Thoralf Alfssons kamp mot den politiskt korrekta idiotin!

Av Kulturbilder på 8 december, 2020 • ( 9 kommentarer )

Thoralf Alfsson har varit verksam i Sverigedemokraterna i 14 år som kommunpolitiker och riksdagsman. Nu har han kommit ut med en bok där han berättar om sina erfarenheter som politiker, som SD-politiker och som en man som ville Sveriges bästa men motarbetades av det egna partiet.

Boken är en välskriven lunta på 470 sidor som berättar om Alfssons tankar innan han gick med i partiet och vi får följa honom under hela resan fram till att han uteslöts med hjälp av lögner och obehaglig mobbing. Det framgår att Sverigedemokraterna till viss del leds av inkompetenta personer där egna maktintressen är viktigare än Sveriges väl och ve. Boken är inte bara ett dokument över hur illvilliga människor i Sverigedemokraterna agerar mot andra personer som är betydligt mer kompetenta än vad de själva är. Det är också ett dokument över vårt tid där samhällsproblem, tabun och rädsla smittat av sig långt in i riksdagen. För den som är samhällsintresserad i allmänhet är boken en manual som visar obehagliga mönster i samhället där invandringskritiker mobbas, förtalas och utsätts för skadegörelse samtidigt som politiska motståndare istället för att saklig debattera politik använder sig av okvädningsord som ”svin” och annat för att de inte klarar av argumentationen. För en del är det viktigare att bekämpa människor som vill göra Sverige till ett bra land än att motverka en politik som bryter ned landet.

Det Thoralf Alfsson har att berätta handlar inte bara om ett land i förfall, utan om ett politiskt parti som ruttnar från huvudet och placerar okunniga människor på viktiga poster uteslutande för att de är lojala till en partiledning som behöver ja-sägare för att överleva. Vänner, fruar och andra närstående får uppdrag i partiet endast på grund av sin lojalitet till partiföreträdare, inte på grund av sin kompetens. Det brev som Thoralf Alfsson fick när han uteslöts är ett graverande exempel på det. Få politiker i SD har kämpat så hårt för sitt parti och samtidigt drabbats så hårt av allt från avundsjuka till mobbing för att han haft modet att framföra saklig kritik mot en politik som skadar landet och i vissa stycken mot en mycket dåligt skött organisation.

Thoralf blev medlem i SD kring årsskiftet 2004-2005. Då hade han under lång tid sett hur Sverige förändrades och ville för sina barns och barnbarns skull göra något för att motverka en farlig utveckling. Thoralfs politiska arbete inleddes med att försöka påverka genom att skriva insändare i lokalpressen som ofta vägrade att ta in hans insändare eller valde att censurera delar av innehållet. Thoralf gjorde sig tidigt känd som aktiv bloggare där han på den egna bloggen skrev ned sin tankar om politik och samhälle.

Ett exempel på hur sjukt Sverige hade blivit berättar Thoralf om när en 91-årig kvinna valde att dränka sig för att hon inte fick någon hjälp av kommunen med den omsorg hon behövde. Hon hade tagit sin rullator och gått ned till en sjö där hon klädde av sig kläderna, lade allt inklusive glasögon och vigselringen från den avlidne maken på rullatorn och gick ned i vattnet där hon dränkte sig. SD anordnade en manifestation till hennes minne men möttes då av motdemonstranter på platsen.

När SD arrangerade ett nationaldagsfirande i Växjö 2005 och utsattes för ett grovt överfall där maskerade vänsterextremister angrep festen med knivar, yxor och pepparsprej slogs också många bilar sönder och 17 sverigedemokrater skadades. Då insinuerade journalisten Niklas Orrenius att SD själva hade utfört överfallet. Han skrev i Sydsvenskan följande: ”Det kan ligga i Sverigedemokraterna intresse att framstå som politiska martyrer. Finns det en risk att de på något sätt kan ha icensatt attacken själva?” Orrenius belönades sedan med jobb på Expressen och DN där han fortsatte att bekämpa människor vars åsikter som han och hans uppdragsgivare inte gillar.

2007 utsattes Thoralfs lägenhet i Kalmar för stenkastning vilket upprepades flera gånger och orsakade en hel del praktiska problem. Som komplement till sådana terrorhandlingar blev han utsatt för okunniga påhopp från politiker från nästan alla partier. Fotbollsspelaren Henrik Rydström i Kalmar FF bedrev en personlig hatkampanj mot Thoralf och två andra invandringskritiker. Rydström sade sig ”alltid ha fått rysningar av sådant som anses vara svenskt och av hysteriskt flaggviftande” och skrev även att ”det mångkulturella är alltid rätt”. Thoralf fick också rena dödshot. I december 2008 skrev någon att ”Thoralf måste vara sinnessjuk, en sanslös jävla galning. Döda den jäveln och skär av hans kuk, här hjälper ingen övertalning”. En socialdemokrat lade ut en bild på Thoralf iklädd nazistuniform och hitlermustach. Argumentationsnivån var inte så hög precis.

Under valrörelsen 2010 arbetade SD och Thoralf hårt för att kunna nå riksdagen, men de fick kämpa mot all media, mot alla andra partier, mot fackföreningsrörelsen, mot public service som SVT och Sveriges Radio och särskilt mot Fredrik Reinfeldt som visade sig vara mycket hatisk mot människor som var oroliga över massinvandringens konsekvenser. Den mannen har orsakat enorma skador i Sverige som drabbar gemene man hårt. Trots kompakt motstånd från staten lyckades SD ta sig in i riksdagen 2010 och fick 5,7 % av rösterna vilket resulterade i 20 mandat.

Thoralf berättar om många kontroverser med olika personer som ägnade stor kraft åt att sprida hat mot såväl honom som SD och invandringskritiker i allmänhet. En av dem var Katarina Mazetti som skrev en krönika i ICA-kuriren där hon gjorde precis allt för att förlöjliga svensk kultur och SD. Tidningen tyckte av någon anledning att det var viktigt att håna allt som var svenskt. Mazetti skrev bland annat: ”Den enda rent svenska folkmusiken är väl näverlur och kohorn, och att kula eller köla – det vill säga ett sångsätt som går ut på att med gäll röst vråla hem korna.” Thoralf bemötte henne på bloggen vilket orsakade rena folkstormen mot ICA när folk såg hur bisarr hennes krönika var. När det visade sig att tusentals människor skrev kritiska kommentarer om Mazetti ingrep media och försvarade henne samtidigt som Thoralf angreps av etablerad media. Det tycks ha varit viktigt att ge stöd åt en skribent som försvarar massinvandring och samtidigt idiotförklarar ett helt folk – svenska folket.

Det dröjde inte särskilt länge innan den från arbetslivet erfarne Thoralf såg många problem uppenbara sig i partiet. Han berättar hur människor i partiet stegvis positionerade sig för eller mot vissa förtroendevalda och hur partiet tonade ned sin politik och försökte tysta frispråkiga personer. Inför valet 2014 fick inte Thoralf någon riksdagsplats, inte heller Gustav Kasselstrand som motarbetats av partiledningen fick någon plats. Thoralf säger sig vara ”övertygad om att detta var ett beslut som tagit av Jimmie Åkesson, Richard Jomshof och Mattias Karlsson…”. Ungefär vid den här tiden uppenbarade sig problem i partiet som lever kvar än idag. Thoralf berättar ingående om de många turerna och ger även exempel på människor som misskött sig totalt men får vara kvar i partiet för att de varit lojala till Jimmie Åkesson vilka beslut han än fattat.

Under 2015 inleddes en process för att sparka ut Gustav Kasselstrand ur partiet. Det slutade med att partiledningen under Jimmie Åkesson bröt helt och hållet med dåvarande ungdomsförbundet (SDU) vilket Thoralf hårt kritiserade. Istället för det då aktiva SDU skapades ett nytt ungdomsförbund som redan från början var under partiets totala kontroll och inte kunde eller vågade ha en enda åsikt som avvek från partilinjen.

Inför valet 2018 framstod det som tydligare än någonsin hur vänskapskorruptionen fått fäste i partiet. När Thoralf startade sin personvalskampanj 2018 så var det inte i första hand politiska motståndare som motarbetade honom, det var personer i partiet som gjorde allt för att sabotera partiarbetet för honom. 2018 hittade partiledningen på en rad skäl för att kunna utesluta Thoralf. Han berättar i detalj hur det gick till och proceduren kring uteslutningen var ett groteskt exempel på hur vidrigt ett parti kan bete sig mot en människa som lagt ned sin själ på partiet i 14 år. Thoralf tackades inte med ett enda ord för allt det fina arbete som han lagt ned. Istället fick han ett illa formulerat brev som förklarade varför han uteslutits. Bland annat fanns följande att läsa:

”Ni har även varit aktiv med att skriva ett flertal blogginlägg där ni är kritisk till islamiseringen som ni anser sker i Sverige men även utvecklingen av samhället som ni beskyller på individer med annan bakgrund än svensk, är oerhört omdömeslöst som representant för Sverigedemokraterna”… ”och uttrycker er väldigt negativt med en generalisering att de sker en islamisering av Sverige” …”Ni visar på ett ideologiskt avvikande beteende och bryter mot vår nolltolerans princip mot rasism”.

När uteslutningen blev känd och när skälen för uteslutningen blev kända häpnade många. Enligt Thoralf hade brevet skrivits av en Charlotte Qvick som varit sambo med Oscar Sjöstedt som nu är ekonomiskpolitisk talesman. Brevet skrevs på uppdrag av partiledningen och finns publicerat i sin helhet i boken.

Efter att SD uteslutit ett stort antal människor valde flera att hoppa av till partiet Alternativ för Sverige som Gustav Kasselstrand bildade 2018. Riksdagsmännen Olle Felten, Mikael Jansson och Jeff Ahl anslöt sig till Alternativ för Sverige som ställde upp i valet 2018 och fick strax över 20 000 röster.

Thoralf Alfssons bok är en svidande uppgörelse med ett parti som han gav sin själ för men aldrig fick ens ett tack. Istället för att bekämpa maktelitens politik bekämpar SD:s partiledning människor som vill uttrycka åsikter om vilka problem vi har i landet och hur vi bäst löser dessa problem. En del hävdar att partiledningen på det här sättet gör sig av med duktiga medarbetare för att själva kunna behålla makten och härligheten utan att göra särskilt mycket. Det framstår som ganska tydligt att partiet – eller partiledningen – har gått vilse.

Boken är späckad med fakta och information och mycket läsvärd. Den är också spännande och ett viktigt tidsdokument över en tid där Sveriges framtid står på spel. Att rösta på ett parti för att man vill att de ska lösa några samhällsproblem och sedan ser att de sparkar ut människor som gör ett bra jobb är tragiskt.