Textarkivet

Karl Gustaf Wrangel (1613-1676)

Karl Gustaf Wrangel, grefve av Salmis och Sölvesborg, riksråd och riksmarsk, född 13 december 1613 på Skokloster, död 25 juni 1676 på sitt gods Spieker på Rügen, undervisades någon tid i Skytteanska kollegiet i Stockholm och följde troligen 1626 sin fader till Preussen, där han fadern ovetande deltog i småkriget. Vid stilleståndet 1629 reste Wrangel till Holland, där han studerade skeppsbyggeri och sjöväsen, och besökte äfven Paris. Vid återkomsten blev han kammarjunkare och kornett vid lifgardet. Hoftjänsten var tydligen hufvudsaken; uppgiften om Wrangels bragd vid Lech 1632 vilar på en förväxling.

1633 blev Wrangel Överstelöjtnant vid ett regemente till fot i Preussen och sedan vid ett kavalleriregemente i Tyskland, utmärkte sig i träffningarna vid Lüdershausen och Dömitz 19 och 23 oktober 1635, utsågs 1636 till öfverste för Lifregementet till häst och upphöjdes 1638 vid endast 24 år till generalmajor av infanteriet – en utnämning, som skedde mot Överbefälhavaren Banérs vilja. Över huvud stod Wrangel numera icke högt hos Banér, vilket torde sammanhänga med slitningarna mellan denne och Wrangels fader fältmarskalken; Banér skrev till och med (1641), att Wrangel var honom till alls ingen nytta och skildrade honom som ”i klädedräkt och lefnadssätt en född fransos”. Efter Banérs död var likväl Wrangel en av de fyra generaler, som kollegialt förde befälet över svenska armén i Tyskland, tills Torstenson ankom, och i slaget vid Wolfenbüttel (1641) bidrog han genom sitt sega försvar väsentligt till segern.

I slaget vid Leipzig 1642 kommenderade han under Lilliehöök centern. I slutet av juli 1644, efter Klas Flemings död, övertog Wrangel jämte Ulfsparre och Bielkenstierna befälet över flottan, vilken de, gynnade av vinden, lyckades föra ut ur dess kritiska läge i Kielfjorden. Som ”överkommendant” över svenska flottan och den av L. De Geer värvade holländska eskadern under Martin Thijsen slog han 13 oktober mellan Femern och Lolland en underlägsen dansk flotta under Pros Mund, som av 17 fartyg miste 14. Följande år uppträdde Wrangel jämte svenska huvudflottan under Erik Ryning i Öresund, men den åsyftade samverkan med Gustaf Horns kår i Skåne kom ej till stånd, innan företaget avbröts av fredsslutet.

Karl Gustaf Wrangel

1645 blev Wrangel rikstygmästare samt 1646 riksråd och fältmarskalk över krigsmakten i Tyskland (28 april). På grund av Torstensons tilltagande sjukdom hade han av denne fått befälet öfver hufvudarmén redan i dec., men tills vidare under Torstensons högsta ledning genom råd och order från Leipzig; fullt självständigt utövade han sitt kommando från april månad. Det krig han förde var ett skickligt lett strategiskt manöverkrig; det taktiska avgörandet spelade icke den roll som tidigare under Banér och senare under Karl X Gustaf. På nyåret 1646 hade Wrangel i norra Böhmen samlat omkr. 15,500 man till häst och 8,000 till fots; han måste emellertid inför de kejserliges och bajrarnas förenade övermakt draga sig tillbaka till ställningar i Thüringen, där hären vilade ut. Den nya fälttågsplanen, uppgjord i samråd med Torstenson, vilade på samverkan med Frankrike och Hessen: medan Wittenberg gjorde en diversion i Schlesien, skulle huvudhärarna gå mot Bajern; ryggen och förbindelserna tryggades genom ett stilleståndsfördrag med Kursachsen. Wrangel framträngde till Wetzlar, men fick vänta på Turenne, vars krigföring hämmades av Mazarins politiska beräkningar; föreningen skedde först sista juli vid Giessen, där den franske marskalken inträffade med 7,000 man. De förbundne inträngde i Bajern, måste uppge Augsburgs belägring, men hade åter ryckt till sig initiativet och för andra gången övergått Lech i okt., då den franska politiken tvang dem att släppa sitt rov och gå tillbaka till Schwaben. Wrangel tog kvarter i nejden av Bodensjön, där ett rikt byte på själva juldagen gjordes i staden Bregenz. Genom Frankrikes påtryckning fick Maximilian av Bajern i mars 1647 stillestånd mot villkor av neutralitet. Turenne skilde sig från Wrangel, som över Schweinfurth gick in i Böhmen, förenade sig med Wittenberg, intog Eger och sökte svälta ut den kejserliga hären under Melander. Emellertid bröts stilleståndet av bajerske kurfursten, som lät sina trupper förena sig med de kejserlige, och denna övermakt jämte Brandenburgs och Sachsens osäkra hållning gjorde svenska härens ställning mera kritisk, än den varit alltsedan 1637. Undan den förföljande fienden drogo sig svenskarna åt Westfalen, men räddades genom Melanders långa uppehåll i Sachsen och Hessen. Läget blev bättre, då Bajerns neutralitetsbrott och Sveriges föreställningar förmådde Frankrike att uppsäga stilleståndet med Maximilian. Från sina vinterkvarter kring Weser och Aller bröt Wrangel upp söderut i början av 1648, framryckte till Öfre Pfalz och förenade sig i Franken (nära Reimlingen) med Turenne. Båda ryckte därpå mot Melander och upphunno hans arriärgarde vid Zusmarshausen (7 maj), där den kejserlige fältherren själv stupade och största delen av arriärgardet upprevs. Nu inryckte Wrangel i Bajern, som härjades, men planen att gå mot Österrike kom icke till utförande, och på hösten gingo Wrangel och Turenne tillbaka till Franken. Trots sin onekliga duglighet hade väl Wrangel icke fullt motsvarat regeringens krav, och därtill kom, att Kristina ville ge pfalzgrefven Karl Gustaf tillfälle att vinna en ställning och pröva sina krafter på en stor uppgift. Utan att mista sin fältmarskalksvärdighet fick därför Wrangel sitt asked från överbefälet, som uppdrogs åt pfalzgrefven (6 juni 1648). 

Samma år blev Wrangel generalguvernör i Pommern. I grevligt stånd, med Salmis’ grevskap i Kexholms län, upphöjdes han 1651, och mot detta grevskap fick han 1665 tillbyta sig Sölvesborg i Blekinge. 1653 (26 febr.) blev han riksviceamiral och erhöll samma år friherreskapet Lindeberg i Halland. 1655 utnämndes han till lagman i Närke och 1657 i Uppland. I Karl X Gustafs polska krig deltog Wrangel med utmärkelse, förde flottan utanför Danzig 1655, var Adolf Johans stöd i slaget vid Gnesen och deltog som kurfurst Fredrik Vilhelms närmaste man i slaget vid Warschau (1656). Sommaren 1657 utnämndes han till ”lieutenant royal” i Pommern för att där vidtaga krigsrustningar mot Danmark. 

Han följde konungen mot Holstein och tog på hösten (natten till 24 okt.) med stormande hand fästningen Frederiksodde, där danske riksmarsken Anders Bille samlat 5,000-6,000 man. Lönen blev Wrangels utnämning till riksamiral (11 dec.). Vid övergången av Lilla Belt 30 januari 1658 förde han högra flygeln och följde efter konungen över Stora Belt 5 februari med 2,800 man. (Om Dahlberghs uppgift, att Wrangel från början motsatt sig detta senare företag som alltför vådligt, se Björlin, ”Karl X Gustaf och Erik Dahlbergh vid övergången av Stora Bält”, 1921.) Då svenskarna på sommaren ånyo landstigit på Själland, intog Wrangel med Dahlberghs biträde Kronbergs slott (6 sept.) och förde i slaget i Öresund 29 okt. befälet över svenska flottan i dess kamp mot de överlägsne holländarna under Wassenaer. Med gynnsam vind och med understöd av en dansk eskader lyckades denne bana sig väg till Köpenhamn, men holländska flottan hade lidit stora förluster, och striden, den största, som Wrangel levererat, var ärofull för honom och svenskarna. 

Efter Karl Gustafs död utsågs Wrangel till överbefälhavare över svenska krigsmakten i Danmark. Som riksamiral blev han en av Karl XI:s förmyndare och valdes i sept. 1664 av råd och ständer till riksmarsk och president i krigskollegium efter Lars Kagg (d. 1661). I många år (till 1669) vistades han likväl mestadels utomlands som generalguvernör i Pommern och chef för den här, som vid 1660-talets mitt uppträdde mot staden Bremen och därjämte hade att vaka över Sveriges intressen vid de västeuropeiska krigen mellan England och Holland, Frankrike och Spanien. Som riksmarsk förmådde han icke upprätthålla rikets krigsmakt vid slagfärdig styrka och skylldes också ej utan skäl för att alltför mycket utnyttja sin lysande ställning till egen förmån. Vid de skarpa brytningarna inom rådsregeringen 1669 ställde han sig mot De la Gardie på änkedrottningens och majoritetens sida, men lät 1672 med mängden av riksrådet vinna sig för det franska förbundet, som inledde Sverige i krig med Brandenburg och Danmark. Man hade endast tänkt sig en väpnad neutralitet, men behovet av de franska subsidierna ledde slutligen till en inryckning i Brandenburg, som Wrangel utförde i ett ögonblick, då regeringen önskade uppskov (december 1674-januari 1675). Nu följde 18 juni det smäleksfulla nederlaget vid Fehrbellin, där befälet fördes av riksmarskens halvbroder Wolmar Wrangel. Själv måste den förre snart på grund av sjuklighet nedlägga överbefälet. En undersökning av hans förhållande under fälttåget uppdrogs åt krigskollegium, men avbröts av hans död. Utan tvivel hade han felat genom att åtaga sig ett kommando, som han på grund av ålder och bräcklighet icke längre var vuxen. – Wrangel efterlämnade inga manliga bröstarvingar. 

Litteratur: H. A. Karsten, ”K. G. W. Hans ungdomstid och första krigarbana 1613-1638” (akad. afh., Åbo 1916), A. Munthe, ”Svenska sjöhjältar. V. Klas Fleming, K. G. Wrangel, M. Th. Anckarhjelm. Danska kriget 1643-1645” (2 dlr, 1905–10), B. Steckzén, ”K. G. W:s fälttåg 1646-1647 till och med fördraget i Ulm” (akad. afh., 1920), J. L. Carlboms arbeten om Karl X Gustafs krig (1905, 1906, 1910), G. Wittrock, ”Karl XI:s förmyndares finanspolitik” (I-II, 1914-17), och Wimarson, ”Sveriges krig i Tyskland 1675-1679” (I, 1897), och ”K. G. W. och brytningen med Brandenburg 1674” (i ”Hist. tidskr.”, 1920). 

(Från Nordisk familjebok, Uggleupplagan, 1921)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s