Textarkivet

Bengt Gabrielsson Oxenstierna (1623-1702)

Bengt Gabrielsson Oxenstierna, greve, kanslipresident, en av Sveriges utmärktaste statsmän, född 16 juli 1623 på Mörby i Uppland, död 12 juli 1702 i Stockholm. 

Efter studier i Uppsala, där han 1643 valdes till rector illustris, begav han sig 1645 på utrikes resor, varunder han genomreste kontinentens viktigaste länder. Efter ett kort besök hemma 1648 fick han tjänstgöra vid den stora fredskongressen i Osnabrück. Det var den blivande statsmannens första lärospån. 

Under sin vistelse i Tyskland kom han i närmare beröring med dåv. pfalzgreven Karl Gustaf, vars synnerliga bevågenhet han förvärfvat. Av honom som generalissimus förordnades han 1650 att å Sveriges vägnar vara deputerad vid den s. k. exekutionstraktaten i Nürnberg, och vid sin hemkomst till fäderneslandet, våren 1651, rekommenderades han av pfalzgreven varmt åt Kristina. Nu följde hastigt det ena viktiga uppdraget på det andra. 1651 fick han förnyad instruktion som svensk ”abgeordneter” i Nürnberg. Efter upplösningen av konferensen där begav han sig på eget bevåg till Frankfurt för fortsättande av de oafslutade underhandlingarna och utnämndes 1651 till ”legatus plenipotentiarius” där. Följande året fick han K. M:ts befallning att bege sig till Böhmen för att som svensk ambassadör bevista kejsarens och kurfurstarnas sammankomst i Prag, varvid han bl. a. skulle söka utverka investitur å Sveriges tyska provinser. Till följd av Brandenburgs protest misslyckades visserligen detta, men Oxenstierna fick befallning att följa kejsaren till riksdagen i Regensburg för att fortsätta sina bemödanden. Under tiden hade han utnämnts till president i Wismarska tribunalet. 

bengt-oxenstierna-999

I början av 1653 lämnade han Regensburg, och jämte Schering Rosenhane organiserade han det nya tribunalet samt var en av dem, som på Sveriges vägnar mottogo stadens hyllning. Knappt hade Karl X Gustaf bestigit tronen, förrän han kallade Oxenstierna till nya diplomatiska värf, åt vilka med konungens ständigt växande förtroende han oafbrutet under dennes regering egnade sina krafter. Redan 1654 fick han i uppdrag att representera Sverige vid den stundande kretsdagen i Neder-Sachsen. På vägen dit borde han besöka Celle, Wolfenbüttel, Hannover och Magdeburg för att där framkalla en stämning till Sveriges förmån i striden mot Bremen. I slutet av året inkallades han i rådet, varjämte han blev kansliråd. I början av 1655 kallades han att från Wismar skyndsamt infinna sig hos konungen, emedan denne önskade använda hans tjänst i kansliet. Under det samma år begynnande polska fälttåget åtföljde Oxenstierna Karl Gustaf till en början till Warschau, där han i slutet av 1655 och början av 1656 förblev i egenskap av guvernör över Stor-Polen och Masuren och där han på ett förträffligt sätt sörjde för förvaltningen av landet, för Warschaus förseende med livsmedel, för de sjukes nödiga skötsel, för värvningen av nya regementen Oxenstierna s. v. Efter Warschaus fall och Erik Oxenstiernas död utnämndes Oxenstierna i okt. 1656 till guvernör över Kulmska palatinatet, vartill lades Kujavien och Masovien. Där övertog han den ärofulla Oxenstiernska förvaltningens traditioner och fullföljde dem på ett sådant sätt, att t. ex. staden Thorns invånare sedermera med beredvillighet offrade lif och blod för svenskarna i striden emot egna landsmän. 

När Karl Gustaf 1657 tågade till Danmark, lämnades nämligen Oxenstierna kvar i Thorn, varest han, trots det nästan förtvivlade läget, ej blott visste att försvara sig med beundransvärd uthållighet i nära ett och ett halvt år, utan även lyckades genom sin kallblodiga ståndaktighet och det sken av styrka, som han, trots fästningens oerhört utblottade tillstånd, genom sin bestämda hållning vid underhandlingen förstod att ge svenskarnas sak, utverka sådana kapitulationsvillkor, att de blevo utgångspunkt för de följande fredsunderhandlingarna. Det föll därför nästan av sig själv, att Oxenstierna även skulle bli en av fredskommissarierna i Oliva, vartill han också hösten 1659 utnämndes. I underhandlingens bringande till lyckligt slut hade han en väsentlig del. När han sedan efter freden 1660 återvänt, ingrep han genast vid det första rådssammanträde han hemma bevistade på ett avgörande sätt i ärendena, i det han lyckades afstyra ett i polskt intresse väckt förslag om förbund med republiken mot Ryssland. Om Oxenstierna emellertid haft någon äregirig förhoppning att hemma spela en mera betydande roll, fann han snart, att Per Brahes och Magnus Gabriel De la Gardies regering ej var förmånlig för Oxenstiernornas inflytande. Han utnämndes nu till den nästan liktydigt med en landsförvisning betraktade posten att vara president i Wismarska tribunalet, vilken plats han dock icke ville mottaga. I stället erhöll han 1662 sin faders förra ämbete: generalguvernörskapet i Livland, vilken tjänst han innehade till 1666. I nov. 1665 hade han ånyo kallats till president i tribunalet i Wismar. Denna gång fann han skäl att antaga kallelsen, alldenstund med samma post då förbands en annan, hvilken öppnade ett rikt fält för diplomatisk skicklighet att göra sig gällande. Han erhöll nämligen tillika uppdraget att vara Sveriges legat i Tyskland, en utnämning, som förnyades 1669. Som legat trädde han i diplomatisk förbindelse med Tysklands flesta furstehus. Efter att någon liten tid ha lämnat sin plats som president i Wismarska tribunalet blev han 1673 för 4:e gången därtill utnämnd, och ånyo förbands med denna post legatvärdigheten. 1674 fick han med anledning av de politiska förvecklingarna en särskild sändning till det kejserliga hovet för att söka förekomma det då hotande krigets utbrott. De förbindelser han i Wien knöt och de sympatier han där vann blevo utan tvivel av vikt för hans följande uppträdande på den stora fredskongressen i Nijmegen. Säkert är, att hans utnämnande till en av ambassadörerna där (april 1676) ansågs som ett bestämt närmande från Sveriges sida till Holland och Österrike. Det övermod, varmed han från fransk sida där behandlades, torde också gjort honom ännu mera benägen för anslutningen till nämnda makter, och deras vänskap sökte Oxenstierna med orubblig följdriktighet under hela sin politiska bana åt Sverige förvärva och bibehålla. Under fredskongressen beredde han också den Sveriges övergång till Frankrikes motparti, vilken efter freden fullständigt följde. 1679 återvände Oxenstierna hem och fungerade vid Karl XI:s bröllop på Skottorp som överstemarskalk med uppdrag att hälsa den unga prinsessan vid landstigningen å hela rikets vägnar (maj 1680). Några månader därefter, efter J. Gyllenstiernas död, överlämnade konungen hela ledningen av utrikes ärendena åt Oxenstierna i egenskap av kanslipresident med den enda föreskrift att sörja för fredens upprätthållande. Genom ett ovanligt mått av klokhet och försiktighet lyckades han nära ett tjugutal år fullgöra denna konungens föreskrift. Hans ledande politiska principer voro alltjämt vänskap med sjömakterna (Holland och England) och kejsaren samt en nära förbindelse med holsteinska huset som stöd gentemot Danmark.

Det var dock under beständig strid han lyckades tillkämpa sina åsikter framgång. I okt. 1680 vann han i rådet den första av de segrar, som avgjorde den nya riktningen av Sveriges utrikes politik och som hade till närmaste följd avslutandet av det viktiga s. k. garantifördraget i Haag 30 sept. 1681, ”det mest vågade och tillika det mest avgörande steget i Karl XI:s yttre politik”, uppslaget till ett helt system av nya politiska kombinationer i Europa. Det där utstakade programmet fullföljde Oxenstierna med den mest fulländade statsmannaskicklighet under Karl XI:s regering, och händelsernas utveckling bevisade till fullo riktigheten av den beträdda banan. Oxenstiernas maktställning var emellertid starkast under 1680-talet, i synnerhet under dess förra hälft. 1682 lyckades han genom en ceremonitvist avlägsna den naturlige huvudmannen för sina motståndare, franske ambassadören, som därefter lämnade landet. Nya fördrag med Holland och Brandenburg 1686, ett beslutsamt uppträdande mot Danmark i den holsteinska tvisten, som ändade med det för den svenska statskonsten ärofulla Altonafördraget 1689, en hjälpsändning till Vilhelm av Oranien vid hans tåg till England för att vinna dess krona 1688, äfvensom till de emot Frankrike stridande allierade makterna, voro frukter av Oxenstiernas inflytande vid denna tid. Med början av 1690-talet led detta dock ett visst afbräck. Ett franskt ombud samlade åter ett parti i Sverige. Flera bland dem, som ägde Karl XI:s öra, främst Nils Bielke, voro Frankrikes vänner.

I april 1691 väntade man en ”katastrof i Oxenstiernas ministerio”, då det var tydligt, att konungens förtroende till Oxenstierna var rubbat. Men Oxenstierna lyckades för konungen framlägga bevis för motståndarnas förbindelser med Frankrike och räddade sig och sin ställning, mot vilken dock anfallen snart åter upptogs. De allierades segrar mot slutet av 1691 voro tillika Oxenstiernas, och 1692 slog han genom nya framlagda bevis för stämplingar med Frankrike fullständigt sina motståndare i Nils Bielkes person. Emellertid var det uppenbart, att konungen ej mera så obetingat som förut lyssnade till Oxenstiernas ord. Åtgärder beslöts understundom, som stred mot hans åsikter, vilka åtgärder han dock, då de skulle komma till utförande, med utomordentlig skicklighet merendels berövade deras kraft och betydelse. Under Karl XI:s sista år lyckades dock det franska partiet vinna alltmer terräng under ledning av Wallenstedt och Hastfer. Under loppet av 1695 och 1696 led Oxenstierna flera kännbara nederlag, men den uppflammande dansk-holsteinska striden, i vilken konungen och Oxenstierna voro fullkomligt ense, räddade åter en gång hans ställning. Han var åter i full utövning av sin makt, då Karl XI dog, 1697. Till följd av det anseende Sverige genom Oxenstiernas politik vunnit hade det då nyss blivit utsett till medlare på den stora kongressen i Rijswijk. – Genom sitt testamente hade Karl XI insatt Oxenstierna till en av förmyndarna för Karl XII, men i denna nya regering befann han sig ofta i minoriteten. Blott i holsteinska frågan vann han avgjord seger, då man beslöt att å Sveriges vägnar avge bestämda förklaringar till hertigens förmån. Icke ogärna såg Oxenstierna därför Karl XII:s myndighetsförklaring, i hopp att hos honom vinna mera gehör. Däruti missräknade han sig visserligen i likhet med så många andra på det hela, men den gamle statsmannen lämnades likväl i okvald utövning av sitt ämbete och lyckades t. Oxenstierna m. i många viktiga frågor vinna konungen för sin uppfattning. Genom sin vidsträckta erfarenhet och sina mångfaldiga förbindelser hade han en rikedom på utvägar att göra sig gällande, helst hans motståndare råkat i ännu djupare onåd än han själv. Nya förbund avslöts med sjömakterna och kejsaren, medan Oxenstierna berövade en med Frankrike ingången allians all vådlig innebörd. – Med djupt bekymmer såg Oxenstierna emellertid Karl XII:s fullständiga likgiltighet för alla förnuftiga diplomatiska beräkningar. Utan att tröttna eller avskräckas av konungens köld varnade han och gaf råd än direkt, än genom andra. Varnande höjde han sin röst vid förvecklingarna med Danmark för Holsteins skull 1699; med iver yrkade han på antagande av Polens fredsanbud efter slaget vid Narva och efter övergången av Düna. Hans sista avsked till Karl XII var en med redan döende sinnen skriven, bevekande bön om fred, åtminstone med en av fienderna (det s. k. ”Oxenstiernas memorial” av 5 mars 1702). – Utom nu nämnda diplomatiska uppdrag utövade Oxenstierna flera av de funktioner, som förut tillkommit rikskanslern; så t. ex. talade han ofta på konungens vägnar till ständerna, föredrog riksdagspropositionerna Oxenstierna s. v. 1681 valdes han till Åbo universitets och 1686 till Uppsala universitets kansler. 

Oxenstierna skildras till sin person som ”en fin och försiktig herre, liten till växten, med ett saktmodigt väsen, men av en karaktär, som utmärkte sig för en ovanlig ihärdighet och seghet; för övrigt arbetsam i hög grad, lugn, älskande prakt, men med små tillgångar” (Carlson). I sin enskilda hushållning trycktes han ofta av behovet, framkallat till en del av omsorgen för hans 18 barn.

(Från Nordisk familjebok, Uggleupplagan 1914)

Kategorier:Textarkivet

Märkt som:

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s