldenfjord, Nordre Trondhjems amt.

Rogaland, Stavangers amt.

Rollög. Det om honom i texten begagnade uttrycket: ”veltist ór konungdómi” betyder eg. och efter orden: ”välte sig ur konungsdömet.” Och detta var en handling, som tillgick på följande vis: konungen lät resa sitt eget högsäte på toppen av en hög och nedanför – som sig borde – ett lägre, ärnat för en jarl. Han satte sig på konungs-stolen och välte sig ned på jarlens plats. Den äldsta berättelsen härom finnes i Agrip. Härse, konung i Nömedalen, en av Håkan ladejarls förfäder, ville av sorg över sin hustrus död beröva sig livet. Han sökte dock först få veta, om en verklig konung någonsin gjort det. Härpå fans intet exempel men väl på, att en jarl tagit sig själv av daga. Han gick då upp på en hög och rullade sig ut för den samt förklarade, att nu vore han ej längre konung utan jarl och kunde därför ge sig bane; vilket han ock gjorde. Därför ville aldrig heller någon lade-jarl taga sig konungsnamn.

Römsdalen, nuv. mellersta delen av Romsdals amt.

Saxland, i äldre tid hela Nordtyskland – öster om Frisland – och ofta menas därmed hela Tyskland norr om Alperna.

Skafte Torarensson, prest på Mossfäll i första hälften av tolfte århundradet. Han omtalas i Sturlungasagan i året 1121 vid förlikningen mellan de isländske hövdingarne Torgils Oddeson och Haflide Måsson, och Are frode nämner honom som en av landets ansenligaste prester i ett dokument, skrifvet 1143, ”Nafnaskrá islenzkra presta.

Skaftkar, så översatt efter sagoeditionen (isl. skaftker). Den riktiga isländska formen är dock måhända skapker, blandningskar.

Skölddråpan. Mer än en gång förekommer det i forntiden, att skalder dikta kväden över sköldar, som dem förärats, och å vilka gudasägner varit utskurna eller målade. Det äldsta kväde av detta slag, som man har fragment af, har till förf. Brage den gamle (omkr. 800), som i det samma beskrev de bilder, vilka fanns på den sköld, konung Ragnar Lodbrok skänkt honom. Tjodolf från Hvin, som levde på Harald hårfagres tid, gjorde ett kväde, som kallas Höstlång (Haustlöng), över figurerna på en sköld, den han fått av en norsk hövding Torlef. I det 12:te århundradet diktade Enar Skuleson (af myramännens ätt) en sång över de ingraverade prydnaderna på en yxa, han fått till skänks. Fragment av kvädet finnas i behåll.

Sogn, södra samt östra delen av Nordre Bergenhus amt.

Solundöarna, nuv. Sulenöerne i Sognefjordens mynning, Nordre Bergenhus amt.

Stord, nuv. Stordö utanför Hardangerfjorden, Söndre Bergenhus amt.

Södungssunden kring Atle-ön söder om Stavenäs, Nordre Bergenhus amt.

Tora ladhand har väl fått sitt tillnamn av särskilt fagra ärmbräm.

Torgils gjallande, den högtalande.

Valland, det nordvästliga Frankrike.

Vors, nordöstra delen av Söndre Bergenhus amt.

Ödun illskälda – dåligt diktande – fick sitt tillnamn, för det han en gång i en dråpa om Harald hårfagre begagnat ett omkväde – stef – av sin avlidne frände Ulf Sebbeson. Kvädet fick också namnet Stolinstefja – dikten med det stulna omkvädet.

Öre, ett, motsvarar två lod; åtta öre utgjorde en mark.

Öresundsflottan, de handelsskepp, som varje sommar samlades i Öresund från olika land.

  • – – 

Från fornisländskan av Albert Ulrik Bååth.

Stockholm

JOS. SELIGMANN & C:IS FÖRLAG

Stockholm, tryckt i central-tryckeriet, 1883.

  • – –

Samma ämne:

Örvar Odds Saga
Gånge Rolfs Saga
Jarlmans och Hermans Saga
Magnus Erlingsons Saga
Håkan Härdebreds Saga
Inge Haraldssons och hans bröders Saga
Magnus blindes och Haralds Gilles Saga
Sigurd Jorsalafares, Östens och Olofs Saga.
Magnus godes Saga
Olaf den heliges Saga
Magnus Barfots Saga
Olof Kyrres Saga
Harald Hårdrådes Saga
Olof Tryggvasons Saga
Harald Gråfjälls och Håkan Jarls Saga
Håkan Godes Saga
Harald Hårfagers Saga
Halfdan Svartes Saga
Ynglingasagan

Konungaboken

Liknande ämnen:

Beowulf
Svenskarna och deras hövdingar
Vikingasagor berättade för ungdom
Frithiofs Saga
Slaget vid Maldon

De första svenskarna och våra svenska rötter

——

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s