Olika ämnen

Johan Banér (1596-1641)

Johan Banér, fältherre, född 23 juni 1596 på Djursholm. Han blev 1615 page hos Gustaf II Adolf och samma år volontär vid sin broder Svantes ”norrländska knecktar”, 1617 kammarherre och samma år kornett, 1620 överste för östgöta fotfolk och 1625 kommendant i Riga. 1629 var han kommissarie vid avslutandet av stilleståndet med Polen. 

1630 utnämndes han till riddare, riksråd och general av infanteriet, och 1634 blev han fältmarskalk. 

Johan Banér

Banér gjorde sina lärospån som krigare under Gustaf II Adolfs ryska krig, deltog med ära i det polska samt förvärvade sig under det trettioåriga kriget namn som en av tidens förnämste fältherrar. I slaget vid Breitenfeld anförde han den högra flygelns andra linje och bidrog i ej obetydlig mån till segern. Sedan opererade han med en egen kår mot Magdeburg, förenade sig efter denna stads intagande med konungens här och deltog i tåget in i Bajern. Då Gustaf Adolf ryckte mot Wallenstein, fick Banér i uppdrag att fortsätta Schwabens erövring, men kallades sedan till konungen vid Nürnberg, där han deltog i stormningen mot Wallensteins läger och därunder sårades.

I slaget vid Lützen deltog Banér ej; han stod då i södra Tyskland med en avdelning av den svenska hären. Sedan kämpade han, dels ensam och dels i förening med Gustaf Horn, med framgång mot den bajerske generalen Aldringen, men, ännu besvärad av sitt sår från Nürnberg, lämnade han snart sitt befäl och ville missmodig helt och hållet draga sig ifrån kriget; Axel Oxenstiernas föreställningar förmådde honom dock att stanna i Tyskland.

I slutet af 1633 mottog Banér befälet över en här vid Elbe, erövrade i förening med brandenburgska trupper Landsberg och Frankfurt 1634, ämnade så bemäktiga sig Schlesien, men förekoms av sachsarna under Arnim och förenade sig nu med denne om ett infall i Böhmen för att skaffa luft åt den svenska huvudarmén vid Donau. I juli 1634 stod de båda fältherrarna framför Prag, men kunde till följd af ömsesidigt misstroende intet väsenligt uträtta och drogo sig efter slaget vid Nördlingen ur landet. Banér förde sin här till Thüringen, men tvangs genom Kur-Sachsens hotande hållning att i början av 1635 draga den därifrån till Magdeburg. Det var nu Sveriges enda här i Tyskland; på dess öde berodde Sveriges och protestantismens sak. Kur-Sachsen slöt Pragfreden med kejsaren och hotade Sverige med krig, om detta ej droge sina trupper ur Tyskland. De flesta bland norra Tysklands protestantiska ständer följde Sachsens exempel, och därjämte utbröt ett av den sachsiske kurfursten underblåst myteri bland de tyske öfverstarna inom Banérs här. 

Banér samlade nu omkring sig de pålitliga trupperna och drog sig med dem undan de förföljande sachsarna – som i okt. 1635 började kriget – uppför Elbe till Mecklenburg, där hans återtåg tryggades genom Ruthwens seger vid Dömitz. Nu fick han förstärkningar från Preussen och inföll, jan. 1636, i Sachsen. För en förenad kejserlig-sachsisk här måste han åter draga sig mot nordväst, men lyckades i sept. Samma år slå den överlägsne fienden vid Wittstock. Nu rensade Banér Hessen från fiender, vände sig därpå till Thüringen och Sachsen och lade sig i början av 1637 i ett fast läger vid Torgau, där han i fyra månader höll fiendens krafter bundna. Allt större fientliga skaror samlades emellertid omkring honom, och hans belägenhet, med 14,000 man mot fiendens 40,000, blev till sist ytterst svår. Då företog Banér sin ”underliga retirade” till Pommern, vilken bragd mer än någon annan gjort hans namn berömt. Utspridande att han tänkte draga sig åt Erfurt, bröt han 19 juni upp mot nordöst, gick över Elster, Spree och Oder och stod redan 26 juni vid Landsberg för att övergå Warthe. Han väntade att där möta en svensk här under Herman Wrangel, men i stället fann han på andra stranden den kejserlige generalen Gallas med hela hans här, som på en kortare väg lyckats genskjuta honom. De kejserlige anförarna ansåg sig ”hava Banér i säcken”; men denne skulle visa, att de ”glömt knyta till den”. Han sände sin egen hustru jämte andra förnäma fruar in på polskt område och lät fienden veta, att han själv med hären tänkte följa efter för att öster om Landsberg gå över Netze; sedan Gallas så förmåtts att skicka starka skaror österut och återkalla sina trupper vid Oder, förde Banér sin här åt väster, gick för andra gången över Oder, ilade åt nordväst och förenade sig 4 juli med Herman Wrangel, varpå båda härförarna undan Gallas drogo till Stettin.

Genom detta lysande återtåg var Banérs här räddad, men de svenska erövringarna utom Pommern gingo nu till största delen förlorade, och även detta land kunde Banér endast med största möda bibehålla mot Gallas’ öfvermakt. Först sedan Banér 1638 från Sverige fått penningar och nya trupper, kunde han åter gripa till offensiven. I juli samma år öppnade han fälttåget, rensade Pommern och Mecklenburg från fiender och tvang Gallas att med en upplöst här gå tillbaka till Böhmen. I början av 1639 trängde Banér in i Thüringen och Sachsen, slog i april en kejserlig-sachsisk här vid Chemnitz och bröt in i Böhmen, där han under härjningar och brandskattningar stannade hela året. 

I mars 1640 drog han därifrån och förenade sig vid Erfurt med den forna weimarska hären under hertigen av Longueville; tvedräkt och brist nödgade de förenade härarna att vika tillbaka steg för steg, till dess de i mitten av november stod vid mellersta Weser. Nu beslöt Banér sig för en djärv kupp, nämligen att överrumpla den i Regensburg samlade tyska riksdagen. I december 1640 skyndade han i ilmarscher söderut och stod i början av januari, förenad med weimarska hären, framför staden. Kejsaren vidtog emellertid kraftiga försvarsanstalter, och då den tillfrusna Donau till följd av töväder gick upp, var planen omintetgjord. Skild ifrån den franska hären, lade Banér sina trupper i kvarter mellan floden Naab och Böhmerwald. Där låg han i två månader. Under tiden samlades i tysthet de kejserliga härarna och bragte honom i yttersta fara. men ånyo räddade han sig genom ett mästerligt återtåg, över Böhmerwald och Erzgebirge till Sachsen. Därifrån fortsatte han mot nordväst, men insjuknade och dog 10 maj 1641 i Halberstadt. 

När det såg som mörkast ut för Sveriges sak i Tyskland, återställde Banér den svenska vapenlyckan och beredde vägen för Lennart Torstensons lysande segrar. Såsom fältherre utmärkt i synnerhet för rådighet i faran och av fienden fruktad för de snabba och oväntade rörelser, med vilka han överraskade och gäckade sina motståndare, skall Banér enligt Gustaf Adolfs eget omdöme varit den skickligaste bland de många utmärkte härförare denne konung bildade. 

Ingen hade efter Gustaf Adolfs död hären så i sin makt som han. Men däruti var han den store konungen olik, att han lämnade sina soldaters rovlystnad alltför fria tyglar, och han bidrog därigenom att giva kriget den förfärliga gestalt, som det även å svenska sidan fick efter Gustaf Adolfs död. Hans fel som människa voro övermod och stark benägenhet för sinnliga njutningar, vilken också till sist blev hans död.

Viktigaste upplysningar om Banér vinnas i hans brev till Axel Oxenstierna (utg. i dennes skrifter och brefväxling II, VI, 1893) samt hos Chemnitz, ”Der kön. schwedische in Teutschland beführte krieg”. 

(Från Nordisk familjebok, Uggleupplagan 1904)

Kategorier:Olika ämnen

Märkt som:,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s