Olika ämnen

Axel Oxenstierna (1583-1654)

Axel Gustafsson Oxenstierna, greve av Södermöre, friherre till Kimito, herre till Fiholm och Tidö, rikskansler, Sveriges störste statsman, föddes 16 juni 1583 på Fånö i Uppland och dog 28 augusti 1654 i Stockholm.

Efter grundläggande undervisning hemma skickades han efter faderns död av sin förmyndare, farbrodern Johan Oxenstierna, 1699 jämte sina bröder för att fullborda studierna vid den lutherska protestantismens förnämsta högskolor: Wittenberg, Jena och Rostock. Preceptor för dem under deras resa var Jonas Rothovius (sedermera superintendent i Kalmar stift). Oxenstierna inhämtade därunder grundlig lärdom, först och främst i teologi, i vilken vetenskap han offentligen försvarade avhandlingar, men även uti profanvetenskaperna, i synnerhet latin. Helt säkert fick han under denna sin vistelse i Tyskland blicken öppen för de företräden, som detta land vid denna tid ägde på många samhällslifvets områden framför Sverige, och hans iakttagelser bar sedermera frukt i epokgörande reformer hemma i landet. Hemkommen 1603, utnämndes Oxenstierna till kammarjunkare hos konung Karl IX.

1605 bevistade han riksdagen i Stockholm, över vars rättegångar och blodscener han förde anteckningar, som ännu finnas i behåll. Redan 1606 anförtroddes honom en beskickning till Mecklenburg, närmast avseende en giftermålsunderhandling för Karl IX:s systerdotter, men troligen förenad med andra uppdrag. Under sin frånvaro utnämndes han till riksråd, och vid sin återkomst var han redan, trots sin ungdom, en av de mest betydande männen i Karl IX:s omgivning.

axel-oxenstierna-999

Axel Oxenstierna

Viktiga uppdrag följde nu, det ena efter det andra. 1609 sändes han jämte hovkansleren Chesnecopherus till Reval för att å Karl IX:s vägnar mottaga estländska ridderskapets och staden Revals hyllning. Genom Karl IX:s testamente (1611) insattes Oxenstierna till medlem av Gustaf II Adolfs förmyndarregering. Redan vid den i dec. 1611 sammanträdande riksdagen i Nyköping fungerade han som rikskansler, ehuru den formliga utnämningen skedde, först sedan Gustaf II Adolf själv tillträdt regeringen. På grund av den betydande ställning, som Oxenstierna inom det vid denna tid fåtaliga rådet intog, måste man antaga, att han haft sin hand med vid avfattandet av den konungamakten inskränkande försäkran, som förelades Gustaf Adolf; och man vet, att han haft det vid uppsättandet av de för adeln förmånliga privilegier, som vid detta tillfälle utverkades.

Förkärlek för inskränkt konungamakt, grundad på en aristokratisk samhällsförfattning, utmärkte även Oxenstierna från början av hans bana ända till slutet. Det goda förhållandet till Gustaf Adolf stördes därigenom icke. Anmärkningsvärt är, att en av Gustaf Adolfs första regeringsåtgärder var Oxenstiernas utnämning till rikskansler 6 jan. 1612. Med avseende på hans skyldigheter i denna egenskap innehöll instruktionen, att man honom ”icke så egentligen föreskrive må, vad han i sådane kall och ämbete göre och beställe bör, utan ställe det till hans beskedenhet och förstånd”. Också fanns det intet område av förvaltningen, där han icke ingrep. I utrikesärenden, i justitieförvaltningen, i förvaltningen av krigsmakten till lands och sjöss, i vården om rikets finanser, i den egentliga civilförvaltningen, i ordnandet av kyrkans, universitetens och skolornas styrelse, överallt utövade han organiserande, ordnande och kontrollerande verksamhet. Det är ej utan skäl Oxenstierna av Geijer kallas ”Sveriges störste civilist”. Blott i avseende på en förvaltningsgren innehöll instruktionen bestämda föreskrifter, nämligen rörande ”riksens archiv”. Även för denna institution, liksom för många andra, var Oxenstiernas styrelse epokgörande. (Själv samlade han det största och värdefullaste enskilda arkiv i Norden.) Då man dessutom besinnar, att på denna tid alla riksdagsbeslut avfattades i konungens kansli och att dessa ej sällan liksom konungens propositioner till riksdagen uppsattes av rikskanslerns egen hand, kan man få en föreställning om det inflytande Oxenstierna redan blott genom sin ämbetsställning utövade.

Vad särskilt riksdagarna angår, svek Oxenstierna ingen enda gång, då han befann sig i landet, sin post, och det finnes exempel på, att han, på rådets begäran, även ifrån Tyskland hemsänt till riksdagen ett av honom själv skrivet förslag till riksdagsbeslut (1634). 1612 avreste Oxenstierna som den främste kommissarien på svenska sidan till fredsunderhandlingarna i Knäred. Där undertecknade han freden 18 jan. 1613. Själv uppsatte han protokoll över förhandlingarna. För sina tjänster belönades han 17 april 1613 med häradshövdingsysslan i Snefringe härad i Västmanland, varjämte han 5 febr. 1614 erhöll Kimito friherreskap. Bekant är, vilken mängd nya, mer eller mindre viktiga förordningar, som utmärkte de fredliga åren av Gustaf II Adolfs regering. Man torde tryggt kunna påstå, att det var få, om ens några, av dessa, vid vilka Oxenstierna icke medverkat; många har han med egen hand uppsatt. Om emellertid någon gren av förvaltningen, utom de diplomatiska angelägenheterna, kan sägas mera speciellt ha varit föremål för hans intresse, så är det finansförvaltningen. Otaliga är de uppsatser, förslag, betänkanden och resolutioner, som han författade i dithörande ämnen. Handeln och industrien voro hans skötebarn, och man kan säga, att han lika mycket är Sveriges Colbert som dess Richelieu. Så är den viktiga Handels- och seglationsordningen, som framlades på riksdagen i Örebro 1614, författad av Oxenstierna

Det var början till en lång följd av lagstiftningsåtgärder i denna väg, uti vilka Oxenstierna var själen. (Hollands näringslagstiftning har mest av alla staters utövat inflytande på hans politik.) Redan vid denna tid påminde den ställning rikskanslern intog under konungens bortovaro om en vice regents. Under fälttåget 1614 skulle han här hemma övervaka krigsfolkets utskrivning, utrustning och översändande till Livland. Likaså skulle han ha inseende över skeppsbyggeriet och arkliet. Han skulle befordra verkställigheten av de nya ordningarna om rättegångar och handel. Han skulle mottaga och underhandla med främmande sändebud; och för ”kammaren” var han ett slags överordnad chef, till vilken skrivelser, som egentligen gällde detta ämbetsverk, ej sällan omedelbart riktades. Kammarrådet, amiraler, ståthållare anbefalldes att lyda hans order. Ett särskilt uppdrag, som Oxenstierna 1614 mottog vid ett besök hos konungen i Livland, var dessutom att enligt av honom själv uppsatt instruktion avsluta giftermålsunderhandlingen mellan pfalzgreven Johan Kasimir och prinsessan Katarina. Efter att i slutet av 1615 ha åter rest över till konungen i Livland åtföljde Oxenstierna honom i början av 1616 till Finland, där möte hölls med ständerna i Helsingfors. För övrigt hade han där till uppgift att avhjälpa allmogens klagomål, ordna försvarsanstalterna mot Ryssland och indriva Älfsborgs lösen. Det sistnämnda uppdraget var vid denna tid och under de följande åren ett huvudföremål för Oxenstiernas omsorger.

Efter 1617 års riksdagar i Örebro och Stockholm, vid vilka Oxenstierna kraftigt ingripit i förhandlingarna (han hade bl. a. på den förstnämnda framlagt det förslag till riksdagsordning, som av ständerna antogs), reste rikskanslern och Bror Rålamb omkring i landet för att bringa den nödiga summan tillhopa. Att detta lyckades och att Älfsborg sålunda räddades åt Sveriges krona, var till huvudsaklig del Oxenstiernas förtjänst. Danmarks hållning var dock, trots den gjorda avbetalningen, högst osäker, och Oxenstierna hade därför i början av 1618 till uppgift att hålla mönstringar med folket i Småland och Östergötland för att tillse, att detta vore i ordning att möta ett befarat anfall, som dock uteblev. Sedan Älfsborgs lösepenning emellertid till fullo blivit gäldad, sändes Oxenstierna i spetsen för en beskickning 1619 att möta danska ombuden i Sjöared. Underhandlingen blev för ögonblicket utan resultat, men visade dock, att den tid nu var kommen, då Sverige icke längre tog lag av danskarna.

– Det är knappast någon del av Gustaf Adolfs regering, som utmärkes av en så livlig verksamhet för rikets förkovring på alla områden, som de nu närmast följande åren. Utom Oxenstiernas egna kvarvarande koncept vittnar riksregistraturet, som för dessa år innehåller anteckningar rörande vem som uppsatt de särskilda skrivelserna, om den betydande andel Oxenstierna haft i dessa åtgärder. Här må blott erinras om kopparkompaniets instruktion, de nya landshövdinginstruktionerna, den bekanta ”stadgan” om städernas förvaltning 1619, vars i detalj gående föreskrifter visa en utomordentlig insikt om städernas både resurser och medlen för dessas tillgodogörande, vidare genomgripande åtgärder för universitetens förbättring, instruktioner för utskrivningar och värvningar, Oxenstiernas egenhändiga förslag till krigsartiklar, kungliga propositioner till riksdagarna, instruktionen för den 1621 tillförordnade regeringen, patent om reformationsjubelfesten Oxenstierna s. v., för att icke nämna instruktionen för rikskanslern själv att i Berlin avsluta giftermålet mellan Gustaf Adolf och Maria Eleonora. Sistnämnda uppdrag utförde Oxenstierna i spetsen för en lysande beskickning på hösten 1620. 

I den under konungens fälttåg 1621 tillförordnade regeringen var Oxenstierna den ledande mannen. Det torde ej varit utan hans tillstyrkan, som konungen då för första gången ställde vid hans sida i denna regering hans broder Gabriel och hans kusin Gabriel Bengtsson Oxenstierna Ett speciellt åliggande för rikskanslern var emellertid anskaffande av alla krigets förnödenheter, både manskap, penningar och varor för såväl armé som flotta. – Hans utomordentliga skicklighet i denna senare befattning föranledde Gustaf Adolf att till 1622 års fälttåg medtaga Oxenstierna till Livland, varest denne fick sitt residens i Riga med uppgift att sörja för denna viktiga orts försvar på samma gång som för arméns behov.

Att Gustaf Adolf nu kunde räkna på Oxenstiernas vaksamma omsorger med Rigas hjälpkällor till sitt förfogande blev en väsentlig orsak till, att det denna gång blev honom möjligt att sträcka sina erövringar djupt in i fiendens land. Till belöning för sina tjänster fick Oxenstierna 16 aug. 1622 i förläning hela biskopsdömet Wenden tillika med 4 däri belägna befästa slott. Freds- och stilleståndsunderhandlingar med Polen jämte övriga angelägenheter kvarhöll honom i Livland till början av 1623. Emellertid tog tvistigheterna med Danmark åter en hotande vändning, men åter lyckades Oxenstierna på ett nytt möte i Sjöared (1624), stödd på sin fullmakt att i värsta fall förklara krig, tvinga Danmark till eftergift i nästan alla punkter. Under 1625 års fälttåg blev hans verksamhet för organisationen av provianteringsväsendet och krigskommissariatet i Livland måhända ännu mer betydelsefull än förut. Konungens brev är rika på beröm. När Gustaf Adolf 1626 stod i begrepp att övergå till Preussen, sände han Oxenstierna till Finland att där samla penningar och trupper, för att med dessa möta på andra sidan Östersjön. Oxenstierna fullgjorde som vanligt till konungens högsta belåtenhet sitt åliggande; och från det ögonblick, då han med sitt samlade folk i aug. åter förenat sig med huvudhären, spelade han åter samma roll i Preussen som förut i Livland, blott med mera växande uppdrag, i samma mån uppgifterna i det hela blev större. Det finnes över huvud taget icke någonting, varom Gustaf Adolf icke rådslog med Oxenstierna och med avseende varpå han icke gav honom uppdrag. Tullar, kontributioner, uppbördsväsen, ja t. o. m. fästningsbyggnader ställdes under Oxenstiernas uppsikt, utom det att konungen knappast tog ett steg på diplomatiens område, utan att inhämta Oxenstiernas betänkande. I okt. 1626 överlämnades åt Oxenstierna vid fälttågets slut dels den civila förvaltningen i egenskap av generalguvernör över Preussen, dels uppsikten över den militära förvaltningen som legat vid armén, dels ledningen av underhandlingen med Polen.

Oxenstiernas grundliga insikter i statsekonomien voro sannolikt en orsak till, att konungen önskade just i hans händer lämna Preussens förvaltning, som i första rummet blev av finansiell natur, ett skäl, som sedermera i dec. 1630 även föranledde honom att med oinskränkt fullmakt åt Oxenstierna överlämna ledningen av kronans hela spannmålshandel samt i sammanhang därmed i mars 1631 direktionen av alla tullar och licenser i Sveriges Östersjöländer. De av Oxenstierna högt uppdrivna tullarna i Preussen blev också en huvudtillgång för betäckande av krigskostnaderna i Tyskland, liksom även armén där till väsentlig del försågs med sitt behov av bröd och säd från de av Oxenstierna anskaffade förråden. Beträffande den polska underhandlingen lyckades Oxenstierna genom överlägsen skicklighet efter upprepade avbrott äntligen förmå de oefterrättliga polska myndigheterna till det för Sverige fördelaktiga stilleståndet i Altmark, 1629. Blott en kort tid hade hans vistelse i Preussen avbrutits, genom en beskickning till Stralsund och Danmark aug.–sept. 1628, då han där träffade överenskommelse om staden Stralsunds besättande med svenska trupper.

Efter det tyska krigets början fortfor Oxenstierna en tid att från Preussen stå i den livligaste förbindelse med konungen och att i utförliga skrivelser meddela honom sina råd i yttre och inre angelägenheter. Efter slaget vid Breitenfeld (sept. 1631) kallades Oxenstierna att, dock med bibehållande av sin egenskap av generalguvernör i Preussen, personligen inställa sig på krigsskådeplatsen. I dec. 1631 sammanträffade han med konungen i Frankfurt am Main. För bevarandet och befästandet av det svenska väldet i de erövrade länderna fick nu Oxenstierna genast en liknande betydelse, som han haft i Riga under de livländska och i Elbing under de preussiska fälttågen, ehuru allt i utvidgad skala. Vid konungens avtåg till Franken och Bajern i början av 1632 utnämndes Oxenstierna till legat i Rhenländerna med högsta befäl över furstar och generaler i svensk tjänst. Ehuru han personligen ej levererade någon batalj, förstod han genom kloka anordningar hålla spanjorerna stången. Stor militärisk skicklighet utvecklade Oxenstierna emellertid även, då han på sommaren 1632 tillförde konungen vid Nürnberg de högst betydande förstärkningar såväl av trupper som livsmedel, som han samlat i Rhenländerna. Vid uppbrottet från Nürnberg kvarlämnade Gustaf Adolf åter Oxenstierna som sin ställföreträdare på dessa orter, varest han förblev till i okt., då han vände åter till Rhentrakterna med, som han själv skrev, ”amplere fullmakt än honom ljuvt var”. Sysselsatt med förberedelserna till ett tillämnat möte med de evangeliska ständerna i Ulm, mottog han underrättelsen om Gustaf Adolfs död. Det visade sig emellertid nu tydligen, att verket i Tyskland ej uppburits av konungen allena. Oxenstiernas egen storhet trädde nu först rätt i dagen. Han måste ingjuta nytt mod hos de modlöse både i Sverige och Tyskland, han måste organisera styrelsen både här hemma och därute, och själv måste han ge liv åt de nya formerna. Kort efter det han hemsänt den av honom ursprungligen med egen hand skrivna (1634 års) regeringsformen, lyckades han förena de fyra s. k. Öfre kretsarnas ständer till ett förbund (april 1633), till vars ”direktor” han, trots Sachsens avundsjuka motstånd, valdes. Genom fullmakt 12 jan. 1633 hade han då redan utnämnts till Sveriges fullmyndige legat i Tyskland och var som sådan oinskränkt härskare över det betydande område, som Sveriges härar erövrat i Tyskland. Ingen enskild svensk har förr eller senare ägt en sådan makt. Med full kunglig makt och myndighet avfärdade han sändebud, utnämnde ämbetsmän och utdelade förläningar. Tysklands arkiv innehålla sålunda en mängd förläningsbrev, undertecknade med Oxenstiernas blotta namn. Det märkligaste av dessa är det, som åt hertig Bernhard av Weimar förlänade hela hertigdömet Franken. Ej underligt att åt honom själv på fullt allvar erbjöds mainzska kurfurstevärdigheten, ett förslag, som, efter att ha varit föremål för allvarliga överläggningar i svenska rådet, dock snart förföll. Över huvud var den lysande tiden i Tyskland förbi efter slaget vid Nördlingen (1634). Förgäves sökte Oxenstierna genom sin bekanta resa till Frankrike (mars och april 1635) med denna makts bistånd hålla verket uppe. Det år han efter denna resa ännu tillbragte i Tyskland var sannolikt ett av de bekymmersammaste i hans liv. 

Under myteri i krigshären och avfall bland bundsförvanterna sökte han förgäves freden på alla håll med Mecklenburgs och Danmarks bemedling, på samma gång som Oxenstierna till sin outsägliga grämelse såg regeringen hemma av, som han ansåg, otidigt klenmod offra Sveriges bästa inkomstkälla, tullarna i Preussen, genom stilleståndet med Polen 1635. Hans till ordspråk vordna sinneslugn bragtes denna gång alldeles ur jämvikt, och han vårdade sig ej om att dölja sin harm. För att sporra sina kolleger till mera ”manliga consilia” återvände han till Sverige i början av juli 1636. 16 juli samma år avlade han högtidlig räkenskap för sin förvaltning, innan han intog sin plats bland riksförmyndarna. – Kristinas förmyndarstyrelse kallas ofta Axel Oxenstiernas regering, och detta med skäl. Det inflytande, som Gustaf Adolfs förtroende och hans egen överlägsna klokhet berett honom, var så stort, att ingen kunde undandraga sig detsamma. I utrikesärenden voro hans ord allsmäktiga. Genom en av honom skapad kår av diplomater knöt han förbindelser med alla emot habsburgska huset fientliga makter från Portugal till Turkiet. Sveriges hållning på westfaliska fredskongressen bestämde han genom sonen Johan, som där verkställde hans befallningar. Danmark bekämpade han genom en kedja av åtgärder, som utmynnade i det av honom dock ej påyrkade kriget 1643, för vilket krig han uppgjorde fälttågsplaner och under vilket befälhavarna till lands och sjöss lydde hans befallningar. Hans verk är ock det ärofulla fredsslutet vid Brömsebro 1645, vilket han, efter ett halvt års underhandling, framtvang till en del i strid mot sina egna, av Kristina givna instruktioner.

– Redan från Tyskland hade han genom ”sakrika memorialer, uppfyllda av nya uppslag och vinkar på alla förvaltningens områden”, bestämmande ingripit i rikets inre styrelse. Själva regeringsformen 1634, en grundval för den yttre och inre förvaltningen, på vilken man vidare byggt intill denna dag, är hans verk. Ett av de märkligaste av nyssnämnda memorial är det av 8 okt. 1633. Det innehåller en fullständig, detaljerad plan för ordnandet av krigsmakten till lands och sjöss, för finansernas upphjälpande, för städernas förkovring, för myntväsendets och kopparverkets nydaning, för gästgiveriväsendets organisation och för kommunikationsledernas utveckling genom kanaler, allt saker, som till väsentlig del sattes i verket efter hans återkomst till fäderneslandet 1636. Det är nämligen först denna senare tid, som utmärkes för de stora reformer på förvaltningens olika områden, som gjort Kristinas förmyndarregering ryktbar. Först genomdrev Oxenstierna, att regeringen själv 14 dec. 1636 antog vissa grundregler för sin verksamhet i ekonomiska och politiska ämnen. Därpå följde på Oxenstiernas förslag en mängd epokgörande författningar för bergverken, för handeln, tullverket (som fortfarande stod under Oxenstiernas omedelbara uppsikt), för städerna, postväsendet Oxenstierna s. v. Första förverkligandet av en svensk kolonisation i Amerika, 1638, är i främsta rummet Oxenstiernas förtjänst, som med egna medel väsentligt bidrog till expeditionen. Undervisningsanstalternas, såväl de högres som de lägres, förbättring låg Oxenstierna under dessa år synnerligen om hjärtat. ”Få statsmän hava ägt en så klar uppfattning av bildningens väsende och ändamål, en så praktisk blick för den sunda uppfostringsmetoden” (Odhner). Den av honom jämte J. Skytte 1637 företagna revisionen av Uppsala universitet blev för detta epokgörande. 

– Oxenstiernas avgjort aristokratiska hållning (trots den billighet och rättvisa, som eljest hos honom är så utpräglade drag) i den stora sociala frågan om böndernas förhållande till adeln, som i mitten av 1640-talet upprörde samhället, fördunklade under förmyndarstyrelsens sista år något den store mannens anseende. Därtill kom den unga drottningens avundsjuka över hans stora inflytande, som räckte handen åt de ofrälse ståndens missnöje. Utnämningen till greve av Södermöre, 3 sept. 1645, åtföljd av betydliga förläningar (20 nov. samma år), var därför det sista stora offentliga erkännande Oxenstierna fick mottaga. Det gick visserligen ej an att avlägsna rikskanslern; men hans inflytande var i märkbart avtagande, och 1646–49 ägde en fullständig brytning rum mellan Oxenstierna och drottningen, föranledd av det förolämpande sätt, varpå hon behandlade Oxenstiernas son Johan som fredskommissarie i Osnabrück. Ej utan sin betecknande betydelse är det, att ett register över fullmakter under Kristinas regering ej upptager något annat uppdrag för den förr så mångbetrodde mannen än att reglera gatorna i Västerås. Trots drottningens avoghet var det emellertid långt ifrån, att Oxenstierna denna tid saknade allt inflytande. Sitt rikskanslersämbete skötte han fortfarande, och hans ord hade alltjämt stor vikt vid behandlingen av utrikesärendena. 

Främmande furstar vände sig ännu gärna till honom personligen för att anhålla om hans mäktiga förord, och vid rådsförhandlingarna vägde hans råd stundom tyngre än drottningens mening. På rikets inre förkovran hade han fortfarande sin uppmärksamhet riktad. Även under onådens tider skrevs nämligen förordningar, t. ex. skogsordningen 1647, av hans hand. Efter återvunnen gunst sysselsatte han sig livligt med finans- och handelslagstiftningen. Kommerskollegiets instruktion 1651 är av honom skriven, och under Kristinas vildaste slöseri sökte han ännu, ehuru fåfängt, bringa reda i finanserna genom uppgörande av stater för 1651 och 1653. En av hans ålderdomssysselsättningar var jämväl utövandet av kanslersämbetet vid Uppsala universitet, som han mottog 1646 efter att redan långt förut ha avböjt anbudet därom.

– Med djup smärta såg Oxenstierna Kristina nedlägga sin krona. Både offentligt, genom i rådets namn uppsatta skrivelser, och enskilt sökte han förmå henne ändra beslut. Också vägrade han, ehuru närvarande, vid avsägelseakten i Uppsala 1654 föra ordet å ständernas vägnar. Den utmärkta uppmärksamhet han rönte av den nye konungen Karl X Gustaf torde emellertid i viss mån försonat honom med den skedda förändringen. Länge överlevde han icke densamma. Kort efter tronombytet greps han under överläggningarna hos konungen av häftigt illamående, från vilket han ej mer tillfrisknade. Han ligger begraven i Jäders kyrka.

– Jämte en i hög grad imponerande gestalt, som stundom gentemot Sveriges medtävlare och motståndare gav intrycket av stel, oåtkomlig högdragenhet, ägde Oxenstierna stor förmåga att vinna människor. Glättighet och meddelsamhet i umgänget jämte allvarlig gudsfruktan, stor hjälpsamhet mot anhöriga Oxenstierna a. och godhet mot underhavande utmärkte hans enskilda liv.

– Med sin maka, Anna Bååt, hade han flera barn, av vilka sönerna Johan (se Oxenstierna 20) och Erik (se Oxenstierna 21) spelade en framstående politisk roll. Om Oxenstiernas djupgående litterära intressen vittnar den förbindelse, vari han stod till en mängd av Europas litterära storheter, av vilka han lyckades fästa några i svensk tjänst, t. ex. B. Chemnitz, J. Freinsheim, Hugo Grotius, D. Heinsius, J. Loccenius. Det av Oxenstierna efterlämnade betydande arkivet förvarades på Tidö ända till 1848, då det inköptes av svenska staten. Införlivat med Riksarkivet, utgör det den ojämförligt viktigaste av de där förvarade enskilda samlingarna, (över denna samling har i ”Meddelanden fr. Sv. riksarkivet. Ny följd” 2:2, 1907, tryckts en av P. Sondén upprättad förteckning.) 

Av Oxenstiernas många ännu bibehållna skrifter ha sedan långt tillbaka spridda aktstycken publicerats i en mängd äldre och nyare samlingar. Särskilt för sig utgivna är breven (dock ej alla) till sonen Johan Oxenstierna (af Gjörwell, 1810), varförutom Oxenstiernas korrespondens med regeringen och rådet 1633–36 till huvudsaklig del offentliggjorts i ”Handl. rör. Skandinaviens historia” (d. 24–38), och en mindre del av korrespondensen med Gustaf Adolf och andra i ”Arkiv till uppl. av svenska krigens etc. historia” (d. 1 Oxenstierna 2). F. n. är emellertid under utgivning en vittomfattande specialsamling av Oxenstiernas skrifter, Rikskansleren Axel Oxenstiernas skrifter och brevväxling, avsedd att meddela dels hans egenhändigt uppsatta, i behåll varande dagboksanteckningar, betänkanden, diplomatiska aktstycken m. m., dels de viktigaste delarna av hans vidlyftiga brevväxling (breven såväl från som till honom). 

Arbetet verkställes på föranstaltande av Vitt. hist. Oxenstierna antikvitetsakademien och leddes till en början av K. G. Styffe, biträdd av yngre forskare (P. Sondén, J. F. Nyström, N. Edén, S. Clason, H. Brulin), och bekostas av de s. k. Bergerska donationsmedlen. av verket ha 1888–1909 4 dlr utgivits av ”Förra avdelningen” (historiska och politiska skrifter och Oxenstiernas brev 1606–29) och 1888–1905 11 dlr av ”Senare avdelningen” (brev till Oxenstierna). Ridderskapet och adeln har låtit resa Oxenstiernas bronsstaty, som, modellerad av J. Börjeson, 10 mars 1890 avtäcktes framför riddarhusets norra fasad.

Den store rikskanslerens bild finnes dessutom modellerad av Sergel i den kolossala gipsgruppen ”Axel Oxenstierna, dikterande Gustaf Adolfs bragder för historiens gudinna”, från mitten av 1780-talet, som avtäcktes i östra valvet i Stockholms slott 6 nov. 1832. Den var urspr. avsedd att pryda fotställningen till Gustaf II Adolfs staty i Stockholm, där den också, tack vare enskild persons frikostighet, gjuten i brons uppställdes 1906. 1883 beslöt Svenska akademien att som en hyllningsgärd åt Oxenstiernas förtjänster om fosterlandet prägla en minnespenning (av 18:e storleken, den största, som akademien någonsin låtit prägla). På Fånö herresäte, på den plats, där fordom det hus stått, vari Oxenstierna föddes, avtäcktes 28 sept. 1889 en av Fånös dåv. ägare, brukspatronen H. Tamm, bekostad minnesvård. Oxenstiernas namnteckning meddelas å pl. III till art. Autograf. Det s. k. Oxenstiernska huset i Storkyrkobrinken i Stockholm (en lång tid lokal för Statistiska centralbyrån, numera för husgerådskammaren), vars uppförande Oxenstierna påbörjade, är avbildad i art. Mezzanin. Över Oxenstierna finnes ännu ingen i någon mån uttömmande biografi. Jfr N. Ahnlund, ”Till Axel Oxenstiernas ungdomshistoria” (i ”Personhist. tidskr.” 1913).

(Från Nordisk familjebok, Uggleupplagan 1914)

Kategorier:Olika ämnen

Märkt som:

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s