Textarkivet

Jarlmans och Hermans Saga

JARLMANS och HERMANS Saga; efter Isländska Handskrifter utgifven med upplysande Anmärkningar

af Joh. G. Liljegren

Stockholm, 1819, hos Zacharias Haeggström.


jarlmans-saga

1 KAPITLET.

Konung Wilhelm och hans rike.

En Konung var benämnd Wilhelm – han styrde Gardarike, Tyskland och några delar af Frankland. Han var en stor höfding och hade en storättad Drottning, och egde med henne tvänne barn, en son och en dotter. Hans son het Herman: han var storvuxen, handfast och vacker till utseendet. Dottern het Herborg; hon var den fagraste qvinna man hade sett; hon hade inhemtat alla de qvinmodygder, som då var vanligt att lära. Hennes fader älskade henne mycket: hon satt i ett präktigt torn, och voro henne till tjenst skipade förträffliga qvinnor och hofviska män. Många rika män hade land och län af Konungen och voro honom lydskyldige.

Rodgeir het en rik Jarl i Frankland: han var mycket vän af Konung Wilhelm. Han var den störste idrottsman i alla ridderliga öfningar, och alla slags ädla yrken, och lydde under honom mycket land för hans utmärkta förstånd skull. Han hade haft en hustru och med henne en son, som het Jarlman : han var en ganska stor man och lik sin fader i alla ridderliga öfningar, och kunde äfven tala alla tungomål.

2 KAPITLET.

Jarlmans och Hermans uppvext.

Nu viker Sagan åter till Konungasonen Herman, som vexer upp hos sin fader: Konungen tycker honom nu så kommen till förstånd, att honom väl passade bära ridderliga vapen och lära dithörande öfningar; thy sänder han svennen till Rodgeir Jarl, att denne skulle dubba honom till Riddare och lära honom idrotter. Konungen lemnade honom passande svennesällskap och så mycket penningar, att han måtte väl kunna underhålla sig. Som Herman kommer till Rodgeir Jarl, går Jarlen honom till mötes med mycken ynnest, förer honom in i borgen och gör honom den största ära i alla stycken, lärer honom bokliga konster och andra ridderliga öfningar: Konungasonen var så qvick, att han lärde på en liten stund, hvad andra lärde sent eller aldrig. Konungasonen och Jarlssonen voro jemnåldriga: dem imellan vardt ett förtroligt stallbröderskap och fosterbrödralag, och tycktes inga andra vara dem lika ibland deras samtida. Herman Konungasonen var en vacker och kraftfull man, häftig till sinnes, men ej djupsinnig; gifmild, blid och nedlåtande: han var ock derföre vänsäll bland alla män. Hans fosterbroder Jarlman var honom lik i styrka och idrotter: han var en ädelt tänkande och djupsinnig man, snarbeslutsam och driftig: äro de nu så hos Rodgeir Jarl en lång tid bortåt.

3 KAPITLET.

Herman får riket efter sin fader.
Kommer nu dernäst att förtäljas, det Konung Wilhelm tager helsot och dör. Bud affärdas till Herman Konungasonen att taga emot sitt rike, såsom honom tillkom. Som han får höra detta, säger han Jarlen och sin fosterbroder, huru sakerna stodo. Dernäst laga de sig å färde hemifrån. Rodgeir Jarl och hans son följde Konungasonen hem; och vardt han nu tagen till Konung öfver alla de riken, som hans fader hade egt, och antog han derjemte sig hofstat; men hans fosterfader for hem åter i sitt land och hade samma län af Konungasonen, som af hans fader, och var deras vänskap den aldra förtroligaste. Jarlman vardt qvar efter hos Konungen, och led så länge framåt, att de ökte sitt rike på åtskilliga håll, och tycktes inga män uti frejd vara deras likar i dessa länder.

4 KAPITLET.

Konungens och Jarlsmans samtal.

Det är nu sagdt, att Konung Herman satt en dag i sitt hof med sina män, och var der då mycken glädje. Då ordade Konungen till sina män och sporde dem, om de kände en dylik eller större Konung. De fleste svarade, att den ej kunde finnas; och ordades derom mycket i mellan kämparne. Konungen sporde då Jarlman, om han ej tyckte lika som de andre. Han svarade: visserligen; men ett vet jag, som felas eder mot andra, som äro edra jemlikar i värdighet! Konungen frågade: hvad kan det vara? Det första, säger Jarlman, att J hafven ingen Drottning, som månde pryda eder värdighet, enligt all förmodan, med ett godt svågerlag, och barn till att ärfva riket efter eder: det är mycken ära uti att befryndas med goda höfdingar, som kunna vara till en långvarig styrka. Konungen spörjer: hvar vet du den mö eller qvinna, som mig kunde vara så passande? Han svarar: ni månde deruti bättre finna råd än jag; ty få kunna i thy fall välja för en annan. Icke har jag sett den qvinna, säger Konungen, som fallit mig något serdeles i tycket, utan med det att du hafver kommit detta å tale, så månde du nämna någon. Jarlman sade: för Myklagård råder en Konung, som heter Michael; han har en dotter, som heter Rikilat: hon är skönare än andra möar

och bättre undervist i alla gagnliga konster. Hon är en god läkarinna, hon helar allt hvad hon lägger sina händer uppå; å hennes venstra arm är ett litet kors såsom skäraste guld – med detta märke är hon född. Om ni finge denna mö, tyckes mig till eder ära mycket vunnits. Då sade Konung Herman: med det att du säger mig så mycket om denna mö, månde jag sända dig dit att taga besked, och om så är, som förmäldt blifvit, så skall du begära henne mig tillhanda. Jarlman svarar: skyldig är jag att fara dit J bjuden; men det kan jag säga eder, att om henne hafva ej minre herrar än J anhållit, och likväl ej fått henne och icke en gång fått tillfälle att se henne, ty ingen utländsk man är tillåtet att tala vid henne, dock fara månde jag denna färd och försöka, huru det kan gå.

5 KAPITLET.

Jarlman finner Rikilat.

Nu låter Konungen tillrusta Jarlmans

färd med mycken resförnödenhet. Han hade 5 skepp ur landet och valde sig manskap dertill. Dessa skeppen voro ståtligen utrustade med guldprydda, segel och förgyllda vimplar. När dessa voro segelfärdiga, gick Jarlman upp i tornet till Konungadottern. Hon frågar, hvart han ville fara? Han säger det ganska tydligt. Det förefaller mig, säger hon, som Fru Rikilat vore helt annorledes, än om henne är förmäldt, så vida ej mer tarfvas än blott göra en budsändning till henne: dock tyckes du mig vara bäst skicklig att fara detta ärende. Men som du är så redobogen att följa min broders (villja), då vill jag gifva dig här en ring (ett guld); den stenen, som deruti är, har den natur, att, om du sätter ringen på en qvinnas hand och håller derå, till dess den blir uppvärmd, så skall hon älska den man, som du vill. Han helsar henne och träder inför Konungen. Konungen följde honom till skeppen med mycken vänlighet: seglar nu Jarlman bort ur Frankland med stort sällskap.
De segla nu med god vind dit leden ligger, och är intet förmäldt om deras färd, förr än de komma till Myklagård. Jarlman lägger sina skepp lönligen i hamn helt nära intill borgen; han gångar sedan ensam å land från sina män och bjuder dem bida honom i 4 nätter och ej låta märka sig. Han går sedan hem till borgen i en fattig mans drägt med förstäldt utseende, som han vore en sjukling. Han betraktar nu borgens beskaffenhet och utgrundar, hvarest det torn (castell) månde vara, hvaruti Konungadottern sitter. Han gick till kyrkan, dit han höll det troligt, att hon måtte gå till tidegärd, och satte sig der vid kyrkodörren; och som det lider å dagen, ser han Konungadotterns castell öppnas: der komma ut först lekare (spelmän) med allehanda musikaliska instrumenter, dernäst härklädde män med väna vapen, härnäst hofviska svenner, bärande i händerna blomsterqvastar; dernäst gingo 4 Jarlar, och uppburo de med gyllne stänger en glashimmel, hvarpå voro tecknade sol, måne och hela himlens lopp; deröfver fladdrade en påfogel ganska mästerligt gjord. – Härunder gick en fager mö i glimrande drägt; hennes mantel var ganska mästerligt väfd, hennes kläder uppburos af 4 tärnor: deras skrud var den vackraste drägt. Denna skara närmades kyrkan; och som Jungfrun kom midt för Jarlman, kastar han sig med för henne, så sägande: misskunda dig öfver mig, för Guds skull! Jag är en utländsk man, kommen hit till eder, tarfvande eder läkedom. Hon såg på honom och sade: Gud hjelpe dig, karl! och skipade en af sina tärnor att beledsaga honom i sin borg, der som förut voro sjuka män: hon gjorde så. Efter förrättad tidegärd går Konungadottern i sin borg med sitt sällskap: då voro borden tillredde med hvita dukar och kosteliga rätter; men så snart borden voro borttagne, står Jungfrun upp, och går uti de sjuka männens rum. De mottaga henne (med vördnad). Hon frågar nu efter den man, som sist anlitat henne om läkning. Han stod upp och bugade för henne. Hon sporde, hurudant hans sjukdomstillstånd varit. Han sade sig det ej veta, men sade, att hon det kunde finna, så snart hon såge hans kropp. Hon beledsagade honom då i ett serskildt rum och satte honom på en stol och betraktade, hurudant hans sjukdomstillstånd vore. Sedan tager hon till orda: jag har betraktat ditt tillstånd och finner ingen sjuklighet på din kropp, så vida ej inträffar, hvad gamla ordspråket lyder: den är ej helbregda, som i hugen är qvald. Jag finner nu, att J hafven rätt begrepp om mitt sjuklighets-tillstånd, säger Jarlman, och är jag nu helt och hållet uti edert våld: jag har länge varit hugsjuk, för att få råka eder och tala vid eder; nu tyckes mig min sjukdom mycket förbättrat sig, sedan jag fick se edert anlete och höra eder stämma; thy väntar jag, att mera månde yppas af mitt ärende, innan vi skiljas åt. Hvad är då ditt ärende? säger hon, eller hvad är ditt namn? och i hvad land är du född? Mitt namn är Jarlman, säger han, och Frankland är mitt fädernesland; Rodgeir Jarl den Rike är min fader, men min länsherre heter Herman: han regerar öfver Frankland, är en ung, käck och mycket kunnig man; på hans befallning kom jag hit till följe af den frejd, som går om eder; och vill jag veta, hvad svar J gifven honom, om han kommer att begära eder? Omtanka nog har du haft i denna färd att få råka mig, säger hon; thy skall det svar lemmas dig, att jag ej vet, hvad häruti kan vara att säga, ty denne man är mig alldeles okänd, ehuru jag väl har sport något till honom, och är han prisad af mången man. Till mig hafva dock män kommit sjelfva i detta ärende, hvilka jag vet uti ingen måtto äro ringare, och har likväl ej synts oss att samtycka till deras begäran. Det hafva vi sport, säger Jarlman; men det synes mig stor försynthet att neka goda män och ej veta huru det kan falla sig. Jungfrun sade upphörom med detta tal för i afton; men efter som ditt ordalag väl likar mig, så må du dväljas här några nätter och förtälja mig tidningar från edert land. Det vill jag göra, säger han.

6 KAPITLET.

Jarlmans och Konungadotterns samtal.

Nu sitter Jarlman i Konungadotterns torn, och veta inga derutaf utom hennes förtrognaste män och svenner tidt och ofta frambär han sitt ärende å sin fosterbroders vägnar och prisar denne det mesta han kunde. Han hade nu återtagit en passande klädedrägt och döljer ej sitt utseende för Konungadottern. Han förekom henne både rask och belefvad derjemte.

En gång sade Fru Rikilat till honom: säg mig, är Herman så stor, som du är? Det är utan allt tvifvel, säger han, både på värdighetens och bördens vägnar; men fägring och manlighet har han öfver alla män, som jag har sett. Då sade Fru Rikilat: månde du väl kunna, oss till gamman, göra här på väggen ett utkast till hans bild? Jag vill försöka, säger han; tog han sig så en pensel i handen och åtskilliga färger, målade sedan mästerligen på muren en mans bild och bad Fru Rikilat komma och beskåda den. Hon betraktar den och säger: du är sannerligen en skicklig man, och kan jag ej förmoda, att någon månde sig någon skönare välja. Bättre skolen J nog finna, säger Jarlman, så snart J fån se Herman.

7 KAPITLET.

Jarlmans skiljes vid Fru Rikilat.

Nu har Jarlman dvalt sig tre dagar hos Konungadottern; han talar då vid Fru Rikilat: jag har här blifvit ganska väl bemött, nu ville jag få orlof att besöka mina män, vid hvilka jag skildes för några dagar sedan, och vill jag nu fullfölja mitt mål och ärende till slut, hurudant det blifva skall. Väl hafver du förhållit dig hos oss, sade hon, och godt orlof skall du få af oss, men intet bud månde jag sända eller göra Konung Herman eller någon annan Konung om detta mål. Ack, Fru! sade han: det är egenmägtigt att uti slikt mål ej taga fader, moder eller andra fränders råd; nu månden J göra så väl och ej gifta eder ännu ett halft eller helt år, till dess J fån se denna man och tagit i öfvervägande, hvad svar månde gifvas på det anbud, jag gjort eder. Konungadottern sade: en öfvertalande tunga har du och mästerligen framför du din herres ärende; men jag fäster mig ingen man; dock för dina ords skull och vår vänskap vill jag lofva dig det, så långt som jag är sjelfrådande Jungfru. Han sade: jag begär ingen ting vidare, än att J lemnen mig eder guldring (fingerguld) i vederpant, och jag lemnar eder min ring i stället, på det detta skall afgjordt och stadigt vara. Hon gör nu som han begär. Jarlman sätter då sin guldring å hennes hand, och håller sedermera deruppå, så att han uppvärmes, samt beder henne tänka deruppå, ehvart lyckan sig vänder. Sedan gaf han henne godan kyss och gick bort. Hon bad honom fara väl och tyckte ej mycket om att skiljas vid honom.

Men som Jarlman kommer ut ur borgen, såg han en väldig, mycket herrligen rustad flotta komma ifrån hafvet. Jarlman flyttar ej ur borgen, ty han vill veta deras ärende. Skeppen voro 700 till antalet, och dessutom 5 ganska stora Dromundar. Nu 1ägga skeppen i land och uppslå der härbodar; Jarlman går till stranden; men ej långt från borgen möta honom 12 män, stora som resar. Han helsar dem och spörjer dem, hvadan de voro. Deras förman svarade och sade sig heta Starkus. Jarlman frågar, hvem som råder öfver denna stora här. Starkus svarade, att han het Romanus, son af Rodian, Konung i Pohlen, och foro vi hit att få Konungadottern. Jarlman sade: det månde ej blifva utaf; ty hon är en annan trolofvad. Det ändrar ej vår färd, säger Starkus; ty vi fara ej hädan, förrän hon följer med oss, om det än är emot hennes faders villia, och båtar det ingen att sätta sig deremot, ty så stor härstyrka hafva vi. De skiljas nu åt vid så taladt.

8 KAPITLET.

Romanus Konungasons sändemän.

Det är nu dernäst att förtälja, det Myklagårds Konung satt i sin borg och sporde denna stora här, som nu kommit i hans hamnar. Nu upplåtas salsdörrarne, och inträda der 12 ganska stora män i sändemanna drägt: de träda framför Konungen. Den man, som dem anförde, sade: ingen helsning ega vi att bära till eder, ty J ären den ej värdige, som Christne ären. Romanus, Konungason af Pohlen, gör eder det bud, att J sänden honom eder dotter, så kärt eder är att edert rike behålla; ty ej villja vi, att Christne män spänna en så fager Jungfru; men om J villjen något der. emot invända, då äro alla edra höfdingar och hela edert rike förderfvadt; ty vi hafva belaggt (bloquerat) edra hamnar, och allt edert folk är genom oss skildt från eder. Gif nu godt utslag på vårt ärende, ty vi villja ej länge låta saken vara oafgjord, och så stor här hafva vi dragit hit, att eder är ingen förhoppning att kunna värja eder. Ifríg är du nog till att framföra din herres ärende, säger Konungen; likväl må din store husbonde bida tills i morgon, ty jag vill tala med min dotter om detta mål; men förr skall jag dö än hon giftas mot sin villja. Sändemännen fara då bort; men Konungen sitter qvar oglad, likasom alla hans män, ty så stor farhåga var för dessa män och hela deras här, att litet hopp var om räddning. Sändemännen foro nu till Romanus Konungason och sade honom, hvad svar Konungen hade gifvit; men han vardt så svåra vred, att de ej visste, om han skulle behålla vettet (sansning) eller ej.

9 KAPITLET.

Tillrustning till strids.

Nu kallar Konungen tillsammans alla sina män och rådlägger, hvad nu vore till görandes: de fleste tycktes råda att draga sig ur faran. Konungen spörjer då sin dotter, huru hon ville låta det vara. Men hon sade sig ej kunna åsämjas med en sådan fiende, som både var hundheden (hedning, som en hund) och uti allt illa fallen. Konungen bjöd då sina män rusta sig till strids, med så stor styrka, som de kunde åstadkomma. Denna natt var mycket brak i borgen och i grannskapet så vidt som man kunde komma en hvar rustade sig och sin häst och afbidade morgonen.

Nu är att förtälja om hedningarne, att Romanus Konungason vaknar och uppväcker sina härmän, bjuder dem härkläda sig och tåga framför borgen, bränna och döda hvarje mans barn; och så göra de, blåsa i sina lurar och stiga å sina hästar samt visa sig helt manliga. Starkus tager Konungasonens baner i sin hand, och äro nu alla rustade.

10 KAPITLET.

Jarlman kommer till Konungen.

Tidigt om morgonen sågo männen från landet 5 skepp med förgyllda vimplar komma seglande och ställa kosan åt Stolpasund, och var den hamnen upplåten. De lade in uti Konungaläget (hamnen), och gingo i land väl 500 män. Dessa låto sätta i land goda hästar, suto upp och redo skyndsamt fram mot borgen. Konungen hade skipat sina män till värn, och voro alla borgportarne tillästa. Jarlman bad sig orlof att få komma till Konungen; då detta var erhållet, redo de in i borgen och helsade Konungen värdigt. Konungen tillsporde honom, hvad han var för en man. Han sade sig heta Jarlman, ättad från Frankland och der barnfödd; men en Konung, som heter Herman, sände mig hit, han styrer hela Frankland och många andra riken; han vill ega eder dotter Rikilat, som är så högt beprisad öfver alla andra möar, hvilka vi förut hafva sport, och månde jag derom med eder rådgöra; och om J gören något afseende deruppå, så månde jag på stunden följa eder i striden, ty jag har ingen farhåga för hennes stygga friare.

Konungen låter kalla dit sin dotter – hon igenkänner Jarlman och vet allt det öfriga. Konungen säger nu sin dotter, huru saken stad. Hon svarar: Icke kan man veta, hvar man träffar bäst (det goda ); men helt olika förekommer det mig att ega en Christen man, om hvilken vi alltid försport god frejd, än den fördömda hunden, af hvilken endast ondt är att förvänta; men om Jarlman vill å sin fosterbroders vägnar biträda oss, så månde jag dertill bifalla. Jarlman sade: Villjen J, Fru, afgifva mig eder tro och villja till att blifva min fosterbroders hustru, och följa mig hem i Frankland, så vill jag

gå uti eder här orädd mot denna viking; men om J ej så gören, då månde jag fara hem och ingen del deruti ega med e- er; dock lofven mig blott hvad J villjen hålla. Detta bejaka nu Konungen och hans dotter, och tager han derpå handfästning i hela härens åsyn. Strax på stunden låter Jarlman öppna alla borgportarna, tågar så ut ur borgen och fylkar sitt manskap, låter sedan blåsa alarm (herblástr) och afbidar så hedningarnes ankomst.

11 KAPITLET.

Fältslag.

Det blef nu ej långt att bida, innan hedningarne komma från skeppen med stort gny och vapenbrak. Romanus Konungason var ödkänd af vext och rustning: på ena sidan var han blå, som Hel, men på andra sidan var han grå, som aska; hans ögon voro gula, som på en katt; hans stämma var förfärlig. Starkus var honom lik.

Nu draga fylkingarne mot hvarandra med stort gny och vapenbrak, rop och uppeggningar. Jarlman följde så jemnt med Konungen, att man ej kunde gå dem i möte: han hade skipat bågskyttar i bastionerna på borgen, och voro desse gamla skyttar, som vordo hedningarne till stort afbräck. Jarlman söker nu fram kraftigast och djerfvast bland sina män och hugger både män och hästar så, att den som hans hugg nådde, ej behöfde bekymra sig om förbindning, och är han nu kommen midt i hedningarnes fylking. Alldeles det samma gjorde Grekiske Konungen; han följer sitt märke fram och dräper ganska mången man, ty han var en den störste Riddare.

Nu framrider den store Starkus, och mot honom Grekernas märkesman. Starkus lägger märkes-stången emot honom, och strax genomborrade han honom. Grekiske Konungen var här närstadd: han högg till Starkus, högg sönder märkesstången, tog fierdedelen af skölden, och tog sedan svärdet ofvantill i låret och stadnade uti benet; föllo då bådas märken till jorden. Starkus högg igen mot Konungen, träffade på hjelmen, aftog högra örat, och då föll Konungen afdånad. I detsamma kom Jarlman och högg Starkus i halsen, så hufvudet föll af honom och hans häst.

Romanus Konungason red nu hela förifrad fram med hugg och slag och hade på en liten stund dräpit 100 man af Jarlmans folk, och vågar ingen man sig rida honom till mötes. Jarlman hade hemnat efter sig på skeppen sex hundrade man, som skulle falla hedningarna i ryggen (i öppna sköldar). Remund het den, som anförde dem: han var Jarlmans frände; och strax han kom i slaget, blefvo hedningarne förskräckte. Remund högg ett kraftigt hugg på en kämpe, som het Gideon: hugget tog midt frammantill på hjelmen och tvärt öfver ansigtet; föll han så död till jorden. Af detta dryga hugg vordo hedningarne förfärade och tyckte sig redan fått dödsdomen, ty han dräper så många män, att de kunna sägas vara otaliga. Detta gör Romanus uppmärksam, hvad skada han lider på sitt manskap, han vänder sig derföre mot Remund och lägger sitt spjut åt honom; men stöten tog uti främre sadelbågan, så att den klyfdes; men spjutet träffade uti brynjan medan bröstbenet och tog ut genom ryggen. Nu har Remund fått sitt banesår, men är dock ännu så rask, att han hugger till Konungasonen; hugget kom i foten ofvan ankeln och aftog foten jemte brynje-strumpan, så att blott litet lådde vid; och föll Remund då död. Men Romanus Konungason var nu härmed ingalunda förnöjd, utan dräper hvad honom förekom. Detta ser Jarlman, men har likväl nog att göra, ty han var midt ibland hedningarna; han reder dem dock ifrån sig med blodiga händer, får sig ett stort spjut och skjuter åt Konungasonen. Han jagade det genom Konungasonens lår, så spjutet splittrades i flere delar och genomborrade hästen. I detsamma hugger Romanus till Jarlman; svärdet träffade brynjan och borttog bröstvårtan. Nu ser Jarlman, att ej är mycken förhoppning om lifvet och vill nu hämna sig, hugger till Romanus i hjelmen och aftog honom näsborgen; men svärdet gled med mellan brynjan och skölden, och tog af honom båda händerna i armbåge vecken, samt stadnade i sadelbågan; och Romanus föll framstupa. 

Grekerna upphäfva nu seger rop: hedningarne togo då flykten till sina skepp; men Konungen och Jarlman förfölja de flyende, att somliga drunknade, men somliga dråpo de å land, så knappast en enda undkom af hela den stora hären: sedan fara Konungen och Jarlman hem till borgen och hafva stor seger att rosa och härfång tillika; men ur detta slag kom ingen hem osårad, och otaligt många hade stupat: alla prisade Jarlman för hans tapperhet.

Fru Rikilat företog nu att läka sin faders och Jarlmans sår samt många andra mäns. Jarlman var snart läkt, men hade förlorat hundrade man. Han hade Konungen och hans dotter till målstämma och begär sitt orlof af dem. Konungen svarar: vi hafva att tacka och löna dig för så mycket, att det är billigt, att du sjelf får henne. Jarlman sade: hvarken för din dotter eller ett stort rike vill jag heta en Drottsvikare; men osäkert, huru det hade gått, om jag ej härvid varit med thy tyckes det vara billigt, att ord och löften hållas mot mig. Konungen försäkrade sig ingenting hafva deremot att säga, så framt hans dotter ville så. Men hon gaf sitt ja-ord dertill och sade, att hon var skyldig att löna denna man på bästa sätt: slöts så deras stämma. Fru Rikilat skulle följa honom hem till Frankland. Konungen låter nu värdigt tillrusta deras färd, och när allt var färdigt, ville Jarlman ej längre bida; ledde då Konungen sin dotter till stranden och öfverlemnade henne i Jarlmans händer och gaf henne många goda råd. Konungen gaf Jarlman och hans män kosteliga gripar: gingo de sedan om bord och skildes åt med ömhet och saknad, samt seglade med god vind dit leden låg. Vi kom nu åter hem till Frankland, och låtom oss se hvad der timat, sedan Jarlman farit bort.

12 KAPITLET.

Härbud till Konung Herman.

Det är förmäldt, att en dag, när Konung Herman satt i sin borgsal med sitt hoffolk och der var mycken gamman, uppläts borgsalsdörren och inträdde 12 män i kostelig rustning: desse trädde framför Konungen, Deras förman tog till orda och sade: vi äro, den Konungs sändemän, som litet tycker om din hitkomst; men vi hafva sport, att du har en skön syster, hvars loford är öfver andra möars, och vill han, att J sänden honom henne strax, om J ej villjen, vänta eder olägenhet och skymf af honom. Konungen såg uppå honom småleende, och sade: hvad är ditt namn? du raske. man! heller hvad heter den Konung, som gör mig slika anbud? Han sade: min herre heter Ermanus, son af Mundian, Konung i kalla Svithjod; der finnes mera guld än sten; der äro män, starke som björnar, grymma som lejon och snabba som jagthundar: mitt namn är Landres. Gif oss nu godt svar, ty intet ändras af hvad jag sagt. Konung Herman sade: om du träffar Konung Ermanus, så säg honom, att jag har ej ernat förödmjuka mig för någon nödigt; men om han hemsöker oss, så skola vi afbida honom; och kommer han bort härifrån, så månde han säga, att han aldrig kommit på värre ställe och det mera obehöfligt. Annat månden J få att tänka på, säger Landres, än att slingra er, när J fån se vår hop. Då gick Landres bort och helsade ej Konungen.

Konungen sade till sina män; samläggen nu god råd! Men de sade sig villja hans råd följa. Konungen sade: aldrig skola vi taga flykten; heldre skola vi gå ut ur borgen och slåss med hvad folk som vi kunna samla; men, om det ej lyckas, må vi fly till borgen, tillåsa den, så att den skyddar oss någon stund, och månde mycket folk komma, om vi uppbjuda landsfolket, och skola vi aldrig förr uppgifva borgen, än vi ej gitta den att värja. Vordo nu bud strax utsände i grannskapet: kom nu hvar man, som sköld förmådde skydda, och rustade en hvar sin häst.

13 KAPITLET.

Konung Hermans och Ermanus’ slag.

Samma qväll kom Rodgeir Jarl till borgen med 100 man och visste ej det minsta om denna ofred. Konungen fägnade honom och sade, huru kommet var. Rodgeir lofvade att lemna honom biträde, ty han sade det vara sig en glädje att med frejd falla för sin Konungs gagn. Sedan gå de till bords och göra sig glada, samt sofva i ro öfver natten.

Men så snart dager vardt, gingo de ut ur staden på slättvallen och fylkade sitt manskap. De hade raskt folk, dock ej mycket talrikt. Hedningarne bryta fram ned ifrån stranden med mycket folk, och så snart de råkas, uppstod en fäktning, och faller ibland hedningarna mången stolt dåre. Ermanus Konungason rödjer modigt omkring sig och följer tillika med Landres sitt märke: de dråpo män på båda sidor om sig, och tycktes Ermanus vara mera lik troll än menniskor. Rodgeir Jarl rider hjeltemodigt fram, han hade bakom en lång bergsrygg ställt 100 man. De hade märken, dem de skulle bära högt öfver bergsryggen på något afstånd ifrån hvarandra, och skulle alla blåsa härskri i lurar. Hedningarne tro nu, att der månde vara mycket folk. Konung Herman och Rodgeir Jarl rida nu ganska manliga fram, så att hedningarne måste draga sig undan. Konung Herman vänder sig mot venstra sidan och hade på en liten stund dräpit mer än 100 man. Rodgeir Jarl vänder sig mot Landres: då lade Landres sitt spjut mot hästbringan och upp igenom sadelbågan; der tog skölden vid, på hvilken det ej fäste, och reste han då upp hästen, så han stod på bakfötterna, men Rodgeir steg af, och kom ståndande neder. Han sköt sitt spjut mot Landres; det tog i ögat ty annars var ingenstädes något bart – gick ut igenom nacken och vardt hans bane sår. Rodgeir lopp strax på hans häst och red käckt mot hedningarna.

Nu fly de flesta hedningarne till skeppen, när de se märken tåga upp bakom bergsryggen; ty det såg ut för dem, som der var mycket folk. Ermanus beder dem för ingen del fly, utan göra allt sitt till motstånd; men många låtsade det ej höra. Ermanus vardt nu ganska vred och lade till Rodgeir – denne hade haft nog att beställa, ty han hade nyss dräpit en kämpe – stöten tog imellan skuldrorna och gick ut genom bröstet, och föll han död till jorden. Detta ser Konung Herman och vill hämnas sin fosterfäder; de lägga nu mot hvarandra med spjuten, så att bägges sköldar klyfdes. Ermanus svärd kom uti Konung Hermans lår och gjorde ett stort sår; men Herman högg igen och tog hugget tvärt öfver anletet, samt krossade det. Detta stora hugg förskräckte hedningarna, så de flydde; men Konungen och hans män förfölja de flyende och dräpa deraf dem de uppnådde, så att blott ett enda skepp undkom. Konungen vände hem åter med stor seger och skiftade härfånget, men hade dock ej mera igen, än 100 man, som voro stridföra, dock mycket sårade.

14 KAPITLET.

Hermans sorg.

Nu var ej långt att bida, innan Jarlman kom hem med fru Rikilat, och vardt Konungen högeligen glad, samt fägnade dem väl: säger hvar för annan, huru sig tilldragit, och tackade Konungen Jarlman för sin fästemö. Hon tager nu till att läka Konungens och de mäns sår, som mest voro sårade; sågo män då snart, att hon egde bragder framför de flesta qvinnor.

Nu, som Konungen var helad efter sina sår, och vorden så manfattig, att han ej måtte lagligen hålla sitt bröllopp, så sänder han sina män vida omkring att uppköpa i förråd och bjuda dem, som han åstundade dit.

Något derefter vardt Konungen olustig; kommer då fru Rikilat till tals med Jarlman och sade: gode vän! Hvad månde vålla, att Konungen är så olustig? Jag önskar, att det ej måtte förorsakas, af mig, säger hon. Jag månde derom fråga honom, säger Jarlman. Derpå kommer Jarlman till tals med Konungen och sade: säg mig, herre! hvad som vållar ert bekymmer? Konungen svarade honom: gode vän, Jarlman! säger han, efter som du frågar derefter, så vill jag säga dig det: det förefaller mig, att du månde hafva min Drottnings närmaste förtroende framför mig; och fruktar jag, att hon älskar dig mer än mig. Då svarar Jarlman: det kan jag säga eder, att jag hade anbud att sjelf erhålla henne, då jag var i Grekland, men jag ville då ei mer än nu heta Drottsvikare; jag månde dock snart förekomma detta onda, och skall jag snart vara borta och dig aldrig mera till något ståndaktighetsprof. Skada är mig det, säger Konungen, att mista eder närvaro: sluta de så sitt tal.

Jarlman bjuder nu sina män rusta sig, men han går till fru Rikilat och beder henne om orlof att fara hem till sitt land; hon bad honom fara väl, men gat ej skiljas vid honom för harm skull. Han helsade Konungen och red sedan bort med alla sina män, uppehöll sig ej förr än han kom hem i sitt rike och satte sig der i ro.

15 KAPITLET.

Kuflungarne och Rikilats försvinnande.

Dernäst timade nu, att till Konung Hermans hof kommo 12 män, de voro alla i svarta

masker (kuflum) och hade sida kappemössor (hettur). De trädde fram för Konungen och

helsade honom. Konungen spörjer dem, hvad för män de voro. De svarade sig heta

Kuflungar och voro komna ofvan från Afrika samt sade sig vara händiga arbetare

(smidir). De förtäljde Konungen många tidningar. Han frågade dem, om de ville göra

honom en sal, sådan som vore passande för honom att deruti hålla sitt bröllopp. De

svarade, att det berodde af hans villja. Dem lemnades trälar till handtlangare. De voro

både skickliga och snälla arbetare: Konungen var efterlåten mot dem och tyckte, att allt

gick väl. Fru Rikilat vår beständigt olustig, sedan Jarlman for bort, men lät dock ingen

ting förmärka. 

Det lider nu så, att salen var färdig före Juhl: utsätter nu Konungen tid till sitt bröllopp

och sänder sin fosterbroder sitt bud; men han vill ej komma. Konungen kallar nu till sig

Kuflungarna, som hade gjort salen färdig, tackar dem derföre och bjuder dem begära

betalning derföre; men de bådo Konungen göra dem den nåden att låta dem uppassa i

salen, medan brölloppet stod. Detta lofvade Konungen dem. Tolf hundrade män suto inne

i salen, samt bruden och hennes fruar.

Kuflungarne buro öl omkring till männen så flitigt, att häraf, så väl som af skänkesvennernas trolldom, hvarje man föll i sömn och vaknade ej förr än solen sken in igenom hvarje glugg i borgen; och då voro bruden och alla Kuflungarne borta, golfvet sönderbrustet och gulgrönt vatten uppkommet. Alla söka nu efter henne, men ingenstädes kunde hon finnas, ej en gång hundarne kunde få sporr af deras färd; detta tycktes vara ett stort under och besynnerlig händelse, och gjordes åtskilliga gissningar öfver hvad som månde blifvit af bruden. Somliga sade, att hon månde hafva sjunkit der som golfvet var sönder, och månde Kuflungarne varit från en annan verld.

Af dessa händelser vardt Herman ganska sorgfull, så att han gat ej vårda sitt like, och gick han af harm till sin säng. Detta spörjer Jarlman, rustar sig och sina män och rider till Ermansborg, samt ankom dit tidigt en morgon, gicks upp i loftssalen, der Konungen var förut, och sade: väl somnen J jemte den blida tärnan. Konungen igenkände hans mål och sade: gode vän! smäda mig icke; gif mig heldre ett godt råd. Det måtte då väl icke hafva tilldragit sig, säger Jarlman, att du har mistat fru Rikilat, utan att jag drog henne ifrån dig? Så är det nu, säger Konungen, och förlåt mig! Jarlman sade: bättre är att sörja en ännu ej timad skada; stat upp och läggom god råd om vi kunna; men aldrig månde Rikilat kommit bort, om jag hade varit här. Begingo sedan i borgsalen, och vardt Konungen ganska snart modstyrkt och lät råda sig.

16 KAPITLET.

Jarlman kommer till Konung Rudent.

Litet derefter låter Jarlman utrusta sitt skepp, och har der uppå ellofva män, och skulle de passa deruppå, som voro skickligast till sjöss, men 30 personer skulle vara matroser (skeppsgångemän). Guld och silfver felades icke, ej heller allt slags dyrbarheter, hvarpå ingen visste räkning (markatalet). Han talade med Konung Herman: nu månde jag fara att söka Drottningen, ehvad jag kan finna henne eller ej; men derpå må du vara beredd, att, när som jag sänder efter dig, du då må komma till mig med så mycket folk, som jag föresäger, och gods, som jag vill hafva; och förmodar jag, att mitt och hennes lif beror derpå, att du kommer på besagd stund. Derpå skiljas de åt, och lägger Jarlman ut i hafvet, far sina färde, och timar ingen ting förr än om hösten, då de voro komne till det stora Serkland. Der styrde en Konung, som het Rudent. Han var så gammal, att ingen visste, när han hade kommit till Konungavärdigheten. Han egde en frilleson, som het Rodiant; ty han var sjelf ogift.

Nu kallar Jarlman sina män tillsamman och talar till dem sålunda: gode män! säger han, nu ligger mycket derå, att J fullföljen mina råd. Nu skolen J ändra mitt namn och kalla mig Östvestan, och hvad tidningar, som jag berättar, skolen J besanna med mig, och låta mig stå för svaren (eller föra ordet, svara); men så vida det blir upplyst af hvad land vi äro, så blir det allas vår bane. Detta bejaka de alla.

Sedan gick Jarlman till borgen med 30 män; de trädde fram för Konungen och helsade honom. Konungen emottog hans qvädjo och sporde, hvad för en man han var. Han sade sig heta Östvestan, och är jag född i fjerran land från eder; jag har en broder, som heter Nordsunnan, och hafva vi tagit oss namn af vår förrättning och sysselsättning, ty vi hafva farit omkring hela verlden, och högtidligt utlofvat det, att ej tjena annan Konung, än den oss tyckes hafva det största höfdingaskap och ingen ting felas. Nu hafva vi sport edert anseende, och hafva alla med en mun sagt, att eder like ej finnes; ty villje vi dväljas här hos eder, till dess min broder kommer. Konungen svarar: välkommen skall du vara här hos mig, eller huru många män har du? Fyratio, säger Östvestan, och ett skepp. Konungen kallar på sina män och skipar dem att sätta hans skepp på torra landet och taga väl vara på tacklingen. Han skipade dem en stenbyggning, deruti de skulle ligga och förvara sitt gods: komma de nu i allt till leds och laga väl om sig i borgen.

Dagen efter trädde Östvestan framför Konungen, helsade honom med vördnad och tackade honom för god vidtägt; och ville jag gerna, säger han, att J villjen komma i vår borg i dag och bese de saker vi föra med oss. Konungen samtycker dertill; och låter Östvestan tillreda sitt bord på passande sätt; och som Konungen ankommer, begynnes det bästa gästabud. Östvestan gick ut och 9 svenner med honom, och kom åter inbärandes med säckar, fulla med guld och ädla stenar. Östvestan gick till den som satt vid salsdörren samt gaf honom ett godt svärd och en guldring, en annan gaf han hjelm och brynja, och gifver han en hvar något, och ingen man fick minre af honom än till tre pund gulds värde. Men när de nu skiljas åt, bjuder Konungen honom hem med sig till nattvard jemte alla sina män, och var der stor fägnad: Konungen gifver honom och hans män värdiga gåfvor. Sista gästabudsdagen stod Östvestan upp och begärde af Konungen orlof att framföra sitt ärende; och äskade Konungen ljud.

17 KAPITLET.

Östvestan får höra, hvart Fru Rikilat tagit vägen.

Östvestan tog så till orda: tacka villja vi Konungen för all den ära han gör oss, och det må jag förklara, att aldrig har jag funnit någon dylik höfding, som den, till hvilken jag nu kommit, och alldenstund det likar mig väl att vara här, så ville jag, att ingen finge någon förargelse af mig; ty vill jag tillstå en last hos mig: jag är nämligen den nyfiknaste man, så att jag står upp om nätterna att lyssna till hvad män tala, men jag håller intet lönligt. Konungen sade: dylikt händer mången, utan att han säger till förut, och månde få vara dina likar; ty den är ej vållande, som förut varnar. Slutas så gästabudet; är så Östvestan hos Konungen väl bemött, och älskade alla honom innerligen. Lider nu så vintern fram åt Juhl.

Första Juhleqvällen var ett herrligt gästabud: Östvestan var denna natt å färde. som han var van. Han gick under ett loft och hör, att der inne sitta män och glamma, och talas Riddarne vid. En af dem sade: godt månde här blifva nästa Juhl. Hvarföre då mer än nu? säger en annan. Ty Konungen håller då sitt bröllopp, säger den förre. Hvilken är den qvinna, som han ernar taga sig? säger den andre. Riddaren, som förut hade tegat, sade: talen ej så mycket, kanske Östvestan är i grannskapet och hör hvad taladt är. Det månde ej hända, säger denne, ty jag såg Östvestan gå till sängs för en liten stund sedan; derföre månden J säga mig något derom.

Har du ej hört, säger en, att Konungen sände Kuflungar efter fru Rikilat den fagra? Och, när hon kom hem, vardt Konungen ganska glad öfver henne och ville kyssa henne. Hon sade, att hon ville tillåta honom det, om han för hennes ögon lät dräpa alla Kuflungarna; och det gjorde han. Hvar är denna mö gömd? säga de. Hon är gömd hos Thorborg den Digra, som bor i fjellet Baldak, säger han, hvilket ligger nordligast i Serkland. Henne tjena många troll. Underligt synes mig det, säger den förre, att Konungen lät dräpa Kuflungarna, så mycket dråpligt som de uträttat för honom. Ty han tycktes hafva nog af dylika, säger den andre; men hon tycktes veta, att de månde upptäcka, om någon från hennes land komme henne till hjelp.

Östvestan upplyfter händerna, skrattar högljuddt och går sin väg, men de vordo mycket rädda. Nu är för mycket sagdt, sade den, som tegat hade. Den andre sade: Östvestan är nog så hederlig karl, att han månde ej säga, hvilka vi äro; och vi skola ej heller säga det. Begåfvo de sig nu till sängs, och led så den natten.

18 KAPITLET.

Jarlman får se Fru Rikilat.

Morgonen derpå var Östvestan tidigt uppe och qvad Konungen till målstämma och sade till honom: nu har jag sport nyheter i natt, att J, egen fästemö, och månde Rikilat den fagra vara hitkommen, hvilken de söka i norra delen af verlden; och är hennes fästeman död af harm. Hvem, säger Konungen, har sagt dig det? Ej kände jag dessa män, sade Östvestan; dock hörde jag, hvad de sade; de visste icke, hvar jag var. Dervid har jag laggt stort vite, sade Konungen; om någon nämnde detta, skulle han böta derföre ej minre än med lifvet; men nu beder jag dig, att du ordar litet om detta. Det må jag gerna göra, säger Östvestan, ty nu har jag laggt min nyfikenhet för eder i dagen: slutas nu dermed talet för denna gången.

Något derefter talar Östvestan så med Konungen: jag är nyfiken att få se eder fästmö, och ville jag våga mycket derpå. Konungen svarar: det får du ej utan mycken kostnad, ty Thorborg kommer ej ur sitt rike för minre än en half läst (tunna?) guld. Östvestan sade, att så skulle vara.

Konungen for nu bort några dagar; men, när han kommer hem, går Östvestan honom till mötes och hela hofvet, och emottogo de honom med fägnad. Men åttonde dag Juhl bjöd Konungen alla sina män göra sig glada, och förehafva till gammans, hvad hvar och en behagade; men vi, Östvestan! månde fara bort, och får ingen bry sig om oss. Det lofva de; gingo så dessa tu bort, och ingen visste, hvart de foro.

De gingo i en liten dal, och voro der släta marker: de slogo der upp sitt silkestält öfver en håla; gick då Konungen dit och ristade en rand omkring tältet. Sedan blåste Konungen i en liten silfverpipa; då öppnades alla de hålor, som der nära voro, så ock vidt annorstädes omkring: derutur kommo Alfer och Dvergar samt andra onda varelser. Dessa fara alla fram å fältet, der Konungen och Östvestan äro, och hvart folkslag i sin ordning (inom sin rand). Sedan gick Konungen ut och blåste i sin pipa; då öppnades alla bergskrefvor och klippor: kommo der ut Bergresar och Trollkonor samt många fula Thussar; dessa komma alla dit, som Konungen och Östvestan voro. Ännu tredje gången blåste Konungen i sin pipa; då öppnas fjellet Baldak, och kom der ut en sådan mängd Troll och Illtyde, att dessa voro jemntaliga med dem, som förut än kommit före dem. Med dem följde en så stor och förfärlig gumma, att Östvestan aldrig sett maken; ty hennes höjd var vida större än fjellets. Hon hade ett guldfäste om armen, hvarvid en glas-sal var fästad: denne rullade med henne ned ut åt fältet. Hon nalkas snart dalen, och leder Thorborg glassalen upp å randen. Konungen träder ut och helsar sin fränka; hon leder glassalen in i tältet. Nu får Jarlman och Rikilat se hvarandra, och allt det andra fägnar att litet deras sinnen. Konungen sade nu till Östvestan: se nu, gode vän! min fästemö – hvar såg du någon sådan förr? Min Herre! säger Östvestan; maken finnes ej, och hon hör eder väl. Konungen talar nu till fru Rikilat: min käresta! säger han, hvad tycker du om denna man, som står här jemte mig? Hon sade småleende: min älskelige! slika önskade jag eder flera, som han är. Nu gläder sig Konungen, att hans fru är så blid.

19 KAPITLET.

Trollens lek.

Thorborg satte sig ned på en stol och bjuder till skämtan. Stånda nu upp Alfer och allt småfolk, och förehade allehanda lekar, hvar efter sin sedvänja och natur, och tycktes dem detta en stor gamman. Litet derefter bedja de Thorborg att roa dem (skémta), men hon sade sig länge sedan aflaggt att dansa, sade sig dock ej villja spara sin stämma, bjuder likvä1 först dem afkläda sig och brottas, som dertill voro föres många låto sig väl härtill vara tröga, en hvar måste dock skicka sig som hon ville. De fall, som dervid skedde, voro så starka, att jorden skalf dervid: tyckte Konungen och Östvestan, som fjellet dervid månde rasa öfver dem. Men när brottandet var förbi, ropar Thorborg och bjuder dem uppstå, som förut hade sutit, och löna så dem, som förut roat laget: vardt då upptaget till dans. Konungen sade då till Östvestan: nu vill jag, att vi fara hem, ty fullväl hafva vi nu varit här. Östvestan sade, att ännu hade ej de bäste männen qvädit. Litet förmodar jag, det kan gagna, sade Konungen. Då uppstod ett stort sorl, bad Konungen då att fara hem. Östvestan sade, ej ännu är tid att fara hem. Nu taga qvinnorna till att qväda, och tycker Östvestan detta litet roa sig, men bidar dock till dess det upphörde. Sedan tager Thorborg till att qväda gällt och snällt, så dvergamål (genljud) qvad dervid, och qvad detta på deras visa: 

Bruse egde bygd i hällen, 

ofta var han sent å fjellen, 

sent å fjellen.

Konungen bjöd då att fara hem; men Östvestan sade sig villja afbida lekens slut; slöt då den artiga Thorborg upp att qväda, och bugade alla för henne. Dernäst upptogs till ringbrot; då stod Konungen upp och sade, att han ej ville vara der längre: Östvestan stod då upp och följde med Konungen, och tyckte det vara mycket att skiljas från en så god gamman. De höra bakom sig dån och dunkande och starkt ljud, och skalfjorden, som om man lekt på tiljor: de behöfde att stödja sig vid spjutskaften. De uppehöllo sig ingenstädes, förrän de kommo till borgen, och icke visste de, hvad slut blef på leken.

20 KAPITLET.

Östvestan friar till Thorborg.
Något efter det de voro hemkomne, vardt Östvestan ganska tystlåten; deröfver förundrade sig alla, och led det så någon tid framåt. En gång kallar Konungen Östvestan för sig och sade: raske man! hvad vållar din sorg eller ditt bekymmer? eller förorsakas det af oss? På intet sätt kan det tillräknas eder eller edra män, säger Östvestan; men af eder månde det bero, om jag någonsin får min glädje åter eller ej, och gifven mig orlof att säga eder det. Konungen samtycker härtill. Då säger

Östvestan: sedan jag såg eder fränka Thorborg och hennes driftighet, har jag ingen ro haft hvarken natt eller dag: henne ensam bland alla qvinnor har jag så sett, att det går mig mest till sinnes, och om J villjen unna mig att gifta mig med henne, så månde jag dervid aldrig förändras. Tyst dermed, Östvestan! och tala ej mer derom, säger Konungen, ty det är ingen menniskas skickelse att bygga och bo med henne. Det månde jag ändock våga, om jag får lof, säger Östvestan, och om det ej vore eder emot, så beder jag eder för vår vänskap skull att härom samråda med henne å mina vägnar. Konungen teg någon stund och sade sedan: mycket är det att veta, Östvestan! att du vill sjelf halsstarrigt rusa till ditt förderf; men om det än kostar en del af mitt rike, så månde jag försöka, hvad jag kan, att ditt mål antages, huru det mig än går. Det önskar jag mycket, sade Östvestan; sluta de så sitt tal.

Något derefter sade Konungen till Östvestan: nu skall du taga vara på borgen, medan jag är borta; men det varar ej minre än tre veckor. Östvestan sade sig det gerna villja, och gör sig ganska glad; men Konungen far bort. Lider nu så tiden, att ingen vet hvad af honom varder; men på besagd tid kommer han åter; då går Östvestan honom till mötes och hela hofvet, och fägna honom väl. Sedan kommer Konungen och Östvestan till tals, och frågar Östvestan Konungen, huru hans sak hade aflupit. Konungen sade: sedan vi skildes åt, har jag ofta stått på knä och ödmjukeligen föredragit ditt åliggande för min fränka, och har det gått trögt; det är dock nu så vida kommet, att vi hafva fått hennes jaord, och har jag gifvit eder det största hertigdöme i mitt rike, utom hvad hon har tillförne, och skall bägges våras bröllopp hållas på en gång. Östvestan tackar honom med många fagra ord, och tillagas der det herrligaste gästabud; Östvestan var då glad och gifver alla goda gåfvor. Led nu så vintern framåt, att vinternätterna begynte att inbryta; då sade Östvestan till Konungen, att han ville sända efter sin broder Nordsumman. Konungen bad honom så göra.

21 KAPITLET.

Östvestan sänder efter sin broder Nordsunnan.

Östvestan utrustar nu sitt skepp och sina 50 män med bref och budskap till sin fosterbroder, att han skulle komma fram vid vinternätterna. De fara och framföra sitt ärende, råkade Konungen i Verniks borg och förde honom sin fosterbroders bref.

Dessa voro så uppsatte, att de berättade hela förhållandet vid hans färd. Vardt nu Konung Herman häröfver ganska glad och lät strax laga till sin färd med mycken kostnad; han lagade allt såsom Jarlman hade förut sagt, både med manskap och annat; segla

de så, då de fingo vind, och uppehöllo sig ej, förr än de kommo ut i Serkland, och var då en vecka till vinternätterna.

22 KAPITLET.

Bröllopps-tillrustningarne.

Ostveten går nu sin fosterbroder till mötes och fägnar honom väl och säger, huru vida kommet var. Sedan träda de framför Konungen och helsa honom med vördnad; säger då Östvestan Konungen, att hans broder Nordsunnan är ditkommen. Konungen fägnar honom väl och beder honom vara välkommen, sätter honom jemte sig och tyckte nu uti allt mera om honom än Östvestan. Han anställde gästabud och gaf guld och silfver, väl dubbelt emot hvad hans fosterbroder förut hade gifvit, och af detta vardt han, så väl som de båda två, vänsälle hos alla männen.

Lider nu så vintern fram till Juhl; då vardt stor tillrustning i borgen, salen tjälldad (öfverhängd med tapeter) och musik beräknad för hvarje torn. Första Juhleqvällen, skipar Konungen höfdingarne till sätes och likaledes en hvar, som hade något att förrätta och skulle tjena. Nordsunnan skulle tjena sjelfva Konungen, men Rodian, Konungens son, skulle tjena Östvestan, men fosterbrödernas män skulle skänka uti och

hafva hand om källrarne. De hade ock att förvalta Konungens skattkammare. Sedan satte männen sig till dryckesmål, och iskänktes allehanda vin.

23 KAPITLET.

Konung Rudents och Östvestans bröllop.

Om qvällen öppnas salsdörrarne och inträdde allehanda lekare ( spelmän ) dernäst inträdde en gumma, så stor, att ingen tyckte sig sett maken, ty ingen man i slottet var så storvuxen, att han ej kunde gå rak under hennes skref. Hon hade en stor hufvudduk, som höljde hennes anlete; denne räckte med på hennes knä – detta var Östvestans brudämne. Hon hade en stor guldring å handen; dervid var ett guldfäste, och härvid var en glassal fästad: denne rullade på hjul in i salen efter henne. Men när hon gick in igenom salsdörrarne, stötte hon sig emot dörren, så att stort brak vardt deruti; blotade hon då och bad den ej väl trifvas, som gjort en så liten dörr, att en väl vuxen danneqvinna ej kunde gå derigenom. Hon öppnade då glassalen, och vardt Fru Rikilat derutur ledd och satt å bänk, och höfviska jungfrur deromkring. Näst henne satt Thorborg, med sitt sällskap, och tycktes männen mycken skilnad vara mellan dessa bägge (brudämnen). Östvestan visade sig mycket glad, likasom han egde något godt att vänta. Led så detta gästabud väl fram med mycken prakt, till dess att brudarne skulle sängföras; då gingo starka drycker raskt omkring; då gingo allsköns Lekare ut med sina musikaliska instrumenter, så det skallade i hvarje torn öfver hela borgen.

Nu har Nordsunnan alla sina män skipade i verksamhet; nu har han mycket att syssla. Tjugu af sina män låter han hala ut skeppen och vända stammarne från landet samt laga så till, att man i hast kunde taga till dem. Tjugu har han hemma i borgen att öppna Konungens skattkammare och bära ut guld; men andra tjugu togo emot det och buro det till stranden och lastade det på skeppen; men det fjerde tjoget gick vid stranden och skadade alla landsmännens skepp, så att intet var brukbart.

Nu vardt Thorborg utledd i den starkaste loftsal, som i staden (borgen) fanns, derpå afklädd och lagd i en präktig säng. Nu vardt ock Fru Rikilat förd till sin sofkammare. Derpå komma Konungen och Nordsunnan, och sätter Konungen sig på sängstocken; Nordsunnan afkläder honom, och då gick allt folket bort. Nordsunman tager en skål med godt vin och skänker uti för Konungen. Men der hängde ett svärd öfver hans säng: det var ett så kostbart vapen (godr gripr), att intet fanns bättre, och detta ensamt bet på Konung Rudent. Med detta svärd högg han å Konungens hals, så hufvudet föll af, förde sedan kroppen ur sängen och tog den silkesklädda Fru Rikilat och gick snabbt ut med henne; men derutanföre voro 20 af hans män: dem lemmar han frun i händer och bad dem med henne skynda till skeppen; han tog en annan väg i borgen, dit han väntade sin fosterbroder.

Nu är det att förtälja, att Östvestan kommer till sin säng, och är hans brud der förut. Han satte sig å sängstocken, och det har han sagt, att han måste nedslå ögonen och öfverväga, om han skulle lägga sig eller ej. Men hans fosterbroder hade laggt hans svärd vid sängstocken. Rodiant drager af honom kläderna, går så bort och sätter ett stort lås för dörren, så att han ej måtte uppbryta den. Nu vänder Östvestan sig till sin brud och stöter svärdet framman uti hennes bröst så kraftigt, att det stadnade i ryggen. Han ernar då kasta sig framstupa ur sängen; men hon griper efter honom och fick tag om hans fötter, der de voro som mjukast, och gren far hon då med ett förfärligt läte, så att alla trodde det djefvulen månde vara lös. Rodiant vänder tillbaka och låsar upp dörren, eljest hade denna aldrig kunnat upplåsas. Nu, som denne ser in i dörren, kommer Nordsunnan till och lägger svärdet på hans hals, så hufvudet föll, gick sedan in och ser, hurudan belägenheten var, att Thorborg håller om hans fosterbroders ben, och han håller om fästet på svärdet, som stod igenom henne. Nu inser Herman, hvad han har att göra; hugger så af Thorborg båda händerna i armlederna, fattar sedan uti sin fosterbroder och lägger honom på ryggen

på sig, springer upp och ned för muren, der han var som högst, och tyckte männen, som detta månde varit 3 famnar uppifrån. Nu vänder han till sina skepp, och äro de alldeles segelfärdige. Han går om bord och hissar segel; men Jarlman ligger i afdåning, och drog man all omsorg om att vederqvicka honom; så fast hade bruden Thorborg laggt sina händer vid hans ben, att man måste skära bort dem, innan de lossnade; men hullet hade gått från benen, och var han vidare rifven och blå: nu börjar han att qvickna vid, och Fru Rikilat att glädjas, och är nu allas deras möda lättad. Låtom dem nu segla, som dem bäst gitter, men förtäljom hvad som timar i borgen.

Nu är det att förtälja, att det förfärliga skri afstadnar, som man fick höra af Thorborg. Män lupo då till loftsalen att få veta, hvad der var å färde: funno de i loftsalen Konungen död och bruden borta, och i den loftsal, som Thorborg var, funno de Rodian Konungens son död och bruden likaledes, men brudgummen borta; icke funno de Nordsunnan eller Östvestan, ej heller någon från deras verldsdel: de tycktes nu finna, till hvad bragd de månde hafva hit

kommit. De löpa nu till skeppen beväpnade och se hvar de segla. De skulle nu ro ut efter dem; men så snart de halat ut skeppen, fylldes de under dem med vatten, de rodde då i land åter, men flera drunknade. – Skildes de så åt.

24 KAPITLET.

Fosterbröderna Jarlmans och Hermans bröllopp och ändalykt.

Nu seglade fosterbröderna och uppehöllo sig ej, förr än de kommo hem i Frankland, och fägna sig alla öfver deras hemkomst. Konung Herman lät laga till sitt bröllopp: der felades ej förråd, som tarfvades. Men vid gästabudets början, och då allt folket var samladt, äskade Konung Herman ljud och ting; och på detta ting stod han upp, höjde sin röst och förtäljde, huru troligen Jarlman hade tjenat och följt honom, och huru han äfventyrat sitt lif för sin Konung, samt hvad han gjort till återfåendet af sin Konungs fästemö; ty lyste han ut för alla män, att han ville gifva honom sin syster och med henne hälften af sitt rike samt slik namnbot (Titel), som han sjelf ville hafva. Jarlman tackade honom med många fagra ord, och begyntes då det dråpligaste gästabud, och vordo dessa hjon sammanvigde af de vördnadsvärdaste Prestmän. Men det guld, som dervid offrades, kunde ej täljas i marktal. Sedan träda de till dryckesbord, och vordo männen glada och lustiga; men så mycken vara hade männen på sig, att de ej vordo öfverlastade. Stod nu gästabudet en hel månad; och vid dess slut gaf Konung Herman Jarlman Hertignamn och visade honom all den högaktning, han kunde. Lider nu så detta gästabud; och vordo alla gästerna utstyrde med herrliga gåfvor. – Alla prisade fosterbröderna och sade, att ingen månde så manligen visat sig i så svåra rön, som Jarlman. Derpå for Jarlman till Thorisborg och satte sig vid sitt rike, och öktes kärleken mellan honom och Herborg. Deras barn voro en som, som het Rodgeir, och tvänne döttrar, som ej äro nämnde.

Men, när Jarlman hade lefvat i 10 vintrar tillsammans med sin fru, gjorde han ett herrligt gästabud, och bjöd dit sin fosterbroder och hans Fru Rikilat; men mot slutet af detta gästabud, gaf han sin före sats tillkänna att gå uti helgan sten (kloster): och säges hafva utlofvat det, då han var i som största faran i Serkland, och att hans döttrar skulle insättas i kloster, om så vore Konung Hermans villia. Konungen samtycker härtill. Sin son lemnar Jarlman åt sin fosterbroder och beder insätta honom i riket efter sig. Härvid vordo alla männen bedröfvade. Men Jarlman sade sig vara så gammal, att han billigt borde tiena Gud; och föll det mig i sinnet, då jag äflades med Thorborg den digra, säger han; ty sedan har jag aldrig varit den samma, hvarken i styrka, eller mod, eller besinning. Det kom nu att blifva, som Jarlman ville, ehuru det kostade mycket på männen att skiljas vid honom.

Fosterbröderna åtskildes nu med god vänskap: Konungen for hem och hans fosterson med honom, men Jarlman fullföljer sin föresats, som förr är förmäldt; och tyckte männen honom hafva varit en hederlig man.

Konung Herman styrde sitt rike både länge och väl. Han egde tvänne söner med sin Drottning: den ene het Wilhelm, och den andre Rigard, och säga män, att denne Rigard har varit den Konrads fader, som reste till Ormaland, och är det troligt, att Fru Rikilat lemnat en dugtig ättling efter sig. Men när de voro gamla vordne, skiftade Konung Herman riket mellan sina söner; och foro de ut till Jorsala land och slutade der sina dagar med en salig ändalykt; men vi hafva ej noga försport om deras lefnads slut; och slutas här denna Saga.

Upplysningar till Jarlmans och Hermans Saga.

Till fjerde kapitlet: Myklagård.

Mykligards, Mykligardr, d.ä. stora staden, var våra gamla förfäders benämning på Constantinopel. Det yar en tid, då många Nordbo-kämpar, äfven från Island, företogo färder till Myklagård, der antogo krigstienst hos Kejsaren och kallades Varingar. Gris Saemundsson tjente der med heder och beröm 1). Kolskegg for ut i Myklagård och gick der i tjenst, á mala, och spordes det sedan, att han hade der gift sig och var höfdinge öfver Väringarne 2). Vi hafva ej hört förmälas, säger Laxdaela Sagan, att någon Isländsk man har förr gått i tjenst hos Garda Konung, än Bolle Bollason, ehuru likväl de ofvannämnde voro der omkring år 1000, ungefär 20 år före honom 3). Då Nordmanna lösen varit ungefär den samma, hvarest de kommo i fremmande land, som Hitdaela kämpen Björn gaf Wladimir: derföre for jag ur mitt land, att jag ville vinna frejd; blefvo dessa modiga, i vapenskiften rönte kämpar, gerna antagna ibland den hjelteflock i Myklagård, som utom annat äfven egde att genom härtåg freda landet för härnad 4). Sagor och ändra urkunder bevisa tillräckligt, att mången Norrman fann det ock önskligt att göra en sådan färd, hvarigenom han var försäkrad att vinna både gods och ära, och intyga våra Runstenar, att Svenskar äfvenledes rest till Grekland och deltagit i Grekermas fejder såsom Väringar 5), och stadgas äfven i Lagar, huru förhållas skulle med dens arf, som i Grekland sitter. I de Romantiska Sagorna tecknas oss färderna till Myklagård såsom serdeles prunkande. Man jemföre beskrifningen af Jarlmans resa i följande Femte Kapitlet  af vår Saga med hvad som berättas om Konrad i dess Saga. Denne sade sig ej villja resa utan till den, som rikast vore i hela verlden, och det är sjelfva StolKonungen, och skola vi segla till Myklagård. Konrads och Rodberts färd var ganska lysande: de hade segel af silke och tågverk, streingi, af snoddt silfver. Hufvudena på deras (drak-) skepp voro fyrgyllda, likasom (drak-)balsarne ofvantill, svirar. Alla skeppen hade gallioner, målade blå, röda, bruna, gula och röda samt med alla slags färger, och var denna deras färd stora höfdingar alldeles höfvelig. 6)

Rikilat – – -god läkarinna – –

Läkarekonsten var ej serdeles odlad hos våra förfäder under hedendomen. Man kan om dess tillstånd säga hvad Meibom sade om Asiens äldsta folkslag: då var det ej medicinen, som uppgaf läkemedel eller helade, utan hvad som syntes hafva visat en läkande verkan, vardt medicin; Tunc non sanabat medicina, sed qvidqvid videbatur sanasse, erat medicina. Då, enligt den på religionens satser grundade tanka, det ansågs ärofullt och önskansvärdt att finna döden i krig, och då döden på slagfältet öppnade för den svärdfallne kämpen Valhals herrliga boning, och det tvärtom ansågs skamligt att dö på sjuksängen; då uppfostran, krigsöfningar: och härfäder stärkte och härdade den af ingen veklighet försvagade kroppen, – voro egentliga sjukdomar sällsynta och erfarenheterna af deras behandling få. Då dertill kommer, att man trodde allt styras af ett oundvikligt öde, då man genom intet medel kunde förlänga sin lifstid och man tvärtom kunde oskadd kasta sig i de ögonskenligaste faror, om ej dödens stund vore kommen, finner man lått, att cura prophylaktica och makrobiotik, eller omsorgen att förvara sig mot åkommor och att förlänga lifvet ej kunde vara påtänkt, och att läkare konsten, therapeutiken, hvarken som vetenskap eller konst, var serdeles öflig. De få invärtes sjukdomar, som våra förfäder under hedendomen voro underkastade, härrörde väl i synnerhet af förkylningar; men då man af sina föräldrar fått i arf en stark kropp, som ännu mer stärktes genom lefnadssättet, hjelpte sig vanligen naturen sjelf, som den nästan alltid gör, der den kan verka i sin fulla kraft.

Men hvad man ej alldeles kunde umbära, var någon chirurgisk skicklighet. Ett så ständigt i krig varande folk, beständigt utsatt för sår och krossningar, måste vinna någon färdighet i deras behandling. Också förekomma sårförbindningar ofta i Sagorna – men äfven i denna lilla omständighet uttryckte sig Nordboens charakter, ty det konstmessiga och lämpeliga stod tillbaka för det heroiska och karlavulna både hos chirurgen och patienten, som fördrog den hårdaste behandling utan qvida. Exempel härpå gifva Sagorna tillräckligt. Med goda läkare, godir laeknir, som ofta nämnas i gamla häfderna, menas väl sådana, som häruti egde serdeles skicklighet och öfning. Ett exempel af de gamles behandling må göra tillfyllest. Konung Rolf Göthriks son frågar Thorer Jernsköld: har du fått många sår? Det kan väl intet stort vara, svarade Thorer, dock fick jag en skråma af ditt svärd, så att jag sedermera varit något mera stel än tillförne, jag tror dock, att det ej tagit mycket djupt. Låt mig se, sade Konungen. Thorer öppnade då på kläderna. Då fick Konungen se, att hela buken var uppristad, och höll ej mera ihop än blotta inre lifhinnan. Konungen sade: du är mycket sårad, så att du knappt står till att läkas, men så vida inelfvorna ej ligga ute, så månde jag söka läkedom för dig och erbjuda mig att hela dig. – Sedan tvättar Konungen såret, tager derpå nål och silkestråd och sömmar ihop såret, bestryker det sedermera med en smörjelse, som han ansåg bäst passande, giorde derpå en förbindning och lagade derom som han bäst kunde. Nu tyckte Thorer all sveda och verk hafva försvunnit, så att han tyckte sig temmeligen för sig att gå hvart han ville 7). Qvinnor brukades härtill som oftast, såsom de der, i sitt behandlingssätt, hade mera sagtmod, ömhet och eftergifvenhet. Berättelsen om slaget vid Stiklarstad 8), utom flera andra, lemnar oss underrättelser om dessa läkarinnors biträde vid fältslag och deras sätt att genom lag af kokade, starkt luktande örter, som gafs åt de sårade, utröna sårets djuphet.

Örter – enkelt brukade och äfven i konstiga compositioner användes visserligen utom till ofvannämnde behandling; men huru och med hvad begrepp om deras verkan? Betraktom blot den glömskedryck, som lemnades Gudrun:

Då räckte mig Grimhild 

en bägare att dricka 

kall och bitter – 

att jag tvisten ej mindes – 

den var förstärkt 

med ödets kraft 9), 

med bitterkalla sjön  

och försoningsblodet.

Voro i hornet 

alla slags runor, 

skurne och rödfärgade –  

dem jag ej tyda förmådde – 

ljungfisken lång 

å hedemarken (d.ä. en orm, hvarmed runan S synes åsyftas), 

ax oskuret, (runan Fj 

och djurens gap (Runan U?).

Voro i den dryck
mång skadting tillsammans:
mång skogens örter
och ek-ållon
spisens daggklädnad (d.ä. sot),
offerdjurens inelfvor,
svinlefver sjuden;
ty detta döfvar hatet 10).

Någon gång torde man ock kan hända få anse deras smörjelser och preparativer, det materiella vid en del forntidens trollkonster och seidsjudningar inberäknadt, nämligen så vida de voro något slags chemiska tillredningar, vara en vanställd lemning, ett dunkelt minne eller en genom mångfalldig brytning försvagad stråle af en förut varande större och renare kännedom af naturens krafter, som uti den inbrytande natten så förlorat sig, att man deraf ei såg mer än en obetydlig skymts och då utöfningen, såsom en usel födkrok, råkade i kringstrykande kärringars händer, vanställdes den så, att vidskepelsen utgjorde det hufvudsakliga. Dock – det passade sig då också blott för de svaga och hemmasittande, att anförtro sig åt dylika gummor och höra deras spåsägner, de unga kämparne sade såsom Odd: jag lönar henne med otack, om hon kommer.

Det ligger i menniskonaturen ett sträfvande, att aldrig tillfredsställd afvända sin uppmärksamhet från en verkan, som den varseblifver, utan att kunna göra sig åtminstone en någorlunda idée om dess orsak. Då en nation genomlefver sina barna- och ungdoms år, äro ännu erfarenheterna för få, att derpå grunda en tillfredsställande förklaring af de mångfalldiga phenomener, som iakttagas, och då dertill kommer, att menniskan känner ett alltid oförklariigt beroende af högre krafter än hennes, faller hon på den tanken, att högre, öfvernaturliga krafter inblanda sig i dess öden och äro orsaker till några för henne, utom detta medel obegripliga, verkningar. Detta är en tro, men den tillfredsställer, emedan den uppgifver den bästa för hand varande grund, och någon grund måste hon hafva. – Med ett ord: hvad hon ej vet, måste hon tro.

Sedermera tänkte man: monne ej dessa högre väsenden, dessa högre öfvernaturliga inflytanden icke låta bestämma eller leda sig? och så råkade man på mångfalldiga vidskepelser, till blandningar och besvärjningsformler. Sådant har förhållandet mer och minre varit hos alla folkslag, så äfven hos våra förfäder. Deraf kom, att i medicinens utöfning, vidskepelsen och sympathiecurerne ansågos mera verksamma än sjelfva substanserne. Ja, blotta Runorna brukades såsom läkemedel, och bestod då konsten uti att kunna rätt använda dem, heldst de i annan händelse kunde hafva en, till och med motsatt verkan. Det tyckes ock, som Christendomen till en början blott förändrat en del af de gamla vidskepelsernas namn. Med förändrad tendens förändrades dock ej alltid recepterna, så vida de någonsin blifvit verkställda enligt de formler, som vi läsa uti deras konst- och besvärjningsböcker. Skilnaden bestod ofta blott i ett Christet utseende och bruket af Guds namn, och att de skrefvos ofta på Latin och ordinerades af Andeliga. Med tiden började man dock att, bland andra vetenskaper, under medeltiden äfven vinnlägga sig om medicinen, och uti Sverige funnos på 1300-talet läkare, som gjorde lyckliga curer 11).

Ganska länge bibehöll sig en gammal, dels heden tro på en viss manipulations stora verkningar, dels Christen tro på en helsogifvande handpåläggning, som var något helt annat än den förutnämnde manipulation. Skilnaden märkes, utom af andra uppgifter, serdeles tydligt vid beskrifningen af Kon. Olof den Heliges läkeförmåga genom strykande på en böld, hvilken läktes genom Konungens af Gud förlänta helningskraft. Sturleson 12) gör härvid följande anmärkning: det var derom först den mening, att Konung Olofs händer hade varit begåfvade med sådan läkande kraft, såsom förmäldt är om dem, som hafva gjort det till sin idrott att hafva (hvad man kallar) goda händer; men sedan det blifvit bekant, att han gjorde underverk, blef ock detta anseddt såsom ett sådant. Hvad likhet eller olikhet de gamles manipulation kan hafva med hvad nu för tiden kallas Animal  Magnetism, lemnar jag åt Herrar Medici att utreda och afgöra; af ofvanstående synes dock, att det varit helt annat än heliga personers handpåläggning, på hvars helsogifvande kraft vi lärt först med Christendomen att tro, och hvilken kommit med Religionen ifrån Orienten.

Genom korstågen utbredde sig äfven tron på amuleters och ädla stenars underbara krafter. Om denna ej hade så stort inflytande på vår Nord, som på sydliga Europa, hade den dock något: den har åtminstone gifvit den romantiserande skriftställaren anledning att föra sin hjelte hvarje fara och äfventyr till mötes, hvarutur han dock, försedd med ett så kraftigt medel, kunnat reda sig, och finnes äfven en skymt härafi denna Saga.

1) Ol. Tr. S. II: 83.
2) Niáls S.
3) Joh. Erici. de Peregr. s. 80, följ.
4) Thorst. Dromund. S. Gretl. S. c. 92-94. s. 157, 158.
5) Act. Litt. Sv. 1728 s. 402, följ. jemf. Nord. Fornlemn. III.
6) Konrads S. c. 4. Membran.
7) Göthr. Och Rolfs S. c. 3t.
8) Ol. H. S. c. 246.

9) Jemf. anm, om oundvikl. ödet till Örv. Odds S, c. 3. s. 9.
10) Godrunar-harma v. 21-23.
11) Brings Handl, i Sv. Hist, II. Del. s. 24, 25. I. Del. s. 12-21. Jemf. Rimkr. s. 304.
12) Ol. H, S. c. 200.

TILL SJETTE KAPITLET.

målade – – Orig tók hann sér på pensil i hönd ok ymislega farfa ok dregr sidan eina mannlikun á múrinn – –

Ovanligt nog är, att i våra Sagor finna någon portraitering omförmäld – den var visserligen ej ibland de gamles vanliga idrotter. Thialar Jóns Saga 1) nämner väl qvinno likneski; men, såsom det var smidadt, var det snarare en formad än målad bild. Men så mycket oftare tecknas de gamla hjeltar och hjeltinnor med ord med bibehållande af det Nordiska i teckningen ur hvad land de än hemtat personen. Man kan i detta afseende betrakta skildringen i Trojumanna Sagan 2) af de Trojanska och Grekiska hjeltarne, både till utseende och sinnelag. Det kan väl förtjena, att ur en Romantisk Saga 3) anföra, hurudana man fordom föreställt sig några af de oss mera bekanta kämpar. Konung Gunnar hade ljust och något krusigt hår; han var bjärthyad med ljust skägg, skulderbred, hög och värdig till vexten, stark och duglig Riddare, väl öfvad att handtera sköld, svärd och skottvapen. Han var gifmild mot vänner, en käck och klok man, glad i talet, men hård och grym mot sina ovänner: han förde till sköldemärke en krönt örn, ritad å skölden. Högne, hans broder, hade svart och något krusigt hår, långlaggd med stor näsa, sida ögonbryn och mörkt skägg, med bister uppsyn och svarta ögon, och askeblek (till hyen). Han var både lång och diger, käck och stark, den bäste Riddare, godhjertad och ädelmodig. Han bar samma sköldemärke som hans broder, utom att örnen ej var krönt, emedan han ej var Konung. Konung Thidrek af Bern var så storvuxen, att knappast gafs hans like, utan att han likväl var Rese. Han var smal och långlaggd, ljushyad, med de vackraste mans ögon och bleklaggd. Hans hår var bjart och föll i lockar. Han hade intet skägg, så gammal han var. Hans skuldror voro breda, hans armar digra och vackra, smal öfver midten och väldanad hand. Glad var han och nedlåtande, mild och frikostig gifvare, så att han sparade hvarken guld eller silfver för sina vänner; förde ett krönt lejon i skölden. Vidga Velintsson var sådan till utseendet: hans hår var så hvitt som gräset lilja, tjockt och föll i stora lockar, han hade bjart anlete och hela lekamen likaledes som snö. Hans ögon voro så eldiga, att man knappast kunde se på dem, om han vardt vred. Han kunde hvarken sägas vara bred eller lång öfver ansigtet, det var likväl stort och fagert samt förfärligt, då han vardt vred, och rödt som blod. Af alla män, som ej voro Resar, var han den resligaste. Han var bred och tjock öfver skuldrorna, smal öfver midjan samt den bäst sinnade man, och tycktes ingen hafva sett någon mera höfvisk och artigare. Han var sagtmodig, och hans tal utmärkte förstånd och visdon, då han satt i samqväm, men som oftast glad och språksam. Då han kom i slag, var han ganska förfärlig. I de flesta åtbörder var han före alla män, som varit skapade. Han hade hvitt harnesk; hammar, tång och städ hade han på alla sina härvapen och derjemte 3 karbunkelstenar, det var hans vapen. Keisaren sade, då detta var framstäldt: väl och vist talar du om dessa män, och ser det ut, som du hade sett dem alla; ty så har blifvit oss berättadt af de fordna spekingarne. Det förtjenar äfven, heter det på ett annat ställe, 4) att omtala Klöfves utseende: han var 5 alnar och en tvärhand lång; armläggar hade han både långa och digra, stora kinder, grofva mungipor, ful mun och liten näsa, lång hals och stor haka; mörkbrun och magerlaggd, med högt utstående kindben. Han var den svartaste man både till ögonbryn och hår, med öppen mun och 2:ne utstående tänder och ett i allt obehagligt utseende, som han varit piskad och krokig. Många andra dylika, mer och minre fullständiga skildringar förekomma i Sagorna af både vackra och fula menniskor af båda könen.

1) c. 3
2) s. 12. 13.
3) Magus Jarls S. c. 31, 32.
4) Svarfd. S. c. 16.

TILL SJUNDE KAPITLET.

Ring i vederpant.

Ringens bruk hörde ej till de gamla Nordboarnes handfästningar och var således ej hvad den sedan blifvit, ett tecken af en laglig trolofning. Den var åter en vanlig gåfva, då man ville visa sin frikostighet och kärlek, äfven älskande personer imellan och före trolofningen, som genom handfästningen i vittnes närvaro vann laglig stadga. 1)

Dromundar. Dromundr var ett slags skepp af ovanlig stor1ek och eget byggnadssätt. Då ett sådant skepp en gång träffades i Medelhafvet af Nordboar, ansågs det i början, innan man derom blef närmare underrättad, för en ö, och beskrifves såsom mycket högre än ett långskepp, samt sades vara brukligt i denna tract af verlden. 2)

1) Thorlac. De matrim. vet. §. XV.
2) Orkneying. S. s. 298-300.

TILL SEXTONDE KAPITLET.

sätta skeppen på torra landet. Att man brukade (å rullar) uppdraga skeppen på land öfver vintern, eller när man låg stilla någon längre tid på ett ställe, och sedan hala dem ut i vattnet, säges uttryckeligen i Örvar Odds saga. 1)

1) Kap. 41. s. 198, 200. Ol Tr. S. I, 33, m. fl.

TILL NITTONDE KAPITLET.

Ringbrot. Ett slags dans, beskrifven uti anm. till GångeRolfs S. s. 295.

TILL TJUGUFJERDE KAPITLET.

Täljas i markatal. Från en tid, då man brukade betala med guld och silfverstycken, äfven ock med prägladt mynt, mera efter vigten än efter prägeln eller beräkning såsom penningar, förblef marken, äfven uti penningar, länge högmåttet, och markatalet eller penningars beräknande uti mark, öre, örtugar, penningar, o. s. v. likasom hos oss nu Rd. sk. rst. ett vanligt beräkningssätt, och mynt slogos i enlighet med denna beräkning.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s