Textarkivet

Örvar Odds Saga

Örvar Odds Saga; efter Isländska Handskrifter utgifven med upplysande Anmärkningar af Joh. G. Liljegren.

Med en planche, föreställande inre utseendet af ett hvardagsrum på Island i 10:de århundradet.

Stockholm, 1819, hos Zacharias Haeggström.


Förord.

Utaf de här förekommande Sagor har Jarlmans och Hermans Saga, som i en annan handskrift kallas Thorborg Digras Saga 1), ej förut varit öfversatt; men Örvar Odds Saga långt för detta blifvit till utgifning bearbetad, och redan 1697 genom Rudbecks försorg tryckt; men denna upplaga är ganska sällsynt. Björner har 1743, uti sin afhandling de Varegis, på Latin gjort ett utdrag af Örvar Odds Saga och jemfört denna hjeltes händelser med den Rysska Olegs, samt derjemte låtit i kopparstick framställa Örvar Odd i dess sista stunder på Berurjoder och bifogat till slut Odds Aefidrápa med en öfversättning på Svenska, som – enligt hvad å öfverskriften uttryckeligen tillkännagifves var blott gjord för att visa, huru stor öfverensstämmelsen är mellan äldre och nyare språket, quanta sie harmonia veteris et recentioris linguae Scando-Scythicae, och följaktligen både till ord, talesätt och versarnes egna construction danad efter Originalet. Den är således helt olik Björners vanliga öfversättningar, äfvensom helt annorlunda än öfversättningen af samma versar uti denna Författares handskrift af Örvar Odds Saga, der de mer närma sig den här utgifna öfversättningen af versarne, hvilken H:r Prof Rask dessutom haft den godheten att enligt sin redaction af texten med mig genomgå.

I handskrift finnes Örvar Odds Saga öfversatt på Svenska af Björner och Adlerstam, på Latin af Wilskman och ett stycke på gammal Danska, hvilka öfversättningar äro i den mon olika, som för dem olika handskrifter blifvit laggda till grund.

Att Sagan är Romantiserad, har förut blifvit anmärkt; men mycket talar äfven för några till grund liggande historiska facta. Såsom sådana har Suhm i sin Danska historia uppgifvit följande:

”Örvar Odd den äldre, som enligt Herv. Sag. och Örv. Odd. S. med Hjalmar deltog uti kampen på Bolmsö, var en berömd kämpe vid K. Aunes hof och skall lefvat i början af 5te århundradet, Suhm I. 239, 240, 651. En ibland de berömligaste anförare och kämpar i Sigurds här (emot Harald Hildetan) var Odd Vidförle eller Örvar Odd från Jader; han var den andre af detta namn, och gjorde, medan han var i Haralds tjenst, ett lyckligt tåg till Aquitanien, på de tider Saracenerne plundrade det, och förr än Carl Martellus fick dämpa deras öfvermod a. st. s. 506.

Vid år 867: Då tänker jag, att den i Rysska historien så berömde Oleg, vår sista Örvar Odd, som var född och uppfostrad på gården Berlio i Socknedalen uti Norge, har gjort de bedrifter der, hvilka hans Saga tillägger honom. A. st II. 267.

Vid år 869; Uti Irland gjorde våra Nordiska också god framgång; ty Olof Hvite intog Armagh, och omkommo der 1000 man. Och uti detta tåg tänker jag, att Örvar Odd har gjort de bedrifter i Irland, som tilläggas honom i, hans Saga, och som skulle hafva varit så stora, att Irerna, utan hopp om att kunna göra motstånd, måste flykta till skogarna bland berg och klippor. Då har det väl ock tilldragit sig med honom, som Saxo berättar tilldragit sig mellan Stark-Odder och den Irska Konungen Huglet, i hvars namn utan tvifvel framsticker den Irska ÖfverKonungen Aodh och Hugh. Denne var, enligt Saxo, mycket rik, men också mycket girig och använde sin förmögenhet blott på gycklare och spelemän. Han blef derföre ock öfvervunnen, en af hans städer plundrad, hvarmed må hända syftas på Armagh, och stort byte förvärfvadt. Örvar Odd fick dock vid detta tillfälle en mycket svår stöt i hufvudet, som länge plågade honom, då skadan var invärtes och intet sår utan på, och klagade han sedermera uti en vers öfver denna skada. A. st. s. 277.

Vid år 879. Den Varegiske Regenten Ruric i Novogrod dog och efterlemnade riket till sin unga son Igor, under förmynderskap af Oleg, som var med honom beslägtad och blef gift med Silkesif, dotter af Herraud, en Ryssk Konung, hvilka namn visa, att de hafva varit af Nordisk härkomst, ehuru väl det också är möjligt, att Herraud, som i en codex af Örvar Odds Saga kallas Harec, är ingen annan än Ruric sjelf. Det förekommer mig rimligt, att Oleg eller den siste Örvar Odd, rättare blott Odd, har härstammat från den Örvar

Odd, som lefde i 8de århundradet. s. 339.

Varegen Oleg öfvervann och intog, under föregående år, så ock detta år (883), först Smolensko, dit han drog med en stor här, bestående af Vareger, Tschuder, Slaver, Merer, som bodde vid Rostov, och alla Krivitzer, genom hvilka sistas tillhjelp han intog Smolensko, och derpå insatte der några af sina män till höfdingar. Derefter intog han Lubetsch ej långt från Kiow, hvarest han insatte befallningsmän, och synes hafva gått längs med efter Niepern. Sist öfverraskade han Oskold och Dir genom svek, ihjelslog dem och bragte alla invånarne i Kiow på sin sida genom att visa dem den unga Igor, hvarpå han tillika med honom tog sitt säte der. – – – Nestor vittnar, att Oleg sade, att Kiow skulle blifva en moder för alla Rysska städer, och lägger sjelf till, att han behöll Vareger, Slaver och flera folkslag hos sig, och att landet fick namn af Ryssland. Derefter begynte Oleg att bygga städer och bestämde hvad skatt Slaver, Krivitzer och Merer skulle gifva, pålade ock Varegerna i Novogrod att årligen gifva 300 Griver (ett slags fingeradt Rysskt mynt, a. st. s. 364, not.), på det freden kunde blifva bibehållen, hvilket jag förklarar så, att ej de andra folkslagen skulle bli förtrytsamma (der) öfver, om Varegerna gåfvo intet, och deröfver begynte krig med; och denna skatt betalte Varegerne af Novogrod intill StorFursten Jaroslavs död år 1054; hvaraf också ses, att Varegerne länge hafva fortfarit att vara de starkaste i Novogrod och i det då varande Rysslands nordligaste delar. Således må det stora Ryssland tacka vår Nord för en stor del af sin inrättning, hyfsning, magt och namns utvidgande, och derföre fortfor också vänskap och umgänge länge mellan bägge folken. Dessa bedrifter gjorde Oleg egentligen från år 880 till 882, och närvarande år 883 underkufvade han Drewlianerna, som bebodde skogstracten vid Kiow och buro namn efter skog, och dem pålade han i skatt en svart mård för hvar person, hvilket visar, att dessa nejder hafva ännu varit mycket obebyggda, hvartill väl de idkeliga krigen, utvandringar och flyttningar hafva gjort mycket.

Till något af dessa krig hör väl det, som Örvar Odd skall efter sin Saga c. 35 (vår uppl. K. 39.) hafva fört emot en viss Qvillanus Blese, som anförde folk af Kyrialand d. ä. Karelen; Refaland, hvarmed utan tvifvel förstås nejden vid Revel; Rafestaland, förmodligen Rostow, som i en otryckt Isländsk Geogr. s. 157, Arnæ N:o 281, 4:to, kallas Rostorfa; Vyrland, som ännu förekommer i Estland; Eistland, d. ä. Estland; Liffland; Vinland, d. ä. Venden, men ovisst hvilken del deraf, må hända en del af Pohlen; Curland, Samland, Ermland, Beimland d. ä. Böhmen; Pulinaland d. ä. Pohlen. Nu är det väl rigtigt, att Ryssland eller Holmgård har från äldre tider varit ett mycket stort rike, och, såsom säges i Örvar Odds Saga, sträckande sig så vidt, att det inbegrep många Konungariken uti sig; imellertid tror jag dock, att den Isländska Scribenten har uppräknat alla de namn, som han visste på alla Slaviska folkslag, äfven också Litthauiska, hvilka ofta stodo under de första; ty till Böhmen, Ermsland har visserligen Ryssarnes välde aldrig sträckt sig. C. 36 (Jemf. Variant. s. 101 efter Adlerst. och s. 166 efter Björner) nämnes Gallea land, som i Björns af Skardsö (Skardså?) codex kallades Galatiarike, hvilket bringar mig på de tankar, att dermed syftas på Gallicia eller Halicz i Pohlen, dit Ungrarne kommo efter år 884, och som då hade sin egen dux; se Anonymum i Schwandtneri Scr, Ung T 1. c. 11. p. 9 likasom här ock säges i Örvar Odds S., blott att tvänne bröder då stridde derom. Märkeligt är det, att tiden till Ungrarnes ankomst till Halicz infaller i Olegs eller Örvar Odds lefnadstid. Dessa invånare af Galicia, så ock af det angränsande Lodomeria, synas, efter Anonymus, p. 8, 9, 10, hafva varit Rutheni eller Ryssar, som blir troligt derigenom, att, efter Ranfts Beschreibung des russischen Reichs s. 74, ett landskap, kalladt Galicz, ligger i Ryssland. Lodomeria synes ock vara Wlodomeria eller Wolodomir, af hvilket namn finnes ett ställe i Volhynien, som utan tvifvel bär namn efter en Furste Wolodomir. Cinnamus C. B. 1, 3, p. 51, omtalar ungefär vid år 1150 en Bladimer, Furste af Galitza ett Tauroscythiskt landskap, och förstå Byzantinerne med Tauroscyther ofta Ryssar. När jag betänker, att Örvar Odd och Quillanus Blese giorde, efter den förstnämdes Saga c. 36, (jemf s. 187) fred med hvarandra, så tänker jag, att härmed syftas på det krig och den fred, som Oleg och Grekiska Kejsaren Leo Philosophus förde med hvarandra. C.34 (här k. 37, 58) nämnes Bialkaland, hvarmed väl syftas på Bulgarer, Blacher eller Valacher i Ryssland, som af några våra gamla Scribenter kallas Blöckumannaland, se Eigils och Asmunds Saga i Torfæi Hist. Norv. T 1. l. 7. c. 1. sect. 2. p. 308, och sjelfva Eigils S. c. 5 s. 31, samt Salans not dervid s. 134, som äro underliga nog, ehuruväl det, i den otryckta Vilmund Vidutans Saga s. 63, synes betyda Bleking. De Blåmän Snorro c. i sätter i det stora Svipiod eller Scythien, blifva utan tvifvel Blacherna, ty eljest förstodo våra förfäder med Blåmän Morianer eller Svarta. Drewlianer, som sedan nämnas, bodde vestan för Dnieper i Hvita Ryssland, som det synes, och kallades så efter de stora skogarne, bvaruti de uppehöllo sig, ty på Rysska kallas träd Derewo, Drowo, se Hannöv. Magaz, 4:o, 4 Theil, col. 733-736. Suhm a. st. s. 363-367.

Vid år 884: Den tappre Oleg fortfor att utvidga Ryssarnes herradöme; han drog dem i Severien, öfvervann dem och pålade dem en ringa skatt, förbjöd dem deriemte att framdeles gifva någon till Chazarerne, ty, tillade han, iag är deras fiende, icke eder. A. st. s. 372-373.

Vid år 885: Oleg utsträckte sina segerrika vapen långt in i det nu varande Pohlen och underkastade sig dem af Radom, hvilka bodde uti skogar vid en arm af Weichseln i nuvarande Woywodskapet Sendomir. Till denna tiden hade de gifvit Chazarerna skatt, men nu måste hvar man gifva honom en skilling. De voro Lecher eller Pohlackar till härkomsten. Deremot kunde han ej så hastigt undertvinga Lubitsiherne och Tiwerzerne, hvilka bodde vid Bog. Niester och Svarta Hafvet uti städer och utan tvifvel härstammade från de gamle Anterne. Alla dessa folkslag voro hedningar. Suhm a. st. s. 377.

Vid år 907: Oleg, som fortfor att förestå Rysska riket, änskönt Igor allaredan icke var ung, drog med en stor här, bestående af 2000 fartyg och 80,000 man, och af många slags folk, hvaribland också voro Vareger eller Nordiska ned ifrån Dnieper och öfver Svarta Hafvet emot Constantinopel. Tåget slog lyckligen ut, och Grekerne gåfvo 12 Griver till hvar man i krigshären. Oleg drog derpå sin här något tillbaka och sände Carl, Pharlow (må hända Farulf), Vermund, Rulow (vårt Rolf) och Stevind till staden, för att vidare afsluta freden. Det är klart, att de fyra förste voro Vareger, hvilket visar, huru mycken inflytelse de Nordiska då hafva haft i Ryssland. Säkerhet blef då ibland annat fastställd för handeln, så att handlande Ryssar måtte resa fritt dit, och från den tiden i synnerhet tänker jag, att man kan sätta begynnelsen af omgänget mellan våra Nordiska och Constantinopel, hvilken de kallade Miklagård, det är, den stora staden. Oleg hade derpå en personlig sammankomst med de Grekiska Kejsarne Leo och Alexander. De besvuro freden genom att kyssa korset; men Oleg och hans folk svuro vid deras vapen, vid krigsguden Perum och Boskapsguden Volos. Till tecken af sin seger lät Oleg upphänga sin sköld på en af stadsportarne, och varpå den en i krigare till häst föreställd. Oleg hemförde med sig stor rikedom och blef för allt detta ansedd af den råa allmogen för en spåman. Grekerne måste gifva honom proviant och vin för sex månader. Så förtälja Rysska scribenterne denna händelse och, änskönt de Grekiske ej förmäla ett ord om hela saken och kriget, så tillåta dock ej omständigheterne att neka den. Och då det är utan allt tvifvel, att vår siste Örvar Odd är Oleg, så bekräftas detta också genom hvad som förtäljes i den förstes Saga om krig och sedan sluten fred mellan honom och den mägtige Qvillanus Blese eller Ögmund Eythiofs bane, som ej blir någon annan än den Grekiske Kejsar Leo. A. st. s. 480-481.

Vid år 911: Såsom nu, mellan Ryssland och hofvet i Constantinopel, den förut afslutade freden oaktadt, nya tvistigheter uppkommo, skickade Oleg, som nu var gammal och gerna ville bibehålla fred, följande 13 män dit: Carl, Ingel, Farlow, Vermund, Rulaw, hvilka förut hade varit der, samt Gudi, Ruald (vårt Ragnvald), Kar, Phrelaw (Fridleif), Rual, Aktew, Truan (må hända Truid eller rättare Thrand), Lidal (vårt Lidalf), Fost och Stevind eller Veland. Då nu alla dessa äro Varegiska eller Nordiska namn, utom Aktew och Stevind, så ses häraf, huru ansedde Varegerne då voro i Ryssland, så att rikets förnämsta angelägenheter då voro i deras händer. – – – Det nya fredsförbundet blef afslutadt och underskrifvet d. 15 Sept. imellan Olegs sändemän och Kejsarne Leo och Alexander. Det bestod af 13 puncter, och finnas de ännu fullständiga, hos Nestor, men ingen deraf vidkommer oss utom den tionde, hvaruti fastställes hvad Grekerne skulle gifva för en Ryss, som var blefven fången i krigstienst hos deras Kejsare; ty häraf kan man inse, huruledes Vareger eller Norrmän, som tjente i Ryssland, äro komne i Grekiska Kejsarnes tjenst, och huruledes de sedan hafva dragit flere af sina landsmän dit till sig från vår nord. Kejsarne gåfvo ansenliga föräringar till dessa Sändemän och låto visa dem alla kyrkorna, för att genom dessas och gudstjenstens prakt gifva dem ett högt begrepp om Christna läran och locka dem till densamma. A. st. sid. 491-493.

Vid år 913: Uti Ryssland dog om hösten den namnkunnige Oleg på ett sällsamt sätt; ty då han med foten stötte mot benen af en död häst, som han i lifvet mycket hade älskat, kom en orm derutur och stack honom i foten, hvaraf han blef sjuk och dog. Han beklagades af alla, och blef med mycken sorg begrafven i en uppkastad hög på berget Schtchekowiza ej långt från Kiow. Efter honom regerade Igor allena. Detta dödssätt är väl sällsamt, dock icke otroligt; men deremot är det otroligt, att spåmän skulle hafva förutsagt honom detta; och dock förtälje, detsamma i vår Örvar Odda Saga om Örvar Odd, hvilket oöfvervinnerligen visar, att den siste af detta namn är densamme som Oleg, så att denne tappre och namnkunnige krigare har alltså varit en infödd Norrman. Men, när Sagan förtäljer, att Örvar Odd dog på förbemälda sätt på sin födelse ort, ön Rafnista i Norge,

hvilken han ändteligen ville se före sin död och drog derföre dit från Gardarike eller Ryssland, så bör Sagan deri icke tros. Såsom Sagan förmäler, lemnade Örvar Odd en son efter sig i Gardarike.” A. st. sid. 503, 504. De handskrifter, hvilka Suhm begagnat, hafva, såsom af ofvan anförda synes, utom till Kapitel afdelningarne, 2) äfven till vissa uppgifter och versar varit olika med de här på Kong). bibliotheket varande.

* * *

Denna Örvar Odds Saga har blifvit öfversatt hufvudsakligen efter den redaction af texten, som H:r Prof. R. Rask i sin Isländska Läsebok låtit aftrycka; men då tillfället lemnat mig tillgång på Handskrifterna, har jag trott det vara min pligt enligt, att med dem jemföra den Raskiska redactionen af texten, och har jag i synnerhet härunder fästat min uppmärksamhet vid den af H:r Rask sjelf så kallade oskattbara Membranen N:o 7 in 4:to på Kongl. Bibliotheket, 3) den han förmäler sig religiose följt vid sin upplaga. Härunder har det händt, att jag råkat ett icke obetydligt antal af H:r Rask oanmärkta Varianter mellan Handskriften och den tryckta redactionen. Det är icke lust att mästra 4) en berömd Literatörs åtgärd, som förmått mig att här meddela en förteckning öfver dessa olika läsearter; de skäl som dertill förmått mig äro följande:

Först, då H:r Rask i Recensionen öfver första delen af dessa hjeltesagor med den afgörande säkerhet, som tillhör hans stora ryckte och utmärkta förtjenster, behagat förklara, att hvarje lärd bör utan svårighet kunna läsa, accentuera och restituera en abbrevierad, men för resten rigtig handskrift i ett språk, som han fullt förstår, utan att tala om att, då handskriften är rigtig, tyckes det icke gerna böra bli fråga om Restitution; så, då vi ihogkomma, att vi ännu icke inom Literaturens område kunna berömma oss af att hafva någon fullt säker text af någon Grekisk eller Romersk Auctor, så måste detta omdöme kasta en mörk skugga på den mängd förtjente lärde, som i detta och föregående tidehvarf sysselsatt sig med utgifvande af gamla Auctorer. För att på något sätt freda deras ära, har man med dessa exempel velat visa, att, då sjelfva H:r Rask under ett sådant arbete icke kunnat undgå misstag, det i sig sjelf icke är så lätt eller så alldeles hvars mans sak.

För det andra: Då H:r Rask med sådan stränghet vakar öfver misskrifningen af Isländska ord, har man trott sig göra både honom sjelf ock Literaturen en tjenst med att leda hans uppmärksamhet på den inconsequens i rättskrifningen, stridande mot handskriftens auctoritet, hvilken finnes i denna Läsbok, så mycket mera märkvärdig, som man väl måste antaga, att den blifvit utgifven till ett ledande exempel för de orthographiska reglorna i hans Grammatik. Den högaktning, jag hyser för H:r Prof. Rask, har intet ögonblick låtit mig tvifla, att han icke med välvillia skulle anse, det man påminner honom om den Christliga regel, att, innan han vill med ovänlig hand borttaga bjelken ur sin broders öga, han måtte undersöka, om det ej finnes något grand i hans eget.

Skulle någon tycka dessa afvikningar från handskriften vara nog betydliga och deraf draga något misstroende till H:r Prof. Rasks redaction af Eddornas text, så må man dock bedja, att ingen häröfver i sitt omdöme måtte förhasta sig, då det är troligt, att han gifvit en djupare betydelse åt ordet religiose i afseende på så vigtiga Documenter, som Eddorna, än han funnit det löna mödan i afseende på närvarande Saga, hörande till den Romantiska arten, för hvilken, som vi veta, H:r Prof. Rask icke hafver hvarken smak eller aktning.

Fotnoter:

1) Ur en Sagokrets, hvaraf Öfvers, velat meddela endast denna lilla Saga såsom prof af den der rådande andan.
2) Kapp. äro enl, Björner och Wilskman 69, enl. Adlerstam 67, enl. Membr. 39, enl. Prof. Rasks text 42.
3) Derjemte hafva äfven de andra handskrifterna ej blifvit obegagnade; deras afvikningar äro antingen inom parentheser i texten eller ock derunder anförde. Betydligast är dock olikheten i Handskrifternas uppgifter öfver en och samma händelses förlopp sid. 168-187. Den, att Vidgrip och Bjalke på ett eller annat sätt föllo först, och att det var Gydian, som klagar öfver sin mans fall med de versar, som finnas i alla Handskrifterna, och
som sedermera beder Gudar och Gudinnor hjelpa sig (Gydiu sinni) synes – ehuru den för öfrigt är mycket Romantiserad – vara mera naturlig och passande till sjelfva versarnes innehåll, än den, att det var Kon. Bjalke sjelf, som förde denna klagan och bad Gudar och Gudinnor hjelpa sina Gydior m. m.
4) Detta kan synas äfven deraf, att jag till en början och ännu sidan 47 af text och s. 22 af Öfvers. utan misstroende följt den tryckta texten såsom en noggrann afskrift af Membr. och således vid Dvina ej anfört varianten (Rhen); men snart nog märktes, att Membranen ej var mera umbärlig än de andra handskrifterna.

august-malmstrom-orvar-odd-ingeborg

August Malmström: Ingeborg får besked av Orvar Odd om Hjalmars död

Örvar Odds saga

1 KAPITLET.

Odds födelse.

En man het Grim, han kallades Lodinkinni (luden kindad), ty han var född med ett sådant lyte. Hans fader var Kettil Häng, halftrollet, Hallbjörns son. Grim hade sitt boställe i Rafnista, han var rik på gods och penningar, och rådande öfver mycket uti hela Halogaland och än vidare. Han var gift, och hans hustru het Loptäna, Harald Herses dotter östan ur viken. Grim sporde (en sommar) de tidningar östan ur viken, att hans svärfader Harald var död: han lagar sig då till att färdas dit österut, ty Loptäna var enda barnet, och der voro att förvänta ganska betydliga egendomar både i jordagods och lösören. Loptäna skulle fara med Grim, och var hon då med barn, ty Grim älskade henne ganska mycket. När de nu voro färdiga och vind gafs, höllo de med tvänne skepp österut med landet och kommo midtför en by, som heter Berurjoder; der lågo de öfver natten, och då kände hon sig sjuk. En man sändes då till byn, hvarest bodde en bonde, som het Ingjald, och het hans hustru Alof; de hade en ung och vacker son, som het Asmund, och voro de rika på penningar.

När Ingjald sporde Grims färd, (lät han spänna för sin vagn,) for med sin ök med till stranden och bjöd Grim med sig hem till gästning och så många af ressällskapet, som behagades. Grim tog det väl; de åkte nu hem till byn och blefvo der väl mottagne: Loptäna beledsagades i frustugan och Grim i gästrummet och satt der i öndvegi, och blefvo de fägnade på bästa sätt med god dryck och andra stycken (och tyckte Ingjald sig aldrig gjort någon ting fullväl för Grim och Loptäna). Hennes sjukdom tilltog, och nedkom hon med ett stort och vänt svenbarn. Loptäna bad, att det måtte bäras till fadern med helsning, att han skulle gifva det namn. Gossen blef då vattenöst, namngifven, och kallad ODD. Der voro de tre nätter i den bästa välfägnad; derpå sade Loptäna i sig vara resfärdig: Grim sade, att de skulle fara; Ingjald yttrade, det han äskade någon (äreskänk såsom) gengäld för sin gästvänlighet. Det är tillbörligt, sade Grim, och må du sjelf välja din belöning; ty nog finnas kostbarheter och egendomar. Nog har jag också egodelar, sade Ingjald; men jag vill åse din styrka och vänskap, och fästa den dermed, att jag äskar din son Odd (att uppfostra). Jag vet icke, säger Grim, huru Loptäna finner sig dervid. Hon var tillstädes vid deras samtal och sade: det är min villja, att samtycka till det, som så väl är tillbjudet.

Nu fara Grim och Loptäna med sitt i ressällskap, men Odd blef qvar på Berurjoder. De foro sina färde och dvaldes öster i viken så länge, som de tyckte det fordrades, och seglade sedan östan ifrån; och när de kommo (åter) för Berurjoder, sade Grim, att man skulle stryka segel och lägga till lands; men Loptäna frågade, hvarföre det skulle ske. Jag tänkte, sade Grim, att du skulle villja se din son. Loptäna sade: Jag såg honom förr än vi skildes åt, och föreföll det mig, som han vände litet kärliga ögon till oss Rafnistaboar; (detta sade hon, ty hon var förutseende) och må vi fara vår väg. De gjorde nu så, och kommo hem till Rafnista och satte sig vid sina egendomar.

2 KAPITLET.

Odds uppvext, hans pilar och pilkoger.

Odd uppvexer å Berurjoder (jemte Asmund) och är större och vänare än hvarje annan man, som uppvexte i Norge och ändå vidare: han lärde alla idrotter, som män då brukade kunna. Asmund var ock mycket skicklig uti idrotter och tjente Odd uti allt; han var äfven en manlig karl; och ingingo de sins imellan ett fosterbrödralag. Aldrig ville Odd vara i lekar eller andra sysselsättningar, såsom andra ynglingar; han jemte Asmund öfvade sig (dagligen) i simmande eller målskjutning men dess imellan lärde han alltid något af sin fosterfader Ingjald, antingen manna visdom om fordna saker eller att tala åtskilliga språk; förty Ingjald var en den visaste man i allt. Ingjald aktade ock Odd mer än Asmund (och kunde ingen jemnas med dem). Många leksvenner vande Odd till sig, dock följde Asmund honom fastast af dem alla. Aldrig ville Odd blota; han trodde på sin magt och styrka, och förnedrande, sade han, föreföll det honom att nedfalla för stockar eller stenar: derefter vandes äfven Asmund (och gjorde han efter, som Odd gjorde före); och det betydde ingen ting, att Ingjald var en den ifrigaste blotidkare.

Odd lät göra sig mycken och mycket större skjutredskap, än andra män. (Denna skjutredskap lät Odd göra sig af hvar och en, som han fann dertill nog händig; men han tog den ej väl till vara, utan lemnade den efter sig här och der, och lät jemnt göra sig andra i stället. Ofta skadade folk sig af dem, som lågo på säten, bänkar eller i sängar, och skaffade Odd sig härigenom ovänskap hos folk, som omtalade detta för Ingjald. En dag kom Ingjald till tals med Odd, och sade, att han ådrog sig ovänskap derigenom, att han mer vanvårdade sina vapen, än någon annan. Denna vårdslöshet måtte du då först förekasta mig, sade Odd, när du hade lemnat mig något att förvara dem uti. Jag vill lemna dig något dertill, säger Ingjald.) En svart bock lät Ingjald slagta och draga huden af med horn (och klöfvar); denna önskade Odd att få af Ingjald, och det skedde så. Uti dess skinn sätter Odd sina pilar och upphör ej förr än det var fyldt (och Ingjald satte en man till att bära det efter honom). En boge lät han göra sig af dylik skapnad.

Odds hvardagsdrägt var en röd skarlakanskappa; ett smalt bälte, vackra strumpor och skor, samt guldspann om hufvudet. (Så var äfven Asmund klädd, men han var vackrare och minre) Odd hade sitt pilkoger på ryggen och boge i handen (när som heldst han gick någorstädes), och hade inga andra vapen. Till alla män lade han godt i sina ord, och af alla ansågs han för en god man. (Ofta foro fosterbröderna landet igenom) Det led nu så en tid framåt, till dess Odd var 12 och Asmund 15 år. Odd var då så stark, att män funno, det honom näppeligen fattades styrka till hvad han företog.

3 KAPITLET.

Völvans spådom.

En qvinna (enka) het Heid (Hleid); hon var völva och sejdqvinna, och genom sin klokhet visste hon förut oskedda händelser. Hon for landet vida omkring i gästning, hvartill bönderna inbjödo henne. Hon förespådde folk dess kommande öde samt årsvexten och andra saker. Hon hade med sig 50 män, 15 svenner och 15 mör; det var mycket röststarkt folk, ty mycket qvädande skulle vara, der hon var. Det bar en gång så till med hennes omfärd, att hon var i gästning uti Ingjalds grannskap. Det hände sig en morgon, att Ingjald var tidigt uppe, och gick dit fosterbröderma lågo, väckte dem upp och sade: Jag vill sända eder bort i dag, dit, säger han, som J gerna villjen. Hvart? säger Odd. Ingjald sade: J skolen bjuda hit völvan till gästning (alldenstund här är gästabud tillagadt). Den färd kommer jag ej att företaga, sade Odd, och lönar jag henne med otack, om hon kommer; men jag skall fara hvart annorstädes du vill sända mig. Ingjald sade: Då skall du fara, Asmund; öfver dig råder jag. Odd säger: jag skall göra något annat, som ej bättre täckes dig (än detta mig).

Nu far Asmund sjelf femte och bjuder völvan till Berurjoder. Hon mottog bjudningen ganska väl och lofvade, att hon skulle komma, och samma afton kommer hon dit med hela sitt sällskap. Ingjald går emot henne med mycket folk och leder henne in i stugan, och ämnas der ett präktigt gille. Odd var i lilla stugan och ville ej visa sig för Heid, ej heller tåla hennes samvist i mat och dryck. Ingjald och völvan (samtalades, att sejd skulle anställas första natten, och så snart folket voro mättade,) lagades till stort sejd om natten. Hon gick ut med sitt folk, så snart de andra gingo till sängs, och arbetade med sitt sejd.

Följande morgonen gick Ingjald för Hejd att rådfråga henne och sporde henne, huru sejd hade lyckats. Jag tror mig, säger hon, att hafva fått underrättelse om de saker, som dig vidkomma och J anlitaden mig att utforska. Då skall folket skipas i säte, sade Ingjald, och en hvar serskildt derifrån framträda att begära svar. Nu var så gjordt: Ingjald bonde frågade då först efter väderleken och vintern, och svarade hon slikt som han frågade. Sedan gick han fram för henne och sade: nu vill jag veta hvad mig förestår. Ja, säger hon, godt är det för dig att veta, det (väl var att du kom hit; det kan jag säga dig, att) du skall bo på Berurjoder till din ålderdom med mycken (ära och) vördnad, och månde det vara en glädje (heder) för dig och alla dina vänner; derpå går han bort. Då stod Asmund upp och trädde fram till henne. Det är väl Asmund, säger hon, att du är kommen hit; ty din väg ligger öfver vida verlden, men icke måtte du komma att dragas med hög ålder, dock hållas för den bästa kämpe, hvart du då kommer; Asmund går då till sitt säte. Sammaledes gick allt folket fram, och sade hon hvar och en hvad honom var förelagdt; och voro alla väl tillfreds der med. (Vidare talade hon om årstiden ooh andra instundande händelser.)

Ingjald bonde tackade henne för sitt besvär (och sina spåsägner); då sade völvan: hafva nu alla de många män, som äro här (i huset), varit framme och frågat mig? Ingjald säger: jag tror, att de nu varit mangrannt framme. Men, sade völvan, hvad är det, som ligger under fällen der uppe i stugan? Jag tycker, det rörer sig (höres) stundom. Odd kastar af sig fällen och sätter sig upp sägande: alldeles rigtigt, det är en karl och den, som vill att du strax tiger och alldeles icke pladdrar om hvad mig förestår, ty jag tror ej på hvad du säger; hvarom icke, så stryker jag dig öfver näsan med språten (staken), som jag håller uti. Hejd sade: icke frågar jag efter ditt hot, ithy att ditt öde icke bör hållas lönligt, utan skall jag tala derom och du skall höra derpå; och då qvad hon:

Du mig ej skrämer,
Odd uti Jader!
med eldade splinten,
fast tvehändes gripen;
sagan månd’ sannas
som völvan säger:
hon vet förut
allas öden.)

Om du än far
fjerdar så breda,
ej glider du öfver
vågor så djupa,
skönt öfver dig sjön
stormande ginge;
dock skall du brännas
å Berurjoder

(Dig skall döda
giftfulle ormen)
glänsande ur gamla
Faxes hös.
Huggormen dig
skall hugga i foten,
(då du fullgammal
Höfding är vorden).

Nu återstår att säga dig, Odd! hvad du måtte tycka om att veta: dig är bestämd en mycket högre ålder än andra män; du skall lefva hundrade år; du skall fara land ifrån land och anses för den käckaste man och den namnkunnigaste, hvarest du då kommer; ditt beröm skall fara öfver hvarje land, hvartill du anländer; men om du fore än aldrig så långt, skall du dock dö här å Berurjoder. En grå häst står här på stallet med brokig (föxottr) mahn: denne Faxes hös skall blifva din bane. Odd sade: tala historier, du elakaste kärring! Vid dessa orden spratt han upp och kastade språten öfver hennes näsa, så blodet flöt med på marken. Hon ropade och bad taga sina kläder; vill jag som skyndsammast vara borta. Jag har än aldrig kommit någonstädes, der man slagit mig, förr än här. (Icke må du göra det, sade Ingjald; böter ligga för allt) håll till godo tre nätters gästning hos mig, såsom ämnadt var, och sedan skall jag förära dig gåfvor. Då sade Heid: lägg fram sådana gåfvor, som du behagar, för denna man; men i stället skall jag bort med mitt folk. Så måste det vara, som hon ville; men gåfvor tog hon af Ingjald bonde och for sedan sin väg från gillet.

4 KAPITLET.

Faxe dräpen.

Litet derefter beder Odd Asmund gå med sig: de gå till Faxe, betsla honom och leda honom med sig uti en liten dal, och gräfva en grop så djup, att den höll nästan 2:ne manshöjder. Sedan slå de ihjäl Faxe, (kasta honom deruti och fylla sedan gropen). Fosterbröderna vältra sedermera deröfver de största stenar, som de förmådde, och buro grus och sand omkring hvarje sten. Ändtligen uppkastade de en hög deröfver och (efter förrättadt arbete) sade Odd: (Det låter jag vara sagdt, att troll måtte ega del uti, om han uppkommer, och hoppas) jag nu hafva tillintetgjort den ödets bestämmelse, att Faxe skulle varda min bane; derpå foro de hem.

5 KAPITLET.

Odds bortresa från Ingjald till Rafnista.

Någon tid derefter kommer Odd till tals med Ingjald och ordar så: Jag vill, att du lemnar mig skepp. Ingjald säger: hvad ernar du nu företaga? Odd säger: jag tänker fara bort hädan från Berurjoder. Ingjald sade: hvad för män skola fara med dig? Vi bägge, Asmund och jag, svarade Odd. Ingjald sade: blott en liten tid vill jag, att J ären borta. Odd säger: aldrig skola vi återkomma. Ingjald sade: du kommer då att göra hvad jag tycker minst om. Deraf, svarade Odd, gjorde du dig förtjent, då du bjöd hit völvan. Så må få vara, som han vill, svarade Ingjald.

Derpå laga fosterbröderna sig till sin resa. Ingjald lemnade dem ett tolfårigt lustfartyg och utrustar dem till alla delar väl från sig; sedan bjuda de Ingjald farväl, (gå till skeppet, draga det fram) och ro ifrån land; då spörjer Asmund, hvart de skulle taga vägen. Odd sade: hem till sina namnkunniga fränder i Rafnista. Och när de kommo utom öarna, mälte Odd: svår blir vår färd, om vi skola ro hela vägen; nu månde jag få röna, om jag har något af vår ättlycka. (Det är mig sagdt, att Kettil Häng spännt upp segel i lugnet.) Min fader Grim har god vind, hvart han vill segla. Derpå hissade de segel och, så snart de hade uppbundit seglen, uppkom en den bästa vind, och förde byr och en gynnande vind dem norr åt Halogaland, och lade de i land vid Rafnista; sedan gingo de hem till byn. Odd hade sitt pilkoger på ryggen och bogen i handen, och Asmund hade sina vapen.

(När de kommo fram, stod en man ute, som helsade dem och sporde efter deras namn. Det kommer dig icke vid, svarade Odd, och frågade, om Grim vore hemma. Mannen svarade, att så var. Odd sade: bed honom komma ut. Mannen gick in och berättade, att tvänne män voro ankomne, som budo, att du skulle komma ut till dem. Hvarföre villja de ej gå in? frågade Grim, och bed du dem gå in. Mannen gick ut och uträttade sitt ärende. Du skall gå in om igen, sade Odd, och säg honom, att han kommer ut och råkar oss. Mannen gick in och framförde det för sin husbonde. Grim frågade, huru dessa män sågo ut. De äro vackra till utseendet, sade mannen, och stora till vexten, och har den ene en stor bälg på ryggen. Såsom du beskrifver dessa män, sade Grim, måste Odd och Asmund vara anlände.) När Grim så fick sann underrättelse om deras ankomst, gick han emot dem med alla sina huskarlar, (mottog dem väl) och bjöd dem vara hos sig.

Sedan de hade satt sig med, sporde Odd dem efter sina fränder Gudmund och Sigurd. Sådan var deras frändskap, att Gudmund var Odds broder och tu år yngre, men Sigurd var Grims systerson och voro vackra karlar till utseendet och bägge några de raskaste män. De ligga här nordan under ön, sade Grim, och ernade sig till Bjarmaland. Dem vill jag råka, sade Odd. Men jag ville, sade Grim, att du blefve här qvar i vinter. Dem vill jag först träffa, sade Odd. Så skall det då få vara, svarade Grim.

Grim följde med Odd och Asmund nordan under ön, der Gudmund och hans sällskap lågo med 2:ne skepp. Odd lät kalla dem på land; de mottogo honom med fägnad och lät han det sig väl behaga och (frågade: hvart ernen J ställa eder färd? Till Bjarmaland, svarade Gudmund. Odd) sade: Så är nu saken beskaffad, att vi bägge fosterbröder villja begifva oss på färde med eder. Icke må det nu för denna gången så vara, sade Gudmund; vi äro nu färdige att segla och hafva gjort bolag tillsamman både med mat och dryck och andra saker; vi må nu ej dväljas med att skipa det annorlunda, utan du, broder! skall fara med oss nästa sommar. Det är ganska väl taladt, broder! sade Odd; men det kan hända, att jag ej behöfver att ega skepp under eder till nästa sommar. Gudmund sade; icke får du nu fara med oss denna gången. Icke heller skall jag, säger Odd, bedja derom mera; (och efter så taladt skildes de åt). Odd vänder om igen hem med sin fader; Grim skipar Odd jemte sig i öndvegi och Asmund dernäst. All möjlig välvillja visades af Grim, och Loptäna, husmodern, fägnar dem serdeles väl: suto de nu så der i det yppersta gästabud.

6 KAPITLET.

Gudmunds dröm.

Nu är att förtälja om Gudmund och Sigurd: de lågo (nordan under ön) en half månad och kunde ej afsegla. Det hände en natt, att Gudmund låt ganska illa i sömnen, och rådlade männen, om man skulle väcka honom. Sigurd sade, att han skulle få drömma i fred; derpå vaknar han. Sigurd sade: hvad drömde du, frände! när du lät så illa? Jag drömde det, sade Gudmund, att vi lågo här under ön med tvänne skepp, men att jag såg en hvit björn ligga i ring omkring ön Rafnista, och att djurets svans och hufvud möttes åt här på skeppen. Det var så grymt, att jag slikt aldrig sett; alla håren stodo framåt på djuret, och tycktes mig, som det skulle räcka ut på skeppet och sänka det (men i det samma vaknade jag; nu vill jag, att du tyder drömmen). Sigurd sade: det är lätt att se, att detta djur är vår frände Odds fylgia och den ulfhug, som han har till oss; och är det min förmodan, att vi ej komma härifrån utan han är med oss, Hvad står oss då till råda? säger Gudmund. Jo, sade Sigurd: att med allt allvar bjuda honom att fara med. Nu torde han, sade Gudmund, ej villja fara med oss. Sigurd sade: då skola vi gifva honom det ena skeppet (snarare, än resa honom förutan). Detta stadfästades dem i mellan: de fara nu i land, gå till Odd och bjuda honom fara med sig. Odd (svarade dem med ett tvärt nej och ) sade sig nu ej villja fara. De säga då: heldre än du skulle ej fara med oss, villja vi gifva dig det ena skeppet och hela dess utrustning. Då, sade Odd, skall jag fara med eder; och är jag nu alldeles färdig.

7 KAPITLET.

Odd får pilarne Guses-nöt.

Nu följer Grim dem till skeppen och vid skilsmessan sade han till Odd: här äro några kostbarheter, frände! Dem vill jag, säger han, gifva dig, det är tre pilar; men de ega namn och heta Guses-nöt: dem vann jag af Finna Konungen Guse. De skola af sig sjelfva fara tillbaka på bogsträngen, och allt skola de träffa, hvarpå med dem skjutes (ty de äro dverga smide). Odd mottog pilarna och betraktade dem, och tyckte serdeles väl om dessa skjutredskap, ty de hade gyllne rör. Han sade: många goda gåfvor har jag fått, Fader! men inga dem jag anser jemngoda med dessa; och haf du, Fader! mycken tack derföre.

8 KAPITLET.

Plundring i Finnmarken.

Efter detta skiljas de åt: Grim vänder om hem, och Odd går ut å skeppet; han kallar sedan på sina män, beder dem lyfta ankar och draga sig undan ön med båten. De göra så, och derpå bad han dem hissa segel; Grim och Sigurd göra så. De fingo då vind, och seglade så i en fart norr åt Finnmarken och lågo der öfver natten för ankar. Uppe å landet voro der många små kojor (Finnhyddor). Om morgonen gå Gudmund och Sigurd ifrån sina skepp upp å land; de sprungo in i kojorna och röfvade från Finnskorna; ty Finnarne voro icke hemma. Qvinnorna fördraga detta illa och skrika högeligen. På Odds skepp omtalades, att man ville gå i land; men Odd sade det ej skulle ske. När Gudmund och Sigurd om qvällen kommo till skeppen, sade Odd: Gudmund! hafven J varit i land i dag? Ja visst, svarade denne, och fann jag mycket nöje i att gästa hos Finngummorna, och torde du villja följa oss i morgon. Långt derifrån, säger Odd; jag ser ingen ära uti att plundra qvinnor, och lären J af dem väl få betalning för edert omak; men jag vill segla strax i morgon.

9 KAPITLET.

Bjarmalands-Resan.

Nu göra de så det är dock intet berättadt om deras färd förr än de kommo till

Bjarmaland och höllo upp med sina skepp i Dvina floden. (Många holmar ligga i floden: de kasta der ankar under ett näs, som sträcker sig ut ifrån fasta landet.) Men som de voro anlände, fick landsfolket strax kunskap derom: då sändes män dem till mötes, och frid blef fastställd på en half månads tid till köpstämma. Landsfolket kom då med till dem med alla slags gråverk, och fingo alla män, som hade något att med fara, fullt opp af gods för sina varor. Men när denna tiden var förliden, uppsades friden: då lade Odd med sitt sällskap ut i ån för ankare (um streingi).

Men när natten inbröt, (fingo Odd och hans män se det tilldraga sig uppe å landet, att folk kom fram ur skogen och samlades på ett ställe. Då sade Odd: hvad menar du, Gudmund! detta är för en folksamling? Icke vet jag det, säger Gudmund;, eller hvad menar du, Odd! Jag tror, säger Odd, att här måtte anställas något stort offer eller ock drickas arf-öl; och) sade Odd till sina män: hvad råd villjen J nu taga? Deröfver bjödo de honom råda. Då skola vi bägge, Asmund och jag, ro till lands och söka underrättelse derom. De gjorde så; och när de kommo i land, gingo de i marken, der sågo de för sig en stor byggning; det var då redan mycket mörkt. De gingo till stugudörren, (stadnade der och sågo margfalldiga ting, och var der mycket folk skipadt å bägge sidor; och stod ett stort skaftkäril borta vid dörren). De sågo derinne var så ljust, att ingenstädes föll någon skugga (utom der grepakärilet stod); folksamlingen var stor derinne, äfven som målro och drickande. Då sade Odd: förstår du här något folkets tal? Icke mer än fogelqvitter, säger Asmund; eller hvad åtskiljer du deraf? Se måtte du väl, sade Odd, att en man skänker uti för båda bänkarna; och kommer det mig så före, säger Odd, som denne skulle kunna Norröna språket. Nu skall du bida, medan jag går in. Asmund gör nu så.

Odd är nu inkommen och står vid skänkebordet: det stod borta vid dörren, der var ock mesta skuggan. Skänkesvenmen kom strax dit: Odd fattar uti honom och kastade honom på skuldrorna: skänkesvennen skrek dervid högt och ropade, att trollen togo honom. Bjarmerne springa nu upp och fatta uti skänkesvennen; men Odd bar honom med sig och kom så ut, och skilde sig ifrån dem. Odd och Asmund drogo sig sedan undan med munskänken och med till skeppen. Odd satte honom jemte sig och sporde honom om tidningar; men munskänken teg. Odd sade då: här äro tvänne villkor för händer; att du svarar mig, ty jag vet du kan Norröna språket, eller ock skall jag sluta dig i jern. Skänkesvennen sade: hvad är det du vill veta? Odd sade: af hvad ätt är du? eller huru länge har du varit här? Jag har varit här i 7 vintrar, sade skänkesvennen, och är Norrman (Norrön) till börden. (Huru har du funnit dig der, frågade Odd. Så godt, svarade han, som aldra värst) Hvart anvisar du oss nu, sade Odd, att förvärfva gods? (Här nordan för näset) Uppe vid Dvina floden, sade skänkesvennen, der ståndar en hög, sammanburen af mull och skära silfverpenningar; dit skola bäras göpner af silfver och göpner af mull efter hvarje man, som dör, och likaledes för dem, som komma till verlden. (Det är det värsta, som kan hända Bjarmerna, om deruti gräfves; och är högen ej långt härifrån.)

Odd sade: nu skolen J, broder Gudmund! säger han, med edra skeppare fara i land och till högen i natt efter mannens anvisning; men jag vill taga vara på skeppen och skänkesvennen med mina män. De göra nu så. De fara nu och komma till högen, och binda sig der bördor, ty penningar felades icke; och så snart de voro färdige, foro de till skeppen. Odd lät väl öfver deras färd; de taga nu emot skänkesvennen. Odd sade: vaken nu troget öfver honom; ty hans ögon stå jemt åt land, som han funne det der ej så alldeles obehagligt, som han låter till. Odd och hans män fara nu till lands och sedan till högen. Nu hålla Gudmund och Sigurd vård öfver skeppen; de sätta skänkesvennen i mellan sig, taga nu och sålla silfret. Men när de det minst förmodade, slänger skänkesvennen sig om och kastar sig öfver bord och begifver sig strax till lands. Gudmund löper upp, griper ett kastspjut och skjuter efter honom – det träffar skänkesvennen i vaden, och dermed skiljas de åt, och var skänkesvennen strax på landet och i skogen.

10 KAPITLET.

Odds rådplägning.

Nu kommer att förtäljas om Odds färds när sällskapet kom till högen, sade Odd: nu skola vi laga oss bördor, hvar efter sin styrka, dock ej större än att vi med lätthet kunna gå vår gilla gång. Det var i första daggryningen som de voro färdige; de begåfvo sig nu ned åt floden; der utsköt ett näs på ena sidan. Då de hade gått en stund, sade Odd: hvad sen J för händelser? Vi se ingen ting, sade Asmund, eller hvad ser du? Jag ser dem, sade Odd, som oss äro obehöfliga; en stor folkskara framkommer ur skogen. Det är min förmodan, säger Odd, att skänkesvennen är vorden lös från Gudmund och Sigurd, och månde han hafva burit Bjarmerna underrättelse om vår färd. Asmund sade: hvad är nu till råda? J skolen, sade Odd, draga eder fram åt floden, och uppställa eder tvärs öfver detta näs, som skjuter ut i floden, och lägga godset bakom eder. De göra så. Odd vände om tillbaka in i skogen och högg sig en stor klubba; sedan gick han till sina män. Derpå tågar en folkskara emot dem, och igenkänner Odd skänkesvennen i spetsen för dem. Odd ordvexlade med honom och sade: hvarföre anförer du nu på den sidan? Munskänken säger: jag sade Bjarmerna edra företag. Odd fortfor: hvad likar dem nu? De villja, sade munskänken ännu hafva köpstämma med eder. Hurudan då? sade Odd. Munskänken sade: de villja skifta vapen med eder, Icke villja vi det, säger Odd. Då skolen J, sade munskänken, värja edert gods och lif; men vi skola försöka. Skall så ske, säger Odd. Då sade Odd till sina män: J skolen noga taga vara att, då någon af vårt folk faller, J då strax tagen en hvar död och kasten honom ut i floden; ty då månde de åstadkomma något trollskap i vårt led, om de nå någon af våra döda.

11 KAPITLET.

Slag med Bjarmerna.

Bjarmerne göra derpå hårdt anfall; i det samma löper Odd fram med klubban och slår å båda sidor så hårdt, att allt viker undan, men en mängd föll på stället. Asmund följde honom serdeles käckt. Striden var både hård och lång, men utföll så, att Bjarmerne flydde, och en otalig mängd hade stupat. Odd förföljde de flyende och drap allt, det han nådde, vände sedan åter till sina män och bad dem göra bördeskifte: lemnom efter mullen, och lastom oss med goda gripar och vapen. Så gjorde de, foro nu sedan till skeppen, och när de kommo dit, voro skeppen borta. Odd sade: hvad är nu till råda? Asmund bad honom slikt förese. Odd sade: Gudmunds och Sigurds företag är till båda likt, antingen måtte de hafva dragit sig undan i säkerhet eller ock bedragit oss mer än vi tro. Det måtte väl icke vara, säger Asmund. Det skall jag snart utröna, sade Odd, och begaf sig till skogs, klättrade upp i ett träd och kindade eld uppe i grenarne, att lågan stod högt i luften. Då fingo de se två båtar ro till lands; de igenkände derå sina män, och vardt ett gladt möte mellan dessa fränder.

12 KAPITLET.

Resan från Bjarmaland.

Nu stego de på sina skepp och höllo derifrån med sitt härfång. Det är nu icke förmäldt något om deras färd, förr än de kommo vid Finnmarken, och på samma ställe, der de förut hade legat (och gjort stort härrån hos Finnarna, hvilka ock tyckte sig ega att hämnas å fosterbröderna; och gjorde Finnarna ett stort oväder emot dem).

Och då de hade legat der en natt, vakna de vid det de höra ett stort brak och stormväder, så att de aldrig hört slikt förr. Odd spörjer då Gudmund och Sigurd, hvad detta månde betyda. När de höllo på att tala detta, kom ett annat ännu större brak, och knappt var detta förbi, förr än det tredje, som var det starkaste, kom. Hvad tror du, broder Odd! säger Gudmund, att detta skall betyda? Odd sade: jag har hört sägas det, att två vindar uppkomma på en gång i luften och fara mot hvarandra; samt att när de sammanstöta, uppkomma stora brak. Nu måtte vi hafva att laga oss till, såsom månde något starkt väder komma, och måtte Finnarne göra eder oväder, för det J plundraden dem. Nu göra de en mellanvägg å skeppen och förbereda sig med allt hvad de kunna, efter Odds föreskrift. Derpå lyfta de ankar i hast, och strax kom stormen; de lagade om allt, det starkaste de kunde; men vinden låg så starkt på, att de nödgades vräka dit de aldraminst ville, och kunde ej arbeta nog deremot; de förmådde ej annat än blott hålla undan, men alla öste, som det vidkommo: så vräktes de i 10 samfäldta dygn, och var det så vida kommet, att skeppen skulle remna ända långs igenom; då ropade Gudmund från sitt skepp till Odd och sade: hvad råd är nu att taga? det enda rådet, sade Odd, är att kasta allt Finnskräpet öfver bord, som J hafven tagit från Finnskorna, ty det är min förmodan, att vårt oväder ej förr stillas, än det är öfver bord. Gudmund sade: det är min mening, att vädret blir ej bättre för det, eller hvad kan det komma dem till för nytta, om det än kastas öfver bord? Låt du dem sjelfva sörja för det, säger Odd. Detta göra de nu, de bryta upp Finnrofvet och kasta det öfver bord; och så snart varorna komma öfver bord, vräkas de utmed skeppet, till dess de komma i en packa, och fara sedan med flygande fart mot vädret, så att de i en hast voro ur ögnasigte. Samma dag som detta var vidgjordt, skingras dimman och sjögången stillas, och litet derefter se de land; då voro ock de fleste män allt för uttröttade till allt biträde, utom fränderna. Asmund var alltid näst Odd om allt biträde i hvarje fara, hvaruti de voro stadde.

13 KAPITLET.

Odds björnjagt.

De samtala nu om hvad detta månde vara för ett land. Odd sade: efter hvad jag förmodar, lära vi vara långt norr i verlden, och efter visa mäns sägen tyckes det likna sig, som vore det Risaland; men våra män äro så trötte, att oss synes ej annat råd, än att söka land och hvila ut, hvar heldst det nu kan förefalla. Derpå lägga de åt land; och sträckte sig emot dem ett näs eller en stor ö. Odd bad då lägga till med skeppen; der var god hamn och stor skog å landet. (De taga nu land; men icke är förtäljdt, huru länge de varit ute; de bära sedan sina saker af skeppen; Odd gaf då det rådet, att draga upp sina skepp och laga väl om dem; sedan gjorde de sig en hydda,) och när de hade uppslagit tält, säger Odd, att de skulle ro ut med land och lära känna, huru det var beskaffadt. De göra så: de fingo se, att det var en stor, födorik och obebyggd ö; der voro många djur i skogarna, och många hvalfiskar och skälar vid ön, samt foglar; derpå fara de till sitt ressällskap. Odd bad sina män vara varsamma om sig; vaka skola 12 män hvarje natt på ön, men vi skola skaffa uppehälle af jagt och vederqvicka eder så godt vi förmå; de göra nu så.

Det var en dag som de foro ut i marken, att de fingo se en stor skogsbjörn, Odd lade pil på sträng, sköt på djuret och sköt ej miste, och dräpa de så björnen. Odd lät uppstoppa huden och uppspielka den, så att han kunde skjuta fram ut igenom munnen, ehuru han stod bakefter; han lät ock lägga en stenflisa i munnen, så att derpå eld kunde underhållas; sedan lät han sätta denna björn på en stor och kal klippa, som låg under land, och vände den mot fasta landet. Odd hade mycket nöje på ön. De dvaldes nu der en tid bortåt; de sågo folk på landet, ehuru likväl mycket sparsamt och sällan; men stort var det, så de förstodo, att det var Resar.

14 KAPITLET.

Odd och Gnejp.

Det timade en dag sent om en aftonstund, då de voro ute att se hvad som tilldrog sig å fasta landet, att Resarne (en stor skara och ganska stort folk) samlades i myckenhet på ett näs innan för sundet (men en del af folket var ganska smått. Hvad tror du, broder Odd! säger Gudmund, att detta folk skall företaga? Icke vet jag det, säger Odd; men det vill jag våga, att fara till fasta landet, och få veta hvad der talas). Jag är nyfiken att få veta hvad detta stora folk har för händer, och vill jag, Asmund! att vi ro in öfver sundet med en båt som sagteligast. De göra så; och som de komma in under näset, hvila de på årorna och lyssna till (folkets tal). De hörde då, att Resen (som var flockens förman) tog till att brumma med hög röst: J veten, säger han, att några skäggbarn äro ankomne till vår ö, och dräpa våra björnar och annat vildt: nu stämde jag eder hit, att vi skola rådlägga om att bringa dem om lifvet. Nu, alldenstund, såsom J väl kännen, det icke är åsämdt mellan oss och min broder Biolve (Bölve ), utan är ofred, så får jag lemma blott en liten uppmärksamhet åt dylikt som detta. Nu är här en gullring, denna vill jag gifva åt den, som vill fara och ödelägga dessa skäggbarn. Det se de nu, att der uppreste sig en qvinna, om hon må qvinna kallas; hon sade: (Vi qvinnor äro måna om lysande prydnad och lättrörde, och) pligtiga äro vi, Resa-Konung Bade! att utföra din sak, aldra heldst då du bjuder slikt: nu skall jag fara denna färd, om du vill. Han säger: väl är det bestäldt, Fru Gnejp! då du månde fara ärendet. Men sen J, att här äro tu skäggbarn å båten under berget och lyssna på oss? Nu skall jag skicka dem en sändning. I samma stund se Odd och Asmund, att en sten flyger och syftar åt dem. Odd sade, att de skulle med det skyndsammaste laga sig undan med båten, och så göra de. Litet derefter kom en annan och for sammaledes; den tredje for så fort, att de förundrade sig deröfver, och denna gjorde vid dem ett stort fall. Odd sade: nu månde vi ro ut till ön, och de göra så.

(Nu foro Odd och Asmund hem åter och sade de tidningar, som de hade fått höra; men hastigare än de förmodade fingo de se, att en qvinna, om hon qvinna må kallas, kommer innan från fasta landet ut till ön). Hon var i skinnkjortel, och storvuxen; hon såg dem så elak ut, att de aldrig sett någon varelse hennes like: en stor jernstaf hade hon i handen. (Hon gick till skeppen och tog i båda stammarma och skakade dem så hårdt, att man tyckte, hon skulle söndermala dem. Sedan gick hon upp å ön:) Odd gick nu fram på berget, der björnen stod, och tände upp eld i munnen på djuret, och sköt sedan en pil igenom djuret och mot trollkonan. Hon hörde hvinet och såg då pilen, tog emot med handlofven, och det bet ej mer derpå än på en sten. Än bättre månde behöfvas, säger hon. Odd söker nu upp sina Gusespilar, och afskjuter en af dem, såsom den förre; hon tog emot med handen, men pilen flög igenom handlofven in i ögat och ut i nacken, och sedan åter på bogsträngen. Detta var mig besynnerligt, sade hon, men icke desto minre skall jag fram omsider. Odd skjöt återigen Gusesnöt, och gick det sammaledes. Gnejp sade: nu lär det bli bäst att vända tillbaka, och hade det varit bättre tillförne. Nu vänder hon om, och tycka de henne fara ej annorlunda betald än som kunde vara att förmoda; och är hon nu blind på båda ögonen.

15 KAPITLET.

Odd får tillnamnet Örvar Odd.

Odd sade nu vill jag, Asmund! att vi bägge skola ro till lands, och vill jag förnimma, hvar Gnejp är hemma. Asmund bad honom råda; de rodde nu till lands och sågo, att Gnejp höll undan till fjells. Odd hade sin boge och pilkoger, och Asmund sina vapen. De foro långt och satte efter ända upp i fjellet: de fingo då se, hvarest eld brann uti en håla i fjellet, och dit åt sökte de; och när de kommo dit, sågo de, att der var en stor kittel på elden: der var ljust i klippehålan af elden, men mörkt (för de inneboende) att se ut: der suto många trollkonor på bägge bänkarne, en fiende (dolgr ), icke liten, satt der i Löndvegi, det var – en trollkunnig (hundvis) Jotun och en trollkärring der jemte honom: de tyckte sig aldrig sett några dylika vättar. Han var (mycket luden och) svart öfver allt utom ögon och tänder, som voro hvita, hans näsa var stor och krokig, och böjdes ända med för munnen; läpparne voro såsom led torfvor, den nedra hängde med åt hakan och den öfre drogs upp under näsan; hans hår var groft som fiskgälar och föll med öfver hela bröstet. Hans ögon voro som tvänne vattenkärl; sagdt är om dessa båda hjon, hurudana de andra voro. Jotnen tog då till orda: hvar är vår tjenare Hardhös? Hvarföre kommer ej mat framför oss? Nu är jag, säger denne, kommen hit, och har att förtälja dig en hård tidning. Hvad kan det vara? frågar Jotnen. Jo, säger Hardhös, att din dotter Gnejp är återkommen och nu blind på båda ögonen, samt skjuten med tvänne pilar. Det kunde hon vänta sig, säger Jotnen; hon tog sig för mycket före, då hon skulle döda Odd och hans sällskap; men så mycket har hon dock vidgjort till att döda Odd, att vi (se, det vi )ej mägta det åstadkomma, ty honom är ämnad en långt högre ålder, än andra män. Jag vet ock, att Finnarne hafva sändt dem hit, och ville, att vi skilde dem vid lifvet; men ithy att vi det ej mägta, så måste jag gifva dem vind hädan, icke minre än Finnarne gåfvo dem hit; men för – det Odd har skjutit min dotter med pilarne Gusesnöt, månde jag gifva honom namn och kalla honom Örvar Odd (d. ä. Pile-Odd). Då sade Odd: gif du, aldra elakaste varelse vind! tager så en af Gusesnöten och skjuter åt honom; men han hör hvinet och slog som hårdast emot, men pilen träffade i ögat och for sedan under trollkonans ena hand och ut under den andra. Hon sprang upp härvid, angrep munskänken och ristade honom med håret; (Jotnen rusar på trollen samt trollbarnen och dödar många af dem; ) då rusade alla ovättarne upp från båda bänkarna och hjelpte dem bägge, (och vändes då mycket upp, som annars var ned:) det må man säga, att der var ett förfärligt uppträde.

Fosterbröderna fara nu sina färde tillbaka till sitt sällskap. Gudmund emottager dem ganska väl och frågar dem, hvar de varit som längst. Då qvad Odd: 

Jag rådde att gå
med Guses-nöten
dit och imellan
berget och ön:
En trollqvinna jag
skjöt uti ögat,
men bergfrun
framman i bröstet.

Det kunde jag väl tänka, sade Gudmund, att du månde haft något för händer, efter som du var så länge borta; timade eljest något i din färd? frågade Gudmund. Namn blef mig gifvet, säger Qdd, och så qvad han:

Det namn jag då fick,
som jag ville hafva,
när mig jättinnor
nämnde ur fjellet
och sade sig erna
ÖRVAR-ODD
fort hädan förära
en tillbörlig fart.

Vind är oss härifrån lofvad, säger Odd, och, såsom mig förmäldt är, hvarken minre eller mildare än den Finnarne gåfvo oss hit, men likväl skola vi laga oss härifrån. De göra så, och laga sig till, det försigtigaste de kunna, och sedan lägga de från land; och strax sticker upp en dylik storm, eller nästan häftigare än tillförne. Det svåra vädrets häftighet förstärktes af snöfjuk och frost, som åtföljde stormen, så att hvarje (inslagen) bölja stadnade der den kom; men genom outtröttligt arbete skyddade de både sig och

sina farkoster, på så sätt att de i hela 10 dygn alltjemt arbetade med vattenösningen, både dagar och nätter. Genom denna folkets ihärdighet och Odds öde, att honom var en än högre ålder bestämd, lyckades det dem att komma ur hafvet, och anlända åter vid Finnmarken (Finnland): der lade de i hamn och hvilade.

Sedermera är intet förmäldt om deras färd, förr än de kommo hem till Rafnista, och var då långt lidet på vintern. Grim var ganska glad öfver deras hemkomst och tycktes hafva fått dem åter från Hel, och bjöd Odd till sig med allt sitt manskap öfver vintern: Odd emottog det; suto de så der öfver den vintern.

Odd blef så berömd af denna färd, att ingen då tycktes så farit i mannaminne (både för de i Bjarmaland förvärfvade skatter och andra stora bedrifter). Allt gods, som de fingo på denna färd, gåfvo de sin fader Grim. Der voro stora dryckesgillen om vintern och mycken glädje; Grim bemötte dem med mycken gästfrihet.

16 KAPITLET.

Slag med Vikingen Halfdan.

Men när nu vintern begynte lida, fråga de Odd sin frände Gudmund, hvad de ville, företaga. Deruti månde du, sade Gudmund, finna på råd för oss. Viking vill jag då tillstyrka, sade Odd. De svarade sig dertill vara färdiga. Något derefter talades Odd och Grim vid, och sade Odd till sin fader, att han ville laga sig i härnad: jag vill, säger han, att du lemnar mig tre skepp. Grim sade, att de skulle vara tillreds. Sedan lagade fränderna sig färdige och valde sig folk ur Halogaland och Nömmedalen, det raskaste der var, tyalla dem de nämnde ville gerna följa dem, och när de voro färdiga, sade Odd: nu, vill jag, fader, att du visar någorstädes till en viking, som du tycker kunna höfva

oss. Grim sade: En viking heter Halfdan, son af Konung Roe i Uplanden: denne ligger som oftast öster vid Elfva skär ; han har 30 skepp och är sjelf den käckaste man. Odd sade sin fader skola hafva tack härföre; ty nu ser jag, säger han, att du tyckes finna någon manlighet hos oss, när du visar oss mot 30 skepp med 5. Efter detta skildes Odd vid sin fader, och bröderna höllo (från Norge) öster ut med landet: det är intet förmäldt om deras färd, förr än de kommo öster ut vid Elfva skär och lade der in i hamn. Der äro, många öar, men litet bebyggde.

När Odds sällskap hade slagit upp sina tält och lagat om sig, rodde Odd bort med få män; man blef snart varse, hvarest vikingarne lågo, och midt i flottan var ett stort drakskepp, prunkande med förgyldta drakhufvuden och med utbyggd gallion ofvan vattnet. Då ropar Odd och frågar, hvem som rådde för detta folk? En man öppnar på tältfogningarne å drakskeppet och svarar: han heter Halfdan, men hvem är som frågar? Odd sade sitt namn. For du till Bjarmaland förliden sommar? frågar Halfdan. Jag var der, säger Odd. Hvad är ditt ärende hit? frågar Halfdan. Odd svarar: Haleygarne, mina fränder, tycka, att du plundrar dem; nu väntar jag, att den ene af oss icke skall berätta tidningarne (och månde jag fresta, hvilken af oss är större man för sig). Huru många skepp har du? frågade Halfdan. Vi hafva tre skepp, svarar Odd, (alla stora) och hundrade man å hvarje, och skall jag komma dig till mötes här i morgon. Halfdan sade: visst äflas du med mycken dumdristighet; men nog må vi sofva i godan ro för den skull.

Odd ror nu åter till sina män och säger dem, huru det var tillstäldt, och skola vi nu, säger han, utrymma vårt gods från skeppen och upp å land, och bära dit sten i stället; sedan skola vi hugga 4 qvistiga träd af marken och bära på våra skepp; det skall vara våra stegar till drakskeppet. De gjorde så, som Odd sade dem före; och när de voro färdige, sade Odd: Gudmund och Sigurd! J skolen med edert skepp lägga an på drakskeppets ena bord, och Asmund och jag på det andra. De ro nu sagteliga dit; skeppen lägo vidt omkring i hamnen. Odd och Gudmund ro nu å hvar sin sida af drakskeppet, och (visste ej vikingarne deraf, förr än de vältat fram stora trän å båda borden, och) strax följde hvar man sin qvist upp. Då stjelpte de å dem tälten, de höggo dem då inga beqväma tältkulor, ty de nedhöggo hvad qvickt var. Der blef snart omändradt, ty inom en kort stund hade de afröjt drakskeppet ända bort mot kajutan. Halfdan hade tagit på sig sina kläder, när han hörde bullret, och derpå grep han till vapen; han lopp då fram å kajutan, och ropade de andra skeppen att lägga till som hastigast. Odd hörde detta och såg Halfdan; han satte då yxan å kajutan och kastade sig upp derpå. Halfdan högg emot honom, hugget kom i hjelmen, men denne svigtade icke; utan brast då svärdet under fästekorset. Odd högg då Halfdan banahugg. Odd tillbjöd då hans män välja, antingen de ville slåss med honom eller blifva hans män; valet var snart gjordt: de sade sig villja gå honom till handa. Odd tog då af det manskapet dem, som honom syntes de raskaste; drakskeppet tog Odd för sig jemte ett annat skepp, det som honom tycktes bäst gods och allt tog han för sig; sedan gaf han vikingarne de andra skeppen; detta drakskepp styr nu Odd, ger det namn och kallar det Halfdans-nöt. Hela denna sommar dvaldes Odd ute på skeppen vid Norge och fredade köpmän; men om hösten segla de alla norr ut till Rafnista och hafva fått en namnkunnig seger och stora egodelar. Grim bjuder dem alla hem till sig; och sitta de der om vintern.

17 KAPITLET.

Sote Vikings fall.

Om våren laga de sig i härnad, och så snart de voro färdige, sporde Odd sin fader, hvar han ville anvisa honom någon viking, som kunde vara någon styrka uti. Grim sade: Sote heter en viking; han ligger söder vid Sida ( Skida); han är stor och stark, han har 40 skepp och stora rikedomar. Derpå skiljas de åt; fränderna hålla söder ut vid landet med 5 skepp, och när det led fram på sommaren, spörjer Sote till Odds färd och far honom strax till mötes. Sote får motvind, men fick spaning på deras färd. Han säger då: nu skola vi lägga våra skepp, hvart vid annars stam, och skall mitt drakskepp ligga midt i flottan. Jag har sport, att Odd är en mycket djerf kämpe, och gissar jag, att han månde segla mot våra skepp; men när de hafva strukit seglen, skola vi slå en ring omkring deras skepp och ej låta ett menniskobarn undankomma.

Nu är att förtälja om Odds företag: när han fick se Sotes flotta, sade han: nu ser jag Sotes syftan, att vi skulle segla mot deras skepp. Monn’ tro, säger Gudmund, det icke är orådligt för den olika folkmängden? Icke skall Sotes råd vara oss utan nytta, säger Odd, (utan skall råd mot råd komma:) Jag månde segla fram med mitt drakskepp. Odd kallade sina män och bad dem bära utifrån masten all den laddning, som de förmådde, sedan bjöd han alla män härklädde uppställa sig akter om masten; när detta var gjordt, bjöd han dem slå ut alla seglen; ty de hade den bästa vind, och Halfdans-nöt frambröt ganska häftigt; han var jernbeslagen öfver allt framme vid skägget (stäfven), och ingen varsnade detta företag. Sjelf Sote blef nu ej förr detta varse, än drakskeppet rände fram mot flata sidan å Sotes drakskepp; manskapet höll då på att härkläda sig; Odds manskap sprang då på Sotes drakskepp och utrymde detta på en kort stund, och dråpo de Sote. Odd gaf då Vikingarne i villkor, antingen de ville hålla slag med honom eller taga (grud) frid och säkerhet; men de gåfvo sig strax. Odd fick der drakskeppet Sotes-nöt och 3 andra skepp och ganska stora egodelar, och valde han sig äfven bland manskapet dem, som honom syntes bäst rustade och bäst fallne för krig. Sedan vände de norr ut hem igen och uppehöllo sig ej, förr än de kommo norr till Rafnista; Grim tog emot dem med öppna armar och bjöd dem hem till sig; detta anbud emottogs; suto de nu der öfver vintern i mycket pris.

18 KAPITLET.

Hjalmars möte, strid och Vikinga lag.

Men när nu vintern led, rusta de sina skepp ur landet; de hafva nu 5 skepp (och drakskeppet dessutom). Odd rustade sorgfälligt sitt manskap; (Gudmund och Sigurd gaf han Sotes drakskepp, men Halfdans drakskepp, lät han måla och förgylla drakhufvudena helt och hållet jemte bägge vimplarna); och sedan detta var färdigt, trädde Odd för sin fader och sade: nu skall du anvisa oss den viking, du vet vara tapprast och namnkunnigast. Grim säger: det är icke utan, att J båda ären för eder komne och tycken det sjelfva. Jag skall anvisa eder tvänne vikingar, de största och styfvaste jag vet: den ene heter Hjalmar den Hugstore, och den andre Thord Stäfnglama. Odd sade: hvar hafva de fridland, eller huru mycket manskap hafva de? Grin säger: de hafva 15 skepp och 100 man å hvartdera samt fridland i Sverige (Svithiod): der råder en Konung, som heter Ingjald (Hlodver) Illråda; der hafva de vintersäte och landvärn och äro ute hvar sommar på härskepp. Odd bjöd nu sin fader farväl: (steg om bord, och skildes de åt med mycken kärlek): de segla nu öster vid landet, men är intet förmäldt om deras färd, förr än de kommo till Sverige och lade i land vid ett näs, som från fasta landet gick ut i hafvet, De tältade der öfver sina skepp, och sedan gingo de i land och upp å näset; men der på andra sidan, under näset lågo Hjalmar och Thord med 15 skepp och hade härbodar på land och anställde lekar vid tjällen. Odd vänder nu åter till sina skepp och förtäljer dessa tidningar. Gudmund spörjer, hvad nu är att företaga. Odd svarade: nu skall vårt manskap skiftas i tvänne hälfter: med ena hälften af manskapet skall du hålla fram för näset och upphäfva härskri, men jag skall gå upp i land och fram ofvan utmed skogen med andra hälften upphäfva andra härropet. Nu kan det vara, att de slå något upp ögonbrynen och gifva mer akt på vårt folk; kan ock vara, att de löpa bort i marken. De göra nu så. Men (det är förmäldt om Hjalmars och Thords företag, att) då de höra Gudmunds härrop, bry de sig icke derom, som voro i leken; och när de strax derpå höra ett annat härrop, hålla de upp med leken, medan det stod på; men så snart det var förbi, togo de till att leka såsom förut.

Odd och Gudmund draga sig nu tillbaka (under näset, der de åter inträffa tillsamman) och sade Odd: efter all min förmodan tycker jag, att här mer tarfvas än detta, och månde dessa ej bäfva för ofreden. Gudmund frågade, hvad då vore till görandes. Odd sade: å dessa män skall man ej stjäla sig, vi skola ligga här i natt; nu göra de så. 

Och strax som det var stridljust, härklädas Odd och manskapet och gå i land till Hjalmar; och när Hjalmar och Thord se Vikingar i land härklädda, rusta de sig och gå med sitt folk i land mot Odd och dess sällskap; och när de kunde höra att ropa till hvarandra, frågade Hjalmar, hvem som rådde för detta manskap; Odd svarade för sig. Hjalmar sade: var det du, som reste till Bjarmaland för några vintrar sedan? eller hvad är ditt ärende hit? Jag vill, säger Odd, röna, hvilken af oss är den käckaste karlen. Huru många skepp har du? frågade Hjalmar. Vi hafva 5 skepp och 100 man å hvarje, svarade Odd; men huru många hafven J? Vi hafva 15 skepp, säger han, och 100 man på hvartdera, (mantalet är då ganska olika, sade Odd. Hjalmar sade:) men det skall icke gälla dig det; ty här skall af oss afsättas 10 skepps besättning, och blott man gå mot man. Manligen är det taladt, sade Odd. Och efter detta rusta de sig å bägge sidor till slags, fylka sitt manskap och slåss sedan, till dess dagen var till ända lupen. Då uppvistes fridsköld, och då tillsporde Hjalmar Odd, huru han tyckte åtfärden varit om dagen? Odd lät väl deröfver. Önskar du denna leken oftare? sade Hjalmar. Icke tänker jag på annat, säger Odd; ty aldrig fann jag än bättre eller handfastare kämpar.

Nu binda kämparne sina sår om qvällen och fara hvar till sina härbodar med sitt folk; men om morgonen fylka de sitt manskap hvar på sin sida, och laga sig till bardalek, samt slåss hela den dagen. Om qvällen uppvistes fridskóld och då frågade Odd Hjalmar, huru han tyckte det gått. Han lät allt väl deröfver, sägande: och monn’ du önskar denna leken än den tredje dagen? Ja, säger Odd: nu skola vi som bäst pröfva våra svärd. Då sade Thord: är der mycken egendom att vänta på dina skepp? Långt ifrån det, säger Odd; ty vi hafva inga egodelar förvärfvat i sommar. Här hörde jag väl talas om de dummaste män, tillade Thord; ty då slåss vi ju endast för öfvermod och ära. Hvad vill du nu företaga dervid? säger Odd. Jag vill, säger Thord, att vi göra bolag. Väl likar mig det, säger Odd; men icke vet jag, huru Hjalmar finner sig dervid. Hjalmar yttrade då: Jag vill blott ingå en vikingalag, som jag förut haft. Den vill jag höra, säger Odd, innan jag samtycker dertill. Hjalmar tog till orda: aldrig vill jag, eller mitt folk, äta rått eller dricka blod; det är ock många mäns sed, att veckla kött i kläder och kalla det då kokt; men detta anser jag vara vargamat. Aldrig vill jag taga något med våld från köpmän eller bönder, utom när jag kan (i nödfall) till manskapets förplägning behöfva att göra strandhugg, och erlägger då deremot fulla värdet. Aldrig vill jag tillåta att våldföra qvinnor, der de befinnas med mycken rikedom; tager ock mågor af mina män qvinna mot hennes villja eller nödgar henne till skeppen, så skall han ej kunna försona det med annat än lifvet, ehvad han är rik aller fattig. Odd sade: väl likar mig din lag, och underkastar jag mig den i alla dess delar.

19 KAPITLET.

Berserkarnes dråp.

Nu göra de sitt bolag, och hafva de nu tillsamman lika så mycket folk, som Hjalmar hade förr än de träffades. Då spörjer Odd hvad de nu vilja företaga eller hvar de veta någon egendom vara att hoppas. Hjalmar säger: å Seeland vet jag då 5 berserkar (rasvilla kämpar), som äro handfastare än de fleste andra, vid namn Brand och Agnar, Asmund, Ingjald och Alf; dessa äro bröder och hafva 6 skepp (och alla stora). Odd lät som han ville, att de höllo mot berserkarna, och derpå komma de till Seeland och finna derpå dessas skepp. Men det timade der, att berserkarne voro gångne upp i land alla 5 tillsammans. Odds manskap tältar öfver sina skepp, och om qvällen begifva sig männen till att sofva.

Om natten tager Odd sina vapen och går i tysthet upp i land ensam; han ställer sin kosa dit han förmodade finna berserkarna. Men om morgonen, när ljust var, gingo berserkarne till skeppen, och då möta de Odd, och drabba de strax tillsamman i ett hårdt slag: de göra ett häftigt anfall mot Odd; men han värjar sig manliga, och slutas deras lek så, att han dräper dem allesammans; var han ock litet sårad. Tidigt om morgonen saknar Asmund Odd och ser, att Odd är gången från skeppen. Då säger han: det kan icke slå felt, att han är faren till att finna berserkarna; nu skola vi ej heller vara sysslolösa. Han håller nu med 6 skepp dit som vikingarne lågo; på bägge sidor lagar man sig färdig, och derpå träffades tillsamman i ett slag. Det var just i det samma, som Odd kom ned till skeppen, och hade Hjalmar då utrymt alla deras skepp: (de sade nu hvar för annan hvad som timat och ) hafva de nu vunnit mycken både egendom och fräjd.

20 KAPITLET.

Odds färd till Sverige.

Om hösten bjuder Hjalmar Odd med sig till Sverige, och detta emottog han; men Asmund, Gudmund och Sigurd fara med sitt manskap norr ut till Rafnista och stämma dem till möte med sig följande våren (öster) vid elfven. Hjalmar och Odd komma nu i Sverige, och derpå till Konung Ingjalds hof, och blifva der präktigt mottagne, samt dvaldes nu der öfver vintern: der hyste man så mycken aktning för odds både förstånd och bedrifter, att ingen af ringa härkomst der någon dylik åtnjutit. Hjalmar gaf Odd 3 byar. (Liten stund hade Odd vistats der, förr än Konungen gaf Odd 2 byar och 2 stora gårdar med) Konungen hade en dotter, som het Ingeborg (så är det sagdt, att hon var), en den vänaste mö och i de flesta delar väl för sig. En gång talar Odd till Hjalmar dessa ord: hvarföre begär du ej Konungadottern; jag ser, att eder håg faller väl tillsamman? Hjalmar säger: jag har begärt henne; men Konungen vill ej gifta henne med någon man af ringa börd (som ej bär Konunganamn). Då skola vi, säger Odd, till sommaren draga samman vårt folk och föreslå Konungen tvänne villkor: antingen att han skall slåss med oss, eller gifta sin dotter Ingeborg med dig. Det vill jag alldeles icke, säger Hjalmar: jag har här länge haft fridland. Nu sitta de der om vintern.

21 KAPITLET.

Vikinga färd i Vesterhafvet.

Men om våren rusta de sina skepp och lägga ut i härnad, finna Asmund vid elfven, och samråda då, hvart de skulle fara om sommaren. Odd sade sig villja hålla i Vesterhafvet (vesterviking); Hjalmar bad honom råda: och hafva de 20 skepp ur Norge; Odd hade Halfdans drakskepp. Nu komma de först till Orkenöarne, härja der och lägga under sig öarne. De höllo der många slag och hade seger i alla. Dernäst vände de sig söder ut till Skottland och härjade der; de lade under sig mycket af Skottland och suto der 2 vintrar.

22 KAPITLET.

Asmunds död.

Derefter vände de sig med sin härmad mot Irland, och hade då 60 skepp. Som de anlände på Irland, ströfvade de der omkring, brände bygder, röfvade egendom och dråpo alla män, som de nådde; men folk, som det förmådde, drogo sig åt marker och skogar, buro bort sin egendom och gömde den. Asmund följde Odd då alltjemt trognast bland alla männen. Det timade en dag, att Odd och Asmund begåfvo sig upp åt landet; de foro så häftigt, att ingen kunde följa dem. Odd var så rustad, att han hade sitt pilkoger på ryggen och bågen i handen; (de höra väl några män) men när Odd det minst förmodade, får han höra, en bågsträng ljuder i skogen, och ser hvar en pil flyger, som syftar mot Asmunds bröst, och han föll strax och blef död. Odd tog sig detta så nära, att han aldrig öfverlefvat dylik skada. Odd höljer Asmund med hans sköld och kläder, men ilar sjelf åt skogen dit, hvarifrån pilen kom. Derpå ser han i skogen en stor röjd plats och derstädes en stor folkskara af både qvinnor och karlar. Der uppstod en man i guldväfda kläder: denne hade båge i handen, men pilarne stodo i vallen jemte honom. Der tycker Odd sig nu hafva tillfälle, att se sig om efter hämnd. Odd tager nu en af Guses pilar och skjuter mot denne man: pilen träffar honom i midjan, och stupade han strax. Odd skjuter nu den ena efter den andra, och dräper der 6 män; då hade ock ur skogen bortflyktat både folk och skara.

Odd är nu så illa till lynnes, att han ernar Irländarne allt hvad ondt han förmår. Han kom nu på en stor skogsväg, gick den, men hvar några buskar stodo för honom, dem ref han då upp med rötterna. En rishög förekom honom mycket lösare än andra: han betraktar den och finner, att der var dörr under. Han rycker henne upp, går neder i jorden, finner der 7 qvinnor, och var en af dem mycket vackrare än de andra. Odd tager henne strax i hand och vill föra henne bort ur jordhuset. Då tog hon till orda: Odd! sade hon, låt du mig vara! Huru kan du veta, säger han, att jag heter Odd? Hon säger: jag visste, strax du kom hit, hvem du var, och likaså att Hjalmar är med dig, och månde jag visst säga det för honom, om jag nödgas till skeppen. Du skall icke slippa mig, sade Odd. Nu framrusa qvinnorna till henne och villja fasthålla henne. Hon bad dem låta blifva. Jag vill löna dig, Odd! säger hon, om du lemnar mig i fred; ty mig felas icke kostbarheter. Jag vill icke hafva dina egodelar, säger Odd; (ty jag har nog deraf både i annat gods, guld och silfver ). Då skall jag låta göra dig en skjorta (säger hon). Nog har jag äfven det, säger Odd. Nog kan du det väl hafva, säger hon, men ej någon dylik, som denna skall blifva hon skall varda gjord af silke och sömmad med guld; de egenskaper skola ock följa henne, att få andra lära kunna göra dess make. Odd sade: låt mig då höra det först. Hon sade: aldrig skall dig i denna skjorta köld besvära, hvarken till lands eller sjöss; aldrig skall simmande matta dig, och aldrig eld skada; icke skall dig hunger trycka eller jern bita derpå; jag vill göra henne skyddande vid alla tillfällen, utom i ett enda. Och hvilket är det, säger Odd, om du kan göra allt det andra? Vid det tillfälle, att du tager flykten, må jag, säger hon, icke laga, att den blir skottfri för jern. Om du låter alla de andra egenskaperna följa henne, säger Odd, så tyckes det mig vara mycket olikt, att jag skall begifva mig på flykten; men när skall den vara färdig? Nästa sommar, säger hon, samma årstid och så dags, som nu; men nu är solen i söder, och här i denna samma skogspark skola vi då träffas. Odd sade: men påminner du dig, hvad jag lofvat eder, Irländare, om du ej håller dina ord – så mycket ondt, som jag njutit af eder, när J fällden min fosterbroder Asmund. Ja, säger hon, tycker du dig icke nog hafva hämnats honom, då du nu fällt min fader och mina tre bröder? Alldeles icke tycker jag mig honom hämnats, säger Odd, dock skall detta vara vårt aftal, som nu är sagdt (och skildes de åt vid så taladt).

Efter detta far Odd till skeppen; Hjalmar kommer emot honom; han hade Asmund på ryggen med sig. Hjalmar spörjer nu, huru det tillgått med Asmunds död, eller om Odd hade hämnats honom något? Odd qvad då:

Fann jag till skogs
vagnsspåra strålen,
innan fiendtliga
skytten jag mötte.
Ack! Måtte jag Asmund
med allt mitt gods
kunna åter
odöd köpa!

Nu måtte du väl, säger Hjalmar, villja härja, bränna allt och dräpa folk. Icke vill jag det, säger Odd. Jag vill hålla bort hädan, det första vind gifves. Vikingarne undra härpå, men Hjalmar säger, att det så skulle ske, som Odd ville. De uppkasta nu en stor hög efter Asmund, och laga sig sedan bort. Så låta vikingarne öfver detta, att de i hemlighet tillvita Odd feghet, efter han ej hämnades Åsmund; han låtsar, som han icke visste det.

Derpå segla de ifrån vester, och är nu intet förmäldt om deras färd, förr än de ankommo till Lessö: der låg före dem en Jarl, som het Hergöte (Wardråde), han hade 50 skepp; Odd lägger der an på honom med vapen, och vardt der det häftigaste slag, och afskuddar sig nu misstankan om feghet. Så slutas deras vapenskifte, att Jarlen föll och största delen af hans folk med honom; och fingos der stora rikedomar. Derpå dela de sitt manskap; Gudmund och Sigurd skilja sig. från dem med sitt folk och villja nu upphöra med härnaden: de segla norr ut till Rafnista och sitta der i lugn.

23 KAPITLET.

Vidare om Odds och Hjalmars Vesterviking.

Odd och Hjalmar segla nu öster med Danmark och härja hos vikingar. Då rådde för Seeland tvänne Jarlar; den ene het Holmgeir och den andre Hardvig: de hade fått landet genom härnad; de voro bröder till de 5 berserkar, som Odd hade fällt. Dessa bröder få spaning om Odds och Hjalmars färd och lägga dem till mötes med 20 skepp; men Odd och Hjalmar hade då 10 skepp. Der börjades ett häftigt vapenskifte och slöts dermed, att Odd och Hjalmar behöllo segern (och gjorde landet skattskyldigt).

De samråda nu att sätta sig der öfver vintern. 1) Om våren rusta de sin här, och frågar då Hjalmar, hvar man nu skall hålla med krigshären. Odd säger, att de skulle styra till Irland. Blef du icke ledsen dervid förra sommarn? Man skall likväl dit, säger Odd. Så göra de nu: det är nu icke förmäldt om deras färder, förr än de kommo till Irland; och när de hade lagat om sig, säger Odd, att han vill gå ensam i land. Hjalmar erbjöd sig att fara med honom; men Odd sade det ej skola ske.

Efter detta går han åstad och uppehåller sig ej förr än han kommer till det ryd, der Ölvör Konungsdotter hade funnits förra sommar, men Ölvör är ej kommen. Odd varder nu storliga vred, men bidar likväl en stund. Och dernäst timade, att han hör vagnar rulla, och – der var Ölvör och mycket folk med henne. Hon helsar förr på Odd och sade: Nu vill jag ej, att du är vred på mig, ehuru jag varit något senare än jag bestämde. Är nu skjortan färdig? säger Odd. Intet bekymmer om det, säger hon, utan skall du sitta ned i vagnen jemte mig och se, huru den passar! Hon tager nu skjortan och visar honom. Han betraktar den och drager den sedermera uppå sig, och var hon honom alldeles höfvelig. Då sade Odd; följa nu henne alla de egenskaper, som sagdt var? Så är det visst, säger hon. Men har du ensam, gjort denna kostbarhet? Då qvad hon:

Skjortan af silke jag hörde
på sju ställen vara gjord; 2)
ena armen på Irland,
norr hos Finnar den andra;
(linet) slogo Saxiska mör;
de Suderöiska spunno, 
Välska tärnorna vofvo,
och värpade Othiodans moder.

Då qvad även Odd:
Syntes som brynja,
eller blåa ringar,
fölle mig iskallt
om hela kroppen,
då med åt sidorna
föll silkesskjortan,
sömmad med guld,
sid fullkomligt.

Hon frågade honom då, huru skjorteslöjden likade honom. Han låter väl deröfver: och skall du nu få välja din lön derföre. Hon sade då: orten här är så besvärad af krigsoroligheter, säger hon, efter min faders frånfälle, så det nu förhåller sig på det sätt, att man har landet inne från mig: jag äskar nu det såsom lön, att J sitten här tre vintrar. Det sker ej för intet, säger Odd. Hvarmed skall jag det gälda? frågar hon. Du skall följa mig, säger Odd, och vara min äkta hustru. Giftsjukt månde det synas dig taladt, säger Ölvör; men detta tillbud månde jag antaga, säger hon. Detta fastställdes sedermera med trolofning. (Då Odd såg sig om, blef han varse strax jemte sig en manskara, och frågade, om detta manskap vore ämnadt att stå honom efter lifvet. Långt ifrån det, sade hon: de skola utgöra ditt sällskap och följa dig till skeppen, och skall du nu med mera heder beledsagas hädan än förra sommaren.) Hon lemmar honom nu mycket folk, och far han efter så förrättade ärender till skeppen.

Och när Odd och Hjalmar råkas, säger Odd honom allt som timadt var och beder honom nu vara der 3 vintrar, och detta bifaller Hjalmar; derpå håller Odd sitt bröllop och får Ölvör.

Derefter ligga de ute på sina härskepp och dräpa vikingar och illgerningsmän, som der hade härjat: lida nu de tre vintrar, som betingadt var; (så voro ock alla vikingar kring Irland utödde. Då föll det Odd så ledsamt att vara der längre, att allt afrådande från bortresan var förgäfves.) Under denna tid gaf Ölvör Odd en dotter, som het Ragnhild. Efter de tre vintrars förlopp tillkännager Odd sin bortfärd från Irland och vill hafva sin dotter med sig; men Ölvör ville, att hon skulle vara hemma hos henne. Ändtligen kommer det derhän, att Hjalmar eger råda och skipa derom, han ger detta yttrande, att mön borde vexa upp vid sidan af siri moder, henne till ynnest.

24 KAPITLET.

Skolles härnad i England.

Sedermera segla de vester ifrån och ställa kosan till Northumberland. Der låg en Viking, som het Skolle: han hade 60 skepp i farvattnet, och när de träffas, frågar Skolle, hvem för manskapet rådde. Odd svarade för sig. Är du den Odd, som for till Bjarmaland? Der var jag, säger Odd. Hvad vill du här? frågar Skolle. Jag vill hafva ditt gods och ditt lif, säger Odd. Skolle sade: hvi vill du detta våld emot mig? Odd sade: ty du härjar hos din Konung. (Denne het Jatmund.) Känner du, frågar Skolle, anledningen till min härjning å denna Konung? Nej, säger Odd, det känner jag icke. Då skall jag säga dig det, säger Skolle. Denne Konung har dräpit min fader, som här var rådande och het Roe Jarl, sedan lät han gifva sig Konungs namn och lade allt mitt rike under sig; (stundom har jag vunnit hälften af riket, och stundom tredjedelen under mig.) Ärofullare tyckes mig det vara för eder, att J förenens med mitt manskap och dräpa denna Konung; det vill jag lofva, att sedan lägga mitt mål under eder fosterbröder. Odd säger då: med det, att detta är så tillgånget, som du säger, skall du strax i morgon skaffa dig 12 bönder uppe från landet och edsförsvar (af dem såsom edgärdsmän) dig till (ordfyllnad och) bekräftande af ditt måls verklighet. Så skall ske, säger Skolle; och härmed skiljas de åt.

Om morgonen går Odd och Hjalmar i land med allt sitt folk; då voro der ankomme tolf bönder ofvan från landet. Desse aflade ed med Skolle öfver detta mål; sedermera gå de öfver ibland Skolles manskap, och börja nu att härja Northumberland och lägga det under sig. Men när Konungen spörjer detta, far han med sin här dem till mötes, och börjas der strax en fäktning, när de träffas. Detta vapenskifte stod i 5 dagar med en ganska stor manspillan, och då föll Konungen. Odd och Hjalmar lägga under sig landet och sitta der öfver vintern; men så snart våren inföll, låto de hylla Skolle till Jarl och skildes de sedan med den största kärlek.

25 KAPITLET.

Konung Hlödver och Harek.

Odd seglar nu öster till Norge och an1änder öster vid elfven; der låg förut en härkonung vid namn Ludvig (Hlödver); han hade 50 skepp och var en den störste kämpe. En annan Konung var med honom, som het Harek (Roar, Ivar). Så snart Odd hade tältat och lagat om sig, ro der 10 skepp emot dem i hamnen; och då de stöta tillsamman med Odd, vardt dem imellan ett häftigt slag. Dessa män gjorde ett så hårdt anfall, att de togo hvardera man för sig eller mer; dermed slöts dock vapenskiftet, att Odd och hans män afröjde dessa 10 skepp. Odd sade då till Hjalmar: ganska namnkunniga hafva dessa män varit enligt sägnerna. Hjalmar sade: vänta än litet: troligt är, att, deras manskap är ännu mer; (dessa voro dock ej annat än spejare, skickade mot oss;) och i det samma kommo 20 skepp mot dem i hamnen: dessa uppgåfvo strax härrop och lade strax emot dem: der uppstod ett häftigt vapenskifte och så hårdt, att Odd tyckte nu, att ej för mycket var sagdt om dessa mäns manliga dater och hjeltemod. Så lyktas deras lek, att de dräpa båda Konungarna och allt deras manskap. Odd och Hjalmar hafva ock nu ej mera folk, än 2 skepps besättning, när de segla dädan.

26 KAPITLET.

Ögmund Eythjofs bane.

Derpå kommo Odd och Hjalmar i de skär, som heta Elfvaskär; men i skären gå några fjärdar fram, som kallas Trönuvågar. Dervid lågo 2:ne stora skepp öfverdragne med svarta tält. (Detta tilldrog sig vid slutet af sommaren. Nu vill jag, säger Hjalmar, att du ej ger vår fart tillkänna; ty vikingarne ligga stilla under sina tält. Deraf må jag ej begagna mig, säger Odd, och ej hafva något ord till de män jag träffar å färde).

Nu ropar Odd till skeppen och frågar, hvem för skeppen rådde. En man öppnar tältfogningen öfver sig och svarar: Han heter Ögmund, som hafver att råda öfver dessa skepp. Hvad är du för en Ögmund? frågar Odd. I hvad land månde du vara född, frågar åter denne, att du ej hört talas om Ögmund Eythjofs bane? Jag, svarar Odd, har visst hört talas om dig, och det alldeles så, som du är sjelf att påse; ty aldrig såg jag maken till karl, så illstygg som du är; gå också många elaka sagor om dig. Ögmund säger: hvem är denne här storordige? Odd sade sitt namn. Ögmund säger: for du till Bjarmaland för någon tid sedan ? Ja, svarar Odd, just samma man. Lyckligt har det sig då till burit, sade Ögmund; ty jag har nu en tid letat efter dig. Odd sade: hvad har du då velat mig? Vi skola slåss, antingen du vill till sjöss eller lands. Odd sade: vi skola slåss på skeppen. Ögmunds manskap kasta då tälten af sig; Odd och Hjalmar rusta sig äfven och bära sten på sina skepp.

Så är förmäldt om Ögmunds utseende, att hans hår var svart (som beck), och hängde en stor svart lugg honom med för anletet, som skulle kallas lock (tofs); svart var han ock öfver allt i ansigtet, utom ögon och tänder. Han hade 3 män med sig, hvilka voro honom till utseendet lika. De voro mer lika troll än menniskor, både till vext och allsköns illska; på dessa män bet ock icke något jern.

Men när de nu på bägge sidor voro färdiga, begyntes slag, och lade de bord vid bord. De hade långt och hårdt vapenskifte; och när det hade så gått en god stund, sätter Ögmund upp fridskölden, och frågar Odd, huru han tyckte det gick för sig. Väl finner jag mig dervid; dock tycker jag oss nu hafva med troll och ej med menniskor att göra; för en stund sedan högg jag dig om halsen med mitt svärd; det bet dock ej mer, än man huggit med en fiskbens-skida. Ögmund svarar: ömsesidigt lära vi då kunna säga hvarandra det samma: jag högg dig å axeln och tänkte göra dig enhänd, men icke bet det på din skjorta, ehuru jag har det svärd, som aldrig stadnar i huggstad; men vill du fortsätta vapenskiftet längre? Ja, säger Odd, pröfvas skall än längre. Jag månde nu säga dig, säger Ögmund, huru det månde gå till med oss: här månde falla både Hjalmar och Thord och alla dina kämpar; då månde ock alla mina kämpar vara fallne, och månde vi bägge återstå; dock, om vi skola kämpa, månde du varda mig öfverlägsen, ty dig är ämnad en mycket högre ålder än andra; du har ock den skjorta, hvarpå ej jern eller eld kunna verka. (Ega skola vi denna lek längre, säger Odd, till dess allt manskap är fallet.)

Nu lägga de alltså samman andra laget och slå nu hvem som häftigast förmådde, och lykta ej förr än blott de 3 fosterbröderna (Odd, Hjalmar och Thord) återstå; då återstår också Ögmund sjelf nionde. Då sade Ögmund: vill du, att vi nu skiljas åt, Odd! ty nu kallar jag det jemnskiftadt? (och månde det för öfrigt gå, som jag sagt; ty synes mig nu bäst, att vi skiljas åt i tid, om du ej lägger hånliga ord på min bak: bort vill jag ock ur denna fjärden, säger Ögmund, och ej ligga här längre.) Ja, säger Odd, ithy synes det bäst, att vi i god tid skiljas åt, att jag har här med djefvulen och ej med män att äflas.

27 KAPITLET.

Thords död.

Oda håller nu bort med en enda skuta och kommer om qvällen under en holme. Då sade Odd: tre göromål äro nu för handen; det ena, att i skogen skjuta djur till mats; det andra att hafva tillsyn om skeppet, och det tredje att slå eld och skaffa oss ved (och laga mat). Thord sade, jag månde då vakta skeppet. Hjalmar sade: jag månde slå eld och skaffa ved. Då ilar Odd i skogen och skjuter djur; men när de komma åter, är skutan fäst och Thord borta. De fara nu och söka honom, och finna honom omsider sittande i en bergskrefva, och var han död: detta tycktes dem vara en så stor skada, att de tycktes aldrig lidit dylik, utom Asmunds förlust. De undersöka då, hvad honom kunde bane vållat, och finna ett spjut under hans hand, men fjedern tog ut igenom honom på andra sidan. Då sade Odd: detta månde den elake Ögmund hafva vitt honom, och skall man nu sätta efter honom och slåss till slut (så länge vi förmå). De göra nu så, ro åter åt sundet, och är Ögmund borta ur fjärdarne: de söka honom nu en vecka hel och hållen vid skär och holmar, dock hvarken finna eller spörja honom.

Nu vända de åter dit, som Thords lik var, och flytta honom med sig till Sverige och uppkasta efter honom en fager hög. Konung Ingjald tog emot fosterbröderna ganska väl, och dväljas de nu der öfver vintern.

28 KAPITLET.

Angantyr och Berserkarne.

Men fram på sommaren bjuder Konungen dem att sitta här, och månde jag (säger han) få eder skepp och manskap, att förlusta eder ut vid landet. Det är nu att förtälja om dem, att de rusta sina skepp och hafva 40 män å hvarje. De segla nu till hafs: det timade, att vädret drifver dem, och segla de till en ö, som kallas Samsö, och komma i de fjärdar, som heta Munarvogar (Minnevogar): der lägga de sina skepp i läge och tälta öfver sig.

Men det har timat om dagen på Odds skepp, att ett block hade gått sönder; men som morgonen kommer, gå Odd och Hjalmar i land och hugga sig ämneträ, och var Hjalmar van att alltid gå uti sin härklädnad, som han vanligen bar i strid; men Odd hade lemnat sitt pilkoger efter sig neder på skeppen; sin skjorta hade han dock på sig både natt och dag, och var nu allt deras manskap i sömn. De visste ej af någon ting, förr än 12 vikingar på en gång kommo emot dem. Angantyr het den, som anförde dessa, och voro de alla bröder. Dessa hade aldrig mer manskap och foro vida omkring i verlden, och fingo likväl ingenstädes motstånd. De kommo nu deråt, som Odds och Hjalmars skepp lågo vid stranden; de löpa ut på dessa; det varder derom kort saga, att de dräpa der hvarje menniskobarn, som å skeppen var. Då taga bröderna till orda: det kan man dock säga, att aldrig har vår fader (Arngrim ) någonsin mera ljugit för oss än nu, när han sade, att dessa män voro hårdtagna och stora vikingar, så att ej en gång sköld stod emot dem (dem man ej kunde hålla ut emot ); vi hafva dock så kommit här, att vi sett dem alla för sista gången duga, och farom hem till vår fader och dräpom honom, den usla gubben, och lönom honom så dess osanning. Antingen hafva dessa (Odd och Hjalmar ) ej varit några män, eller ock voro de gångne upp i land: nu månde vi gå upp i land och söka efter dem, snarare än fara bort utan att försöka dem.

De 12 bröderna gå nu i land; nu kommer berserksgången helt och hållet på dem, och de framfara grenjande: då kom äfven berserksgången på Angantyr, hvilket aldrig förr hade händt. Det händer nu, att Odd och Hjalmar då gå tillbaka uppe från marken. Odd stadnar tvärt af och sätter med foten; då frågar Hjalmar, hvad honom felas. Mig förekommer ett
besynnerligt läte, säger Odd: det förekommer mig stundom såsom tjurars vrålande eller hundars tjutande, och stundom som ett grenjande; eller känner du till några sådana män, som äro så beskaffade till sin natur, att de ha slikt läte? Ja, säger han, det känner jag: de äro 12 bröder. Känner du deras namn? säger Odd. Då kom qväde Hjalmar på tungan:

Hervard och Hjorvard,
Rane och Angantyr,
Bilder och Brage,
Bölve och Toke,
Tinder och Tyrfing,
Haddungar tvänne.
De äro öster i Bolm,
De elakaste, burne
Söner af
Arngrom och Eyvör.

De män har jag sport
skadfärdigast vara;
men godt dessa män
göra ogerna;
af berserkars anda
äro de fulla:
de tvänne afröjde
trygge mäns skepp.

Då ser Odd, hvar berserkarne gå, och föll honom qväde på tungan:

Män ser jag gånga
från Munar vågar,
krigs- lystne,
i gråa skjortor;
i hånlig strid
de illa tillpyntat
skeppena våra,
vid stranden der nedre.

Odd sade: detta kommer ej väl till lags; ty mitt pilkoger ligger nedre vid skeppet, min båge likaså, och har jag blott en bordyxa i handen. Odd qvad då detta:

Nu är farhåga,
enda gången,
då de grenjande
af skeppen gånga
och med skrän
ön bestiga;
då såg jag män,
de illfundiga,
blott redobogne
ondt att göra.

Nu går Odd i marken åter och hugger sig en klubba; men Hjalmar bidar der imellertid; och när han kom ofvanifrån, kommo dessa medanifrån vrålande och bjödo der liten mans bot, då de berättade Odd och Hjalmar deras mäns fall. Hvad är detta för män, säger Odd, som vi här träffa? De gåfvo besked om sig, sin ätt och odal; men hvem låter fråga om dylikt? säger Angantyr. Här heter den ene Odd och den andre Hjalmar den Hugstore. Då har det väl tillburit sig, säger Angantyr, förty vi hafva länge letat efter er, och skall nu en gå mot hvardera af eder i sönder, och ernar jag att sjelf kämpa mot Odd, alldenstund du har den skjorta, som intet jern biter på, och jag svärdet Tyrfing, hvilket dvergar hafva smidt och lofvat, att det aldrig skall studsa i hvad huggstad, som förebär, vare sig jern eller stenar. Här är manskapet skiftadt i tu, 6 å ena sidan och jag sjelf med femte man; det är jemskiftadt, jag ensam kommer mot 2:ne Haddungar, och är då en mot Tyrfing.

Då tog Hjalmar till orda: jag vill kämpa mot Angantyr; ty jag har en brynja, hvari jag aldrig blifvit sårad: hon är hopsatt af fyrfalldiga ringar. Då gör du illa, säger Odd, och icke efter min villja; ty hända kan, att jern biter på din brynja, ehuru god den är. Jag skall råda, säger Hjalmar. Då säger Angantyr: om någon faller här, skall ingen taga den andras vapen; jag vill hafva Tyrfing med mig i jorden, då jag dör; så skall ock Odd hafva sin skjorta och sin skjutredskap, samt Hjalmar sin brynja, och vardt så samslutadt, att hvilka som efter lefde skulle uppkasta hög öfver de andra.

Nu framträda 2ne Haddungar, men Odd gifver dem hvar sitt klubbslag, och de tarfva ej flera; då uppstod hvar efter annan, som skulle kämpa mot Odd, och lyktas så, att Odd fällde först dem alla, som mot honom voro skipade: nu tager Odd sig hvila. Då står Hjorvard upp och går ensam mot Hjalmar, och kort vardt deras vapenskifte, förrän denne föll; då uppträder den andre, tredje och den fjerde, och fara alla samma färd. Då uppstår Angantyr, och ega de en hård och lång kamp; den slutas dock så, att Angantyr faller för Hjalmar; då går Hjalmar till en tufva och sätter sig der neder och dignar ned ut efter den. Då gick Odd till honom och qvad:

Hur går dig? Hjalmar!
ligger du så bleknad! –
Jag ser, dig möda
såren stora.
Hjelmen ligger klufven,
brynjan på sidan;
ditt lif jag helsar
till sista färden!

Och har nu sannats, hvad jag sade dig, att det månde ej lyckas att slåss med Angantyr. Hjalmar svarade: enhvar skall en gång dö. Då qvad Hjalmar:

Sår har jag sexton
och brynjan sliten;
svart är för mitt öga,
och mig fjäten svika;
hvass blodspets,
härdad i etter,
Angantyrs svärd
tog i mitt hjerta.

Nu har jag fått den skada, säger Odd, att jag aldrig kan värre vänta, medan mitt lif nalkas sin ändalykt, och hafva nu dina råd illa lyckats; månde vi eljest här fått herrlig seger, om jag fått råda. Nu skall du sitta ned, säger Hjalmar, och skall jag qväda en sång och sända hem till Sverige; och nu qvad han detta:

Spörje ej det
tärnor å land,
att jag för hugg
hejda månde:
le må de åt,
att jag ej lydde
tärnorna fagra
uti Sigtuna.

Jag från de fagra
tärnornas sånger
skildes ej nödgad
östan vid Sota.
Fort jag skyndade,
kölen han ilar,
god i farten,
med trogna vänner.

Följde mig hvita
Hilmers dotter,
till Agnafit –
längst ut på skären:
de ord månd’ sannas,
som hon mig sade,
att aldrig jag åter
komma månde.

Jag ifrån unga
Ingeborg skildes;
kort det förtäljes
i sista stunden:
att månd’ tärnan
hugfästa sorgen,
när hon aldrig
ser mig mera.

Bär du till synes –
så är min villja –
Hjelm och brunja
i Konungens sal:
Hugen lär hvälfvas
Hos Konungadottren,
När brynjan hon ser
Huggen för bröstet.

Egde jag å landet
Gårdarna fem,
Men aldrig jag fann
Trefnad  i stillhet:
Nu månd’ jag ligga
lifs-, and-triten,
Sårad af svärd
Här uppå Samsö.

Drag mig af handen
Guldringen röda;
gif den åt unga
Ingeborg:
må han hos henne
hugfästa sorgen,
när hon aldrig
ser mig mera!

I Sigtuna, ser jag,
hvar tärnorna sitta,
de der mig sågo
fara min väg;
i Konungens sal
Hjalmar gläda
öl eller kämpar
aldrig mera.

Nu vill jag, att du bär min helsning till alla våra bordbröder; jag vill tälja deras namn:

Vi druckom och taltes
mång’ dag tillsammans;
Alf och Atle,
Ejvind och Trane,
Stejnkell och Stikill,
Stejnolf och Vifill,
Gissur och Glammar,
Gudvard och Stare;

Rafn och Helge,
Hlödver och Ingull,
Stejn och Kåre,
Styr och Ale,
Össur och Ögur,
Orm och Trandill,
Gilfar i Gata,
Gjafar och Ragnar;

Fjölmund och Fjalar,
Friste och Bejner,
Finder och Tyrfing,
Haddungat tvänne,
Valbjörn och Vikar,
Vemund och Flose,
Gejrbrand och Göte,
Och Guttorm Sneril.

Styr och Are,
Stejn och Kåre,
Vöttur och Vesete,
Vermund och Nefve;
På samma bänk
Alla vi suto,
Teiter och Räf;
Thy trögt jag flyktar.

Snarfare och Sigvald,
Snäbjörn och Kol,
Thråen och Thjostolf,
Thoralf och Snate,
Rafn och Hadding,
Hunfast och Bender,
Ottar och Eigill,
och Ingvar derjemte.

Nu vill jag bedja dig, säger Hjalmar, att du ej låter mig varda laggd i hög jemte så elaka varelser, som dessa berserkar, ty jag anser mig för mycket bättre. Det skall så varda, som du säger, svarar Odd, ty nu tycker jag det lider med dig. Nu skall du draga ringen af min hand, säger Hjalmar, och lemna Ingeborg, och säg henne tillika, att jag skickar henne ringen i sändning på min döds dag, och föll nu qväde Hjalmar på tungan:

Dricka med Konungen
Jarlar många
öl gladeliga
i Upsala. –
Tröttnar mången
man vid mjödet;
men mig hålla sår
på öen denna

Korpen flyger sunnan
Från öde heden;
Flyger honom efter
Örn ej minre. –
Den ibland örnar
Sist jag matar –
af blodet röda
skall han suga.

Efter detta dog Hjalmar; – då drog Odd berserkarna tillsamman i en hög och bråtade derutom mycken ved: detta var strax vid sjön; der lägger han deras vapen och kläder jemte dem, så att ingen ting vardt dem ifråntaget; sedan bär han torf uppå och kastar sand utöfver. Sedan tager han Hjalmar och lägger honom på ryggen, går sedan ned till sjön och lägger honom ned på stranden: och sedermera går han ut på skeppet och bär i land hvarje man, som fallit hade, uppkastar så en annan hög öfver sitt folk; och är det förmäldt af de män, som dit hafva kommit, att än i dag synes märke till hvad Odd der hade gjort.

Efter detta arbete, lägger Odd Hjalmar på ryggen och bär ut på skeppet, samt lägger från land: då var för Odd att taga till sin idrott, som var honom förländ, att hissa segel och kunna segla i lugn; och seglar han så hem till Sverige med den döda Hjalmar. Han tog land, der han fann sig lägligast och drog upp sitt skepp: han lägger Hjalmar på sina skuldror, går med honom till Upsala, och lägger honom framför slottsdörrarne, går så in i salen, håller Hjalmars brynja i handen jemte hjelmen, lägger dessa vapen ned på golfvet för Konungen och förtäljer honom, huru timat hade; sedan gick han till Ingeborg, der hon satt på sin stol; hon höll nu på att sömma Hjalmar en skjorta. Här, säger Odd, är den ring, som den döende Hjalmar sände dig, och sin helsning derjemte. Hon tager ringen och ser på honom, men svarar intet: hon dignar med på stolen och – dog strax. Då slår Odd händerna samman, ler och säger: nu må man fägna sig öfver detta; nu skolen J döde njuta hvarandra, fastän ödet nekade det eder lefvande. Nu tager Odd den döda och bär henne dit, som Hjalmar låg, och lägger henne i hans famn för salsdörren; sedan skickade han män in i salen till Konung Ingiald (Hlödver ) och bad honom komma och se, huru han det nu omlagat.

Efter allt detta fägnar Konungen Odd mycket, och sätter honom i högsätet, så snart han hade hemtat sig något i sin stora sorg. Men, så snart Odd hade hvilat, säger han till Konungen, att han vill låta dricka arföl och uppkasta hög öfver Hjalmar och Ingeborg. Konungen lät till alla delar så göra, som Odd hade föresagt. Då vardt Hjalmar framburen, och brynjan, som Hjalmar hade egt, och ansågo männen hans hjelteverk vara ganska stora, och att hans lif var dyrköpt. Nu äro de båda laggde i en hög, och gå många män att företaga detta dråpliga arbete; och lät Odd tillika med Konung Hlödver detta verkställas. Men om våren lemnade Konungen honom manskap och skepp, och for Odd att ånyo söka Ögmund, men fann honom ingenstädes.

Nu dväljes Odd någon tid i Gardarike och eger hos Konungen så stort anseende, att han skulle tillika med Konungen råda öfver landet helt och hållet, såsom han ville. Odd har nu landvärn för Gardarike.

29 KAPITLET.

Odd och Sävid.

Derom är nu förmäldt, att en sommar seglar Odd med sitt manskap till Gotland (Göta land) och har 10 skepp: der träffar han en viking, som het Sävid (Sämund). Denne var en stor kämpe, käckare och starkare än hvarje annan, och hade i alla sina lifsdagar legat ute på sina härskepp. Han hade 55 skepp: han lägger strax till strids mot Odd med hela sin manstyrka, men, derigenom att folkmängden var så olika, märktes snart manfallet i Odds manskap; och lyktas det om qvällen så, att alla skeppen äro afröjde för Odd, så han står ensam qvar af sina män. Och då kastar han sig öfver bord – det var nästan mörkt – och begifver sig strax bort från skeppen. Detta får en man se: denne fattar ett kastspjut (gaflok) och skjuter efter honom: det träffar honom i vaden och biter till bens. Odd erinrade nu, att det var största förmodan, det han var sårad under flykten; vänder nu åter till skeppen.

Så snart vikingarne få se detta, fasttaga de honom strax; de lägga nu fjättrar å Odds fötter och en bågsträng om hans händer. Sävid skipar nu tre tolfter män att vaka öfver Odd; men allt annat folk förfogade sig till sömns, och (Sävid med,) de flesta på landet (och lät der tälta öfver sig). Men så snart hären var somnad, tog Odd till orda: J ären olyckliga män, Jo vaken på mig, men hafven icke något till edert nöje: företagen eder nu antingen någon af eder att skämta, eller månde jag göra det. (Då svarade deras förman: mig synes, att du ej behöfver mycket vara omhugsen om skämtan, så i fjättrar som du är, och bestämd till döden i morgon. Ingalunda qvider jag för det, säger Odd; ty dö skall hvar sin gång. Då villja vi gerna, att du skämtar, säga de) och erkände honom för en ypperlig man. Derpå qväder Odd för dem qväden, det ena efter det andra, till dess de alla voro somnade. Då asar Odd sig dit, som en yxa låg, han gnuggade mot baken till dess bågsträngen brast; och så snart Odd fått lösa händer, högg han af sig fjättrarna; derpå uppletar Odd sin skjutdon, och fann både pilkoger och båge sedan begaf Odd sig till skogs.

Nu led natten, och om morgonen ernar Sävid att låta döda Odd; sänder nu män ut å skeppen: der såfvo vårdhållarne, och Odd var borta. Sävid dvaldes der några dagar, men Odd hade spaning om hans företag (ty denne sökte vida omkring landet efter Odd); sof han då i tält på landet. En natt letar Odd sig fram till Sävids tält, och vordo vårdhållarne det ej förr varse än Odd fällde tältet öfver dem, och upphörde ej slaget, förr än Sävid var dräpt och alla de, som med honom voro i tältet. Odd erbjudes vikingarne till förman, och de bifalla det: Odd far nu vida omkring mellan länderna och uträttar storverk, men sitter jemt i Sverige om vintrarna.

30 KAPITLET.

Odds dom.

En vår affärdar Odd sändemän norr till Rafnista (och beder), att hans fränder Gudmund och Sigurd måtte komma derifrån till honom. De rusta sig färdiga och företaga strax sin färd, och stämma möte vid Ekeröarne. Samma vår uppsade Odd sin tjenst hos Svea Konung Ingjald; han ställer då sin kosa till Ekeröarne; och när fränderne träffas, säger han, det vore skäl i att med manskapet resa söder ut åt länderna; (ty der är mycket grund sjö, och hafva vi minst färdats ditåt). De funno sig väl dervid: foro de nu så om sommaren; (härja de nu söderut i Valland, Frankland och Helsingialand, de göra der mycken härnad 3); men hvar som de kommo, i okända länder, då budo Konungarne Odd hemta hvad han äskade i deras riken.

Vintern derpå ställde Odd med sitt manskap kosan åt Grekland, och der fick han sig skepp och seglade ut under Sicilien (Sikiley): der var då Christendom. Der förestod en abbot, som het Hugo, ett kloster: han var en den ypperligaste man; han sporde, att dit voro komme hedningar ifrån Nordlanden; for då denne gode Abbot dem till mötes och kom till orda med Odd; sade abboten honom mycket om Guds dyrd (herrlighet); Odd lät sig derom väl öfvertygas. Abboten bad då Odd låta döpa sig; men denne svarar, att han först ville lära känna deras seder. Odd far till kyrkan med sina män: de hörde der klockeljud och fager sång, Abboten gick än en gång till tals med Odd och frågade, hvad han tyckte om deras seder. Odd lät väl deröfver; månde vi nu, säger Odd, med edert tillstånd sitta här öfver vintern. Abboten sade, att så skulle vara. Som Odd hade sutit der fram öfver Julen, lågo våldsverkare ute och härjade å Sicilien. Hugo Abbot samtalade då med Odd och bad honom frälsa deras land från slikt elakt folk. Odd bifaller detta och rustar nu sin här: denna vinter for han vida omkring vid Greklands öar och härjade, uträttade stora verk och samlade mycken rikedom. Han kom ända till Aqvitanien; der styrde 4 höfdingar; der hade Odd stora vapenskiften och fällde alla dessa höfdingar jemte mycket annat folk, och fick der ganska stora rikedomar. Derom qvad han denna visa:

Dit kom jag ytterst,
der Aqvitanska
kämpe – söner
borgar styrde:
der lät jag fyra
fallne ligga,
hurtiga hjeltar:
nu är jag här.
Odd far derpå åter till Sicilien och dvaldes der en tid och blef då döpt af Abbot Hugo och hela hans här.

31 KAPITLET.

Jerusalems-färden.

Derpå seglar Odd ut till det förlofvade landet, och då fick han så stark storm och så grund sjö, att alla hans skepp krossades: dervid förgingos ock alla hans män, så att han ensam kom i land, på det sätt att han kastades med något skeppsvrak till lands.

Han hade dock sitt pilkoger med sig. Härom qvad Odd denna visa:

Vi seglade sedan
långt söder i haf,
förr än det farliga
grundet jag fann:
der fick jag sakna
hela mitt sällskap;
åt annat led
se’n ensam jag syftar.

Odd är nu kommen till Förlofvade Landet; han ställer nu sin färd till Jordan, der han aflägger alla sina kläder, äfven sin kostbara skjorta, och bibehöll hon alla sina egenskaper: han vänder nu öster ut med hafvet till Syrien och har sitt pilkoger på ryggen.

32 KAPITLET.

Vapenskifte med Konung Wilhelm. 4)

Odd vandrar nu land ifrån land: ingen ting är förmäldt om hans färd, förr än han kommer öster åt Ungern (Gallia). För landet rådde der tvänne unga Konungar, vid namn Wilhelm och Knut: de hade en liten tid förut emottagit arf efter sin fader. Wilhelm var äldre och ville ensam råda för dem; men Knut fann sig ej här. vid: deraf vordo de osåta och hade ofred sins imellan. Men såsom Wilhelm var mera rönt uti vapenskiften, så vardt han manstarkare och öfverlägsen; Knut begaf sig på flykten och förlorade mycket folk; han rymde då ur sitt rike och förskaffade sig folk, ehvarest han det fick. Då det nu var derhän kommet, kom Odd till mötes med Konung Knut och bjöd honom sitt manskap och biträde. Konungen tillsporde honom, hvem han var; Odd sade det. Konung Knut sade: var du i Bjarmaland för lång tid sedan? Ja, säger Odd, jag var der. Då sade Konungen: välkommen skall du vara hos oss och varda höfding för mitt manskap.

Nu drogs mycket folk till konung Knut, och dermed vänder han sig hem till sitt land. Odd sade då till Knut: nu vill jag, att du sänder män till Konungen din broder, och bjuder honom frid och billig förlikning samt rikets halfskiftning. Konungen säger: denna färden vill jag du far. Odd har nu med sig hundrade män, träffar Konung Wilhelm och säger honom sin broders tillbud. Konung Wilhelm säger, att han vill ingen delning hålla med Konung Knut, mer än att han kan bli inom hofvet. Odd sade, att han utan tvifvel lär veta, det Konung Knut månde försöka att uttaga sin lott; de skildes åt vid så taladt. Odd far nu bort och bodar Konung Knut, huru det var stäldt, och att all förlikning vore afslagen.

De skipa sin här emot Konung Wilhelm, och, så snart de möttes, uppstod strax ett hårdt vapenskifte. Odd framträngde så hårdt, att han bröt sig igenom Konung. Wilhelms sköldborg och omsider lade sitt svärd igenom honom: föll då Konungen, under sitt baner, och höjdes då segerrop, öfver hela hären. Konung Knut lät då fejden upphöra och bjuda alla män freds, allt folket emottog detta, alla män lofvade, honom då lydnad och gåfvo, derpå sin försäkran. Konung Knut sätter sig derpå i sitt rike; han tillbjöd då Odd alla villkor hos sig. Härom qvad Qdd denna visa:

Jag förr icke nöjdes,
än uti Ungern
jag kom att besöka
Konungar tvänne:
jag antog åt en
arfvet vinnas;
kraftigt bistånd
jag gjorde min Konung.

33 KAPITLET.

Odds vidare färder.

Då Odd nu hade varit der så några halfår, var detta vistande honom så obehagligt, att han på intet sätt kunde der längre dväljas. Konungen erbjuder honom mycket folk, men han svarar sig det ingalunda åstunda. Odd (vistades der ej länge förr än han) förfogade sig ur Ungern, (drog sig norr ut åt landen) och genomvandrade många länder och stora marker.

En dag i vackert väder seglade Odd till ett stort och ansenligt land: det var serdeles utmärkt för sin stora skog, hvars make Odd aldrig hade sett. Der går han i land och upp uti skogen; men då han hade gått en stund ut efter bergsklyftorna, hörer han ett starkt dån med grufligt oväsende. Då Odd ser sig omkring, fick han se, hvarest en stark och ganska stor flygdrake sväfvar. Aldrig skilde Odd sig vid sin skjorta eller sitt pilkoger: han lade en pil på bågsträngen och skjöt på draken – men det bet ej mer derå än om han skjutit mot en sten. Det behöfver ej länge ordas om, att draken svingade honom upp och flög med honom både öfver sjö och land; skjortan skyddade honom dock för drakens etter. Draken flög med Odd mot en klippa, och förde honom dit upp. Odd vardt då lös och kröp in i en bergsklyfta: der höll han sig i 4 nätter och vågade sig ingenstädes bort härifrån; han gick dock hvar dag, då draken ej var tillstädes, på ett högt berg att se sig omkring.

En vacker dag såg han, hvarest en stor och stark Rese var nedan för bergsklipporna. Resen blir Odd varse och föreställer sig, att det månde vara ett barn, och gick klippan uppföre, tager Odd under sin skinnpels och bär honom hem med sig. När de nu hunnit ett stycke på vägen, kommer der draken och anfaller Resen: deras åtgång var ganska hård; slutas dock dermed, att Resen dräper draken, och var denne då öfvervunnen. Han hugger klor och näbb af draken, och förer dessa saker jemte Odd med sig hem. Resen egde en dotter, som het Hildegärd: henne lemnades Odd till leksven, och vardt det ganska kärligt dem imellan. Han var der i 12 månader och låg beständigt jemte Resadottern.

Odd gick hvarje dag till skogs med sin båge att skjuta djur och foglar, som han hade hem med sig om qvällen. En dag kom han att få ett lejon, och fångade han det med konst, på sådant sätt, att han jagade det i en bergkula och bar sten för öppningen: en öppning var på berget, derigenom inkastade han till djuret hvad han hade på sin jagt skaffat det till föda; hvilket ock lejonet förtärde det ena efter det andra. Resen Hilder tyckte mycket om Odd, men Odd fann sig mycket illa der; dock kunde han aldrig komma bort derifrån, med minre Hildegärd visste deraf.

Hilder Rese egde 2 bröder der i grannskapet och var jemt strid imellan dessa 3; ty alla ville hafva Konunganamn; men den egde att vara Konung, som kunde ådagalägga det största mandomsprof eller egde den värsta hund, då dylika sammanhetsades. Odd fann sig ganska illa vid sin ställning och bad Hildegärd låta sig komma dädan. Hon var länge trög dertill; dock kom det derhän, att hon tillstadde det. Hon säger då till Odd: du lär likväl erna att komma hit igen. Han svarade ej visst derpå. Det förekommer mig likväl mycket underligt, sade hon; ty jag älskar dig mycket, oaktadt du är så liten; jag bör ock icke dölja, att jag är med barn, ehuru det måtte synas dig olikligt, att du vore för till slik bragd, så liten som du är att påse; ingen anledning är, att någon annan dertill varit orsakandes än du.

[Men ehuru jag ej kan vända ögonen från dig, för kärleks skull, så har jag likväl icke samvete att förmena dig fara hvart du vill; ty jag ser, att du hvarken vill eller har sinne för att vara här längre hos oss; dock behöfver du ej tvifla, det du aldrig komme härifrån utan min villja; jag vill dock heldre här bära harm och sorg, murkna och förtvina, såsom ödet behagar, än att du ej skulle få vistas å den ort som du vill, och der dig synes godt att vara; men huru vill du, att jag skall bete mig med vårt barn? Du skall sända mig det, då det är 10 vintrar, säger Odd, om det är en gosse; ty jag väntar då manlighet hos honom; men är det en flicka, må du sjelf sörja för henne; ty henne månde jag intet bry mig om. Deruti, sade hon, så väl som uti allt annat, skall du få råda; farväl och lef lycklig!

Nu vänder Hildegärd åter och gråter bitterliga, men Odd begifver sig till sjöss, och hennes fader Hilder ror. Odd tyckte det vara senfärdigt att färdas med åror, ty leden var lång; han begagnar derföre den Rafnista männen förlänta ättlycka, och hissar segel i lugn; då kom strax vind, och de segla fram med landet. Som de hade seglat en liten stund, löper Hilder Rese upp, famlar på båten efter Odd, fattar uti honom, slår honom under sig och säger: dråpa månde jag dig, om du ej vänder igen med det trollskap, som du har och medfärdas; alla land och fjell löpa, som de vore yra; men skeppet månde sjunka under oss. Tro inte det du, säger Odd; du är yr i hufvudet, ty du är ej van att segla, och släpp upp mig, så skall du få röna, om jag ej säger sannt. Han gjorde som Odd bad, stod upp och refvade seglet, och voro då alla fjell och uddar stilla. Odd bad honom ej undra öfver hvad honom så syntes; derpå segla de, ty Odd sade honom, att han kunde stadna, när han ville: Hilder lät öfvertala sig af Odds ord och fann, att färden gick fortare under segling än rodd; och segla de nu till Varöarne och gå der i land. Der voro vidt omkring stora och små bergshålor. Odd bad honom att leta sig der in och se, om han der funne något. Han gjorde så – klängde sig in i dörren till axlarna och sade: här är något qvickt (lefvande) inne, och månde jag låta draga på mig min roddarehandske, och drog han så lejonet ut med öronen. Odd sade då: nu skall du förfara med denna hunden, såsom jag säger; haf honom med dig hem och släpp honom aldrig lös förrän på tinget, der J hetsen hundarna tillsamman. Du skall ej befatta dig med honom förr än i sommar, och lät honom vara i ett hus; men säg ingen, hvar du har fått honom. Första sommardagen hetsa honom på din broders hundar; men om han ej duger, så kom nästa sommarn derpå hit, så månde jag gifva dig råd, om ej detta duger. Hilder Rese hade fått stora skråmor på sina händer, då han klängde sig in. Han sade då: det vill jag, Odd! att du andra sommarn härefter vid denna tid kommer hit; skildes de åt vid så taladt: Hilder for hem med djuret och förfor dermed efter Odds föresago.

Men Odd tog nu annan väg; och är intet förmäldt om honom eller hans färder, eller bedrifter, förr än då han andra våren kom på det ställe, som sagdt var. Odd kom först dit och far i skogen strax bredevid, och vill ej låta Hilder märka sig; ty han ansåg sammankomsten för nog äfventyrlig, och tyckte han sig veta, att Hilder månde söka hämnd, om det förslaget ej lyckats, som han gifvit. Men en liten stund derefter hör han åreslag och ser Hilder Rese gå i land med en kittel i handen och 2 kistor fulla med silfver; Resen bidar någon stund, och, då Odd ej kom, sade han: Illa är det nu, gode vän, Odd! att du ej kommer; men efter som jag ej har tid att vänta här längre, emedan mitt rike är försvarslöst, vill jag ändock lemma dessa egodelar qvar, och skall du ega dem, ehuru du kommer sednare, och månde jag lägga en liten stenhäll deröfver, att det ej bortfläktar med vinden, och skall jag ofvanpå stenen lägga tre goda gripar: svärd, hjelm och sköld; och om du är så när, att du må höra mina ord, så vill jag säga dig, att jag vardt Konung öfver mina bröder och egde den aldra grymmaste hund, ty han bet bägge mina bröders hundar till döds och många män, som ville hjelpa hundarna. Jag frambar klor och näbb af gammen, och tycktes det vara mycket större hjelteverk än hvad mina bröder uträttat; – är jag alltså envåldskonung öfver hela landet, och månde jag således fara hädan och hem till mitt rike, och om du kommer till mig, så månde jag vara dig bättre än ingen. Det vill jag ock säga dig, Odd, stallbroder! att min dotter Hildegärd har fått en son, som heter Vigner, och är ett gödt mansämne, hvilken hon säger, att du eger med henne; denne skall jag uppföda så värdigt jag förmår, lära honom idrotter och göra allt för honom, som vore han min egen, till dess han blir 10 vintrar, och sedan skall jag sända dig honom, såsom du sjelf föresagt; sedan rodde han bort. När han var borta, står Odd upp och går dit, som godset låg under hällen, och var der en så stor klippa, att ej mången förmådde röra den. Odd ernår alltså det som låg på klippan, och gick så ut åt marker och skogar.

Det timade en dag, att Odd gick fram ur marken: han var då mycket trött, och satte sig under en ek. Han såg, hvarest en man gick i en blåfläckig kort kappa, med högt uppdragna skor (kängor) på fötterna, en rörkäpp i handen, och guldsydda handskar; medelmåttig till vexten och hurtig till utseendet; hade sid hatt, så man med svårighet såg honom i anletet; och hade han stora mustascher och långt skägg, bägge delarna röda. Denne går till Odd, der han sitter och helsar honom vid namn. Odd mottog vänligt hans helsning och frågar efter hans namn. Han svarar: Rödgrane, och känner jag väl Örvar Odd, och är det mig kärt att spörja till dig, efter som du är den största kämpe och hjelte, dock är nu så litet manstark, och far som en fattig man; det är likväl illa, att så skulle gå med en slik man. Det har nu gått så en tid, säger Odd, att jag icke egt öfver folk att råda. Vill du nu ingå fosterbrödralag med mig, säger Rödgrane. Svårt är att neka det som så väl är tillbjudet, säger Odd, och må jag det vidtaga. Icke är du då ännu olycklig, sade Rödgrane. Det vill jag säga dig (fortfor denne), att här ligga 2:ne kämpar vid land, som hafva 12 skepp och äro mina fosterbröder: den ene härstammar från Danmark, och den andre från Götaland; den ene heter Gardar och den andre Syrner; och vet jag inga kämpar denna sidan hafvet, som äro större eller raskare af sig i alla delar än dessa; med dessa skall jag laga, att du kommer i fosterbrödralag, och skall du mest råda bland oss alla; dock månde mina råd vara de helsosammaste. Men hvart skulle du villja hålla hädan, om detta ginge fram, som nu är sagdt? Det ligger mig jemnt i sinnet, säger Odd, ätt få råka Ögmund Eythjofs bane, som med annat namn kallas Floke. Akta! akta dig Odd! och tala ej om det, säger Rödgrane; det är ej rådligt att hafva något i delo med en sådan menniska, som Ögmund är, och om du träffar honom en annan gång, månde du få mycket värre af honom än tillförne, och slå det ur hågen att söka honom vidare. Jag ville likväl, säger Odd, försöka att hämnas min fosterbroder Thord, och aldrig skall jag upphöra, förr än jag funnit honom, om ödet så fogar det. Vill du, frågar Rödgrane, att jag säger dig Ögmunds uppkomst, och förmodar jag, du inser, det ingen förhoppning är, att han af menniskor öfvervinnes, så vida du kände hans upprinnelse. Det blir då att förtälja om honom som följer:

Harek het en Konung, som rådde öfver Bjarmaland, då du reste dit; efter du sjelf har dig bekant, hvad skada du gjorde Bjarmerna, men var då redan bortfaren, tyckte de sig lidit af dig allt det ondt var, och villja gerna hämnas, om de det gitta. Deras företag var då det, att de fingo sig en trollkona (Gydja), under en stor fors: hon var full med trolldom (galldrafull) och elaka konster (giörningafull). De sängförde henne med Konung Harek, och vardt hon så moder åt denna Ögmund Floke. Han har ända från yngre åren af de flesta blifvit ansedd olik andra män, för sitt möderne skull, och hans fader var en stor blotidkare. Strax när Ögmund var 3 vintrar, vardt han skickad till Finnmarken: der lärde han allehanda gallder och trolldomskonster (giörningar); och då han uti dem var fullärd, for han åter till Bjarmaland; då var han 6 vintrar gammal och stor som troll, bålstark och elak i vidskiften. Icke har han blifvit till utseendet förbättrad hos Finnarne: ty han är både svart och blå, och håret svart och långt, och hängde en lugg (Floke) med för ögonen, hvadan han sedermera är kallad Ögmund Floke. Bjarmerne ernade så sända honom dig till mötes att dräpa dig, och tyckte de sig veta, att mycket tarfvades för att få död på dig. Yttermera var det deras företag, att de låto anställa sejd för Ögmund, så att på honom skulle intet jern bita; dernäst offrade och förtrollade honom, så att han vardt ingen varelse lik. Eythjof het en viking: han var det största troll och berserk, så att ingen ansågs för större Garp, och aldrig hade han färre skepp än 16; aldrig satt han i land, utan låg ute på härskeppen både vinter och sommar: allt bäfvade för honom, der han framfor. Han öfvervann Bjarmaland och gjorde det skattskyldigt. Ögmund hade fått sig 8 följeslagare: Harek, Hake, Tind, Finn och Fjörve, Tjasse och Tjorve; de voro alla i filtkappor, och bet å dem intet jern. Sedan gjorde Ögmund bolag med Eythjof, och var han då 10 vintrar, och var i 5 vintrar med Eythjof. Denne fattade för Ögmund en så stark kärlek – ty hvar älskar sin like – att han höll honom såsom sin fosterson, och att han aldrig ville göra honom emot, och eftergaf han för Ögmunds skull Harek hela skatten af Bjarmaland. Ej lönte Ögmund detta bättre än så, att han drap honom sofvande i sin säng och mördade honom; detta var honom derföre lätt, emedan Eythjof hade laggt honom i sängen jemte sig, och ernade göra honom till sitt önskebarn. Sedan skildes han vid Eythjofs män och for dit som likade honom, och hade med sig 2 fullrustade skepp, och sedan är han kallad Ögmund Eythjofs bane; och samma sommar slogens J uti Tronu vågar; var han då 12 vintrar, och tog han det serdeles illa, att han ej gat hämnas på dig, och mördade han din fosterbroder Thord Stafnglam. Han for sedan att träffa sin moder, Gydjan, som kallades Grimhild, medan hon vistades ibland menniskor; men nu är hon vorden en Fingalf och vargdjur, och är hon till halfparten såsom menniska till utseendet och till andra hälften djuret Oarga (oförskräckta eller Lejonet) och har förfärligt starka klor och lång och stor svans, hvarmed hon dräper både menniskor och andra creatur samt drakar. Då bad Ögmund, att hon skulle taga lifvet af dig, och nu har hon laggt sig i skogen bland djur, och är nu norr i England, och söker dig: nu har jag sagt dig det samma om Ögmund Eythjofs bane.

Hvarje man torde nu, säger Odd, hafva svårt vid att ega något i odelo med honom, om han är slik som du säger; dock längtar jag att finna honom. Värre är han, säger Rödgrane, än jag förmält, ty han må snarare kallas (ond) ande, än menniska, hvarföre jag anser honom ej af menmiskor kunna besegras eller dödas; men låtom oss fara till skeppen; och så gjorde de. Odd såg der många stora och väna skepp ligga; och gå de så ut på dem. Odd såg der 2 män, som öfvergingo de andra: de stodo upp emot Rödgrane och helsade sin fosterbroder. Han satte sig imellan dem och sade: här är kommen en man, som jag vet, att J, fosterbröder, hört omtalas; han heter Odd och kallas Örvar-Odd, och vill jag, att han varder vår fosterbroder; han skall mest råda bland oss, ty han är mest van vid härmad. Syrner säger: är det den Odd, som for till Bjarmaland? Sannt är det, säger Rödgrane. Syrner säger: då tyckes mig värdt, att han varder vår fosterbroder. Fullväl likar mig det, säger Gard. Detta fastställes; då spör Rödgrane, om Odd, ville hålla efter Ögmund? Farom först till England, säger Odd; de gjorde så och tältade öfver sina skepp.

Det timade en vacker dag, att Syrner och Gard foro i land att förlusta sig och många män med dem, men Odd låg nedre vid skeppen; Rödgrane syntes icke till, vädret var ganska hett, och kastade fosterbröderna af sig kläderna vid en sjö, för att simma; der var en skog nära: alla deras män voro borta och förlustade sig. Men när dagen led, fingo männen se ett stort djur framkomma ur skogen; det hade menniskohufvud och grufliga stora huggtänder, dess hals var både lång och diger, ett svärd hade det i hvarje klo, dessa voro både blanka och stora. När detta odjur nalkades männen, skrek det förfärligt, och drap i första laget 5 män, nedhögg en med hvarje svärd, och bet den tredje med tänderna, och 2 slog det med svansen, och inom en kort tid hade det dräpt 60 män. Då var Gard klädd och vände sig mot djuret och högg så kraftigt, att ena svärdet föll till jorden och ut i vattnet, men, med det andra högg det till Gard, så han föll till jorden, och for djuret strax på honom. J det samma kom Syrner dit med ett draget svärd, som het Snidil, det bästa svärd, som aldrig stadnade i huggstad; och högg han mot djuret och borttog det andra svärdet, så det föll ut i vattnet; i det samma slog djuret honom under sig, så han strax föll i afdåning; men de män, som undankommo, lupo till skeppen och berättade om fosterbrödernas fall jemte många andra mäns, och sade, att ingen förmådde motstå denna ovätt, och skall du derföre lägga från land och frälsa oss som snarast. Stor skam vore det, säger Odd, att jag skulle så fara åstad, att ej mina fosterbröder bli hämnade, så raska män som de voro; det skall aldrig hända. Han tager sina pilar och går i land; och när han kommer ett litet stycke derifrån, får han höra ett förfärligt läte; strax derpå ser Odd denna Fingalf. Han lägger då en af pilarna Gusesnöt på bågsträngen och skjöt å djuret: det gick in i ögat och ut i nacken. Djuret anföll honom så häftigt, att han ej kom bågen för sig; djuret förde klorna mot Odds bröst, så han var nära att falla, men skjortan dugde då, som annars, så att klorna ej skadade honom. Han drog svärdet, som han bar vid sidan, både hastigt och raskt, och högg svansen af djuret. Det sprang då grenjande till skogs; Odd sköt då en Gusespil, som träffade i bakdelen och gick genom hjertat och ut genom bröstet, och föll så Fingalfen till jorden; sprungo då många fram till djuret, och höggo, slogo och krossade det, hvilka tillförne ej vågat nalkas det; men Odd lät sedan bränna det och föra fosterbröderna, samt flere män, som voro sårade, men lefde, till skeppen och läka dem. Sedan höllo de till Danmark och suto der öfver vintern; de lågo der flere vintrar och härjade om sommaren i Saxland, Frankland och Flämingialand, till dess Syrner och Gard ledsnade vid härnad och satte sig vid sina riken. Rödgrane följde dem, ty han hade kommit ofvan från landet, då Odd höll på att besegra Fingalpen, men sällan var han närstadd, der något mandomsprof fordrades, och ådagalade intet hjelteverk; men rådig var han.

Nu lägger Odd i härnad och har 3 skepp väl skipade; han far nu åter att söka efter Ögmund Eythjofs bane. Nu voro 10 vintrar förlidne, sedan han reste från Risaland. Det timade en qväll, att Odd låg vid ett utnäs och hade tält på landet: han ser hvar en ganska stor man ror mot skutan, och skyndade så hårdt med rodden mot Odds skepp, att allt krossades, som förekom. Sedan gick denne i land och dit som tälten voro, och frågade, hvem för skeppen rådde. Odd svarade för sig, och frågade: hvem är du? Han sade sig heta Vigner, och är du den Odd, som for till Bjarmaland? Sannt är det, sade Odd. Här har jag icke ett ord att säga, sade Vigner. Hvi så? sade Odd. Ithy, säger Vigner, jag ej kan förmoda, att du är min fader; så liten och spinkiger, som du är, synes du mig vara något för liten till vexten. Hvem är moder åt dig, säger Odd; eller huru gammal är du? Hildegärd heter min moder, säger Vigner, och är jag född i Risaland och har der uppvext, samt är nu 10 vintrar; hon sade, att Örvar Odd var min fader, den jag tänkte månde vara den raskaste man; men du ser mig ut som den uslaste stackare, och så lär du ock rönas, Odd sade: ernar du väl att göra flere hjelteverk än jag gjort? Men jag måste vidgå vår frändskap, och är du välkommen hos mig. Det tillbudet månde jag ock mottaga, sade Vigner, ehuru jag tycker det vara ganska liten heder att vara i grannskapet med dig och dina män; ty de förekomma mig nästan mer like maskar än menniskor; dock tycker jag mig väl kunna ådagalägga flere storverk än du, om jag lefver något länge. Odd bad honom ej lasta sina män.

Mot morgonen segla de bort dädan, och frågar Vigner, hvart Odd vill ställa kosan? Odd sade sig villja uppleta Ögmund Eythjofs bane. Af honom får du intet godt, säger Vigner, ty han är det värsta troll och ovätt, som funnits född i norden. Ej månde det vara sannt, säger Odd – så vida som du skryter af kraft och vext öfver mig och mina män – det du rädes så, att du ej vågar se eller träffa Ögmund Floke. Ingalunda behöfver du förebrå mig hugbrist, säger Vigner; men dessa dina ord skall jag löna dig någon gång, så de ej bättre lika dig, än dessa mig nu lika; dock säga må jag dig, hvar Ögmund finnes: han är i en fjärd, som heter Skugga; han och hans följeslagare äro i Hellulands obygder. Han är der, emedan han ej vårdar sig om att träffa dig. Nu må du hemsöka honom, om du vill, och försöka, huru dig lyckas. Odd sade, så skulle ske. Sedan segla de, till dess de kommo i Grönlands haf; ställa de sedan sin kosa i söder och vester för landet. Då sade Vigner: nu vill jag segla före med mitt skepp i dag, och J hållen eder efter. Odd lät honom råda. Vigner var då styresman på skeppet. De fingo då se, hvar 2 klippor reste sig öfver hafvet: Odd förundrade sig mycket deröfver, och seglade mellan dem, och som dagen led, sågo de en stor ö. Odd bad att der lägga till. Vigner frågar, hvartill det skulle tjena. Odd bad 10 män gå i land och hemta vatten; Vigner sade, det ej behöfdes. Men när hans män kommo i land och varit der en liten tid, sjönk ön, och alla männen vordo döda. Ön var bevuxen med ljung och vardt sedan icke sedd, äfvensom ock klipporna, som de seglat imellan, försvunnit. Odd undrade mycket häröfver och frågade Vigner, huru detta kom till. Vigner svarar: du tyckes mig hafva vett efter vexten; nu må jag säga dig: detta är 2:ne hafsvidunder; det ena heter Hafgufan, som är det största sjövidunder, som skapadt är i hafvet; det är dess matur, att det slukar både skepp och manskap, och hvalfiskar, och allt hvad det kan nå; det är uppe vid dagskiften och uppskjuter då sin käft och näsa: der var ett färdsund imellan dess käftar, der vi seglade, och foro vi mellan dess käftar; men dess näsa och nedre käft var det, som syntes eder såsom klippor i hafvet; den andra heter Lingbak (ljungrygg), och var den ö, som sjönk neder. Ögmund Floke har med sin galdra skipat dessa varelser, dig och alla dina män till bane, och trodde han, att flere skulle så fara, som de der drunknade, och sedan trodde han, att hafgufan skulle sluka oss alla: nu seglade jag just derföre i hennes gap, att jag visste, det hon ej var uppkommen. Nu hafva vi ännu kunnat förese oss mot dessa ränker; dock bär jag farhoga för, att du njuter af honom det som är aldravärrst. Det månde bli att försöka, sade Odd.

Sedan hissa de segel och segla, ända till dess de hunno till Hellulands obygder, och lägga in i Skuggafjärden. Så snart de voro landfasta, gå de i land och till dess de få se skansen, der Ögmund står, och föreföll den dem ganska starkt byggd. Floke gick då upp å skanskanten och alla hans följeslagare. Ögmund helsar då gladliga på Odd och spör, hvad å färde var eller hvad hans ärende vore? Derefter behöfver du ej fråga, säger Odd, ty jag vill hafva ditt lif. Bättre råd är, säger Ögmund, att vi förlikas. Nej, säger Odd, det skall aldrig ske; ty annat är mig i sinnet, sedan du mördat min fosterbroder Thord Stafnglam och begått ett nidingsverk å honom. Jag gjorde det derföre, säger Ögmund, att jag tyckte det ej var jemskiftadt; dock, ehuru du har funnit mig, gitter du likväl aldrig öfvervinna mig, så länge jag är i skansen. Nu fordrar jag eder, fader och son, att slåss mot oss kämpar, eller ock månde vi förut talas vid inom skansen. Det skall ske, säger Odd; och skall jag slåss med dig, Ögmund. Det skall ej ske, säger Vigner, jag skall nu löna dig det ord du sade mig i förstone, när vi möttes, att jag ej torde träffa Ögmund. Detta skifte lära vi ångra, säger Odd, änskönt du denna gången får råda. Sedan taga de till att slåss: det var nära vid en sjö, och var deras anfall ganska hårdt. Vigner och Ögmund taga ganska häftigt i hop, ty de voro båda ganska handfasta och vapenviga män, och anföll Vigner så kraftigt, att Ögmund drog sig undan norr åt sjöklipporna; men Vigner lopp efter, ofvan från klipporna, ned på gräsvallen, och var det 40 alnars djup; de företogo der att brottas, och var deras kämpande alldeles omenskligt; ty de uppkastade jord och grus såsom lös mull, och gåfvo hvarandra näfvaskråmor, kindpustar och hårryckningar, så blodet rann af dem båda: då var Ögmund ej fryntlig till utseende.

Nu är det att vika dit, som Odd är: han har en stor klubba i händerna, ty å ingendera bet jern: han slog så hårdt med klubban, att han inom en liten stund drap alla Flokes skurkar: han var väl mödd, men ej sårad, detta vållade hans skjorta. Då hade Odd lust att uppsöka Vigner och se hvad af honom vardt. Han gick fram ut efter klipporna, tilldess han kommer dit upp som Vigner och Ögmund kämpade; och i det samma slog Ögmund till Vigner, så han föll, och strax fattade Ögmund uti honom och strypte honom: lät så Vigner sitt lif. Denna åsyn säges hafva förekommit Odd såsom den aldravärrsta och den som af alla mest rört honom. Nu tycker jag det varit bättre, Odd! säger Ögmund, att vi förlikts, som jag bad dig. Nu har du af mig så stor manskada, att du aldrig får större, sedan din son Vigner är död, hvilken månde hafva blifvit den största och starkaste i Norden; han var nu 10 år gammal och hade öfvervunnit mig, om jag varit en vanlig man; men jag är ej minre ande än menniska; han har dock så hårdt krystat min kropp, att han nära krossat hvart ben i mig, så att de skrafla i skinnet, och är jag värre än död, om jag hade natur dertill; jag rädes dock för ingen i verlden utom dig allena, och månde jag af dig njuta allt ondt, ehvad det blir förr eller sednare, men nu har du skäl att hämnas. Odd vardt då ganska vred och kastade sig ofvan från klipporna och kom ståndande ned på gräsvallen. Ögmund vardt då häftigt betagen och störtade sig från klipporna hals öfver hufvud med i sjön, så hvita fradgan stod upp efter honom: skildes så Ögmund och Odd åt för denna gången, och var Odd ganska missnöjd öfver denna färden. Sedan for han till sina skepp och seglade bort; höll han först till Danmark och fann sin fosterbroder Gard, och tog han ganska väl vid honom.

Odd satt i Danmark den vintern; men om våren lade de ut i härnad och sände bud till Syrner i Göta land. Han kom då dem till mötes, och var Rödgrane med i färden. Rödgrane spör nu Odd, hvart han nu ville hålla? Odd svarade sig villja söka Ögmund Eythjofs bane, det må kosta hvad det vill. Det förefaller mig, säger Rödgrane, att det går med dig, som med en yr häst; han söker heldst dit, som han varder mest qvald (är honom äfventyrligast), när du söker Ögmund och får ej annat än ondt af honom hvarje gång J råkens; du må dock ej tro, att han blifvit bättre, sedan J skildens åt – dock månde jag säga dig, hvar han satt sig neder, om du derefter är så mycket nyfiken. Han är kommen öster i Geirröda-gård hos Jotnen Geirröd och har bekommit hans dotter Geirrid, och äro de båda två de värsta troll; thy afråder jag dig, stallbroder! att fara dit. Vi skola fara nu som tillförne, säger Odd. Sedan färdas alla fosterbröderna öster ut (i austur-veg), och som de kommo till Geirrödsgård, såg de, hvar en man satt i en båt och var sysselsatt med att fiska; han hade en luden kappa på sig, och denne röntes vara Ögmund. Ty när Ögmund och Odd skildes åt, tog Ögmund kosan åt östliga riken (austurriki), blef Jotnen Geir röds måg, och skattlade alla Konungar i östliga rikena, så att de inom 12 månader skulle lemma honom öfra och nedra knäfvelbarden och skinnet derjemte, hvaraf den ludna kappa var gjord, som Ögmund nu bar. Odd lade nu med båtarne efter Ögmund; men denne höll undan och rodde af yttersta förmåga. Fosterbröderna löpa i ett skepp och ro häftigt, och voro då tvänne om hvarje åra; men Floke rodde så raskt, att de hvarken mera närmades eller blefvo längre efter honom, ända till dess de kommo till landet. Ögmund lopp då å land och lemnade båten ytterst på sjöstranden. Odd var snabbast i land af sina män och dernäst Syrner, och lupo de efter Ögmund; men när Ögmund ser, att de månde råkas, tog han till orda och qvad:

Geirröd jag beder,
hyllestgod man,
kämpen den starka,
mig komma till hjelp,
likaså min hustru,
sjelf den andra,
Ty allas deras bistånd
nu jag behöfver.

Då sannades det gamla ordspråket, att der är ond vätt, som han nämnes, (när man anropar djefvulen, är han ej långt borta): kom då Geirröd med allt sitt folk; de voro tillsamman 10. Då kom Gard och deras män, och uppstod der ett det hårdaste vapenskiftet Geirröd delade grofva hugg, så inom en liten stund drap han 15 män för Odd. Odd tog då till en af Gusespilar, lade den å bågsträngen och skjöt mot Geirröd. Den träffade i bröstet, och gick ut mellan skuldrorna; Geirröd gick fram med såret och vardt 3 manna bane, innan han föll död ned. Geirrid var manskadlig; ty hon drap på en liten stund 19 män; då vänder Gard mot henne, och hade de sedan vidskifte; men lyktades det så, att Gard stupade der med godt loford. När nu Odd såg detta, vardt han häftigt vred, och lade Guses-nöt å sträng och skjöt den under Geirrids högra hand, och ut under den venstra: icke sågo de henne gifva sig dervid. Då skjöt Odd med den andra: den träffar i underlifvet och ut genom länderna, och dog hon strax derpå. Ögmund var icke sysslolös i striden; ty han hade på en liten stund dräpit 50 män, förr än Syrner ilade mot honom: ega de då huggskifte, och vitas Syrner sår. Strax derpå ser Odd Syrner vika för Ögmund;

han vänder sig då dit, men när Ögmund märker detta, söker han flykten och löper ganska raskt; men Syrner och Odd efter, som de det bäst förmådde. Ögmund var i sin kappa; men när Syrner märker, att Odd och Ögmund skulle drabba samman, ansträngde han sina yttersta krafter; Ögmund kastade då kappan och qvad:

Nu jag måste
kasta min kappa,
den der var gjord
af Konungaskägg,
sidorna prydd
med gyllene merlor,
månde jag mödd
henne mista.

Dock, som Ögmund då var lättklädd, ilade han undan. Odd fortskyndar sitt lopp och var lättare på foten än Syrner; men när Ögmund märker detta, vänder han sig mot Odd, och drabba de tillsamman. Deras brottningskamp var både lång och häftig; men oaktadt Odd hade styrka mot Ögmund, kunde han likväl ej fälla honom. Då ankom Syrner med svärdet Snidil draget, och ernade att dermed hugga till Ögmund; men då denne förnam detta, höll han Odd för hugget, då ock Syrner höll det tillbaka, och bar det tidt och ofta så till, att Ögmund hade Odd framför sig såsom sköld och Syrners syftning såmedelst förfelades; men om än hugget drabbade Odd, vardt han likväl ej sårad för sin skjorta skull. Det hände sig då en gång så, att Odd fick foten mot en jordfast sten; han spänner då så hårdt mot Ögmund, att han var nära att svigna omkull; i det samma högg Syrner till Ögmund, ty denne kom då icke att hålla Odd för hugget. Hugget kom ofvantill vid länderna, och tog Snidil då bort allt hvad det förekom. Syrner afhögg då ett så stort stycke af Ögmunds lår, att en ej kunde draga mera. Vid detta gaf Ögmund sig så svåra, att han for dit neder, hvarifrån han kommen var. Odd fattar då med båda händerna i Ögmunds skägg med den styrka, att han ref af honom allt skägget och skäggstaden med, ända till benen, samt derjemte hela ansigtet med båda kindbackarna och så upp till ämnet allt bak, till midt på halsen, och skildes dermed, att svålen slets ifrån, och Odd behöll det han i handom hade; men jorden tillslöts öfver Ögmunds hufvud; och skildes de så åt. Odd och Syrner foro till sina skepp, och hade Odd fått mycken manskada: det gjorde Odd den mesta harm, att han hade mist sin fosterbroder Gard. Rödgrane var ock för svunnen, så Odd och Syrner ej visste, hvart han tog vägen: det tycktes männen, som det varit Oden, som visat sig.

Fosterbröderna höllo nu bort, och tycktes männen, att Odd ej njutit det bästa af Ögmund, då han mistat Gard, ehuruväl de mycket uträttat vid dessa ovättars dråp, både nu och tillförne. Geirrid hade egt med Ögmund en son, som het Surtur; denne var 3 vintrar, då Sagan kommit här hän: han var storvuxen och liklig till allt det ondt var, samt vanskaplig. Nu foro fosterbröderna hem till Göta land, och satt Odd der öfver vintern.

Men när det led mot våren, var Odd mycket oglad: honom föllo alltid i hugen de harmanledningar han hade fått af Ögmund Floke; dock besinnar han, det han ej borde äfventyra sin fosterbroder Syrner längre att slåss med Ögmund. Han fattade då det beslut, att han ensam lönligen om nattetid smög sig bort; for han så stundom på flottor öfver vatten, der som det behöfdes; och stundom for han i skog och mark, och träffar på ganska stora fjellvägar, och bar han alltid sitt pilkoger på ryggen. Han far nu vida omkring landen, och blef det till råda, att han hade endast det till föda, som han skjöt med bågen. Han spänner då om ryggen och fötterna några näfrar, och gjorde sig derjemte en stor näfverhatt: är han nu icke androm lik, utan mycket tjockare än andra män. Det är intet förmäldt om hans färder, förr än han kommer fram ur markerna och ser, att stora uppodlingar (härader) visa sig fram för honom.]

Han kom fram omsider i Humaland; der fann han i en mark en liten by; der beslöt han hvila sig. Han hade då en stor och fotsid regnkappa öfver sina kläder, sitt pilkoger på ryggen och bågen i handen.

Som Odd kom till den lilla byn, stod der en man ute och klöf ved: denne var liten till vexten och gråhårig; han helsar honom välkommen och spör om dess namn. Han svarade sig heta Vidförul, d. ä. vidtbereste (Näfverman), men hvad heter du, karl? Jag heter Jolf, säger karlen; månde du villja blifva här i natt? Ja, säger Odd. De gingo då in i stugan (der satt gumman på pallen). Jolf sade: du, min gumma! skall vårda gästen, jag har mycket annat att bestyra. Gumman sade: så går det ofta, att du bjuder folk till gästning; men litet finnes dem till undfägnad. Om qvällen (när gubben kom hem) sattes fram för dem mat. Vidförul (som satt på andra sidan om bordet) drog fram en knif undan sin kappa: derå voro förgylda holkar, och var det en stor dyrbarhet. Karlen tog knifven, såg derpå och sade eger du denna dyrbarhet? Ja, svarar Vidförul. (Karlen frågar: huru har du åtkommit en dylik kostbarhet? Näfvermanmen svarade: det timade, då jag var i mina unga år, att då vi alla stallbröder höllo på att bränna salt, ett skepp vräktes till strands, der vi voro: skeppet krossades i spillror, och männen kastades på stranden: vi slöto köp med dem, och kom denna knif på min lott; men, om så vore, karl! att den tyckes dig så god, så vill jag gifva dig honom.) Vill du hafva den? Gerna, sade karlen; och gifver du mig den, så haf tack som en hedersman! (och visade honom åt sin hustru. Löna honom derföre väl, min gubbe! sade gumman.) Nu sofva de öfver natten (och lågo Näfvermannen och karlen tillsammans). När Vidförul vaknar om morgonen, är Jolf borta (och dess rum kallt. Då tog han till orda: månde ej vara bästa råd att stå upp, fara hädan och leta sig frukost annorstädes?) Gumman sade: min man ville, att du afbidar hans hemkomst. Skall då så vara, säger Vidförul. Karlen kom hem mot middagen: der vardt då mat framsatt, och man satte sig till bords; karlen lägger på bordet framför sig 3 stenpilar. Vidförul tog och betraktade dem, och fann, att de voro serdeles väl gjorde. Vidförul sade: eger du denna goda skjutdon, karl? Ja, svarar denne; väl vore, att de så likade dig, som du säger, så ville jag gifva dig dem. Detta är väl gifvet, karl! säger Vidförul, men icke, vet jag, hvad jag behöfver draga stenpilar med mig. Karlen sade: det kan hända, Odd! att dessa pilar duga, der ej Gusesnöt duga för dig. Vet du, att jag heter Odd? frågar Vidförul. Ja, säger karlen, (och är Grim Lodinkinds som nordan från Rafnista). Det kan väl vara, säger Odd, att du vet hvad du säger; och skall jag visserligen mottaga pilarna och erkänna dig mycken tack derföre: Odd låter dem nu i sitt pilkoger.

Odd sade: hvem råder för detta land? Karlen säger: Konungen heter Herröd, och hans dotter Silkesif, hans kämpar Sigurd och Sjolf, hans rådgifvare Harek, som ock är Konungadotterns fosterfader. Du gifver godt besked, och månde du villja följa mig till Konungen, säger Odd. Ja, säger Jolf, ej månde ditt resesällskap vara för stort, om jag följer dig; dernäst vordo de färdige, foro åstad och kommo, dit Konung Herröd var med Huna här. Som de voro dit ankomme, gingo de till Konungen, der han satt öfver bord med dottern å ena och Harek å andra sidan om sig; men hans kämpar suto i öndvegi midt emot honom. De helsade Konungen: han upptog väl deras qvädjo och sporde, hvem den store kappeklädde mannen var. Han sade sig heta Vidförul. Konungen frågade honom, i hvad land han vore född. Vidförul sade sig derpå ej kunna svara: jag har tillbragt en stor del af min lefnad i skogar; men nu är jag kommen hit att hos eder bedja om vintervistande. Konungen sade: är du någon slags idrottsman? Ingalunda ger jag mig ut för det, säger Vidförul. Det har jag högtidligen lofvat, svarar Konungen, att jag blott vill gifva den mat, som till något duger. Långt ifrån det då, Herre! säger Odd, att jag duger till att uträtta något. Du månde åtminstone, säger Konungen, kunna draga tillsammans djur, när andra skjuta. Det kan vara, säger Vidförul. Det får man försöka, säger Konungen. Hvar skall jag sitta? säger Vidförul. Sitt, säger Konungen, der våra hofmän och gäster mötas (på nedre bänken, der trälar och frälsingar mötas). Derpå gå de bort, Vidförul beledsagar Jolf ut och tackar honom för sitt biträde; och är här (säger han  ett fingergull (guldring), som du skall lemma gumman. Karlen tackar Odd mycket; gick han nu sina färde, men Odd in i salen och till den plats, som honom var anvisad. Der suto förut tvänne hofmän, som hette Ingjald och Ottar; han sade, honom vore der plats anvisad. Ja, säga de, vi villja också gerna mottaga dig, och skall du få sitta mellan oss. Detta antager han, fäster upp sitt pilkoger på (tältmageln) tapetspiken baköfver sig, och sin trälurk lägger han under fötterna. Sedan lutar sig hvardera på sitt knä och spör honom om hvad som timade; och han kan förtälja dem nästan om hvarje land: (icke är det likväl i Saga satt, hvad de talade) icke lyssna andra män till deras tal. Vidförul vistas der nu en tid; han far ingenstädes, utan han har sin bälg och sin staf. De erbjuda sig att köpa honom goda kläder, om han aflade denna kappa; men han säger, det ej månde ske.

34 KAPITLET.

Jagt.

Det bär nu så till, att männen skulle fara ut på jagt. Då sade Ingjald: arla skola vi vakna i morgon. Hvad skall nu blifva utaf? säger Odd. Ingjald sade: Konungen ernar sig på jagt med sina hofmän och kämpar. De sofva nu öfver natten. Om morgonen äro bröderna tidigt uppe och villja väcka Vidförul, men äro på intet sätt i stånd dertill. Det lider så långt fram på morgonen, de villja dock icke gå ifrån honom. Det kom långt omsider derhän, att Vidförul vaknade och sade: Huru är det nu, monne Konungen är redo? De svarade bägge: du har sofvit alldeles förfärligt, Konungen är för länge sedan borta och hela hans sällskap: nu månde vi aldrig få ett djur, sedan allt är fäldt. Låtom oss fara att försöka, säger Vidförul. De göra så: Vidförul har sin bälg på ryggen och sin lurk i handen. Vidförul sade: äro Sjolf och Sigurd mycket snälla bågskyttar? Ja, svara de, uti alla idrotter äro de före de andra männen.

Nu komma de till fjellet, och löpa djur jemte dem; Ingjald och Ottar spänna sin båge, försöka att skjuta och fälla aldrig ett djur. Då sade Vidförul: oskickligt bären J eder åt; lemnen mig hit bågen; jag kan ej se, att det månde gå sämre för mig. Vidförul tager nu bågen; han drager strax fram strängen på udden af pilen och bänder sönder bågen. Ingjald sade: nu har du illa gjort, och nu äro vi frie från att skjuta djur i dag. Vidförul säger: illa är det, om jag gjort eder skada. Breden ut edra kappor, så månde jag nu visa eder hvad som finnes i min bälg. De sade sig det villja. Vidförul löser nu upp sin bälg och öser ut skjutredskapen. De tyckte sig aldrig slik skjutdon sett; ty det var allt öfverdraget med guld. Odd tager nu ett groft tåg, spänner nu bågen och lägger pil på strängen. Han skjuter fram öfver hufvudet på alla männen och mot den hjort, som lopp framför sjelfva Konungen. Denne hjort föll strax, och undrar Konungen mycket, hvadan detta skott kom. Sedan skjuter Vidförul med alla sina pilar och tog djur med hvar pil, till dess blott 6 voro qvar: desse voro Gusesnöt och karlens stenpilar. Ingjald och Ottar lupo jemte och logo deråt. Sjolf och Sigurd skjöto få djur om dagen.

Sedan fara männen hem om qvällen, och när männen kommo hvar i sitt säte, vordo männens pilar inburne och laggde på bordet för Konungen; skulle då Konungen se, huru många djur hvar hade fällt; ty hvar mans pilar voro märkte. Då säga bröderna till Vidförul: nu skall du gånga för Konungens bord efter dina pilar. Vidförul sade: bidom först litet och lyssnom till. Som pilen var kommen för Konungen, sade han till sin dotter: se här, min dotter! en vacker pil: de höllo nu i Vidföruls pil och talades vid om hvem som månde ega den. Då sade Vidförul: nu skolen J gå fram för Konungen och säga, att J egen pilen. De svarade: det båtar icke; Konungen känner förut vår åtgärd. Då skola vi gå allesamman, säger Vidförul. De göra så, och framträda nu för Konungens bord. Vidförul tog till orda: herre! säger han, denna pil ega vi sällskapsbröder. Konungen såg på honom och sade: du månde vara en stor bågskytt. Långt ifrån det, herre! säger han; dock har jag under mitt vistande ute i marker mest vant mig vid att skjuta djur eller foglar mig till mats. Må så vara, säger Konungen; men kan ock vara, att du är annan man än du säger. Efter detta träda de till sitt säte, och tog Vidförul vara på sina pilar: lider nu så tiden.

35 KAPITLET.

Vad.

Det timade en afton, när Konungen var utgången till sängs, att Sigurd och Sjolf träda bort till bröderna Ingjald och Ottar: de bära dem 2 horn med den starkaste dryck och bedja dem dricka. De taga emot och dricka. Litet derefter kommo de med andra 2 horn, och ordade derför; de togo då emot och drucko.

Då sade Sjolf: ligger han och sofver, den kappeklädde mannen, eder sällskapsman? Ja, säga de; han anser det förnuftigare, än dricka ifrån sig vettet. Är det så, säger Sjolf, eller månde han ej vara mer van att ligga ute på marken och skjuta sig djur till mat, än hålla samsäte med rika män; eller månde han vara snäll skytt. Kan han skjuta lika långt som vi? Det förmoda vi, att han kan skjuta både längre och säkrare, säga de. Derom skola vi slå vad, säga Sjolf och Sigurd, med en ring, som väger en half mark, och J deremot med 2:ne lika tunga ringar. Så vardt öfverenskommet, att Konungen och dottern skulle se deras skott och skulle mottaga ringarne förut, och tilldela dem sedan åt egarne; sedan sofva de öfver natten. Men om morgonen, när de vakna, tycka de sig oförsigtigt vädjat; dock kom dem i sinnet att säga det för Näfvermannen. Denne sade: ganska oklokt synens J mig hafva vädjat; ehuru jag än kunnat skjuta några djur, bevisar det dock för litet för att kunna mätas med slika bågamän (snälla bågskyttar); jag månde likväl fresta först, emedan J redan afgifvit edra klenoder.

Nu taga männen till att dricka, och efter drickesmålet gå de ut; Konungen vill nu åskåda skjutningen. Sigurd gick fram och skjöt, det längsta han förmådde; och nedsattes der en trästolpe. Då framträder Sjolf dit som skipadt var: då vardt utstakadt lika långt från stolpen, der nedsattes ett spjutskaft och derpå en guldtafla, och Sjolf skjöt med guldtaflan; detta tyckte alla väl skjutet, och sade: Näfvermannen behöfver ej försöka. Lyckan står ofta en oliklig bi (En usel fiskare gör ock lyckliga varp), och skall jag visserligen fresta på. Nu gick Näfvermannen fram, stod der Sigurd hade stått, och skjöt med en pil. Han skjöt upp i luften, så pilen en lång stund ej syntes; den kom ned der taflan stod, tog midt uti taflan och sedan i spjutskaftet, så att den på intet sätt gick miste. Konungen sade: så väl än de andra båda skotten gingo, är dock detta mycket bättre, och det må jag säga, att jag aldrig sett bättre skjutet. Nu tager Näfvermannen andra pilen, och skjuter så långt, att ingen såg honom, förr än han kom ned. Då sade alla, att nu ej var derom något tvifvelsmål mera. Derpå gå männen hem, och bröderna taga vid ringen, och undra alla öfver hvad hemlighet Näfvermannen besatt uti skjutande. Nu spörja Sjolf och Sigurd (Ingjald och Ottar), om han månde vara snäll simmare? Ja, svara de, han månde ej vara sämre i denna idrott än uti andra. Så må vara, säger Sjolf; vi skola vädja, om han simmar bättre, eller vi båda: vi sätta i vadet denna ring, som håller en mark, och J 2:ne ringar, som hvardera håller en half mark; men Konungen och Konungadottern skola åskåda vårt simmande, och Konungadottern skall hafva ringarne i förvar. Eftersom nu Hngjald och Ottar voro öfver sig druckne, antogo de detta: derpå gingo Sjolf och Sigurd bort och de öfrige till sängs.

Om morgonen, när Ingjald och Ottar vakna, komma de ihåg att de ej månde gjort något vad med sundt förnuft. De samråda nu att säga Vidförle, huru saken förhåller sig. Han säger: icke är det försigtigt gjordt af eder; J veten icke en gång, om jag flyter på vattnet, men som det så blir frågan om täfling, har jag föresatt mig att aldrig komma att simma. De säga då: låtom oss ej vidare tala derom: det är makligast, att vi sjelfve gälda vår dumhet, och hafve de våra ringar! Icke nänns jag det, säger Vidförul, så vida som J synens hysa tillit och aktning för mig uti allt, och skall jag visst begifva mig att simma, och sägen så till Konungen och hans dotter. De göra nu så.

Konungen låter nu blåsa öfver hela borgen; går nu hela skaran och en stor myckenhet folk att åskåda deras lek. Som Konungen och Konungadottern samt allt manskap i borgen ankommit till vattnet, som der var, begynna de 5 att simma och voro bröderna i simmekläder, men Vidförul i sin kappa. När de komma ute på djupet, ansätta de bägge två den kappeklädde mannen, föra honom neder i vattnet och hålla honom der länge; derpå låto de honom komma upp, och hvila de sig; de ansätta honom båda åter igen; men då fattar han en uti hvardera handen, förde dem så neder och höll dem ovanligt länge, innan han släppte dem upp. Han lemnar dem då en kort hvila, förer dem åter i qvaf och håller dem så länge i vattnet, att ingen förmodade, det de skulle med lifvet uppkomma. Men de uppkommo allesamman, dock störtade blod ur bägge brödernas näsor: de kunder då icke sjelfva berga sig till lands. Vidförul flyttar dem nu i land; sedan gifver han sig ut att simma och leker många lekar; omsider går han i land och för Konungen, och helsade honom; Han upptog det väl och sade: du är en god simmare, Vidförul! Ja, herre! säger Vidförul, eder har jag att tacka för det jag nu segrade. Det kan väl vara, säger Konungen. Nu går folket bort. Konungen går nu också till sitt slott med sitt hof och är mycket hugsjuk, hvem denne mannen månde vara. Konungadottern lemmar honom nu ringarna; men Vidförul gifver dem åt Ingjald och Ottar, och säger, att de skola behålla dem. Konungen talar nu tidt och ofta vid sin dotter och vid Harek, och bad dem underrätta sig, hvem denne vintergäst månde vara: de sade sig det gerna vilja göra.

36 KAPITLET.

Vidare vad.

Det timade en qväll, när tiden led, att Konungen var gången till sängs, att Sjolf och Sigurd taga 2 stora horn fyllda med den starkaste dryck och träda framför Ingjald och Ottar samt bedja dem dricka. De togo och drucko de låto taga 2:ne andra; då sade Sjolf: sofver den starke kappeklädde mannen allt jemnt och beständigt, eller månde han aldrig dricka? Alldeles icke, säger Ingjald, han dricker ganska mycket. Då, säger Sjolf, skola vi slå vad, antingen han kan dricka mera, eller vi bägge bröder; vi uppsätta 2:ne ringar, som hvardera håller en mark, men J edert hufvud; Konungadottern skall sitta jemte och bedöma, hvilkadera som vinna. Som de nu voro öfver sig druckne, gå de in härpå, och detta stadfästes dem imellan; derpå begåfvo de sig till sängs.

Om morgonen vakna Ingjald och Ottar och anse sig olyckliga för sitt vad; de förtälja dock Vidförul, huru tillgånget var. Vidförul sade: så obehöfligt jag tyckte edert förriga vad var, tycker jag dock detta är det ännu mycket mer, i synnerhet om J under en sådan galenskap, som för mycket drickande är, blottställt edert lif; men för eder goda villja annars mot mig, och deras försåt, som villja ombringa oss alla, så månde det göra mig ondt att se eder bli ledda under yxan, så vida jag kan hjelpa eder: sägen så Konungadottern, att vi månde rönas i dryckom i afton, när Konungen gått till sängs. De säga det nu till Konungadottern, och hon återigen till sin fader. Konungen sade: det är icke illa med åtgången, ty det liknar sig till, att vi derigenom varda underrättade, hvem denne mannen är, och skolen J, du och Harek, gifva god akt på hvad som förehafves. De sade sig skola försöka.

Nu lider den dagen, och Konungen går till sängs. Konungadottern träder nu i sitt säte, och Harek likaledes, och sätta de sig längre ut på bänken tätt, utmed bägge de täflande. Då stå Sjolf och Sigurd upp, med 2:ne dryckeshorn i handen, och träda. framför ofvannämnde sätescamrater. Då sade Sjolf: du kappeklädde man! det skall vara början till vårt ölglam, att jag besvär dig vid den Gud du tror på, att, om du har något annat namn än Widförul, du nu säger det. Ja, säger han, är nyfikenheten på mitt namn, så är den lätt tillfredsställd: jag heter Odd. Ja, säger Sjolf, nu är det hälften bättre; och se här är ett horn för dig:

Odd! uti striden
du icke klöf
vapenskjortor –
de hielmtäckte veko,
striden vexte;
eld gick i byen,
när uppå Vender
Kungen vann seger

Nu lemnar Sigurd honom andra dryckeshornet och qvad:

Odd! Icke var du,
der svärden färgades,
då vi låto käcka
Konungs kämparne dö;
dädan bar jag
sårena fjoron,
me’n du uti bygden
tiggde dig mat.

Nu gå de till sina säten, men Odd drack ur hornen: Odd står upp och fyller i hornen, träder der med framför kämparna, lemmar dem hvar sitt horn och qvad:

Nu på min sång
J skolen lyssna,
Sjolf och Sigurd,
sätesbröder!
Er har jag att gälda
hårdan åtgång –
hårdtagen sång
er huglösa två!

Sjolf! Du då
Så dådlös
Som huglös
På köksgolvet låg,
när jag var ute
hos Aquitaner
och männerna fyra
lifvet afhände.

Nu går odd till sitt säte och de dricka ur hornen. Sedan träda de för Odd med fyllda horn, och qvad Sjolf:

Odd! du har
vandrat och tiggt,
och tiggaresmulor
burit af bordet;
men ensam har jag
en huggen sköld
från Ulfvafjellet
fört tillbaka.

Sigurd räcker honom då andra hornet och qvad:

Odd! du var ej med
ute med Greker,
då vi å Särkar (Saracener)
färgade svärden:
våra vapens brak
då skallade vidt,
och hopar af folk
föllo i striden.

Nu gå de till sätes, och Odd dricker ur hornen, fyller sedan uti, träder framför dem och qväder:

Sjolf ! du låg
språksam bland tärnor,
då lågan vi låto
kring Konungen leka;
dugliga kämpen
fingo vi dräpen
och hans svenners
ålder förkortad.

Och Sigurd! du låg
i tärnornas sal,
medan med Bjarmar
två gånger vi slogos;
vapenlekar vi
värdigt röna;
me’n du – hjelte i salen –
sof under lakan.

Odd träder då tillsätes, medan de tömma hornen. Derpå räckas Odd 2:ne horn, och qvad Sjolf:

Odd! du var ej med
vid Atals fjellet;
gods och guld
vi då hafva fått:
Berserken vi
binda förmådde;
då vardt med mod
Kongs-manskapet dräpet.

Sigurd qvad nu icke: de gå till sätes; men Odd dricker ur hornen. Han trädde sedan framför dem, med 2:ne horn och qvad;

Sjolf! du var ej med
der vi fingo se.
Kämpa brynjor
tvagne i blod:
mot skjortor af jern,
spjuten jagas;
men höll du dig heldre,
i Konunga salen.

Och, Sigurd! du var ej med
utanför Holmsnäs,
der sex vi bestego
högbrynjade skepps:
med var du icke
vester med Skolle,
då vi togo lifvet
af Engelska Kungen.

Odd sätter sig nu neder, och de andre. dricka ur hornen, fylla sedan uti och lemna honom – nu vardt dock icke qvädet: de sätta sig neder, och Odd dricker ur hornen, fyller dem åter och ser, att kämparna börja blifva mycket druckne, räcker dem hornen och qväder:

Sjolf! du var ej med,
der hvassa svärden
röntes på Jarlen,
utanför Lessö;
språksam med könet
du hukade då
hemma till gårds
mellan kalf och trälinnor.

Och, Sigurd! du var ej med,
när å Seland jag fällde
stridhårda bröderna:
Brand och Agnar,
Asmund och Ingjald,
och Alf den femte;
nej hemma du låg
i Konungens sal,
du munvige
härtagne mes.

Då sätter Odd sig: de dricka ur hornen, fylla dem åter, och räcka dem åt Odd, men qväda icke; ty målföret begyntes blifva dem betaget. Odd tömmer nu, medan de sitta: och nu fyller Odd åter hornen, räcker dem åt kämparne och qväder:

Sjolf! Du var ej med
söder vid Skider,
der Konungar
krossade hjelmar;
vi vadade i blod,
som mot anklarne stod;
jag striden bivistat:
du sågs icke der.

Och, Sigurd! Du var ej med
i Svea skären,
då Halfdan vi der
häftigt gällde;
der kämparne skölden
svärdskårad fingo,
men Halfdan också
föll uti striden.

Nu sätter Odd sig med: de dricka ur hornen och lemma dem åt Odd; det gäser nu hos dem, och grenja de häftigt. Odd drack strax ur hornen och fyller åter uti, räcker dem och qväder:

Hvar voren J,
usle stympare!
när snäckor vi höllo
ut i Elfva-sund.
muntra och raska,
åt Trönu-vågar?
Der låg Ögmund,
med skeppena tvänne,
Eythjofs bane –
ovan att fly.

Der vi då låto
sköldarne pröfvas
med hårdan sten
och hvassa svärd:
Tre lefde vi,
och fiender nio.
Härtagne hjelte!
hvi tiger du nu?

Odd går till sätes; de dricka ur hornen och räcka Odd 2:ne andra: då se alla de, som inne voro, att Sjolf och Sigurd voro mycket berusade. Odd drack strax ur hornen och fyller uti, framräcker dem och qväder:

Sjolf! Du var ej med
på Samsö,
då vi med Hjörvard
skiftade hugg:
två voro vi,
De 12 tillsamman;
seger hade jag –
Du satt trygger den tiden.

Gick jag i Götland,
gramse till mods,
sju halfdygn å rad,
förrän Sävid jag fann:
kunde jag då,
förrän dädan jag for,
femton mäns lif
öfver råda.

Men du rustar,
usle narr!
sent om qvällen
i trälinnans säng.

Då vardt ett högt rop och åtlöje öfver hela salen, och gick Odd till sitt säte. De drucko ännu ur sina horn: Konungadottern bad männen lyssna på skämtan, som derjemte var. Sjolf står än upp, fyller uti hornen och lemnar åt Odd; men det var redan ute med Sigurd. Odd tager mot hornen och dricker strax utur; sedan skänker han uti, träder fram för Sjolf och Sigurd och qväder:

Nu månden väl J.
Sigurd och Sjolf!
tyckas er hefva
i Konunga-sällskap, 
om iag Er jemför
med Hjalmar den Hugstore,
då han sitt svärd
svängde så snällt.

Skarpt trädde Thord
fram för skölden,
der vi skulle röna
vapenskiften:
han lät Halfdan
digna på vallen
den tappre Kungen –
och hela hans sällskap.

Uti vår barndom
ofta vi sågos –
fostbröder samman,
Asmund och jag:
för Kungen jag bar
störbaneret,
der Konungar
kampen delte.

Har jag å Sachsar
och Svear härjat,
Friser och Franker,
samt Flämingar,
Irer och Engelsmän,
och så hos Skottar;
dem har jag alla
otarflig varit.

Nu här jag de raska
männen har nämnt,
de der mig fordom
följde deruti:
månde väl inga
sedan varda
i vapenskiften
mer vidtfrejdade hopar.

Nu har jag förtäljt
om våra bragder,
hvilka när fordom
vi hade gjort,
fägnade af seger,
ofta vi trädde
i högsätet opp.
Låtom Sjolf nu få tala.

Sjolf tog mot hornet och föll då såsom döddrucken, lika så väl som Sigurd – och slogs drycken på golfvet. Odd gick då till sätes och drack en stund, och tycktes de flesta män ej märka mycket rus på honom. Konungadottern gick då strax bort med Harek. De hade dock imellertid icke varit sysslolösa åskådare under hela qvällen: de hade å taflor ristat alla kämparnes qväden och förhållande.

37 KAPITLET.

Odd gifver sig tillkänna.

Som Konungen var klädd om morgonen, inträdde hans dotter och Harek för honom, och framtedde hvad som förefallit om natten. Alla samman tyckte sig nu temligen kunna skönja, hvem denne mannen månde vara: detta hjelteprof var Örvar Odds och ingen annans, ty de hade ofta tillförne hört omtalas honom och hans stallbröder.

Nu lider dagen så fram mot dryckomåls- ( ölstämmo-) tiden; och som Konungen var kommen i sitt säte och hela hofvet, sände Konungen efter Vidförle och bad honom träda fram för sitt bord. Då han kom dit, tog Konungen till orda: Det är nu tid, Örvar-Odd! – om du är den, som vi förmoda – att aflägga kappan och ej dölja dig längre: vi hafva länge nog sett dig ibland knapar, och dertill har du sjelf varit vållande. Det skall nu så ske, herre! säger Odd som J villjen. – Derpå kastade Odd af sig kappan: han var då inunder klädd i skarlakansrock med gyllne merlor och ett guldblad spändt om ännet, hade en diger guldring på handen och silkesblekt hår, som föll uti lockar, samt var en den manligaste karl. Konungen sade: sitt upp, Odd! i högsätet jemte oss och eg mat och dryck jemte oss. Haf mycken tack, herre! för godt anbud, säger Odd; men derjemte skola äfven mina sätescamrater vara, hvilka sutit jemte mig i vinter; ty det likar mig icke, att de sitta ibland knapar, då jag sitter i högsätet. Konungen sade: dertill vet jag nog råd: Harek skall sitta näst dig och dernäst Ingjald och Ottar; de skola ock få det göromål att vara dig till tjenst dag och natt. Väl sagdt, herre! svarade Odd. Nu vardt så skipadt, som Konungen hade föresagt. Det närmaste omgänge vardt nu i hast mellan Odd och Harek; Ingjald och Ottar tjenade Odd i allt hvad de förmådde. Konungen högaktade Odd så mycket, att ingen var hans like. Lider nu så denna vintern framåt.

Så snart våren kom, talades Odd och Harek vid: Harek tillsporde Odd, hvad han ernade företaga; denne svarade sig derom ännu ej rådslutit, och ser det mig ganska eländigt ut efter den manspillan som jag lidit. Ursäkteligt är det, sade Harek, då den ena måste lefva den andra ut; men har du intet något giftermål i sinnet? Jag vet icke det, säger Odd; väl är ej för ålder skull allt hopp förloradt; dock vill jag ej gifta mig under höfvan. Det är just det jag väntar, säger Harek; men skulle du villja våga något för att få Konungens dotter, min fosterdotter? Hvaruti kunde detta våga bestå? Harek säger: en

Konung heter Alf: han råder för ett land, som heter Bjalkaland, hvarföre han kallas Alf Bjalke: han har en qvinna – om hon må kallas qvinna – som heter Gyda (hon är mycket begifven på att blota), och heter deras son Vidgrip: de äro så trollkunnige, att de dermed uträtta till och med det orimligaste. Vår Konung egde att taga skatt af landet; men detta har nu lång tid blifvit åsidosatt. Det har vår Konung sagt, att den man månde han gifta sin dotter, som nu för andra gången skattlägger landet. Odd sade: underrätta dig af Konungen och hans dotter, om dessa villkor mig förunnas. Harek lofvade, att så skulle ske.

Harek kom något derefter till tals med Odd och sade: det är min tanke, att du, sjelf måste söka den underrättelse, hvarom vi sednast samrådde. Odd sade: det samma är mig i hugen nu som förr. Odd frambar derpå sin begäran för Konungen, och oaktadt derom mera ordades, slöts dock dermed, att Odd fäster Konungadottern och lofvar derjemte skattlägga Bjalkaland. Härom qvad Odd denna visas:

Var mig Harek
huld och fulltrogen,
då han mig fäste
sin fosterdotter;
egde jag väna
Konungadottern:
väl styrde vi samman
seger och länder.

38 KAPITLET.

Konung Herröds sköldmö och Odds krigståg.

Något derefter samlar Konungen manskap Odd tillhanda; och derpå rustas hären; och som nu Odd var redo och tog orlof, (följer Konungen honom till vägs, ty de skulle fara landvägen, och) sade: här är en gåfva, Odd! som jag vill gifva dig; det är en sköldmö: hon är orädd i strid och har länge (varit mitt bröstvärn i hvarje slag och) för mig ordnat krigshären. Odd (smålog och) sade: aldrig har jag varit der jag hade qvinnor (till bröstvärn) för mig, och så månde det ock ännu blifva; men såsom J gören detta i god mening, månde jag det antaga. Nu vardt det så, och hon for med Odd.

Det bar en dag så till, att Odd for med sin här der som var mycket sumpigt, och var framför dem en puss: Odd tog ett språng och hoppade deröfver. Sköldmön tog äfven språng och ernade att hoppa efter; men när hon kom på backen, stadnade hon. Odd frågade, hvi hon så gjorde. Sköldmön svarade: jag skall taga bättre, språng nästa gång. Hon lagar sig till andra gången och det gick sammaledes. Mig synes, säger Odd, som du ej vågar dig dertill. Hon försöker tredje resan, och det gick sammaledes. Odd sprang då tillbaka, öfver pussen, fattar uti henne och kastar henne ut i dyen, så att hon kom aldrig åter upp, och sade: far du nu dit, som allas troll hafva dig, heldre än att jag skulle hafva seger under dig. (Han sprang sedan tredje resan öfver pussen och afbidar sitt manskaps ankomst; ty pussen var så bred och svår att öfverfärdas, att de måste gå utomkring ändan af den samma.)

Odd höll sedan fram med hären uti Bjalkland. Men, när Konungen derstädes. och hans son fingo spaning derom, drogo de mycket folk tillsamman och rustade sig till strids. De sända män till Odd och hasla honom vall till stridsfält 5). Deref ankommo bägge till det bestämda stället, och det var sent om en qväll. De slogo båda upp sina tält, och tog Odd vara uppå, hvarest Vidgrip uppslog sitt. När nu manskapet hade läggt sig och allt var tyst och stilla, står Odd upp och går ut. Han hade svärd i handen och var ej annorlunda rustad; han stadnade ej förr än han kom till Vidgrips tält. Der stod han länge och väntade, att någon måtte komma ut ur tältet. Det hände omsider, att en man trädde ut – mycket rimfrost låg då öfver allt – denne tog till orda och sade: hvi står du här, och går hvarken in i tältet eller bort? Jo, camrat! sade han, jag har icke väl råkat ut, jag hittar icke till mitt rum, der jag lades i går afton. Denne svarar: vet du i hvad tält du var? Odd sade: det vet jag för visso, att jag skulle ligga i Vidgrips tält med en man mellan honom och mig, men det är långt ifrån, att jag hittar dit; och det vet jag, att jag varder hvars mans åtlöje, om jag ej åtnjuter det. Ja, svarar denne: nog kan jag visa dig, i hvad säng Vidgrip ligger; ty det känner jag ganska väl. Nu följas de åt in i tältet och till Vidgrips säng och sade han till Odd: här tror jag Vidgrip hvilar. Ja, sade Odd, låt du om ingenting, nu passar allt sig väl, nu ser jag ock mitt ställe. Nu går denne bort, men Odd stadnar der qvar, och så snart Odd mente, att han hade laggt sig, stinger Odd en speta ut genom tältet, under hvilket Vidgrip låg. Derpå går han ut bakom tältet, der spetan stod ut; der uppsprätter han tältet och såg, hvar Vidgrip låg, samt drog honom ut på tältstocken och afhögg honom der hufvudet; bålen lät han åter falla in och fäste tältet tillsamman; gick sedan till sitt tält, lade sig och låtsade, som, ingen ting vore vidgjordt.

Om morgonen, som Vikingarne vakna, fingo de se Widgrip dräpen och hufvudet borta: detta föreföll dem så mycket underligare, som ingen nånsin höre eller sett dylikt tillförne. De rådlägga sedermera, och vardt det rådslutet, att de skulle taga sig en annan anförare och kalla honom Vidgrip, och låta bära märket (fanan) framför honom om dagen. Nu vakna Odds män och härklädas han tillställer så, att en lång märkestång bäres och Vidgrips hufvud deruppå: de fylkade sedermera sina härar på bägge sidor och gå häftigt fram; Odd gick framför sin här, men ha de mycket minre manskap. Odd tog då till orda och ropade åt landsfolket och frågade, om de ej igenkände Widgrips huf- vud, som bars mot dem. Landsfolket tyckte sig känna Widgrips hufvud igen; men det föreföll dem ganska underligt. Nu föreslår Odd dem tvänne villkor: antingen de ville strida eller gå honom till handa, Men de tyckte det hade tillburit, hvarpå de minst voro berådde, hvarföre de ock antaga det villkoret att gå honom till handa med hela denna här. Odd flyttar nu sitt manskap fram åt landet, till dess han möter Alf Bjalke, Vidgrips fader. De hade bägge mycket folk; dock var Odds här minre än Alfs. Der börjas strax en den skarpaste träffning dem imellan, och tyckte Odd sig aldrig förr varit stadd, der han lidit så stort manfall, ty på en liten stund kunde han skönja stor minskning på sitt manskap. Det förekommer mig ock besynnerligt, säger Odd, att jag tyckes rödja mig rum ändå fram till Alfs baner; dock blir jag honom ingenstädes varse. Då tog (Hake) en af landsmännen, som förut varit med Vidgrip, så till orda: icke vet jag hvad dig fattas, säger han, jag ser honom, der han följer sitt baner, hvilket han aldrig skiljer sig ifrån; och är det till märkandes, att han skjuter en pil af hvarje finger och skjuter 10 pilar i sönder, samt tager man med hvarje pil. Icke märker jag till honom ändock, säger Odd. Han lyftade sin hand öfver Odds hufvud och sade: se här framför min hand; och strax blef Odd varse Alf, jemte allt hvad om honom var till märkes sagdt. Odd sade: hålt en stund, camrat! och så gjorde han. Odd sökte nu fram Gusespilarne, och tog en af dem, lade på sträng och sköt mot Alf, men denne höll handlofven före, och bet intet derpå. Fara skola de nu alla, sade Odd, ändock ingendera duger. Han afskjöt då alla, men ingen skadade Bjalke, utan föllo alla Gusespilar neder i gräset. Icke vet jag, säger Odd, om det nu icke 1ärer vara kommet derhän, som gubben Jolf, min vän, sade mig, att alla GusespiJarne äro sin väg, och skall det nu bli att fresta gubbens stenpilar. Han tog då en af dem, lade den på strängen och sköt mot Alf; men som denne hörde hvinet af den flygande pilen, höll han handlofven emot; men pilen gick tvärtigenom, samt in i ögat och ut i nacken. Odd tog en amman, lade den på strängen och sköt mot Alf. Han höll än en gång handlofven före, och ernade bättre akta sig för den andra, som efter kom; men denne kom i det ögat, som oskaddt var, och gick ut i nacken. Men ännu föll ej Alf, och stridde aldrig häftigare än nu, ty han drap på en liten stund 15 män, och kom det dem värst, som voro honom närmast. Detta ser Odd och sköt tredje pilen; den träffade Alf i midjan, och föll han så död omsider. Nu föllo gubbens stenpilar neder i gräset, och hade han förut sagt, att Odd månde ej vidare begagna dem. Hädanefter vardt striden ganska kort, ty manskapet tog flykten åt borgen.

39 KAPITLET.

Gydjans död; Bjalkland vunnet; flere krigståg.

Nu kommer Gydjan, Alf hustru, i borgporten och sköt (pilar) från alla fingrar; nu upphör dock slaget, och folket, som gvarlefde, gick Odd till handa. Der befinnes då, att allt var fullt af blotskap utmed borgen, och allestädes stodo små gudahus (hof-hlid) och altaren (hörgar). Odd lät tända eld derpå och uppbränna allt hvad som fanns omkring borgen.

Då föll Gydjan qväde i munnen:

Hvem vållar branden?
Hvem vållar striden?
Hvem med Jarlastyrka
eggen svingar?
Hvem templen svedde ?
Hvem borgar brände?
Hvem färgade klingan
å Konunga-sonen?

Nu svarar Odd och qvad detta:

Odd brände tempel,
och borgar bröt;
han dina trägudar
också förstörde:
gjorde de icke
godt uti verlden,
när de sig ur elden
ej kunde släpa.

Då qvad Gydjan:

Hvem uppfödde dig
till så mycken ondska,
att du icke ville
offra till Oden?

Odd qvad:

I min barndom
mig Ingjald fostrat.

Då qvad hon:

Rikedom jag tyckes
nogsamt ega,
om jag än funne
den ärliga Alf.
blot ger jag honom
och gårdarna fyra –
dem må han alla
draga i elden.

Då qvad Odd detta:

Odd spände älmen (bågen),
pil flög af strängen,
Jolfs smide gick
din Alf igenom:
på honom får du vänta,
om blot han så finge;
på Bjalkes kropp
hacka nu korpar.

Odd rusar sedan mot Gydjan med en stor ekeklubba. Hon flydde undan åt borgen, men Odd förföljde de flyende och drap hvarje mans barn, som han med sitt folk nådde i borgen. Gydjan flydde då undan till afgudahuset, som var inom borgen och qvad detta:

Hjelpe nu Aser
och Asynjor
och alla Gudar
sin Gydja!
Deråt må jag le,
att du har fått
Freys vrede;
olycklig du!
eller, svekfulle,
hvem äggade dig
från östan hitåt,
att fälla den hugfulle!

Odd kom då till templet, men ville icke inträda efter hennes, utan går upp i fenstergluggen. Han ser nu, hvar hon ligger: han tager upp en stor sten och kastar den in igenom glugger; denne träffade henne i ryggen, och krossades hon så till döds.

Då qvad Odd:

Mig ej bekymrar,
om du mig hotar
med Freys vrede,
olycksönskande hufvud!

Svårt är ha träl
till enda vän –
J skolen ej årligt
offra åt fan;
jag vet, att i eld
Asarne brinna; –
troll tage dig!
Jag tror på enda guden.

Vann så Odd hela landet och borgen. Derpå kom Odd dit som Alf lag fallen; han var ännu ej död. Odd uppbrände allt detta elaka folket till kol. Tog Odd så skatt af landet och tillsatte styrande höfdingar; derpå lagar han sig dädan, och är ingenting berättadt om hans färder, förr än han kom åter till (Gardarike) Hunaland.

Men det hade imellertid timat, att Konung Herröd var död, samt hög uppkastad öfver honom, och lät Odd dricka arföl efter honom. Sedan räckte Harek honom handen och fäste honom sin fosterdotter. Der på hölls brölloppet, och Odd fick Konunganamn: sitter så Odd en lång tid med fred i sitt rike.

Det hade burit så till sex vintrar till förne, att Konungen, som var öster i Holmgård, vardt brådöd, och att en viking, vid, namn Qvillanus Blese, hade inkräktat riket och var der Konung. Han var mycket underlig, och hade en betäckning för anletet, så att man aldrig såg det bart; detta förekom alla ganska besynnerligt, dessutom kände ingen hans ätt eller odal, ej heller hvadan han var kommen; och talades mycket härom. Detta spörjes vida, äfvenledes till Hunaland. (Gardarike), och kommer för odds öron. Det föreföll Odd underligt, att han ej hört denna man omtalas, så vida som han farit omkring i verlden. Odd stiger då å stock och lofvar, högtidligt, att han skulle underrätta sig, hvem som vore Konung i Gardar. Han samlar sedan folk, lagar sig åstad och affärdar sin ordsändning till sin fosterbroder Syrner i Götaland. Denne kom honom till mötes med 50 skepp, alla väl rustade med vapen och manskap: de hålla nu öster till Holmgård. Men Gardarike är ett så vidsträckt land, att det utgör många Konungariken. Morio het en Konung, som rådde öfver Morsland; Radstaf het den Konung, som var näst intill Qvillanus Bleses rike; Radstofn het den tredje; Oddval den fjerde; Holmgeir den femte; Aflatal den sjette; den sjunde het Kniel ( Keiel), han styrde Kiänugård. Alla dessa Konungar, voro skattskyldige under Konung Qvillanus. Men förr än Odd kom till Holmgård, hade Qvillanus samlat folk i nästan 3 år: det tycktes, som han hade förut vetat af Odds ankomst. Förbemälde Konungar voro redan samlade hos honom och hans son; Surtur Geirrids som likaledes: han var så kallad, sedan Ögmund Eythjofs bane försvann. Der var ock en stor här ifrån Kyrialand, Refal and, Radfestaland, Virland, Lifland, Kurland, Samland, Ermland och Polnya – (Palnia-, Palina-) land: det var en här så stor, att man ej kunde tälja den i hundradetal – och undrade man mycket, hvart allt detta mån de syfta.

Men, som Odd hade kommit i land, sände han bud till Konung Qvillanus med utmaning till tornering. Qvillanus drog strax mot Odd med hela sin här, och hade betäckningen för ansigtet, såsom han var van. När de råkas, laga de sig till tornerande. De hade starka och långa stänger: stängerna bröto de sönder och rönte hvarandra i 3 dagar, då likväl intet åtgjordes. Då sade Qvillanus: nu tycker jag mig hafva rönt eder, och kallar jag oss jemgoda. Likaså tycker äfven jag, sade Odd. Godt, sade Qvillanus; och synes det nu vara ett godt råd, att vi skiljas åt såsom såta vänner och strida ej längre; jag vill bjuda dig, min camrat, Odd! hem till gästabud. Men en sak återstår ännu, säger Odd. Och hvilken är den? min vän! frågar Qvillanus. Jo, säger Odd,, jag vet ej, hvem du är, och har jag högtidligen lofvat att få veta, hvem som råder öfver Holmgård. Då tog Qvillanus bort betäckningen från ansigtet och sade: känner du detta röda stygga hufvud? Odd igenkände då Ögmund Eythjofs bane; ty alla de märken syntes på honom, hvilka han hade fått under sitt vidskifte med Odd: han hade nämligen hufvudet klufvet baktill, ända ned mot midten; detta var väl bengrodt, men ej hårbevuxet. Då sade Odd: nej, Ögmund! med dig förlikes jag aldrig; mer skada har du gjort mig, utan manar jag dig till strids i morgon. Ögmund samtyckte dertill.

Dagen efter taga de till att strida: striden var både häftig och sträng, med ganska stort manfall å ömse sidor. Syrner gick då, såsom alltid, ganska modigt fram, och ingen sköld gaf nog skydd mot hans anfall: han drap många män; ty Snidil bet allt hvad det förekom. Surtur, Geirrids son, vänder sig mot honom, och vardt dem imellan ett hårdt kämpande; men då begynte Snidil ej bita mera, ehuru Surtur var utan lifvärjevapen – Surtur felades dock hvarken styrka eller illska – så slöts dock deras envige, att Syrner föll död för Surtur med godt vitsord. Då hade Odd nedlaggt alla Qvillani skattkonungar, somliga med skott, och somliga med hugg. Men, när han nu såg Syrner falla, vardt han mycket vemodig och tyckte allt för mycket ondt härflyta ur en och samma källa, genom all den manskada han fått af Ögmund och hans män. Han lägger då en pil på strängen och skjuter mot Surtur; men denne tog emot med handlofven och skadades ej deraf: så gick det äfven andra och tredje gången. Då hugsade Odd, att han mistat mycket, sedan Guses pilar voro borta. Han ilar, då ur striden åt skogen och hugger sig en klubba, samt går sedan åter i striden; och, som han möter Surtur, taga de till att slåss. Odd svänger, med klubban så eftertryckligt, att den andre måste luta ned hufvudet. Odd upphörer ej, förr än han krossat hvarje ben i honom, och gick så bort ifrån honom död.

Icke hade Qvillanus varit sysslolös imellertid, ty så säga män, att en pil flög från hvarje hans finger, och stupade man för hvarje; och med sitt manskaps biträde drap han hvarje mans barn, som vare med Odd, då ock nästan allt Qvillani manskap hade fallit tillika. Odd stod då ensam qvar och värjde sig manneliga; han var hvarken trött, eller sårad, hvartill hans skjorta var vållande; dock var nu natten åkommen: skildes de då åt, emedan det ej var nog stridljust. For alltså Qvillanus hem med sina män, de få, som efterlefde: dessa voro dock ej öfver 60 män, alla trötta och sårade. Han kallades sedan Qvillanus Blese, och styrde han länge sitt Holmgård. 6)

Någon tid derefter sände Konung Qvillinus till Odd stora föräringar både i guld, och silfver och andra dyrbarheter, samt deriemte sitt vänskaps- och förlikningsbud. Qdd mottog håfvorna; ty. han insåg, att Ögmund Eythiofs bane, som då kallades Qvillanus Blese, var oöfvervinnerlig, heldst han, lika snart kunde kallas ande som menniska. Det är ock icke förmäldt, att de sedermera hade sins imellan något odeladt och slutades så deras osämja. Sitter så Odd i sitt rike och har han haft en lång lifstid. Han hade tvänne söner af sin husfru: den ena het Asmund efter hans fosterbroder, och den andre het Herröd; och voro bägge de ämneligaste män.

40 KAPITLET.

Odds färd till Norge.

Då Odd, enligt Völvans utsago, hade hunnit till en mycket hög ålder, timade det en gång, att Odd talade till sin Drottning dessa ord: en färd är för händer, som jag vill företaga. Hvart vill du då fara? säger Silkesif. Odd svarade: jag ernar mig norr upp i Norge: jag vill få veta, hvilka som nu ega att i vård hafva ön Rafnista och andra våra fränders egor. Drottningen säger: så tyckes mig, som du måtte här jemte oss vara full väl nöjd med riket i Hunaland och många andra skattländer; tyckes mig ock, som du ej behöfver fika efter en liten ö-fläck, som är intet värd. Ja, det är så, säger Odd: visst är hon litet värd; men jag vill skipa om hvem deröfver skall råda: det månde ock icke taga lag, att derifrån afråda mig, ty jag har redan beslutit färden och skall inom kort tid vara borta. Odd rustar tvänne skepp och hundrade män å hvardera, och förmäles intet om hans färd, förr än han kom till Rafnista.

Det hade timat på ön, att dit hade vestan från Irland anländt Ragnhild, Odds dotter; hon hade tagit under sig ön och alla sin faders egor. Hon var gift med en betydande man, som het Håkan, och voro bägge redan döda. De hade lemnat en som efter sig, som het Vidkund: denne egde nu Rafnista. Som Vidkund fick veta, att hans frände Odd hade dit anländt tillagade han ett stort gästabud för honom och bjöd dertill de rikaste män i Nummedals fylke. Odd kom till detta gästabud med allt sitt manskap. Alla män beundrade högligen Odd, så snart de kände, att hans ålder var vida öfver ändra menniskors, att han ännu var så rask och härför han var ock mycket större än ändra män, som då funnos, samt helt gråhårig. Odd dvaldes der en half månad, och lemnades uti hans våld allt hvad hans fränder hade egt; men han gaf det åter åt hvar och en, som hade det tillförne. Derpå lagar Odd sig att resa söderut och hedrades med kosteliga föräringar.

Odd seglar nu nordan ifrån, till dess han kom midt för Berurjod. Då sade Odd: jag är så nyfiken att se min fosterfaders gård, att vi fälla seglen och gå i land; och så gjorde de. Odd och hans män gingo till byen, och sade Odd dem, hvarest hvarje hus hade stått – der var då en liten by (Ingjalds gård var nu vallgrodda tomter). Ödd följde dem ock dit, som han och Asmund hade haft sin skottbacka, och förtäljde dem hvad mon, som hade varit dem imellan i deras skjutande. Odd följde dem ock dit, som de hade lekt med simmande, och berättade dem, huru der hade tillgått: oländig mark var nu der, som fordom varit (blomsterika ) parker. Då sade Odd: låtom oss gå våra färde, här är ingenting att se; jag månde nu väl undgått det ödet (som völvan spådde mig för lång tid sedan), att jag skulle brännas på Berurjod.

De förfogade sig sedermera derifrån – små risqvistar med lös jord imellan lågo i vägen för dem – men bäst som de gingo, stötte Odd foten och snafvade. Han sade: hvad för ondt var det jag stötte foten emot? Han rörde dervid med spjutskaftet, och sågo alla, att det var en hästs hufvudskalle. En orm jagade då undan mot Odd och högg honom strax i foten ofvan ankeln; strax uppkom verk af giftet, och hela foten samt låret uppsvullnade. Denna åkomma besvärade Odd så mycket, att de måste leda honom ned till stranden; och när han kom dit (satte han sig med och sade nu skall mitt folk skiftas i tvänne hopar eller hälfter, och) skola sextio män sitta här jemte mig och rista efter det qväde,

som jag nu vill författa öfver mina företag och min lefnad; men (de andra sextio) skola hugga mig en stenkista (stentråg) och draga dit ved, sätta eld derpå och uppbränna alltsammans, så snart jag är död.) Sedan tog Odd till att qvädas (men de gingo till sitt arbete och höggo stenkistan) och de (som dertill voro bestämde) skuro efter honom qvädet i tunna trädskifvor.

Odd qvad då följande.

41 KAPITLET.

Lefnads-qväde:

Lyssnen kämpar,
medan jag qväder
om vapen-käcka
vänner mina!
Minst må jag dölja,
att stridstyf man
det ej tager lag
mot ödet strida.

Fostrad vardt jag
med faders råde
och brådt dervid van
på Berurjoder:
sällsynt ej var
sällheten der,
sådan Ingjald
sjelf den egde.

J vår barndom
på Berurjoder
uppvexte vi båda,
Asmund och jag:
vi slöjdade skjutdon,
vi timrade skepp,
vi skuro oss pilar –
Allt till vår gamman.

Spådom – nu sannrönt –
Sade mig Völvan,
Den jag ändock
Ej ville akta:
Sade jag unga
Ingjalds son,
Att jag ville färdas
Till fädernebygden.

Ofta sågs Asmund –
I vapenlek öfvad –
 Färdig i lifvet
Och döden mig följa:
Jag yttrar till gubben (Ingjald),
Att aldrig jag åter
Hit månd’ komma –
Den ed har jag brutit.

Ut i svallande våg
skeppen vi förde,
den hårdföre stod
från masttoppen fjerran:
kommo så utanför
branta ön,
der, hvarest Grim
gården egde.

Jag sågs i byn
ej blideliga;
bergsfolk kommo –
bägge mig fägna –
visst måste jag
med vänner mina
glädtigt glam
och guldet skifta.

Mig vardt till våren
anvist en färd,
känd utaf bragder,
att Bjarmen hemsöka:
sedan jag helsat
Sigurd och Gudmund,
ville jag med fränder
slutas i färden.

Käcka voro vi,
å vikingaskeppen,
två mina fränder
till förmanskap:
roddkarlar raska
sig rof ville egna
utaf hvad gods
gamla Finnarna egde.

Med oskadda härskepp
dit vi anlände,
hvarest de Bjarmer
bygder egde:
vi ödde med eld
egor deras,
innan vi raska
ölsvennen grepo.

Han sade sig kunna
svennerna visa,
der hvar man lätt
skatter kan hemta:
han bad oss vandra
stråten den längre,
om mycket gods
vi ville ega.

Borgmän sig redde
skyndsamt att värja
högen för härmän,
och kilfylkte hopar:
förrän vi foro,
folket vi låto,
ganska talrikt,
lifvet förlora.

Jag rådde att skynda
till skeppena ned,
då de flyende
råkat i träsket:
vi både miste
båt och julle
och manskap tillika,
när vi kommo ned.

Strax tog jag att kinda
i trångan skog,
uppe å landet,
lågande eld:
häftigt vi låto
hetan låga
i råa veden
Spela i höjden.

Sågo vi snarligen
herrliga skutor
och ståtliga svenner
skynda åt landet:
Fränderna mina,
som styrde farten,
fägna sig hjertligt,
när de mig finna.

I hiskeligt väder
herrliga hjeltar
se’n låto vräka
vind för våg:
sand var å däck,
syntes ock männen
allt landthopp förbi –
ej lade jag deråt.

Anlände vi sedan
vid branta ön
serla om sommarn –
seglet var slitet;
kämparne flinka
togo sig före
skyndsamt å rullar
skeppen uppdraga.

Vi slogo upp tält;
men somliga foro,
som kunde med båga,
björnar att jaga:
på ön vi laga,
att uppkinda eld,
ett brinnande bål;
framför stod björnen.

Fjällboar sade,
det vi månde flyttas;
ville vi än sjelfva
ej bort ifrån ön.
vådligt var männen
strider att väcka,
så käck som han var,
Jättekungen.

Ön vi dock icke
vågade nalkas;
vapenföra svenner
der stego fram:
bussarna reste
framman för berget
en diger vägg –
dit vågade jag.

Jag rådde att gå
med Gusesnöten
dit och imellan
berget och ön:
en trollqvinna jag
sköt uti ögat,
men bergfrun
framman i bröstet.

Det namn jag då fick,
som jag ville hafva,
när mig Jättinnor
nämnde ur fjellet,
och sade sig erna
Örvar-Odd
fort hädan förära
en tillbörlig fart.

Vi med det snaraste
kosan ställa
bort ifrån ön –
vind kom oss å:
helbregda vi kommo
hem derifrån –
vi gjorde oss glada
med fränder och vänner.

Vi voro så alla
den vinter tillsamman,
glade af guld
och gammantal:
skutorna prydda,
när kölden slutat,
Vikingar halade
i vågen ut.

Vi seglade sedan
söder med landet –
jag vill ej dölja’t –
med trenne skepp:
vi vänta oss fångst,
det är för visso,
och Elfva-skär
öfver allt vi ransaka.

Funno vi sedan
för oss i sundet
hurtiga hjeltar,
Thord och Hjalmar:
då fråga oss kämpar,
som före oss voro,
om å land eller vatten
vi kamp villja röna.

Lade så kämparne
samman sitt råd;
då männen ej syntes
stor egofångst väntas,
ett vänare villkor
Haleyarne valde:
vi föreslogo sämjas
i Fostbrödralag.

Alla vi höllo
med skeppen ur hamn;
fort de fullhuga
väntade fångst:
modet ej svigtar,
medan för skeppen
höfdingar, hjeltar
helbregda råda.
Vreda vi vordo,
då vi de raska
sköldmän hitte
vid Holmsnäs:
sedan vi rådde
öfver styfva kämpars
samlade gods
och skeppena sex.

Alla vi voro,
vester med Skolle;
folkets Furste
der satt för landet:
kämparne buro.
blodiga såren,
vitta med svärd;
vi fingo segern.

Jarls ättlingar hade
utskärs härjat
vane vid fiender,
som hundar vid räfvar;
Hjalmar och jag,
när dit vi foro,
med eld och svärd,
långskeppen ödde.

Sporde mig Gudmund,
om jag till hösten
honom ville följa
till fädernebygden.
Jag sade så
till mina fränder
dit norr kommer iag,
aldrig mera.
Aftal blef slutadt,

att mötas till sommarn,
öster i elfven,
till vikinga färder:
ville då Hjalmar,
han den Hugstore,
få mig i samfärd
med sig åt söder.

Hjeltarne muntra,
hvar åt sin sida
kosan ställde,
när vindar kommo:
vi segla strax
till Svea folk;
sökte vi Ingjald,
Upsala Konung. 

Mig gaf Hjalmar,
den Hugstore,
å grönskande mark
gårdarna fem:
glädde mig godset,
medan mig alla
sände håfvor
och vännehelsning.

Alla vi möttes
å glada dagen –
Svenska kämpar
och Sigurd från vester:
från öboar
kämparne rånte
egendom allan,
och lönte med elden.

Dädan vi vända
sjöhästarna (skeppen) vester,
Å Irländska kuster
eldar vi tände:
derifrån hade,
när vi kommo dit,
både män och qvinnor
flyktat ur husen.

Fann jag till skogs
vagnspårs stråten,
innan fiendtliga
skytten jag mötte.
Ack! måtte jag Asmund
med allt mitt gods
kunna åter
odöd köpa!

Omsider jag såg,
hvar sig hade samlat
raska karlar
och deras Kung:
der lät jag fyra
Ölvörs fränder,
stridsvana svenner,
sluta lifvet.

Mig utur vagnen
jungfrun helsar;
guldet hon mig
det goda lofvar:
skön mö bad mig komma,
sommarn den nästa;
en lön då till mig
hon månde leta.

Syntes som brynja
eller blåa ringar
fölle mig iskallt
om hela kroppen,
då ned åt sidorna
föll silkesskjortan,
sömmad med guld,
sid fullkomligt.

Från vestan vi foro
fångst att hemta,
att bussarna mig
blodig sporde:
underting å Skide
svenner funno;
bålstarka bröder
till bande vordo.

Sote och Halfdan
i Svea skär
mången man
vordo till men:
dem vi vunno
före dädanfärden;
halft hundrade skepp
mellan stammarna rödjdes.

Vid färden derifrån
funno vi män
glada och tappra
i Trönu vågar:
med Ögmund ej var
lättdelta rön;
Vi tre, och de nio,
tågade dädan.

Ej månde jag rönen
och bragderna rosa
hos stolta kämpar,
som kommo till sjön:
hade der Hjalmar
vakt hållit illa,
då Glam der låg
genomborrad.

Dädan hemreste
hurtiga kämpar;
men värdig hög
uppkastas åt Thord.
Ingen månd’ våga
oss något motsäga:
Då var oss slätt icke
svårt efter gods.

Jag lefde med Hjalmar
hvar dag uti glädje,
medan vi skeppen
helbregda förde:
till dess å Samsö
sällar vi funno,
som också kunde
svänga sin klinga.

Vi låto då falla
under örnars fötter (örnar till mats)
ärelösa
tolf berserkar:
då månde jag skiljas,
på ödesdagen,
vid min förnämsta,
fulltrogna vän.

Aldrig jag hadei all min lefnad
tapprare hjelte
i härmad funnit:
bar jag på skuldrorna
Hjalmar liflös,
och till Sigtuna
sedan förde.

Jag lät det icke
länge bida,
innan jag Semund
var uti åsyn:
sällar för mig
sköfla skeppen,
men sjelf kom jag
simmande dädan.

Gick jag i Göthland
gramse till mods,
sex dagar å rad,
innan Semund jag fann:
lät jag hans manskap
lifvet mista,
sex och nio
och sjelfva hjelten.

Vi seglade sedan
långt söder i haf,
förr än det farliga
grundet jag fann:
där fick jag sakna
hela mitt sällskap;
åt annat led
se’n ensam jag syftar.

Dit kom jag ytterst,
der Aqvitanska,
kämpesöner
borgar styrde:
der lät jag fyra
fallne ligga.
Hurtiga hjeltar;
nu är jag här.

Förr det dock var,
att jag tog före,
till mina bussar
bud att sända:
månde jag så fägnas
af deras möte,
som hungroga
höken af byte.

Bussarne tre
oss blefvo bjudne
af landets folk,
och mycken heder,
den jag dock icke
ville mottaga;
båda mina bröder
blefvo der efter.

Sedan jag hastar
från kämpahopen
att söka den stora
Jorsala stad: (Jerusalem)
Fast jag beslutit
att fara dit,
der jag lärde
Christum tjena.

Långt bortom Grekland
jag då ock lät
Jordans flod
öfver mig forsa;
sedermera äfven,
det är bekant,
dugde som förr
dyrbar skjorta.

Gammen mig nådde
nära vid branten;
flög han med mig
till fjerran land,
till dess vi hunno
höga klintar;
han i sitt näste
mig lät hvila.

Till dess mig Hejder
med sig hade bort,
starkaste jätten,
å roddare skuta:
lät mig den goda
guldets gifvare
hela 12 månader
hos sig dväljas.

Höll jag mig artigt,
medan jag der dvaldes,
till den fogliga
jätte flickan:
med henne jag hade
en hurtig son,
olik i allo
andra piltar.

Honom drap Ögmund,
Eythjofs bane,
bort uti Hellulands
ödemarker:
men hans kämpar för mig
miste lifvet –
ej har jag viking
värre funnit.

Han fosterbröder mina
flera har dräpit,
Syrner och Gard;
men skägget han miste.
Han var jättinnor,
ej människor lik,
och kallades sedan
Qvillanus Blese.

Å Bråvalla jag
ansågs skicklig;
jag kämpade då
med konunga folket:
att svinfylka hären
skipade Ring
å stridsfältet
den vidtfarne Odd.

Jag förr icke nöjdes,
än uti Ungern
jag kom att besöka
Konungar tvänne:
jag antog för en
arfvet vinna;
min Konung jag gjorde
kraftigt bistånd.

Kom jag omsider,
der dugtiga tycktes
Sigurd och Sjolf
i Konungens svit:
hofmän oss bjödo
att begära pil
och sköldar fem
till fäktning.

Ej kortare jag sköt
än sjelfva Kungen:
välslöjdadt spjut
mig var tillhands;
råddes oss sedan
simmande röna,
då lät jag båda
snyta blodet.

Mig skipas en sköldmö
närmast i samfärd,
just som vi skulle
taga till strids:
henne jag stjälper
långt ut i pussen.
De miste lifvet,
men vi togo godset.

Förde vi folket
från villoråd,
och trägudar deras
jag också förstörde.
I borgporten
Bjalke jag slog
med ekeklubban,
innan han dog.

Var mig Harek
huld och fullt trogen,
då han mig fäste
sin fosterdotter:
egde jag väna
Konungadottern;
väl styrde vi samman
seger och länder.

Det led nu så med Odd som med qvädet. Detta qvad han sist:

Sedan jag satt
i ostörd sällhet,
herrligen längre
än jag har vetat. –
Långt blir förtälja
om mina färder,
för tappra svenner;
men denna blir den sista.

J skolen skynda
neder till skeppen,
helbregda alle!
här månd’ jag dväljas:
bären till Silkesif
och våra söner
min kärliga helsning;
dit kommer jag aldrig.

Och derpå dog Odd, och är det fordna och visa mäns sägen, att han tyckes hafva varit en på många sätt den största, man af sina samtida efter forden sed. Han hade förut sagt sina män, att de skulle lägga honom i stenkistan, draga sedan dit ved och bränna hans kropp; ty han ville icke, att hedningarne foro med hans kropp, men befallde, att stenkistan skulle vara der efter honom till synes; och är det manna sägen, att hon är sju alnar lång, samt att Odd ock hade så (lång) varit.

42 KAPITLET.

Efter dessa händelser fara Odds män öster ut och hem. De buro Drottning Silkesif dessa tidningar och Odds helsning: hon sade sig dylika tidningar förmodat. Nu tog hon under sig riket i Hunaland med sina söner, och härstamma många berömliga män från Odds söner. Ragnhilds ättlingar spridde sig vida öfver Halogaland: derifrån härstammade Vidkund i Bjarkey (Björkö). Det är visa mäns sägen, att Odd lefvat i 300 vintrar: han var född 50 vintrar före Harald Hårfager, men slöt sina dagar i Konung Olof Tryggvasons tid, när denne hade, regerat 3 vintrar öfver Norge. Samma sommar döptes Konung Olof den Helige, år efter Christi börd 998. Vintern derefter christnades hela Halogaland. Ändas här Sagan om Örvar-Odd (den Vidtfarne).


Fotnoter Örvar Odds Saga:

1) Nu segla Gudmund och Sigurd norr till Rafnista, sätta sig der i stillhet och villja upphöra med härnad; Odd blef qvar i Danmark öfver vintern, men Hjalmar for till Sverige och stämde möte med sig vid Skåne; och suto de i stillhet öfver den vintern.
Adlerstam.

2) Skjortan var, som jag hörde, i Sogn, –  af silfver i 7 delar gjord etc.
Adlerstam.

3) Nu är icke något förmäldt om deras färd förr än de lida skeppsbrott vid ett land; der gå de upp i land med sitt folk, och som de kommo uppå landet, sågo de der framför sig ett hus: det var stort och annorlunda danadt än dem de någonsin tillförne sett; det var bygdt af sten. De foro till huset, och stod det öppet. Då sade Odd till Sigurd: hvad tror du detta är för ett hus, som vi kommit till? Icke kan jag veta det, säger han; men iag gissar, att här lära bo män, som veta det, och skola vi i sådant fall ej gå in. De satte sig ned hvar för sig ut med huset; men när en stund lidit, fingo de se män tåga till huset, och dermed följde ett sådant läte, som de aldrig hört förr. Jag förmodar, sade Odd, att här lär vara underligt folk i detta landet; derföre skola vi bida här, till dess de komma från huset. Det hände som Odd gissade, att det dröjde, innan folket kom ut ifrån huset.

En af landsmännen går dit Odd och Sigurd suto och sade: hvilka ären J? Odd svarade honom och sade som sannt var, och sporde dem hvad det var för ett land, till hvilket de nu kommit? Honom svarades, att det het Aqvitania. Odd sade: hvad är detta för ett hus, hvaruti J vistats en stund? Han svarar: vi kalla det ömsom mönster och kyrka. Odd sade: hvad var det för läte, som J haden der? Vi kalla det Tidegärd (messa), sade landsmannen; eller hvad hafven J haft för tankar derom? Ären J hedningar? Odd sade: vi veta litet af andra Gudar eller trosartiklar, än att vi tro på vår magt och styrka, men icke tro 

vi på Oden; eller hvad tro hafven J? Landsmannen sade: vi tro på den, som skapat hafver himmel och jord, sjö, sol och måne. Odd sade: den månde vara en stor Gud, som allt detta har giort, och det tycker jag mig kunna begripa. 

Nu beledsagades Odd till härberge: der äro de några veckor och ega målstämma med landsfolket. De voro angelägne om att få Odd och hans män att antaga tron; det kom ock 

så vida, att Gudmund och Sigurd ville antaga tron. Det försöktes med Odd, om han ville antaga tron. Han sade sig det måga göra med detta villkor; jag månde taga vid eder tro, och hata Thor och Oden; jag månde hvarken blota åt Thor eller Oden eller någon annan skurgud. Men jag är icke skapad till att vara i detta land, utan månde jag fara land från land, och månde jag stundom vara med hedningar och stundom med Christna. Det blef då afgiordt, att Odd vardt döpt. Äro de der nu en tid bortåt.

En gång frågar Odd Gudmund och Sigurd, om de ville fara bort. De svarat här hafva vi så varit, som oss bäst behagat. Det är helt annorlunda med mig, säger Odd; här har jag så varit, som jag tycker minst om. Men som han ej fick sina fränder till att fara dädan, drog han sig lönligen undan och bort ensam; men de voro der qvar efter med allt deras folk. Som han kom bort ifrån borgen, ser han en stor manskara fara emot sig: der rider en man och de andre gå. Detta folk var väl kläddt, men ingen väpnad. Odd ställde sig vid vägen, medan sällskapet tågade fram förbi honom, och talade ingen vid den andra.

Då ser Odd, hvar 4 män löpa, som hade alla korta svärd i händerna: de löpa mot den mannen, som red, och hugga af honom hufvudet. Sedan löpa de samma led tillbaka förbi Odd, och hade en af dem bufvudet i handen. Odd tyckte sig veta, att detta var en stor illgerning, som de hade bedrifvit. Nu löper Odd efter dem och förföljer dem häftigt; men de löpa undan och till skogs, samt der ned i jorden i en stor jordkula. Odd löper efter dem ned i jordkulan. Der sätta de sig till motvärn, men Odd anföll dem och upphörde ej förr än han hade dräpit dem alla, Sedan tager han hufvudet af dem alla och knyter dem tillsamman med håret, går sedan ut och har deras hufvuden med sig jemte den mannens, som de dråpo.

Odd for nu åter hem till borgen, då hela folks karan var kommen till kyrkan med det liket, som dräpet var. Odd kastar då hufvudena in i kyrkan och sade: der är nu hufvudet af den, som dräpen vardt för eder; jag har dödat dem och hämnats honom. Männen tyckte detta vara en berömlig gerning, som Odd hade gjort. Odd spör nu, hvem den man varit, som han hämnats. De svara, att det hade varit deras Biskop. Odd sade: då månde det vara bättre gjordt, än ogiordt.

4) Detta lär vara samma händelse, som de andra handskrifterna hänföra till 39 Kapitlet, der Konungarne dock hafva andra namn.

Så mycken bevakning hade de på Odd, att de ingalunda ville tillåta, att han fore bort, Men så mycket det misshagade honom förut att vistas der, så mycket mer misshagade det honom nu att bli qvar der sedermera.

Nu gaf Odd sig icke förr tillfreds, än han smugit sig bort om nattetid, och kom till sina män, och segla de så bort och längre söder ut åt länderna, och for han så land från land, till dess han vidare ej synnerligt kände till dem ( eller visste hvar han var ) samt kom ända fram till Jorsalaheim (Förlofvade Landet), och såg der margfalldiga nya saker, som han aldrig tillförne hvarken hört eller sett; och så kom han till Jordans flod och tvådde sig deruti efter deras sedvänja, som der voro. Icke trefs Odd der länge, innan han drog sig tillbaka norr ut i landet.

En dag i vackert väder seglade Odd till ett stort och ansenligt land etc.
Adlerstam.

5) Efter detta kommo de båda dit. Alf hade mycket mera folk – vardt der en den hårdaste fäktning. Odd gick framför sin fylking (slagordningsled), och såg sina män falla som strå – föreföll honom ock denna strid helt underlig: han såg hvarken Alf Bjalke eller hans son Vidgrip.

En man var med Odd, som het Hake: han var Konungadotterns tjensteman, och hade hon lemnat honom i Odds sällskap. Det är förmäldt om honom, att han såg jemlångt med näsan och ej längre. Odd kallade Hake till sig och sade: hvad vållar, att mina män falla som strå? Jag ser ingen så förfärlig fäktning. Hake sade: ser du ej, hvarest 3 personer, Gyda, Alf och Vidgrip, deras son, fara tillsammans ? Nej, sade Odd, dem ser jag visst icke. Hake sade: se då under handen på mig. Odd gör så, och strax såg han, hvar de foro: Gyda för förut och sväfvade med händerna, hvaruti hon hade blodiga trådar, och hvem hon slog dermed, föll död ned; allt hvad, som mot dem kom, vare sig stenar, Pilar eller andra vapen, afvärjde hon med bara handlofvarna, och ingenting bet. deruppå. Alf och Vidgrip höggo ock till bägge sidor: de voro då midt i Odds fylking. Odd vardt häröfver mycket förifrad, sprang från Hake och ernade sig emot dem; men så snart han hade gått från Hake, såg han dem icke mer. Odd vände då åter till Hake igen och sade: nu skall du skyla dig med din sköld. emedan jag månde leta upp min skjutdon; och så göra de. Oid tager nu fram Gusespilarne och skjuster på Gyda: hon hörde bvinet, och tog emot med handlofven, hvarpå det ej bet mer än på en klippa. Odd bortsköt alla Gusespilar, och de föllo alha i gräset. Odd sade: nu månde det hafva inträffat, som Jolf spådde, att Gusespilar gå förlorade. Nu lär det vara rådligt att pröfva hans, stenpilar. Odd tager nu en stenpik och skjuter den under Hakes hand emot Gyda: hon hörde. hvinet och tog emot med handlofven; men Pir len gick igenom, in i ögat och ut igenom nacken, Odd sköt den andra, och for han sammaledes. Odd sköt då den, tredje: den träffade. Gyda i midjan, och föll hon strax. När hon, nu, var död, såg Odd både Alf och hans son, Vidgrip; men när Vidgrip, såg sin moders fall, rusade han, fram och slogs på det aldra djerfvaste sätt. Odd ilar honom till mötes, och hade de sins imellan ett ganska hårdt vidskifte, som slöts dermed, att Vidgrip, föll. Alf Bjalke flydde då till Borgen – då var ock redan vordet mörkt af natten, och skildes de så åt.

Följande morgonen lät Odd ransaka stridsfältet. De funno då allt fullt af blotskap utmed borgen. Odd lät då uppbränna alla afgudahusen (hof) och all blotskap. Sedan vände han sig mot borgen med hela sin här; men Alf försvarade borgporten och qvad då:

Hvem vållar branden? m. m.

Nu svarar Odd:

Odd brände tempel m. m.

Då qvad Alf:

Deråt må jag le,
att du har fått
Freys vrede,
olycklige du!
Hjelpe Aser
och Asynjor
och alla Gudar
sina Gydjor!
Eller, svekfulle!
hvem eggade dig
från östan hitåt,
att fälla den hugfulla?

(Då svarade Odd och qvad:)

Det bryr ej mig,
om du än hotar
med Freys vrede;
olycksönskande hufvud:
Svårt är ha träl
till enda vän –
J skolen ej årligen
offra åt fan:
jag vet, att i eld
Asarne brinna;
Troll tage dig;
Jag tror på enda Guden.

Skall jag nu ock röna, sade Odd, hvad lyckan styrker mig. Odd fattar då uti ett gräsliga stort tråd och lopp dermed mot borgporten: han slog trädet deremot så hårdt, att porten gick strax sönder. Alf Bjalke högg då till Odd; men svärdet bet ej det skjortan betäckte. Odd drager då svärdet och hugger till Alf: det bet dock ej mer än man slagit med ett fiskben – höggo så bägge både hårdt och ofta; dock vardt ingendera sårad. Odd fattar då en ekeklubba och slog Aif, så hjelmen krossades och Alf föll i dåning: Odd fortfor, till dess Alf var död. Härom Qvad Odd:

Förde vi folket
från villoråd,
och trägudar deras
jag också förstörde:
I borgaporten
Bjalke jag slog
med ekeklubban,
innan han dog.

Efter detta låter Odd alla män i borgen få grud och säkerhet till lifvet, samt skattlägger sedan hela landet under Konung Herröd, och tog så mycket gods i alla slags dyrbarheter, att det ej kunde beräknas. Odd sätter nu Ingiald och Ottar öfver landet och låter gifva dem Jarls namn: sedan for Odd hem till Hunaland och vardt vidtfrejdad af denna färd.

Litet derefter tager Konung Herröd sot och dör: då vardt en stor hög uppkastad öfver honom. Dernäst låter Odd tillaga ett stort gästabud i Hunaland: der dracks då på en gång både arföl efter Konung Herröd och Odds bröllop: han mottager då landets styrelse, och hylla honom alla tro och lydnad; sätter sig så Odd i fred och ro, och egde med Silkesif Konungsdottern många barn. (Enligt Pergam. Handskr., hvilken sedermera ej förmäler om några Odds dater förr än färden till Norge i 40 kap.)

6) Odd gick strax efter slaget i skogar och marker, till dess han kom fram till Gallia; der öfver rådde på den tiden tvänne Konungar; men det var tillförne 12 Konungars rike. Den ene af dem het Herjolf (Hjörolf, Hrolf) och den andra Hroar. De voro tvänne bröders söner. Hroar hade till rikets ernående dräpit Herjolfs fader, samt rådde ock ensam deröfver, med undantag af blott ett enda fylke, som Heriolf egde att styra.

Odd kom till hans hof: Konungen var ung och glad, samt hade mycket sig till tidsfördrif. Han for å skottbacka om dagen; men det gick ganska smått för honom. Odd sade dem, att de sköto dåligt. Kan du skjuta, bättre? säger Herjolf. Det synes mig ej vara någon konst, sade Odd, han skjöt nu och träffade hvarje gång. De tyckte mycket om denna mannen, och vördade Konungen honom mycket. Konungen förtäljde Odd, huru misshandlad han blifvit af Konung Hroar. Odd tillstyrkte honom att begära jemskifte å riket. De sände nu 12 män åstad med bref; och när Konungen hade läsit öfver brefvet, sade han, att de voro dierfva, som begärde dylikt, och månde han hjelpa dem så dädan, att de ej oftare skulle begära något sådant.

De samla sedan manskap å båda sidor, dock hafva Odd och Herjolf tolftedelen minre. Med Hroar vardt en häftig träffning. Odd bad dem anvisa sig Konung Hroar, och så skedde. Sedan tog han en pil och sköt emot Konung Hroar; den träffade Konungen i midjan, och föll han der död, och vardt sedan ingen strid längre. Herjolf erbjöd Odd (del i) riket, men Odd gaf honom sin del. Odd hade nu varit der några halfår, men trefs der ej länge, utan for lönligen bort en natt. Han låg sedan många dagar ute i marker, till dess han omsider kom åter i sitt rike igen och satt der länge i stillhet. Jemför kap. 32.


UPPLYSNING TILL ÖRVAR ODDS SAGA

TILL FÖRSTA KAPITLET.

Halftrollet Hallbjörn.

Sa säga oss våra gamla urkunder, 1) att förrän Turkar och Asiens folk kommo till Nordlanden, egde Resar och Half-resar der sina boningar. Resarne togo sig qvinnor ur Manhem, och somliga gifte dit sina döttrar så blandades folken mycket tillsamman. Sjelfva Asagudarne beblandade sig äfven på detta sätt med de gamla invånarne i Norden 2). Rafnistaboarne hade i flera leder haft sådan gemenskap med sina nordliga grannar. Om Hallbjörn säges 3): han var en man, och vardt kallad Halftroll; han var son af Ulf Oarge 4). Han bodde på ön Rafnista, som ligger vid Naumsdalen; der var han mycket före bönderna, eller, som det i vår saga heter, var rådande uti mycket, d. ä. var en mycket betydande man ibland odalbönderna öfver hela Halogaland och än vidare. Han egde en son, som het Kétil, med tillnamnet Hæng. Denne hade, af Konung Branes dotter, Trollet Rafnhild, ur Finnmarken, en son, som het Grim och fick vedernamnet Lodinkinni; ty den ena kinden var luden, och derpå fäste intet jern 4). Men för menniskor med mera bildning, menskir menn, ansågos med tiden dylika föreningår uti ordentliga giftermål i allmänhet vara minre lyckliga 5) eller åtminstone minre passande, hvarföre också Hallbjörn ogillade Kétils förening med Rafnhild och föreslog en mera mensklig och passande, hvilken ock fullbordades. 

En sådan beblandning med personer af verkliga folkslag bör dock noga skiljas ifrån den någon gång i Sagorna förekommande med öfvernaturliga varelser; såsom då Eivind Kinrifa sjelf säger: jag är en ande uti menniskoskepnad, qvicknad genom Finnarnes trollkonster; ty min fader och moder kunde dessförinnan aldrig få något barn 6); eller då Grim Äger 7) och Ögmund Floke 8) sägas vara födde af sjörån. Då dessa uti Sagorna framträda såsom nästan alldeles öfver naturliga varelser, förblifva dock de af ofvannämnda hjonelag födda barn alltid menniskor, och tillkännagifves med ordet half eller blendingr och ett folkslags namn, såsom Half-resar, Half-troll, Thussa-blending, m. fl. att de härstammade till sitt fäderne och möderne från tvänne olika folkslag. – –

Berurjoder.

Kallas nu Berlio och är beläget uti Sogndalen 9).

Bäras till Fadern – – – – – vattenöst.

Ett nyföddt barn vardt först, innan någon ting dermed företogs, nedlagdt å golfvet, lagdr nidrd á golf sedermera skulle det antingen upptagas eller utbäras.

Härvid torde man böra anmärka, att de begrepp man i äldre tider här gjorde sig om dessa små värnlösa varelsers rättigheter strax efter ankomsten i verlden, voro helt andra än den upplystare verldens. – En husfader, hvilken hade ett alldeles oinskränkt välde öfver sitt husfolk, trodde det böra bero af hans villja, lika visst som det stod i hans magt, att efter behag antingen upptaga barnet till medlem af sin husliga krets och vårda det, såsom billigt var, eller att alldeles förskjuta och nästan bortkasta det, låta det, såsom ett annat obetydligt ting, bäras ut i skog eller mark och der öfverlemnas åt sitt öde, att på ett eller annat sätt omkomma eller lyckligen råka att af någon barmhertig menniska upptagas, hvilken då iklädde sig föräldraskyldigheten att vårda det. Flera exempel af detta omenskliga bruk förekomma i våra Sagor än att dess verklighet kan dragas i tvifvelsmål. Våra forntida underrättelser förmäla till och med, att det någon tid varit, om ej lag, åtminstone en mycket allmän sed vana, att fattiga úrikra, mannabarn kunde utbäras, om så behagades; dock ansågs detta ej väl gjordt 10), och hos förmogna män var barns utbärande gemenligen anseddt såsom en oerhörd grymhet, uheyriligasta bragd 11). Det berodde imellertid så alldeles af husfadern, att ej en gång modern vågade sätta sig deremot, och om barnet var faderlöst eller fadern ej var tillstädes, utöfvades denna rättigheten af den, i hvars våld husstyrelsen var lemnad. Barnet blef då af en träl taget och utburet; annars skulle det upptagas af fadern eller någon annan i hans ställe, derpå vattenösas och namngifvas.

Faderligt upptagande af ett barn bestod vanligast deruti, att barnet upptogs från golfvet, och bars till fadern med begäran, att han ville emottaga, vårda och fostra det, hvilket i forntiden förstods med att bära nyfödda barn till sin fader, bera barn att födur sinum. Sedan fadern vidare emottagit barnet i sina armar, då han ock betraktade det, och af dess utseende slutade till dess sinnelag och bragdlycka, ansågs barnet upptaget till uppfostrande, såsom medlem af familjen och således intet utbärande böra kunna komma i fråga: barnet blef då sedermera vattenöst och namngifvet. Så gjorde Thorsten, Ingemund den Gamles fader. Han egde en son med sin hustru, och så snart gossen var född, vardt denne buren till sin fader. Thorsten betraktade honom och sade: gossen skall heta Ingemund, och väntar jag. att detta namn skall skaffa honom lycka 12). Vidare heter det: Vigdis, samma Ingemunds hustru, födde ett barn; det var en vacker gosse. Ingemund betraktade honom och sade gossen har en god uppsyn, augnabragd, och skall ej länge letas efter namn till honom: han skall heta Thorsten, och hoppas jag, att lyckan följer med namnet. Gossen gaf tidigt godt hopp om sig och egde många goda egenskaper; han var klok och vänfast samt hofsam uti allt. De egde en annan son; denne blef ock buren till sin fader, som skulle råda för namnet (gifva honom namn). Fadern betraktade honom och sade: denne gosse ser ut att blifva ganska stor och har skarpa ögon; om han lefver, månde ej många varda hans likar; han blir väl en häftig man, men trofast mot vänner och fränder, och en dugtig stridsman, om iag ser rätt 13).

Äfven mödrarne upptogo barn någon gång, då fäderna ej voro tillstädes eller ej tilläto, att barnen fingo uppfostras. Således höres Thorsten Asgrims son i sin visa anropa både fader och moder om att blifva upptagen. Så är derom förmäldt i Sagan 14), att Thorkatla, en betydande Norrsk mans, Asgrims, hustru födde ett svenbarn; Asgrim bjöd, att gossen skulle utbäras; trälen, som skulle grafva gropen (att lägga barnet uti ), höll redan uppå med att hvässa grafredskapen, och var svennen nedlagd å golfvet. Då hördes för alla kringstående, som gossen qvad detta:

Lemnen mig min moder,
mig är så kallt å golfvet;
hvarjestäd’s svennen mår sämre,
än i sin faders armar:
det tarfvas ej järnet hvässa,
ej jordtorfvor skära;
låten af med verket leda (stygga) –
bland män jag månd’ lefva än längre.

Thorsten Eigilsson hade vid sin bortresa befallt, att det barn, hans hustru Jofrid snart skulle föda, måtte utbäras. Hon födde ett fagert flickebarn. De närvarande qvinnorna ville bära barnet till henne; men hon svarade, att det ej behöfdes 15): hon ville härigenom offentligen öfvertyga de närvarande om sin hörsamhet för sin mäns befallning, att barnet skulle (ej upptagas, utan) utbäras, ehuru hon genom en träl lät föra barnet till sina slägtingar att der uppfostras.

De barn, som ej blifvit upptagne af fadern eller med dess vetskap och samtycke, kallades oburne barn, börn líborinn. Une, en son af den Gardar, som fann Island, har utan tvifvel erhållit sitt tillnamn hinn úborni 16) deraf att han ej blifvit upptagen af sin fader Gardar, hvilken vid gossens födelse kan hända var ute på sina färder. I Kormaks Saga nämnes en qvinna Steinvör hin úborna, för hvars tillnamn ej heller någon annan anledning kan uppgifvas. Häraf inses, huru Mirgiol kunde taga vara på Drottningens oburna (af fadern ej upptagna eller erkända) barn, medan hon var i badet 17) och sjelf ej nog hemligen kunde fostra det. Sådana af fadern ej upptagna barn, om de än mot hans villja och befallning uppfostrades, behöfde han ej att erkänna eller vårda, hvilket åter var en ovillkorlig skyldighet, så snart han upptagit dem. Häraf betyder ock ordet buren, borinn, så ofta det säges om barn i anseende till sin fader, ej egentligen född, utan upptagen, ehuru det merändels är det samma, alldenstund det tillkom en fader att upptaga sina barn.

Upptagandet kunde dock, när fadern var död eller frånvarande, och ofta i hans närvaro, verkställas af någon annan, som då upptog barnet, antingen att blott vattenösa och namn gifva det, eller ock att till lika uppfostra det.

Vattenösningen, at ausa barn vatni, var sedermera på upptagandet den högtidliga beseglingen. Förrättningen var äfven för hedningarna helig: barnet blef derigenom högtidligen tillegnad vattnets gudar, hvilka tillika voro ställens och familjers 18): det blef derigenom invigdt både till andelig och verdslig medborgare i staten, samt fick derigenom både allmän och enskild helgd för sin person, emot hvilken hvarje förgripelse hädanefter var ett stort brott. Den vattenöste kunde således ej mer utbäras eller dödas, utan att ett sådant företag ansågs såsom ingrepp mot menniskans personliga rättigheter. Det var då, säger Sagan 19), ansedt för mord att bära ut barn, sedan de voro vattenöste. Denna vattenösning nämnes dock ej i Sagorna, såsom egande någon gemenskap med den i Runkapitlet nämnda, hvarigenom unga män härdades, så att de ej kunde falla för svärd i krig.

Blott för att vattenösa och namngifva barnet skedde upptagningen, så ofta någon i faderns frånvaro, eller i dess närvaro, på dess befallning, eller med dess samtycke, upptog, vattenöste och namngaf barnet i faders ställe. De som så upptogo barn, voro enligt höflighetens fordringar skyldige att bemöta sina upptagna barn med all kärlek och välvillja; hvilket uti morden är vida äldre än Christendomen och dess fadderskaps förbindelser och tillgifvenhet. Då Helge Droplögsson i sin yttersta kamp trädde fram mot Helge Asbjörnsson, säger han till Össur, mot hvilken han stod uti en sådan upptagningsförbindelse: der står du, Össur! mot dig månde jag intet försvara mig; ty du har vattenöst mig; hvaruti Helge likväl bedrog sig, ty, då han gick fram för Össur, blef han af honom oförseendes genomborrad 20).

Emot dessa hedendomens upptagningsfäder svarade således i visst afseende Cristendomens faddrar, eller så kallade Gudfäder, som höllo barnen under dopet. En sådan förrättning åtog sig Sigvater Skald för Magnus, Konung Olof den Heliges son 21), och Stein Skapteson för Thora, Thorberg Arnessons dotter 22).

Man gjorde härvid mycket afseende uppå att de, som så skulle upptaga barn, voro betydande och namnkunniga män. Härpå syfta Sturlesons f) ord: Det var då sedvana med förnäma mäns barn, att vara nogräknad i valet af män till att ösa vatten på dem och gifva dem namn. Detta gäller om hedendomen – det samma gäller äfven om Christendomen, såsom kan ses af ofvanberörde Steins svar på Ragnhilds vänskapsbetyg; att han icke månde hålla flere flickebarn under dopet. Den stolte ynglingen ansåg nämligen de barn, som ej kunde blifva serdeles märkvärdiga, ej vara nog värdige att af honom upptagas. Sigurd Jarl upptog Harald Hårfagers son, och denne Håkan upptog Sigurd Jarlsson.

Vid en sådan upptagning har den upptagande ej endast vattenöst barnet, utan äfven ofta, antingen han sjelf förrättade, eller blott lät verkställa vattenösningen, förklarat det upptagna barnet för sitt foster barn eller arfvinge. Således har Konung Gorm i Danmark, som blef kallad den barnlöse, emedan han inga barn hade, låtit bära till sig Arnfinn, Jarls utburne son, hvilken af Konungens kämpar blifvit funnen och upptagen. Han betraktade gossen väl och sade: denne gossen månde blifva en stor man och är bättre funnen än icke. Sedan lät han vattenösa honom och gifva honom namnet Knut, ur det skäl, att en guldring var knuten fram uti pannan, då gossen vardt funnen, och deraf fick gossen det namn, han sedan fick behålla. Konungen lät väl uppfostra honom, och kallade honom sin son, älskade honom mycket och gjorde honom mycket godt. Slutligen, när Konung Gorms dagar begynte lida till slut, och han vardt dödssjuk, sade han sig villja gifva Knut hela sitt rike, hvilket han ock bekom 24).

Harald Guldskegg, Konung uti Sogn i Norge, gaf sin dotterson sitt namn och rike 25). Likaledes gjorde Konung Harald Hårfager med sin sonson Harald Gråfeld. Erik och Gunnhild hade en son, hvilken Konung Harald vattenöste och gaf sitt namn, samt sade tillika, att han skulle varda konung efter sin fader Erik 26), och med det samma ärfva sitt rike; ty Konung Harald hade förut gifvit Erik Blodyx öfverväldet öfver hela Norge.

Att de äfven upptogo barn till att fostra dem, vårda dem under deras unga år och utbilda dem, utan att derföre göra dem till sina arfvingar, synes af Guttorms förhållande. 27)

Namngifven och kallad Odd.

Namngifningen följde med vattenösningen, och tillkom det då fadern eller den, i hans ställe vattenösningen förrättande att gifva barnet namn. Det hände då som oftast, i synnerhet då en betydande man vattenöste barnet, att han gaf det sitt eget namn. Så hafva vi ofvanföre sett, att Konungarne Harald Hårfager och Harald Gråfeld gjorde, äfven ock Hertig Guttorm. Sammaledes gjorde äfven Konung Håkan med Sigurd Jarlsson. Första Juhlnatten födde Bergliot, Jarlens hustru, en son. Dagen derefter vattenöste Konungen denna gosse och gaf honom sitt namn 28). Men Sigurd Jarl vattenöste Konung Håkans son och kallade honom Håkan efter sin fader Håkan Lade-Jarl 29). Eljest var det vanligast, att man gaf barn namn efter någon namnkunnig och omtyckt person, serdeles inom slägten, ända till och med efter barnets egen fader eller moder; och finna vi uti Sagorna, att namngifvaren hoppas, det lyckan månde följa namnet, eller att personer hade lycka 30) eller egenskaper, 31) lika med den, hvars namn hos dem blifvit återlifvadt. Det var ock under hedendomen minre brukligt att antaga namn, som vora brukliga hos fremmande folkslag, än att dana sig nya. Uti sina mest älskade yrken, och dertill hörande egenskaper, funno de rika anledningar till benämningar, hvilka de ock på mångfalldigt sätt förändrade; och visste en hvar anledningen till ett sådant namn 32), samt ansåg det ofta såsom en vink till iakttagande eller uppöfvande af den egenskap dess namn innebar, Det var först efter Christendomens införande som fremmande folkslags namn i Norden blefve mer allmänna, En mängd anstötliga blefvo aflaggde, och namngifningen började nu rätta sig mer efter munkarnes, än de gamla Nordboarnes bruk. Heliga personers namn kommo i serdeles helgd och anseende; legenderna togos ofta så mycket till handledning, att ett barn kallades efter det Helgon, intill hvars fest barnets födelse närmast inträffade. Konung Olof Skötkonungs son, kallades således vid dopet Jacob, emedan han var född i Jacobs vöku; men det namnet likade Svearne illa, och ifrade de ännu för sitt gamla bruks iakttagande, med tillägg, att aldrig någon Svea Konung hetat Jacob. De gamla, inom en slägt brukliga, namnen voro så allmänt omtyckta och brukliga, att, då Sigvater Skald låtit kalla Konungasomen Magnus, sjelfve Konung Olof den Helige fann en ändring deruti nog ovanlig. Då Konungen frågade, hvi han lät gossen heta Magnus, det är ej vårt ättnamn; svarade skalden: jag kallade honom efter Konung Karl Magnus, som varit den namnkunnigaste man jag känner i verlden. Dock – med fullvuxna personer, hvilka en lång tid gjort sig allmänt kända under sitt hedniska namn, som således, då de omvändes och döptes, ej utan villervalla och olägenhet kunde ändras, inkommo likväl många hedniska namn i Christenheten. Om dylika het det då, att, likasom menniskan genom dopet helgades, så helgades äfven namnet derigenom. Då Thorlak, som sedermera vardt Biskop i Skalholt, af anförda skäl fick behålla sitt hedniska namn, vardt hans namn, heter det, sannerligen godt, sedan det genom heligt dop vardt helgadt och af Biskopens mun välsignadt, hafver ock, hvad det gamla visa ordalaget likasom spått, så gått i fullbordan, att det namnet är nu mången bättre än guld 33). På sin höjd blefvo någon gång sådana personers namn något litet ändrade; såsom af Sven blef Otto Sven; af Gest Thor-Gest o. s. v. hvarvid dock hände, att deras gamla namn fortforo bland allmänheten, såsom förut. Thorgest, som således under sitt gamla namn Gest blef stämd till tinget, sade sig ej tillkomma att svara, heldst hans dopnamn, Christninganamn, var Thorgest 34). 

I forntiden hade dock en person ej mer än ett egentligt eller eget namn, eiginnafn; ty hvad vi kalla Familjenamn brukades icke. Ättnamn voro personers egna namn, som voro brukliga inom en viss ätt eller slägt, och Tignar namn var värdighetsnamn eller titel, nafnbot. Helt annat voro återigen deras tillnamn eller skiljenamn, kännenamn, vedernamn och öknamn eller förlängda namn, hvilka en person fick utom sitt vanliga egna namn. Vi finna väl några dylika, hvilka blifvit tillaggde flera personer, utan att dessa derföre voro beslägtade med hvarandra. Så framträda väl uti våra Sagor flere personer med tillnamnet Röde, m. fl. men de buros ej till följe af slägtskap eller arf; ty i detta afseende finna vi ofta, att fadern hafver ett tillnamn, den ena sonen ett annat, och den andre sonen intet eller återigen ett annat, o. s. v. utan hafva de lika tillnamnen uppkommit af någon anledning, som varit gemensam eller lika för alla dessa personer, heldst dessa tillnamn hade sitt afseende på personen enskildt och kunde således ej sträckas till någon annan eller flera personer, med minre deras lika förhållande eller ställning gaf samma eller dylik anledning till ett lika tillnamn.

På en tid det ej var ovanligt att man vid vattenösningen gaf sonen samma namn, som fadern hade, och döttrarne likaledes fingo sin moders namn, äfvensom tvänne systrar kunde hafva samma namn 35), ja äfven på ett ställe på Island modern och tvänne döttrar hade samma namn (och hette Birna 36), var det ganska behöfligt, att med något skiljenamn, skilinnafn, utmärka dessa namnar ifrån hvarandra, sådana voro vanligen tilläggen: gamle, unge, äldre, yngre, m. fl.

Såsom närmare kännenamn, kenningarnafn, brukades eljest i allmänhet att tillägga fadersnamnet, ett bruk, som ganska länge fortfor äfven ibland våra Herrar Adelsmän. Men, då det hände sig, att modern kommit att i det allmänna göra sig mera känd än fadern, eller något längre efterlefde sin man och då såsom enka var familjens öfverhufvud 37), eller ock hon med sina barn blef förskjuten 38), hafva barnen ofta blifvit benämnde med modersnamnet, Kendir vid módur sína, såsom Gunhildar söner, Sigridarson, Gruffa son, m. fl.

Af brist på slägtnamn, och då man ej ville, eller det någon gång ej var tillräckligt, att upprepa kännenamnet, gaf man i forntiden, snart sagdt, en hvar, utan afseende på stånd eller ställning, ett vedernamn, vidurnefni, som ännu någon gång eger rum, bland allmogen på landet. Dessa namn voro lika så bitande, som instructiva, ehuru i många ej ligger hvad vi tycka oss finna. Således, när en på sin tid mägtig man, Thorsten, i en af våra Sagor kallas Thorskebitare, vill det ingen ting annat säga, än att han var en flitig fiskare. Ehuru vi ofta äro i förlägenhet om dessa benämningars verkliga bemärkelse, hvilka ofta kunna förklaras i både god och ond mening, finna vi dock uti forn bruk och Sagornas egna förklaringar deröfver, hielpredor till upplysning öfver en god del deraf. Således, när en vid namn Björn kallas Skinnabiörn 39), tillkännagifves det, att han var en driftig handelsman med pelsverk; ty, säger en Saga 40), vardt han Skinnabiörn kallad, emedan han var van att segla i Österveg, och köpa der gråskinn och sobelskinn. Lika så beskrifves oss, huru den ryktbare Skalden Einar Skålaglam fick denna benämning af de tvänne dyrbara skålarne, som Håkan Jarl gaf honom 41). Anledningen till benämningen úborni, af forntidens plägseder, är förut nämnd. Dessa benämningar sträckte sig äfven till qvinnkönet. Olöf var från unga åren ganska artig, och den vackraste qvinna i Norge; derföre förlängdes hennes namn, och vardt hon kallad Geisli 42).

Dessa bibenämningar voro väl allmänt gängse ibland folket, utan att den personen, som bar dem, dermed sjelf brukade benämna sig. Dylika gåfvos dock, hvilka kämparne sjelfva begagnade, emedan de fingo dem högtidligen, och den, som gaf kämpen ett sådant tillnamn, förklarade sig offentligen villia för länga eller öka hans namn med ett nytt tillnamn, och gaf honom derpå namnfäste. Dessa voro ganska mycket hedrande, beldst de gåfvos åt en mycket omtvckt person, och för någon utmärkt egenskap eller hjeltebragd 43). När skalden Hallfred kom ifrån Håkan Jarls hof till Konung Olof Tryggvason och hade qvädit för honom, sade Konungen: visst är du vandræda-skald (äfventyrande skald), men min man skall du dock vana och hafva detta vedernamn. Hvad ger du i namnfäste, frågar skalden, om jag skall vandræda skald heta? Konungen svarade: jag ser, att du vill hafva kännenamn; mottag då här detta goda svärd 44). Samma Konung gaf Thorsten, efter dess aflaggda prof på styrka öfver en offeroxe, namnet Uxafot och en ring i namnfäste 45). Konung Sven i Danmark förlängde Skalden Thorleifs namn med tillägg af Jarlaskald, och gaf honom i namnfäste ett skepp med manskap och utredning, samt all den laddning, som dertill fordrades 46). Äfven privata personer gjorde likaledes: Viglund fick af sin älskarinna sitt tillnamn och namnfäste. Kettilrid sade: jag månde förlänga ditt namn och kalla dig Viglund Väne, och är här en ring, som jag vill gifva dig i namnfäste; min fader gaf mig den i tándfé 47).

Dessa tillaggde namn följde personen i hela hans lifstid 48); och troddes en sådan namnets tillökning bidraga till en längre lefnad. De fleste män tyckte det vara stora hieltebragder, som Helge hade gjort, fick han deraf ett vedurnefni och vardt kallad Brodd-Helge. Det tycktes då männen vara ganska godt att hafva tvänne namn: det var manna tro, att de män månde längre lefva, som tvänne namn hade 49). Häraf kan man sluta, hvarföre Odd i 15 Kap, säger sig fått det namn, han gerna ville hafva.

De namn, som kämparne under sina färder sjelfva gåfvo sig, t. e. Gest, Vidförul m. fl. höra ej hit. De voro blott lånta för en tid och aflades, sedan ändamålet var vunnet, och ändrade icke personens egentliga namn å annat sätt, än att de på någon tid företrädde dess ställe.

att uppfostra, til barnfósturs – – – – som så väl är tillbjudet.

Det var ej ovanligt, att man i forntiden åtog sig andras barn att i föräldrars ställe vårda och uppfostra, för att antingen, då fadern var död eller bortovarande, lätta moderns omsorg, eller ock härigenom visa sin vänskap och aktning för en lefvande fader och betydlig man. Upptagningen, strax efter födelsen, gjorde barnet till medlem af sin faders hus; likaledes införlifvades ett upptaget barn uti fosterfaderns familj genom knäsättningen, hvaraf de så antagne fosterbarn kallas än knesetningr, och än fóstri, fosterson eller fóstra, fosterdotter, Sedan Konung Erik Blodyx stupat i England, kom hans enka Gunnhild med sina söner till Danmark, hvarest hon blef väl emottagen af Konung Harald Gormsson. Denne Konung antog hennes son Harald Eriksson att uppfostra, til fósturs, och knäsatte honom, gossen uppföddes sedan i Dana Konungens hof 50). Hertig Guttorm hade vattenöst Konung Harald Hårfagers äldsta son och gifvit bonom sitt namn, han knäsatte denna gosse och fostrade honom, samt förde honom med sig öster i viken 51). Det sades fordom, att den ansågs ringare, som fostrade en annans barn. Då Konung Harald Hårfager täflade med Konung Adalsten i England om företrädet, eller hvilkendera skulle vara förmer än den andra, sände Norrska Konungen derföre sin son Håkan med Hök Habrok till England att der uppfostras. Hök träffar Konung Adalsten i London, och var der då ett präktigt gästabud. Han gick in uti salen med 30 män, trädde för Konungen och helsade honom. Konungen bad honom vara välkommen. Hök tog då gossen och satte honom på Konungens knä. Konungen såg på gossen och sporde Hök, hvi han så gjorde? Hök svarade: Konung Harald i Norge bad dig fostra sin trälinneson. Konungen vardt svåra vred och grep till ett svärd, som stod jemte honom, och drog det likasom han ville dräpa gossen. Hök sade: du har knäsatt gossen, och må du mörda honom, om du vill; men icke månde du med svärd utöda alla Konung Haralds söner. Hök gick derpå ut och for sina färde 52). Konungen uppfostrade gossen, icke för att visa någon undergifvenhet eller eftergifvande för Konung Harald, utan emedan han ansåg det ovärdigt att våldföra sig på ett barn, som var öfvergifvet af de sina, och bär denna hans fosterson deraf i våra Sagor namnet Adalstens Fostre.

De skyldigheter, som ålågo en fosterfader emot en fosterson, voro i vissa delar de samma som en faders mot sin son. Fosterfadern skulle således antaga fostersonen i sitt hus, der vårda och draga all faderlig omsorg om honom. Härtill hörde äfven att gifva honom en för sin tid vanlig bildning och lära honom idrotter. Det kunna vi väl ock säga, att uppfostrarnes förhållande härutinnan ej utan skäl berömmes, så vida de alle, såsom Konung Adalsten – det hånliga sätt oaktadt, hvarpå han vardt Håkans fosterfader – voro vane att lära fostersonen goda seder, jemte allt slags belefvenhet och idrotter; till och med älska honom mer än någon annan menniska, skyld eller oskyld 53), och, såsom Ingjald, lära honom visdom och vetenskaper, samt akta honom högre än sin egen son 54). Ehvad som än hade föranledt en fosterfader att antaga sig ett barn till uppfostrande, voro dock för honom alltid bevekelsegrunderna till en öm omvårdnad hufvudsakligen de samma, och föräldrarne kunde vara öfvertygade om en trogen verkställighet af hvad Besse den Vise säger till Droplög: jag begär din son att uppfostra, och det försäkrar jag dig, att jag skall lära honom allt det manvett, som jag kan.

Häraf drog staten god vinst. – Inga scholor funnos under hedendomen, inga offentliga lärosäten för den tidens fria konster underhöllos på statens bekostnad; dock – hvad i statens anstalter härvid fattades, ersattes rikligen genom dess medlemmars omtanka och verksamhet, af hvilka en hvar för sig med ömhet vårdade och sökte utbilda de ynglingar, hvilka de dels åtagit sig, att ifrån barndomen uppdraga, dels såsom fullvuxna och på färden stadda inbjudit, och till följe af den vanliga gästvänligheten räknade bland sina hushjon. På detta sätt danades ynglingar äfven inom minre kretsar, så att de vid ankomsten till större hof, hvilka i detta afseende voro att betrakta såsom den tidens högsta utbildningsställen, kunde täfla med de mest bildade Hofkämpar. –

En fosterfader tillkom det vidare att biträda sin fosterson, till att vinna en värdighet, som anstod honom, och hvarvid han värdigt kunde finna sin utkomst, hvilket de gamle kallade at koma einum til throska, förhjelpa en till dess utkomst. För Konungasöner var detta naturligtvis att vinna ett rike. Häruti hafva förbemälde Konungar Adalsten och Harald Gormsson på allt sätt hjelpt hvar sin fosterson Håkan Adalstens Fostre och Harald Gråfeld 55). Som oftast erfordrades det, att utstyra dem till vikingafärd med skepp och manskap, hvarmed de under sina härfärder kunde förskaffa sig ära och rikedomar, samt slutligen ett rike. För enskilda personer var det att utse sitt fosterbarn en passande maka och förse dem med penningar till några för dem erforderliga omkostnader. 56)

Ibland andra en faders pligter var det äfven en att taga en blodig hämnd på sina söners baneman. Sådan hämnd finna vi ock blifvit verkställd af flera fäder, såsom Konung Harald Hårfager, 57) Qveldulf 58), Niál 59), som tyckte det vara skam att öfverlefva sina söner och ej hämnas deras död.

Denna skyldighet, jemte de andra, som hörde till faderliga omvårdnaden, förekomma, såsom äfven tillhörande en fosterfader, åtminstone en gång genom ett uttryckeligt förbehåll. Då Ketil erbjöd Höskuld att fostra dess son, säger modern: du skall då göra denna gossen allt hvad godt du förmår, då han blir vuxen, och hämnas honom, om han faller för vapen, samt, så snart han vill gifta sig, gifva honom penningar till hemgift, qvanarmundr; härtill skall du edeligen förpligta dig, hvartill han ock biföll.

Ett misshandlande eller minre ädelt bemötande af en fosterson ansågs nedrigt, och att döda den man knäsatt var ett groft brott. Hök Habrok kallar det således mord, om Konung Adalsten dödade Håkan, som blifvit honom knäsatt. Af detta skäl kunde Konung Harald Gormsson ej förmås att försåtligt handla emot Harald Gråfeld; utan, då Håkan Lada-Jarl härtill ville öfvertala honom, svarar han: Konung Harald (Gråfeld) är min knesetningr. – – – Det månde kallas elak gerning att (så) svika sin fosterson 60). Dessa fostrare hafva också genom sitt ädla sätt att behandla sina fosterbarn gjort sig förtjente af aktning och tacksamhet.

De missräknade sig ock aldrig på sina fosterbarns erkänsla, oinskränkta tillgifvenhet och hjerteliga tacksamhet. Sagorna framställa oss äfven några drag häraf, hvilka, om ej alltid i sättet att yttra sig lika förfinade, dock vittna, att ynglingarne både med ord och gerningar visste att värdera den omvårdnad de åtnjutit.

Så snart Eydur fick veta, det hans fosterfader Thord ännu lefde, bjuder han sin fader Skegge att välja ettdera af följande 2:ne villkor; antingen, säger han, gif Thord frid och säkerhet, så att han må rida hem och sitta ostörd, eller ock månde jag bistå min fosterfader och slåss ihop med honom (emot dig). Skegge svarade: länge har jag rönt, att du värderar mera din uppfostran hos Thord, än din frändskap med mig, eljest månde jag långt för detta hafva dräpit honom; ty han har det förtjent 61). När Gisle Surssons hustru Ödur (Audur) af sin mans oförsonligaste fiender, hvilka stodo honom efter lifvet, emottog penningar, trodde fosterdottern Godrid, att Ödur ville förråda sin man. Godrid tog då till att gråta, gick sedan ut till Gisle och varnade honom sålunda: min fostermoder, fóstra, är vorden vettlös och ämnar svika dig. Var du obekymrad deröfver, sade Gisle; ty ej månde iag mista lifvet derigenom, att Ödur sviker mig; Gisle misskände ej sin goda Ödur 62). Flera dylika exempel förekomma; men äfven af hvad redan är anfördt kan inses, det mellan fosterföräldrar och fosterbarn ömsesidigt varit en tillgifvenhet, kärlek och förtrolighet, som ej eftergifvit den imellan föräldrar och barn.

Ej minre var den brödrakärlek, som uppköra mellan ynglingar, som så fostrades tillsammans. Fostersonen och den egne, opartiskt åtnjutande samma faders omvårdnad, – någon gång med den grannlagenhet, att gossarne sjelfva knappt anade annat än att de voro bröder, förr än den fostrade var redo till utfärder att försöka sin lycka i verlden; – varande bröder i lekar, i öfningar, i allt, skulle naturligtvis deras, under ett beständigt samvistande rönta tillgifvenhet och kärlek för hvarandra, ej kunna skiljas ifrån den broderliga, hvadan ock ordet Fosterbroder fått en så förstärkt betydelse.

förutseende, forvitra, föreslug, som vet förut.

Forntiden tilltrodde mången kunna skåda in uti framtiden, utan några hjelpmedel af trolldom eller andra dylika konster, blott till följe af en egen skarpsynthet eller Siare-blick, och således kunna förutsäga kommande händelser. En sådan person kallades forvitri ooh forspár, hvilken uttryckeligen skiljes ifrån vitr, eller en vis, klok och förståndig menniska, och ansågs en förutvetande person utrustad med högre själsförmögenheter än andra. Äfven vid kämpars berömmande förglömmes ej, om de varit begåfvade med den egenskapen, att på förenämnda sätt kunna inse hvad som skulle tima. Då Sigurd Fofnisbanes vishet beskrifves, tillägges, att den var så stor, det han visste förut händelser, som skulle ske 63). Gretter kunde, då det kom an på att fatta beslut, se nästan allt (möjligt) förut, ehuru han ej förmådde hindra verkställigheten af ödets beslut. Många exempel af en tilltrodd spådomsförmåga hos personer förekomma i Sagorna, såsom hos Ödur den Rika, Audur hin djupaugda; Gest Oddleifsson; Thorsten Rödnef; Thorhall m. fl.

TILL ANDRA KAPITLET.

Fosterbrödralag, Fóstbrædra lag.

Det var med detta vackra namn, som förfäderne utmärkte den aldranärmaste förening, som mellan kämpar kunde ega rum. Det var ej inskränkt blott till dem, som uppfostrades af samma fosterfader i samma hus och familj. – Äfven andra kämpar, hvilka, i likhet med dessa sammanfostrade ynglingar, under barndomslekar, uti idrottsrön eller vid andra mandomsprof, rönt hvarandras lika duglighet, mod och styrka, samt jemngoda tänkesätt och enahanda sinnesstämning för ärofulla kämpebragder, hafva på det aldranärmaste förenat sig med hvarandra att dela ljuft och ledt, och, efter högtidliga knytandet af det starkaste föreningsband sins imellan, burit likaledes namn af Fosterbröder, Thorgeir, Hávards son, och Thormod Kolbrunsskald vuxo upp i Isafjord på Island, och vardt dem imellan en nära vänskap, ty de voro i många delar hvarandra lika, skaplikir, och svuros högtidligen i fosterbrödralag 64). Hédin framlade sitt ärende, att han vår kommen för att röna Högnes mod och tapperhet, idrotter och alla slags bragder. Högne svarade sig dertill vara färdig; och tidigt följande dagen rönte de hvarandra uti simmande och å skottbacka; de pröfvade hvarandra i burtreid, vapenöfningar och alla idrotter, och voro uti alla företag átgiörvi, så lika, att man ej kunde skönja, det någondera var den andra öfverlägsen; hvarefter de svuros i fosterbrödralag 65). Och som oftast togo de häftigaste fiendtliga vidskiften den vackra utgång, att äfven de öfvermodigaste vikingar, som varit hvarandras fiender, blifvit de såtaste vänner, sedan de – efter en allvarsam kamp och vapenpröfning, hvarvid ingendera kunnat segra, befunnit hvarandra jemngoda och slutligen åsämts såsom de förtroligaste fosterbröder.

Beseglingen å detta deras beslut om en förtrolig och oupplöslig brödraförening dem imellan eller ingåendet af fosterbrödralag, som kallades att svärjas i fosterbrödralag, skedde med en högtidlig eds afläggande, som med sin symbolik antydde både fosterbrödernas innerliga förening, förbundets oupplöslighet och öfverenskommelsens helgd.

De som så högtidligen svuros i fosterbrödralag, brukade 1:0 gå under en jordtorfkedja, gánga undir jurdar-men, jardarment gánga. Sagan gifver oss derpå följande beskrifning: det hade varit sedvänja – bland de berömliga män, som hade gjort det till en lag sins imellan, att den ene skulle af den andra hämnas, som längre lefde – att de skulle gå under tre långa jordtorfvor, jardarmen, och var det deras ed. Det tillgick sålunda, att tre långa torfvor skulle skäras, ristas, ur jorden, hvilkas ändar skulle alla vara fasta i jorden och lyckorna uppresas, upphemtas, så att männen mätte, gå derunder: detta bruk iakttogo äfven Thorgeir och Thormod vid sitt fosterbrödralags ingående 66). Utförligare tecknas de härvid öfliga förrättningar uti beskrifningen af en fosterbroderlig förening, som skulle ingås för att dymedelst förekomma en spådoms uppfyllande, hvilken förutsagt, att ej alla i flocken länge skulle vara eniga. Gisle Sursson uppmuntrade några sina närmaste fränder att genom fosterbrödralag än fastare stadga deras vän och fränd-sämja 67). Detta finna hans fränder rådligt. Gånga de nu ut på Eirarhvols udde och skära der upp jardarmen, så att båda ändarne voro fasta i jorden, och sätta derunder ett spjut, 68) málaspiót 69) så, att de med handen kunde hålla på geirnageln, nageln, som fäste spjutjernet. Härunder såsom under ett hvalf 70) – skulle de nu gå alla fyra: Thorgrim, Gisle, Thorkel och Vestein, och nu Väcka de sig blod eller såra sig i (handlofven 71) handen eller annorstädes 72), och låta så blodet rinna tillsamman i mullen, hvarutur Jardar-ment var uppskuret, och röra tillsamman mullen och blodet.

Sedan 3) falla de på knä och svärja den ed, att hvar skulle den andra hämnas, såsom sin broder, och nämna alla Gudarne till vittne 73).

Slutligen 4) stå de upp och räcka alla hvarandra han den, som var vanliga inseglet på de gamles öfverenskommelser.

När förbemälde 4 man på föreskrifvet sätt fullgjort allt sedvanligt och skulle taga hvarandra i händerna, sade Thorgrim: vånda nog får jag, om jag gör det med mina bägge svågrar Thorkel och Gisle; men hvad Vestein angår, så är jag dertill på intet sätt förbunden, och ryckte så sin hand tillbaka. Så månde ock flere göra, sade Gisle, och drog likaledes sin hand tillbaka, och skall jag, sade han, på intet sätt binda mig till vånda med den man, som ej vill vid min svåger Vestein. Allt hvad som vanligen härvid plägade iakttagas, utom handslaget, var nu redan verkstäldt. De uppförde sig dock sedermera emot hvarandra ingenting minre än fosterbroderligt; men det oaktadt förebrås dem ingen förbrytelse mot fosterbrödralagets fordringar. Detta hade de väl ej undvikit mer än andra, som både kallas edsbrytare och förebrås förgätenheten af att de blandat sitt blod med sin fosterbroder 74). Hela förrättningen oaktadt, vardt således dem imellan ingen fosterbrödra förening. Blodets sammanblandande under jordtorfvan, symbolen af deras innerliga förening, och dess fortfarande ända till döden, samt i synnerhet eden, den derpå gifna förpligtelsen, var väl det hufvudsakligen till fosterbrödra löftets helgd förbindande, och hvars helgd förbrytaren förebrås hafva våldfört; dock var handslaget det, som slutligen beseglade allt det föregående. Handslaget var ej endast nödvändigt till fosterbrödralagets, utan till hvarje öfverenskommelses stadgande och ansågs således för den yttersta sanction, hvarigenom vederbörande, som först bifallit till de, af föregående förrättningar helgade och stadgade förbindelsers fulla kraft och verkan, då dessa utom detta tyckas blifvit ansedda för likgiltiga eller åtminstone kraftlösa, så länge de ej på detta sätt behörigen blifvit af vederbörande till sin verkan erkände.

Med det samma som man hade fullgjort alla vid fosterbrödralagets ingående öfliga förrättningar, ansågs man ock hafva förbundit sig att med yttersta noggrannhet iakttaga de dervid gjorda öfverenskommelser och i allmänhet lefva tillsammans såsom bröder, och ordet fosterbröder vill ej säga annat än oskylde män, hvilka på det heligaste förpligtat sig att lefva och dö med hvarandra såsom köttsliga bröder. Huru långt de allmännast sträckte fosterbröders pligter och fordringar, torde någorlunda kunna slutas af följande, hvilket då tillika kunde anses såsom en liten utveckling af de gamles idée om broderlig kärlek och tillika en förklaring öfver fosterbrödernas valspråk: ett (och det samma) skall öfver oss gånga.

Fosterbröder skulle beständigt, vistas tillsammans, och oskiljaktige, likasom hand i hand, vandra lifvets bana, tilldess de, vid dess slut äfven, om möjligt var, kunde förenas i ätthögen. Så se vi ock fosterbröderna Wilhelm och Reiginbald (Reinhold) ej skiljas åt, ej en gång till säng eller säte 75). Det var ganska vänkärligt mellan fosterbröderna Hörd och Geir: de åtskildes hvarken i ord eller verk 76).

De skulle således aldrig tåga hvar för sig eller göra enskilda färder utan bäggederas villja och samtycke 77). Äfven då de upphörde med sina härfärder eller, till ålders komne, satte sig i re, sökte de komma att vistas så nära hvarandra som möjligt var.

Samvistandet gjorde dock ej tillfyllest – det var inga blotta följeslagare, som de gamle kämparne genom fosterbrödralaget ville förskaffa sig: de ville försäkra sig om några, med verklig tillgifvenhet, sanna vänner, som af hjerta och själ älskade hvarandra, och med råd och dåd ville bistå hvarandra, såsom bröder.

Fosterbröder svuro således att visa hvarandra full tillgifvenhet och sann trohet, att hvar skulle androm huld och trogen vara, både lönligen och uppenbarligen 78); att med oskrymtad tillgifvenhet och nit bevaka och åsyfta hvarandras bästa, såsom eget; då de nu mera knappt kunde anses för 2:ne olika personer, utan likasom sammansmälte till en enda känsla, villja och syftning – Vänskapen, Redligheten, Äran. –

Man skulle då alldeles misskänna den gamla ärligheten, om man skulle tilltro dem vara i stånd att tillfoga hvarandra något annat än vänskapligt, än minre något ondt. Det skulle villja mer än naturliga illgrepp till att kunna bringa dem, att till den grad glömma sig sjelfva eller hänryckas utom sig. Dessa för redligheten och äran ifrande hederskämpar, kunde till brytande af så heliga förbindelser, som fosterbrödralagets, enligt gamla Nordmannatron ej förmås af minre krafter än de omiladaste öfvernaturliga varelsers försoffning af alla känslor, och dessutom drifvas af ett oblidt ödes hårda och oföränderliga beslut. Hildur, Högnes dotter, kunde således, då hennes faders fosterbroder Hédin yttrade hvad han ernade företaga – döda sin fosterbroders hustru och sluta dess dotter i band, utan minsta annan orsak än raseri – ej en gång tro det vara hans allvar; men då denne, vildsinnad genom Gönduls tjusningsdryck, uttryckligen sade, att det skulle ske; så bar Hildur, för hvilken det ur annat skäl ej var tänkbart, svarat: Du kan då ej annorledes göra, ty du är ej sjelfrådande (mägtig öfver dig sjelf 79). Häraf framträda också ytterst få exempel, och dessa såsom de oerhördaste händelser.

På det att fosterbröder ej skulle hafva något, som kunde fresta dem att väcka den, eljest för de heligaste band så äfventyrliga frågan om mitt och ditt, så afgjordes förut eller togs det för afgjordt, att, hvad gods och egendom de hade, skulle bägge ega lika del uti, både fånget och ofånget (hvad de kommo att få) 80). Allt tillkom endera och bägge på engång; allt skulle de ega i bolag tillsammans, så att allt hvad endera egde eller förvärfvade ansågs såsom den andres till hälften, eller, som det kallades, at eignast i helmingi 81).

Den på menniskorna utom fosterbrödralaget synbarast verkande och således i Sagorna oftast åberopade fosterbrödraförbindelsen, var, att den fosterbroder, som den andra öfverlefde, skulle taga hämnd på sin fosterbroders baneman, så vida han fallit för vapen. Att det ålåg närmaste slägtingar att hämnas en slägtings död, synes snart sagdt i hvarje Saga. Då slägtingarne ända till 4:de och 6:te led dertill voro förbundne, var det naturligt att det, som de uttryckte sig, vardt hugget, de närmaste slägtingarne närmast och således ibland de första tillkom bröder att hämnas hvarandra. Att denna förbindelse äfven följde med fosterskyldskapen, är förut nämndt; men i de högtidliga fosterbrödralagen ingick det alltid såsom en hufvudsaklig fordran, som de hade på hvarandra härtill. Då nu den broderliga sjelfhämnden upphörde med den borgerliga lagskipningens fullkomligare utöfning, så har likväl detta tillägg, såsom charakteriserande fosterbrödralagen, i Sagorna nästan alltid blifvit upprepadt, ehuru denna skyldighet innefattades uti begreppet af en så innerlig förening, lika så väl som de förut nämnda.

De svuro således den ed, att, hvilken som sin fosterbroder öfverlefde, skulle honom hämnas, om han vapendog 82), såsom skyldigt är med bröder 83). Af så väl den allmänna gängse grundsatsen om hämndens nödvändighet, som af ofta förekommande exempel är lätt att inse, huru troget de uppfyllde denna skyldighet; ja till och med gick deras nit härutinnan så långt, att de ej en gång skulle hafva sparat sina närmaste slägtingar, om det hade kommit i fråga, för en fosterbroder. Niórve hotar sin egen son Jökul att ej på något sätt våldföra sig på hans fosterbroder Viking, heldst jag, säger fadern, då komme, att på dig, min son! taga hämnd för hans död, till följe af fosterbrödralagets fordringar 84). Sigurd säger till sin fadet Ketil: vill du dräpa Thorgrims (din fiendes) söner saklösa, så måste vi stallbröder, kompánar, snart komma att gifva eder skråmor, innan Thorgrims söner varda tillfångatagne; ty ett skall öfver oss lida (gå). Då sade Ketil: det vore svårt att slåss med sina egna söner; och, ehuru han vardt ganska vred, måste han dock finna sig vid, att det nu så vardt, som sagdt var, snarare än obehagligt komma i delo, deila ílldeilur, med dem 85).

Det var naturligt, att de, som så förtroligt följt hvarandra i lifvet, äfven som oftast ej strax efter enderas död, skiljas från hvarandra; hvilket dock torde mera berott af träffad öfvenskommelse och hvarje efterlefvande fosterbroders tillgifvenhet och samvetsgrannhet än af ett i allmänhet vanligt bruk. Aron och Asmund Berserkabane öfverenskommo, att den, som efterlefde, skulle sitta jemte den döda i högen 3 nätter, och sedan fara bort, om han så ville 86). Ännu längre gingo Asmund och Asvit, hvilka öfverenskommo, att den som öfverlefde den andra, skulle låta begrafva sig jemte sin aflidne fosterbroder. Så snart Asvit var död, gick Asmund in i högen, och tog mat med sig derin samt lät sedan der begrafva sig jemte sin fosterbroder 87). 

Att fosterbröderna dessutom iakttagit mot hvarandra vissa mensklighets pligter, dels af egen böjelse, dels anmodade, såsom att bära sin fosterbroders helsning till hans vänner och slägtingar, låta hederligen begrafva sin döda fosterbroder, låta kasta öfver honom en värdig hög, och föra derin så mycket gods, som de tyckte tjenligt vara 88) m. m. var naturligt, heldst dylika tienster ej en gång nekades de hätskaste fiender 89).

På en tid då man på detta sätt slöt de säkraste förbund, äfven med en fiende, och bilade de svåraste tvister, var det af betydenhet både för Regenter och Vikingar, äfven som ej sällan för enskilda personer, att stå i en så nära förening med kämpar, som beständigt voro färdige till att försvara hvarandra, eller att hafva fosterbröder. I fredligare tider, och under en ordentligare statsförfattning samt i synnerhet under Christendomen, hvars fordran var en allmän broderlig kärlek, tyckas dock dessa beväpnade föreningar, serdeles mellan enskilda personer bordt försvinna. Huru vanligt det likväl var att skaffa sig en fosterbroder, bevisa oss Sagorna tillräckligt, och huru länge detta bruk bibehöll sig, äfven efter Christendomens antagande, hvarmed ej behofvet af fosterbröder var afhjelpt, bevittnas uti åberopade beskrifning af Thorgeirs och Thormods fosterbrödralag: de fastställde, nämligen, det sins imellan, att hvilkendera som den andra öfverlefde skulle honom hämnas, oaktadt de kallades Christne; ty den tiden var Christendomen ännu i sin början och mvcket vanhelgad, vangiör, så att många gnistor efter hedendomen ännu voro qvar 90).

En hufvudsaklig del af fosterbrödralagets fordringar och grundsatser: att hålla äfven oskylda medborgare förenade och lifvade för en gemensam sak samt färdiga till inbördes hämnd och försvar – så länge nödvändigt, som samhället ej var nog starkt att kunna lemna detta – qvarlefde äfven uti inrättningar efter Christendomens stadgande i Norden. De heliga Brödraskapen, eller de så kallade Gillen, som bildades under skydd af något Helgon, till hvars ära medlemmarne samlades, bestodo af personer, som genom de heligaste förbindelser hade slutat sig nära till hvarandra, och hvilka äfvenledes, såsom fosterbröderna, voro förbundne att troget bistå hvarandra och hämnas en förolämpad eller dödad broder. Man hade här tillfälle att, emot ett troget bistånd uti hvad laget gjorde, äfven få njuta dess broderliga biträde. Medlemmarne förrättade gemensamt sin Gudstjenst och lefde sinsimellan broderligt. Man hade här tillfälle att bilägga många tvister och fiendtligheter; men dessa samlingar bidrogo dock i första tiderna till att längre uppröra och bibehålla oroligheter bland menniskor och att utöfva den gamla sjelfhämnden, medan staten ännu var för svag att detta hejda, hämma eller stilla. Ju mer Konungamagten stadgades, och samhällsordning blef rådande, desto minre vigtiga och behöfliga blefvo i detta afseende enskilda personers brödra förbindelser; desto mer aflägsnades ock dessa brödraskap ifrån detta politiska syftemål; de enskilda förbindelserna förlorade sig i den allmänna statsföreningen, och brödraskapen, under namn af Gillen, m. m., ofta med bibehållande af något oskyldigt verldsligt, blefvo sedermera Christliga föreningar med Gudstjenstliga förrättningar till sitt hufvudsakligaste föremål.

blóta, d. ä. offra åt afgudar; blótmadr, blótidkare, afgudadyrkare.

trodde på sin magt och styrka.

De gamla hedningarne voro ej nogräknade om enhet i tro eller hvad man kallar rättrogenhet, renlärighet, orthodoxie, eller ens om att alla trodde på samma Gudomligheter, oaktadt hvarje land och folkstam hade merändels sina serskilda Gudar, till hvilka man derstädes hyste en serdeles tillförsigt. Dessa dyrkades der ej blott af inbyggarne, utan såsom landets förnämste skyddsgudar, vördades de äfven af de fremlingar, som anlände dit. Då Hallfred Ottarssons skepps besättning gjorde löfte att gifva gods och öl till gudarne, skulle det gifvas Frey, om de kommo till Sverige, men Thor eller Oden, om de anlände till Island 91). 

Serskilda personer och familjer funnos dock, som hyste större lit till andra Gudomligheter, hvilka äfven kunde vara förgudade personer eller creatur 92) o. s. v., dyrkade bilder, skurgod, och buro äfven små bilder af sina Gudar på sig 93). Ibland dem, som så afveko ifrån den allmänna tron, torde de förtjena att nämnas i första rummet, hvilka uti solens upphofsman och skapare funnit det värdigaste föremål för sin lit och dyrkan. Gest önskar sin till Grönlands färd rustade systerson Ref, att den samme, som solen har skapat, måtte förläna honom allt godt 94). Att denna Skapare, af sina Skandinaviska dyrkare, troddes till sig upptaga och vedergälla de redliga och goda, se vi af Thorsten Ingemundsson måtte, säger han, vår fader få upprättelse och belönas hos den, som skapat solen och verlden med allt hvad deruti är! 95) Att han tillika blifvit ansedd för den mägtigaste Gud, och att man för hans skull ansett sig böra göra godt, synes af följande berättelse om samma Thorsten: jag har, säger han, sport, ätt vår frände Thorgrim låtit bära ut barn efter sin hustrus påstående, och är det illa gjordt, det tyckes mig ock stor skada, att du, Thorer! icke af naturen är så hugfallen som andra. Thorer sade sig villja göra allt sitt till att från en sådan förebråelse befria sig. Det låter väl göra sig, svarade Thorsten; men hvad vill du kosta deruppå? Hvad som du vill, svarade Thorer. Thorsten sade: ett enda är, som jag vill bedja dig om, det är häradsföreståndareskapet, godordit, för mina söner. Thorer sade så skulle ske. Då sade Thorsten: nu vill jag högtidligen lofva det tid den, som solen har skapat, och hvilken jag anser som den mägtigaste, att detta onda skall vika från dig, och i stället skall jag för hans skull åtaga mig det utsatta barnet och uppföda det, på det att den, som har skapat menniskan, må sedan vända det till sig ty sådant anar mig, att dess öde månde varda 96). Barnet blef sedan upptaget och kalladt Torkel, känd med tillnamnet Krafle. Att denne solens, verldens och menniskoslägtets allsmägtige upphofsman varit en i Thorstens slägt påtrodd Gudomlighet, kan inhemtas af samma Thorkel Krafles vttrande till Bikop Tangbrand, som ville döpa honom. Biskopen tyckte sig nämligen – efter ett underverk, som han hade gjort hafva bragt Thorkel derhän, att han måtte emottaga Christna tron och låta döpa sig. Thorkel svarade sig ingen annan tro villja hafva, än den Thorsten och Thorer, hans fosterfader, hade haft: de trodde på den, som har skapat solen (och råder för all ting). Biskopen sade sig nu förkunna samma tro med den skilnad, att man skulle tro på en Fader, Son och Helig Anda, och låta döpa sig i vatten för Jesu Christi skull. Det enda, som härvid föreföll Thorkel svårt, var att, så till ålders kommen som han var, underkasta sig en sådan behandling, heldst man vid dopet i gamla tider skulle alldeles afklädd hel och hållen neddoppås i vattnet; han trodde dock verkeligen, att denne var en sann Gud, hvilken Biskopen omtalade, och att denna tro skulle der bli allmänt vedertagen 97). Utom flera andra, 98) som trott på samma Gud, nämnes äfven en Lagman Thorkel Måne (Máni) på Island, öfver hvars vandel Sagan fäller ett serdeles märkvärdigt vittsord: han var en af de hedna män på Island, a om varit bäst sedad, så långt man känner efterdöme till. Tillförsigtsfullt öfverlemnade han sig döende åt den Skapare han trott uppå. Han lät, heter det, under sin döds sjukdom, helsot, bära sig ut i solskenet och anbefallde sig åt den Guden, som solen hade skapat. Han hade ock lefvat så renligas om den aldra sedligaste Christen 99).

Andra åter mera kämpavulne och högsinte krigare, hvilkas lefnad var en sammanhängande kedja af stora bedrifter, i hvilkas starka kropp bodde en hög själ; dessa med svärdet i handen gjorde, om ej sig sjelfva, åtminstone sina krigiska egenskaper till Gudar; de trodde mest på sin egen magt och styrka, hvilka egenskaper de ansågo förtjena mera tillit än afgudabeläten, heldst de sågo sig hafva att tacka dem, ej blott för sin ära och anseende, utan äfven för sin ännu fortfarande tillvarelse. Så säger Konung Olof Tryggvason, att han tydligen läser i Kjartans uppsyn, så väl som det hördes af hans ord, det denna egde mer förlitande på sin egen styrka och vapen än på Thor och Oden. 100) Detsamma säger Bard om sig sjelf till Thorvald: det vill jag göra dig kunnigt, säger han, att jag tror på ingen skurgud eller djefvul, fiandi; jag har farit vida omkring och mätit mig med Blåmän och Resar, och öfvergingo de mig aldrig, och har jag derföre förtröstat på min magt och styrka, och nu har den för första gången svikit mig, ehuru jag ser, att ej du ensam har besegrat mig. 101) Då Arnljot tillfrågades, hvad tro han hade, svarade han: på min magt och styrka, och har denna tro väl hulpit mig hittills; men nu vill jag heldre tro på dig, Konung! 102) Göka Thorer sade sig hvarken vara Christen eller hedning, och att hans stallbröder hade alla enahanda tro: vi tro, säger han, på vår styrka och segersällhet, och hafva vi dermed väl hulpit oss. Att de, som så förtröstade på sin kraft och tapperhet, afhöllo sig från att offra åt afgudar, bevittnas så väl af vår saga om Odd, som hvad sammaledes säges om Rolf Krake och hans kämpar, om Hall och hans fäder, hvilka ej heller ville blota, emedan de trodde på egen förmåga, 103) För dessa var det första till Christendomen erforderliga att afsäga sig tron på Thor och Oden ganska obetydligt. 104)

Ibland dessa – om man vill i anledning af deras tidehvarfs herrskande religionsbegrepp så kalla dem – Fritänkare torde väl de kunna räknas, som, oaktadt de trodde på Christum såsom Gud, likväl förblefvo hedningar. Det föreföll nämligen Nordboen, likasom andra hedningar, ej svårt att ibland sina många gudar äfven antaga denne, hvilken de hade tillfälle att mycket höra omtalas i sydliga Europa och af resande, som besökt dessa orter, äfvensom ock af hitkomna Christna lärare; men att förmå dem att låta döpa sig och afsäga alla gamla gudar, samt iakttaga Christna religionens fordringar, var ej så lätt eller snart gjordt. Serdeles vid Christendomens första förkunnande här i Nordens funnos många sådana Syncretister, i synnerhet bland dem som hade än med Christna än med hedningar att göra. På hvad sätt sådana, åtminstone då Biskop Fredrik predikade Christendomen för Isländarne, ådrogo de Christnade förföljelser af hedningarne, visar oss äfven Sagan. Många voro då, heter det, som, oaktadt de den gången ej låto döpa sig, dock trodde på Christum, aflåto skurguda villo och allan hedendom och villa icke erlägga hoftoll (afgift till afgudatemplen), hvaröfver hedningarne vordo uppretade mot Fredrik och fattade fiendskap till alla dem, som med honom höllo 105).

Vi hafva dock ej spår efter, att före Christendomen den gamle Nordboen bekymrade sig om den andres tro eller öfvertygelse i religionssaker, blott honom lemnades af andra samma rätt. Han fordrade dock aktning för sina gudar, eller att man åtminstone ej offentligen smädade dem, ehvad tro man för öfrigt än hyste, och utan att man derföre behöfde tro på dem eller dyrka dem. En förgripelse häremot blef äfven straffad. Hjalte Skeggeson på Island vardt landtförvist såsom en gudarnes smädare, sekr fiaurbaugs madr um Godgana, för ett emot Oden och Freya smädefullt qväde, hvarmed han framkommit på Alltinget. 106) Så länge man ej på sådant sätt väckte allmän förargelse, var det af minre betydenhet, hvad öfvertygelse man för egen del hyste.

Så snart återigen Christendomen blifvit antagen, och man begynte att benämnas efter den Gud man trodde på, 107) en skilnad mellan medborgare uppkom med afseende på deras religion, och Christendomen blef mera rådande, så blefvo nordboarna äfven mera nogräknade. En hedning fick slutligen ej omgås med Christna, med minre han åtminstone – var primsignad, ett slags förberedelse före dopet, som bestod deruti. att Presten under läsande af Guds Evangelium beströk personen med spott öfver ögon och näsa i form af ett kors, samt gaf honom vigdt salt, och någon tid afsades derjemte besvärjelser. Denna ceremonies undergående var nödvändig för den, som än nödgades vara bland Christna och än bland hedningar 108), heldst Christendomens fordringar ej voro på långt när så stränga af den primsignade, som af den döpte. Genom dopet antogs Christendomen fullkomligt; man afsade dervid all afgudadyrkan och förband sig att hata och motarbeta hedendomen. Det var sedan, som man med allvar begynte att för religionens skull bränna borgar och plundra hof; det var då man begynte bli omtänkt om enhet i tro och Guds dyrkan, samt slutligen att anse hedningar som fränders skam. 109)

TILL TREDJE KAPITLET.

Heid.

Det lemmas derhän, huru vida denna är den samma, om hvilken Völuspå 110) säger:

Heidi hon nämndes,
hvar hon kom till gästning,
och Vala den visa:
Vargar hon tjuste,
sjelf tjusad med sejd,
alltid onda
qvinnors oro.

Åtminstone finna vi flere gångor detta namn på völvor. En Heidur nämnes 111), som på ett annat ställe 112) kallas en troll kunnig Finska, hvarest äfven förloppet vid hennes spåsägners afkunnande så mycket liknar det här i Örvar Odds Saga förekommande, att det väl kan förtjena anföras: Ingiald böd många män hem till sig, till gästabud, och ankom en hvar såsom bjudet var. Ingjald och hans folk ämna der till sejd efter forden sed, för att derigenom utröna, hvad som var förelagdt (deras tillkommande öde), och hade han bjudit dit en trollkunnig Finska. Ingemund och Grim kommo med ett stort sällskap till gästabudet. Finskan vardt satt på ett högt och värdigt säte 113). Dit framträdde en hvar från sitt rum, för att fråga henne om sitt öde. Hon spådde en hvar såsom det (sedermera) gick; men det var mycket olika, som detta likade hvar och en. Fosterbröderna (Ingemund och Grim) suto i sina rum och framträdde ej att fråga efter något, och brydde sig alldeles icke om hennes spådomar. Völvan sade: hvarföre spörja ej desse unge män efter sitt öde? De tyckas mig dock vara de märkligaste af alla dem, som här äro församlade. Ingemund svarade: mig lyster icke att veta hvad mig är förelagdt, förr än det kommer (och icke tror jag, att mitt öde ligger på din tunga). Jag månde dock oåtspord säga dig det, svarar Völvan: Du månde bebo det land, som heter Island, hvilket ännu är vida obebygdt; der månde du blifva en ansedd man och komma till hög ålder, och dina ättlingar månde ock i samma land blifva märkliga män. Det är väl sagdt, svarar Ingemund, så mycket mer som jag föresatt mig att aldrig färdas ditåt, och vore jag då ingen klok handelsman, om jag sålde min myckna och goda ättjord och fore åt dylika öknar. Finskan svarar: det månde dock gå, som iag säger, och till ett bevis derpå, har din silfverbild af Freyr, som Konung Harald gaf dig i Hafursfjord, försvunnit ur din pung och finnes nu i det hult, der du månde bosätta dig, och då du der bygger din gård, månde min saga sannos. Derest det ej vore en sidvördnad emot min fosterfader, säger Ingemund, så månde du få din belöning i hufvudet; men såsom jag icke är någon häftig och våldsam man, så månde det blifva dervid. Hon sade, att han behöfde ej orda så mycket i vredes mode. Ingemund sade, att hon kommit der i en olycklig stund. Hon svarade, att så måste hända, ehvad han derom tyckte väl eller illa 114).

hvad mig förestår, forlög.

Våra gamla Nordboar trodde ett oundvikligt öde, som skipade allt med ett oföränderligt beslut, hvaremot hvarken klokhet eller rådighet, ej heller någon mensklig magt, kunde något verka. Hvilken Saga är ej en utveckling af detta problem? Hvilken är väl den fornnordiska kämpen, ur hvars mun ej den satsen höres, och i hvars handlingar och tänkesätt ej märkes den öfvertygelse, att allt länkar sig enligt ödets bestämmelse, ehvad hinder eller oväntade händelser som än förekomma? Örvar Odd och Thorsten 115) undkommo farorna, ty dem var annat öde på än att der varda dräpne. Sagorna lemna oss nästan otaliga andra bevis derpå. När Örvar Odd härom ändteligen blifvit öfvertygad, qväder han:

Minst må jag dölja,
det stridstyf man
ej tager lag
att strida mot ödet;

så säger Ingemund: Det eger likväl sin goda grund, att ingen förmår spjerna mot ödet, sköpun, och böra vi lägga väl märke härtill 116). Ofta förekomma i våra Sagor gamla ordspråk, eller qvarlef.vor af fordna folktrons grundsatser, hvilka taga det såsom afgjordt, att ingen kommer längre än ödet bestämt; hvad ödet bestämt, kan väl förhalas (uppskjutas), men aldrig förekommas, och sitt öde kan ingen undgå, ej en gång alfarne 117). Rolf Krake tillskref ödet större magt än sjelfva Oden. Ödet, säger han, råder för hvars mans lif, men icke, denne elake ande.

Men denna orubbliga bestämmelse härflöt dock ej af slumpen; den skipades menniskorna af Nornorna. Dessa voro Gudinnor af en lägre klass. Der står, säger Edda, en fager sal i himlen under, asken Ygdrasil vid Urdar, (brunnen). Derifrån utgå tre mör, de heta : Urd, det förflutna; Verande, det närvarande, och Skuld, det tillkommande. Dessa mör skipa, skapa, alla menniskors lifstid, och kallas Nornor. Dessa mycket vetande mör,

de lag stifta,
de lif kåra,
de för verlden tälja
ödets domar.

Det gifves flera Nornor, de, der komma, till hvarje barn, som födes, och skipa dess ålder; och äro de förste af Guda ätt, men de andra äro af Alfa ätt, och de tredje af dverga ätt. De Nornor, som äro af god ätt, skipa en god ålder, och om några menniskor råka uti olyckor, så äro elaka Nornor dertill vållande 118). Äfven uti krig kunde ingen falla utan den som Valkyriorna hade utkårat. Oden utsände dessa tärnor till hvarje fältslag, att på slagfältet kåra, hvilka skulle gästa i Valhall. Gudr och Rota samt den yngsta Nornan Skuld redo beständigt förut att regera kampen och bestämma, hvilken på valplatsen skulle stupa, hvem som skulle segra eller besegras. Den som ej af dessa tärnor var utkårad, troddes omöjligen den gången kunna falla.

Med full tillförsigt till en sådan ödets skipan, hafva de utan betänkande kastat sig i äfven den aldra ögonskenligaste fara, och blott anförtrott sig åt sitt öde. Konung Vikar säger således, då han lade snaran om halsen: är denna tillställning ej äfventyrligare än den synes, så väntar jag, att den ej gör mig något men; men om det är annorledes, då månde ödet råda hvadaf vill blifva 119). För att dana de modiga kämpar, hvilka med kallt blod skulle kunna möta sjelfva döden utan häpnad, kunde väl knappast ett kraftigare eller verksammare medel gifvas än en sådan lära.

Då man med ett draget svärd hotade Illuge, svarade han helt kallsinnigt: icke rädes iag för döden; jag har just kommit hit för att dö; ingen dör mer än en gång 120). Jomsvikingarne äro uti våra gamla häfder mycket omtalade för sin köld i sista ögon. blicket 121). Det var denna tro, som lifvade forn. tidens tappra krigare och gaf den mod att leens de dö. Om Konung Alf säges, hvad som också kunde sägas om flera kämpar:

Det månd’ ock kämparne göra till Sagor,
att hjelten i spetsen för hären –
Konung Alf – leende dog 122).

När Illuge Gretters broder fick veta, att man ämnade döda honom, log han och sade: nu lagen J till hvad mig är mest skapfallet; ledde de honom öster å ön och höggo honom der: prisade så alla hans tapperhet, och tyckte alla honom vara olik sina iemnåldriga 123). Att ock sinnesstämningen i allmänhet var sådan, bevittnas äfven af en bondes samtal med sin son, som skulle inträda i krigstjenst; en Saga framställd i ett tal af Konung Sverre till sin krigshär. ”J sen nu, tappre kämpar! säger han, att goda äro de tvänne villkoren, segra eller dö. Så sade ock en bonde, när han följde sin son till härskeppen och gaf honom råd. Han bad honom vara modig och hård uti manrön; ty ett godt namn och rykte varar längst, sade karlen. Eller huru månde du bete dig, om du kommer i ett slag och vet, att du der skall falla?

Ynglingen svarade ej månde jag spara att hugga med bägge händerna. Då invände bonden: nu kunde någon säga, att du skulle spara dig, så blefve en vid lif. Intet tarfvas det, svarade sonen, att spara lifvet, utan måste man som bäst gå fram. Då sade karlen: i hvad strid du kommer, måste det ske, att du antingen månde falla eller undkomma; och var du säker, att allt är förut skipadt: icke kommer döden åt den, som dertill ej är bestämd, ej heller kan något rädda den till döden bestämde – i flykten är fallet värrst 124).”

Kämpar med sådana tänkesätt, och dessutom försäkrade, att endast den svärdfallne skulle hos Oden i Valhall hafva att vänta det bästa emottagande, kunde följakteligen ej tycka om att dö på sotsängen 125), och förtäljes om Starkader, det han beklagat sig deröfver, att han, som skakat hela verlden, likväl skulle tvinande och utan sår dö 126).

Nornornas dom hölls vanligen för dem sjelfva och lärde menniskorna att känna dem blott af utgången. Dock förmäles, att de någon gång visat sig, före eller under striden. Då Konung Hoter under en jagt irrade omkring i en skog under töcknig väderlek, kom han slutligen till några Jungfruers boning, hvilka sade sig styra krigslyckan; att de voro osynliga tillstädes i slaget, för att hjelpa sina vänner; och att de efter behag kunde gifva lycklig eller olycklig utgång; – och sedan de så talat, försvunno de 127). Eivind Skaldaspiller låter Konung Håkan i Norge höra, huru dessa Jungfrur, sittande bak på hans häst, inbjödo honom till Gudarnes gröna verld. 128)

I allmänhet och mera vanligt trodde man dem genom blotta vinkar tillkännagifva sina beslut, eller blott lemna menniskorna tillfälle, att af ovanliga ting sluta till ödets syftning. Konsten var då att väl anmärka dessa ödets vinkar, och serdeles att förstå dem, heldst de voro serdeles otvdliga och tvetydiga. Uppmärksamheten var således vid alla betydliga händelser starkt spänd nästan på all ting: hvarje oväntad händelse, eller ovanligt föremål, vidunder, kynsl, bísn, blef dem en varsel, ett förebud, hvaraf man gissade och spådde om förestående sakers utgång. Till följe af deras betydliga anledning, ansågos dessa af den betydenhet, att man, enligt dem, verkställde eller upphörde med sina påtänkta eller påbegynta företag. Harald Jarl var redan så långt på vägen till Konung Gorm i Danmark, till hvilken han var bjuden i Juhlgästabud, att han landstigit vid Lima fjord; men af en ek, som, utom de förriga sommaren vuxna och vid trädet liggande ållon, redan vid denna tiden hade nya ållon, tog sig anledning att vända åter hem igen. Följande året skedde ej heller färden längre för en drägtig hyndas skull, och 3:dje vintern för en syn; hvilket allt Jarlen tydde på de skiften der i Danmark kunde komma att ske, och hvilket sjelfva Konungen medgaf vara visligen uttyddt. 129) Så föranledde en ganska obetvdlig händelse Skarpnatungas och hela hans familjs undergång 130). Med förbigående af en mängd andra lika litet betydande vinkar, som forntiden trodde sig erhålla om ödets bestämmelse, äfven som af dem hvilka hemtades af hästars gnäggande, af foglars sång och flygt och i allmänhet af mötande djur, samt af slagtoffrens blod och inelfvor, af drömmar o. s. v., vill jag blott nämna några andra mera tydliga spåsägner, hvilka man skulle kunna kalla Gudasvar, eller uttryck, närmare eller fjärmare härflytande från Gudarna, och voro de så vida minre tvetydiga, att de uti uttryckliga ord framlades, och afgåfvos såsom spådomar eller ock voro uttryck, hvilka togos för sådana.

Hit höra de svar, man hemtade uti templen utaf afgudarnes beläten och presternas tolkningar af slagtoffren m. m., så vida de gåfvos folket, såsom Gudarnes yttranden, samt spåsägner af völvorna, hvilka genom serdeles tillredningar och upptåg 131) inbillade folk, att de voro försatte i tillstånd att inse ödets beslut, eller, såsom de sjelfve yttrade sig, fått underrättelser om saker, som förut voro fördolda.

Den gamle Nordboen, i hvars charakter ordhållighet och uppfyllandet af hvad man en gång sagt, var ett alltid säkert grunddrag, kunde ej tänka sig sina Gudar annordana än såsom egande denna egenskap i dess högsta grad. Ett sagdt ord ansågs derföre äfven ofta af samma kraft och verkan som en spådom, och troddes lika säkert gå i verkställighet som hvarje annat förkunnande af ödets beslut. Völvorna, i hvilkas ord man trodde sig i detta afseende finna en serdeles stor kraft, hlefvo derföre i tid tillkallade, för att tala öfver barns förestående öde, och var man då tillika mon om, att de ej dervid talade annat än godt. Ett bevis af deras spåsägners och fällda yttrandens kraftiga verkan var, att hvad den ena spåqvinnan hade sagt, kunde den andra lika så litet tillintetgöra, som den ena Guden kunde upphäfva följderine af hvad den andre förutsagt, 132) – hon kunde dock genom några villkor och modificationer blott mildra eller moderera hvad en gång var sagdt. Exempel härpå finna vi uti Norna Gests historia. Der foro då omkring landet spåqvinnor, som kallades Völvor och spådde män deras ålder; hvarföre ock män bjödo dem hem till sig, gjorde dem gästabud och vid affärden rikligen begåfvade dem. Så gjorde äfven min fader, säger Norna Gest. Völvorna kommo i stort sällskap hem till honom och skulle spå mig, hvad mig vår förelagdt – Jag låg då i vaggan, när de skulle tala öfver mitt öde; då brunno öfver mig tvänne ljus. Spåqvinnorna talade då till mig och sade, det jag månde varda en mycket lycklig man, samt större än de andra mina föräldrars eller höfdingasöner der i landet, och sade allt skulle gå mig efter önskan. völvorna voro 3; den minsta af dem syntes ganska litet värderad emot de andra bägge, då man ej tillsporde henne om spådomar, som voro af mycket värde. Der var tillika en stor hop oroliga menniskor, hvilka vräkte henne ur sitt säte ned på jorden; häröfver vardt hon högeligen uppretad. Hon ropade då hårdt och vredeliga och bad dem upphöra med så god skipan för mig; ty jag skipar honom det, att han skall ej lefva längre än ljuset brinner, som står hos gossen. I det samma tog den äldre völvan ljuset och släckte det, bad min mor väl taga vara derpå och ej tända det, förr än på mitt lifs sista dag. Derpå foro völvorna bort 133).

Äfven många andra föreslugas och i synnerhet trollkunnigas ord egde, enligt de gamles tro, ej minre kraft och verkan. Hedin – om hvilken något förut är förmäldt – sade sin fosterbroder Högne hvad ondt han hade mot honom bedrifvit, med det tillägg, att dylikt skett, ej till följe af egen ondska, utan af elaka spåsägner och ålagor, álögum. Göndul hade nämligen sagt Hedin, det bägge fosterbröderna skulle slåss med hvarandra. Då nu deras män se, att detta var på vägen att gå i fullbordan, störta de fram mot hvarandra och säga: förr än fosterbröderna skulle slåss emot hvarandra, – en alldeles oerhörd händelse – förr skulle hvar man af dem falla öfver hvarannan. Det år, sanningen att säga, – tillägger Sagan vidare – att så mycket atqvaedi och illska följde dessa ord, álögum, att oaktadt fosterbrödernas män och kämpar klöfvo hvarandra neder i axlarne, stodo de likväl upp och slogos såsom förut. Hedin säger ock till Ivar Lióm i: vi och våra män hafva råkat ut för så stor ödets nödvändighet, att vi slåss både dagar och nätter, och har detta blifvit fortsatt så genom flere mansåldrar; Oden har ålaggt oss det – och kunna vi ej undanlösas utan af en Christen menniska 134). Då ödets beslut i Sagorna kallas förelagdt, ödets bestämmelse, skipan, skickelse, Nornornas skipande, forlög (orlog), lagnadr, audna; sköp, skipan, skaup, Norna skaup m. m., kallas dessa illskna spåsägner, hotelser, vondarspår, álög, áqvaedi, samt ánaud, skapraun, meingörd, m. m., hvilka enligt gamla tron lika oundvikligen som ödets skipande skulle gå i fullbordan.

Med mera skäl ansågos kloka och tänkande mäns yttrade aningar och förmodanden ega ett lika inflytande, heldst de hade sin grund uti verkelig erfarenhet och uppmärksamhet på händelser, samt en uppöfvad skarpsinnighet att genom en säker siare blick öfver orsaker och följder bestämma händelsernas gång; i hvilket afseende forntiden träffande sade härom: den vises förmodan är spådom, spá er spaks géta 135). Dessa så kallade áhrynsord finna vi lika ofta besannade, som Völvornas gudasvar. När Thord fick sitt vedernamn Hræda (skräckbild, skräck), sade han: jag har intet serdeles tycke för detta namn; men så säger mig hugen, att sällan månde här i häradet vara hraedulaust, brist på skräckbilder 136). Det är målmanna, tillägger Sagan vidare 137), att det vordit áhrynsord, som Thord sade, att iemnt och ständigt månde vara några Hrædur i Midfjord; der har ock jemnt varit mera split än uti andra härader. Flere andra dylika exempel att förtiga, vill jag blott tillägga, det man trodde, att såsom det en gång var sagdt, så skulle det gå. Således, då Wilhelm träffade en viking, skyndade han sig att först få tala till sin fiende, innan denne kunde medhinna att orda något oblidt eller olyckligt emot honom. Wilhelm, heter det, 138) ville ej komma ut för vikingens ord, ty han visste ej, om icke någon illske-kraft följde hans ord, 139) och var derföre snabb till att tala, och öfverhopade sin fiende med en mängd hotande ord, att således betaga honom ordet och förekomma honom att utsäga de hårda áhrynsord, hvarpå han eljest ej kunde missräkna sig. Vid betydliga företag brukade man således alltid att lofva sig godt och ei omtala annat än lyckligt 140). Vid sina färder ut i härnad begärde kämparne derföre godt loford, eller ett slags intyg öfver sitt berömliga förhållande och tillika en lyckönskan till sina tillernade företag. Sigurd Thögul sade: så är nu förhållandet, att jag är nyfiken att söka något äfventyr, om så kan tillbära, och derföre vill jag fara härifrån och pröfva hvad som kan åtgöras med mitt öde; dock vill jag ej resa utan edert förelag, forlög, (förordande om mitt öde) eller ordlof 141). Lyckönskningar och välsignelser voro således alltid af betydlig vigt, till ett företags lyckliga utgång, men hotelser och förbannelser, äfvensom att missäga sig, misomaele, 142) alltid olyckstecken.

Utom den godhet och duglighet, som utmärkte några de gamles förträffliga rustningar och vapen, och var en naturlig följd af tillverkningssättet och ett bättre ämne uti dem, än uti de vanlige, hemtade dock dessa dyrgripar väl sina påtrodda öfvernaturliga egenskaper af omförmälda de gamles tro på dessa åtqväden eller förelager, hvarmed de tillverkades, och bvilka sedermera af gifvaren upprepades. Då Ölvör ej synes upprepat detta, när Odd tagit på sig sin goda skjorta, så fann sig Odd föranlåten, att af Ölvör bli försäkrad om, att de omtalda egenskaperna skulle åtfölja denna dyrbarhet 143).

TILL FEMTE KAPITLET.

ättlycka, ættargipt.

Lyckan ansågs vara ärftelig inom vissa ätter: åtminstone finna vi det antecknadt om Laxdaela ätten, 144) likasom här om Rafnista ätten. Det samma synes ock af Vatnsdæla Sagan. Thorsten fann, att han snarare borde göra sig berättigad att kunna trösta på sin faders lycka, än att utsätta sig för sin faders förebråelser 145), hvarigenom den kunde honom betagas. Denna troddes äfven kunna bortgifvas, äfven som den kunde följa med vissa vapen och det namn, som en person fick vid vattenösningen 146). Höskuld tog ringen Húkonarnöt, som vägde en mark, och ett svärd, som gick till en half mark, och gaf sin son Olof dem, jemte sina fränders lycka, gipta. Vigfús sade till Glúm: så säger mig hugen, att vi ej se hvarandra hädanefter; jag vill då gifva dig några våra dyrbarheter, grípar, en skinntröja, ett spjut och ett svärd, till hvilka vi fränder hafva haft ett stort förtroende. Så länge du behåller dem, hoppas jag, att du skall ej sakna något, men om du afhänder dig dem, så fruktar jag för din lycka 147). Rafn säger också, att han ej var i sådan penningnöd, att han behöfde sälja sina vapen, utan han säger, att hans penninglycka stadnade derstädes, som hans svärd fanns 148).

Konungen i Norge gaf Thord Hræda ett saxsvärd, som han dagligen var van att bära, och sade: här är ett saxsvärd, hvilket jag vill gifva dig, och förmodar jag, att lycka, gipta, månde följa det, och skall min vänskap följa dermed. 149) I synnerhet Konungarne var det, som man trodde hafva sin serskilda goda lycka, kóngs-kamíngia, kóngs-gipta, och som kunde meddela den åt sina kämpar och vänner, ej blott för ett eller annat äfventyrligt hvärfs utförande, utan äfven att den följde samma person hela dess lifstid. Harald Gråfeld och Gunnhild beledsagade Olof till skepps och sade, att de månde gifva honom sin lycka. Då Hallfred reste till ett svårt företag, sade Konung Olof Tryggvason: jag vill till denna färd gifva dig min lycka och framgång, gipt oc hamingia; men då tvekampen mellan honom och Gris ej blef verkställd, sade Gris: nu tycker jag det vara godt, när jag ej skall fäkta mot Konungens lycka, hvilken jemt månde följa Hallfred. Det var ock derföre, som Thorvald Tasaidi sade till Konung Olof Tryggvason: eder lvcka, gipta, Herre! är oss mer än något manskap 150).

Fränder.

Med ordet Fraendi brukade man att benämna alla sina slägtingar, äfven de närmaste, såsom föräldrar, barn, syskon m. fl., och brukas det äfven om en trogen vän, hvilket jag har trott mig böra anmärka, då ordet Frände i Svenskan vanligen ej har en så vidsträckt bemärkelse.

TILL SJETTE KAPITLET.

Drömma.

Då mången 151) trodde sig genom drömmar bli underrättad om saker, som man behöfde veta, satte man stort värde på stora och märkliga drömmar, vera drauma-miklir, berdrymir 152), och önskade sig äfven mången dylika, samt företog derpå stora tillrustningar. Thyri, Klack Harald Jarls dotter, rådde Konung Gorm att derföre bygga ett hus, lagom stort att hvila uti, der som aldrig något hus förr stått, och sofva der de 3 första vinternätterna 153); men Rödulf fordrade, utom ett dylikt nybygdt hus, der ingen förut sofvit, äfven nya kläder och ny säng. Ofta nog företogos besynnerliga upptåg för detta ändamål. Konung Halfdan Svarte i Norge drömde aldrig; han sökte derföre råd hos Thorleif den Vise. Denne sade Konungen hvad han sjelf plägade göra, när han ville veta något förut: han brukade lägga sig i en svinstia till att sofva, och då var han alltid säker på någon märkelig dröm. Konungen gjorde nu sammaledes, och förekom äfven honom en märkelig dröm 154). Drömtyderi skulle då naturligtvis också vara en vigtig konst. Svenska Drottningen Ingegärd 155), Thorleif den Vise, Sigurd Röds son, 156) och serdeles förbemälda Holstenska Jarlsdottern Thyri, och Sten ifrån Lida, som tydde drömmar bättre än andra, äro härutinnan märkvärdiga. Det räknas äfven af några ibland de gamla till idroter, heldst man ej föreslog drömtydning åt någon annan än den, som var den visaste 157); och hafva Drömma-Finne 158) och Drömma-Jon fått sina vedernamn af denna idrott. Drömma-Jon sade sig hafva denna kunskap af naturen och ej genom någon konst, hvarigenom han ursäktade sig från att lära Henrik Jarl både att drömma och tyda drömmar. Med förbigående af de svaga och godtyckliga grunder, hvarefter dessa idrottsmän spådde, samt drömmars orsaker 159), torde vara tillräckligt att anmärka, det äfven tankar och sinnesstämning under vakande tillståndet bestämma drömmarne, så att de oroa en bekymrad och upprörd person, som i kritisk ställning fruktar eller hoppas. En, äfven af de gamla Nordboarne erkänd sats, enligt hvad så väl af vår Odds, som af andra Sagor 160) kan inhemtas.

Hvadan också drömtydaren i Thorsten Sidu Halls Saga, sade till en storpratare: omöjligt kan jag tyda dina drömmar; och det är ju helt naturligt, att du drömmer mycket, efter som du pratar så mycket, och då Haldor blef anmodad att tyda en qvinnas dröm, svarade han; intet märkligt är i hvad qvinnor drömma, och gaf ingen vidare uppmärksamhet deråt 161), såsom den der ej kunde vara af något värde.

De drömmar återigen, som voro något betydande, troddes bero af Gudarnes eller andeverldens uppenbarelser för den sofvande. Det var då sådana, hvilka ansågos såsom dessa om ödets beslut närmare underrättade väsendens vinkar, för att tillkännagifva, hvad som var bestämdt, hvad som ej kunde ändras och således hvad som skulle tima, Enligt dessa de gamles tankar, voro alla de drömmar, hvartill Guda- eller andeväsenden voro upphofsmän, yttringar, hvarigenom Gudarne mera märkbart ådagalade sin, att jag så må säga, försyn; nämligen den omedelbara allmänna, af de högre Gudarne, såsom då Oden i en dröm visade Konung Erik Segersäll, huru det skulle gå i striden mot Styrbjörn, och Thor bad Sven föra Thors bild undan till skogs, att han ej af Finn skulle förstöras 162). Den medelbarliga åter tillhörde de lägre eller underordnade Gudaväsenden, hvilka, antingen i de högres ställe eller efter deras befallning, troddes vara de närmaste styresmän öfver verlden, hvar efter sin bestämmelse. Ibland dessa villja vi anmärka orters och personers skyddsgudar.

Den, som ansågs hafva ett helt land under. sitt skydd, och kallades Land-ás, Landsgud, var en af de högsta Gudarne, såsom Freyr i Sverige, Thor i Norge och på Island, och Oden i Danmark. Af denna troddes andra fått minre områden, att i Öfvergudens ställe bestyra allt hvad som rörde det stället, hvarest de fått sin plats, angående antingen väderlek och deraf beroende årssällhet och lycka uti ekonomiska, mål, eller ock rörande religionen, statsskipningen, eller segersällheten vid några oroliga uppträden, o. s. v. Således voro dessa ställens skyddsgudar, Landvaettir, sjelfva landsgudens tjenare och biträdare, samt vårdare i synnerhet öfver hafvets och landets afkastningar jemte andra lifsförnödenheter, hvarföre de af somliga voro serdeles dyrkade. Drömmar ansågos äfven ingifvas af dem, såsom då Hallfred, i sömnen, af en man tyckte sig få denna föreskrift: far du bort med all din boskap vester om. Lagarfliót; der väntar lyckan dig 163). Mera tydligt synes det af beskrifningen om Hafurbjörns dröm. Hafur drömde en natt, att en bergsbo kom till honom och bad att få göra bolag med honom; detta tyckte han sig bifalla. Hafur blef strax ganska rik och sedan kallad Hafur Björn. Det sågo män, att alla Landvättarne följde Hafurbjörn, när han for till tings, och hans bröder Thorsten och Thor, när de foro ut att jaga eller fiska 164). Desse Landvättar troddes i synnerhet bebo berg och klyftor. Dessa, som vakade öfver hela ortens tillstånd och hvälfningar, ansågos äfven för der boende menniskors skyddsgudar.

Öfver hvad som rörde menniskors lifstid och öden i allmänhet vakade Nornorna; krigslyckan skipades af Valkyriorne, äfvenledes tillkännagifvande sina skipanden genom drömmar. De aflidnas själar eller andar troddes äfven på detta sätt bruka varna sina slägtingar, anhöriga och vänner. De mest vaksamma voro dock en hvar persons skyddsande.

Dessa skyddsandar kallas i Edda Nornir, af Skalderna Disir och af Sagotäljarne Fyligior, hvilka namn dock i de här förekommande gamla vitsord beteckna samma väsenden eller gudinnor af en lägre klass, hvilka enligt våra förfäders tankar kommo till hvarje barn, när det föddes, bestämde dess lefnadslopp och sedermera under hela lifvet följde, ledsagade och skyddade samma person. Dessa troddes i allmänhet kunna ikläda sig djurs och foglars skepnad, uti hvilken de som mest plågade visa sig, och gingo före en menniska, hvart hon färdades. De troddes dock vara olika såsom de menniskor, hvilka de åtföljde, och skipades efter ödets lagar åt hvarje menniska sådana, som mest voro passande för dess sinne; de voro större och mägtigare i den mon de bestämdes till de själars tjenst, som blifvit utrustade med utmärktare förmögenheter, men obetydligare eller åtminstone svagare, ju minre en ringare person kunde det till sina obetydliga göromål tarfva.

På samma sätt troddes äfven formerna vara olika, under hvilka hvarje menniskas skyddsande visade sig, då de hade så mycket ädlare och värdigare utseende, som dess person var mer utmärkt genom bördens värdighet eller andra egenskaper. Således då Konung Olof Tryggvasson, landsflyktig och okänd, hade nedsatt sig i Gardarike, blefvo dervärande spåmän häraf underrättade om hans höga börd och sade: en utländsk och storättad mäns fylgior äro här, samt så stora och lyckosamma, att de sade sig aldrig förr dylika sett; men de visste ej, hvar han var; det intygade de dock, heter det, med många ord och visa spåsägner, att dessa fylgior med det bjärta sken, som lyste öfver honom, skulle upplysa hela Gardarike och långt vidare ut i verlden 165). Så hade och Geiter gissat till Thorsten Uxafots börd af den hvita björnunge, hvilken han hade märkt gå före honom. 166) Detta visar de gamles tro, att hvarje menniskas fylgia följde menniskan, hvart den färdades, och plägade gå före til de ställen, dit den ernade sig. Häraf kommer det, att fylgia förklaras med en ande, som följer en lefvande menniska och förebudar, då hon kommer till ett ställe. 167) De åtskilliga fylgiornas skepnader inhemtas bäst af de bilder, under hvilka forntiden trott sig märka dem, förnämligast i drömmar. Bilderna eller skepnaderna voro så olika som menniskorna, hvilka de troddes beteckna.

Fruntimmers fylgior ansågos mest visa sig uti blida djurs skepnader, dock af olika ädla slag i mon af personens värdighet, sinnelag eller utseende. Svanar antydde då en vän qvinna. Såsom sådan trodde Thorsten sig se sin dotter, och utvisade i hans tankar höken och örnarne bennes friare. 168) Ättgoda och tappra mäns fylgior visade sig såsom ädla och stolta djur. Angantyrs örnar ansågos betyda starka kämpar,169) och oxars kämpande, i Brodd Helges Saga, kämpars vapenskifte. Björnen, som Höskuld såg, troddes antyda den ättgode Gunnar af Hlidarenda; men Drottning Ingegärd såg i denna hamn ett förebud för en Konung eller Konungason 170). Thorsten Vikingson 171) såg i de många sig anfallande björnar Konung Njörves söner, men i räfvarne, som följde dem, andra elaka män. I allmänhet troddes fiender och försåtliga män förebudas af ormar och som oftast af vargar eller ulfvar, såsom Sigurd här säger, att den hvita ulfven betyder Odds ulfva hug.

Än åter framträdde fylgian någon gång i liflösa tings liknelse 172) och någon gång i den menniskas gestalt, som den åtföljde, såsom då Torleif den vise sett Hallfred ankomma långt förr än han verkeligen kom. 173) Slutligen sägas de visat sig i deras, enligt Edda, egentliga skepnad, eller den qvinnliga. Gisle Sursson säger: jag har 2:ne dröm qvinnor, som ingifva mig drömmar; den ena är mig vän och vill mig väl, men den andra säger mig alltid hvad mig icke likar och spår mig ondt. Jag tyckte mig i drömmen komma till ett hus eller byggning, och inne i huset igenkände jag många mina fränder och vänner: de suto vid elden och drucko. Eldarne voro 7 stycken, somliga voro mest nedbrunne, och somliga brunno ganska klart. Der inträdde min bättre drömqvinna och sade: ännu är jag dig huld; eldarnes antal utmärker det årtal jag unnar dig ännu hafva olefvadt. Hon gaf mig dessa råd att iakttaga, medan jag lefde, låt fara alla gamla (vidskepliga) bruk och lär dig icke galder eller trollkonster; gör godt emot döfva och halta samt den som är svagare än du, emot fattiga och rådlösa – längre var ei drömmen 174). Den värre qvinnan, klagar han sedermera 175), kom ofta till honom och ville gerna söla honom i blod och hotade honom beständigt. Hans myckna drömmande begynte sedermera återkomma med orolig sömn, och kom alltid den värre qvinnan. En natt tycktes honom den bättre komma ridande på en grå häst och bjuda honom med sig; hvilket han tyckte sig göra. De kommo till ett hus, präktigt som en Konungasal. Der förde hon honom in, der voro dynor laggda på pallarne och väl tillagadt. Hon bjöd honom att komma dit och finna sig der väl. Hit, säger hon, skall du fara, då du dör, och här njuta sällhet 176). Derpå vaknar han. En annan gång, då han låg dold i sitt jordhus, låter han illa i sömnen. Ödur frågar honom, hvad han drömt. Han svarar: nu kom den värre drömqvinnan och sade: nu månde jag återkalla allt hvad den bättre drömqvinnan sagt dig, och skall jag vålla, att det varder dig till intet gagn. Ty så var Gudarnas beslut: hon band tillika en blodig mössa öfver hufvudet på honom och tvådde hufvudet med blod, så att han vardt blodig öfver hela kroppen. Hans drömmar gjorde nu så mycket, att han aldrig tordes vara ensam. 177) Således se vi, att de voro af ene slag: goda, som gåfvo 1ycka, och onda, som förorsakade olycka; att god lycka tillskrefs en god skyddande tärna; och olyckan ansågs alltid utvisa en oblid skyddsande, såsom mera rådande än den goda. Och, då en persons lycka tilltog framför en annans, ansågs detta likaledes tillhöra hans starkare skyddsandes öfverlägsenhet. Kjallak råder derföre Steinulf att vara i godt förstånd med Thorer; i annat fall torde det hafva svåra följder, ty dina fylgior kunna ej hålla stånd emot han fylgior. 178) Thorhall förklarar ock Thidrands död deraf, att de onda skyddsandarne förekommit de goda, som ville bistå honom. 179) Deras bestämmelse var således hufvudsakligen att åtfölja menniskan och beledsaga henne, försvara henne för faror och att tillkännage det tillkommande, hvadan de ock kallas spádisir.

De sägas derföre göra personer sårfria i häftigaste striden. 180) För Asmund visade sig beväpnade qvinnor i en tvetydig kamp och sade: vi äro dina spádisir och skola skydda dig emot de män, mot hvilka du har att kämpa. 181) Samma fylgior och lycka troddes ofta följa en och samma ätt och stundom samma namn, hvadan de kallades ættarfylgior, kynfylgior. Då de således troddes kunna öfvergå från en person till en annan, kan ock af det föregående förklaras, huru Konungar och andra, i synnerhet förnäma, hade lyckan så i sin magt, att de kunde meddela den åt andra, samt att Kóngsgipta, jemte Föräldrars och andra menniskors välsignelser eller förbannelser, troddes vara så kraftiga. 182)

TILL SJUNDE KAPITLET.

Guse nöt, dem tog jag af Finna Konungen.

Enligt Ketil Hængs Saga var det Grims fader Ketil, som bemägtigat sig dessa kosteliga vapen.

TILL NIONDE KAPITLET.

Norräna språket.

Öfver våra gamla förfäders benämning af sitt språk, har man en Latinsk afhandling af Isl. Lagman. P. Vidalinus, tryckt efter Gunnlög Ormst. och Skald Rafns Saga. Köpenh. 1775 sidan 220-297, hvarutur jag blott vill anföra, det han anser Norræna, Norræn eller Norrön túnga, Norrænt mál, ehuru det äfven synes inskränkt till Norrska munarten, och Dönsktúnga, som äfven betecknar den Danska, likväl för de vanliga och allmänna namn, hvarmed de gamla förstått gamla Nordiska språket i allmänhet. Det bör, enligt hans tanka, ej kallas Gautamål eller Göthiska, ehuru det blifvit så benämdt af Gudmund Andreæ eller Gudmund Olai och Sk. Thorlarcius samt våra Svenska Antiqvarier. Asamál och Rúnamál voro ej heller dess rätta namn, då det förra hos Isländare är en benämning på skaldspråket och det sednare på skriftspråket, som svarar mot Bókmál i, Blanda.

dit skola bäras – silfver m. m.

Dylikt berättar äfven Sturleson om Bjarmerna, då han beskrifver Karl den Haleyskes och Thorer Hunds Bjarmalands-färd. 183) Då de anlände till Bjarmaland, lade de till vid köpstaden; der börjades köpstämma, och fingo alla gods tillfyllest, som hade något att gifva i stället. Thorer fick ock öfver måttan mycket varor i gråverk, bäfverskinn och sobel. – Sedan köpstämman var slutad, höllo de ut efter Wina floden; då uppsades freden med landsfolket. Då skeppsfolket hade lust att förskaffa sig mera gods, gaf Thorer dem den underrättelse, att der i landet var den sedvana, att, då rika män afledo, skulle deras lösören skiftas mellan den döda och hans arfvingar; sjelf skulle han behålla hälften eller tredje delen, och stundom minre; detta gods skulle bäras ut i skogar eller läggas i högar och blandas med mullen; stundom byggdes äfven hus, hvaruti det förvarades. De gingo upp å land, och öfver en slättmark samt till en, uti en stor skog varande öppen plats, hvarest en hög skidgård var med en låst dörr och bevakning. De inträngde der, och sade Thorer: inom detta stängsel är en hög af guld, silfver och jord om hvarandra, till den skall man hålla sig; men inom skidgården står äfven Bjarmermas Gud, Jomala; den driste sig ingen att råna. Sedan gingo de till högen, togo så mycket gods, som de kunde, och buro det bort i sina kläder; mycken mull följde äfven med, som man väl kan tänka. Detta besök var Bjarmerna ej mera kärkommet än Odds, och gjorde de det anfall mot plundrarne, som de förmådde.

TILL TOLFTE KAPITLET.

stort oväder – – –

Detta kan tjena till vidare utveckling och beskrifning öfver de gamlas giörningahrid. Gånge Rolfs S. K. 20. Och anm s. 247.

TILL FJORTONDE KAPITLET.

Skäggbarn.

Små skäggbarn synas Resar och Bergsboar kallat folket uti Manhem. Så synes af den underrättelse, Fridur gaf sin fader Dofre om Bue Andrids son, att nämligen ett litet skäggbarn vore kommet till deras boning. Då Bue följande dagen framträdde för Dofre, frågade denne sin dotter: är detta det skäggbarn du omtalde för mig i går? Så är det, fader, säger hon. Då sade Dofre: få slika komma ur Manhem, utom min fosterson Harald Hårfager, som är vida öfver alla. 184)

TILL FEMTONDE KAPITLET.

En håla i fjället.

Hurudana de gamla föreställde sig dessa boningar, kunna vi se af berättelsen om ofvannämnda Bues ankomst och vistande hos Dofre. Röd sade till Bue: jag månde visa dig vägen till Dofra fjäll, samt den framstående klippa, gnypa, der de flesta män förmoda, att den klippehåla, hellir, är, hvaruti Dofre månde vara. Laga du så, att du kan komma under den framstående klippan till Juhlafton, men sedan får du sjelf se dig om; jag kan icke mera göra dervid. Bue gör nu alldeles som Röd föresagt; han kom juhlafton under klippan och dvaldes der en stund, men såg ingen liknelse till dörr.

Sedan slog han med svärdfästet på bergväggen och sade: du Dofre! låt upp din boning och släpp in färdtröttad man, fjerran från kommen. När han hade sagt detta tre gångor, lät uti berget, som vid ridande, och i det samma öppnades berget, att dörr vardt deruti. En qvinna mötte honom i dörren;. hon var stor till hela vexten, fager till anletet och klädd i röd kjortel (klädning), prydd med gyllene skoning och ett digert silfverbälte om lifvet; hon hade utslaget hår, såsom möars sedvänja är, det var mycket och fagert; fager hand hade hon och guld (ring) derå; stark handlägg, blid uppsyn, och var hon i allo behaglig till utseendet. Hon helsar nu, den ankomne mannen, och han tog det väl. Hon spörjer honom efter hans namn, och han säger henne det; men hvad är ditt namn eller kynne? säger han. Hon svarar: jag heter Fridur och är Konung Dofres detter; men hvarföre beder du, man! om herberge hos oss? Han svarar: jag vill finna din fader och bedja honom om Juhlavistande; ty han är en af de mest vidtfrejdade Konungar. Då sade Fridur; icke är du olycklig man till utseendet, och råder jag dig inträda med mig. Bue gjorde nu så; Fridur bjöd då klippehålan tillslutas, och så skedde, De gingo då en stund utefter klippehålan, tilldess det lyste af eld; der var före dem en dörr och ett litet härberge. Och då de kommo i härberget, var det helt och hållet öfverkläddt och ganska väl tillstädadt. Då sade Fridur: här, Bue! skall du sätta dig neder och hvila dig, samt lägga af dig dina vapen och öfverkläder; så gjorde han. Sedan sköt hon fram ett fagert bord och uppdukade det värdigt, bar sedan fram ett tvättfat och bad honom två händerna; derpå bjöd hon honom sitta ned och skära för sig: der voro dyrbara rätter, och utsökta drycker. Allt bordets tillbehör var der af silfver och förgyldt; diskar, kärl och skedar. Satte sig så Fridur ned jemte Bue, och skuro de båda för sig. Hon bad då Bue förtälja sig om alla sina färder, och så gjorde han, att han berättade henne allt om, sin ditkomst. Nu har du väl gjort, säger hon, att du, ej döljt för mig din saga, och skall du ingen skada, hafva deraf. Fridur gick då bort till sin fader, en liten stund, och kom sedan tillbaka – och sade honom, hvad hon, om honom underrättat sin fader, med tillägg, att du skall, nu sofva här i mitt härberge i natt, hvilket han lät sig väl lika. De skämta der båda om qvällen och sofva öfver natten. Följande morgonen, när de skulle träda för Konung Dofre, gingo de båda i en afsides grotta, afhellir; sedan gick Fridur före, till dess framför dem var en dörr; derpå kommo de i ett stort härberge, som var öfver allt bekläddt, och halm å golfvet; en stor och rask man satt der i förnämsta öndvégi, han hade mycket och hvitt skägg: denne man var väl klädd, och i allt föreföll han Bue grofmanlig. På båda bänkarne var folk skipadt, och voro der många ganska groflemmade; qvinnor suto å pallen tvärs öfver härberget, och var den bäst till utseendet, som satt midtuti. Bord stodo ock öfver hela härberget och mat framsatt, som man då skulle njuta: stodo der ock unga män framme och skänkte före vid bordet. Fridur gick fram för högsätesmannen och helsade sin fader, det han väl upptog; nu tyckte Bue sig veta, att det månde vara Konung Dofre, trädde fram för honom och sade: sitt, hell, Konung Dofre! glad med dit hof! – och begärde vintervistande. Dofre upptog väl hans helsning och sade: väl ordar du, och vill jag, att du är med oss; här inne skall du dricka om dagarne, och villja vi så språka med dig. Du skall skipas i andra (nedre) öndvégi; men om qvällarne skolen J, min dotter och du, skämta uti hennes (Fru)stuga; ty mina huskarlar torde förefalla för lekstora. Bue tackade Konungen för fagra ord, höfdingligt tillbud och god skipan: gick han då tvärt öfver golfvet, och Fridur med honom, Hon bad då de 3 uppstå, som suto der förut, och de gjorde så. Sedan lät hon der lägga fagra hyenden, och satte de sig der om dagen. Konung Dofre sporde Bue efter många saker; och han redde dem alla väl. Och när det begynte qvällas, gingo Bue och Fridur för Konungen och helsade honom – han bjöd dem farväl; gingo de så till sitt härberge och voro der öfver natten. Och på detta sätt framlider der tiden, 185) och var Bue der ganska väl. I de mer romantiska Sagorna äro dylika teckningar mera lysande. Sigurd Thögul beledsagas af dylika tärnor upp i ett fjell, och förekom der en stor klyfta eller öppning imellan de stora klipporna; de träda derin; på sluttningen å ena sidan i klyftan var en löndörr: de gingo derigenom in, och funno der innanföre ett stort härberge; det var invändigt väl inreddt, och väggarne ofvantill öfverklädda med tapeter, och derunder voro på båda sidor ställda snygga säten, så stora, att väl tre män kunde sitta i hvarje. De underrätta Sigurd, att deras fader Öskuröd hade inreddt denna grotta, för att der hålla ölstämma, samdryckior, då han bjöd till sig andra Jotnar ur fjellen Alpes, och brukade då göra dem stora gillen; men han hade äfven ett annat härberge för brudgummar och andra höfviska män, dem han ville väl, om dylika kommo dit genom många åtqväden eller tillfällen: detta härberge var väl äfven kläddt med guldväfd päll; deruti en säng med gyllne sparlakan. – De satte fram för Sigurd ett bord (med en fot), som var pryddt med förgyllda rosor; de utbredde snöhvitan duk, hel och hållen väfd med guld, och en handduk, knífa-dúk, af ej minre konstvärde. Sedan framsattes för honom honungskakor, hvetebröd och allehanda grönsaker, och till honungssemlorna olja och balsam. Der uppsattes fagra ljus och fagra bordkäril. Härpå framburos färska kötträtter och viner. Sigurd undrade mycket öfver att uti Trollgrottor finna så mycken ära, aktning och dyrbarhet, som sällan eller aldrig måtte finnas midt i menskliga verlden uti Kejsares borgsalar. Efter måltiden framsattes ett tvättfat af silfver att deruti två sig 186)

tie dygn. Orig. 20 dægr. Daegr betyder halfdygn, en dag eller en natt, 12 timmars tid.

vattenösningen, austr.

De gamle saknade pumpar på sina skepp, hvarföre vatten måste bortskaffas genom ösning med, kärl eller byttor, byttuaustr. Då Sagan förtäljer oss Gretters händelser, beskrifver den oss tillika något närmare bytte-ösningen. Under en lång och svår sjöfärd, blef skeppet läck, hvarpå Gretter var, och begynte männen slutligen tröttna vid arbetet. Då var der daelu austur på skeppet, det kallade männen bittuaustur eller stampaustur; den var både svår och tröttande; den ena byttan skulle fara ned och den andra upp. Svennerne bjödo Gretter att gå ned och befatta sig med byttorna, samt tillade, att då, skulle rönas hvad han dugde. Han gjorde så. Honom lemnades 2ne män, att ösa jemte honom; de stodo ej länge ut, förrän de uppgåfvos och voro uttröttade. Då kommo.4 andra, och gick dem sammaledes; då gingo 8 män dit, att ösa jemte honom, och så vardt allt vattnet uppöst ur skeppet. Då förändrades deras tänkesätt om Gretter, ty de sågo nu, hvad han höll inne med sig: han var den raskaste man i allt hvad han företog, och att afhjelpa hvad, som tarfvades på, skeppet. 187)

TILL SEXTONDE KAPITLET.

En Viking – – ligger, som oftast öster vid Elfvaskär.

Detta Elfvaskär, i Bohuslänska skären i tracten af Götha elf, förekommer ganska ofta i våra Sagor, såsom det der varit ett beqvämt hviloställe för kringirrande vikingar, hvilka der gerna lade till, i laegis, i hamn eller på redd, träffande der ofta sina likar, och var der ständigt ett vikinganäste. Utom att detta kan inhemtas af en mängd, beskrifningar öfver vikingarnes färder, förtäljer, Sagan 188) det uttryckeligen. Sigmund tog leden öster åt viken och så till Danmark, och igenom Öresund och ända ut i Östra salt (Östersjön), och for der hela sommarn utan serdeles fångst. Han dristade ej att, med så beskaffad besättning, hålla någonstädes, der han kunde få mycket motstånd; han lät dock köpmän fara i fred. När sommarn led, for han östanifrån och seglade, tilldess han kom, till Elfvaskär: der är jemt och beständigt ett stort vikingabæli; och när de hade laggt i läge under en, holme, går Sigmund upp i skäret att se sig omkring. Han ser då, att på andra sidan om holmen ligga 5 skepp, och ett drakskepp var det femte; med dessa kom han sedermera uti handgemäng, och finna vi som oftast, huru der upp- och af-gjordes många tvister mellan dylika kämpar.

utrymma gods ifrån skeppen — och bära dit, sten i stället.

Detta var en, ej ovanlig försigtighet den tid man begagnade sten, uti strid till vapen. Ofvannämnde Sigmund sade till sina skeppsvärjar, då han fått se de 5 skeppen, vid holmen: nu vill jag säga eder, att jag är litet för att fara undan dem; ty aldrig lära vi få någon framgång, utan att vi äfventyra oss något. De bjödo honom slikt förese. Nu villja vi bära sten, griót, å skeppen, säger Sigmund, och laga oss till det bästa vi kunna. Vi villja lägga våra skepp utanför i denna bugt, der vi nu äro komme; ty bugten är der trångast, och så synes mig, som skeppen i qväll, när vi seglade in, ej kunnat der inkomma jemte oss, om vi laggt våra 3 skepp der i bredd, och må det hjelpa oss, att de ej lägga emot oss ifrån alla sidor. Detta göra de. Om morgonen, när de hade laggt skeppen ute i bugten, ro vikingar å 5 skepp emot dem, och stod en stor och stark man i stäfven på drakskeppet och sporde, hvem för skeppen rådde. Sigmund nämnde sig och sporde efter hans namn. Han sade sig heta Randver, ättad östan ur Holmgård, och föreslog dem tvänne villkor, att gifva sig i hans våld eller värja sig. Sigmund svarade, att dessa villkor voro ganska olika, och månde vi pröfva våra vapen. Randver bad sina män lägga fram med 3 skepp, ty han kunde ej komma fram med alla, men han ville se först, huru det gick. – – Nu lägga de fram och slåss, Sigmunds folk låter först stenkatsningen, griót, gå så häftigt, att deras fiender ej kommo sig före annat än att skydda sig, och när stenen var förbi, göra de en häftig skottstrid och fälla mycket folk för vikingarne och sårade många. Sedan tager Sigmund med de sina till vapen, och börjar nu striden att bli äfventyrligare för Randvers män 189). Då han segrat öfver dem och om hösten kom östan ifrån Holmgård till en ö, som ligger under Sverige, Svithiod, sade han: nu äro vi ej komne ibland vänner; der som dessa äro Svear, så måste vi vara varsamme om oss, och månde jag gå upp å ön och se mig om. Så gör han, och ser, att andra sidan om ön ligga 10 skepp, 2 drakskepp och 8 andra (tillhöriga bröderna Vandil och Adil, Svea Konungs landvärnsmän). Sigmund säger sina män att hålla sig färdiga och bära sitt gods, fearlut, af skeppen och bära sten i stället. De göra så och laga sig redo om natten 190). Thorsten och Thorolf höllo till Göthaelf och lade i land i skären, der en fästning låg uppe, och skickade ut några män att inhemta tidningar. Dessa sågo, hvarest ett drakehufvud kom fram; var som man sett guld. De räknade 12 skepp utom draken, och voro de tältade öfver med svart; men ljust var under tjällen: der suto män vid dryckium. Sändemännen foro åter och berättade hvad de sett. Vi skola nu vara i arbete i natt, säger Thorsten, och bära all vår laddning af skeppen och grafva neder något, men flytta sten i stället, ty jag unnar dem icke ett enda öre, och sedan skola vi, så snart det varder stridsljust, lägga mot dem. 191) Om morgonen rodde man mot vikingaskeppen; der stod en man uppå drakskeppet, klädd i en röd skarlakans rock, kyrtill, med en blå kappa, hekla, öfver sig och en guldbrämad mössa på hufvudet.

Thorsten bjöd honom gå i land med sina vapen och kläder samt hans folk i skjortor och linnebyxor (följakteligen lemna skeppen och allt sitt gods), eller också att slåss. Ljot den Bleke, så var vikingens namn, tvekade ej att försvara sig, och, oaktadt denna stolta utmaning, visade han blott alla sina skepp och sade: Jag vill ej låta använda flera skepp mot dig än du har; ty det har jag aldrig förr gjort. Du behöfver dock ej, svarade Thorsten, spara något mot mig. Nu medtagas tälten, och lägga vikingarne tillsamman sina skepp, och börjas deras kamp med en häftig stenkastning, grióthrid, ifrån Thorstens skepp, och hvarje sten, som Thorsten sände, gick igenom skeppet. Sedan man stridt till aftonen, giordes stillestånd till följande morgonen, och Ljot bad Thorsten tage de skepp han utblottat på folk. 192) Sedan de voro åtskilda, sade Thorsten till sitt folk: i natt må vi ej vara sysslolösa; låtom oss fara till ön, som ligger här för oss; den är skogbevuxen, vi skola der hugga stora träd och fälla å draken, och torde han då gifva sig. Detta skedde så. 193) Äfven de Romantiska Sagorna låta kämparne skipa sitt folk att bära om bord på sina skepp både sten 194) och grofva träd 195). Sporr efter ett sådant undangömmande af gods och stensamlande märkas uti de ur jorden vid kusterna uppgräfda skatter, hvilka ej blifvit nedlaggda i högar, samt af några för sådant behof sammankastade stenrös. Annan bestämmelse synas knappt t. ex. de stora stenkumlar haft, hvilka, af 25 till 50 alnars diameter, i mängd finnas på utgående uddar i Sjön Wenern, som der formerar en större skärgård; några af dem anmärkas på en charta öfver Rote skog i Ånimskogs socken af Tössbo härad i Dalsland.

Tältkulor, barrdu their pá tialdkúlur ecki haglega.

Tialdkúlur, kulor ofvan på ett tält. Annorstädes heter det: Their kémbdu theim ecki haglegar tialdkúltur, som är ett figurligt talesätt att beteckna: de slogo dem både blå och röda i hufvudet.

TILL ADERTONDE KAPITLET.

Fridsköld.

Vid den förut till Gånge Rolfs Saga K. 3. s. 214 häröfver gjorda anmärkning och det derstädes efter Thialar Jons Saga Chart. anförda ställe får tilläggas, att, uti en Membran af denna Saga, heter det: de kallas girdingar, som anfalla hvarandra om natten, ifrån det att den hvita skölden var upphållen ända till dess en röd sköld vardt buren i höjden om morgonen när herblástr var blåst till ofred. 196)

Vikingalag, som jag förut haft.

Viking betyder 197) icke egentligen sjöröfvare eller äreförgäten fredsstörare, ehuru ej nekas, att det äfven förekommer i denna hårda bemärkelse, hvilken dock ej tillhör de äldsta tiderna. Dess första bemärkelse var krigare, af vig, krig, eller vik, och ifrån den tiden man i Norden begynte utrusta skepp och egentligen slåss till sjöss, blef han sjökrigare, sjöman. Så länge Norden var deladt mellan sina många och små herrskare, var väl sjön det vanligaste, om ej det egentliga slagfältet, och vikingsfärderna en ärofull sysselsättning för de unga hjeltarne, då de derigenom tryggade den fredliga medborgaren. Derföre är viking i Edda äretitel för Sigurd Fofnisbanes och Helge Hundingsbanes krigare. Men sedan större riken uppvuxit i Norden, blefvo vikingarne dels äfventyrliga för dessa samhällen, hvilkas bestånd, innan de ännu hunnit nog sammanhållning, skakades af dessa härar, dels öfverflödiga, sedan flere små stater sammansmält till en större, och alla dessas invånare från fremlingar och fiender blifvit medborgare och vänner, samt de under olika små regeringarne delade många stridiga förhållanden nu mera förenades att gifva styrka åt ett enda helt rike. Konung Harald Hårfager, Erik Jarl och Konung Olof den Helige, förbjödo derföre i Norge vikingsfärder, och förklarade vikingarne fridlöse; dessa blefvo sedermer ansedde som våldsverkare och landsfredsstörare, hvilka räknades i bredd med hvarje annan röfvare och missgerningsman.

Då vi återvända till den tid, när vikingsfärd var en ädel sysselsättning, och hvarje friboren yngling skulle ut och såsom viking skaffa sig ryktbarhet och rikedom, torde vi få se, att Norden hade dem att tacka för mycket af sin tids hyfsning och hela sin kämpeanda. Gossen, som tyckte det ei sig anständigt, om ej vidare skulle spörjas om honom, än hvad hemma skett, yttrade redan tidigt, hvad Glum en gång sade, att nämligen han ville laga sig ut; jag finner, säger han, att ingenting blir af min ungdomsstyrka; men det kunde hända, att jag kunde få något med af mina namnkunniga fränders lyckliga framgång; 198) och föräldrarne, som gerna sågo detta, utrustade honom med förnödenheter att handla på egen hand, och att bland tappra höfdingar och vid Konungars hof utveckla sig med den väntan, att han skulle visa sig dugtig, hvart han komme. Man for ut på hafvet och äfventyrade om sommaren, och mot vintern begärde man vintervist hos ryktbara Konungar. Dessa emottogo honom, på ett värdigt sätt, i sitt hof och tjenst samt drogo stora fördelar af hans vistande derstädes. Kämpen, som sökte guld, bragder och ära, uträttade för den Konung, hos hvilken han hade fridland, allt hvad denne äskade, äfventyrade lifvet för att freda hans rike och hämnas hans ovänner, samt erhöll efter väl uträttade värf billigt både heder och rika belöningar. Hjelten ärades af Konungarne framför alla andra, och belöntes med dyrbara rustningar, vapen och andra klenoder, till ett märke af Konungens vänskap. Hans syftemål var nu redan uppnåddt, men ungdomsifvern, långt ifrån att häraf dämpas, upplågade än häftigare för nya värf, ny heder och värdighet, och allt jemnt gafs honom anledning att mäta sig med ryktbara kämpar och vinna frejd. Af en mångfalldig erfarenhet blifven vis, försigtig och rådig, deltog han äfven i Konungars rådslag och egde deras närmaste förtroende. Det var deraf som de gamle ansågo färderna i fremmande land som en lefvande schola, för så väl medborgerlig, som höfdinglig klokhet och erfarenhet, tjenlig till en ynglings utbildande, till vinnande af verlds- och menniskokännedom. Den allena, heter det, 199) som vida färdas och vidt kringfarit, känner hvarje menniskolynne, om sjelf han är vis. Det är derföre, som det räknas till heder att hafva farit omkring, och ju vidare desto bättre, om han hållit sig allestädes väl, blifvit godkänd i manrön, vidtfrejdad bland vikingar, älskad och ärad af tappra höfdingar, och sämt sina seder efter utländska höfdingars. Då de nu så vidt freidade hemkommo med stora rikedomar och många dyrgripar, hembragte de äfven en hyfsning, som hemmamannen och den i hemskären liggande ”näsvisen” ej kunde ega, och i sin själ en höjning, ett ädelmod och kämpeanda, hvartill denne ej förmådde lyfta sig, hvilken blott rånte den stillare och idogare medborgarens frugt af mödor och omsorger. Det var sådana, som foro i egentlig härnad, hvarunder då innefattades alla slags härfärder och härjningar, med våld och väpnad hand i fiendtligt sinne, och foro illa och hårdt med sin härnad, hvilken mest bönder och köpmän fingo erfara; då deremot den rätta vikingen på sina vikingsfärder eller härfärder efter gamla krigssättet, som mera närmade sig ett ordentligt krig, ansågs och var allmänna säkerhetens beskyddare.

TILL TJUGUÅTTONDE KAPITLET.

Äro till en stor del samma versar, som finnas i Hervara Sagan c. 5 med samma öfversättning.

Sagorna framställa oss ofta sina kämpar, hvilka tillbragt en hjeltemodig lefnad, på sitt yttersta besjunga sina förnämsta bragder. Så gjorde här Hjalmar; så Örvar Odd, se 41 Kap. Så qvad Ragnar Lodbrok, enligt de gamles uppgifter, med redan bortfrätt lefver och såradt hjerta, i ormgropen, med stolt lugn om sin bragdrika lefnad.

Ehuru den Danska kämpen Asbjörn Prude, såsom Hallmund 200) måste tillstå;

På sin idrott
må ingen trösta:
aldrig är han så stark
och stor i hugen,
att å banedagen
honom ej brister
hjerta och styrka,
när han med döden (Hel) kämpar 201);

visade han likväl samma styrka under ej minre rysliga smärtor, och kallade sig till minnes sina fordna gladare stunder, samt sina sätes- och vapenbröder.

TILL TJUGUNIONDE KAPITLET.

Skämta.

Skémta, qväda och förtälja gamla Sagor eller annat märkvärdigt var ett nöje, som kämparne kunde och brukade förnöta tiden med, äfven då de voro slutna i bojor. Uti en Romantisk Saga omtalas det såsom en bandíngia, fjättrades sed 202). Äfven Sigurd Torfa-fostre var ej mera modfälld öfver sin belägenhet än Odd, och förhöll sig på samma sätt mot sina vaktare, samt såmedelst räddade sig. Då han en sommar färdades vid Balagards sida och i Svinasund träffade ut för några vikingaskepp, som nedhöggo hans manskap, att han var ensam qvar; vardt han likväl, sedan han derunder dödat 7 män, handtagen, bunden om händerna och fjettrad om fötterna, samt lemnad åt 6 män att bevakas öfver natten, och skulle han om morgonen nedhuggas: vikingarne lågo nu å land. Sigurd sporde, hvem som skulle skämta? Vårdhållarne svarade honom, att det nu ej vore tid för honom att skämta, då han i morgon skulle dö. Icke rädes jag för min död, säger Sigurd, utan månde jag qväda för eder, om J villjen; de sade sig det villia antaga. Han qväder nu till dess de somma allesamman: han vältar sig nu dit en yxa låg, och afskar dervid strängen, fick sedan spjerna, af sig fjättrarna, deremot att bägge hälbenen gingo af honom. Sedan dräper han vårdhållarne och ger sig till att simma, lägger till lands och går tvärt öfver näset, ty han vågade icke att retas med vikingarna 203). En sådan munterhet gjorde, att Thorsten hjelptes ur fängelset, i Myklagård 204).

TILL TRETTIONDETREDJE KAPITLET.

Hafgufan, – – Lingbak m. m.

Huruvida en sådan organiserad massa gifves, är dels med mer och minre inskränkningar antaget, dels betvifladt. Konunga-spegeln nämner derom: en fisk är ännu onämnd, som är mig betänkligt att omtala för dess vext skull; ty det månde de flesta osannolikt förefalla; vi kunna ock litet säga derom; ty han är sällan sedd, heldst den aldrig kommer till lands eller för fiskare, och förmodar jag ej, att en dylik fisk lär vara rätt talrik i hafven; men vi kalla honom som oftast på vårt språk hafgufa. Jag kan väl ej med visshet uppgifva dess alntal; ty den tid han visat sig har han synts mera lik land än fisk; jag har dock icke sport, att han hvarken blifvit fångad eller funnen död, och synes det mig derföre sannolikt, att ej flere än ett par finnas i alla hafven, och tror jag ej, att de förökas sinsimellan, och anser, att de alltid äro desamme: det månde ock icke vara öfriga fiskarne drägligt, att de vore så talrika som andra hvalar för deras storlek och den stora förtäring som de tarfva. Men den natur är uppgifven om denna fisk, att när han skall äta, ger han en stor uppkastning ur halsen, och dermed följer en mängd smält saft (eller söt lukt) och mat, så att alla slags fiskar, som finnas i grannskapet, samlas dit både stora och små och hoppas der god föda. Men denne store fisk låter sin vida mun stå öppen under tiden, och är dess gap ej minre än ett sund eller fjärd. Fiskarne kunna ej taga sig till vara, utan strömma dit in; men så snart hans mun och buk är full, tillsluter han munnen och behåller hela fångsten, alla fiskarne, som strömmat dit in att få sig näring. Nu hafva vi berättat och förmält hvad oss synes underligt uti Isländska hafven. 205)

Några sednare Naturalhistoriker upptaga äfven dessa och flere uppgifter, såsom att på dess yta varit vexter och träd, att den så alldeles liknar en ö, när den uppstiger öfver hafsytan, att sjömän, laggt der för ankar och uppslagit tält på dess rygg, men så snart elden begynt genomtränga dess yta, har den till deras förvåning sjunkit. En dylik händelse berättas tilldragit sig med en Biskop Bardanus. Denna varelse kallas, då den anses såsom djur, Kraken, Kraxen eller Krabben, och har trotts förorsaka den betydliga förändring, hvilken fiskare påstå sig förmärkt i hafvets diup, som på samma ställe stundom förminskats ända till öfver hälften, då de äfven märkt, att fisk samlade sig i större mängd. Sonnini, som anfört många skriftställares uppgifter och vitsord härom, stadnar vid den slutsats, att han, i anledning af dessa vittnesbörd, ej kan med skäl tveka om krakens tillvarelse, och om den är till, så lär det vara det största djur på vårt klot.

Stuga.

Då förut är nämndt om de gamles präktigare gästrum, får här angående hvardagsrummen anmärkas, att hos de förnämare voro dessa serskilda rum, hvilket ej var förhållandet hos de ringare, der ett och samma tjente dem till boningsrum, matsal och sofkammare. Inrättningen var ungefärligen den samma som uti gästrummet 206): på bägge sidorna gingo långbänkar med högsäten på midten; bakom bänkarne voro sängar, så att åtminstone husets folk och de dagliga gästerna hade sin säng bakom sig. I präktigare rum voro dessa sängar så inrättade, att de kunde tillslutas med dörrar såsom skåp, och kallades lokreckiur; äfven i de ringaste stugor voro åtminstone sängarne bakom den upphöjda tvärpallen, der qvinnorna suto, så inrättade, och der plägade husbonden och hans hustru ligga. Dörrarne voro, likasom högsätena och högsätespelarne, ofta prydde med konstigt snidverk. Väggarne öfverhängdes vid högtidliga tillfällen med tapeter. På taket voro vindögon och på golfvet halm och eldstaden, antingen på blotta jorden, eller på en upphöjning af flata stenar. På bägge sidorna funnos äfven små skafferier och alcover, och i det innersta af stugan slutna sängar eller alcover, lokhvilur, för förnämare gäster. Allestädes fanns icke alltid, ej en gång hos de förmögnare, en sådan beqvämlighet, utan måste gästen finna sig vid att sofva uti halmen på golfvet. I sednare tider hade man dock serskilda rum, géstaskáli eller herbergi, hvaruti fremmande härbergerades öfver natten, ungefär svarande mot vår Allmoges nattstugor. Att äfven de förnämare uppstädade dem för sin tid präktigt nog, synes af beskrifningen öfver det härberge, hvaruti Sigrid Storråda inrymde Konung Harald Grænske, hvarest en säng var med fina sparrlakan och uppbäddad med dyrbara kläder.

TILL TRETTIONDESJETTE KAPITLET.

Uti muntra lag var ett dylikt täflande om förtienster kämparne imellan ej ovanligt. 207) En dylik företrädestvist, mannjafnadr, har utan tvifvel gifvit anledning till den grannlagenhet och heders ömtålighet, hvilken är från det krigiska lynnet lika oskiljaktig, som det samma hedrande, och har i Norden varit en rik källa till tvister. Stolta kämpar förekomma ej sällan i Sagorna såsom frågande någon viss eller ock alla i gemen, om de kände någon deras like, eller hade emot dess påstådda företräde något att invända, då de strax utmanade denne att bevisa sitt påstående.

TILL TRETTIONDESJUNDE KAPITLET.

till och med det orimligaste, egentligen limma tillsamman stod(er) och stjernor.

må söka underrättelse, egentligen må leta dig råd.

TILL FYRATIONDEANDRA KAPITLET.

Vintrar, d. ä. år; detta de gamles sätt att beräkna tid är af Prof. Lackman i en serskild afhandling vidare förklaradt.

forntida-vardagsrum-island

På den bifogade teckningen öfver ett hvardagsrum på Island i 10-de århundradet utmärkes vid 

BILD PÅ VARDAGSRUM- ISLAND

A. Eldstaden midt på golfvet.
B. Öfre bänken med sitt…
C. Högsäte.
D. Nedre bänken med sitt…
E. Högsäte.
F. Pallar, forsaeti.
G. Öppna sängar bakom bänkarne å båda sidor.
H. Pallar eller bänkar framför sängarne.
I. Lockreckiur eller sängar, som med dörrar kunde tillslutas.
K. Vapen, upphängde vid sängarna.
L. Dörrar på båda sidor.
M. Vindögon eller fenster. Enl. Tab. Och beskr. i Gunnl. Ormst. och Skald Rafns S. Ed. Köpenh. S. 164.



Fotnoter till Upplysning till Örvar Odds Saga.

1) Herv. S. c. m.
2) Edd. Daemis. 21: m. fl. st.
3) Kétil Haengs S. c. 1.
4) Så kallas han i våra Handskrifter, i Sturlesons Heims Kr. 2: 486. Sv. Upph. och i Geneal. Tab. till Gunnlög Ormst. S. s. 309; men SUHM i Geneal. Tabb. kallar honom Ulf Wargi.
4) Kétil Haengs S. c. 8.
5) Har. Hårf. S. c. 25
6) Sturl Ol. Tr. S. c. 84.
7) Gånge Rolfs S. c. 2.
8) Örvar Odds S.
9) Torfaeus Hist. Norv. T. I, s. 264, 274.
10) Ol. Tr. S.Ed. Isl. II: 23.
11) Finnbog. Ram S. c. 2.
12) Vatsdael. S. c. 7.
13) Vatsd. S. c. 13.
14) Landnám. Bók, 5 Part, s. 6, s. 158. Isl. Uppl.
15) Gunnl. Ormst. S. c. 3.
16) Landnám. B. 4. P. s. 4. s. 151.
17) Landnám. B. 2. P. 16 c. s. 52.
18) Sperling de Bapt. Ethn. s. 40, 56 i not. Till Gunnl. Ormst. S. s. 203.
19) Hörd. Och Holmsv. S. c. 7.
20) Helge och Grim Dropl. S. c. 16.
21) Ol. H. S. c. 13t.
22) a. st. c. 148.
23) Har. Hårf. S. 9. 40.
24) Ol. Tr. S. I. 71.
25) Landn. 5. P. c. 9. s. 163.
26) Har. Hårf. S. c. 45. Ol. Tr. S. I. 11.
27) Har. Hårf. S. c. 21. Jemf. härom Thorlac. De matrim. vett. §. 33. not, 11.
28) Håk. God. S. c. 12.
29) Har. Hårf. S. c. 40.
30) Vatsd. a. st. m. fl.
31) Aulkofr. Thatt. s. 37.
32) Såsom Knut. Ol. Tr. S. I. 71. Arnfinn Alban. S.
33) Thorlaks S. c. 1.
34) Eyrbygg. S. c. 55.
35) Sturlunga eda Isl. S. mikl. 3. Thatt. c. 6 af aettaról s. 206.
36) Isl. S. mikl. 3. Thatt. c. 19. s. 156.
37) Krók. Ref. S. c. 5. Háv. Isf. S. s. 45. Viga Glums S. c. 10.
38) Eigl. S. c. 9.
39) Ol. Tr. S. II. 202.
40) Thord. Hraed, S. a. 3.
41) Ol. Tr. S. I, 179.
42) Vigl. Vaen. S. c. 2.
43) Vigl. Vaen. S. c. 4. Thorst. Hvit. S. c. 6.
44) Ol. Tr. II. 109.
45) Thorst. Uxf. Th. 12. Ol. Tr. S. II. 35.
46)  Thorl. Jarlsk. Th. 4. Ol. Tr. S. I. 207.
47) Vigl. V. S. c. 11.
48) Laxdael. S. c. 18.
49) Thorst. Hvit, S. c. 6.
50) Håk. God. S. c. 10. Ol. Tr. S. I. 18.
51) Har. Hårf. S. c. 21.
52) Har. Hårf. S. s. 42. Ol. Tr. S. I. 10.
53) Ol. Tr. S. a. st. Har. Hårf. S. c. 43.
54) Örv. Odd, c. 2. s. 5.
55) Ol. Tr. S. I. 53. m. fl.
56) Niál. S. c. 94, 98.
57) Har. Hårf. S. c. 31, 32.
58) Eigl. S. c. 20.
59) Niál. S. c. 130.
60) Ol. Tr, S. I. 53, 54. Sturles. Ol. Tr. S. c. 10.
61) Thord. Hraed, S. c. 13.
62) Gisl. Surss. S. c. 31, 32.
63) Landn. B. s. 56, 57, 73, 157. Ed. Isl. Ol. Tr. S. II. 211.
64) Fostbr. S. Eda Thorg. H. Og Thorm. Kolbr. sk. 8, c. 2.
65) Saurl, Thatt. 6. Ol. Tr. S. II. 55.
66) Fóstbr. S. c. 2. Jemf. Arngrim Jonae Crymogaea Hamb. 1618. s. 102. Respubl. Isl. ib. Tract. Var de Regn. Dan et. Norv. Etc Lugd. Batav 1629. s. 486.
67) Gisl. Surssons S. c. 7.
68)Jemf. Torfaei Hist. Norv. I, 129, Arngr. Jon. a. st.
69) Málaspiót, var ett med emaljeradt eller drifvet arbete ziradt spjut.
70) Att gå Jardarment var också ett slags värjemålsed på Island, hvarom Laxdaela S. c. 21. ger följande: underrättelse: det var skirsla (rening, bevis på oskuld eller rättvisa) på den tiden att gånga under jordarmen, det är: en torfva ristades ur marken, velli, och skulle torfvans ändar vara fasta uri marken, och den som skirseln skulle undergå, framflytia, skulle gå derunder. Hedningarne lade intet minre vigt uppå sådana skirsler, än de Christna lägga på sina. Då ansågs den vara skír (ren, oskyldig, hafva rätt), som gick under jardar-men, så vida torfvan ej föll uppå honom. Det samma beskrifves äfven af Arngr. J. a. st. Arnesens Isl. Retterg. s. 7. 252.
 
Att gå under sådana jordtorfvor var äfven ett slags förödmjukelsetecken. På Hunavatns ting, sökte man att åstadkomma förlikning mellan Berg och Jökul. Berg sade, att han ej ville emottaga penningeböter, utan skulle förlikning ske, var det blott med det villkor, att Jökul, till att försona sin missgerning, skulle, efter tidens bruk, gå under tre Jardar-men, och således visa sin förödmjukelse, lílillaeti, mot honom. Jökul svarade, att förr månde troll taga honom, än han så bugade för Berg. Thorsten sade, att detta dock var en billig fordran, och månde jag, säger Thorsten gå under jardarment. Berg förklarade, det allt då skulle vara godt gjordt. Den första torfrimsan räckte honom till axlarne, den andra till höfterna, och den tredje midt på låret. Då Thorsten hade gått under den första torfvan, sade Berg: nu böjer jag den förnämste af Vatnsdaelsboarme som ett svin. (Han skröt af att hafva böjt Thorsten, lägre än ett svin, ty svinen rota blott med trynet och ej med hela kroppen i jorden. Arngr. J. a. st) Det behöfver du ej att säga, sade Thorsten, och göra dessa ord, att jag ej går under flera. Vatnsdael. S. c. 33. s
71) Thorst. Viks. S. c. 21.
72) Arngr, Jon. a. st.
73) Sjelfva gåendet under torfrimsorna var således ej deras ed, såsom man tyckes kunna finna af anförda Fosterbrödrasagans ord: och det var deras ed, äfvensom af den der i brädden vid samma ställe i Isl. Handskriften Cart, 4:to N:o 4 befintliga anteckningen: jardarment gánga var eidr Islendinga; af ofvan anförda synes dock, att en serskild ed aflades. Eljest aflades ed högtidligen uti andra mål vanligtvis vid en helig ring, som förvarades vid altaret i deras afgudahus. Denna eidr at stalla ring, Landnám B, s. 40. Ed. Isl. eller lögeidr at bugie, Arngr, J. s. 77.
74) Vols. S.c. 39.
75) Vilhiálm. Siódo S. c. 15
76) Hörd. och Holmv, 8 c, 11.
77) Götr. och Rolf. S. c. 22.
78) Thorst. Vikings S. c. 10.
79) Saurl. Thatt. a. st.
80) Eigil, och Asm. S. c. 2. 4.
81) Saurl. Thatt. a. st. 84.
82) Orm Stórólfs. S. c. 7. Illug. Gr. fostr. S. c. I.
83) Sturlög. Starfs, S.  c. 13.
84) Thorst. Viks. S. c. 15.
85) Thorgrim. Prad. och Vigl. Vän. S. c. 15.
86) Eigil, och Asm, S, c 4.
87) Saxo 5. Bok. s. 91. Ed. Sor.
88) Eig. och Asm. S. a. st. m. fl.
89) Jemf. Gång. Rolfs, S, c. 52.
90) Fostrbr. S. c. 2.
91) Hallfr. Vandr. sk. Th. 6. Ol. Tr. S. II. 86.
92) Sturl. Ol. Tr. S. c. 71. Ragn. Lodbrok. S. c. 8. Rolf. Kr. S. c. 42.
93) Ol. Tr. I. 127. II. 112. m. fl. Landnám. III. P. 2. c. s. 90.
94) Krok Refs S. c. 5.
95) Vatnsdael. S. c. 23.
96) Vatnsdael. S. c. 37.
97) Vatnsdael. S. c. 45.
98) Såsom Thorkel hos Saxo Gr. 8. B. s. 165. Ed. Sor. Gudbrand i Chrom. Norv.
99) Landnám. B. I. Part. c. 9.
100) Ol. Tr. S. II. 95.
101) Ol. Tr. S. II. 40. De sägas dock signat skålar åt Thor. Håk. God. S. c. 18.
102) Ol. H. S. c. 227.
103) Landnám. B. I. P. c.II. jemf. Barthol. Ant. Dan.
104) jemf. Örv. Odds S. s. 98. Ol. Tr. S. II. 95.
105) Bisk. Thatt. af. Thorv. Ol. Tr. S. II. 43.
106) Ol. Tr. S. II. 220. 221.
107) a. st. s. 49.
108) Norna Gest säger, att han ej kunde vistas hos Christna, utan att vara primsignad; och Toke säger i Ol. Tr. S.: jag är ej skirder, döpt, men blott primsignad, ty jag har ömsom omgåtts med hedningar och Christna. Det var då vanlig sed både hos köpmän och dem, som hade något med Christna höfdingar att göra; förty de män, som voro primsignade, hade umgänge med Christna män och hedna, men trodde hvad de behagade: Eigla S. c. 50. De ansågos dock af Christna såsom hedningar och voro det också. Norn. Gest. S. c. 1. Eigl. S. c. 48. 51. hos Joh. Olav de Baptism.
109) Thatt. Slefnis. 2. Ol. Tr. S. II. 63.
110) V. 25.
111) Landnám. B. s. 186.
112) Vatnsd. S. c. 10.
113) Jemf. Prof. Verlaufs anm. Till a. st. s. 45. Gånge Rolfs S. C 37. s. 130 och anm. Till Gånge R. s. 210.
114) Vatnsdael. S. c. 10.
115) Vatnsdael. S. s. 3.
116) Vatnsdael. S. c. 15
117) Gånge Rolfs S. c. 19. s. 65.
118) Daemes. 15 jemf Vóluspá str. 19, 20, 21.
119) Götr, och Rolf S. c. 7.
120) Barthol. Ant. Dan.
121) Jomsvik. S. c. 43. Ol. Tr. S. I. 189, 190. c. 160.
122) Halfs Recka S. hos Barth. I. B. s. 6.
123) Grett, S. s. 89.
124) Barthol. Ant. Dan. I. B. c. 7.
125) Saxo I. B. s. 142.
126) Saxo och Ol. Magn. Hist. Sept. 5. B. c. 9.
127) Saxo 3. B. s. 39.
128) Håk. God. S. C 33. v. 10-13.
129) Ol. Tr. S. I. 76-78.
130) Götr. Och R. S. c. I.
131) Jemf. anm. Till Gånge Rolf. S. c. 2. s. 209-212.
132) Götr. Och Rolf. S. c. 7.
133) Norn, Gest, Thatt. Ol. Tr. S. II, 144, 145.
134) Saturla Thatt. 7. Ol. Tr. S. II. 55- 57.
135) Ol. Tr. S. I. 193.
136) Thord. Hraed. S. c. 6.
137) Thord. Hraed. S. c. 16.
138) Sig. Thögl. S. c. 5.
139) Jemf. Fofnism. anm. Efter I. v.
140) Verel. not. Till Herv. S. c. 5. Och cit. Ol. S. c. 78.
141) Sig Thögl. S. c. 14.
142) Herv. S. c. 5. Och Verel. not.
143) Örv. Odd. S. c. 23. s. 65.
144) Barth. aut. D. s. 606.
145) Vatnsd. S. c. 3. Jemf. c. 33.
146) a. st. c. 7. s. 73.
147) Viga Gl. S. c. 6.
148) Vatnsd. S. c. 17. Och Prof. Verlaufs anm. s. 13.
149) Thord. Hraed. S. c. I.
150) Laxd. Och Ol. Tr. S. Hos Barth. s. 694-695.
151) Jemf. förbem. Erici Obs. 1. Spec. s. 17.
152) Gisl. Surss. S. c. 22.
153) Ol. Tr. S. I. 73.
154) Halfd. Sv. S. c. 7.
155) Göthr och Rolfs S. C 18. 23.
156) Ol. Hel. S. c. 174.
157) Niál. S. c. 123.
158) Finnbog. Ram. S. c. 9.
159) utvecklade af J. Erici a. st. s. 23 följ.
160) Gunnl. Ormst. S. c. 2. Vatnsd. Ol. Tr. S. I. 236. Reenhj. not. Till Thorst. Viks. s. 41. etc.
161) Landnám B. I. P. s. 18.
162) Ol. Tr. II. 179.
163) Hrafnkiells S. c. 1,
164) Landn. B. s. 145, 146.
165) Ol. Tr. S. I. 60.
166) a. st. II. 24.
167) a. st. II. Verel. not till. Göthr, och Rolf, S. s. 88.
168) Gunnl. ormst. S. c. 2
169) Herv. S. c. 5.
170) Göthr, och Rolf. S. c. 23.
171) a. st. c. 12.
172) Ol. Tr. S. I. 34.
173) a. st. II. 114.
174) Gisl. Surs. S. c. 22.
175) a. st. c. 23.
176) a. st. c.30.
177) a. st. c. 33.
178) Gullthor. S. c. 6.
179) Vol s. S. c. 20.
180) Vols. S. c. 20.
181) Asm. Kappab. S. c. 8.
182) enl Joh. Erici, spec. De somn. Och de Geniis.
183) Ol. H. S. c. 143.
184) Kialnes. S. c. 13. 14
185) Kjalnes. S. c. 13. 14.
186) Sig. Thögl. S. c. 19.
187) Grett. S. c. 19.
188) Ol. Tr. S. I. 119.
189) Ol. Tr. S. S st.
190) Ol. Tr. S. I, 122.
191) Svarfd. S. c. 4.
192) a. st. c. 5.
193) a. st. c. 6.
194) Ulf Uggas. S. c. 10.
195) Laes Henr. S. c. 4.
196) Thial. Jons S. c. 10. Membr.
197) Jemf. afh. härom efter Gunnl, Ormst. S. s. 298-306.
198) Viga Gl. S. c. 5.
199) Havam. v. 19.
200) Grett, S, c, 65.
201) Orm. Storolfs, p. Msct. Jemf. Ol. Tr. S, append, s. 13
202) Alban, S. c. 2.
203) Hörd. Och Holmv. S. c. 16.
204) Grett. S. c. 94.
205) Kóngs Skugg-sié s. 138-141.
206) Eft. Steenbloch. om de gl. Sk. Vaanings huse i Molbechs Athene 3. B.
207) Jemf Anm. Till Gunnl. Ormst. S. s. 71, f.


 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s