Textarkivet

Danska kriget 1676.

Danska kriget 1676.
Slaget vid Lund 1676.
Danska kriget 1677.

(Tre kapitel ur boken Berättelser ur svenska historien, av Georg Starbäck 1885-1886)

Danska kriget 1676.

När det händelserika året 1676 ingick, var en stor plan uppgjord att från alla sidor anfalla Sverige. Kurfursten av Brandenburg skulle, understödd av en österrikisk här, bemäktiga sig det återstående av Pommern, de övriga tyska furstarne, som förklarat Sverige krig, fullända erövringen av Bremen och Verden, Gyldenlöwe från Norge infalla i Bohus län, en avdelning av den stora danska och holländska flottan stänga Göteborgs hamn, en annan erövra Rügen och Gotland samt driva den svenska flottan tillbaka till Stockholm och därefter föra danska huvudstyrkan från Seland över sundet att erövra Skåne, Halland och Bleking, och slutligen hoppades man även kunna förmå ryske czaren att infalla i Lifland och Estland. Danska utliggare skickades i mängd till de från Danmark tagna landskapen att locka deras invånare till avfall från svenska kronan, och flerstädes, även i Jämtland och på Gotland, lyssnade man villigt till deras lockande förespeglingar. 

Men Carl XI var å sin sida icke heller overksam och uppgjorde även åtskilliga anfallsplaner. Anfallet mot Norge skulle fullföljas, och flottan, sedan den till Pommern överfört knektar och spannmål, skulle därifrån föra rytteri till ett anfall mot danska öarna, vartill konungen skulle från Skåne medverka. 

Början av året tillbragte konungen i Vänersborg med fortsatta förberedelser till infallet i Norge. I slutet av Januari sändes Dahlberg till Värmland, varest generallöjtnanten Otto Vilhelm von Fersen och överste Gyllenspetz förde befälet över en mindre styrka, med vilken Dahlberg skulle göra ett infall i Norge för att draga fiendens uppmärksamhet från den egentliga anfallspunkten samt undersöka trakten kring Glommen och Kongsvinger. Uppdraget blev lyckligt och skickligt utfördt. Jämte Fersen och 250 ryttare överskred Dahlberg gränsen den 26 Januari, uppnådde den 27 Kongsvinger, som avritades, och återvände följande dagen till Vänersborg. Den fortfarande blida väderleken, som hindrade de särskilda vattendragen att tillfrysa, jämte underrättelsen om starka danska truppsamlingar å Seland, vilket bådade ett infall i Skåne, förmådde emellertid konungen att för andra gången frånträda det avsedda infallet i Norge och i stället draga de samlade trupperna söder ut. Mot slutet av Februari sändes Dahlberg till Skåne, för att anordna härens qvarter och förplägning samt undersöka kustens beskaffenhet, varjämte generalguvernören Fabian von Fersen fick befallning att låta sammankalla landskapets ständer för att erhålla medel till krigsfolket underhåll. Själv avreste konungen den 29 Februari från Vänersborg till Stockholm, för att anskaffa medel till krigets förande och påskynda flottans utrustande, av vilken krigets utgång väsentligen berodde. Det var ock av största vigt, att flottan utlopp så tidigt som möjligt, innan den danska hann ytterligare förstärkas med holländska krigsskepp. En mindre eskader skulle tillika under viceamiral Sjöblads befäl vid första öppet vatten avgå från Göteborg till mynningen av Elben för att undsätta Stade, den enda bremiska ort svenskarna ännu hade i behåll. 

Sedan konungen den 8 Mars ankommit till Stockholm, fick allt där ett nytt utseende. Konungen var outtröttlig i rådkammaren, där stränga befallningar icke sparades. Fältmarskalken Gustaf Banér sattes nu i spetsen för krigskollegium och Lorens Creutz fortfor att med nit och drift sörja för flottans utrustande, under det han tillika upptäckte och avhjälpte en mängd missbruk inom amiralitetet. Den 1 April ankom fältmarskalken Helmfelt från England efter en mycket äventyrlig hemfärd och fick högsta befälet över trupperna i Skåne näst under konungen. Penningar och förråd anskaffades nu under konungens kraftiga medverkan, och frivilliga bidrag började även inflyta, varvid Stockholms borgerskap utmärkte sig genom en gåva av 73,000 daler kopparmynt till flottans utrustning och 14,000 daler till folkets inqvarterande. 

Genom Lorens Creutz’s och amiralen Clas Ugglas nitiska bemödanden blev svenska flottan färdig att utlöpa redan den 29 April. Den var en bland de största, som någonsin lämnat svensk hamn, samt utgjordes av 25 linieskepp, 9 fregatter, 8 briggar, 6 brandskepp och 13 bevärade köpmansskepp, eller tillsammans 61 örlogsfartyg, bestyckade med 2,196 kanoner, bemannade med 11,980 man och fördelade i fyra eskadrar, av vilka den första kommenderades av riksrådet Lorenz Creutz, som tillika fått överbefälet över hela flottan, samt under honom av amirallöjtnanterna Björnram och Hans Clerck, den andra, av amiralen Clas Uggla, den tredje av amiralen Johan Bär och den fjärde av amiralen Bergenstjerna. Det dröjde likväl ända till den 19 Maj innan den kom ur skärgården, och under tiden hade icke så litet blivit uträttat av den danska flottan. 

Redan den 11 April hade en eskader av 13 större och smärre krigsfartyg under Nils Juels befäl avgått från Köpenhamn och den 16 försökt en landstigning på Rügen, vilken dock blivit tillbakaslagen, varefter Juel seglat till Gotland och den 29 April vid Klintehamn landsatt 2,000 man. Guvernören Gabriel Oxenstierna och kommendanten i Visby, överste Schultz, försökte i början med de 600 man, som utgjorde hela deras styrka, att hindra landstigningen, men måste snart draga sig tillbaka till Visby, dit öborna, som var danskarna tillgivna, forslade den landstigna styrkan. Staden Visby öppnade genast den 30 April sina portar för fienden, men Schultz försvarade sig i slottet till den 1 Maj, då han, sedan danska flottan börjat beskjuta detsamma, kapitulerade mot fritt avtåg, varefter öborna svor konung Christian trohetsed och ön förblev i danskt våld ända till krigets slut. 

Juel låg för motvind stilla vid Visby ända till den 11 Maj, då han, vid underrättelsen att den vida överlägsna svenska flottan nalkades, arbetade sig ut och styrde nedåt Bornholm, där han förenade sig med amiral Rothsteins eskader, varefter hans styrka uppgick till 25 krigsfartyg, med vilka han kryssade mellan Bornholm och Skåne, i avvaktan på svenska flottans ankomst. Denna blev ock synlig på morgonen den 25 Maj, men vidriga vindar hindrade flottorna att komma i träffning förr än kl. 9 på aftonen, och då kunde svenska flottan, som genom felaktiga signaler råkat i oordning, oaktat sin överlägsenhet icke tillfoga den danska någon synnerlig skada. Följande morgon fortsattes striden, men även nu var svenska flottan så spridd, att den ej kunde utföra något kraftigare anfall mot den fientliga, vilken dock höll undan och sökte skydd bakom Falsterbo rev. Carl XI hade från kyrktornet i Ystad med spänd uppmärksamhet åsett striden och reste, sedan kanonaden upphört, den 27 Maj till Trelleborg, dit flottan under föregående dagen hunnit och där den nu fick befallning att ofördröjligen åter anfalla den fientliga; men både Creutz och Uggla fann det allt för vådligt att angripa fienden bakom grunden vid Falsterbo. Creutz anförde svåra klagomål mot flera av de högre befälhavarna, att de ej tillräckligt understött honom och deltagit i striden så kraftigt som varit möjligt. Amiralerna Bär och Boije förklarades ock sin tjänst förlustige; men den gamle amiralen Hans Clerck, som utmärkt sig under striden, yttrade i sitt vittnesmål, att många blivit inför konungen allt för hårt anklagade, och att överbefälhavaren, riksrådet Creutz, icke sällan varit ”nog hetsig och envis, frågat ingen om något, gjort nästan allt efter eget behag och aktat varken skyldig eller oskyldig, utan skurit dem alla över en kam”. I själva verket var Creutz fullkomligt främmande för sjötjänsten, varåt han aldrig ägnat sig förr än han fick överbefälet över hela flottan. Han hade visat stor kraft och förmåga vid flottans utrustning, likasom förut i flera civila värf, men var på intet sätt lämplig att föra flottan i striden, där han lät allt för mycket hänföra sig av sin egen oförskräckthet och allt för litet förstod att ge sammanhållning åt flottans rörelser. Själv var han dock fullt övertygad, att befälhavarna å alla fartyg, som ej tagit verksam del i striden, var skälmar och förrädare. ”Jag skall se dem hänga i Stockholms galge”, utropade han, ”och jag skulle själv hugga huvudet av dem, om jag hade dem här.” Till sina hemmavarande skrev han ock: ”Att jag i sådan fara och bland sådana skälmar kommit undan med livet, därför har jag säkert att tacka de trogna förböner, som för mig blivit uppsända av eder och av de fattiga enkor jag i Stockholm underhållit.” Ett sådant förhållande mellan överbefälhavaren och de honom underordnade kunde dock ej annat än verka mindre fördelaktigt på det hela. 

Medan svenska flottan låg utanför Trelleborg, hade en holländsk under Cornelius van Tromp förenat sig med den danska, varefter denna förenade flotta, över vilken Tromp nu fick högsta befälet, utgjordes av 25 linieskepp, 10 fregatter, 5 brännare och 17 mindre krigsfartyg med tillsammans 1,728 kanoner, och således ännu icke var fullt jämnstark med den svenska. Carl XI stod därför fast vid sin befallning, att denna skulle anfalla den fientliga, men medgav likväl, på amiral Ugglas föreställning, att, flottan finge åter gå upp under småländska kusten, för att i händelse striden utföll olyckligt, ha en tillflykt i svenska skären och, därest man segrade, kunna återtaga Gotland, innan ny förstärkning hann till danska flottan ankomma från Holland. 

Tidigt på morgonen den 30 Maj gick svenska flottan åter till segels, då den fientliga även lämnade sin ankarsättning och följde efter. Den 1 Juni, klockan 8 på morgonen, fick båda flottorna varandra i sikte vid Ölands södra udde, vilken den svenska, i saknad av skickliga styrmän, icke vågade komma närmare än på 1 1/2 mils avstånd, varför åtskilliga fientliga fartyg gingo emellan svenska flottan och Öland. Klockan 11 förmiddagen började Tromps amiralskepp elden, för att betäcka en brännare, som nalkades det svenska chefsskeppet Stora Kronan, vilket, för att avvärja en så farlig fiende, öppnade 8 av undra lagets styckeportar, och började beskjuta brännaren, utan att dock göra den synnerlig skada, emedan avståndet var för stort och sjön för hög. 

Vid denna tid hade flera av fiendens skepp blivit efter, och Uggla ansåg därför tillfället böra begagnas att avskära en del av den fientliga flottan och sätta den mellan två eldar. Han lät avskjuta ett skott såsom signal att få vända, vilket Creutz icke allenast genast medgav, utan gjorde även med detsamma signal åt hela flottan att vända. Själv ville han ock vända på stället, oaktat flera föreställde honom nödvändigheten att först minska segel, emedan en tvär vändning med den fart skeppet hade eljest kunde bliva ganska vådlig; men inga föreställningar hjälpte, svenska amiralskeppet borde vara det första att vända mot fienden, och vändningen skulle därför ske genast. Den utfördes också, men, innan seglen blivit ombrassade, kom en häftig by, som gav skeppet en så svår krängning, att vattnet forsade in genom de under föregående kanonaden öppnade undra lagets styckeportar, vilka ännu icke blivit stängda. Nu sjönk skeppet, så att endast styrbordssidan blev över vattnet och, till råga på olyckan, kom med detsamma elden lös samt spridde sig snart till krutkammaren, och så flög Stora Kronan, det ståtligaste skeppet i hela svenska flottan, med 126 kanoner och 820 mans besättning, i luften. Endast tre officerare och 38 av manskapet blev räddade, Creutz själv och alla övriga av befälet och bemanningen fann sin graf i vågorna. 

https://kulturbilder.wordpress.com

Här kämpar en man i vågorna medan skeppet sjunker

Uggla tog nu befälet, men blev snart omringad av fientliga skepp och alla de vidt spridda svenska skeppens försök att undsätta honom var förgäfves. Fienden hade hållit sin styrka bättre tillsammans, och Ugglas amiralskepp Svärdet om 86 kanoner, omringat av fientliga skepp, förlorade alla masterna; men dess eld var därför icke minskad, och då Tromp, som var Uggla närmast, uppmanade honom att stryka, svarade han muntert: ”När såg man någonsin en uggla fångas på ljusa dagen!” Tromp, Juel och Rothstein, som alla lagt om bord med det svenska amiralskeppet, gjorde sig nu färdiga att äntra det, då i detsamma en brännare i full låga hakade sig fast därvid. De fientlige amiralerna ville befalla brännarekaptenen att falla undan, och man föreställde Uggla att försvaret redan var tillräckligt för både hans egen och flaggans ära, men han svarade, att han icke ville lämna ett så kapitalt skepp, med så stora stycken i fiendens händer, eller ge sig fången, utan fäkta som en ärlig man. Lika förgäfves föreslog man honom att rädda sig på storluckan, sedan skeppet kommit i brand. Han stannade qvar till dess alla, som kunde, lämnat det brinnande skeppet och till dess han sett svenska flaggan brinna, men ej strykas. Då först kastade han sig i sjön och sökte sin räddning på ett rundhult, men fann döden i vågorna, likasom de flesta av den 650 man starka besättningen, av vilken endast 4 officerare och 46 av gemenskapen bärgades av fienden. 

Denne hade nu hunnit samla sig, och ett svenskt skepp, Neptunus om 44 kanoner, samt två briggar hade blivit tagna, varefter den övriga flottan sökte sin räddning i flykten samt kom även till Dalarön utan annan förlust än av en brigg, som ytterligare togs av fienden; men i själva Dalarö hamn sjönk skeppet Äplet om 80 kanoner i följd av dess befälhavares, kapten Haas’ vårdslöshet. Han ställdes väl sedermera inför krigsrätt, men blev icke straffad, ”emedan” såsom det yttrades vid omröstningen, ”han intet bättre kunnat göra, än han lärt; men den, som satt honom till kapten, den skulle man tilltala, och han borde betala konungens skepp”. Haas hade nämligen varit källarmästare i Stockholm, då han genom vänners bemödanden blev kapten vid flottan, utan att äga ringaste kännedom om sjömannayrket! 

Under och efter den olyckliga sjöstriden den 1 Juni hade emellertid svenska flottan förlorat ett skepp om 126, ett om 86, ett om 80 och ett om 44 kanoner, samt tre briggar, och härefter hade den fientliga flottan väldet i Östersjön. Den kryssade ock några veckor utanför Landsort och Dalarön, för att hindra svenska flottan att åter löpa ut, gjorde så några landstigningar i Småland endast för plundring, samt återvände i medlet av Juni till sundet, för att överföra danska trupper till Skåne. 

Under dessa tilldragelser i Östersjön hade viceamiralen Sjöblad avgått med tre krigsskepp och sex transportfartyg, förande 2,500 man, jämte betydliga förråd livsmedel för att undsätta det belägrade Stade. För storm och motvind nödgades han dock återvända, utan att ha kunnat fullgöra sitt uppdrag, men hade dock under seglingen lyckats göra 16 priser. Kort efter hans återkomst gjorde en dansk eskader under amiral Marcus Rothstein ett försök att genom brännare förstöra de svenska krigsfartygen vid Göteborg; men detta lyckades ej bättre än att ett danskt krigsskepp om 50 kanoner kom på grund och togs av svenska slupar samt brändes, sedan fångarna blivit förda i land. Detta var likväl i det närmaste den enda framgång svenska flottan haft under det olyckliga sjökriget 1676. 

Vi skola nu taga i betraktande, huruvida kriget till lands under tiden varit mera lovande för de svenska vapnen. 

Då flottans snara utlöpande med säkerhet kunde motses, hade konungen den 20 April begivit sig från Stockholm över Kungsör till Vänersborg, där han inträffat den 29. Då allt befans lugnt vid västra gränsen, tog han med sig generallöjtnanten Otto Wilhelm von Fersen från Värmland, där överste Gyllenspets med endast några hundra ryttare qvarlämnades, samt general Rutger von Ascheberg från Bohus län och Västergötland, till vilka landskaps försvar generallöjtnanten Hans Mörner och generalmajor Sperling med 1,400 man, jämte besättningarna i de fasta orterna, fick qvarbliva. Sedermera fortsatte konungen sin resa över Göteborg och Halmstad till Karup, besåg därefter landstigningspunkterna vid kusten samt fästningsverken vid Helsingborg, Landskrona och Malmö, varifrån han, vid underrättelsen att svenska flottan närmade sig de skånska farvattnen, skyndade till Ystad, där han den 26 Maj åsåg striden mellan flottorna. I Malmö mottog han den 7 Juli den sorgliga underrättelsen om svenska flottans olycka vid Öland, vars följder ej var svåra att förutse. Fienden var nu herrskare i sjön, och med detsamma måste all tanke överges på att kunna flytta kriget i fiendens land, likasom även på de ännu återstående tyska besittningarnas undsättande. Fienden kunde ock nu när som helst landsätta sin på Seland samlade här i Skåne samt för övrigt hota vilken punkt som helst på Sveriges långsträckta kuster och förstöra all vår handel. Tanken på allt detta och på alla de många motgångar, som så tätt följt på varandra, föll överväldigande över den unge konungen, som tycktes liksom förstenad och förföll i en dysterhet, varur icke ens fiendens anryckande förmådde väcka honom. 

Det vigtigaste för ögonblicket var att bereda sig att möta fienden, sedan han verkstält landstigningen i Skåne. De stridskrafter, vilka Carl XI vid denna tid kunde föra i öppna fältet, överstege icke 7,000 man, varav ungefär halva antalet var rytteri och halva antalet fotfolk. Dessutom låg i Malmö en besättning av 1,800 man under generalguvernören Fabian von Fersen; i Landskrona 1,600 man under överste Lindenberg; i Christianstad 800 man under överste Wulfklo och i Helsingborg 200 man under överstelöjtnant Hästesko. Närmast under konungen fördes befälet av fältmarskalken Helmfelt. 

På Seland stod vid samma tid omkring 22,000 man danska trupper, av vilka 16,000 var samlade i ett stort läger vid Lyngby och ämnade att överföras till Skåne. Den 21 Juni uppbröt de till grannskapet av Helsingör, där den avdelning av danska flottan, som under amiralerna Marcus och Jens Rothsteins befäl skulle skydda härens överförande, var samlad, jämte omkring 500 transportfartyg. För att skingra svenskarnas uppmärksamhet och förvilla dem om rätta landstigningspunkten, lät konung Christian återstoden av flottan under Tromps befäl avgå till Skånes södra kust, där Tromp den 27 Juni visade sig utanför Ystad, som försvarades av endast 200 dragoner. Staden besköts från den fientliga flottan, vilken tillika landsatte 2,000 man, som började intränga på stadsgatorna, då i detsamma Otto Wilhelm von Fersen och generalmajor Wittenberg ankom med 1,500 ryttare och sökte driva fienden tillbaka; men denne hade redan skydd av husen, så att svenskarna efter modigt fäktande nödgades, sedan de förlorat 150 man döde och sårade, mot aftonen draga sig tillbaka till Christianstad och lämna Ystad i danskarnas händer, varefter Tromp med sin flotta vände om till Köpenhamn. 

Den 28 Juni sammandrogs vid Malmö återstoden av svenska hären samt tågade derifrån till Christianstad, dit man ankom den 2 Juli och där Fersens och Wittenbergs trupper förenade sig med svenska huvudstyrkan. Denna inqvarterades i byarna på andra sidan Helgeån och qvarlåg där under tre veckor. Tåget dit hade skett med en brådska, som mycket liknade en flykt, och av ansträngningarna hade en stor del av hären insjuknat, så att Helmfelt vid framkomsten till Christianstad trodde sig ha knappast 4,000 man tjänstbara. ”Jag har aldrig sett en sådan förvirring och brådska, som vid detta återtåg”, skrev Feuquières, som under hela tiden åtföljt konungen, den 3 Juli till Ludvig XIV. ”Soldaterna var missnöjde och begärde att bliva förde mot fienden eller åtminstone att åter få syn på honom; officerarna knotade och generalerna högre än de andre. Man såg konungen ofta rida från de främsta lederna till de eftersta, utan att tala med någon, utan att mottaga sina generalers råd, utan att meddela någon vad han ämnade företaga. Vad orsaken kan vara skall väl snart visa sig: emellertid är det anledning antaga att, om det icke är barnslighet, det är någonting ännu värre, som kunde komma honom att på ett eller annat sätt förlora sin krona. Alla föra på tungan tillgivenhet för konungen, men i hjertat råda överallt harm och missnöje. Häri synas alla vara enige, men eljest är oenigheten sådan, att den visar sig i de minsta byar, ja, i kompanierna inom hären, där var och en har sitt parti. Om denna söndring bliver rådande, synes förlusten av alla Sveriges under århundraden gjorda erövringar vara säker. Det berättas, att Danmark för en vecka sedan ingått ett fördrag med ryske czaren att anfalla Lifland, och om konungen skulle dö av mödor och sorg, som väl vore möjligt, kunde derpå lätt följa rikets fördärv, så vida det icke faller under konungen av Danmark”. 

Från flera andra håll klagades även att konung Carl, huvudpersonen i denna mörka skildring, blivit för varje dag allt otillgängligare. Försänkt i det djupaste svårmod, iakttog han en envis tystnad och gav inga befallningar. Ställningen var ock i själva verket nu nästan förtvivlad. Svenska huvudstyrkan, högst 7,000 man, låg så spridd, att fienden lätt kunde när som helst falla in mitt i dess qvarter, vilka blott betäcktes av en å, som på flera ställen kunde övervadas. 

En till antalet dubbelt så stark fientlig här var i anryckande, och inom den svenska hindrades varje sammanhållning, varje enhet i rörelserna av konungens sinnesförfattning och den söndring, som var rådande inom det högre befälet i övrigt. Från Bohus län och Västergötland hade ock underrättelser ingått, som bidrog att ytterligare nedslå sinnena. 

Den 8 Juni hade Gyldenlöwe ånyo från Norge med 6,000 man infallit i Bohus län och framträngt till Qvistrum, varifrån Hans Mörner måste, i följd av sin alltför stora underlägsenhet, den 16 draga sig till Vänersborg, där den svenska styrkan lägrade sig bakom Carlsgraf, med staden till höger. Bron över Carlsgraf var skyddad av en mindre broskans, och en större försvarade de nyligen med stor kostnad anlagda broarna över Göta elfs grenar, vid dess utflöde ur Venern. Uddevalla hade emellertid den 17 Juni fallit i fiendens händer, och den 24 uppbröt Gyldenlöwe derifrån samt kom den 25 till svenska härens ställning vid Carlsgraf, vilken den ännu samma dag tvangs att överge samt att icke allenast övergå till flodens östra strand, utan även utrymma broskansarna och uppbränna de dyrbara broarna. Följande dagen inryckte norrmännen i Vänersborg och tvungo överste Lillie, som med 200 man blivit qvarlämnad i slottet, att avtåga, varefter Gyldenlöwe i Vänersborg inlade 400 man, vilka sedermera på båtar oroade kusterna av Venern. Själv drog han med sin huvudstyrka söder ut, gick vid Hjertum över elfven och inföll i Västergötland, vars västra del strafflöst härjades och brandskattades, emedan där icke fanns andra trupper än 4 kompanier av adelsfanan och några i hast uppbådade bönder, ty Mörner hade med sin styrka dragit sig till Göteborg. Dit följde även Gyldenlöwe och lät i början av Juli innesluta staden från landsidan. Även till Hisingen övergingo norrmännen, och vid samma tid inträffade amiral Marcus Rothstein med en dansk eskader av 6 linieskepp, instängde den från sitt fruktlösa försök att undsätta Stade återkomna svenska eskadern under Sjöblad samt började blockera staden från sjösidan. Dess besättning utgjordes vid denna tid av 1,500 man, vilka Mörner ditfört av där förut förlagda 4 kompanier under kommendanten överste Stegman, samt av borgerskapets 8 kompanier, vilken styrka svårligen skulle kunnat under någon längre tid försvara staden. Till dess lycka upphörde dock snart dess blokad åt sjösidan, emedan Rothstein, vid underrättelsen att sex större svenska krigsskepp nalkades från England, av vilka han fruktade att själv bliva instängd, seglade tillbaka till Öresund. Sjöblad följde efter honom och var nu någon tid rådande i Kattegat. De sex svenska skeppen från England inlupo ock lyckligt med sina förråd av krigsredskap och livsmedel, varefter även stadens blokad från landsidan upphörde att vara oroande. 

För att avvärja den fara, som sålunda hotade även de gamla svenska landskapen, sammankallade konungen ständerna till landskapsmöten, emedan tiden ej medgav att samla en allmän riksdag. Vad i synnerhet för dem skulle framställas var det tvingande behofvet av nytt manskap, särdeles rytteri, och av livsmedel för fästningarna. Vidare befallde konungen, att en ledamot av rådet skulle bege sig till varje landskap för att leda dess försvar. Så åtog sig rikskanslern befälet i Västergötland, riksdrotsen, biträdd av Pontus De la Gardie, i Småland, Bengt Horn i Östergötland. Från Finland skulle 4 regementen överföras. Riksrådet Johan Gyllenstierna fick särskild befallning att tillse verkställigheten av konungens befallningar, och kort därefter kallade konungen honom till sig samt befallde på samma gång Göran Gyllenstierna och Lars Fleming att biträda riksskattmästaren. 

Under tiden hade danskarna börjat mer och mer utbreda sig i Skåne. Den 28 Juni hade danska huvudstyrkan, bestående av 10 regementen rytteri och 4 regementen fotfolk eller tillsammans omkring 16,000 man, blivit i Helsingör inskeppad å transportflottan, den 29 överskreds sundet och samma dag på e. m. började landstigningen mellan Rå fiskeläge och Helsingborg, varmed fortsattes hela följande dagen. Överbefälet fördes av konung Christian V och näst honom av hertig Johan Adolf av Ploen, en duglig och erfaren härförare. Den 1 Juli sändes generallöjtnant Rosencrantz med några regementen fotfolk mot Helsingborg, vars kommendant, överstelöjtnant Hästesko, genast utrymde staden och drog sig tillkaka till slottet, vilket efter några dagars beskjutning gav sig den 4 Juli. En besättning av 400 danskar inlades i slottet, varefter danska hären drog vidare till Landskrona och intog staden redan den 10, men slottets belägring varade nära en månad, under vilken tid danska partier utsändes åt flera håll för att samla förnödenheter från landskapet. Påbud utfärdades, att i alla kyrkor skulle bedjas för konungen av Danmark, att livsmedel skulle föras till danska lägret, att allmogen skulle gripa till vapen för danskarna, samt att adeln skulle infinna sig och jämte de övriga ständerna hylla konung Christian. Dessa uppmaningar var ock ej utan verkan, emedan skånska befolkningen ännu till större delen var sin förra överhet tillgiven. I synnerhet visade sig Bönderna nitiska, förde livsmedel till danskarna, underrättade dessa om svenskarnas rörelser samt började redan det överrumplingskrig mot smärre svenska avdelningar och foror, vilket sedermera erhöll allt större omfattning och fått namn av snapphanekriget. 

När nu allmogen började visa sig allt mera fientlig och underrättelse kom, att Tromp åter gått ut med flottan för att verkställa en landstigning i svenskarnas rygg, samt danska rytteriavdelningar begynte bliva synliga vid de svenska förposterna, förmådde Helmfelt ändtligen konungen till ytterligare återtåg, ehuru han högst ogärna gav sitt bifall härtill. Den 23 Juli sammandrogs hären vid Fjelkesta och tågade österut genom Sölvesborg till Asarum vid Carlshamn, där den lägrade sig den 25 och stannade tills vidare. Då underrättelse hit anlände, att norrmännen under Gyldenlöwe inbrutit i Västergötland, beslöt konungen, i samråd med Helmfelt, att med hela hären gå norrut genom 

Småland, för att driva fienden ur Västergötland; men sedan det blivit inberättadt, att de danske ryttare, som varit synliga i närheten av Christianstad, icke, såsom man antagit, varit danska huvudstyrkans förtrupp, utan endast en särskild trupp av 1,500 man, som under danske generalmajoren Sandbergs befäl framryckt för att observera svenska härn, och att denna styrka nu låg illa bevakad kring Härlöf på andra sidan Christianstad, beslöt konungen att försöka överrumpla densamma. Han lät fotfolket och artilleriet under generallöjtnant Schultz den 31 Juli bryta upp till Vexiö, men gick själv, åtföljd av Helmfelt och Ascheberg, med 3,600 man ryttare och dragoner samt 10 lätta kanoner, samma dag tillbaka mot Christianstad. När han så marscherat hela dagen och en del av natten samt var nära Christianstad, möttes han av den ledsamma underrättelsen, att kommendanten, överste Wulfklo, vid fiendens annalkande upprifvit den s. k. långa bron över Helgeån, vester om staden, varför en lång omväg måste tagas för att övergå ån vid Torsebro. På morgonen den 1 Augusti kom svenskarna till bron, som försvarades av ett kompani danskar, vilka efter en kort fäktning drevs undan. Det var första gången konungen var i elden, och redan här gav han flera bevis på personligt mod. Några fångna danska ryttare uppgav, att Sandberg redan samma natt gifvit sig undan och ej kunde upphinnas, varför både Helmfelt och Ascheberg rådde konungen afstå från företaget och vända om, vilket han även, ehuru mycket motvilligt, gjorde. Sedermera visade det sig dock, att fångarnas uppgift varit oriktig, och generalerna fick nu uppbära ganska skarpa förebråelser för det de hindrat konungen att utföra sin första krigsbragd. Han återkom den 4 Augusti till Carlshamn, varifrån han den 7 uppbröt till Vexiö, dit han anlände den 9 och dit Schultz med fotfolket hunnit redan den 5. 

Under vägen hade underrättelse kommit, att Gyldenlöwe dragit sig söderut för att belägra Göteborg; att generalmajor Dunkam blivit från danska huvudstyrkan afsänd med 4,000 man till Halland för att intaga detta landskap, samt att konung Christian, sedan Landskrona slott blivit intaget, med sin huvudstyrka närmade sig Christianstad. I Vexiö rådplägades därför mellan konungen, Helmfelt, Ascheberg, Dahlberg och Johan Gyllenstierna om vad under sådana förhållanden var att göra. Fienden hade delat sin styrka i två olika delar, av vilka den ena var svenska huvudstyrkan underlägsen och således med mesta utsigt till framgång kunde anfallas, vartill dessutom fans ett ytterligare skäl deri, att, om Dunkams trupper finge förena sig med Gyldenlöwes, så blev även denna här överlägsen den svenska, varemot denna var överlägsen var för sig av dessa fientliga stridskrafter och således möjligen kunde överväldiga dem, den ena efter den andra, medan den danska huvudstyrkan var sysselsatt utanför Christianstad. Denna plan omfattades också lifligt av konungen, som länge varit förbittrad över det ständiga återtåget och ivrigt längtade efter att komma i strid med fienden. Tåget åt Halland blev sålunda beslutadt och genast satt i verket. 

Danske generalmajoren Dunkam hade, sedan Landskrona slott gifvit sig den 2 Augusti, blivit, med 3,000 man, 14 kanoner och 3 mörsare, sänd till Halmstad, för att, sedan han under vägen dragit till sig överste Trops regemente, belägra denna stad, till vilken han ankom den 12 Augusti, då han övergick Nissaån och började belägringsarbetena. Följande dagen erhöll Carl XI underrättelse härom och beslöt genast skynda till stadens undsättning; men då det var ännu vigtigare att kunna överrumpla och förstöra Dunkams styrka, togs en omväg för att afskära hans återtåg till Skåne. Den 16 fick Dunkam dock av konung Christian, som var väl betjenad av sina spejare, underrättelse om svenska härens antågande och befallning att draga sig tillbaka till Laholm. Genast samma eftermiddag drog han ock sitt folk från belägringsverken och gick tillbaka över Nissaån, men i följd av ett häftigt regn, som gjorde vägarna ofarbara, kom han ej längre än till Fyllebro, då han på förmiddagen den 17 Augusti stötte på svenskarnas förtrupp, anförd av Ascheberg, som genast lät underrätta Helmfelt, att danska hären gick över Fyllebro och ställde sig i slagordning. Helmfelt sände strax tre sqvadroner att understödja förtruppen, men konungen, hänförd av sin iver att ändtligen få utföra sin överrumplingsplan, följde skyndsamt efter med hela sitt rytteri, först i trav och sedan i galopp, lämnande både fotfolk och kanoner långt bakom sig. Tåget gick, då man nalkades fienden, över sluttningen av ett berg, nedanför vilket man hade på ena sidan ett kärr och på den andra en by, med flera trädgårdar, omgivna av stenmurar. Mellanrummet var så smalt, att rytteriet måste anrycka sqvadronsvis, och när man kom ut på det mera öppna fältet, fick man se fienden på föga avstånd, uppställd i slagordning, med högra flygeln utsträckt i dalen och den vänstra till en del dold bakom en höjd. Den tuviga bergskulle, på vilken svenskarna anryckte, var, liksom marken i allmänhet, högst besvärlig för rytteri, så att många hästar i första linien stupade och överreds av de övriga. Helmfelt lät större delen av rytteriet breda ut sig gent emot fiendens vänstra flygel, emedan han fruktade, att denna var starkare, än som syntes, samt ställde några sqvadroner på svenskarnas vänstra flygel, lämnande rum för fotfolket, som skulle intaga centern. I denna ställning avbidades fotfolkets ankomst, och till lycka för de väntande gjorde fienden under tiden intet försök att anfalla. Ändtligen, efter halvannan timmes förlopp, kom fotfolket, och så snart svenskarnas slagordning nu blivit fullständig, gavs tecken till anfall. I stark fart ilade rytteriet mot fienden, uthärdade dess salva, aflossade sina karbiner och trängde sedermera fram med sabeln i handen. Högra flygelns första linie, nedstormande från höjden och även till antalet fienden överlägsen, kastade allt överända och, medan den ordnade sig att gå över Fylleån, lät konungen även andra linien rycka fram, varefter Helmfelt gav befallning åt hela svenska hären att övergå ån. 

Svenskarnas svagare vänstra flygel utstod härvid en hård strid. Dess båda linier blev genombrutna av 400 fientliga dragoner, som banade sig väg ända till trossen. Fotfolket gick likväl oupphörligt framåt i god ordning, under ständig eld, och efter en timmes fäktning var slaget afgjordt. Dunkam, som dragit sig tillbaka över bron och där sökte göra motstånd, gav sig fången, sedan svenska högra flygeln vadat över ån och omringat honom. av hela danska styrkan, som uppgick till omkring 3,500 man, undkom endast 300. Nära tusen man hade fallit eller blivit sårade, de övriga togs till fånga, och 34 fanor, 11 standarer samt fiendens hela tross blev de segrande svenskarnas byte. Dessas förlust uppgavs, sannolikt allt för lågt, till endast 50 man. 

Så slutade slaget vid Halmstad. Det var Carl XI:s första seger, och hans så länge av ständiga motgångar fördystrade sinne ljusnade åter. ”Vi hugne oss deröver, att Guds godhet hafver velat återvända med de många oss till dato skickade olyckor och göra en begynnelse att ge våra vapen framgång och seger, vars kontinuation vi nu i vår rättfärdiga sak emot denne orättfärdige fienden förvänte och bedje”, skrev han dagen efter slaget. Han visade ock genom betydande förläningar sin tacksamhet mot Helmfelt och Ascheberg, som verksammast bidragit till segern. Bland rytteriet hade livregementet, framför vilket konungen vanligtvis haft sin plats, och bland fotfolket gardet varit värst utsatta. Livregementets unge, kort förut från franska krigen hemkomne, överste Nils Bielke hade utbett sig att med regementet få strida ”på franska viset”, d. v. s. med värjan i hand och icke lossa ett skott, och på det sättet kastade han, i spetsen för det framstörtande regementet, fienden undan. Fotgardet under sin överste Christofer Gyllenstierna hade fått mot sig två danska regementen, mot vilka det lossade icke mindre än 15 salvor och vilka det slutligen, sedan bådas överstar stupat, tvang att sträcka gevär. Dock hade även gardet lidit mycket och dess överste blivit sårad. 

Emellertid hade, genom denna svenskarnas seger, den danska styrkan under Dunkam icke allenast blivit hindrad att förena sig med Gyldenlöwes, utan även blivit nedgjord eller tillfångatagen, samt kriget i Västergötland och Bohus län även fått en lyckligare vändning, sedan dervarande stridskrafter nu kunde mera uteslutande vändas mot Gyldenlöwe och hans norrmän. 

I Västergötland, hade vid norrmännens inryckande, stor förvirring varit rådande. Allmogen hade blivit uppmanad att gå man ur huset för att möta fienden; men då rikskanslern kom med folket från sitt grefskap till den utsatta mötesplatsen, fans ingen annan, varför han lät sina karlar vända hem igen. Någon tid därefter kom landshövdingen i Skaraborgs län Gabriel Kurck med 6,000 uppbådade västgötabönder och några kompanier av adelsfanan tågande mot fienden; men snart upplöste sig bondeskaran och skyndade hem, var till sitt. Även adelsfanan gjorde fienden lika liten skada. Två kompanier därav drog sig undan ända till Sköfde och två andra lät taga sig till fånga. Några trupper och bondehopar, som samlat sig på Hunneberg, blev av en dansk trupp angripna och skingrade, varefter intet försvar mera återstod i landskapet och ej heller någon ordning utefter hela gränsen av Värmland, Dal och Västergötland. Landet uppmanades till hörsamhet mot konungen av Danmark och hotades i annat fall med död och brand. Nedslagenheten var allmän, och i några härad började man redan hylla danske konungen. 

Det var därför en lycka för dessa landskap, att Gyldenlöwe vid denna tid fick befallning att draga till Göteborg, varigenom rådrum erhölls för ordningens återställande och försvarets ordnande. Sedan Västergötlands ständer å ett landskapsmöte i Mariestad åtagit sig betydande bidrag till landets försvar, lyckades rikskanslern i början av Augusti samla en styrka av 600 soldater och omkring 6,000 bönder, med vilka han drev norrmännens strövpartier ur Västergötland och tvang fienden att draga sig till östra sidan av Göta elv. Den 15 föreföll vid Köpings bro en fäktning, som avlopp fördelaktigt för svenskarna, kort därefter utrymdes Hisingen av norrmännen, och den 8 September uppbröt Gyldenlöwe från Göteborg samt började i stället belägra Bohus fästning, vilken dock modigt försvarades, till dess De la Gardie närmade sig, då Gyldenlöwe upphävde belägringen och drog sig tillbaka till Vänersborg, vilket han utrymde och uppbrände den 20 September samt återvände därefter till Norge. 

Ännu var dock ställningen ganska oroande. Rådet, fortfarande söndrat inom sig och nu genom konungens frånvaro beröfvat den återstod av myndighet han låtit det behålla, visade sig liknöjt. Flottan kunde icke åter utlöpa. Allmogen var missnöjd och orolig. Det, varav allt huvudsakligen berodde och varå uppmärksamheten också var framför allt riktad, var utgången av krigshändelserna i södra Sverige och den förr eller senare inträffande sammanstötningen mellan båda konungarna. 

Svenska hären, som sammansmält till 3,500 ryttare och 1,800 man fotfolk, uppbröt den 20 Augusti sedan konungen försett Halmstad med livsmedel och ammunition samt förstärkt dess besättning till 1,400 man, över vilka generalmajor Sperling fick befälet. Längre norrut vid Syllinge intogs en stark ställning, som skyddades dels av Viska-ån och dels av en mängd befästningar, vilka Dahlberg lät uppföra. Den ansågs ointaglig, men när man kunde lämna den för att åter uppträda mot fienden, berodde av de väntade förstärkningarnas ankomst, och därmed dröjde länge. Finnarna uppehölls av motvind, en del av det övriga fotfolket skulle tåga ända från Norrland, och de utskrivningar, som av landskapsmötena blivit beviljade för att fylla regementets led, samlade sig helt långsamt. Snapphanekriget var nu i full fart så inom Bohus län som i Skåne och Bleking. Hela Bohus län hade avfallit, Västergötland och Dalsland var utarmade, i Småland hade allmogen redan flera gånger blivit uppbådad till krigstjänst, dalkarlar och vermlänningar var nästan ständigt under vapen, i Norrland utgick var tredje man av allmogen. I skärgården hölls vakt och byggdes skansar, på alla håll tågade krigsfolk genom landet, varvid allmogen icke sällan behandlades, som om det varit fiender i stället för landets försvarare. Jorden låg osådd i stora sträckor av Västergötland. Även de inrikes slöjderna avstannade och handeln hämmades av fientliga kapare. 

Till råga på allt detta rådde söndring och misstroende mellan konungen och rådet, mellan detta inbördes, mellan hög- och lågadeln, mellan adeln och de övriga samhällsklasserna, samt missnöje hos alla. I Stockholm hade Dulle-Banér samlat borgerskapet, bland vilka hördes oroligt tal mot överståthållaren Clas Rålamb, vars vänner inom rådet där genomdrev en befallning att fängsla Banér och två av borgarena samt att qvarhålla en del av trupperna, under föregende att de fruktade ett uppror i huvudstaden. Bland Banérs papper fans en skrift från rikskanslern, som röjde, att han stod i hemlig förbindelse med franska sändebudet. Då denna upptäckt, som för övrigt visst icke var oväntad, gav ytterligare fart åt förbittringen mot De la Gardie, skrev denne till dem, som omgav konungen, de mest klagande brev. ”Han ville nu, trött som han var, draga sig undan i en vrå. Fienderna måtte få mätta sig med hans blod som de så länge sökt”. Kort efteråt uppstod ock en annan oro i rådet, då biskopen i Linköping Terserus insände till riksrådet Knut Kurck ett nyss förut uppfångat brev från Ludvig XIV till Feuquières, som innehöll åtskilligt om den svenske konungens planer att göra sig enväldig, men sedermera påstods vara understucket. Det väckte dock största uppseende och oro bland riksråden. 

Mer och mer visade det sig emellertid huru väsentligt så väl rikets inre lugn som dess räddning ur kriget berodde av den tjuguårige konungen och hans krigslycka. Själv mötte han nu med manligt mod alla bekymmer, som hopade sig kring honom. Under det han brutit med hela den föregående förvaltningen, skilt riksmarsken, riksamiralen, rikskanslern och riksskattmästaren från de förvaltningsgrenar, vilka de förestått, mer och mer nedsatt rådets betydenhet, tillsatt kommissioner att hålla räfst med förmyndarestyrelsen, med befälhavarna vid hären i Pommern, med kommendanterne, som uppgivit Wismar och Landskrona, med flottans befäl under det olyckliga sjökriget, med de motspänstige invånarna i Skåne, Bohus län och Jämtland, sökte han tillika lugna den inre jäsningen. Han skrev till rådet, att han önskade Banérs sak uppskjuten till en lägligare och lugnare tid, och sökte i övrigt på bästa sätt lugna sinnena, vilket han väl insåg bäst kunna ske, om han snart blev iståndsatt att åter uppträda med kraft och framgång mot fienden, varför han ock gjorde allt för att påskynda de väntade förstärkningarna. 

Konung Christian hade den 2 Augusti förmått överste Lindenberg att uppge Landskrona slott, vartill Lindenberg skall låtit övertala sig av sin hustru och varför han sedermera, på Carl XI:s befallning, 

ställdes för krigsrätt, dömdes till döden och sköts vid Ljungby den 31 December 1677. Sedan Christian V i den erövrade staden inlagt en besättning av 1,000 man, uppbröt han derifrån den 6 Augusti 1676 och tågade till Christianstad, mot vars fästningsverk danska hären gick till storms i gryningen den 15 Augusti. Efter två timmars fäktning var staden i danskarnas händer, sedan 500 man blivit nedhuggne och de övriga 300, jämte kommendanten överste Wulfklo, tagits till fånga. Tillika med staden, föll 78 kanoner och en mängd andra krigsförnödenheter i danskarnas händer. En dansk besättning av 2,300 man inlades i Christianstad, under befäl av överste Lützow, som lät förbättra fästningsverken, iståndsätta den av Wulfklo upprivna långa bron över Helge-ån samt förse staden med tillräckliga livsmedel. Danska hären, som nu genom Dunkams avsändning till Halland, en observationskårs qvarlämnande vid Malmö samt de i Helsingborg, Landskrona och Christianstad inlagda besättningar sammansmält till omkring 8,000 man, stannade vid Christianstad till dess den erhöll förstärkning av 4 regementen (omkring 3,000 man), som dittills varit använda i Pommern, men efter Stades övergång kunnat sändas till Skåne. Efter denna förstärkning drog konung Christian upp till Halland för att hämnas Dunkams nederlag vid Halmstad samt sätta sig i besittning av denna stad. Då emellertid svenskarna uppbränt de flesta broarna, måste danskarna ända till mot slutet av Augusti månad stanna söder om Laga-ån, och först den 28 visade sig de första danska trupperna utanför Halmstad, där konung Christian slog läger, utan att likväl genast börja belägringen, emedan han befarade att under densamma bliva överfallen av svenska hären, vars ringa styrka han ej kände. I medlet av September utryckte han med större delen av sitt rytteri till närheten av svenska lägret, men fann dess ställning alltför stark att våga ett anfall och återvände utan att ha kunnat något uträtta, synnerligast som Gyldenlöwe, i stället att komma honom till mötes, redan den 8 September dragit sig tillbaka till Bohus. 

Övertygad genom detta tåg, att svenskarna ej kunde lockas ur sitt läger ut på öppna fältet, stannade konung Christian ännu några veckor vid Halmstad, med vars belägring han dock ej ville inlåta sig, och då det syntes föga troligt, att svenskarna detta år skulle företaga några ytterligare krigsrörelser, drog han med danska huvudstyrkan i slutet av September söderut samt spridde sina trupper i qvarter kring Laholm, Engelholm och Helsingborg, varefter han själv, jämte sin yngre broder prins Georg och överbefälhavaren hertigen av Ploen, den 5 Oktober återvände till Köpenhamn, samt den sistnämnde till sitt hertigdöme. Fälttåget ansågs allmänt slutat för året. 

Sådant var dock ej Carl XI:s mening. De så länge väntade förstärkningarna hade äntligen börjat anlända, och konungen beslöt nu att i sin ordning gå anfallsvis till väga. Samtliga trupperna beordrades att den 19 Oktober förena sig vid Ljungby i Småland, där man beräknade att få 14,700 man samlade, vilka över Markaryd skulle infalla i Skåne, överraska den fientliga hären i qvarteren samt spränga och skingra den. För företagets framgång var likväl största tysthet, försigtighet, snabbhet och noggrannhet nödvändiga, och planen för de särskilda truppernas rörelser måste med stor skicklighet uppgöras, vilket ock skedde av Dahlberg. 

Den 19 Oktober mot aftonen inträffade de särskilda avdelningarna vid Ljungby. De utgjorde dock endast omkring 12,000 man, i stället att nära 15,000 var påräknade, flera av manskapet hade nämligen under marscherna blivit efter och regementena var dessutom icke fulltaliga. Den 20 hölls en rastedag, men därefter fortsattes tåget till Traheryd, där vid strängt straff förbjöds att följande natt efter ankomsten till skånska gränsen upptända eld eller lossa skott, varigenom fiendens förposter kunde få kännedom om svenska härens anryckande. Dessa förposter låg nämligen blott en halv mil från Markaryd, dit svenska hären anlände den 23 Oktober. Förbudet iakttogs emellertid icke, utan danska förposterna blev av lossade skott oroade, varför de skyndsamt drog sig tillbaka och varskodde trupperna i närmaste qvarteren. Med överskridandet av skånska gränsen hade ock svenska hären inträtt i ett helt och hållet fientligt land. Bönderna hade förstört vägarna eller spärrat dem med förhuggningar samt upprivit broarna och för det mesta med all sin flyttbara egendom flytt till skogarna, varav svenska härens underhåll så väl som möjligheten för densamma att erhålla underrättelser om fienden i hög grad försvårades. De svenska trupperna kunde i följd av allt detta endast göra helt korta dagsmarscher och möjligheten att överrumpla fienden i dess qvarter var med detsamma försvunnen. 

I själva verket hade man ock å danska sidan fått underrättelse om svenska härens anryckande långt förr än man inom denna förmodade. Redan den 16 Oktober hade konung Christian, vid nyheten om hotande trupprörelser i Småland, lämnat Köpenhamn och återkommit till Skåne samt där återtagit överbefälet, vilket närmast konungen lämnades general Carl Ahrensdorf, under afvaktan å hertigens av Ploen återkomst från Holstein. Man var dock ännu oviss om ändamålet med svenskarnas rörelser, men allmännast antogs, att de avsåg Malmös undsättande. 

Danska huvudstyrkan var likväl Carl XI:s ögonmärke, och för att komma i strid med den underkastade han sina krigare de största ansträngningar. Sedan han fått underrättelse att större delen av den fientliga hären samlades vid Åby, avgick han natten mellan den 27 och 28 Oktober med hela rytteriet från Ebbarp och lät den övriga delen följande dagen tåga efter; men vid ankomsten till Åby fann han danskarna ej längre der. Konung Christian hade nämligen av fruktan att svenskarna skulle komma mellan hans här och Malmö dagen förut hastigt brutit upp till Landskrona för att draga till sig generalmajor Meerheims trupper, som blockerade Malmö; men i stället att dit följa danska huvudstyrkan och tvinga den till strid, drog Carl XI till Helsingborg, förledd av ett falskt rykte, att fienden tagit riktningen ditåt. Natten mellan den 29 och 30 tillbragtes under bar himmel, utan eld, mat eller dryck, och på morgonen den 30 sändes Dahlberg med 200 ryttare samt 100 dragoner till Helsingborg att kunskapa. Han fann där ingen annan fiende än besättningen, och då konungen mot middagen framkom, blev staden stormad, en mängd danskar, som ej nog hastigt kunde komma över sundet, nedhöggs och en myckenhet tross togs; men i slottet försvarade sig kommendanten modigt med den 200 man starka besättningen, och då i detsamma underrättelse kom, att danska hären var i antågande från Landskrona, uppbröt konungen den 31 samt drog under svår väderlek och på dåliga vägar till Bärslöf vid Rå-ån. 

Den 1 November ankom danska hären till Örby och Wallåkra på södra sidan om denna å, vilken, ehuru i sig själv obetydlig, flyter, likasom de flesta andra vattendrag på skånska slätten, i en djup dalgång, vars höga och branta sluttningar lämna flera tillfällen till goda militäriska positioner. De båda härarna räknade nu vardera omkring 12,000 man och var sålunda jämnstarka, varför ingendera kunde våga en övergång i den andras åsyn. I stället börjades ett svältkrig, av vilket båda härarna led, men svenskarna mest, emedan de hade större brist på livsmedel. Förposterna stod så nära varandra på ömse sidor om ån, att de kunde samtala och icke sällan tillbytte sig de danska tobak för bröd. Så stod härarna en hel vecka gent emot varandra, till dess konung Christian den 8 November bröt upp i riktning åt Malmö. Carl XI följde honom nästa natt och sökte vid Fladmansvad övergå Käflinge- eller Lydde-ån, men fann redan danskarna före sig, och så stod mot slutet av November båda härarna åter mot varandra på ömse sidor om Lydde-ån likasom förut vid Rå-ån. Svenska hären hade emellertid genom sjukdomar, åsamkade av ständiga ansträngningar under den svåra årstiden och av brist på livsmedel, sedan avtåget från Helsingborg förlorat nära 2,000 man, och konungen önskade ingenting högre än att genom en avgörande strid så snart som möjligt få slut på detta svältkrig. Konung Christian åter beslöt ligga stilla till dess svenskarna av brist på underhållsmedel skulle nödgas uppge försöket att undsätta Malmö och återvända till det egentliga Sverige. Han hade kort förut förlorat sin bäste härförare; hertigen av Ploen, som tagit avsked, därför att hans råd ej längre följdes. I stället hade han fått en förstärkning av 1,300 holländska matroser, som under amiral Tromps befäl infunnit sig i danska lägret. Den plan, konung Christian omfattat, hade ock all utsigt att lyckas, emedan hans här stod i den fruktbaraste delen av Skåne och hade dessutom riklig tillförsel från Seland, varemot nöden blev för varje dag allt större i svenska lägret, där sådan sjuklighet var rådande, att tre veckor efter ankomsten till Lydde-ån knappast hälften av den styrka, som inryckt i Skåne, var tjänstbar. För svenska hären återstod således intet annat val än ett återtåg eller en avgörande strid. 

Slaget vid Lund.

Sedan den 11 November hade båda härarna stått gent emot varandra på ömse sidor om Lydde-ån. Danska hären hade under tiden erhållit flera förstärkningar, så att den var vida starkare än den svenska, synnerligast vad fotfolket beträffade, av vilket den hade 17 bataljoner, då den svenska blott räknade 10. Det oaktat stod konung Carl fast vid sin föresats att anfalla danskarna. Ett krigsråd hölls den 29 November, då många ansåg för omöjligt att i fiendens åsyn eller grannskap övergå den vid denna årstid vattenrika och av sumpiga stränder omgivna Lydde-ån samt den djupa dalgång, vari den flyter, men flertalet likväl trodde övergången verkställbar och böra ske så nära fiendens vänstra flygel som möjligt, varigenom denne skulle tvingas till strid. Undersökningar företogs längs dalgången och en natt gick konungen själv, förklädd och åtföljd blott av Helmfelt, Ascheberg och Dahlberg, över ån samt undersökte fältet på motsatta sidan ända under fiendens läger. Vid dessa undersökningar visade sig företaget allt svårare, till dess omkring den 1 December frost inföll och, om den fortfore, kunde man hoppas att lättare komma så väl över ån som över det därinvid belägna träsk, vilket stängde tillgången till fiendens läger. Efter ett par dagar fans också isen tillräckligt stark, och så utsattes natten mellan den 3 och 4 December att verkställa det vådliga företaget. Nödiga befallningar utdelades, och vid aftonbönen söndagen den 3 skulle varje trupp särskilt bedja om lycka och framgång. Om kvällen skrev ock konungen ett brev till sin mor, för den händelsen att striden finge en olycklig utgång. Det var ett avskedsbrev och tillkännagav, att han dagen därpå ville segra eller dö. Skulle det senare inträffa, bad han att bliva förd till Stockholm, för att där bland sina förfäder i Riddarholmskyrkan begravas. Även biktfadern Spegel tillkallades och under ett enskilt samtal med honom beredde sig konungen till den förestående striden, den möjligen förestående döden. 

Emellertid hade natten inbrutit, och när månen gick ned klockan 2, ryckte alla regementen i bestämd ordning ur lägret. Konungen kom ridande till varje trupp och sade den några uppmuntrande ord. Fotgardet uppmanade han att icke skjuta sista salvan förr än på 10 till 12 stegs avstånd från fienden. ”Men”, sade Helmfelt, ”om folket kommer fienden så nära, vad skola de göra, när sista salvan är avskjuten?” – ”Då, gossar”, svarade konungen, ”pliten i hand och muskötkolven upp! och se’n gäller det att gå löst på danskarna.” Uppmaningen mottogs med glädje och frimodighet, och överallt röjde manskapet sin benägenhet att få gå mot fienden. Ehuru den strängaste tystnad var anbefald, kunde man dock ej hindra, att buller uppkom av hästarnas gnäggande och vagnarnas slamrande, och slutligen råkade även genom vårdslöshet några halmkojor i brand. av allt detta väcktes fiendens uppmärksamhet, och man tog nu å danska sidan för givet, att svenska hären rustade sig till uppbrott från Skåne. För att skaffa sig visshet härom, gick generalmajor Meerheim, som tillbragt aftonen i ett muntert dryckeslag, med några officerare och 50 ryttare, mellan Örtofta och Widarp på isen över Lydde-ån, men stötte här på Ascheberg, som ännu ej uppbrutit med de kring Örtofta förlagda trupperna och nu drev Meerheims ryttare tillbaka samma väg han kommit. Meerheim, som ej såg någon rörelse åt detta håll, slöt härav, att man gjort falskt alarm, och försäkrade vid sin återkomst till danska lägret, att svenskarna låg stilla. 

Dessa hade emellertid redan börjat övergå ån längre i vester nedanför byn Stora Harje, men klockan var 4 på morgonen innan samtliga trupperna kommit över till öppna fältet söder om ån. Här uppställdes de i den på förhand uppgjorda slagordningen, med fotfolket och artilleriet i mitten samt rytteriet å båda flyglarna, vardera, likasom mitten, ordnad på två linier. Högra flygeln, bestående av överste Budbergs finska dragoner, konungens drabanter under överste Siegroth, livregementet under överste Nils Bielke, överste Baranoffs finska rytteri, adelsfanan under överste Drake, samt överstarna von Posts, Günthersbergs, Ramsvärds och Rehnskölds regementen, tillsammans 19 sqvadroner om 1,913 man, stod under general Aschebergs befäl, första linien särskilt under generallöjtnant Otto Wilhelm von Fersen och den andra under generalmajor Wittenberg. Vid denna flygel uppehöll sig även konungen, som förde överbefälet över hela hären, och närmast honom fältmarskalken Helmfelt. Vänstra flygeln, bestående av Smålands ryttare under överste Hagedorn, Västgöta ryttare under överste Per Hjerta, överste Mellins finska ryttare, överste Borckhusens finska dragoner, nya adelsfanan under överste Lichton och drottningens livregemente under överste Hans Wachtmeister, tillsammans 19 sqvadroner om 2,222 man, stod under generallöjtnant Galles befäl, första linien under Galle, den andra under generalmajor Schönleben. Mitten utgjordes av fotgardet under överste Christofer Gyllenstierna, Skaraborgs regemente under Börstell,, Dalregementet under Kruse, Västgöta-Dals under Lars Mörner, Helsinge under Georg Fredrik von Ascheberg, en son till generalen, Nerikes under Tomson, Vesterbottens under Zacharias Ribbing samt norrländska tremänningar under Örnklo, tillsammans 10 brigader om 1,650 man, vartill kom i andra linien 2 sqvadroner av Budbergs och 1 sqvadron av Borckhusens finska dragoner, 2 av gamla Östgöta ryttare under överste Otto Wellingk samt 1 sqvadron Smålands ryttare under Cronhjort. Över mitten i dess helhet, så väl som över dess första linie särskilt, fördes befälet av generallöjtnant Schultz samt över andra linien särskilt av generalmajor Mortaigne. Tillsammans räknade mittens båda linier 2,205 man och svenska hären i dess helhet 6,340 man, av vilka 3,545 var ryttare, 1,145 dragoner och 1,650 fotfolk, vartill dock bör läggas allt befäl, omkring 700 personer, så att hela styrkan uppgick till något över 7,000 man. 

Danska hären, under konung Christian V:s överbefäl, var ordnad ungefär på samma sätt som den svenska, med fotfolket och artilleriet i mitten samt rytteriet på flyglarna, likaledes fördelade på två linier. Danska rytteriet utgjordes av 40 sqvadroner, av vilka 21, jämte 3 sqvadroner dragoner, utgjorde högra flygeln under generallöjtnant Fredrik Ahrensdorfs befäl, samt 19, jämte 3 sqvadroner dragoner, den vänstra, anförd av general Carl Ahrensdorf, vid vilken flygel så väl konungen som hans broder prins Georg befann sig. Mitten, som bestod av 17 brigader fotfolk, anfördes av generallöjtnant Bauditz. Danska hären var sålunda vida starkare än den svenska så väl i rytteri som i synnerhet i fotfolk och allramest i artilleri, då danskarna hade 56 kanoner och svenskarna endast 8. av både danska och svenska författare har danska styrkan uppgivits till omkring 14,000, man, men synes i själva verket icke ha överstigit 11,000, vilket i alla fall utgjorde 4,000 man mer än den svenska. 

Sedan svenska hären marscherat något över en fjärdedels mil och spetsen därav kommit till Stångby kyrka, lät konungen göra en kort halt, varunder ett krigsråd hölls, varvid beslöts att frångå första planen, som gått ut på att falla fienden i vänstra sidan och kasta honom överända, innan han hunnit ordna sig, men vilken anfallsplan redan funnits overkställbar, emedan dels allt för stora svårigheter mötte att med rytteriet, som utgjorde svenska härens huvudstyrka, komma över de höga, å ömse sidor av djupa diken omgivna inhägnader, som låg mellan svenska hären och danska lägret, dels ock det redan visat sig, att någon överrumpling icke var möjlig. Det oundvikliga bullret vid svenska härens rörelser hade nämligen redan varskott danskarna och tre larmskott, avlossade i danska lägret just som svenska förtroppen stannade vid Stångby, gav tillkänna att man ej var oberedd på anfallet. I svenska krigsrådet överenskom man därför att nu avtåga till Helgonabacken vid Lund för att där intaga en ställning, som behärskade slätten, och ha staden Lund till betäckning å ena sidan. I händelse av olycklig utgång kunde man ock från denna punkt lättare finna en tillflykt i Malmö, som ännu innehade svensk besättning. 

Den nya riktningen av svenska härens marsch undgick emellertid icke danskarnas uppmärksamhet, och man anade i danska högqvarteret genast avsigten därmed. Även danska hären sattes därför i skyndsam rörelse åt samma håll, för att om möjligt hinna Helgonabacken före svenskarna. Dessa hade visserligen något försprång, men blev under marschen två gånger uppehållna av höga inhägnader, som måste rivas, varigenom avståndet till det sökta målet blev lika för de båda härarna, och dit begynte nu en kapplöpning mellan bådas rytterier. 

Solen hade just gått upp, då båda härarnas förtrupper något före kl. 9 sammanträffade vid en väderqvarn strax utanför Lunds norra tullport på det öppna fältet mellan inhägnaderna, som omgav landsvägen till Christianstad. Främsta svenska förtruppen, 300 ryttare under överste Rolfshusen, kastade undan den danska förtruppen, men denna fick genast undsättning av danska röda dragonerna under överste Brockenhusen, som i sin ordning ej allenast tillbakakastade Rolfshusens ryttare, utan även drev på flykten Budbergs nu framkommande finska dragoner, vilka blev så skingrade, att de sedermera ej kunde deltaga i striden. De danska dragonerna blev dock hejdade av drabanterna och livregementets främsta sqvadron, och allt efter som striden sålunda begynte mellan de främsta trupperna på båda sidor, gjorde de övriga sqvadronerna av den svenska högra och den danska vänstra flygeln vändning mot varandra. Så sammandrabbade bådas främsta linier, varvid överste Baranoff sårades och hans nyligen utskrivna 4 sqvadroner finska ryttare veko försagda tillbaka. Förgäfves sökte konungen, Helmfelt och Ascheberg inge dem mod och förmå dem att hålla stånd, de blev innan kort skingrade och kunde sedermera endast delvis åter samlas. Å svenska högra flygelns främsta linie återstod nu endast drabanterna och livregementet, 6 sqvadroner mot fiendens 13; men med stor mandom störtade dessa 6 sqvadroner med Nils Bielke i spetsen, emot det överlägsna danska rytteriet, och kastade undan detta i så väl första som andra linien. Bielke stannade emellertid, emedan hans sidor blivit blottade genom finnarnas flykt och emedan svenska högra flygelns andra linie ännu ej syntes till; den hade nämligen blivit fördröjd av flera inhägnader, som måst rifvas. På detta sätt uppstod ett kort uppehåll i striden, under vilket danskarna med sina snabbare hästar hann åter samla sig samt förena sig med sin andra linie, och även svenskarna å nyo ordnade sina brutna led. 

Konungen red nu från den ena sqvadronen till den andra, bad soldaterna betänka, att de var svenskar, och uppmanade dem att modigt gå fienden till mötes. De hade nu, innan Wittenberg kom fram med andra linien, hela danska vänstra flygelns 24 sqvadroner att kämpa emot, och danskarna dröjde också ej att anfalla; men Carl XI med sina 6 sqvadroner kom dem oförskräckt till mötes, och så skedde andra sammandrabbningen mellan galgbacken och landsvägen. Den strid, som där uppstod, var den skarpaste under hela dagen. Man fäktade en hel timmes tid med pistoler och värjor. Drabanterne förlorade sin överste, Siegroth, och hälften av manskapet, livregementet nästan allt sitt befäl. Överstelöjtnanten, majoren och två ryttmästare sårades, tre ryttmästare, tre löjtnanter och fyra kornetter stupade; men ändock höll sqvadronerne troget tillsammans, den tappra skaran smälte mer och mer tillhopa, men kunde varken sprängas eller kastas undan. Länge hade den väl dock ej förmått motstå fiendens fyrdubbla övermakt; men i detsamma anlände Wittenberg med 7 friska sqvadroner, och ehuru han själv blev sårad och måste föras ur striden, högg hans ryttare modigt in på fiendens. Under den vilda sammandrabbning, som nu uppstod, var ej mera att tänka på någon bestämd stridslinie. Sqvadronerne gjorde front och anfall åt alla håll, och den allmänna oredan, så väl som den starka krutröken, gjorde det omöjligt att urskilja vän och fiende. Båda konungarna deltog i handgemänget. Carl XI, som förgäfves sökt hejda de nyutskrivna finska ryttarnas flykt, återkom med en sqvadron av drabanterna i detsamma Wittenberg sårades, samt övertog nu befälet och red från sqvadron till sqvadron, förande dem mot fienden. Den häst, han dittills ridit, fick en kula i pannan, som studsade upp mot konungens hatt, varefter konungen besteg en vit springare, Brillant, en skänk av Ludvig XIV. Under krutröken och förvirringen kom han till en dansk sqvadron, vilken han tog för en svensk och kommenderade till anfall. Lyckligtvis märkte sqvadronen ej vilken den fått till befälhavare, och under det följande handgemänget kunde konungen återvända till de sina. Dessa var ofta i stor ångest för honom, då de såg honom i kulregnet omgiven av fiender; men glädjen blev så mycket större, när han åter syntes bland dem, tillropande dem sitt: ”gå på gossar!” Och på gingo de, till dess fienden småningom trängdes mot galgbacken, varefter de danska ryttarne för andra gången begagnade sina hästars överlägsna snabbhet att skynda undan, för att åter samla sig, innan svenskarna hann efter. 

När krutröken något skingrats, märkte man å svenska sidan, att danskarna åter började samla sig vid galgbacken. Då lät Carl XI även sina 13 sqvadroner formera sluten linie samt befallde dem att gå löst rakt på fienden, hänga sig fast vid honom och ej lämna honom något rådrum att svänga om, utan med värjorna driva honom ur fältet. Danskarna avvaktade dock ej detta anfall, utan drog sig ytterligare tillbaka, lämnande de kanoner, vid vilka de samlat sig och som nu togs av svenskarna, innan de lossat ett skott. Svenskarna följde efter, men de vida bättre beridne danskarna svängde flera gånger om, avlossade den ena salvan efter den andra mot de förföljande och skyndade åter undan, innan svenskarna hann fram. Desse kom likväl småningom allt närmare, så att danska rytteriet ej längre kunde utföra denna manöver, som kostat svenska rytteriet icke så få döda och sårade, utan måste åtnöja sig med att söka komma undan, vilket slutligen skedde i oredig flykt. Svenskarna följde ihärdigt efter och drev danskarna över Lydde-ån, där isen brast under de flyende och flera hundra fann sin död i vattnet, varförutan flera nedgjordes eller tillfångatogs av svenskarna. Återstoden av den slagna danska vänstra flygeln flydde till Landskrona. Konung Christian hade redan, då han märkte att det började gå illa för denna del av hans här, jämte sin bröder Georg begivit sig till sin högra flygel. 

Der hade striden tagit en helt annan vändning. Den svenska vänstra flygelns slagordning var ännu ej rätt formerad, då den mellan Nöbbelöfs kyrka och Sliparebacken 1/8 mil från Lund anfölls av danska högra flygelns rytteri. Genast i början av striden stupade denna svenska flygels anförare generallöjtnant Galle, de flesta regementsofficerarna sårades eller dödades och flera sqvadroner hade nästan intet befäl. Större delen av denna flygel blev nu skingrad, och några sqvadroner kunde endast med största ansträngning slå sig igenom. Överste Borckhusens finska dragoner, som stod ytterst på denna flygel, uppehölla dock fienden en god stund med stor tapperhet, men blev slutligen trängda mot en inhägnad och till största delen nedhuggna, jämte sin överste och hela befälet, varav de flesta var överstens nära anhörige. Under tiden fick likväl det övriga rytteriet, 5 sqvadroner, tillfälle att åter ordna sig bakom en av de talrika inhägnaderna, där de försvarade sig så länge, att generallöjtnant Schultz med fotfolket hann komma till deras bistånd. 

Även han hade, med sin styrka, som utgjorde svenska härens mitt, haft en svår strid att utstå. Danskarnas överlägsna artilleri hade gjort stor förödelse i svenskarnas leder. Dessa lät dock ej skrämma sig häraf, utan ryckte med lugn ordning genom dalgången uppför den gent emot liggande höjdsträckningen, där danska fotfolket fattat posto, vilket ej avvaktade anfallet, utan ryckte svenskarna till mötes, varefter båda stannade och började skjuta på varandra; men, när de en stund fortfarit härmed, rusade de med pikar, kolvar och värjor mot varandra. Inom ett ögonblick var båda linierna i blodig kamp blandade om varandra. De båda yttersta svenska gardesbrigaderna under Christofer Gyllenstiernas befäl lyckades driva det danska livregementet ett långt stycke tillbaka; men de övriga brigaderna, anfallna av en dubbelt överlägsen fientlig styrka, drevs utför sluttningen över dalgången samt förlorade sitt artilleri, flera fanor och de flesta av det högre befälet. Överstarna Mörner och Asthon stupade, överstarna Börstell, Kruse och Örnklo, jämte en mängd andra högre och lägre officerare, sårades, och då Gyllenstierna skyndade tillbaka att bistå sin tredje brigad, blev han svårt sårad samt lämnades sanslös på slagfältet, där han plundrades och afkläddes. En soldat ville döda honom, men en officer, som märkte att han tillhörde det högre befälet, befallde att han i stället skulle tagas till fånga. I detsamma måste dock danskarna vika undan för några anryckande svenska trupper, som skyndade förbi utan att märka Gyllenstierna, vilken låg där hjälplös, blödande ur nitton sår, varibland icke mindre än nio i huvudet. Därjämte var han nära att stelna av köld på den snötäckta marken. Då kom en ung svensk officer, Fabian Wrangel, kaptenlöjtnant vid Baranoffs finska rytteri, ridande där förbi. Gyllenstierna, som återkommit till medvetande, ropade om hjälp, när han igenkände den svenska fältbindeln och sade sitt namn. ”Är ni översten för gardet”, utropade Wrangel, ”så är ock eder person för vår konung långt mera angelägen än min ungdom”, varefter Wrangel hoppade av hästen, lyftade Gyllenstierna upp i sadeln och drev hästen mot svenskarna. Så återkom Gyllenstierna lyckligen till de sina, men Wrangel blev av anryckande fientliga ryttare tillfångatagen. Sedermera befriades han dock åter, när svenskarna i sin ordning fick överhanden, och hade 

nu den tillfredsställelsen att göra till fångar dem, som tagit honom. Emellertid, när svenska fotfolket sålunda trängdes tillbaka på samma gång som deras vänstra flygel sprängdes och man å denna sida av slag fältet icke hade någon kännedom om utgången av striden på högra flygeln, ansåg både riksrådet Johan Gyllenstierna och franske ministern Feuquières, vilka såsom åskådare befann sig bakom vänstra flygeln, slaget vara förlorat samt skyndade till Malmö, dit den sårade Wittenberg och åtskilliga andra, som måst föras ur striden, redan spritt ryktet, att svenska hären lidit ett fullständigt nederlag. 

Sådant var dock ej förhållandet, När danskarnas vänstra flygel vek undan för svenskarnas högra och konungen såg, att han åt detta håll hade avgjord övervigt, sände han på Helmfelts inrådan två sqvadroner under Güntherbergs befäl att understödja mitten, och med dessa förenade sig kort därefter två av Baranoffs sqvadroner, som blivit åter samlade och över vilka Carl Gustafs naturlige son greve Carlson tagit befälet. Dessa fyra sqvadroner kastade undan de närmaste danska och angrepo därefter det fientliga fotfolket, varigenom det svenska fick tillfälle att åter ordna sig. Tillika anryckte nu den svenska mittens andra linie under Mortaigne, Wellingk och Cronhjort, då danska fotfolket måste vika, överge de tagna kanonerna och fanorna samt draga sig tillbaka uppför sluttningen till den segrande danska högra flygeln. Här stannade de uppe på höjden och började med sitt överlägsna artilleri livligt beskjuta svenskarna, då Schultz och Mortaigne ansåg sig ej längre böra fortsätta förföljandet, utan skyndade i stället att understödja den skingrade svenska vänstra flygeln. 

De sqvadroner, som utgjort denna, samlade sig nu hos fotfolket, och så bildades en ny slagordning, med 5 brigader fotfolk i mitten samt 9 sqvadroner rytteri på vardera flygeln. Schultz förde befälet över mittens främsta linie så väl som över det hela, Mortaigne över mittens andra linie, generalmajor Schönleben och överste Günthersberg över högra flygelns båda linier, samt överstarna Hans Wachtmeister och Otto Wellingk över den vänstras. Svenskarna stod nu omkring 1,000 alnar norr om staden Lund, med sin front mot Nöbbelöf. 

Under tiden hade även danskarna under generallöjtnant Fredrik Ahrensdorfs befäl hunnit ordna sin slagordning samt började med sina egna så väl som med de tagna svenska kanonerna häftigt beskjuta svenskarna, vilka härav ledo stor förlust; men till lycka för dem fortsattes denna kanonad ej särdeles länge, emedan Ahrensdorf, förlitande sig på de sinas överlägsna antal, önskade bringa striden till ett hastigare avgörande genom ett anfall med blanka vapen. Schultz mötte honom på halva vägen, och så började åter en våldsam sammandrabbning, vars utgång länge var oviss. Svenskarnas högra flygel blev tillbakaträngd, men fotfolket bibehöll sin plats och den svenska vänstra flygeln drev fienden tillbaka. Hans Wachtmeister fick här tre hästar skjutna under sig, men fortsatte striden på den fjärde. Den sjuttiårige Per Hjerta fäktade i spetsen för sina västgötaryttare lika modigt som i sin ungdom, och Robert Lichton, som ansågs för den starkaste man i hela svenska hären, störtade sig med nya adelsfanan den ena gången efter den andra bland fienderna samt fick även den ena kulan efter den andra, utan att han lät därav störa sig. I följd av högra flygelns undanträngande måste likväl både mitten och vänstra flygeln draga sig tillbaka för att ej bliva omringade; men när de hade stöd av Helgonabacken och de främsta husen i Lund i sin rygg, stannade de, vände åter fronten mot fienden och avvaktade hans anfall. Han tycktes likväl ha förlorat lusten för ett närmare sammandrabbande, men använde å nyo sitt artilleri, varav svenskarna nu var helt och hållet i saknad, och dessa led åter stora förluster. Mer än hälften av svenska fotfolket hade stupat, rytteriet även blivit illa medfaret, och om konungen hade de ej sedan slagets början haft någon underrättelse, varav de slöt, att hans flygel blivit slagen och nu förföljdes av fienden. Ställningen var sålunda nu högst bekymmersam, och inom det högre befälet började man redan överlägga om man icke med vad som ännu återstod av hären borde draga sig till Malmö, då i detsamma en besynnerlig rörelse märktes inom danska linierna: kanonaden upphörde och inom några minuter vände samtliga de fientliga trupperna om och satte sig i rörelse norr ut. Anledningen till denna oförmodade vändning blev dock snart förklarad. 

Sedan konung Carl jagat den flyende danska vänstra flygeln ända till Lydde-å, stannade han, emedan dels hästarna var uttröttade, dels en mängd av hans folk dröjde i danska lägret, där stort byte togs, bland annat konung Christians bordservis och andra dyrbarheter samt hela danska trossen. Konungen och Helmfelt samlade dock åter de spridda sqvadronerna samt vände om till Lund, varifrån man nu var en hel mil avlägsnad. Man hade hoppats, att även de övriga avdelningarna av svenska hären haft samma framgång, men snart nog erfor man att förhållandet varit helt annorlunda. Marschen påskyndades nu så mycket med de uttröttade hästarna var möjligt, men när konungen närmade sig Lund, fann han emot sig fiendens 24 sqvadroner och 5 brigader i full slagordning, med talrikt artilleri, och mot denna styrka kunde han föra endast 10 uttröttade sqvadroner utan varken fotfolk eller kanoner. Icke desto mindre beslöt han, kosta vad det ville, slå sig igenom den fientliga övermakten, för att förena sig med återstoden av sin här, om den ännu hölle stånd. Han lät samtliga sqvadronerna formera en linie, red till var och en samt uppmanade Soldaterna till uthållighet i så bevekliga ordalag, att alla rördes därav och högt ropade, att de gärna vågade livet för sin konung. Derpå befallde han dem att icke inlåta sig i någon allvarsam strid med fienden, utan endast söka tränga sig igenom de fientliga sqvadronernas luckor och sedan samla sig på andra sidan. 

Danskarna, då ännu inbegripne i strid med svenska mitten och vänstra flygeln, blev icke litet förvånade över nya truppers ankomst och tog dem i början för anländande förstärkningar, men snart ha någon rätt att strida till lands. De hade alla blivit nedhuggna, om ej konungen ivrigt ropat: ”Given qvarter, gossar, för Guds skull given qvarter!” av de 1,300 matroserna återstod dock nu endast 47. 

Segern var emellertid nu afgjord, hela danska artilleriet och återstoden av fotfolket föll i svenskarnas händer, medan det flyende rytteriet, gynnadt av mörkret, skyndade till Landskrona. Då svenskarna nu i 20 timmar varit utan hvila, mat eller dryck, var de ej längre i stånd att förfölja fienden, och så slutade striden. Den hade, i förhållande till de stridandes antal, varit en av de blodigaste, som någonsin utkämpats. Båda härarnas sammanräknade styrka utgjorde vid stridens början omkring 18,000 man, och av dessa begravdes å slagfältet, enligt officiella intyg, 8,357, eller nära halva antalet. Svenskarna förlorade ungefär 3,000 man, varibland många av befälet; danskarna över 5,000, bland vilka likaledes var en stor mängd högre och lägre officerare. Dessutom uppgick danskarnas förlust i sårade och fångne till omkring 2,000 man, så att endast ungefär 4,000 man återstod av hela danska hären, vilken tillika förlorat sitt läger, hela sin tross och sitt artilleri samt de ansenliga förråd av livsmedel, som samlats i Lund och i de kringliggande byarna, och vilka var särdeles välkomna för de uthungrade svenskarna. 

Kung Carl, som mer än någon annan bidragit till svenskarnas seger, tog klockan 11 på aftonen in i biskopshuset i Lund, där en riklig måltid var anrättad för den av konungarna, som blev segrande. 

Konung Christian åter hade, vid den segrande svenska högra flygelns återvändande, blivit av Fredrik Ahrensdorf övertalad att rädda sin dyrbara person, varför han, åtföljd av hästgardet och två andra sqvadroner, ridit till Landskrona, där han inträffat på eftermiddagen långt innan striden var slutad. 

Följande dagen höll svenska hären på valplatsen en högtidlig tacksägelse-gudstjänst, och under hela sin återstående levnad firade Carl XI den 4 December, icke med lysande fester, utan med stilla enslig andakt på sina rum och med varm tacksägelse till Gud för den nåd, som på denna dag vederfarits Sverige och dess konung. 

Slaget vid Lund utgjorde också en viktig vändpunkt i kriget mellan Sverige och Danmark samt var av ännu större betydenhet genom det fasta tillgivenhetsband, som där knöts mellan Carl XI och hans folk. Segerns närmaste följder var danska härens försvinnande från öppna fältet i Skåne, Helsingborgs erövring, varifrån likväl det från slaget flyktade danska rytteriet, så väl som det danskt sinnade borgerskapet, räddat sig på danska fartyg till Helsingör, samt Helsingborgs slotts intagande, vilket med 700 mans besättning gav sig den 30 December – den sista krigshändelsen under detta år. Landskrona innehades dock ännu av danskarna, och Carl XI kunde, i anseende till besättningens styrka och sin egen brist på fotfolk, ej företaga dess belägring. (Jämför Fryxell, Berättelser. XV: 121-144; Torslow, Om slaget vid Lund. Stockholm 1854; Mankell, Berättelser om svenska krigshistoriens märkvärdigaste fältslag. Stockholm 1859, sidan 707-750; med flera.)

Danska kriget 1677.

Under vintern mellan åren 1676 och 1677 skedde starka rustningar så i Danmark som i Sverige. Konung Christian ingick närmare förbund med kurfursten av Brandenburg, biskopen av Münster och landtgreven av Hessen, vilka alla lovade hjälptrupper. Dessutom uppsattes inom Danmark flera nya regementen. I Sverige skedde, oaktat den hårda knektutskrivningen 1676, två nya under loppet av 1677: en ordinarie, då omkring 4,000, och en extraordinarie, då 6,365 man utskrevos – den strängaste utskrivning, som hållits allt sedan Gustaf Adolfs tid. Också såg man nu i lederna från femtonåriga gossar ända till sjuttioåriga gubbar. Frankrike inbetalte visserligen under årets lopp 1 1/2 million daler silfvermynt i subsidier, men denna summa förslog ej ens att betäcka hälften av utgifterna för rustningarna till lands och sjös. Även de av ständerna beviljade gärdena var härtill otillräckliga och kronogods till nära 300,000 dalers värde måste detta år bortpantas för att anskaffa medel till krigskostnaderna. 

Carl XI började året 1677 med en tacksägelsefest över segern vid Lund. Den 4 Januari, på dagen en månad efter slaget, uppställdes hela svenska hären i slagordning, varefter predikan hölls och glädjesalvor avlossades. I alla rikets kyrkor firades denna dag. Då större delen av det i Landskrona inneslutna danska rytteriet övergått till Köpenhamn, upphörde nödvändigheten att med någon större svensk styrka observera Landskrona; men danske befälhavaren i Christianstad Meerheim, som hade där ett betydligt antal ryttare, strövade ännu vidt omkring i östra Skåne, och snapphanarnas ströverier hade i betänklig grad tilltagit, varför Carl XI beslöt avgå till Christianstad att blockera denna stad, till vars närhet den svenska hären framkom den 12 Januari och förlades i trakten runt omkring Wä i qvarter, i vilka den stannade under tio veckor. Efter hand skickades dock de flesta regementen till gamla Sverige att uppfriska och rekrytera sig, så att konungen under tvänne veckor hade hos sig endast 500 man och 8 kanoner samt ingen av generalerna utom Ascheberg, vilket hade kunnat kosta honom dyrt, om Meerheim, som i Christianstad hade en styrka av 3,000 man, haft kännedom om förhållandet. 

Medan det större kriget sålunda vilade, fortsattes snapphanekriget med så mycket större förbittring. Konung Christian hade under föregående året, redan före sitt infall i Skåne, ditskickat brev och utliggare med uppmaningar, löften och lockelser till inbyggarna i allmänhet och allmogen i synnerhet att åter ställa sig på sin förra överhets sida. Detta lyckades så mycket mera, som många, särdeles bland allmogen, hela tiden, sedan de förra danska landskapen avträddes, förblivit danskt sinnade och som nu något var trodde, att det utmattade inom sig söndrade, av så många fiender hotade Sverige icke skulle kunna bibehålla dessa landvinningar. När därför Christian V under sommaren 1676 tågade genom Skåne, blev han nästan överallt mottagen med stort jubel. Svenskarna åter, som för tillfället måste draga sig tillbaka, betraktade dessa skåningar såsom falska löftesbrytare, vilka förrädiskt glömde de eder de svurit, och de behandlade dem därefter. För övrigt trodde många även bland svenskarna, att landet nu skulle återfalla till Danmark, och tyckte därför, att man ej behöfde skona det, utan tvärt om borde draga så stora fördelar därav man kunde. Väl utfärdade Carl XI flera gånger allvarsamma förbud mot alla våldsbragder, men förgäfves. Följden blev emellertid, att skåningarna blev alltmera förbittrade mot svenskarna, som plundrade och misshandlade dem, och mottog allt villigare danskarna, som lovade dem alla möjliga fördelar. 

Christian V begagnade ock tillfället att till skogstrakterna i norra Skåne och Bleking skicka överste Sten Brahe, för att till ett snapphanekrig reta och ordna därvarande allmoge, vilket gick lätt nog, synnerligast som de fann företaget lönande, emedan de icke sällan gjorde rikt byte. Så lyckades de redan i Juli 1676 vid Loshult bemäktiga sig flera tunnor silfvermynt, avsända till svenska truppernes avlönande, och de bildade längs gamla riksgränsen ett fientligt bälte, genom vilket alla truppavdelningar, foror och resande från Småland till Skåne och Bleking måste färdas, vilka alltid blev överfallna och plundrade, så snart de ej hade tillräcklig styrka att slå snapphanarna tillbaka. Dessa drev ock sitt plundringskrig i allt större skala, hade städerna Christianstad, Carlshamn och Christianopel till sina stödjepunkter samt fann i de vidsträckta gränsskogarna goda tillflyktsorter, när de blev förföljda. De åtnöjde sig för övrigt icke med att plundra, utan begick tillika de gräsligaste grymheter mot dem de överföll, vilket retade de svenske Soldaterna att förfara på samma sätt mot snapphanarna. 

Stränga påbud sparades ock ej mot dessa. I Januari 1677 förordnade Carl XI, att varje socken, inom vilken en ämbetsmän eller soldat blev dödad, skulle, för var gång sådant skedde, bota 1,000 rdr och dessutom var tredje man gå till döden efter lottning. Den, som utlämnade en snapphane levande eller död, skulle erhålla hela hans egendom i fast och löst samt dessutom en särskild belöning av 10 daler silvermynt. När dessa stränga åtgärder ej hjälpte, försökte man mera fogliga. I Februari sändes från Ljungby professor Stobeus till det värsta snapphane-tillhållet, Göinge härad i nordöstra Skåne, hans födelseort, för att uppmana bönderna till underkastelse och försäkra dem om förlåtelse, som härtill visade sig villige. Då emellertid även detta hade lika liten verkan, beslöt konungen med vapenmakt betvinga det vilda rövareföljet, i vilket avseende han först ville bemäktiga sig deras stödjepunkter Carlshamn och Christianopel. 

Under sommaren 1676 hade Tromp med danska flottan intagit Christianopel, och längre fram på hösten skedde en ny landstigning vid Carlshamn, som med rika förråd, två nya örlogsskepp, sex mindre fartyg, 361 kanoner och 20,000 gevär föll i danskarnas händer. Kommendanten, överstelöjtnant Hård, blev sedermera dömd till döden och skjuten för det han utan nödtvång uppgivit fästningen. Båda dessa städer skulle nu återtagas, och ledningen av detta värf uppdrogs åt riksrådet Johan Gyllenstierna som den 14 Januari 1677 lämnade svenska högqvarteret i Wä och i slutet av månaden från Möre härad i Småland med några hundra soldater och ett par tusen beväpnade bönder inföll i Bleking och blockerade Christianopel, vilket innehade en dansk besättning av 600 man. Kort därefter försökte överste Axel Wachtmeister den 6 Februari att genom ett nattligt anfall intaga Carlshamn eller åtminstone ett par danska fregatter, som där låg infrusna; men den danske kommendanten, som genom snapphanarna fått kännedom om det tillämnade anfallet, hade låtit uppsåga isen kring fregatterna, och när svenskarna under skydd av mörkret närmade sig, blev de mottagna av en häftig eld från så väl fregatterna som fästningen samt måste med icke obetydlig förlust draga sig tillbaka. Härefter gick Axel Wachtmeister, med vilken hans bror Hans, som utmärkt sig i slaget vid Lund, nu förenade sig, till Christianopel att understödja Gyllenstierna, vilken redan ett par dagar före deras ankomst börjat beskjuta staden och sedermera med sådan iver fortsatte belägringen, att besättningen måste ge sig den 22 Februari, då 70 snapphanar, som nu blev fångne, avrättades och fästningsverken raserades. 

Efter lyckligt fulländat värv på detta håll drog Gyllenstierna, jämte bröderna Wachtmeister, till Carlshamn, där flera Smålands-bönder stötte till svenska hären. En ordentlig belägring anordnades och åtskilliga batterier upprättades; men ännu innan dessa behövt användas, gav sig, den 8 Mars, danskarna, som erhöll fritt avtåg. Det var likväl ganska nära, att svenska lägret kort därefter blivit överrumplat. Danske befälhavaren i Christianstad, Meerheim, som ännu ej fått kännedom om Carlshamns dagtingan, hade nämligen den 9 Mars från Christianstad utsänt en större rytteritrupp och en mängd snapphanar, för att komma de belägrade till hjälp. Under följande natten inbröt danskarna i svenska lägret, och det var endast med yttersta möda, som Axel Wachtmeister, med några i hast samlade krigare, lyckades uppehålla fienden så länge till dess de övriga trupperna hann ordna sig, varefter anfallet blev tillbakaslaget och även nu dödades en mängd snapphanar. 

Gyllenstierna avlade den 20 Februari hos konungen räkenskap för vad han i Bleking uträttat och fick därför mycket beröm, varefter han i Mars och April fortsatte sitt tåg mot snapphanarna i norra Skåne ända till Engelholm. Överallt underkastade sig Bönderna, och de så väl som prästerna måste avge skriftliga förbindelser att ej tåla några snapphanar, utan allestädes förfölja dem, varför de fick behålla sina skjutgevär. Dylika förbindelser avfordrades även allmogen i södra Skåne, likasom det förut skett i Bleking; men så snart svenskarna väl var borta och deras stridskrafter dragit sig till västra delen av Skåne, var, redan i Maj, snapphanarna åter i full verksamhet. 

Ebbe Ulfelt som varit förordnad till ordförande i en särskild domstol att rannsaka och bestraffa snapphanebragder, begärde och erhöll nu tillåtelse att i stället få upprätta en trupp av 1,000 skyttar, för att förfölja och tukta dem. 

Under tiden hade konungen ända till den 24 Mars haft sitt högqvarter i Vä, varefter det flyttades till Åsum, något längre i öster vid Helge-sjön. Hit anlände i slutet av Mars och början av April flera förstärkningar, men ännu i medlet av Maj hade icke halva antalet av de trupper, som var beordrade till Skåne, dit ankommit, så att svenska hären nu var betydligt underlägsen den danska, som allt sedan slutet av Mars fått den ena förstärkningen efter den andra från Seland. 

Konung Christian hade genom nya värvningar bringat den här som skulle uppträda i Skåne, till 15,000 man, varibland 5,200 var ryttare, 2,000 dragoner och 7,800 man fotfolk. Dessutom hade biskopen av Münster mot slutet av April lämnat 4,000 man, som i Kiel inskeppades på en mängd handelsfartyg, för att överföras till Skåne, men av storm och motvind hindrades att dit framkomma förr än i slutet av Maj, då de landsteg i Landskrona. 

Denna stad hade. alltsedan vårens början utgjort samlingsplatsen för de trupper, som till Skåne överfördes från Seland, och då staden icke kunde rymma dem alla, upprättades norr om densamma längs sjöstranden ett befästat läger att mottaga trupperna alltefter som de anlände. Redan den 4 April försökte danskarna under generalmajor Schack en överrumpling av Helsingborgs stad, vilken också intogs; men då slottets kanoner började anställa stora förödelser bland de i staden inträngande danskarna, avtågade dessa åter, sedan de plundrat de svenskt sinnade invånarna. 

Vid underrättelsen härom uppbröt Carl XI den 5 April med 4,000 man till Västra Vram, efter att ha qvarlämnat generallöjtnant Schultz, med omkring 2,000 man, att fortsätta blockeringen av Christianstad. Sedan generalmajor Schönleben från Lund slutit sig till konungens styrka, framryckte denna till Trollenäs i västra Skåne, där konungen under de följande sex veckorna hade sitt högqvarter; men sedan några förstärkningar anlänt och flera ytterligare var med det snaraste att förvänta, uppbröt han den 17 Maj från Trollenäs och upprättade på Rönneberga högar, en halv mil från Landskrona, ett förskansat läger, där han ville avvakta sin flottas ankomst, varefter han hoppades, att fiendens förbindelser med Seland skulle bliva avskurna. Från sin nu valda ställning kunde han ock bättre iakttaga fiendens förehavanden i Landskrona och lägret derinvid samt hindra hans ströfpartier att oroa den kringliggande trakten. 

Af de väntade förstärkningarna anlände emellertid endast gardet under Helmfelt den 20 Maj, men flottan afhördes icke, och nya danska trupper kom oupphörligt från Seland. Den 15 Maj hade konung Christian anländt till Landskrona, och då han där fick kännedom om svenskarnas ringa styrka i följd av de väntade förstärkningarnas uteblivande, beslöt han göra ett försök att locka svenskarna ur lägret vid Rönneberga eller åtminstone avskära deras förbindelser med det inre av landet. På aftonen den 26 Maj uppbröt danskarna från sitt läger, kringgick under natten det svenska, uppställde sig i slagordning och gav tidigt på morgonen den 27 sin närvaro tillkänna med pukor och trumpeter, utmanande svenskarna till strid. 

Desse hade under natten ej haft någon aning om den hotande faran, och Carl XI var själv den förste, som på morgonen blev varse fiendens anryckande. Genast lät han slå larm, uppställde sina trupper och beslöt gå fienden till mötes, oaktat dess tydliga överlägsenhet, vilken han dock ej närmare kände, emedan danskarna de föregående veckorna hålligt sig noga inom sitt läger för att lämna svenskarna i okunnighet om deras verkliga styrka. Det var likväl icke svårt att nu från den höjd, där svenska lägret låg, övertyga sig om att fienden var vida talrikare än den styrka man hade att föra emot den, varför också de svenske generalerna gjorde flera föreställningar mot konungens beslut, men han vidblev detsamma och gav skarpa svar på alla invändningar. För övrigt vore även Soldaterna ivrige att få slåss och bekymrade sig föga om fiendens övermakt. Denna var emellertid sådan, att då svenskarna hade endast 7 brigader fotfolk och 14 sqvadroner rytteri eller tillsammans omkring 5,000 man att föra mot fienden, räknade denne 10 brigader fotfolk och 28 sqvadroner rytteri eller nära 9,000 man. Icke desto mindre lät konung Carl rasera södra och västra linierna av sina förskansningar samt ryckte i full slagordning mot fienden. 

Så snart danskarna märkte, att svenskarna kom ur lägret, gingo de dem till mötes, och ingen kunde tro annat, än att en blodig strid nu skulle börja; men hastigt stannade danskarna, innan de övergått ett litet träsk, som ännu åtskilde de båda härarna. De hade varseblivit några trupper som stött till svenskarnas ena flygel och i själva verket endast varit ett återvändande strövparti. Även svenskarna stannade, avvaktande i den fördelaktiga ställning de ännu innehade, fiendens anfall; men denna rörde sig icke. De danske generalerna hade övertalat konungen att undvika striden, emedan svenskarnas ställning vore allt för stark, och att i stället försöka avskära svenska hären från förbindelsen med övre Sverige samt med detsamma från möjligheten att erhålla nya förstärkningar. 

Under tiden stod svenska hären i full slagordning ända till aftonen, och när det nu var tydligt, att danskarna ej ville inlåta sig i strid, hölls i svenska lägret ett krigsråd, då generalerna övertalade Carl XI att även avstå från striden, till dess de väntade förstärkningarna hann anlända, samt att genom ett skyndsamt återtåg till närheten av Christianstad förekomma den fara, som hotade den därutanför qvarlämnade styrkan, att överväldigas, därest konungen blev avskuren ifrån Christianstad. Man beslöt att genast under följande natten verkställa detta återtåg, men, för att dölja det för fienden, upptändes vakteldar och utställdes förposter, såsom ej svenskarna rört sig ur stället. Fersen gick med en mindre avdelning tillbaka till Malmö, men den övriga hären drog öster ut i riktning åt Christianstad samt lyckades, ehuru tätt åtföljd av den danska, att den 30 Maj förena sig med den vid Vä under Schulz’s befäl qvarlämnade styrkan, varefter Carl XI åter hade ungefär 7,000 man samlade. Då han nu ej var så underlägsen fienden som förut, ville han å nyo våga en slagning, men även denna gång övertalade honom generalerna att avstå därifrån och i stället tåga norr ut, för att invänta de så länge dröjande förstärkningarna. Så kom han den 8 Juni till Herrevadskloster och stannade där tills vidare. 

Konung Christian höll under tiden den 1 Juni sitt intåg i Christianstad och beslöt härefter företaga belägringen av Malmö, den viktigaste plats svenskarna ännu innehade i Skåne. Fersen hade emellertid, vid underrättelsen om fiendens annalkande, ordnat allt till ett ihärdigt motstånd. Förråd infördes för en längre tids belägring, borgerskapet tillhölls att vaka över eldsläckningen, och officerarna måste svärja att icke nämna ordet dagtingan. Besättningen räknade likväl numera endast 1,500 män friska, och Fersen beslöt därför att ej för mycket anstränga densamma, för att hindra fiendens annalkande, utan i stället spara besättningens krafter till vallarnas försvar. 

Den 10 juni började belägringen, vilken av konung Christian pådrevs med all kraft; men Fersen var icke mindre ihärdig i försvaret. Vid underrättelsen, att svenska flottan närmade sig sundet samt att svenska lanthären fått betydande förstärkningar och troligen snart skulle anrycka för att upphäva belägringen, beslöt konung Christian att natten mellan den 25 och 26 Juni försöka en allmän stormning. En mängd stormbryggor, stegar och faskiner anskaffades samt framfördes till fästningsgravarna, och stormningen skulle verkställas på nio särskilda punkter. Dessa förberedelser hölls så hemliga som möjligt, men Fersen hade likväl märkt en mer än vanlig rörelse bland de belägrande och anade vad som förehades. När därför vid midnatten 12 kanonskott gav signalen till stormningens början, var allt i ordning att mottaga fienden. I början lyckades visserligen danskarna på flera ställen bestiga vallarna och intränga inom bröstvärnet, men de drevs snart åter därifrån och störtades ned i graven. Blott på ett ställe, vid västra porten, lyckades den tappre danske generalmajoren Bibau att med en del av sitt folk intränga i en bastion och det hålla sig qvar; men då de övriga trängde på med allt för stor iver, brusto stormbryggorna, i följd varav Bibau blev avskuren och nedhuggen, jämte alla, som med honom inträngt i fästningen. Stormningen måste nu upphöra, sedan den pågått i tre timmar, varunder danskarna förlorat nära 3,000 man och deribland flera av det högre befälet. På morgonen lät Fersen hela garnisonen samla sig för att tacka Gud för stadens räddning. Kort därefter syntes en flotta av 60 mindre fartyg närma sig från Köpenhamn, för att avhemta det väntade bytet, så säkra hade danskarna gjort sig om stadens intagande; men i stället fick fartygen nu avhemta deras sårade. Följande nätterna bortförde de belägrande sitt artilleri ur löpgravarna, varefter svenskarna förstörde deras arbeten, och i böljan av Juli upphävde konung Christian belägringen samt drog med sin här till Lund. 

Under tiden hade svenska flottan börjat taga del i krigshändelserna. Den utrustades dels i Stockholm och dels i Göteborg. Båda avdelningarna skulle utlöpa i medlet av Maj för att förena sig vid pomerska kusten; men blott Göteborgs-avdelningen blev i rätt tid färdig att utlöpa. Den utgjordes av 7 linieskepp, 2 fregatter, 2 jakter och en brännare, förande tillsammans 424 kanoner, samt utlopp den 20 Maj under amiral Sjöblads befäl. Han gick genom Stora Belt, för att undvika danska flottan i Öresund, och kom den 23 Maj till Nyborg på Fyen, där han måste i flera dagar ligga stilla för stiltje, vilken tid han begagnade att plundra staden och den kringliggande trakten; men emellertid hade hans ankomst blivit känd i Köpenhamn och amiral Juel utsändes därför med 9 linieskepp, 2 fregatter, 2 brännare och en galliot, förande tillsammans 584 kanoner, att uppsöka den svenska eskadern och hindra dess insegling i Östersjön. Sjöblad lyckades emellertid kryssa sig fram till närheten av Rostock, men måste där ankra för ihållande motvind. Här upptäcktes han den 30 Maj av Juel, som genast närmade sig svenska eskadern så mycket den svaga vinden tillät. Så snart Sjöblad följande morgonen blev fienden varse, dröjde han ej att kapa ankartågen och styrde så tillbaka mot Langeland för att undkomma den överlägsna fientliga styrkan; men Juel följde efter och vann småningom på de svenska fartygen, så att han klockan 7 på aftonen kom inom skotthåll. Striden blev dock snart avbruten av mörkret, men begynte ånyo klockan 2 på morgonen den 1 Juni, då svenska eskadern, efter tappert motstånd under flera timmars strid, blev överväldigad, fem örlogsskepp, 2 jakter och en brännare togs eller förstördes, 1,500 man av befälet och besättningarna, varibland Sjöblad själv, blev fångna. Endast två svenska skepp och de båda fregatterna undkom. Juel återvände segrande till sundet, där han lade sig för att reparera erhållna skador under striden och invänta den holländska flottan. 

Sedan Göteborgs-eskadern sålunda var förstörd, yrkade konungen så mycket ivrigare på stora flottans snara utlöpande från Stockholm. Det var ej lätt att för den finna någon duglig överbefälhavare. Stenbock kunde icke komma i fråga och Nils Brahe undanbad sig det vådliga värvet, såsom saknande tillräcklig sjömans-erfarenhet. Slutligen föll konungens val på fältmarskalken Henrik Horn, som varit generalguvernör i Bremen och Verden, där han länge modigt kämpat mot fiendens övermakt, men slutligen måst vika för denna. Likasom Gustaf Otto Stenbock och Lorens Creutz, som under de båda sista åren haft överbefälet över flottan, var även Horn fullkomligt främmande för sjöväsendet, varför han ock avsade sig allt ansvar för utgången. Den driftige och duglige Clas Rålamb hade under de sista åren haft inseendet över flottans utrustning, men han var för sina öppet uttalade strängt aristokratiska åsigter ej rätt omtyckt av konungen, och Johan Gyllenstierna, som nu stod högt i Carl XI:s ynnest, förordade sin bror riksrådet Göran Gyllenstierna, vilken jämte Henrik Horn fick bedriva stora flottans utrustande. Därmed gick dock ej så fort, som konungen önskade, och skarpa påminnelser sparades icke. 

Äntligen i medlet av Juni kunde flottan lämna Elfsnabben, ehuru 7 eller 8 bland skeppen ännu ej var fullt rustade. Den nu utgående flottan bestod emellertid av 25 linieskepp, 11 fregatter, 6 brännare och några smärre fartyg, förande tillsammans 1,808 kanoner och fördelade i tre eskadrar, den första under generalamiralen Henrik Horns eget befäl, den andra under amiral Clerck och den tredje under amiral Hans Wachtmeister. Det var således en ganska betydande flotta, som nu åter var utrustad; men olyckligtvis var besättningarna å dessa talrika fartyg långt ifrån sådana de bort vara. De utgjordes till betydlig del av pressat och sammanrafsat folk, som aldrig varit till sjös, och även befälet lämnade mycket övrigt att önska. 

Horn utlopp i Östersjön med gynnande vind, men då han ännu ej fått det manskap, de krigsförnödenheter och den spannmål, som skulle föras till Pommern, skyndade han icke särdeles förr, än han fick konungens befallning att segla till sundet, för att hindra danska och holländska flottornas förening samt undsätta Malmö, som då ännu belägrades av danska huvudstyrkan. Han seglade nu skyndsamt söder ut och kom den 29 Juni till ön Möen, där han ankrade. Danska flottan, bestående av 20 linieskepp och 5 fregatter, tillsammans förande 1,268 kanoner, under amiral Juels överbefäl och kommenderad under honom av amiralerna Marcus och Jens Rothstein, blev synlig följande dagen i Kjöge bukt. Den hade färre fartyg och kanoner än den svenska, men besättningarna var vida bättre övade och även befälet i allmänhet mera sjövant. I Juel hade den dessutom en befälhavare, med vilken ingen av de svenska amiralerna kunde mäta sig i duglighet och erfarenhet. Horn var ock föga hågad att inlåta sig i en strid, men då han av konungen fått sträng befallning att angripa fienden var han anträffades, kunde han ej nu med överlägsen styrka draga sig undan. Juel åter, som icke önskade någonting högre än att få angripa, hade erhållit sin konungs befallning att undvika strid, till dess den holländska flottan anlände. På förnyad framställning hos konung Christian, som ännu låg utanför Malmö, fick han likväl slutligen tillåtelse att strida, men endast så framt han blev anfallen. 

Juel kunde nu visserligen ha undvikit en strid med svenska flottan, varför dennes befälhavare själv var föga hågad, och hade, enligt sin konungs befallning, bort hellre söka en förening med den snart förväntade holländska flottan; men han skulle då kommit under holländske amiralens överbefäl och ej på egen hand fått kämpa om segern, När därför svenska flottan kl. 4 på morgonen den 1 Juli närmade sig, höll Juel ej undan, utan började striden. Själv förde han befälet över mitten av sin flotta, jämte överbefälet över det hela. Marcus Rothstein anförde högra flygeln och Jens Rothstein den vänstra. Å svenska flottan stod mitten under Hans Wachtmeisters, högra flygeln under Henrik Horns och den vänstra under Clercks befäl. 

Kl. 5 på morgonen begynte kanonaden. I början var svenskarna gynnade av vinden, men genom skickliga vändningar lyckades Juel avvinna dem denna fördel. Genast i början av striden, sedan Horn fruktlöst sänt några brännare mot den fientliga flottan, kom svenska skeppet Draken om 64 kanoner, tillhörande Clercks eskader, på grund, då Horn sände 6 skepp till dess undsättning, men härigenom blev dessa skilda från den övriga flottan och Marcus Rothstein anföll dem med hela ganska högra flygeln, då de, efter tappert motstånd, måste hålla undan. Tre av dem kom in till Malmö, ett strandade på Falsterbo ref, de övriga måste stryka flagg. 

Emellertid hade, under förföljandet, Rothstein så avlägsnat sig från den övriga danska flottan, att denna kunde med mera fördel anfallas av den svenska. Denna riktade ock nu sitt huvudanfall mot Juels amiralskepp Christian V, som fick så många grundskott, att vattnet stod 5 fot högt i skeppsrummet. Juel skickade det undan till Köpenhamn och flyttade sin flagg till Fredrik III, som snart nog blev lika illa tilltygat, varefter amiralsflaggen flyttades till 54 kanonskeppet Charlotta Amalia, på vilket Juel de följande timmarna uthärdade en het strid mot flera svenska skepp, till dess två danska kom honom till undsättning. 

Medan Juel med mitten av danska flottan så sysselsatte svenskarna, hade ytterligare sex av dessas skepp blivit avskurna från de övriga, och då Marcus Rothstein återkom efter svenska vänstra flygelns förföljande, fick han dessa sex skepp mellan sin och danska mittens eld, varigenom stridens utgång snart avgjordes. Tillika blev nu masttopparna av den sig närmande holländska flottan synliga i sundet, varav svenskarna avskräcktes från stridens fortsättande. De höllo därför undan för den segrande fienden, och under detta återtåg hade Hans Wachtmeister att kämpa mot flera fientliga skepp, som på samma gång anföll honom, men han redde sig från dem alla och kom lyckligen till Kalmar, där 9 andra skepp av den slagna flottan fann en tillflykt. 

Den holländska flottan, som ej hunnit fram för att deltaga i striden, fick följande dagen av konung Christian befallning att angripa de tre svenska skepp, som flytt till redden utanför Malmö och av vilka två nu blev tagna samt det tredje uppbränt. 

Så olyckligt för svenska flottan slutade sjöslaget vid Kjöge bukt. Den hade förlorat 9 krigsskepp, 3 brännare och 7 mindre fartyg samt omkring 3,000 man fångne och 1,200 dödade eller sårade. Å fiendens sida hade endast omkring 300 man blivit dödade eller sårade, men flera danska skepp hade dock blivit redlösa eller lidit mer eller mindre betydande skador. För hela återstående delen av året var emellertid svenska flottan urståndsatt att visa sig i sjön, och även under det följande året kunde någon större utrustning därav icke företagas. 

Under det återstående av kriget var sålunda svenska lanthären lämnad utan understöd av flottan. Det var ett svårt slag, som nu åter träffat den unge konungen, men med stor sinnesstyrka bar han underrättelsen därom. ”Vi måste Guds gudomliga disposition oss behaga låta”, skrev han kort efteråt, ”varandes i den otvivelaktiga förhoppning, att densamme gode Guden vår rättmätiga sak ändå förträdandes och denna förlust med en annan framgång ersättandes varder.” Likasom han året förut genom segrar till lands upprättat motgångarna till sjös, hoppades han även nu, att en ny seger till lands skulle motväga flottans lidna nederlag. 

Så snart konungen genom erhållna förstärkningar fått tillsammans en styrka av omkring 9,000 man, uppbröt han den 12 Juli från Herrevads kloster för att anfalla danska hären, innan denna ännu hann hämta sig från förlusterna vid belägringen av Malmö. Under vägen erfor han likväl, att danskarna redan erhållit betydliga förstärkningar av kejserliga, hessiska och münsterska trupper, så att de nu var den svenska styrkan till antalet överlägsna, och en av Nils Bielke företagen undersökning visade tillika, att fiendens ställning var nära nog ointaglig; men icke desto mindre beslöt konungen fortsätta anfallet, oaktat, vid hållet krigsråd, alla generalerna avstyrkt detsamma såsom alltför äventyrligt. Den 13 var en bönedag, vilken firades såsom sådan, men den 14 Juli tidigt på morgonen uppställdes hären, stärkt av föregående dagens hvila, mellan Nöbbelöf och Torlösa, och som vanligt visade Soldaterna sin glädje att få kämpa mot fienden. Kl. 3 på morgonen satte sig hären i rörelse, men då man närmade sig Rönneberga högar, där man visste att fienden slagit läger, fann konungen och generalerna till sin stora förvåning, att lägret var försvunnet. Man tog dock för gifvet, att danskarna dragit sig tillbaka till sitt gamla läger vid Landskrona under skydd av fästningens kanoner, och tåget fortsattes i riktning ditåt. 

Det hade likväl ingalunda varit konung Christians avsigt att söka ett sådant skydd eller att undvika striden. Tvärt om hade han, just för att mäta sig med svenskarna, lämnat sin fasta ställning å Rönneberga högar, där han var övertygad att svenskarna ej skulle våga angripa honom, och uppställt hären bakom en hög jordvall, som sträckte sig tvärs över Ylles-hed, där den danska styrkan var gömd för fienden till dess rätta ögonblicket för anfallet var inne. 

Den alltid vaksamme Ascheberg, som ridit framför svenska hären, hade emellertid upptäckt denna danskarnas nya ställning och skyndat att underrätta konungen derom, varefter svenska hären gjorde en svängning, som måste föranleda den danska att lämna sin fördelaktiga ställning eller ock utsätta sig för ett anfall i sidan av hela svenska styrkan. Denna, bestående av 28 sqvadroner rytteri och 15 brigader fotfolk, uppställdes härefter i slagordning, så att högra flygeln, över vilken Carl XI förde befälet samt under honom general Ascheberg över rytteriets första linie, Nils Bielke, nu befordrad till generalmajor, över den andra och generalmajor Mortaigne över fotfolket, utgjordes av 7 sqvadroner och 2 brigader; mitten, vars första linie anfördes av generallöjtnanten Schultz och den andra av Christofer Gyllenstierna, sedan slaget vid Lund befordrad till generallöjtnant, av 7 brigader fotfolk, samt vänstra flyeln, under fältmarskalken Helmfelts befäl, av 7 sqvadroner och 2 brigader, fördelade, likasom högra flygelns, i två linier, av vilka den förstas rytteri anfördes av generalmajor Schönleben och den andras av överste Lybecker samt fotfolket av generalmajor Sperling. Hela styrkan uppgick till 8,522 man, utom befälet, eller med inberäkning av detta, till något över 9,000 man, av vilka omkring 5,000 man var fotfolk och något över 4,000 man rytteri. Artilleriets styrka finnes ej uppgiven. Slagordningen var något olika den i slaget vid Lund och den vanliga då för tiden, så till vida som flyglarna icke utgjordes av endast ryttare, utan även av infanteri-brigader. Andra liniens avstånd från den första var 400 alnar eller dubbelt så stort som i slaget vid Lund. 

Danska hären utgjordes av 20 brigader fotfolk och 46 sqvadroner rytteri, tillsammans omkring 12,000 man. Dess fotfolk synes likväl ej varit talrikare än det svenska, men rytteriet var nära 3,000 man starkare. Dess slagordning var huvudsakligen lika med den svenska, men med vissa skiljaktigheter, så att å främsta liniens flyglar utgjordes varannan avdelning av en brigad och varannan av en sqvadron, med helt små luckor mellan varandra. Bakom andra linien fans en tredje av 9 sqvadroner utan särskilt befäl, och utanför vardera flygeln stod 3 sqvadroner. Högra flygelns första linie, bestående av 8 sqvadroner och 7 brigader, anfördes av Christian V och under honom av fältmarskalken Goltz, en erfaren krigare, som från brandenburgisk tjänst övergått i dansk; dess andra linie, 7 sqvadroner och en brigad, hade till befälhavare generallöjtnant Meerheim; där hade de österrikiska och münsterska trupperna blivit ställda. Mitten, 3 brigader i första och 2 i andra linien, anfördes av generallöjtnant Russenstein och generalmajor Schack. Vänstra flygelns första linie, 8 sqvadroner och 6 brigader, stod under generallöjtnant Fredrik Ahrensdorfs befäl; dess andra linie, 8 sqvadroner och en brigad, under generalmajor Levetzaus. Avståndet mellan de särskilda linierna utgjorde knappa 300 alnar. 

Sedan svenska hären fått någon vila, varunder Carl XI, med sina generaler, intog en enkel frukost i skuggan av en stor ask, som stod qvar ännu 50 år efter slaget, intog de särskilda avdelningarna omkring kl. 9 på morgonen sina bestämda platser i slagordningen, och konungen red längs linierna, uppmanande varje brigad och sqvadron särskilt att modigt gå på i striden. Därpå utdelades fältropet ”Hjälp Jesus!” och så sköts av artilleriet under major Liljenberg dubbel svensk lösen med 4 skott. När den ej besvarades, lät konungen förnya densamma, och nu blev danska hären synlig, framryckande över den höga jordvallen. Konung Christian hade ej velat stanna på dess andra sida, fruktande att, i sådant fall, svenskarna ej skulle våga anfalla eller ock fortsätta sin kringgående rörelse och falla danskarna i sidan. Dessa framryckte långsamt, men, så snart de kom inom kanonhåll, lät Carl XI sitt artilleri börja mot dem en häftig eld. Konung Christian lät då även framföra sitt artilleri, och så uppstod från båda sidorna en kanonad, som varade till omkring kl. 11 f. m. Båda härarna skildes nu endast av en dalgång, och båda väntade att anfallas av motståndaren. 

Konung Carl var den förste, som ledsnade vid denna strid på avstånd, och gav befallning, att hela svenska hären skulle framrycka över dalgången samt uppför dess motsatta sluttning rusa mot fienden med blanka vapen. Oaktat alla svårigheter av åtskilliga naturhinder verkställdes denna rörelse med god ordning; men konungen själv, med de yttersta sqvadronerna på högra flygeln, hade största möda att överkomma ett träsk framför danskarnas vänstra flygel, så stiga uppför sluttningen och slutligen klättra över en stenmur, på vilken han dock fann en öppning, genom vilken hans drabanter skyndade en i sänder. Så snart de kommit igenom, störtade han, utan att avvakta de övriga sqvadronerna, ensam med sina drabanter mot fienden, som på alla sidor omringade honom, och han hade otvivelaktigt blivit dödad eller tagen till fånga, om icke de båda närmaste sqvadronerna av livregementet, till vilka snart slöt sig ett par sqvadroner i andra linien, kommit honom till hjälp och kastat fienden tillbaka. Även den övriga delen av högra flygeln gick modigt danskarna inpå livet och drev dem undan, och då nu svenska högra flygelns båda linier anföllo den redan i oordning bragta danska vänstra, blev den kastad överända, skingrad och driven utåt heden. Nästan hela det till denna flygel hörande danska fotfolket blev nedhugget och även de danska kanonerna föllo i svenskarnas händer. Svenska rytteriet, med konungen, Ascheberg och Bielke i spetsen, jagade det danska ända till Asmundstorp nära Landskrona. Här måste man dock stanna i anseende till manskapets och hästarnas utmattning. Det rådde nämligen denna dag en qvävande hetta, varav många blivit sanslösa. Även konungen hade ett par gånger för några ögonblick förlorat medvetandet samt var nu nästan oigenkännlig av svett och dam. 

Emellertid syntes svenskarnas vänstra flygel icke till, och Nils Bielke skickades att efterhöra varför den icke följt med den högra. Här, likasom i slaget vid Lund, hade striden utfallit mycket olika för båda flyglarna. Den vänstra, svagare än den fientliga högra, som utgjordes av fiendens bästa trupper, de kejserliga och münsterska regementena samt danskarnas förnämsta rytteri, och som dessutom livades av danska konungens därvaro, hade genast vid första sammandrabbningen förlorat sina ledare, fältmarskalken Helmfelt, som stupade, och generalmajor Schönleben, som fick sin häst skjuten och blev fången. Den råkade härvid i oordning, och häraf begagnade sig fienden att göra ett kraftigt anfall, då de yttersta sqvadronerna i svenskarnas båda linier kastades överända och även det denna flygel hörande fotfolket måste draga sig tillbaka. Konung Christian och hans broder, prins Georg, förföljde ivrigt de slagne som förlorade sina kanoner, vilka förnaglades, samt drog sig tillbaka ända till Tirups kyrka, där svenska trossen stod skyddad av en vagnborg och bevakad av en talrik skara uppbådade småländska bönder. När dessa vid fiendens anryckande började röra trummorna så väl inom vagnborgen som bakom den höga kyrkogårdsmuren, trodde danskarna att här stod några svenska trupper i reserv, varför de stannade och upphörde med förföljandet. 

Generalmajor Sperling, med det till svenskarnas vänstra flygel hörande fotfolket, hade ock ej allenast kastat fienden tillbaka, utan även börjat gå anfallsvis till väga, varför konung Christian återkallade de sqvadroner, som förföljt det slagna svenska rytteriet, samt kastade sig nu med hela danska högra flygeln över Sperlings brigader. Dessa var alltför svaga mot en sådan övermakt, men försvarade sig dock modigt till dess Schultz och Gyllenstierna kom med sina sju brigader jämte några sqvadroner från mitten till västra flygelns undsättning. Då måste konung Christian vända sig mot dessa och derigenom fick den svenska vänstra flygelns skingrade rytteri rådrum att åter samla sig och å nyo anfalla fienden, varvid Axel Wachtmeister i synnerhet utmärkte sig, då han med en sqvadron anföll efter varandra tre fientliga och drev dem på flykten, till dess han slutligen ej hade mer än sex man i stridfärdigt skick qvar av de sina. 

Konung Christian skulle nu, kl. 4 e. m., åter börja striden mot den svenska mitten och vänstra flygeln, då i detsamma Bielke blev synlig, med de trupper konung Carl sändt från sin högra flygel att undsätta den vänstra. Snart visade sig även återstoden av den segrande svenska högra flygeln, och då beslöt sig Christian för ett skyndsamt återtåg till Landskrona. Carl XI ville göra ännu ett allmänt anfall, men trupperna, som under den starka värmen varit i rörelse ända sedan gryningen, var för mycket utmattade för att inlåta sig i en ny strid, varför han åtnöjde sig att låta dem följa långsamt efter till Landskrona och vid 6-tiden på aftonen sluta dagens mödor. 

Slaget vid Landskrona hade emellertid sålunda för svenskarna slutat med en ny seger, som kostat fienden 2,000 man fotfolk och 500 ryttare, samt hela deras artilleri, 37 kanoner. Svenskarnas förlust hade emellertid icke heller varit ringa och synes ha i döda och sårade uppgått till nära 2,000 man, varibland flera av det högre befälet. Största förlusten var dock, att Helmfelt, som ordnat striderna vid Halmstad, Lund och Landskrona samt med sin mångåriga och mångsidiga erfarenhet varit för den unge konungen ett pålitligt stöd, här fann sin bane. 

Segern hade givit ny glans åt svenska vapnet. Genom den så väl som genom de föregående segrarna vid Halmstad och Lund var svenskarnas överlägsenhet i striden med blanka vapen så given, att danskarna under återstående delen av kriget icke vågade ett anfall å öppna fältet mot svenska hären, då den stod under sin konungs ledning, ehuru danska hären vid flera tillfällen var till antalet vida överlägsen den svenska. Detta förhållande var emellertid den viktigaste, nästan den enda fördelen av den vunna segern. Fienden, som fortfarande innehade Landskrona fästning, kunde obehindrat från Seland dit erhålla, och erhöll också verkligen den ena förstärkningen efter den andra, jämte tillräckliga förråd av livsmedel, varemot den svenska hären, för vilken sådana mer och mer började tryta, hemsöktes av sjukdomar så, att den inom några veckor sammansmält till 7,000 man. Generalerna tillstyrkte ett återtåg ur Skåne, men konungen råkade härvid i den häftigaste förbittring och utbrast, att han skulle döda den, som vågade tala om ett sådant. Då man föreställde honom, att, om han ej drog sig tillbaka, kunde danskarna gå emellan honom och de från övre Sverige väntade förstärkningarna, svarade han, att de ej kunde det, emedan han förut skulle slå dem. I soldaternas mod och blinda tillgivenhet låg också hans styrka. De skulle icke tveka att anfalla fienden, huru talrik han än vore, blott han visade sig utom sina förskansningar. Detta visste också fienden och gjorde därför sina förskansningar allt starkare samt röjde allt mindre håg att träda utom dem annat än med smärre strövpartier. 

Slutligen började likväl danska rytteriet, som led av brist på foder, tröttna vid instängningen i Landskrona och uppbröt den 5 Augusti, 7,000 man starkt, i riktning åt Christianstad. Så snart Carl XI fick kunskap härom, följde han efter och brände den långa bron i stadens närhet, för att innesluta fienden och tvinga honom till strid; men danskarna slogo en bro över Helge-ån vid Åhus och drog sig undan, varefter Carl XI tog sitt högqvarter i Norra Veddinge, medan danskarna uppförde ett nytt förskansat läger i närheten av Helsingborg samt lät en stor del av sin styrka jämte trossen övergå till Seland. Sedermera lät Carl XI blockera Christianstad och förlade den 9 Oktober sin här i vinterqvarter mellan Helge-ån och Carlshamn samt tog själv sitt högqvarter i Ljungby. Vid årets slut var emellertid förhållandena i Skåne ungefär desamma som vid slutet av föregående året – danskarna innehade Landskrona och Christianstad, svenskarna Malmö, Helsingborg och det öppna landet. 

I Bohus län hade under tiden åtskilliga tilldragelser av vigt inträffat. Rikskansleren Magnus Gabriel De la Gardie hade sedan föregående året överbefälet så väl i detta landskap som i Västergötland. Befälet över trupperna i Bohus län fördes av överste Clas Breitholtz, vilken, sedan den norska huvudstyrkan dragit sig tillbaka inom norska gränsen, men i ett vid Strömstad uppbygdt blockhus qvarlämnat en besättning av 120 man, den 5 Januari 1677 anföll detta blockhus. Efter några timmars skottvexling och sedan svenskarna rustat sig till att storma fästet, uppgavs detsamma. Några och tjugu man av besättningen, vilka när fienden var så nära, ett återtåg vådligare än en strid, varför han ställde sitt folk i slagordning. Fienden visade dock ingen håg att anfalla svenskarna i fronten, utan började kringgå dem för att avskära dem återtåget till Götaelf. Då lät De la Gardie fotfolket avtåga och befallde rytteriet betäcka återtåget, men när det fientliga vida talrikare rytteriet nu anföll det svenska, gav sig detta på flykten utan att lossa ett skott. De la Gardie var nära att bliva fången, då han sökte uppmuntra sina ryttare att hålla stånd, och allt upplöste sig i oordnad flykt. Först vid Kuru Bro, en halv mil öster om Uddevalla, stannade de flyende, och där gjorde dalkarlarna kraftigt motstånd, med sina pikar hållande fienden tillbaka, till dess hären kommit över bron, varefter denna blev uppriven, och då svenskarna nu stod på andra sidan om Göta elf, upphörde norrmännen att anfalla. Slaget vid Uddevalla hade emellertid kostat svenskarna 500 man, 9 kanoner och nästan hela deras tross. De la Gardie begärde av konungen sitt entledigande, vilket han även erhöll, med skarpa förebråelser för nederlaget, och rikstygmästaren Per Sparre fick befälet efter honom, men bibehöll det blott till fram i November, då det övertogs av Gustaf Otto Stenbock, som nu tagits till nåder och återfått sitt riksamirals-embete. 

Även i Jämtland skedde detta år ett infall från Norge. Efter Marstrands erövring sände Gyldenlöwe 2,000 man, som uppbröt den 1 Augusti och med mycken möda översteg de ödsliga fjällen samt överrumplade de på ett sådant anfall oberedde svenskarna, av vilka 300 man togs till fånga vid Mörstille kyrka, och med den återstående delen, utgörande omkring 1,000 man, tog major Carl Sparre, som hade befälet i detta landskap, sin tillflykt till Frösön i Storsjön, varefter norrmännen intog Hjerpe-skans, där de inqvarterade sig; men sedan rådet längre fram på hösten sändt fältmarskalken Henrik Horn med allt krigsfolk, som kunde undvaras i Stockholm, till Jämtland, drog sig norrmännen åter över gränsen, efter att ha plundrat och bränt så långt de kunde nå. Horn försökte under vintern göra ett infall i Trondhjems amt, men måste för den starka kylan och djupa snön snart vända om. 

I allmänhet hade 1677 varit för Sverige ett olyckligt år. Flottan var till en stor del förstörd och urståndsatt att visa sig i sjön, Bohus län och Jämtland var härjade, allmogen i flera landskap missnöjd och orolig i följd av den hårda utskrivningen och de dryga gärderna, söndringen inom rådet samt misstroendet mellan detta och konungen lika starka som förut. Endast segern vid Landskrona och den alltmera stegrade tillgivenhet, varmed den unge konungen omfattades av sitt folk, utgjorde ljuspunkter i den mörka taflan.

(Från Berättelser ur svenska historien, av Georg Starbäck 1885-1886)


Samma ämne:

Regalskeppet Kronan

1 svar »

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s