Textarkivet

Gustaf Horn (1592-1657)

Gustaf Horn, greve av Björneborg, friherre av Marienburg, fältmarskalk, född 22 oktober 1592 på Örbyhus, den 10 maj 1657 i Skara, erhöll under ledning av den lärde S. A. Forsius en vårdad uppfostran och företog 1609-12 en utrikes resa, under vilken han besökte universiteten i Rostock, Jena och Tübingen. Han deltog därefter under sin broder Evert i ryska kriget, men begav sig 1614 till Holland för att i Morits’ av Oranien här lära sig den högre krigskonsten.

1618 blev han kammarherre hos Gustaf II Adolf, vilken till en början använde honom i diplomatiska ärenden, bl. a. till att 1619 föra underhandlingar om giftermålet mellan Gustaf Adolf och Maria Eleonora. Utnämnd till överste för Norrlands regemente 1621, deltog han i det första livländska fälttåget (samma år), men blev under Rigas belägring illa sårad. 1625-28 försvarade han jämte J. De la Gardie med framgång Livland mot polackerna. Då De la Gardie drog sig tillbaka, blev Horn, som redan 1625 utnämnts till riksråd, 1628 fältmarskalk och överbefälhavare över de svenska trupperna i Livland. Den fältherreskicklighet, som han vid flera tillfällen och särskilt i slagen vid Wallhof (1626) och Wolmar (1628) lagt i dagen, föranledde konungen att, då han 1630 blandade sig i det tyska kriget, kalla honom till sin närmaste man i befälet.

Gustaf Horn

I slaget vid Breitenfeld (1631) skar Horn sina skönaste lagrar. Han förde där befälet över vänstra flygeln, vid vilken den sachsiska armén stod uppställd, och råkade efter sachsarnas flykt i den största fara. Men han räddade svenska hären från nederlag genom den överlägsna rådighet och köld, varmed han förstod att uppehålla Tillys härmassor, tills konungen hann komma till undsättning. På tåget till Syd-Tyskland åtföljde Horn Gustaf Adolf, men kvarstannade i Öfre Franken med 7,000 man (”den frankiska armén”) samt erövrade Tyska ordens residensstad Mergentheim och biskopsstiftet Bamberg.

I början av 1632 måste han dock övergiva Bamberg, då Tilly med sin nybildade här kastade sig över honom. Vid underrättelsen därom skyndade Gustaf Adolf till Horns bistånd, varefter de båda tillsammans över Donau och Lech ryckte in i Bajern. Då konungen därifrån tågade till Nürnberg, fick Horn befälet över den i Bajern kvarlämnade truppstyrkan, men kallades inom kort därifrån till befälhavare över svenska trupperna i Rhenländerna. Han intog Koblenz och Trier samt slog de kejserlige vid Wiesloch. I dec. 1632 lyckades han efter framgångsrika operationer i Elsass få i sitt våld det för detta lands besittning viktiga Kolmar, varefter han av sina och J. Banérs trupper bildade en Donau-armé, i spetsen för vilken han tillbakadrev bajrarna under general Aldringen.

I april 1633 förenade hertig Bernhard av Weimar sig med Horn, men ett inom armén utbrutet myteri och de båda överbefälhavarnas oenighet förhindrade under fyra månader alla krigsrörelser. Hertig Bernhard gjorde nämligen anspråk på överbefälet över de svenska arméerna, vilket Horn, understödd av sin svärfader, A. Oxenstierna, motarbetade. I aug. samma år skildes de båda fältherrarna, varvid Horn tågade till övre Schwaben för att förekomma, att spanska hjälptrupperna under hertigen av Feria förenade sig med Aldringens här. Då detta misslyckades, drog Horn sig tillbaka för att försvara Schwaben och Elsass.

I början av 1634 kastade sig hertig Bernhard, som återvände från ett tåg fram emot Eger, under plundringar in i Horns vinterkvarter i Schwaben, och det såg ut, som skulle det komma till öppna fientligheter mellan de båda fältherrarna. Det av de kejserlige hårt ansatta Regensburgs fara framtvang slutligen en förlikning, men då var det redan för sent att bringa undsättning åt staden. De måste i stället skynda att undsätta Nördlingen, mot vilket de kejserlige efter Regensburgs fall (14 juli) vände sig. Framkomna till stadens närhet (12 aug.), funno de framför sig en kejserlig här av 34,000 man, mot vilken de hade att uppställa blott 23,000. Icke dess mindre ville hertig Bernhard anfalla, varemot den mera försiktige Horn yrkade, att man skulle invänta förstärkningar. Horn måste emellertid giva efter för Bernhards och flertalets av de tyske krigsöverstarnas vilja och låta det komma till strid (27 aug.); men segern stannade på de kejserliges sida, och Horn själv blev krigsfånge (se K. Jacob, ”Von Lützen nach Nördlingen”, 1904). Han behandlades av fienden med mycken aktning, men kvarhölls i fångenskap över sju år, vilken tid han använde till studier.

1642 utväxlades han emot tre kejserliga generaler, Över Schweiz, Spanien, Frankrike och Holland återvände han till Sverige, där han 1643 blev vicepresident i Krigskollegium. 1644 utsågs han till överbefälhavare över den armé, som skulle infalla i Skåne, och erövrade under årets lopp detta landskap med undantag av Malmö och Kristianstad (se V. Vessberg, ”Bidrag till historien om Sveriges krig med Danmark 1643–45. 1. Gustaf Horns fälttåg”, 1895). En 1645 påbörjad belägring av Malmö avbröts genom freden vid Brömsebro samma år av Kristina erhöll han 1651 Björneborg (i Finland) till grevskap och det honom förut donerade Marienburg (i Livland) till friherreskap. 1652 utnämndes han till generalguvernör i Livland, men lämnade redan 1653 denna post för att som riksmarsk och generalfältherre övertaga presidentskapet i Krigskollegium. Vid början av polska kriget 1655 uppdrog Karl X Gustaf åt Horn ledningen av försvarsanstalterna i det egentliga Sverige. Horn var en av Gustaf II Adolfs bästa fältherrar, dock i snille underlägsen Johan Banér. Hans styrka låg mera i försvaret än i anfallet; få förstod så väl som han att draga fördel av en vunnen seger. Han var även en framstående ämbetsman.

Både vänners och fienders aktning förvärvade han genom sina stora kunskaper och sin ädla, rena karaktär. Gustaf II Adolf hyste för honom stor tillgivenhet och kallade honom sin högra hand. av soldaterna var han däremot för sin stränga disciplin mindre omtyckt. Horns Brev till rikskansleren A. Oxenstierna, omfattande åren 1625-54, utgavs 1897 av Vitt. hist. o. ant. akad. genom P. Sondén (i ”Rikskansleren A. Oxenstiernas skrifter och brefväxling. Senare afd.”, bd 8).

H:s äldsta dotter, Agneta H., f. 1629, d. 1672, blev 1648 gift med översten friherre Lars Jespersson Krus (f. 1621, d. 1656). Hon efterlämnade en utförlig självbiografi, som 1908 utgavs av Sigrid Leijonhufvud (”Agneta Horns lefverne”) och där man finner livliga familjeskildringar från 1600-talet, i vilka hennes fader och morfader, Axel Oxenstierna, m. fl. betydande personer framträda i intima interiörer. 

(Från Nordisk familjebok, Uggleupplagan, 1909)

Kategorier:Textarkivet

Märkt som:,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s