Olika ämnen

Uppsala 1911

Uppsala (Upsala). (Fornsvenska Uppsalir, ”salarna däruppe”) Forntida tings-, marknads- och tempelplats. (Se Gamla Uppsala längre ned.)

(Latinis. Upsa′lia) Stapelstad i Uppland, med säte för ärkebiskop, landshövdingen i Uppsala län och chefsämbetena för Upplands infanteriregemente och Upplands artilleriregemente samt rikets äldsta universitet, ligger på båda stränderna av Fyrisån, 8 km. ofvanför dess utlopp i Mälarviken Ekoln, nedanför och delvis på den rullstensås, som sträcker sig utmed åns västra sida. Areal 1,538 har. 27,859 invånare (1918; studentkåren oräknad). Folkmängden var 1800: 5 105, 1850: 6 952, 1870: 11 433, 1890: 21 564, 1900: 22 818, 1910: 25 620. 

Taxering av fast egendom, för vilken bevillning erlägges, utgjorde 1918: 68 693 300 kr., av vilken bevillning icke erlägges: 18,806,300. Beskattningsbar inkomst utgjorde 23 428 572 kr., av fastighet 3 233 167 kr. Utdebitering pr 100 kr. inkomst för kommunala behov utgjorde samma år kr. 6:20. 1915 belöpte sig stadens bokförda utgifter till 1 902 034 kr., tillgångarna var 7 735 346 kr. och skulderna 4 461 418. För 1919 beräknades inkomsterna till 954 387 kr. och utgifterna till 2 712 591 kr. 

Öster om ån ligger stadsdelarna Svartbäcken och Kungsängen, väster om densamma Fjärdingen och Luthagen (efter Johan Luth, som i början av 1600-talet som frälseman skrev sig till Luthagen). Sistnämnda stadsdel, som var skatteaugment under Åby rusthåll i Vaksala socken, började i förra hälften av 1870-talet bebyggas på ett mer oregelbundet sätt med ett slags ”egna hem”, smärre trähus med omgivande trädgårdar. Sedan stadsdelen blivit förlagd under staden, har den dock blivit bättre och regelbundnare bebyggd. På senare tiden har tillkommit några nya stadsdelar, såsom Erikslund, Eriksdal, Enhagen (norr om Enköpings järnväg) och Kåbo (sydväst om staden) samt Norra Svartbäcken. Över Fyrisån, som inom staden gör två fall, leda 7 broar, av vilka 5 är körbroar: Islandsbron (färdig 1841, ombyggd 1906) från Bäfverns gränd till slottsdammen, Västgötaspången från Bredgränd till Slottsgränd (från 1840-talet), Nybron (den nuvarande från 1899), Dombron (byggd 1760) emellan Gamla torget och Fyristorg, Järnbron (förut prins Karls bro, från 1847), Haglundsbro, som förenar de på ömse sidor om ån belägna delarna av Skolgatan, samt Luthagsspången (förut på den förras plats på Skolgatan) vid det förra Svartbäcksbränneriet. Staden är regelbundet bebyggd, vilket den blivit genom regleringen på 1640-talet och efter 1702 års brand. Den forna oregelbundenheten återstår endast kring domkyrkan, där staden fått behålla så mycket av sin stämningsfulla ålderdomlighet. Öster om ån skär gatorna varandra under räta vinklar, och där bildar Stora torget centrum, från vilket utgå Svartbäcksgatan åt norr, Kungsängsgatan åt söder, Vaksalagatan åt öster och Drottninggatan åt väster.

På västra sidan om ån ligger domkyrkan, universitetshuset, slottet med sitt dominerande läge på den höga sandåsen samt universitetets biblioteksbyggnad. Bakom slottet är botaniska trädgården belägen och kring detsamma Slottsparken, som fortsätter med en allé förbi artilleriets kaserner ut till den s. k. kronoparken. Bakom biblioteksbyggnaden ligger Carolinaparken (från början en åkervret, som med Kungl M:ts medgivande 1805 inrättades till promenadplats). Bredvid sistnämnda park är stadens vackra kyrkogård. Den var ursprungligen begravningsplats för de fattige i hospitalet, vartill professor O. Verelius 1671 skänkte jord mot att själv bli där begravd. 1794 blev den stadens begravningsplats, då man upphörde att begrava på domkyrkogården och i domkyrkan. Kyrkogården prydes av rik grönska och minnesvårdar över många av vårt lands framstående personligheter. Från backen nedanför biblioteksbyggnaden, Carolinabacken, till f. folkskollärarseminariet sträcker sig Odinslund, en promenadplats, som närmast fått sitt namn efter det där fordom belägna kvarteret Odin och en missförstådd tradition om forntida Odinskult på platsen. Den planerades på 1760-talet av professor J. Låstbom och var stadens äldsta egentliga promenadplats. Där restes 1832, sedan ävven Bondkyrkogården upplåtits till park, på Karl XIV Johans bekostnad en obelisk ”Åt Gustaf Adolf den store i svenska folkets namn av Carl XIV Johan d. 6 nov. 1832”.

Odinslund med sina åldriga träd och universitetsstämning är en traditionell samlingsplats för studentkåren vid vissa högtidliga tillfällen. Bland andra promenader på västra sidan om ån intar den s. k. Flusterpromenaden, en tid även kallad Strömparterren, främsta rummet. Den följer ån från det s. k. ”Flustret”, ett av Sven Norberg anlagt värdshus, till det s. k. ”Kap”. Vid densamma ligger studentkårens idrottsplats. Kyrkogårdspromenaden från Carolinaparken till skolpromenaden är också en besökt plats. Den forna skolparken vid läroverket har upplåtits för allmänheten och prydligt planerats, sedan biologiska museet förlagts dit. Söder därom ligger observatorium. 

Vid grävningar 1907 vid S:t Eriks torg blottades en del av den forna s. k. Studentholmen. Man påträffade där bland de äldre resterna en brygga av trä, som man ansåg vara Aros’ hamn, men den låg givet nedanför nuvarande kvarnfallet. På bryggan fanns lämningar efter fiskbodar och annat, som hörde samman med där fordom befintliga fiskverk. 1316 skänkte domprosten Andreas And fiskverken jämte holmen m. m. till domkyrkan för att inrätta ett kommunitet för domskolans studerande. Grundmurarna till detta äldsta kommunitet påträffades vid nyssnämnda grävningar jämte lämningar efter den mur och en del av de byggnader, som ärkebiskop Jakob Ulfsson efter universitetets stiftande 1477 lät uppföra på och invid holmen. Sedan kommunitet inrättats i nuvarande Gustavianum, förföll byggnaderna på Studentholmen, och en del industriella anläggningar tillkom i stället vid holmen. Bland märkliga byggnader bör för övrigt nämnas Gustavianum, mitt för domkyrkofasaden, Skytteanum, sydöst om domkyrkan, Anatomiska, Fysiologiska, Fysiska, Kemiska och Geologiska institutionernas byggnader, alla belägna i Fjärdingen, samt Akademiska sjukhuset.

I Fjärdingen har man också Helga Trefaldighets- Bondkyrkan vid Odinslund. Den är Bondkyrka sockens kyrka och till sitt ursprung säkerligen från tidigare delen av 1100-talet (den äldsta delen en rektangulär stenkyrka) samt enligt traditionen den kyrka, där Erik den helige 1160 skulle ha bevistat mässan omedelbart före halshuggningen. Sedermera blev stenkyrkan försedd med gavelrösten av tegel, och därefter uppfördes mittskepp av tegel inuti gråstenskyrkan; de tre sålunda uppkomna skeppen täcktes med kryssvalv, sakristian uppfördes på södra sidan och nedre delen av det nuvarande tornet, som är stumt byggt intill själva kyrkan, på kyrkans västra sida, slutligen nya till- och påbyggnader under medeltiden; tornspiran kom sannolikt till i Johan III:s tid, men brann 1702, då själva kyrkan skadades även till sitt inre. 1904-05 undergick kyrkan både till sitt yttre och inre en synnerligen pietetsfull restauration (ledd av Agi Lindegren), då även en del medeltida målningar blottades och restaurerades. Vid Odinslund ligger även ärkebiskopshuset, som till sin äldsta mot universitetshuset belägna del innehåller partier av det medeltida domprosthuset, som låg intill ärkebiskopsborgens södra torn och uppfördes av domprost Björn på 1330-talet. Det reducerades till kronan och inrymde en tid akademiens boktryckeri, skänktes 1638 till ärkebiskop Paulinus och ägdes sedan av ärkebiskop J. Baazius, som 1691 sålde huset till biskopssäte. Byggnaden till- och påbyggdes ett par gånger samt restaurerades i barockstil på 1890-talet. 

Den äldre biskopsgården bestod av två delar, den ena, den stora biskopsborgen med två torn, var belägen på den plats, där universitetshuset nu står, förstördes till en del vid belägringen av Gustaf Vasas trupper 1521, men blev senare raserad, då på dess plats uppfördes den s. k. stallgården; den andra, den s. k. lilla biskopsgården, var belägen på Gustavianums plats. I den krans av byggnader, som omger domkyrkan, märks förutom det av Hårleman 1755 uppförda konsistoriehuset, nu geologiska institutionens byggnad, främst det s. k. domtrapphuset, vari en trappa leder upp från Fyristorg till domkyrkoplanen. Det kallades under medeltiden ”tornet över trappan” och uppfördes till försvarsändamål tydligen redan på 1300-talet samt var bl. a. 1470 föremål för belägring, då det stormades och intogs av Sten Sture d. ä:s trupper, emedan det innehades av Kristian I:s folk. Byggnader uppfördes efter hand invid tornet, men alltsammans reducerades av Gustaf I till kronan, varefter konungen 1548 upplät norra huset till Per Brahe d. ä., som skänkte det till hospitalet (det kom i domkyrkans ego 1766); det södra huset, som uppfördes 1630, var domkyrkans, då hela domtrapphuset numera tillhör domkyrkan. Intill trapphuset ligger domkapitelhuset (consistorium ecclesiasticum), uppfört på 1740-talet till katedralskola, varefter det 1837 blev domkapitelhus.

Intill geologiska institutionens hus ligger det 1681 uppförda gamla domkapitelshuset, som sedan blev teologisk lärosal och nu inrymmer pastorsexpedition. Vid S:t Eriks torg ligger Vetenskapssocietetens 1860 uppförda hus, som även inrymmer akademiska läsesällskapets lokal. Vid S:t Eriks torg ligger S:t Eriks källa med sin (bl. a. genom Wennerbergs ”Gluntarna”) bekanta pump. Traditionen vill förlägga Erik den heliges död dit, men flera omständigheter och en äldre tradition göra sannolikt, att den verkliga källan låg på nuvarande Riddartorget, där fordom ett S:t Eriks kapell fanns, förstört vid 1702 års brand. Ovanför Riddartorget är det förra folkskollärarseminariet, som kallades Christierninska huset, emedan det var uppfört av professor P. N. Christiernin (d. 1799), men inköptes 1834 av Karl XIV Johan till katedralskola, som förblev där till 1869, då nuvarande läroverkshuset invigdes. Sedermera var folkskollärarseminariet där, tills den nyligen uppförda seminariebyggnaden nordväst om staden blev färdig.

Vid Fyristorg (förr Vedtorget) ligger Gillet, numera hotell och restaurang, men förut ofta anlitad lokal för konserter, ”Allmänna sången”, Orphei Drängar och studentkårens fester, en tid studentkårens lokal. Från 1702 var byggnaden hospital, tills detta 1811 flyttades till gamla kronobränneriet (nuv. äldre hospitalets plats). På 1870-talet tillbyggdes det gamla huset och moderniserades.

De flesta nationshusen är belägna i Fjärdingen: Västgöta nations (äldst, fr. 1666, nationshus från 1832, tillbyggt 1900) vid Västra Ågatan, Norrlands vid samma gata (färdigt 1889), Göteborgs (färdigt 1887) vid Drottninggatan, Stockholms (byggt 1848, sedan tillbyggt) vid samma gata, Östgöta (uppfört 1885) och Gästrike-Hälsinge (uppfört 1880) vid Trädgårdsgatan, Värmlands vid Riddartorget, Södermanlands-Närkes (uppfördt 1897) och Smålands (färdigt 1826, sedan tillbyggt) vid Järnbrogatan, Upplands (inköpt 1825, restaurerat 1902) och Västmanlands-Dala (uppfördt 1829–31, ombyggdt 1871 och 1914–15) vid S:t Larsgatan och Kalmar (inköpt 1913, professor K. Wahlunds f. d. gård ”Bortom bullret”) vid Johannesgatan. Gotlands nationshus är beläget öster om ån, vid Östra Ågatan (en del av det forna franciskanklostret, reparerat av Bourdonniere på 1780-talet, sedan 1883 i nationens ägo). Studentkåren har sin lokal i övre våningen av Östgöta nations hus. 

På östra sidan om ån ligger vid Stora torget rådhuset, vid hörnet av Bangårds- och Kungsängsgatorna Riksbankens hus och snett emot Telegrafverkets nya hus, i hörnet av Stora torget och Vaksalagatan är Upplandsbankens nya hus och därbredvid i hörnet av Kungsängsgatan apoteket ”Lejonet”, bekant genom kemisten K. V. Scheele, som där (då kallat ”Upplands vapen”) gjorde en del av sina upptäckter. Vid Vaksalagatan ligger teaterhuset (uppfört 1840–41, invigt av P. J. Delands sällskap 8 dec. 1841). Hörn i hörn med rådhuset är Målarbankens nya hus (uppfördt 1904 på platsen för ett gammalt 1600-tals-hus, som på sin tid inrymde källarrörelse, där juvenaler och gluntar sammanträdde). Vid Strandbodgatan ligger tullhuset, där fordom fanns värdshuset ”Fördärvet”. Uppsala sparbanks hus (uppfört 1893) är beläget vid Kungsgatan, där också de största folkskolehusen är uppförda. Vid Haglundsbro i Svart bäcken ligger ”Fyrishall”. Vid Järnbron ligger Fjellstedtska skolans byggnader och emellan Skol- och Linnégatorna den gamla botaniska trädgården med Linnés bostadshus i hörnet (trädgården anordnades ursprungligen på 1650-talet av Olof Rudbeck d. ä., som byggde den ännu kvarvarande orangeribyggnaden, vilken nu inrymmer Museet för nordiska fornsaker). 

Uppsala har flera monument. Gustaf Vasas byst av järn (modellerad av Fogelberg 1827) är placerad på slottets borggård, Karl XIV Johans byst (mod. 1854 av Fogelberg) i Carolinaparken, Geijers staty framför universitetshuset och Gunnar Wennerbergs staty (1912, mod. av Lundberg) i Slottsparken.

Oavsett universitetet äger staden flera undervisningsanstalter: Högre allmänna läroverket folkskollärarseminarium (inrättatt 1845), Högre allmänna läroverket för flickor (vid Västra strandgatan, byggnaden uppförd 1889), Enskilda läroverket sedan 1892 (vid Trädgårdsgatan), Lindska läroverket för flickor (vid Odinslund, i den byggnad, som förr innehades av Läkarföreningen, uppförd av biskop v. Schéele), Fjellstedtska skolan (med studentexamensrätt), blindskola (vid Åsgränden), fackskola för huslig ekonomi (vid Trädgårdsgatan), Tekniska skolan och flera folkskolor. Ett arbetarinstitut med bibliotek och läsesalar är inrymt i ”Fyrishall”. I slottet är inrymt landsarkiv (inrättadt 1903).

För sjukvården finns, utom Akademiska sjukhuset, epidemisjukhus, beläget bakom kyrkogården, och Samariterhemmet vid Kungsängs-esplanaden. För gymnastik och idrott är sörjt genom studentkårens gymnastikhus vid ”Svandammen” och dess idrottsplats vid Flusterpromenaden, vartill kommer badinrättningen Centralbadet (vid Gamla torget). Modern saluhall finnes vid S:t Eriks torg. Genom Norra stambanan, Uppsala–Gäfle–Ockelbo och Uppsala–Länna–Norrtälje samt Uppsala–Enköpings järnvägar står Uppsala i förbindelse med svenska järnvägsnätet. 

Under seglationstiden har staden dagliga ångbåtsförbindelser med Stockholm och de orter, som ligger vid segelleden. Kommunikationerna inom staden uppehållas sedan 1905 av spårvägar, som utgå dels från Norra stationen (vid Eriksdal), dels från Svartbäcken samt sträcka sig genom staden till Centralstationen och ”Grindstugan”. Staden har eget elektricitetsverk och gasverk (det senare sedan 1859) samt vattenledning (sedan 1874–76; vattentornet är beläget i slottets södra torn och en reservoar på borggården). Fast brandkår (med fullständig automobilisering) finns sedan 1892. För fattigvård och välgörenhet är väl sörjt: borgerskapets gubb- och änkhus (vid Johannesgatan), uppfördt 1840, för behövande borgare och deras änkor, försörjningsinrättningen (”Invaliden”), tillkommen 1815, barnkrubba, barnavårdsnämnd och Gillbergska barnhusinrättningen. I övrigt handhas fattigvården i huvudsak enligt det s. k. Elberfeldsystemet (se Fattigvård, sp. 1447). 

Under senare tider har handelsverksamheten nått stort uppsving. 1915 funnos 372 handlande, med en uppskattad inkomst av 1 330 042 kr. Större marknader hölls förr tre gånger om året: i febr. (Distingen), i juni (Ersmässan) och i okt. (höstmarknaden), men dessa upphörde fr. o. m. 1896 och ersattes med två andra för försäljning av kreatur och landtmannaprodukter samt slöjdalster o. d. Den ena hålles i förra hälften av februari, den andra i förra hälften av oktober; båda räcker officiellt blott en dag. Genom k. br. 25 febr. 1887 erhöll Uppsala stapelstads-, nederlags- och transitoupplagsrätt. Tullkammaren öppnades 1889, och 1919 utgjorde tulluppbörden 477 356, fyr- och båkafgifterna 54 och lastpengarna 21 kr. Hamnen i Fyrisån är liten och trång och kan ej mottaga större fartyg än 2,4 m. djupgående. I staden hörde 1918 hemma 5 ångfartyg om 681 bruttoton. Handtverksidkarnas antal 1915 var 284, varav 2 bolag och 28 kvinnor, med 396 manliga och 73 kvinnliga arbetare samt en bevillningstaxerad inkomst av hantverksdriften av 513 547 kr. Fabriksindustrien sysselsatte 2 817 arb. vid 78 arbetsställen samt hade ett salutillverkningsvärde av 29 529 174 kr. (1917) och en bevillningstax. inkomst för 1916 av 2 280 903 kr. Bland industrier märkas 8 mekaniska verkstäder med 697, 2 skofabriker med 340, 3 sömnadsfabriker med 262, 8 boktryckerier med 248, 5 tegelbruk med 239 och 4 snickeri- och möbelfabriker med 138 arbetare (1917). 

I staden utges 2 dagliga tidningar, ”Upsala” och ”Upsala nya tidning”, varannandagstidningen ”Upland” och veckojournalen ”Triumf”. I ecklesiastikt avseende utgör Uppsala stads församling ett pastorat, som är prebende till domprosten. Bondkyrkan tillhör Bondkyrka (se d. o.) landsförsamling. Staden har en borgmästare och tre juridiskt bildade rådmän, av vilka en tillika är magistratssekreterare och notarius publicus och en annan polismästare. Stadsfullmäktiges antal är 45, och staden har särskild stadsingenjör och stadsarkitekt. I Uppsala finnas Uppsala sparbank (grundad 1830), Upplandsbanken (grundad 1865) och avdelningskontor av Mälarebanken (sedan 1847), Riksbanken (sedan 1904), Svenska handelsbanken och Svenska landtmännens bank. – Stadens vapen (fig. 1) visar i blått fält ett gyllene lejon med uträckt röd tunga och krönt hufvud. 

Historia. Den plats, där Uppsala nu ligger, kallades ursprungligen Aros (åmynning), senare Östra Aros till skillnad från Västra Aros (Västerås). Aros var vid sitt första framträdande i källorna en hamnplats, där ån mynnade ut i de under olika tider på året mer eller mindre sjöliknande översvämningar (Fören), som då bl. a. upptog en stor del av nuvarande Kungsängen med kringliggande områden. De, som ämnade söder- eller österifrån bege sig till den 5 km. norr om nuvarande staden Uppsala belägna tings-, marknads- och tempelplatsen Uppsala (se Gamla Uppsala), lade vid Aros till med sina farkoster för att därifrån färdas landvägen till förstnämnda ort. 

När hednatemplet upphörde att existera och detta Uppsala ej längre var huvudorten för svearnas kult samt kristendomen vunnit insteg i Uppland, förlorade denna ort i betydelse, men Aros synes ha fortsatt att vara en besökt hamnplats, som förmedlade handeln på norra delen av Uppland och säkerligen också Norrland. Redan i början av 1200-talet hade Gamla Uppsalas betydelse i så hög grad sjunkit, att det var fråga om att flytta biskopssätet och domkyrkan därifrån. Frågan var aktuell under en stor del av 1200-talet, tills man 1271 definitivt beslöt att verkställa flyttningen. Till det nya ärkebiskopssätet utsågs Östra Aros. Det var säkerligen redan en efter den tidens förhållanden avsevärt befolkad ort och besökt handelsplats och hade redan före 1231 åtminstone en kyrka, S:ta Marias, vid nuvarande Bredgränd och Östra Ågatan, och sedan 1247 ett franciskankloster, vid Klostergatan. Huruvida S:t Pers kyrka vid S:t Persgatan fanns redan den tiden är osäkert. På västra sidan om ån låg Helga Trefaldighetskyrkan, som givet redan var landsförsamlingens kyrka. 

Aros uppges ha brunnit fyra gånger, sist 1268. Västra sidan om ån synes emellertid ha varit obetydligt bebyggd, då ärkebiskopssätet och domkyrkan förlades dit 1273. Strax därefter började Östra Aros kallas Uppsala. Ärkebiskopssätets flyttning hade den största betydelse för ortens utveckling, emedan kyrkans prelater och tjänare även i ekonomiskt avseende förskaffade den en hel del fördelar, vartill kom, att pilgrimer och mycket annat folk vid de stora kyrkliga festerna strömmade till orten. Längre fram under medeltiden blev domkyrkans betydelse för Uppsala ännu större, sedan den på jordbesittningar allt rikare stiftskyrkan blev nödsakad att driva affärer med sina förnödenheter. 

Den bofasta handels- och hantverksidkande befolkningen tillväxte alltmer. Tyska hantverkare och köpmän bosatte sig i Uppsala redan på Magnus Ladulås’ tid, och orten skilde sig i rättsligt hänseende från den omgivande landsbygden och blev stad, vilket har ägt rum före 1302, då fogden och rådet i Uppsala omtalas första gången, avkunnande dom på torget (in communi placito). 1329 fanns två borgmästare. Staden omgavs, åtminstone delvis, med en grav (senare tidens stadsdike). Vid samma tid omtalas S:t Pers kyrka första gången (1302) och helgeandshuset 1298. Kungsgården ”Islandet” (vid nuvarande Bäfvernsgränd) nämnes 1338 och användes till bostad åt fogden och konungen vid hans uppehåll å orten. Ännu 1594 bodde hertig Karl där, men donerade gården 1610 till ståthållaren Kristofer Wärnstedt.

Biskopsborgen på platsen för nuvarande universitetshuset uppfördes på 1340-talet. Domskolan var belägen på holmen i ån, Studentholmen. I slutet av medeltiden utverkade ärkebiskop Jakob Ulfsson 1477 påvens medgivande att få inrätta ett ”studium generale”, d. v. s. ett universitet, i Uppsala, som till en början fick sina lokaler på nyssnämnda holme. Under medeltiden var det emellertid stadens egenskap av ärkebiskopssäte, som gav den dess prägel. Som kröningsort och platsen för stora möten samt herredagar ansågs staden den tiden som rikets egentliga huvudstad. Den var också skådeplatsen för flera strider under unionstiden, bl. a. 1470, då tornet över domtrappan stormades, och 1501, då kungsgården brändes. 

Flera eldsvådor hemsökte staden, av vilka 1473 års brand var den svåraste, då domkyrkan och flera större byggnader skadades. Under Gustaf I:s befrielsekrig stormades och antändes biskopsborgen 1521. Genom reformationen och kyrkoreduktionen inträdde ändrade förhållanden även inom Uppsala Klostret indrogs, Helga Trefaldighets-, S:t Pers och S:ta Maria kyrkor fick förfalla, biskopsgården och en hel del av domkyrkans fastigheter i staden indrogs till kronan, skolan upphörde så gott som helt och hållet o. s. v. Folkmängden minskades ej endast därigenom, att en stor del kyrkliga tjänster indrogs, utan även på den grund, att borgerskapet förlorade åtskilligt av de inkomster, som det haft från den rika domkyrkan, dess prelater och tjänare. En nedgång inträdde, varöver den tiden ej sällan klagades. Konungen vistades dock fortfarande tidtals i Uppsala med sitt hov och väpnade följe, vilket hade en viss betydelse för orten.

Genom slottets uppförande (1540-talet) började ljusare förhållanden inträda, ty därigenom drogs mycket folk för byggnadsarbetet till staden, och det blev utsikter till, att en ständig hovhållning skulle upprättas vid slottet, vilket skulle få ej ringa betydelse för orten, ej minst i ekonomiskt hänseende. Så blev också händelsen, särskilt under Erik XIV:s och Johan III:s tid. Att det så gott som upphörda universitetet flyttades till Stockholm under sistnämnde monarks tid, hade då ringa betydelse för staden. 1572 års brand medförde dock ett avbrott i stadens utveckling, men Johan III:s intresse för orten och ivriga bemödanden att åter komma den att uppstå ur askan gjorde, att den rätt snart repade sig. Den var fortfarande kröningsort och platsen för stora möten. Det betydelsefullaste av dessa var Uppsala möte 1593, då de kyrkliga förhållandena ordnades även vad Uppsala beträffade, och universitetet fick sin pånyttfödelse, vilket senare var av den största betydelse för Uppsala, ty om man då hade låtit Stockholmskollegiet fortbestå och utveckla sig till ett universitet, torde staden svårligen ha kunnat för framtiden upprätthålla sin ställning som en mer betydande ort. Då universitetet genom Gustaf II Adolfs storartade donation fick ett rikligt ekonomiskt underlag för sitt fortbestånd, blev detta även av den största betydelse för själva stadens utveckling. Vad kyrkan under medeltiden hade varit för stadens utveckling, blev universitetet under den nyare. 1600-talets Uppsala företer också bilden av en stadig, om ock lugn utveckling, såväl till det inre som yttre. I sistnämnda avseende torde Olof Rudbeck d. ä:s tid ej nog kunna uppskattas, ty han hade ej endast universitetets fördelar som mål, utan lämnade på allt sätt även staden sitt bistånd efter måttet av sina krafter, och dessa var ej små. Han hade tydligen fullt klart för sig, att det var till universitetets fördel och heder, att också staden tedde sig i sådant skick och utvecklades på sådant sätt, att den blev en värdig miljö för universitetet. Hans utförda arbeten till stadens nytta var därför många, förslagen flera. All denna rastlösa verksamhet till stadens och universitetets fromma avbröts dock genom den eldsvåda, som 15-16 maj 1702 ödelade så gott som hela staden och delvis förstörde domkyrkan, slottet, största delen av universitetets byggnader, utom Gustavianum, o. s. v. Ej endast stora materiella värden, utan även oskattbara kulturvärden gick förlorade genom denna brand. Det blev ett mödosamt arbete att återställa den i ruiner lagda staden och restaurera de skadade monumentala byggnaderna. Det senare har dock aldrig blivit fullt möjligt, ty skadorna var för betydande. Det dröjde flera årtionden, innan staden någorlunda repade sig efter olyckan, ty en stor del av stadsborna hade blivit ruinerad genom branden. När förhållandena blivit bättre, ödelade en eldsvåda 1766 Kungsängen och en del av Fjärdingen. Under senare delen av 1700-talet blev det dock ett visst uppsving i det ekonomiska livet. 1809 blev i det närmaste den del av Fjärdingen, som skonades 1702, lågornas rov. Emellertid gick staden till mitten av 1800-talet i viss mån framåt.

Först genom tillkomsten av järnvägen mellan Stockholm och Uppsala (öppnad för trafik 19 sept. 1866) började en förändring till det bättre i kommersiellt hänseende att inträda, och stadens framåtskridande sedan början av 1870-talet har varit betydande, vartill de efter hand tillkomna andra tidsenliga järnvägskommunikationerna bidragit. Därigenom har Uppsala även kunnat bli platsen för vissa industriföretag, som annars omöjliggjorts, ty sjökommunikationerna ha på grund av läget ej kunnat i nämnvärd grad utvecklas. Folkökningen har under de sista årtiondena varit ansenlig och byggnadsverksamheten livlig. Genom Upplands artilleriregementes förläggning till Uppsala tillfördes staden en del förmåner, som ökades genom Upplands infanteriregementes garnisonering. Studentantalets ökning och inrättandet av en del nya lärostolar vid universitetet ha också varit för staden av ej ringa betydelse. 

(Från Nordisk familjebok, Uggleupplagan, 1920)

kulturbilder.wordpress.com

Gamla Uppsala

Gamla Uppsala. (Fsv. Uppsalir) Forntida tings-, marknads- och tempelplats, belägen 5 km. n. om nuvarande Uppsala stad, vid Fyrisån. Man har tvistat mycket om ursprunget till namnet; dess äldre form ”Uppsalir” tyckes giva vid handen, att det betytt ”Salarna däruppe (i landet)” och att tempelsalarna givit orten dess namn. 

Orten synes, att döma av de s. k. Odens, Tors och Frejs högar eller de s. k. kungshögarna (Odens och Frejs högar öppnades 1846–47, Tors hög 1874;) varit av betydelse redan vid mitten av första årtusendet. Mot slutet av järnåldern var avgudatemplet i Uppsala vida berömt, och här hade även den konungaätt sitt säte, vilken småningom underlade sig hela riket och vars regenter i lång tid därefter bibehöll titeln Uppsalakonung, tills denna undanträngdes av titeln sveakonung. 

I Olof den heliges saga (som dock är skrifven, sedan kristna kyrkan var fullt stadgad i Sverige) förtäljes, att under hedendomens tid var det gammal sed, att huvudoffret skulle ske i Uppsala, att alla män skulle begiva sig dit från allt Sveavälde och att där skulle vara alla svears ting; det tillägges, att även sedan kristendomen trängt in över allt i Svithiod och konungarna ej längre ville ha sitt säte i Uppsala, alla svears ting fortfor att hållas därstädes. I ”Uppsalir” hade ärkebiskopen sin stol, och under Uppsalir lydde Uppsala öd eller sveakonungens egendomar. Med ingången av 11:e seklet upphörde stället att vara konungens säte. Den i samma århundrade levande hävdatecknaren kaniken Adam av Bremen berättar, att då Olof Skötkonung (död omkr. 1022) i sin iver för kristendomen ville förstöra Uppsalatemplet, hindrades han därifrån av hedningarna och valde sedermera Västergötland till sin uppehållsort och till stamsäte för den svenska kyrkan. 

De följande striderna mellan svear och götar försvagade ytterligare ställets betydelse såsom konungasäte, och redan 1244 firade konung Erik Eriksson sitt bröllop i Konungsgården å Föres-ängen (Islandet) vid Östra Aros (nuvarande Uppsala). Ännu vid medeltidens slut fanns dock ”Konungsgården” vid Gamla Uppsala kvar som kronogods, och själva namnet är ännu i dag fäst vid hemman därstädes. 1891 anträffades i en åker å Kungsgårdens ägor ett i Statens historiska museum nu förvarat större silverfynd från tidigare medeltiden, bestående av 5 skålar, 4 halskedjor, ett kors, ett spänne, en halsring m. m.

Gamla Uppsalas egenskap av Tiundalands, sedan hela Upplands tingsplats fortlevde länge; ännu 1526 och 1531 sammankallade Gustaf I Upplandsallmogen till ting vid Gamla Uppsala högar. – Avgudatemplet var säkerligen ställets egentliga medelpunkt, liksom det även har skänkt det dess förnämsta ryktbarhet. Snorre Sturlassons uppgift, att Yngve (Frej), den andre av Ynglingakonungarna, grundlagt det, förtjänar ingen tilltro. Däremot förtäljer Adam av Bremen, som hade goda källor och även ögonvittnen att åberopa, att i templets mitt fanns bilder av Tor, Oden och Frej samt att detsamma var av guld, vilken uppgift han förklarar i en not sålunda, att en hängande kedja av guld slingrade sig kring templets ås och skimrade redan i fjärran för dem, som nalkades. 

Adam berättar, att under konung Stenkil (d. omkr. 1067) ville biskoparna Adalvard i Sigtuna och Egino i Skåne uppbränna Uppsala tempel, men lät av konungens varningar förmå sig att avstå därifrån. Detta är sista gången, som templet omtalas; föga mer än ett halvt århundrade senare fanns i Gamla Uppsala en kristen biskop. 

Först 1129 omtalas en biskop, Henrik, i Uppsala, men han förekommer ej i den biskopslängd (uppsatt i 13:e årh.), vilken före den förste ärkebiskopen, Stefan, uppräknar fem nästan nakna namn: Severinus, Nicolaus, Sveno, Henricus och Kopmannus. Den sistnämnde Henrik är finnarnas bekante apostel och samtidig med Erik den helige, vilken konung (enligt en 150 år yngre källa) skall ha fullbordat Gamla Uppsala kyrka. I denna kyrka, som var invigd åt den helige Laurentius, jordades den kunglige martyrens ben, sedan han 1160 avrättats i Östra Aros av sin besegrare. 1164 blev Gamla Uppsala säte för Sveriges förste egna ärkebiskop, vartill valdes Alvastramunken Stefanus (d. 1185). Hans efterträdare vid Gamla Uppsala kyrka var Johannes (d. 1187), Petrus (d. 1197), Olaus (d. 1200), Valerius (d. 1219), Olaus Basatömir (d. 1234), Jarlerius (d. 1255), vars gravställe med ett på korväggen målat epitafium nyligen upptäckts i Sigtuna klosterkyrka, Laurentius (d. 1266) och Fulco (d. 1277) av den lysande Ängel-släkten. Under den sistnämndes tid flyttades ärkebiskopssätet. 

Orsaken till flyttningen var, att Gamla Uppsala, som även på den tid, då åns mynning låg vid nuv. Uppsala (därav dettas namn Östra Aros), ej hade något synnerligen gynnsamt läge, måste under jordvallens fortgående höjning och å-ledens därigenom minskade farbarhet avstå till Östra Aros all betydelse som handelsplats. Därtill kom förlusten av att vara hednakultens medelpunkt, vilken förlust värdigheten av att rymma Sveriges ärkebiskopssäte ej tyckes ha ersatt. När därför kyrkan nedbrunnit (”för lång tid tillbaka”, heter det i en påvebulla av 1245), insåg man snart olämpligheten av att på samma ställe uppföra en ny katedralkyrka, och ärkedjäknen (sedan ärkebiskop) Fulco utverkade i Rom en bulla av Alexander IV, daterad 5 sept. 1258, vilken medgav, att kyrkan skulle få, dock med bibehållande av namnet, flyttas till ett lämpligare ställe. Det dröjde dock 12 år, innan man i Sverige fick saken avgjord.

År 1270 förklarade konung Valdemar och hans stormän på ett möte i Söderköping, att, alldenstund Uppsala kyrka stode ensam och övergiven samt dels för sitt gamla byggnadssätt, dels för av eldsvåda förorsakad skada lutade till förfall, hade de beslutit att flytta stiftet till ett bättre ställe. Att denna plats borde vara Östra Aros, uttalades i en av de sex lydbiskoparna utfärdad skrivelse av 9 sept. 1271. 1273 flyttades också, i närvaro av konung Valdemar och Fulco, Erik den heliges och ärkebiskoparnas ben från sitt forna vilorum. Östra Aros antog mycket snart namnet Uppsala, och dess namne fick heta Gamla Uppsala, en benämning, som förekommer redan 1306. Glömskan höljde med sådan snabbhet den övergivna platsens minnen, att man 1302 kunde tala om, att ärkebiskop Nils ”vunnit visshet” om, varest Erik den heliges grav varit i Uppsala. 

Sockenkyrkan är av ej ringa arkitektoniskt intresse till följd av den höga ålder, som, trots alla förändringar, ännu kan spåras i dess byggnadssätt. Redan Verelius, Rudbeck och Peringschiöld anmärkte, att den tydligen framgått ur en äldre byggnad. De icke blott påstod, i sin iver för den fornkunskap de väckt till liv och för fosterlandets höga ålder, varvid de ofta sköt över målet, att denna äldre byggnad varit det gamla avgudatemplet, utan trodde sig även kunna med säkerhet rekonstruera dettas utseende (se Peringschiölds ”Monumenta Uplandiæ”). Den nyare forskningen har ej velat godkänna detta resultat, och K. G. Brunius, som noga beskrivit kyrkan (”Konstanteckningar under en resa år 1849”), ansåg, att den äldre byggnad, som man använder till sockenkyrka, var en del av den gamla, i korsform byggda och med tornparti i mitten försedda metropolitankyrkan, vilket också till fullo bekräftats genom C. M. Kjellbergs utgräfningar (jfr ”Upplands fornminnesförenings tidskrift”, bd 3, 1897). Rudbecks grävningar, med åtföljande fynd av ben efter hästar och hökar, tyckas antyda, att avgudatemplet dock stått på ungefär samma plats som den kristna kyrkan.

(Från Nordisk familjebok, Uggleupplagan, 1908)


Samma ämne:

Konung Magnus stadga, Uppsala MCCCXLIV.

Hågahögen, Uppsala

Linnés Hammarby, Uppsala

Gamla Uppsala, Uppsala högar

Gravmonumentet över Gustav Vasa i Uppsala domkyrka

Kategorier:Olika ämnen

Märkt som:,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s